Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

Nr 42

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetsgivares kvittning sr ätt, m. m. jämte
motioner i ämnet.

Genom en den 13 mars 1970 dagtecknad proposition, nr 94, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande förslag till

1) lag om arbetsgivares kvittningsrätt,

2) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 1128 av herr Mattsson m. fl. och II: 1324
av herr Magnusson i Borås m. fl.,

dels ock motionen I: 1127 av herrar Alexanderson och Ernulf.

Redogörelse för motionerna lämnas på s. 18—20.

I ärendet har inkommit en skrift till utskottet från Svenska arbetsgivareföreningen.

Av propositionen återges i det följande — förutom lagförslagen — endast
inledningen och vad föredragande departementschefen anfört i sin allmänna
motivering vid lagrådsremissen. Beträffande innehållet i övrigt får utskottet
hänvisa till propositionen. I fråga om propositionens huvudsakliga innehåll
kan dessutom hänvisas till utskottets eget yttrande (s. 20 f.).

De vid propositionen fogade förslagen är av följande lydelse.

1) Förslag
till
Lag

om arbetsgivares kvittningsrätt
Härigenom förordnas som följer.

1 §

Arbetsgivare får ej i vidare mån än som anges i denna lag göra avdrag
på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen
(lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr 42

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

Vad i lagen föreskrives om kvittning mot lönefordran gäller i tillämpliga
delar i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare är
skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2 §

Kvittning mot lönefordran får ske med arbetstagarens medgivande. Återkallas
ett på förhand lämnat medgivande innan lönefordringen förfallit till
betalning, får kvittning icke ske i vidare mån än som följer av vad nedan
sägs.

3 §

Kan kvittning ej ske enligt 2 §, får arbetsgivaren kvitta endast med klar
och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och antingen
grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot lönefordran,
eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten.

För kvittning enligt första stycket får ej tagas i anspråk belopp som är
avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Rätt till kvittning utöver vad som följer av första och andra styckena kan
medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits
eller godkänts av organisation som enligt lagen (1936: 506) om föreningsoch
förhandlingsrätt är att anse som huvudorganisation. Arbetsgivare som
är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa det även i fråga om arbetstagare
som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen
men sysselsättes i arbete som avses med avtalet. Detta gäller dock ej arbetstagare
som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

4 §

Kvittning enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollektivavtal får ske
endast mot den del av lönefordringen som uppenbart överstiger vad som
åtgår för arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande
av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom.

5 §

Skatteavdrag samt införsel, som beslutats innan lönefordringen förfallit
till betalning, har företräde framför kvittning enligt denna lag.

År arbetsgivarens fordran sådan att rätt till kvittning föreligger enligt 3 §
och vill arbetsgivaren kvitta mot belopp som han ålagts att innehålla genom
beslut om utmätning av lön, beslutar utmätningsmannen om beloppets fördelning
mellan arbetsgivaren och utmätningssökanden efter fordringarnas
storlek.

I övrigt får kvittning ej åberopas mot beslut om utmätning av lön.

Talan mot utmätningsmans beslut enligt andra stycket föres hos överexekutor
genom besvär. Klagan är ej inskränkt till viss tid.

6 §

Innan kvittning får ske enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollektivavtal,
skall arbetsgivaren från utmätningsman inhämta besked om hur
stor del av lönefordringen som enligt 4 § skall vara skyddad mot kvittning.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

Upphör arbetstagarens anställning utan föregående uppsägningstid, får arbetsgivaren
hålla inne lönebelopp till dess utmätningsmannens besked föreligger.
Det åligger i sådant fall arbetsgivaren att ofördröjligen begära sådant
besked.

7 §

Framställning om besked enligt 6 § göres hos utmätningsmannen i den
ort där arbetstagaren är bosatt. Är han icke bosatt här i landet, göres framställningen
i den ort där arbetsgivaren finnes. Innan utmätningsmannen
meddelar beslut, skall han bereda arbetstagaren tillfälle att yttra sig, om
det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

Mot utmätningsmannens beslut får talan ej föras. Utmätningsmannen kan
ändra beslutet, om anledning därtill förekommer.

8 §

Kvittar arbetsgivare mot arbetstagares lönefordran i annat fall eller i vidare
mån än som är medgivet enligt denna lag eller åsidosätter han vad som
åligger honom enligt 6 §, är han skyldig att ersätta arbetstagaren uppkommen
skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även
till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade rätt att kvitta
eller var hans förfarande eljest ursäktligt, kan skadeståndet jämkas efter
vad som finnes skäligt.

9 §

Mål vari är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares
lönefordran prövas av arbetsdomstolen, om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal,
och i annat fall av allmän domstol.

I fråga om talans väckande och utförande hos arbetsdomstolen gäller 13 §
lagen (1928: 254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses
i den lagen.

Gör arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller
väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras
utan prövning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning
skulle oskäligt uppehålla prövningen av lönefordringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

2) Förslag
till
Lag

om ändring i sjömanslagen (1952: 530)

Härigenom förordnas, att 20 § sjömanslagen (1952:530) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Sjöman äger--—---- — löpande dragsedlar.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga lönen icke förslår
till att täcka sjömannen ålagd
disciplinbot eller på grund av tjänsteförhållandet
uppkommen fordran,
som av sjömannen medgives eller
eljest är klar.

Utan sjömannens samtycke må
dragsedelsbeloppet nedsättas allenast
i den mån den övriga lönen icke förslår
till att täcka disciplinbot eller
till kvittning, när sådan får äga rum
enligt lagen (1970:00) om arbetsgivares
kvittningsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

Inledning

Lagberedningen arbetar sedan år 1960 med reformering av utsökningslagen
och därmed sammanhängande lagstiftning. I avvaktan på översyn
av lagstiftningen i dess helhet bedrivs arbetet så, att beredningen lägger
fram förslag till partiella reformer. I sitt sjätte betänkande, Utsökningsrätt
VI (SOU 1967:3), har beredningen lagt fram förslag till lagstiftning om
arbetsgivares kvittningsrätt. Betänkandet är undertecknat av f. d. justitierådet
Gösta Walin, ordförande, numera justitieombudsmannen Ulf Lundvik
och hovrättsrådet Gösta Dyrssen.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,
riksrevisionsverket, arbetsdomstolens ordförande, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
statens avtalsverk, statens personalpensionsverk, 1964
års sjömanslagskommitté, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Tidningarnas arbetsgivareförening,
Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Sveriges redareförening,
Kooperationens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgi -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

vareorganisation, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges advokatsamfund och
Föreningen Sveriges kronofogdar. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
har bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Karlstad, Västerås, Uppsala, Umeå och Haparanda.

Under ärendets beredning inom justitiedepartementet har överläggningar
hållits med företrädare för exekutionsväsendets organisationsnämnd, statens
avtalsverk, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
SAF, LO, TCO, SACO och SR.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Geijer, i sin allmänna motivering till förslagen följande.

Praktiskt taget alla arbetstagare är beroende av sin lön för att kunna försörja
sig och sin familj. Starka sociala skäl talar därför för att lönen i vidsträckt
omfattning skyddas, så att arbetstagaren verkligen kommer i åtnjutande
av den. Både i Sverige och andra länder finns också regler om skydd
för lön i olika hänseenden. Frågan har också uppmärksammats inom ILO
och Europarådet. Inom ILO har sålunda antagits en konvention om rättsskydd
för lön. Även i den av Europarådet antagna europeiska sociala stadgan
finns bestämmelser som avser att skydda rätten till lön.

En viktig del av löneskyddet utgörs av det regelkomplex som rör frågan
i vad mån arbetstagarens borgenärer kan komma åt lönen innan eller i samband
med att den förfaller till betalning. Enligt svensk rätt kan borgenärerna
inte ens med arbetstagarens medgivande få någon rätt till arbetstagarens
lön innan den förfallit till betalning. I rättspraxis har nämligen antagits
att arbetstagaren inte kan med bindande verkan överlåta sitt löneanspråk
till annan före lönens förfallodag. I viss utsträckning kan emellertid
arbetsgivaren utan arbetstagarens medgivande innehålla lönen för
borgenärernas räkning. Det sker vid exekution i lönen efter exekutiv myndighets
beslut. En förutsättning för exekution är att fordringen är domfäst
eller att borgenären har annan exekutionstitel. Föreligger denna förutsättning,
kan exekution ske genom löneutmätning eller införsel. Införsel kan
dock äga rum bara för fordringar av visst privilegierat slag, främst fordringar
som avser underhåll, skatter eller böter. Även när exekution i lön
pågår har arbetstagaren emellertid ett visst skydd för lönen. Vid både införsel
och löneutmätning åtnjuter nämligen arbetstagaren ett beneficium,
vilket betyder att arbetsgivaren trots den beslutade exekutionen skall betala
ut viss del av lönen till arbetstagaren, så att denne kan försörja sig och
sin familj. Beneficiet är mer omfattande vid löneutmätning än vid införsel.

6 Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

Mot arbetsgivarens krav på betalning för egna fordringar åtnjuter arbetstagaren
inte något löneskydd. Arbetsgivaren kan nämligen göra sig
betald för sin fordran genom kvittning utan anlitande av exekutiv myndighet.
Enligt allmänna civilrättsliga grundsatser kan ett fordringsförhållande
upphöra genom kvittning. Står två förfallna fordringar mot
varandra, kan vilken som helst av de två gäldenärerna påkalla kvittning,
varvid fordringarna avräknas mot varandra så långt de räcker. Kvittning
kan ske även om gäldenären i motfordringsförhållandet motsätter sig
det. Det krävs inte att de båda fordringarna har samband med varandra.
Detta gäller även vid kvittning mot lönefordringar. En arbetsgivare kan
alltså kvitta mot arbetstagarens lönefordran med en motfordran som inte
har något samband med anställningsförhållandet. Motfordran behöver
inte vara medgiven eller klar för att få användas för kvittning. Det betyder
att en arbetsgivare kan hålla inne lön under åberopande av en motfordran
som arbetstagaren har bestritt. I allmänhet har antagits att arbetsgivarens
kvittningsrätt inte är begränsad av några regler om existensminimum.
En arbetsgivare är alltså enligt gällande rätt oförhindrad att efter kvittning
hålla inne hela lönen.

