Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
1
Nr 1
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande i anledning
av 1969 års organisationsutrednings betänkanden om enkammarriksdagens
personal- och förvaltningsorganisation
jämte motioner.
Ärendet
I detta utlåtande behandlas den av talmanskonferensen tillsatta 1969 års organisationsutrednings
betänkanden »Enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation»,
dagtecknat den 27 november 1969, och »Utskottens personalorganisation»,
dagtecknat den 15 april 1970, samt de följdmotioner, som väckts i anledning
av betänkandena, nämligen
1) II: 966 av fröken Sandell (s);
2) I: 804 av herrar Augustsson och Helge Karlsson samt II: 941 av fru Dahl
och fru Gradin (alla s);
3) 1:818 av fru Landberg och herr Helge Karlsson samt II: 942 av fru Dahl
och herr Hellström (alla s);
4) I: 1230 av herr Alexanderson, fru Hamrin-Thorell och herr Ernulf (alla fp)
samt herr Svedberg (s) och II: 1439 av fru Kristensson och herrar Holmberg, Magnusson
i Borås och Wennerfors (alla m), herr Brandt och fru Skantz (båda s), herrar
Tobé och Ullsten (båda fp) samt herrar Dockered och Larsson i Borrby (båda ep);
5) 1:1225 av fru Florén-Winther (m) och herrar Nils-Eric Gustafsson (ep),
Torsten Hansson (s) och Lindblad (fp) samt II: 1437 av herrar Grebäck (ep),
Jönsson i Ingemarsgården (fp) och Wachtmeister (m);
6) 1:1226 av fru Florén-Winther och fröken Stenberg (båda m) samt herr NilsEric
Gustafsson (ep) och II: 1440 av fru Sundberg och herr Carlshamre (båda m)
samt herr Grebäck (ep);
7) I: 1227 av herr Lidgard (m);
8) I: 1228 av herr Lidgard (m);
9) I: 1229 av herrar Palm (s) och Harald Pettersson (ep) samt fru Segerstedt
Wiberg (fp) och II: 1436 av herr förste vice talmannen von Friesen (fp) och fru
Kristensson (m); samt
10) II: 1438 av fru Kristensson (m).
Betänkandena fogas till utlåtandet som bilagorna 1 och 2. De citeras i utskottets
yttrande som I resp. II. För motionerna används de nummerbeteckningar som utsatts
ovan, 1)—10). Motionsyrkandena återges i bilaga 3-
Yttranden har inkommit, i anledning av det första betänkandet från LO:s stats1
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 5 samt. 3 avd. Nr 1
2 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
tjänarkartell, SACO, SALF, SR och TCO-S samt i anledning av det andra betänkandet
från LO:s statstjänarkartell, vissa utskotts- och avdelningssekreterare hos
riksdagen, SACO-föreningen för anställda vid riksdagen och dess verk, SR samt
TCO-S. Yttrandena är intagna i bilaga 4.
Utskottet
Organisationsutredningen har haft till uppgift att överse riksdagens personaloch
förvaltningsorganisation inför övergången till enkammarsystem vid nästa årsskifte.
Arbetet har bedrivits i två etapper. Det första betänkande, som avlämnades
i slutet av förra året och som i huvudsak behandlade kammarkansliet och förvaltningskontoret,
skulle egentligen ha blivit utredningens huvudförslag. Under hösten
1969 slutförde emellertid grundlagberedningen sitt arbete på förslag till ny utskottsorganisation
för riksdagen. Proposition härom har framlagts för årets riksdag och
har behandlats i konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, som nyligen godkänts av
riksdagen. På framställning av organisationsutredningen fick denna i januari talmanskonferensens
uppdrag att överväga konsekvenserna för utskottens personalorganisation
av ett eventuellt genomförande av grundlagberedningens förslag. Ett
betänkande härom framlades i slutet av april.
Det är av vikt att uppmärksamma, att utredningens arbete sålunda fått bedrivas
under något speciella och ingalunda helt tillfredsställande yttre förhållanden. Någon
samlad prövning av personalfrågorna inom kamrar, utskott och förvaltningskontor
har inte kunnat ske, då arbetet måst utföras i två etapper. Den sista av dessa har
också fått genomföras under betydande tidspress. Vid prövningen av förslaget måste
det också beaktas att riksdagen ännu inte tagit ställning till den nya utskottsorganisationens
utformning annat än vad gäller de rambestämmelser som införts i grundlag.
Det har sålunda bestämts att det skäll finnas minst 16 utskott med minst 15
ledamöter i varje, däribland ett konstitutionsutskott och ett finansutskott. Detta beslut
måste också bekräftas av 1971 års riksdag och vinna regeringens godkännande.
Den närmare arbetsfördelningen mellan utskotten har ännu inte börjat prövas.
Dessa frågor kommer att tas upp av konstitutionsutskottet under dess arbete på
förslag till en riksdagsstadga för enkammarriksdagen, vilket kommer att påbörjas
under sommaren och slutföras under höstsessionen.
Övergången till enkammarsystem kommer, åtminstone i inledningsskedet, att
ställa stora krav på riksdagens ledning och personal. Detta gäller både arbetet i
kammaren, det administrativa arbetet i förvaltningskontoret och utskottsarbetet.
Utredningen har i det första betänkandet utförligt utvecklat, på ett enligt utskottets
mening riktigt och övertygande sätt, hur kraven kommer att öka inom kammararbetet
och förvaltningskontoret. I vissa av de motioner, yttranden och skrivelser,
som inkommit i anledning av betänkandet om utskottens personalorganisation, har
den uppfattningen antytts, att utskottsarbetet skulle ha undervärderats. Detta har
uppenbarligen inte varit avsikten. Utskottet finner emellertid anledning att särskilt
understryka, att även denna viktiga del av riksdagsorganisationen kommer att stäl
-
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 3
las inför ökade problem. Som konstitutionsutskottet framhöll i sitt utlåtande om
förslaget till grundlagsändringar om ny utskottsorganisation har det inte från något
håll hävdats annat än att utskottens roll kommer att bli minst lika viktig i enkammarriksdagen
som hittills. Det bör särskilt beaktas, anförde utskottet, att en mera
markant ökning av kammararbetet, som sker på bekostnad av sakbehandlingen i
utskotten, kan bli till allvarlig skada för riksdagens ställning. Utskottet kan för sin
del helt instämma i denna bedömning och har utgått därifrån vid sitt arbete.
Som en allmän utgångspunkt för organisationsutredningens arbete angavs i konstitutionsutskottets
av riksdagen godkända betänkande om förslaget till enkammarriksdag
m. m. 1968, att det var ett önskemål av hög angelägenhetsgrad att största
möjliga fasthet och effektivitet uppnås. Det föreföll naturligt, anförde utskottet, att
sträva efter en ökad integration på det interna området. Som ett särskilt viktigt
önskemål framstod för utskottet, att verkliga garantier skapas för att den reella
beslutanderätten förblir hos riksdagsledamöterna. Dessa uttalanden, som närmast
haft karaktären av direktiv för utredningen, har utskottet självfallet haft att beakta
vid prövningen av betänkandena. Det kan sålunda redan från början konstateras, att
utredningens förslag om en central förvaltningsstyrelse med mera vidsträckta uppgifter
än den nuvarande kontorsstyrelsen och om viss integration på utskottssidan
haft ett klart stöd i riksdagens uttalanden 1968.
Utskottet upptar först förslaget om den centrala förvaltningsstyrelsen. Frågorna
gäller här dels styrelsens sammansättning, dels dess befogenheter. Det kunde i och
för sig vara naturligt att först diskutera de senare. Mot bakgrunden av det nyss
sagda och med anteckning om att utskottet i det följande kommer att i allt väsentligt
ansluta sig till utredningens förslag i fråga om styrelsens uppgifter, ingår utskottet
emellertid först på frågan om sammansättningen.
Utredningens förslag innebär främst, att talmannen skall vara självskriven ordförande
och att styrelsen skall ha ytterligare åtta ledamöter. I en reservation har
två ledamöter anfört, att talmannen inte bör vara självskriven ordförande men ha
rätt att närvara vid styrelsens sammanträden och där yttra sig och få sin mening
tagen till protokollet. Samma förslag framförs i motionen 1) och tillstyrks i remissyttranden
av SR och TCO.
Den centrala förvaltningsstyrelsen är otvivelaktigt en kärnpunkt i förslaget. Den
kommer att ha funktioner av grundläggande betydelse för riksdagen. Med hänsyn
till talmannens ställning i riksdagen — utskottet kan inte underlåta att i förbigående
anmärka, att utredningens uttalanden (I s. 33) om talmannen som »riksdagens politiske
ledare» är missvisande — syns det utskottet ofrånkomligt, att han intar ordförandeposten
i förvaltningsstyrelsen. Utskottet tillstyrker sålunda utredningens
förslag och avstyrker motionen 1) i denna del.
Utredningen framhåller att talmannen sannolikt finner behov av att avlasta en
del mindre betydelsefulla uppgifter på vice ordföranden. Någon kompetensfördelning
mellan dem föreslås emellertid inte, utan det skall överlämnas åt praxis att
bestämma i vilken utsträckning talmannen skall fungera. Utskottet kan ansluta sig
till utredningens förslag även i denna del. Det är emellertid lämpligt att i anslutning
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 5 samt. 3 avd. Nr 1
4 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
härtill även ta upp utredningens uttalande i annat sammanhang (I s. 60), att det
kommer att bli nödvändigt för talmannen att ägna riksdagen hela sin tid och alla
sina krafter. Utskottet delar denna bedömning. Den bör leda till att delegation till
vice ordföranden inte sker i alltför stor utsträckning. Det är av betydelse, att talmannen
verkligen får möjlighet att följa och leda arbetet.
Även några andra detaljfrågor rörande styrelsen måste prövas av riksdagen. I
motionen 1) riktas kritik mot det föreslagna systemet beträffande vice ordförandens
inträde, som kan leda till ändrad partimässig sammansättning. Vidare föreslås att
kammarsekreteraren skall få rätt att delta i sammanträdena och därvid yttra sig
och få sin mening antecknad till protokollet; motsvarande rätt föreslås direktören
för förvaltningskontoret — men inte kammarsekreteraren — få i fråga om talmanskonferensen.
Enligt utskottets mening är förslaget i dessa detaljer tveksamt. Det
synes föreligga fog för de synpunkter som anförts i motionen 1) i den här aktuella
delen, och de senare förslagen harmonierar knappast väl med 1968 års uttalande
om garantier för förtroendemannainflytandet. Utskottet finner emellertid att någon
slutlig prövning av dessa frågor inte kan ske nu. De får i stället tas upp i samband
med det efterföljande arbetet på författningsbestämmelser. Därvid bör utskottens
ordförande ges rätt att delta i förvaltningsstyrelsen i ärenden som rör de egna utskotten.
Beträffande uppgiftsfördelningen mellan förvaltningsstyrelsen och kammarkansliet
föreslår utredningen vissa förändringar i förhållande till nuläget (I s. 37 ff).
Utskottet finner sig inte behöva redovisa dessa förslag i enskildheterna. Utskottet
har vid sin prövning inte funnit aniedning att avvika från utredningens förslag.
I fråga om det internationella sekretariatet har utredningen reviderat sitt första
förslag (I s. 40 ff) i det senare betänkandet (II s. 13 och 25 f) med hänsyn till att
utrikesutskottet förutsatts få ökade funktioner i det nya utskottssystemet. Med den
självfallna reservationen, att det sistnämnda blir fallet efter riksdagens närmare
prövning av utskottsorganisationens utformning, kan utskottet godta det senare förslaget.
Detta innebär en samordning med utrikesutskottets kansli, vilket bl. a. får
en sekreterare och en biträdande sekreterare anställda för heltid och helår. Med
denna organisation bör sekretariatet även kunna tillhandagå interparlamentariska
gruppen med servicefunktioner, såsom avses i motionerna 6). Det måste emellertid
förutsättas att gruppens styrelse eller sekreterare tar initiativet. Någon inskränkning
av gruppens handlingsfrihet kan inte komma i fråga. Styrelsen har beretts
tillfälle att yttra sig över motionen men avstått därifrån och framfört under
hand, att den anser de uttalanden, som gjorts om gruppens anslag och dess nuvarande
kansli, böra lämnas utan avseende. Utskottet instämmer häri och hemställer om
avslag på motionerna.
De viktigaste frågorna rörande förvaltningsstyrelsens befogenheter gäller dess
befattning med andra personalärenden än sådana som nu handläggs av förvaltningskontorets
styrelse. Det gäller främst frågor om tjänstetillsättning, placering vid
arbetsställe, fyllnadstjänstgöring, tjänstledighet och vikariat. Principfrågorna tas
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 5
upp i det första betänkandet, men vissa viktiga kompletteringar görs i det andra
betänkandet.
Vad först beträffar tjänstetillsättningar har i motionerna 4) riktats kritik mot
att dessa ärenden flyttas från utskotten till förvaltningsstyrelsen. Utskottet finner
emellertid, att övertygande skäl anförts för förslaget. Särskilt vill utskottet understryka
värdet av att få till stånd en enhetlig praxis och fasta normer i fråga om
kvalifikationskrav etc. Utredningen har med instämmande citerat (I s. 55 f) vissa
uttalanden som gjordes av 1966 års tillsättningsnämnd om bl. a. de kvalifikationskrav
som skall iakttas. Dessa hade stöd i klara uttalanden av 1966 års sammansatta
utskott, som särskilt underströk att riksdagen har behov av tjänstemän med
de kvalifikationer som krävs för en hög departementstjänst och att det är angeläget
att alla befattningar blir besatta efter normer som motsvarar lönsättningen. Det var
enligt utskottets mening bättre att vissa tjänster tills vidare fick stå vakanta än att de
besattes på ett med hänsyn till lönsättningen och arbetsuppgifterna mindre tillfredsställande
sätt. Dessa synpunkter är självfallet alltjämt giltiga. Att tjänstetillsättningar
sker centralt framstår som en nödvändig åtgärd för att de normer skall
iakttas som fastställdes 1966. Utredningens kritik av det nuvarande systemet
med befordran i stor utsträckning internt inom de olika enheterna och dess förord
för en större rörlighet framstår för utskottet som högst befogade. Utskottet tillstyrker
sålunda utredningens förslag och avstyrker motionerna 4) i denna del.
Yrkanden har även framställts om än mera vidsträckta befogenheter för styrelsen.
TCO förordar att även kammarsekreteraren, specialföredragande i utskotten och bisysslehavare
skall utses av styrelsen. Motionerna 9) tar likaledes upp frågan om bisysslehavare
och hemställer, mot bakgrund särskilt av missförhållanden som uppenbarats
genom ett aktuellt ärende, att fasta regler för bisyssleanställning antas, som
utesluter sådana osunda företeelser som enligt motionärernas mening förekommit.
De förordar att sådan anställning inte skall få ske med mindre villkoren i förväg
godkänts av förvaltningsstyrelsen och över huvud inte om traktamentsersättning
i annat än helt ringa omfattning kan bli aktuell.
Utskottet behandlar först frågan om bisysslor. Man måste här skilja mellan rent
tillfälliga uppdrag, t. ex. som föredragande i ett särskilt ärende, och bisysslor av
mera permanent karaktär. I fråga om de förstnämnda bör utskotten — liksom
naturligtvis kammaren om något fall skulle aktualiseras där — ha samma frihet som
hittills. I fråga om de senare bör enligt utskottets mening anställningsbesluten, vilket
organ det än gäller, fattas av styrelsen. Det ligger i sakens natur att styrelsen även
skall pröva de ekonomiska förmånerna. Utskottet delar helt den uppfattning som
anförts i motionerna 9), att de brister som förelegat i det hittillsvarande systemet
bör undanröjas och att missförhållanden som förekommit inte får upprepas i enkammarriksdagen.
På enskildheterna i det konkreta fall, som motionärerna pekar
på, har utskottet emellertid inte ingått.
I vad mån ett undantag bör göras för utseende av kammarsekreterare kan vara
tveksamt. Denna fråga bör enligt utskottets mening tills vidare lämnas öppen och
6 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
prövas slutligt först i samband med att förslag till författningsbestämmelser utarbetas.
Nästa fråga gäller tjänsternas anknytning till enheterna och de tjänstgöringsperioder
för vilka befattningshavarna skall utses. Denna fråga gäller i första hand
utskotten. Enligt utredningens förslag skall alla tjänstemän uppföras på en gemensam
stat, och de ordinarie skall utses med anställningsformen förordnande tills
vidare, utan tidsbegränsning. Utredningen avser att flera alternativ skall stå till
buds både i fråga om själva anställningen och i fråga om anknytningen till de olika
utskotten. I förstnämnda avseende skall utöver anställning på helår och heltid kunna
förekomma anställning på heltid under session eller på deltid under session. Mot
att dessa olika alternativ föreligger finns enligt utskottets mening ingenting att
invända.
I fråga om anknytningen till utskott avser utredningen i princip, att årliga placeringsbeslut
skall fattas, men den anger också (II s. 13) vissa tjänstemän som skall
kunna knytas till visst utskott utan årlig omprövning. Enligt utskottets mening är
det en fördel att olika alternativ står till buds. Det får förutsättas att styrelsen iakttar
varsamhet vid omplaceringar. Särskilt är detta naturligtvis angeläget i fråga om
huvudsekreterare i utskott. Tjänstemän, som innehaft sådan fast befattning under
hittillsvarande system, måste kunna påräkna särskilda hänsynstaganden. Det kunde
övervägas att helt utesluta möjligheten av årliga omplaceringsbeslut beträffande
huvudsekreterama, vilket också närmast förefaller ha varit utredningens tanke (II
s. 13). Det kan dock, särskilt i inledningsskedet, finnas anledning att ha viss möjlighet
öppen, av hänsyn inte bara till utskotten utan även till tjänstemännen. Särskilt
i fråga om utskott med näraliggande uppgifter kan en omplaceringsmöjlighet
vara av värde i inledningsskedet. Beträffande vissa utskott kan definitiv placering
sannolikt ske redan från början till följd av arbetsuppgifternas natur. Detta gäller
t. ex. utrikes- och skatteutskotten och inte bara huvudsekreterarna. Generellt får
också beaktas att förekomsten av olika tjänstetyper i realiteten kan omöjliggöra
omplacering. Sådan kan naturligtvis endast ske mellan tjänster av samma typ.
Genom vad utskottet nu anfört synes det väsentliga av de synpunkter, som anförts
i motionerna 4) om sekreterarnas anknytning till utskotten, ha tillgodosetts.
Det blir en fråga för förvaltningsstyrelsen att avgöra, i vilka fall förordnande utan
årlig omprövning endera måste ske till följd av tjänstetypen eller bör ges med hänsyn
till arbetsuppgifternas art eller annan omständighet och i vilka fall en omprövningsmöjlighet
bör stå öppen. Utskottet föreställer sig att de sistnämnda fallen blir
fåtaliga.
Förvaltningsstyrelsen skall vidare enligt utredningens förslag ha att fatta beslut
om fyllnadstjänstgöring. Det betonas emellertid att sådan knappast kan komma till
stånd i fråga om huvudsekreterare. Den synes inte heller vilja utesluta att arrangemang
om fyllnadstjänstgöring träffas direkt mellan en enhet och annan myndighet,
på sätt hittills skett mellan konstitutionsutskottet och JO. Principen skall emellertid
vara, att personalen står till styrelsens förfogande mellan sessionerna. Utskottet
ansluter sig till dessa förslag. Beträffande utskottssekreterarna bör emellertid, lik
-
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 7
som i fråga om kammarsekreteraren, göras det formella undantaget, att fyllnadstjänstgöring
endast skall ske på vederbörande enhets framställning
Fyllnadstjänstgöring skall enligt utredningens förslag kunna komma till stånd
även utanför riksdagsförvaltningen. I motionerna 5) framhålls att högre befattningshavare
inte bör placeras i departement eller kommittéer för att syssla med ärenden
som han sedan kan komma att föredra i riksdagen. Enligt utskottets mening är det
värdefullt, om tjänstemännen kan få vara verksamma även utanför riksdagsförvaltningen.
Utskottet instämmer emellertid med motionärerna i att tjänstemännen
normalt inte bör delta i beredningen inom riksdagen av ärenden som de direkt
tagit befattning med i annan egenskap.
Även frågor om tjänstledighet och vikariat bör enligt utredningens mening handläggas
av styrelsen. Med hänsyn till att i praktiken ett avgörande inflytande måste
tillkomma de enheter det gäller kan tvekan hysas inför dessa förslag. Någon olägenhet
uppkommer emellertid knappast med utredningens förslag, medan vikariatsdispositioner
inom de skilda enheterna skulle kunna påverka senare tillsättningsärenden
på ett felaktigt sätt. Utskottet godtar därför förslaget.
Utskottet tillstyrker utredningens förslag att besvärsprövning inom riksdagsförvaltningen
— i den män det inte är fråga om besvär i rättsfrågor som skall prövas
av regeringsrätten (jfr prop. 1970: 23, BaU 39) — skall ankomma på en särskild
besvärsnämnd i stället för som nu på ett utskott (bankoutskottet). De motiv för en
utökning av antalet ledamöter i besvärsnämnden till fem som anförs i motionerna 2)
är dock enligt utskottets mening bärande, varför utskottet förordar en sådan förändring
i utredningens förslag. Av de fem ledamöterna bör endast ordföranden
väljas utanför riksdagen. De närmare bestämmelser rörande besvärsnämnden som
erfordras torde få utformas i samband med den översyn av författningar rörande
riksdagsförvaltningen etc., som vederbörande utskott kommer att verkställa under
höstsessionen.
Utskottet övergår härefter till frågorna om tjänstetyper och antal tjänster. På
chefstjänstemannaplanet framkom som resultat av den förra organisationsutredningens
överväganden fem tjänster med en högre löneställning, vilka dessutom
fördes till »frikretsen». Dessa motsvaras i den nya organisationen av tre: en kammarsekreterare,
en direktör för förvaltningskontoret och en huvudsekreterare i
konstitutionsutskottet. De båda förra tjänsterna föreslås uppflyttade till lönegrad
C 5 och få anställningsformen förordnande för viss tid, tre år. Det kan förutsättas,
anför utredningen, att dessa tjänster normalt blir slutposter. Utskottet godtar dessa
förslag. I fråga om konstitutionsutskottets huvudsekreterare föreslås ingen ändring.
Inte heller anger utredningen att någon annan befattning skall skiljas ut från övriga
chefstjänster. Även detta godtas av utskottet. Det bör dock påpekas att även utrikesutskottets
sekreterare får speciella arbetsuppgifter som skiljer befattningen från
andra sekreterartjänster. På lönefrågor ingår utskottet inte, då dessa med här angivna
undantag är avtalsfrågor.
På nivån närmast under chefstjänsterna har likaså ett mindre antal befattningar
getts högre löneförmåner. Det gäller avdelningssekreterarna i statsutskottet och
8 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
föredragandena i konstitutionsutskottet med hänsyn till deras speciella uppgifter.
Några organisatoriska skäl för ytterligare sådana anordningar har inte anförts av
utredningen.
I fråga om serviceenheterna föreslår utredningen en samordnad karriär för de
nuvarande kanslisterna och vaktmästarna hos utskotten. Detta förslag finner utskottet
väl motiverat och tillstyrker detsamma.
I fråga om den närmare personalorganisationen för det nya kammarkansliet har
utredningen fört ett ingående resonemang om stenografema. Utskottet ansluter sig
till de synpunkter utredningen anfört. Den organisation som föreslagits karaktäriseras
av utredningen som en försöksorganisation. Den är såvitt utskottet kunnat
finna väl underbyggd och bör kunna möta behoven i enkammarriksdagen. I fråga
om kansliorganisationen i övrigt hänvisar utredningen till en bilaga, som upprättats
av direktören för förvaltningskontoret på grundval av andrakammarsekreterarens
förslag. Utskottet har noterat, att den nye kammarsekreteraren enligt förslaget får
till sitt förfogande både en biträdande sekreterare och en chef för det inre kansliet,
vilka befattningar saknar motsvarigheter nu, men att något behov av en på heltid
och helår anställd stomnotarie inte längre anses föreligga. Utskottet finner sig emellertid
inte böra ingå på några detaljer utan utgar från att det även här blir fråga
om en försöksorganisation. Med hänsyn härtill och då antalet tjänster synes fullt
tillräckligt för ett effektivt arbete, finner sig utskottet böra tillstyrka förslaget.
I fråga om utskottens personalorganisation har kritik framförts i motionerna 4)
samt i skrivelserna från sekreterarna och SACO-föreningen. Det har gjorts gällande
att utredningens förslag innebär en inte oväsentlig nedskärning. I anledning
härav har utskottet gjort en inventering av nu befintlig personal och jämfört
med utredningens förslag.
Utrikes- och finansutskotten kan föras åt sidan, eftersom de otvivelaktigt blir
väl tillgodosedda. Om man även tills vidare räknar bort konstitutions- och skatteutskotten,
återstår 12 utskott. Dessa skall enligt utredningens förslag få 12
sekreterare och 10 biträdande sekreterare. De senare skall vara anställda för heltidstjänstgöring
under session; fyra skall genom fyllnadstjänstgöring få helårstjänster.
De 12 sekreterarna motsvarar sju utskottssekreterare och fem avdelningssekreterare
i statsutskottet. De biträdande sekreterarna är f. n. 15, varav tre är anställda
för helår och heltid, fem för heltid under session och sju för deltid under session.
Härifrån får emellertid dras åtminstone en som är anställd för heltid under session
och en som är anställd för deltid under session, därför att uppgifter förs över dels
från första lagutskottet och bankoutskottet till konstitutionsutskottet, dels från
statsutskottet till utrikesutskottet, dels från bankoutskottet till finansutskottet. Utskottet
kan inte finna att resultatet av en jämförelse mellan förslaget och nuläget
ger belägg för att någon minskning sker. Det bör även beaktas, att bisyssleanställning
skall kunna ske med förvaltningsstyrelsens godkännande och att tiden för fyllnadstjänstgöring
kan minskas vid behov för de fyra biträdande sekreterare som
förutsatts fullgöra sådan tjänst.
Skatteutskottet skulle emellertid få vidkännas en viss minskning enligt för -
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 9
slaget. Utskottet tillstyrker oförändrat kansli. Konstitutionsutskottet får behålla två
föredragandetjänster. Den tredje har alltsedan den inrättades varit vakant. I stället
har en högt kvalificerad förvaltningsjurist anlitats mot arvode. Utredningen
har uppenbarligen haft detta arrangemang i tankarna. Med hänsyn till att anordningen
kan upphöra, bör emellertid den tredje tjänsten inte formellt avföras. Vidare
har antalet biträdande sekreterare, som f. n. kan variera mellan en och tre, fastställts
till en, vilket motsvarar dagsläget. Med hänsyn till att utskottet får åtskilliga
nya uppgifter bör man emellertid inte utan vidare slopa den reserv som finns
nu. Det syns emellertid inte nödvändigt att öka antalet biträdande sekreterare. I
stället bör konstitutionsutskottet tillföras en »handläggare» av samma typ som förekommer
inom kammarkanslierna och hos statsutskottet.
I motionerna 4) liksom i utskotts- och avdelningssekreterarnas skrivelse framförs
önskemålet, att varje utskott i princip skall ha två sekreterare, varav cn huvudsekreterare
och en biträdande sekreterare. Den föreslagna organisationen torde i
realiteten medge att en sådan ordning praktiseras inom flertalet utskott; något krav
att den biträdande sekreteraren skall ägna hela sin arbetstid åt utskottet behöver
liksom hittills inte uppställas. Med hänsyn till de begränsade möjligheter till spridning
av utskottens sammanträdestider som föreligger kan dock svårigheter uppstå
att tillgodose önskemålet att även en biträdande sekreterare skall kunna vara tillstädes
vid varje utskottssammanträde — något som av flera skäl är angeläget_
enbart med utnyttjande av den heltidsanställda personalen. Utskottet vill därför
här särskilt erinra om den ovan berörda möjligheten att i viss utsträckning tillämpa
bisyssleanställningar även i den nya utskottsorganisationen.
Inte heller i fråga om serviceenheterna har utskottet vid sin inventering kunnat
finna belägg för att någon minskning skulle ske med utredningens förslag. Snarare
sker en ökning totalt sett. En minskning av konstitutionsutskottets nuvarande serviceenhet
kan genomföras, om den nyss förordade handläggartjänsten inrättas.
Det har också i skrivelse till utskottet gjorts gällande, att utredningens förslag
skulle innebära en minskning av helårsanställningarna. Utskottet har inte funnit
fog för denna bedömning. Vad utredningen uttalat sig om är endast hur lång tid personalen
kan beräknas bli tagen i anspråk vid vederbörande enhet. Att riksdagen
skall som hittills sträva efter att sa langt som möjligt bereda personalen andra arbetsuppgifter
under övrig tid av året anser utskottet självfallet. Det skall också
även i framtiden finnas möjlighet för speciella arrangemang som bisyssleanställning
och anlitande av pensionerade tjänstemän.
Det är i hög grad angeläget, att de organ, som skall biträdas av en serviceenhet,
får ett avgörande inflytande på dess sammansättning, särskilt i fråga om de kompetenskrav
som bör uppställas.
Med de jämkningar, som sålunda föreslagits, har enligt utskottets mening tillskapats
en personalkader som bör kunna väl möta de anspråk enkammarriksdagen
kommer att ställa. Som utredningen framhållit får organisationen också betraktas
som en försöksorganisation, som bör fortlöpande överses och kan bli i behov av
omprövning efter några år.
10 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
Några motioner har tagit upp vissa allmänna frågor rörande riksdagstjänsterna,
främst sekreterarpersonalen. Motionen 10) avser tjänsternas meritvärde och befattningshavarnas
karriärmöjligheter. Motionerna 5) och 7) avser bl. a. att det skall
övervägas att ge även andra tjänstemän än kammarsekreteraren och direktören för
förvaltningskontoret rätt till förordnandepension.
Vad först beträffar sekreterartjänsternas meritvärde vill utskottet erinra om vad
som sagts i det föregående om vikten av att upprätthålla höga kvalifikationskrav
och om de uttalanden i detta avseende som gjordes av 1966 års tillsättningsnämnd
och som med instämmande upprepats av utredningen. Det är en självfallen både
konsekvens av och förutsättning för dessa resonemang, att tjänsterna bör tillerkännas
ett meritvärde som svarar mot lönsättningen. Man kan förutse att en god
rekrytering kommer att försvåras, om tjänstemännen inte kan räkna med att komma
vidare i karriären då de önskar det. Det blir en viktig uppgift för förvaltningsstyrelsen
att tillse inte bara att avsedda kvalifikationskrav beaktas vid tjänstetillsättningarna
utan också att tjänstemän som önskar det vinner förflyttning till andra
poster som är skäliga med hänsyn till deras tjänsteställning inom riksdagen.
Ä andra sidan kan man naturligtvis inte bortse från att tjänstemän kan sakna
intresse av förflyttning eller att sådan inte kan utverkas. Det kan i ett sådant fall
vara en fördel inte bara för tjänstemannen själv utan också för riksdagen, att han
har rätt till förordnandepension. För riksdagen och dess organ är det önskvärt att
byte kan utan personliga hänsynstaganden ske på sekreterarposterna med inte alltför
långa mellanrum. Utskottet föreslår därför, att förvaltningsstyrelsen även får
i uppdrag att överväga möjligheten att införa rätt till förordnandepension. Som en
förutsättning bör emellertid gälla, att valmöjlighet skall föreligga mellan förordnande
tills vidare och förordnande för viss tid, d.v.s. utan eller med rätt till förordnandepension.
Däremot kan utskottet inte finna anledning att ta sådana särskilda hänsyn
till domstolsjurister eller till yngre tjänstemän, som utvecklas i motionerna 5). De erfarenheter
som finns har inte visat att problem vållats av just dessa kategorier.
Snarare bör hänsyn tas till tjänstemän som inte tillhör någon karriär av den typ,
som domstolsväsendet erbjuder, och som därför kan ha särskilda svårigheter att
finna lämpliga reträttposter.
Motionen 8) tar upp frågan om tjänstetitlar för riksdagens, främst utskottens,
personal. Motionären finner det otillfredsställande, att högt kvalificerade tjänstemän
skall benämnas sekreterare, biträdande sekreterare etc., särskilt om de skall
stanna en längre följd av år hos riksdagen. Han påpekar att förhållandet strider
klart mot vad som är gängse inom förvaltningen, t. ex. inom departementen. Utskottet
instämmer i dessa synpunkter. Det är emellertid inte lätt att finna lämpliga
benämningar. Frågan bör emellertid kunna lösas inom riksdagen lika väl som annorstädes.
Det får bli en uppgift för förvaltningsstyrelsen att överväga frågan och framlägga
förslag för riksdagen.
En speciell fråga om tjänstebenämningar tas upp i motionerna 3). Motionärerna
önskar en annan benämning på de båda »biträdande jurister» som skall vara knutna
till kammarkansliet. Utskottet instämmer med motionärerna i att något formellt
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 11
kompetenskrav inte bör anges genom titeln. Utskottet föreslår därför att dessa
båda befattningar liksom den lönegradsplacerade tjänsten benämns »biträdande
sekreterare». Härigenom nås också en anknytning till tjänstetyperna i utskotten.
Utskottet vill vidare föreslå att utrikesutskottets sekreterare, som enligt förslaget
skall benämnas riksdagens internationelle sekreterare, skall kallas endast internationell
sekreterare.
Utredningen förordar vissa terminologiska förändringar. »Riksdagens förvaltningsstyrelse»
sägs (I s. 61) vara en lämplig beteckning både för den organisatoriska
enheten i dess helhet och för den persongrupp som utövar beslutanderätten.
Ett genomförande av utredningens förslag på denna punkt kommer emellertid att
innebära att ingen särskild benämning finns på det av riksdagen utsedda kollegium
av riksdagsledamöter med talmannen i spetsen, som bär det yttersta ansvaret för
förvaltningsverksamheten och som enligt förslaget får ett flertal nya viktiga funktioner.
Utskottet finner det önskvärt att benämningen »förvaltningsstyrelsen» reserveras
för vad som enligt nuvarande ordning är »styrelsen för riksdagens förvaltningskontor».
Själva förvaltningsorganet bör liksom hittills benämnas riksdagens
förvaltningskontor, vilken benämning redan syns vara väl inarbetad.
Den enhet inom förvaltningskontoret som nu kallas »riksdagens upplysningstjänst»
föreslås i stället bli kallad »riksdagens informationstjänst». Den föreslagna
benämningen är något längre än den nuvarande, under vilken institutionen gjort
sig känd. Den syns också i något högre grad än denna kunna föra tanken på sådan
utåtriktad information som inte är en uppgift för upplysningstjänsten. Med hänsyn
till att organisationsutredningen har i uppdrag att ytterligare utreda frågan om
»behovet av och förutsättningarna för ökad information om riksdagen och dess
verksamhet» kan det vara lämpligt att uttrycket informationstjänst inte nu tas i anspråk
för upplysningstjänstens räkning. Utskottet förordar alltså att benämningen
riksdagens upplysningstjänst bibehålls åtminstone tills vidare.
Utskottet skall ytterligare endast beröra några speciella frågor. Utskottet ansluter
sig till vad utredningen anfört i fråga om utskottens resor. I fråga om ledamöternas
stipendieresor har utredningen inte föreslagit någon ändring av betydelse. Vad
gäller ersättningen till talmannen anser utskottet, att denna skall bestämmas så att
de sammanlagda arvodesförmånerna ungefärligen motsvarar en statsrådslön. Närmare
förslag får utarbetas av konstitutionsutskottet, som torde få ta initiativ till en
ändring i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter.
I anslutning till det sist sagda vill utskottet ta upp en fråga, som även den har
en ersättningsaspekt. Det blir nödvändigt att bereda ledamöterna av enkammarriksdagen,
som väljs den 20 september, möjlighet att samlas till viss information och
överläggningar redan under höstsessionen. Detta är oundgängligt redan till följd
av att de som vilande antagna grundlagsändringsförslagen rörande ny utskottsorganisation
avses jämte riksdagsstadga m. m. bli antagna omedelbart i början av
1971 års riksdag. Även de ledamöter av den nya riksdagen, som inte nu tillhör
någon av kamrarna, måste kunna delta i det nödvändiga förarbetet. Detta förutsätter
emellertid att de kan få ersättning. Riksdagen bör nu fatta ett principbeslut
12 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
härom. Styrelsen för förvaltningskontoret får sedan begära medel på tiiiäggsstat
under hösten.
Beträffande övergångsproblemen i fråga om den personalorganisation, som behandlats
i detta utlåtande, finner utskottet, att dessa inte bör avgöras nu, före valen
till enkammarriksdagen. Ställningstagande får ske under höstsessionen. Av hänsyn
till den nu tjänstgörande personalen bör emellertid beslutas, i enlighet med utredningens
förslag, att tjänstemän, som eventuellt inte kan beredas anställning med
samma lön som nu, bör få behålla oförändrad löneställning, så länge de blir kvar i
riksdagens tjänst. Det bör vidare beslutas, att alla skall, oavsett tidsbegränsade förordnanden,
vara garanterade att kvarstå hos riksdagen åtminstone så lång tid efter
årsskiftet som motsvarar gällande uppsägningstider.
Hemställan
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av 1969 års organisationsutrednings
båda betänkanden samt motionerna
1) 1: 804 och II: 941 (nr 2) såvitt avser antalet ledamöter i
riksdagens besvärsnämnd;
2) I: 818 och II: 942 (nr 3);
3) I: 1227 (nr 7);
4) I: 1228 (nr 8);
5) I: 1229 och II: 1436 (nr 9); samt
6) II: 1438 (nr 10);
och med avslag på motionerna
1) II: 966 (nr 1) såvitt avser ordförandeskapet i förvaltningsstyrelsen;
2)
I: 804 och II: 941 (nr 2) i övrigt;
3) I: 1225 och II: 1437 (nr 5); samt
4) I: 1226 och II: 1440 (nr 6);
besluter att, med godkännande av vad utskottet anfört, anta
grunder för enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation
m. m. samt förklara motionerna
1) II: 966 (nr 1) i övrigt; samt
2) I: 1230 och II: 1439 (nr 4);
besvarade med vad utskottet anfört.
Stockholm den 26 maj 1970
På sammansatta konstitutions- och bankoutskottets vägnar:
GEORG PETTERSSON
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 13
Närvarande:
från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Nils Theodor Larsson
(ep), Hernelius (m), Ståhle (s), Åke Larsson (s), Åkerlund (m) och Annerås (fp);
samt
från andra kammaren: herrar Larsson i Luttra (ep), Adamsson (s), Johansson
i Trollhättan (s), Strömberg (fp) och Hagnell (s).
Reservation
av herr Åkerlund (m) som ansett att efter den mening i utskottets yttrande som
lyder: »Utskottet ansluter sig till vad utredningen anfört i fråga om utskottens resor»
bort tillfogas en mening av följande lydelse:
»Dock syns hänsyn till riksdagens internationella förbindelser vara ett ämne
som inte lämpligen bör bli föremål för särskild reglering i riksdagsstadgan.»
1** — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 5 sand. 3 avd.
Nr 1
Bilaga 1
RIKSDAGEN
Enkammarriksdagens
förvaltnings- och
personalorganisation
Betänkande av 1969 års organisationsutredning
Stockholm 1969
1
Enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation
INNEHALL s.
Skrivelse till talmanskonferensen ...................................... 3
R e c i t
1. Nuvarande förhållanden ........................................ 5
1.1. Inledning ...................................................... 5
1.2. Riksdagens egna förvaltningsorgan .............................. 5
1.3. Kammarkanslierna .............................................. 6
1.3.1. Arbetsuppgifter ................................................ 6
1.3.2. Nuvarande organisation ........................................ 8
1.3.3. Det inre kansliet................................................ 8
1.3.4. Stenografkåren ................................................ 8
1.3.5. Vaktmästarkåren ................................................ 9
1.4. De ständiga utskotten och deras kanslier.......................... 9
1.4.1. Utrikesutskottet ................................................. 9
1.4.2. Konstitutionsutskottet .......................................... 9
1.4.3. Statsutskottet .................................................. 10
1.4.4. Revillningsutskottet ............................................ 11
1.4.5. Bankoutskottet.................................................. 11
1.4.6. Lagutskotten .................................................. 11
1.4.7. Jordbruksutskottet .............................................. 12
1.4.8. Allmänna beredningsutskottet .................................... 13
1.5. Inrättande av tjänster, tjänstetillsättning m. m............. 13
1.6. Riksdagens förvaltningskontor .................................. 13
1.6.1. Nuvarande arbetsuppgifter ...................................... 13
1.6.2. Organisationen ................................................ 14
1.7. Riksdagens internationella sekretariat ............................ 15
2. Huvuddragen av förvaltningsorganisationen i Danmarks folketing, Finlands
riksdag och Norges storting................................ 15
2.1. Danmark ...................................................... 15
2.2. Finland ........................................................ 17
2.3. Norge..................................................... 17
3. Synpunkter på förvaltnings- och personalorganisationen, framförda av
kammar- och utskottssekreterarna samt direktören i förvaltningskontoret
............................................ 19
Utredningens motiv
4. Bör kansli- och serviceenheterna slås samman?.................... 21
4.1. Kammar- och utskottskanslier .................................. 21
4.2. Kanslierna och serviceorganet .................................. 23
4.3. Sammanfattning ................................................ 23
5. Personaladministrationen ...................................... 23
5.1. Framställningar från personalorganisationer ...................... 23
5.2. De högre tjänsternas meritvärde ................................ 24
5.3. Tjänstetillsättningen ............................................ 25
5.4. Ojämnheterna i arbetet.......................................... 26
5.4.1. Deltidsarbete m. m.................................. 27
5.4.2. Fyllnadstjänstgöring ............................................ 27
5.5. Ledighet, vikariat m. m................................... 30
5.6. Sammanfattning ................................................ 31
2
C. Förvaltningsorganets sammansättning och arbetssätt .............. 31
6.1. Man bör bygga vidare på RFK .................................. 31
6.2. Ordförandeskapet ......................................... 32
6.3. Hur skall styrelsen sammansättas i övrigt?........................ 34
6.4. Styrelsens arbetsformer ........................................ 34
6.5. Sammanfattning ................................................ 35
7. Frågan om ett särskilt besvärsorgan ................. 35
8. Ansvaret för vissa servicefunktioner ............................ 37
9. Riksdagens internationella sekretariat ............................ 40
10. Studieresor .................................................... 42
10.1. Utskottens studieresor .......................................... 42
10.2. Riksdagsledamöternas enskilda resor ............................ 44
11. Riblioteket och upplysningstjänsten .............................. 45
11.1. Riblioteket .................................................... 45
11.2. Upplysningstjänsten ............................................ 45
12. Debattprotokollen .............................................. 46
12.1. Stenograforganisationen ....... 46
12.1.1. Stenografi eller bandupptagning? ................................ 46
12.1.2. Nuvarande organisation ........................................ 46
12.1.3. önskemål och förslag .......................................... 47
12.1.4. Utredningens ståndpunkt ........................................ 48
12.1.5. Sammanfattning ................................................ 51
12.2. Maskinskrivarna vid snabbprotokollet ............................ 51
13. Personalorganisationen i övrigt .................................. 52
13.1. Kammarkansliet och utskottskanslierna .......................... 52
13.2. Det centrala förvaltningsorganet ................................ 53
13.3. Vaktmästarkåren och städningspersonalen ........................ 53
14. Tryggheten i anställningen för sekreterarpersonalen................ 53
15. Proceduren i tillsättningsärenden ................................ 55
15.1. Ansökningsförfarandet .......................................... 55
15.2. Yttranden i tillsättningsärenden .................................. 57
15.3. Tillkännagivande om beslut, anställningsbevis .................... 57
15.4. Vissa övergångsproblem ....... 57
15.4.1. Ledigförklarande av tjänsterna i kammarkansliet .................. 57
15.4.2. Särskild tillsättningsnämnd .................................... 58
15.4.3. Besvär över tjänstetillsättning vid ikraftträdandet ................ 58
16. Talmanskonferensen ............................................ 59
17. Ersättningsfrågor .............................................. 60
17.1. Ersättningen åt talmannen ...................................... 60
17.2. Ersättningen åt kammarsekreteraren och åt direktören i förvaltningsorganet
........................................................ 60
17.3. Ersättningen åt övriga tjänstemän ................................ 60
18. Tjänstebenämningar m. m....................................... 61
19. Sammanfattning och förslag .................................... 61
Reservation ...................................................... 67
Bilagor
Bilaga 1 Utskottskansliernas personalorganisation ........................ 69
Bilaga 2 Riksdagens förvaltningskontor, organisationstablå .............. 71
Bilaga 3 Tjänster vid riksdagens förvaltningskontor ...................... 72
Bilaga 4 Redovisning av genomförd enkät .............................. 74
Bilaga 5 PM om besvärsärenden hos bankoutskottet ...................... 88
Bilaga 6 PM angående enkammarriksdagens kansliorganisation m. m....... 95
3
Till Talmanskonferensen
Talmanskonferensen tillsatte den 25 mars 1969 en kommitté för att göra
en översyn av riksdagens förvaltnings- och personalorganisation med anledning
av enkammarreformen. Till ledamöter av kommittén utsåg talmanskonferensen
talmannen E. Boheman, talmannen H. Allard, andre vice talmannen
I. Johansson, konstitutionsutskottets ordförande G. Pettersson,
statsutskottets ordförande G. Bohman, bankoutskottets ordförande C. G.
Regnéll och ordföranden i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor S.
Lindholm. Kommittén har till sin ordförande utsett talmannen Allard.
Kommittén har till sekreterare utsett hovrättsrådet E. Holmberg. Biträdande
sekreteraren hos konstitutionsutskottet T. Roos bär utfört vissa
sekreterargöromål. Flera av riksdagens tjänstemän har anlitats som experter.
Kommittén har antagit benämningen 1969 års organisationsutredning.
Kommittén sammanträdde första gången den 28 mars 1969 och hair därefter
hållit fem sammanträden, av dem ett internatsammanträde under två
dagar i följd.
För översyn av kontorsrutinerna inom riksdagen — främst frågor om
diarieföring och annan registrering, om arkivering, om interna underrättelser
angående beslut och om skrivarbete åt utskottskanslierna — har utredningen
tillsatt en särskild arbetsgrupp med utredningens sekreterare som
sammankallande ledamot och i övrigt bestående av tjänstemän hos riksdagen
och en tjänsteman vid statskontoret. Denna arbetsgrupp har ännu
inte avslutat sitt arbete. Resultatet av arbetet kan få betydelse när det gäller
att utforma utskottens personalorganisation. I denna del ämnar utredningen
lägga fram förslag i början av år 1970. Vissa delar av gruppens arbete, som
inte kan få nämnvärda konsekvenser för personalorganisationen, kommer
möjligen att redovisas först längre fram under våren 1970.
Utredningen har uppdragit åt direktören i riksdagens förvaltningskontor
att hålla överläggningar med kammar- och utskottssekreterarna och vissa
andra tjänstemän hos riksdagen om ett antal spörsmål rörande utformningen
av betänkanden, protokoll m. m. Den sålunda bildade arbetsgruppen
(»kanslichefsgruppen») torde komma att redovisa resultatet av sitt arbete
för utredningen under våren 1970. Utredningen räknar med att gruppens
förslag inte kommer att ge anledning att överväga några ändringar av personalorganisationen
.
Utredningen får härmed överlämna betänkandet »Enkammarriksdagens
förvaltnings- och personalorganisation». Utredningens förslag kommer, om
4
det vinner riksdagens anslutning, att göra vissa författningsändringar nödvändiga.
De författningar som berörs — främst riksdagsstadgan, tjänstemannastadgan
för riksdagen och dess verk och instruktionen för riksdagens
förvaltningskontor — är emellertid i samband med enkammarreformen i
behov av översyn även från andra synpunkter. Utredningen har därför avstått
från att lägga fram utformade förslag till författningsändringar. I stället
har förslagen sammanfattats i ett avsnitt »Sammanfattning och förslag».
Utredningen har utgått från att behövliga författningsförslag kommer att
utarbetas av det utskott som kommer att bereda organisationsfrågorna.
Reservation har avgivits av herrar Lindholm och Regnéll.
Stockholm den 27 november 1969
Henry Allard
Erik Boheman Ivar Johansson Georg Pettersson
Gösta Bohman C. G. Regnéll Sigurd Lindholm
/ Erik Holmberg
5
RECIT
1. Nuvarande förhållanden
1.1. Inledning
Riksdagens nuvarande förvaltnings- och personalorganisation bygger
främst på två betänkanden av 1965 års organisationsutredning, vilka framlades
och behandlades av sammansatt konstitutions- och bankoutskott 1966.
Efter riksdagens godkännande trädde det första förslaget, avseende ny förvaltningsorganisation
(KBaU nr 1), i kraft den 1 juli 1966 och det andra,
avseende ny personalorganisation (KBaU nr 2 och 3), den 1 januari 1967.
Riksdagens förvaltningsorganisation omfattar riksdagens verk och riksdagens
egna förvaltningsorgan.
Till riksdagens verk räknas riksbanken, riksgäldskontoret, riksdagsbiblioteket,
riksdagens ombudsmannaexpedition, riksdagens revisorer med
kansli samt Nordiska rådets svenska delegation med kansli.
Riksdagens egna förvaltningsorgan är dels gemensamma och dels organ
inom vardera kammaren.
De gemensamma organen är talmanskonferensen, bankoutskottet, riksdagens
förvaltningskontor, kanslideputerade samt lönedelegationen.
Förvaltningsorgan inom vardera kammaren är talmannen och kanslitillsättarna.
Riksdagens verk kan benämnas den yttre riksdagsförvaltningen. Till
den inre riksdagsförvaltningen hör kamrarnas och utskottens kanslier och
vidare riksdagens förvaltningskontor. Den följande översikten avser främst
den inre förvaltningsorganisationen.
Riksdagens personalorganisation i vidsträckt bemärkelse omfattar arbetstagare
vid riksdagens verk, vid riksdagens förvaltningskontor och hos riksdagens
kamrar och utskott. Endast personalen hos kamrarna och utskotten
brukar emellertid åsyftas med nämnda uttryck. I denna översikt beaktas
emellertid också personalorganisationen vid förvaltningskontoret.
1.2. Riksdagens egna förvaltningsorgan
Talmanskonferensen består av talmännen, vice talmännen, de ständiga
utskottens ordförande samt fyra ledamöter från vardera kammaren. Den
skall enligt riksdagsordningen (§ 50) rådpläga om vad med avseende på
ärendenas behandling i utskott och kamrar må vara att iaktta för vinnande
av att nödig skyndsamhet och största möjliga planmässighet iakttas vid
riksdagsarbetets bedrivande. Den har efter hand fått en allt större bety
-
6
delse för planläggningen av riksdagsarbetet. Den beslutar också enligt riksdagens
uppdrag om tillstånd till utsändning och upptagning för utsändning
i ljudradio och television av de förhandlingar i kamrarna som inte
hålls inom lyckta dörrar. Vidare äger konferensen besluta i ärenden angående
riksdagens utlandsförbindelser samt bevilja enskilda riksdagsmän
bidrag till studieresor i utlandet.
Bankoutskottet har vid sidan av sina uppgifter i egenskap av beredningsorgan
beslutanderätt i vissa frågor, som gäller riksdagsförvaltningen i allmänhet.
Enligt sin instruktion är utskottet sista besvärsinstans i vissa ärenden.
Över förvaltningskontorets beslut får sålunda besvär anföras hos bankoutskottet
bl. a. i ärenden, som grundar sig på statstjänstemannalagen
eller bestämmelse, som meddelats med stöd av denna, eller som eljest —
utanför kollektivavtalsområdet — rör enskild person. Bankoutskoltet har
vidare vissa uppgifter i anslutning till riksdagsbiblioteket.
Kanslideputerade existerar formellt genom sin i grundlag föreskrivna
uppgift att ha inseende över ett särskilt riksdagens kansli, som upprättar
och expedierar vissa riksdagens skrivelser. De lämnas här åsido. Riksdagens
lönedelegation prövar på riksdagens vägnar överenskommelser som
träffas om anställningsvillkoren för statstjänstemän, däribland riksdagens
egna arbetstagare. Prövningen föregås av samråd med statsrådsledamot eller
företrädare för riksdagens förvaltningskontor.
Talmännen har vid sidan av uppgiften att leda kamrarnas arbete också
vissa förvaltningsuppgifter. De skall utse ersättare för kammarsekreteraren
samt besluta om semester och annan ledighet för tjänstemän vid kansliet.
I samråd med sekreteraren utser talmannen i vardera kammaren tillsammans
med de årligen valda sex kanslitillsättarna övriga tjänstemän hos
kammaren.
i.3. Kammarkanslierna
1.3.1. Arbetsuppgifter
Det är inte möjligt att inom ramen för denna översikt belysa alla arbetsuppgifter
som fullgörs på kamrarnas kanslier. I bilaga 1 (s. 54 f) till 1965
års organisationsutrednings betänkande angående riksdagens personalorganisation
(KBaU 1966:2) har lämnats följande redogörelse för arbetsuppgifterna,
vilken fortfarande torde vara aktuell (dock har internationella
sekretariatets tillkomst medfört vissa ändringar, se under 1.7).
Redan den av riksdagens organisationsutredning påvisade ökningen av
riksdagens arbetsmängd med 50 procent under 1950- och 1960-talen, hänförande
sig främst till tiden från omkring 1960, har medfört en motsvarande
ökning av arbetet i kamrarnas kanslier. Detta gäller såväl den konstitutionella
granskningen av riksdagsinitiativen och av utskottsutlåtandena och i
anledning av dessa framställda yrkanden som också t. ex. remitteringen
till utskott, med direkt betydelse för arbetsfördelningen mellan dessa.
Samtidigt med att arbetsmängden ökat har väsentliga ändringar genom -
7
förts i kammarkansliernas arbetssätt och service, främst i syfte att underlätta
arbetet för kamrarnas ledamöter. Förutom att skrivhjälp ställts till
ledamöternas förfogande har eftersträvats att lämna förhandsbesked i konstitutionella
och eljest formella frågor och därigenom möjliggöra för ledamöterna
att vid den arbetsanhopning som skett koncentrera uppmärksamheten
på sakfrågorna. För att kunna snabbare genomföra den formella beslutsprocessen
och samtidigt ge ökad insyn på förhand i dennas uppläggning
i svåra och politiskt Aiktiga fall har under senare år mycket arbete
nedlagts på förberedelse av voteringarna med i förväg färdigställda voteringsordningar
och voteringspropositioner. För att uppnå större likformighet
och överskådlighet vid den formella uppställningen av utskottens hemställanden
har nära kontakt tagits även med utskottens sekreterare.
Framför allt har emellertid ansvällningen av arbetet föranlett en ingående
planering av arbetet inom såväl kamrar som utskott, varvid riktpunkten
till en början varit att minska arbetsanhopningen under maj månad. I sådant
syfte har kammarkanslierna till talmanskonferensen förberett en detaljerad
planering av riksdagsarbetet. De senaste åren har för ledamöterna
redan vid sessionens början framlagts en tidsplan för varje sammanträde
under sessionen, och snarast efter den allmänna motionstidens utgång liksom
vid höstsessionens början har framlagts planer över fördelningen av
ärenden på arbetsplena under sessionen eller huvuddelen därav. Planeringen
har genomförts i nära samarbete med utskottssekretariaten, varvid även
gemensamma konferenser hållits. Därjämte har kontakten med statsråd,
statssekreterare och avdelningschefer för samordning i skilda hänseenden
väsentligt ökat. Planeringen av arbetet har medfört en jämnare fördelning
av ärendena på vår- och höstsession. Talmanskonferensen har sökt underlätta
detta även genom att anmoda utskotten att låta personalen i ökad utsträckning
arbeta mellan sessionerna och har sålunda på olika sätt alltmer
intagit en arbetsledande ställning. Då konferensen ej har eget sekretariat
utan kamrarnas sekreterare tjänstgör som föredragande och verkställande
har konferensens ökade arbetsuppgifter — f. ö. även på många andra områden
än arbetsplaneringen — belastat kammarkanslierna.
Emellertid har, förutom ökningen av antalet ärenden i riksdagen och
planeringen av arbetet, även en rad andra omständigheter under senare år
påverkat kammarkansliernas arbetsbelastning. Utbytet av delegationsbesök
mellan olika parlament har starkt ökat de representativa uppgifterna. Detsamma
gäller utländska besök i övrigt. Sedan riksdagen numera beviljat
anslag för ledamöternas utlandsresor och anförtrott stipendieverksainheten
åt talmanskonferensen har kammarkanslierna haft att administrera även
detta arbete. En strävan har också förelegat att vidga kontakten mellan
riksdagen och skilda inhemska organisationer och grupper.
De möjligheter som de nya massmedia givit att hos väljarna skapa intresse
för och insyn i riksdagsarbetet, med referat och direktsändning av
kammardebatter, har föranlett en omfattande service gentemot press, radio
och TV, innebärande bl. a. samråd och framtagande av material.
Den större vikt som skolan numera lägger vid samhällsstadier har starkt
ökat intresset för studiebesök i riksdagen, särskilt vid kammarplena. Detta
har nödvändiggjort en i detalj genomförd planering av skolornas studiebesök.
Ledamöter har engagerats som guider och för introduktion i politiska
och konstitutionella ämnen och material av olika slag har framtagits i syfte
att ge eleverna ökad behållning av besöket. En särskild kontaktman riksdag-skola
har anställts.
8
Även en råd andra uppgifter, som nära sammanhänger med ökat behov
av service från riksdagen gentemot ledamöterna och allmänheten, har kommit
att åvila kammarkanslierna och krävt ökade resurser för utredning
och verkställighet.
1.3.2. Nuvarande organisation
Personalen i vardera kammaren utgörs av kammarens sekreterare, som
väljs av kammaren för ett år i sänder, samt kammarens kansli med sekreteraren
som chef. Kansliet består av ett »inre» kansli, stenografer med
skrivpersonal samt vaktmästare. Samtliga vaktmästare är emellertid uppförda
på förvaltningskontorets stat.
1.3.3. Det inre kansliet
Kamrarnas sekreterare biträder talmannen och talmanskonferensen. Arbetsuppgifternas
art framgår i huvudsak härav och av redogörelsen för
kammarkansliernas arbete. Inom kamrarnas inre kanslier fullgörs dels utredande
och liknande funktioner, dels expeditionella göromål. Huvudparten
av kansliernas arbetsuppgifter är av den arten att de måste utföras i
båda kamrarna. Vissa uppgifter åvilar emellertid enbart personalen på den
ena kammaren.
I nedanstående sammanställning upptas den nuvarande personalen vid
första och andra kammarens kanslier.
Tjänstebenämning |
Lönegradsplacerad tjänst med heltids- med deltids-tjänstgöring tjänstgöring1 |
Arvodestjänst |
||||
I K |
II K |
I K |
II K |
I K |
II K |
|
Kammarens sekreterare......... |
1 |
1 |
||||
Sekreterarens ersättare.......... |
1 |
1 |
||||
Stomnotarie................... |
1 |
l2 |
||||
Biträdande jurist............... |
2 |
1 |
||||
Förste byråsekreterare.......... |
1 |
1 |
||||
Förste kanslist................. |
1 |
1 |
1 |
|||
Kanslist....................... |
1 |
1 |
2 |
2 |
||
Kontaktman riksdag—skola3 .... |
1 |
1 Full tjänstgöringstid under sessionerna.
2 Tjänsten hålls för närvarande vakant; arbetsuppgifterna fullgörs av innehavaren av en
arvodestjänst.
3 Gemensam för båda kamrarna.
1.3.4. Stenograf k åren
Vid samtliga plena upptecknas alla anföranden stenografiskt. Stenograferna
antecknar dessutom för snabbprotokollet beslut i alla frågor som
föregåtts av debatt. Anförandena skrivs genast ut i tre exemplar. Anförandena
tas samtidigt med stenograf eringen även upp på band.
Stenografkårens nuvarande sammansättning framgår av nedanstående
sammanställning.
9
Tj änstebenämning |
Lönegradsplacerad |
Arvodestjänst |
|
I K |
II K |
I K II K |
|
Förste stenograf.................... Stenograf.......................... Reservstenograf.................... |
..... 4 |
5 |
3 4 7 7 2 2 |
1 Full tjänstgöringstid under sessionerna.
Som skrivpersonal åt stenograferna är i vardera kammaren anställda sju
maskinskrivare, som uppehåller sina tjänster som bisysslor.
Den till en kammare knutna stenograf- och skrivpersonalen är skyldig
att i viss utsträckning tjänstgöra även i medkammaren.
1.3.5. Vaktmästarkåren
Vaktmästarkåren omfattar i vardera kammaren en övervaktmästare och
två förste expeditionsförmän samt i första kammaren sju och i andra kammaren
åtta vaktmästare, däribland ett varierande antal förste vaktmästare.
Denna personal, vilken som tidigare nämnts är uppförd på förvaltningskontorets
stat, fullgör heltidstjänstgöring under hela året.
t A. De ständiga utskotten och deras kanslier
1.4.1. Utrikesutskottet
Utrikesutskottet består av 16 ledamöter och 16 suppleanter, i båda fallen
8 från vardera kammaren. Ledamotsantalet blir i enkammarriksdagen 17.
Utskottet behandlar frågor som angår rikets förhållande till främmande
makter och inte tillhör annat utskotts behandling. Utskottets ledamöter är
tillika ledamöter av utrikesnämnden. Denna personalunion kommer att upphöra
i enkammarriksdagen, som skall utse en särskild utrikesnämnd med
nio ledamöter.
Utskottets sekreterare är inte heltidsanställd. Sekreterarbefattningen är
en arvodessyssla, som innehas vid sidan av ordinarie tjänst i utrikesdepartementet.
En heltidsarbetande biträdande sekreterare är anställd på utrikesutskottets
stat. Tyngdpunkten i dennes arbetsuppgifter ligger i det internationella
sekretariatet. Någon kanslisttjänst finns inte på utskottets kansli,
men två tjänstemän hos internationella sekretariatet arbetar även för utrikesutskottets
räkning (se under 1.7).
1.4.2. Konstitutionsutskottet
Konstitutionsutskottet består av 20 ledamöter, 10 från vardera kammaren.
Antalet suppleanter är för närvarande 14 från första och 21 från andra
kammaren, sammanlagt 35. Ledamotsantalet blir i enkammarriksdagen 27.
10
Konstitutionsutskottet är dels lagutskott, dels dechargeutskott. Som lagutskott
handlägger utskottet i första hand ärenden rörande grundlagarna,
vallagen, sekretesslagen, ersättningsstadgan och riksdagsstadgan. Utskottet
har inom detta område självständig initiativrätt. Utskottet handlägger vidare
frågor rörande kommunallagarna samt vissa författningar med konstitutionell
anknytning. Inom detta område har utskottet endast vanlig initiativrätt.
Funktionen som dechargeutskott, med uppgift att på grundval av statsrådsprotokollen
granska regeringsärendenas handläggning, ger utskottet en
särskild konstitutionell ställning. Utskottet verkar sålunda vid sidan av sina
vanliga utskottsfunktioner som ett kontrollorgan med i regeringsformen
föreskrivna åligganden och befogenheter. Denna granskningsverksamhet genomförs
väsentligen på tre avdelningar inom utskottet.
