Första lagutskottets utlåtande nr bl år 1970

Nr 41

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av konvention om avskaffande av rasdiskriminering,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 februari 1970 dagtecknad proposition, nr 87, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att godkänna en av Förenta Nationernas generalförsamling
den 21 december 1965 antagen konvention om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelagt riksdagen ett vid propositionen
fogat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

dels föreslagit riksdagen att antaga ett likaledes vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Propositionen har, såvitt avser ändring i tryckfrihetsförordningen, hänvisats
till konstitutionsutskottet och i övrigt till lagutskott samt har i sistnämnda
delar behandlats av första lagutskottet.

I samband med propositionen har första lagutskottet behandlat följande i
ämnet väckta motioner, såvitt de hänvisats till lagutskott, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 968 av herr Lindblad och II: llbb av herrar
Romanus och Ahlmark (yrkande 1);

B. i anledning av propositionen väckta motioner:

2) de likalydande motionerna I: 1124 av herrar Blomquist och Lidgard
och II: 1320 av herr Oskarson;

3) de likalydande motionerna I: 1126 av herr Ernulf m. fl. och II: 1323 av
herr Wiklund i Stockholm (yrkande a, c och d);

4) motionen II: 1322 av herr Romanus.

Motionsyrkandena redovisas på s. 9—11.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner FN-konventionen om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Vidare föreslås lagstiftning
som ökar möjligheterna att straffrättsligt ingripa mot sådan diskriminering.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Ni 11

Första lagutskottets utlåtande nr fri år 1970

Förslaget till lagstiftning innebär till en början att tillämpningsområdet
för de nuvarande bestämmelserna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen
om hets mot folkgrupp vidgas i olika hänseenden. Bl. a. föreslås, att spridning
av även annat meddelande än sådant som innefattar förtal eller smädelse
straffbeläggs, om meddelandets innehåll uttrycker missaktning för folkgrupp
av t. ex. viss ras eller hudfärg.

Enligt förslaget skall i brottsbalken också föras in en bestämmelse om
ett nytt brott, kallat olaga diskriminering. Bestämmelsen innebär att näringsidkare
som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans
ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom
att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkare i sin verksamhet
tillämpar i förhållande till andra skall straffas för olaga diskriminering.
Detsamma föreslås gälla också anställd i näringsverksamhet samt anställd
i allmän tjänst, vari den anställde har att gå allmänheten till handa. Bestämmelsen
avses omfatta bl. a. hotell- och pensionatverksamhet, restaurangoch
kaférörelse, detaljhandel, kommunikationsmedel samt yrkesmässig försäljning
och upplåtelse av fastigheter och bostäder. Enligt förslaget skall
också diskriminering vid tillträde till allmän sammankomst och offentlig
tillställning kunna bestraffas.

Av propositionen återges i det följande vissa delar. Beträffande konventionstexten,
gällande svensk rätt m. m. samt kommittébetänkandet (SOU
1968: 68) och remissyttrandena över detta får utskottet hänvisa till propositionen.

Förslaget i propositionen till lag om ändring i brottsbalken är av följande
lydelse (s. 3—4).

Första lagutskottets utlåtande nr it år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,
dels att 16 kap. 8 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 16 kap. 8 a §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

Hotar, förtalar eller smädar någon
offentligen folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse, dömes
för hets mot folkgrupp
till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter.

Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande
som sprides bland allmänheten hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp
av viss ras, med viss hudfärg,
av visst nationellt eller etniskt ursprung
eller med viss trosbekännelse,
dömes för hets mot folkgrupp
till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter.

8 a §.

Vad i första stycket sägs om näringsidkare
äger motsvarande tilllämpning
på den som är anställd i
näringsverksamhet och annan som
handlar på näringsidkares vägnar
samt på den som är anställd i allmän
tjänst, vari han har att gå allmänheten
till handa.

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För olaga diskriminering dömes
även anordnare av allmän sammankomst
eller offentlig tillställning och
medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom
tillträde till sammankomsten
eller tillställningen på de villkor som
gäller för andra.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 16 kap. 8 §, när det förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit som vilande med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 87 till 1970 års riksdag slutligt antagits
och erhållit kraft av grundlag, och i övrigt den 1 juli 1970.

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1970

Inledning

Förenta Nationernas generalförsamling antog den 21 december 1965 en
konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Konventionen,
som trädde i kraft den 4 januari 1969, har hittills tillträtts av 38 stater,
nämligen Argentina, Brasilien, Bulgarien, Costa Rica, Cypern, Ecuador,
Filippinerna, Förenade Arabrepubliken, Ghana, Heliga Stolen (Vatikanstaten),
Indien, Irak, Iran, Island, Jugoslavien, Kuwait, Libyen, Madagaskar,
Mongoliet, Niger, Nigeria, Pakistan, Panama, Polen, Sierra Leone, Sovjetunionen,
Spanien, Storbritannien, Swaziland, Syrien, Tjeckoslovakien, Tunisien,
Förbundsrepubliken Tyskland, Ukraina, Ungern, Uruguay, Venezuela
och Vitryssland.

Sverige bär i FN:s generalförsamling röstat för konventionen. Den 11
februari 1966 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla sakkunniga för att med utgångspunkt från FN-konventionen
undersöka behovet av effektivare lagstiftning mot rasdiskriminering än
som nu finns. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen
tre sakkunniga1, som antog namnet utredningen angående
förbud mot rasdiskriminering.

Kommittén har i december 1968 avgett ett betänkande med titeln »Lagstiftning
mot rasdiskriminering» (SOU 1968:68). Betänkandet innehåller
förslag dels till lag om ändrad lydelse av 16 kap. brottsbalken (BrB),
dels till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (TF).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren
(RÅ), hovrätten för övre Norrland, arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Norrbottens län, institutet för arbetsmarknadsfrågor, arbetsgruppen
för invandrarfrågor, invandrarutredningen, Stockholms handelskammare,
Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen
(LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Handelns arbetsgivareorganisation,
Kooperativa förbundet, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening,
Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Sveriges hotell- och restaurangförbund, Svenska Taxiförbundet och Rädda
barnens riksförbund. RÅ har bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö samt av cheferna för länsåklagarmyndigheterna
i Hallands och i Värmlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län har överlämnat
yttranden av polismyndigheterna i Malmö, Hälsingborg och Lund, av
socialvårdsstyrelserna i Malmö och Hälsingborg samt av Skånes handelskammare.

Yttrande har vidare inkommit från Svenska samernas riksförbund.

1 Justitierådet Carl Holmberg, ordförande, samt riksdagsmännen Kaj Björk och Thorvald
Källstad.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

Allmän bakgrund

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna konstateras,
att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter samt att
envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter som uttalas i förklaringen
utan åtskillnad av något slag, såsom kön, religion, ras, hudfärg eller nationellt
ursprung. I olika internationella överenskommelser har sedan tagits upp
frågor om förbud mot vissa former av diskriminering, bl. a. mot könsdiskriminering.

Den 20 november 1963 antog FN:s generalförsamling en deklaration
om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. I denna betonas
nödvändigheten av att skyndsamt avskaffa rasdiskriminering över hela
världen och att säkerställa förståelsen och respekten för alla människors
värde. Sedan förslag till en konvention om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering utarbetats inom FN:s sociala utskott, antog generalförsamlingen
den 21 december 1965 en resolution, enligt vilken den föreslagna
konventionen antogs samt öppnades för undertecknande och ratifikation. I
resolutionen uppmanades medlemsstaterna bl. a. att underteckna och ratificera
konventionen utan dröjsmål och att ge konventionens text största
möjliga spridning.

Konventionen lades den 7 mars 1966 fram i New York för undertecknande.
Den 5 maj 1966 undertecknade Sverige konventionen med förbehåll
för ratifikation.

Dessförinnan hade dåvarande departementschefen med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande tillkallat utredningen angående förbud mot rasdiskriminering
för att undersöka möjligheterna att utforma en effektivare lagstiftning
mot rasdiskriminering än den som fanns. I direktiven för utredningen
sades bl. a. att det som underlag för riksdagens ställningstagande
till frågan om ratifikation av rasdiskrimineringskonventionen på enstaka
punkter behövdes en mer ingående granskning av den slutliga konventionstexten
än som hade kunnat ske före omröstningen i generalförsamlingen.

Vissa författningsförslag

Som bakgrund till den följande framställningen må här (s. 7—9) återges
den ändrade lydelse av 16 kap. brottsbalken, som föreslagits av kommittén,
av departementschefen vid lagrådsremissen, av lagrådet samt — som jämförelse
— av Kungl. Maj :t i propositionen (lagförslaget i dess helhet redovisas
på s. 3—4).

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

(Kommittén)

8 §.

Om någon bland allmänheten
sprider uttalande eller annat meddelande,
vari ras eller raser eller
folkgrupp eller folkgrupper av viss
ras eller med viss hudfärg eller av
visst nationellt eller etniskt ursprung
eller folkgrupp med viss trosbekännelse
hotas, förtalas eller smädas,
dömes för hets mot folkgrupp till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

8 a#.

Om näringsidkare eller den, som
är anställd hos honom i hans näringsverksamhet,
eller den, som är
anställd i allmän tjänst, i sin yrkesutövning
icke går någon till handa
på allmänt gällande villkor på grund
av dennes ras eller hudfärg eller nationella
eller etniska ursprung, dömes
för rasdiskriminering
till böter eller fängelse i högst sex
månader.

För rasdiskriminering dömes även
om anordnare av eller medhjälpare
till anordnare av offentlig tillställning
eller allmän sammankomst icke
på allmänt gällande villkor bereder
någon tillträde till sådan tillställning
eller sammankomst på grund av dennes
ras eller hudfärg eller nationella
eller etniska ursprung.

(Lagrådsremissen)

8 §•

Sprider någon bland allmänheten
uttalande eller annat meddelande,
som innefattar hot mot eller uttrycker
missaktning för folkgrupp av
viss ras, med viss hudfärg, av visst
nationellt eller etniskt ursprung eller
med viss trosbekännelse, dömes
för hets mot folkgrupp till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

8 a §.

Näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av
hans ras, hudfärg, nationella eller
etniska ursprung eller trosbekännelse
genom att icke gå honom till handa
på de villkor näringsidkaren i allmänhet
tillämpar i sin verksamhet,
dömes för olaga diskriminering
till böter eller fängelse i högst
sex månader. Vad nu sagts om näringsidkare
äger motsvarande tilllämpning
på den som är anställd i
näringsverksamhet och annan som
handlar på näringsidkares vägnar
samt på den som är anställd i allmän
tjänst.

För olaga diskriminering dömes
även anordnare av offentlig tillställning
eller allmän sammankomst och
medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom
tillträde på de villkor som allmänt
gäller för tillställningen eller
sammankomsten.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

(Lagrådet)

8 §•

Hotar, förtalar eller smädar någon
offentligen folkgrupp av viss ras,
med uiss hudfärg, av visst nationellt
eller etniskt ursprung eller med viss
trosbekännelse, dömes för hets
in o t folkgrupp till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter. Detsamma gäller
om någon bland allmänheten annorledes
sprider uttalande eller annat
meddelande som innefattar hot, förtal
eller smädelse som ngss sagts.

8 a§.

Näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av
hans ras, hudfärg, nationella eller
etniska ursprung eller trosbekännelse
genom att icke gå honom till handa
på de villkor näringsidkaren i allmänhet
tillämpar i sin verksamhet,
dömes för olaga dis k rim in er
in g till böter eller fängelse i högst
sex månader. Vad nu sagts om näringsidkare
äger motsvarande tilllämpning
på den som är anställd i
näringsverksamhet och annan som
handlar på näringsidkares vägnar.

(Propositionen)

8 §•

Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande
som sprides bland allmänheten hotar
eller uttrgcker missaktning för folkgrupp
av viss ras, med viss hudfärg,
av visst nationellt eller etniskt ursprung
eller med viss trosbekännelse,
dömes för hets mot folkgrup
p till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter.

8 a §.

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

(Lagrådet)

olaga diskriminering anses dock icke
att tillträde till allmän sammankomst
rörande angelägenhet, som är
gemensam för folkgrupp av visst nationellt
eller etniskt ursprung eller
med viss trosbekännelse, förbehålles
dem som tillhör sådan folkgrupp.

Den som är anställd i allmän
tjänst, vari han har att gå allmänheten
till handa, dömes också för
olaga diskriminering, om han därvid
diskriminerar någon av anledning
som förut sagts.

(Propositionen)

eller tillställningen på de villkor som
gäller för andra.

Motionsyrkan dena

1) I motionerna I: 968 och II: 1144 hemställs, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott, ”1) att riksdagen i anslutning till den aviserade propositionen
om förbud mot rasdiskriminering beslutar om förbud mot könsdiskriminering
på den svenska arbetsmarknaden”.

2) I motionerna I: 1124 och 11:1320 hemställs ”att riksdagen måtte antaga
det vid proposition nr 87 fogade förslaget till lag om ändring i brottsbalken
med den ändringen att 8 § och 8 a § erhåller följande lydelser:

8 §•

Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp av viss ras, med
viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse,
dömes för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter. Detsamma gäller om någon bland allmänheten
annorledes sprider uttalande eller annat meddelande som innefattar hot, förtal
eller smädelse som nyss sagts.

8 a §.

Näringsidkare som---sex månader.

Vad i första —--till handa.

För olaga---för andra.

Brott som avses i denna paragraf må åtalas av åklagare endast om målsägande
angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
”

Här må anmärkas att den i motionerna föreslagna lydelsen av 16 kap. 8 §
brottsbalken är likalydande med den av lagrådet förordade.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

3) I motionerna 1:1126 och II: 1323 hemställs, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott, ”a) att riksdagen godkänner den av Förenta nationernas
generalförsamling den 21 december 1965 antagna konventionen om avskaffande
av alla former av rasdiskriminering,

c) att riksdagen — med förklaring att ej heller propositionens förslag till
ändringar i 16 kap. 8 § brottsbalken kunnat oförändrat godtagas — för sin
del antager nedan angivna lydelse av lagrummet (2), samt

d) att riksdagen antager propositionens förslag till ett nytt lagrum, betecknat
8 a §, i sistnämnda kapitel.

2) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

(Propositionens förslag)
Härigenom förordnas---

(Föreslagen lydelse)
angivna lydelse.

16 KAP.

Den som offentligen eller eljest
i uttalande eller annat meddelande
som sprides bland allmänheten hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp
av viss ras, med viss hudfärg,
av visst nationellt eller etniskt ursprung
eller med viss trosbekännelse,
dömes för hets mot folkgrupp till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

Den som offentligen eller eljest
i uttalande eller annat meddelande
som sprides bland allmänheten hotar,
förtalar eller smädar folkgrupp
av viss ras, med viss hudfärg, av visst
nationellt eller etniskt ursprung eller
med viss trosbekännelse, dömes för
hets mot folkgrupp till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter.”

4) I motionen II: 1322 hemställs ”1. att riksdagen i anslutning till behandlingen
av proposition nr 87 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om förslag
till lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden, innefattande
såväl förbud mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse som förbud mot könsdiskriminering,

2. att propositionens förslag till § 8 a, 16 kap. brottsbalken antages med
nedanstående, som motionens förslag betecknade ändrade lydelse:

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

Kungl. Maj:ts förslag

Vad i första stycket sägs om näringsidkare
äger motsvarande tilllämpning
på den som är anställd i
näringsverksamhet och annan som
handlar på näringsidkares vägnar
samt den som är anställd i allmän
tjänst, vari han har att gå allmänheten
till handa.

För olaga diskriminering dömes
även anordnare av allmän sammankomst
eller offentlig tillställning och
medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska nrsprung eller trosbekännelse
genom att vägra honom
tillträde till sammankomsten eller
tillställningen på de villkor som gäller
för andra.

Motionens förslag

Näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av
hans/hennes ras, hudfärg, kön, nationella
eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att icke gå
honom/henne till handa på de villkor
näringsidkaren i sin verksamhet
tillämpar i förhållande till andra, dömes
för olaga diskriminering till böter
eller fängelse i högst sex månader.

För olaga diskriminering dömes
även anordnare av allmän sammankomst
eller offentlig tillställning och
medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på
grund av hans/hennes ras, hudfärg,
kön, nationella eller etniska ursprung
eller trosbekännelse genom
att vägra honom/henne tillträde till
sammankomsten eller tillställningen
på de villkor som gäller för andra.”

Beträffande de skäl motionärerna anför till stöd för sina yrkanden får utskottet,
i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 1144, II: 1320, I: 1126 och II: 1322.

Departementschefen vid lagrådsremisser»

Vid remiss till lagrådet av det inom departementet upprättade förslaget
till lag om ändring i brottsbalken anförde föredragande departementschefen
följande (avsnitt 7 i prop.):

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

7.1 Ratifikation av FN-konventionen

Uppfattningen om alla människors lika värde och lika rättigheter har i
våra dagar hävdats med allt större eftertryck, både internationellt och nationellt.
Inte minst i vårt land har i den allmänna debatten krävts åtgärder
för att motverka de förkastliga kränkningar av likabehandlingsprincipen
som rasdiskriminering och liknande företeelser utgör. På det internationella
planet har jämlikhetstanken uttryckts på olika sätt och inom skilda områden,
och särskilda instrument har skapats med syfte att förverkliga tanken.
Jag vill nämna några exempel, varvid jag begränsar mig till frågor om
skydd för fri- och rättigheter mot åtgärder av rasdiskriminerande art.

I FN-stadgan anges ett av organisationens ändamål vara att åstadkomma
internationell samverkan »vid befordrande och främjande av aktningen för
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla». Enligt art. 55—
56 i stadgan förbinder sig alla medlemsstater att såväl samfällt som var för
sig vidta åtgärder i samarbete med organisationen för att uppnå bl. a. allmän
aktning och respekt för dessa fri- och rättigheter.

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs
av FN :s generalförsamling den 10 december 1948, tar sikte på att skydda
dels individuella rättigheter, som rätten för envar till liv, frihet och personlig
säkerhet, dels offentliga fri- och rättigheter, t. ex. åsikts- och yttrandefrihet,
och dels ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, exempelvis
rätten till social trygghet, arbete, undervisning och deltagande i kulturlivet.

Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som trädde i
kraft den 3 september 1953, bygger på FN:s allmänna förklaring i samma
ämne. Konventionen syftar till att åstadkomma ett effektivt skydd för de
traditionella mänskliga rättigheterna och friheterna.