Lagberedningen föreslår i sitt betänkande Utsökningsrätt VI att arbetsgivares
kvittningsrätt regleras i lag. Under remissbehandlingen av betänkandet
understryks behovet av en lagstiftning i ämnet framför allt
av arbetstagarorganisationerna. De privata arbetsgivarorganisationerna
däremot betonar, att kvittningsinstitutet såsom det nu praktiseras på arbetsmarknaden
är en accepterad företeelse utan några större kontroversiella
inslag, och anser att det därför inte finns något större behov av en
lagstiftning. Sveriges redareförening avstyrker lagstiftning under särskild
hänvisning till de speciella förhållandena inom sjöfartsnäringen.

För egen del anser jag det inte vara principiellt försvarligt att arbetsgivare
har en så privilegierad ställning jämfört med en arbetstagares övriga
borgenärer som nu är fallet. Från social synpunkt inger det betänkligheter
att arbetsgivaren kan tillgodose sina egna ekonomiska intressen genom att
hålla inne hela lönen och sålunda övervältra ansvaret för arbetstagarens
och hans familjs försörjning på det allmänna. Lagberedningen har lämnat
en redogörelse för i vilken utsträckning kvittning mot lönefordran faktiskt
förekommer på arbetsmarknaden. Av denna synes visserligen framgå, att
kvittning ofta sker på ett för båda parter acceptabelt sätt. I fall då arbetstagaren
skall sluta sin anställning utövar arbetsgivaren dock inte sällan
kvittningsrätten mera hårdhänt. Det händer t. ex. att arbetsgivaren håller
inne både hela slutavlöningen och innestående semesterersättning. Det förekommer
också att arbetsgivare håller inne lön under påstående om motfordringar
som efter vad som senare visar sig i själva verket inte existerat.
Arbetsdomstolens ordförande nämner ett fall från senaste tid där en arbetsgivare
missbrukat sin rätt att kvitta genom att hålla inne lön under ett

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

som det senare visade sig grundlöst påstående att arbetstagaren vållat
skada på arbetsgivarens egendom (AD 1966 nr 26). Att ett sådant missbruk
av kvittningsrätten vållar svåra olägenheter för de arbetstagare som
utsätts för det ligger i öppen dag. Jag anser därför att goda skäl talar för en
lagstiftning som begränsar arbetsgivares kvittningsrätt.

Beredningen skiljer mellan frivillig kvittning och tvungen kvittning. Frivillig
kvittning sker genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren,
under det att tvungen kvittning verkställs av arbetsgivaren
utan att arbetstagarens medgivande föreligger vid kvittningstillfället. Den
frivilliga kvittningen är mycket vanligare än den tvungna.
Enligt en i beredningens betänkande lämnad uppgift förekommer på den
privata arbetsmarknaden avtalsmässig avräkning av motstående fordringar
sannolikt mer än 100 gånger så ofta som tvungen kvittning.

Eftersom arbetstagaren har rätt att fritt förfoga över lönen sedan denna
förfallit till betalning, bör han enligt min mening vara bunden av utfästelser
som han på förfallodagen gör i fråga om rätt för t. ex. arbetsgivaren att
disponera lönen. Ett vid denna tidpunkt lämnat kvittningsmedgivande är i
själva verket att jämställa med frivillig betalning. I enlighet med vad beredningen
har föreslagit och praktiskt taget samtliga remissinstanser har
tillstyrkt bör en uttrycklig regel om rätt till sådan frivillig kvittning lagfästas.

Syftet med en lagstiftning bör vara att skapa ett tillfredsställande grundskydd
för arbetstagarens lön vid den form av exekution för fordringsanspråk
som tvungen kvittning från arbetsgivarens sida utgör. Vid andra
exekutionsformer har sådant skydd tillförsäkrats arbetstagarna lagstiftningsvägen.
Starka skäl kan otvivelaktigt anföras för att arbetstagarna i varje
fall inte bör vara sämre ställda när arbetsgivaren kvittar än när lönen tas
i anspråk genom annan exekution. Enligt min mening kan det t. o. m.
ifrågasättas, om man inte bör gå ännu längre och helt avskära arbetsgivare
från möjligheterna att utöva tvungen kvittning.

Arbetsgivaren är den ende av en arbetstagares borgenärer som kan ta lönen
i anspråk utan någon exekutionstitel. Att gällande rätt har denna
innebörd är närmast att se som en praktisk konsekvens av det rent faktiska
förhållandet att arbetsgivaren är gäldenär i lönefordringsförhållandet och
alltså har möjlighet att komma åt lönen innan den betalas ut. Det har i
varje fall inte sin grund i några medvetna rättspolitiska överväganden från
lagstiftarens sida. Det är i själva verket också svårt att finna en hållbar
saklig motivering för rådande ordning. Till stöd för denna kan inte åberopas
att genom kvittningsrätten tillgodoses fordringar, som generellt sett
är sådana att det från allmän synpunkt är motiverat att låta arbetsgivaren
—- med företräde framför arbetstagarens övriga borgenärer -— på egen
hand skaffa sig betalning ur arbetstagarens fordran på lön. Den gynnade
ställning arbetsgivaren intar medför tvärtom risk för att arbetstagarens

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

lön tas i anspråk för en motfordran som över huvud taget inte existerar.
Risken kan minskas men inte elimineras genom den av beredningen föreslagna
bestämmelsen att motfordran skall vara medgiven eller eljest klar
för att kunna användas för kvittning mot lön. Från principiell synpunkt
skulle det därför vara mest tilltalande att likställa arbetsgivaren med övriga
borgenärer genom att ta bort hans möjlighet att utöva privatexekution
genom tvungen kvittning mot lön. Arbetsgivaren skulle då bli hänvisad
till att utverka exekutionstitel och begära medverkan av exekutiv myndighet,
om han inte kan få arbetstagarens medgivande till kvittning när lönen
förfaller till betalning. Detta skulle betyda, dels att avdrag på lönen
utan arbetstagarens medgivande kunde ske bara för motfordringar som
har blivit föremål för rättslig prövning, dels att arbetstagaren vid exekutionen
skulle komma i åtnjutande av det beneficium som gäller vid utmätning
av lön. En sådan ordning skulle otvivelaktigt ge arbetstagarna ett
fullgott skydd för lönen.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag goda skäl tala för att
lagstiftningen bör bygga på principen att tvungen kvittning mot lön inte
skall få förekomma. Att genomföra denna princip helt undantagslöst anser
jag emellertid inte vare sig behövligt eller lämpligt, och en så långtgående
begränsning av kvittningsrätten har f. ö. inte heller ifrågasatts från något
håll under remissbehandlingen. Av skäl som jag strax skall utveckla närmare
är det framför allt två typsituationer för vilka jag anser att
undantag från en huvudregel om förbud mot tvungen kvittning bör komma
i fråga. Den ena avser det fallet att arbetsgivaren och arbetstagaren innan
lönen förfallit till betalning har avtalat om kvittningsrätt. Den andra situation
som jag åsyftar föreligger när motfordringen avser ersättning för skada
som arbetstagaren har vållat arbetsgivaren.

Jag vill först ta upp frågan om verkningarna av kvittningsavtal.

Det har sedan länge antagits, att en arbetstagare inte kan med bindande
verkan överlåta sitt löneanspråk till annan, innan lönen förfaller till betalning.
Om en arbetstagare har lämnat en tredje man fullmakt att lyfta
hans framtida lön hos arbetsgivaren, kan arbetstagaren alltså återkalla
lönefullmakten. Denna regel torde bäras upp av två skäl. Arbetstagaren
bör skyddas mot att han av obetänksamhet eller annan liknande anledning
försätter sig i den situationen att han inte kan försörja sig och sin
familj. Sociala skäl ligger alltså bakom regeln. Men dessutom förestavas
denna av hänsyn till arbetsgivaren. Om arbetstagaren har disponerat sin
lön före förfallodagen, kan det nämligen inverka menligt på hans intresse
av att utföra arbetet.

Det senare skälet gör sig inte gällande i någon högre grad när det gäller
att ta ställning till frågan om arbetsgivare och arbetstagare skall kunna
med bindande verkan avtala om kvittning mot framtida lön. Det bör uppenbarligen
ankomma på arbetsgivaren själv att bedöma om det är förenligt

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

med hans intressen att arbetstagaren i förväg förfogar över sin lön genom
att överlåta den till arbetsgivaren, och det finns följaktligen ingen anledning
för lagstiftaren att ingripa i arbetsgivarens intresse. Annorlunda ställer
det sig emellertid om man ser situationen från arbetstagarens synpunkt.
Arbetstagaren kan ha gått med på kvittningsavtalet utan att närmare tänka
sig in i vad det kommer att betyda för honom. Förhållandet kan också
ändras så att kvittningen blir mer betungande än arbetstagaren räknade
med när han ingick avtalet. Detta kan följaktligen få från sociala synpunkter
olämpliga konsekvenser för arbetstagaren och hans familj. Omständigheter
av detta slag synes närmast föranleda att kvittningsavtal inte bör
vara bindande för arbetstagaren.