Det bör antecknas att utskottet också har vissa skiljedomsuppgifter, vilka
emellertid numera inte har större praktisk betydelse.
Utöver utskottets huvudsekreterare finns tre tjänster som årsanställda
föredragande. Två av tjänsterna är förenade med fyllnadstjänstgöring som
byråchef hos JO under tid då session inte pågår och semester inte åtnjuts.
En av tjänsterna är vakant; i stället tjänstgör JO:s förutvarande kanslichef
hos utskottet. Detta har vidare möjlighet att arvodesanställa 1—3 biträdande
sekreterare. I kansliet finns ytterligare två lönegradsplacerade
tjänster, en ordinarie som förste kanslist och en extra ordinarie som kanslist,
vilka båda är besatta med vikariatsförordnanden.
1.4.3. Statsutskottet
Statsutskottet består av 30 ledamöter, fördelade på fem avdelningar med
sex ledamöter i varje. Antalet suppleanter är för närvarande 28 från första
och 36 från andra kammaren, sammanlagt 64. Suppleanterna från första
kammaren fördelar sig med fem å sex och de från andra kammaren med
sex å åtta på envar av avdelningarna. Ledamotsantalet blir i enkammarriksdagen
45, med nio ledamöter på varje avdelning.
Statsutskottets arbete avser huvuddelen av statsbudgeten. Utskottet är
även statsregleringsutskott såtillvida att utskottet har att beräkna statsverkets
ordinarie inkomster, uppge hur mycket som bör utgöras genom
bevillningar och uppgöra förslag till riksstat.
De till statsutskottet hänvisade ärendena fördelas på de fem avdelningarna
enligt utskottets bestämmande.
Som chef för statsutskottets kansli finns en huvudsekreterare. Tillsammans
med avdelningssekreterarna svarar denne för planeringen av utskottets
arbete. Varje avdelning har sitt kansli, vilket förestås av en avdelningssekreterare
som till sitt förfogande har en eller två medarbetare.
Den för utskottet gällande kansliorganisationen upptar som ordinarie
tjänster en huvudsekreterare, fem avdelningssekreterare och en förste byrå
-
11
sekreterare samt som extra ordinarie tjänst en kanslist. Vidare finns en
arvodestjänst som kamrerare, vilken uppehålls som bisyssla.
Utskottet bär därutöver enligt gällande organisation 5—7 arvodestjänster
som biträdande avdelnings sekreterare.
1.4.4. Bevillningsutskottet
Bevillningsutskottet består av 20 ledamöter, 10 från vardera kammaren.
Antalet suppleanter är för närvarande 14 från första och 22 från andra
kammaren, sammanlagt 36. Ledamotsantalet blir i enkammarriksdagen 27.
Bevillningsutskottet bereder skattefrågor. Utskottet skall också grundlagsenligt
förslagsvis beräkna inkomsterna av de särskilda bevillningarna
samt föreslå den procentsats varmed den statliga inkomstskatten bör utgå.
Det tillkommer också utskottet att behandla frågor om stiftande, ändring,
förklaring eller upphävande av lagar och författningar rörande kommunala
skatter samt alkoholhaltiga drycker.
Bevillningsutskottet brukar fördela sig på två avdelningar för behandlingen
av motionsärenden. Utskottets kansli består av en huvudsekreterare,
som leder och samordnar utskottets arbete, samt två avdelningssekreterare
med ordinarie tjänst. Den för utskottet gällande kansliorganisationen upptar
vidare två biträdande sekreterare på arvodestjänster och en kanslist med
icke-ordinarie tjänst.
1.4.5. Bankoutskottet
Bankoutskottet består av 16 ledamöter, 8 från vardera kammaren. Antalet
suppleanter är för närvarande 11 från första och 19 från andra kammaren,
sammanlagt 30. Ledamotsantalet blir i enkammarriksdagen — liksom
i fråga om samtliga utskott som behandlas i det följande — 17.
För bankoutskottet har riksdagen fastställt en särskild instruktion (BaU
1966: 61). Utskottets ärenden är med avseende på både sin sakliga innebörd
och sin formella karaktär ytterst mångskiftande. De innefattar vissa lagstiftnings-
och budgetfrågor, ett stort antal andra samhällsekonomiska och näringspolitiska
frågor av olika slag samt granskningsuppgifter beträffande
riksdagens verk och organ. Utskottets förvaltningsuppgifter har berörts
ovan under 1.2.
Bankoutskottets sekreterarpersonal utgörs för närvarande av sekreteraren
samt en arvodesanställd biträdande sekreterare, den sistnämnde med
tjänstgöring i huvudsak under sessionstid och i en omfattning som genomsnittligt
motsvarar ungefär halvtidstjänstgöring. Ytterligare en tjänst som
biträdande sekreterare är inrättad men har hållits vakant. Utskottet har
ingen kanslist. För skrivarbete anlitas riksdagens skrivbyrå.
1.4.6. Lagutskotten
De tre lagutskotten består vart och ett av 16 ledamöter, hälften från vardera
kammaren. Antalet suppleanter är för närvarande i första lagutskot
-
12
tet 13 från första och 18 från andra kammaren, sammanlagt 31; i andra
lagutskottet 13 från första och 19 från andra kammaren, sammanlagt 32;
i tredje lagutskottet 13 från första och 18 från andra kammaren, sammanlagt
31.1 enkammarriksdagen tillkommer ett fjärde lagutskott.
Ärendena hänvisas av kammaren till lagutskott, inte till ett visst bestämt
utskott. Fördelningen mellan lagutskotten av ärendena görs av särskilda deputerade.
Enligt de allmänna grunder för ärendenas fördelning mellan utskotten
som dessa antagit handlägger första lagutskottet bl. a. frågor rörande
civil-, straff-, process- och kyrkolag, ombudsmännens ämbetsförvaltning
samt allmänt förvaltningsrättsliga frågor, andra lagutskottet bl. a. arbets- och
sociallagstiftningsfrågor samt lagstiftning rörande försvaret samt tredje
lagutskottet bl. a. lagstiftningsfrågor rörande fast egendom, trafikförhållanden
och näringsrätt. Frågor som inte nämnts särskilt i fördelningsbestämmelserna
fördelas efter graden av samhörighet med de angivna huvudgrupperna
och med hänsyn till utskottens arbetsbörda.
Enligt de allmänna grunderna för ärendefördelningen som grundlagberedningen
föreslagit skall det fjärde lagutskottet överta från första lagutskottet
frågor om kyrkolag och allmänt förvaltningsrättsliga ämnen, från
andra lagutskottet frågor om arbetsrätt, undervisning, försvar och utlänningslagstiftning
samt från tredje lagutskottet frågor om näringsrätt och
folkbokföring. Grunderna för fördelningen av ärenden mellan lagutskotten
skall i enkammarriksdagen fastställas av riksdagen, inte som nu av utskotten
själva.
Andra och tredje lagutskotten arbetar inte på avdelningar. Första lagutskottet
arbetar på två avdelningar vid granskning av riksdagens ombudsmäns
ämbetsförvaltning.
För närvarande finns i vart och ett av de tre lagutskotten förutom sekreteraren
en biträdande sekreterare med ordinarie tjänst. Dessutom finns i
andra lagutskottet ytterligare en sekreterare på en arvodstjänst. Utskotten
har vidare var sin kanslist. Kanslisttjänsterna i första och andra lagutskotten
är lönegradsplacerade icke-ordinarie tjänster, medan kanslisten i tredje
lagutskottet har en arvodestjänst.
1.4.7. Jordbruksutskottet
Jordbruksutskottet består av 20 ledamöter, 10 från vardera kammaren.
Antalet suppleanter är för närvarande 14 från första och 20 från andra
kammaren, sammanlagt 34.
Jordbruksutskottet handlägger ärenden rörande statsbudgetens utgiftssida
i vad avser jordbruksdepartementets verksamhetsområde och har i övrigt
jordbruksärenden samt naturvårds- och miljövårdsärenden.
Kansliet består förutom sekreteraren av en biträdande sekreterare, som
innehar en arvodestjänst, samt två kanslister, en med en lönegradsplacerad,
icke-ordinarie tjänst och en med en arvodestjänst.
13
1.4.8. Allmänna beredningsutskottet
Allmänna beredningsutskottet består av 24 ledamöter, 12 från vardera
kammaren. Antalet suppleanter är för närvarande 17 från första kammaren
och 22 från andra kammaren, sammanlagt 39.
Utskottet, som i praxis inte har behandlat propositioner, avger utlåtanden
i anledning av dit hänvisade motionsärenden.
Allmänna beredningsutskottets kansli består av sekreteraren, en biträdande
sekreterare på en arvodestjänst samt en icke-ordinarie kanslist.
Utskottens personalorganisation har sammanfattats i en tabell, upptagen
i bilaga 1 till detta betänkande.
1.5. Inrättande av tjänster, tjänstetillsättning m. m.
Riksdagen beslutar om vilka tjänster som skall finnas hos kamrarna och
de ständiga utskotten. Tjänsterna är ordinarie, extra ordinarie och extra
tjänster samt arvodestjänster. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
äger att därutöver inrätta extra ordinarie och extra tjänster samt arvodestjänster
ävensom besluta om göromålsförordnande.
Varje kammare och utskott tillsätter sin sekreterare och efter samråd
med denne övriga tjänstemän. Förordnande på ordinarie tjänst gäller tills
vidare, högst tre år. Några tjänster har emellertid tillsatts med konstitutorial.
Om semester och annan ledighet för personalen beslutar för varje kammarkansli
talmannen och för varje utskotts kansli ordföranden.
Utskotten bestämmer i praktiken själva om tjänsteman skall fullgöra
fyllnadstjänstgöring hos annat riksdagsorgan, såvida inte sådan tjänstgöringsskyldighet
är förenad med tjänsten eller eljest bestämd vid anställningens
början. Utskotten är emellertid skyldiga att före vårsessionens slut
meddela talmanskonferensen, vilka arbetsuppgifter kansliet beräknas ha
under sessionsuppehållet och vilken fyllnadstjänstgöring som kommer att
fullgöras eller har fullgjorts hos annat riksdagens organ eller verk. Vidare
skall utskotten meddela riksdagens förvaltningskontor, om de avser att anlita
annan än ordinarie tjänsteman under sessionsuppehållet eller under
längre tid än som förutsatts, när tjänsten inrättades. Kamrarna har samma
uppgiftsskyldighet som nu angivits för utskotten.
1.6. Riksdagens förvaltningskontor
Riksdagens förvaltningskontor inrättades den 1 juli 1966 (KBaU 1966: 1).
Reformen innebar, att uppgifter som tidigare var splittrade på ett flertal
riksdagsorgan koncentrerades till ett enda centralt förvaltningsorgan hos
riksdagen.
1.6.1. Nuvarande arbetsuppgifter
Förvaltningskontorets huvudsakliga arbetsuppgifter framgår av kontorets
instruktion och arbetsordning. Kontorets uppgiftsområde omfattar inte
14
verksamheten inom riksbanken och riksgäldskontoret, dock att ansvaret
för förhandlingsverksamheten vid dessa verk åvilar förvaltningskontoret.
Kontorets verksamhet kan indelas i fem sakområden. Kontoret förvaltar
riksdagshuset och övriga lokaler för riksdagen och dess verk med ovan
angivet undantag och handlägger alla lokalfrågor. Kontoret är vidare personalmyndighet
för riksdagen och handlägger i denna egenskap frågor angående
förhandling om anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare hos
riksdagen och dess verk, samtliga personalärenden rörande personalen vid
förvaltningskontoret samt meddelar gemensamma förvaltningsföreskrifter
för förvaltningskontoret och riksdagens verk. Kontoret utger också författningar
angående riksdagen och dess verk. Det tredje sakområdet för förvaltningskontorets
verksamhet omfattar handläggningen av frågor angående
uträkning av arvoden och ersättningar till riksdagens ledamöter samt
av avlöningar och ersättningar till personal hos riksdagen och dess verk.
Även frågor angående pensioner till ledamöterna och personalen handläggs
av förvaltningskontoret, i den mån detta inte ankommer på annan myndighet.
Kontoret handlägger vidare frågor angående riksdagstrycket, riksdagens
debattprotokoll och riksdagens centrala skrivbyrå. Riksdagens upplysningstjänst
utgör förvaltningskontorets femte sakområde. Kontoret skall vidare
utföra de uppgifter som åligger det enligt antagna bestämmelser eller genom
särskilda riksdagsbeslut. Bland sådana uppgifter märks bl. a. att förvaltningskontoret,
om inte annat är stadgat, skall äga de befogenheter beträffande
arbetstagare vid riksdagen och dess verk som tillkommer statens
avtalsverk beträffande statsförvaltningen i övrigt, uppgiften att vara riksdagens
personalnämnd samt vissa andra uppgifter som för den övriga statsförvaltningen
handläggs av Kungl. Maj:t. En annan arbetskrävande uppgift
är förvaltningskontorets befattning med programmeringen och projekteringen
av ett provisoriskt riksdagshus och ett om- eller nybyggt permanent
riksdagshus.
Beträffande upplysningstjänsten må nämnas, att den ursprungligen organiserades
inom riksdagsbiblioteket men inordnades i samband med att
förvaltningskontoret tillskapades som en arbetsenhet i detta. Upplysningstjänsten
har till uppgift att tillhandagå riksdagens ledamöter, utskott och
övriga organ med sakuppgifter, sammanställningar och, i den mån detta
är möjligt utan att andra uppgifter eftersätts, utredningar i ämnen som
angår ledamöternas eller organens arbetsuppgifter. Den utarbetar vidare
registret i riksdagstrycket.
1.6.2. Organisationen
Förvaltningskontoret leds av en styrelse, som består av sju ledamöter.
Såväl ledamöterna som suppleanterna skall vara ledamöter av riksdagen.
Ordföranden utses särskilt. Förvaltningskontorets chef är direktören, som
utses av styrelsen. Direktören tillsätts med förordnande tills vidare eller
15
för bestämd tid, högst tre år. Styrelsen utser ställföreträdare för direktören.
Inom förvaltningskontoret finns fem arbetsenheter för de ovan angivna sakområdena.
Förvaltningskontorets organisation jämte de fem arbetsenheternas
uppgifter framgår av en organisationstablå, som upptas i bilaga 2.
Av de fem arbetsenheterna förestås den första av en avdelningsdirektör,
vardera av den andra och den femte av en byråchef samt vardera av den
tredje och den fjärde enheten av en byrådirektör. Det totala antalet tjänster
vid riksdagens förvaltningskontor är 97, varav 44 är vaktmästartjänster.
Fördelningen av tjänsterna framgår av en förteckning i bilaga 3.
1.7. Riksdagens internationella sekretariat
Riksdagens internationella sekretariat inrättades den 1 juli 1967. Som
ovan nämnts är föreståndaren för sekretariatet samtidigt biträdande sekreterare
hos utrikesutskottet. Tjänsten är tillsatt med förordnande tills vidare
för högst tre år. Biträdeshjälp lämnas av riksdagens förvaltningskontor
genom en särskild tjänst som förste kontorsskrivare och en halvtidstjänst
som kontorsskrivare.
Enligt 1965 års organisationsutrednings förslag skall tyngdpunkten i sekreterarens
arbetsuppgifter ligga inom Europarådets arbetsfält. Han skall
därutöver fullgöra olika uppgifter som är att hänföra till utrikesutskottet,
utskottens och särskilda riksdagsgruppers studieresor, utländska parlamentarikers
studiebesök i Sverige samt riksdagsledamöternas stipendieresor i
utlandet. Utvecklingen har emellertid medfört att Europarådsuppgifterna
trängts undan. Sekreteraren har i större utsträckning än beräknat fått syssla
med nyss angivna serviceuppgifter.
2. Huvuddragen av förvaltningsorganisationen i Danmarks folketing, Finlands
riksdag och Norges storting
2.1. Danmark
Ledningen av folketingets administration ligger ytterst på ett av de ständiga
utskotten, Udvalget for forretningsordenen (här kallat procedurutskottet).
Detta utskott består av 21 ledamöter. Talmannen (folketingets formand)
är ordförande och de vice talmännen (naestformaendene), högst fyra,
är självskrivna ledamöter. Talmannen och vice talmännen utgör tillsammans
folketingets presidium. Inget parti kan ha mer än en medlem i presidiet.
Procedurutskottet fastställer på förslag av talmannen förslag till folketingets
budget sådant detta sedan läggs fram i regeringens förslag till finanslov.
Utskottet beslutar om större nyanskaffningar och dispositioner i
övrigt. Det anställer vidare folketingets högre tjänstemän på förslag av presidiet.
Övriga tjänstemän anställer talmannen efter samråd med vice tal
-
2—914568
16
männen. Angående lönerna förhandlar talmannen med tjänstemannaorganisationerna.
Lönerna måste sedan godkännas av procedurutskottet. Talmannen
leder i samråd med vice talmännen »ordningen af folketingets
indre forhold samt dets drift og regnskabsvsesen». Talmannen utfärdar efter
samråd med vice talmännen instruktioner för tjänsterna vid folketinget,
hl. a. om kassa- och räkenskapsväsen. De anställda och deras organisationer
har rätt att rikta hänvändelser till talmannen, presidiet och procedurutskottet.
Revisorer för folketinget väljs av procedurutskottet efter förslag av
presidiet.
Medan alltså procedurutskottet har det yttersta ansvaret för administrationen,
torde den löpande förvaltningen i realiteten skötas av talmannen och
presidiet och under dem av tjänstemän.
Under talmannen sorterar dels folketingets bureau, dels folketingssekretariatet.
Biblioteket och arkivet administreras särskilt av en styrelse med
två ledamöter.
Chefen för bureaun sorterar närmast under talmannen. Han är sekreterare
och i allmänhet också föredragande i folketingets presidium. Förslag
från andra organ till presidiet, t. ex. från folketingssekreteraren, framförs
i allmänhet genom bureauchefen. Bureaun har hand om personal-, avlönings-,
bokförings-, kassa-, budget-, inventarie- och lokalfrågor samt korrekturläsningen,
tryckeriangelägenheterna och vaktmästeriet. Bureaun svarar
dessutom för arrangemangen i samband med mottagande av främmande
delegationer och avsändande av danska delegationer till andra länder.
Även folketingssekreteraren sorterar direkt under talmannen. Hans huvuduppgift
är att förbereda och leda arbetet i tinget. Han är dessutom sekreterare
i procedurutskottet. De få ständiga utskotten anlitar med ett undantag
som sekreterare tjänstemän i folketingssekretariatet. Undantaget är
finansutskottet, som har eget sekretariat. (Ett annat utskott, löneutskottet,
brukar anlita en regeringstjänsteman som sekreterare.) Även den stora
mängden särskilda utskott får sekreterare från folketingssekretariatet.
Utom folketingssekreteraren tjänstgör sju sekreterare i sekretariatet. Dessa
sköter sekreterararbetet i tinget och i utskotten (utom finansutskottet
och väl i huvudsak också löneutskottet). Det förefaller dock, som om utskotten
i tämligen stor omfattning anlitar specialföredragande eller på annat
sätt tillgodogör sig regeringstjänstemäns sakkunskap.
Stenograf eringen upphörde vid årsskiftet 1968—69. Den har nu helt ersatts
av bandupptagning. Referaten utarbetas, under ledning av en av sekreterarna
i sekretariatet, av åtta maskinskrivare med en föreståndare, fyra
kontrollavlyssnare och fyra redigerare (referenter). Snabbprotokoll förekommer
inte.
Folketingsbiblioteket är också folketingets arkiv och omfattar även motsvarigheten
till vår upplysningstjänst. Det synes inte tillhöra vare sig bu
-
17
reaun eller sekretariatet utan ledes, som sagt, av en särskild styrelse beslående
av två personer. Dessa väljs av folketinget.
2.2. Finland
Riksdagens kansli sorterar under kanslikommissionen. Till kanslikommissionen
hör talmannen, de två vice talmännen samt fyra av riksdagen
valda representanter. Riksdagens generalsekreterare fungerar förutom som
riksdagens sekreterare även som kanslichef.
Riksdagens kansli har följande byråer: centralkansliet, protokollbyrån,
svenska byrån, tryckningsbyrån samt ekonomibyrån.
Centralkansliet har en generalsekreterare och en äldre och en yngre sekreterare,
vilka biträder generalsekreteraren. Vidare finns i centralkansliet en
sekreterare för internationella ärenden som även fungerar som sekreterare
för Finlands grupp av interparlamentariska unionen samt en deltidsanställd
allmän tolk och en enskild tolk på grund av landets tvåspråkighet. Till
centralkansliets personal hör ett kanslibiträde, som även fungerar som talmannens
sekreterare, och två maskinskriverskor samt en övervaktmästare,
7 kanslivaktmästare (av dessa är 2 samtidigt chaufförer) och 4 utskottsvaktmästare.
Protokollbyrån har en byråchef och en biträdande byråchef samt 4 deltidsanställda
stenografer och 7 deltidsanställda maskinskriverskor. Snabbprotokoll
förekommer inte.
Svenska byrån har en byråchef och två translatorer.
Tryckningsbyrån har en byråchef, en biträdande byråchef, en korrekturläsare
och två vaktmästare.
Ekonomibyrån har en byråchef och två byråbiträden. Under ekonomibyrån
sorterar vidare en biträdande övervaktmästare, en driftsreparatör, en
gårdskarl, 2 personer som sköter telefoncentralen, 7 hallvaktmästare, 2
eldare, 2 reparatörer samt 4 heltidsanställda och 22 deltidsanställda städerskor.
Riksdagsbiblioteket sorterar under en särskild styrelse med fem ledamöter,
därav ordföranden och två andra valda av riksdagen, en av statsrådet
och en av Helsingfors’ universitet. Personalen utgöres av en överbibliotekarie,
en bibliotekarie, 2 äldre biträdande bibliotekarier, 4 yngre biträdande
bibliotekarier, 4 amanuenser, en innehavare av upplysningstjänsten, en
maskinskriverska, 5 vaktmästare och 2 städerskor.
Av de 14 utskotten har endast statsutskottet en heltidsanställd sekreterare.
De övriga utskotten har deltidsanställda sekreterare (utrikesutskottet
har även en biträdande sekreterare), så även riksdagens justeringsmän.
2.3. Norge
I stortinget har man samma ledning för såväl förvaltningsfunktionen som
administrationen av nationalförsamlingens arbete. Den högsta ledningen
18
över administrationen och förvaltningen utövas av stortingets presidentskap,
i vilket stortingets president är ordförande. Övriga ledamöter är stortingets
vice president samt de båda presidenterna och vice presidenterna
i stortingets avdelningar, lagtinget och odelstinget. Stortingets arbete planeras
av presidentskapet, som fastställer när ärendena skall behandlas.
Presidentskapet är stortingets organ för kontakt med regeringen i administrativa
och formella frågar.
Stortingets kontor är det centrala administrativa organet och fungerar
såväl som förvaltningsmyndighet som kansli åt stortinget. I spetsen för
kontoret står stortingets kontorschef. Kontorschefen är sekreterare åt presidentskapet
och bereder även de ärenden rörande stortingets arbete som
presidentskapet skall ta ställning till. Han utarbetar förslag till veckoprogram
och dagordning för stortinget och dess avdelningar. Han fullgör de
utredningar och avger de yttranden till presidentskapet som detta ålägger
honom. Stortingets fullmektig är kontorschefens ställföreträdare. Stortingets
kontor är uppdelat i sju sektioner, nämligen sekretariatet, stortingsarkivet,
ekspedisjonskontoret, skrivetjenesten, hustrykkeriet, regnskapskontoret
och reisekontoret. Under kontorschefen svarar intendenten för personal-
och ekonomiförvaltningen. Intendenten bereder ärenden rörande löneförhandlingar
och är sekreterare åt lpnnsforhandlingsutvalget, som tillsätts
av presidentskapet. Han är även sekreterare åt den styrelse om fem stortingsledamöter
som beslutar i ärenden angående pension åt stortingsledamöterna
samt handlägger de löpande pensionsärendena. Stortingsadministrationen
har ytterligare fem avdelningar som sorterar under kontorschefen
och fullmektigen. Dessa är referentkorpset, stortingsbiblioteket, ekonomipersonal,
betjentkorpset samt den tekniska avdelningen.
Sekretariatet, som består av en konsulent och en förste sekreterare under
ledning av fullmektigen, ombesörjer de administrativa göromål som är
förenade med arbetet i stortinget och avdelningarna. Sekretariatet biträder
den president som är ordförande med formalia inför och vid sammanträdena.
Till sekretariatet inges alla utlåtanden från utskotten (komiteene). Sekretariatet
kontrollerar utlåtandenas formella riktighet. Vidare ombesörjer
sekretariatet korrekturläsning och tryck av utlåtandena.
Storting sarkivet omfattar ett historiskt arkiv och ett ärendearkiv. Det
senare omfattar en systematisk samling av allt tryck som gäller de ärenden
vilka har behandlats i stortinget. Arkivet utarbetar vidare olika register
över stortingstrycket.
Ekspedisjonskontoret, på vilket två sekreterare tjänstgör, ombesörjer de
expeditionella göromålen såsom mottagande av handlingar, diarieföring, expedition
av skrivelser m. m. samt lämnar upplysningar åt stortingets ledamöter
och allmänheten.
Skrivetjenesten, inom vilken en sekreterare och två assistenter tjänstgör,
lämnar skrivservice åt stortingets kontor, utskotten och de enskilda ledamöterna.
Till skrivetj enesten hör också kontorsdamer, som är anställda av
19
staten och knutna till partigruppernas kontor i stortinget. Stortingspresidenten
och kontorschefen har vardera en handsekreterare.
Hustrykkcriet, på vilket en sekreterare och en assistent tjänstgör, utför
kopieringar och offsettryck åt stortinget och utskotten.
Regnskapskontoret utbetalar ersättningar till stortingets ledamöter och
avlöningar till tjänstemännen. På kontoret är anställda en räkenskapsförare,
en sekreterare och en assistent.
Reisekontoret anskaffar biljetter till ledamöternas och utskottens resor,
uppgör resplaner etc. På kontoret tjänstgör en sekreterare.
Referentkorpset sorterar under kontorschefen och leds av en referentchef.
Referentkorpset består av 26 tjänstemän. Referat av förhandlingarna
i stortinget tas upp i ett särskilt protokoll. Referenterna återger förhandlingar
stenografiskt och redigerar utskrifterna. Bandupptagning förekommer
inte. Referentchefen ombesörjer att referaten blir tryckta efter korrekturläsning.
I brådskande ärenden brukar referaten utlämnas i preliminärt
tryck (offset). Eljest förekommer inte några snabbprotokoll.
Stortingsbiblioteket är administrativt underställt kontorschefen. Arbetet
på biblioteket leds av stortingsbibliotekarien. Inom biblioteket tjänstgör vidare
en underbibliotekarie och tre assistentbibliotekarier. Tillsyn över biblioteket
utövas av ett tilsynsutvalg bestående av fem stortingsledamöter.
Betjcntkorpset utför vakttjänst, intern och extern budskickning och annan
service åt stortingsledamöterna. Betjentkorpset består av en betjentformann,
en betjentnestformann och 17 betjenter. Två av de sistnämnda är
chaufförer.
Den tekniska avdelningen sköter stortingets tekniska utrustning, värmeoch
ventilationsanläggningen, elektriska anläggningen, voteringsanläggningen
etc.
Stortinget har 13 faste komiteer. Av dessa har endast fyra fasta sekreterare,
nämligen utenriks- og konstitusjonskomiteen, for svar skomiteen, finanskomiteen
samt protokollkomiteen. Övriga utskott får begära presidentskåpets
tillstånd för anställning av avlönat sekreterarbiträde i större och
mer komplicerade ärenden. Stortingets kontor lämnar dessa komiteer viss
hjälp med utarbetande av enklare utlåtanden. Vidare avger stortingets kontor,
kontorschefen och fullmektigen, i den utsträckning arbetsbelastningen
medger det och presidentskapet bestämmer det, yttranden till utskotten i
konstitutionella och andra formella frågor. Kontorschefen eller fullmektigen
tjänstgör efter presidentskapets bestämmande som sekreterare åt särskilda
utskott och komiteer.
3. Synpunkter på förvaltnings- och personalorganisationen, framförda av
kammar- och utskottssekreterarna samt direktören i förvaltningskontoret
Organisationsutredningen beslöt den 19 maj 1969 att inleda utredningsarbetet
med en kartläggning av de serviceuppgifter som skall fullgöras inom
20
enkammarriksdagen. Med anledning härav ställde utredningen i skrivelse
den 20 maj 1969 till kammar- och utskottssekreterarna samt direktören i
förvaltningskontoret frågor angående den nuvarande och blivande förvaltnings-
och personalorganisationen m. m. Det sålunda inhämtade materialet
redovisas i bilaga i till detta betänkande. Där upptas även synpunkter och
förslag beträffande stenografarbetet i enkammarriksdagen, vilka framförts
av Riksdagens personalförening i en framställning till utredningen.
21
UTREDNINGENS MOTIV
4. Bör kansli- och serviceenheterna slås samman?
4./. Kammar- och utskottskanslier
Organisationsutredningen har sett som sin huvudsakliga uppgift att överväga
konsekvenserna för den »inre» riksdagsförvaltningen av enkammarreformen.
Den »yttre» riksdagsförvaltningen, dvs. riksdagens verk (riksbanken,
riksgäldskontoret, riksdagens ombudsmannaexpedition, riksdagsbiblioteket,
riksdagens revisorer med kansli och Nordiska rådets svenska delegation
med kansli), lämnas i det väsentliga utanför övervägandena.
En annan begränsning är att utredningen inte föreslår några grundlagsändringar.
Utredningen föreslår bara ändringar i författningar som riksdagen
beslutar om ensam och dessutom organisatoriska ändringar som inte
föranleder att någon författning måste ändras.
Till den »inre» riksdagsförvaltningen hör kamrarnas och utskottens
kanslier och riksdagens förvaltningskontor (RFK), som är organiserat på
fem enheter: enheten för lokal- och intendenturfrågor, enheten för förhandlings-’
författnings- och personalfrågor, enheten för löne-, pensions- och
ersättningsfrågor, enheten för frågor rörande riksdagstrycket och enheten
för riksdagens upplysningstjänst.
Som en allmän riktpunkt för organisationsutredningens arbete angav
1968 års KU, att största möjliga samordning, fasthet och effektivitet borde
uppnås; det var, menade utskottet, naturligt att sträva efter en ökad integration
på det interna området.
Enkammarreformen medför en förenkling av organisationen däri att de
två kammarkanslierna ersätts av ett. Man får större möjligheter än nu att
samordna kanslifunktionerna. Det skulle vara tekniskt möjligt att ersätta
kammar- och utskottskanslierna med ett enda stort kansli, som ställde personal
till förfogande för allt arbete med beredning av ärenden i utskotten
och i kammaren. Under utredningsarbetet har särskilt den nuvarande sekreteraren
i FK rekommenderat en utveckling i denna riktning och därvid
framhållit att en samordning skulle göra rationaliseringar möjliga.
Utredningen vill då till en början diskutera, om utskottskanslierna bör
slås samman. En sammanslagning av dessa kanslier skulle säkerligen vara
fördelaktig i vissa hänseenden. Arbetet i utskott ställer visserligen särskilda
krav på sakkunskap, som gör det svårt för en och samma person att tjänst
-
22
göra som föredragande hos utskott med vitt skilda uppgifter. Men en cirkulation
mellan utskott skulle säkerligen visa sig möjlig inom tämligen vida
gränser. Tjänstemännen skulle genom en sådan cirkulation bredda sina
kunskaper och erfarenheter, och på längre sikt skulle detta komma utskotten
till godo. Även i fråga om kontorsrutinerna skulle en sammanslagning
troligen medföra vissa vinster.
Det finns emellertid vissa risker av principiell art förbundna med en sammanslagning.
Utredningen syftar på det behov av oberoende som ger sig
till känna även på tjänstemannaplanet och som har praktisk betydelse bl. a.
i samband med KU:s granskningsuppgifter och vid BaU:s budgetberedning.
Praktiskt sett kan man vidare befara att en långt driven samordning skulle
kunna i någon mån motverka strävandena mot planmässighet i utskottens
arbete. Utredningen tänker här på risken för att utskottens ledning sätts
ur stånd att planera för åtminstone några månader i taget med utgångspunkt
i en given tilldelning av föredragande. Man bör om möjligt undvika
ett system, som skulle kunna leda till att utskottspresidier och andra ledande
personer inom riksdagen skulle nödgas att lägga ner mycken tid och
möda på personalorganisatoriska frågor.
Olika mellanformer av samordning är också tänkbara. Man skulle kunna
tänka sig ett gemensamt kansli för utrikesutskottet och konstitutionsutskottet
och ett för de fyra lagutskotten, möjligen för lagutskotten och allmänna
beredningsutskottet tillsammans. Kanske skulle det också vara möjligt att
i högre grad än som bär skett hittills samordna beredningen av budgetärenden.
Utredningen beaktar emellertid härvidlag, att den utskottsorganisation
som träder i verksamhet den 1 januari 1971 kan väntas undergå förändringar.
Grundlagberedningen håller på med mera långsiktiga överväganden
om riksdagens inre organisation och verksamhetsformer. Organisationsutredningen
vill i detta läge inte föreslå några ändringar som skulle kunna
försvåra en djupgående omorganisation efter något eller några år.
Beträffande utskottskanslierna har alltså organisationsutredningen kommit
till slutsatsen att det i nuvarande läge inte finns tillräckliga skäl att
föra samman dem i ett stort gemensamt kansli. De bör tills vidare bestå
som särskilda arbetsenheter med avseende på de centrala momenten i utskottsarbetet,
nämligen föredragning av propositioner och motioner m. m.
Härmed är emellertid inte sagt att man till alla delar bör slå vakt om de
nu rådande administrativa formerna för personalens anställning. Det är
inte heller sagt att även annan personal än föredragande tjänstemän bör
vara uppdelad på utskottskanslierna på samma sätt som nu. Till dessa frågor
återkommer utredningen.
När utredningen nu har kommit fram till att utskottskanslierna bör bestå
vart för sig, är frågan om sammanslagning med kammarkansliet tills
vidare inte aktuell.
23
4.2. Kanslierna och serviceorganet
Om alltså utskottskanslierna skall bestå, kommer det i framtiden liksom
hittills att finnas ett antal små utrednings- och handläggningsenheter i riksdagen.
Dessa har alla behov av service i skilda hänseenden. Utskottskanslierna
är i fråga om servicebehovet i viss mån jämställda med det framtida
kammarkansliet. För alla behövs ett mått av personaltjänst, alla behöver
tillgång till vaktmästarservice och lokal- och intendenturtj änst, alla utnyttjar
tryckeriservicen och alla behöver tillgång till riksdagens upplysningstjänst.
Organisationsutredningen menar att grunden för serviceorganisationen
bör vara den att service, som mera systematiskt skall begagnas av mer
än ett kansli, bör organiseras av ett organ, som står fritt gentemot alla
kanslierna. Utredningen finner det sålunda lämpligast att serviceenheter
av typen tryckerienheten och upplysningstjänsten förläggs till den framtida
motsvarigheten till RFK. Genom en sådan indelning betonas serviceenheternas
skyldighet att stå till förfogande för utskotten lika väl som för
kammaren.
4.3. Sammanfattning
Sammanfattningsvis anser organisationsutredningen att man i samband
med enkammarreformen inte bör göra någon annan mera genomgripande
reform av riksdagskansliernas organisation än att FK:s och AK:s kanslier
slås samman till ett kammarkansli. Däremot bör man undersöka, i vad
mån något kan vara att vinna på att kammar- och utskottskanslierna befrias
från personaltjänst och andra servicefunktioner och dessa i stället förs
över till RFK eller dess framtida motsvarighet.
5. Personaladministrationen
5.1. Framställningar från personalorganisationer
Organisationsutredningen har i frågan om handläggningen av personalärenden
fått del av meningsyttringar dels av styrelsen för Riksdagens personalförening
(TCO), dels av företrädare för SACO-föreningen för anställda
vid riksdagen och dess verk.
Styrelsen för Riksdagens personalförening yttrar i skrivelse 21.10.1969
att den vill »kraftigt förorda att riksdagen i framtiden får en central myndighet
för frågor om personalanställning och personaladministration». »Vi
finner», fortsätter styrelsen, »det angeläget -—- i lika hög grad från den enskilde
tjänstemannens synpunkt som ur rationaliseringssynpunkt — att
alla eller åtminstone de flesta ärenden rörande anställning av personal och
tjänstemännens fördelning på skilda organ styrs centralt av en överordnad
myndighet.»
24
Företrädarna för SACO-föreningen uttalade sig vid en uppvaktning
25.7.1969 inför organisationsutredningens ordförande för en karriärstege
inom riksdagsförvaltningen, som skulle omfatta utskottssekretariaten och
övriga organ inom den inre riksdagsförvaltningen samt andra riksdagens
organ, exempelvis Nordiska rådets svenska delegation med kansli. En av
SACO-företrädarna utvecklade tankegången i följande ordalag: man borde
försöka »konstruera någon karriär där man på bottentjänster som biträdande
sekreterare tog in personer från domarkarriären och förvaltningen och
lät dem tjänstgöra i utskott — som jag uppfattar det helst i flera utskott,
så att det blir flera som får möjlighet att bedöma vederbörandes lämplighet
för högre tjänst». SACO-företrädarna uttalade sig däremot inte direkt i frågan
om handläggningen av tjänstetillsättningsärendena.
5.2. De högre tjänsternas meritvärde
Den år 1966 beslutade personalorganisationen gav riksdagen ökad säkerhet
för att skickliga och omdömesgilla tjänstemän står till utskottens och
övriga riksdagsorgan förfogande. Tjänstemännen med föredragningsuppgifter
fick en i vissa hänseenden säkrare ställning, något som rimligen hade
verkan inte bara för deras egen personliga trygghet utan också för oberoendet
i tjänsteutövningen. Lönerna, sådana de bestämdes genom riksdagens
beslut och avtal, blev jämförelsevis höga. Bakom lönesättningen torde ha
legat både tanken att riksdagstjänsten var kvalitativt och kvantitativt krävande
och avsikten att locka särskilt skickliga sökande. Det torde vara en
allmän uppfattning att huvuddragen i den nya tjänsteorganisationen bör
bevaras för framtiden.
Trots lönesättningen räknade man inom riksdagen knappast med att
tjänstemännen i större utsträckning än förut skulle bli kvar i riksdagens
tjänst ända till pensionsåldern. I varje fall gjorde 1965 års organisationsutredning
och det sammansatta utskott som behandlade utredningens förslag
vissa uttalanden enligt vilka en fortsatt karriär inom statlig verksamhet
skulle vara naturlig för riksdagens tjänstemän. Bl. a. förutsatte både utredningen
och det sammansatta utskottet att minst samma meritvärde borde
tillmätas anställning i riksdagen som tjänstgöring i jämförlig tjänst
inom statsförvaltningen i övrigt vid tillsättning av tjänst där.
Att döma av de svar som organisationsutredningen har fått på sin enkät
till vissa av riksdagens tjänstemän har förväntningarna om riksdagst jänsten
såsom speciellt meriterande knappast infriats. De få fall då utskottstjänstemän
har gått över till annan tjänst kan väl inte sägas ha något större bevisvärde,
men de är värda att uppmärksammas. Organisationsutredningen
vill hålla före att det på längre sikt inte är möjligt att hålla den nödvändiga
höga standarden på riksdagens tjänsteorganisation, om inte riksdagen lyckas
vinna och bevara anseende såsom en lämplig utbildningsplats för karriärtjänstemän.
25
Härför krävs olika åtgärder. Goda löner är nödvändiga, men erfarenheten
visar att det behövs något mer. Utredningen vill för sin del tro att något
skulle vara att vinna på att göra riksdagstjänsten mera mångsidig. Den
teknik och den fackkunskap en tjänsteman tillägnar sig eller befäster under
tjänstgöring i ett enda utskott är givetvis värdefulla. Om emellertid en
tjänsteman normalt finge arbeta inom olika riksdagsorgan och i olika befattningar,
innan han når sin slutpost, skulle han dels få lära sig mångahanda,
dels komma att tjänstgöra under chefer med olika inriktning och
olika läggning. Han skulle bli föremål för en mera ingående prövning än nu,
mera i stil med den som förekommer i kanslihuset. Man skulle få större
säkerhet för att de verkligt framstående tjänstemännen blir befordrade till
chefsposter såsom sekreterare i kammare eller utskott. Det skulle då bli
lättare att ådagalägga att de chefstjänstemän som önskar komma vidare
till annan statlig tjänst är erfarna och verkligt skickliga.
5.3. Tjänstetillsättningen
Ett system med en längre befordringsväg inom riksdagskanslierna kan
knappast uppnås med nuvarande förvaltningsordning, enligt vilken varje
enhet har beslutanderätt i befordringsfrågor. I stället fordras att dessa frågor
bereds i en och samma ordning och avgörs av ett enda organ. Som motiv
för att man skulle hålla fast vid den nuvarande ordningen att utskotten
själva tillsätter sina tjänstemän har åtskilliga av utskottssekreterarna till
utredningen yttrat att man bara därigenom kan vinna säkerhet för att
tjänstemännen omfattas med förtroende av utskotten. Att ett sådant förtroendeförhållande
råder är nödvändigt. Vid urvalet av tjänstemän i utskotten
får man inte vara bunden av stela regler om meritberäkning. Det
måste finnas ett utrymme för ett friare val, just för att säkra ett förtroendefullt
samarbete. Organisationsutredningen vill emellertid hävda att förutsättningarna
för ett sådant val inte blir mindre med en central prövning av
antagningsfrågorna. Utskotten skall givetvis få yttra sig över ansökningarna,
och deras önskemål i fråga om personvalet kommer självfallet att beaktas
i möjligaste mån. Man kan vidare utgå från att en mera allsidig tjänstgöring
inom riksdagen kommer att säkra en hög standard hos de sökande
och att de på längre sikt förbättrade karriärmöjligheterna kommer att leda
till att riksdagstjänsten hävdar sig bättre än hittills. Av betydelse blir det
givetvis i detta hänseende att det centrala organet bör ha större möjligheter
än utskotten vart för sig att redovisa tjänstemännens kvalifikationer vid
tillsättningar som beslutas av Kungl. Maj :t. Infrias förhoppningarna om
meritvärdet hos riksdagstjänsterna, bör man få större möjligheter att få
sökande med hög standard.
Ytterligare ett motiv för en central prövning av antagningsfrågor är att
en central instans inom riksdagen bör ha större möjligheter än de många
26
små enheterna att bistå de tjänstemän, som inte har lyckats uppnå en ställning
som utskottssekreterare e. d., när de söker annan statstjänst.
Vad utredningen här har yttrat om att frågor om tjänstetillsättning bör
prövas av ett centralt organ har särskilt syftat på tjänstemännen med föredragningsuppgifter.
Men även i övrigt bör dessa frågor enligt utredningens
mening handläggas av ett centralt organ. Också i exempelvis kanslistkarriären
är en omsorgsfull prövning av tillsättningsfrågor behövlig både för riksdagens
och för sökandenas del. Tendensen till befordran helt inom de skilda
organen bör enligt utredningens mening motverkas. Cirkulation mellan
skilda riksdagsorgan bör bli en normal företeelse även för tjänstemän utan
föredragningsuppgifter och kanske i särskilt hög grad för dem. Tjänstemännen
kommer genom en sådan cirkulation att förkovra sig och sätta sig i
stånd att vinna befordran. Utredningen vill särskilt peka på möjligheterna
till avancemang inom den »yttre» riksdagsförvaltningen, d. v. s. riksdagens
verk.
Utredningen återkommer till proceduren i tillsättningsärendena och vill
här bara i korthet anmärka att ansökningar, då sådana skall förekomma,
bör ges in till det centrala organet. Det organ vid vilket tjänstemannen skall
placeras skall på lämpligt sätt få tillfälle att yttra sig, och ärendena skall
sedan avgöras hos det centrala organet.
Liksom hittills bör det stå utskotten fritt att anlita specialföredragande
för särskilda ärenden. Kammaren, utskotten och övriga riksdagsorgan (lönedelegationen,
krigsdelegationens presidium o. s. v.) bör också i övrigt
kunna besluta om anställning av bisysslekaraktär (jfr 30 § 1 mom. m. fl.
bestämmelser i riksdagsstadgan).
5 A. Ojämnheterna i arbetet
Riksdagen är i verksamhet omkring sju månader per år, under den återstående
tiden fungerar i huvudsak bara vissa delar av riksdagens kanslioch
förvaltningsorgan. Även under sessionstid är arbetet ojämnt fördelat i
tiden. Höstsessionen torde, trots ansträngningar till utjämning med hjälp
av uppskov m. m., alltjämt vara något mindre belastad än vårsessionen.
Även under en och samma session växlar arbetsbördan starkt. Kammarkanslierna
har toppar särskilt vid vårsessionens början (motionstiden, remissdebatten)
och dess slut (täta och långa debatter i april och maj) samt
under höstsessionens sista månad. Arbetet med snabbprotokollen, som är
huvuduppgiften för stenograf er na och den kår av maskinskrivare som hjälper
dem, är fördelat ojämnt även på veckans dagar. Av de fem dagarna
måndag—fredag är för deras del vanligen måndagen helt fri från pleniarbete
(bortsett från förberedelsearbetet), och under stora delar av sessionerna
förekommer längre kammardebatter bara en eller två dagar per vecka.
27
5.4.1. Deltidsarbete m. in.
En metod att klara av de problem som är förbundna med ojämnheterna
är att tillämpa deltidsarbete eller anställning visserligen på heltid men bara
under sessionerna. Båda dessa metoder har man begagnat i stor omfattning
i riksdagen, väl dock, generellt talat, något mindre efter den år 1966
beslutade personalreformen än förut. De heltids- och helårsarbetande
tjänstemännen har givit ökad stadga åt riksdagsarbetet, och dessutom har
riksdagen bättre än förut kunnat stå allmänheten och andra myndigheter
till tjänst med upplysningar även mellan sessionerna. Därför bör organisationen
alltjämt bygga på heltids- och helårstjänster. Å andra sidan synes
erfarenheten från och med år 1967 visa att det från riksdagens synpunkt
inte är nödvändigt att i kammare och utskott i större omfattning än som
skett hittills gå över till sådana tjänster. Det har hittills varit möjligt att
få sökande till tjänster begränsade till sessionstid. Det finns också personer
med befattningar på andra håll som är beredda att åtaga sig extraarbete
vid riksdagen under sessionerna. Det vore knappast försvarligt att generellt
avvisa tanken på sådana till tiden begränsade anställningar.
Härmed är inte sagt att det skulle vara uteslutet att i större utsträckning
gå över till heltids- och helårstjänster. Detta bör kunna göras dels efter
hand, genom prövning i samband med det årliga budgetarbetet, dels i samband
med den översyn av personalorganisationen som kommer att behöva
göras som en följd av grundlagberedningens kommande förslag om utskottsorganisationen.
Utredningen vill här, särskilt med tanke på utskottskanslierna, peka på
möjligheten att anställa tjänstemän för antingen bara en session eller också
kortare tid än en session. Det har förekommit att utskott har anställt extra
tjänstemän, exempelvis yngre jurister i hovrättskarriären, för den mest
arbetstyngda delen av vårsessionen. Riksdagen kan på så sätt få en värdefull
förstärkning och samtidigt få möjlighet att utan formaliteter arrangera
en sorts provtjänstgöring.
5.4.2. Fyllnadstjänstgöring
Då riksdagen år 1966 inrättade ett antal helårstjänster för sekreter arpersonal
m. fl., förutsattes att tjänstemännen, i den mån de inte behövdes för
riksdagsarbetet, skulle »fyllnadstjänstgöra» i första hand hos riksdagens
egna organ. Exempelvis skulle vissa högre tjänstemän hos KU med uppgifter
i första hand inom granskningsarbetet under delar av året tjänstgöra
hos JO, och vissa av SU:s lielårsanställda sekreterare skulle delvis arbeta
hos riksdagens revisorer.
Personalsamarbetet mellan KU och JO har kommit i gång och enligt KUsekreteraren
fungerat bra. Även i övrigt har ett visst utbyte av personal
förekommit, i fråga om både sekreterar-, stenograf- och kanslistpersonal.
28
Planerna på att vissa SU-sekreterare skulle arbeta hos revisorerna har emellertid
inte förverkligats.
Det är ett självklart krav på riksdagens personalorganisation, att de lielårsanställda
tjänstemännen verkligen skall ha en sysselsättning året om,
som svarar mot deras förmåga och erfarenhet. Även från tjänstemännens
synpunkt måste det vara ett intresse att de kan använda tiden mellan sessionerna
till att förkovra sig och skaffa sig meriter för en fortsatt karriär
inom eller utom riksdagen.
För närvarande är utskott behörigt att, låt vara med en viss underrättelseplikt,
besluta om personalens tjänstgöring mellan sessionerna. För att
fyllnadstjänstgöring hos annat organ skall komma till stånd, måste utskottet
medverka, i den mån inte tjänstemannens skyldigheter gentemot annat
riksdagsorgan har fixerats redan vid anställningen. På liknande sätt torde
fyllnadstjänstgöring för kammarkansliernas tjänstemän förutsätta medverkan
från kansliets ledning, talmannen eller, enligt hans bestämmande, kammarsekreteraren.
Utredningen vill hävda att det skulle vara lättare att ordna
lämplig fyllnadstjänstgöring, om tjänstemännen ställdes omedelbart till
det centrala organets förfogande under tiden mellan sessionerna. Det bör
sålunda vara detta organs sak att ta ställning till var tjänstemännen kan
tänkas göra de nyttigaste insatserna och skaffa sig de bästa kunskaperna.
Självfallet måste det härvid förutsättas att tjänstemännen skall arbeta för
de organ vid vilka de i första hand är placerade, i den mån de behövs där.
Och beträffande sekreterarna hos utskotten lär man kunna utgå från att det
centrala organet som regel inte utövar sin rätt att placera dem hos annat
riksdagsorgan; både för riksdagens ledamöter, för statliga myndigheter och
för allmänheten är det en rimlig service att någon tjänsteman skall kunna
svara för utskottet även mellan sessionerna. Ett likartat resonemang kan
föras i fråga om avdelningssekreterarna hos SU. Men principiellt bör det
vara det centrala organets sak att fatta beslut. Skulle det alltså förekomma
att en utskottssekreterare inte är fullt sysselsatt med arbete för det egna
utskottet — något sådant fall har förekommit — skall han med mindre formaliteter
än nu kunna tagas i anspråk för tjänstgöring hos annat riksdagsorgan
eller hos en riksdagen underställd myndighet. Formell grund härför
finns redan nu i 16 § tjänstemannastadgan för riksdagen och dess verk.
Kammarsekreteraren bör enligt utredningens mening endast på egen
önskan fyllnadstjänstgöra hos annan myndighet.
Givetvis bör fyllnadstjänstgöring kunna arrangeras även utanför riksdagen
eller dess verk. Någon tids tjänstgöring inom ett statsdepartement eller
ett centralt ämbetsverk bör som regel vara till stor nytta för riksdagens
tjänstemän. Tanken på riksdagstjänsten såsom ett led i en karriär för statliga
chefstjänstemän torde också ha större utsikter att förverkligas, om det
blir möjligt att låta tjänstemän »utan förbindelse» tjänstgöra någon kortare
tid utanför riksdagen. Ett centralt riksdagsorgan torde ha bättre möjligheter
29
att arrangera sådan fyllnadstjänstgöring än de särskilda enheterna. Givetvis
får man tänka sig att fyllnadstjänstgöring utom riksdagen som regel kommer
till stånd endast med samtycke av tjänstemannen. Principiellt är det
dock statstjänstemannalagen och den nyss nämnda tjänstemannastadgan
som avgör i vad mån tjänsteman kan beordras att utöva annan tjänst än
den som han innehar.
Fyllnadstjänstgöring kan i enlighet med det sagda ha en fortbildningsfunktion.
Även kurser och annan sådan vidareutbildning bör kunna komma
i fråga som uppgifter för riksdagens tjänstemän mellan sessionerna. Statens
personalutbildningsnämnd, statskontoret och vissa andra statliga myndigheter
arrangerar kurser för tjänstemän på olika stadier. Det har inte varit
ovanligt att tjänstemän hos riksdagen har deltagit i sådana kurser. Enligt
utredningens mening bör det centrala förvaltningsorganet verka för att så
sker även framdeles. Även sekreterarpersonalen hos kammare och utskott
bör kunna ta del i sådan fortbildning som ett led i sin tjänstgöring.
Den personal som arbetar med snabbprotokollet är till stor del anställd
på deltid och mot arvode. Så är fallet med alla maskinskrivarna och med
mer än hälften av stenograferna. För de återstående stenograf erna uppkommer
vissa problem med arbete under den tid som inte går åt för arbetet med
upptagning och redigering av protokollen. De tjänstemän som har yttrat
sig under organisationsutredningens arbete har givit anvisning på vissa metoder
att lösa dessa problem. Sålunda har sekreteraren i första kammaren
■— som föreslog heltids- och helårsanställning för alla stenografer (redigerare)
-— menat att man borde kunna utnyttja deras återstående arbetskraft
bl. a. inom upplysningstjänsten och inom utskottsberedningen, närmast med
sammanställning av reciter av utlåtanden; han har menat att det skulle
ligga ett värde i att stenograferna (redigerarna) kunde följa ärendena under
beredningen. Andra kammarens sekreterare har pekat på möjligheten att
låna ut stenografer för arbete åt statsdepartementen och inom kommittéväsendet.
Även utredningen menar att man bör öka ansträngningarna att ordna fyllnadstjänstgöring
för stenograferna. Kammarsekreterarnas uppslag är intressanta
och bör kunna prövas i praktiken. Genom att tjänstgöra hos andra
riksdagsorgan skulle stenograferna kunna kvalificera sig för andra befattningar
inom riksdagen och alltså i högre grad än som har varit vanligt hittills
inordnas i riksdagens tjänstemannakarriär.
Det tekniska grepp som första kammarens sekreterare rekommenderade
var att skapa en tjänstemannakår gemensam för kammaren, utskotten och
upplysningstjänsten. En sådan kår kommer inte till stånd enligt utredningens
förslag, i varje fall inte i den form som förstakammarsekreteraren
tänkte sig. Stenograferna skall i huvudsak tillhöra kammarkansliet. Men
utredningen vill förorda att placeringen där skall gälla bara protokollsarbetet.
I övrigt bör stenograferna stå till det centrala organets förfogande
30
och alltså kunna placeras för tjänstgöring antingen vid något utskott, vid
upplysningstjänsten, vid kammarkansliet (för andra uppgifter än protokollsarbetet)
eller vid annat riksdagens organ. Det bör också stå det centrala
organet fritt att »låna ut» stenograf er för upptagning av debatter
utanför riksdagen, exempelvis vid diskussionssammanträden inom kommittéväsendet.
Utredningen förordar alltså att riksdagens tjänstemän i fråga om tjänstgöring
mellan riksdagssessionerna skall sortera under riksdagens centrala
förvaltningsorgan. I första hand vill utredningen erinra om vissa uttalanden
under förarbetena till 1966 års reform av personalorganisationen om att
man redan vid inrättande av en tjänst bör ägna uppmärksamhet åt frågan,
om tjänsten bör beräknas för tjänstgöring vid mer än ett organ (se 1965
års organisationsutrednings betänkande angående riksdagens personalorganisation
s. 33, 38, fogat vid KBaU 1966: 2). Det bör alltså ofta vara möjligt
att redan vid tjänstetillsättningen upplysa, i vad mån tjänstemannen kan
komma att mera reguljärt tjänstgöra för annat riksdagsorgan än det vid
vilket han i första hand anställs. Detta andra organ bör då såvitt möjligt
få tillfälle att yttra sig i tillsättningsärendet; så har skett med de tjänstemän
hos KU som har arbetat även på JO-expeditionen. Man får härigenom
större möjlighet att anställa tjänstemän som blir till belåtenhet för de skilda
organen och som själva kommer att finna sig till rätta på sina olika
arbetsplatser. I de fall då det inte har varit möjligt att planera fyllnadstjänstgöring
vid anställningen bör det centrala organet, om möjligt i samförstånd
med övriga inblandade organ, i god tid besluta om placeringen.
Om det riksdagsorgan, där tjänstemannen är placerad under sessionen,
önskar behålla honom under sessionsuppehållet eller del därav, skall organet
hemställa därom hos det centrala förvaltningsorganet. Som en allmän
regel torde man kunna utgå från att denna instans inte tar från ett utskott
dess sekreterare mot dess vilja, inte heller en avdelningssekreterare hos
SU från hans ordinarie arbetsplats mot SU:s vilja. Givetvis kommer det
centrala organet även i övrigt att beakta de skilda kansliernas behov av personal
för förberedelser, service mot myndigheter och allmänheten o. s. v.
Beträffande heltidsanställda stenografer bör den centrala instansens bestämmanderätt
gälla inte bara mellan sessionerna utan även under sessionerna.
I den mån deras arbetskraft inte tas i anspråk för framställning av
debattprotokoll bör de stå till den centrala instansens förfogande och tjänstgöra
där de kan göra de värdefullaste insatserna, något som på längre sikt
torde vara ett intresse även för stenograf erna själva.
5.5. Ledighet, vikariat m. m.
Det förefaller utredningen vara mest praktiskt, att det centrala förvaltningsorganet
får ta hand även om ärenden angående tjänstledighet, förordnande
av vikarier m. fl. sådana ärenden. Kammarsekreteraren bör dock sär
-
31
behandlas även i detta hänseende. Liksom i fråga om tillsättning bör kammaren
fatta beslut även beträffande ledighet och vikariat för denne.
5.6. Sammanfattning
Organisationsutredningen förordar att alla frågor om tillsättning och entledigande
bereds och avgörs hos en central instans inom riksdagen. Undantag
bör göras endast i fråga om kammarsekreteraren. Denne bör liksom hittills
väljas av kammaren. Förslag i frågan bör läggas fram av kammarens
presidium, d. v. s. talmannen och de tre vice talmännen. De s. k. kanslitillsättarna,
som enligt nu gällande bestämmelser fattar beslut om flertalet
tjänster i kammarkanslierna, kommer i den nya organisationen att bli överflödiga.
Tjänstemännen bör sortera under det centrala förvaltningsorganet även
i fråga om tjänstgöring mellan riksdagssessionerna. Växlingen mellan olika
riksdagsorgan bör om möjligt bestämmas redan vid inrättande av tjänsterna
men skall också kunna beslutas för särskilda fall. Beträffande stenograferna
skall det centrala organets bestämmanderätt gälla även under sessionerna.
Med denna ståndpunkt kommer den centrala styrelsen att fatta praktiskt
taget alla beslut i personalärenden bortsett från dem som angår arbetsledningen
inom de skilda organen.
6. Förvaltningsorganets sammansättning och arbetssätt
I tvåkammarriksdagen ankommer det på talmännen att tillse, »att nödig
skyndsamhet och största möjliga planmässighet iakttages vid riksdagsarbetets
bedrivande» (50 § RO). Talmanskonferensen fungerar som ett för
kamrarna gemensamt organ för rådplägning i frågor om planläggningen.
Uppdelningen i kamrar gjorde att det länge inte fanns något gemensamt
topporgan för riksdagsförvaltningen. I stället växte det upp en rik flora av
förvaltningsorgan, som vart och ett fick hand om vissa, i några fall tämligen
begränsade angelägenheter. Förvaltningskontoret inrättades år 1966
och fick omedelbart till sig överlåtna en mängd viktiga förvaltningsuppgifter.
I likhet med flertalet tidigare förvaltningsorgan är det gemensamt för
kamrarna. Personellt har kontorets styrelse inte haft någon närmare anknytning
till talmännen eller talmanskonferensen, något som var ganska
naturligt under tvåkammarsystemets tid.
6.1. Man bär bygga vidare på RFK
Förvaltningsarbetet inom riksdagen skall självfallet ha till ändamål att
skapa så goda villkor som möjligt för riksdagens funktion såsom statsorgan.
Ledningen av arbetet har av ålder legat och bör enligt utredningens
mening ligga i händerna på parlamentariskt valda organ. Endast därige
-
3—914568
32
nom kan man få garantier för att det parlamentariska arbetets krav beaktas
vid handläggning av förvaltningsfrågor.
Det torde vara en allmän uppfattning inom riksdagen och bland dess
tjänstemän, att riksdagens förvaltningskontor har fungerat utmärkt. Riksdagens
ledamöter, dess utskott och dess övriga organ har i åtskilliga hänseenden
fått en service som har varit bättre anpassad till verksamhetens
krav än vad som var möjligt med den mera splittrade förvaltningen tidigare.
Det är för organisationsutredningen alldeles klart att det nya centrala
förvaltningsorganet bör byggas upp kring det nuvarande förvaltningskontoret.
6.2. Ordförandeskapet
Utredningen har i det föregående kommit fram till att det centrala förvaltningsorganet
bör få betydligt större uppgifter inom personaltjänsten än
vad RFK nu har. Av särskild betydelse är härvidlag den centrala instansens
funktioner vid tjänstetillsättningar och i samband med fyllnadstjänstgöring.
Överhuvudtaget kommer förvaltningsorganet att få huvudansvaret för alla
tjänstemannafrågor inom riksdagen. Det kommer att bero på detta organ,
om förväntningarna om riksdagstjänsten såsom ett naturligt steg på vägen
mot statliga chefstjänster förverkligas. Därmed kommer förvaltningsorganets
sätt att sköta sina uppgifter på detta område att få mycket stor betydelse
för tjänstemannakårens standard.
Det finns ingen anledning att tro att en styrelse, vilken i likhet med den
nuvarande RFK-styrelsen saknar personell anknytning till riksdagens
konstitutionella ledningsorgan, därför skulle vara ur stånd att sköta
personaltjänsten i dess nya omfattning tillfredsställande. Man kan emellertid
också se saken från den framtida talmannens synpunkt. Han kommer
att bli den självfallne ledaren av det politiska arbetet inom riksdagen. Han
måste i denna egenskap hålla kontakt med allt som sker inom riksdagens
råmärken. Han bör ha tillfälle att göra sin röst hörd i alla viktigare rådslag
som gäller riksdagsarbetet och dess villkor. Det är ett önskemål att inga beslut
fattas därom, utan att han har haft tillfälle att belysa frågorna från
sina synpunkter, som rimligen är i särskilt hög grad präglade av vad det
politiska arbetet kräver. Organisationsutredningen erinrar om att talmannen
leder förvaltningsorganisationen i våra tre nordiska grannländer (se
under 2 i det föregående).
De anförda skälen talar enligt utredningens mening för att talmannen
blir ordförande i förvaltningsorganets styrelse. Ett sådant arrangemang vore
också ett naturligt sätt att förverkliga KU:s krav på största möjliga samordning,
fasthet och effektivitet.