I art. 14 förklaras, att åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i
konventionen skall tryggas utan åtskillnad av något slag. Genom ett särskilt
rättsförfarande kan dessa fri- och rättigheter göras gällande antingen av en
stat mot en annan eller av en enskild person, en icke statlig organisation
eller en grupp av personer mot egen eller annan stat. För att trygga efterlevnaden
av konventionens bestämmelser har i enlighet med denna upprättats
en kommission och en domstol för de mänskliga rättigheterna.

Sverige ratificerade konventionen den 4 februari 1952 (prop. 1951: 165,
UU 11, rskr 251) och godtog samtidigt kommissionens rätt att behandla enskilda
rättssubjekts klagomål mot Sverige. Den 13 maj 1966 förklarade
Sverige sig godta domstolens kompetens (prop. 1966: 33, UU 3, rskr 152).

Vidare har Sverige ratificerat fem tilläggsprotokoll till konventionen
(prop. 1953:32, UU 1, rskr 124 och prop. 1964:87, UU 4, rskr 137). Av
dessa har hittills bara två trätt i kraft, det första den 18 maj 1954 och det
fjärde den 2 maj 1968. Genom dessa båda protokoll har antalet skyddade

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

rättigheter utökats. Av de övriga tre protokollen är två av formell karaktär
och reglerar det tredje en kompetensfråga beträffande den nyss nämnda
domstolen.

Den europeiska sociala stadgan av den 18 oktober 1961, som tillkom inom
Europarådets ram och trädde i kraft den 26 februari 1965, syftar till att förverkliga
skyddet av de sociala rättigheter som är upptagna i FN:s allmänna
deklaration. De rättigheter som är angivna i stadgan skall tillförsäkras alla
och envar utan åtskillnad i fråga om ras, hudfärg m. m. Bland de rättigheter
som stadgan avser att slå vakt om kan nämnas rätten till arbete och
skäliga arbetsvillkor, arbetstagares och arbetsgivares förenings- och förhandlingsrätt
samt rätten till social trygghet. För stadgans efterlevnad finns ett
visst kontrollsystem. Sverige ratificerade stadgan den 17 december 1962,
varvid gjordes vissa reservationer med hänsyn till bl. a. den svenska traditionen
i fråga om reglering av vissa lönefrågor och andra förhållanden genom
arbetsmarknadens parter utan statlig inblandning (prop. 1962: 175,
2LU 32, rskr 365).

Den 25 juni 1958 antog Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens en konvention (nr 111) angående diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning. Konventionsstaterna förbinder sig att utforma
och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade
efter landets förhållanden och praxis, främja likställdhet beträffande
möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i
syfte att avskaffa varje diskriminering i dessa hänseenden på grund av
ras m. m. I proposition till riksdagen (prop. 1959: 23) ansåg Kungl. Maj :t
sig inte kunna tillstyrka svensk ratificering av konventionen med hänsyn
till att principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig inblandning
träffa överenskommelser i lönefrågor inte kunde förenas med
konventionens förpliktelse att främja lika lön för män och kvinnor. Riksdagen
godtog denna ståndpunkt (2LU 1959: 2, rskr 83). Sedan LO och SAF
år 1960 hade träffat en överenskommelse om avskaffande av de särskilda
kvinnolönerna, föreslog Kungl. Maj:t emellertid 1962 års riksdag att godkänna
konventionen (prop. 1962: 70). Förslaget bifölls av riksdagen (2LU
26, rskr 333).

Unescos generalkonferens antog den 14 december 1960 en konvention mot
diskriminering inom undervisningen. Enligt konventionen förbinder sig fördragsslutande
stat bl. a. att ändra varje författningsbestämmelse eller förvaltningspraxis
som innebär diskriminering på grund av ras m. m. inom undervisningen.
Konventionen, som trädde i kraft den 22 maj 1962, har ratificerats
av Sverige (prop. 1967: 36, UU 10, rskr 369).

Vidare kan nämnas att FN:s generalförsamling den 16 december 1966
godkände två konventioner som — i likhet med Europarådets förut nämnda
konvention och tilläggsprotokollen till denna — syftar till att ge effektivt
skydd för de mänskliga rättigheterna, nämligen en konvention om medbor -

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

gerliga och politiska rättigheter och en konvention om ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheter. Konventionsstat åtar sig att ge skydd för dessa
rättigheter utan åtskillnad av något slag på grund av ras m. m. Konventionerna,
som ännu inte har trätt i kraft, har undertecknats av bl. a. Sverige.
Proposition med förslag till godkännande av konventionerna torde komma
att föreläggas 1970 års riksdag.

Utmärkande för de nu nämnda internationella överenskommelserna är
bl. a. att däri avsedda rättigheter skall garanteras envar utan åtskillnad inte
bara på grund av ras, hudfärg eller nationellt ursprung utan också på grund
av kön, social härkomst, politisk åskådning, religion m. m.

Den konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering som
är föremål för behandling i detta ärende är däremot mer begränsad såvitt
avser förbjudna diskrimineringsgrunder. Konventionen omfattar bara sådan
diskriminering som sker på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt
eller etniskt ursprung. Å andra sidan är konventionens tillämpningsområde
mycket vidsträckt därigenom att den i princip avser alla samhällslivets
områden. Om konventionens tillkomst kan följande nämnas.

Med anledning av de olika uttryck för antisemitism och andra former av
rashat och rasfördomar, nationellt hat samt religiösa fördomar som hade
förekommit i många länder antog FN :s generalförsamling den 12 december
1960 en resolution, vari man fördömde alla utslag av rashat, religiöst hat
och nationalhat inom samhällslivets politiska, ekonomiska, sociala eller kulturella
områden. Frågan om yttringar av rasdiskriminering samt nationell
och religiös ofördragsamhet behandlades åter av generalförsamlingen år
1962. I december det året antog församlingen en resolution om avskaffande
av rasdiskriminering och en resolution om avskaffande av religiös diskriminering.
I den s. k. operativa delen av dessa resolutioner uppmanades FN:s
ekonomiska och sociala råd att ge FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna
i uppdrag att förbereda såväl ett deklarationsförslag som ett konventionsförslag
om avskaffandet av alla former av ras- resp. religionsdiskriminering.

Beslutet att skilja frågan om rasdiskriminering, som skulle ha prioritet,
från frågan om religiös intolerans, var en kompromiss som hade sin grund
i konflikten mellan arabvärlden och Israel. Därtill kom att många länder,
särskilt de östeuropeiska, inte ansåg religionsfrågor lika viktiga och angelägna
som rasfrågor.

Generalförsamlingen antog den 20 november 1963 en resolution om utarbetande
av ett förslag till en internationell konvention om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering. I resolutionen uppmanades det ekonomiska
och sociala rådet att anmoda kommissionen för de mänskliga rättigheterna
att ge absolut prioritet åt utarbetandet av ett konventionsutkast.
Kommissionen efterkom denna anmodan och antog ett utkast, som det ekonomiska
och sociala rådet den 30 juli 1964 underställde generalförsam -

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970 15

lingen. Denna godkände konventionen den 21 december 1965. Arbetet på
utformningen av en konvention om avskaffande av religiös diskriminering
pågår inom FN:s ram.

Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering vänder sig mot varje
form av rasdiskriminering, inte bara sådan som beror på samhällelig reglering
och maktutövning utan också sådan som förekommer i vardagslivet
från enskilda personers, företags och sammanslutningars sida. Med rasdiskriminering
menas i konventionen »varje skillnad, undantag, inskränkning
eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt
eller etniskt ursprung som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller
inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter». Konventionen är däremot
inte tillämplig på sådana skillnader som konventionsstat gör mellan
egna medborgare och medborgare i andra stater (art. 1).

Art. 2—7 innehåller bestämmelser om olika förpliktelser som konventionsstat
åtar sig genom tillträde till konventionen. Enligt art. 2—3 förbinder
sig varje stat som tillträder konventionen att föra en politik som
syftar till att avskaffa rasdiskriminering och att därvid bl. a. förbjuda och
med alla lämpliga medel göra slut på rasdiskriminering från personers,
gruppers och organisationers sida. Konventionsstat skall enligt art. 6 tillförsäkra
envar under dess jurisdiktion rättsskydd mot rasdiskriminerande
handlingar. I art. 7 åläggs konventionsstat att vidta åtgärder bl. a. för att
bekämpa rasfördomar samt att sprida kunskap om ändamålet med och
grundsatserna i olika FN-dokument.

Konventionens centrala artiklar är art. 4 och 5, som innehåller bestämda
förpliktelser för konventionsstaterna berörande stora delar av samhällslivet.
Art. i riktar sig mot all propaganda och alla organisationer, som
grundar sig på uppfattningar eller teorier att någon ras eller persongrupp
med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan
eller som söker rättfärdiga eller främja rashat eller diskriminering i någon
form. Art. 5 består av en rättighetskatalog och föreskriver att envar skall,
utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung,
tillförsäkras likhet inför lagen särskilt i fråga om de i artikeln
angivna rättigheterna. I artikeln uppräknas ett stort antal politiska, medborgerliga,
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, bl. a. rätten till
bostad och till arbete och rättvisa arbetsvillkor, samt vidare rätten att vinna
tillträde till varje för allmänheten avsedd plats eller serviceinrättning.

Beträffande de medel som konventionsstat skall använda för att komma
till rätta med yttringar av rasfördomar från personers, gruppers eller organisationers
sida sägs i art. 2 att härför skall begagnas alla lämpliga medel,
»däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar». Den citerade
satsen lades till för att göra konventionen mer godtagbar i fråga om kravet
på lagstiftning. En konventionsstat är således skyldig att vidta lagstift -

16 Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

ningsåtgärder endast när de faktiska omständigheterna i landet i fråga gör
det nödvändigt. Om det i vederbörande stat inte förekommer någon rasdiskriminering
på visst område, torde alltså lagstiftning på det området
inte krävas.

Som framgått av det föregående skall varje konventionsstat bedöma vilka
medel som skall användas för att genomföra konventionsbestämmelserna.
I art. 4 anges dock vissa former av rasdiskriminering som skall kunna
bestraffas som brottslig handling. Beträffande konventionsstats förpliktelser
enligt art. 4 sägs dessutom, att genomförandet av dem skall ske med
vederbörligt beaktande av de principer som har nedlagts i den allmänna
förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen
anges i art. 5 av konventionen. Detta innebär att framför allt
principerna om yttrande- och föreningsfrihet inte får inskränkas genom
art. 4.

I fråga om det närmare innehållet i konventionens allmänna bestämmelser
om konventionsstaternas förpliktelser (art. 1—7) får jag hänvisa till
honventionstexten (bilaga 1) och redogörelsen under avsnitt 4.

För att trygga konventionens efterlevnad har föreskrivits ett särskilt
rapport- och övervakningssystem (art. 8—16). Bl. a. skall en ständig kommitté,
kallad kommittén för avskaffande av rasdiskriminering, tillsättas
av konventionsstaterna. Kommittén skall ha till uppgift bl. a. att granska
konventionsstaternas rapporter om konventionens tillämpning och i sin tur
rapportera och avge allmänna rekommendationer till FN:s generalförsamling.
De stater som har tillträtt konventionen skall svara för kostnaderna
för kommittéledamöterna.

Om en konventionsstat finner att annan konventionsstat inte efterlever
konventionens bestämmelser, kan den förstnämnda staten anmäla förhållandet
för kommittén. Regleras inte ärendet genom t. ex. bilaterala förhandlingar
på ett för båda parter tillfredsställande sätt, kan ärendet åter
hänskjutas till kommittén. Ärendet kan därefter bli föremål för handläggning
inför en särskilt tillsatt förlikningskommission. Denna skall till kommitténs
ordförande lämna en rapport om tvisten och avge rekommendationer
för dess lösning i godo. De tvistande staterna skall inom viss tid
underrätta kommitténs ordförande huruvida de godkänner dessa rekommendationer.

Enligt art. Ii punkt 1 kan konventionsstat när som helst förklara, att
den erkänner kommitténs behörighet att ta emot och pröva framställningar
från sådana enskilda personer eller grupper av enskilda inom statens jurisdiktionsområde,
som påstår sig ha genom den staten blivit kränkta i någon
av de rättigheter som anges i konventionen. Framställning skall inte mottas
av kommittén, om den gäller en konventionsstat som ej har avgett sådan
förklaring. Kommittén blir behörig att handlägga framställningar från
enskilda först sedan minst tio konventionsstater har avgett förklaring enligt
art. 14 punkt 1.

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

Varje konventionsstat som avger förklaring enligt art. 14 kan upprätta
eller utse ett organ inom sitt nationella rättsväsen, som är behörigt att ta
emot och pröva framställningar från enskilda personer eller grupper av
enskilda, sedan andra tillgängliga rättsmedel har uttömts. Om klaganden
inte får sitt fall reglerat på ett tillfredsställande sätt genom sådant organ,
kan han inom viss tid hänskjuta ärendet till kommittén.

Konventionen skall ratificeras. I samband med ratifikation kan reservationer
göras (art. 20). Emellertid tillåts inte reservation som är oförenlig
med konventionens syfte och ej heller reservation som skulle hindra något
av de genom konventionen upprättade organen att verka. En reservation
som minst två tredjedelar av konventionsstaterna bär invändning mot godkänns
under inga omständigheter.

Tvist mellan två eller flera konventionsstater rörande konventionens tolkning
eller tillämpning, som inte biläggs genom förhandlingar eller genom
de förfaranden som föreskrivs i konventionen, skall på begäran av någon
av de tvistande staterna hänskjutas till internationella domstolen för avgörande,
såvida inte de tvistande enas om annat sätt att bilägga tvisten (art.
22).

Konventionen trädde i kraft den 4 januari 1969, 30 dagar efter det att det
tjugosjunde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet deponerades hos
FN:s generalsekreterare. Den blir bindande för därefter tillträdande stat på
trettionde dagen efter deponerandet av ratifikationsinstrumentet. Av de
nordiska länderna har hittills endast Island tillträtt konventionen.

Vid möte den 10 juli och den 29 augusti 1969 mellan de stater som då
hade tillträtt konventionen upprättades i enlighet med art. 8 en kommitté
för avskaffandet av rasdiskriminering. Därvid valdes dock endast 17 av
kommitténs 18 ledamöter. Den adertonde avses bli vald i januari 1970. Nio
av de ledamöter som ingår i den kommitté som väljs första gången efter
konventionens ikraftträdande skall väljas för en tid av endast två år. Övriga
ledamöter väljs för en period av fyra år.

1 en resolution (68) 30, som Europarådets ministerkommitté antog den 31
oktober 1968, uppmanas Europarådets medlemsstater att underteckna och
ratificera FN-konventionen om rasdiskriminering samt att på allt sätt stödja
ett effektivt genomförande av den. Resolutionen innehåller också en uppmaning
till medlemsstaterna att vid deponerandet av ratifikationsinstrumenten
avge förklaring, vari de betonar den betydelse de tillmäter dels den
hänvisning som görs i konventionen till de rättigheter som fastslås i FN:s
allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, dels respekten för de
rättigheter som skyddas i den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Medlemsstaterna
uppmanas också att se över sin lagstiftning i syfte att få till stånd bestämmelser
som effektivt hindrar bl. a. rasdiskriminering.

Sverige undertecknade konventionen den 5 maj 1966. De värderingar som
konventionen bygger på är allmänt accepterade i vårt land och är princi 2

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr il

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

piellt vägledande för vårt handlande på detta område. Genom att ratificera
konventionen ger vi uttryck för vår vilja att fördöma samt ingripa mot och
avskaffa alla former av rasdiskriminering. Jag vill också nämna att Sverige
redan har åtagit sig flera av de förpliktelser som följer av konventionen genom
sitt tillträde till andra internationella överenskommelser, framför allt
den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Danmark, Finland och Norge torde komma att tillträda konventionen
sedan de för ratifikation nödvändiga lagändringarna har genomförts i dessa
länder.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att Sverige tillträder konventionen.
Man torde inte från svensk sida behöva göra reservation mot
konventionen på någon punkt.

Fråga uppkommer om Sverige skall låta ratifikation av konventionen åtföljas
av förklaring enligt art. 14 punkt 1 om behörighet för den ständiga
kommittén att pröva framställningar från enskilda eller grupper av enskilda.
Jag vill erinra om att förklaring av liknande art avgavs av Sverige vid
ratifikationen av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (prop. 1951: 165). Enligt
min mening bör från svensk sida avges förklaring också enligt art. 14 i förevarande
konvention. Jag förordar sålunda, att det vid svensk ratifikation
av konventionen avges förklaring att Sverige erkänner kommitténs behörighet
att ta upp och pröva framställningar från sådana enskilda personer
eller grupper av enskilda inom svenskt jurisdiktionsområde som påstår sig
ha genom Sverige blivit utsatta för kränkning av någon av de i konventionen
angivna rättigheterna.

Anledning föreligger inte för Sveriges del att enligt art. 14 punkt 2 upprätta
eller utse särskilt organ för prövning av framställningar från sådana
enskilda som enligt den nyssnämnda förklaringen kan göra framställning
till kommittén.

Till frågan om tidpunkt för ratifikation återkommer jag senare.

7.2 Lagstiftningsfrågor
7.2.1 Allmänmotivering

Som berörts i föregående avsnitt förbinder sig varje stat som biträder
FN:s rasdiskrimineringskonvention att på ett antal specificerade punkter
vidta åtgärder för att komma till rätta med olika former av rasdiskriminering.
I det följande tar jag upp frågan vilka lagstiftningsåtgärder som krävs
i samband med att Sverige ratificerar konventionen.

Lagstiftningsfrågan bör emellertid bedömas också med utgångspunkt från
vilket behov av lagstiftning mot rasdiskriminering som — oberoende av
konventionens bestämmelser — kan föreligga med hänsyn till de förhål -

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

landen som nu råder i vart land på detta område och till risken för en mer
utbredd rasdiskriminering i framtiden.

1 svensk rätt finns bestämmelser av straffrättslig, civilrättslig och offentligrättslig
karaktär, som gör det möjligt att ingripa mot vissa former av
rasdiskriminering i vårt land. En redogörelse härför har lämnats i avsnitt
3, till vilket jag hänvisar. Det kan dock vara skäl att här något närmare beröra
de bestämmelser i BrB som kan bli tillämpliga. I första hand bör nämnas
bestämmelserna om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 §). Detta brott består
i att någon offentligen botar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse. En motsvarighet till bestämmelsen finns i
tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 § 12). En rasdiskriminerande åtgärd kan
ibland bedömas som förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §) eller ärekränkning
(5 kap.). Den som söker förleda en obestämd krets av människor
till brottslig gärning kan straffas för uppvigling (16 kap. 5 §). Om den som
är underkastad ämbetsansvar i tjänsten gör sig skyldig till rasdiskriminering,
kan han komma att straffas för ämbetsbrott (20 kap.). I vissa sammanhang
kan BrB:s regler om misshandel och andra brott mot liv och hälsa
(3 kap.) eller om skadegörelse (12 kap.) bli tillämpliga.