Jag är likväl inte beredd att förorda en sådan lösning. Att helt frånkänna
kvittningsavtal bindande verkan mot arbetstagaren skulle nämligen
kunna leda till resultat som från andra synpunkter inte är önskvärda. Det
förekommer inte sällan att arbetsgivare ger arbetstagare kredit på särskilt
förmånliga villkor. Som exempel kan nämnas att anställda får köpa varor
av arbetsgivaren på kredit eller att arbetsgivaren ger lån till anställda för
anskaffning av bostad, inköp av bil e. d. Från allmän synpunkt finns som
regel inget att invända mot sådan kreditgivning. Den enskilde arbetstagaren
torde ofta betrakta den som en i och för sig önskvärd förmån som följer
av anställningen. Arbetsgivaren å sin sida torde emellertid i åtskilliga
fall uppfatta kvittningsrätten som en form av säkerhet för den lämnade
krediten. Kvittningsrätten kan med andra ord antas ha en kreditfrämjande
effekt. Om möjligheten till kvittning tas bort, kan detta följaktligen befaras
leda till att arbetsgivarna begränsar sin kreditgivning. Enligt min mening
kan man inte bortse från den risken, och den bör därför beaktas vid utformningen
av lagregler om arbetsgivares rätt till kvittning.

Det bör således finnas ett visst utrymme för arbetsgivare och arbetstagare
att med bindande verkan avtala om framtida kvittning. I den mån sådana
avtal erkänns som giltiga innebär det att kvittningsavtal får samma
funktion som en exekutionstitel. Några principiella invändningar kan inte
resas häremot. Alldeles bortsett från att kvittningsavtal enligt gällande rätt
har en sådan funktion utan några som helst begränsningar vill jag erinra
om att vissa andra avtal erkänns som exekutionstitlar i egentlig mening.
Sålunda kan handräckning ske enligt lagen (1915: 219) om avbetalningsköp
med stöd av bestämmelse i avbetalningskontrakt, och vidare kan införsel
och utmätning beslutas på grundval av skriftlig, bevittnad förbindelse att
utge underhållsbidrag.

Avtalsfriheten bör emellertid inte sträcka sig längre än som å ena sidan
är nödvändigt för att tillgodose arbetstagarnas behov att kunna utnyttja
rätten till framtida lön som underlag för kredit och å andra sidan är förenligt
med arbetstagarens — och hans familjs — av sociala hänsyn betingade
behov att kunna disponera lönen på förfallodagen. Om kreditgivnings l-j-

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr 42

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

synpunkten skall kunna tillgodoses torde det vara nödvändigt att i princip
godta kvittningsavtal som ingås i samband med tillkomsten av arbetsgivarens
fordran. Behovet av kreditgivning motiverar däremot enligt min mening
inte att man låter arbetstagaren bli bunden också av kvittningsavtal som
parterna träffar efter det att arbetsgivarens fordran har uppkommit. Om
arbetsgivaren fäster avseende vid den säkerhet som kvittningsrätten kan
innebära, har han all anledning att förbehålla sig kvittningsrätt redan i
samband med att han lämnar arbetstagaren krediten. Att arbetstagaren kan
ensidigt rygga ett kvittningsavtal som har ingåtts först senare torde inte
nämnvärt påverka arbetsgivarnas villighet att bevilja de anställda kredit.
De sociala hänsynen kan därför tillåtas väga över.

Jag förordar i enlighet med det anförda att kvittning skall få ske om motfordringen
grundar sig på avtal enligt vilket fordringen får kvittas mot
lön. Jag återkommer senare till frågan vilka villkor i övrigt som bör gälla
för sådan kvittning och särskilt spörsmålet om arbetstagarens rätt till beneficium.

Som jag nyss nämnde kan det finnas skäl att göra undantag från ett
förbud mot tvungen kvittning också för vissa fall då arbetsgivarens motfordran
avser skadestånd. En arbetstagare som uppsåtligen tillfogar sin
arbetsgivare skada blir regelmässigt omedelbart avskedad. I allmänhet har
arbetsgivaren i sådant fall rätt att skilja arbetstagaren från anställningen
utan att iaktta uppsägningstid. Om arbetsgivaren utnyttjar denna rätt har
han inga praktiska möjligheter att utverka en exekutionstitel och få till
stånd exekution i lönen innan anställningen upphör. Kan arbetsgivaren
inte tillgripa kvittning tvingas han alltså att antingen betala ut innestående
lön ograverad eller också behålla arbetstagaren i anställningen till dess han
hunnit skaffa sig en exekutionstitel för sin skadeståndsfordran. En sådan
ordning framstår emellertid som uppenbart stötande. Enligt min mening
bör därför göras ytterligare ett undantag från huvudregeln om förbud mot
tvungen kvittning. Arbetsgivaren bör ha möjlighet att genom kvittning mot
lön tillgodogöra sig ersättning för skada som arbetstagaren har vållat uppsåtligen,
oberoende av om arbetstagaren lämnar sitt medgivande. Jag anser
däremot inte att det finns tillräckliga skäl att i enlighet med vad beredningen
har föreslagit medge kvittning även när fordringen avser ersättning
för skada som arbetstagaren har vållat genom oaktsamhet.

Några ytterligare undantag från förbudet mot tvungen kvittning anser
jag inte böra medges. Jag bortser då från den speciella frågan, om avsteg
från lagens bestämmelser skall kunna göras genom kollektivavtal, vilken
jag avser att behandla särskilt i det följande. Dessförinnan vill jag emellertid
gå närmare in på vilka ytterligare villkor som bör gälla för
att tvungen kvittning skall få utövas och vilken omfattning denna kvittningsrätt
bör ha.

Enligt beredningens förslag skulle gälla som villkor för rätt till tvungen

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

kvittning, dels att motfordringen äger direkt samband med tjänsteförhållandet,
dels att fordringen är medgiven eller eljest klar. Däremot skulle arbetstagaren
inte ha någon ovillkorlig rätt till beneficium.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna delar jag beredningens
uppfattning att tvungen kvittning bör få ske endast för fordran som på
något sätt har samband med tjänsteför hållande t. Vad
först angår kvittning på grund av avtal anser jag det emellertid inte nödvändigt
att ställa upp krav på att motfordringen skall ha ett sakligt samband
med arbetstagarens tjänst. I och med att man ställer upp krav på att
avtal skall ha träffats om kvittningsrätt torde arbetstagarnas skyddsbehov
bli tillräckligt väl tillgodosett, om rätten att kvitta begränsas till att gälla
fordringar som uppkommit under anställningstiden. Det torde inte bereda
svårigheter att fastställa om detta kriterium är uppfyllt i det enskilda fallet,
under det att man måste befara åtskilliga fastigheter, om det därutöver
skall krävas bevisning om att fordringen uppkommit direkt på grund av
anställningen, dvs. att den inte skulle ha uppkommit, om ett tjänsteavtal
inte bestått mellan parterna.

Under remissbehandlingen har SAF tagit upp frågan, i vad mån arbetsgivaren
skall kunna kvitta med en fordran som tillkommer annan person.
Föreningen har påpekat, att en fordran som uppkommer på grund av arbetstagarens
anställning kan tillkomma ett arbetsgivaren närstående subjekt,
t. ex. en bostadsstiftelse. Om en arbetsgivare av organisatoriska eller
liknande skäl har valt att t. ex. hyra ut bostäder till de anställda via en sådan
stiftelse, bör han enligt föreningen ha möjlighet att övertaga stiftelsens
hyresfordringar och åberopa dessa för kvittning mot lön, om i övrigt förutsättningarna
för tvungen kvittning föreligger.

Redan kravet att kvittningsmedgivandet skall ha lämnats i det avtal på
vilket motfordringen grundar sig medför att arbetsgivaren som regel inte
kan kvitta för en fordran som han övertagit från annan person. En sådan
ordning står i principiell överensstämmelse med den allmänna syn på institutet
kvittning mot lön som jag här har gett uttryck åt. Det bör dock
inte resas några hinder mot att en arbetstagare, som under anställningstiden
ikläder sig en skuld till annan person än arbetsgivaren och därvid medger
att fordringen framdeles får kvittas mot hans lönefordran hos arbetsgivaren,
blir bunden av ett sådant medgivande. Saken lär få praktisk betydelse
bara i fall av den art som SAF har angett, dvs. när borgenären är
ett arbetsgivaren närstående subjekt, men det finns inte anledning att uttryckligen
begränsa den angivna principens giltighet till sådana fall.

När det gäller sådana skadeståndsfordringar som enligt det föregående
skall kunna kvittas mot arbetstagares lönefordran bör som beredningen
har föreslagit uppställas krav på att fordringen avser ersättning för skada
som arbetstagaren vållat i tjänsten. Om denna förutsättning är uppfylld bör
det däremot sakna betydelse om arbetsgivaren övertagit fordringen från en

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

skadelidande tredje man eller om det är fråga om en skada som arbetstagaren
direkt har tillfogat arbetsgivaren. Kvittningsrätt bör med andra ord föreligga
även i fall då arbetstagaren i tjänsten har vållat annan än arbetsgivaren
skada och denne på grund av regler om principalansvar eller på annan
grund har nödgats utge ersättning för skadan och i samband därmed har
övertagit skadeståndsfordringen.

Enligt beredningens förslag är det en ytterligare förutsättning för tvungen
kvittning att arbetsgivarens motfordran är medgiven eller eljest
klar. Majoriteten av remissinstanserna har gett sin principiella anslutning
till förslaget i denna del. SAF har dock kritiserat regeln som alltför
sträng, under det att LO har ifrågasatt en ytterligare skärpning.

Kan det efter en objektiv bedömning råda någon tvekan om arbetsgivaren
verkligen har den påstådda motfordringen, bör dennas existens bli föremål
för rättslig prövning, innan lönen kan tas i anspråk genom kvittning. Å
andra sidan bör arbetstagaren inte genom uppenbart ogrundade påståenden
kunna betaga arbetsgivaren hans kvittningsrätt. Det skulle enligt min mening
vara att gå för långt att som LO har ifrågasatt kräva att fordringen
»uppenbart» är klar. Arbetsgivaren bör sålunda kunna kvitta om motfordran
är domfäst eller medgiven eller om den eljest måste anses vara klar.
Jag vill i detta sammanhang understryka att en motfordran endast undantagsvis
kan anses vara klar, om arbetstagaren bestrider dess existens eller
vitsordar den bara till en del.