Ordförandeskapet i RFK:s styrelse har redan med nuvarande uppgifter
varit ytterst betungande. Styrelsen har haft många och ofta långa sammanträden,
och ordföranden har dessutom måst ta del i åtskilliga överlägg
-
33
ningar med kontorets direktör och andra tjänstemän. Många av de ärenden
som styrelsen har haft om hand är emellertid från riksdagens synpunkt såsom
statsorgan av sekundärt intresse. Utredningen tänker främst på ärenden
som angår ledamöters och tjänstemäns enskilda rätt. Av betydelse är
ärenden om tillsättning av tjänster på löneplan A och B och om ersättningar
som inte är avtalsreglerade. Viktigare ehuru färre är ärenden om
disciplinära åtgärder, om avstängning av tjänstemän från tjänstgöring, om
tvångsmässig förtidspension och om entledigande. Beslut i sådana ärenden
kan fullföljas till besvärsinstans (f. n. BaU). Man kan ställa frågan, om det
skulle vara lämpligt med hänsyn till talmannens ställning som riksdagens
politiske ledare, att beslut i vilka han hade tagit del bleve överprövade av
annat riksdagsorgan.
Utredningen menar att man kan ge talmannen en central ställning i den
nya förvaltningsstyrelsen utan att vare sig tynga honom orimligt mycket
eller försätta honom i situationer som äventyrar hans ställning som riksdagens
politiske ledare. Man kan åstadkomma en fördelning av ordförandeskapet,
så att talmannen begränsar sina insatser i styrelsen till det som är
av särskild betydelse för riksdagen såsom statsorgan. Övriga ärenden bör
kunna handläggas under ordförandeskap av annan riksdagsledamot, som
lämpligen bör betecknas vice ordförande i styrelsen.
Organisationsutredningen har övervägt olika sätt att dela upp ordförandeuppgifterna
mellan talmannen och vice ordföranden. Dels kan fördelningen
bestämmas av riksdagen och då lämpligen genom en föreskrift i instruktionen
för förvaltningsorganet. Dels kan den göras genom ett principbeslut
av styrelsen själv och då lämpligen i organets arbetsordning. Dels
kan uppgifterna fördelas genom att talmannen själv efter hand tar ställning
till i vilka ärenden han önskar fungera som ordförande.
Principiellt kan det sägas vara en fördel att ärendefördelningen är gjord
normmässigt och inte görs genom ställningstaganden från fall till fall. Man
eliminerar i så fall säkrare risken att talmannen anses ansvarig för beslut
som fattas medan vice ordföranden presiderar. Det finns emellertid frågor
som man inte utan vidare kan sortera in i det ena eller det andra facket.
Beträffande de nu så aktuella byggnadsfrågorna skulle man mycket väl
kunna anse det motiverat att talmannen deltog i vissa grundläggande avgöranden
men lämnade frågor om detaljer, t. ex. om disposition av vissa
kanslilokaler, till att avgöras under vice ordförandens ledning. I praktiken
är det troligen inte särskilt viktigt vilken metod man väljer. Föreskrifter
i instruktion eller arbetsordning skulle inte rimligen kunna utformas så
att de inte medgav undantag för fall då talmannen ansåg det angeläget att
ta del i handläggningen för att bevaka konstitutionella synpunkter. Å andra
sidan kommer man i avsaknad av bestämmelser ganska snart att ha utbildat
en praxis som innebär en för de flesta fallen klar gräns mellan talmannens
och vice ordförandens kompetensområden. Utredningen vill för sin del
34
förorda den senast angivna lösningen, att det alltså lämnas till talmannen
att obunden av föreskrifter avgöra när han skall presidera. Utan någon särskild
bestämmelse torde den ordningen komma att gälla, att talmannen avstår
från att deltaga i handläggningen av ärenden som genom besvär kan
fullföljas till annan instans.
6.3. Hur skall styrelsen sammansättas i övrigt?
Vice ordföranden bör vara ledamot av styrelsen även i fall då talmannen
presiderar. Med tanke på att styrelsen får sin kompetens vidgad vill utredningen
förorda att det nuvarande antalet ledamöter, utöver ordföranden,
ökas från sex till åtta. Eftersom styrelsen bör vara sammansatt efter proportionella
grunder, bör alla ledamöterna (utom talmannen) väljas i ett
sammanhang. Samma bör gälla suppleanterna. Valperioden bör vara tre år
och sammanfalla så nära som möjligt med riksdagens. De gamla mandaten
bör bestå till dess att nytt val hållits. Vice ordföranden bör lämpligen väljas
av styrelsen själv. När vice ordföranden presiderar i styrelsen, bör en suppleant
från samma parti intaga hans plats såsom ledamot.
6A. Styrelsens arbetsformer
Enligt den nu gällande instruktionen för förvaltningskontoret skall styrelsen
utse en chef för kontoret (direktör). Denne leder under styrelsen kontorets
verksamhet och är som regel föredragande i de ärenden styrelsen
skall avgöra. De frågor som skall avgöras av styrelsen är särskilt angivna
i instruktionen. I övrigt ligger beslutanderätten på direktören i den mån
den inte genom beslut av styrelsen överlåts till annan tjänsteman.
Organisationsutredningen ser ingen anledning att föreslå någon ändring
i de återgivna grundlinjerna för förvaltningsorganets arbetsformer. Ett sätt
att minska styrelsens arbetsbörda kan möjligen vara att delegera ytterligare
avgöranden till direktören eller annan tjänsteman. Utredningen förutsätter
att styrelsen själv kommer att ägna uppmärksamhet åt möjligheterna härtill.
Utredningen har tidigare uttalat sig för en sammanhållen beredning av
tjänstetillsättningsärenden. Att beredningen är sammanhållen kommer till
synes i att en och samma person är föredragande eller eljest ansvarig inför
styrelsen för beredningen. Det är för utredningen självklart att föredragningen
av tillsättningsärenden skall ligga på direktören eller en honom
underordnad tjänsteman inom förvaltningsorganet. Vad som kan vara att
säga från de organ hos vilka tjänstemännen skall vara placerade bör inhämtas
antingen vid ett informellt samråd eller genom skriftligt yttrande.
Att det politiska arbetets särskilda krav beaktas av styrelsen lär redan
dennas sammansättning borga för. Det kan emellertid vara en styrka att det
finns en möjlighet på kammarpresidiets sida att följa även beredningen och
detta också i fall där ärendena hör till den vice ordförandens kompetens
-
35
område, sådant detta kommer att bestämmas i praxis. Till grund för utredningens
uppfattning i denna fråga ligger bl. a. att det inte är möjligt att
i förväg med säkerhet avgöra, om ärenden av en viss typ bär någon större
betydelse för riksdagen som statsorgan. Utredningen förordar att man ger
kammarsekreteraren rätt att närvara vid styrelsens sammanträden och att
där deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet.
Sådana befogenheter lär i praktiken leda till att direktören hos styrelsen
tar kontakt med kammarsekreteraren i förväg och med honom diskuterar
de förslag han skall lägga fram för styrelsen. Utredningen anser troligt
att man på denna väg i det stora flertalet ärenden skall undvika att meningsmotsättningar
mellan de ledande tjänstemännen tynger styrelsens arbete
i onödan.
6.5. Sammanfattning
Det centrala förvaltningsorganet i enkammarriksdagen bör byggas på den
grund som styrelsen för RFK utgör. Utredningen föreslår emellertid, i syfte
att tillgodose det krav på samordning, fasthet och effektivitet som 1968 års
riksdag ställde, att talmannen skall vara ordförande i den nya styrelsen.
Utredningen förordar att talmannens arbetsbörda lättas genom att en inom
styrelsen vald vice ordförande presiderar i ärenden som genom besvär kan
fullföljas till annat organ samt i andra ärenden som från riksdagens synpunkt
såsom statsorgan är av sekundärt intresse. Styrelsen bör bestå av
talmannen samt åtta proportionellt valda ledamöter. Dessa bör väljas för
tre år i taget jämte lika många suppleanter.
Direktören hos styrelsen eller en honom underordnad tjänsteman bör
vara föredragande i alla ärenden. Kammarsekreteraren bör emellertid ha
rätt att närvara vid sammanträdena och där deltaga i överläggningarna och
få sin mening antecknad till protokollet.
7. Frågan om ett särskilt besvärsorgan
Bestämmelserna rörande riksdagsförvaltningen öppnar inte någon möjlighet
att dra beslut av något riksdagens organ under prövning av något av
de besvärsorgan som prövar besvär inom den Kungl. Maj :t underställda
förvaltningen. I den mån besvärsrätt finns, handläggs besvären av BaU. Om
besvärsrätt finns föreskrifter i 33 § bankoreglementet, i 19 § reglementet
för riksgäldskontoret, i 22 § reglementet för riksdagsbiblioteket, i 23 § instruktionen
för riksdagens ombudsmän, i 8 § reglementet för Nordiska rådets
svenska delegation, i 16 § instruktionen för riksdagens revisorer, i 35 §
tjänstemannastadgan för riksdagen och dess verk, i 15 § instruktionen för
RFK och i särskilda riksdagsbeslut (t. ex. i vissa pensionsärenden). I personalfrågor
är regeln att besvärsrätt föreligger. Undantag gäller beträffan
-
36
de tillsättning av tjänst på löneplan C hos kammare eller utskott, d. v. s.
tjänst som sekreterare i kammare eller utskott, föredragande hos KU eller
avdelningssekreterare hos SU samt vissa tjänster som biträdande sekreterare
hos utskott.
Frågan om besvärsrätt och besvärsinstanser behandlades både under förarbetena
till tjänstemannastadgan och i samband med 1966 års reform av
personalförvaltningen. Man drog vid det senare tillfället en parallell med
den Kungl. Maj :t underställda förvaltningen och menade att besvär i rena
rättsfrågor liksom där borde prövas i sista hand av regeringsrätten. På förslag
av KBaU (1966:2) hemställde riksdagen hos Kungl. Maj :t om förslag
till sådan lagändring varigenom prövningen av besvär i rättsfrågor inom
riksdagsförvaltningen förläggs till regeringsrätten enligt samma principer
som gäller inom statsförvaltningen i övrigt (rskr. 1966: 366). Riksdagens
framställning bereds inom justitiedepartementet. Utredningen har inhämtat
att förslag i frågan troligen kommer att läggas fram för riksdagen i början
av år 1970.
Beträffande övriga besvärsärenden, bl. a. besvär över tjänstetillsättningsbeslut,
övervägde man att inrätta en särskild besvärsnämnd som skulle få
hand om de besvärsärenden som inte lades på regeringsrätten. Något förslag
om sådan nämnd lades inte fram. I betänkandet från 1965 års organisationsutredning
betonades emellertid att frågan skulle kunna tas upp
till förnyat övervägande, om den praktiska erfarenheten skulle tala för ett
sådant särskilt besvärsorgan (bet. s. 40).
BaU:s sekreterare har på utredningens begäran ställt samman en promemoria
om besvärsärenden hos utskottet. Denna promemoria, som innehåller
en förteckning över de besvärsärenden som behandlats av utskottet från
och med 1960 till och med den 13 oktober 1969, fogas vid betänkandet (bilaga
5).
Det finns även enligt 1969 års organisationsutrednings mening anledning
att överväga, om besvärsprövningen skall ligga kvar hos BaU ens i fråga om
de ärenden som inte kan betraktas som rättsärenden. För det första kan
man ställa frågan, om ett så renodlat politiskt organ som ett riksdagsutskott
överhuvudtaget är lämpligt forum för en överprövning av administrativa
beslut. För det andra är det diskutabelt, om det bör ligga på ett av enbart
riksdagsledamöter sammansatt organ att pröva besvär över beslut fattade
av andra inom riksdagen valda organ. Utredningen kan exempelvis inte finna
det särskilt lyckligt, att BaU skall pröva beslut som har fattats under
medverkan av talmannen. Utredningen anser för sin del, att man bör befria
BaU från dess uppgifter som besvärsinstans. Beträffande de rena
»rättsärendena» torde detta komma att ske genom att ärendena förs över
till regeringsrätten. I fråga om övriga besvärsärenden gäller det att konstruera
en besvärsmyndighet som å ena sidan inte är någon domstol men
å andra sidan inte kan uppfattas som ett renodlat politiskt organ. Särskilt
37
med tanke på uppgiften att pröva besvär i tjänstetillsättningsärenden bör
myndigheten vara så sammansatt att man får säkerhet för att den har förståelse
för det politiska arbetets särskilda krav. Någon anledning att skapa
garanti för representation för vissa politiska partier finns inte. Enligt utredningens
mening räcker det väl, om myndigheten består av tre personer.
Av dem bör två vara ledamöter av riksdagen. Den tredje, ordföranden, bör
väljas utanför riksdagen och inneha eller ha innehaft domar ämbete. Ordföranden
bör väljas särskilt, lämpligast i den ordning som gäller för val
av talman; så är fallet även med riksdagens ombudsmän. De andra två ledamöterna
bör kunna väljas enligt RO:s allmänna föreskrifter om val (75 §
1 och 2 mom.). Självfallet bör det finnas ersättare både för ordföranden
och för de andra ledamöterna. Med tanke på att besvärsmyndigheten kan
behöva sammanträda även sommartid och då organet inte bör kunna fungera
med färre än tre ledamöter vill utredningen förorda att det väljs två ersättare
för var och en av de tre ledamöterna. Valperioden för ledamöterna
och suppleanterna bör vara tre år och sammanfalla så nära som möjligt
med riksdagens. De gamla mandaten bör bestå till dess att nytt val har hållits.
Det bör vara besvärsnämndens egen sak att utse föredragande och annat
erforderligt arbetsbiträde. Enligt utredningens mening bör både ordförande
och övriga ledamöter gottgöras genom ett årsarvode.
Vad beträffar utlämnande av allmän handling kan för närvarande förekomma
två typer av ärenden hos BaU, dels besvär enligt tryckfrihetsförordningen,
där någon gör gällande att ett av underordnad myndighet meddelat
avslagsbeslut inte är lagligen grundat (2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen),
dels hänvändelse till BaU i dess egenskap av överordnad myndighet
för riksbanken, riksgäldskontoret eller annan till riksdagsförvaltningen
hörande myndighet med begäran att BaU skall lämna tillstånd till utlämnande
av hemlig handling (se t. ex. 6, 31 och 33 §§ sekretesslagen). Inom
den Kungl. Maj :t underställda förvaltningen handläggs ärenden av det
senare slaget i sista instans av Kungl. Maj :t i statsrådet (se SOU
1966: 60 s. 215 jämte hänvisningar). För riksbankens och riltsgäldskontorets
del bör dessa ärenden alltjämt prövas av BaU. Det är här inte fråga
om besvär i teknisk mening, och BaU:s befogenhet i denna del består, även
sedan besvärsärendena har överförts till regeringsrätten och den särskilda
nämnden.
8. Ansvaret för vissa servicefunktioner
I ett tidigare avsnitt har organisationsutredningen yttrat att service som
mera systematiskt skall begagnas av mer än ett kansli bör organiseras av
ett organ, som står fritt gentemot alla kanslierna. Omsatt i praktiken kommer
denna princip att inebära att kammarkansliet lika väl som utskottens
38
kanslier i största utsträckning befrias från annat arbete än sådant som har
omedelbart samband med handläggningen av riksdagsärendena.
Med denna allmänna utgångspunkt har utredningen gått igenom vissa
uppgifter av vilka några har vuxit upp omkring talmännen och andra har
kommit att ligga på RFK. En del av dessa uppgifter har inte eller bara i
lägre grad karaktär av intern service. Så är till en början fallet med representation
gentemot gäster och andra besökare. Representation vid besök
av utländska delegationer bör det ligga på talmannen och internationella
sekretariatet att arrangera; talmanskonferensen är ett lämpligt forum för
samråd. Vid besök av vissa speciella inhemska grupper bör representationen
handhavas av talmannen och kammarkansliet, medan det däremot synes
vara lämpligast att mera rutinmässiga studiebesök, som inte är förenade
med arrangemang i form av måltider o. s. v., sköts om av förvaltningsorganet.
Någon mera preciserad gräns behöver man knappast dra. Den delvis
gemensamma beredningen och talmannens ordförandeskap i styrelsen för
förvaltningsorganet ger säkerhet för en lämplig fördelning. Det sagda innebär
bl. a. att det blir en uppgift för denna styrelse att bestämma om organisationen
på riksdagens sida av kontakterna med skolor och andra undervisningsanstalter.
Erfarenheterna av den hittillsvarande verksamheten, i vilken
en skolman har medverkat, är enligt vad utredningen har inhämtat goda.
Expeditionsservicen bör dock utökas och i den mån det kan ske ombesörjas
av heltidsanställd personal.
Även framställningen av broschyrer, »studiepaket» och annat illustrationsmaterial
för besökare eller eljest för undervisningsändamål bör ligga
på förvaltningsorganet (jfr RaU 1964: 17). Att förvaltningsorganet härvid
kan behöva bistånd av tjänstemän med särskild erfarenhet av arbetet i
kammare och utskott är en sak för sig. Lämpligen bör förvaltningsorganet
få ansvaret även för förteckningarna över riksdagens ledamöter och över
ledamöterna av utkkotten m. fl. organ; sammanslagning till en katalog bör
övervägas.
Sedan några år finns en kontinuerlig pressbevakning inrättad inom riksdagen.
Pressöversikter framställs angående viktigare politiska spörsmål
och distribueras till riksdagens ledamöter m. fl. Organisationsutredningen
är tveksam om det finns tillräckliga skäl att hålla denna verksamhet vid
makt i dess nuvarande utformning. Av naturliga skäl dröjer det i regel
någon tid, innan en översikt har hunnit utarbetas och framställas, och den
är ofta inaktuell redan när den distribueras. De av riksdagens ledamöter
som är intresserade av någon viss fråga har vid den tidpunkten vanligen
kännedom om de kommentarer som återges i översikten. Utredningen vill
föreslå att pressbevakningen i nuvarande form upphör den 1 januari 1971.
Vad som däremot skulle kunna fylla en uppgift vore en periodisk översikt
inriktad just på kommentarer om riksdagsarbetet i mera teknisk mening
och överhuvudtaget på reportage och iakttagelser som är av intresse för
riksdagens och dess ledamöters ställning i samhället. Lämpligen bör det
39
ankomma på talmanskonferensen att dra upp närmare riktlinjer för denna
verksamhet. Kammarkansliet bör få till uppgift att följa reportage och
kommentarer om riksdagen i ett antal tidningar.
Av likartad natur är den fortlöpande granskningen av ljudradions och
televisionens bevakning av riksdagsarbetet. En sådan bevakning bör enligt
utredningens mening äga rum, och den hör nära samman med de konstitutionella
sidorna av riksdagsarbetet. Talmannen och kammarkansliet bör
ha ansvaret. Det måste ofta te sig naturligt att ta upp frågan om publiciteten
i ljudradion och televisionen till rådplägning i talmanskonferensen.
Riksdagen har nyligen avslagit motioner om att riksdagen skulle inrätta
en särskild informationstjänst (1969: I: 278 och II: 379, BaU 1969: 7). BaU
yttrade i sin motivering bl. a. att utskottet av vissa anförda skäl kände sig
tveksamt till effekten av en sådan åtgärd. Utredningen har i detta läge inte
någon anledning att ta upp frågan om en särskild informationstjänst till
mera ingående övervägande. En sådan begränsad pressbevakning som utredningen
nyss har förordat bör emellertid vid behov kunna följas av åtgärder
från riksdagens sida. Detsamma gäller granskningen av ljudradions
och televisionens bevakning av riksdagsarbetet. Utredningen vill erinra om
att BaU pekade på möjligheten att talmanskonferensen övervägde åtgärder
vid fall av uppenbart missvisande och för riksdagens ledamöter kränkande
publicitet. Det bör bli en uppgift för kammarsekreteraren att hålla sig underrättad
om pressbevakningens och radiogranskningens resultat och rapportera
för talmannen eller talmanskonferensen fall som han anser förtjäna
uppmärksamhet. Det bör också ankomma på kammarsekreteraren eller
annan tjänsteman vid kansliet att på riksdagens vägnar hålla kontakt med
nyhetsmedierna och underlätta dessas arbete i riksdagshuset. Det anförda
syftar på utåtriktad information. Utredningen föreslår i annat sammanhang
att riksdagens upplysningstjänst skall få benämningen riksdagens informationstjänst.
Utredningen övergår nu till vissa mera servicebetonade uppgifter. Hit
hör frågor angående språkundervisning för riksdagens ledamöter och
tjänstemän. Dessa frågor bör läggas på förvaltningsorganet. Samma gäller
enligt utredningens mening skrivservice för ledamöterna. Kammarkansliets
personalorganisation bör inte utformas med tanke på att de där anställda
skall mera systematiskt bistå ledamöterna. En annan fråga är var skrivpersonalen
skall placeras lokalt. Det avgörande bör här vara vad som är
bekvämt för ledamöterna. Denna fråga torde redan vara under övervägande
inom RFK. En annan grupp av ärenden som bör läggas på förvaltningsorganet
är ärendena om kanslistöd till riksdagsgrupperna.
Däremot anser utredningen att förmedlingen av kontakter för samhällsvetenskapliga
eller dylika enkäter (se BaU 1969: 8) bör ligga kvar på den
konstitutionella sidan. Uppgiften ligger nu på en tjänsteman vid ett av kam
-
40
markanslierna. Efter enkammarreformen bör den läggas på en tjänsteman
i det nya kammarkansliet.
Kammarkanslierna har hittills i stor omfattning stått ledamöter, myndigheter,
nyhetsmedierna och allmänheten till tjänst med upplysningar om
riksdagsärenden, särskilt om aktuella ärenden. Utredningen räknar med att
även det nya kammarkansliet kommer att få stå till tjänst med sådan service.
Särskilt för planeringen av riksdagsarbetet är det nödvändigt för kansliet
att ha tillgång till statistik angående arbetet i skilda hänseenden (antal
ärenden av skilda slag, tid för avlämnande av propositioner, tid för plena och
plenitidens fördelning på olika veckodagar, på ärenden av skilda slag
o. s. v.). Sådan statistik förs redan nu, delvis gemensamt för de två kammarkanslierna.
Även i framtiden synes arbetet med denna statistik vara
en naturlig uppgift för kammarkansliet. Vid behov torde kammarkansliet
kunna få hjälp med bearbetning av materialet av sakkunniga, närmast av
statistiska centralbyrån.
9. Riksdagens internationella sekretariat
Riksdagens internationella sekretariat inrättades den 1 juli 1967. Föreståndaren
för sekretariatet, »internationelle sekreteraren», är samtidigt biträdande
sekreterare hos UU. Tjänsten tillsättes med förordnande tills vidare
för högst tre år. Den är avsedd som en passagetjänst, närmast för en
tjänsteman vid utrikesförvaltningen. Biträdeshjälp lämnas av RFK, från
och med den 1 januari 1968 genom en särskild tjänst som förste kontorsskrivare
och från och med den 1 september 1969 dessutom genom en halvtidstjänst
som kontorsskrivare.
I 1965 års organisationsutrednings förslag om inrättande av internationella
sekretariatet angavs att tyngdpunkten i sekreterarens arbetsuppgifter
skulle vara att söka inom Europarådets arbetsfält. Han skulle emellertid
därutöver fullgöra olika uppgifter som hänförde sig till UU, utskottens och
särskilda riksdagsgruppers studieresor, utländska parlamentarikers studiebesök
i Sverige samt svenska riksdagsledamöters stipendieresor till utlandet.
Nuvarande internationelle sekreteraren har i en promemoria den 15 april
1969 uppgivit att Europaråds-uppgifterna har trängts undan av andra göromål.
Olika organ inom riksdagen och enskilda ledamöter söker i ökande utsträckning
hjälp från sekretariatet. Arbetet med utländska parlamentarikerbesök
har dessutom visat sig kräva avsevärt längre tid än vad man måhända
förutsåg 1967. Sekreteraren har ansett anknytningen till UU vara ändamålsenlig.
Den nämnda promemorian åberopades som underlag för en framställning
om förstärkning av sekretariatets biträdesorganisation. De problem som
internationelle sekreteraren påtalade i promemorian torde till viss del ha
41
lösts genom den av framställningen föranledda förstärkning som genomfördes
den 1 september 1969. Organisationsutredningen anser emellertid att
man för framtiden bör öka säkerheten för att Europaråds-delegaterna verkligen
får den hjälp, bl. a. med utredningar, som åsyftades när internationella
sekretariatet inrättades. Man kan vidare inte bortse från att det även på andra
områden behövs utökad service i frågor med utlandsanknytning. Talmannen
och kammarkansliet behöver ha nära kontakt med en tjänsteman som
kan fungera som konsult i utrikesfrågor, inte minst i samband med utländska
delegationsbesök här och svenska delegationsbesök utomlands. Även
utskotten och enskilda riksdagsledamöter måste kunna få ett rimligt mått
av bistånd.
Den organisatoriska formen för utrikesservicen var under diskussion
1967. Den av utredningen tidigare angivna principen för organisationen av
servicefunktioner skulle närmast leda till att sekretariatet inordnas i förvaltningsorganet
för att stå de skilda enheterna till förfogande. Anknytningen
till UU har emellertid inte hindrat att internationelle sekreteraren har
hjälpt till på många andra områden. Man kan vidare förmoda att, när det
gäller att finna lämplig person till tjänsten, det är fördelaktigt att tjänsten
är anknuten till UU. Anknytningen dit gör det också lättare för sekreteraren
att uppehålla orienteringen i utrikesfrågor. Organisationsutredningen
vill av dessa skäl inte motsätta sig att internationelle sekreteraren även i
framtiden kommer att anställas i första hand såsom biträdande sekreterare
vid UU. Anknytningen dit kommer emellertid, med det föreslagna förfarandet
vid tjänstetillsättningar, att få ändrad innebörd. Det blir förvaltningsstyrelsens
sak att tillsätta tjänsten. Givetvis bör då inte bara UU utan
även andra enheter med internationella uppgifter, såsom talmannen och delegaterna
i Europarådet, få tillfälle att framföra sin mening.
Kvar står emellertid behovet av ytterligare service i frågor med utlandsanknytning.
Utredningen har övervägt olika lösningar på detta problem,
exempelvis att anställa en särskild utrikeskonsult på kammarkansliet eller
att lägga konsultuppgiften på en tjänsteman hos kansliet som i första hand
skall svara för annat arbete. Den första lösningen skulle emellertid, såvitt
man nu kan bedöma, innebära en viss överorganisation. Den senare lösningen
måste avvisas av det skälet att det torde vara mycket svårt att finna
en person, som samtidigt har tillräcklig erfarenhet i utrikesfrågor och behövliga
insikter i konstitutionell rätt och praxis. Med denna lösning skulle
det också vara svårt att behålla anknytningen till utrikesförvaltningen.
Organisationsutredningen vill föra fram tanken att UU:s sekreterare, som
nu inte är anställd på heltid utan utövar uppdraget bredvid tjänst i utrikesdepartementet
mot arvode beräknat per sammanträde, knyts till riksdagen
i större omfattning, lämpligen mot ersättning i form av arvode för månad
eller år. Visar erfarenheten att riksdagen behöver hans tjänster i ännu större
omfattning, bör han liksom övriga utskottssekreterare kunna anställas på
liellid. Det finns med denna ståndpunkt ingen anledning att skilja mellan
42
internationella sekretariatet och UU:s kansli: utskottskansliet kommer tilllika
att vara riksdagens internationella sekretariat. Hur tjänstemännen i
sekretariatet mellan sig delar uppgifterna åt andra riksdagsorgan än UU
behöver knappast regleras i förväg. Det synes rimligt att UU:s huvudsekreterare
i första hand står talmannen till tjänst och den biträdande sekreteraren
i första hand Europarådsdelegaterna, utskotten och enskilda riksdagsledamöter.
Den biträdande sekreteraren bör dock kunna lämna bistånd
även åt talmannen, främst i samband med utländska parlamentarikerbesök.
De biträden som arbetar åt internationella sekretariatet, för närvarande
ett på heltid och ett på halvtid, synes lämpligen kunna inordnas som en
särskild enhet under talmannen, dock närmast under internationelle sekreterarens
ledning. Lokalt bör man enligt utredningens mening sträva efter en
placering i närheten av kammarkansliet.
Utredningen föreslår alltså att internationella sekretariatet slås samman
med UU:s kansli och att i samband därmed UU:s huvudsekreterare anställs
vid riksdagen mot års- eller månadsarvode, eventuellt senare på heltid, med
uppgift att bredvid sekreterarsysslan vara konsult i utrikesfrågor, i första
hand åt talmannen. Vidare föreslår utredningen att de biträden som tjänstgör
för internationella sekretariatet organiseras som en särskild enhet ytterst
under talmannens ledning.
10. Studieresor
10.1. Utskottens studieresor
Utskotten beslutar själva om studieresor, men de skall i fråga om studieresor
till utlandet i förväg anmäla planerna och de beräknade kostnaderna
för talmanskonferensen. En tanke med anmälningsförfarandet är att »årsförbrukningen
av anslagsmedlen kan fortlöpande följas inom en krets där
samtliga medelsförbrukare är representerade», varigenom förutsättningar
skulle skapas för att »på ett smidigt sätt hålla medelsförbrukningen inom
anvisad ram, bl. a. genom överenskommelser om tidpunkt för och samordning
av olika resor» (PM av 1965 års organisationsutredning, fogad vid
BaU 1967: 39, s. 46). Med anledning av vissa uttalanden av organisationsutredningen
sade BaU att antalet deltagare i resorna borde begränsas i möjligaste
mån.
Talmanskonferensen beslöt 29.5.1968 uttala att antalet deltagare i utrikes
studieresa för utskott inte borde överstiga antalet ordinarie ledamöter jämte
erforderlig sekreterarpersonal och för statsutskottsavdelning borde begränsas
till högst 15 personer inklusive sekreterarpersonal. En ledamot motsatte
sig den särskilda begränsningen i fråga om statsutskottsavdelning, en begränsning
som ansågs gå något längre än 1965 års organisationsutredning
hade tänkt sig.
Vid behandlingen av riksdagshuvudtiteln vid 1969 års riksdag yttrade
BaU (uti. nr 28 p. 4) att skäl enligt utskottets uppfattning talade för att
43
regler och praxis i fråga om utskottens studieresor bleve föremål för en
ytterligare översyn. Utskottet menade att en sådan översyn kunde göras
genom 1969 års organisationsutredning. Med syftning i första hand på budgetåret
1969/70 yttrade utskottet att det syntes angeläget att talmanskonferensens
riktlinjer följdes. Utskottet fortsatte:
Om utskotten beaktar dessa önskemål och eftersträvar en samplanering
av reseverksamheten under talmanskonferensens medverkan synes något
behov inte föreligga för riksdagen att inskränka utskottens självständiga
beslutanderätt på området.
1965 års organisationsutredning yttrade i sin tidigare citerade promemoria
att det »för utskotten säkerligen skulle vara av värde om en sådan praxis
kunde utvecklas att talmanskonferensen yttrade sig över planerade studieresor
i analogi med vad som nu sker beträffande uppskovsärenden» (BaU
1967:39 s. 46). Detta yttrande återspeglades inte i något konkret förslag
från utredningens sida.
Även 1969 års organisationsutredning anser att det skulle vara av värde,
att talmanskonferensen yttrade sig över utskottens planer att företaga studieresor.
Sådana planer bör enligt utredningens mening bedömas inte bara
med tanke på det värde de kan ha som hjälpmedel i utskottens beredningsarbete
utan också från mera allmänna utgångspunkter. Olika utskotts och
avdelningars resor bör samplaneras så att i regel inte olika riksdagsorgan
besöker samma land samtidigt eller med kort mellanrum. Det bör också tillses
att ett utskott inte företar en resa som är svår att förena med vårt lands
utrikespolitik. Kostnaderna för resan bör komma under bedömning, dels
med hänsyn till riksdagens budget, dels mera allmänt. Utredningen anser
härvidlag att syftet med en resa — att skaffa utredning för något ärende
hos utskottet eller eljest i något ämne inom utskottets kompetensområde —
ofta kan nås, om ett begränsat antal av utskottets ledamöter jämte någon
tjänsteman deltar i resan.
En bedömning sådan som den här beskrivna kan göras bara av ett enda
organ för alla utskottens vidkommande. Endast talmanskonferensen och
förvaltningsstyrelsen kan komma i fråga. Utredningen förordar för sin del
att uppgiften läggs på talmanskonferensen som redan nu har vissa befogenheter
på området. Här finns en praktisk möjlighet till samråd med utskotten
däri att dessas ordförande tillhör konferensen. Här finns också nödvändig
sakkunskap i utrikesfrågor — utredningen vill hänvisa till vad som har
sagts i det föregående om att UU:s sekreterare bör få ställning som konsult
i utrikesfrågor hos talmannen.
Utredningen anser att den särskilda prövningen behövs bara i fråga om
utrikes studieresor.
Utredningen vill förorda att det föreskrivs i riksdagsstadgan att ständigt
eller särskilt utskott får besluta att företrädare för utskottet skall företaga
studieresa inom eller utom riket för att inhämta upplysning i ämne som det
ankommer på utskottet att ägna uppmärksamhet. Det bör sägas ut att
44
tjänsteman skall kunna deltaga i resan. Stadgandet bör vidare innehålla
att utskottet skall samråda med talmanskonferensen, innan det fattar beslut
om utrikes studieresa; här nämns alltså inte inrikes resor. I föreskriften
bör också sägas något om vad talmanskonferensens prövning skall avse.
Prövningen skall gälla, om resan lämpligen bör genomföras; därvid skall
hänsyn tagas till riksdagens internationella förbindelser, till kostnaderna
och till omständigheterna i övrigt.
Enligt utredningens mening bör talmanskonferensen kunna meddela vissa
generella bestämmelser om utskottens studieresor. I främsta rummet kan
det bli fråga om att reglera antalet deltagare. Behörigheten att meddela bestämmelser
bör emellertid inte vara begränsad därtill. Riktlinjer kan behövas
även i andra hänseenden.
10.2. Riksdagsledamöternas enskilda resor
Den 25 maj 1966 antog talmanskonferensen vissa regler för beviljande av
stipendier åt riksdagsledamöter för enskilda studieresor (se BaU 1967: 39
s. 8). Stipendiebeloppet bestämdes till högst 2 000 kr. med möjlighet att i
särskilda fall bevilja 3 000 kr. Den som hade fått maximalt bidrag skulle
normalt inte komma i fråga för nytt bidrag under de närmaste fem budgetåren.
Det sades vidare bl. a. att den som hade fått bidrag utan dröjsmål
skulle avge en berättelse till talmanskonferensen över de iakttagelser och
rön som han hade gjort under sin resa. Den 22 maj 1968 beslöt talmanskonferensen
vissa ändringar i reglerna. De angivna beloppen höjdes till
2 500 kr. och 3 500 kr. Vidare bestämdes att för gruppresor bidrag skulle
utgå till maximalt femton deltagare. Under vart och ett av de senaste budgetåren
har anslag för ändamålet anvisats med 100 000 kr.
Erfarenheterna av stipendieresor är goda. Från en arbetsgrupp inom talmanskonferensen
som bereder ärendena har omvittnats att reseprogrammen
vanligen är ambitiösa och att de också genomföres ambitiöst. Berättelser
över resorna avges regelmässigt.
Utredningen finner inte anledning att föreslå någon väsentlig ändring i
fråga om bestämmelserna för stipendieresorna. Möjligen kan det vara lämpligt
att begränsa antalet deltagare i gruppresor något hårdare än vad talmanskonferensen
har gjort hittills — här liksom i fråga om utskottsresorna
kan en viss återhållsamhet vara motiverad bl. a. med tanke på det besökta
landet. Det bör ankomma på talmanskonferensen att bestämma ett maximiantal
med beaktande av vad som kommer att gälla för utskottens resor.
En bestämmelse om möjligheten att bevilja stipendier åt riksdagsledamöter
för enskilda studieresor bör införas i riksdagsstadgan. Talmanskonferensen
bör få fullmakt att meddela bestämmelser om högsta antalet deltagare
i studieresa och att i övrigt dra upp erforderliga riktlinjer för re
-
sorna.
45
11. Biblioteket och upplysningstjänsten
11.1. Biblioteket
Riksdagsbiblioteket är ett riksdagens verk och tillhör alltså vad som brukar
kallas den yttre riksdagsförvaltningen. Kungl. Maj :t utser ordföranden
i verkets styrelse. Styrelsens övriga två ledamöter väljs av riksdagen. Bibliteket
betjänar inte bara riksdagens ledamöter och organ utan också kyrkomötet,
Kungl. Maj :ts kansli, de centrala ämbetsverken och de statliga kommittéerna.
Det är dessutom tillgängligt för forskare.
Riksdagens revisorer har i framställning den 27 mars 1969 föreslagit riksdagen
att föranstalta om en omprövning av riksdagsbibliotekets ställning
och uppgifter inom det statliga biblioteksväsendet. Alternativen för den begärda
utredningen borde, enligt vad revisorerna anför, vara »dels bibehållande
av bibliotekets nuvarande ställning som ett riksdagens verk, dels
dess uppgående i den inre riksdagsförvaltningen--, dels ock dess över
flyttning
till statsverket». Revisorerna har i sin framställning redovisat vissa
skäl som talar för en närmare samordning mellan riksdagsbiblioteket och
institutioner med motsvarande verksamhet inom den Kungl. Maj :t underställda
statsförvaltningen men betonat att utredningen bör vara förutsättningslös.
Riksdagen har nyligen på förslag av BaU (uti. 1969: 44) uppdragit åt talmanskonferensen
att föranstalta om utredning rörande riksdagsbiblioteket.
BaU uttalade sig i sitt utlåtande för att riksdagsbiblioteket skulle stanna
kvar under riksdagens huvudmannaskap. I detta läge anser sig organisationsutredningen
inte böra gå in på frågan om bibliotekets ställning inom riksdagsförvaltningen.
11.2. Upplysningst jänsten
Upplysningst jänsten organiserades ursprungligen inom riksdagsbiblioteket.
1965 års organisationsutredning föreslog att upplysningst jänsten skulle
ställas under ledning av styrelsen för RFIv och inordnas som en arbetsenhet
i detta (bet. fogat vid KBaU 1966: 1 s. 38). Riksdagen beslöt i enlighet med
detta förslag (betr. skälen se KBaU 1966: 1 s. 11).
Utredningen har tidigare uttalat att enligt dess mening upplysningstjänsten
även i fortsättningen bör vara inordnad i den centrala förvaltningsmyndigheten
i riksdagen. Upplysningst jänsten har enligt vad som allmänt
omvittnats fungerat utmärkt. Utredningen finner inte skäl att föreslå
någon ändring i sak i fråga om upplysningstjänsten. Utredningen vill emellertid
föreslå att enheten i stället benämnes »Riksdagens informationstj
änst».
46
12. Debattprotokollen
12.1. Stenograforganisationen
12.1.1. Stenograf i eller bandupptagning?
Det huvudsakliga underlaget för debattprotokollen är alltjämt stenogrammet.
Fonetisk upptagning görs rutinmässigt, men inspelningarna tjänar i
huvudsak bara som kontroll- och extra hjälpmedel. Utredningen har inte
funnit anledning att gå in närmare på frågan om en slutlig övergång från
stenografisk till fonetisk upptagning av riksdagsdebatterna. I det följande
resonemanget utgår utredningen därför från stenografi som den normala
upptagningsformen. Enligt utredningens mening bör man emellertid kunna
fortsätta med de hittills bedriva försöken med enbart fonetisk upptagning.
Ingenting bör hindra att personer utan färdighet i stenografi anställs som
redigerare.
12.1.2. Nuvarande organisation
Efter 1967 års reform av personalorganisationen finns dels lönegradsplacerade
stenografer (»L-stenografer»), dels arvodesanställda (»A-stenografer»).
I FK finns 4 L-stenografer och 7 A-stenografer, i AK 5 L-stenografer
och 7 A-stenografer. Vidare finns i FK 3 och i AK 4 förste stenografer,
alla arvodesanställda. Slutligen finns i vardera kammaren 2 reservstenografer,
som inte ingår i den normala tjänstgöringsordningen utan som tillkallas
bara vid sjukdom eller annan ledighet. L-stenograferna har full tjänstgöring
under sessionerna. Mellan sessionerna är inte alla anställda, utan någon
eller ett par av dem brukar ha ledighet utan lön.
L-stenograferna skall närvara vid alla plena och dessutom utföra fyllnadstjänstgöring.
Förstestenograferna skall likaledes närvara vid alla plena
men har ingen fyllnadstjänstgöring. A-stenograferna behöver i allmänhet
närvara bara vid arbetsplena samt remissdebatter och liknande överläggningar.
Frågestunder och interpellationsdebatter m. m. får alltså L-stenograferna
i allmänhet klara av. På grund härav tjänstgör L-stenograferna i
plenum betydligt fler dagar än A-stenograferna, under år 1968 något över
100 dagar i genomsnitt mot knappt 50 dagar i genomsnitt för A-stenograferna.
I tid räknad är skillnaden mindre, för L-stenograferna 13 tim. 18
min. (FK) och 14 tim. 25 min (AK) per vecka i genomsnitt, för A-stenograferna
11 tim. 54 min. (FK) och 13 tim. jämnt (AIv). Härtill kommer
dock tid för förberedelse inför veckans plena samt tid för utskrift och kollationering
av den sista inställelsen vid varje plenum.
I FK finns för närvarande 11 stenografer, i AK 12. Vanligen bevakar stenograf
erna debatterna i par, varje par 10 minuter. Av de två stenograf erna
i ett par svarar vardera för utskriften av 5 minuters debatt och hjälper i
övrigt parkamraten med komplettering och kontroll. Vid indelning i sex par
har varje stenograf 50 minuter på sig för redigering och diktering av sitt
47
stenogram från fem minuters debatt. Särskild tid är inte avsatt för måltider
m. m. Det är allmänt omvittnat att det kan vara svårt att hinna prestera en
fullt färdig utskrift före nästa pass i kammaren. Att det inte blir tillfälle till
några ordentliga pauser bidrar ytterligare till att arbetet blir pressande i
synnerhet under långa plena. En viss lättnad uppnår man emellertid genom
att stenograferna i den kammare, vars plenum slutar först, därefter deltar
i stenografarbetet i medkammaren, så att pauserna mellan passen blir längre;
detta system har haft praktisk betvdelse särskilt vid långa kvällsplena
i AK.
Förste stenograf ernås uppgift är att kontrollera stenografernas utskrifter
och foga samman de skilda delarna av anförandena. En förste stenograf följer
debatten i kammaren och har längre pass än de andra stenograferna.
Kontrollen är inte bara rent teknisk — att utskriften stämmer överens med
anförandet. Den skall också säkra en viss språklig standard på anförandena,
sådana de återges i protokollet, och omfattar vidare granskning av sakuppgifter.
Sammanfogningen av anförandena innefattar en kontroll av att talarnas
anspelningar på tidigare anföranden inte kommer att hänga i luften.
12.1.3. Önskemål och förslag
Under utredningens enkät har båda kamrarnas sekreterare sagt att det
är svårt att organisera stenografarbetet på tillfredsställande sätt. De har
hänvisat till ojämnheter i arbetsrytm, både under året i stort och under de
särskilda veckorna. Å ena sidan är det svårt att kombinera stenografarbetet
med annan tjänst, å andra sidan kräver arbetet inte så stora insatser att ersättningen
kan uppgå till full lön beräknad efter heltidsanställning. Båda
sekreterarna har funnit det särskilt besvärligt att klara stenografarbetet
vid bordläggningsplena med längre frågedebatter. L-stenograferna är nämligen
för få för att vid sådana debatter kunna få fram utskrifterna i tid.
Vidare har det visat sig svårt att frigöra A-stenograferna för tjänstgöring
vid dessa plena. Kammarsekreterarna har diskuterat olika utvägar att lösa
detta problem. En av dessa utvägar är att vissa av A-stenograferna skulle
tjänstgöra vid halva antalet frågeplena och de återstående vid de övriga
frågeplena. En annan utväg är att gå över till enbart heltidsanställda. En
tredje är att utvidga A-stenografernas tjänstgöringsskyldighet till alla plena.
Beträffande behovet av förste stenografer har olika meningar framförts.
AK:s sekreterare har menat att de numera inte behövs lika mycket som förut
och att de därför borde kunna undvaras i den nya riksdagen. Huvudargumentet
är att man nu till stor del klarar kontrollbehoven genom den fonetiska
upptagningen. AK:s sekreterare har också åberopat att stenografernas
tid för utskrivning av anföranden enligt uppgjorda planer kommer att
öka betydligt i enkammarriksdagen jämfört med de nuvarande förhållandena
samt att kammarkansliet kommer att få bättre möjligheter än nu att
eftergranska utskrifterna.
4—914568
48
FK:s sekreterare har däremot menat att förste stenograferna fortfarande
har en viktig uppgift att fylla. Han har särskilt åberopat att den kontroll
de utför är värdefull med tanke på snabbprotokollet; denna kontroll kan,
menar han, bara delvis ersättas genom eftergranskningen på kammarkansliet,
en granskning som kan göras först efter det att snabbprotokollet
är färdigställt.
Frågan, om förste stenograferna behövs, har också diskuterats vid ett
sammanträde till vilket organisationsutredningen inbjöd stenograferna.
Flertalet stenografer ansåg förste stenografernas arbete värdefullt, främst
med tanke på sakgranskningen av anförandena. Dessa stenografer syntes
likväl utgå från att behovet av en sådan granskning varierar; ju mera rutinerad
den stenograf är som har gjort upptagningen och redigerat ut anförandet,
desto mindre börda kommer att ligga på förste stenografen. En minoritet
bland stenograferna menade att den fonetiska upptagningen innebär
sådana kontrollmöjligheter att förste stenograferna numera är överflödiga.
När det gäller att få hög kvalitet på utskrifterna, är, menade de,
mera att vinna på att ge stenograferna längre tid för redigering och utskrivning
och alltså öka antalet vanliga stenografer.
De som under utredningens arbete har yttrat sig om antalet stenografer
som gör primärupptagning har genomgående menat att man i den nya kammaren
måste ha fler sådana stenografer än man nu har i den mest belastade
av kamrarna, AK. Stenograferna själva och AK-sekreteraren har menat att
det bör finnas 16 stenografer, och till denna mening har även FK-sekreteraren,
vid sammanträdet i stenograffrågan, anslutit sig, under den förutsättningen
att man inte helt går över till L-stenografer.
12.1.4. Utredningens ståndpunkt
Organisationsutredningen anser att det är svårt att ta slutgiltig ställning
till stenograforganisationen i enkammarriksdagen. Det är omöjligt att med
någon grad av säkerhet uppskatta debatt-tiden i kammaren. Man kan emellertid
förmoda att debatterna sammanlagt kommer att ta längre tid än i
andra kammaren, som nu har haft genomsnittligen betydligt längre debatter
än första kammaren. I detta läge måste stenograforganisationen bli något
av en försöksorganisation.
Vad först beträffar förste stenograferna kan man inte bortse från att den
fonetiska upptagningen har minskat behovet av kontroll: man behöver inte
i samma grad som förut sörja för dubblering av stenograf eringen för att
eliminera risken att något av det talade kommer bort. Redigerings- och sakgranskningen
är emellertid viktig. Debattprotokollens värde som upplysningskälla
beror i hög grad av kvaliteten på redigeringen. Utredningen anser
sig därför inte ha underlag för något förslag att avskaffa förste stenograferna.
Här som eljest bör man pröva sig fram under enkammarriksdagens
första tid. Utredningen menar att man i försöksorganisationen bör ge
49
plats åt fyra förste stenografer. Dessa bör ha kontrollfunktioner av samma
slag som förste stenograferna har nu. Enligt utredningens mening bör emellertid
förste stenograferna mera än hittills kunna anpassa sin granskning
efter de verkliga behoven. Det finns knappast någon anledning att utan
undantag hålla fast vid den ordningen att förste stenograferna följer debatten
inne i kammaren. De torde stundom kunna koncentrera sig på kontroll
av redigeringen och alltså inleda sitt arbete med ett anförande först när
utskriften presenteras för dem. Kontrollen blir i sådana fall huvudsakligen
en sak- och redigeringsgranskning. Behövs i dessa fall en kontroll
mot anförandet i muntlig form, kan de gå till den fonetiska upptagningen.
Vidare bör förste stenograferna i någon utsträckning kunna underlåta att
granska de mera rutinerade stenografernas utskrifter; det kan visa sig vara
tillräckligt att de i mån av tid står dessa stenografer till tjänst med råd
och anvisningar. Det torde få ankomma på kammarsekreteraren att meddela
de föreskrifter som kan behövas för att förste stenografernas insatser
skall bli så värdefulla som möjligt.
Utredningen anser det nödvändigt att den nya kammaren får något fler
stenografer än AK nu har. För det första bör man något lätta trycket på
stenograferna. För det andra faller den reserv bort som har bestått i att
stenograferna i ena kammaren vid långa plena i viss omfattning har fått
hjälp av stenograferna i medkammaren. Utredningen anser att man tills
vidare bör pröva sig fram med 14 stenografer (utöver de fyra förste stenograferna).
Härvid beaktar utredningen att riksdagen inte gärna nu kan gå
ifrån systemet med L-stenografer. Utredningen förordar att alla de 9 tjänsterna
som L-stenograf flyttas över till den nya riksdagen. En sådan koncentration
till heltidsanställda stenografer betyder främst att det blir möjligt
att klara av frågedebatterna vid bordläggningsplena utan att man behöver
anlita A-stenografer. Det bör emellertid också ge garantier för en
något större uthållighet vid längre arbetsplena. Utöver de 9 L-stenograferna
skall alltså den fasta organisationen omfatta 5 A-stenografer, som skall
tjänstgöra i mera begränsad omfattning än L-stenograferna. Det bör liksom
tiu vara möjligt för två stenografer att dela en tjänst som A-stenograf.
För närvarande finns, utöver stenograferna i den fasta organisationen, ett
antal reservstenografer. Dessa tjänstgör bara då någon av de andra stenograferna
är sjuk eller har annan ledighet. Såvitt utredningen kan bedöma,
torde det vara möjligt att i samband med enkammarreformen sätta upp en
tämligen stor kår av skickliga reservstenografer. Vissa av de nuvarande
A-stenograferna torde nämligen knappast komma att rymmas inom den
fasta organisationen. Utredningen menar att riksdagen bör till sig knyta sex
reservstenografer, som skall åtaga sig att stå till förfogande vid behov. Det
bör vara tillåtet att anlita dem inte bara vid ledigheter utan även vid längre
plena, i synnerhet under perioder med många debattdagar. Det bör kunna
uppdragas åt kammarsekreteraren att avgöra när reservstenograf behöver
50
kallas in. Reservstenografsystemet skall givetvis också kunna tillämpas så
att A-stenograf med halv tjänst vid behov skall kunna anlitas i större omfattning.
Övergångsvis bör två av de sex reservstenograferna kunna anställas som
A-stenografer, alltså med samma skyldighet som dessa att tjänstgöra vid
arbetsplena och större fristående debatter. Med en sådan förstärkning kommer
under enkammarriksdagens första tid sexton refererande stenografer
att stå till riksdagens förfogande. Om någon av de fjorton fasta stenograferna
avgår och efterträdes av någon av de två reservstenografer som provisoriskt
anställs som A-stenografer, bör dennes tillfälliga tjänst dragas in,
om inte erfarenheten visar att det finns ett konstant behov av den.
Hittills har det varit möjligt att klara arbetet med debattprotokollen nästan
enbart genom stenografisk upptagning. Vid vissa tider har det emellertid
varit svårt att få tag i personer med tillräcklig färdighet i stenografi
och tillräcklig skicklighet i redigering, ett arbete som kräver inte bara stilistisk
känsla utan också vidsträckta kunskaper och ett säkert omdöme. Såvitt
man nu kan bedöma, torde riksdagen vid övergången till enkammarsystemet
inte möta några särskilda svårigheter att fylla organisationen. Utredningen
vill emellertid väcka frågan, om inte riksdagen redan nu bör
överväga vad som kan behöva göras för att klara stenograffrågan på längre
sikt. Det vill då synas, som om det är en brist i den hävdvunna organisationen,
att det inte finns något inbyggt system för utbildning och urval.
På många håll inom statsförvaltningen inleder tjänstemännen vanligen sin
karriär genom förberedande tjänstgöring i lägre lönegrad. För tjänstemän i
akademikerkarriärerna har man arrangerat en befordringsgång, som innebär
att den anställde först tjänstgör en viss bestämd tid i en lönegrad och
därefter flyttas upp i en högre lönegrad. Han kan därefter söka tjänst hos
myndigheten. Enligt utredningens mening bör det bli möjligt att tillämpa
ett liknande system i stenografkarriären, om man i en framtid kommer i
det läget att sökande med tillräckliga insikter och färdigheter inte anmäler
sig. En förutsättning för antagning i befordringsgång bör visserligen vara
färdighet i stenografi. Men man behöver inte ställa lika höga krav därpå
som man har måst ställa hittills. Viktigare är den stilistiska talangen och insikterna
i samhällsfrågor. Den anställde kommer att ha några år på sig för
att förvärva full kompetens för anställning i stenograftjänst ovanför befordringsgången.
Stenograferna i befordringsgången bör vara heltidsanställda.
Man får tänka sig att de får avräknas mot personalförteckningens 9 Lstenografer,
varvid antalet dock måste höjas något.
Den som har utnämnts till L-stenograf placeras för närvarande genast
i lönegrad A 25. Liksom statstjänstemän i övrigt får han »ål der stillägg»,
d. v. s. han flyttas med treårsintervall upp i löneklass, högst till löneklass
28. Någon annan befordran kan han inte räkna med, bortsett från befordran
till förste stenograf. I den mån systemet med befordringsgång vinner in
-
51
steg, kominer det också att finnas ett behov av mera erfarna stenografer
som kan vara lärare och handledare för stenograferna i befordringsgången.
Man bör kunna tänka sig att för sådana uppgifter inrätta ett mindre antal
stenograf tjänster i högre lönegrad såsom ersättning för samma antal tjänster
i den vanliga stenograflönegraden. Stenografer i den högre lönegraden
bör vara skyldiga att framför andra tjänstgöra i par med stenografer i befordringsgången
och att även i övrigt handleda dem.
Liksom hittills bör det uppdragas åt en av förste stenograferna att mot
särskilt arvode ha ansvaret för indelningen av stenograferna till tjänstgöring
och att i första hand svara för kontakten mellan stenograferna och
kammarsekreteraren i administrativa angelägenheter.
12.1.5. Sammanfattning
Sammanfattningsvis föreslår utredningen en stenograforganisation bestående
av fyra förste stenografer, alla deltidsanställda mot arvode, en av
dem tillika med vissa arbetsledningsuppgifter, vidare nio L-stenografer, fem
A-stenografer och sex reservstenografer. Tjänst som A-stenograf skall kunna
halveras. Reservstenograf skall kunna kallas in till tjänstgöring inte bara
då annan stenograf är ledig utan också annars när arbetsförhållandena är
särskilt pressande; det bör ankomma på kammarsekreteraren att besluta
därom. Övergångsvis skall två av reservstenograferna kunna anställas som
A-stenografer. Det bör i framtiden som nu vara möjligt att anställa person
utan färdighet i stenografi såsom redigerare.
Utredningen gör vidare vissa uttalanden om befordringsgång i början
av stenografkarriären och om tjänster i högre lönegrad för särskilt rutinerade
stenografer som jämte sina uppgifter som stenografer skulle ha
vissa uppgifter som lärare och handledare för stenografer i befordringsgången.
Utredningen anser dock att man inte nu behöver lägga fram något
förslag i dessa frågor, eftersom det i samband med enkammarreformen
torde vara möjligt att fylla behovet av stenografer utan särskilda åtgärder.
12.2. Maskinskrivarna vid snabb protokollet
Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändring i anställningsformerna
för maskinskrivarna vid snabbprotokollet. De är nu
anställda mot timlön. Utöver timlönen åtnjuter de ett exspektansarvode.
Enligt vad utredningen har erfarit har det inte hittills varit svårt att finna
lämpliga sökande. Utredningen har f. ö. genom en rundfråga till dem som nu
sköter maskinskrivningen vid snabbprotokollet inhämtat att de flesta av
dem är inställda på att fortsätta med arbetet även efter den 1 januari 1971
med nuvarande anställningsform. Det torde vara rimligt att räkna med att
det kommer att behövas tolv maskinskrivare och dessutom en föreståndare.
52
13. Personalorganisationen i övrigt
13.1. Kammarkansliet och utskottskanslierna
Förslag till personalorganisation för kammarkansliet har avgivits till utredningen
av de båda kammarsekreterarna. Förstakammarsekreterarens
förslag innebär att man skulle gå vidare på vägen mot heltids- och helårsanställning.
Andrakammarsekreterarens förslag ansluter sig närmare till
nuvarande ordning, med flera befattningshavare anställda mot arvode under
sessionerna (extraarbete) och andra anställda på heltid men bara under
sessionerna. Endast ett fåtal av tjänstemännen skall enligt detta förslag
vara anställda för helår och heltid, och av dessa skall några enligt sekreterarens
tanke mellan sessionerna kunna fullgöra viss fyllnadstjänstgöring
hos andra riksdagsorgan.
Utredningen bär, som tidigare nämnts, ansett att det knappast vore försvarligt
att avstå från att anlita de personers tjänster, som är villiga att
ställa sig till förfogande för tjänstgöring i andra former än för helår och
på heltid. Därför har utredningen kommit fram till att andrakammarsekreterarens
förslag, som även i övrigt synes vara lämpligt utformat, bör läggas
till grund för det nya kammarkansliets personalstat.
Utskottsorganisationen påverkas i mindre mån av enkammarreformen.
Den mest betydande nyhet som återverkar på kansliorganisationen är att
det kommer till ett fjärde lagutskott. Av vad som anförts tidigare (under
4.1) framgår att utredningen anser att utskottskanslierna bör bestå som
självständiga enheter i fråga om de centrala momenten i utskottsarbetet,
nämligen föredragningen av riksdagsärenden.
Organisationsutredningen har uppdragit åt en särskild arbetsgrupp att
göra en översyn av kon tor srutinerna inom riksdagen. Vad som åsyftas med
denna översyn är skrivarbete, registrering och diarieföring och meddelanden
mellan skilda riksdagsorgan om fattade beslut m. in.
Organisationsutredningen har bett RFK om hjälp med att, på grundval
av utredningens överväganden och arbetsgruppens översyn, göra en genomgång
av AK-sekreterarens förslag till personalorganisation för kammarkansliet
och av den nu gällande personalorganisationen för utskotten. Beträffande
utskotten bar utredningen därvid, i enlighet med vad som anförts
under 4.1, visat på möjligheten att i den mån det är lämpligt slå samman
utskottskanslierna i fråga om registrerings- och skrivarbete samt övriga
kontorsrutiner. Direktören i RFK har med anledning av utredningens hemställan
i samråd med utredningen utarbetat ett förslag till personalorganisation
för kammarkansliet, vilket utredningen härmed framlägger som sitt
eget (bilaga 6). Beträffande utskottskanslierna måste utredningen avvakta
resultatet av den nyss nämnda arbetsgruppens översyn. I denna del avser
utredningen att lägga fram förslag i början av år 1970.
53
13.2. Det centrala förvaltningsorganet
Utredningens förslag får vissa konsekvenser för det centrala förvaltningsorganets
personalbehov. Särskilt kommer dess uppgifter inom personaladministrationen
i kammare och utskott att kräva en viss förstärkning. Vissa
uppgifter, som nu ankommer på kammarkanslierna, kommer vidare att föras
över till förvaltningsorganet. Direktören i RFK har samtidigt med det
nyss nämnda förslaget till personalorganisation för kammarkansliet lagt
fram vissa synpunkter på förvaltningsorganets personalorganisation (se bilaga
6). Utredningen kan ansluta sig till vad han där anför. Emellertid finns
det oberoende av organisationsutredningens förslag ett behov att se över
personalorganisationen hos vissa av förvaltningsorganets enheter. Förslag i
frågan torde därför få utarbetas i annat sammanhang, närmast i anslagsframställning.
Beträffande vaktmästarkåren och städpersonalen hänvisas till
nästa avsnitt.
13.3. Vaktmästarkåren och städningspersonalen
Vaktmästarkårens storlek och sammansättning efter kammarreformen
och flyttningen till det provisoriska riksdagshuset har utretts särskilt på
initiativ av RFK och under medverkan av statskontoret. Även städningspersonalens
storlek och sammansättning är föremål för RFK:s uppmärksamhet;
förberedelserna bedrivs även i denna del under medverkan av särskild
expertis.
Utredningen har efter samråd med RFK beslutat att gå förbi dessa frågor.
Resultatet av RFK:s utredningsarbete kommer att redovisas för riksdagen
i annan ordning.
14. Tryggheten i anställningen för sekreterarpersonalen
Utredningen har mottagit en uppvaktning av SACO-föreningen för anställda
vid riksdagen och dess verk. Föreningens företrädare framförde bl. a.
synpunkter på sekreterarpersonalens anställningstrygghet. De vände sig särskilt
mot den anställningsform som begagnas, förordnande tills vidare,
längst under viss tid (tre år, för kammarsekreterarna dock ett år). Större
trygghet skulle erbjudas, menade de, med anställningsformen förordnande
för bestämd tid, en form som begagnas inom statsförvaltningen främst för
verkschefer. Ett särdrag hos denna anställningsform, som föreningsföreträdarna
särskilt framhöll, är att anställning är förenad med en särskild pensionsrätt,
förordnandepension, som kan realiseras vid skiljande från tjänsten.
Förelåg en sådan pensionsrätt, skulle, menade de, tjänstemän vara
mera benägna att ta anställning hos riksdagen trots de osäkra befordringsutsikterna.
Beträffande konstruktionen av pensionsrätten yttrade föreningsföreträdarna
att flera möjligheter fanns.
54
Utredningen vill erinra om att anställningsformen förordnande tills vidare
vid 1966 års organisationsreform i viss mån betraktades som ett provisorium
(IvBaU 1966: 2 s. 11). De anställdas önskemål om större trygghet i
anställningen är förståeliga. Utredningen finner det emellertid inte möjligt
att följa SACO-föreningens förslag att utskottssekreterartjänsterna skulle
tillsättas med förordnande för bestämd tid med rätt till förordnandepension.
En tjänsteman som har förordnats för bestämd tid kan nämligen inte skiljas
från tjänsten genom uppsägning före förordnandetidens utgång. Utredningen
vill hävda, att en sådan fasthet i anställningen är olämplig från riksdagens
synpunkt. Därtill kommer att de flesta utskottssekreterarna hittills
har varit ganska unga. En förordnandepensionsrätt för dessa tjänstemän
skulle kunna ådraga riksdagen förhållandevis stora kostnader.
Utredningen har i stället övervägt andra möjligheter att öka anställningstryggheten
för sekreterarpersonalen. Det skulle ligga nära till hands att
föreslå anställningsformen extra ordinarie (eo, med lönegradsbeteckning Be
eller Ce) som i praxis har kommit att innebära en nära nog lika säker ställning
som ordinarie med fullmakt eller konstitutorial. Här finns emellertid
den svårigheten att en tjänsteman enligt de bestämmelser som gäller inte
lär kunna förena en eo-tjänst inom riksdagsförvaltningen med en annan
statlig eo-tjänst, och många av utskottens sekreterare och biträdande sekreterare,
särskilt de hos lagutskotten, brukar ha eo-tjänster såsom assessorer
eller fiskaler inom domstolsväsendet. De skulle alltså för att kunna tillträda
en tjänst som sekreterare vid utskott tvingas frånträda sin domstolstjänst.