Sedan början av 1930-talet har Sverige varit ett invandringsland. Under
perioden 1931—1965 invandrade närmare 700 000 personer, varav 200 000
under de första sex åren av 1960-talet. Under samma tid utvandrade cirka
300 000 personer från Sverige. F. n. är omkring 300 000 utländska medborgare
bosatta i Sverige. Antalet här bosatta personer som är födda utomlands
är emellertid betydligt större. Sedan början av 1940-talet har drygt
150 000 utlänningar fått svenskt medborgarskap genom naturalisation. Totalt
torde det därför finnas ungefär en halv miljon utomlands födda personer
i vårt land.

Invandringen har till stor del skett från de andra nordiska länderna. Av
de utomlands födda personer som nu bor i Sverige torde omkring hälften
vara nordbor. Särskilt under 1960-talet har dock inflyttningen från övriga
europeiska länder ökat. Nettoinflyttningen från Grekland, Italien, Jugoslavien
och Spanien steg sålunda från sammanlagt 2 500 personer under andra
hälften av 1950-talet till sammanlagt 15 600 personer under första hälften
av 1960-talet. Under första hälften av 1960-talet uppgick invandringen från
andra utomeuropeiska länder än USA till cirka 5 000 personer. Invandrarna
kommer sålunda i allt större utsträckning från länder med eu befolkning av
helt annat ursprung och med helt annan tradition än vår. Härigenom ökar
givetvis risken för ras- och andra minoritetsproblem.

För det stora flertalet av dem som nu bor i vårt land torde det stå klart
att alla skall behandlas lika oavsett ras, hudfärg eller härstamning. Fall av
trakasserier mot vissa minoritetsgrupper och andra former av rasdiskriminering
förekommer emellertid. I den mån de har kommit till allmän kännedom,
har de vållat stor uppmärksamhet och berättigad indignation.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

Frågan om mer långtgående lagstiftning mot rasdiskriminering än som
nu finns har också vid olika tillfällen tagits upp i riksdagen. Till en början
var det huvudsakligen förekommande yttringar av antisemitisk propaganda
som diskuterades. Sedan början av 1960-talet har emellertid debatten rört
diskriminering också av andra grupper än den judiska. Vidare har kraven
på åtgärder mot rasdiskriminering kommit att inriktas på skydd inte endast
för folkgrupper utan också för enskilda personer. Intresset har också
kommit att inriktas på sådan rasdiskriminering som består i att personer
av viss ras eller hudfärg inte får hyra bostad eller vägras tillträde till allmänna
serviceinrättningar, såsom matställen och hotell.

Redan det förhållandet att olika former av rasdiskriminering i dag förekommer
i vårt land utgör ett tillräckligt skäl att se över nuvarande bestämmelser
om skydd mot rasdiskriminering. Frågan om behov av sådan lagstiftning
kan emellertid inte bara ses i belysning av dagens situation utan
måste också bedömas mot bakgrund av att Sverige även framdeles torde
komma att vara ett invandringsland. Man kan räkna med ett allt större
tillskott till befolkningen av personer med främmande ursprung och med
andra levnadsvanor och beteendemönster än våra. Det kan inte uteslutas
att ras- och andra minoritetsproblem av en typ som i dag är okända i vårt
land kan uppstå, om inte förebyggande åtgärder vidtas på ett tidigt stadium.

Anledningen till att trakasserier mot minoritetsgrupper och andra former
av rasdiskriminering förekommer är att inte alla i vårt samhälle uppfattar
hänsyn och tolerans i förhållande till människor av annan ras, hudfärg eller
härkomst än den egna som självklarheter. Ett av de mest effektiva medlen,
i varje fall på lång sikt, att motverka fördomar mot andra raser och nationaliteter
är upplysning samt uppfostran av det växande släktet till respekt
och aktning för människovärdet. Trots den stora betydelse en allmän upplysningsverksamhet
på detta område har för strävandena att nå en likvärdig
behandling av alla människor torde det dock inte vara möjligt att undvara
lagstiftningsåtgärder. Ett längre gående straffrättsligt förbud mot yttringar
av rasdiskriminering än vi nu har skulle inte bara få betydelse för de enskilda
fall i vilka det kan tillämpas utan skulle också få en normbildande
verkan på näraliggande områden.

För att bl. a. utreda frågan om det för svenskt tillträde till FN-konventionen
krävs lagstiftningsåtgärder tillkallades år 1966 utredningen angående
förbud mot rasdiskriminering. I sitt betänkande, som avgavs i december
1968, bär kommittén gått igenom de förpliktelser som en stat vilken
har tillträtt konventionen åtar sig för att bekämpa rasdiskriminering
och har därvid lämnat en ingående redogörelse för i vad mån svensk rätt
uppfyller dessa krav. Enligt kommittén täcker svensk lagstiftning inte i
alla avseenden konventionens materiella föreskrifter. Kommittén avser
därvid vissa av de bestämmelser som finns intagna i art. 4 och 5. I betänkandet
har kommittén lagt fram förslag till lagstiftningsåtgärder, som skul -

Första lagutskottets utlåtande nr 4/ år 1970

le tillgodose konventionens krav. Som utgångspunkt för dessa förslag har
också legat en strävan att komma till rätta med de uttryck för rasdiskriminering
som redan har visat sig i vårt land eller som kan hefaras i framtiden.

De i art. 4 angivna företeelser beträffande vilka fullt rättsskydd saknas
är enligt kommittén »allt spridande av på rasöverlägsenhet eller rashat
grundade idéer», »uppmaning till rasdiskriminering» och »lämnande av stöd
i någon form åt rasförtöljelse, inklusive finansiering därav». Vissa handlingar
av denna art kan dock ialla in under BrB:s regler om hets mot folkgrupp
och uppvigling. Svensk rätt läcker inte heller helt föreskrifterna i art.
4 om olagligförklarande och förbjudande av organisationer och organiserad
och annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering
samt av deltagande i sådana organisationer eller sådan verksamhet. Beträffande
de i art. 5 angivna rättigheterna framgår enligt kommittén att det
rättsliga skyddet mot rasdiskriminering är ofullständigt inom såväl arbetssom
bostadsmarknaden. Detsamma gäller i fråga om rätten att anlita serviceinrättningar
för allmänheten.

Kommittén har också framhållit att konventionen i princip vänder sig
mot alla former av rasdiskriminering och att svensk rätt inte har någon
generell bestämmelse mot rasdiskriminering mot enskild.

För att tillgodose konventionens föreskrift i art. 4 om åtgärder för att
hindra allt spridande av idéer som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat
föreslår kommittén vissa ändringar i bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB om
hets mot folkgrupp. Enligt förslaget bör bestämmelsen ändras på det sättet
att den brottsliga handlingen beskrivs som spridande bland allmänheten av
uttalande eller annat meddelande, vari ras eller raser eller folkgrupp eller
folkgrupper av viss ras eller med viss hudfärg eller av visst nationellt eller
etniskt ursprung eller folkgrupp med viss trosbekännelse hotas, förtalas
eller smädas. Vidare föreslås att en motsvarande ändring görs i 7 kap. 4 § 12
tryckfrihetsförordningen.

När det gäller enskilda personers skydd mot rasdiskriminering föreslår
kommittén — med utgångspunkt i konventionens art. 5 — att en ny paragraf
förs in i 16 kap. BrB i omedelbar anslutning till bestämmelsen om hets mot
folkgrupp och med beteckningen 8 a §. Enligt den föreslagna bestämmelsen
skall näringsidkare eller den som är anställd i näringsverksamhet eller den
som är anställd i allmän tjänst kunna straffas med böter eller fängelse i
högst sex månader, om han i sin verksamhet resp. yrkesutövning inte går
någon till handa på allmänt gällande villkor på grund av den andres ras
eller hudfärg eller nationella eller etniska ursprung. Förslaget omfattar
restauranger, hotell och butiker men också t. ex. yrkesmässig fastighetsförsäljning
och bostadsuthyrning. Därjämte föreslås att i den nya paragrafen
tas upp särskilda regler beträffande den som utövar rasdiskriminering
i fråga om tillträde till offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

Enligt kommittén föreligger inget hinder för Sverige att ratificera FNkonventionen,
om de föreslagna lagändringarna genomförs.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har remissinstanserna
i allmänhet tillstyrkt lagförslagen eller lämnat dem utan erinran. Vissa
instanser har menat, att Sverige bör kunna ratificera konventionen utan att
särskild lagstiftning genomförs. Andra har ansett att fler lagstiftningsåtgärder
än de föreslagna bör vidtas för att man skall komma till rätta med
den rasdiskriminering som nu förekommer eller som kan befaras i vårt
land.

Som förut har nämnts innehåller art. 2—7 bestämmelser om de olika förpliktelser
som en stat åtar sig genom tillträde till konventionen.

Enligt art. 2 och 3 åtar sig staterna att fördöma rasdiskriminering, rassegregation
och apartheid samt att främja åtgärder med syfte att avskaffa
sådana företeelser. Enligt art. 6 skall konventionsstat garantera envar
rättsskydd mot rasdiskriminerande handlingar och rätt att vid domstol begära
skadestånd för skada genom rasdiskriminering. Enligt art. 7 förpliktar
sig staten att vidta åtgärder för att bl. a. bekämpa rasfördomar och att sprida
kunskap om ändamålet med och grundsatserna i olika FN-dokument.
De nu angivna artiklarna kräver inte någon lagstiftningsåtgärd från svensk
sida.

Vad sedan angår innehållet i art. 4 och 5 har kommittén, som förut sagts,
efter undersökning konstaterat att vissa föreskrifter i dessa inte har full
täckning i svensk rätt. Därmed är emellertid inte sagt att det för en svensk
ratificering av konventionen krävs lagstiftning på samtliga dessa punkter.
Enligt konventionen krävs, som tidigare har nämnts, lagstiftning mot rasdiskriminering
som utövas av personer, grupper eller organisationer endast
i den mån de faktiska förhållandena i vederbörande stat är sådana att de
påkallar lagstiftning (art. 2 punkt 1 d).

Vid behandlingen av de i art. 4 angivna formerna av rasdiskriminering
beträffande vilka svensk rätt inte ger fullt skydd riktas uppmärksamheten
först på frågan om förbud mot allt spridande av idéer som grundas på rasöverlägsenhet
eller rashat. I samma artikel föreskrivs att sådana meningsyttringar
skall göras straffbara, enligt art. 2 punkt 1 d dock endast i den
mån lagstiftning härom är påkallad av de faktiska förhållandena.

I likhet med kommittén anser jag att de företeelser som här avses i princip
huvudsakligen innefattar, å ena sidan spridande av åsikter om att viss
ras eller folkgrupp i ett eller flera avseenden är överlägsen annan ras eller
folkgrupp, å andra sidan uppmaningar att utsätta den förment underlägsna
rasen eller folkgruppen för kränkande behandling. Det första ledet i
denna bestämning, spridande av åsikter om rasöverlägsenhet, har svensk
rätt i någon mån redan kriminaliserat genom bestämmelsen om hets mot
folkgrupp, nämligen i vissa fall då ett meddelande innebär hot, förtal eller
smädelse.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

Konventionsstat skall enligt art. 4 beakta hänsynen till yttrandefriheten
vid bestämmande av i vilken utsträckning åtgärder skall vidtas mot rasdiskriminerande
handlingar. Dessa hänsyn får anses fordra en begränsning
av vad som skall vara förbjudet. Ett förbud bör inte göras så vidsträckt
att det hämmar en saklig och nyanserad debatt i frågor med anknytning
till ras- eller andra minoritetsproblem. Sådana värderingar har varit
vägledande också vid tillkomsten av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Vad nu har sagts talar för att man vid en kriminalisering av spridande
av åsikter om rasöverlägsenhet anknyter till bestämmelsen om hets mot
folkgrupp. För att denna skall komma att stämma bättre överens med art. 4
i konventionen bör emellertid det straffbara området vidgas i olika hänseenden.

Som nyss sagts avser den nuvarande bestämmelsen inte att hindra saklig
kritik av en folkgrupp. För straffbarhet krävs att folkgruppen hotas, förtalas
eller smädas. Dessa ord är att förstå enligt gängse språkbruk. För
att förtal skall anses föreligga krävs sålunda att uppgiften är sanningslös
eller ogrundad. Ordet smädas torde närmast innebära att någon pådiktas
eller tillvitas vanhedrande eller föraktliga egenskaper. Om man i lagtexten
begränsar sig till kravet på att handlingen, såvida den inte innefattar hot,
skall vara förtalande eller smädande, kan enligt min mening befaras att det
straffbelagda området blir alltför snävt. Även uttalanden som, utan att kunna
bedömas som förtal eller egentliga smädelser, är kränkande för en viss
ras eller folkgrupp bör vara omfattade av straffbestämmelsen. Jag avser härvid
meddelanden som är nedsättande eller förnedrande för t. ex. viss folkgrupp
och som får anses överskrida gränserna för en saklig och vederhäftig
diskussion om frågor beträffande folkgruppen. För att även sådana uttalanden
skall kunna bestraffas föreslår jag att det nuvarande kravet på förtal
eller smädelse ersätts av krav på att meddelandet för att vara brottsligt
skall ge uttryck för missaktning för folkgrupp av angivet slag. Denna ändring
medför viss omredigering av den av kommittén föreslagna lydelsen.
Med en sådan utvidgning av det straffbara området torde det inte råda någon
tvekan om att även företeelser som innebär att en viss ras eller folkgrupp
förlöjligas praktiskt taget alltid blir straffbara. Det är därför inte
nödvändigt att, som en remissinstans har ansett, särskilt ange att förlöjligande
meddelanden faller inom det straffbara området.

Den nuvarande regeln om hets mot folkgrupp är begränsad på det sättet
att den brottsliga handlingen skall vara riktad mot folkgrupp med viss härstamning
eller viss trosbekännelse. Denna begränsning av vilka som är
skyddade genom bestämmelsen torde innebära att vissa slag av förkastliga
uttalanden eller andra meddelanden är straffria, t. ex. prisande på sådant
sätt av folkgrupp av viss ras eller med viss hudfärg att alla folkgrupper av
annan ras resp. med annan hudfärg måste anses smädade. 1 dessa fall är

Första lagutskottets utlåtande nr 4/ år 1970

den brottsliga handlingen inte riktad mot en särskilt utpekad folkgrupp
utan mot ett kollektiv av folkgrupper. 1 likhet med kommittén anser jag
att även sådana indirekta påståenden om underlägsenhet hos icke särskilt
angivna folkgrupper bör vara kriminaliserade. För att bestämmelsen om
hets mot folkgrupp skall komma att bättre stämma överens med konventionsföreskriften
krävs att kretsen av skyddsobjekt vidgas att avse också
andra folkgrupper än sådana med viss härstamning eller trosbekännelse.
Jag föreslår en sådan utvidgning. I specialmotiveringen återkommer jag
till hur bestämmelsen i denna del bör utformas.

I den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp är det straffbara
området begränsat även på det sättet att den brottsliga handlingen skall
ske offentligen. Med detta menas att uttalandet skall direkt vända sig till
allmänheten eller göras muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift
som sprids eller i annat meddelande till allmänheten. För straffbarhet räcker
alltså inte att uttalandet sprids bland allmänheten vid upprepade privata
samtal.

Detta offenilighetsrekvisit står i viss motsats till art. 4, som efter ordalagen
kan synas omfatta allt spridande av otillbörliga omdömen av ifrågavarande
slag. Det är emellertid utan vidare klart att det inte kan komma
i fråga att i svensk rätt beskära yttrandefriheten i så stor utsträckning som
konventionen enligt sin lydelse kräver. Jag vill än en gång understryka
konventionens föreskrift att principen om yttrandefrihet skall beaktas.

Om man strävar efter att nå största möjliga överensstämmelse med konventionen,
torde å andra sidan, som kommittén också har påpekat, ett sådant
offentlighetskrav som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp
innebära en alltför kraftig begränsning. Utanför det straffbara området
skulle t. ex. falla sådan systematisk smygpropaganda som kan bedrivas
genom enskilda samtal med uppsåt att därigenom nå spridning bland allmänheten
av kränkande beskyllningar mot en folkgrupp av viss härkomst.

Enligt kommittén bör offentlighetsrekvisitet för ifrågavarande slag av
handlingar anges som spridande bland allmänheten, dvs. på samma sätt
som i bestämmelserna i BrB om samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap.
6 §), beljugande av myndighet (17 kap. 6 §) och ryktesspridning till fara
för rikets säkerhet (19 kap. 8 §).

Några remissinstanser har ställt sig kritiska till en sådan ändring av
offentlighetsrekvisitet med hänsyn till bevissvårigheterna. Bl. a. har ansetts
att bestämmelsens omfattning blir alltför obestämd och att det skulle vara
lämpligare att beskriva offentlighetsrekvisitet i överensstämmelse med bestämmelsen
om uppvigling i 16 kap. 5 § BrB, dvs. att det skall vara fråga
om ett »meddelande till allmänheten».

Jag finner det angeläget att straffbarheten för handlingar som innebär
hets mot ras eller annan folkgrupp inte begränsas till sådana fall då ett uttalande
direkt vänder sig till allmänheten eller i övrigt till en större krets.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

Även olika former av propagandakampanjer som i det fördolda kan föras
genom upprepade uttalanden, t. ex. vid privata samtal, bör vara straffbara.

Jag är medveten om att en sådan ändring av offentlighetsrekvisitet som
kommittén föreslår kan tänkas medföra bevissvårigheter i det enskilda
fallet. Detta förhållande bör inte få hindra att man genomför den föreslagna
ändringen. Det kan erinras om att denna innebär, att det straffrättsliga
offentlighetsrekvisitet för raskränkande och liknande uttalanden bestäms
på samma sätt som redan gäller för uttalanden som omfattas av bestämmelserna
om samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndighet.
Jag kan därför godta kommitténs förslag att ersätta det nuvarande kravet
på »offentligen» med kravet att det diskriminerande meddelandet skall ha
spritts »bland allmänheten».

I det föregående har framhållits att uttrycket spridande av idéer som grundas
på rasöverlägsenhet eller rashat i princip kan sägas innefatta, förutom
spridande av åsikter om värdeskillnader mellan olika raser eller folkgrupper,
även uppmaningar att företa vissa handlingar, främst sådana som går
ut på att utsätta förment underlägsen ras eller grupp för kränkande behandling.