När det gäller kvittning på grund av avtal kan situationen vara den att
arbetstagaren visserligen inte bestrider själva fordringens existens men gör
gällande att något avtal om kvittning aldrig har träffats eller att avtalet i
den delen har ett annat innehåll än arbetsgivaren påstår, t. ex. i fråga om
kvittningsrättens omfattning. Det blir i ett sådant fall arbetsgivarens sak
att i enlighet med allmänna bevisbörderegler styrka avtalets existens och
innehåll. I allmänhet torde han inte kunna fullgöra sin bevisskyldighet om
han inte kan förete ett skriftligt avtal. Jag anser det emellertid inte erforderligt
att, som en remissinstans har ifrågasatt, ställa upp krav på att kvittningsavtal
skall vara skriftligt. Ett sådant formkrav skulle ibland framstå
som betungande, t. ex. när butiksanställda får ut varor på kredit med förbehåll
om kvittningsrätt. I sådana fall kan f. ö. situationen vara den att parterna
inte uttryckligen har avtalat om kvittningsrätt men att sådan rätt
måste anses ha förutsatts, eftersom den anställde många gånger tidigare
fått varor på kredit med förbehåll om kvittningsrätt. Sådana tysta överenskommelser
bör kunna grunda kvittningsrätt.

En viktig fråga är arbetstagarens rätt att åtnjuta beneficium vid
tvungen kvittning. Enligt beredningens förslag skall arbetstagare visserligen
i princip ha rätt till beneficium, i det att löneavdrag för tvungen kvittning
skall få ske med högst en sjättedel av bruttolönen. Regeln skall dock enligt

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970 13

förslaget inte gälla vid kvittning med fordran som avser ersättning för
skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet i
tjänsten. Beredningen utgår i övrigt från att arbetstagaren i princip inte
skall kunna med bindande verkan avstå från rätt till beneficium, innan
lönen förfaller till betalning. Från den principen görs emellertid ett undantag.
Arbetsgivaren skall således inte behöva iakttaga beneficiereglerna vid
kvittning på grund av avtal, om kvittningen sker i den ordning som avtalades
eller uppenbart förutsattes vid motfordringens uppkomst.

Remissinstanserna har i allmänhet intagit den principiella ståndpunkten
att arbetstagaren bör åtnjuta beneficium vid tvungen kvittning. De av beredningen
föreslagna undantagsreglerna har kritiserats från flera håll. Det
har härvid hävdats att rätten till beneficium grundas på sociala skäl som
gör sig gällande oavsett vad slags motfordran det är fråga om och oberoende
av om arbetstagaren tidigare har varit beredd att avstå från beneficium.

Beredningens förslag i denna del innebär som nämnt att arbetstagaren
inte med säkerhet kommer att åtnjuta beneficium i något av de fall då
tvungen kvittning enligt mitt förslag skall kunna utövas. En sådan ordning
anser jag inte vara godtagbar. Som jag redan har antytt i det föregående
kan man av sociala skäl inte acceptera att arbetsgivaren kan mot arbetstagarens
önskan på förfallodagen hålla inne hela lönen. Detta gäller även i
de fall då arbetsgivaren kan stödja sig på ett föregående avtal. Arbetstagaren
bör undantagslöst ha en ovillkorlig rätt att utan hinder av tidigare gjorda
åtaganden få ut så stor del av lönen som han skäligen behöver för sin
egen och sin familjs försörjning. Jag vill därför förorda, att en regel om beneficium
vid tvungen kvittning införs och att den görs tvingande till arbetstagarens
förmån.

Det erbjuder vissa svårigheter att bestämma hur stort beneficiet bör vara.
Den av beredningen förordade sjättedelsregeln skulle, som vissa remissinstanser
har påpekat, få ganska olika verkningar i de särskilda fallen. Löneskyddet
skulle bli bristfälligt för de lågavlönade — särskilt om införsel
eller kvarskatteavdrag pågår samtidigt med kvittningen — under det att
högavlönade ofta skulle få behålla relativt stora belopp. En beneficieregel
som fungerar på det sättet anser jag inte vara godtagbar.

En lösning som ligger nära till hands är att anknyta till de beneficieregler
som gäller vid införsel eller vid löneutmätning. Vid införsel förbehålls
gäldenären ett belopp för eget underhåll och familjens behov. Beloppet bestäms
i princip efter en prövning av den enskilde arbetstagarens förhållanden.
Därvid tillämpas emellertid ofta de normalbelopp för existensminimum
som centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden fastställer enligt kommunalskattelagen
och uppbördsförordningen. Vid utmätning av lön däremot
får tas i anspråk bara belopp som uppenbart överstiger vad som går
åt för gäldenärens och hans familjs försörjning och för fullgörande av un -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

derhållsskyldighet. Därutöver gäller att löneutmätning i princip får pågå
bara under viss tid, normalt tre månader och i vissa fall sex månader, varje
kalenderår. Denna begränsning saknar motsvarighet vid införsel.

När det gäller att välja mellan införsel- och utmätningsreglerna eller
eventuellt en kombination av dem vill jag till en början framhålla, att arbetsgivares
fordringar mot arbetstagare normalt inte är av sådan art att
de kan jämställas med de privilegierade fordringar som kan tas ut genom
införsel. Det finns därför knappast anledning att låta en arbetsgivare ta
så mycket av lönen i anspråk att arbetstagaren får behålla bara något som
ungefär motsvarar existensminimum. Det ligger närmare till hands att knyta
an till reglerna om beneficium vid löneutmätning. Det skulle innebära
att kvittningen får omfatta bara belopp som uppenbart överstiger vad som
går åt för arbetstagarens och hans familjs försörjning. Ett på detta sätt
bestämt beneficium synes mig representera en rimlig avvägning av arbetsgivarens
och arbetstagarens motstående intressen.

Mot en lösning av detta slag har beredningen invänt, att en så komplicerad
avvägning och individualiserad prövning som det nu blir fråga om inte
kan anförtros arbetsgivare i gemen. Beredningen avvisade därför tanken
att beneficiet skulle beräknas enligt de regler som gäller vid löneutmätning.
Enligt min mening är det emellertid inte nödvändigt att arbetsgivarna
själva gör denna prövning. Man kan väl tänka sig ett system, enligt vilket
arbetsgivaren är skyldig att begära besked från utmätningsmannen om hur
mycket av lönen som ovillkorligen skall vara skyddad mot kvittning och
att rätta sig efter beskedet. Under ärendets beredning inom justitiedepartementet
har företrädare för exekutionsväsendets organisationsnämnd förklarat
sig inte ha något att invända mot en sådan ordning. Jag vill för egen del
förorda att frågan om beneficiets beräkning i princip löses på det nu angivna
sättet. Till vissa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Löneskyddet vid löneutmätning är mer vidsträckt än som följer av själva
beneficieregeln genom att löneutmätning i princip är tidsbegränsad. Frågan
är om en liknande ordning bör gälla vid tvungen kvittning. Jag vill emellertid
då erinra om vad jag förut har sagt om kvittningsrättens kreditfrämjande
verkan. Det torde inte vara ovanligt att arbetsgivare och arbetstagare
enas om att arbetstagarens skuld skall amorteras genom fixerade löneavdrag
under en längre tidsperiod. Avtal av den typen torde som regel te sig
ganska rimliga även från arbetstagarens synpunkt. En tillämpning av reglerna
i utsökningslagen om att löneutmätning i princip kan ske bara under
viss tid varje kalenderår skulle ofta lägga hinder i vägen för fullföljande av
sådana avtal, vilket i sin tur troligen skulle leda till en minskning av kreditgivningen
till arbetstagarna. Enligt min mening talar därför övervägande
skäl för att man på denna punkt följer införsellagens regelsystem och inte
uppställer några tidsbegränsningar för utövande av kvittningsrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

Beredningen föreslår inte någon särskild regel om preklusion av
rätt till kvittning. Detta kritiseras av LO som menar att arbetsgivaren inte
bör få kvitta när det bäst passar honom. I och för sig har jag förståelse för
den synpunkten. Enligt mitt förslag begränsas emellertid starkt möjligheterna
att genomföra tvungen kvittning. Det uppställda kravet på att motfordran
måste vara klar för att kunna användas till kvittning kommer att
leda till att arbetsgivaren endast mera sällan kan kvitta med fordringar
som har tillkommit för lång tid sedan och som inte grundar sig på skriftligt
avtal eller fordringsbevis. Jag anser därför att det inte finns tillräckliga skäl
att införa en preklusionsregel. Inte heller bör, som TCO förordat, gälla som
villkor för kvittningsrätt att arbetsgivaren först bär förhandlat med vederbörande
arbetstagarorganisation. Ett sådant krav skulle i praktiken mer
eller mindre lamslå den redan i övrigt starkt begränsade rätt till tvungen
kvittning som arbetsgivaren får enligt mitt förslag.

Mina hittills redovisade förslag i fråga om tvungen kvittning innebär
sammanfattningsvis, att arbetsgivare får kvitta bara med klar och förfallen
motfordran, som uppkommit under anställningen, att motfordringen skall
antingen grundas på avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, enligt
vilket motfordran får kvittas mot lön, eller avse ersättning för skada, som
arbetstagaren uppsåtligen vållat i tjänsten, samt att arbetstagaren skall
åtnjuta ett av utmätningsman fastställt beneficium motsvarande det som
gäller vid löneutmätning.

Jag vill härefter ta upp frågan, i vad mån undantag skall kunna göras
från de nu angivna reglerna genom kollektivavtal.

Enligt beredningens förslag skall kvittning kunna ske i andra fall eller i
vidare mån än som anges i lagen, om stöd för det finns i kollektivavtal som
på arbetstagarsidan har slutits av huvudorganisation. Förslaget har inte
mött några erinringar under remissbehandlingen.