Något liknande hinder finns inte för exempelvis en extra ordinarie domstolstjänsteman
att mottaga ett förordnande tills vidare. Utredningen anser
sig därför inte kunna förorda någon annan lösning än att man håller fast
vid anställningsformen förordnande tills vidare. Emellertid vill utredningen
föreslå att man i framtiden avstår från att begränsa längden av tillsvidareförordnandena
till högst tre år. Tidsbegränsningen gör det möjligt att vid
förordnandetidens utgång skilja tjänstemannen från hans befattning utan
att några skäl behöver åberopas. Löper förordnandet tills vidare utan tidsbegränsning,
måste arbetsgivaren alltid vid uppsägning åberopa något »objektivt»
skäl, nämligen att tjänstemannen har brustit i lämplighet för
tjänsten, att det finns anledning att dra in tjänsten eller att uppsägningen
av annat skäl är påkallad från allmän synpunkt (30 § andra stycket statst
j änstemannalagen).
Till det sagda vill utredningen foga att riksdagens organ (närmast det
centrala förvaltningsorganet) i stället för att skilja en tjänsteman från
hans anställning givetvis i första hand bör undersöka möjligheterna att
placera honom i eu annan befattning inom riksdagsförvaltningen. Detta
torde underlättas genom den samordning av personalärendenas handläggning
som utredningen har föreslagit.
Beträffande kammarsekreteraren vill utredningen förorda anställnings -
55
formen förordnande för bestämd tid. I samband därmed föreslår utredningen
att kammar sekreteraren skall väljas för tre år och inte som nu
för en riksdag; hans mandatperiod bör icke helt sammanfalla med riksdagsledamöternas
utan löpa tre år från valtillfället. Kammarsekreteraren
får en ställning liknande en verkschefs. Man har inte lika stor anledning
som i fråga om utskottssekreterare att räkna med att han övergår eller återgår
till annan statlig tjänst. Ingen lär bli vald till kammarsekreterare utan
att först på andra poster ha givit bevis för utomordentlig duglighet. Det
kan därför inte vara något olämpligt band på riksdagens handlingsfrihet
att avstå från uppsägningsmöjligheten under förordnandetiden. Den biträdande
kammarsekreteraren bör däremot jämställas med utskottssekreterarna.
Utredningen förordar alltså att kammarsekreteraren anställs genom förordnande
för bestämd tid (tre år) och att alla andra sekreterare och biträdande
sekreterare vid kammar- och utskottskanslierna anställs genom förordnande
tills vidare utan tidsbegränsning.
15. Proceduren i tillsättningsärenden
i5.t. Ansökningsförfarandet
Enligt 6 § första stycket statstjänstemannalagen skall tjänst som myndighet
tillsätter i regel kungöras ledig till ansökan. Enligt 9 § första stycket
tjänstemannastadgan för riksdagen och dess verk gäller bl. a. det undantaget
från regeln, att kungörelse inte behöver utfärdas beträffande tjänst på
löneplan C utom i den mån annorlunda stadgas i reglemente eller instruktion
för den myndighet varom är fråga (sådant särskilt stadgande torde för
riksdagsförvaltningens del finnas bara för överbibliotekarien vid riksdagsbiblioteket).
Såsom nämnts i tidigare sammanhang (under 7), är tjänsterna
som sekreterare hos kammare och utskott, som föredragande hos KU eller
avdelningssekreterare hos SU och vissa av tjänsterna som biträdande sekreterare
hos utskotten placerade på löneplan C.
Vid 1966 års reform av riksdagens personalorganisation uppdrog riksdagen
åt en särskild nämnd att första gången tillsätta vissa tjänster hos
kamrarna och utskotten. I anslutning till prövningen av tillsättningsfrågorna
gjorde nämnden vissa allmänna uttalanden, införda i protokoll vid sammanträde
den 16 december 1966. Nämnden yttrade sig bl. a. om förfarandet då
en utanför »frikretsen» (till »frikretsen» hör, utöver direktören i RFK,
kamrarnas, KU:s och SU:s sekreterare) stående sekreterareänst blir ledig.
Därom anförde nämnden:
Enligt nämndens mening bör i sådant fall, såvida det ej är uppenbart
obehövligt, tjänsten på nytt ledigförklaras. Det är därvid givetvis angeläget
att kungörandet sker på sätt som är ägnat att vinna största möjliga urval
56
kvalificerade sökande från olika karriärer inom utskottets verksamhetsområden.
Den omständigheten att t. ex. innehavaren av en biträdande sekreterare
änst på ett tillfredsställande sätt skött sin befattning bör följaktligen
enligt nämndens mening inte i och för sig medföra att denne, utan konkurrens
utifrån, skall inom utskottet befordras till högre ledigbliven tjänst.
För att syftet med organisationsreformen skall kunna vinnas och vidmakthållas
är det enligt nämnden av synnerlig vikt att tillsättningen av de högre
tjänsterna städse sker efter förutsättningslös prövning och under beaktande
av de kvalifikationskrav som i enlighet med vad förut framhållits måste
ställas på tjänsteinnehavarna.
Med hänvisningen i slutet av yttrandet åsyftade nämnden följande uttalande
tidigare i protokollet:
Som närmare framhållits i ovannämnda utskottsutlåtande (KBaU 1966:2)
måste vid tillsättningen av de genom organisationsreformen nyinrättade
fasta tjänsterna noga beaktas att sådana kvalifikationskrav upprätthållas,
som är ägnade att möjliggöra den avsedda effektiviseringen av arbetet på
tjänstemannaplanet och som svarar mot de i enlighet härmed avtalade nya
lönesättningarna. För nämnden har det härvid framstått som särskilt angeläget
att sekreterareänsterna, framförallt tjänst som ordinarie sekreterare
med chefskap för vederbörande organs kansli, inte tillsätts med annan än
sådan person som kan bedömas äga fullt övertygande kompetens för tjänsten.
På innehavare av sistnämnda tjänster bör sålunda enligt nämndens
mening i princip ställas minst lika höga krav som gäller i fråga om t. ex. expeditionschef
eller rättschef i statsdepartement.
Utredningen ansluter sig till de återgivna uttalandena av 1966 års tillsättningsnämnd.
Det är viktigt att de högre tjänsterna tillsätts efter grundlig
prövning och att så många sökande som möjligt får tillfälle att anmäla sig
som sökande. Utredningen anser för sin del att tjänster hos kammaren och
utskotten utanför »frikretsen» utan undantag bör förklaras lediga och att
alltså föreskriften i tjänstemannastadgan, att tjänster på löneplan C inte
skall behöva ledigförklaras, i framtiden inte skall gälla sådana tjänster hos
kammare och utskott för vilka lönen bestäms genom avtal. Beträffande de
tjänster hos förvaltningsstyrelsen som är uppförda på löneplan G (tjänsterna
såsom direktör, såsom chef för andra arbetsenheten och såsom chef för
upplysningstjänsten) föreslås ingen ändring.
Den som skall befordras till någon av sekreterartjänsterna inom »frikretsen»,
dvs. tjänsterna som sekreterare hos kammaren, KU eller SU, måste
vara väl förtrogen med riksdagens arbete och med konstitutionell rättspraxis.
Detta gäller i särskilt hög grad kammarsekreteraren. Ofta torde urvalet
till dessa tjänster vara begränsat till dem som redan tjänstgör i riksdagen.
Utredningen vill därför inte föreslå ett obligatoriskt ansökningsförfarande
i fråga om dessa tjänster. Självfallet skall det likväl inte finnas nå«
got hinder att ledigförklara dem när det anses lämpligt.
57
15.2. Yttranden i tillsättningsärenden
Vid tjänstetillsättning inom den Kung!. Maj:t underställda statsförvaltningen
brukar den myndighet hos vilken tjänstemannen skall arbeta få ge
sin mening till känna genom en anmälan eller ett yttrande, om den inte själv
fattar tillsättningsbeslutet. Något liknande bör tillämpas inom riksdagen,
när nu tillsättningsärendena för framtiden flyttas över till det centrala förvaltningsorganet.
Detta bör på lämpligt sätt ge utskotten och övriga berörda
organ möjlighet att ge sin mening till känna i tillsättningsärendena. Något
krav på skriftligt yttrande bör icke uppställas. Det bör vara möjligt för
nämnda organ att framföra sin mening på annat sätt, exempelvis genom att
en företrädare lämnar upplysning därom vid styrelsens sammanträde. Beträffande
kammaren och utskotten bör, liksom nu, sekreteraren få en i författningen
angiven rätt att framföra sin mening i ärenden angående tillsättning
av andra tjänster (jfr 30 § 2 mom. riksdagsstadgan).
15.3. Tillkännagivande om beslut, anställningsbevis
Enligt organisationsutredningens mening saknas anledning att föreslå
någon ändring i de nu gällande bestämmelserna om tillkännagivande om
beslut i ärende om tjänstetillsättning (11 och 12 §§ tjänstemannastadgan
för riksdagen och dess verk).
Enligt 8 § statstjänstemannalagen skall tjänsteman erhålla skriftligt bevis
om anställningen. Enligt 30 § riksdagsstadgan utfärdas anställningsbevis
för kammarsekreterare av talmannen, för sekreterare i ständigt utskott av
talmännen på riksdagens vägnar och för övriga tjänstemän hos kammare
eller ständigt utskott av talmannen eller utskottsordföranden med kontrasignation
av sekreteraren. Även efter enkammarreformen bör anställningsbevis
för kammarsekreteraren utfärdas av talmannen (utan kontrasignation).
I övriga fall synes det lämpligast att anställningsbevis utfärdas av
förvaltningsstyrelsen.
Frågan om anställningsbevis för riksdagens övriga tjänstemän beröres
inte av organisationsutredningens förslag.
15A. Vissa övergångsproblem
15.4.1. Ledigförklarande av tjänsterna i kammarkansliet
I
samband med ikraftträdandet av den nya organisationen i januari 1971
föreligger en särskild situation. Den huvudsakliga ändringen i fråga om
personalorganisationen är att de två kammarkanslierna skall slås samman
till ett. I det läget torde det inte bli någon svårighet att finna sökande väl
lämpade att sköta befattningarna i det nya kansliet. Snarare kan man förmoda
att det kan bli vissa svårigheter för riksdagen att utnyttja alla de kun
-
58
skaper och all den skicklighet som finns samlad i de nuvarande kammarkanslierna.
Det kan i varje fall bli nödvändigt att placera vissa av de nuvarande
kammartjänstemännen inom andra riksdagsorgan. Det finns knappast
någon anledning att tro att någon utifrån kommande sökande skulle kunna
anses mera skickad för arbetsuppgifterna i kammarkansliet än de nuvarande
kammartjänstemännen. Med tanke därpå skulle ett ansökningsförfarande
inte fylla någon uppgift utan i stället lägga en onödig börda både på de
prövande instanserna och på de utifrån kommande sökandena. Organisationsutredningen
vill därför föreslå att det inför ikraftträdandet skall bli
möjligt att underlåta att kungöra tjänsterna i det nya kammarkansliet lediga
till ansökan.
Utredningen vill emellertid förorda att det riksdagsorgan som skall ha
hand om tillsättningarna (se närmast härefter) genom meddelanden på anslagstavlor
inom riksdagshuset tillkännager att de som önskar komma i
fråga till en tjänst vid kammarkansliet anmäler sig inom en viss utsatt tid.
Ett sådant förfarande är brukligt vid omorganisationer.
15.4.2. Särskild tillsättningsnämnd
Vid 1966 års reform av personalorganisationen handlades tjänstetillsättningsfrågorna
av den nyss omtalade nämnden. Ett väsentligt motiv till denna
särskilda ordning var att tillsättningsfrågorna eljest skulle komma att
handläggas av ett flertal små enheter inom riksdagen, var och en med begränsade
resurser. Ett annat var att enhetliga tillsättningsnormer borde tilllämpas
och en för framtiden lämplig praxis borde inledas. Utredningen anser
att man även nu bör finna en ordning som motsvarar kraven på enhetlighet
i bedömningen. För detta ändamål synes emellertid en särskild nämnd
inte nödvändig. Det förefaller naturligare att lägga uppgiften på styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor, som under de år kontoret har bestått har
skaffat sig en omfattande erfarenhet av personalfrågor. Styrelsen bör dock
vid handläggningen av tillsättningsfrågorna förstärkas med en företrädare
för kamrarna och en för utskotten. Dessa bör lämpligen utses av talmanskonferensen.
Självfallet måste styrelsen under beredningen samråda med
de organ vid vilka tjänstemännen skall placeras.
15.4.3. Besvär över tjänstetillsättning vid ikraftträdandet
Den
besvärsnämnd som utredningen har förordat (under 7) kommer att
tillsättas först efter den 1 januari 1971, och då bör de tillsättningsfrågor
som föranleds av kammarreformen vara slutgiltigt avgjorda. Besvär i dessa
frågor bör därför anföras hos BaU (se 35 § tjänstemannastadgan för riksdagen
och dess verk).
59
18. Talmanskonferensen
Talmanskonferensen är i första hand ett organ för samråd och rådplägning
i procedurfrågor. Den är inte sammansatt efter proportionella grunder.
Det är med tanke därpå naturligt att man i största utsträckning har undvikit
att lägga några egentliga beslutsfunktioner på konferensen.
Utredningens förslag till förvaltningsorganisation innebär inte någon mera
avsevärd ändring för talmanskonferensens del. Några mindre betydande
göromål flyttas från konferensen till förvaltningsstyrelsen. I gengäld kan
man förmoda att samrådet och rådplägningen i enkammarriksdagen kommer
att bli viktigare än nu. Talmanskonferensens roll som ett ledningsorgan
för hela riksdagen kommer, enligt vad man nu kan antaga, att framträda
mera än i tvåkammarriksdagen.
Uppgiften som föredragande i talmanskonferensen bör ligga på en tjänsteman
med särskild erfarenhet och insikt i den konstitutionella sidan av
riksdagens arbete. Enligt utredningens mening bör denna uppgift i första
hand vila på kammarsekreteraren.
Det är ett starkt intresse att det kommer till stånd ett nära samarbete
mellan talmanskonferensen och förvaltningsstyrelsen. Ett medel för ett sådant
samarbete är att talmannen blir självskriven ordförande i förvaltningsstyrelsen,
ett annat är att kammarsekreteraren skall ha rätt att deltaga i
överläggningarna vid styrelsens sammanträden och få sin mening antecknad
till protokollet. Detta har utredningen föreslagit i det föregående (under
6.2. och 6.4.). Enligt utredningens mening finns det också ett behov av att
förvaltningsstyrelsen håller kontinuerlig kontakt med överläggningarna i
talmanskonferensen. Styrelsen bör å ena sidan vara underrättad om de resonemang
som där förs i procedurfrågor och andra frågor som kan inverka
på avgörandet av personalfrågor, byggnadsfrågor och andra angelägenheter
som det ankommer på styrelsen att sköta om. Å andra sidan bör talmanskonferensens
ledamöter ha omedelbar tillgång till den sakkunskap i riksdagens
förvaltningsfrågor som finns inom styrelsen. Utredningen anser att det
med tanke härpå vore önskvärt att vice ordföranden i förvaltningsstyrelsen
bleve självskriven ledamot av talmanskonferensen. Konferensens sammansättning
är emellertid bestämd i grundlag (50 § andra stycket RO). Ledamöter
är talmannen, de tre vice talmännen, fyra särskilt valda ledamöter
samt de ständiga utskottens ordförande. Organisationsutredningen ser det
inte som sin uppgift att föreslå några grundlagsändringar. Man kan dock i
huvudsak nå samma resultat genom en föreskrift i riksdagsstadgan att styrelsens
vice ordförande får rätt att närvara vid konferensens sammanträden
(jfr den under några år på 1950-talet gällande regeln att ordförandena i de
ständiga utskotten ehuru de då inte var ledamöter av konferensen skulle
kallas till dess sammanträden). Vidare bör man i riksdagsstadgan bestäm
-
60
ma att direktören i förvaltningsorganet skall ha rätt att deltaga i talmanskonferensens
sammanträden och där yttra sin mening och få den antecknad
till protokollet.
Godtages organisationsutredningens förslag i dessa delar, uppnår man
ömsesidighet i kontakterna mellan talmanskonferensen och förvaltningsstyrelsen.
17. Ersättningsfrågor
17.1. Ersättningen åt talmannen
Övergången till enkammarriksdagen kommer att leda till att talmannen
får en tung arbetsbörda, i all synnerhet om organisationsutredningens förslag
förverkligas. Plenitiden kommer att bli längre än den nu är i någon av
kamrarna. Planeringsarbetet kommer att kräva stora insatser. Ordförandeskapet
i förvaltningsstyrelsen blir betungande. Representationen kommer
att kräva mycken tid och kraft.
Ställningen som folkrepresentationens främste företrädare kommer att
ge talmannen en framträdande plats i samhället.
Det kommer att bli nödvändigt för talmannen att ägna riksdagen hela
sin tid och alla sina krafter. Talmannen bör i fråga om inkomster och
tj änsteförhållanden i övrigt få en ställning som motsvarar hans uppgifter.
Utredningen räknar med att förslag i dessa hänseenden kommer att utarbetas
under den fortsatta behandlingen av utredningens förslag.
17.2. Ersättningen åt kammarsekreteraren och åt direktören i förvaltningsorganet
Kammarsekreteraren
och direktören i förvaltningsorganet får båda mera
maktpåliggande uppgifter än de motsvarande befattningshavarna har nu.
Den senare blir föredragande i alla personalärenden och får därigenom ett
mycket stort ansvar för hur riksdagsarbetet fungerar. Kammarsekreteraren
blir chef för enkammarriksdagens kansli och torde i egenskap av föredragande
i talmanskonferensen få större och viktigare uppgifter i fråga om
planeringen av riksdagsarbetet än vardera kammarsekreteraren har nu. Enligt
utredningens mening bör de båda placeras i lönegrad C 5 (nu 7 984 kr. i
månaden). Den avlöningsförstärkning som nu utgår till vardera kammarsekreteraren
(för närvarande 693 kr. per månad) bör icke få någon motsvarighet
i den nya organisationen.
17.3. Ersättningen åt övriga tjänstemän
För det stora flertalet av riksdagens tjänstemän bestäms både lönerna
och övriga anställningsförmåner genom avtal. Därvidlag kan utredningen
61
inte göra något uttalande. Utöver kammarsekreteraren och direktören i förvaltningskontoret
är bara sekreterarna hos KU och SU undantagna från avtalsreglering
(beträffande lönerna; övriga anställningsförmåner bestäms
även för dem genom avtal). De uppbär nu båda lön enligt lönegrad C4 (nu
7 392 kr. i månaden) plus avlöningsförstärkning om 373 kr. i månaden. Utredningen
anser att dessa förmåner inte bör ändras för närvarande.
18. Tjänstebenämnmgar m. m.
Enligt utredningens mening är det en fördel, om man för riksdagens plenum
begagnar uttrycket kammare, inte uttrycket riksdagen; kammaren och
utskotten är alltså skilda organ för riksdagen. Det blir då naturligt att använda
benämningarna kammarsekreterare och kammarkansli.
Utredningen har i det föregående på många ställen begagnat termen förvaltningsstyrelsen
för det centrala förvaltningsorganet. Utredningen menar
att »riksdagens förvaltningsstyrelse» är en lämplig beteckning både för den
organisatoriska enheten i dess helhet och för den persongrupp som utövar
beslutanderätten. På liknande sätt betecknar termerna skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen både myndigheterna såsom tjänsteorganisationer
och de beslutande organen. Den föredragande tjänstemannen
bör enligt utredningens mening liksom hittills benämnas direktör.
Utredningen har inte funnit tillräcklig anledning att föreslå någon ändring
av titlarna för utskottens föredragande tjänstemän.
19. Sammanfattning och förslag
19.1. Förvaltningsstyrelsen
Riksdagens centrala förvaltningsorgan, förvaltningstyrelsen, får en i
jämförelse med den nuvarande styrelsen för RFK ändrad sammansättning.
Den kommer att bestå av ordförande och åtta andra ledamöter. Talmannen
blir självskriven ordförande i styrelsen med rätt att i de fall han så önskar
överlämna ordförandeskapet till en inom styrelsen vald vice ordförande;
denna befogenhet tänkes bli utnyttjad bl. a. i ärenden av rättslig karaktär.
De åtta ledamöterna av styrelsen (utöver ordföranden) väljs av och inom
riksdagen på en gång för tre år enligt vanliga proportionalitetsgrunder (se
75 § 1. och 2. RO). Riksdagen väljer samtidigt åtta suppleanter för dem för
samma tid och enligt samma grunder. Det sagda kräver att 28 § riksdagsstadgan,
i första hand dess andra stycke, får ändrad avfattning.
Kammarsekreteraren skall få rätt att närvara vid förvaltningsstyrelsens
sammanträden och att där ta del i överläggningarna och få sin mening antecknad
till protokollet. Bestämmelse härom bör inflyta i instruktionen för
förvaltningsstyrelsen.
62
19.2. Talmanskonferensen
Beträffande talmanskonferensen föreslår utredningen, i syfte att säkra
en nära samverkan mellan konferensen och förvaltningsstyrelsen, att förvaltningsstyrelsens
vice ordförande och dess direktör skall kallas till konferensens
sammanträden och där ha rätt att deltaga i överläggningarna och
få sin mening antecknad till protokollet. Föreskrifter härom bör inflyta i
riksdagsstadgan.
19.3. En riksdagens press- och informationstjänst
Utredningen går inte in närmare på frågan om att inrätta en särskild
avdelning för utåtriktad information. Det föreslås att den pressbevakning
som nu förekommer, vilken innefattar framställning och distribution
av pressöversikter i viktigare politiska spörsmål, från och med den 1 januari
1971 skall begränsas till kommentarer om riksdagsarbetet i mera teknisk
mening, reportage som är av intresse för riksdagens och dess ledamöters
ställning i samhället m. m. Denna bevakning bör vara en uppgift för kammarkansliet.
Samma gäller granskningen av ljudradions och televisionens
bevakning av riksdagsarbetet. Det bör ankomma på kammarsekreteraren
att hålla sig underrättad om pressbevakningens och radiogranskningens resultat
och rapportera för talmannen eller talmanskonferensen vad han anser
förtjäna uppmärksamhet.
19A. Vissa servicefunktioner
Representation vid besök av utländska delegationer och speciella inhemska
grupper bör det åvila talmannen, internationella sekretariatet och
kammarkansliet att arrangera. Det bör ankomma på en tjänsteman vid kammarkansliet
att svara för kontakterna mellan forskare och riksdagsledamöter
för enkäter m.m.
I kammarkansliets åligganden skall liksom hittills ingå att stå riksdagsledamöterna,
myndigheter, nyhetsmedier och allmänheten till tjänst med
upplysningar om riksdagsärenden samt svara för statistik angående riksdagsarbetet.
Ansvaret för ett antal servicefunktioner, som nu helt eller delvis ombesörjes
av kammarkanslierna eller något av dem, läggs på förvaltningsstyrelsen,
nämligen arrangemang i samband med mera rutinmässiga studiebesök,
framställning av broschyrer, annat illustrations- och studiematerial
angående riksdagen samt kataloger över ledamöterna m. m., arrangemang i
samband med språkundervisning för ledamöter och tjänstemän, skrivservice
åt ledamöterna samt uträkningen av kanslistödet åt riksdagsgrupperna.
Man bör överväga att föra in bestämmelser härom i instruktionen för förvaltningsstyrelsen.
63
19.5. Service i utrikesfrågor
Riksdagens internationella sekretariat samordnas med UU:s kansli. I
samband därmed knyts UU:s sekreterare till riksdagen i större omfattning
än nu med särskild uppgift, jämte sekreterarsysslan, att stå till talmannens
förfogande såsom konsult i utrikesfrågor. »Internationelle sekreteraren»,
tillika UU :s biträdande sekreterare, bör även i framtiden bistå Europarådsdelegaterna,
utskotten och enskilda riksdagsledamöter i samband med
deras internationella kontakter samt ägna sig åt arrangemang i samband
med besök av utländska parlamentariker.
19.6. Studieresor
Utskottens rätt att fatta beslut om studieresor skrivs in i riksdagsstadgan.
Där föreskrivs också att utskott, innan beslut om utrikes studieresa
fattas, skall samråda med talmanskonferensen. Denna skall bedöma den
planerade studieresans lämplighet, bl. a. från vissa i riksdagsstadgan angivna
allmänna synpunkter. Talmanskonferensen får också genom en uttrycklig
bestämmelse i riksdagsstadgan behörighet att utfärda närmare föreskrifter
om utskottens studieresor till utlandet.
Talmanskonferensen bemyndigas genom en föreskrift i riksdagsstadgan
att bevilja stipendier åt riksdagens ledamöter för enskilda studieresor samt
att meddela bestämmelser i vissa hänseenden om sådana resor.
19.7. Beslutanderätten i personalärenden
Beslutanderätten i alla personalärenden, utom arbetsledningen inom enheterna,
läggs på förvaltningsstyrelsen. Instruktionen för RFK säger (2 § 2.)
att alla personalärenden i fråga om personal inom RFK och, i den mån annat
ej gäller, annat riksdagens organ skall handläggas av RFK. Vad som
behöver ändras härvidlag är således de bestämmelser som lägger beslutanderätten
i personalärenden på andra organ. Särskilt kan nämnas 30 § 2 och
4 mom. riksdagsstadgan om tillsättande av tjänster och ledighet för tjänstemän.
I dessa avseenden bör beträffande tjänst hos utskott föreskrivas
att utskottet skall få tillfälle att yttra sig och att yttrandet skall avges i
samråd med sekreteraren, om ärendet gäller annan tjänst. På motsvarande
sätt bör kammarens presidium och kammarsekreteraren få tillfälle att yttra
sig vid tillsättning av tjänst vid kammarkansliet (utom tjänsten som kammarsekreterare;
denne bör väljas av kammaren efter förslag av presidiet).
Beträffande ledighet och vikariat krävs en bestämmelse i riksdagsstadgan
endast om kammarsekreteraren. Av bestämmelsen bör framgå att beslutanderätten
ligger hos kammaren. Att det skall ankomma på varje enhet för sig
att leda arbetet inom enheten torde inte behöva föreskrivas i författning.
Vad som fordras i denna del synes vara en föreskrift motsvarande 30 § 3
mom. riksdagsstadgan om att sekreteraren är chef för kansliet och i denna
egenskap ansvarig för kansligöromålens ordentliga och skyndsamma gång
och för expeditionen av fattade beslut.
5—914568
64
Beträffande fyllnadstjänstgöring för kammarens och utskottens tjänstemän
bör riksdagsstadgan föreskriva att förvaltningsstyrelsen fattar beslut
om tjänstgöring mellan sessionerna efter det att den enhet till vilken tjänstemannen
är knuten har fått tillfälle att yttra sig. Kammarsekreteraren
bör dock inte omfattas av denna föreskrift. Vad gäller övriga tjänstemän
vid kammarkansliet torde det få ankomma på kammarsekreteraren att avge
yttrande. Det sagda bör i fråga om stenograferna ha tillämpning även
under sessionerna och omfatta all tjänstgöring utom arbetet med protokollet.
Det förutsätts att tjänstemännen skall arbeta hos de organ, vid vilka de
i första hand är placerade, i den mån de behövs där.
Liksom hittills skall utskotten kunna besluta om specialföredragande.
Även eljest skall de kunna besluta om anställning av bisysslekaraktär. Det
senast sagda gäller också kammaren och vissa andra riksdagsorgan, såsom
lönedelegationen och krigsdelegationens presidium.
19.8. Särskild besvärsnämnd
Besvärsprövningen av tjänstetillsättningsfrågor och andra frågor, motsvarande
dem som inom den Kungl. Maj :t underställda förvaltningen handläggs
i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet, förs över från BaU till en
särskild besvärsnämnd bestående av en av riksdagen vald domare såsom
ordförande och två inom riksdagen valda bisittare. (Det förutsätts att besvärsärenden
av rent rättslig natur för riksdagens del lika väl som för statsförvaltningen
i övrigt kommer att handläggas av regeringsrätten.) Ordföranden
bör väljas enligt de regler som gäller för val av talman (33 § 1
mom. RO), de två andra ledamöterna i nämnden bör väljas enligt de allmänna
reglerna om val inom riksdagen (75 § 1 och 2 mom. RO). För ordföranden
och var och en av de andra ledamöterna bör finnas två ersättare. Ersättare
bör väljas samtidigt med och i samma ordning som ledamot. Valperioden
bör vara tre år.
Bestämmelserna om besvärsnämnden bör införas i riksdagsstadgan. Det
bör framgå att besvärsnämnden själv kan utse föredragande och annat behövligt
arbetsbiträde.
19.9. Personalorganisationen
Utredningen föreslår en ny personalorganisation för kammarkansliet inklusive
stenograf kåren (se bilaga 6) och gör vissa uttalanden angående förvaltningsstyrelsens
personalbehov.
Huvudpunkten är här det nya kammarkansliets organisation. Vissa personalminskningar
kan göras i jämförelse med de nuvarande två kammarkanslierna.
Förslaget bygger på heltids- och helårstjänster men förutsätter att
man i betydande utsträckning behåller det nuvarande systemet med vissa
tjänstemän anställda för heltid bara under sessionstid och andra tjänstemän
för deltid mot arvode.
Enligt utredningens förslag skall stenograforganisationen omfatta fyra
65
förste stenografer, fjorton stenografer och sex reservstenografer. Av reservstenograferna
skall övergångsvis två vara anställda permanent mot arvodé.
Utredningen rekommenderar för framtiden, närmast av rekryteringsskäl, ett
system med befordringsgång för ännu inte färdigutbildade stenografer och
med tjänster i högre lönegrad för stenografer med uppgift att, jämte stenografarbetet,
handleda stenograferna i befordringsgången.
Utskottskanslierna skall enligt utredningens förslag bestå som separata
enheter i fråga om de centrala uppgifterna, föredragning och annan handläggning
av riksdagsärendena. För det nya fjärde lagutskottet får man räkna
med en sekreterare och en biträdande sekreterare. I gengäld torde en av
tjänsterna såsom biträdande sekreterare vid andra lagutskottet kunna dras
in. I fråga om utskottens kontorsorganisation lägger utredningen inte fram
något förslag nu; ett förslag därom räknar utredningen med att kunna lägga
fram i början av år 1970.
Organisationsutredningens förslag innebär att det ställs större krav på
förvaltningsstyrelsen än på det nuvarande RFK, särskilt i fråga om personaladministrationen.
De uppgifter som flyttas över från kammarkanslierna
till förvaltningsstyrelsen ökar också kraven på dennas personalorganisation.
Organisationsutredningen framlägger emellertid inte något förslag om
ökning av förvaltningsstyrelsens personalorganisation. Denna torde behöva
revideras även i andra hänseenden; förslag därom torde komma att framläggas
för riksdagen i annan ordning. Det senast sagda gäller även vaktmästarkåren
och städpersonalen.
För kammarsekreteraren föreslår utredningen anställningsformen förordnande
för bestämd tid (Cp), varmed följer rätt till förordnandepension.
För utskottens sekreterare och avdelningssekreterare, föredragande och ordinarie
biträdande sekreterare föreslår utredningen anställningsformen förordnande
tills vidare (Cr), men till skillnad från nu utan tidsbegränsning.
Syftet är att i någon mån tillmötesgå önskemål från personalorganisationens
sida om förbättring av anställningstryggheten.
19.10. Proceduren i tillsättningsärenden
Beträffande proceduren i tillsättningsärenden föreslår utredningen att
den nuvarande föreskriften i tjänstemannastadgan för riksdagen och dess
verk, enligt vilken tjänst på löneplan C inte behöver ledigförklaras, i framtiden
inte skall gälla sådana tjänster hos kammare eller utskott för vilka
lönen bestäms genom avtal. Därigenom blir tjänsterna som kammarsekreterare
samt sekreterare hos KU och SU, vilka tre tjänster tillhör »frikretsen»,
de enda som inte behöver förklaras lediga till ansökan. Tjänsterna på
löneplan C hos förvaltningsstyrelsen (som direktör, som dennes ställföreträdare
och som chef för upplysningstjänsten) berörs inte av förslaget.
Reglerna om anställningsbevis måste ändras som en följd av att besluten
i tillsättningsärendena i allmänhet skall fattas av förvaltningsstyrelsen. An
-
G6
ställningsbevis för kammarsekreteraren bör utfärdas av talmannen, anställningsbevis
för övriga tjänstemän av förvaltningsstyrelsen. Föreskrifter härom
bör tas in i riksdagsstadgan.
Utredningen anser att tjänstetillsättningarna i samband med övergången
till enkammarriksdagen bör beslutas centralt, såsom fallet var även vid den
förra reformen vid årsskiftet 1966/67. Utredningen föreslår att riksdagen
uppdrager handläggningen av tjänstetillsättningarna åt styrelsen för RFK
förstärkt med en företrädare för kamrarna och en för utskotten. Dessa båda
bör utses av talmanskonferensen.
Första tillsättningen av tjänsterna i det nya kammarkansliet bör enligt
utredningens mening kunna göras utan egentligt ansökningsförfarande. Det
bör vara tillräckligt att man genom anslag inom riksdagshuset tillkännager
vilka tjänster som skall besättas.
19.lt.
Utredningen gör vissa uttalanden om ersättningen till talmannen in. m.
men lägger i den delen inte fram något förslag. För kammarsekreteraren
och direktören i förvaltningsstyrelsen föreslår utredningen lön efter lönegrad
G 5. För övriga tjänstemän inom »frikretsen» (sekreterarna i KU och
SU) föreslås ingen ändring. Lönerna till övriga tjänstemän bestäms genom
avtal.
Utredningen föreslår vissa nya benämningar. Det centrala förvaltningsorganet
bör benämnas riksdagens förvaltningsstyrelse. Samma benämning
föreslås för den organisatoriska enheten. Den skall alltså ersätta beteckningen
riksdagens förvaltningskontor. Riksdagens upplysningstjänst skall
benämnas riksdagens informationstjänst. Kammarens kansli skall betecknas
kammarkansli, ej riksdagskansli. Sekreteraren i kammaren får då benämningen
kammarsekreterare och hans närmaste man benämningen biträdande
kammarsekreterare. Utredningen föreslår inte någon ändring av titlarna
för utskottens föredragande tjänstemän.
67
RESERVATION
av herrar Lindholm och Regnéll.
I avsnittet om riksdagens förvaltningsstyrelse föreslår majoriteten inom
utredningen att talmannen obligatoriskt skall vara ordförande i styrelsen,
trots att man är medveten om att skäl kan anföras mot en sådan ordning.
Ett av dessa skäl är den stora arbetsbörda, som ordförandeskapet i förvaltningsstyrelsen
visat sig innebära. Utredningen uttalar i det sammanhanget,
att det centrala förvaltningsorganet framdeles kommer att få ännu
större uppgifter än vad riksdagens förvaltningskontor hittills haft.
Ett annat skäl som talar mot att talmannen obligatoriskt skall vara ordförande
i förvaltningsstyrelsen är att talmannen skulle kunna komma att
få vissa av sina beslut överprövade av annat riksdagsorgan.
De ovan redovisade nackdelarna i förslaget om talmannens obligatoriska
ordförandeskap i förvaltningsstyrelsen vill utredningens majoritet minska
genom ett arrangemang som skulle innebära, att talmannen dels i »frågor
om detaljer», dels i ömtåligare frågor skulle ha möjlighet att avstå från att
presidera.
En sådan lösning synes oss inte vara den lämpligaste.
Den proportionella sammansättningen av styrelsen, som ter sig naturlig,
skulle komma att förryckas vid handläggningen av de ärenden, där ordföranden-talmannen
önskade avhålla sig från att utöva ordförandeskapet. Utredningens
majoritet vill föreskriva, att han därvid som ordförande ersättes av
vice ordföranden, vars suppleant då skulle inträda som ledamot. Resultatet
skulle bli — eftersom vice ordföranden vanligen torde representera annat
parti än ordföranden-talmannen — att partirepresentationen i styrelsen skulle
komma att förskjutas vid handläggningen av en rad ärenden, bland dem
sådana som av utredningsmajoriteten betecknats som »ömtåligare».
De argument som vi ovan anfört mot tanken att talmannen obligatoriskt
skulle vara ordförande i förvaltningsstyrelsen för oss inte till att avvisa tanken
på att en kombination mellan talmanskap och ordförandeskap i förvaltningsstyrelsen
skulle kunna förekomma. Vi är medvetna om att det är
önskvärt att talmannen är välinformerad inom riksdagens hela ansvarsområde
och att han har tillfälle att på ett tidigt stadium framföra sina synpunkter.
Med allt skäl talar utredningens majoritet om att frågan bör ses också ur
kommande talmäns synpunkt. Vi föreställer oss att ett obligatoriskt ordförandeskap
i förvaltningsstyrelsen — även med de inskränkningar som utredningsmajorileten
tänkt sig — skulle kunna komma att te sig som en be
-
68
lastning för en talman, som — till nytta för riksdagens kontakt med andra
samhällsavsnitt — kan önska bibehålla något tidigare engagemang, t. ex.
inom centrala organisationer. Vi vill här göra en jämförelse med landshövdingar,
som inte alltid finner det riktigast att fungera som ordförande
i sammanhang, där budet normalt går till dem — erforderlig kontakt kan
ibland hållas i andra former. Att förfrågan om talmans villighet att åta sig
medlemskap i styrelsen — och därmed i praktiken ordförandeskapet —
framställes av vederbörande partigrupp finner vi självklart.
Mot denna bakgrund blir vårt förslag:
Förvaltningskontorets styrelse består av nio ledamöter med suppleanter,
valda i ett sammanhang.
Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.
Styrelsemedlem som ej deltar i sammanträde ersättes av sin suppleant.
Talman äger -— oavsett medlemskap i styrelsen — rätt att närvara vid sammanträden
i förvaltningskontorets styrelse, där yttra sig och få sin mening
tagen till protokollet.
69
Bilaga 1
Utskottskansliernas personalorganisation
Tjänsteställe, tjänstebenämn. |
Lönegradsplacerad tjänst |
Arvodestjänst |
|
ordinarie |
icke-ordinarie |
||
Utrikesutskottet |
|||
Utrikesutskottets sekreterare |
la) |
||
Biträdande sekreterare..... |
la) |
||
Konstitutionsutskottet |
|||
Konstitutionsutskottets sek- |
|||
reterare................ |
1 |
||
Föredragande............. |
3b) |
||
Biträdande sekreterare..... |
1—3 |
||
Förste kanslist............ |
1 |
||
Kanslist.................. |
1 |
||
Statsutskottet |
|||
Statsutskottets sekreterare . |
1 |
||
Avdelningssekreterare...... |
5 |
||
Biträdande avdelningssekre- |
|||
terare.................. |
5—7 |
||
Kamrerare................ |
la) |
||
Förste byråsekreterare..... |
1 |
||
Kanslist.................. |
1 |
||
Bevillningsutskottet t |
|||
Bevillningsutskottets sekre- |
|||
terare.................. |
1 |
||
Biträdande sekreterare..... |
2 |
2 |
|
Kanslist.................. |
1 |
||
Bankoutskottet |
|||
Bankoutskottets sekreterare |
1 |
||
Biträdande sekreterare..... |
2C) |
||
Första lagutskottet |
|||
Första lagutskottets sekrete- |
|||
rare.................... |
1 |
||
Biträdande sekreterare..... |
1 |
||
Kanslist.................. |
1 |
||
Andra lagutskottet |
|||
Andra lagutskottets sekrete- |
|||
rare.................... |
1 |
||
Biträdande sekreterare..... |
1 |
1 |
|
Kanslist.................. |
1 |
||
Tredje lagutskottet |
|||
Tredje lagutskottets sekrete- |
|||
rare.................... |
1 |
||
Biträdande sekreterare..... |
1 |
||
Kanslist.................. |
1 |
a) Bisyssla.
b) Därav 2 med fyllnadstjänstgöring som byråchef hos JO.
c) Därav 1 bisyssla.
70
Tjänsteställe, tjänstebenämn. |
Lönegradsplacerad tjänst |
Arvodestjänst |
|
ordinarie |
icke-ordinarie |
||
Jordbruksutskottet |
|||
Jordbruksutskottets sekrete- |
|||
rare.................... |
1 |
||
Biträdande sekreterare..... |
1 |
||
Kanslist.................. |
1 |
1 |
|
Allmänna beredningsutskottet |
|||
Allmänna beredningsutskot- |
|||
tets sekreterare.......... |
1 |
||
Biträdande sekreterare..... |
1 |
||
Kanslist.................. |
1 |
Riksdagens förvaltningskontor
Organisationstablå
Direktör
Styrelse
1I. arbetsenheten
Förhandlings- och
avtalsfrågor för riksdagen
och dess verk,
organisations- och
personalärenden,
förvaltningsföreskrifter,
författningsutgivning,
budgetfrågor.
7. arbetsenheten
Frågor om riksdagshuset
och lokaler i
övrigt för riksdagen
ocli dess verk utom
riksbanken och riksgäldskontoret,
intendenturärenden.
Förvaltar-, maskinoch
hantverksdetaljerna.
III. arbetsenheten
Arvoden, löner, ersättningar
och pensioner
för riksdagens
ledamöter och för
personal hos riksdagen
och dess verk
utom riksbanken och
riksgäldskontoret.
7V. arbetsenheten
Frågor om riksdagstrycket,
inberäknat
riksdagens debattprotokoll.
Tryckeriexpeditionen.
Riksdagens centrala
skrivbyrå.
Korrekturläsarna.
V. arbetsenheten
Riksdagens upplysningstjänst.
Register till riksdagstrycket.
72
Bilaga 3
Tjänster vid riksdagens förvaltningskontor
Tj änstebenämning |
Lönegrad |
Antal tjänster |
För- änd- ring |
Antal |
För- änd- ring |
Anmärkningar |
|
1/7 67 |
1/1 68 |
1/10 69 |
|||||
Direktör............ |
högst Cp |
||||||
eller Cr 4 |
1 |
1 |
1 |
||||
Byråchef............ |
Cr 1 |
1 |
1 |
1 |
|||
» ............ |
Co 1 |
— |
1 |
+ 1 |
1 |
||
Avdelningsdirektör. . . |
Bo 6 |
1 |
1 |
1 |
|||
» ... |
Bo 5 |
1 |
— |
—1 |
— |
||
Byrådirektör......... |
högst |
||||||
Ae 30 |
1 |
1 |
1 |
||||
» ......... |
Ae 28 |
1 |
1 |
1 |
|||
» ......... |
högst |
||||||
Ae 28 |
1 |
1 |
1 |
||||
» ......... |
Ae 26 |
1 |
1 |
1 |
|||
F. byråsekr.......... |
högst |
||||||
Ae 24 |
5 |
5 |
6 |
+ 1 |
|||
Korrekturläsare...... |
Arv.A 22 |
5 |
5 |
5 |
|||
» ...... |
Ae 21 |
3 |
3 |
3 |
|||
Revisor............. |
Ao 19 |
1 |
1 |
1* |
* Tillkommer 2 |
||
Maskinchef.......... |
Ao 19 |
1 |
1 |
1 |
tjänster i Ao 19 |
||
Assistent/byråassistent |
högst |
(vakantsatta). |
|||||
Ag 19 |
— |
— |
1 |
+ 1 |
Innehavarna inne- |
||
Amanuens........... |
Ag 18/ |
har högre extra |
|||||
Ae 22 |
— |
1 |
+ 1 |
— |
—1 |
ordinarie tjänst. |
|
Förrådsförvaltare..... |
Ag 17 |
1 |
1 |
1 |
|||
Assistent............ |
Ao 15 |
1 |
1 |
1 |
|||
» ............ |
Ae 15 |
— |
2 |
+ 2 |
2 |
||
F. kontorsskrivare.... |
Ae 15 |
I1 |
2 |
+ 1 |
2 |
||
Assistent............ |
Ag 15 |
1 |
1 |
1 |
|||
Maskinförman....... |
Ao 14 |
1 |
1 |
1 |
|||
Verkst.förman....... |
Ao 14 |
1 |
1 |
1 |
|||
F. reparatör......... |
Ao 13 |
1 |
1 |
1 |
|||
Registrator.......... |
Ae 13 |
1 |
— |
—1 |
— |
||
Kontorsskrivare...... |
Ae 13 |
3 |
2 |
—1 |
3 |
+ 1 |
|
» ...... |
Ag 13 |
— |
— |
1* |
+ 1 |
* Halvtidstjänst- |
|
Hantverkare......... |
Ae 12 |
1 |
1 |
1 |
göring |
||
Reparatör........... |
Ao 11 |
1 |
1 |
1 |
|||
» ........... |
Ae 11 |
2 |
2 |
2 |
|||
Kansliskrivare....... |
Ae 11 |
6 |
5 |
—1 |
5 |
||
» ....... |
Ag 11 |
2 |
2 |
2 |
|||
» ....... |
Arv. All |
2 |
2 |
1 |
—1 |
||
Kontorsbitr./Kontorist |
Ag 5/Ae 9 |
1 |
1 |
1 |
|||
Anneli.............. |
Arv. |
1 |
— |
—1 |
— |
||
Förest, debatterna.... |
Arv. |
1 |
1 |
1 |
|||
Summa |
51 |
51 |
53 |
+ 2 |
|||
Tillkommer: |
|||||||
Yaktm.tjänster enl. |
|||||||
spec............... |
44 |
44 |
44 |
||||
Totalt antal tjänster.. |
95 |
95 |
97 |
1 Fr. o. m. 1/1 1968.
73
Vaktmåstartjänster vid riksdagens förvaltningskontor (Spec.)
Tjänstebenämning |
Lönegrad |
Antal tjänster per |
Förändring |
Antal tj. per |
|
1/7 67 |
1/1 68 |
1/10 69 |
|||
Övervaktmästare..... |
Ao 14 |
3 |
3 |
3 |
|
F. expeditionsförman . |
Ao 14 |
1 |
1 |
1 |
|
F. expeditionsförman . |
Ao 13 |
7 |
7 |
7 |
|
F. expeditionsförman . |
Ae 13 |
2 |
2 |
2 |
|
F. riksdagsvaktmästare |
Ao 11 |
9 |
91 |
91 |
|
Expeditionsförman. . . |
Ae 11 |
3 |
3 |
3 |
|
F.riksdagsvaktmästare |
Ae 11 |
1 |
5 |
+ 4 |
5 |
Riksdagsvaktmästare. |
Ao 9 |
1 |
1 |
1 |
|
Riksdagsvaktmästare. |
högst Ae 9 |
17 |
13 |
—4 |
13 |
Antal tjänster |
44 |
44 |
±0 |
44 |
|
Vakanta tjänster1 2 |
Ae 9 |
3 |
3 |
3 |
47 47 47
1 varav en ptj. Aev 13 (Westman).
2 som ej skall tillsättas.
74
Bilaga 4
Redovisning av genomförd enkät
Organisationsutredningen ställde i en skrivelse den 20 maj 1969 frågor
angående förvaltnings- och personalorganisationen m. in. inom enkammarriksdagen
till kammar- och utskottssekreterarna samt direktören i förvaltningskontoret.
Enkätsvaren redovisas här i korthet.
1. Förvaltningsorganisationen
Andra kammarens sekreterare anser, att riksdagens kansli och förvaltningskontoret
bör bibehållas som självständiga enheter samt att det borde
övervägas att göra talmanskonferensen till ett gemensamt högsta organ för
kansliet och förvaltningskontoret. Emedan talmanskonferensen inte bör belastas
med detaljfrågor, skulle två särskilda styrelser utses av riksdagen,
en för kansliet och en för förvaltningskontoret, vars ordförande borde bli
medlemmar av talmanskonferensen. Ordförande i styrelsen för kansliet kunde
lämpligen en av de vice talmännen vara. Talmanskonferensen skulle avgöra
alla frågor av principiell betydelse och av övriga frågor endast de kontroversiella.
Styrelserna skulle således avgöra huvudparten av förekommande
ärenden och underställa talmanskonferensen sina beslut genom anmälan
av styrelseprotokollen. Någon form av kontinuerligt samråd mellan
talmannen och ordförandena i de båda styrelserna borde föreskrivas.
Direktören i förvaltningskontoret avvisar liksom andra kammarens sekreterare
tanken på att alla servicefunktioner inom enkammarriksdagen skulle
utföras av ett enda organ. Riksdagens förvaltningskontor bör bestå som ett
särskilt organ med en egen styrelse, vars ordförande borde vara självskriven
ledamot av talmanskonferensen. Direktören framhåller vidare att i förvaltningskontorets
arbetsuppgifter — till skillnad från riksdagskansliets — ingår
att fatta beslut, som rör enskild rätt. Dessa beslut måste i regel kunna
överklagas i den mån inte andra rättsmedel, t. ex. förhandling enligt kollektivavtalslagen
anvisats. Sådana besvärsärenden och förhandlingar ter sig
främmande för ett riksdagskansli. Dessutom förutsätter beslut i förvaltningsärenden
från rättsskyddssynpunkt särskilda anordningar på det organisatoriska
planet.
Övriga remissinstanser uttalar sig om förvaltningsorganisationen vid behandlingen
av frågan om tänkbara centrala organ vid en organisatorisk samordning
av utskottskanslierna.
Beträffande besvärsärenden uttalar första kammarens sekreterare, att sådana
ärenden av rättslig natur, vilka i fråga om statsförvaltningen i övrigt
prövas av regeringsrätten, för riksdagsorganens del bör flyttas från bankoutskottet
till regeringsrätten.
75
2. Kompetensfördelningen mellan riksdagens kansli och förvaltningskontor
2.1. Allmänt
Direktören i förvaltningskontoret anger principen för kompetensfördelningen
så att riksdagskansliet bör svara för arbetsuppgifter, som hänför sig
till handläggningen av riksdagens ärenden och förverkligandet av riksdagens
arbetsplan, medan förvaltningskontoret skall svara för arbetsuppgifter som
avser de yttre förutsättningarna härför, förvaltningsärendena, eller som betingas
av dess ställning som riksdagens centrala förvaltningsmyndighet i
förhållande till både den inre och den yttre riksdagsförvaltningen. Direktören
menar att efter denna princip bör även uppkommande detaljproblem i
framtiden lösas.
Andra kammarens sekreterare anser, att några väsentliga ändringar i
kompetensfördelningen inte torde vara påkallade samt framhåller som en
avgjord fördel att förvaltningskontoret centralt handlägger frågor rörande
riksdagshusbyggnaderna och lokalerna däri ävensom avlönings-, pensionsoch
reseersättningsfrågor för ledamöter och tjänstemän.
Konstitutionsutskottets sekreterare anser, att det är en bestämd fördel att
ha förvaltningskontoret som ett fristående serviceorgan och att så långt
möjligt renodla kompetensfördelningen. I princip bör kammar- och utskottskanslierna
bara syssla med handläggningen av riksdagsärendena och förvaltningskontoret
ha hand om alla administrativa angelägenheter. Sekreteraren
uttalar särskilt att det är ett önskemål, att förvaltningskontoret får verka
för rationaliseringar inom hela den inre riksdagsförvaltningen.
2.2. Särskilda frågor
2.2.1. Riksdagstrycket, snabbprotokollet och korrekturläsningen
Första
kammarens sekreterare föreslår att hela den arbetsenhet inom förvaltningskontoret,
som nu har hand om korrekturläsning och tryck, förs
över till riksdagskansliet. Han framhåller, att kammarkansliernas uppgift
att upprätta snabbprotokoll och stomprotokoll för närvarande fordrar ett
nära och direkt samarbete mellan protokollsavdelningarna och tryckerienheten
i ett stort antal detaljer, vilket motiverar ett överförande. Ekonomiska
uppgörelser med tryckerierna bör enligt första kammarens sekreterare kvarstå
hos förvaltningskontoret.
Direktören i förvaltningskontoret anser, att det i huvudsak inte finns anledning
att ändra den nuvarande fördelningen av arbetet mellan kontoret
och kansliet med avseende på snabbprotokollet. Emellertid anser han att
föreståndaren för snabbprotokollen, som nu hör till förvaltningskontoret,
bör flyttas till kansliets stat. Andra kammarens sekreterare intar i dessa
hänseenden samma ståndpunkt som direktören i förvaltningskontoret.
Konstitutionsutskottets sekreterare anser, att tryckerienhetens verksamhet
ligger på gränsen till det materiella riksdagsarbetet. Han framhåller
dock att det enligt en renodlad kompetensfördelning är riktigt att tryckerienheten
ligger hos förvaltningskontoret.
2.2.2. Riksdagens centrala skrivbyrå
Första kammarens sekreterare anser, att även den centrala skrivbyrån,
som hör till förvaltningskontorets fjärde arbetsenhet, bör flyttas över till
76
riksdagskansliet. Han menar, att en samordning mellan kansliet och skrivbyrån
skulle medge en gemensam planering och bättre utnyttjande av personalen
och därigenom ge ledamöterna en förbättrad service och skapa möjligheter
att jämnare fördela den alltför stora övertid som nu uttages på
kansliet.
Andra kammarens sekreterare anser för sin del, att fördelningen av arbetsuppgifter
mellan den centrala skrivbyrån och kansliet har fungerat tillfredsställande.
Direktören i förvaltningskontoret menar, att man kan anföra skäl för att
behålla den centrala skrivbyrån under en styrelse och ledning med samlad
överblick över behov och resurser. Den alltmer avancerade teletekniska utvecklingen,
som avsätter spår redan i riksdagshusprovisoriet, gör att funktioner
av den typ skrivbyrån i dag fullgör inom en nära framtid kan få en
teknisk sida, som bör handläggas av samma organ som sysslar med övriga
yttre förutsättningar för riksdagens arbete, d. v. s. förvaltningskontoret.
Sekreteraren i bankoutskottet nämner att utskottets kansli anlitar den
centrala skrivbyrån för skrivarbete och att detta arrangemang fungerar väl.
Bevillningsutskottets sekreterare är av motsatt uppfattning och framhåller
att erfarenheterna från den samordning av maskinskrivningen inom riksdagen,
som har skett genom skrivbyrån, för utskottets del är mindre goda. Han
betonar att detta inte innebär någon anmärkning mot det arbete som utförs
av skrivbyrån utan endast utgör ett bevis på svårigheterna att åstadkomma
en effektiv samordning av de olika arbetsuppgifterna inom riksdagen. I samma
riktning uttalar sig sekreterarna i de tre lagutskotten.
2.2.3. Riksdagens upplysningstjänst
Första kammarens sekreterare uttalar, att en utbyggnad av den service
som upplysningstjänsten lämnar riksdagens ledamöter är synnerligen angelägen.
De sakupplysningar ledamöterna har rätt att kräva inom ett sådant
organ som riksdagen står i nära samband med verksamheten i kansli och
utskott och utgör underlag för insatsen i dessa. Ett nära samarbete bör därför
etableras mellan kansli, utskott och upplysningstjänst, vilket bäst skulle
ske genom att ledningen integreras på såväl parlamentariker- som tjänstemannasidan.
Detta skulle också medföra avsevärda fördelar vid personalens
rekrytering och utnyttjande. En gemensam tjänstemannakår för upplysningstjänsten
och kansliet innefattande bl. a. redigerarkåren skulle underlätta
en jämn arbetsfördelning.
Andra kammarens sekreterare betecknar upplysningsverksamhetens hittillsvarande
fördelning mellan upplysningstjänsten och kansliet såsom rationell.
Han framhåller emellertid samtidigt, att en bättre kontakt mellan
de två organen för att undvika risken för dubbelarbete är önskvärd.
Direktören i förvaltningskontoret erinrar om att upplysningstjänsten
överfördes från riksdagsbiblioteket till förvaltningskontoret vid kontorets
inrättande den 1 juli 1966. Han anser inte att några omständigheter har tillkommit
sedan 1966 som sakligt skulle motivera, att denna arbetsenhet inom
förvaltningskontoret med utpräglade serviceuppgifter nu återflyttas till riksdagsbiblioteket
eller överflyttas till riksdagskansliet i enkammarriksdagen.
Snarare har bl. a. hittills verkställd utredning om ADB-teknikens utnyttjande
i riksdagsarbetet bekräftat, att upplysningstjänstens sammanförande med
förvaltningskontorets övriga utrednings- och serviceuppgifter var ända
-
77
målsenligt. Den framtida utvecklingen kan förutses ytterligare bestyrka
detta.
Konstitutionsutskottets sekreterare uttalar också om upplysningstjänsten
att dess verksamhet ligger på gränsen till det materiella riksdagsarbetet
men att det synes honom riktigt att den ligger hos förvaltningskontoret.
2.2.4. Vaktmästarna hos enkammarriksdagen
Första kammarens sekreterare föreslår att de till det framtida riksdagskansliet
avdelade vaktmästarna anställs direkt i kansliet i stället för som
för närvarande hos förvaltningskontoret för tjänstgöring vid kammaren och
dess kansli. Han motiverar sitt förslag bl. a. med att vaktmästarna i kammare
och kansli har till huvuduppgift att betjäna ledamöterna och att detta
arbete utförs under ledning av kansliet och ständigt samordnas med kansliuppgifterna.
Kanslipersonalen och kammarens vaktmästare ser sig själva
som en arbetsenhet. För ledamöterna torde också varje annat betraktelsesätt
vara främmande. Nackdelarna med nuvarande ordning ligger enligt första
kammarens sekreterare i öppen dag och har framträtt i skilda hänseenden,
såsom vid rekrytering och avsked. Vidare är vaktmästarna exempelvis i fråga
om övertidstjänstgöring bl. a. beroende av plenums slut och av kansliets
servicebehov. Chefskapet över vaktmästarna måste därvid utövas av kansliet.
Skäl för att kåren alltjämt skall hänföras till förvaltningskontoret torde
i själva verket saknas.
Andra kammarens sekreterare och direktören i förvaltningskontoret föreslår
inte någon ändring beträffande kanslivaktmästarnas ställning och säger
inte heller något härom i sina yttranden.
Det kan tilläggas, att första kammarens sekreterare anlägger allmänna
synpunkter på riksdagsvaktmästarnas ställning och deras utbildning. Han
framhåller att rekryteringen med hänsyn till arbetets karaktär bör ske synnerligen
omsorgsfullt och att särskild utbildning, likartad med den som i
kanslihuset ges kanslister, bör anordnas för vaktmästarna. Han anser vidare,
att riksdagsvaktmästarnas tjänstebeteckning bör ändras. 3
3. Riksdagens internationella sekretariat
Utrikesutskottets sekreterare framhåller, att samordningen med internationella
sekretariatet medför uppenbara fördelar för utskottet. De ökande
kraven på sekretariatets medverkan i olika avseenden aktualiserar emellertid
behovet av personalförstärkning på sekretariatet, vilket även skulle vara
till fördel för utskottet.
Andra kammarens sekreterare anser, att ett inordnande av det internationella
sekretariatet i riksdagens kansli skulle medföra stora fördelar. Kansliets
ledning skulle därigenom få en direkt kontakt med och överblick över
riksdagens utrikesrepresentation. Den för denna verksamhet erforderliga
personalen kunde smidigt ställas till förfogande inom kansliets ram, varigenom
chefen för det internationella sekretariatet skulle kunna befrias från
huvudparten av det praktiska arbetet med utländska delegationsbesök m. m.
Första kammarens sekreterare intar samma ståndpunkt som andra kammarens
sekreterare. Han anser, att en särskild internationell avdelning borde
inrättas inom riksdagskansliet.
78
4. Personalorganisationen i riksdagskansliet
4.1. Det inre kansliet
Båda kammarsekreterarna tar de nuvarande kammarkanslierna som utgångspunkt
för sina uttalanden om det framtida riksdagskansliets personalorganisation.
Båda pekar på de problem som följer av att arbetet är ojämnt
fördelat över året i stort och även i övrigt varierar starkt. Andra kammarens
sekreterare drar härav slutsatsen, att det även i fortsättningen blir nödvändigt
att fördela kansliets arbete på dels lönegradsplacerade tjänster med
heltidstjänstgöring under liela året, dels lönegradsplacerade tjänster med
heltidstjänstgöring endast under sessionerna, dels ock några få arvodestjänster,
som omfattar deltidstjänstgöring under sessionerna och är avsedda
att uppehållas vid sidan av annan tjänst. Första kammarens sekreterare
framhåller, att ojämnheten hittills motverkats genom att kanslister anställts,
som har varit villiga till en intensiv arbetsinsats under sessionerna
med en stor överbelastning och kompensation under sommaruppehållet.
Han anser, att dessa förhållanden kan skapa svårigheter vid rekryteringen
och ifrågasätter om det är förenligt med god personalvård att periodvis utnyttja
personalen så hårt som nu sker. Övertiden under vad som betecknas
som ett normalår (höstsessionen 1967 och vårsessionen 1968) redovisas för
var och en av fyra kanslister till drygt 278 timmar. Första kammarens sekreterare
menar, att behov redan nu föreligger att öka såväl sekreterar- som
tillgänglig även för partigruppernas kanslier.
Andra kammarens sekreterare redovisar överväganden om betydelsen för
kansliets arbetsbörda av enkammarreformen. Han menar, att förenklingar
erhålls främst därigenom att arbetsrutiner som nu dubbleras kommer att
kräva mindre tid samt genom minskad ojämnhet i arbetsbelastningen till
följd av att uppskovsinstitutet kommer att utnyttjas mera. Ökade krav följer
däremot av andra omständigheter. Debattiden kommer att öka. En intensifierad
planering kommer att bli nödvändig. Arbetsmaterialet (motioner,
interpellationer och enkla frågor) blir väsentligt större. Ökad service
från sekreterarens och kansliets sida kommer att krävas av talmännen och
ledamöterna samt massmedierna och allmänheten. Även talmanskonferensens
verksamhet kommer att kräva ökade insatser av sekreteraren. Registreringen
inom kansliet måste förbättras avsevärt. Kansliets service bör vara
tillgänglig även för partigruppernas kanslier.
Första kammarens sekreterare framhåller, att ökningen av ledamotsantalet,
jämfört med vardera av de båda nuvarande kamrarna, ökar arbetsbördan
för kansliet. Han framhåller emellertid, att det bör beaktas, att den huvudsakliga
mätaren för arbetsbelastningen i kansliet är antalet utskottsbetänkanden
och att dessa i och för sig inte behöver öka till följd av enkammarsystemet.
Erfarenheten synes nämligen visa, att utskotten möter en ökad
motionsflod med sammanförande av motioner i samma betänkande. En ökning
av antalet interpellationer och enkla frågor betyder väl åtskilligt för
plenitiden men eljest föga för kansliet.
Båda kammarsekreterarna föreslår tre chefstjänster på riksdagens kansli.
Första kammarens sekreterare föreslår en generalsekreterare med allmänna
samordningsuppgifter, en plenarsekreterare för ärendenas beredning till
och behandling vid plena samt en kanslichef för den närmare samordningen
av arbetsuppgifter inom riksdagskansliet. Andra kammarens sekreterare
föreslår å sin sida en sekreterare, en biträdande sekreterare med uppgift att
79
ägna sig åt konstitutionella frågor, planering av riksdagsarbetet, förberedelser
för talmanskonferensens sammanträden, kontakt med utskotten m. in.
samt en kanslichef, som under sekreteraren skulle leda och kontrollera dels
det inre kansliets arbete, inklusive upprättande av stomprotokollet, dels utarbetandet
av snabbprotokollen.