Uppmaning till straffbar handling kan under vissa förutsättningar bestraffas
som uppvigling enligt 16 kap. 5 § BrB. I den mån rasdiskriminerande
handlingar är kriminaliserade kan alltså uppmaning till sådana utgöra
uppvigling. Härför krävs dock att uppmaningen sker genom meddelande
till allmänheten och att den innefattar ett försök till förledande av
denna. Eftersom en uppmaning till rasdiskriminering ofta lär åtföljas av
hot eller kränkande uttalanden torde i många fall uppmaningen, om den
inte sker så alt uppviglingsbrottets rekvisit uppfylls, i allt fall kunna bestraffas
som hets mot folkgrupp, särskilt om området för detta brott vidgas
på det sätt som jag nyss har förordat. En uppmaning som inte riktar
sig till allmänheten utan till viss eller vissa personer kan föranleda ansvar
för medverkan till brott enligt 23 kap. 4 § BrB.

I likhet med kommittén anser jag mig inte böra föreslå särskild kriminalisering
av uppmaning till sådan rasdiskriminering som inte i och för sig
är straffbar.

Arbetsgruppen för invandrarfrågor har i sitt remissyttrande — med särskild
tanke på arbets- och bostadsmarknaden — föreslagit att det i anslutning
till 16 kap. 8 § BrB föreskrivs förbud mot sådana annonser eller andra
meddelanden vari rasdiskriminerande villkor anges, t. ex. annons om att
endast svensk arbetskraft anställs. Arbetsgruppen framhåller att det inte
är givet att sådana meddelanden utgör hets mot folkgrupp. Även jag anser
att dessa slag av annonser och meddelanden är förkastliga och bör motarbetas.
Av skäl som jag skall utveckla närmare i det följande anser jag särskild
lagstiftning om straff för rasdiskriminering på arbetsmarknaden inte
böra införas. Under sådana förhållanden synes det inte heller påkallat eller

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

ens lämpligt att föreskriva ett uttryckligt, straffsanktionerat förbud mot
annonsering in. m. av det slag som arbetsgruppen har avsett. Enligt min mening
kan man när det gäller meddelanden som avses bli intagna i de dagliga
tidningarna i första hand förlita sig på att pressen själv ser till att meddelanden
av sådan art inte förs in. Vad angår andra meddelanden än annonser
i tryckt skrift, t. ex. plakat och skyltar, torde det inte vara uteslutet att bestämmelsen
om förargelseväckande beteende någon gång kan tillämpas i de av arbetsgruppen
avsedda fallen.

Enligt art. 4 skall konventionsstaterna förhindra att stöd i någon form
lämnas åt rasförföljelse. Som kommittén framhåller torde i uttrycket, vars
innebörd får anses oklar, ingå åtskilligt handlande som i svensk rätt redan
är kriminaliserat genom BrB:s bestämmelser om brott mot person och om
förmögenhetsbrott samt om ansvar för medverkan till brott. Någon särskild
lagstiftning torde inte behövas på denna punkt för svensk ratifikation av
konventionen.

Art. 4 föreskriver vidare förbud mot organisationer, som främjar och
uppmanar till rasdiskriminering, samt mot deltagande i sådana organisationer.
Med anledning av denna föreskrift kan erinras om att främjande av
eller uppvigling till straffbar rasdiskriminering kan beivras med stöd av
BrB:s medverkansregler resp. uppviglingsbestämmelsen i 16 kap. 5 § BrB.
Medlem i sammanslutning varom nu är fråga kan alltså, liksom givetvis
även andra personer, i vissa fall redan nu fällas till ansvar för sådana
handlingar som enligt den nu aktuella delen av art. 4 skall vara förbjudna.
Frågan är om kriminalisering dessutom bör ske dels av annat deltagande
i sammanslutning av ifrågavarande slag, dels av bildande av sådan sammanslutning.
Som exempel på den förstnämnda kategorien kan nämnas att
medlem vidtar åtgärd som är ägnad att främja rasdiskriminering som är
straffbar men inte kommer till stånd och att medlem uppmanar till rasdiskriminering
som inte är kriminaliserad.

Handlingar av nu angivna slag är självfallet starkt förkastliga från moralisk
synpunkt. Av remissinstanserna har LO och socialvårdsstyrelsen i
Malmö förordat förbud mot nu ifrågavarande organisationer under framhållande
av att sådant förbud kan ha förebyggande verkan. Jag vill inte bestrida
riktigheten i och för sig av denna uppfattning. Den effekt man sålunda vill
nå med ett uttryckligt förbud kan emellertid enligt min mening i viss utsträckning
vinnas genom de förslag till kriminalisering i övrigt som jag
har berört förut eller kommer att lägga fram i det följande. Jag anser därför
inte att något starkt behov av kriminalisering av nu angivna handlingar
f. n. föreligger i Sverige. Principiella skäl kan också anföras mot att straffbelägga
uppvigling till icke kriminaliserad rasdiskriminering.

Av de bestämmelser i art. 4 som inte helt täcks av gällande svensk rätt
återstår att behandla föreskrifterna om organiserad och annan propaganda
som främjar eller uppmanar till rasdiskriminering samt om deltagande i så -

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

dan verksamhet. I stor utsträckning kommer sådan propaganda och deltagande
däri att omfattas av de föreslagna reglerna om hets mot folkgrupp samt
av gällande bestämmelse om uppvigling. För att förslaget om vidgad tillämpning
av hets mot folkgrupp skall få verkan också på hot, förtal och nedsättande
uttalanden som förekommer i tryckt skrift avser jag att föreslå också
en ändring av tryckfrihetsförordningen. Härtill återkommer jag strax. Med
hänsyn härtill och till konventionens föreskrift om att bl. a. yttrandefriheten
skall beaktas vid bedömandet av vilka åtgärder som en konventionsstat anser
sig vara skyldig att vidta ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att
någon lagstiftningsåtgärd inte är nödvändig eller ens lämplig i förevarande
hänseende.

I det föregående har jag föreslagit viss utvidgning av de tre objektiva
rekvisit som ingår i brottsbeskrivningen för hets mot folkgrupp, nämligen
av den brottsliga handlingen, offentlighetsrekvisitet och brottsobjekten. En
motsvarande ändring bör, som kommittén har föreslagit i fråga om den av
kommittén förordade utvidgningen, göras i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen,
som innehåller en motsvarighet till brottsbalksbestämmelsen. Intresset
av att kunna ingripa mot sådana förkastliga företeelser som hets mot
folkgrupp även i den vidgade omfattning som följer av den föreslagna ändringen
av 16 kap. 8 § BrB är så starkt att hänsynen till tryckfriheten bör
vika på denna punkt. En sådan ändring av tryckfrihetsförordningen får genom
hänvisningen i radioansvarighetslagen till förordningen omedelbar betydelse
också för yttrandefriheten i radio och TV.

Den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB innefattar skydd också
för folkgrupp med viss trosbekännelse. Den utvidgning av brottsbeskrivningen
som den föreslagna ändringen av den brottsliga handlingen och av
offentlighetsrekvisitet innebär kommer därför att gälla också sådana folkgrupper,
om inte särskilt undantag görs för dem. Enligt min mening bör
den föreslagna ändringen gälla även folkgrupp med viss trosbekännelse.
Någon begränsning av bestämmelsens räckvidd i fråga om dessa grupper
bör därför ej göras.

Vad sedan angår de bestämmelser i art. 5 som inte kan anses vara fullt
täckta i svensk rätt vill jag först behandla förhållanden beträffande a rbetsmarknaden.
Som kommittén har framhållit uppkommer här frågan
om lagstiftning mot rasdiskriminering främst beträffande enskilda arbetsgivares
anställande av arbetskraft. Reglerna i 20 kap. BrB om ämbetsbrott
torde vara tillräckliga medel att motverka rasdiskriminering inom den
statliga och kommunala sektorn. Däremot saknas f. n. bestämmelser som
hindrar enskilda arbetsgivare att av rasskäl vägra arbetssökande anställning.
Inte heller är det rättsliga skyddet inom den privata sektorn mot rasdiskriminerande
arbetsvillkor och mot avskedande av rasskäl fullständigt.

Otvivelaktigt är rätten till arbete av synnerligen väsentlig betydelse för

Första lagutskottets utlåtande nr ål år 1970

den enskilde, inte minst för den som har invandrat från ett främmande
land. Det kan inte tolereras att arbetsgivare särbehandlar arbetssökande
och anställda på grund av rasfördomar.

Som kommittén framhåller saknas säkra belägg för att någon mer avsevärd
rasdiskriminering f. n. förekommer på den svenska arbetsmarknaden.
Jag delar dock kommitténs åsikt att det knappast kan bestridas vare sig
att enstaka fall av sådan diskriminering förekommer eller att en inte obetydlig
risk finns för mer utbredd diskriminering i framtiden.

I vårt land råder sedan länge den principen att lagbestämmelser skall
användas för att reglera förhållandet mellan arbetsmarknadens parter endast
i den mån uppkommande problem inte kan lösas avtalsvägen eller det
annars finns speciella skäl för lagstiftningsåtgärder.

Man kan förutsätta att organisationerna på arbetsmarknaden strävar
efter att hindra rasdiskriminering inom arbetsmarknaden, t. ex. genom
upplysningsverksamhet eller särskild överenskommelse dem emellan. De
torde också ha goda möjligheter att vinna detta syfte. Jag anser därför i
likhet med kommittén och så gott som samtliga remissinstanser att det i
första hand bör anförtros arbetsmarknadens parter att frivilligt i samverkan
se till att rasdiskriminering hindras inom nu ifrågavarande samhällsområde.

Som jag tidigare har nämnt torde dessutom den lagstiftning mot rasdiskriminering
som jag i övrigt föreslår verka normbildande även på andra samhällsområden
än dem förslagen gäller, varför den kan förväntas vara ägnad
att tjäna som mönster också i arbetsförhållanden. Man torde alltså för tillfället
kunna avstå från lagstiftning mot yttringar av rasfördomar på arbetsmarknaden.
Skulle det framdeles visa sig att förekommande rasdiskriminering
på detta område inte kan bemästras på annat sätt, bör lagstiftningsåtgärder
emellertid övervägas.

Inom bostadsmarknaden, varmed här inte avses upplåtelse av
hotell- och pensionatrum och liknande verksamhet för tillhandahållande av
tillfällig möblerad bostad, kan rasdiskriminering förekomma framför allt
vid upplåtelse eller överlåtelse av lägenhet eller del därav eller i samband
med uppsägning av hyresavtal. Det rättsliga skyddet mot sådan rasdiskriminering
är ofullständigt. Yttringar av rasfördomar kan i viss utsträckning
hindras genom de påtryckningsmöjligheter som samhället har vid markförsäljning,
tomträttsupplåtelser och bostadslån. I samband med sådana uppgörelser
kan kommun sluta avtal med bostadsproducenter om anvisningsrätt
till lediga lägenheter. I den mån kommunerna får hand om fördelningen
av bostäder får skydd mot rasdiskriminering vid överlåtelse och upplåtelse
av bostadslägenheter anses föreligga. Ett visst skydd mot rasdiskriminerande
villkor i hyresavtal samt mot uppsägning av sådant avtal finns
också i nyttjanderättslagens bestämmelser om jämkning m. m. av hyresvillkor
samt förlängning av hyresavtal.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

Självfallet är det ett socialt intresse av största vikt att ingen människa
på grund av sin ras hindras från tillgång till bostad på gängse villkor. Beträffande
den faktiska förekomsten av rasdiskriminering på bostadsmarknaden
kan jag hänvisa till vad jag har anfört om arbetsmarknaden. Det
saknas sålunda belägg för annat än att bara enstaka fall av rasdiskriminering
förekommer vid sådana överlåtelser och upplåtelser som kan hänföras
till yrkesmässig verksamhet. Däremot torde man kunna utgå från att rasdiskriminering
i ej obetydlig utsträckning förekommer från fastighetsägares
och hyresvärdars sida på den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden,
framför allt vid uthyrning av möblerade rum och »andra-hands-upplåtelser».
Risken för att rasdiskriminerande beteenden inom bostadsmarknaden
över huvud taget kan bli allt vanligare i framtiden i och med en ökad
invandring av utländsk arbetskraft måste också beaktas.

I fråga om bostadsmarknaden finns inte på samma sätt som beträffande
arbetsmarknaden möjligheter att förlita sig på andra åtgärder än lagstiftning.
Önskas ett bättre skydd mot rasdiskriminering på detta område, torde
kriminalisering behöva tillgripas. Som förut har sagts har kommittén föreslagit
ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering i näringsverksamhet.
Som jag kommer att utveckla senare ansluter jag mig i princip till
kommitténs förslag i denna del. Med näringsverksamhet förstås enligt förslaget
— förutom hotell- och pensionatrörelse — bl. a. den som yrkesmässigt
tillhandahåller allmänheten fastigheter eller yrkesmässigt utbjuder hyresoch
bostadsrätter. Förbudet omfattar således t. ex. byggnadsföretag, som producerar
och till allmänheten utbjuder radhus eller andra egnahem för försäljning,
samt sådan fastighetsägare som kan anses hyra ut bostäder yrkesmässigt.
Genom ett sådant förbud uppnås således skydd mot rasdiskriminering
vid yrkesmässig bostadsupplåtelse.

Kommitténs förslag att låta yrkesmässiga upplåtelser och överlåtelser av
bostäder omfattas av ett straffsanktionerat förbud mot rasdiskriminering i
näringsverksamhet har inte mött motstånd vid remissbehandlingen. Även jag
godtar förslaget. Genom ett sådant förbud kommer, som kommittén också
har menat, ett skydd att skapas på den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.
Möjligheterna att skaffa bevisning om att rasdiskriminering bär
förekommit vid sådan uthyrning av bostäder som kan betecknas som näringverksamhet
torde vara relativt goda. Fastighetsägare och andra som yrkesmässigt
bedriver verksamhet på bostadsmarknaden handlar i princip affärsmässigt
och åklagarna torde därför i många fall kunna föra tillräcklig
bevisning till styrkande av brott, när någon som tillhör viss ras eller folkgrupp
har avvisats, trots att han vid en objektiv prövning kan godtas som
hyresgäst eller köpare.

Däremot torde bevissvårigheterna vara betydande när det gäller den icke
yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden. Bl. a. av detta skäl har kommittén
avstått från att föreslå lagstiftning på detta område. Remissinstanserna

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

har godtagit denna ståndpunkt. Några av dem har dock särskilt beträffande
uthyrning av möblerade rum betonat att svårigheten att genomföra lagstiftning
inom denna del av bostadsmarknaden inte får leda till att man även i
framtiden avstår från åtgärder för att komma till rätta med diskriminering
inom denna bostadssektor. LO menar att problemet är av så allvarlig karaktär
att någon lösning måste åstadkommas. LO för fram tanken att den som
anser sig ha blivit utsait för rasdiskriminering i samband med rumsuthyrning
bör ges möjlighet att få frågan prövad av t. ex. hyresnämnd
och därefter, om diskriminering visats ha förekommit, av domstol efter åtal.

Även enligt min mening kan skäl anföras för ett förbud mot rasdiskriminering
också beträffande den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.
Jag vill emellertid framhålla, att man beträffande denna del av bostadsmarknaden
inte kan förutsätta att fastighetsägare och hyresvärdar
handlar efter rent affärsmässiga principer utan att mer irrationella och
personliga faktorer ofta är bestämmande för handlandet. Detta förhållande
måste godtas. Det är emellertid förenat med betydande svårigheter
att i de särskilda fallen avgöra huruvida föreställningar av det slag som
ifrågavarande lagstiftning vill motverka eller andra personliga faktorer
har varit bestämmande. Ett förbud som riktar sig mot detta slag av verksamhet
kan därför befaras medföra betydande tillämpningssvårigheter.

Jag är av dessa skäl inte beredd att föreslå ett straff sanktionerat förbud
mot rasdiskriminering beträffande den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden.
Jag vill dock understryka att det kan bli anledning att framdeles
överväga någon form av lagstiftning mot rasdiskriminering även i fråga
om denna del av bostadsmarknaden, om detta påkallas av förhållandena.
Möjligen kan, som kommittén har nämnt, någon form av förlikningsförfarande
därvid tänkas.

Bestämmelserna i art. 5 punkt f i konventionen ger anledning att överväga
lagstiftning till skydd mot rasdiskriminering i serviceinrättningar,
avsedda för allmänheten.

Kommittén har föreslagit rasdiskrimineringsförbud för näringsidkare och
deras anställda samt för personer anställda i allmän tjänst. Den föreslagna
bestämmelsen avser sådana personer i deras verksamhet i förhållande till
kunder, klienter, rättssökande o. d. Det föreslagna förbudet avses i första
hand gälla sådana verksamhetsgrenar som anges i konventionen, bl. a. kommunikationsmedel,
hotell- och pensionatrörelse samt restaurang- och kaférörelse.
Det avser emellertid också många andra former av näringsverksamhet
och torde sträcka sig längre än vad som i och för sig krävs för att uppfylla
konventionsföreskriftens krav. Remissinstanserna har i huvudsak godtagit
förslaget.

I vilken utsträckning det i Sverige faktiskt förekommer diskriminering
inom förevarande samhällsområden är en fråga som, i likhet med vad som
gäller förekomsten i vårt land av rasdiskriminering i övrigt, inte kan besva -

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

ras med bestämdhet. I olika sammanhang har dock framgått att sådan diskriminering
har inträffat. Det kan inte uteslutas att situationen förvärras framdeles.

För åtskilliga av berörda verksamheter gäller bestämmelser om myndighets
tillståndsgivning, med stöd av vilka ingripande mot rasdiskriminering
skulle kunna ske. Emellertid finns inte tillståndsregler för alla verksamheter
och de bestämmelser som finns tar ej direkt sikte på rasdiskriminering.
Med hänsyn härtill och eftersom ifrågavarande förbud bör avse också
anställda i såväl enskild som allmän tjänst, är det enligt min mening inte
tillräckligt att förlita sig på bestämmelser om tillståndsgivning. Jag instämmer
därför i kommitténs mening om lämpligheten av ett förbud som träffar
alla former av yrkesmässigt tillhandahållande av varor, tjänster, rättigheter
m. in. Ett sådant förbud får antas ha en moralbildande verkan också utöver
sitt tillämpningsområde och kan också antas få betydelse för praxis i tillståndsärenden
av det slag som nyss har berörts.