För egen del vill jag först framhålla, att bestämmelserna om beneficium,
som får anses utgöra den viktigaste delen av löneskyddet mot kvittning,
bärs upp av så starka sociala skäl att beneficieskyddet inte bör kunna rubbas
ens genom kollektivavtal. På andra punkter kan däremot finnas skäl
att medge viss rörelsefrihet för kollektivavtalsparterna. Sålunda kan det
tänkas t. ex. att det i vissa branscher föreligger så speciella förhållanden att
kollektivavtalsparterna kan finna det motiverat att avtala om rätt till kvittning
med fordran som en arbetsgivare har övertagit av en förutvarande arbetsgivare.
Det har bl. a. gjorts gällande av Sveriges redareförening att sådana
särskilda förhållanden råder inom rederinäringen. Det finns också
andra situationer där kollektivavtalsparter kan finna en utvidgad kvittningsrätt
motiverad. Jag vill därför förorda, att reglerna om förutsättningarna
för att tvungen kvittning skall få utövas görs dispositiva i den meningen
att de kan sättas ur spel genom kollektivavtal som på arbetstagar -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

sidan slutits av huvudorganisation. Ett sådant avtal bör kunna tillämpas
mot alla anställda som sysselsätts i det arbete som avses med avtalet med
undantag för dem som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

En särskild fråga är vad som bör gälla vid konkurrens mellan å
ena sidan arbetsgivares kvittningsrätt och å andra sidan skatteavdrag, införsel
eller löneutmätning.

Som jag redan har antytt är arbetsgivarnas fordringar hos arbetstagarna
typiskt sett inte av sådan art att de bör åtnjuta någon privilegierad ställning.
Jag är därför ense med beredningen och majoriteten av remissinstanserna
om att skatteavdrag och införsel bör gå före arbetsgivares
kvittningsrätt.

Vid konkurrens mellan kvittning och löneutmätning har enligt
gällande rätt kvittningen företräde. Beredningen förordar som huvudregel
att beslut om löneutmätning inte skall medföra någon inskränkning i fråga
om arbetsgivares rätt att kvitta. Förslaget har inte mött någon erinran under
remissbehandlingen.

Vad först angår frågan om konkurrens mellan tvungen kvittning och löneutmätning
vill jag erinra om att såväl löneutmätning som kvittning mot
lön kan användas för exekution av alla slags fordringar. Enligt min mening
finns det då knappast någon saklig grund för att ge det ena av dessa båda
institut företräde framför det andra. Om man med hänsyn härtill etablerar
en ordning som i princip innebär likabehandling av utmätnings- resp.
kvittningsfordringar medför detta visserligen en ytterligare försvagning av
kvittningsrätten. Frågan torde dock inte ha så stor praktisk betydelse att
man behöver befara några för arbetstagarna i gemen ogynnsamma verkningar
på arbetsgivarnas beredvillighet att ge arbetstagarna kredit. Att ge
kvittningsfordran företräde framför löneutmätningsfordran framstår också
som inkonsekvent, eftersom det innebär att en arbetsgivare som har
en exekutionstitel för sin fordran mot arbetstagaren och utverkar beslut
om löneutmätning blir sämre ställd i konkurrens med annan utmätningsborgenär
än den arbetsgivare som utan att inneha exekutionstitel vill
kvitta sin fordran mot lönen. Detta är visserligen rättsläget f.n., men lagstiftaren
bör uppenbarligen i samband med att en lagreglering av arbetsgivares
kvittningsrätt sker eftersträva den sakligt mest tillfredsställande
ordningen.

Med dessa utgångspunkter ligger det nära till hands att konkurrensfrågan
blir löst enligt samma regler som tillämpas när flera borgenärer har
sökt löneutmätning. Enligt 67 c § utsökningslagen är löneutmätning fullbordad
när arbetsgivaren fått underrättelse om beslutet och det belopp
som skall innehållas förfaller till betalning. Den borgenär som sålunda fått
löneutmätning har företräde framför annan borgenär som söker utmätning
senare. Om flera borgenärer söker löneutmätning innan avlöningsbeloppet
har förfallit till betalning, verkställs utmätning samtidigt för samt -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

liga sökandes räkning (jfr 58 § utsökningslagen). Borgenärerna får då del i
det sedermera innehållna beloppet var och en i förhållande till storleken
av sin fordran (17 kap. 14 och 19 §§ handelsbalken). Tillämpat på situationen
med konkurrens mellan tvungen kvittning och löneutmätning skulle
detta innebära, att borgenär som sökt löneutmätning och arbetsgivare som
vill utöva kvittningsrätt konkurrerar med lika rätt i lönebelopp som förfaller
under den tid förordnandet om löneutmätning avser. En sådan ordning
ter sig naturlig och jag förordar att frågan om konkurrens mellan
löneutmätning och tvungen kvittning regleras i enlighet härmed.

Situationen är en annan, när det uppstår konkurrens mellan löneutmätning
och frivillig kvittning, dvs. kvittning som sker med arbetstagarens
medgivande på förfallodagen. Ett sådant kvittningsmedgivande är som jag
förut har framhållit att likställa med frivillig betalning. Vad som i realiteten
händer är ju att arbetstagaren förfogar över sin förfallna lön genom
att avstå från att lyfta viss del av den mot att avräkning sker på en skuld
som han har till arbetsgivaren. Syftet med löneutmätning är emellertid att
det utmätta lönebeloppet inte skall tillfalla arbetstagaren utan skall överlämnas
till den borgenär som har sökt utmätning. Från denna synpunkt
synes det inte vara väl förenligt med grunderna för löneutmätningsinstitutet
att en av arbetstagaren företagen privaträttslig disposition över belopp
som är föremål för utmätning skall kunna åberopas mot utmätningsbeslutet.
Jag vill därför förorda att frågan om konkurrens mellan löneutmätning
och frivillig kvittning löses på det sättet att utmätningsfordringen
alltid ges företräde framför kvittningsfordringen.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om den närmare utformningen
av nu berörda konkurrensregler.

Den lämpligaste sanktionen mot kvittning i strid med lagen är utan tvekan
skadestånd. De av beredningen föreslagna reglerna härom, som
innebär att ideell skada är ersättningsgill och att skadestånd kan jämkas,
synes mig väl avvägda. Jag vill därför i sak ansluta mig till beredningens
förslag. Detta bör dock kompletteras med en bestämmelse om att arbetsgivare
är skyldig att ersätta uppkommen skada om han underlåter att inhämta
besked från utmätningsmannen om beneficiets storlek.

I det föregående har jag uppehållit mig enbart vid frågan om arbetsgivares
rätt att genom kvittning göra avdrag på arbetstagares lön. Fråga kan
emellertid uppkomma, huruvida annan än arbetsgivaren skall
få kvitta fordran genom löneavdrag. Jag tänker närmast på fall då
checklönesystem tillämpas och vederbörande bank vill mot checklönen
kvitta fordran som banken kan ha hos den anställde. Denna fråga berörs
varken i beredningens betänkande eller i remissyttrandena. Den är dock av
sådan art att den inte bör förbigås. För egen del ser jag saken på följande
sätt.

Skulle checkkontot utvisa brist innan lönen krediteras kontot, därför att

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

arbetstagaren tidigare har övertrasserat checkräkningen, är situationen i
realiteten den att arbetstagaren så att säga på egen hand har skaffat sig
förskott på lönen. I det kontokurantliknande förhållande som råder mellan
honom såsom checkräkningsinnehavare och trassatbanken bör han då givetvis
få finna sig i att bristen först avräknas på den inbetalda lönen. Arbetstagaren
bör med andra ord kunna disponera endast vad som kan återstå
efter det att bristen på kontot har täckts. Någon särskild bestämmelse härom
lär dock inte vara erforderlig.

Vad angår frågan om banken kan kvitta med andra fordringar vill jag
nämna att det såvitt jag känner till är ytterst ovanligt att en trassatbank
genomför sådan kvittning mot checklön. Det är f. ö. en tveksam fråga i
vad mån trassatbank överhuvudtaget kan kvitta mot tillgodohavande på
checkräkning. Efter tillkomsten av reglerna om löneutmätning i 67 a—e §§
utsökningslagen och särskild lagstiftning om arbetsgivares kvittningsrätt
får det i alla händelser anses strida mot grunderna för denna lagstiftning
att en bank genom att utöva kvittning mot checklön hindrar arbetstagare
att komma i åtnjutande av sin lön. Jag förutsätter, att bankerna inte kommer
att försöka genomföra kvittning mot checklön på sådant sätt att det
löneskydd som tillskapats genom den nyss angivna lagstiftningen därigenom
urholkas.

Som beredningen har förordat bör en ny lagstiftning om arbetsgivares
kvittningsrätt föranleda en följdändring i sjömanslagen.

Motionerna

I motionerna I: 1128 och II: 1324 yrkas att riksdagen med ändring av propositionen
måtte besluta dels att kvittning enligt § 3 får ske även för ersättning
för skada som arbetstagaren av oaktsamhet vållat i tjänsten, dels att
kvittning skall ha företräde framför utmätning (§5) samt att vederbörande
utskott utarbetar erforderlig lagtext.

Till stöd för yrkandena anförs.

Proposition nr 94 innebär i många avseenden en förbättrad ställning för
arbetstagarna och en i motsvarande mån försämrad ställning för arbetsgivarna.

På vissa punkter synes förslaget gå utöver vad som är rimligt vid en värdering
av parternas intressen. Detta gäller bl. a. arbetsgivares rätt att kvitta
för skadeståndsfordringar. Enligt förslaget skall sådan kvittning vara möjlig
blott då arbetstagaren uppsåtligen vållat arbetsgivaren skada. Sådana fall
är av naturliga skäl sällsynta. Vad som i praktiken har betydelse är fall där
arbetstagaren på grund av vårdslöshet vållat skada. De omständigheter som
departementschefen anfört i propositionen för att medge kvittningsrätt vid
uppsåtligt skadevållande har i sak samma tyngd åtminstone då det gäller

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

skada på grund av grov vårdslöshet. Och att arbetsgivaren i här avsedda
fall skulle vara hänvisad till att först i särskild ordning ha skaffat sig en
exekutionstitel kan ej vara en praktisk ordning. Om man vidare beaktar att
arbetsgivarens allmänna kvittningsmöjlighet är begränsad med hänsyn till
de nya reglerna om utmätningsfritt minimum, framstår det såsom än mindre
berättigat att behandla skadeståndsfordringar på grund av vårdslöshet så
snävt som propositionen gör. Redan nu gäller att en arbetsgivare som företar
kvittning för en skadeståndsfordran gör detta på egen risk.