4.2. Stenograf er/Redigerare
Båda kammarsekreterarna framhåller, att det är svårt att organisera stenografarbetet
på ett tillfredsställande sätt. Orsakerna härtill anges vara,
att verksamheten är begränsad till sessionerna, att arbetsbelastningen är
synnerligen ojämn under denna tid och varierar starkt inom varje enskild
arbetsvecka samt att stenografernas tjänstgöring är för omfattande för att
kombineras med annan befattning men ändock inte tillräckligt omfattande
för att kunna förenas med en ersättning som erhålls vid en heltidsanställning
med jämförbara arbetsuppgifter. Vidare framhålls, att det är svårt att
klara stenografarbetet vid bordläggningsplena med frågedebatter. Vid dessa
plena tjänstgör endast de heltidsanställda stenograferna, vilka är för få för
att vid längre debatter kunna få fram utskrifter av anförandena i tid. Å
andra sidan är det enligt båda sekreterarna knappast möjligt att i nämnvärd
utsträckning frigöra de arvodesanställda deltidsstenograferna för tjänstgöring
även vid dessa plena. Svårigheterna kommer att öka med den väntade
ökningen av plenitiden.
Andra kammarens sekreterare diskuterar olika sätt att organisera stenograf
tjänsten, därav ett med förste stenograf er och två utan. Av de två sistnämnda
innebär det ena att det finns uteslutande heltidsanställda stenografer
(7 för helår, 9 för åtta månader) och det andra att det finns blott deltidsanställda,
dock med skyldighet att tjänstgöra vid alla plena. Han synes
förorda det senare alternativet. Förste stenograferna kommer enligt andra
kammarens sekreterare inte att behövas i den blivande enkammaren beroende
på alt stenografernas utskriftstid per pass blir längre, att bandupptagning
ordnas även av anföranden som hålls från bänkplatserna i plenisalen samt
alt riksdagskansliet kommer alt få bättre möjligheter att eftergranska utskrifter.
En väsentlig fördel med att slopa det mellanled som förste stenografernas
kontroll utgör skulle vara att utskrifterna därigenom kommer
talarna och tryckeriet till handa väsentligt tidigare än nu.
Första kammarens sekreterare förordar för sin del en övergång från stenografi
till bandupptagning jämte redigering. Förslaget grundas dels på de
svårigheter som mött att behålla och — trots många stenografkurser i riksdagens
regi — rekrytera stenografer, dels på grund av positiva erfarenheter
av bandupptagning. Beträffande bandupptagningarna framhålls, att dessa
tekniskt är fullt tillfredsställande och att försöksverksamhet med icke stenografikunniga
redigerare utfallit väl.
Frågan om stenografarbetet i enkammarriksdagen har också upptagits i
en framställning från stenograferna, ingiven genom Riksdagens personalförening.
Stenograferna menar, att förste stenograftjänsterna bör finnas kvar.
De förordar vidare, att deltidsanställning skall vara möjlig. Som grund för
förslaget har de anfört:
Organisationen måste avvägas så att den klarar även de tyngsta belastningarna.
Det tar många år att träna upp skickliga stenograf er/referenter,
och det torde därför vara angeläget för riksdagen att ta till vara de
6 — 914568
80
väl utbildade krafter som finns inom den nuvarande organisationen. Ett
system med enbart heltidsanställning innebär en betydande risk för att
riksdagens stenograf kår icke kommer att rekryteras med bästa möjliga
krafter. Av dessa skäl är det önskvärt att bevara möjligheter till deltidstjänst
hos riksdagen, så att kvalificerade personer jämsides med den icke
heltidskrävande stenograf tjänsten kan fylla ut arbetstiden med arbete
utanför riksdagen. Därigenom tryggas också en allsidig sammansättning
och erfarenhetsbas inom kåren.
I sammanhanget bör framhållas att åtskilliga av riksdagens nuvarande
stenografer, vilka redan när de tog anställning i riksdagen hade en annan
karriär utstakad för sig, säkerligen aldrig skulle ha sökt sig till riksdagsarbetet,
om det inte varit möjligt att kombinera detta med annan tjänst.
Eftersom plenitiden i enkammarriksdagen torde bli längre än i den nuvarande
andra kammaren, bör den ordningen införas att två (ev. flera)
befattningshavare tillätes dela på sådan tjänst. En sådan ordning praktiseras
sedan några år i första kammaren och fungerar synnerligen tillfredsställande.
Personalföreningens förslag innefattar, att stenografkåren i enkammarriksdagen
skall bestå av 5 förste stenografer, 16 stenografer och 4 reservstenografer,
att organisationen liksom hittills skall omfatta både lönegradsplacerade
tjänster och arvodestjänster, att stenografer med lönegradsplacerad
tjänst skall garanteras helårsanställning, om de så önskar, att frågan huruvida
även förste stenografer skall kunna erhålla lönegradsplacerade tjänster
bör diskuteras samt att två befattningshavare skall kunna få dela på en arvodestjänst.
4.5. Maskinskrivarna vid snabbprotokollet
Första kammarens sekreterare menar att maskinskrivarna är för få, vilket
medför att stenograferna tvingas stå i ko för att diktera sina utskrifter.
Han anser att det behövs 10 maskinskrivare men framhåller att den enda
tillfredsställande lösningen på längre sikt är att övergå till heltidsanställning.
Andra kammarens sekreterare föreslår 12 maskinskrivare. Enligt hans
mening finns det ingen anledning att övergå till en fastare anställningsform.
Liksom hittills bör skrivpersonalen kunna anlitas av riksdagens inre kansli
och övriga organ.
Personal^öreningen framför på maskinskrivarnas vägnar kritik mot förtjänsten,
arbetstiden och lokalförhållandena.
4.4. Sammanfattning av kammarsekreterarnas förslag
Enligt första kammarens sekreterare bör enkammarriksdagens kansli ha
tre chefstjänstemän, en generalsekreterare, en plenarsekreterare och en
kanslichef. Kansliet föreslås indelat i åtta avdelningar, nämligen plenaravdelning,
stomprotokollavdelning, snabbprotokollavdelning, avdelning för intern
upplysning, internationella sekretariatet, avdelning för extern upplysning,
avdelning för skolkontakt samt personalavdelning. Varje avdelning
skulle ledas av en avdelnings- eller arbetsenhetschef. Övrig kanslipersonal
föreslås till följande antal: tjugo redigerare, varav fyra förste redigerare och
lika många reservredigerare, tjugoen övriga tjänster i kanslist/biträdeskarriären,
nämligen en registrator, tre chefssekreterare, sju kanslister/kanslibiträden
samt tio maskinskrivare.
81
Andra kammarens sekreterare föreslår även han tre chefstjänstemän, en
sekreterare, en biträdande sekreterare och en kanslichef. Vidare föreslås två
biträdande jurister, en stomnotarie, en byrådirektör, tre förste byråsekreterare,
en internationell sekreterare samt sexton stenografer, fyra reservstenografer,
sex kanslister/maskinskrivare och tolv maskinskrivare vid snabbprotokollet.
Till kansliet räknas även föreståndaren för riksdagsdebatterna.
De förslag som kammarsekreterarna framlagt är inte direkt jämförbara,
eftersom indelningen är gjord efter olika grunder. Det bör tilläggas att andra
kammarens sekreterare i sitt förslag förutsätter att vissa av tjänsterna uppehålls
på heltid hela året, andra på heltid endast under sessionerna och
andra åter endast på deltid under sessionerna. De tolv maskinskrivarna vid
snabbprotokollet skall enligt hans förslag liksom de nuvarande arbeta bara
i anslutning till kammarplena.
5. Säsongutjämning — utjämning av arbetsbördan och fyllnadstjänstgöring
Direktören i förvaltningskontoret framhåller, att den av 1966 års sammansatta
konstitutions- och bankoutskott förutsatta samordningen mellan
konstitutionsutskottet och ombudsmännen har realiserats, däremot inte
samordningen mellan statsutskottet och revisorerna. Han ger exempel på
sekreterares och kanslisters fyllnadstjänstgöring hos andra riksdagsorgan.
Enligt direktörens uppfattning bör fyllnadstjänstgöring kunna ske i ökad
utsträckning dels i någon mån inom förvaltningskontoret, vars uppgifter är
kontinuerliga och nästan ständigt innefattar utredningar av olika slag, dels
hos riksdagens ombudsmannaexpedition, hos riksdagens revisorer, Nordiska
rådets svenska delegation samt riksdagsbiblioteket.
Konstitutionsutskottets sekreterare nämner, att i realiteten ungefär en
hälftendelning av arbetstiden mellan utskottet och JO har genomförts för
de två föredragande juristerna hos utskottet som mellan sessionerna tjänstgör
som byråchefer hos JO. Han uppger, att såväl utskottet och JO som de
båda juristerna har mycket goda erfarenheter av detta samarbete.
Första kammarens sekreterare uttalar beträffande det framtida riksdagskansliet,
att sysselsättning kan beredas det inre kansliet mellan sessionerna.
Sekreterarpersonalen kan arbeta med planerings- och utredningsuppgifter.
Kanslisterna kan som ovan nämnts ta ut kompensationsledighet under denna
tid. Redigerarna bör kunna placeras i andra myndigheter. En samordning
mellan riksdagskansliet och utskottskanslierna kan också ge dessa befattningshavare
arbete med recitskrivning m. in.
Statsutskottets sekreterare anför bl. a.:
Det arbete som sekreterarna har med att under uppehållet mellan våroch
höstsessionen förbereda behandlingen av uppskjutna ärenden, motioner
och propositioner, samt de propositioner som lämnas till riksdagen
under sommaruppehållet eller under hand delges sekretariaten är av växlande
omfattning. Erfarenheterna hittills visar att denna och andra arbetsuppgifter
under den tid då sekreterarnas semester på grund av riksdagens
arbetsrytm måste tas ut inte lämnar större utrymme för tjänstgöring
hos annat riksdagsorgan.
Sekreteraren framhåller vidare, att en förutsättning för att sekreterarna
i utskottet skall kunna fylla de krav som ställs på dem är att de får tid vid
6 * — 914568
82
sidan av andra arbetsuppgifter under sessionsuppehållen att målmedvetet
arbeta på att förbättra sin allmänna orientering.
Vissa av de andra utskottssekreterarna uttrycker sig på likartat sätt.
En av avdelningssekTcterarna inom statsutskottet yttrar, att den totala
belastningen på personalen under året bör klarläggas genom en undersökning.
Han föreslår att vidareutbildning bör ske i större utsträckning även i
form av växeltjänstgöring vid departement eller verk.
Vissa av utskottssekreterarna betonar, att den nya personalorganisationen
har underlättat för utskotten att jämna ut arbetsbördan, särskilt genom att
sekreterarna har kunnat förbereda ärenden under sessionsuppehållet. Tanken
på tjänstgöring under kortare tid i statsdepartementen, i centralförvaltning
eller hos andra riksdagsorgan framförs av vissa sekreterare.
6. Frågan om genomförande av en samordnad personalorganisation
6.1. Samordning mellan utskotten, eventuellt under central ledning
Första kammarens sekreterare framhåller, att betydande fördelar står att
vinna med en inordning av utskottssekretariaten under ett centralt organ
och samordning i personalhänseende med riksdagens kansli, bl. a. för arbetsplaneringen
i utskotten och därmed också i kamrarna. Han menar, att en
inordning under talmanskonferensen av utskottssekretariaten skulle medföra,
att konferensen eller på dess vägnar generalsekreteraren i enkammarriksdagen
fick väsentliga befogenheter att dirigera personalen. Denna skulle
då kunna omflyttas efter behov. I sådant syfte bör enligt första kammarens
sekreterare övervägas — med bibehållande av sekreterarna som fast knutna,
envar till sitt utskott — att av nuvarande biträdande sekreterare och motsvarande
tjänstemän skapa en gemensam kår, anställd i riksdagens kansli.
Han yttrar vidare att riksdagens kansli kommer att kunna stå utskotten till
tjänst med smärre delutredningar m. m., om förslaget om en fast redigerarkår
realiseras.
Andra kammarens sekreterare anför, att planeringen av arbetet i plenum
och utskott liksom hittills bör åvila talmanskonferensen. Vid kammarreformen
har det ansetts vara en fördel, om viss kontinuitet bevaras i fråga om
utskottens organisation och arbetsformer åtminstone under den närmaste
tiden. Han yttrar vidare:
Det synes därför icke vara lämpligt att i detta sammanhang söka reducera
den till varje utskott knutna kanslipersonalen och i stället inrätta ett
för samtliga utskott gemensamt organ, vars befattningshavare skulle kunna
biträda utskotten med materialgenomgång, statistiska sammanställningar
etc. Ej heller är det ändamålsenligt att nu ge riksdagskansliet en
sådan storlek och sammansättning att utskotten där skulle kunna få sådant
biträde.
Frågan om samordning av utskottssekretariaten har inte ställts till direktören
i förvaltningskontoret. Denne uttalar sig emellertid mera allmänt för
personalintegration i annat sammanhang.
Alla utskottssekreterare utom sekreteraren i konstitutionsutskottet uttalar
sig med skepsis om central samordning av utskottssekretariaten. De flesta
av dem betonar, att utskottsarbetet förutsätter ett förtroendefullt förhållande
mellan utskottens ledamöter och deras tjänstemän. De menar, att för
-
83
troligheten främjas genom att utskotten bär bestämmanderätt både i anställningsfrågor
och vid arbetsledningen. Vidare anser de, att det hos både
sekreterare och biträdande sekreterare (motsv.) krävs djup insikt i utskottets
ämnesområde och i många fall särskild utbildning eller eljest särskilda
förkunskaper. En annan synpunkt är, att en ordentlig planering av utskott^
arbetet förutsätter att sekreteraren vet vilken personal han kan disponera
över. Personal som skall stå till förfogande för olika utskott kan inte beräknas
stå till buds för extraordinära arbetsinsatser på samma sätt som nu sker
under perioder med toppbelastning. Det samarbete som behövs för en rationell
handläggning av propositioner och motioner klarar man av utan någon
organisatorisk samordning. En sådan samordning skulle för övrigt kräva eu
särskild, tidsödande och kanske dyrbar administration.
Vissa av utskottssekreterarna framför speciella synpunkter. Sekreteraren
i utrikesutskottet framhåller, att betydande fördelar både för riksdagen och
för utrikesdepartementet är förenade med det nuvarande arrangemanget,
att sekreterartjänsten uppehålls som bisyssla av en tjänsteman i departementet.
Sekreteraren i bankoutskottet framhåller, dels att som biträdande sekreterare
med deltidsanställning i utskottet brukar anlitas tjänsteman med
särskild sakkunskap från sin huvudtjänst och att det troligen skulle vara
svårt att få personer med motsvarande kvalifikationer till heltidstjänster
som biträdande sekreterare inom ett gemensamt utskottskansli, dels att
bankoutskottets funktion som besvärsutskott och budgetutskott för riksdagsförvaltningen
motiverar, att dess sekreterarpersonal intar en i förhållande
till övriga riksdagsorgan såvitt möjligt oberoende ställning.
Den tidigare nämnde avdelningssekreteraren i statsutskottet instämmer i
kraven på kvalifikationer och på ett förtroendefullt samarbete ledamöter—
tjänstemän men framhåller att den omständigheten att utskottet eller avdelningarna
själva tillsätter tjänsterna i och för sig inte torde innebära större
garanti för att nämnda krav blir tillgodosedda än om tillsättningen sker
under medverkan av ett centralt organ.
Konstitutionsutskottets sekreterare förordar i princip att kammar- och
utskottskanslierna sammanförs till ett gemensamt riksdagens kansli under
en central styrelse. Han fastslår följande förutsättningar för sitt resonemang:
Först
och främst utgår jag från att den centrala styrelsens befogenheter
skall begränsa sig till i princip att tillsätta tjänstemän, placera dem vid
tjänsteställen och vid behov flytta eller »dela» dem mellan tjänsteställen,
samt att dessa befogenheter endast inom mycket snäva gränser skall kunna
delegeras till någon tjänsteman. Varje enhet kommer även framdeles
att ha ett självständigt ansvar för arbetet inom sitt område; talmanskonferensen
kommer liksom hittills endast att kunna ge rekommendationer
men inte direktiv. Någon ändring härvidlag kan, om den alls anses önskvärd,
i vart fall inte aktualiseras förrän i anslutning till nästa författningsreform.
Härav måste följa att varje enhet måste ha exklusiv befogenhet
att ge direktiv till sina tjänstemän, oavsett i vilken ordning dessa
blivit placerade där.
Sekreteraren erinrar i det följande om konstitutionsutskottets uttalande
(1968: 20 s. 49—50) om att garantier måste skapas för att den reella beslutanderätten
förblir hos riksdagsledamöterna och deras förtroendemän. Detta
84
uttalande gör det i förening med enheternas självständighet otänkbart, att
p''ersonalen inordnas under en central chefstjänsteman. En ny organisation
får liksom den nuvarande ha ett antal sidoordnade chefstjänstemän. Han
hänvisar här som jämförelse till den nya JO-organisationen. Integrationen
bör emellertid inte drivas för långt, utan fördelarna med den nuvarande
organisationen bör behållas. Detta utvecklar han på följande sätt:
Flertalet tjänstemän måste få i huvudsak lika fasta tjänsteställen som
nu. Detta följer av de särskilda kompetenskrav, som de olika organen
måste uppställa på sina tjänstemän, och av de personliga förtroendeförhållanden,
som måste etableras mellan ledamöter och tjänstemän om organisationen
skall fungera. Det ligger också i öppen dag att arbetseffektivitet
motverkas i stället för främjas om tjänstemännen flyttas för ofta
eller får splittra sig för mycket på olika arbetsställen eller om de olika beredningsorganen
inte kan med tämligen stor bestämdhet överblicka sina
personalresurser. Det ligger i sakens natur att rörligheten blir störst på
de lägsta tjänsterna och avtar ju högre upp man kommer. Vad beträffar
chefstjänstemännen hos de olika enheterna kan det förutsättas att de
knappast alls skulle påverkas av en reform, åtminstone inte under ses:
sionstid. Vidare får en samordning inte leda till att det blir dragkamp
om personalen eller att chefstjänstemännen får sätta bort tid på ständiga
sammanträden om personalfrågor, planering etc.
De största fördelarna i en personalorganisatorisk samordning ser konstitutionsutskottets
sekreterare i att
1) man får en central överblick över arbetsförhållandena inom de olika
enheterna;
2) man kan åstadkomma en viss arbetsutjämning mellan tjänstemännen;
3) man får ett bättre underlag för den centrala arbetsplaneringen;
4) en ökad rörlighet kan motverka slentrian och öka arbetseffektiviteten,
tjänstemännen får vidare utblickar och kontakter;
5) rekryteringen skulle ske enligt enhetliga normer, och riksdagstjänsternas
kvalitet och anseende skulle hävdas bättre än med nuvarande ordning;
6) den skulle göra det lättare att smärtfritt verkställa omplacering och
lättare för tjänstemännen att komma vidare i karriären;
7) den skulle underlätta anpassningen till en ny utskottsorganisation,
som kan bli resultatet av grundlagberedningens arbete.
Han framhåller, att en samordning skulle vara särskilt förmånlig för
konstitutionsutskottet. Härom yttrar han:
Det skulle vara en stor fördel att kunna lägga ut granskningsuppgifter
på »utomstående» tjänstemän som sysslat med det aktuella fackområdet.
Detta skulle medföra inte bara arbetsbesparing utan även en ökad säkerhet
i granskningsarbetet. Det skulle också vara en fördel för KU:s jurister
att få kontakt med andra utskott, eftersom KU-arbetet har en i viss mån
speciell karaktär.
På frågan, om särskilda krav på sakkunskap kan försvåra en personalorganisatorisk
samordning, svarar konstitutionsutskottets sekreterare »obetingat
nej». Härom yttrar han närmare:
Det är självklart att ett gemensamt kansli kommer att rekryteras så
ätt alla de behov av speciell sakkunskap som föreligger blir tillgodosedda.
Av de skäl som jag nyss nämnt kan det förväntas att en samordning leder
till förbättrad rekrytering och därmed ökad sakkunskap. En annan sak är
att rörligheten inom organisationen i praktiken blir begränsad, särskilt
på de höga tjänsterna. Det ligger i sakens natur, och jag har redan utvecklat
förhållandet som en förutsättning för mitt resonemang. Det kan
emellertid knappast bestridas att ett ganska stort mått av rörlighet är
realistiskt oavsett speciella krav på sakkunskap. Jag kan t. ex. peka på att
hovrättsjurister arbetar inom fem utskott (KU, 123 LU och ABU), att fyra
andra är budgetutskott (SU, BeU, BaU och JU), att samma fråga ofta berör
både lag- och budgetutskott och att naturligtvis inte allt vad sekreterarpersonalen
gör kräver särskild sakkunskap, något som för övrigt är en
förutsättning för nuvarande rekryteringspraxis. Vad gäller kanslistpersonalen
och i viss mån den lägre sekreterarpersonalen vill jag av utbildnings-
och rationaliseringsskäl direkt förorda rörlighet oavsett om riksdagsarbetet
påkallar det eller ej.
6.2. Formaliserad samverkan mellan utskottssekretariaten
Flera av yttrandena från utskottssekreterarna innehåller uppgifter om informellt
samarbete, som nu förkommer. Härvid nämns bl. a. att utskottssekreterarna
brukar träffa kammarsekreterarna under den allmänna motionstiden
för att diskutera remitteringen av motionerna. Vidare redogörs
för kontakter mellan sekretariaten i skilda utskott vid behandlingen av besläktade
ärenden. Utskottssekreterarna menar, att samarbetet på det hela
taget fungerar bra för närvarande. Reglering i författning anses i stort sett
överflödig. Den nuvarande organisationen hindrar inte, att det informella
samarbetet byggs ut.
6.3. Biträde åt utskott med delutredningar
Sekreterarna hos lagutskotten, jordbruksutskottet och allmänna beredningsutskottet
anser, att de vid utskotten placerade kanslisterna gör ett värdefullt
arbete med sammanställningar o. s. v. De motsätter sig alla, att kanslisterna
dras samman till ett gemensamt kansli. Allmänna beredningsutskottets
sekreterare framhåller emellertid, att frågan kan hamna i ett nytt läge,
om ADB-teknik i större utsträckning kommer att anlitas för delutredningar,
Denna teknik medför enligt sekreteraren i sig själv en form av centralisering.
I ett sådant läge kan kanslistfunktionen behöva omprövas. Utrikesutskottets
och statsutskottets sekreterare säger sig båda ha behov av kanslisthjälp
eller hjälp med delutredningar, sammanställningar m. m., men framhåller
att detta inte kräver någon organisatorisk samordning av utskottssekretariaten.
Andra kammarens sekreterare anser, att utrikesutskottets behov
av en fastare kansliorganisation bör kunna tillgodoses genom att man anställer
en kanslist. Denna skulle i mån av möjlighet biträda även på riksdagens
kansli, i första hand inom internationella sekretariatet.
Bankoutskottets sekreterare anser särskild personal för delutredningar
överflödig. Liknande uppfattning framförs av sekreteraren i bevillningsutskottet.
Konstitutionsutskottets sekreterare efterlyser en utredning om kanslisternas
uppgifter inom olika organ särskilt mellan sessionerna. Han anför vidare
bl. a.:
Både arbetsuppgifter och arbetsbelastning varierar säkert i hög grad.
86
Jag vill erinra om att stor tvekan låg bakom den förra organisationsutredningens
förslag i denna del. I det längsta övervägdes ett alternativ, där de
nuvarande förste kanslisterna motsvarades av kanslister och de nuvarande
kanslisterna av kontorsskrivare. Jag frågar mig om inte erfarenheterna
pekar på att denna lösning varit bäst överensstämmande med förhållandena
t. ex. i departementen.
GA. Samordningens betydelse för tjänstemännens befordran
Första kammarens sekreterare utgår i sitt yttrande från ett uttalande vid
riksdagsbehandlingen av 1965 års organisationsutrednings förslag angående
riksdagens personalorganisation (KBaU 1966: 2 s. 10) om att anställning
i riksdagen borde vid tillsättning av tjänst inom statsförvaltningen i övrigt
tillmätas minst samma värde som jämförlig tjänstgöring i annan befattning.
Han framhåller emellertid, att erfarenheten synes ge vid handen att de kvalificerade
tjänsterna inom riksdagen inte fått sådant karriärvärde. Han
anser det vara angeläget, att 1969 års organisationsutredning åter skapar
tilltro till riksdagens förmåga att ordna karriärmöjligheter för sina tjänstemän.
I sådant syfte borde bl. a. undersökas, vilka möjligheter en samordning
med riksdagens verk kan öppna. Han uttalar vidare:
Möjligen kan, såsom ett led i stärkandet av riksdagens ställning, i samband
med enkammarriksdagen, en inordning av riksdagens verk i vissa
hänseenden under talmanskonferensen böra undersökas. I så fall synes
samråd få ske med grundlagberedningen om upptagande av undersökningar
eller särskild utredning böra tillkallas.
Direktören i förvaltningskontoret framhåller, att personalintegration
och fyllnadstjänstgöring från utbildnings- och meritsynpunkt bör ha ett värde
som på längre sikt kommer både avlämnande och mottagande organ samt
tjänstemannen till godo.
Bankoutskottets sekreterare erinrar om att hovrätts- och kammarrättsjurister
torde ha tillfälle till fortsatt karriär inom domstolsväsendet, även
om de ett antal år har tjänstgjort hos riksdagen. Han menar däremot att
samhällsvetare och förvaltningsjurister, som har trätt i riksdagens tjänst,
har starkt begränsade möjligheter att komma i fråga för de högre befattningar
inom departement, verk m. m., vilka de eljest hade kunnat räkna
med att nå.
Allmänna beredningsutskottets sekreterare menar, att hans tidigare antydda
förslag om fyllnadstjänstgöring i departement och verk vinner stöd
av att sekreterareänsterna inte reellt bör betraktas som permanenta och
tillägger, att frågan om reträttjänster inom statsförvaltningen i övrigt i
praktiken är mer svårlöst än vad uttalanden i samband med den nuvarande
organisationens tillkomst kunde synas ge vid handen.
En av avdelningssekreterarna i statsutskottet, vilken tidigare citerats,
framhåller att ett centralt organ torde ha bättre förutsättningar att se till
att utvecklingsmöjligheterna för personalen är goda, framför allt då ett sådant
organ har bättre utsikter att för befordran kunna placera personal
inom den övriga statsförvaltningen.
Statsutskottets huvudsekreterare pekar på fallet, att ett utskott vill entlediga
en tjänsteman och framhåller, att det är svårare att finna en för parterna
godtagbar lösning inom den relativt lilla riksdagsförvaltningen än
inom statsförvaltningen i övrigt men också att han inte tror, att en orga
-
87
nisatorisk samordning av utskottskanslierna löser problemet. Han håller det
för mera sannolikt, att man genom samarbete med Kungl. Maj :ts kansli
skulle kunna uppnå bättre resultat samt betonar, att frågan är av sådan vikt
att den under alla förhållanden bör utredas.
Den tidigare citerade avdelningssekreteraren i statsutskottet menar däremot,
att ett centralt organ även i det av huvudsekreteraren nämnda fallet
bör ha större möjligheter än ett enskilt utskott att lösa eventuella problem,
särskilt i fråga om samarbete med Kungl. Maj :ts kansli.
Konstitutionsutskottets sekreterare anlägger även vissa synpunkter på
karriärfrågorna. Utöver vad som ovan redovisats under 6.1 framhåller han,
att man bör hävda kvalifikationskrav som motsvarar lönesättningen. Vid
inrättandet av den fasta personalorganisationen var syftet, att riksdagstjänsterna
åtminstone med tiden skulle vinna erkännande som likvärdiga
med departementstjänster i samma lönegrader. Det måste konstateras, att
utvecklingen inte alls har gått i den riktningen och att detta på längre sikt
kan bli till allvarlig olägenhet för både riksdagen och dess tjänstemän. Han
understryker därför vikten av att riksdagen på allvar överväger möjligheten
att hjälpa sina tjänstemän vidare, när de önskar lämna sin tjänst. Han anser,
att en central styrelse bör kunna vara av värde från denna synpunkt.
88
Bilaga 5
Lars Foyer
13.10.1969
PM
om besvärsärenden hos bankoutskottet
I en bifogad tabellarisk uppställning lämnas summariska uppgifter om de
besvärsärenden som bankoutskottet behandlat under åren 1960—1969 (sistnämnda
år till medio oktober; dessutom upptas ett anhängiggjort men ännu
inte avgjort ärende).
Ärendena har delats upp efter beslutsmyndigheter och sammanförts i två
huvudavdelningar, den ena omfattande beslut av riksdagens verk (utom
riksgäldskontoret i dess tidigare egenskap av huvudman för riksdagens ekonomibyrå)
och av statens personalpensionsverk i ett ärende angående familjepension
efter tjänsteman hos ett riksdagens verk, den andra omfattande
beslut inom vad som numera benämnes den inre riksdagsförvaltningen.
Angivet datum avser expeditionen i ärendet och är i allmänhet lika med
datum för utskottets beslut. Under rubriken »BaU» anges innebörden av
utskottets beslut, varvid kategorierna »ändr.», »ej ändr.» och »ej prövn.»
förekommer. Sistnämnda kategori omfattar de fall då besvären avvisats
därför att beslutet icke varit överklagbart (i två fall, nr 26 och nr 30, icke
slutgiltiga beslut) eller därför att klaganden icke haft besvärsrätt. (De sakfrågor
som varit aktuella i de avvisade besvären har i ett par fall prövats
senare, då slutligt beslut förelegat respektive besvär anförts av klagoberättigad
person.) Kategorin »ändr.» omfattar både fall då utskottet återförvisat
ärendet till beslutsmyndigheten (med eller utan angivande av riktlinjer
för nytt beslut) och sådana — flertalet — då utskottet fattat nytt, positivt
beslut.
I anmärkningskolumnen betecknas med »O» ärenden rörande tillämpningen
av numera avskaffade bestämmelser (såsom avlöningsbestämmelserna
för riksdagens tillfälligt anställda tjänstemän och de t. o. m. 1965 gällande
bestämmelserna om förhandlingsrätt) och sålunda representerande
ärendetyper som inte längre blir aktuella. Med »RR» anges ärenden som
det torde ha ankommit på regeringsrätten att behandla, därest regeringsrätten
— såsom skall gälla i framtiden — haft samma kompetens beträffande
riksdagens förvaltningsområde som beträffande Kungl. Maj :ts. Några av de
med »O» betecknade ärendena har — än mera hypotetiskt — även fått beteckningen
»RR», satt inom parentes.
På s. 89 återfinnes en tabellarisk sammanställning som A-isar besvärsärendenas
fördelning i olika hänseenden. Beslutsmyndigheterna har förkortats
på följande sätt:
rb: fullmäktige i riksbanken
rgk: fullmäktige i riksgäldskontoret — utom såsom huvudman för
riksdagens ekonomibyrå
bibi: styrelsen för riksdagsbiblioteket
NR: Nordiska rådets svenska delegation (arbetsutskottet)
SPV: statens personalpensionsverk
89
ekb: fullmäktige i riksgäldskontoret — såsom huvudman för riksda
gens
ekonomibyrå
del: delegerade för riksdagens verk
KD: kanslideputerade
RFK: (styrelsen för) riksdagens förvaltningskontor
tn: nämnden för tillsättning av vissa tjänster hos riksdagens kamrar
och utskott (1966)
Vid fördelningen på ärendetyper har först avskilts de ärenden som enligt
ovan betecknats med »O» och »RR». Återstående ärenden, vilka alltså är
sådana som kan förekomma i framtiden och då skall behandlas av ett besvärsorgan
inom riksdagen, har fördelats på kategorier med hänsyn till sitt
sakliga innehåll. Dessa ärendens fördelning på olika år framgår av de siffror
som angivits inom parentes i den översta tabellens summakolumn. Även
vid summeringarna för de två huvudavdelningarna anges inom parentes antalet
ärenden efter avdrag av de med »O» och »RR» betecknade.
Som kommentar och komplettering till tabellmaterialet kan följande anföras.
Statistisk sammanställning
År Summa rb rgk bibi NR SPV ekb del KD RFK tn
1960 ............ 3 (2) 1 2
1961 ............ 7 (3) 3 2 1 1
1962 ............ 3 (1) 1 1 1
1963 ............ 3 (0) 1 1 1
1964 ............ 9 (7) 3 2 1 1 1 1
1965 ............ 7 (6) 3 3 1
1966 ............ 4 (4) 3 1
1967 ............ 6 (6) 2 1 2 1
1968 ............ 5 (4) 2 1 1 1
1969 ............ 4 (2) 1 _ 1 2
Totalt 51 (35) 17 891132451
Ärende
0................. 11 3 2 1 4 1
RR............... 5 2 111
tjänstetillsättning 28 12 5 6 1 3 1
skälighetsfrågor i
övrigt:
ersättning för obligationer.
....... 3 3
avlöningsförmåner 3 2 1
riksdagsmanna
pension.
........ 1 1
Summa
O+RR......... 16 5 3111 41
övriga........... 35 12 8 6 2 2 4
Totalt 51 17 891132451
BaU:s beslut
ändr.............. 15 3 1 3 3 2 3
ej ändr............ 30 13 7 4 1 1 2 2
ej prövn........... 5 1 2 1 1
(ännu ej avgjort)... 1 1
Totalt 51 17 891132451
90
En tredjedel av besvär särendena under perioden härrör från riksbanken,
det största av riksdagens verk. Av riksdagens övriga verk har riksgäldskontoret,
riksdagsbiblioteket och Nordiska rådets svenska delegation givit upphov
till besvärsärenden men däremot inte riksdagens ombudsmän och revisorer.
Besvär har vidare förekommit över beslut av samtliga organ inom den
inre riksdagsförvaltningen (såvitt gäller 1966 års tillsättningsnämnd dock
endast till följd av att klaganden förbisett att ifrågavarande beslut inte var
överklagbara).
De ärenden som (sannolikt) skulle ha gått till regeringsrätten är mycket
få. Den helt dominerande gruppen av ärenden — särskilt om regeringsrättsärenden
och ärenden av O-kategorin frånräknas — gäller tjänstetillsättningar.
Beträffande dessa ärenden kan noteras att de avser för riksdagsbibliotekets
del uteslutande bibliotekarietjänster och för riksbankens och riksgäldskontorets
del med blott ett par undantag tjänster i kammar skri varkarriären
(upp till direktörs- respektive byrådirektörsnivån). Det stora antalet tjänstetillsättningar
i biträdeskarriären har bara föranlett ett besvärsärende. De
ärenden utanför O-kategorin som gäller skälighetsfrågor på avlöningsområdet
är i sak endast två och torde knappast få några motsvarigheter i framtiden.
En principiellt viktig ärendetyp som inte förekommit under perioden är
besvär över vägran att utlämna allmän handling. Kort före periodens början
(BaU:s beslut 16.12.1959) förekom ett sådant ärende, dock av speciell natur
(yrkande bl. a. »att vi få fri tillgång till samtliga i riksdagsbiblioteket
förvarade handlingar och upplysningar om oss samt de handlingar varpå
dessa grunda sig, däri inbegripes samtliga myndigheters och säkerhetstjänstens
och dessa tillhörande organs handlingar och upplysningar som tillämpats
i våra ärenden»; enligt biblioteksstyrelsen kunde av handlingar i biblioteket
endast UU:s protokoll 1958 vara aktuella, och dessa innehöll inget
relevant material — övriga ifrågakommande utskottshandlingar förvarades
inte i biblioteket; besvären föranledde ingen åtgärd).
De ärenden rörande utlämnande av allmän handling som — bl. a. mot
bakgrund av bankofullmäktiges beslut att avslå vissa ansökningar — ter sig
mest närliggande är sådana som gäller framställningar från forskare om att
få ta del av hemliga handlingar inom riksbanken. I detta sammanhang må
påpekas att för riksdagens förvaltningsområde inte finns någon generell
motsvarighet till 37 § sekretesslagen om Konungens rätt att utan hinder av
lägre myndighets ställningstagande medge utlämnande av hemliga handlingar.
Beträffande handlingar som är hemliga enligt stadgande i riksbankslagen
gäller enligt 31 § sekretesslagen att sådana får utlämnas av — förutom
bankofullmäktige — bankoutskottet och riksdagens revisorer. Jag föreställer
mig att det dispensbehov, som 37 § sekretesslagen täcker, för närvarande
kan såvitt gäller andra under riksdagen lydande myndigheter än
riksbanken tillgodoses genom besvärsprövning i bankoutskottet. När regeringsrätten
övertar prövningen av reguljära besvärsärenden rörande vägran
att utlämna allmän handling bör rimligen en mera fullständig reglering av
dispensmöjligheten komma till stånd. Även om besvär sprövningen i övrigt
på riksdagens område förläggs till ett särskilt besvärsorgan synes dispensprövning
av nu nämnt slag böra ankomma på bankoutskottet, som genom
sin granskningsverksamhet fortlöpande kommer i kontakt med det hemliga
materialet hos bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige och som sjävfallet
måste få behålla sin i 31 § sekretesslagen givna kompetens.
91
Utöver de ärendetyper som berörts ovan kan — ntan anspråk på fullständighet
— nämnas ytterligare några som förekommit under 1950-talet. Hos
bankoutskottet bär då överklagats beslut om tillrättavisning av riksbankstjänsteman
(BaU 28.2.1959; i framtiden RR), om avslag på framställning
om rätt att med tjänst hos riksbanken förena bisyssla som croupier (BaU
25.4.1957; återförvisning) och om avslag på utskottstjänstemans ansökan
hos riksgäldsfullmäktige om ersättning för klädespersedlar som frånstulits
honom i riksdagshuset (BaU 16.11.1950; bifall).
I fråga om bankoutskottets ställningstagande kan noteras att besvären i
en tredjedel av de fall då sakprövning ägt rum har lett till ändring av det
överklagade beslutet, om än inte alltid på sådant sätt att klaganden direkt
fått bifall till vad han yrkat. När beslut om tjänstetillsättning ändrats har
det i allmänhet rört sig om principfrågor rörande värderingen av olika befordringsgrunder.
Det har t. ex. kunnat gälla avvägningen mellan förtjänst
och skicklighet (ärende nr 14) eller frågan huruvida statlig tjänst utanför
riksdagens område bör beaktas vid anciennitetsberäkning. I ett fall nyligen
(nr 50) har ett tillsättningsbeslut upphävts på grund av att en procedurföreskrift
icke iakttagits.
I några fall har bankoutskottets ändringsbeslut väsentligen baserats på
yttrande av annan myndighet. Ett sådant ärende är det redan berörda nr 24,
där försäkringsinspektionen avgav yttrande och själv dessförinnan inhämtade
yttranden från Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.
Ett annat är nr 16. I detta fall blev statens personalvårdsnämnds yttrande
avgörande för utskottets beslut.
Av anmärkningskolumnen i den tabellariska uppställningen av besvärsärendena
framgår att utskottets beslut i det övervägande flertalet fall varit
enhälliga. Där anges nämligen alla dissenser. Sådana har förekommit beträffande
endast fyra av de 45 ärenden som utskottet prövat i sak. Minoriteten
har i dessa fall bestått av 1—3 ledamöter. Någon uppdelning efter politiska
grunder har sålunda icke förekommit vid behandlingen av dessa ärenden.
I anslutning till vad nu sagts må något nämnas om formerna för handläggning
av besvärsärenden inom utskottet. Ärendena bereds inom utskottets
sekretariat. Arbetet vilar främst på sekreteraren; regelmässigt läser
också biträdande sekreteraren in ärendena och deltar i samråd därom. På
senare tid har också — på sekretariatets hemställan — för samråd anlitats
en särskild juridisk konsult (lagman Anders Wigelius). Ärendena föredras
först inför utskottets delegation för beredande av besvärsärenden, vilken består
av fem ledamöter (1 m, 1 ep, 1 fp, 2 s). Behandlingen i delegationen kan
stundom resultera i ytterligare beredningsåtgärder, såsom remiss. Delegationen
rekommenderar utskottet att fatta visst beslut. Denna rekommendation
framläggs som slutpunkten i en förnyad föredragning av ärendet inför
utskottet in pleno, ofta ungefär lika grundlig som föredragningen inför delegationen.
Endast i ett av de fyra dissensfallen (nr 49) har utskottet fattat
annat beslut än det som delegationens majoritet rekommenderat; det rörde
sig här om ett mycket särpräglat och svårbedömt ärende, i tabellen betecknat
med »O (RR)».
Det har förekommit (fall nr 36) att iakttagelser vid besvär sprövning —
här visserligen i ett ärende med beteckningen »RR» — kunnat föranleda utskottet
att med begagnande av sin initiativrätt föreslå riksdagen en åtgärd
varigenom klaganden i sak blev tillgodosedd trots att förutsättningar för bifall
till besvären saknades.
92
Besvärsärenden hos bankoutskottet 1960—1969
Nr |
Datum |
Ärende |
BaU |
Anm. |
I. Riksdagens verk Riksbanken. |
||||
1 |
30.5.1960 |
avstängning från tjänstgöring |
ej ändr. |
RR |
2 |
8.3.1961 |
lönegradsplacering av viss tjänst |
ej prövn. |
ej besvärsrätt för klagan-dena (organisationer) |
3 |
16.5.1961 |
tidpunkt för lönegradsuppflyttning |
ej ändr. |
0(1) |
4 |
14.11.1961 |
tjänstetillsättning (bankkamrerare |
ej ändr. |
|
5 |
9.5.1962 |
tjänstetillsättning (bankkamrerare |
ej ändr. |
|
6 |
3.12.1963 |
framställning om retroaktiv sum-marisk arbetarpension (avslag) |
ej ändr. |
RR (?) |
7 |
21.5.1964 |
framställning om förhandlingar rö-rande innebörden av viss löneöver-enskommelse (avslag) |
ändr. (bifall) |
0 |
8 |
16.12.1964 |
tj änstetillsättning (bankkamrerare |
ej ändr. |
|
9 |
16.12.1964 |
tjänstetillsättning (förste kammar-skrivare Ao 17) |
ej ändr. |
|
10 |
15.2.1966 |
tj änstetillsättning (byrådirektör Ae 25) |
ej ändr. |
|
11 |
13.12.1966 |
tjänstetillsättning (bankkamrerare |
ej ändr. |
|
12 |
13.12.1966 |
tjänstetillsättning (bankkamrerare |
ej ändr. |
dissens (12-2; minoriteten |
13 |
14.11.1967 |
tjänstetillsättning (direktör BP 5) |
ej ändr. |
|
14 |
21.11.1967 |
tj änstetillsättning (bankkamrerare |
ändr. |
|
15 |
27.2.1968 |
tjänstetillsättning (bankkamrerare |
ej ändr. |
|
16 |
12.12.1968 |
tj änstetillsättning (bankkamrerare |
ändr. |
BaU:s beslut grundat på |
17 |
7.5.1969 |
tjänstetillsättning (mynträknings-föreståndare Ao 14) |
ej ändr. |
|
Riksgäldskontoret (utom såsom huvudman för riksdagens ekonomibyrå) |
||||
18 |
29.11.1960 |
tjänstetillsättning (kamrerare Ao 23) |
ej ändr. |
|
19 |
29.11.1960 |
tjänstetillsättning (förste revisor Ao 21, kamrerare Ao 21) |
ej ändr. |
|
20 |
7.4.1964 |
tjänstetillsättning (kontorist Ae 9) |
ej ändr. |
|
21 |
21.5.1964 |
tjänstetillsättning (förste revisor Ao 21, d:o Ae 21) |
ej ändr. |
|
22 |
23.11.1965 |
framställning om ersättning för |
ej ändr. |
93
Nr Datum Ärende BaU
23 |
23.11.1965 |
tj änstetillsättning (byrådirektör Ao 27) |
ej ändr. |
24 |
2.12.1965 |
framställning om ersättning för |
ändr. |
förkomna (stulna) obligationer |
(bifall) |
||
25 |
22.10.1968 |
framställning om inlösen av pre-skriberad premieboligation (avslag) |
ej ändr. |
Riksdagsbiblioteket |
|||
26 |
14.3.1961 |
beslut att hos delegerade för riks-dagens verk för viss sökande till |
ej prövn. |
27 |
25.5.1961 |
tj änstetillsättning (bibliotekarie Ae 21) |
ej ändr. |
28 |
3.12.1963 |
entledigande (förste byråsekrete- |
ändr. |
rare vid riksdagens upplysnings- |
(återför- |
||
tjänst) |
visning) |
||
29 |
16.12.1964 |
tjänstetillsättning (förste biblio-tekarie Ao 27) |
ej ändr. |
30 |
23.3.1965 |
bemyndigande för överbiblioteka-rien att meddela vissa arbetstids-bestämmelser |
ej prövn. |
31 |
21.5.1965 |
tjänstetillsättning (förste biblio-tekarie Ao 27) |
ej ändr. |
32 |
30.11.1965 |
tjänstetillsättning (förste biblio-tekarie Ao 27, bibliotekarie Ae 25, |
ändr. |
33 |
26.5.1966 |
tj änstetillsättning (bibliotekarie Ae 25) |
ändr. |
34 |
7.2.1967 |
tj änstetillsättning (bibliotekarie Ae 21) |
ej ändr. |
Nordiska rådets svenska delegation |
|||
35 |
(hösten |
uppsägning från tjänst (bokhållare |
(ärendet |
1969) |
Ae 15) |
ännu ej |
|
Statens personalpensionsverk |
|||
36 |
3.12.1968 |
beslut om tidpunkt från vilken |
ej ändr. |
II. |
Den inre |
riksdagsförvaltningen |
|
Riksgäldskontoret (såsom huvudman för riksdagens ekonomibyrå) |
|||
37 |
5.12.1961 |
beslut om riksdagsmannapensions |
ändr. |
38 |
27.11.1962 |
fråga om rätt till tjänstepension |
ändr. |
39 |
16.12.1964 |
tjänstetillsättning (biträdande |
ändr. |
Delegerade för riksdagens verk |
|||
40 |
3.11.1964 |
löneklassplacering (extra vakt-mästare) |
ej prövn. |
41 |
21.5.1965 |
löneklassplacering (extra vakt-mästare) |
ej ändr. |
Anm.
icke överklagbart beslut
(dispensrätten numera delegerad
till biblioteksstyrelsen)
0
innefattar
den i nr 26
berörda frågan
RR
icke överklagbart beslut
0
dissens (13-2; minoriteten
mot ändring)
RR
RR
initiativ i anslutning till
ärendet, se BaU 1968: 71
dissens (14-1; minoriteten
mot ändring)
tillika besvär över beslut
av delegerade för riksdagens
verk
O (RR)
ej besvärsrätt för klaganden
(utskottsordförande)
i sak lika med nr 39
94
Nr |
Datum |
Ärende |
BaU |
Anm. |
Kanslideputerade |
ej ändr. |
0 |
||
42 |
14.12.1961 |
framställning om särskilt lönetill-lägg åt notarie hos utskott (avslag) |
||
43 |
25.5.1962 |
avdrag på arvode under militär-tjänstgöring (kammarsekreterare) |
ändr. |
0 (RR) särskilt (delvis normativt) |
44 |
12.3.1963 |
framställning om tilläggsarvode åt |
ej ändr. |
0 0 |
45 |
7.4.1964 |
framställning om fortsatta för- |
ändr. |
|
handlingar angående avlönings-förmåner för personal hos KU |
(bifall) |
|||
Riksdagens förvaltningskontor |
partiell ändring enligt be- |
|||
46 |
24.5.1967 |
tidpunkt för omstationering (biträ-dande sekreterare hos utskott) |
ändr. |
|
slutsmyndighetens hem- |
||||
ställan |
||||
47 |
21.11.1967 |
tjänstetillsättning (extra vakt-mästare) |
ej ändr. |
|
48 |
29.10.1968 |
tjänstetillsättning (förste riksdags-vaktmästare Ae 11) |
ändr. |
|
49 |
20.5.1969 |
framställning om kompensation |
ej ändr. |
dissens (12-3; minoriteten |
för förhöjda folkpensionsavgifter |
för bifall) |
|||
(avslag) |
0 (RR) |
|||
50 |
17.8.1969 |
tjänstetillsättning (förste expedi-tionsförman Ao 13) |
ändr. |
|
Nämnden för tillsättning av vissa tjänster hos riksdagens kamrar och utskott (1966) |
||||
51 |
7.2.1967 |
tjänstetillsättning (tjänster på löne-plan C) |
ej prövn. |
icke överklagbart beslut |
95
RIKSDAGENS Bilaga 6
FÖRVALTINGSKONTOR
4.11.1969
Magnus Huss
PM
angående enkammarriksdagens kansliorganisation m m
Inledning
Det har förutsatts att den blivande enkammarriksdagens kanslifunktioner
i princip blir likartade med dem, som f. n. gäller för första och andra kammarens
kanslier. Vissa uppgifter som i dag åvilar dessa kanslier har emellertid
bedömts böra föras över till riksdagens förvaltningsorgan, nämligen
frågor gällande
1) Studiebesök bos riksdagen, föreläsningar och skolkontakterna.
2) Utarbetande och framställning av visst studiematerial.
3) Framställning av förteckningar över riksdagens ledamöter och ledamöterna
av utskotten m. fl. organ.
4) Språkundervisning för ledamöter och tjänstemän.
5) Handläggning av ärenden om kanslistöd till riksdagsgrupperna.
Gemensamt för dessa uppgifter kan sägas vara, att de inte har något närmare
samband med riksdagens konstitutionella funktioner.
Förvaltningsorganet förutsättes härutöver få övertaga frågor gällande
tjänstetillsättningar inom hela den inre riksdagsförvaltningen, såväl för
kammarkansliet som för utskotten, varjämte frågor gällande ledighet, vikariat
och fyllnadstjänstgöring m. m. skulle anförtros detta organ.
Förslag till organisation
Det nuvarande systemet med tjänster inrättade för heltidstjänstgöring under
hela året respektive under sessionerna samt arvodestjänster inrättade
för deltidstjänstgöring under sessionerna behålles. Jämfört med de båda
nuvarande kammarkanslierna innebär förslaget en minskning av antalet
tjänster. På grund av överförandet till förvaltningsorganet av vissa
uppgifter från såväl kammarkanslierna som övriga organ inom den inre
riksdagsförvaltningen förutsättes i gengäld en förstärkning av förvaltningsorganets
personalresurser böra ske. Behovet uppskattas till två heltidstjänster
för handläggande personal och en kanslisttjänst. Härvid kan utrymme
beredas för fortsatt anställning hos riksdagen av ett par tjänstemän hos de
nuvarande kammarkanslierna.
Vid ikraftträdandet av den nya organisationen förutsättes nuvarande
tjänster dragas in respektive föras på övergångsstat.
Den föreslagna nya organisationen av riksdagskansliet framgår närmare
av härvid fogad organisationsplan med tillhörande specifikation.
Enkammarriksdagens kansli
Organisationsplan
to
o>
1 kammarsekreterare
2 biträdande jurister
1 chef för det inre kansliet
1 biträdande kammarsekreterare -
1 kanslist
1 kval. biträde
Internationella
sekretariatet
Inre kanslifunkt. |
Stomprotokollet |
Stenograferna |
Skrivpersonal för |
|||
2 handläggare 3 kanslister |
1 stomnotarie 2 assistenter |
1 chefsstenograf 3 förste stenogr. 9 L-stenografer 5 A-stenografer 6 reservstenogr.1 |
1 föreståndare 12 maskinskrivare |
Talmannens
»kansli»
1 handsekreterare
Övergångsvis avses två reservstenografer erhålla förordnande som A-stenografer.
97
Specifikation till organisationsplan för enkammarriksdagens kansli
Arbetsenhet/funktion Uppgifter
Anmärkningar
Kammarsekreterare
Biträdande kammarsekreterare -
2 biträdande jurister
Chef för det inre
kansliet
Chef för enkammarriksdagens kansli
Skall närmast kammarsekreteraren jämte
denne ägna sig åt konstitutionella frågor,
planering av riksdagsarbetet, förberedelser
för talmanskonferensens sammanträden,
kontakt med utskotten för åstadkommande
av större likformighet i den
formella uppställningen av utskottsutlåtanden,
m. m.
Skall utföra kvalificerade utredningsuppdrag.
Skall under kammarsekreteraren leda och
kontrollera det inre kansliets arbete, inklusive
upprättandet av riksdagens stomprotokoll,
samt utarbetandet av snabbprotokollen.
Skall fullgöra kammarsekreterarens
göromål vid samtidigt förfall för
denne och biträdande kammarsekreteraren,
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårstjänstgöring)
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårstjänstgöring)
Arvodestjänst, deltid
(sessionstj änstgöring)
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårstjänstgöring)
Inre kanslifunktioner Det inre kansliets administrativa och löpande
arbetsuppgifter kommer att omfatta
bl. a. registrering, upprättande av
föredragningslistor, arbetsinsatser i samband
med eftergranskningen av utskrifterna
av anföranden i plenidebatterna,
anordnande av val, statarbete, statistik,
åtgärder i samband med riksdagens representation,
resestipendieverksamhet,
riksdagens pressbevakning och verksamhet
med upptagande av talprov av riksdagens
ledamöter.
1 handläggare Skall ha det närmaste ansvaret för inre
kansliets arbete och utföra de mest kvalificerade
arbetsuppgifterna.
1 handläggare Skall under sessionstid utföra vissa kva
lificerade
arbetsuppgifter.
3 kanslister Skall biträda vid arbetet i övrigt inom
kansliet samt tjänstgöra som »rytare* i
kammaren.
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårstjänstgöring)
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(sessionstj änstgöring)
1
lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårstjänstgöring)
2 lönegradsplacerade heltidstjänster
(sessionstj änstgöring)
-
Slomprotokollet
Stomnotarie
1 assistent
Skall svara för arbetet med upprättandet
av stomprotokollet.
Skall biträda kammarsekreteraren med
upprättandet av voteringsordningar och
voteringspropositioner samt vid arbetet i
kammaren, ävensom biträda stomnotarien
med upprättandet av stomprotokollet.
Arvodestjänst, deltid (sessionstj
änstgöring)
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(sessionstj änstgöring)
-
Ö8
Arbetsenhet/funktion Uppgifter
Anmärkningar
1 assistent |
Skall biträda vid upprättandet av stom-protokollet samt i övrigt biträda vid ar-betet inom kansliet. (Fyllnadstjänstgö-ring skall fullgöras hos förvaltningsorga-net under icke-sessionstid.) |
Lönegradsplacerad heltids-tjänst (helårstjänstgöring) |
Stenograferna |
||
1 chefsstenograf |
Skall utöva viss arbetsledning i förhållan-de till övriga stenografer. I övrigt upp-gifter som förste stenograf. |
Arvodestjänst, deltid (ses-sionstjänstgöring) |
3 förste stenografer |
Skall huvudsakligen utföra sak- och redi-geringsgranskning av stenografernas ut-skrifter. |
Arvodestjänster, deltid (ses-sionstjänstgöring) |
9 L-stenografer |
Utöver arbete vid plena skall fyllnads-tjänstgöring utföras vid förvaltningsorga-net. |
Lönegradsplacerade heltids-tjänster (helårstjänstgö-ring) |
5 A-stenografer |
Skall endast tjänstgöra vid plena. |
Arvodestjänster, deltid Exspektansarvode och er-sättning beräknad efter |
6 reservstenografer1 |
Skall — utöver vikariat — tjänstgöra vid |
|
Riksdagsdebatterna |
||
1 föreståndare |
Skall ombesörja kontakterna mellan leda-möter, stenografer och tryckerier. |
Arvodestjänst, deltid |
12 maskinskrivare Skall skriva ut anföranden efter diktamen. Internationella sekretariatet2 |
Exspektansarvode och |
|
1 kanslist |
Skall utföra huvudparten av arbetsupp-gifterna i samband med parlamentariker-besök, m. m. |
Lönegradsplacerad heltids-tjänst (helårstjänstgöring) |
1 kvalificerat biträde |
Skall biträda kanslisten i dennes göro-mål samt svara för det löpande arbetet |
Lönegradsplacerad halv-tidstjänst (helårstjänstgö-ring) |
Talmannens »kansli» |
||
1 handsekreterare |
Handsekreterare åt talmannen |
Lönegradsplacerad heltids-tjänst (helårstjänstgöring) |
1 övergångsvis avses två reservstenografer erhålla förordnande som A-stenografer.
2 Ledes, under talmannens överinseende, av internationelle sekreteraren, som tillika är biträdande
sekreterare hos UU.
Esselte AB, Sthlm 69
914S68
Bilaga 2
RIKSDAGEN
Utskottens
personalorganisation
Betänkande av 1969 års organisationsutredning
Stockholm 1970
M-i&A . ''
g*k3||''i"te:fU
, :
a
Innehåll
Skrivelse till talmanskonferensen
1 Inledning .............................................
1.1 Utredningsuppdraget ...................................
1.2 Nuvarande förhållanden ...............................
1.3 Grundlagberedningens förslag ...........................
1.4 Utredningsarbetet .....................................
2 Sekretariaten .........................................
2.1 Större rörlighet önskvärd ...............................
2.2 Den centrala tillsättningen främjar rörligheten .........
2.3 Ansvarig sekreterare hos varje utskott ...................
2.4 Övriga utskottssekreterare .............................
2.5 Samordningen av budgetberedningen ...................
2.6 Sekreterarnas karriär...................................
2.7 Utskottssekretariaten, sammanfattning ...................
3 Kontorsservice .........................................
3.1 Förutsättningar .......................................
3.2 önskemål .............................................
3.3 Vaktmästar- och kontoristsysslor .......................
3.4 Serviceorganens organisation ...........................
3.5 Sammanfattning .......................................
3.6 Förvaltningsfrågor .....................................
4 Arbetsledning och personaladministration ...............
5 Vissa övergångsproblem ...............................
6 Personalorganisation inom utskotten enligt 1969 års beslut
7 Sammanfattning .......................................
Bilaga 1 Sekretariatspromemoria om utskottskansliernas personalorganisation
...................................................
Bilaga 2 Sammanställning av svar på utredningens remiss i januari 1970
angående utskottens personalorganisation ............................
Bilaga 3 Utskotten. Organisationsplan ................................
5
7
7
8
8
9
10
10
11
12
12
15
17
19
20
20
21
22
23
26
26
28
30
31
33
37
47
67
■
5
Till Talmanskonferensen
I ett betänkande dagtecknat den 27 november 1969 redovisade 1969 års
organisationsutredning huvuddelen av sitt uppdrag att göra en översyn av
riksdagens förvaltnings- och personalorganisation med anledning av enkammarreformen.
Därvid undantogs utskottens personalorganisation. Omkring
årsskiftet 1969—1970 avlämnade grundlagberedningen ett betänkande
med förslag till grundlagsbestämmelser angående en ny utskottsorganisation
(SOU 1969:62). Med anledning därav utvidgade talmanskonferensen
den 15 januari 1970 utredningens uppdrag att omfatta även konsekvenserna
av grundlagberedningens förslag. Ett förslag byggt på grundlagberedningens
betänkande är nu under prövning i riksdagen (prop. 1970:
40).
Organisationsutredningen får härmed överlämna betänkandet Utskottens
personalorganisation. Förslagen i betänkandet kommer, om de vinner riksdagens
bifall, att föranleda ändringar i vissa interna riksdagsförfattningar.
Dessa författningar torde i samband med enkammarreformen vara under
översyn även i andra hänseenden. Utredningen har därför inte ansett lämpligt
att lägga fram utarbetade författningsförslag.
Utredningen ämnar senare under våren 1970 redovisa resultatet av den
översyn av kontorsrutinerna inom riksdagen, som enligt utredningens beslut
fullgörs av en särskild arbetsgrupp. Samma gäller resultatet av arbetet
inom den s. k. kanslichefsgruppen, bestående av vissa tjänstemän hos riksdagen.
Utredningen återkommer också, troligen under våren 1970, till frågan
om behovet av och förutsättningarna för ökad information om riksdagen
och dess verksamhet, en fråga som talmanskonferensen den 24
februari 1970 uppdrog åt utredningen att behandla.
Stockholm den 15 april 1970
Henry Allard
Erik Boheman Ivar Johansson Georg Pettersson
Gösta Bohman C. G. Regnéll Sigurd Lindholm
/Erik Holmberg
usmivia \«oAtenvvmiöT YiiY
lW.:) •■>'',••■■.?QOiH Tu^n
.io« . : ;i >{>;; ■),; • ■ bni o
»»uich-.ioi; f-.ni notiftitnBg.1 liuO^VKj ;bo »h ‘ . • 2fv>gBl>?;:n
•!t<> ;>;!■•:!> K^oJrTBi.T''! ,n •lint»''hnauimf»>I
V '' i/ •‘.i.-.ylbmri,, . i ro Biv <: Rf ''fiOF »ofin!-;
.
/i. ■ : OTC! hut (.! ..■;
ro'', *| i a’* ’<.} ''v-hms ms . ‘»IirjB/fflBJoti !''• '' 0
• -$v i ii ■ i «/;•; ■ • it
•; ■■ i •>• :nbn*.; Blwi.uno! ''av. ,:ii ‘iiil
■Uiiiii;-; iJ''.i .U-iV-iVj-mniui .. ifjVii il .
i V lili.lM
; : i
Jii. .. 1:111'' Silii ; • ,‘J, M''i: ) L
ij '' .!!('': 1 i . IV, ■ • JO
ii :•); . ::
, :i ■•..''".ibtii Hi.- 0‘»giii;ib-)''jio in goi; >ff.> »TR* hmr?
Wubik vjKsviW
!■ i WCl
1 it
:UuiWm''.'' ’ \yv - '' ■
1 y nu,
1
Inledning
7
1.1. Utredningsuppdraget
Organisationsutredningen (OU) har fått i uppdrag att göra en översyn av
riksdagens förvaltnings- och personalorganisation inför enkammarreformen.
Utredningen redovisade huvuddelen av sitt uppdrag i betänkandet »Enkammarriksdagens
personal- och förvaltningsorganisation», vilket överlämnades
till talmanskonferensen i december 1969 (betänkandet kallas i det följande
1969 års betänkande). Utskottens personalorganisation behandlades i huvudsak
inte i betänkandet. Grundlagberedningen (GLB) offentliggjorde i
januari 1970 betänkandet »Ny utskottsorganisation» (SOU 1969:62). Betänkandet
innehåller förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen.
Förslagen har sedermera lagts fram för riksdagen genom prop.
1970: 40 och är nu under behandling hos KU. Avsikten är att förslagen skall
behandlas av 1970 års riksdag under vårsessionen och, om de då antages såsom
vilande, prövas slutligt av 1971 års riksdag. Efter framställning från
OU har talmanskonferensen 15.1.1970 utvidgat utredningens uppdrag, så att
det omfattar även frågan om konsekvenserna av GLB:s förslag.
Enligt vad som har sagts i prop. 1970: 40 är avsikten att de grundlagsändringar
som gäller omläggningen av utskottsorganisationen skall antas slutligt
alldeles i början av 1971 års riksdag, så att den nya organisationen i praktiken
kommer att tillämpas av enkammarriksdagen redan från dess början.