En remissinstans har ansett att anställda personer inte bör omfattas av
förbudet, eftersom en anställd kan försättas i en svår situation om han
tvingas välja mellan att antingen följa en order från arbetsgivaren att företa
en rasdiskriminerande handling och straffas härför eller att handla mot order
med de verkningar som detta kan få för honom och hans anställning. Ett
sådant resonemang leder emellertid till att anställda personer över huvud
taget ej borde i mer än ringa utsträckning kunna straffas för handlingar som
de företar i sin yrkesutövning. Ett förbud mot rasdiskriminering i nu avsedda
situationer måste uppenbarligen för att bli effektivt omfatta även anställda
personer. Jag vill för övrigt erinra om bestämmelserna i 24 kap. 6 § BrB om
ansvarsfrihet i vissa fall på grund av förmans befallning och i 23 kap. 5 §
BrB om straffnedsättning eller straffrihet vid ringa medverkan.

Ett förbud mot rasdiskriminering med så vidsträckt giltighetsområde som
jag således förordar kan otvivelaktigt i vissa fall medföra svårigheter att föra
i bevis att rasdiskriminering har förekommit. Detta förhållande har framhållits
av flera remissinstanser, bl. a. Sveriges hotell- och restaurangförbund.

I stort sett torde bevismöjligheterna emellertid kunna bedömas som tillfredsställande,
särskilt i fråga om sådan rasdiskriminering som kan förekomma
i samband med tillhandahållande av standardiserade varor och tjänster.
Under alla förhållanden kan man hävda att goda bevismöjligheter finns
beträffande näringsidkare som mer eller mindre systematiskt rasdiskriminerar
i sin yrkesutövning. För att förbudet skall få åsyftad verkan torde det
vara särskilt viktigt att ingripande kan ske just mot sådana personer.

Det förhållandet att bevissvårigheter kan uppstå i vissa fall utgör alltså
enligt min mening inte skäl för att avstå från en allmänt utformad bestämmelse.
En fördel med en sådan regel är att man undgår att genom en mera
preciserad bestämning av vissa områden inom t. ex. näringslivet indirekt
ange att inom andra områden, som inte omfattas av bestämmelsen, rättsligt

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

ingripande mot rasdiskriminering inte kan äga rom. En allmän regel har
också den fördelen att man inte utpekar näringsidkare eller andra inom vissa
områden som särskilt benägna att rasdiskriminera. I detta sammanhang
vill jag också framhålla att förbudet mot diskriminering givetvis inte innebär
att en näringsidkare är hindrad att ingripa mot någon som skyddas av
lagstiftningen, om detta är motiverat av skäl som inte sammanhänger med
hans ras, hudfärg etc., t. ex. att han uppträder ordningsstörande.

Som kommittén har föreslagit bör det särskilda förbudet mot diskriminering
gälla också beträffande offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.
Sådana tillställningar och sammankomster torde visserligen
ofta ingå i näringsverksamhet och alltså kunna hänföras till det nyss berörda
allmänna förbudet. Ibland torde emellertid så inte vara fallet. I fråga
om alla slags offentliga tillställningar och allmänna sammankomster bör
enligt min mening gälla att ingen får av rasskäl vägras deltagande.

Jag föreslår alltså att det i BrB förs in en särskild paragraf om förbud
mot diskriminering i sådan verksamhet som har nämnts i det föregående.
I specialmotiveringen återkommer jag till avfattningen av bestämmelsen.
De föreslagna förbuden omfattar — med nyss nämnda undantag i
fråga om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster — inte
tillhandahållande av tjänster o. d. på områden utanför näringsverksamhet
eller därmed jämförlig allmän verksamhet. Förbuden omfattar över huvud
ej enskildas mera privata förhållanden. Att ingripa med påföljder på dessa
andra områden är vanskligt. De rör i stor utsträckning personliga förhållanden
av skiftande slag. Tillämpningssvårigheter utgör här också ett skäl
för att inte ingripa. Beträffande nu avsedda områden får man enligt min
mening — åtminstone tills vidare — förlita sig på andra medel, främst upplysningsverksamhet.
Möjligheterna att nå god effekt av sådan verksamhet
bör bli större om de föreslagna reglerna genomförs. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att vissa möjligheter till ingripande mot rasdiskriminerande
beteenden ges genom BrB:s bestämmelser om förolämpning och förargelseväckande
beteende.

Det av kommittén föreslagna förbudet mot diskriminering i näringsverksamhet
m. m. omfattar inte diskriminering på religiös grund. RÅ har
ifrågasatt om det finns anledning att göra skillnad i detta hänseende mellan
diskriminerande beteenden mot folkgrupp och mot enskilda personer. Arbetsgruppen
för invandrarfrågor har uttalat sig i samma riktning.

I vårt land torde det endast i ytterst ringa omfattning förekomma diskriminering
på religiös grund i sådan verksamhet som avses med den föreslagna
nya paragrafen. Något större behov av straffrättsligt skydd mot sådan
diskriminering synes därför i och för sig inte föreligga. Emellertid
innefattar bestämmelsen om hets mot folkgrupp skydd också för folkgrupp
med viss trosbekännelse. För enhetlighetens skull kan det därför
vara lämpligt att låta förbudet mot diskriminering i näringsverksamhet

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

m. m. avse även diskriminering av folkgrupp med viss trosbekännelse. Ett
sådant tillägg torde också komma att underlätta ett svenskt tillträde till
den internationella konvention om avskaffande av alla former av religiös
diskriminering som utarbetas inom FN:s ram. Jag föreslår därför att den
nya bestämmelsen innefattar skydd mot diskriminering också på religiös
grund.

Som brottsbenämning för den nya gärningstypen har kommittén
föreslagit rasdiskriminering. Mot denna beteckning kan riktas invändningar
med hänsyn till att bestämmelsen avser diskriminering inte bara av
raser utan också av folkgrupper med viss hudfärg eller av visst nationellt
eller etniskt ursprung. Om bestämmelsen, som jag nyss har föreslagit, kommer
att innefatta skydd också för folkgrupp med viss trosbekännelse, blir
den föreslagna brottsbeteckningen än mindre adekvat. Jag förordar därför
att brottstypen i överensstämmelse med vad som har föreslagits av en remissinstans
benämns olaga diskriminering.

Vad sedan gäller placeringen av straffbestämmelsen om olaga
diskriminering anser vissa remissinstanser, att sådant förbud bör tas in
i 5 kap. BrB, eftersom brottet riktar sig mot enskild person och till sin
natur väsentligen överensstämmer med ärekränkningsbrotten. En remissinstans
anser det lämpligt att förbudet tas in i en särskild lag.

Som kommittén anför kan förevarande brott otvivelaktigt i viss mån
sägas vara av ärekränkande slag. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning
att straffbestämmelsen bör placeras i 16 kap. BrB. Brottet har nära anknytning
till brottet hets mot folkgrupp, som har sin naturliga plats i detta
kapitel. Vidare innebär olaga diskriminering enligt min mening i betydande
utsträckning en kränkning av medborgarnas känsla för vad goda seder bjuder
och bör därför i första hand uppfattas som ett brott mot allmän ordning.

Beträffande åtalsrätten har kommittén föreslagit att brottet läggs
under allmänt åtal utan särskild åtalsprövning. RÅ har förordat, att brottet
bör av hänsyn till målsäganden kunna åtalas av åklagare endast om målsäganden
anger brottet eller åtal anses påkallat från allmän synpunkt. Liknande
synpunkter har framförts av ett par andra remissinstanser.

På grund av vad jag tidigare har sagt om min uppfattning av brottet såsom
ett brott huvudsakligen mot allmän ordning anser jag i likhet med
kommittén att någon särskild åtalsbestämmelse inte bör införas. Det kan
tilläggas att det vid bagatellartade överträdelser kan ske åtalsunderlåtelse
med stöd av 20 kap. 7 § 1 RB, om Iagföring inte är påkallad från allmän synpunkt.

Som jag förut har nämnt torde det för svensk ratifikation av FN-konventionen
f. n. inte krävas andra lagstiftningsåtgärder än dem som jag nu
har föreslagit. De nuvarande förhållandena inom Sverige torde inte heller
i övrigt motivera att ytterligare straffrättsliga förbud införs i syfte att motverka
rasdiskriminering. Skulle utvecklingen i vårt samhälle emellertid bli

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970.9 samt. 1 avd. Nr 41

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

sådan att mera svårartade problem på detta område uppstår, måste mer
långtgående lagstiftning övervägas. Uppmärksamheten måste således vara
riktad på förekomsten av rasdiskriminerande företeelser. Jag har anledning
förutsätta att statens invandrarverk kommer att vara uppmärksam
på förhållandena och till Kungl. Maj :t göra de framställningar om åtgärder
som anses påkallade. Även invandrarutredningens utredningsresultat blir
av betydelse.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen samt förslag till lag om ändring
i brottsbalken. Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 3.

7.2.2 Specialmotivering

Brottsbalken
16 kap. 8 §

Enligt 16 kap. 8 § BrB i dess nuvarande lydelse döms den för hets mot
folkgrupp som offentligen hotar, förtalar eller smädar folkgrupp med viss
härstamning eller trosbekännelse.

Som framgår av den allmänna motiveringen har jag i överensstämmelse
med kommitténs förslag förordat två ändringar i bestämmelsen, innebärande
en utvidgning dels av offentlighetsrekvisitet, dels av kretsen av
skyddsobjekt. Jag har vidare föreslagit viss ändring i beskrivningen av den
brottsliga handlingen. De föreslagna ändringarna är närmast föranledda
av konventionens art. 4 punkt a, som föreskriver förbud mot allt spridande
av idéer som grundas på rasöverlägsenhet eller rashat.

Utvidgningen av offentlighetsrekvisitet innebär att kravet på att den
brottsliga handlingen skall ha skett offentligen ersätts av kravet på att
meddelande med brottsligt innehåll skall ha spritts bland allmänheten. Enligt
förslaget behöver meddelandet inte på ett direkt sätt vända sig till allmänheten.
Det är tillräckligt om det sprids bland allmänheten. Spridandet
kan ske exempelvis genom upprepade uttalanden vid privata samtal. I likhet
med vad som gäller för bl. a. samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande
av myndighet (16 kap. 6 § och 17 kap. 6 § BrB) krävs emellertid
för straffbarhet att gärningsmannens uppsåt omfattar spridning bland en
obestämd krets. Straff skall alltså inte inträda, om hans uppsåt har varit
inriktat på en krets bekanta, även om denna har varit vidsträckt (SOU
1944: 69 s. 220 och prop. 1948: 80 s. 193).

Enligt nuvarande lydelse av 16 kap. 8 § BrB skall den brottsliga handlingen
bestå i hot, förtal eller smädelse. I departementsförslaget har denna
del av brottsbeskrivningen ersatts med bestämmelsen att meddelandet skall
innefatta hot eller uttrycka missaktning för folkgrupp av visst slag. Som

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

jag har nämnt i den allmänna motiveringen har avsikten med denna ändring
varit att vidga området för vilka uttalanden som skall anses brottsliga.
Ordet hot avses få samma innebörd som motsvarande uttryck i den nuvarande
bestämmelsen. De två övriga formerna av handling som är kriminaliserade
i den nuvarande bestämmelsen, förtal och smädelse, har jag däremot
ansett vara alltför begränsade för att brottsbeskrivningen skall få en
tillfredsställande omfattning. Med uttrycket missaktning avser jag således
att låta även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som
förtal och smädelser bli straffbara. För straffbarhet bör det räcka med att
ett uttalande om t. ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende.

Å andra sidan är det, som jag också har framhållit i den allmänna motiveringen,
inte meningen att omdömen som inte överskrider gränserna för
en saklig kritik av viss eller vissa raser eller folkgrupper skall falla inom
det straffbara området. Att det är endast yttringar av ringaktning för eller
nedlåtande behandling av en ras eller folkgrupp och liknande nedsättande
uttalanden som avses vara kriminaliserade torde med tillräcklig klarhet
framgå av det valda uttrycket. Ordet missaktning förekommer redan i 5
kap. 1 § BrB om förtal och i 21 kap. 9 § samma balk om oskickligt beteende.

Som jag har framhållit tidigare behövs inte någon uttrycklig bestämmelse
om att också förlöjligande av ras eller folkgrupp skall vara omfattat av
straffbestämmelsen. I praktiken torde sådant förlöjligande undantagslöst
falla in under begreppet »uttrycker missaktning».

Den brottsliga handlingen skall enligt förslaget ske genom uttalande eller
annat meddelande. Härmed avses ingen saklig ändring i förhållande till
gällande rätt. Med uttrycket »sprider uttalande» avses såväl att göra ett uttalande
som att sprida vad man hört av annan. Ordet meddelande bör ges
en vidsträckt innebörd och omfatta inte endast muntlig eller skriftlig framställning
utan även t. ex. åtbörder eller framställning i bild som ej kan anses
som skrift. Det bör alltså ha samma innehåll som vid uppviglingsbrotten
(16 kap. 5 § och 21 kap. 10 § BrB).

Vad sedan angår frågan vilka kategorier som bör beredas skydd genom
straffbestämmelsen har kommittén i sitt förslag tagit med — förutom folkgrupp
med viss trosbekännelse — raser samt folkgrupper av viss ras, med
viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung. Jag har godtagit
att bestämmelsen får denna omfattning, som väl motsvarar konventionens
krav på skydd mot rasdiskriminering. I den nuvarande bestämmelsen
om hets mot folkgrupp talas om folkgrupp med viss härstamning. Med
hänsyn till att uttrycket härstamning inte torde täcka andra förhållanden än
som omfattas av de föreslagna kriterierna finns inget behov att ta med också
detta uttryck. Någon inskränkning i förhållande till gällande rätt avses
dock inte.

I frågan om vilka befolkningsgrupper som med den föreslagna utvidgning3f
Bihang till riksdagens protokoll 1970.9 samt. 1 avd. Nr il

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

en kommer att omfattas av bestämmelsen får jag hänvisa till redogörelsen i
avsnitt 5.4 för kommitténs uttalanden härom.

Kommittén har som skyddsobjekt angett såväl ras som raser och såväl
folkgrupp som folkgrupper. Bland folkgrupperna nämns folkgrupp av viss
ras. Avsikten med användningen av både singular- och pluralformerna har
varit att understryka att det för straffbarhet inte skall krävas utpekande
av någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar skall kunna
följa även om objektet för den brottsliga handlingen är mer allmänt. Enligt
kommittén skall det alltså vara tillräckligt om t. ex. viss ras prisas på sådant
sätt att alla andra raser måste anses smädade.

Även enligt min mening bör bestämmelsen om hets mot folkgrupp kunna
tillämpas i sådana fall som kommittén har angett. Den av kommittén åsyftade
omfattningen av straffbestämmelsen kan emellertid enligt min mening
nås utan användning av pluralformerna. Uttrycket folkgrupp av viss ras
får anses omfatta såväl samtliga individer, tillhörande viss rasbestämd befolkningsgrupp,
som en bestämd del av sådan befolkningsgrupp. Med hänsyn
härtill torde det inte vara nödvändigt att bland skyddsobjekten ta med
både ras och folkgrupp av viss ras. I departementsförslaget har skyddsobjekten
därför angetts som folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av
visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse.

Liksom kommittén finner jag ej anledning att föreslå någon ändring i
den nu gällande straffskalan, som är fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, böter.

16 kap. 8 a §

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om förbud mot vissa former
av diskriminering i näringsverksamhet m. m. Brottet har, som framgått
av det föregående, i förslaget fått benämningen olaga diskriminering.

Föreskriften grundar sig i första hand på FN-konventionens föreskrift i
art. 5 punkt f om rätten för envar att få tillträde till varje för allmänheten
avsedd serviceinrättning. Som framgår av den allmänna motiveringen går
förslaget emellertid längre än konventionsbestämmelsen kräver. Förslaget
omfattar i princip skydd mot diskriminering vid tillhandahållande av tjänster,
varor eller annan egendom i näringsverksamhet över huvud taget och i
allmän verksamhet samt mot diskriminering vid tillträde till offentlig tillställning
och allmän sammankomst.

Den personkrets mot vilken förbudet i första stycket riktar sig har i kommitténs
förslag angetts som näringsidkare, den som är anställd i näringsverksamhet
och den som är anställd i allmän tjänst.

Jag har ansett mig kunna ansluta mig till denna beskrivning, dock med
ett visst tillägg som jag strax återkommer till.

Begreppet näringsidkare bör, som kommittén anför, fattas i vidsträckt
mening och, i likhet med vad som gäller exempelvis enligt varumärkeslagen,

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

omfatta varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet
av ekonomisk art. Bestämmelsen är således tillämplig också på statliga
och kommunala företag som idkar näring.

Som kommittén har framhållit omfattas person som är anställd i näringsverksamhet
av straffbestämmelsen endast när anställningen i fråga avser
arbetsgivarens näringsverksamhet och den diskriminerande handlingen
företas i den anställdes yrkesutövning.

För att bestämmelsen skall få tillfredsställande verkan bör den i fråga
om enskild näringsverksamhet inte begränsas till handlingar som begås av
näringsidkare och anställda hos sådana. Även personer som — utan att
kunna anses vara anställda i näringsverksamhet — har fått i uppdrag av en
näringsidkare att på hans vägnar fullgöra en uppgift, bör vara omfattade av
förbudet. I den föreslagna paragrafen har därför i första stycket andra
punkten tagits upp en bestämmelse om att vad som sägs om näringsidkare
äger motsvarande tillämpning på — förutom anställd — annan som handlar
på näringsidkares vägnar. Det torde inte vara nödvändigt att uttryckligen
ange att handlingen skall ha företagits i uppdragsgivarens näringsverksamhet.
Givetvis är det möjligt att sådan uppdragstagare omfattas av förbudet
redan på grund av att han själv är näringsidkare. Även uppdragstagare
som är juridisk person faller under förbudet.

En remissinstans har ansett att bestämmelsen bör formuleras så att den
täcker också dem som verkställer s. k. butikskontroll av kunder och anställda.
Med anledning härav vill jag framhålla att en butikskontrollant
omfattas av den föreslagna bestämmelsen i den mån han kan anses gå allmänheten
till handa som anställd antingen i den verksamhet vari kontrollen
verkställs eller i bevakningsföretag. I övrigt torde en rasdiskriminerande
handling från butikskontrollants sida under speciella förhållanden kunna
bedömas som förolämpning enligt 5 kap. 3 § BrB. Jag finner inte tillräckliga
skäl att ge bestämmelsen en sådan räckvidd att den omfattar alla former
av butikskontroll.