En annan punkt i förslaget som möter berättigad kritik är reglerna rörande
förhållandet mellan arbetsgivarens kvittningsrätt och s. k. löneutmätning.
S. k. tvungen kvittning skall få konkurrera med löneutmätning på lika villkor
samtidigt som löneutmätning alltid skall ha företräde framför s. k. frivillig
kvittning. Detta innebär en avsevärd försämring av arbetsgivarnas
nuvarande kvittningsmöjligheter, vilket kan resultera i en minskad kreditgivning
till arbetstagarna. Att arbetsgivarnas kreditgivning till de anställda
för närvarande är av stor omfattning framgår bl. a. av den undersökning
docenten Tore Sigeman redovisar i sin avhandling Lönefordran (s. 224 f.).
Vid ett undersökt lönebetalningstillfälle gjorde 129 företag drygt 16 000 löneavdrag.
Detta motsvarade ett avdrag för var fjärde arbetstagare. De fordringar
arbetsgivarna gjorde gällande kvittningsvis var i huvudsak grundade
på hyres-, köp- och försträckningsavtal.

Arbetsgivarnas beredvillighet att ge arbetstagarna kredit har sannolikt
delvis sin grund i den säkerhet som kvittningsrätten f. n. innebär. Om arbetsgivarnas
möjligheter till kvittning försämras på det sätt som föreslås i
konkurrensregeln, kan detta tillsammans med övriga föreslagna begränsningar
medföra att arbetsgivarna minskar sin kreditgivning till arbetstagarna.
Med hänsyn härtill och till att arbetsgivarna som regel endast kvittar
lönefordran mot ersättning för de särskilda fordringstyper som nämnts bör
kvittning ha företräde framför utmätning.

T motionen I: 1127 yrkas

”att lagförslaget kompletteras med en övergångsbestämmelse av ovan angivet
innehåll, samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller dels
om utredning rörande påföljd för obehörigt innehållande av lön, dels om
undersökning av lagstiftningens verkningar i ovan angivet avseende”.

Till stöd för yrkandet anförs.

I proposition nr 94 regleras förutsättningarna för arbetsgivares rätt att
kvitta fordran hos arbetstagare mot förfallen lönefordran. I § 8 bestämmes
påföljden för obehörig kvittning. Arbetsgivaren är enligt förslaget i sådant
fall i princip skyldig att betala skadestånd, som kan utgå även för icke
ekonomisk skada. Strängt taget kan kvittning ej komma till stånd om icke
förutsättningarna härför enligt lagen föreligger. Skadeståndsrätten borde
sålunda rätteligen vara knuten till underlåtenhet att utbetala lön under
påstående om kvittningsrätt, oaktat förutsättningarna härför icke föreligger.
Emellertid uppkommer då frågan, varför skadeståndsrätten är begränsad
till detta fall av oberättigat innehållande av lön. Om arbetsgivaren av
annat skäl — betalningsoförmåga, tvist om beräkning av lönen eller utan
angivande av orsak — underlåter att i rätt tid utbetala lönen, synes i många
fall ännu starkare skäl för skadeståndsskyldighet förefinnas. Problemet om
skadeståndsskyldighet för obehörigt innehållande av förfallen lön bör där -

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

för upptagas till mera allsidig bedömning. Vi vill emellertid inte motsätta
oss att den föreslagna bestämmelsen i avvaktan på en dylik utredning nu
antages.

På en annan punkt kan ifrågasättas om icke de föreslagna inskränkningarna
i kvittningsrätten blir alltför långtgående. Vi syftar på sådana fall då
en anställd gjort sig skyldig till förskingring, stöld eller annan uppsåtlig
förbrytelse i tjänsten. Det kan i sådana fall, t. ex. av brist på tid, före aviöningstillfället
vara svårt att iakttaga de formaliteter som enligt lagen
krävs för tvungen kvittning. Det kan även vara svårt att utreda om skada
inträffat på grund av visst uppsåtligt åsidosättande av avtalet, t. ex. avbrytande
av anställning utan iakttagande av uppsägningstid. Enligt lagförslaget
skall även i t. ex. förskingringsfall beneficium undantas från kvittning.
Även om detta kan vara motiverat då vederbörandes försörjning är helt
beroende härav, synes det icke påkallat i sådana fall då vederbörande har
andra tillgångar eller kan få sin försörjning från annan familjemedlem.
Om någon avviker och först efter längre tid kräver innestående lön, synes
det icke heller motiverat att visst beneficium avräknas från tvungen kvittning.

I många sådana fall torde frivillig kvittning kunna åvägabringas, men
om lagstiftningen antages är det icke osannolikt att medgivande vägras
eller återkallas under åberopande av lagen i en del fall. Det är angeläget
att lagstiftningen icke utformas så att den stöder krav som måste betraktas
som ohemula. Icke heller i detta avseende vill vi motsätta oss att lagstiftningen
genomföres men anser att dess tillämpning bör följas med uppmärksamhet.

Slutligen bör ett övergångsproblem uppmärksammas. Enligt förslaget får
tvungen kvittning tillämpas då fordringen uppkommit i samband med anställningen
och grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot
lönefordran. Om t. ex. försträckningsavtal eller hyresavtal ingåtts före lagens
ikraftträdande är det sannolikt att uttryckligt förbehåll om rätt till
kvittning icke träffats, eftersom dylik rätt nu föreligger utan särskild överenskommelse.
Dylika äldre avtal borde därför alltid medföra kvittningsrätt,
i varje fall om det kan antagas att avsikten varit att skulden skulle betalas
genom avdrag på lön. En särskild övergångsbestämmelse synes erforderlig
av denna orsak, särskilt som avsikten synes vara att endast kvittningsförbehåll,
som träffats i samband med fordringens uppkomst, skall vara giltiga
i förevarande avseende.

Utskottet

I propositionen läggs fram förslag till lag om arbetsgivares kvittningsrätt.
Förslaget reglerar arbetsgivares rätt att kvitta fordran hos arbetstagaren genom
avdrag på dennes lön. Med lön jämställs pension som tillkommer förutvarande
arbetstagare.

I motsats till vad som nu gäller innebär lagförslaget att kvittning mot lön
i princip får ske bara med arbetstagarens medgivande, s. k. frivillig kvittning.
Vissa undantag från denna huvudprincip föreslås emellertid. Arbetsgivaren
skall sålunda — genom s. k. tvungen kvittning — alltid få kvitta

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

med klar och förfallen motfordran, som har uppkommit i samband med
tjänsteförhållandet och antingen grundas på avtal, vari överenskommits att
fordringen får kvittas mot lönen, eller som avser ersättning för skada som
arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten. Vidare skall rätt till kvittning
i andra fall kunna medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts av huvudorganisation. Arbetstagaren
skall dock i dessa undantagsfall alltid ha rätt till s. k. beneficium. Kvittning
får sålunda ske bara mot den del av lönen som uppenbart överstiger vad som
åtgår för arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande
av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Innan kvittning får ske,
skall arbetsgivaren från utmätningsman inhämta besked om beneficiets storlek.
Skatteavdrag samt införsel, som beslutats innan lönefordringen förfallit
till betalning, föreslås få företräde framför kvittning. Utmätningsfordring
föreslås få företräde framför frivillig kvittning, medan frågan om konkurrens
mellan löneutmätning och tvungen kvittning i förslaget regleras på det
sätt att borgenär som sökt löneutmätning och borgenär som vill utöva kvittning
konkurrerar med lika rätt i lönebelopp som förfaller under den tid förordnandet
om löneutmätning avser.

Arbetsgivare, som kvittar i strid med lagen, blir i princip skadeståndsskyldig.
Tvist om arbetsgivares kvittningsrätt skall prövas av arbetsdomstolen,
om tjänsteavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän
domstol.

Den föreslagna nya lagstiftningen, som även innefattar en följdändring i
sjömanslagen, föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.

Det framlagda förslaget till lag om arbetsgivares kvittningsrätt bygger på
principen att kvittning utan medgivande av arbetstagaren, s. k. tvungen
kvittning, inte skall få förekomma. Undantag görs som framgår av vad ovan
anförts endast för vissa speciella grupper av motfordringar, och i dessa fall
äger arbetstagaren åtnjuta beneficium enligt regler som anknyter till dem
som gäller vid löneutmätning. Dessa huvudlinjer i förslaget tillgodoser enligt
utskottets mening det syfte som, enligt vad departementschefen framhåller,
en lagstiftning av det förevarande slaget bör ha, nämligen att skapa
ett tillfredsställande grundskydd för arbetstagarens lön vid den form av
exekution som tvungen kvittning från arbetsgivarens sida utgör. I enlighet
härmed ansluter sig utskottet till huvudlinjerna i förslaget.

Förslagets enskildheter har i olika hänseenden tagits upp i de i anledning
av propositionen väckta likalydande motionerna I: 1128 av herr Mattsson
m. fl. och II: 1324 av herr Magnusson i Borås m. fl. samt I: 1127 av herrar
Alexanderson och Ernulf.

I motionsparet I: 1128 och II: 1324 yrkas att riksdagen skall besluta dels
att tvungen kvittning får ske även för ersättning för skada som arbetstagaren
av oaktsamhet vållat i tjänsten, dels att kvittning skall ha företräde framför
löneutmätning. Till stöd för det förstnämnda yrkandet anför motionärerna

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

att de skäl som talar för att medge kvittningsrätt vid uppsåtligt skadevållande
med samma tyngd kan åberopas för att bereda arbetsgivaren kvittningsmöjlighet
då skada vållats genom vårdslöshet, i varje fall då vårdslösheten är
av grov beskaffenhet. Motionärerna anser också att förslaget härutinnan
alltför mycket begränsar kvittningsrätten samt att det är opraktiskt att arbetsgivaren
i de avsedda fallen skall vara hänvisad till att i särskild ordning
skaffa sig en exekutionstitel.