OU har i detta läge sett som sin väsentliga uppgift att utarbeta förslag till
personalorganisation på grundval av grundlagsförslagen om ny utskottsorganisation.
Beträffande de skilda utskottens benämningar och uppgifter har
utredningen utgått från den skiss till utskottsindelning som har fogats vid
GLB:s betänkande.
Med tanke på den möjligheten att förslagen i prop. 1970:40 inte blir genomförda
med verkan från början av 1971 års riksdag har utredningen i ett
avslutande avsnitt fört en kortfattad diskussion om vad som fordras för att
utredningens förslag skall kunna anpassas till den åren 1968 och 1969 beslutade
utskottsorganisationen.
8
1.2. Nuvarande förhållanden
Beträffande de nuvarande ständiga utskotten och deras kanslier hänvisas
till 1969 års betänkande (s. 9—13 och bil. 1). Därutöver kan nämnas att tillhopa
tretton riksdagsvaktmästare av olika grader (övervaktmästare, förste
expeditionsförman, förste riksdagsvaktmästare och riksdagsvaktmästare)
tjänstgör vid utskotten. En förste kontorsskrivare och en halvtidsanställd
kontorsskrivare, vilka i första hand tjänstgör i riksdagens internationella
sekretariat, biträder dessutom inom utrikesutskottets sekretariat.
1.3. Grundlagberedningens förslag
Förslaget innebär att det skall finnas 16 fasta utskott, vart och ett med 15
ledamöter. Ärendena skall fördelas mellan utskotten inte efter statsrättslig
funktion (anslag, beskattning, lagstiftning osv.) utan i huvudsak efter ämne
(i stort tänker sig beredningen en anknytning till departementsorganisationen).
Förslaget ger dock möjlighet att inrätta ett utskott för behandling av
civillag oberoende av ämne.
GLB har inte lagt fram något utarbetat förslag till fördelning av ärenden
mellan utskotten men har i en bilaga lämnat en skiss till en tänkbar organisation.
Enligt denna skiss fördelas statsbudgetens utgifter på femton av utskotten
(alla utom civillagsutskottet). De tänkta utskotten är följande:1
konstitutionsutskottet (grundlag med tillhörande lagar, såsom sekretesslagen,
press- eller partistöd, andra frågor om riksdagen och vissa av dess
verk, bl. a. riksdagens ombudsmän, kommunallag och andra ärenden av allmän
betydelse för den kommunala självstyrelsen),
justitieutskottet (domstols-, åklagar- och polisväsendet samt kriminalvården,
brottsbalken, rättegångsbalken och tillhörande lagar),
civillagsutskottet (giftermåls-, föräldra-, ärvda- och handelsbalken, större
delen av jordabalken, utsöknings- och konkursrätt, expropriationsrätt),
utrikesutskottet (utrikesfrågor, däribland utvecklingsbiståndet och utrikesdepartementets
huvudtitel i övrigt),
försvarsutskottet (ärenden om det militära försvaret, civilförsvaret, det
ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret),
1 I det följande används följande förkortningar för de föreslagna utskotten:
KU konstitutionsutskottet
JuU justitieutskottet
CiU civillagsutskottet
UU utrikesutskottet
FöU försvarsutskottet
SfU socialförsäkringsutskottet
SoU socialutskottet
UKU universitets- och kulturutskottet
SkU skolutskottet
SaU samfärdselutskottet
MJU miljö- och jordbruksutskottet
NU näringsutskottet
InU inrikesutskottet
CU civilutskottet
SU skatteutskottet
FiU finansutskottet
9
socialförsäkringsutskottet (allmän försäkring, yrkesskadeförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring),
socialutskottet (socialvården i övrigt, såsom barna- och ungdomsvård, åldringsvård,
nykterhetsvård, socialhjälp, arbetarskydd, hälso- och sjukvård
m. m.),
universitets- och kulturutskottet (universitet, forskning, kultur, kyrkofrågor
in. m.),
skolutskottet (skolväsende, lärarutbildning m. m.),
samfärdselutskottet (kommunikationsfrågor),
miljövårds- och jordbruksutskottet (miljövård, jordbruk, fiske, skogsbruk
m. m.),
näringsutskottet (näringspolitik, industri, hantverk, statsägda bolag, konsumentfrågor,
bank- och försäkringsväsendet m. m.),
inrikesutskottet (arbetsmarknad, regional utveckling, lokaliseringsstöd,
utlänningars ställning m. m.),
civilutskottet (bostadsväsendet, hyresregleringen, planering, administrativ
indelning, länsförvaltning, kommunfrågor m. m.),
skatteutskottet (statlig och kommunal skatt, tullar, taxering, uppbörd,
folkregistrering och mantalsskrivning),
finansutskottet (allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för
statens budget, andra budgetfrågor som inte tillhör annat utskott, allmänt
budgettekniska frågor, penning-, kredit- och valutapolitiken, riksbanken och
riksgäldskontoret, förvaltningsrevision, redovisning, rationalisering, upphandling
m. m.).
Indelningen i utskott och fördelningen av ärenden mellan dem skall kunna
ändras snabbt. På det hela taget har man tänkt sig en reglering därav i riksdagsstadga
e. d. (föreskrifter enligt 78 § RO).
1A. Utredningsarbetet
Under det inledande skedet av utredningsarbetet genomförde utredningen
en enkät bland vissa av riksdagens tjänstemän. Utredningen ställde där vissa
frågor angående den nuvarande och den blivande förvaltnings- och personalorganisationen.
Svaren redovisades i 1969 års betänkande (bil. 4). Efter det
att talmanskonferensen 15.1.1970 hade utvidgat utredningens uppdrag att
omfatta även konsekvenserna av GLB:s förslag, beslöt utredningen att inhämta
nya yttranden från kammar- och utskottssekreterarna samt direktören
i förvaltningskontoret. För detta ändamål ställdes inom OU:s sekretariat
samman en promemoria om utskottskansliernas personalorganisation (bil. 1
till detta betänkande). Promemorian remitterades till nämnda tjänstemän
och överlämnades dessutom för kännedom till vissa personalorganisationer.
De inkomna yttrandena redovisas i bil. 2 till detta betänkande.
10
2
Sekretariaten
2.1. Större rörlighet önskvärd
Förslaget till ny utskottsorganisation innebär två väsentliga nyheter. Den
ena är att ärendena skall delas mellan utskotten inte efter formell, statsrättslig
grund utan efter ämne (försvar, skola, kommunikationer osv.). Den andra
är att reglerna för fördelningen inte längre skall finnas i grundlag utan skall
flyttas över till en författning med karaktär av arbetsordning (föreskrifter
enligt 78 § RO).
Båda dessa omständigheter ger anledning att ompröva utskottens personalorganisation.
För det första kommer ett och samma utskott i större utsträckning
än nu att få bereda både frågor om anslag och frågor om lag eller
författning. Detta kan i vissa fall öka behovet av bredd i den formella skolningen
hos de tjänstemän som skall föredra ärenden inför utskottet och författa
förslag till utskottets betänkanden (dessa tjänstemän benämns i det
följande sammanfattningsvis sekreterare; för den tjänsteman som närmast
motsvarar den nuvarande utskottssekreteraren används beteckningen ansvarig
sekreterare eller huvudsekreterare). Det kommer i vissa fall att bli svårt
för ett utskott att inom en grupp av två eller tre sekreterare klara å ena sidan
hela den mängd av ordinära beredningsuppgifter som är utskottets mest omfattande
arbete (kanske anslagsfrågor inom en huvudtitel), å andra sidan de
svåröverskådliga specialfrågor som kan förekomma någon gång (kanske en
omfattande lagproposition). Problem kan uppkomma inte bara för de utskott
som främst sysslar med budget- och organisationsfrågor utan även för de
utskott som i främsta rummet har hand om rättsfrågor. Det är omvittnat, att
KU i sitt granskningsarbete behöver sekreterare med sakkunskap av många
olika slag; detta behov kommer säkerligen att bestå med den nya organisationen.
Även utskott sådana som JuU och SU, vilka i första hand kommer att
arbeta med lag- och författningsfrågor, kan tänkas få sig tilldelade ärenden
som kräver djupgående kunskap i ekonomiska och organisatoriska frågor.
För det andra får man räkna med att det inte sällan kan finnas anledning
11
att ändra sakindelningen mellan utskotten, på samma sätt som man under
senare år flera gånger har ändrat de skilda departementens ämnesområden.
De anförda omständigheterna gör att man bör sträva efter att inte alla
sekreterarna blir så fast knutna till de olika utskotten som de har varit hittills.
Dels kan det visa sig ändamålsenligt, att en sekreterare med en viss utbildning
och sakkunskap arbetar för mer än ett utskott. Dels kan man finna
det praktiskt att en sekreterare får flytta från ett utskott till ett annat samtidigt
med att ämnesindelningen ändras.
1 det nu förda resonemanget har personalens behov av utvecklingsmöjligheter
inte beaktats. En personalstyrka är emellertid inte en gång för alla
given. En personalorganisation bör vara sådan att den i skilda hänseenden
(löner, arbetsuppgifter, karriärmöjligheter) verkar tilldragande på personer
med lämpliga förkunskaper och intressen. OU hävdade i sitt förra betänkande
att det på längre sikt inte är möjligt att hålla den nödvändiga höga standarden
på riksdagens tjänsteorganisation, om inte riksdagen lyckas vinna
och bevara anseende som en lämplig utbildningsplats för karriärtjänstemän.
Utredningen uttalade sig för att en tjänsteman normalt borde få arbeta inom
olika riksdagsorgan och i olika befattningar, innan han når sin slutpost; som
sekreterare i kammare eller (huvud) sekreterare i utskott.
Det är således inte bara de mera kortsiktiga arbetsgivarintressena som talar
för en större rörlighet i utskottens sekreterarorganisation. Även intresset
av personalens utvecklings- och karriärmöjligheter talar för en sådan rörlighet,
och härvidlag torde arbetsgivarintresset också vara ett arbetstagarintresse.
I det föregående har behovet att ändra ämnesfördelningen mellan utskotten
anförts som ett motiv att inte knyta sekreterarna så fast som hittills till
de skilda utskotten. Därtill kommer att personalbehovet vid utskotten är
särskilt svårt att beräkna i samband med övergången till den nya organisationen.
Denna omständighet gör att den sekreterarorganisation som kan
komma att beslutas på grundval av utredningens förslag bör betraktas som
en försöksorganisation.
2.2. Den centrala tillsättningen främjar rörligheten
I 1969 års betänkande föreslog OU nya former för handläggningen av personalärenden.
Medan varje utskott nu anställer sina sekreterare, skall enligt
förslaget alla sekreterare anställas av det centrala förvaltningsorganet, förvaltningsstyrelsen.
Styrelsen skall också besluta om utskottstjänstemännens
»fyllnadstjänstgöring», dvs. deras tjänstgöring mellan sessionerna och vid
andra tillfällen då utskotten inte behöver deras arbetskraft. Detta förslag
synes lägga en god grund för samordning och rörlighet inom sekreterarkåren.
Utredningen har diskuterat olika metoder att i övrigt tillgodose kraven på
samordning och rörlighet.
12
2.3. Ansvarig sekreterare hos varje utskott
De metoder som utredningen sålunda har diskuterat har alla det gemensamt
att varje utskott skall ha en sekreterare som är ansvarig inför utskottet
för planeringen och genomförandet av sekreterararbetet. Utredningen menar
nämligen att det skulle vara opraktiskt för utskotten och främst deras presidier,
om utskotten skulle behöva rekvirera sekreterare för varje särskilt
ärende eller för kortare tider. Med en sådan ordning skulle en större del av
de praktiska bestyren med arbetsplanering komma att ligga på presidierna,
något som i onödan skulle ta deras tid och krafter i anspråk till skada för
deras politiska insatser. — Det kommer troligen också att vara omöjligt för
en och samme sekreterare att samtidigt vara ansvarig sekreterare i mer än
ett utskott. Man får alltså räkna med att låta varje utskott ha sin ansvarige
sekreterare.
Detta ställningstagande löser många av problemen i fråga om sekreterarservicen
åt utskotten. Kompletteringar behövs emellertid i skilda hänseenden.
Dels torde i de allra flesta utskotten en enda sekreterare inte hinna med
allt arbete med föredragningar och avfattande av förslag till utlåtanden m. m.
Dels kommer man i åtskilliga fall att, oavsett arbetsmängden, behöva biträde
av personer med speciella kunskaper eller speciell utbildning.
2A. Övriga utskottssekreterare
Förstärkningen av utskottssekretariaten bör i stor utsträckning kunna
åstadkommas genom att biträdande sekreterare ställs till förfogande. Vissa
av de sexton utskotten kommer helt säkert att behöva var sin biträdande
sekreterare. Men för andra utskotts del är det osäkert, om så kommer att
bli fallet. Detta kunde möjligen tala för att vissa utskott, två eller tre tillsammans,
finge gemensam biträdande sekreterare. Utredningen har övervägt
ett sådant arrangemang, närmast i anknytning till det förslag till organisation
av kontorsservicen som utredningen framlägger i det följande;
huvudtanken där är att utskotten i huvudsak två och två skall få gemensamma
serviceenheter. Emellertid anser utredningen det fördelaktigast att
flertalet av de biträdande sekreterarna i inledningsskedet inte binds så hårt
vid särskilda grupper av utskott. Arbetsbelastningen är nämligen svår att
förutse. Lämpligare synes det vara att, bortsett från de fall där man med
någorlunda säkerhet kan utgå från att ett utskott behöver minst en biträdande
sekreterare, till en början låta de biträdande sekreterarna vara anställda
inom riksdagens utskottsorganisation utan anknytning till något
visst utskott. Sedan bör förvaltningsstyrelsen i samråd med utskotten besluta
om deras placering för tjänstgöring vid utskotten för de tider då de
behövs där. När man tar upp personalorganisationen till omprövning efter
några år kan man tänkas ha ett säkrare underlag för en mera slutgiltig placering
vid skilda utskott.
13
Utöver huvudsekreterarna tjänstgör nu i utskotten dels två föredragande
(i KU), dels fem avdclningssekreterare (i statsutskottet), dels tolv—femton
bilrädande sekreterare och fem—sju biträdande avdelningssekreterare. Föredragandena
och avdelningssekreterarna är jämställda lönemässigt, de övriga
är inplacerade i olika lönegrader, alla under lönegraden för föredragandena
och avdelningssekreterarna.
Hos KV finns nu tre tjänster som föredragande, men av dem har en brukat
vara vakant. Det nya KU torde komma att få minst lika stor arbetsbörda
som det nuvarande. Utredningen vill förorda att den nya personalorganisationen
för det inledande skedet tar upp två föredragandetjänster hos KU.
De två föredragandena skall i främsta rummet arbeta med granskningen av
regeringsärendenas handläggning, och de bör, liksom hittills, under en del
av året tjänstgöra hos riksdagens ombudsmän som byråchefer. Vidare bör
man kunna räkna med att KU behöver minst en biträdande sekreterare.
Frågan om FiU.s behov av biträdande sekreterare återkommer utredningen
till under 2.5.
SU kommer att få överta praktiskt taget alla de beredningsuppgifter som
nu ligger på BeU. Vissa andra tillkommer. BeU har nu, utom huvudsekreteraren,
två helårsanställda och två sessionsanställda biträdande sekreterare.
Utredningen vill förorda att SU i försöksorganisationen får en tjänst
som föredragande och två tjänster som biträdande sekreterare.
Som OU förordade i 1969 års betänkande bör i framtiden det internationella
sekretariatet slås samman med UU:s sekretariat. I nämnda betänkande
föreslog utredningen (s. 41) att UU:s sekreterare, som hittills inte har varit
anställd på heltid utan har utövat sitt uppdrag bredvid tjänst i utrikesdepartementet,
skulle knytas till riksdagen i större omfattning, eventuellt
senare på heltid. Motivet var främst att UU :s sekreterare också skulle vara
riksdagens internationelle sekreterare och konsult i utrikesfrågor, i första
hand åt talmannen. Med de uppgifter som UU kommer att få torde utskottets
huvudsekreterare få anställas på heltid. Han bör få titeln riksdagens
internationelle sekreterare. Såsom motsvarighet till den nuvarande internationelle
sekreteraren torde för framtiden behövas en biträdande sekreterare
för UU och internationella sekretariatet gemensamt.
Utredningen har här sammanfattningsvis räknat fram ett behov av två
föredragande hos KU, en föredragande hos SU, en biträdande sekreterare
hos KU, två hos SU och en hos UU. Med de sexton huvudsekreterarna skulle
sekreterarkåren därmed komma att omfatta tjugotre vid de skilda utskotten
placerade tjänstemän (utredningen har då inte räknat med någon tjänsteman
för FiU utom huvudsekreteraren; se 2.5). Dessa tjänstemän bör enligt
utredningens mening tills vidare placeras vid utskotten utan någon årligen
återkommande prövning av behoven; man torde kunna utgå från att de kommer
att behövas. Utredningen återkommer till frågan, om de skall anställas
för helår eller för session.
14
Jämför man med nuvarande tjänstemannakår, skulle riksdagen behöva
ytterligare omkring tolv biträdande sekreterare. Utredningen anser att man
i försöksorganisationen tills vidare bör inrätta tio tjänster (utredningen
erinrar om att FiU:s behov av biträdande sekreterare behandlas i nästa
avsnitt). Utredningen anser sig inte kunna göra några mera detaljerade
beräkningar av behovet av sekreterare. Det kan dock antagas att det, utöver
huvudsekreterarna och de redan nämnda föredragandena och biträdande
sekreterarna, kommer att behövas minst tre å fyra sekreterare motsvarande
de nuvarande biträdande sekreterarna hos lagutskotten och minst lika
många sekreterare med allmän förvaltningserfarenhet och kännedom om
budget- och organisationsfrågor. Hur kåren av biträdande sekreterare skall
sättas samman, får i någon mån bero på hur kåren av huvudsekreterare
kommer att bli sammansatt: ju fler personer med vissa kvalifikationer det
finns bland huvudsekreterarna, desto färre personer med likartade kvalifikationer
behövs det bland de biträdande sekreterarna.
Det sagda innebär aLt det kommer att bli en uppgift för förvaltningsstyrelsen
att i samråd med utskotten placera de biträdande sekreterare som
inte redan på grund av den fasta personalorganisationen placeras vid bestämda
utskott. I åtskilliga fall torde det bli möjligt för styrelsen att, med
ledning av tillgängliga uppgifter om belastningen på de skilda utskotten, redan
vid början av riksdagen placera biträdande sekreterare vid speciella utskott.
Tiden för tjänstgöring där kan då avpassas efter det behov man kan
överblicka, någon gång kanske för hel session, eljest för del av session. I
andra fall kan placeringen göras för särskilda ärenden. Det bör inte heller
vara omöjligt att, beträffande utskott med besläktade uppgifter, placera en
biträdande sekreterare för tjänstgöring vid två utskott, varvid det får överlåtas
till utskotten att i samråd bestämma närmare om sekreterarens arbetsuppgifter.
Man kan på detta sätt få erfarenheter som kan vara till nytta då:
man mera definitivt tar ställning till personalorganisationen.
Huvudsekreterarna vid utskotten bör liksom nu vara anställda under
hela året. Detsamma bör gälla för föredragandena hos KU och SU. 1 fråga
om utskottens (huvud) sekreterare yttrade utredningen i 1969 års betänkande
(s. 28) att fyllnadstjänstgöring mellan sessionerna som regel inte
torde komma i fråga för dem. Samma torde bli fallet i den nya utskottsorganisationen.
Som utredningen påpekade i 1969 års betänkande är det
en rimlig service för riksdagens ledamöter, för statliga myndigheter och för
allmänheten att någon tjänsteman skall kunna svara för utskottet även mellan
sessionerna. De två föredragandena hos KU bör i framtiden som hittills
fyllnadstjänstgöra hos riksdagens ombudsmän den del av året då de in Le
behöver arbeta för utskottet. Föredraganden hos SU kommer med största
säkerhet att behöva arbeta för utskottet även mellan sessionerna.
Utredningen har alltså uttalat sig för nitton helårstjänster som sekreterare
inom utskottsorganisationen. Härtill kommer fjorton tjänster som''
15
biträdande sekreterare. Av dessa bör till en början en, nämligen tjänsten
soin biträdande sekreterare hos UU, vara lielårs tjänst. Befattningen bör
vara en genomgångsbefatlning; en och samme innehavare bör inneha den
högst tre år (jfr BaU 1967: 39 s. 13). Utredningen har under hand inhämtat
att det finns ett behov av föredragande hos riksdagens ombudsmän utöver
den hjälp som lämnas genom de två KU-tjänstemännen. Med tanke härpå
anser utredningen att två biträdande sekreterare, i första hand jurister med
erfarenhet från rättskipning eller förvaltning, kan anställas för helår med
skyldighet att mellan riksdagssessionerna tjänstgöra som föredragande hos
riksdagens ombudsmän. Ytterligare två biträdande sekreterare bör enligt
utredningens mening kunna anställas för helår. De bör ha en vidsträckt
erfarenhet av förvaltning och kännedom om budget- och organisationsfrågor.
De bör ha som generellt åliggande att mellan sessionerna tjänstgöra hos
riksdagens revisorer. En kompletterande tjänstgöring hos revisorerna bör
enligt utredningens mening bli av värde för deras insatser i utskottsarbetet.
Övriga nio tjänster som biträdande sekreterare bör enligt utredningens
mening vara sessionstjänster. Det bör vara möjligt att hålla en sådan tjänst
besatt bara under vårsessionen eller den del därav då arbetsbördan är särskilt
tung.
Helårstjänsterna bör inrättas som ordinarietjänster med förordnande tills
vidare, sessionstjänsterna bör lämpligast vara extra tjänster.
Givetvis skall en biträdande sekreterare, som inte innehar helårstjänst,
kunna anlitas för att förbereda ärenden även mellan sessionerna. Men detta
förutsätter ett särskilt beslut av förvaltningssLyrelsen. Man kan utgå från
att initiativet i sådana fall utgår från det utskott som önskar få hjälp av den
biträdande sekreteraren.
Vad utredningen här har föreslagit beträffande andra sekreterare hos
utskotten än huvudsekreterarna är genomgående beräknat med försiktighet.
Flera av utskotten kan tänkas behöva mera biträde av sekreterare än vad
tjänstemännen inom organisationen kan ge. För att fylla behoven bör utskotten
kunna anlita utomstående sakkunniga som specialföredragande.
Beträffande ärende som har förelagts riksdagen genom proposition bör specialföredragande
i första hand sökas utanför kretsen av dem som har medverkat
vid utarbetandet av propositionen. Som OU yttrade i 1969 års betänkande
(s. 26) bör det stå utskotten fritt att anlita specialföredragande: det
bör alltså inte krävas medgivande av förvaltningsstyrelsen.
2.5. Samordningen av budgetberedningen
Utredningen vill här erinra om att den nya utskottsorganisationen innefattar
ett viktigt nytt moment, nämligen en samordning av budgetberedningen.
FiU skall några veckor efter riksdagens början avge ett yttrande över
budgetens centrala dokument, finansplanen med bilagor, och yttrandet tän
-
16
kes ligga till grund för ett ställningstagande av riksdagen till den ekonomiska
politiken och statsregleringen i stort. FiU kommer vidare att få till uppgift
att följa riksdagens budgetarbete därefter och vid behov ingripa med samordningsåtgärder.
Det rättsliga underlaget för samordningsverksamheten kommer
att bestå i en befogenhet att yttra sig i budgetfråga som redan har prövats
av annat utskott. Så skall kunna ske dels efter remiss av kammaren och
dels efter överenskommelse med det andra utskottet. Vidare kommer FiU att
kunna på eget initiativ föreslå ändrade allmänna riktlinjer för det pågående
budgetarbetet, t. ex. om konjunkturutvecklingen kräver det. GLB har emellertid
utgått från att FiU:s samordning huvudsakligen kommer att försiggå
under hand; dess ledamöter tänkes verka till stor del genom kontakter med
ledamöter i fackutskotten.
FiU måste, säger GLB, för att utskottet och dess ledamöter skall kunna utöva
inflytande på budgetbehandlingen noga följa konjunkturutvecklingen
samt fackutskottens och riksdagens ställningstaganden i budgetfrågor. Utskottet
bör under budgetsessionen sammanträda ofta för information och
överläggning om det ekonomiska läget. GLB har också förutsatt att FiU förses
med ett effektivt sekretariat.
Man kan enligt OU:s mening förutse att FiU:s samordningsfunktioner
kommer att leda till ett omfattande samarbete även mellan tjänstemännen.
Sekreterarna hos fackutskotten kommer säkerligen att känna ett behov att
redan under beredningen av ärendena skaffa sig kännedom om den aktuella
bedömningen av den ekonomiska utvecklingen, och härvidlag erbjuder möjligheten
till kontakt med FiU :s sekretariat en ändamålsenlig utväg. Det kan
förmodas att fackutskotten emellanåt kommer att känna ett behov av information
om det ekonomiska läget vid handläggningen av frågor om betydelsefulla
budgetposter. En föredragning av en tjänsteman hos FiU kan då te sig
lämplig.
Att beräkna behovet av sekreterare hos FiU är synnerligen svårt. Här
finns knappast någon erfarenhet att falla tillbaka på. För det första kommer
FiU att behöva tillgång till experter för den fortlöpande orienteringen om
det ekonomiska läget. Utskottets huvudsekreterare bör kunna göra en insats
i detta sammanhang. Man kan emellertid förmoda att det inom utskottet
kommer att ställas krav på medverkan även av utomstående sakkunniga,
såsom universitetsforskare eller ekonomer inom organisationer eller myndigheter.
Det är viktigt att utskottets handlingsfrihet inte binds genom
snäva ekonomiska ramar.
För det andra kommer studiet av riksdagens budgetbehandling och den
fortlöpande rapporteringen därav till utskottet samt informationen åt fackutskotten
om det ekonomiska läget att kräva insatser av tjänstemän. Huvudansvaret
måste även i denna del ligga på huvudsekreteraren. Men det synes
sannolikt att han kommer att behöva biträde av någon annan ekonom. Utredningen
håller för troligt att FiU i denna del skulle vara mera betjänt av
17
att få till sitt förfogande en egen, hos riksdagen anställd tjänsteman än av
att anlita utomstående experter. De stora krav på insikter och överblick som
måste ställas på en sådan tjänsteman motiverar enligt utredningens mening
att han blir jämställd med KU:s och SU:s föredragande. Hans arbete för FiU
kommer i huvudsak att vara koncentrerat till den period under vilken budgetarbetet
pågår, dvs. i stort sett till vårsessionen. Det kan visa sig lämpligt
att anställa honom hos riksdagen endast för vårsessionen. Skulle det visa
sig mera ändamålsenligt att han anställs för helår, bör han stå till förfogande
för riksdagens revisorer, i den mån FiU inte behöver hans tjänster. Tjänsten
bör tills vidare vara en extra tjänst.
2.6. Sekreterarnas karriär
Som OU antydde i det föregående, är det ett värde för sekreterarnas utbildning
och fortsatta karriär, att deras tjänstgöring hos riksdagen blir mångsidig.
En växling i tjänstgöringen mellan olika utskott har inte bara det
företrädet att det vidgar kunskaperna. Sekreterarna kommer också att föredra
ärenden inför flera olika riksdagsorgan och blir föremål för en mera omfattande
prövning. Detta får betydelse dels för befordran till de högsta tjänsterna
inom utskottsorganisationen eller eljest hos riksdagen, dels vid tjänstemännens
fortsatta karriär.
En tjänsteman som vill ägna sig åt arbete för utskott bör normalt först få
anställning som biträdande sekreterare. Hittills har de som fått tjänst som
sekreterare hos utskott vanligen haft bakom sig inte bara en teoretisk utbildning
utan även några års tjänstgöring i statlig, kommunal eller enskild
verksamhet. Utredningen håller för sannolikt att detta även i framtiden
kommer att bli det vanliga. Det kommer med den av utredningen föreslagna
ordningen för prövning av tjänstetillsättnings- och placeringsfrågor att te
sig naturligt att en nyanställd tjänsteman vanligen får föredra ärenden inom
skilda utskott. Han får då träning i den speciella föredragningstekniken och
lär sig riksdagsrutinerna i övrigt. Önskar tjänstemannen arbeta hela året
för riksdagsförvaltningen, kan han söka tjänst som biträdande sekreterare
med fyllnadstjänstgöring hos riksdagens ombudsmän eller riksdagens revisorer.
Även i en sådan tjänst bör tjänstemannen oftast få biträda skilda utskott.
Först i nästa skede bör tjänstemannen bli fastare placerad vid ett enda
utskott, som föredragande eller som huvudsekreterare.
Med den löneställning som utskottens huvudsekreterare har nu har det
visat sig svårt för dem att vinna befordran till jämställda eller högre tjänster
inom statlig verksamhet. Det kan i framtiden bli allt vanligare att sekreterarna
stannar kvar i sina tjänster fram till pensionsåldern. Utredningen
vill emellertid erinra om vissa uttalanden under förarbetena till 196(3 års
personalreform, enligt vilka en fortsatt karriär inom statlig verksamhet
skulle vara naturlig för riksdagens tjänstemän (se 1969 års betänkande
18
s. 24). I 1969 års betänkande framlade utredningen ett förslag som ansågs
vara ägnat att främja karriärmöjligheterna för tjänstemännen, nämligen
att personalfrågorna i huvudsak skulle handläggas av det centrala förvaltningsorganet,
inte som nu av de skilda riksdagsorganen (utskotten m. fl.).
Utredningen menade att förvaltningsstyrelsen borde ha större möjligheter
än utskotten vart för sig att redovisa tjänstemännens kvalifikationer vid
tillsättningar som beslutas av Kungl. Maj :t. Ytterligare ett motiv för en central
prövning av antagningsfrågorna var enligt vad som sades i betänkandet
att en central instans borde ha större möjligheter än de många små enheterna
att bistå de tjänstemän, som inte lyckats uppnå en ställning som utskottssekreterare
e. d., när de sökte annan statstjänst.
Utredningen har övervägt att föreslå ett antal högre tjänster för samordningsuppgifter.
Utredningen anser emellertid, att man inte nu bör omgestalta
utskottens personalorganisation på ett så genomgripande sätt. Det kan
vara naturligt att till en början gå fram med en viss försiktighet. Personalorganisationen
bör, såsom utredningen har framhållit i det föregående, till
en början betraktas som en försöksorganisation. Under enkammarriksdagens
första år bör man kunna finna andra former för att lösa samordningsproblemen.
Framför allt kommer FiU:s huvudsekreterare att få ansvaret
för viktiga samordningsuppgifter. Tämligen snart bör man kunna förvärva
erfarenhet av vilka problemen är och göra sig ett omdöme om metoderna
att lösa dem.
2.7. Utskottssekretariaten, sammanfattning
Vad utredningen har anfört i det föregående innebär sammanfattningsvis
följande:
Huvudsekreterare med särskilda uppgifter (KU, FiU) 2
Övriga huvudsekreterare 14
Föredragande
KU 2
FiU 1
SU 1
Biträdande sekreterare
KU 1
SU 2
UU 1
Övriga 10
34
Helårstjänster, ordinarie, förordnande tills vidare
Huvudsekreterare 16
Föredragande (KU 2,1 SU 1) 3
Biträdande sekreterare (UU 1, jurister 2,1 tjänstemän med förvaltnings-
och budgeterfarenhet 21 2) 5
24
Sessionstjänster, extra
Föredragande (FiU) 1
Biträdande sekreterare (KU 1, SU 2, övriga 6) 9
TÖ
Alla sekreterarna bör anställas vid »riksdagens utskottsorganisation», och
de bör placeras av förvaltningsstyrelsen för tjänstgöring inom de särskilda
sekretariaten. Härvid står de tidigare nämnda möjligheterna till buds: placering
för ett år i taget (huvudsekreterarna och de andra sekreterare som
tänkes tjänstgöra endast för ett utskott, se uppställningen här ovan), för
en session, för en kortare tid och för särskilt ärende. Placeringen kan gälla
ett utskott, det kan också någon gång visa sig lämpligt att låta den gälla två
utskott. En placering för helår skall kunna förlängas, något som torde bli
det vanliga beträffande huvudsekreterarna. Som utredningen utvecklar i det
följande (under 4), bör utskotten få möjlighet att ge sin mening till känna i
anställnings- och placeringsfrågor.
1 Med fyllnadstjänstgöring hos riksdagens ombudsmän
2 Med fyllnadstjänstgöring hos riksdagens revisorer
20
3 Kontorsservice
3.1. Förutsättningar
Riksdagens centrala skrivbyrå, som ingår i riksdagens förvaltningskontor,
utför skrivarbete åt riksdagsledamöter, åt de politiska partiernas riksdagsgrupper
och åt riksdagens olika organ, bl. a. åt utskotten. Vissa av utskotten
har dock egen personal för skrivarbete och anlitar skrivbyrån endast vid
toppbelastning. Från de flesta håll har vitsordats att skrivbyrån fungerar
väl. OU anser att det inte finns anledning att dra in skrivbyrån i övervägandena
om utskottens kontorsservice. Utredningen utgår alltså från att den
centrala skrivbyrån skall finnas kvar och att den i samma omfattning som
nu skall stå till förfogande för utskotten.
För det provisoriska riksdagshuset planeras en reprograficentral med
offsetanläggning och stencilapparater. Offsetpressen skall kunna begagnas
bl. a. för mångfaldigande av skrifter som har kommit in till riksdagen utifrån,
t. ex. svar på utskottens remisser till myndigheter och organisationer.
Sådana skrifter behöver då inte skrivas av och mångfaldigas genom stencilering.
Stencilapparaterna i reprograficentralen är inte avsedda att täcka utskottens
mera ordinära behov av mångfaldigande. För dessa ändamål kommer
det att finnas stencilapparater på de våningar där utskotten skall ha
sina kanslier. Hos utskotten bör finnas personal som kan sköta dessa apparater.
OU har uppdragit åt en särskild arbetsgrupp att göra en översyn av kontorsrutinerna
inom riksdagen. I denna grupp ingår en expert från statskontoret.
Översynen omfattar diarieföring och annan registrering, meddelanden
mellan olika riksdagsorgan om fattade beslut och vissa andra servicefunktioner.
Arbetsgruppen har ännu inte redovisat sitt arbete. OU har emellertid
fått tillgång till gruppens preliminära resultat.
Gruppen torde komma att föreslå central diarieföring av alla egentliga
riksdagsärenden (propositioner, motioner, utskottsinitiativ, framställningar
från riksdagens verk som föranleder beslut av riksdagen, interpellationer,
enkla frågor m. m.). Diarierna skall föras vid kammarkansliet. Kammarkansliet
framställer i samband med diarieföringen för utskottens räkning
21
vissa handlingar som underlättar för dem att upprätta och föra arbetsregister.
Avsikten är att varje utskott härigenom skall få ett register, som medger
överblick över alla anhängiga ärenden och som skall innehålla anteckningar
om de åtgärder som efter hand vidtas med ärendena, de remisser som går ut,
de svar som kommer in osv. Registret tänkes inte bara ge utskottens egna
tjänstemän överblick över arbetsläget. Det kommer också att utgöra underlag
för upplysningar till riksdagsledamöter, till andra riksdagorgan och
myndigheter och till massmedierna och allmänheten.
3.2. Önskemål
Utskotten bör ha tillgång till tjänstemän, som kan ge service åt presidierna
och sekreterarna samt åt utskottsledamöterna i denna deras egenskap. De
här åsyftade tjänstemännen skall sköta utskottens arbetsregister, ge upplysningar
inåt och utåt om arbetsläget och om särskilda ärendens gång. De skall
ombesörja mångfaldigande av kallelser och därvid fogade handlingar, i den
mån dessa inte föreligger i tryck. De skall sända ut till ledamöterna och
suppleanterna alla handlingar till sammanträdena. De skall ordna riksdagstryck
och andra handlingar inför sammanträdena och i övrigt se till att
sessionsrummet är i ordning. De skall under sammanträdena ta emot telefonförfrågningar
och vidarebefordra dem till adressaterna. I deras uppgift
att ge service åt presidierna och sekreterarna ingår att ta emot besökande
och telefonsamtal, när den sökte inte själv är närvarande, och framföra
ärenden till dem, när de befinner sig på annat håll inom riksdagshuset.
Tjänstemännen bör också kunna utföra i varje fall mera brådskande skrivarbete
åt dem. I uppgiften att ombesörja mångfaldigande av handlingar ingår
stencilering inom ramen för en daglig rutin och hänvändelser till reprograficentralen
beträffande mera omfattande stencileringsarbeten och beträffande
tryckning i offsetpressen.
Inom utredningen har väckts tanken att utskottens sekreterare borde ha
tillgång till tjänstemän av typen »privatsekreterare» med färdighet i stenografi.
En sådan tjänsteman borde, har det sagts, kunna vara sekreterarna till
god hjälp i deras arbete med författande av förslag till betänkanden m. m.
Utredningen vill hålla före att sekreterarna borde kunna göra en på det hela
taget effektivare insats om de befriades från det tidsödande arbetet att själva
utarbeta sina koncept för hand eller med skrivmaskin och i stället begagnade
tekniken att diktera för stenografikunnigt biträde eller för dikteringsmaskin.
Ingen av de nuvarande utskottssekreterarna har emellertid framfört krav på
sådan service, och utredningen anser det därför inte ändamålsenligt att
väcka något förslag i ämnet. Det är emellertid önskvärt, att förvaltningsstyrelsen
i samråd med någon eller ett par sekreterare söker få till stånd en
försöksverksamhet med bandupptagning eller stenografi som en regelmässigt
begagnad arbetsmetod.
OU har också diskuterat frågan om biträde åt utskotten med de!utred -
22
ningar, faktasammanställningar och olika kontrollarbeten och tagit upp till
diskussion frågan, om utskotten skulle vara betjänta av tjänstemän av typen
byråsekreterare för sådana göromål. Utredningen har härvid fått endast ett
ganska svagt gensvar. Flertalet hörda sekreterare har menat att de får den
hjälp de behöver av de tjänstemän som finns nu, dvs. vid flertalet utskott
kanslister och vaktmästare. Ett par sekreterare har dock menat att tjänstemän
av typen byråsekreterare kunde vara nyttiga. I detta läge har utredningen
ansett sig inte böra lägga fram något förslag i frågan. Utredningen
skulle dock anse det lyckligt, om man under provisorieperioden kunde bedriva
en viss försöksverksamhet även i detta hänseende. Man bör härvid
kunna bygga på erfarenheter från konstitutions- och statsutskotten. Vidare
bör debattstenograferna kunna göra en insats här under de tider då de inte
är upptagna med debattprotokollen.
Utredningen har under 2.1 förordat att den av utredningen föreslagna
sekreterarorganisationen skall betraktas som en försöksorganisation och
prövas på nytt redan efter två eller tre år. Detta bör gälla även organisationen
för kontorsservice.
3.3. Vaktmästar- och kontoristsijsslor
Inom utskottsorganisationen skiljer man traditionellt mellan vaktmästararbete
och arbete för kontorspersonal (vanligen kanslister). Vaktmästarna
mångfaldigar steneiler, sköter utsändandet av kallelser och tillhörande
handlingar till sammanträden, uträttar brådskande ärenden, framför allt
inom riksdagshuset, förbereder riksdagstryck m. m. till sammanträdena,
sköter telefonservice m. m. vid sammanträdena och står presidium och sekreterare
till tjänst med mera allmän service i deras dagliga arbete för utskottet.
Kanslisten ger sekreterarna ett visst biträde vid arbetet med sammanställningar
för föredragningar och för förslag till utlåtanden, hjälper till vid kollationering
och korrekturläsning och utför skrivarbete. Förhållandena varierar
dock betydligt mellan skilda utskott.
Såvitt OU har kunnat finna saknas anledning att i framtiden behålla gränsen
mellan vaktmästarsysslor och annat kontorsarbete. I synnerhet vill
utredningen hävda att det inte finns något fog för att betrakta visst arbete
som »manligt», annat som »kvinnligt». Det är ett starkt önskemål att man
inte konserverar onödiga gränser mellan skilda personalgrupper. En person
som har anställts vid riksdagen såsom vaktmästare bör ha möjlighet att gå
över till mer och mer kontoristbetonat arbete, om han har fallenhet för det
och skaffar sig de behövliga kunskaperna. Riksdagen bör ge möjlighet till
utbildning i maskinskrivning och andra kontor ssysslor för de tjänstemän
som har lust att fortbilda sig, och tjänstemännen bör i det dagliga arbetet så
långt som möjligt få kännedom om ärendenas gång och de olika arbetsmoment
som finns att utföra.
23
3 A. Serviceorganens organisation
Den gängse typen av serviceorgan för utskottssekretariaten är en kanslist
och en vaktmästare. En sådan organisation finner OU föga rationell. De
flesta utskott torde inte på ett ändamålsenligt sätt kunna ge sysselsättning
åt en kanslist med verkligt kvalificerade kontorsgöromål och åt en vaktmästare
med enbart vaktmästarsysslor.
För att en tjänsteman av typen »kvalificerat biträde» skall få lämpliga
arbetsuppgifter torde han i de flesta fall behöva ett mera vidsträckt arbetsområde
än ett enda utskott. Detta gäller i den nya organisationen i högre
grad än i den nuvarande, eftersom den genomsnittliga arbetsmängden per
utskott får antagas minska. Den centrala arbetsuppgiften för en tjänsteman
av denna typ blir enligt utredningens förslag att sköta arbetsregistret samt
med hjälp därav hålla uppsikten över ärendena och lämna begärda upplysningar
till tjänstemän, ledamöter och utomstående. Utredningen vill hålla
före att ett kvalificerat biträde som allmän regel bör kunna gå i land med
denna uppgift för två utskott.
Viktigt är också att varje utskott har tillgång till daglig service med distribution
och ordnande av handlingar, med telefonpassning m. m. vid sammanträdena
osv. Antalet tjänstemän bör bestämmas så att varje utskott kan förfoga
över en tjänsteman vid sammanträdena, även om, såsom ofta har varit
fallet hittills, dessa hålls samtidigt. Emellertid torde åtskilligt vara att vinna
på att varje utskott också skall ha möjlighet att anlita annan tjänsteman än
den som främst skall stå utskottet till tjänst. Denne kan vara tillfälligt ute
eller upptagen. Det bör då vara möjligt för presidiet och sekreterarna att
vända sig till en annan. Om man i enlighet härmed slår fast att tjänstemännen
inom utskottskontoren skall stå till tjänst för mer än ett utskott, fordras
en viss samordning. Därmed öppnar sig möjligheten till en viss specialisering
och arbetsfördelning. En sådan kan inom vissa gränser vara ändamålsenlig,
ehuru det måste vara ett bestämt önskemål att var och en av tjänstemännen
inom en mindre grupp också skall vara i stånd att fullgöra uppgifter som
enligt arbetsfördelningen i första hand ankommer på en annan inom gruppen.
Detta är av betydelse under ledigheter men också i det dagliga arbetet.
I enlighet med det sagda vill utredningen förorda en viss samordning av
utskottens serviceorgan.
Det är mycket som talar för att man inrättar ett enda kontor för varje
våning i det provisoriska riksdagshuset på vilken utskott skall ha kanslilokaler.
Man skulle då få i stort sett ett kontor på fem utskott. Personalen på
varje kontor skulle vara ungefär sex—åtta personer. En sådan storlek brukar
anses vara lämplig när det gäller att å ena sidan behålla känslan av personligt
ansvar hos alla medarbetare och å andra sidan medge en rimlig
elasticitet och förmåga att möta tillfälliga toppar i belastningen.
Lokalerna i det provisoriska riksdagshuset är emellertid inte avpassade till
sådana kontor utan till enheter av nuvarande typ, och det är inte möjligt att
24
ändra dem redan till årsskiftet 1970—1971, då riksdagen skall flytta in där.
Vidare kan man även bortsett därifrån fråga sig, om det är tillräckligt med
en kontorsenhet per våning. Detta skulle medföra ganska långa avstånd,
kanske omkring 50 meter, från vissa sekreterarrum till kontorsenheten.
Detta vore väl en ganska liten olägenhet; förbindelserna bör kunna upprätthållas
med hjälp av snabbtelefon m. m. Till det sagda kommer emellertid att
de allra flesta nuvarande sekreterarna vid utskotten mer eller mindre bestämt
har motsatt sig tanken på samordnade kontorsenheter.
De angivna omständigheterna gör att OU anser att man i försöksorganisationen
bör ta bara ett försiktigt steg mot samordning, i huvudsak så att
smärre grupper av utskott får gemensam kontorsenhet.
En riktpunkt är att det bör finnas som regel två serviceenheter på varje
utskoltsvåning. Man minskar därmed avstånden mellan sekreterare och
kontorspersonal. Samtidigt får man en arbetsgrupp för kontorsarbetet, som
gör en viss arbetsfördelning och rationalisering möjlig.
I det föregående har utredningen hävdat att ett kvalificerat biträde bör gå
i land med uppgiften att sköta arbetsregistret och utföra därmed sammanhängande
göromål för två utskott. I enlighet därmed bör varje kontorsenhet
som regel byggas upp kring ett kvalificerat biträde och betjäna två utskott.
Utöver det kvalificerade biträdet bör i en sådan kontor senhet ingå två tjänstemän
av typ kontorist/vaktmästare (i det följande kallade biträden).
Det kvalificerade biträdet bör avdelas för tjänstgöring enbart åt de två
utskott vilkas register tjänstemannen ansvarar för. Biträdena bör visserligen
i rent lokal mening placeras hos två utskott, och de bör i första hand
vara skyldiga att arbeta åt dessa utskott (en tjänsteman åt vart och ett av
utskotten). Men biträdena bör i flertalet fall administrativt vara gemensamma
för utskotten på en våning. De bör kunna ersätta varandra och
hjälpa varandra för att jämna ut arbetstoppar, m. m. Så långt möjligt bör
biträdena vara i stånd att utföra alla de sysslor som förekommer på kontorsenheterna.
Alla bör kunna skriva maskin; ett biträde per kontorsenhet bör
vara skicklig maskinskrivare. Alla bör kunna sköta stencilapparat. Vid övergången
till den nya organisationen torde man dock inte kunna ställa så stora
krav på alla tjänstemännen i dessa hänseenden. Man får lita till den utbildning
för vilken utredningen har uttalat sig i det föregående.
Med den nämnda indelningen ger det sig självt att ett omfattande samarbete
kommer till stånd, i första hand våningsvis. Semestrarna bör kunna
samordnas. Myndigheter och allmänheten bör sålunda även sommartid kunna
få upplysning om ärendena med ledning av arbetsregistren. Även under
sessionerna kommer kontorsenheterna att kunna samverka för att avhjälpa
ojämnheter i arbetet.
Arbetsgruppen för kontorsrutiner förbereder en beskrivning av de arbetsrutiner
som förekommer inom ett utskottskontor. Tanken är att denna
beskrivning skall styra arbetet inom kontorsenheterna. Den skall vara jäm
-
25
förelsevis detaljerad och för varje arbetsmoment klargöra, om det kvalificerade
biträdet eller ett av de övriga biträdena skall svara för det. Därmed
torde man reducera behovet av daglig arbetsledning avsevärt. Vad som krävs
torde vara i huvudsak att bestämma turordningen mellan konkurrerande
arbetsuppgifter. Denna uppgift får läggas på de kvalificerade biträdena.
Arbetstoppar skall, som framgår av det sagda, kunna utjämnas i första hand
mellan kontoren på en och samma våning. Därnäst finns möjligheten att
sända skrivarbete till den centrala skrivbyrån. Man kan med tanke på dessa
möjligheter till utjämning förmoda att kollisioner mellan olika sekreterare
kommer att bli ganska sällsynta.
Granskar man den tänkta utskottsorganisationen närmare, finner man
att flera av utskotten bär särskilt nära ämnesmässig beröring med ett eller
två av de övriga utskotten. På detta sätt bör man kunna förbinda CiU med
JuU, SfU med SoU, NU med InU och CU, UU med FöU, UKU med SkU,
SaU med MJU och FiU med SU.
Ett särskilt skäl till att UU och FöU bör få ett gemensamt serviceorgan
är att det hos båda utskotten torde förekomma sekretessbelagda handlingar
och annat hemligt material. Detta torde i viss mån reducera möjligheterna
till samverkan med övriga serviceorgan. Utredningen vill tillägga att den
serviceenhet som skall stå till förfogande för UU + FöU också bör ingå i
internationella sekretariatet, som enligt det tidigare sagda bör omfatta även
UU:s huvudsekreterare och biträdande sekreterare.
NU + InU + CU bör få en något större serviceenhet än övriga utskottsgrupper;
den bör lämpligen omfatta två kvalificerade biträden (möjligen eu
av dem med något lägre kompetens än den andra och med skyldighet att
handha endast ett utskotts arbetsregister) och tre andra biträden.
Av de återstående utskotten synes KU, som torde kunna få lokaler för sig
självt på ett plan, böra få en egen kontorsserviceenhet bestående av ett kvalificerat
biträde och ett annat biträde; ett särskilt motiv att inte samordna
med annat utskott är att KU i samband med granskningen av regeringsärendenas
handläggning får hand om en mångfald originalhandlingar i
regeringsärendena, därav åtskilliga hemliga.
I 1969 års betänkande förslog OU att de två biträdena inom internationella
sekretariatet skulle utgöra en särskild enhet som under talmannens överinseende
skulle ledas av internationelle sekreteraren (då = UU:s biträdande
sekreterare). Denna konstruktion passar mindre väl in i den nya utskottsorganisationen,
där enheten skall betjäna två utskott, vart och ett med mera
omfattande uppgifter än det nuvarande UU. Enheten bör därför i stället, i
likhet med de andra utskottens serviceenheter, i första hand anses tillhöra
de utskott den skall betjäna. Den tidigare förordade anknytningen till talmannen
bör ersättas med den anknytning som följer av att UU:s huvudsekreterare
står talmannen till tjänst såsom konsult. Detta innebär självfallet
att han kan beordra både den biträdande sekreteraren och tjänstemännen
26
inom serviceenheten att biträda talmannen i dennes representationsuppgifter
m. m.
Hos statsutskottet finns nu anställd en kamrerare (bisyssla). Denne har
till uppgift att vecka för vecka anteckna alla anslagsbeslut och de ändringar
jämfört med statsverkspropositionen som besluten innebär. Även i den nya
organisationen blir det nödvändigt att följa budgetutskottens arbete och
fortlöpande ställa samman deras förslag och riksdagens beslut. Arbetet härmed
kommer att vara ett moment i FiU:s samordningsverksamhet. Det
torde snarast bli mera betungande än nu. Det synes emellertid osäkert, om
arbetet skall bedrivas i samma former som motsvarande arbete nu. Enligt
utredningens mening bör FiU själv kunna ta ställning till frågan. Utredningen
erinrar om att utskotten själva kan fatta beslut om anställning med
karaktär av bisyssla.
3.5. Sammanfattning
I sammandrag skulle utskottens serviceenheter organiseras på följande sätt
(de våningsplan som OU preliminärt tänker sig för de olika utskotten anges
inom parentes):
KU (lokaler plan 10) ............................
JuU + CiU (lokaler plan 9) ......................
SfU + SoU (lokaler plan 9) ......................
NU + InU + CU (lokaler plan 8) ..................
SU + FiU (lokaler plan 8)........................
UU + FöU, tillika serviceenhet åt det internationella
sekretariatet (lokaler plan 7) ..................
UKU + SkU (lokaler plan 7)......................
SaU + MJU (lokaler plan 7) ......................
(kvalificerat
biträde)
1
11
1J
2}
1J
1
1!
9
-
(biträde)
1
4
5
2
4
16
3.6. Förvaltningsfrågor
De här avsedda tjänstemännen i serviceenheten för UU + FöU bör vara
anställda för helår, detta främst med tanke på verksamheten inom internationella
sekretariatet, som erfarenhetsmässigt är livlig även mellan sessionerna.
I övrigt torde omkring hälften av tjänstemännen behöva arbeta för
utskotten endast under sessionerna. Det finns här två möjligheter: antingen
kan de vara anställda hos riksdagen bara för sessionerna eller också kan de
vara anställda för helår men mellan sessionerna »fyllnadstjänstgöra» hos
andra riksdagsorgan. Utredningen vill förorda att man under försöksperioden
väljer utvägen med anställning endast för session. Den andra hälften
torde behöva vara i tjänst för utskottens räkning även mellan sessionerna;
27
man måste beakta att en stor del av denna tid går åt för semester. Man bör
sträva efter att minst ett kvalificerat biträde och omkring två andra biträden
på varje våningsplan har helårstjänst inom utskottsorganisationen.1
Liksom sekreterarna bör övrig personal hos utskotten inte anställas vid de
skilda utskotten, ej heller vid de särskilda kontorsenheterna. Lämpligast
torde vara att de anställs hos riksdagen. De kan i så fall placeras vid kontorsenheterna
för lämpliga tidsperioder, t. ex. kalenderår eller sessioner. Det
blir också möjligt att utan formaliteter placera dem för tjänstgöring vid
andra riksdagsorgan än utskotten.
1 Ett förslag till fördelning av tjänsterna på helårs- och sessionstjänster redovisas i bilaga 3.
Förslaget har ställts samman av utredningens sekreterare i samråd med direktören i riksdagens
förvaltningskontor M. Huss.
28
4
Arbetsledning och personaladministration
OU föreslog i sitt förra betänkande att alla frågor om tjänstetillsättning
och fyllnadstjänstgöring och de flesta andra personalfrågor skulle handläggas
av det centrala förvaltningsorganet, förvaltningsstyrelsen, med talmannen
som ordförande. OU föreslår nu att det också blir detta organs sak att
placera tjänstemännen, sekreterarna lika väl som kontorspersonalen, vid de
utskott eller enheter, vid vilka de skall tjänstgöra, för lämpliga perioder
eller för särskilda ärenden. Beträffande flertalet tjänstemän innebär en
sådan placering att direktiv för den fortlöpande verksamheten skall länmas
av det organ hos vilket tjänstemannen har placerats. I fråga om en huvudsekreterare
hos ett utskott blir det utskottets eller dess presidiums sak att
utöva överinseendet. Personal som avdelas för tjänstgöring vid två utskott
ställs därigenom under de två utskottens ledning. De biträden som skall
vara skyldiga att betjäna mer än två utskott kommer formellt att stå under
alla utskottens ledning. Som tidigare antytts kommer dock här den faktiska
arbetsledningen att få utövas av de »kvalificerade biträdena».
Föredragande i styrelsen skall, enligt vad utredningen förordade i sitt
förra betänkande (s. 34), styrelsens direktör eller en honom underordnad
tjänsteman hos styrelsen vara. Kammarsekreteraren skall ha rätt att närvara
vid styrelsens sammanträden med yttranderätt (se 1969 års betänkande
s. 35). En sådan ordning lämpar sig enligt utredningens mening väl även för
ärendena om placering av tjänstemän inom utskottsorganisationen. I nämnda
betänkande föreslog utredningen att utskotten skulle få möjlighet att ge
sin mening till känna i tillsättningsärendena (s. 57). Så bör givetvis ske inte
bara i fall då en tjänsteman samtidigt anställs vid utskottsorganisationen
och placeras vid utskottet utan också när en tjänsteman, som redan är anställd
inom organisationen, placeras vid utskottet för en viss period. Utskottens
huvudsekreterare bör, liksom nu, ha en i författning angiven rätt att
framföra sin mening i samma fall, alltså både vid kombinerade tillsättningsoch
placeringsärenden och vid ärenden om enbart placering, så snart det
29
utskott han arbetar hos är berört. Frågor om förordnande för sekreterare
att biträda de olika utskotten vid handläggningen av särskilda ärenden bör
som regel kunna avgöras tämligen informellt. Principiellt bör även här utskotten
och deras huvudsekreterare ha rätt att komma till tals. Man får
emellertid förutsätta att dessa frågor vanligen löses i samförstånd mellan
utskottens huvudsekreterare och styrelsens tjänstemän.
30
5
Vissa övergångsproblem
OU föreslog i sitt betänkande 1969 att tjänstetillsättningsfrågorna i samband
med enkammarreformen skulle handläggas av styrelsen för RFK i särskild
sammansättning, nämligen förstärkt med två av talmanskonferensen
utsedda ledamöter, den ena tänkt att företräda kammarintressena och den
andra utskottsintressena (s. 58). Utredningen vill förorda att tillsättningsoch
placeringsfrågorna för utskottens del bereds i samma ordning.
1 1969 års betänkande uttalade sig OU (s. 57—58) för ett förenklat ansökningsförfarande
i samband med tillsättningen av tjänsterna på det nya kammarkansliet.
Med tanke på att de allra flesta tjänsterna även inom utskottskanslierna
torde kunna besättas med tjänstemän som nu är anställda hos
riksdagen, bör samma möjlighet stå öppen nu. I fråga om vissa tjänster, bl. a.
samhällsekonomisk expertis för tjänstgöring främst hos finansutskottet, kan
det dock möjligen vara befogat att publicera kungörelser i vanlig ordning.
Förordnandena för vissa av sekreterarna hos utskotten löper ut vid årsskiftet
1970—1971, andra sekreterare är förordnade även för tid därefter.
Utredningen vill förorda att riksdagen uppdrager åt styrelsen för RFK att
ändra förordnandena för alla sekreterare, så att de så snart som möjligt
bringas att löpa tills vidare, utan angiven tidsbegränsning (jfr 1969 års
betänkande s. 54). Beslut därom bör om möjligt fattas och delgivas de berörda
tjänstemännen under första halvåret 1970.
Skulle omorganisationen leda till att någon nuvarande tjänsteman inom
utskottsorganisationen inte kan få anställning med samma lön som han har
nu, torde det vara möjligt att tillförsäkra honom oförändrad lön för den tid
han stannar kvar i riksdagens tjänst. Härom vill utredningen hänvisa till
vad som har förekommit vid vissa omorganisationer inom statsförvaltningen
(se t. ex. prop. 1964: 100 s. 398, 1966:66 s. 71). Frågor härom torde vara
föremål för förhandlingar.
31
6
Personalorganisation inom utskotten enligt 1969 års
beslut
Riksdagen kan först i början av 1971 års riksdag fatta beslut om att gå
över till den av GLB föreslagna utskottsorganisationen. När enkammarriksdagen
samlas i januari 1971, gäller alltså ännu det beslut om utskottsorganisation,
som fattades i samband med kammarreformen. Enligt detta beslut
skulle utskotten bestå i stort sett som hittills. Antalet ledamöter skulle ändras,
och ett fjärde lagutskott skulle tillkomma.
Det synes vara nödvändigt att riksdagen förbereder sig för den möjligheten
att 1969 års beslut om utskotten kommer att bestå för kortare eller längre
tid. Såvitt utredningen kan finna, kräver detta emellertid knappast några
mera omfattande åtgärder.
Vad först beträffar sekreterarna vill utredningen liksom i 1969 års betänkande
hålla före att en viss cirkulation mellan olika utskott är något att
sträva efter även inom ett utskottssystem sådant som det nuvarande. Med
detta betraktelsesätt kan det inte vara någon olägenhet, om sekreterarna förordnas
till tjänster »inom utskottsorganisationen», inte till tjänster vid angivna
utskott. Utredningen erinrar om att det enligt förslag i 1969 års betänkande
skall ankomma på styrelsen hos RFK att handlägga tillsättningsfrågorna,
även om 1969 års beslut angående utskotten skall tillämpas. Den
formellt riktiga ordningen torde vara att styrelsen utfärdar förordnanden
med de anställningsförmåner som på grund av avtal eller riksdagsbeslut gäller
enligt den redan beslutade organisationen. Detta torde förutsätta att riksdagen
bemyndigar styrelsen att utan hinder av vad som eljest föreskrivits
utfärda förordnanden såsom sekreterare inom utskottsorganisationen. Placeringsbesluten
kan innehålla två alternativ, ett för den gamla och ett för den
nya organisationen.
Beträffande organen för kontorsservice vill utredningen hävda att vissa av
de här framförda förslagen bör genomföras även om den av grundlagberedningen
föreslagna utskottsorganisationen inte realiseras. Så är framför allt
fallet med förslaget om att ta bort skillnaden mellan vaktmästar- och konto
-
32
ristuppgifter. Vidare anser utredningen att kontorsservicen för vissa av utskotten
bör samordnas. Exempelvis bör de fyra lagutskotten, som enligt
planerna skall ha kanslilokaler på samma våningsplan, få sina servicefunktioner
utförda av två kontorsenheter organiserade på samma sätt som de
enheter vilka utredningen har planerat för CiU + JuU och SfU + SoU. Det
är dock tydligt att statsutskottet bör få en egen kontorsenhet. — Det synes
inte nödvändigt att här göra någon detaljplanering. Det rimliga förfarandet
bör även här vara att styrelsen för RFK avfattar förordnandena så att tjänstemännen
inte binds till bestämda utskott. Placeringarna kan göras alternativa.
33
7
Sammanfattning
Utredningen avlämnade i november 1969 betänkande med förslag angående
enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation. Därvid
undantogs frågan om personalorganisation för utskotten för behandling
under våren 1970.
Under våren 1970 har proposition med förslag till omläggning av utskottsorganisationen
förelagts riksdagen (prop. 1970:40). Utredningen
har vid sina överväganden och vid utformningen av sitt förslag till personalorganisation
för utskotten utgått från att propositionen bifalles av riksdagen
och att den nya utskottsorganisationen kommer att fungera från
början av 1971 års riksdag.
Enligt förslagen i prop. 1970:40 skall riksdagen tillsätta minst sexton
utskott. Ärendena skall i högre grad än nu fördelas mellan utskotten efter
ämne, inte efter statsrättslig funktion. Det skall på det hela taget inte
finnas särskilda budgetutskott och lagutskott, utan de allra flesta utskotten
skall inom ett visst ämnesområde behandla både lagfrågor och budgetfrågor.
Utredningen har räknat med att den nya riksdagen, i enlighet med en
av grundlagberedningen utarbetad skiss, i inledningsskedet kommer att
tillsätta sexton utskott. Vart och ett av dessa utskott skall enligt utredningens
förslag ha en huvudsekreterare eller ansvarig sekreterare. Vissa
av utskotten skall dessutom få hos sig placerade andra sekreterare (»föredragande»
och »biträdande sekreterare»), nämligen konstitutionsutskottet
(två föredragande och en biträdande sekreterare), finansutskottet (en föredragande)
och skatteutskottet (en föredragande och två biträdande sekreterare).
Vidare skall utrikesutskottets sekretariat, som dessutom skall vara
riksdagens internationella sekretariat, omfatta inte bara huvudsekreterare
utan också en biträdande sekreterare.
Utöver dessa tjugofyra sekreterare skall det inom utskottsorganisationen
anställas tio biträdande sekreterare. Dessa skall inte placeras fast vid
34
bestämda utskott. Det skall ankomma på riksdagens centrala förvaltningsorgan,
förvaltningsstyrelsen, att i samråd med utskotten besluta om deras
tjänstgöring. Placeringen skall, om det anses lämpligt, kunna göras för
hel riksdag eller hel session. I andra fall kan placeringen göras för viss
kortare tid eller för angivna ärenden.