Någon definition av vad som avses med allmän tjänst torde inte behövas.
Begreppet har samma innebörd som i t. ex. 10 kap. 1 § och 20 kap. 12 §
andra stycket andra punkten BrB. Med anställd i allmän tjänst avses således
huvudsakligen personer med anställning hos staten eller kommun. Men
även andra kan anses vara anställda i allmän tjänst. Jag får här hänvisa
till den föregående redogörelsen för kommitténs specialmotivering till lagförslagen
(avsnitt 5.4).

Av gärningsbeskrivningen följer att inte alla som är anställda i allmän
tjänst träffas av förbudet. Detta gäller bara i den mån den anställde i sin
tjänsteutövning har att på något sätt gå allmänheten eller särskilda personkategorier
till handa på de villkor som i allmänhet tillämpas för tillhandahållandet
av tjänster varom är fråga. En del av dessa anställda är underkastade
ämbetsansvar. För dem är föreskrifterna om självständigt ämbets -

Första lagutskottets utlåtande nr bl år 1970

brott, framför allt tjänstefel, redan tillämpliga. Med hänsyn till att dessa
ämbetsbrott är subsidiära i förhållande till allmänna brott i BrB skall ansvar
alltså inte ådömas enligt 20 kap. BrB, när förevarande bestämmelse
kan tillämpas.

Den brottsliga gärningen skall enligt förslaget bestå i att en näringsidkare
diskriminerar någon genom att inte gå honom till handa på de villkor
som näringsidkaren i allmänhet tillämpar i sin verksamhet. Genom
denna formulering, som i formellt hänseende något avviker från kommitténs
förslag, avser jag bl. a. att tydligt ange att med villkor avses inte sådana
som näringsdikare av ifrågavarande slag i allmänhet uppställer utan
sådana som just den aktuelle näringsidkaren i allmänhet tillämpar i förhållande
till sina kunder, klienter m. m. I fråga om innebörden i övrigt av
den brottsliga handlingen får jag hänvisa till vad kommittén har anfört
i sin specialmotivering till förevarande paragraf (avsnitt 5.4).

Diskrimineringsgrunderna ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung
överensstämmer med dem som är upptagna i art. 5 i konventionen.
Innebörden av dessa grunder har närmare angetts i specialmotiveringen till
förslaget till ändringar i 16 kap. 8 § BrB. I förevarande bestämmelse åsyftas
individer tillhörande sådan folkgrupp som omfattas av regeln om hets mot
folkgrupp i dess enligt förslaget ändrade lydelse.

Skydd enligt bestämmelsen tillkommer i första hand den som begär
prestation av näringsidkare e. d. Sådan begäran behöver inte ha någon viss
form. Vanligen torde den ske muntligen. Att en prestation begärs kan
emellertid också framgå av omständigheterna. Ett exempel härpå är det
fallet att en person slår sig ned vid ett bord i en restaurang. Som kommittén
har framhållit kan skydd i vissa fall tänkas tillkomma en person utan att
denne framställer någon begäran om prestation. Här avses främst de situationer
då det av författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet
följer skyldighet för tjänsteman att under vissa förhållanden gå viss personkategori
till handa. Som exempel kan nämnas de socialvårdande organens
verksamhet.

För straffbarhet krävs uppsåt från gärningsmannens sida (se 1 kap. 2 §
första stycket BrB).

Som jag tidigare har framhållit bör brottet ligga under allmänt åtal utan
särskild åtalsprövning.

Kommittén har som straffskala föreslagit böter eller fängelse i högst
sex månader. Under remissbehandlingen har föreslagits, dels att ringa fall
skall kunna föranleda endast böter, dels att strafflatituden skall vara densamma
som vid hets mot folkgrupp. De handlingar som kan bestraffas enligt
den föreslagna bestämmelsen torde närmast vara att jämställa med
förolämpning som är grov. Straffsatsen för sådant brott är densamma som
kommittén har föreslagit. Hets mot folkgrupp torde i regel vara att betrakta
som ett allvarligare brott än olaga diskriminering. Jag anser mig därför
kunna godta kommitténs förslag.

Första lagutskottets utlåtande nr åt år 1970

I ett flertal svenska författningar finns särregler för personer som inte
är svenska medborgare. Enligt art. 1 punkt 2 i FN-konventionen är konventionen
inte tillämplig på skillnader, undantag, inskränkningar eller
företräden till förmån för en konventionsstats egna medborgare. Om t. ex.
en statlig tjänsteman handlar i överensstämmelse med en författning, enligt
vilken olika regler gäller för svenska medborgare och andra, föreligger
således enligt konventionen inte rasdiskriminering. Sådana och liknande
fall omfattas ej heller av förevarande bestämmelse. Jag anser emellertid inte
nödvändigt att detta anges i själva lagtexten. Det får ändå anses klart att
bestämmelsen inte gäller sådana skillnader som i författning har gjorts
mellan personer med svenskt medborgarskap och andra.

I andra stycket har tagits in en särskild bestämmelse om olaga diskriminering
vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Skälet
härtill är att möjlighet bör ges till kriminalrättsligt ingripande mot diskriminering
även vid sådana offentliga tillställningar och allmänna sammankomster
som inte faller under begreppen näringsverksamhet eller allmän
verksamhet.

Termerna offentlig tillställning och allmän sammankomst har samma
innebörd som i 9 § allmänna ordningsstadgan och 1 § lagen om allmänna
sammankomster.

Bestämmelsen riktar sig i första hand mot anordnad av offentlig tillställning
eller allmän sammankomst. Som kommittén har föreslagit bör
också medhjälpare, dvs. medarbetare eller annat biträde, till sådan anordnad
omfattas av straffbestämmelsen. Detta blir av särskild betydelse när
anordnaren själv inte har gjort sig skyldig till brottslig handling.

Anordnare och medhjälpare till anordnare kan i vissa fall omfattas också
av bestämmelsen i första stycket om förbud för näringsidkare m. fl. att
begå diskriminerande handling. I sådana fall bör endast bestämmelsen i
andra stycket, som är av speciell natur, åberopas. Skydd tillkommer envar
som begär tillträde till offentlig tillställning eller allmän sammankomst.
Bestämmelsen skyddar givetvis också den som har blivit insläppt på en
tillställning eller sammankomst från att av rasskäl sedan avvisas därifrån.

Övergångsbestämmelser

Med hänsyn till den ordning som är föreskriven för ändring av grundlag
kan den föreslagna ändringen i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen inte genomföras
förrän under första halvåret 1971. Förslaget att ändra 16 kap. 8 §
BrB hänger så nära samman med ändringen i tryckfrihetsförordningen att
brottsbalksändringen i den delen bör genomföras endast under förutsättning
att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen ändras. Förslaget att i BrB föra
in en ny paragraf, 16 kap. 8 a §, har däremot inte något samband med tryckfrihetsförordningen.
I denna del bör lagen om ändring i BrB träda i kraft
redan den 1 juli 1970. Övergångsbestämmelserna i förslaget om ändring i
BrB har utformats i överensstämmelse med vad nu har sagts.

Första lagutskottets utlåtande nr it år 1970

Sverige kan inte anses uppfylla FN-konventionens ålägganden förrän de
föreslagna författningsändringarna har genomförts helt. Konventionen torde
därför för svensk del kunna ratificeras först under 1971.

Lagrådet

Lagrådet yttrade:

8 §

1 förhållande till kommittéförslaget innebär det remitterade förslaget en
utvidgning av det straffbara området genom att i stället för förtal och smädelse
mot folkgrupp såsom rekvisit upptagits uttryck för missaktning. Helt
allmänt synes detta ord utgöra en vag bestämning och kunna föranleda svårigheter
vid avgränsningen av vilka beteenden som åsyftas. Även om utvidgningen
det oaktat skulle kunna godtagas när det gäller skyddet för folkgrupper
som finnes i vårt eget land synes omdömet höra bli ett annat, om
man tänker på att straffbestämmelsen också omfattar folk i främmande
länder. Bland skyddsobjekten anges bl. a. folkgrupp av visst nationellt ursprung.
Sammanställt med departementschefens uttalande, att det icke kräves
utpekande av någon eller några raser eller folkgrupper utan att ansvar
skall kunna följa även om objektet är mera allmänt, får straffbestämmelsen
anses innebära, att det blir straffbart att visa missaktning mot medborgare
tillhörande viss nation. Härvid kommer man i vissa fall in på området
för den politiska debatten och den kritik som i denna kan riktas mot främmande
regimer. Vid kritik av förhållanden i visst land överföres ofta de
kritiska omdömena att gälla landets invånare och detta kan ske på ett sätt
som ger uttryck för missaktning av dem. Gränsen mellan sakligt befogad
kritik som skall vara tillåten samt straffbar missaktning blir i sådana fall
flytande och svår att upprätthålla. Lättare förenligt med yttrandefriheten är
att straffbarheten begränsas till förtal och smädelser. Även i andra fall än de
nu åsyftade kan bestraffning av visad missaktning komma i konflikt med
yttrandefriheten. Den innebörd av begreppet smädelse som kommit till uttryck
i remissprotokollet synes vara för snäv. Såsom framgår av 5 kap. 3 §
brottsbalken omfattar smädelse även sådana förfaranden som kränkande
tillmälen och skymfliga beteenden. Lagrådet förordar därför att såsom rekvisit
för hets mot folkgrupp upptages hot, förtal och smädelse.

Enligt vad departementschefen anfört avses spridande av ”uttalande eller
annat meddelande” skola omfatta även gärningar som sker genom åtbörder
och dylikt. Detta synes knappast förenligt med ordalagen i paragrafen. Däremot
synes sådant kunna falla under den nu gällande förutsättningen för
straffbarhet, att någon offentligen hotar, förtalar eller smädar.

Av skäl som nu anförts föreslår lagrådet att paragrafen får följande lydelse: -

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp av viss ras, med
viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse,
dömes etc. Detsamma gäller om någon bland allmänheten annorledes
sprider uttalande eller annat meddelande som innefattar hot, förtal
eller smädelse som nyss sagts.

8 a §

Enligt slutorden i första stycket skall för olaga diskriminering även kunna
dömas den som är anställd i allmän tjänst. Av vad motiven innehåller
angående denna bestämmelse synes framgå att därmed åsyftas befattningshavare
som har att tillhandagå allmänheten i olika grenar av offentlig verksamhet,
bl. a. nämnes socialvård. Innebörden av olaga diskriminering i sådan
verksamhet synes knappast ha kommit till tydligt uttryck genom bestämmelsen
att vad som sagts om näringsidkare — innefattande bl. a. hänvisning
till de villkor näringsidkaren i allmänhet tillämpar i sin verksamhet — skall
äga motsvarande tillämpning på dem som är anställda i allmän tjänst. Föreskriften
angående dessa synes därjämte vara av sådan betydelse att den bör
upptagas i ett särskilt stycke. Om den placeras i ett tredje stycke kan den
förslagsvis få denna lydelse:

Den som är anställd i allmän tjänst, vari han har att gå allmänheten till
handa, dömes också för olaga diskriminering, om han därvid diskriminerar
någon av anledning som förut sagts.

Andra stycket innehåller en särbestämmelse om olaga diskriminering vid
offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Den diskriminerande
åtgärden anges bestå i att någon vägras tillträde på de villkor som allmänt
gäller för tillställningen eller sammankomsten. Efter orden blir emellertid
denna bestämmelse ej tillämplig om bland de allmänna villkoren upptagits
just att personer av t. ex. viss ras ej skall få tillträde och en person av denna
ras under hänvisning härtill vägras tillträde. Bestämmelsen bör därför omformuleras
så att man täcker även detta och liknande fall.

Det föreslagna stadgandet är tillämpligt icke blott då personer som tillhör
viss folkgrupp utestänges utan även då tillträde förbehålles dem som tillhör
viss folkgrupp, så att alla andra utestänges. I vissa fall kan emellertid medlemmar
av en viss folkgrupp ha ett legitimt intresse av att hålla en sammankomst
för att dryfta egna angelägenheter och att härvid kunna förhindra
utomstående att deltaga. Ofta torde väl en sådan sammankomst genom en
dylik begränsning bli att anse som enskild. Om antalet deltagare är mycket
stort och relativt obestämt, kan sammankomsten emellertid stundom bli att
anse som allmän, jfr 1 § lagen om allmänna sammankomster. Det synes vara
önskvärt med en särskild bestämmelse som möjliggör att sammankomster av
detta slag kan hållas. Bestämmelsen bör dock endast avse sammankomster
för folkgrupper av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;
att medtaga folkgrupper som utmärks av att de är av viss ras
eller hudfärg synes icke böra komma i fråga.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

På grund av vad sålunda anförts föreslår lagrådet att bestämmelsen ges
följande lydelse:

För olaga diskriminering dömes även anordnare av offentlig tillställning
eller allmän sammankomst och medhjälpare till sådan anordnare, om han
gör villkoren för tillträde beroende av tillhörighet till folkgrupp av viss ras,
med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss
trosbekännelse. Som olaga diskriminering anses dock icke att tillträde till
allmän sammankomst rörande angelägenhet, som är gemensam för folkgrupp
av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, förbehålles
dem som tillhör sådan folkgrupp.

Departementschefen vid propositionens avlåtande

Vid propositionens avlåtande anförde föredragande departementschefen
följande:

Lagrådet har förordat vissa ändringar i den föreslagna lydelsen av 16 kap.
8 och 8 a §§.

Enligt det remitterade förslaget till ny lydelse av 8 § skall den brottsliga
handlingen bestå i spridande av meddelande som innefattar hot mot eller
uttrycker missaktning för folkgrupp av visst slag. Lagrådet förordar däremot
att som rekvisit upptas — i överensstämmelse med nu gällande bestämmelse
— hot, förtal eller smädelse. Som skäl härför framhåller lagrådet,
att rekvisitet uttryck för missaktning kan föranleda svårigheter vid avgränsningen
av det straffbara området.

Som framgår av remissprotokollet avsåg jag med förslaget att ersätta rekvisiten
förtal och smädelse med uttryck för missaktning att vidga det straffbara
området. Härigenom skulle konventionens föreskrifter om åtgärder mot
rasdiskriminering få bättre täckning i svensk rätt. Bl. a. skulle de former
av förlöjligande av viss folkgrupp som inte kan anses utgöra smädelse i
praktiken undantagslöst bli straffbara. I remissprotokollet framhöll jag att
ordet smädelse var att förstå enligt gängse språkbruk. Under begreppet torde,
som lagrådet har framhållit, falla också kränkande tillmälen och skymfliga
beteenden men knappast sådant förlöjligande som jag här åsyftar.

Jag är medveten om att den föreslagna utvidgningen av det straffbara
området kan medföra vissa svårigheter vid gränsdragningen mellan tillåten,
sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden eller meddelanden. Jag är
ense med lagrådet att detta kan bli fallet särskilt vid kritik i den politiska
debatten av förhållanden i visst främmande land. Sådana konfliktsituationer
som lagrådet pekar på kan emellertid uppkomma även om man behåller
rekvisiten förtal eller smädelse. Det torde i själva verket inte vara möjligt
att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området
än beskrivs.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

Enligt min mening bör en inskränkning av yttrandefriheten kunna tolereras
i fråga om yttranden som är nedsättande för en folkgrupp av t. ex. visst
nationellt ursprung. Hänsynen till opinionsfriheten och kritikrätten bör inte
kunna åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en
hel folkgrupp på grund av att denna t. ex. tillhör viss nationalitet och av
denna anledning skulle vara mindervärdig. I den politiska debatten förekommer
ej sällan uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar,
för vilka dess regering är ansvarig, men som kan uppfattas som ett
angrepp mot medborgarna i den staten. Även om sådana uttalanden skulle
kunna tolkas som uttryck för missaktning för dessa medborgare, får emellertid
straffbarhet i sådana och liknande fall som regel anses utesluten redan
på grund av att kravet på uppsåt från gärningsmannens sida att uttrycka
missaktning för folkgruppen som sådan inte är uppfyllt.

Jag anser sålunda inte tillräckliga skäl föreligga att frångå det remitterade
förslaget på denna punkt.

Lagrådet anmärker vidare att det knappast synes förenligt med ordalagen i
det remitterade förslaget att, som jag har anfört i remissprotokollet, spridande
av uttalande eller annat meddelande skall omfatta även gärningar
som sker genom åtbörder och dylikt. Jag delar åsikten att spridande bland
allmänheten genom åtbörder inte torde kunna ske i andra fall än då någon
på ett mera direkt sätt vänder sig till denna. Eftersom rekvisitet spridande
bland allmänheten är vidare än rekvisitet offentligen och alltså täcker det
senare rekvisitet, faller därunder också de fall då det är praktiskt möjligt att
genom åtbörder sprida uttalande eller annat meddelande bland allmänheten.
I och för sig är det därför inte nödvändigt att för dessa fall använda rekvisitet
offentligen. Jag kan emellertid biträda lagrådets uppfattning att nämnda
förhållande kan komma till tydligare uttryck i lagtexten. Jag föreslår därför
att bestämmelsens inledning får följande lydelse: Den som offentligen eller
eljest i uttalande eller annat meddelande som sprides bland allmänheten hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp etc.

Beträffande föreskriften i 8 a § om den som är anställd i allmän tjänst
uttalar lagrådet, att enligt remissprotokollet föreskriften synes åsyfta befattningshavare
som har att tillhandagå allmänheten i olika grenar av offentlig
verksamhet, bl. a. socialvård. Lagrådet anmärker att innebörden av
olaga diskriminering i sådan verksamhet knappast kommer till tydligt uttryck
i förslaget.

Med den föreslagna lydelsen har jag avsett att förbudet mot diskriminering
skall gälla sådana anställda i allmän tjänst som i sin tjänsteutövning
har att på ett sätt som är jämförligt med vad som sker i näringsverksamhet
gå allmänheten eller särskilda personkategorier till handa. I bestämmelsen
åsyftas sålunda inte bara tillhandahållande av sådana slags tjänster m. m.
som också näringsidkare erbjuder utan även tjänster e. d. som endast tillhandahålls
i allmän verksamhet, t. ex. tjänster i socialförvaltning eller vid

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

domstolar. Jag delar lagrådets åsikt att föreskriften i fråga bör förtydligas på
denna punkt. Detta kan lämpligen ske genom att efter orden »i allmän tjänst»
fogas »vari han har att gå allmänheten till handa». Med begreppet allmänheten
avses här, liksom i andra bestämmelser i brottsbalken, även särskilda
grupper eller kategorier av befolkningen.