Enligt utskottets mening strider motionärernas yrkande i denna del i
alltför hög grad mot förslagets grundläggande princip att tvungen kvittning
över huvud taget ej skall få förekomma. Det bör också framhållas att det i
praktiken ofta är svårt att avgöra när vårdslöshet varit för handen. Att överlåta
åt arbetsgivaren att avgöra om arbetstagaren förfarit vårdslöst synes
därför inte vara lämpligt. Det skulle också kunna ge upphov till onödiga
tvistigheter. Än svårare gränsdragningsproblem — mellan vårdslöshet och
grov vårdslöshet — skulle sannolikt uppkomma vid den mer begränsade utsträckning
av kvittningsrätten till att omfatta fall av grov vårdslöshet som
lagrådet förordat och som även ifrågasätts i motionerna. På anförda skäl
tillstyrker utskottet propositionen och avstyrker motionerna i nu berörd del.

Till stöd för yrkandet beträffande företrädet mellan kvittning och löneutmätning
åberopar motionärerna främst att propositionens förslag härutinnan
innebär en avsevärd försämring av arbetsgivarnas nuvarande kvittningsmöjligheter,
vilket kan resultera i att arbetsgivaren begränsar sin kreditgivning.
Utskottet instämmer i att man inte kan bortse från den risken men vill
hålla före att den i lämplig utsträckning beaktats vid utformningen av lagförslaget.
Behovet av kreditgivning motiverar inte att vid konkurrens mellan
kvittning och löneutmätning bibehålla det företräde som kvittning har
enligt gällande rätt. I övrigt kan utskottet i denna del helt ansluta sig till de
skäl som departementschefen närmare utvecklat på s. 33 och 34 i propositionen.
Utskottet avstyrker således bifall också till detta motionsyrkande.

I motionen I: 1127 hemställs att förslaget kompletteras med en övergångsbestämmelse
av innehåll att motfordran grundad på avtal, som träffats före
den nya lagens ikraftträdande, skall medföra kvittningsrätt, i vart fall om
det kan antagas att avtalsparternas avsikt varit att skulden skulle regleras
genom avdrag på lön. Önskemålet motiveras av motionärerna på följande
sätt. Enligt propositionens förslag får tvungen kvittning tillämpas då fordringen
uppkommit i samband med anställningen och grundas på avtal, enligt
vilket fordringen får kvittas mot lönefordran. Om t. ex. försträckningsavtal
eller hyresavtal ingåtts före lagens ikraftträdande, är det sannolikt att
uttryckligt förbehåll om rätt till kvittning inte träffats, eftersom dylik rätt
nu föreligger utan särskild överenskommelse. Dylika äldre avtal borde därför
alltid medföra kvittningsrätt, i varje fall om det kan antagas att avsikten
varit, att skulden skulle betalas genom avdrag på lön. En särskild övergångsbestämmelse
synes erforderlig av denna orsak, särskilt som det framlagda

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

förslaget innebär att endast kvittningsförbehåll, som träffats i samband med
fordringens uppkomst, skall vara giltiga i förevarande avseende.

Avsaknaden av övergångsbestämmelser har av departementschefen motiverats
med att den föreslagna lagen i stora delar har samma karaktär och
fyller samma ändamål som en exekutionsrättslig lagstiftning samt att det vid
ändring i sådan lagstiftning inte är brukligt att man ger särskilda övergångsbestämmelser
i fråga om äldre fordringar. Ställningstagandet innebär att den
nya lagen blir tillämplig även på äldre fordringar. Detta är enligt utskottets
mening också till fördel med hänsyn till förslagets karaktär av social skyddslagstiftning.
Som motionärerna utvecklar kan emellertid frånvaron av en
övergångsbestämmelse också ha mindre tilltalande konsekvenser i fall då
t. ex. vid en kreditgivning parterna med hänsyn till innehållet i gällande
rätt inte särskilt avtalat att skulden får regleras genom kvittning mot lön.
Det finns dock enligt utskottets mening anledning antaga att olägenheterna
i den praktiska tillämpningen inte kommer att bli särskilt framträdande.
Förhållandena torde nämligen ofta vara sådana att man kan förutsätta att
kreditavtalet innefattar en tyst överenskommelse om att kvittning mot lön
får ske. Då förslaget inte uppställer krav på skriftlig form för kvittningsavtalet
bör en sådan överenskommelse — om övriga villkor är uppfyllda — ge
rätt till kvittning också enligt den nya lagens bestämmelser. Med hänsyn
härtill föreligger ej tillräckliga skäl att bifalla motionsyrkandet.

Sist berörda motion upptar även två yrkanden som innefattar andra önskemål
än ändring av propositionens förslag. Det ena anknyter till 8 § i förslaget,
vilken bl. a. föreskriver skyldighet för arbetsgivaren att utge skadestånd
om han kvittar i strid med förslaget. Motionärerna menar på anförda skäl
att det i många fall föreligger än starkare motiv för skadeståndsskyldighet
då arbetsgivaren av annan orsak — betalningsoförmåga, tvist om beräkning
av lönen — eller utan angivande av orsak underlåter att i rätt tid utbetala
lönen. Problemet om skadeståndsskyldighet för obehörigt innehållande av
förfallen lön bör därför upptagas till mer allsidig bedömning. I enlighet härmed
hemställs om utredning rörande påföljd för obehörigt innehållande av
lön.

Utskottet vill i denna del framhålla att det på andra rättsområden inte
helt saknas lagregler som gör det möjligt att utdöma skadestånd vid oberättigat
innehållande av lön eller liknande anställningsförmåner. År lönen
reglerad i kollektivavtal är underlåtenheten att utbetala lön ett brott mot
kollektivavtalet som enligt kollektivavtalslagen kan föranleda allmänt skadestånd.
Om lönen inte är kollektivavtalsreglerad, är det enligt den juridiska
doktrinen inte uteslutet att skadestånd utöver dröjsmålsränta kan utgå i
speciella fall. Vidare kan nämnas att det i semesterlagen finns en regel om
skadeståndspåföljd för arbetsgivare som åsidosätter skyldigheten att utge
semesterersättning. Då syftet med motionärernas önskemål ytterst torde
vara att ge en bättre ställning åt de arbetstagare som inte utfår lön i veder -

Första lagutskottets utlåtande nr 4-2 år 1970

börlig ordning, kan här även finnas anledning erinra om det arbete som f. n.
pågår i Kungl. Maj:ts kansli i syfte att för arbetstagarna skapa någon form
av lönegaranti från det allmännas sida då arbetsgivaren går i konkurs. Mot
denna bakgrund finner utskottet ej anledning för riksdagen att i detta sammanhang
ta initiativ till den av motionärerna föreslagna utredningen. Utskottet
avstyrker således motionsyrkandet.

I sistnämnda motion tas även upp en fråga om arbetstagarens beneficium
vid kvittning. Enligt motionärerna är det i vissa fall, då en anställd gjort sig
skyldig till förskingring, stöld eller liknande uppsåtligt brott i tjänsten, inte
motiverat att beneficium åtnjuts vid tvungen kvittning. Som exempel nämns
fall då den anställde har särskilda tillgångar eller kan få sin försörjning
från annan familjemedlem eller avviker och först efter längre tid kräver
innestående lön. Motionärerna motsätter sig inte heller i denna del att lagförslaget
godtas men anser att tillämpningen bör följas med uppmärksamhet.
Yrkandet innefattar en begäran om undersökning av lagstiftningens
verkningar i angivet avseende.

Utskottet kan inte dela uppfattningen att beneficiefrågan bör bedömas på
annat sätt i de av motionärerna angivna fallen än eljest. Arbetstagaren bör
ha en ovillkorlig rätt att få ut så stor del av lönen som han skäligen behöver
för sin egen och sin familjs försörjning. Ett annat ståndpunktstagande skulle
enligt utskottets mening kunna få stötande sociala konsekvenser. För arbetsgivaren
torde det i de av motionärerna skisserade fallen regelmässigt
röra sig om belopp av mycket ringa betydelse, eftersom anställningen sedan
brottet uppdagats normalt torde upphöra utan iakttagande av uppsägningstid.
Kvittningsfrågan torde således få aktualitet vid endast ett avlöningstillfälle.
Om arbetstagaren — som i ett av de tänkta fallen — har egna tillgångar
torde möjlighet kunna finnas för arbetsgivaren att driva in sin fordran på
de vägar som står öppna för borgenärer i allmänhet. På anförda skäl avstyrks
motionerna också i denna del.

I övrigt har de framlagda förslagen inte givit utskottet anledning till erinran
eller särskilt uttalande.

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen, med avslag på motionerna I: 1128 och
II: 1324 i motsvarande del, antager 3 § i det genom proposition
nr 94 framlagda förslaget till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt;

B. att riksdagen, med avslag på motionerna I: 1128 och
II: 1324 i motsvarande del, antager 5 § i nämnda förslag;

C. att riksdagen, med avslag på motionen I: 1127, såvitt
avser införande av övergångsbestämmelser, antager nämnda
förslag i övrigt;

D. att motionen I: 1127, såvitt avser rätten till skade -

Första lagutskottets utlåtande nr år 1970

stånd, icke föranleder någon riksdagens åtgärd;

E. att motionen I: 1127, såvitt avser beneficiereglerna,
icke föranleder någon riksdagens åtgärd; samt

F. att riksdagen antager det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i sjömanslagen.

Stockholm den 5 maj 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
Hjorth (s), Svanström (ep), Sörenson (fp)*, Helge Karlsson (s)*, Lidgard
(m) och fru Lilly Ohlsson (s);

från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s)*, fru
Kristensson (m), herrar Jönsson i Malmö (s), Börjesson i Falköping (ep),
Polstam (ep), Jadestig (s) ochHyltander (fp)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Vid A i utskottets hemställan

1) av herrar Alexanderson (fp), Svanström (ep), Sörenson (fp), Lidgard
(in), fru Kristensson (m), herrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam (ep)
och Hyltander (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt på s. 22 i utskottets yttrande som börjar med orden
”Enligt utskottets” och slutar med orden ”berörd del” bort ersättas med text
av följande lydelse.