Utredningen föreslår att huvudsekreterartjänsterna och åtta av de övriga
tjänsterna blir ordinarie helårstjänster avsedda att tillsättas med förordnande
tills vidare. Av dessa senare åtta tjänster skall enligt förslaget sex
vara förenade med skyldighet att fullgöra fyllnadstjänstgöring mellan sessionerna
hos riksdagens ombudsmän (fyra tjänster) eller hos riksdagens
revisorer (två tjänster).
De övriga tio sekreterartjänsterna tänkes bli extra tjänster avsedda för
tjänstgöring i vanliga fall endast under session eller del därav.
Utredningen betecknar förslaget till sekreterarorganisation som en försöksorganisation.
Utredningen menar att utskotten under försöksperioden
i viss utsträckning bör kunna anlita specialföredragande för särskilda
ärenden, om den föreslagna organisationen skulle visa sig vara otillräcklig.
Utredningen framhåller också att finansutskottet i sitt fortlöpande
studium av det ekonomiska läget kan behöva anlita utomstående sakkunniga,
såsom universitetsforskare eller ekonomer inom organisationer eller
myndigheter.
Beträffande utskottens kontorsservice förordar utredningen att det skall
inrättas ett antal (åtta) små serviceenheter, var och en avsedd att betjäna
ett, två eller tre utskott. Varje sådan enhet skall, med ett par undantag,
omfatta ett kvalificerat biträde som kan ombesörja registreringsarbete
m. m. och två andra biträden som skall utföra allmänt servicearbete åt utskotten,
deras presidier och deras sekretariat och dessutom kunna utföra
mera brådskande skrivarbete och merparten av stencileringsarbetet. Centrala
skrivbyrån tänkes bestå med oförändrade uppgifter.
Personalen inom serviceenheterna antages kunna utföra både sådant arbete
som hittills har betraktats som vaktmästararbete och andra kontorssysslor.
Utredningen uttalar sig för att riksdagen skall ge möjlighet för
vaktmästare, som har lust och fallenhet för kontorsarbete, att gå igenom
utbildning i maskinskrivning och andra kontorssyslor. Det är en strävan
hos utredningen att samordna de skilda personalgrupperna.
Serviceenheterna tänkes bli utplacerade på de olika våningar i det provisoriska
riksdagshuset där utskotten skall ha kanslilokaler. Konstitutionsutskottet,
som ensamt tänkes få lokaler på plan 10, skall enligt vad som
yttras i betänkandet få en egen serviceenhet om två personer, justitie- och
civillagsutskotten en enhet med tre personer (plan 9), socialförsäkringsoch
socialutskotten en enhet med likaledes tre personer (plan 9), närings-,
inrikes- och civilutskotten en enhet med fem tjänstemän (plan 8), skatteoch
finansutskotten en enhet med tre personer (plan 8), utrikes- och för
-
35
svarsutskotten en enhet med tre tjänstemän, vilka dessutom skall ingå i
det internationella sekretariatet (plan 7), universitets- och kulturutskottet
och skolutskottet en enhet med tre personer (plan 7) och slutligen samfärdsel-
samt miljö- och jordbruksutskotten en enhet med likaledes tre
tjänstemän (plan 7).
En arbetsgrupp tillsatt av utredningen förbereder ett förslag till arbetsbeskrivning
jämte blanketter m. m. för kontorsrutinerna inom riksdagen.
Resultaten av arbetsgruppens verksamhet tänkes bli av betydelse för serviceenheternas
arbete och för riksdagsorganens service gentemot ledamöerna,
myndigheter, nyhetsmedierna och allmänheten.
: •
■
RIKSDAGEN
1969 års organisationsutredning
17.1.1970
37
Bilaga 1
SEKRETARIATSPROMEMORIA
om utskottskansliernas personalorganisation
1. Inledning
Organisationsutredningen (OU) har fått i uppdrag att göra en översyn av
riksdagens förvaltnings- och personalorganisation inför enkammarreformen.
Utredningen har redovisat huvuddelen av sitt uppdrag i betänkandet Enkammarriksdagens
personal- och förvaltningsorganisation, vilket överlämnades
till talmanskonferensen i december 1969. Utskottens personalorganisation
behandlades i huvudsak inte i betänkandet. Grundlagberedningen
(GLB) har i januari 1970 offentliggjort betänkandet Ny utskottsorganisation
(SOU 1969:62). Betänkandet innehåller förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen. Avsikten är att förslagen skall behandlas
av 1970 års riksdag och, om de då antages såsom vilande, prövas slutligt
av 1971 års riksdag. Ehuru förslagen i betänkandet ännu inte har lagts fram
för riksdagen, har OU funnit det angeläget att redan nu överväga, vilka
konsekvenser den tänkta nya utskottsorganisationen skulle få beträffande
personalen. Efter framställning under hand från utredningen har talmanskonferensen
15.1.1970 utvidgat utredningens uppdrag, så att det omfattar
även frågan om konsekvenserna av GLB:s förslag.
GLB har lagt fram förslaget till ny utskottsorganisation först efter det att
dess parlamentariska ledamöter hade samrått om huvuddragen däri med
sina riksdagsgrupper eller med företrädare för dessa. OU:s ledamöter har
därför vid sammanträde 14.1.1970 ansett sannolikt att förslaget i väsentliga
delar kommer att genomföras.
Beträffande ikraftträdandet har GLB lagt fram två förslag. Det ena innebär
att den nya organisationen skall börja tillämpas vid ett kommande årsskifte,
tidigast 1.1.1972. Det andra innebär att den skall börja tillämpas
redan några dagar in på 1971 års riksdag. OU:s ledamöter synes ha ansett
att stora fördelar är förenade med detta andra förslag och har beslutat att
till grund för sitt arbete i första hand lägga antagandet att det kommer att
genomföras. Det är dock, även om 1970 års riksdag skulle antaga GLB:s
förslag om ändringar i riksdagsordningen såsom vilande, nödvändigt att
utarbeta förslag till personalorganisation även på grundval av redan fattade
beslut om utskottsorganisationen (SFS 1969:22). I motsatt fall skulle 1971
års riksdag sakna reell möjlighet att avslå det vilande grundlagsförslaget
eller att uppskjuta ikraftträdandet till en senare tidpunkt.
Beträffande utskottens nuvarande personalorganisation hänvisas till OU :s
betänkande bil. 1.
2. Personalorganisation på grundval av GLB:s förslag till ny utskottsorganisation
2.
1. GLB.s förslag
Förslaget innebär att det skall finnas 16 fasta utskott, vart och ett med
15 ledamöter. Ärendena skall fördelas mellan utskotten inte efter statsrätts
-
38
lig funktion (anslag, beskattning, lagstiftning osv.) utan i huvudsak efter
ämne (i stort tänker sig beredningen en anknytning till departementsorganisationen).
Förslaget ger dock möjlighet att inrätta ett utskott för behandling
av civillag oberoende av ämne.
GLB har inte lagt fram något utarbetat förslag till fördelning av ärenden
mellan utskotten men har i en bilaga lämnat en skiss till en tänkbar organisation.
Enligt denna skiss fördelas statsbudgetens utgifter på femton av
utskotten (alla utom civillagsutskottet). De tänkta utskotten är följande:
konstitutionsutskottet (grundlag med tillhörande lagar, såsom sekretesslagen,
press- eller partistöd, andra frågor om riksdagen och vissa av dess
verk, bl. a. riksdagens ombudsmän, kommunallag och andra ärenden av
allmän betydelse för den kommunala självstyrelsen),
justitieutskottet (domstols-, åklagar- och polisväsendet samt kriminalvården,
brottsbalken, rättegångsbalken och tillhörande lagar),
civillagsutskottet (giftermåls-, föräldra-, ärvda- och handelsbalken, större
delen av jordabalken, utsöknings- och konkursrätt, expropriationsrätt),
utrikesutskottet (utrikesfrågor, däribland utvecklingsbiståndet och utrikesdepartementets
huvudtitel i övrigt),
försvarsutskottet (ärenden om det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska
försvaret och det psykologiska försvaret),
socialförsäkringsutskottet (allmän försäkring, yrkesskadeförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring),
socialutskottet (socialvården i övrigt, såsom barna- och ungdomsvård, åldringsvård,
nykterhetsvård, socialhjälp, arbetarskydd, hälso- och sjukvård
m. in.),
universitets- och kulturutskottet (universitet, forskning, kultur, kyrkofrågor
m. in.),
skolutskottet (skolväsende, lärarutbildning m. in.),
samfärdselutskottet (kommunikationsfrågor),
miljövårds- och jordbruksutskottet (miljövård, jordbruk, fiske, skogsbruk
in. m.),
näringsutskottet (näringspolitik, industri, hantverk, statsägda bolag, konsumentfrågor,
bank- och försäkringsväsendet m. m.),
inrikesutskottet (arbetsmarknad, regional utveckling, lokaliseringsstöd, utlänningars
ställning in. in.),
civilutskottet (bostadsväsendet, hyresregleringen, planering, administrativ
indelning, länsförvaltning, kommunfrågor m. m.),
skatteutskottet (statlig och kommunal skatt, tullar, taxering, uppbörd, folkregistrering
och mantalsskrivning),
finansutskottet (allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för
statens budget, andra budgetfrågor som inte tillhör annat utskott, allmänt
budgettekniska frågor, penning-, kredit- och valutapolitiken, riksbanken
och riksgäldskontoret, förvaltningsrevision, redovisning, rationalisering,
upphandling in. in.).
Indelningen i utskott och fördelningen av ärenden mellan dem skall kunna
39
ändras snabbt. På det hela taget bär man tänkt sig en reglering därav i riksdagsstadga
e. d.
2.2. Minsta möjliga förändring
2.2.1. Sekretariaten
Som nu skulle varje utskott ha sitt sekretariat med en sekreterare och
eventuellt därutöver någon eller ett par biträdande sekreterare. För eu sådan
organisation talar de ofta framförda tankegångarna om ett nära och förtroendefullt
förhållande mellan utskotten och dess tjänstemän. Systemet är
också lätt att administrera. Under riksdagssessionerna krävs som regel inte
några beslut om tilldelning av personal e. d. Utskotten kan planera sitt arbete
med en given personalstyrka som utgångspunkt. Mot en sådan organisation
kan man anföra att det är svårt att i förväg bedöma, hur många
tjänstemän ett utskott behöver. Det är också svårt att med ett litet antal
tjänstemän inom varje enhet förse utskotten med behövlig expertis i rättsfrågor,
samhällsekonomiska frågor, organisatoriska frågor och budgettekniska
frågor. Vidare kan man tänka sig att det med en så nära anknytning
av sekreterarna till utskotten blir svårare att ändra ärendefördelningen
mellan utskotten.
2.2.2. Kontorsenheterna
För nävarande utförs en stor del av skrivarbetet för flera av utskotten av
riksdagens centrala skrivbyrå, som tillhör RFK. Skrivpersonal i vanlig mening
(kontorister eller kontor sbi träden) finns inte hos utskotten utan bara
tjänstemän i högre lönegrad, huvudsakligen kanslister och förste kanslister.
(Det skall anmärkas att den personal som utför skrivarbete vid skrivbyrån
för närvarande är lägst kansliskrivare.) (Kontorsbiträde A 5=1 406—1 716
kr., kontorist A 9=1 805—-2 105 kr., kansliskrivare A 11=2 011—2 312 kr.,
kanslist A 15—17=2 377—2 982 kr., förste kanslist A 19=2 846—3 293 kr.,
allt per månad.)
Den minsta möjliga ändringen synes här vara att vart och ett av de nya
utskotten får en kanslist. Härvid förutsätts att skrivarbetet i ungefär samma
omfattning som nu utförs inom den centrala skrivbyrån.
2.3. Vilka ändringar kan tänkas därutöver?
2.3.1. Sekretariaten
OU diskuterade i sitt betänkande kortfattat tanken på samordning av
utskottssekretariaten (s. 21—22). Den avvisades, bl. a. med hänvisning till
GLB:s väntade förslag. Då nu detta förslag föreligger, synes det nödvändigt
att pröva tanken.
Mot samordning av utskottssekretariaten kan man anföra att det även
på tjänstemannaplanet finns ett behov av självständighet och oberoende
som skulle tillgodoses genom fasthet i positionen (se OU:s betänkande s. 22).
Detta torde ha betydelse främst i fråga om arbetet med granskningen av
regeringens verksamhet, en granskning som i framtiden som hittills tänkes
ligga på KU, samt i fråga om beredningen av riksdagens huvudtitel, som
också tänkes bli lagd på KU. Behovet torde kunna tillgodoses inom ramen
för en samordning. Bortsett från denna mera principiellt betonade synpunkt
torde man kunna ta ställning till sekretariatens organisation enbart på
grundval av rent praktiska överväganden.
40
En tänkbar lösning är att alla sekreterare och andra föredragande tjänstemän
förs samman till ett enda utskottssekretariat, en annan är att de indelas
i två eller tre sekretariat, t. ex. ett budget- och organisationssekretariat och
ett rättssekretariat och möjligen dessutom ett samhällsekonomiskt sekretariat
(i den följande framställningen talas för enkelhetens skull om ett
enda sekretariat).
En omständighet som talar för en viss samordning av sekreteraruppgifterna
är att alla utskotten i högre grad än nu behöver ha tillgång till lagstiftningsexperter
men att det å andra sidan säkerligen skulle innebära en överorganisation
att tilldela utskotten var sin sådan expert. Det är härvidlag
inte KU, justitieutskottet, civillagsutskottet eller skatteutskottet som vållar
problem, knappast heller socialutskottet och socialförsäkringsutskottet.
Dessa utskott kan antagas behöva minst en lagstiftningsexpert var. Men
flera av de andra utskotten, som kanske inte kommer att behöva jurister
på heltid, kommer ändå inte sällan att behöva ta ställning i komplicerade
lagstiftningsfrågor. Så kan bli fallet med samfärdselutskottet, miljövårdsoch
jordbruksutskottet, näringsutskottet, inrikesutskottet och civilutskottet.
På motsvarande sätt kan vissa utskott som inte i första hand har samhällsekonomiskt
präglade arbetsuppgifter tänkas behöva biträde av ekonomisk
expertis.
En annan omständighet som talar för samordning är att ett utskott kan
få hand om ärenden som delvis ligger inom ett annat utskotts beredningsområde
(GLB föreslår att ärenden som regel inte skall få klyvas mellan utskott).
Det kan i sådana fall vara praktiskt att för tillfället till det förra
utskottet knyta en föredragande tjänsteman, som eljest i huvudsak arbetar
för det senare. På liknande sätt måste det ofta vara ändamålsenligt, om KU
i sitt granskningsarbete, som ju kan beröra alla statsdepartementens verksamhetsområden,
kan låna tjänstemän med specialinriktning på skilda områden.
Beträffande KU har tidigare sagts att arbetet ställer speciella krav på
oberoende i tjänsteutövningen. Dessa krav torde kunna tillgodoses genom
att en av tjänstemännen inom utskottssekretariatet placeras vid KU som
sekreterare för en riksdag i taget. En ordning med en tjänsteman fast placerad
vid vart och ett av utskotten torde kunna övervägas även från andra
synpunkter. Det kan vara nödvändigt för varje utskott att disponera en
tjänsteman, som inför utskottet svarar för planeringen och utförandet av
kansliarbetet. Med den av GLB tänkta organisationen med 16 fasta utskott
skulle alltså 16 av de föredragande tjänstemännen inom utskottssekretariatet
placeras som sekreterare hos de fasta utskotten. Man kan förmoda att
inemot hälften av dessa skulle behöva vara lagstiftningsexperter och de återstående
experter på ekonomi, budget och organisation. Antalet ärenden hos
riksdagen påverkas inte av enkammarreformen och inte heller av en reform
av utskottsorganisationen. För närvarande finns det 22 ordinarie sekreter artjänster
hos utskotten, och dessutom brukar 11—13 biträdande sekreterare
finnas anställda mot arvode (utöver UU:s två sekreterare, som båda har
sina uppgifter som bisysslor; se närmare bilaga 1 till OU:s bet.). Man torde
knappast ha anledning att räkna med att totala antalet sekreterare skall
behöva ökas. Till en början synes det vara naturligt att de nuvarande tjänstemännen
hos utskott i den mån de så önskar erhåller förordnande i det nya
utskottssekretariatet. Det bör sedan vara möjligt att fylla eventuella luckor
i sekretariatet med beaktande av de särskilda krav på sakkunskap som den
nya organisationen kan tänkas ställa. Möjligen måste man härvid ägna sär
-
41
skild uppmärksamhet åt finansutskottets behov av samhällsekonomisk expertis.
För det gemensamma utskottssekretariatet måste man välja en annan
organisatorisk form än de nuvarande utskottssekretariaten har. Det ligger
här nära till hands att tänka på den form som OU i sitt betänkande föreslog
för internationella sekretariatet, nämligen att sekretariatet ställs under talmannens
ledning (bet. s. 40—42 och bilaga 6). En annan möjlighet är att
sekretariatet ställs under ledning av en styrelse, som skulle kunna utses av
talmanskonferensen och bestå av ett mindre antal ledamöter (t. ex. talmannen
och två utskottsordförande). Talmanskonferensen, där utskotten även
i framtiden tänkes vara representerade, synes, i det ena liksom i det andra
fallet, vara ett lämpligt forum för diskussioner om planläggningen av sekretariatsarbetet.
Man kan utgå från att arbetsfördelningen till allra största delen kommer
att göras inte för enstaka ärenden utan för uppgifter som under tid som kan
överblickas kommer att ligga på de olika utskotten. Rimligen kommer en
tjänsteman att avdelas för varje utskott för hel riksdag såsom sekreterare.
Dessutom kan man förmoda att flera andra tjänstemän kan avdelas för
tjänstgöring hos bestämda utskott för åtminstone en session i taget. Civillagsutskottet
torde som regel behöva två heltidsarbetande sekreterare.
Skatteutskottet torde, på samma sätt som bevillningsutskottet nu, behöva
ett antal skattelagsexperter utöver sekreteraren. Det kan också i någon utsträckning
bli möjligt att för hel session eller annan tidsperiod avdela
budgetföredragande för skilda sakområden till bestämda utskott (jämte
utskottens huvudsekreterare). Finansutskottets personal torde få vara i hög
grad specialiserad; det kan visa sig lämpligt att avdela hela personalen vid
detta utskott för bestämda tidsperioder. För kortvariga förordnanden eller
förordnanden för särskilda beredningsuppgifter torde återstå tämligen få
tjänstemän, kanske fem till tio. Det får dock förutsättas att sekretariatets
ledning skall kunna ingripa med ändring av placeringar, närhelst detta är
motiverat. Ledningen skall också kunna ge en tjänsteman som är placerad
vid ett utskott i uppdrag att föredraga särskilda ärenden hos annat utskott
(jfr. t. ex. vad som tidigare har sagts om uppgifter inom KU:s granskningsarbete).
En viss permanens i sekreterarnas tjänstgöring i enlighet med det sagda
kan vara lämplig av administrativa skäl; man bör undvika ett system, som
skulle kunna leda till att utskottspresidier och andra ledande personer inom
riksdagen skulle nödgas lägga ner mycken tid och möda på personalorganisatoriska
frågor (bet. s. 22). Även effektivitetsskäl kan tänkas tala för eu
viss permanens; personalens beredvillighet att göra särskilda insatser kan
tänkas vara större vid arbete för en enda mindre enhet än för flera.
På grund av det sagda kan man antaga att fördelning av sekreterarna
mellan utskotten till största delen kommer att kunna göras i förväg för hel
riksdag, för session eller för annan någorlunda lång tidsperiod. Arbetet med
föredragning av personalärenden inför sekretariatets ledning torde därför
inte bli särskilt betungande. Om man dessutom sörjer för ett starkt parlamentariskt
inslag i den dagliga ledningen av sekretariatet (se ovan), torde
någon särskild chefstjänsteman inte behövas. Det synes vara tillräckligt,
om en av tjänstemännen i sekretariatet får i uppdrag att jämte sina uppgifter
som utslcottsföredragande vara föredragande i frågor om fördelning
av arbetsuppgifter.
42
2.3.2. Kontorsenheterna
Frågan, hur utskottets kontorsarbete skall organiseras, berörde OU i sitt
betänkandet (s. 22, 52). Utredningen förde frågan åt sidan, bl. a. med hänvisning
till en av utredningen tillsatt arbetsgrupp för översyn av kontorsrutinerna
inom riksdagen. Härvid utgick utredningen från att det kunde
finnas skäl att överväga en viss samordning av kontorsarbetet även med
den redan beslutade utskottsorganisationen som underlag. Det ter sig kanske
än mera naturligt att överväga en sådan samordning, om även sekreterarfunktionerna
samordnas. I stort sett torde dock de båda frågorna kunna
avgöras oberoende av varandra.
Det arbete som utförs inom arbetsgruppen för kontorsrutiner torde i huvudsak
resultera i förslag till blanketter för registrering, beslut och underrättelser.
Det kommer troligen inte att få någon nämnvärd betydelse för
hur kontorsarbetet bör organiseras i stort. I stället blir man hänvisad till
erfarenhet av hur arbetet bar fungerat hittills och till mera allmänna överväganden
om kontorsrationalisering. Självfallet måste man också beakta
inredningen av utskottslokalerna i det provisoriska riksdagshuset.
Utskottens arbetsrum i det provisoriska riksdagshuset är fördelade på
fyra våningsplan i det s. k. T-huset, tre hela plan (plan 7—9) och en mindre
del av det fjärde (plan 10). Ett naturligt alternativ till en ordning med en
kontorsenhet för varje utskott synes med tanke härpå vara att det inrättas
en större sådan enhet för vart och ett av planen 7—9 och eventuellt en
mindre enhet för plan 10 (kontorsenheten på plan 9 finge eljest göras så
stor att den kunde betjäna även utskotten med lokaler på plan 10).
En organisation med särskilda »våningskontor» skulle kunna utformas
så att kontoren omfattade den personal som behövs för utskottens normala
skrivarbete. Man finge i så fall tänka sig att den centrala skrivbyrån löstes
upp helt eller delvis. Skrivbyrån arbetar nu även åt enskilda riksdagsledamöter
och åt andra riksdagsorgan än utskotten. Vid en total eller partiell
upplösning av skrivbyrån får man överväga, hur ledamöterna och dessa
andra riksdagsorgan skall få sin skrivservice ordnad. Man kan tänka sig att
våningskontoren får överta dessa uppgifter eller att skrivbyrån får behålla
dem, med reducerad personal.
En annan fråga att beakta när man bygger upp våningskontor är, om det
finns skäl att förse dem med biträdande utredningspersonal av typen byråsekreterare
eller förste byråsekreterare. Tanken med dem skulle vara att de
skulle biträda utskottens föredragande tjänstemän med sammanställningar,
delutredningar och kontroller av skilda slag (t. ex. läsning och sakgranskning
av korrektur). Dessutom skulle en sådan tjänsteman vara chef för ett
våningskontor. Tanken på sådana tjänstemän fick ett visst gensvar vid
OU:s enkät på försommaren 1969.
Mera allmänt kan man om »våningskontor» säga att de bör leda till en
tämligen nära personlig kontakt mellan föredragande och biträdande personal.
Dessutom blir transporterna av manuskript m. in. till och från enheterna
korta. Våningskontoren bör också medge större elasticitet än separata
utskottskontor. Det finns å andra sidan en risk att de i fråga om
skrivarbetet blir något mindre ägnade att klara av variationer i arbetsbörda
än den centrala skrivbyrån; denna risk torde man emellertid kunna
motverka genom att föreskriva att enheterna är skyldiga att vid behov
överta uppgifter av varandra. Med skrivarbetet sammanfört till våningskontor
skulle utskotten och deras presidier förlora »ensamrätten» till en viss
kanslist e. d. Man kan fråga sig om möjligheten att få biträde från våningskontoret
blir en fullgod ersättning.
43
Med ledning av det anförda skulle man kunna bygga upp ett våriingskontor
på exempelvis följande sätt:
en föreståndare, tillika biträdande utredare, t. ex. en förste byråsekreterare
(högst A 24 = 3 621 — 4 219 kr. per månad),
en arbetsledare, t. ex. en kontorsskrivare (A 13 = 2 204 — 2 492 kr. per
månad), en förste kontorsskrivare (A 15 = 2 377 — 2 719 kr. per månad)
eller en kanslist (A 15 — 17 = 2 377 — 2 982 kr. per månad),
tre kontorister (A 9 = 1 805 — 2 105 kr. per månad) eller kansliskrivare
(A 11 = 2 011—2 312 kr. per månad).
En sådan organisation torde medge atl våningskontoren klarar av det
skrivarbete som den centrala skrivbyrån har utfört åt utskotten och en
viss del av det arbete som den har utfört åt ledamöter och andra riksdagsorgan
än utskotten. Blir skrivbyrån därmed helt överflödig?
Skall våningskontoret på plan 9 betjäna även utskotten på plan 10, kan
det bli nödvändigt att förstärka det. Möjligen räcker det med ännu en kontorist
eller kansliskrivare. Det får i så fall ankomma främst på kontoren
på plan 7 och 8 att betjäna andra organ och ledamöter.
Man bör vidare ställa frågan, om det är lämpligt med en biträdande utredare
i varje våningskontor eller om det behövs två.
KU skall enligt GLB:s skiss behålla uppgiften att granska regeringsärendenas
handläggning. Denna uppgift förutsätter ett ganska omfattande
arbete med registrering och vård av originalhandlingar, delvis hemliga sådana.
Detta kan möjligen motivera en befattning som registrator e. d. Innehavaren
av en sådan tjänst bör rimligen kunna biträda utskottet och dess
sekretariat även med annat kontorsarbete.
Här ett utkast till organisation:
Utredare |
Arbetsledare |
Skrivperso- |
|
KU |
(1. bs/bs) |
(kanslist/re-gistrator e. d.) 1 |
nal (kontorist/ |
7. vån |
2 (1?) |
1 |
3 |
8. vån |
2 (1?) |
1 |
3 |
9. vån |
2 (1?) |
1 |
4 |
6 (3?) |
4 |
10 |
Vilken organisatorisk ställning de tre våningskontoren skulle få måste
övervägas. Att personalen där skall tillsättas av förvaltningsstyrelsen följer
redan av förslagen i OU:s betänkande 1969. Därvidlag skiljer sig sådana
våningskontor inte från andra arbetsenheter inom riksdagen. Vad som däremot
nu måste regleras är, hur det dagliga arbetet inom kontorsenheterna
skall ledas och fördelas. Man kan tänka sig åtminstone följande tre möjligheter.
1. Varje våningskontor ställs under ledning av presidierna eller av särskilt
deputerade från de utskott som det betjänar.
2. Våningskontoren ställs tillsammans under talmannens eller en särskild
styrelses ledning som ett utskottskontor med ungefär samma ställning
som här ovan har skisserats för ett gemensamt utslcottssekretariat.
3. Våningskontoren ingår, liksom den centrala skrivbyrån nu, i riksdagens
f örvaltningsstyr else.
44
Möjligheterna 2. och 3. underlättar utjämning mellan kontorsenheterna,
möjligheten 1. synes ge störst säkerhet för att de skilda utskottens önskemål
angående kontorsarbetet tillgodoses. I sistnämnda hänseende har kanhända
möjligheten 2. ett visst företräde framför möjligheten 3. Talmannen
(den särskilda styrelsen) har i talmanskonferensen ett naturligt forum för
samråd om planläggningen och ledningen av utskottens kontorsarbete, och
i talmanskonferensen är utskotten representerade genom sina ordförande.
Väljer man att bygga upp ett centralt utslcottssekretariat, kan det möjligen
te sig naturligt att genomföra en central organisation även för utskottskontoren.
Många skäl synes i så fall tala för den under 2. angivna organisationen.
Här liksom i fråga om utskottssekretariatet bör finnas en tjänsteman som
föredrar personalärenden (ledning och fördelning av arbetet) inför talmannen
(styrelsen). Uppgiften torde kunna läggas på en av föreståndarna
för våningskontor.
3. Personalorganisation på grundval av 1969 års beslut
3.1. Minsta möjliga förändring
3.1.1. Sekretariaten
Det nya 4LU får en sekreterare och en ordinarie biträdande sekreterare. I
gengäld torde en icke ordinarie biträdande sekreterare hos 2LU kunna gå ur
organisationen.
Sekreteraren hos UU får som ytterligare uppgift aLt stå till talmannens
förfogande som konsult (se OU:s bet. s. 41—42). Utredningen bör möjligen
söka ange, i vilken omfattning UU:s sekreterare behöver tas i anspråk för
sina nya uppgifter. Ersättningens form (årsarvode eller månadsarvode)
och storlek torde få bestämmas genom avtal.
3.1.2. Kontorsenheterna
4LU får en kanslist, i likhet med de andra lagutskotten.
3.2. Vilka ändringar kan tänkas därutöver?
3.2.1. Sekretariaten
Teoretiskt skulle man, även med 1969 års beslut som utgångspunkt, kunna
tänka sig vittgående ändringar av sekretariatsorganisationen, i första
hand i riktning mot ett sammanslaget utskottssekretariat. Tanken på ett
sådant diskuterades emellertid i betänkandet (s. 21—22) och avvisades
där, bl. a. med tanke på grundlagberedningens väntade förslag till ny utskottsorganisation.
Det är därför tveksamt, om organisationsutredningen
nu kan föreslå några längre gående förändringar än dem som angivits under
3.1.1.
3.2.2. Kontorsenheterna
En samordning av kontor sfunktionerna kan vara värd att överväga även
med den redan beslutade utskottsorganisationen (se under 2.3.2.). En sådan
samordning torde i det väsentliga kunna genomföras på samma sätt som
vid en reformerad utskottsorganisation. Det torde dock bli nödvändigt att
SU behåller sin förste byråsekreterare och sin kanslist.
Här ett utkast till sådan organisation. Som jämförelse beskrivs den nuvarande
med den ändringen att en kanslist tillkommer hos 4LU.
45
Utkast |
1. bs |
kanslist/ |
kontorist/ |
registrator e. d. |
kansliskrivare |
||
KU |
1 |
||
SU |
1 |
1 |
|
7. vån |
1 |
1 |
3 |
8. vån |
1 |
1 |
3 |
9. vån |
1 |
1 |
3 |
4 |
5 |
9 |
|
Nuvarande |
1 |
13i |
52 |
1. Därav 10 vid nuvarande utskott, 1 vid 4LU och 2 vid centrala skrivbyrån
2. Vid den centrala skrivbyrån
4. Tjänstetillsättningar vid övergången till nytt system
OU föreslog i sitt betänkande 1969 att tjänstetillsättningsfrågorna i samband
med enkammarreformen skulle handläggas av styrelsen för RFK i
särskild sammansättning, nämligen förstärkt med två av talmanskonferensen
utsedda ledamöter, den ena tänkt att företräda kammarintressena och
den andra utskottsintressena (s. 58). Det ligger nära till hands att tillsättningsfrågorna
för utskottens del bereds i samma ordning.
I 1969 års betänkande uttalade sig OU (s. 57—58) för ett förenklat ansökningsförfarande
i samband med tillsättningen av tjänsterna på det nya
kammarkansliet. Med tanke på att de allra flesta tjänsterna även inom
uiskottskanslierna torde kunna besättas med tjänstemän som nu är anställda
hos riksdagen, bör samma möjlighet stå öppen nu. I fråga om vissa
tjänster, bl. a. samhällsekonomisk expertis för tjänstgöring främst hos finansutskottet,
kan det dock möjligen vara befogat att publicera kungörelser
i vanlig ordning.
Inledningsvis framhölls att GLB som ett alternativ har tänkt sig att den
nya utskottsorganisationen skall sättas i funktion redan några dagar in på
1971 års riksdag. Detta förutsätter enligt GLB, för att denna riksdags beslutanderätt
inte iskall reduceras till en formalitet, att ändringen förbereds
noga redan under hösten 1970. Beredningen har (s. 114) väckt tanken att
de som väljs till riksdagsledamöter i september 1970 skall kunna samlas till
informella överläggningar om utskottsorganisationen, i första hand i partigrupperna,
under hösten 1970. Man kan förmoda att man under dessa överläggningar
ganska snart skall vinna klarhet om möjligheterna att förslaget
skall antagas slutligt av 1971 års riksdag för omedelbart ikraftträdande.
Formellt sett torde emellertid förberedelserna för utskottens personalorganisation
få dubbleras. Rimligen bör den förstärkta styrelsen för RFK före
årsskiftet få tillsätta tjänster inom utskotten på grundval av 1968—1969 års
beslut men samtidigt begränsa förordnandena att gälla tills vidare (jfr OU:s
betänkande s. 55). Jämsides därmed bör styrelsen göra upp ett detaljerat
förslag till placering av tjänstemän enligt den tänkta nya utskottsorganisationen.
Om 1971 års riksdag beslutar att sätta den i funktion omedelbart,
bör den nya förvaltningsstyrelsen vara beredd att fatta tjänstetillsättningsbesluten
utan dröjsmål.
Det sagda bär betydelse både för sekreterarna och för kontorspersonalen.
46
Bestämmer sig riksdagen emellertid för att inrätta kontorsenheter av typen
»Våningskontor» även för den redan beslutade utskottsorganisationens del,
blir skillnaden mellan de två organisationerna inte så stor som i fråga om
sekreterarpersonalen.
47
Bilaga 2
SAMMANSTÄLLNING AV SVAR PÅ
UTREDNINGENS REMISS I JANUARI 1970
ANGÅENDE UTSKOTTENS PERSONALORGANISATION
1. Inledning
Svar har kommit in från de två kammarsekreterarna, alla utskottssekreterarna,
dir. i RFK, SAGO-föreningen för anställda vid riksdagen och
dess verk (i det följande benämnd SACO-föreningen), statstjänstemannaförbundet
(TCO) samt styrelsen för sektion 2 i avd. 3 av Civilförvaltningens
personalförbund (LO; i det följande benämnd CPF). KU-sekr. har i sitt
yttrande i huvudsak hänvisat till sitt yttrande i samband med OU:s enkät
på försommaren 1969; vissa synpunkter ur detta hans yttrande återges i
det följande.
2. Sekretariaten
FK-sekr. erinrar om det förslag han framförde till OU under sommaren
1969 om en gemensam personalkår, ställd under talmannens/TK:s ledning,
och nämner att detta förslag i sina grunddrag har ungefär samma utformning
som det förslag OU nu har att ta ställning till i anledning av sekretariatspromemorian
17.1.1970 under punkten 2.3. FK-sekr. menar att de
ändringar som har inträtt genom grundlagberedningens (GLB:s) förslag till
ny utskottsorganisation gör det naturligt att nu lägga nämnda förslag i
sekretariatspromemorian till grund för personalorganisationens utformning.
Han åberopar särskilt ovissheten i fråga om fördelningen av arbetsuppgifter
mellan utskotten och behovet att snabbt kunna arbeta fram särskilda
brådskande ärenden. Vidare nämner han att den nya ordningen förutsätter
att utskottsorganisationen ej bör låsas genom en alltför fast personalorganisation.
Enligt FK-sekr. kvarstår däremot de grundläggande kraven på riksdagens
och utskottens personal. Denna skall vara självständig och oberoende
av ovidkommande hänsyn som medvetet eller omedvetet gör sig gällande
utifrån eller hos den anställde själv. Att riksdagen värnar om personalkårens
oberoende är, säger han, av grundläggande betydelse för demokratins
funktion. Två aspekter bör särskilt beaktas: samspelet mellan olika
politiska meningsriktningar samt samarbetet mellan förtroendevalda med
beslutsfunktion på grundval av politiska värderingar å ena sidan och ämbetsmän
med sakgranskande och föredragande funktioner å andra sidan.
I det förra hänseendet yttrar han bl. a.:
»Samspelet mellan de olika meningsriktningarna i vår partipolitiskt uppbyggda
demokrati kan — utom i den offentliga debatten, särskilt i massmedia
— knappast komma till konkreta uttryck annat än inom utskotten.
Där möts majoritet och minoriteter på ett för vårt land utmärkande sätt till
samtal i sak för lösningar som främjar inte endast parti utan i första hand
enskilda medborgare och människor, oavsett dessas partipolitiska inställning.
Vore målsättningen annan skulle i själva verket grunden ryckas undan
för de enskilda människornas gemensamma uppträdande i samma
48
stat. Ett sakinriktat utskottsarbete är därför den kanske viktigaste brickan
i vår demokrati och därmed också det främsta medlet mot revolution och
för fortsatt lugn utveckling.»
Beträffande samarbetet mellan förtroendevalda och ämbetsmän erinrar
han om utredningsväsendet med parlamentariskt sammansatta kommittéer
och generöst anlitande av experter och om remissbehandlingen och lagrådsgranskningen.
I fråga om riksdagsarbetet yttrar han:
»Från demokratisk synpunkt är det sålunda nödvändigt att oppositionen
ges möjligheter att verka ej endast genom kritik i massmedia utan
också som samspelande part i sakgranskningen i riksdagen. Den tidsbrist,
baserad bl. a. på — vid jämförelse exempelvis med remissinstansernas tidstilldelning
— orimligt korta motionstider, som försvårar oppositionens
funktion, måste såvitt möjligt uppvägas bl. a. genom att sakkunniga ämbetsmän
ställs också till oppositionens tjänst. Det statliga ekonomiska stödet
till partier och gruppkanslier underlättar ledamöternas granskning. Men
fackutbildad personal i gruppkanslierna kan aldrig ersätta närvaro av sådan
personal i utskotten. I direkt anslutning till sakgranskningen och samspelet
där måste politiskt obunden, självständig, sakkunnig personal få
verka vid konfrontationen mellan de olika politiska meningsriktningarna.
Föredragandena i utskotten, som genom sin sakkunskap har möjlighet
att påverka besluten, måste — om demokratin skall fungera i riksdagen —
vara obundna i förhållande såväl till politiska partier som till Kungl. Maj :t.
Med det sistnämnda följer också att de måste kunna handla oberoende av
hänsyn till såväl egen föregående arbetsinsats i ärendet som till karriär
inom Kungl. Maj :ts kansli. Erfarenheten visar att såväl den föredragande
själv som politikerna kan bindas, om samme föredragande tjänstgör i utredning,
departement och riksdag. Skall den särskilda sakkunskap utnyttjas
i riksdagen, som en tjänsteman förvärvat i utrednings- och departementsarbetet
i en fråga, måste det ske på annat sätt än genom att samma
person som förut skrivit kommittébetänkande och proposition föredrager
ärendet i riksdagen och skriver utskottsutlåtandet. Utskottets anställda
måste för att kunna fullgöra granskning i utskottets, inkl. oppositionens
tjänst stå fria också från den bundenhet som alltför ingående självförvärvad
tidigare fackkunskap medför. Också den särskilda kunskap och erfarenhet
samt personkännedom som förvärvats i andra närstående sakfrågor
än just den riksdagen behandlar måste avbalanseras, om oberoende och
självständig granskning skall kunna prägla arbetet.»
Sammanförandet av lag- och budgetgranskning i samma utskott kräver
ökad bredd hos tjänstemännen, fortsätter FK-sekr. Samma ärende kan behöva
delas mellan olika föredragande. Problemet, hur man skall göra avvägningen
mellan de rättssäkerhetssynpunkter, som de från domstolarna
hämtade tjänstemännen särskilt har företrätt, och de budgettekniska och
ekonomiska aspekter, som har A^arit särskilt företrädda bland statsutskottets
sekreterarpersonal, bör beaktas inte först And tillsättningen av de särskilda
tjänsterna utan redan vid utarbetandet av personalorganisationen. I
fortsättningen anför FK-sekr. bl. a.:
»Den rationella anxändningen av tjänstemännen underlättas och besparingar
kan bli möjliga, om en viss rörlighet godtages inom föredragandekåren,
icke såsom nu mellan riksdagen och Kungl. Maj :ts kansli utan mellan
riksdagens interna organ. Bäst förenas rationella aspekter med kravet
på självständighet, om riksdagen till sitt förfogande har en gemensam kår
av såväl biträdande utskottssekreterare som upplysningstjänstens utredare
och redigerarkårens (stenografkårens) vana språkbehandlare.
49
Ojämnheter i arbetsbelastning på utskott och kammare medför nu, att
kvalificerade tjänstemän tidvis sysselsättes med okvalificerat arbete, t. ex.
förande av statistik, medan utskotten samtidigt lider brist på personal för
t. ex. inhämtande av sakuppgifter, skrivning av promemorior, upprättande
av recit till utskottsutlåtanden, sakkontroll m. m. Enligt min erfarenhet
från utskotts- och kammararbete fr. o. m. år 1954 är det lätt genomförbart
att använda nämnda personalkategorier i en gemensam kår, till förfogande
för det för tillfället mest arbetstyngda organet — vare sig detta är ''kammarens’
kansli, upplysningstjänsten eller, framför allt, något av utskotten.
Utnyttjandet av en sådan kår innefattar ofta en prioritering av visst
ärende och bör därför liksom annan ledning av riksdagens arbete underställas
beslut av talmannen och talmanskonferensen; härigenom vin nes
lämplig avvägning mellan ''kammarens’, utskottens och de enskilda ledamöternas
behov av biträde. Givetvis kan, på sätt i promemorian den 17.1.
1970 beröres, talmanskonferensen delegera ledningen till ett mindre antal
ledamöter, ett slags talmanskonferensens arbetsutskott. Planläggningen i
stort bör dock ankomma på liela konferensen och varje ärende bör kunna
hänskjutas dit av arbetsutskottet. Likaså bör ledamot av konferensen
kunna påfordra att ärende övertages av konferensen i dess helhet.»
I det följande yttrar FK-sekr., rätt utskottssekreterarna dock enligt hans
mening i motsats till övrig utskottspersonal bör tjänstgöra hos ett bestämt
utskott. Föredragande i ärenden om placering av tjänstemännen i den gemensamma
kåren bör, säger han, vara riksdagens sekreterare (kammarsekreteraren)
eller, under hans ansvar, annan till kansliet knuten hög befattningshavare.
Endast riksdagens sekreterare kan få tillräcklig överblick
över arbetets fortgång för att kunna biträda talmannen i hans värv att tillse,
att nödig skyndsamhet och största möjliga planmässighet iakttages vid
riksdagsarbetets bedrivande.
AK-sekr. anger de fördelar och de nackdelar, som en sammanslagning av
utskottskanslier har ansetts medföra, på följande sätt:
Fördelar
1. Alla utskott får tillgång till såväl lagstiftningsexpertis som ekonomisk
expertis.
2. Vid behandlingen av ärende som delvis ligger inom annat utskotts beredningsområde
kan tjänsteman från detta utskott utan särskilda formaliteter
anlitas som föredragande.
3. Till de större enheterna kan knytas biträdande utredningspersonal i
olika tjänsteställningar.
4. Ett för flera utskott gemensamt kansli underlättar samråd och kontakter
mellan dessa utskott.
5. Den större enheten möjliggör en bättre överblick över och planering
av arbetet inom samtliga berörda utskott.
6. Tjänstemännens arbetsbelastning blir jämnare.
7. Kontorsrutinerna kan förbättras.
8. För tjänstemännen är det ur utbildnings- och meritsynpunkt värdefullt
att få erfarenhet av arbetet inom flera utskott.
Nackdelar
1. Förutsättningarna för ett nära och förtroendefullt förhållande mellan
utskottens ledamöter och tjänstemän försämras.
50
2. Det blir svårare att tillgodose ett utskotts krav att där tjänstgörande
personal skall äga speciell insikt i utskottets ämnesområde, särskild utbildning
eller eljest särskilda förkunskaper.
3. Planeringen av ett enskilt utskotts arbete försvåras om presidiet inte
exakt vet vilken personal som står till förfogande vid olika tidpunkter.
4. Tjänstemännens ställning blir mindre självständig och oberoende.
5. Tjänstemännen vid en större enhet kan förutsättas bli mindre benägna
att göra extraordinära arbetsinsatser vid toppbelastning i ett enskilt
utskott.
AK-sekr. erinrar därefter om OU:s uttalande (bet. s. 22) att utskottskanslierna
borde bestå som särskilda arbetsenheter med avseende på de
centrala momenten i utskottsarbetet, nämligen föredragning av propositioner
och motioner m. in. (Anm.: Detta uttalande motiverades i betänkandet
med att grundlagberedningen då höll på med mera långsiktiga överväganden
om riksdagens inre organisation och verksamhetsformer och att OU
»i detta läge» inte ville föreslå några ändringar som skulle kunna försvåra
en djupgående omorganisation efter något eller några år.) AK-sekr. fortsätter
för egen del:
»Övergången till en utskottsorganisation med flera fristående utskott i
stället för större utskott indelade i avdelningar utgör ett starkt motiv för
en sammanslagning av utskottskanslier. I konsekvens med organisationsutredningens
ovan återgivna uttalande bör den egentliga sekreterarpersonalen
och tillfällig expertis knytas direkt till vederbörande utskott och de
större enheterna endast innefatta personal för biträde med utredningar samt
för registrerings-, expeditions- och skrivarbete. Med en sådan begränsning
bortfaller i allt väsentligt de nackdelar som ansetts vara förenade med
större enheter.»
UU:s sekr. yttrar att arten och omfattningen hos arbetsuppgifterna för
utskottssekretariaten nödvändiggör en stabilitet och kontinuitet som ett
gemensamt sekretariat knappast kan erbjuda. Denna synpunkt torde, fortsätter
han, vara väsentlig såväl för beredningen av ärenden som för omvärldens
behov av information. Vad som möjligen står att vinna från besparingssynpunkt
uppvägs mer än väl av negativa effekter i fråga om arbetsrutin
och möjligheterna att tillgodose utskottsledamöternas, särskilt presidiernas,
berättigade krav på service.
SU:s huvudsekr. och avd. sekr. (i fortsättningen omnämnda såsom SUsekr.
) understryker kravet på erfarenhet från och löpande kontakt med
sakområdet eller i vart fall dess centrala delar. Man måste, för att inte få
en alltför stor organisation, på lagutskottssidan göra vissa eftergifter beträffande
erfarenhet vid första utskottsanställning, och erfarenhet inom
sakområdet får då förvärvas under tjänstgöring i utskott. Även i dessa fall
blir det därför av vikt att tjänstgöringen inte splittras alltför mycket. I det
följande refererar SU-sekr. till OU:s uttalanden (bet. s. 21—22) om cirkulation
mellan utskott såsom ett medel att bredda tjänstemännens kunskaper
och erfarenheter. Härom säger de:
»Enligt vår mening bör primärt uppställas krav på fackkunskap inom
utskottens arbetsområden. Detta krav låter sig i regel inte förena med en
cirkulation mellan utskott.
Det finns vidare anledning stryka under den av OU (s. 22) och i sekretariatspromemorian
framförda meningen att en alltför långt driven integration
motverkar strävandena mot planmässighet i utskottens arbete.»
BaU-sekr. yttrar att sekretariatspromemorians indelning i kategorierna
51
»lagstiftningsexperter» och »experter på ekonomi, budget och organisation»
tycks innebära en viss överbetoning av de formella och tekniska
aspekterna på utskottens ärendebehandling. Redan nu träder ärendenas
sakliga innebörd i förgrunden, och en utskottsorganisation enligt GLB:s
modell torde göra detta än mer naturligt. Motiveringen för ett förslag kräver
ungefär samma slags analys oavsett om hemställan går ut på antagande
av författningstext, anvisande av anslag, beslut om organisatoriska åtgärder
eller fastställande av allmänna riktlinjer. BaU-sekr. vänder sig bestämt
emot tanken på en indelning av sekreterarpersonalen i enheter av typen
rättssekretariat och budgetsekretariat.
BaU-sekr. tar för givet att man inte överväger att uppge ordningen med
en föredragande tjänsteman placerad som sekreterare vid vart och ett av
utskotten. Han menar emellertid att kravet på fast placering inte är uppfyllt
genom att dessa sekreterare avdelas för tjänstgöring för visst utskott
för ett år i taget. Ett sådant system tillgodoser inte vare sig utskottens eller
tjänstemännens »berättigade intressen». Han framhåller att önskemål om
en viss kontinuitet inom utskottssekretariaten utgjorde en av grundtankarna
bakom 1966 års organisationsreform och fortsätter:
»Det tycks mig osannolikt att ett empiriskt studium av utskottens arbete
under den senaste treårsperioden skulle ge vid handen att denna grundtanke
var obefogad. Ytterligare vill jag framhålla den betydelse som de! för
riksdagen, för utomstående och även för utskottspersonalens allmänna
ställning har att vissa tjänstemän mera långsiktigt blir ansvariga på sekretariatsnivå
för ett visst ämnesområde.»
För den som överväger att träda i riksdagens tjänst måste det, yttrar
BaU-sekr. i fortsättningen, vara önskvärt att han kan få garantier för att
han, om han inte befinnes olämplig och om inte utskottsorganisationen förändras,
fortlöpande får svara för en viss grupp av arbetsuppgifter.
Sekr. i de tre LU (i det följande omnämnda såsom LU-sekr.) har i sitt
gemensamma yttrande (de uppger att alla biträdande sekr. inom lagutskotten
instämmer i yttrandet) uttalat sig för att man i huvudsak behåller
nuvarande ordning med skilda utskottssekretariat. De framhåller att den
år 1966 beslutade organisationen har fungerat väl och infriat de förväntningar
man ställde på den. Med åberopande av ett av utskottssekreterarna
sammanställt statistiskt material (bilaga 2:1) gör de vidare gällande att
man bör kunna göra en tämligen säker bedömning av varje utskotts personalbehov
samt att man bör kunna undvika snedbelastningar genom att
man vid ärendefördelningen tar hänsyn till behovet att utjämna arbetsbelastningen
mellan utskotten. LU-isekr. utvecklar i fortsättningen, hurusom
sekreterarna efter hand kan etablera ett allt smidigare samarbete med
presidiet och utskottet i övrigt samt med växande erfarenhet bidra til!
konsekvens och enhetlighet i utskottets bedömningar. De särskilda fördelar
som en längre tjänstgöringsperiod i ett och samma utskott ger går emellertid,
fortsätter LU-sekr., förlorade vid alla växlingar, »framför allt naturligen
då fråga är om övergång till helt nya ämnesområden». Ett förtroendefullt
förhållande mellan ledamöter och tjänstemän förutsätter en till varje
utskott relativt fast knuten personal på det sätt som beslöts 1966. De fortsätter:
»Vi
vågar också påstå att utskottsledamöterna föredrar och är bäst betjänta
av att arbeta med tjänstemän som de lärt känna tämligen väl. Som
ovan antytts är det också för tjänstemannen av stor betydelse att ha kontinuerlig
kontakt med samma ledamöter. Inte minst trivseln i arbetet vin
-
52
ner på en sådan kontakt.»
Även JoU-sekr. talar om betydelsen för arbetet av ömsesidig förståelse
mellan ledamöter och sekreterarpersonal. Härför krävs, yttrar han, att
sekreterarpersonalen inte byts ut med korta intervaller utan får tjänstgöra
med så fast placering vid utskottet att den får möjlighet att erhålla
god kännedom om och kontakt med såväl ämnesområdet och den aktuella
utvecklingen därinom som ledamöterna. JoU-sekr. kommer också in på
rekryteringsfrågan och yttrar:
»Otvivelaktigt är det så att lockelsen att söka och kvarbli vid en befattning
måste bli mycket större, om arbetsområdet överensstämmer med vederbörandes
intresseinriktning och dessutom ger vederbörande möjlighet
att fördjupa sin sakkunskap och därigenom också höja prestationsförmågan.
Det torde bli svårare för riksdagen att till sig knyta dugande och för
sekreteraruppgifterna lämplig personal om inte arbetsområdet åtminstone
i sina huvuddrag kan närmare preciseras i samband med anställningen.»
SACO-föreningen anser att ett centralt utskottssekretariat är förenat
med stora nackdelar. Föreningen framhåller att det inte har påståtts att det
nuvarande systemet inte skulle ha fungerat till belåtenhet. Föreningen yttrar
i fortsättningen:
»Erfarenheterna från arbetslivet visar att man kan vinna hög effektivitet
genom en organisation som innebär att en mindre grupp anställda
självständigt får arbeta med vissa arbetsuppgifter. Samarbetet befrämjas
och onödig administration undviks. Arbetstillfredsställelsen och ansvaret
för arbetsuppgifterna ökar, vilket allt är till gagn för arbetsresultatet.
Dessa synpunkter talar starkt för alt varje utskott förses med en personalstyrka
som är så fast knuten till utskottet som möjligt. Det är betydelsefullt
för sekreterarpersonalen att kontinuerligt kunna samråda inbördes
om olika ärenden. Ett sekretariat bör arbeta som ett arbetslag i nära samverkan
med presidiet och utskottet.»
Föreningen säger senare i yttrandet att den inte är emot all förflyttning
av sekreterarpersonalen. »Det kan stundom vara lämpligt att en tjänsteman
efter några år i ett utskott övergår till ett annat utskott.» Detta kan,
menar föreningen, ske inom ramen för en organisation med separata
kanslier, delvis genom en naturlig personalomsättning. Föreningen anlägger
också synpunkter på rekryteringsfrågan liknande den JoU-sekr. framfört
(se ovan).
ABU.s selcr. åberopar SACO-föreningens yttrande som sitt eget och understryker
starkt värdet av att ett utskott till sitt förfogande har ett till
utskottet fast knutet kansli.
Statstjänstemannaförbundet yttrar att ärendeantalet i utskotten är svårbedömbart
och att förutsättningar för väsentliga förändringar av personalorganisationen
därför saknas. Frågan om samordning av sekretariat med
närbesläktade fackområden kan man, yttrar förbundet, ta upp först när
erfarenhet har vunnits av utskottsarbetet i enkammarriksdagen. En samordning
nu blir en konstruktion. Endast genom att stanna vid nuvarande
förhållanden kan man behålla stabiliteten i utskottsarbetet och ge erforderlig
service åt alla, som berörs därav. Varje utskott bör betjänas av »utskottssekreterare
och ev. biträdande sekreterare».
BeU-sekr. framhåller att arbetet med skatteärenden kräver speciella
kvalifikationer hos sekreterarpersonalen. Å ena sidan finns det inte personal
hos något annat utskott som har dessa kvalifikationer. Å andra sidan
torde övriga utskott mera sällan behöva anlita skatteexpertis. Några vä
-
53
sentliga fördelar torde inte kunna vinnas genom en organisatorisk samordning
av utskottssekretariaten. En samordning skulle medföra risk för
minskad effektivitet i arbetet, försämrad service för utskottsledamöterna,
administrativa svårigheter och otrivsel för tjänstemännen.
KU-sekr. berörde frågan om samordning av utskottens personalorganisation
i sitt yttrande över OU:s enkät på försommaren 1969. Från en då
gjord sammanställning av enkätsvar återges följande referat av KU-sekr:s
synpunkter.
KU-sekr. förordar i princip att kammar- och utskottskanslierna sammanföres
till ett gemensamt riksdagens kansli under en central styrelse.
Han fortsätter:
»Det är angeläget att slå fast ett par förutsättningar för mitt resonemang.
Först och främst utgår jag från att den centrala styrelsens befogenheter
skall begränsa sig till i princip att tillsätta tjänstemän, placera dem vid
tjänsteställen och vid behov flytta eller ’dela’ dem mellan tjänsteställen,
samt att dessa befogenheter endast inom mycket snäva gränser skall kunna
delegeras till någon tjänsteman. Varje enhet kommer även framdeles att
ha ett självständigt ansvar för arbetet inom sitt område; talmanskonferensen
kommer liksom hittills endast att kunna ge rekommendationer men
inte direktiv. Någon ändring härvidlag kan, om den alls anses önskvärd,
i vart fall inte aktualiseras förrän i anslutning till nästa författningsreform.
Härav måste följa att varje enhet måste ha exklusiv befogenhet att ge direktiv
till sina tjänstemän, oavsett i vilken ordning dessa blivit placerade
där.»
KU-sekr. erinrar i det följande om KU:s uttalande om att garantier måste
skapas för att den reella beslutanderätten förblir hos riksdagsledamöterna
och deras förtroendemän (se uti. 1968: 20 s. 50). Detta uttalande gör det,
yttrar han, i förening med enheternas självständighet otänkbart att personalen
inordnas under en central chefstjänsteman. En ny organisation får,
säger han, liksom den nuvarande ha ett antal sidoordnade chefstjänstemän.
Han hänvisar här isom jämförelse till den nya JO-organisationen. Integrationen
bör emellertid, fortsätter KU-sekr., inte drivas för långt, utan fördelarna
med den nuvarande organisationen bör behållas. Detta utvecklar han
på följande sätt:
»Flertalet tjänstemän måste få i huvudsak lika fasta tjänsteställen som
nu. Detta följer av de särskilda kompetenskrav, som de olika organen måste
uppställa på sina tjänstemän, och av de personliga förtroendeförhållanden,
som måste etableras mellan ledamöter och tjänstemän om organisationen
skall fungera. Det ligger också i öppen dag att arbetseffektivitet motverkas
i stället för främjas om tjänstemännen flyttas för ofta eller får splittra sig
för mycket på olika arbetsställen eller om de olika beredningsorganen inte
kan med tämligen stor bestämdhet överblicka sina personalresurser. Det
ligger i sakens natur att rörligheten blir störst på de lägsta tjänsterna och
avtar ju högre upp man kommer. Vad beträffar chefstjänstemännen hos
de olika enheterna kan det förutsättas att de knappast alls skulle påverkas
av en reform, åtminstone inte under sessionstid. Vidare får en samordning
inte leda till att det blir dragkamp om personalen eller att chefs tjänstemännen
får sätta bort tid på ständiga sammanträden om personalfrågor,
planering etc.»
De största fördelarna i en personalorganisatorisk samordning ser KUsekr.
i att
1. man får en central överblick över arbetsförhållandena inom de olika
54
enheterna;
2. man kan åstadkomma en viss arbetsutjämning mellan tjänstemän -
nen;
3. man får ett bättre underlag för den centrala arbetsplaneringen;
4. en ökad rörlighet kan motverka slentrian och öka arbetseffektiviteten,
tjänstemännen får vidare utblickar och kontakter;
5. rekryteringen skulle ske enligt enhetliga normer, och riksdagstjänsternas
kvalitet och anseende skulle hävdas bättre än med nuvarande ordning
;
6. den skulle göra det lättare att smärtfritt verkställa omplacering och
lättare för tjänstemännen att komma vidare i karriären;
7. den skulle underlätta anpassningen till en ny utskottsorganisation,
som kan bli resultatet av grundlagberedningens arbete.
KU-sekr. framhåller att eu samordning skulle vara särskilt förmånlig
för KU. Härom yttrar han:
»Det skulle vara en stor fördel att kunna lägga ut granskningsuppgifter
på ''utomstående’ tjänstemän som sysslat med det aktuella fackområdet.
Detta skulle medföra inte bara arbetsbesparing utan även en ökad säkerhet
i granskningsarbetet. Det skulle också vara en fördel för KU:s jurister
att få kontakt med andra utskott, eftersom KU-arbetet har en i viss mån
speciell karaktär.»
På frågan, om särskilda krav på sakkunskap kan försvåra en personalorganisatorisk
samordning, svarar KU-sekr. »obetingat nej». Härom yttrar
han närmare:
»Det är självklart att ett gemensamt kansli kommer att rekryteras så att
alla de behov av speciell sakkunskap som föreligger blir tillgodosedda. Av
de skäl som jag nyss nämnt kan det förväntas att en samordning leder
till förbättrad rekrytering och därmed ökad sakkunskap. En annan sak är
att rörligheten inom organisationen i praktiken blir begränsad, särskilt på
de höga tjänsterna. Det ligger i sakens natur, och jag har redan utvecklat
förhållandet som en förutsättning för mitt resonemang. Det kan emellertid
knappast bestridas att ett ganska stort mått av rörlighet är realistiskt
oavsett speciella krav på sakkunskap. Jag kan t. ex. peka på att hovrättsjurister
arbetar inom fem utskott (KU, 123LU och ABU), att fyra andra är
budgetutskott (SU, BeU, BaU och JoU), att samma fråga ofta berör både
lag- och budgetutskott och att naturligtvis inte allt vad sekreterarpersonalen
gör kräver särskild sakkunskap, något som f. ö. är en förutsättning för
nuvarande rekryteringspraxis. Vad gäller kanslistpersonalen och i viss mån
den lägre sekreterarpersonalen vill jag av utbildnings- och rationaliseringsskäl
direkt förorda rörlighet oavsett om riksdagsarbetet påkallar det eller
ej.»
LJJ-sekr. yttrar att tjänstemännen med en cirkulation mellan utskott med
besläktade arbetsuppgifter kan bredda sina kunskaper och erfarenheter.
Systemet med fackutskott synes förutsätta en viss rörlighet för en mindre
del av sekreterarpersonalen. Behovet att anlita särskild expertis kommer
dock enligt deras mening att avta efter hand. Behovet tillgodoses lämpligast
genom att vissa sekreterare blir skyldiga att biträda ett eller eventuellt
två utskott utom det vid vilket de är placerade. En sådan ordning innebär
vidare, menar de, att man undviker byråkratisering: fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten
för de tjänstemän som skall betjäna två eller flera utskott
kan ombesörjas av utskottens sekreterare eller, i sista hand, genom
överenskommelse mellan presidierna.
55
JoU-sekr. har samma ståndpunkt som LU-sekr. i frågan om biträde åt
annat utskott. Han framför tanken att man skulle kunna begränsa tjänstgöringsskyldigheten
till ett antal bitr. sekr. med grundplacering vid finansoch
civillagsutskotten.
SACO-föreningen menar att det problem som hänger samman med att
fackutskotten är i behov av expertis av olika slag i vissa fall kan lösas genom
att ett utskott får två sekreterare, den ene specialist på lagfrågor och
den andre på budgetfrågor eller ekonomiska frågor. För övriga fall förordar
föreningen de lösningar som LU-sekr. och JoU-sekr. givit anvisning
om.
SU-selcr. nämner också möjligheten att sekreterare med skyldighet att
föredra ärenden i flera utskott knyts till ett av dem. I första hand pekar
de emellertid på möjligheten att anställa föredragande för session eller
del av session. De yttrar vidare: »I anslutning till vad OU anfört (s. 26)
om att utskotten bör kunna besluta om anställning av bisysslekaraktär anser
vi att utskotten bör kunna svara för rekryteringen till här berörda sessionstjänster.
» (Anm.: Detta torde icke stämma överens med vare sig gällande
ordning eller OU:s förslag.)
BaU-sekr. kommer in på en liknande tanke och yttrar:
»Ett utskottssekretariat bör ses som ett arbetslag. Har utskottet två
tjänstemän är det värdefullt om båda, om än i växlande grad, kan ta del i
beredningen av varje ärende. Sådana extraordinära arbetsinsatser som
ibland erfordras kan man knappast vänta av personal som tjänstgör hos
flera utskott samtidigt. Genom att i viss utsträckning utnyttja biträdande
sekreterare med huvudsaklig tjänstgöring annorstädes kan riksdagen få
mera kvalificerade medarbetare på denna nivå än som eljest kan påräknas.»
Ett antal heltidsanställda biträdande sekreterare behövs, menar BaUsekr.