Jag är ense med lagrådet att föreskriften angående anställda i allmän
tjänst har fått en alltför undanskymd placering i den föreslagna lagtexten.
Enligt min mening når man en tillfredsställande lösning, om man bryter ut
hela andra punkten ur första stycket och låter den utgöra ett andra stycke,
som då bör inledas med »Vad i första stycket sägs etc.». Det nuvarande
andra stycket i förslaget kommer då att bilda paragrafens tredje stycke.

Enligt lagrådet skulle bestämmelsen om olaga diskriminering vid offentliga
tillställningar och allmänna sammankomster efter orden inte bli tilllämplig,
om anordnaren bland de allmänna villkoren för tillträde upptar att
personer av t. ex. viss ras ej skall få tillträde och en person av denna ras
under hänvisning härtill vägras tillträde. Jag har givetvis avsett att bestämmelsen
i princip skall vara tillämplig i ett sådant fall. Enligt min mening
framgår detta också av det remitterade förslaget. I detta har den diskriminerande
handlingen angetts bestå i att man av rasskäl e. d. vägrar någon tillträde
på de villkor som allmänt gäller för tillställningen eller sammankomsten.
Denna formulering torde ge vid handen att med de villkor som allmänt
gäller åsyftas sådana villkor som inte tar sikte på rastillhörighet e. d. Med
hänsyn till den tveksamhet om den rätta innebörden av bestämmelsen som
möjligen kan föreligga föreslår jag emellertid att denna ytterligare förtydligas
genom att orden »som allmänt gäller» byts ut mot »som gäller för
andra». En motsvarande ändring bör göras också i första stycket.

Som lagrådet framhåller kan medlemmar av en viss folkgrupp i vissa fall
ha ett legitimt intresse av att hålla en sammankomst för att dryfta egna
angelägenheter och att därvid kunna hindra utomstående att delta. I sak kan
jag instämma i lagrådets uttalande, och det har givetvis varit min avsikt att
sådana och liknande fall inte skall falla under straffbestämmelsen. Genom
att i den föreslagna lagtexten används ordet »diskriminera», som enligt
gängse språkbruk innebär att någon behandlas mindre gynnsamt än andra,
kommer enligt min mening tillräckligt tydligt till uttryck att bestämmelsen
omfattar endast sådana situationer där någon uppsåtligen missgynnar annan
genom att behandla honom mindre förmånligt än andra. Den som har ett
i och för sig legitimt eller godtagbart intresse av att ge företräde åt personer,
tillhörande viss folkgrupp, och i sådant syfte uppställer villkor som
gynnar dessa kan inte sägas »diskriminera» övriga folkgrupper och faller
sålunda inte under straffbudet. I de fall då syftet med att bereda personer
ur viss eller vissa folkgrupper en förmånlig ställning i realiteten har varit
att missgynna personer tillhörande annan folkgrupp skall dock, när sådan
person vägras tillträde, olaga diskriminering anses föreligga. Var gränsen

Första lagutskottets utlåtande nr Al år 1970

för det straffbara området går, kan naturligtvis i vissa fall vara svårt att av»
göra. Det måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall.

Situationer, liknande dem som lagrådet har angett, kan tänkas föreligga
— förutom i fråga om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster
— även i fall som avses med det första stycket i det remitterade förslaget
till 8 a §. Som exempel kan anföras att det någon gång torde kunna anses
legitimt, att en i Sverige verksam affärsinnehavare av utländsk nationalitet
ger sina landsmän särskild rabatt. Skulle däremot en affärsidkare här i riket
ge rabatt endast åt svenska medborgare, lär syftet undantagslöst vara att
diskriminera utländska medborgare. Ett sådant förfarande måste anses
falla under straffbestämmelsen.

I övrigt bör en mindre redaktionell jämkning av 8 a § vidtas.

Vid remissen till lagrådet förordade jag, att det vid svensk ratifikation av
FN-konventionen om rasdiskriminering skulle avges förklaring enligt art.
14 punkt 1 att Sverige erkänner den enligt konventionen upprättade kommitténs
behörighet att ta upp och pröva framställningar från sådana enskilda
personer eller grupper av enskilda inom svenskt jurisdiktionsområde
som påstår sig ha genom Sverige blivit utsatta för kränkning av någon av de
i konventionen angivna rättigheterna. Jag erinrade också om att Sverige tidigare
genom särskild förklaring enligt den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
har godtagit den enskilda klagorätten till den europeiska kommissionen för
de mänskliga rättigheterna. Eftersom även den europeiska konventionen
innehåller en bestämmelse om förbud mot diskriminering i vissa fall, uppkommer
i detta sammanhang vissa konkurrensproblem, som förtjänar att
närmare uppmärksammas.

Den europeiska konventionen innehåller en särskild bestämmelse om att
kommissionen inte får pröva klagomål som redan har hänskjutits till internationell
undersökning eller reglering i annan form. Det kommer därför
inte att bli möjligt för en klagande att först vända sig till kommittén för avskaffande
av rasdiskriminering med ett klagomål och att därefter få samma
klagomål prövat av den europeiska kommissionen. Eftersom en motsvarande
spärregel saknas i rasdiskrimineringskonventionen, skulle det däremoi
bli möjligt att i samma sak klaga först till den europeiska kommissionen och
sedan till kommittén för avskaffande av rasdiskriminering. Det måste övervägas,
om detta är ett tillfredsställande resultat eller om Sverige bör genom
särskild förklaring eller särskilt förbehåll utesluta att kommittén behandlar
sådana mot Sverige riktade klagomål, som tidigare har prövats av den europeiska
kommissionen.

Motsvarande problem uppkommer i förhållandet mellan den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund»

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 9 samt. 1 avd. Nr H

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

läggande friheterna och FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter. I det fakultativa protokollet till den senare konventionen finns
nämligen bestämmelser om rätt för enskilda rättssubjekt att klaga till den
enligt konventionen upprättade FN-kommittén för de mänskliga rättigheterna.

Konkurrenssituationen mellan dessa båda konventioner har varit föremål
för omfattande analyser och överväganden inom Europarådet. Den har sålunda
diskuterats i Europarådets expertkommitté för de mänskliga rättigheterna
och i en inom den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
utsedd arbetsgrupp. Frågan har därefter behandlats inom Europarådets
ställföreträdarkommitté, som dock ännu inte har fattat något beslut. De här
berörda konkurrensfrågorna är även föremål för överläggningar mellan företrädare
för de nordiska ländernas justitieministerier.

Proposition om godkännande av Sveriges anslutning till FN-konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter beräknas komma att framläggas
senare under detta år. I denna proposition kommer ställning att tas till
den berörda frågan om konkurrensen mellan den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
samt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
ävensom till frågan om konkurrens mellan denna senare konvention och
rasdiskrimineringskonventionen. Det synes mig naturligt att i samma proposition
ta ställning även till motsvarande fråga om konkurrensen mellan
den europeiska konventionen och rasdiskrimineringskonventionen. Frågan
om godkännande av att Sverige underkastar sig den enskilda klagorätten
enligt rasdiskrimineringskonventionen bör därför föreläggas riksdagen först
vid detta senare tillfälle. Jag vill emellertid framhålla, att jag inte hyser
någon tvekan i sak om att Sverige bör avge förklaring om godtagande av den
enskilda klagorätten. Att så skall ske bör därför vara utgångspunkten för
de fortsatta övervägandena i denna fråga.

Det kan tilläggas, att den här förordade proceduren inte kommer att leda
till någon fördröjning av Sveriges ratificering av rasdiskrimineringskonventionen,
eftersom ratificeringen — som jag har framhållit i remissprotokollet
-— av andra skäl ändå inte torde kunna äga rum förrän under år
1971.

Utskottet

Förenta Nationernas generalförsamling antog år 1965 en konvention om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering. I propositionen föreslår
Kungl. Maj :t riksdagen att godkänna konventionen. Vidare behandlas frågan
om de lagstiftningsåtgärder som krävs i samband med att Sverige ratificerar
konventionen eller som eljest kan erfordras med hänsyn till de förhållanden
som nu råder i vårt land på det område konventionen rör och till
risken för en mera utbredd rasdiskriminering i framtiden. Härvidlag före -

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

slås att tillämpningsområdet för de nuvarande bestämmelserna i brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen om hets mot folkgrupp vidgas i olika hänseenden.
Vidare föreslås att i brottsbalken skall införas en bestämmelse om
ett nytt brott, kallat olaga diskriminering. Bestämmelsen riktar sig bl. a.
mot rasdiskriminering i näringsverksamhet, exempelvis hotell- eller restaurangrörelse.

Propositionen behandlas, såvitt den avser ändring i tryckfrihetsförordningen,
av konstitutionsutskottet och i övrigt av första lagutskottet. I samband
med propositionen behandlar första lagutskottet dels vissa motioner,
som väckts i anledning av propositionen, dels ett motionsyrkande som väckts
vid riksdagens början.

Frågan om godkännande av konventionen

Konventionen vänder sig inte bara mot rasdiskriminering som beror på
samhällelig reglering och maktutövning utan också mot de former därav
som förekommer i vardagslivet från enskilda personers, företags och sammanslutningars
sida. Med rasdiskriminering menas i konventionen ”varje
skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg,
härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung som har till syfte eller
verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet,
på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter”.

I sex av konventionens 25 artiklar finns bestämmelser om olika förpliktelser
som konventionsstat åtar sig. Sålunda förbinder sig konventionsstat
att föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering och att därvid
bl. a. förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning
som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers,
gruppers och organisationers sida. Konventionsstat skall tillförsäkra
envar under dess jurisdiktion rättsskydd mot rasdiskriminerande handlingar.
Konventionsstat åtar sig även att vidta åtgärder bl. a. för att bekämpa
rasfördomar samt att sprida kunskap om ändamålet med och grundsatserna
i olika FN-dokument. Artiklarna 4 och 5 innehåller bestämda förpliktelser
berörande stora delar av samhällslivet. Artikel 4 riktar sig mot all propaganda
och alla organisationer, som grundar sig på uppfattningar och teorier
att någon ras eller persongrupp med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung
är överlägsen någon annan eller som söker rättfärdiga eller främja
rashat eller diskriminering i någon form. Artikel 5 består av en rättighetskatalog
och föreskriver att envar skall, utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg
eller nationellt eller etniskt ursprung, tillförsäkras likhet inför lagen
särskilt i fråga om de i artikeln angivna rättigheterna. Där uppräknas ett
stort antal politiska, medborgerliga, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
bl. a. rätten till bostad och till arbete och rättvisa arbetsvillkor,
samt rätten att vinna tillräde till varje för allmänheten avsedd plats eller
serviceinrättning.

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

Ett särskilt rapport- och övervakningssystem har föreskrivits i konventionen
för att trygga dess efterlevnad. En ständig kommitté skall ha till
uppgift bl. a. att granska konventionsstaternas rapporter om konventionens
tillämpning och i sin tur rapportera och avge allmänna rekommendationer
till FN:s generalförsamling. I övervakningssystemet ingår en regel om att
konventionsstat när som helst kan förklara, att den erkänner kommitténs
behörighet att ta emot och pröva framställningar från sådana enskilda personer
eller grupper av enskilda inom statens jurisdiktionsområde, som påstår
sig ha genom den staten blivit kränkta i någon av de rättigheter som
anges i konventionen (artikel 14 punkt 1).

Såsom föredragande departementschefen framhåller är de värderingar
som konventionen bygger på allmänt accepterade i vart land och principiellt
vägledande för vårt handlande på ifrågavarande område. Genom att ratificera
konventionen ger vi uttryck för vår vilja att fördöma samt ingripa
mot och avskaffa alla former av rasdiskriminering. Som departementschefen
likaledes framhåller har Sverige redan åtagit sig flera av de förpliktelser
som följer av konventionen genom sitt tillträde till andra internationella
överenskommelser. Här bör också nämnas att samtliga övriga nordiska länder
— sedan erforderliga lagändringar skett — inom en nära framtid torde
komma att ratificera konventionen. Island har för övrigt redan tillträtt den.

Utskottet anser det angeläget att Sverige ratificerar konventionen. Därvid
bör, som förordas i propositionen, från vårt lands sida avges sådan förklaring
beträffande den ständiga kommitténs behörighet att pröva klagomål
från enskilda som enligt vad ovan redovisats anges i artikel 14 punkt 1. Som
departementschefen framhåller vid propositionens avlåtande bör dock övervägas
om Sverige genom särskild förklaring eller särskilt förbehåll bör utesluta
att kommittén behandlar sådana mot Sverige riktade klagomål, som
tidigare har prövats av den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna.

Utskottet tillstyrker således att riksdagen — samtidigt som erforderliga
lagändringar kommer till stånd — godkänner konventionen.

Frågan om lagstiftningsåtgärder

Utskottet delar den uppfattning som ligger bakom övervägandena i propositionen
att upplysning och uppfostran till respekt och aktning för människovärdet
är ett av de bästa medlen att motverka fördomar mot andra
raser och nationaliteter. Trots den stora betydelse en allmän upplysningsverksamhet
har för ansträngningarna att åstadkomma en lika behandling
av alla människor torde det dock, som departementschefen uttalar, inte vara
möjligt att undvara lagstiftningsåtgärder.

Till grund för de föreslagna lagändringarna ligger ett betänkande av den
år 1966 tillkallade utredningen angående förbud mot rasdiskriminering.
Den systematiska genomgång, som gjorts av utredningen, visar att vår nu -

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

varande lagstiftning i väsentliga avseenden uppfyller de krav som ställs på
en stat som tillträder konventionen. Vissa lagstiftningsåtgärder erfordras
dock. Dessa har också motiverats med det behov som — oavsett innehållet
i konventionen — kan anses föreligga. För en skärpt lagstiftning talar också
att ett längre gående straffrättsligt förbud mot yttringar av rasdiskriminering
än det vi nu har bör kunna få inte bara betydelse för de enskilda fall,
i vilka det kan tillämpas, utan också en normbildande verkan på näraliggande
områden.

Hets mot folkgrupp

Enligt den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 §
brottsbalken består den brottsliga gärningen i att någon offentligen hotar,
förtalar eller smädar folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse.
I propositionen föreslås att det straffbara området vidgas i olika avseenden
för att bestämmelsen bättre skall stämma överens med kravet i artikel 4 i
konventionen om åtgärder för att hindra allt spridande av idéer som grundas
på rasöverlägsenhet eller rashat. Enligt förslaget skall den som offentligen
eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten
hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss
hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse,
dömas för hets mot folkgrupp.

1 de båda motionsparen I: 1124 och II: 1320 samt I: 1126 och II: 1323
yrkas att som rekvisit för den brottsliga gärningen skall — i överensstämmelse
med vad som nu gäller — upptas hot, förtal eller smädelse. De i motionerna
framlagda lagtexterna är inbördes olika. I sakligt hänseende är
yrkandena emellertid identiska och därtill överensstämmande med vad lagrådet
förordar. Som grund för yrkandena framhåller motionärerna väsentligen
samma synpunkter som framförts av lagrådet. Enligt lagrådet synes
rekvisitet uttryck för missaktning utgöra en vag bestämning och kunna
föranleda svårigheter vid avgränsningen av det straffbara området. Vidare
kommer man, bl. a. om det blir straffbart att visa missaktning mot medborgare
tillhörande viss nation, i vissa fall in på området för den politiska
debatten och den kritik som i denna kan riktas mot främmande regimer.
Vid kritik av förhållanden i visst land överförs ofta de kritiska omdömena
att gälla landets invånare och detta kan ske på ett sätt som ger uttryck för
missaktning för dem. Gränsen mellan sakligt befogad kritik som skall vara
tillåten samt straffbar missaktning blir i sådana fall enligt lagrådet flytande
och svår att upprätthålla; lättare förenligt med yttrandefriheten är att
straffbarheten begränsas till förtal och smädelser.

Som framgår av utskottets uttalanden ovan är det angeläget att det straffbara
området utvidgas när det gäller spridande av åsikter om rasöverlägsenhet.
Såvitt gäller avgränsningen av de folkgrupper som skall skyddas i detta
avseende och utvidgningen av offentlighetsrekvisitet för de straffbara hand -

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

lingarna till att avse spridande bland allmänheten har förslaget inte heller
mött några erinringar i motionerna. I sistnämnda hänseende har visserligen
kritiska åsikter anförts i motionerna I: 1124 och II: 1320 men något yrkande
har inte framställts. Även utskottet biträder förslaget i nu nämnda avseenden.

I övrigt har emellertid motionärerna motsatt sig en utvidgning av det
straffbara området; det bör vara begränsat till — förutom hot — förtal och
smädelse. Enligt utskottets mening bör emellertid även andra handlingar
än dem som nu omfattas av straffbudet för hets mot folkgrupp föras in under
detta. Det i propositionen upptagna rekvisitet att meddelandet skall ge uttryck
för missaktning för folkgrupp av visst slag tillgodoser bättre konventionens
krav än den nuvarande lagstiftningen. Oavsett vilket uttryck som
väljs för atL bestämma den brottsliga gärningen kan dock självfallet gränsdragningssvårigheter
uppstå. Beträffande de av lagrådet anförda synpunkterna
av innebörd att den av departementschefen förordade utvidgningen av
området för den brottsliga gärningen skulle kunna innebära inskränkning i
yttrandefriheten vill utskottet ansluta sig till vad departementschefen uttalat
om att hänsynen till opinionsfriheten och kritikrätten inte bör kunna
åberopas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en hel
folkgrupp på grund av att denna t. ex. tillhör viss nationalitet och av denna
anledning skulle vara mindervärdig. I enlighet med det anförda biträder utskottet
departementschefens förslag även i fråga om bestämningen av den
brottsliga gärningen. Utskottet vill emellertid framhålla, att begreppet missaktning
måste tolkas med viss försiktighet. Härunder bör sålunda inte innefattas
alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur utan för
straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen
för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga.

Under utskottsbehandlingen har aktualiserats frågan vilka konsekvenser
den här aktuella lagstiftningen får på det litterära och konstnärliga området.
Denna fråga har berörts i motionerna I: 1124 och II: 1320. Utskottet — som
inte har att yttra sig i frågor som gäller tryckfrihetsförordningen — vill med
anledning härav peka på att konstnärliga framställningar av vitt skiftande
slag får en alltmer framträdande plats då det gäller att ge uttryck åt politiska
värderingar. Dessa innebär i sin tur ofta att man angriper och förlöjligar
olika grupper som man ogillar. Enligt förslaget i propositionen, till
vilket utskottet anslutit sig, är skyddet mot förlöjligande enligt det aktuella
lagrummet långtgående. Då förlöjligandet har sin grund uteslutande i folkgruppens
ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse
kan det inte råda någon tvekan om bedömningen. I sådana fall, där det av
utredningen framgår att det främst är åsikterna hos de personer, som ingår
i folkgruppen, som förlöjligas, torde det ofta finnas fog för antagande att
det inte föreligger uppsåt att missakta gruppen som sådan. Ansvar kan då
inte komma i fråga.