Enligt departementschefen föreligger inte tillräckliga skäl att medge kvittning
när arbetsgivarens motfordran avser ersättning för skada som arbetstagaren
vållat genom oaktsamhet. Utskottet delar denna uppfattning, dock
ej då fråga är om oaktsamhet av grov beskaffenhet. De av departementschefen
åberopade skälen för att tillåta kvittning vid uppsåtligt skadevållande
talar enligt utskottets mening för att kvittningsmöjlighet bör beredas arbetsgivaren
även när skada vållats genom sådan vårdslöshet. Inom skadeståndsrätten
har också, när det gäller regressrätt och liknande förhållanden, grov

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

oaktsamhet i allmänhet jämställts med uppsåt. Departementschefens i propositionen
uttalade farhågor för att en sådan lösning skulle medföra besvärliga
gränsdragningsproblem — gällande skiljelinjen mellan vårdslöshet och
grov vårdslöshet — synes utskottet överdrivna. Utskottet förordar därför,
i likhet med vad såväl lagberedningen som lagrådet föreslagit, att arbetsgivare
skall medges rätt till kvittning med fordran på skadestånd även i fall
då arbetstagaren vållat skadan genom grov vårdslöshet.
dels att utskottet under A bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att det genom proposition
nr 94 framlagda förslaget till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt icke kunnat i oförändrat skick antagas — i
anledning av motionerna I: 1128 och II: 1324 i motsvarande
del för sin del antager 3 § i förslaget med följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Kan kvittning ej ske enligt 2 §,
får arbetsgivaren kvitta endast med
klar och förfallen fordran som uppkommit
i samband med anställningen
och antingen grundas på avtal,
enligt vilket fordringen får kvittas
mot lönefordran, eller avser ersättning
för skada som arbetstagaren
vållat uppsåtligen i tjänsten.

För kvittning---------

Rätt till-----— — — tillä

(Utskottets förslag)

Kan kvittning ej ske enligt 2 §,
får arbetsgivaren kvitta endast med
klar och förfallen fordran som uppkommit
i samband med anställningen
och antingen grundas på avtal,
enligt vilket fordringen får kvittas
mot lönefordran, eller avser ersättning
för skada som arbetstagaren
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
vållat i tjänsten,
särskilda kostnader,
pligt kollektivavtal.

Vid B i utskottets hemställan

2) av herrar Alexanderson (fp), Svanström (ep), Sörenson (fp), Lidgard
(m), fru Kristensson (m), herrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam (ep)
och Hgltander (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt på s. 22 i utskottets yttrande som börjar med orden
”Till stöd” och slutar med orden ”detta motionsyrkande” bort ha följande
lydelse.

Propositionens ovan omnämnda förslag angående företrädet vid konkurrens
mellan kvittning och löneutmätning innebär en avsevärd försämring
av arbetsgivarens kvittningsmöjligheter, eftersom enligt gällande rätt kvittningen
alltid har företräde. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
propositionsförslaget tillsammans med övriga föreslagna begränsningar kan
befaras medföra att arbetsgivarna minskar den kreditgivning till arbetsta -

Första lagutskottets utlåtande nr i2 år 1970

garna som ostridigt förekommer i mycket stor utsträckning, ofta på för de
anställda förmånliga villkor. En sådan utveckling torde från arbetstagarhåll
ingalunda vara önskvärd. För arbetsgivarna torde förslaget i praktiken innebära
att deras möjlighet till kvittning blir lamslagen på ett sätt som inte
är motiverat av kvittningsinstitutets nuvarande tillämpning; att kvittning
annat än i rena undantagsfall skulle ske på ett oaccepabelt sätt synes inte
ens ha påståtts. På grund av det anförda kan utskottet icke godtaga propositionens
förslag i denna del. Å andra sidan synes motionärernas förslag i
alltför hög grad vara oförenligt med grunderna för löneutmätningsinstitutet
för att kunna accepteras i oförändrat skick. Det innebär nämligen att arbetstagaren
genom att medverka till kvittning skulle på ett otillbörligt sätt
kunna disponera över sin avlöning till arbetsgivarens förmån men till nackdel
för övriga borgenärer. Med hänsyn till det anförda har utskottet stannat
för den lösning som i lagstiftningsärendet förordats av lagberedningen
och som inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Lösningen innebär
att som huvudregel föreskrivs att beslut om utmätning av avlöning
inte medför inskränkning i arbetsgivarens kvittningsrätt, d. v. s. kvittning
har företräde framför utmätning. Från denna regel föreslås två undantag.
Medgivande till kvittning som kan återkallas bör inte få åberopas mot utmätningsbeslutet.
Kvittningsmedgivande som lämnats efter det att utmätningsbeslutet
meddelats bör inte heller få åberopas. Utskottets ställningstagande
innebär ändring av lagtexten i 5 § i propositionens förslag.
dels att utskottet under B bort hemställa,

B. att riksdagen — med förklaring att förslaget till lag
om arbetsgivares kvittningsrätt icke kunnat i oförändrat
skick antagas — i anledning av motionerna I: 1128 och II:
1324 i motsvarande del för sin del antager 5 § i förslaget med
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

5 §

Skatteavdrag samt------

Är arbetsgivarens fordran sådan
att rätt till kvittning föreligger enligt
3 § och vill arbetsgivaren kvitta mot
belopp som han ålagts att innehålla
genom beslut om utmätning av lön,
beslutar utmätningsmannen om beloppets
fördelning mellan arbetsgivaren
och utmätningssökanden efter
fordringarnas storlek.

I övrigt får kvittning ej åberopas
mot beslut om utmätning av lön.

--denna lag.

Beslut om utmätning av avlöning
medför ej inskränkning i arbetsgivarens
kvittningsrätt. Medgivande till
kvittning som kan återkallas eller
som lämnas efter att beslut om utmätning
meddelats får dock ej åberopas
mot beslutet.

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Talan mot utmätningsmans beslut
enligt andra stycket föres hos överexekutor
genom besvär. Klagan är ej
inskränkt till viss tid.

Vid D i utskottets hemställan

3) av herrar Alexanderson (fp), Svanström (ep), Sörenson (fp), Lidgard
(in), fru Kristensson (m), herrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam (ep)
och Hyltander (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med orden
”Utskottet vill” och slutar på s. 24 med orden ”således motionsyrkandet”
bort ersättas med text av följande lydelse.

Lika med motionärerna anser utskottet att det saknas anledning att motsätta
sig de i propositionen föreslagna reglerna om skadestånd vid kvittning
i strid med lagen. Som framhålls i motionerna kan emellertid skadeståndsskyldighet
vara minst lika motiverad i andra fall då en arbetsgivare underlåter
att utbetala avtalad lön. Lagregler som ger möjlighet att utdöma skadestånd
vid oberättigat innehållande av lön eller av liknande anställningsförmåner
saknas dock i huvudsak. Rättsläget torde också vara i viss mån ovisst.
Med hänsyn härtill ansluter sig utskottet till motionärernas omfattning att
problemet bör upptas till en mer allsidig bedömning. Utredningen bör göras
i lämpligt sammanhang.

dels att utskottet under D bort hemställa,

D. att riksdagen med bifall till motionen I: 1127, såvitt
avser rätten till skadestånd, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller om utredning rörande påföljd för obehörigt innehållande
av lön.

Vid E i utskottets hemställan

4) av herrar Alexanderson (fp), Svanström (ep), Sörenson (fp), Lidgard
(in), fru Kristensson (m), herrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam (ep)
och Hyltander (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt på s. 24 i utskottets yttrande som börjar med orden
”Utskottet kan” och slutar med orden ”denna del” bort ersättas med text av
följande lydelse.

Arbetstagarens rätt enligt 4 § att åtnjuta beneficium vid tvungen kvittning
är en väsentlig bestämmelse i propositionens förslag. Härigenom garanteras
att den enskilde får ut så stor del av lönen som han skäligen behöver för sin
egen och sin familjs försörjning. Den ovillkorliga regeln kan emellertid, som
motionärerna närmare utvecklar, i vissa situationer leda till för rättskänslan
stötande resultat, t. ex. då den anställde gjort sig skyldig till förskingring,
stöld eller annan uppsåtlig förbrytelse i tjänsten men ändock motsätter sig att

Första lagutskottets utlåtande nr 42 år 1970

kvittning äger rum och därigenom icke kan vägras att få ut den del av lönen
som svarar mot hans beneficium. Om arbetstagaren trots förbrytelsen fått
kvarstanna i anställningen är det rimligt, att han för varje avlöningstillfälle
skall utfå åtminstone så stor del av lönen som är nödvändig för hans och
familjens uppehälle, men om anställningen upphört och fråga om utbetalning
av innestående lön och eventuell semesterersättning uppkommer vid
en senare tidpunkt synes det inte vara motiverat att beneficium skall åtnjutas.
Då svårighet föreligger att i lagtexten införa en tillfredsställande avgränsning
av en obegränsad kvittningsrätt och arbetstagare i denna situation
i regel torde medgiva kvittning, anser utskottet det inte vara motiverat att
motsätta sig att den ovillkorliga regeln antages. Anledning föreligger emellertid
att med uppmärksamhet följa lagens verkningar på denna punkt. Utskottet
tillstyrker således motionen 1: 1127 i nu berörd del.
dels att utskottet under E bort hemställa,

E. att riksdagen med bifall till motionen I: 1127, såvitt
avser beneficiereglerna, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
om undersökning rörande verkningarna av dessa regler
i det hänseende utskottet ovan angivit.

MARCUS BOKTR. STHIM 1970 700030