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

På anförda skäl tillstyrker utskottet att 16 kap. 8 § brottsbalken får den
i propositionen föreslagna lydelsen. Motionsyrkandena i motsvarande del avstyrks.

Skydd mot diskriminering på arbetsmarknaden

I propositionen diskuteras frågan om lagstiftningsåtgärder mot rasdiskriminering
på arbetsmarknaden. Några förslag läggs emellertid inte fram.

I den i anledning av propositionen väckta motionen II: 1322 samt i de vid
riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 968 och II: 1144 framställs
yrkanden om lagstiftning mot olika former av diskriminering på arbetsmarknaden.
I motionen II: 1322 yrkas sålunda att riksdagen skall begära
förslag till en lagstiftning på nämnda samhällsområde, som innebär
såväl förbud mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, nationellt eller
etniskt ursprung eller trosbekännelse som förbud mot könsdiskriminering.
I motionerna I: 968 och II: 1144 yrkas att riksdagen i anslutning till förevarande
proposition skall besluta om förbud mot könsdiskriminering på
arbetsmarknaden.

I propositionen erinrar departementschefen om att i vårt land sedan länge
råder den principen att lagbestämmelser skall användas för att reglera förhållandet
mellan arbetsmarknadens parter endast i den mån uppkommande
problem inte kan lösas avtalsvägen eller det annars finns speciella skäl för
lagstiftningsåtgärder. Man kan förutsätta, anför han, att organisationerna
på arbetsmarknaden strävar efter att hindra rasdiskriminering inom arbetsmarknaden,
t. ex. genom upplysningsverksamhet eller särskild överenskommelse
dem emellan. De torde också ha goda möjligheter att vinna detta syfte.
I enlighet härmed anser departementschefen liksom så gott som samtliga
remissinstanser att det i första hand bör anförtros arbetsmarknadens parter
att frivilligt i samverkan se till att rasdiskriminering hindras inom samhällsområdet
i fråga.

Även utskottet har uppfattningen att man för närvarande bör avstå från
lagstiftning mot rasdiskriminering på arbetsmarknaden. Vid denna bedömning
beaktar utskottet även att det för kort tid sedan tillsatts en utredning
med uppgift bl. a. att undersöka möjligheterna att öka anställningstryggheten.
Utskottet vill emellertid understryka att, om en påtaglig tendens till
rasdiskriminering skulle visa sig i arbetslivet och arbetsmarknadens parter
inte skulle kunna bemästra svårigheterna på ett tillfredsställande sätt, man
måste överväga att ingripa med lagstiftningsåtgärder.

Innevarande års riksdag kommer att senare få ta ställning till ett flertal
motioner som rör åtgärder mot könsdiskriminering, däribland en där utredning
begärs rörande förutsättningarna för en allmän lagstiftning mot
könsdiskriminering i vårt land. Med hänsyn härtill och då frågan om behovet
av lagstiftningsåtgärder mot könsdiskriminering inte synes böra bedömas
isolerat inom viss eller vissa samhällssektorer kan utskottet inte
tillstyrka nu föreliggande motionsyrkanden.

Första lagutskottets utlåtande nr bl år 1970

I enlighet med det anförda bör motionerna såvitt de avser olika former
av diskriminering på arbetsmarknaden inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Olaga diskriminering

Såsom ovan anförts innebär propositionen också att i brottsbalken förs in
en bestämmelse om ett nytt brott, olaga diskriminering. Enligt bestämmelsen
skall näringsidkare, som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund
av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse
genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkare i sin
verksamhet tillämpar i förhållande till andra, straffas för olaga diskriminering.
Detsamma föreslås gälla också anställd i näringsverksamhet samt
anställd i allmän tjänst, vari den anställde har att gå allmänheten till handa.
Bestämmelsen avses omfatta bl. a. hotell- och pensionatverksamhet, restaurang-
och kaférörelse, detaljhandel, kommunikationsmedel samt yrkesmässig
försäljning och upplåtelse av fastigheter och bostäder. Enligt förslaget
skall också diskriminering vid tillträde till allmän sammankomst och offentlig
tillställning kunna bestraffas. Brottet betraktas av departementschefen
som ett brott huvudsakligen mot allmän ordning, och straffbestämmelsen
föreslås därför bli placerad i 16 kap. brottsbalken. Det föreslås bli lagt under
allmänt åtal utan särskild åtalsprövning.

I motionen II: 1322 yrkas att bestämmelsen om olaga diskriminering skall
utvidgas så att den riktar sig även mot könsdiskriminering. I de likalydande
motionerna I: 1124 och II: 1320 yrkas att i den föreslagna paragrafen om
olaga diskriminering i ett nytt fjärde stycke skall införas en regel av innehåll
att brott som avses i paragrafen får åtalas av åklagare endast om målsägande
angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat från allmän synpunkt.
Motionärerna hänvisar till remissyttrandet i ärendet från riksåklagaren,
vari förordas att en åtalsregel med sådant innehåll införs av hänsyn till
målsäganden.

De fall av rasdiskriminering i vårt land som under senare tid kommit till
allmän kännedom torde merendels ha avsett företeelser på bostadsmarknaden
och inom servicenäringarna. Utskottet ser därför med tillfredsställelse
att i propositionen läggs fram förslag som riktar sig mot sådan diskriminering.
Det hade enligt utskottets mening varit önskvärt att straffbudet i vissa
avseenden kunnat göras mer omfattande. Utskottet tänker härvid främst på
att den del av den privata bostadsmarknaden, som icke är yrkesmässig, lämnas
utanför lagstiftningen. Det är främst befarade tillämpningssvårigheter
som föranlett departementschefen att inte låta det straffsanktionerade förbudet
omfatta även denna sektor. Även utskottet är av den uppfattningen
att det måste vara förenat med betydande svårigheter att avgöra vilka faktorer
som varit bestämmande för exempelvis en vägran att hyra ut ett privatrum
till eu utlänning. Utskottet är därför berett att godta den begräns -

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1970

ning av lagstiftningens omfattning som i detta och i andra avseenden föreslagits
i propositionen. Emellertid vill utskottet även här understryka att det
framdeles kan bli aktuellt att ingripa med lagstiftning i den ena eller andra
formen om förhållandena skulle påkalla det. Beträffande den utvidgning av
bestämmelsens tillämpningsområde till att avse även könsdiskriminering
som förordas i motionen II: 1322 vill utskottet hänvisa till vad utskottet anfört
i föregående avsnitt. Utskottet avstyrker således motionsyrkandet.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att olaga diskriminering
huvudsakligen är att bedöma som ett brott mot allmän ordning. Brottet bör
därför läggas under allmänt åtal utan särskild åtalsprövning. I enlighet härmed
avstyrker utskottet yrkandet i motionerna I: 1124 och II: 1320 om en
särskild åtalsregel.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker att i 16 kap. brottsbalken införs
en bestämmelse om olaga diskriminering av det innehåll som föreslagits
i propositionen.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen, såvitt
de behandlats av utskottet, inte givit anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen godkänner den av Förenta Nationernas
generalförsamling den 21 december 1965 antagna konventionen
om avskaffande av alla former av rasdiskriminering; B.

att riksdagen — med avslag på motionerna I: 1124
och II: 1320 samt I: 1126 och II: 1323, samtliga motioner
i motsvarande del — antager det genom propositionen framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 16 kap. 8 § brottsbalken; C.

att riksdagen — med avslag på motionen II: 1322 i
motsvarande del — antager det genom propositionen framlagda
förslaget till lydelse av första, andra och tredje styckena
i 16 kap. 8 a § brottsbalken;

D. att motionerna I: 1124 och II: 1320, såvitt avser införande
av en åtalsregel i ett fjärde stycke i 16 kap. 8 a §
brottsbalken, icke föranleder någon riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen antager det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsbalken, såvitt avser
ingress och ikraftträdandebestämmelser;

Första lagutskottets utlåtande nr ål år 1970

F. att följande motioner, nämligen

dels motionerna I: 968 och II: 1144, såvitt avser yrkandet
under 1) om förbud mot könsdiskriminering på den svenska
arbetsmarknaden,

dels motionen II: 1322, såvitt avser yrkandet under 1. om
lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden,

icke föranleder någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna I: 1126 och II: 1323, såvitt de hänvisats
till lagutskott och i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A.—E. hemställt, icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1970

På första lagutskottets vägnar:

ERIIv ALEX ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s), Sörenson (fp)*, Lidgard (m), fru
Elvy Olsson (ep) och fru Lilly Ohlsson (s);

från andra kammaren: fru Kristensson (m), herrar Jönsson i Malmö
(s), Börjesson i Falköping (ep), Hansson i Piteå (s)*, Polstam (ep), Rosqvist
(s)*, fru Anér (fp) och herr Jadestig (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid B. i utskottets hemställan

1) av herrar Alexanderson (fp), Sörenson (fp), Lidgard (m), fru Elvy
Olsson (ep), fru Kristensson (m), herrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och fru Anér (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 50 med orden
”1 övrigt har” och slutar på s. 51 med orden ”motsvarande del avstyrks”
bort ersättas med text av följande lydelse:

Enligt utskottets mening har lagrådet främst genom ovan återgivna uttalanden
på ett övertygande sätt visat på de svagheter som vidlåder den av
Kungl. Maj :t föreslagna bestämningen av det straffbara området för brottet
hets mot folkgrupp. Utskottet vill för sin del understryka att det i lagtexten
införda rekvisitet uttrycka missaktning för viss folkgrupp är ytterst allmänt
till sitt innehåll och att de uttalanden som görs i propositionen för att när -

Första lagutskottets utlåtande nr åt år 1970

mare precisera innebörden inte är ägnade att klargöra vilka fall som åsyftas;
departementschefens uttalanden innebär att meddelanden kan vara nedsättande
eller förnedrande för en viss folkgrupp utan att de fördenskull skall anses
ge uttryck för missaktning, nämligen om meddelandena inte överskrider
gränsen för saklig och vederhäftig diskussion om frågor beträffande folkgruppen.
En sådan tolkning av begreppet uttrycka missaktning står inte i
överensstämmelse med normalt språkbruk och skulle uppenbarligen medföra
ytterst svåra avgränsningsproblem vid den praktiska tillämpningen.
Departementschefen medger också att den föreslagna utvidgningen av det
straffbara området kan medföra vissa svårigheter vid gränsdragningen mellan
tillåten, sakligt befogad kritik och straffbara uttalanden eller meddelanden.
Utskottet anser — i överensstämmelse med vad som förordas såväl
av kommittén och lagrådet som av motionärerna — att den straffbara gärningen
bör bestämmas till att avse liksom för närvarande — förutom hot —
förtal och smädelse. Med utskottets lagtext når man den fördelen att lagrummet
får ett mer preciserat innehåll och att det därigenom i avsevärt
mindre grad än med lagtexten i propositionens förslag överlåtes till rättstilllämpningen
att bestämma lagens innehåll.

Utskottet förordar således att viss jämkning sker i den i propositionen
föreslagna lydelsen av 16 kap. 8 § brottsbalken. Lagtexten bör utformas i
enlighet med förslaget i motionerna I: 1126 och II: 1323.

dels att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen — med förklaring att förslaget till lag om
ändring i brottsbalken icke kunnat i oförändrat skick antagas
— med bifall till motionerna I: 1126 och II: 1323 samt
i anledning av motionerna 1:1124 och 11:1320, samtliga
motioner i motsvarande del, för sin del antager följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 16 kap. 8 §
brottsbalken:

(Kungl. Maj. ts förslag)

(Utskottets förslag)

Den som offentligen eller eljest i
uttalande eller annat meddelande
som sprides bland allmänheten hotar,
förtalar eller smädar folkgrupp
av viss ras, med viss hudfärg, av
visst nationellt eller etniskt ursprung
eller med viss trosbekännelse, dömes
för hets mot folkgrupp till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

56 Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

Vid C. i utskottets hemställan
2) av fru Anér (fp), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 53 rad 4 med
orden ”Beträffande den utvidgning” och slutar på samma sida med orden
”avstyrker således motionsyrkandet” bort ersättas med text av följande lydelse: Den

konvention, som föranlett de nu aktuella lagändringarna, berör inte
frågan om könsdiskriminering. Utskottet finner det ändå naturligt, då en
bestämmelse mot olaga diskriminering införs i den svenska lagstiftningen,
att bestämmelsen omfattar även förbud mot könsdiskriminering. Utskottet
tillstyrker därför motionen II: 1322 i denna del. I den i motionen föreslagna
lagtexten bör en redaktionell ändring vidtagas.
dels att utskottet under C. bort hemställa,

att riksdagen — med förklaring att förslaget till lag om
ändring i brottsbalken icke kunnat i oförändrat skick antagas
— med bifall till motionen II: 1322 i motsvarande del
för sin del antager följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse av första, andra och tredje styckena i 16
kap. 8 a § brottsbalken:

(Kungl. Maj:ts förslag)

För olaga diskriminering dömes
även anordnare av allmän sammankomst
eller offentlig tillställning och

(Utskottets förslag)

Näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund
av hans ras, hudfärg, kön, nationella
eller etniska ursprung eller trosbekännelse
genom att icke gå honom
till handa på de villkor näringsidkaren
i sin verksamhet tillämpar i
förhållande till andra, dömes för
olaga diskriminering till
böter eller fängelse i högst sex månader.

För olaga diskriminering dömes
även anordnare av allmän sammankomst
eller offentlig tillställning och

Första lagutskottets utlåtande nr it år 1970

medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom
tillträde till sammankomsten
eller tillställningen på de villkor som
gäller för andra.

Vid D. i utskottets hemställan

3) av herrar Alexanderson (fp), Sörenson (fp), Lidgard (in), fru Elvg
Olsson (ep), fru Kristensson (m), herrar Börjesson i Falköping (ep), Polstam
(ep) och fru Anér (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 53 med orden
”Utskottet delar departementschefens” och slutar på samma sida med orden
”föreslagits i propositionen” bort ersättas med text av följande lydelse:

Det finns enligt utskottets mening anledning räkna med att fall av olaga
diskriminering kan komma att inträffa där det av hänsyn till målsäganden
bör tillkomma denne att avgöra om åtal skall ske eller ej. Med hänsyn härtill
anser utskottet att en särskild åtalsregel bör införas. Denna uppfattning
har också som ovan nämnts framförts av riksåklagaren. Regeln bör — i enlighet
med vad som förordas i motionerna I: 1124 och II: 1320 — ges ett
sådant innehåll att brottet alltid får åtalas av allmän åklagare om det ui
allmän synpunkt är påkallat att åtal sker. Att en sådan åtalsregel tillkommer
bör inte hindra att stadgandet om olaga diskriminering får sin plats i
16 kap. brottsbalken.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet att i 16 kap. brottsbalken
införs en bestämmelse om olaga diskriminering av det innehåll som föreslagits
i propositionen samt att till den föreslagna lagtexten fogas ett fjärde
stycke med en särskild åtalsregel av den lydelse som föreslagits i motionerna
I: 1124 och II: 1320.

dels att utskottet under D. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 1124 och II:
1320 i motsvarande del för sin del beslutar att i 16 kap.
8 a § brottsbalken skall införas ett fjärde stycke av följande
lydelse:

medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på
grund av hans ras, hudfärg, kön,
nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra
honom tillträde till sammankomsten
eller tillställningen på de villkor
som gäller för andra.

Brott som avses i denna paragraf
må åtalas av åklagare endast om
målsägande angiver brottet till åtal
eller åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1970

Vid F. i utskottets hemställan

4) av fru Anér (fp), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 51 med orden
”1 propositionen erinrar” och slutar på s. 52 med orden ”någon riksdagens
åtgärd” bort ersättas med text av följande lydelse:

Som skäl mot lagstiftning innefattande förbud mot rasdiskriminering på
arbetsmarknaden anför departementschefen i första hand att lagbestämmelser
bör användas för att reglera förhållandet mellan arbetsmarknadens
parter endast i den mån uppkommande problem inte kan lösas avtalsvägen.
Enligt utskottets mening finns det tyvärr all anledning att befara, att problem
med diskriminering på den svenska arbetsmarknaden kommer att uppstå i
takt med en ökad invandring av utländsk arbetskraft. De svenska arbetsmarknadsparterna
kommer att få stora svårigheter att komma till rätta med
dessa problem utan det stöd som en lagstiftning innebär. Att så blir fallet
antydes av att arbetsmarknadsparterna uppenbarligen inte har kunnat lösa
problemet med könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Även om formell
likställighet mellan kvinnor och män nu i stort sett föreligger i fråga om
löne- och anställningsvillkor m. m., har man inte avtalsvägen lyckats komma
till rätta med könsdiskrimineringen i enskilda fall, t. ex. vid rekrytering
och befordran.

Eftersom skydd mot rasdiskriminering inom arbetslivet innefattas i den
konvention som riksdagen föreslås godkänna, bör enligt utskottets mening
riksdagen i enlighet med förslaget i motionen II: 1322 hos Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till lagstiftning mot diskriminering inom arbetslivet.
Lagstiftningen bör avse förbud mot diskriminering på grund av ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Enligt utskottets mening framstår det mot bakgrunden av det ovan anförda
som angeläget att även frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering
på arbetsmarknaden snarast blir föremål för prövning. Denna fråga har
emellertid också aktualiserats genom motionsyrkanden, som remitterats till
allmänna beredningsutskottet och där kommer att behandlas under innevarande
riksdags höstsession samtidigt med andra närliggande frågor. Med
hänsyn härtill bör de nu aktuella motionsyrkandena inte föranleda någon
riksdagens åtgärd, såvitt de avser lagstiftning mot könsdiskriminering på
arbetsmarknaden.

dels att utskottet under F. bort hemställa,

dels att riksdagen med bifall till motionen II: 1322 i motsvarande
del i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om förslag
till lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden,
innefattande förbud mot diskriminering på grund av
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse,

dels att motionerna 1:968 och II: 1144, såvitt avser yrkandet
under 1) om förbud mot könsdiskriminering på den

Första lagutskottets utlåtande nr bl år 1970

svenska arbetsmarknaden, samt motionen It: 1322, såvitt
avser lagstiftning med förbud mot könsdiskriminering på
arbetsmarknaden, icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700030