, givetvis även i framtiden. Effektiviteten och arbetstrivseln torde främjas
av att de knyts till ett visst utskott och får specialisera sig på dess uppgifter,
något som inte hindrar att de skall kunna utnyttjas på flera håll.
BaU-sekr. förordar bestämt att de anställningsformer som hittills har tilllämpats
för biträdande sekreterare i BaU, JoU och SU (bitr. avd.-sekr.) behålls.
Därom säger han vidare:
Detta är förmånligt för riksdagen. »Det är också förmånligt för de berörda
tjänstemännen, som härigenom får en värdefull inblick i riksdagsarbetet,
och därigenom för deras huvudarbetsgivare. Härmed menar jag
givetvis inte att denna kontakt med utskotten skall ge departementen inflytande
på riksdagsarbetet. En departementstjänsteman bör inte hos ett
utskott syssla med ärenden från sitt eget verksamhetsfält. — I övrigt har
jag svårt att se något betänkligt i ett visst personalsamband med departementen.
Huvudansvaret för sekretariatens insats bärs av utskottssekreterarna.
»
BaU-sekr. erinrar om att hovrätts- och kammarrättsjurister torde ha tillfälle
till fortsatt karriär inom domstolsväsendet även om de ett antal år
har tjänstgjort hos riksdagen. Samhällsvetare och förvaltningsjurister som
bär trätt i riksdagens tjänst har däremot, framhåller han, starkt begränsade
möjligheter att komma i fråga för sådana högre befattningar inom departement,
verk etc. som de eljest hade kunnat räkna med att nå. Han
tillägger:
»Det vore värdefullt om utskottssekreterarna i större utsträckning än nu
finge tillfälle att medverka i kommittéarbete etc. utanför riksdagen och sålunda
utvidga sitt personliga register, knyta nya kontakter och ta del i en
56
mera konstruktiv fas av det samhälleliga reformarbetet än utskottsbehandlingen
normalt utgör. Om arbetet inom ett utskott undantagsvis inte skulle
ta utskottssekreterarens arbetstid i anspråk under hela året måste han ha
rätt att räkna med att kompletterande uppgifter blir av kvalificerad natur.
»
KU-sekr. erinrar om att 1966 års beslut om riksdagens personalorganisation
fattades innan KU:s granskningsverksamhet reformerades. Genom
den omläggning som gjordes 1967 har, framhåller han, granskningen fått
en väsentligt ökad saklig betydelse och blivit uppmärksammad på ett annat
sätt än förut. KU:s uttalanden har t. ex. redan föranlett flera skrivelser
från statsrådsberedningen till fackdepartementen. Han fortsätter:
»Att den nya arbetsinriktningen ställer helt andra och större krav på
personalen, främst kanslichefen, än den tidigare ordningen behöver inte
närmare utvecklas. Grundlagberedningens förslag åsyftar nu att ge KU
ökade arbetsuppgifter. KU skall bl. a. handlägga allmänt förvaltningsrättsliga
ärenden och interna frågor med anknytning till riksdagshuvudtiteln
samt granska JO:s ämbetsberättelser. Riksdagsbeslutet 1966 innebar att
KU:s sekreterare och föredragande gavs en högre ställning än motsvarande
hos andra utskott — jag bortser från SU som nu avskaffas. Det är mot den
här angivna bakgrunden uppenbart att skälen härför är än starkare i dag.
I en eventuell samordnad föredragandeorganisation bör det sålunda finnas
tjänster i olika lönelägen, något som även allmänt sett synes motiverat.
Minst tre tjänster bör vara direkt samordnade med JO-ämbetet och förenade
med samma löneförmåner — året om —- som JO:s byråchefstjänster.»
KU-sekr. berör slutligen rekryterings- och karriärfrågorna. Härom yttrar
han:
»För tjänstemän av verkligt god kvalitet är och förblir det avgörande
vilka framtidsutsikter som erbjuds. Det är i dag en ganska allmän uppfattning
att riksdagstjänsterna ''hamnat i bakvatten’. Detta kan på längre
sikt bli till allvarlig skada för riksdagen. Innan tillfredsställande klarhet
nåtts om utskottstjänsternas reella meritvärde vill jag bestämt avråda från
alla förändringar som kan minska dessa tjänsters attraktivitet. I fråga om
befattningarna som huvudsekreterare avstyrker jag över huvud varje form
av tvångsmässig integration eller fyllnadstjänstgöring. Beträffande övrig
personal är jag däremot alltjämt av uppfattningen, att en samordning —
med de praktiska begränsningar jag angav i mitt förra svar — skulle vara
till fördel även från snäv tjänstemannasynpunkt.» 3
3. Kontorsservice
3.1. Uppdelning av centrala skrivbyrån?
I frågan, i vad mån skrivarbetet bör ligga på den centrala skrivbyrån
eller på enheter som organiseras i närmare anslutning till utskotten, är
meningarna delade. AK-sekr., SU-sekr. och ABU-sekr. uttalar sig för att
skrivarbetet i ungefär samma omfattning som nu bör ligga på skrivbyrån.
I samma riktning uttalar sig FK-sekr., BaU-sekr., dir. i RFK och statstjänstemannaförbundet.
AK-sekr. yttrar att det på utskottskanslierna bör
finnas personal för sådant skrivarbete som är brådskande eller förutsätter
nära och fortlöpande kontakt med sekreterarpersonalen och att övriga utskrifter
med fördel bör kunna ombesörjas av skrivbyrån. SU-sekr. säger
att SU har bara goda erfarenheter av byrån; den har fullgjort sina arbetsuppgifter
snabbt, korrekt och även i övrigt helt tillfredsställande. SU-sekr.
57
menar att skälen för att föra över skrivarbetet till mindre enheter — behovet
av personlig kontakt och förenklandet av transporter av manus m. in.
—- inte har stor tyngd. Splittrar man skrivcentralen, kan man, menar de
vidare, försvåra övergången till ADB vid framställning av riksdagstrycket.
Statstjänstemannaförbundet yttrar att skrivbyrån är inarbetad i organisationen
och uppenbarligen ger god service. Enligt FK-sekr. fyller centrala
skrivbyrån behov som kan väntas öka starkt när ledamöterna får bättre
arbetsmöjligheter. Den bör därför byggas ut. Att inrätta våningskontor ger
mindre elasticitet och kan knappast bli rationellt. Kommunikationerna med
en central skrivbyrå bör bli godtagbara efter teleteknisk och organisatorisk
förstärkning. Både AK-sekr. och SU-sekr. menar att man i varje fall inte
bör lägga uppgiften att betjäna riksdagsledamöter och andra riksdagsorgan
med skrivarbete på våningskontor (AK-sekr. synes dock inte uttala sig
om annat än riksdagsledamöterna). AK-sekr. hänvisar härvid för sin del till
ett nyligen fattat riksdagsbeslut att låta utreda frågan om ökad service åt
riksdagens ledamöter (BaU 1970: 9). ABU-sekr. säger att rena skrivgöromål
huvudsakligen bör ligga på en central skrivbyrå.
Dir. i RFK kritiserar tanken på våningskontor med den utgångspunkten
att de skulle komma att innehålla dels handläggande och beredande personal,
dels skrivpersonal. Det är, menar han, en fördel om de skilda funktionerna
renodlas. Om kontoren skulle bli skyldiga att överta uppgifter
från varandra, torde man behöva skapa en kontoren överordnad funktion
med kontinuerlig överblick över det dagliga arbetet. Dir. i RFK förordar
för sin del att en central skrivservice behålls. Han åberopar därvid att den
nuvarande skrivbyrån har fungerat till belåtenhet för avnämarna och att
den dessutom har visat sig fungera bra arbetsledningsmässigt. En lösning
med våningskontor synes, yttrar han, innebära risker för en viss överdimensionering
av personalen och kan leda till samordningsproblem.
BaU-sekr. avstyrker förslaget om våningskontor och yttrar:
»Att till sådana förlägga arbete (bortsett från skrivarbete) som nu utförs
av direkt vid utskotten placerade befattningshavare finner jag olyckligt.
Det är av oskattbar betydelse för sekreterarpersonalen att i direkt anslutning
till sin arbetsplats såsom medlem av arbetslaget ha en väl kvalificerad
tjänsteman (i bankoutskoltets fall en förste expeditionsförman) som
kan svara för den omfattande materialhantering som är förenad med utskottsarbetet,
som är allsidigt orienterad om utskottets arbetsförhållanden
och förtrogen med dess ledamöter, som kan lämna vissa upplysningar åt
utomstående och som i sekreterarens och biträdande sekreterare(n)s frånvaro
kan ta emot och förmedla besked av olika slag. Jag är medveten om
att dessa uppgifter också kan skötas av ett våningskontor, särskilt om de
olika tjänstemännen där avdelas att var och en främst biträda ett utskott.
Den personliga direktkontakten anser j,ag dock så viktig att anordningen
med våningskontor framstår som klart underlägsen. Att byta ut direktkontakten
mot kommunikation via snabbtelefon med åtföljande korridorspring
vore en svår standardförsämring och skulle försämra relationerna
mellan sekreterarpersonalen och övrig personal.»
UU-sekr., BeU-sekr. och CPF anser att våningskontor är att föredra framför
en central skrivbyrå. UU-sekr. yttrar sålunda att en organisation med
särskilda våningskontor förefaller erbjuda väsentliga fördelar gentemot
den nuvarande med en central skrivbyrå. BeU-sekr. säger att erfarenheterna
av samordningen av maskinskrivningen genom skrivbyrån har varit mindre
goda för BeU:s del. Dessa uppgifter bör utföras inom de skilda utskotts
-
58
kanslierna. Om detta av olika skäl inte anses lämpligt, är, säger han, systemet
med våningskontor att föredra framför en central skrivbyrå. CPF
uttalar sig för våningskontor som utför de skrivarbeten som normalt kan
behövas för alla utskott i ett våningsplan. Transporten av manuskript och
utskrifter mellan enheterna skulle förkortas härigenom och en närmare
kontakt skulle erhållas mellan skrivcentralen och de olika utskottsenheterna.
LU-sekr. tar inte ställning i frågan, om skrivarbetet för utskotten i oförändrad
omfattning bör ankomma på den centrala skrivbyrån eller om dennas
uppgifter bör spridas på utskotts våningarna såsom »våningsskrivbyråer».
Den centrala skrivbyrån eller dessa våningsskrivbyråer bör enligt
LU-sekr.:s mening stå till tjänst även för enskilda riksdagsledamöter och
åt andra riksdagsorgan än utskotten. (Som nyss nämnts har AK-sekr. och
SU-sekr. annan mening i frågan, om de eventuella våningsskrivbyråerna
skall betjäna enskilda ledamöter och andra riksdagsorgan än utskotten.)
3.2. Skilda eller samordnade utskottskontor?
AK-sekr. uttalar sig för att utskottens nuvarande kanslistservice ersätts
med ett gemensamt kansli fördelat på kontorsenheter. Han yttrar att detta
kansli bör innehålla personal för biträde med utredningar etc. samt för
registrerings-, expeditions- och skrivarbete. En sådan enhet bör å ena sidan
inte vara större än att den medger förhållandevis nära personlig kontakt
med sekreterarpersonalen i de utskott den i första hand skall betjäna
men bör å andra sidan vara tillräckligt stor för att innefatta utredningspersonal
i lämpliga tjänsteställningar och tillräckliga kanslipersonalresurser
för att möta toppbelastningar i enskilda utskott. Det bör finnas en kontorsenhet
på plan 7, en på plan 8 och en på plan 9. Varje enhet bör få en
central placering på sitt våningsplan. I varje enhet bör finnas
1. tjänstemän för biträde med utredningar, sammanställningar, reciter
m. m.
2. en registrator
3. personal för expeditions- och skrivarbete.
BaU-sekr. förordar att serviceenheter innefattande vaktmästeri etc. knyts
till grupper av två utskott och lokalmässigt förläggs mitt emellan dessas
sekretariat. På så sätt kan, menar han, de av honom angivna fördelarna
med den nuvarande organisationen behållas och samtidigt vissa av större
enheters fördelar vinnas. Direktkontakten kan behållas, samtidigt som, om
mer än en tjänsteman förordnas vid serviceenheten, ett samarbete kan utvecklas
mellan tjänstemän med olika grad av erfarenhet. En kanslist som
placeras vid en sådan serviceenhet bör, framhåller han, lättare än i nuvarande
organisation kunna förses med kvalificerade arbetsuppgifter. Arbetslednings-
och samordningsproblemen blir minimala.
Statstjänstemannaförbundet säger att behov synes föreligga av »ett arrangemang
innebärande, alt på varje helt våningsplan inrättas en mindre
kontorsenhet på 2—3 personer med en allmän servicefunktion: telefonsvar,
viss maskinskrivning, bud o. d.».
UU-sekr., BeU-sekr., LU-sekr., JoU-sekr., ABU-sekr. och CPF anser alla
att varje utskott bör ha ett eget kansli. UU-sekr. säger att de speciella arbetsuppgifterna
i det internationella sekretariatet, tillika UU:s sekretariat,
gör det nödvändigt för UU att behålla den inom sekretariatet verksamma
skrivpersonalen för egen del. Utrymme för tjänstgöring inom andra enheter
torde ej komma att finnas.
59
BeU-sekr. yttrar:
»Tillgången till kanslistpersonal inom flertalet utskott har medfört att
utskottssekreterarna avlastats en mängd tidskrävande rutingöromål, varigenom
de i huvudsak kunnat inrikta sig på de mera kvalificerade arbetsuppgifterna.
Inom bevillningsutskottet har kanslisten tagits i anspråk för
diarieföring, korrekturläsning, upprättande av enklare reciter och riksdagsskrivelser
samt expeditionsgöromål. I vissa fall har kanslisten också
anlilats för smärre utredningar och statistiska sammanställningar. En inte
oväsentlig del av kanslistens arbetsuppgifter har bestått i besvarande av
telefonförfrågningar rörande olika utskottsärenden och annan kontakt med
allmänheten och myndigheter.
Erfarenheterna av den nuvarande kanlistpersonalen är enbart goda.
Kanslisternas arbetsförmåga, initiativkraft och lojalitet är allmänt omvittnade.
Med hänsyn till den tidspress under vilken utskottssekreterarna arbetar
under sessionstid torde det vara nödvändigt att en kanslist även i fortsättningen
tjänstgör inom varje utskott. Härför talar också den omständigheten
att det inom statsförvaltningen i övrigt ansetts mest rationellt att
förse de mera kvalificerade tjänstemännen med dem direkt underställd biträdespersonal.
»
Ett sammanförande av kanslierna till särskilda kontorsenheter, gemensamma
för flera utskott, skulle, fortsätter BeU-sekr., utan tvekan medföra
betydande nackdelar från effektivitets- och servicesynpunkt.
LU-sekr., JoU-sekr., ABU-sekr. och CPF uttalar sig på liknande sätt. LUsekr.
tillägger att den nackdel med separata kontorsenheter, som kan ligga
i att varje utskott inte skulle kunna sysselsätta en kanslist fullt ut, bör
kunna elimineras genom att man inrättar deltidstjänster eller ålägger kanslisterna
att vid behov överta uppgifter från varandra eller att hjälpa till
med kvalificerade uppgifter på skrivbyrå (central eller uppdelad).
SU-sekr. menar att varje utskott eller högst två i förening under sessionstid
måste få disponera en till sekretariatet knuten handläggare eller kanslist;
för vissa utskott kan helårstjänster bli nödvändiga.
3.3. Behovet av »handläggare»
Som framgår av det sagda menar AK-sekr., att det i varje kontorsenhet
bör ingå tjänstemän för biträde med utredningar, sammanställningar, reciter
m. in. Han erinrar också om ett tidigare förslag att heltidsanställda
stenografer skulle kunna lämna utskotten biträde med utredningar etc.
SU-sekr. anlägger vissa synpunkter på arbetsuppgifterna för handläggare/
kanslister:
»Handläggarnas/kanslisternas uppgifter skulle förutom registreringsrutinerna
omfatta biträde med kontrollen av utlåtanden och ansvar för motläsning
av sakuppgifter mot originalhandlingar, något som inte ingår i korrekturläsningen.
Bland övriga uppgifter kan nämnas att upprätta stommar
till utlåtanden och föredragningspromemorior, att biträda vid faktainsamling
och dylikt samt vara utskotten behjälpliga beträffande andra utåtriktade
aktiviteter.
Om en relativt stor del av dessa handläggare/kanslister skall som vi förutsatt
vara sessionsanställda uppkommer behov av en sammanhållande
central enhet som skall vara bemannad hela året och under icke sessionstid
kunna svara för de nyssnämnda uppgifterna samt eljest punktförstärka
utskottskanslierna vid arbetstoppar. Denna centrala enhet skulle vidare
åläggas alla de för utskotten aktuella gemensamma rutiner som inte lämp
-
60
ligen kan föras över till det centrala förvaltningsorganet. Enhetens personalbehov
torde kunna begränsas till en kvalificerad arbetsledare och en
handläggare. Möjlighet till semesterersättare finns bland de utskottens
handläggare som kan komma att helårsanställas.»
LU-sekr. yttrar att den assistans som sekreterarpersonalen önskar härvidlag
hittills har lämnats av kanslisten. För mer omfattande eller särskilt
kvalificerade utredningar kan, säger de vidare, riksdagens upplysningstjänst
anlitas. De avstyrker därför tanken på en våningsorganisation med
två »utredare». Möjligen skulle man kunna tänka sig en eller två sådana
utredare för samtliga utskott, varvid denne eller dessa också skulle utöva
chefskapet för en central skrivbyrå eller mindre våningsskrivbyråer.
UU-sekr. säger sig ha svårt att finna några vägande skäl att inrätta de
föreslagna tjänsterna. BaU-sekr. ger uttryck för en liknande mening.
CPF yttrar, att sektionen mycket väl kan tänka sig t. ex. en förste byråsekr.
eller byråsekr. på varje våningsplan vars arbetsuppgifter bestod i att
vara arbetsledare för skrivkontoret samt att biträda de föredragande tjänstemännen
med utredningsarbeten.
KU-sekr. berörde frågan om kanslister eller (vad som här kallas) handläggare
i sitt svar på 1969 års enkät. Från den då gjorda sammanställningen
återges följande:
KU-sekr. efterlyser en utredning av vad kanslisterna gör inom olika organ
särskilt mellan sessionerna. Han fortsätter:
»Både arbetsuppgifter och arbetsbelastning varierar säkert i hög grad.
Jag vill erinra om att stor tvekan låg bakom den förra organisationsutredningens
förslag i denna del. I det längsta övervägdes ett alternativ, där de
nuvarande förste kanslisterna motsvarades av kanslister och de nuvarande
kanslisterna av kontorsskrivare. Jag frågar mig om inte erfarenheterna pekar
på att denna lösning varit bäst överensstämmande med förhållandena
t. ex. i departementen.
Jag har redan förut förordat integration på kanslistplanet och avstyrker
bestämt att flera kanslistbefattningar inrättas. Å ena sidan är en kanslist
egentligen för kvalificerad för att utföra skrivarbete; sådant skall skötas
av kontorsskrivare. Å andra sidan är en kanslist inte tillräckligt kvalificerad
för att i större utsträckning sköta utredningsuppgifter; för sådana
är man bättre betjänt av en byråsekreterare. Sammanställningar för historik
o. d. kan i vart fall i KU inte anförtros kanslister. Däremot kan de utföra
statistiska bearbetningar, framför allt i samband med granskningen
av statsrådsprotokollen. Likaså är en kanslist lämpad för att hålla ihop
registratur, handlingar och annat som hör expeditionsarbetet till under
sessionstid.»
Rationaliseringar motverkas, yttrar KU-sekr. i fortsättningen, av för stor
och för fast personal på kanslierna. Och mellan sessionerna tryter arbetsuppgifterna.
KU skulle däremot, slutar han, kunna sysselsätta en byråsekreterare
och en kontorsskrivare året om.
I sitt nu avgivna yttrande uttrycker sig KU-sekr. på liknande sätt.
4. Förvaltningsfrågor
4.1. Handläggningen av samordningsfrågor
AK-sekr. — som förordar ett gemensamt utskottskansli för kontorsgöromål
— föreslår att detta kansli ställs under talmannens ledning, på samma
sätt som internationella sekretariatets kontorspersonal skall göra enligt OU :s
61
tidigare förslag. Talmanskonferensen kommer, yttrar han, liksom hittills
att vara det högsta organet för samråd och rådplägning i frågor om riksdagens
arbete. Någon särskild chefstjänsteman torde inte behöva ingå i
kansliet. Uppgiften att föredra för utskotten gemensamma frågor om arbetsoch
personalfördelning m. in. skulle kunna ligga på en av utskottssekreterarna
vid sidan av dennes huvuduppgift. I första hand borde, menar AKsekr.
, ifrågakomma sekreteraren i finansutskottet, som bl. a. får betydande
befogenheter beträffande samordningen av budgetbehandlingen. I anslutning
härtill förordar AK-sekr. att finansutskottets sekr. får rätt att närvara
och att deltaga i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet
vid såväl TK:s som förvaltningsstyrelsens sammanträden (jfr OU :s
motsvarande förslag rörande kammarsekreteraren och dir. hos förvaltningsstyrelsen).
FK-sekr. förordar, såsom framgår av det föregående, en längre gående
samordning av utskottens personal. Även sekreterarpersonalen bör enligt
hans mening ingå i ett gemensamt kansli, låt vara att utskottens huvudsekreterare
i motsats till övriga bör tjänstgöra vid ett bestämt utskott. I det
gemensamma kansliet bör, menar han, ingå även annan personal, som på
så sätt skall kunna användas där deras insatser behövs bäst. Som exempel
nämner han upplysningstjänstens utredare och redigerarkårens (stenografkårens)
vana språkbehandlare. Den gemensamma kåren bör enligt FK-sekr.
stå under talmannens och TK:s ledning. TK kan givetvis delegera ledningen
till ett mindre antal ledamöter, ett arbetsutskott. Planläggningen i stort bör
dock ankomma på hela konferensen, och varje ärende bör kunna liänskjutas
dit av arbetsutskottet. Likaså bör ledamot av konferensen kunna påfordra
att ärende övertages av konferensen i dess helhet. FK-sekr. föreslår att riksdagens
sekreterare blir föredragande i ärenden om placering av tjänstemännen
i den gemensamma kåren (se ovan under 1). Den gemensamma
kåren bör följdriktigt, slutar FK-sekr., anställas i riksdagens kansli.
SU-sekr. yttrar att en viss samordning torde bli nödvändig oberoende av
principerna för utskottsindelningen. I fråga om det löpande arbetet, fördelningsfrågor,
strävandena att samordna kammardebatterna och strävandena
mot någorlunda enhetliga handläggningsformer bör ett samarbete i fria
former i stort sett vara till fyllest. Möjligen skulle utskottssekreterarna bland
sig utse någon som skulle få en sammankallande och initiativtagande funktion.
De få frågor där en central samordning med beslutskapacitet behövs
bör ankomma på ett organ med parlamentarisk förankring i utskotten.
SU-sekr. hänvisar här till tanken i sekrelariatspromemorian om en styrelse
där talmannen och t. ex två utskottsordförande ingår. En av utskottssekreterarna
bör vara föredragande, och kammarsekreteraren bör ha rätt att närvara
vid sammanträdena och delta i överläggningarna och ha rätt alt få sin
mening antecknad till protokollet.
Fördelningen av den del av sekreterarpersonalen som skall arbeta i mer
än ett utskott kan enligt LU-sekr. ombesörjas av utskottens huvudsekreterare
eller, i sista hand, genom överenskommelse mellan presidierna. JoUsekr.
menar att samordningsfrågor mellan utskott skall kunna lösas i gott
samförstånd. Om det i något enstaka fall skulle uppstå svårigheter, bör det,
menar han, finnas möjlighet att underställa TK frågan. Väljer man lösningen
med ett gemensamt utskottssekretariat, en lösning som JoU-sekr.
motsätter sig, måste man åt en särskild befattningshavare anförtro uppgiften
att svara för arbetet inom sekretariatet. Ett sådant system skulle leda
till onödig byråkratisering och ökade kostnader. TK bör vara ett lämpligt
62
organ för diskussioner om planläggningen av sekretariatsarbetet. Det informella
samarbete mellan utskotten som nu förekommer bör fortgå och utvecklas
vidare. Möjligen skulle man kunna tänka sig att sekreterarkonferenserna
gjordes till regelbundet återkommande evenemang genom föreskrift
om ett visst minsta antal möten per år för diskussion av frågor av gemensamt
intresse för kansliarbetet inom de olika enheterna. Kammar sekreteraren
kunde bli sammankallande.
SACO-föreningen yttrar att den ledning för ett centralt sekretariat som
har skisserats i sekretariatspromemorian förefaller verklighetsfrämmande.
Med den stora personalstyrka det här gäller skulle man inte kunna undvika
att inrätta en chefsbefattning för sekretariat. BaU-sekr. yttrar att reformer
som leder till ökad byråkratisering bör undvikas. Han ställer sig frågande
inför tanken att man skulle sörja för ett starkt parlamentariskt inslag
i den dagliga ledningen av ett samordnat utskottssekretariat.
4.2. Övergångsproblem
Dir. i RFK anför ( jfr sekretariatspromemorian 4):
»Vad slutligen gäller förfarandet vid tjänstetillsättningar vid övergången
till ett nytt system synes den tilltänkta ordningen i princip lämplig och riktig.
Det bör i sammanhanget noteras, att förordnandena för en del tjänstemän
i sekreterarkadern löper ut vid årsskiftet 1970/71, medan andra tjänstemän
erhållit förordnanden som löper ut 1972. För de ordinarie tjänstemännen
gäller en uppsägningstid av sex månader oavsett från vilken sida uppsägning
sker. Man bör eftersträva att samtliga sekreterare erhåller likvärdiga
förordnanden (''tills vidare’) på grundval av 1968—1969 års beslut.»
SACO-föreningen och CPF anför att, oavsett vilket alternativ som väljs för
sekretariatens organisation, vissa övergångsproblem uppkommer i samband
med genomförandet av den nya organisationen. SACO-f öreningen yttrar härom
vidare:
»Föreningen förutsätter att dessa problem kommer att lösas så att personalens
trygghet i anställningen garanteras. Utredningen har tidigare visat
förståelse för en ökad anställningstrygghet för personalen, vilket föreningen
noterar med tillfredsställelse. Det är angeläget att de anställda i så god tid
som möjligt får besked om den nya sekretariatsorganisationen, om möjligheterna
att stanna kvar i riksdagens tjänst och om vilka arbetsuppgifter som
i så fall kan bli aktuella för vederbörande. Det är också nödvändigt att man
snarast tar upp frågan om förlängning av förordnandena för de sekreterare
vilkas förordnandetid utgår den 1 januari 1971. Riksdagen bör dessutom
medverka till att personal som inte kan beredas anställning i den nya organisationen
får skäliga reträttposter.»
CPF anför:
»Vår förhoppning är dock att dessa problem skall kunna lösas på sådant
sätt att personalen inte drabbas av försämringar varken på det ekonomiska
eller det personliga planet. Det är angeläget att de anställda i så god tid som
möjligt får besked om den nya organisationens utformning, om möjligheterna
för kanslisterna att behålla sina tjänster och om vilka eventuella
arbetsuppgifter som kan bli aktuella för vederbörande.»
63
Bilaga 2:1
Fördelning av de nuvarande utskottens betänkanden åren 1967—1969
på de av grundlagberedningen föreslagna utskotten
Sammanställning gjord av utskottssekreterarna med
anledning av organisationsutredningens enkät i
januari 1970
I tabellerna redovisas utlåtanden, memorial och betänkanden med undantag
för memorial om uppskov med behandling av ärenden och memorial i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut.
Endast antalet beLänkanden redovisas. Antalet sidor i betänkandena anges
inte. Skall ett betänkande hänföras till två utskott, redovisas det för varje
med V2, skall det hänföras till tre, redovisas det för varje med V3, etc.
Sammanställning av ärendenas fördelning 1967—1969
År |
KU |
JuU |
CiU |
UU |
FOU |
SfU |
SoU |
UKU |
SkU |
SaU |
MJU |
NU |
InU |
eu |
SU |
FiU |
1967 |
87 |
27 |
38 |
24 |
26 |
34 |
51 |
43 |
41 |
59 |
49 |
42 |
34 |
24 |
62 |
51 |
1968 |
65 |
29 |
30 |
22 |
32 |
43 |
42 |
43 |
27 |
44 |
76 |
49 |
40 |
21 |
72 |
50 |
1969 |
64 |
32 |
31 |
31 |
25 |
46 |
61 |
33 |
28 |
44 |
79 |
52 |
40 |
22 |
73 |
38 |
År 1967
Nuv.
utskott
UU ..
KU . .
SU1 . .
SU2 .
SU3 .
SU4 .
SU5 .
BeU .
BaU. .
1LU .
2LU .
3LU .
JoU .
ABU .
Summa
Föreslagna utskott
Konstitutions utskott -
Kom mun frågor -
13 5/6
21 Va
7
13 5/e 72 */■
Övriga
frågor
44 V,
86 Va
Justitie utskott -
19
27
Civillag utskott -
O 30/
4 /10
27
8
1
38 »•/1,
Utrikes utskott -
13
7
3 20/
o /lo
24 *»/i,
För svars utskott -
19
1
i V»
26 Va
Social
försäkr.
-
utskott
1 Va
32
33 Va
Socialutskott
Hälsoo.
sjukvårdsfrågor
-
6 7/n
3 Va
19 Vi:
Övriga
frågor
2 Ve
1 16/xoo
2
12 Va
13 Va
313/a 15/xoo
CXO 10/ 16/
/12 /100
Universitets- och |
Skol- utskott |
Sam- färdsel- utskott |
Miljö-vårds- 0. |
Närings- utskott |
Inrikes- utskott |
Civil- utskott |
Skatte- utskott |
Finans- utskott |
Summa |
||
Allm. kul-tur- 0. |
Univ., |
Kyrko- frågor |
|||||||||
13 |
|||||||||||
58 |
|||||||||||
1 |
1 |
28 |
|||||||||
2 Via |
17 11 In |
l1/, |
34 5/12 |
56 |
|||||||
9 Va |
7 Va |
32 |
|||||||||
1 |
25 |
2 |
18 |
46 |
|||||||
6 10/xoo |
1 |
13 50/ioo |
8 Vice |
1 10/ 1 /100 |
1 3Vxoo |
12 36/ioo |
50 |
||||
59 Va |
Va |
62 |
|||||||||
17 Va |
IVa |
19 Va |
60 |
||||||||
1 |
4 |
1 |
2 |
61 |
|||||||
2 Va |
5 Va |
1 |
6 Va |
74 |
|||||||
2 |
2 |
24 Va |
12 Va |
1 Va |
1 |
10 |
1 |
62 |
|||
32 |
2 |
1 |
35 |
||||||||
5 |
1 |
1 |
5 Va |
5 |
5 Va |
6 |
2 |
Va |
56 |
||
165/12 10/ioo |
22 Via |
4 Va |
|||||||||
43 1/12 10/ioo |
4011/i2 |
58 Va |
49 Va |
41Va 5Vxoo |
341/6 5/ioo |
24Va10/xoo |
62 35/ioo |
31 25/ioo |
693 |
År 7965
UU .
KU .
SU1 .
SU2
SU3
SU4
SU5
BeU
BaU.
1LU
2LU
3LU
JoU
ABU
Summa
8 Va
1
9 Ve
29 Ve
1
18
7
55 Va
65
21 Va
28 Va
21 Va
8 Va
30
13
5
3 8Vio
2185/ic
24
3 16/ioi
3
2
32l5/n
39 Va
42 Va
7 Va
7 Va
5
20 Ve
5 Ve
15/ioo
2
7 Ve
215/i215/ioo
2
10 8»/ioo
5 Va
181/e90/x0o
13 Ve
2 Va
16 Ve
1 Va
2
3
6 Va
20 Va
5 Va
1 Va
41 Va15/ ioo
40 Va 90/ioo
27 Va
18
1
2
18
4 Va
43 Va
22
44 Va
9
76
16 7Vxoo
22
3
2
5 Va
481/275/joo
12
10 Vioo
4 Va
1
6
39Va5/x,
3
0/
/ioo
13 Va
Va
2 Va
20Va4°/ioo
Q 25/
° /ioo
67
1
1 Ve
72Ve25/xoo
10
17 50/xoo
Va
20 Va
49 "/i,
13
39
30
36
34
30
67
71
65
55
71
69
47
55
682
År 1969
UU .
KU .
SU1
SU2
SU3
SU4
SU5
BeU
BaU.
1LU
2LU
3LU
JoU
ABU
Summa
12
12
31
14 Va
2
2
51 Va
63 Va
23 Va
21 Va
9
31 Va
30 Va
23
7
1 ao/
1 /ii
31 30/x,
16
2 “/«
25 «/„
43 Va
45 Va
9 Va
1
5 Va
24 Va
4 Va
Öl
1100
4
15 Va
11
36Va20/xoo
61 «/u
1 Ve
1
3 Vice
2
75/e6/ioo
16 Va
IVa
18 Ve
33 1/6 5/ioo
23 |
|||||||||
1 |
1 |
1 |
1 |
49 |
|||||
2 |
25 |
||||||||
IVa |
23 Va |
43 |
|||||||
H Va |
1 Va |
35 |
|||||||
18 |
1 |
10 |
30 |
||||||
19 6°/ioo |
12 5/ioo |
2 3Vioo |
2 25/ioo |
11 15/xoo |
58 |
||||
70 Va |
Va |
75 |
|||||||
18 Va |
3 Va |
13 Va |
50 |
||||||
2 |
3 |
2 |
2 |
56 |
|||||
IVa |
2 |
7 |
87 |
||||||
1 |
17 |
15 Va |
7 Va |
12 |
62 |
||||
53 Va |
Va |
54 |
|||||||
1 |
2 |
3 Va |
8 |
5 Va |
3 Va |
3 Va |
Va |
1 |
50 |
6 Va |
|||||||||
27 Va |
43 Va |
79 |
51 fl0/xoo |
39Va5/ioo |
22 25/ioo |
73 2Vi„„ |
38 15/ioo |
697 |
65
5-014217
Utskotten
Organisationsplan
Förvaltningsstyrelsen
Utskotten
9 kvalificerade biträden
16 biträden
Övrig personal
2 huvudsekreterare med
särskilda uppgifter
14 huvudsekreterare
4 föredragande
14 biträdande sekreterare
Handläggande personal
68
Specifikation till organisationsplan för utskotten
Tjänst1
1 huvudsekreterare KU
1 huvudsekreterare FiU
14 huvudsekreterare
2 föredragande KU
1 föredragande SU
1 föredragande FiU
1 biträdande sekreterare UU
2 biträdande sekretare
2 biträdande sekretare
1 biträdande sekreterare KU
2 biträdande sekreterare SU
6 biträdande sekreterare
1 kvalificerat biträde KU 1 2
1 kvalificerat biträde JuU -(- CiU
1 kvalificerat biträde NU -f InU CU
1 kvalificerat biträde UU -j- FöU
1 kvalificerat biträde UKU -|- SkU
4 kvalificerade biträden
1 biträde KU
2 biträden JuU -f- Ciu -f SfU -f SoU
2 biträden NU + InU -f CU + SU + FiU
2 biträden UU -|- FöU
2 biträden UKU -f SkU -f SaU + MJU
7 biträden
Anmärkningar
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårst jänstgöring)
D:o
D:o
D:o. Fyllnadstjänstgöring hos riksdagens
ombudsmän
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårst jänstgöring)
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(sessionstjänstgöring)
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårstjänstgöring)
D:o. Fyllnadstjänstgöring hos riksdagens
ombudsmän
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårstjänstgöring). Fyllnadstjänstgöring
hos riksdagens revisorer
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(sessionstjänstgöring)
D:o
D:o
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårstjänstgöring)
I):o
D:o
D:o
D:o
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(sessionstjänstgöring)
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(helårstjänstgöring)
D:o
D:o
D:o
D:o
Lönegradsplacerad heltidstjänst
(sessionstjänstgöring)
’) Ingen av tjänsterna tankes bli inrättad vid bestämt utskott. I vissa fall anges dock
tilltänkt placering.
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
1
Bilaga 3
Motionsyrkanden
Motionen 1):
att riksdagen måtte besluta att förvaltningskontorets styrelse skall bestå av nio
ledamöter med suppleanter, valda i ett sammanhang. Styrelsen utser inom sig ordförande
och vice ordförande. Styrelsemedlem som ej deltar i sammanträde ersätts
av sin suppleant.
Talman äger — oavsett medlemskap i styrelsen — rätt att närvara vid sammanträden
i förvaltningskontorets styrelse, där yttra sig och få sin mening tagen till
protokollet.
Motionerna 2):
att riksdagen vid behandlingen av 1969 års organisationsutrednings betänkande
om enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation beslutar
1) att riksdagens besvärsnämnd skall ha fem ledamöter,
2) att till vice ordförande i besvärsnämnden skall utses en utanför riksdagen
stående person med sakkunskap inom lämpligt område.
Motionerna 3):
att i organisationsplanen för enkammarriksdagens kansli i stället för tjänstebenämningen
biträdande jurist införes en tjänstebenämning som icke innefattar kompetenskrav.
Motionerna 4):
att riksdagen vid antagande av ny personalorganisation för utskotten jämkar
organisationsutredningens förslag i enlighet med vad vi ovan anfört.
Motionerna 5):
att riksdagen måtte vidta de ovan skisserade modifikationerna i 1969 års organisationsutrednings
förslag till förvaltnings- och personalorganisationen inom riksdagen
efter enkammarreformens genomförande m. m.
Motionerna 6):
att riksdagen med anledning av 1969 års organisationsutrednings förslag beträffande
riksdagens internationella sekretariat beslutar att detta sekretariat jämväl
skall stå till interparlamentariska gruppens och dennas medlemmars förfogande.
1
2 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
Motionen 7):
att riksdagen vid behandlingen av organisationsutredningens betänkande om utskottens
personalorganisation beslutar att frågan om förordnandepension för personal
inom utskotten skall bli föremål för förnyad prövning.
Motionen 8):
att frågan om tjänstebenämningar för sekreterarpersonal hos riksdagens utskott
blir föremål för skyndsamma överväganden i anslutning till prövningen av frågorna
om enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation.
Motionerna 9):
att riksdagen vid behandlingen av 1969 års organisationsutrednings betänkande
besluter regler om bisysslor hos riksdagens utskott och övriga organ i enlighet med
vad som anförts i motionen.
Motionen JO):
att riksdagen vid behandlingen av 1969 års organisationsutrednings betänkande
om utskottens personalorganisation beslutar, att förnyade överväganden skall komma
till stånd om utskottstjänstemas meritvärde och tjänstemännens karriärmöjligheter.
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
1
Bilaga 4
Yttranden över betänkande I
LO:s statstjänarkartell
Genom remiss har Statstjänarkartellen beretts tillfälle att yttra sig över betänkandet
av 1969 års organisationsutredning »Enkammarriksdagens förvaltnings- och
personalorganisation».
Med anledning härav vill organisationen, efter hörande av Civilförvaltningens
Personalförbund, meddela att någon anledning att yttra sig över betänkandet för
närvarande inte föreligger.
Statstjänarkartellen förbehåller sig rätten att återkomma med förnyat yttrande
när den enligt uppgift påbörjade utredningen av vaktmästarorganisationen slutförts.
SACO
Genom remiss den 16 januari 1970 har Sveriges Akademikers Centralorganisation
beretts tillfälle att avge yttrande över »Enkammarriksdagens förvaltnings- och
personalorganisation». Med anledning härav får SACO meddela, att organisationen
inte har något att erinra mot de i betänkandet framlagda förslagen.
SALF
Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) har genom skrivelse den 4 februari 1970
beretts tillfälle att inkomma med yttrande över betänkandet »Enkammarriksdagens
förvaltnings- och personalorganisation» och de i samband härmed väckta motionerna
II: 941 och II: 942.
SALF konstaterar iriledningvis att betänkandet endast upptar förändringar i organisationen
som är berörda genom övergången till enkammarriksdag, vilket innebär
att de myndigheter och verk som sorterar under den nuvarande förvaltningsorganisationen
ej berörs av rubr. utredning. Förbundet har i denna del ej anledning
att framföra någon avvikande uppfattning.
Avsnittet om press- och informationstjänst har icke mera ingående behandlats
av utredningen. SALF anser att det hade varit av stor betydelse om så blivit fallet,
då kraven på upplysning och information ständigt ökar inom samhällets olika grupper.
Rent principiellt vill SALF framhålla att den bästa lösningen varit om organisationen
utformats på så sätt att en särskild informationstjänst inrättats.
Slutligen vill SALF framhålla det positiva i en samlad personalorganisation, som
utredningen föreslår. Förbundet vill dock tillstyrka den av fruarna Dahl och Gradin
väckta motionen avseende antalet ledamöter i riksdagens besvärsnämd och att
till vice ordförande skall utses en person, som är utanför det direkta riksdagsarbetet.
1*
2 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
SR
Sedan Statstjänstemannens Riksförbund SR genom remisser den 16 januari och
4 februari 1970 beretts tillfälle att avge yttrande över 1969 års organisationsutrednings
betänkande »Enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation»,
de likalydande riksdagsmotionerna I: 804 och II: 941 angående ledamotsantalet
i riksdagens besvärsnämnd m. m. samt de likalydande riksdagsmotionerna
I: 818 och II: 942 angående tjänstebenämningen för riksdagens biträdande jurister,
får SR anföra följande.
SR har i detta sammanhang inte funnit anledning att ta ställning till de i betänkandet
framlagda förslagen avseende riksdagens rent interna förvaltning och
organisation. Vissa riksdagsorgan föreslås emellertid bli tillagda befogenheter inte
endast när det gäller den inre förvaltningen utan även gentemot riksdagens verk.
Sålunda föreslås att riksdagens talman obligatoriskt skall vara ordförande i riksdagens
förvaltningsstyrelse. Mot detta förslag har herrar Lindholm och Regnéll
reserverat sig. SR delar de båda reservanternas synpunkter och instämmer i det
av dem i reservationen framlagda förslaget.
Vidare föreslår utredningen att besvärsprövningen av tjänstetillsättningsfrågor
och andra frågor, motsvarande dem som inom den Kungl. Maj:t underställda förvaltningen
handläggs i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet, förs över från
bankoutskottet till en särskild besvärsnämnd bestående av en av riksdagen vald
domare såsom ordförande och två inom riksdagen valda bisittare.
SR är av den bestämda uppfattningen att tre är ett alltför ringa antal ledamöter
i nämnden. Riksförbundet vill därför instämma i det av riksdagsledamöterna Birgitta
Dahl och Anita Gradin i motion II: 941 framlagda förslaget att riksdagens
besvärsnämnd skall ha fem ledamöter. Vidare anser SR i likhet med motionärerna
att till vice ordförande i besvärsnämnden skall utses en utanför riksdagen stående
person med sakkunskap inom lämpligt område. SR delar också de motiv de båda
riksdagsledamöterna framför i motionen för sina förslag.
TCO-S
TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S) har genom remiss den 16 januari 1970
och 4 februari 1970 beretts tillfälle inkomma med yttrande över 1969 års organisationsutrednings
betänkande »Enkammarriksdagens förvaltnings- och personalorganisation»
resp. motionerna I: 804, II: 941, I: 818 samt II: 942. TCO-S får
med anledning härav anföra följande.
TCO-S har endast tagit upp till behandling de frågor som direkt berör personalen
och anknyter i yttrandet till sammanfattningen i betänkandet.
19.1 Förvaltningsstyr elsen
TCO-S anser för sin del, att övertygande skäl för att riksdagen skall utse samtliga
ledamöter i förvaltningsstyrelsen har anförts dels av reservanterna hrr Lindholm
och Regnéll i betänkandet, dels ock av frk Viola Sandell i motion avlämnad
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 3
i 2:a kammaren. TCO-S finner det vidare angeläget att en fördjupning av förvaltningsdemokratin
kommer till stånd genom att personalen får representation i förvaltningsstyrelsen.
Mot bakgrund av vad ovan sagts får TCO-S därför föreslå, att riksdagen måtte
besluta att förvaltningskontorets styrelse skall bestå av nio ledamöter med suppleanter,
valda i ett sammanhang. Två av ledamöterna jämte suppleanter utses efter
förslag av personalorganisationerna. Styrelsen utser inom sig ordförande och vice
ordförande. Styrelsemedlem som ej deltager i sammanträde ersättes av sin suppleant.
Talman äger oavsett medlemskap i styrelsen rätt att närvara vid sammanträden
i förvaltningskontorets styrelse, där yttra sig och få sin mening tagen till protokollet.
19.7 Beslutanderätt i personalärenden
Utredningen föreslår att beslutanderätten i alla personalärenden läggs på förvaltningsstyrelsen.
Undantag görs emellertid för kammarsekreteraren samt specialföredragande
i utskotten. Dessa skall även kunna besluta om anställningar av bisysslekaraktär.
TCO-S anser för sin del att undantag ej bör förekomma. All beslutanderätt
i personalärenden bör läggas på förvaltningsstyrelsen.
19.8 Särskild besvärsnämnd
TCO-S ansluter sig helt till de synpunkter, som framförts i motionerna I: 804
och II: 941 beträffande såväl antalet ledamöter i besvärsnämnden som den organisatoriska
kontinuiteten i nämndens arbete, vilket blir följden av ett genomförande
av motionernas förslag att till vice ordförande i besvärsnämnden utses en utanför
riksdagen stående person med sakkunskap från lämpligt område.
19.9 Personalorganisationen
Enkammarreformen kommer med största sannolikhet att återspeglas även i arbetsmängden
för såväl kammarkansliet som utskottskanslierna. Utredningens bedömning
att viss personalminskning kan genomföras anser TCO-S vara alltför optimistisk.
Skulle riksdagen ändå besluta om personalminskningar i samband med
den nya organisationens genomförande finner TCO-S det vara angeläget att eventuella
friställningar genomförs successivt och i nära samarbete med vederbörande
personalorganisationer.
I personalplanen har upptagits två arvodestjänster såsom biträdande jurister. I
motionerna I: 818 samt II: 942 yrkas att i organisationsplanen för enkammarriksdagens
kansli istället för tjänstebenämningen »biträdande jurist» införes en tjänstebenämning,
som icke omfattar kompetenskrav. TCO-S som finner motionerna vara
väl motiverade föreslår att arvodesbefattningarna erhåller titeln biträdande kammarsekreterare
samt att man inför samma tilläggsbenämning, som redan nu är gällande
för stenografkåren, nämligen att den lönegradsplacerade biträdande kammarsekreteraren
erhåller benämningen L-biträdande kammarsekreterare samt de arvodesanställda
benämningen A-biträdande kammarsekreterare.
4 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
Beträffande stenograforganisationen får TCO-S referera till vad riksdagens personalförening
anfört om stenografarbetet, sid. 79—BO i betänkandet. TCO-S understryker
personalföreningens i sammanhanget framförda krav på stenografemas
numerär. Synpunkterna grundar sig på rik erfarenhet av arbetet i riksdagen.
Vad som ovan sagts beträffande stenograf erna får inte tas till intäkt för att
TCO-S helt delar utredningens uppfattning, att man i betydande utsträckning skall
behålla det nuvarande systemet med vissa tjänstemän anställda mot heltid under
sessionstid och andra tjänstemän för deltid mot arvode. Flertalet anställda vid riksdagen
har rätt att ha en trygghet i sin anställning och större möjligheter till fast
anställning året runt.
TCO-S vill avslutningsvis särskilt påtala behovet av förstärkning av arbetskraften
på kontoret med kvalificerade handläggare.
Yttranden över betänkande II
LO:s statstjänarkartell
Med anledning av remiss från utskottet över »Utskottens personalorganisation»,
betänkande avlämnat, av 1969 års organisationsutredning, har Statstjänarkartellen
inhämtat synpunkter över betänkandet från Civilförvaltningens Personalförbund
och dess sektion vid riksdagen. De synpunkter, som därvid framkommit och vilka
finns redovisade i bifogade skrivelse, kan Statstjänarkartellens styrelse helt och
fullt ansluta sig till.
Styrelsen för sektion 2 i avd. 3 av CPF
Till det av 1969 års organisationsutredning avlämnade betänkandet angående
utskottens personalorganisation får styrelsen för sektion 2 i avd. 3 av Civilförvaltningens
personalförbund framföra följande synpunkter.
Kontorsservicen
Organisationsutredningen (OU) har, då det gäller kontorsservicen, inledningsvis
ansett att utskotten bör ha tillgång till tjänstemän, som kan ge en god service åt
presidierna och sekreterarna samt åt utskottsledamötema. När det gäller vaktmästar-
och kontoristsysslorna har OU ansett sig kunna konstatera att det saknas anledning
att i framtiden behålla gränsen mellan vaktmästarsysslor och annat kontorsarbete
och menar att det inte finns något fog för att betrakta visst arbete som
»manligt», annat som »kvinnligt». Utredningen anför vidare att det är ett starkt
önskemål att man inte konserverar onödiga gränser mellan skilda personalgrupper
samt att möjlighet skapas för utbildning i maskinskrivning och andra kontorsysslor
för de tjänstemän som har lust att fortbilda sig. Dessa synpunkter är helt i linje
med de åsikter styrelsen för sektion 2 i olika sammanhang framfört och vi vill därför
helt instämma i OU:s uppfattning angående skapandet av möjligheter för vidareutbildning
samt att avskaffa gränsdragningarna personalgrupper emellan.
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
o
Utredningen har diskuterat en inom utredningen väckt fråga om att utskottens
sekreterare borde ha tillgång till tjänstemän av typen »privatsekreterare», vilka
borde kunna vara sekreterarna till god hjälp i deras arbete med författande av
förslag till betänkanden m. m. (s. 21). Även den av utredningen i sin tidigare avlämnade
PM väckta frågan om att till utskotten knyta an tjänstemän av typen
byråsekreterare har diskuterats, men då flertalet hörda sekreterare ansett sig få den
hjälp de behöver av de tjänstemän som f. n. finns, har utredningen ansett sig inte
böra framlägga något förslag i frågan nu. Utredningen skulle dock anse det lyckligt,
om man under provisorieperioden kunde bedriva en viss försöksverksamhet i
här nämnda avseenden och hänvisar till att inom konstitutions- och statsutskottet
skulle viss verksamhet av ovanstående slag ha förekommit. Vilka slutsatser kommer
då utredningen fram till när det gäller att skapa förutsättningar för en god
service mot sekreterare, ledamöter och allmänhet. Jo, den konstaterar att den typ
av serviceorgan som f. n. finns vid de flesta utskottssekretariaten med en kanslist
och en vaktmästare är föga rationell trots att den oss veterligen varmt förordats av
samtliga utskottssekretariat som för närvarande har sin service ordnad på nämnda
sätt. Utredningen anför vidare att »de flesta utskott torde inte på ett ändamålsenligt
sätt kunna ge sysselsättning åt en kanslist med verkligt kvalificerade kontorsgöromål
och åt en vaktmästare med enbart vaktmästarsysslor».
Om vi tolkat utredningens uttalanden rätt, skulle det innebära att det för närvarande
finns för mycket personal på utskottens servicesida. Det måste även innebära
att denna personal medvetet utför sina åligganden på sådant sätt att övertid
i relativt stor utsträckning måste tillgripas för att arbetsuppgifterna skall hinna utföras
— att övertid i rätt stor omfattning f. n. måste tillgripas torde vara känt även
för utredningsmännen. Detta vill vi på det bestämdaste bestrida. Vi anser det vara
en grov beskyllning mot arbetsgruppen ifråga. Då vi gör detta uttalande utgår vi
ifrån de synpunkter som framfördes i vårt remissyttrande till OU den 17 februari
1970 där vi framhöll att om riksdagsarbetet i fortsättningen utvecklar sig som
under 1950/60-talet så kommer arbetsuppgifterna mer än väl att räcka till för att
motivera en oförändrad personalstyrka vid utskotten. Att det blir några ledamöter
mindre i varje utskott, om grundlagsberedningens nya förslag med 16 utskott och
15 ledamöter i varje går igenom, har ingen större återverkan på arbetsuppgifterna.
Det är antalet ärenden och sammanträden som är avgörande för arbetsmängden
i ett utskott.
Arbetsuppgifter m. m.
De arbetsuppgifter som kanslisterna (kvalificerade biträden) på utskotten till
övervägande del har att utföra — korrekturläsning, kollationering av motionsnummer
och yrkanden i utlåtanden, utskrift av protokoll och föredragningslistor efter
kortfattade hänvisningar, diarieföring, upprättande av register, i vissa fall biträda
med upprättande av förslag till reciter etc. —, utfördes tidigare till huvudsaklig del
av utskottens sekreterare eller notarier med sekreterargöromål. Det förefaller oss
6 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
därför märkligt om inte dessa arbetsuppgifter vore tillräckligt kvalificerade för
»kvalificerade biträden». Det kan även framhållas att många av de här ovan uppräknade
arbetsuppgifterna är mycket tidskrävande då stor noggrannhet måste iakttas
vid utförandet, så att inga felaktigheter uppstår. OU:s uttalande att den centrala
arbetsuppgiften för en tjänsteman av denna typ endast består i att sköta arbetsregistret
samt att med hjälp därav hålla uppsikt över ärendena och lämna
begärda upplysningar till tjänstemän, ledamöter och utomstående stämmer inte
överens med verkliga förhållandet. Även de arbetsuppgifter som uppräknats här
ovan har dessa tjänstemän att utföra i den nuvarande organisationen. Vi förmodar
att de kommer att få utföra samma arbetsuppgifter även i den nya organisationen,
i vart fall kan det knappast bli mindre arbetsuppgifter som åläggs dem om de uttalanden
som gjorts tidigare både från förvaltningskontoret och i OU:s tidigare
avlämnade yttrande skall förverkligas, nämligen att både ledamöter och utskottssekretariat
skall få en förbättrad service.
Vaktmästarnas (biträdenas) arbetsuppgifter består bl. a. av mångfaldigande av
handlingar m. m., utsändande av kallelser och tillhörande bilagor, annonsering av
sammanträden, uträtta brådskande ärenden, adressera kuvert till utsändningarna,
förbereda riksdagstryck m. m. till sammanträdena, sköta telefonservice, biträda utskottskanslierna,
anskaffa riksdagstryck och föredragningslistor, sätta in tryck och
listor i härför avsedda pärmar m. m. Även dessa arbetsuppgifter är så omfattande
och tidskrävande enligt vårt förmenande att det med fog kan hävdas att det behövs
en tjänsteman på varje utskott för att klara av desamma, om man samtidigt skall
kunna upprätthålla en god service.
Sammanfattningsvis vill vi framhålla att OU:s förslag med små kontorsenheter
på tre personer som skall betjäna två eller flera utskott inte kan anses fylla de
krav på god service som ledamöter, utskottssekreterare och allmänhet har rätt att
ställa mot ett offentligt organ. Även förhållandet med den ojämna arbetsbelastningen,
där särskilt tisdagar, torsdagar och fredagar är hårt belastade, kommer att
göra det svårt med en sammanslagning. Man kan fråga sig vilket utskott som först
skall betjänas då man har två uppdragsgivare. Det torde bli svårt att betjäna båda
utskotten samtidigt och detta kommer många gånger att försätta servicepersonalen
i besvärliga situationer. Vi anser därför att en sammanslagning av utskottskansliemas
serviceorgan innebär så många nackdelar i förhållande till de fördelar som
eventuellt står att vinna, så vi kan inte förorda en sådan lösning. I vårt till OU
tidigare avlämnade yttrande föreslog vi oförändrad personalstyrka på utskotten,
d. v. s. ett »kvalificerat biträde» och ett »biträde», samt ett våningskontor på varje
plan där utskotten kunde få hjälp med maskinskrivning. Vi har fortfarande samma
uppfattning i denna fråga. Möjligen skulle man kunna tänka sig ett gemensamt
biträde som är rutinerad i maskinskrivning för t. ex. två eller tre utskott om den
centrala skrivbyrån skall finnas kvar, vilket OU föreslagit. Om OU:s förslag med
sammanslagning av kanslierna antas, kommer detta i hög grad att påverka de anställdas
arbetsuppgifter.
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 7
A nställningsf ormer
Vad som mest oroat kontorspersonalen sedan den fått kännedom om OU:s inställning
till anställningsformerna i den nya organisationen är otryggheten i anställningen.
Vad har då utredningen föreslagit i denna fråga? Den har föreslagit att
två utskottskansliers serviceorgan skall sammanslås till ett gemensamt kansli för
två utskott och anser sig härigenom kunna förorda en minskning av personalen från
nuvarande fyra till 3 personer. Av den kvarvarande personalen föreslår utredningen
att fem kvalificerade biträden skall vara helårsanställda och fyra kvalificerade
biträden sessionsanställda samt att av biträdena skall nio vara helårsanställda
och övriga sju sessionsanställda, d. v. s. av den reducerade personalstyrkan skall
ca 55 % vara helårsanställd mot för närvarande ca 70 %. Om man jämför dessa
siffror med det resultat som »Kommittén för organisation av vaktmästargöromål
vid enkammarriksdagen, Sergels torg» kom fram till i sitt den 29 augusti 1969
avlämnade betänkande, är det inte att förvåna om man ställer sig undrande. 1969
års utredning föreslog nämligen att ca 90 % av den då tänkta personalstyrkan
skulle vara helårsanställd mot för närvarande ca 70 %. Här var det inte heller tal
om att minska personalstyrkan. Däremot framhölls det att servicen skulle utökas
såväl på utskottskanslierna som mot ledamöter och allmänhet. Vad är då anledningen
till att utredningen föreslagit att endast ca 55 % av personalen skall vara
helårsanställd? Vi förmodar att det är av rädsla för att det inte skall finnas tillräckligt
med arbetsuppgifter för personalen mellan riksdagssessionema. Dessa farhågor
är dock enligt vårt bedömande helt obefogade. De arbetsuppgifter tjänstemännen
har att utföra mellan sessionerna är bl. a. upprättande av alfabetiskt och
kronologiskt register över utskottets ärenden, utskrift och mångfaldigande av remissyttranden
över motioner, gallring och arkivering av akter till utskottens utlåtanden,
utgallring av äldre riksdagstryck och beredande av plats för det nytillkomna
trycket m. m. Även förberedelser och planering av utskottens studieresor
brukar i regel göras under sommaruppehållet och detta är ofta en tidskrävande
arbetsuppgift.
Det är att märka att mellan sessionerna skall personalen ha sin semester. Då
dessutom övertid förekommer i rätt stor omfattning under sessionerna, är det
många som har att ta ut kompensationsledighet i 2—3 veckor. Sedan är det en del
som tar tjänstledighet någon tid under sommaruppehållet, så det händer rätt ofta
att det inte firms någon personal på ett utskott. Utredningen har i sitt yttrande uttalat
att det även under sommartid bör finnas tjänstemän på utskotten, så att myndigheter
och allmänhet kan få upplysning om ärendena med ledning av arbetsregister.
Detta kommer dock inte att låta sig göra om utredningens förslag att endast
55 % av personalen skall vara helårsanställd.
En annan aspekt är personalrekryteringen. Under senare år har riksdagens förvaltningskontor
haft stora besvärligheter när det gällt nyrekrytering av personal.
Det har visat sig att det varit svårt att fylla de luckor som uppstått i personalkadern
och den personal som har anställts har till allra största del varit äldre per
-
8 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
soner och många av de nyanställda har efter en kortare tid slutat sin anställning.
Om man vill se om sitt hus så att det inte blir ett vandrarhem där en kommer och
den andra går, bör man nog kunna erbjuda de anställda en tryggare anställningsform
än den av utredningen föreslagna. Vi anser därför att man bör följa det förslag
som Kommittén för organisation av vaktmästargöromål vid enkammarriksdagen,
Sergels torg, framlagt, nämligen att 90 % av tjänstemannakåren bör vara
helårsanställd.
Vid vårt svar till OU den 17 februari 1970 angående OU:s PM om utskottskansliernas
personalorganisation, hemställde vi att våra synpunkter skulle beaktas
och övervägas av OU samt att OU även skulle kontakta berörda personalorganisationer.
Detta har dock inte gjorts, vilket vi beklagar.
Vissa utskotts- och avdelningssekreterare hos riksdagen
Inför den förestående utskottsbehandlingen av organisationsutredningens förslag
till ny personalorganisation för utskotten har undertecknade utskotts- och avdelningssekreterare
ansett det angeläget att framföra sin uppfattning beträffande
nämnda förslag. Ett betydande ansvar för att utskottsarbetet skall fungera på ett
tillfredsställande sätt har i den nuvarande organisationen lagts på utskottssekreterarna.
De har med stor självständighet svarat för planläggningen av utskottens arbete.
De har också haft huvudansvaret för att utskotten försetts med erforderlig
personal. Någon ändring beträffande utskottssekreterarnas ansvar för utskottsarbetet
i den nya organisationen är av allt att döma inte avsedd. Det är mot denna
bakgrund vi velat uttala våra farhågor beträffande konsekvenserna av vissa av de
förslag OU lagt fram. Enligt vår uppfattning måste man nämligen hysa allvarliga
tvivel om att utskotten i framtiden skall kunna fullgöra sina berednings- och serviceuppgifter
lika effektivt som f. n. är fallet. Den föreslagna personalorganisationen
ger otvivelaktigt utskotten mindre resurser än de har i dag. I det följande skall
närmare utvecklas några synpunkter på frågan om personalstyrkans storlek och
organisation.
Den totala personalstyrkans storlek
Trots de försök som gjorts att få en bättre spridning av riksdagsarbetet under
året, är detta arbete fortfarande i hög grad koncentrerat till vårsessionen. Ärendena
torde numera skjutas till höstsessionen i den omfattning som är möjlig. I den nya
riksdagen får man räkna med att arbetsvolymen under vårsessionen i varje fall inte
blir mindre än vad som f. n. är fallet. Detta måste vara utgångspunkten vid bedömningen
av arbetskraftsbehovet. I den mån personalbehovet är mindre under övriga
delar av året än under vårsessionen kan sessionsanställning eller fyllnadstjänstgöring
användas som regulatorer.
Utskottens sekretariat skall enligt OU:s förslag organiseras efter två olika modeller.
Den ena gäller för KU, UU, Skatteutskottet och FiU. I vart och ett av dessa
utskott skall förutom en huvudsekreterare ytterligare sekreterarpersonal vara fast
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
9
placerad. Vi har inte någon erinran mot den bedömning av personalbehovet som
gjorts beträffande UU och FiU. Beträffande KU finns det anledning räkna med
icke obetydligt ökad arbetsbelastning. Arbetsbördan är redan nu sådan, att mer än
en tjänsteman behöver tjänstgöra i utskottet hela året. Inte minst med hänsyn till
dechargearbetet torde det behövas tre föredragande. Den av utredningen föreslagna
personaluppsättningen för utskottet bör ökas med en föredragande med helårstjänstgöring
och en sessionsanställd biträdande sekreterare. När det gäller skatteutskottet,
som i praktiken motsvarar bevillningsutskottet, har organisationsutredningen
föreslagit indragning av en tjänst som biträdande helår sanställd sekreterare.
Någon motivering härför har inte lämnats. Bevillningsutskottets personal har på
senare år varit synnerligen arbetstyngd framför allt under vårsessionerna. Något utrymme
för personalminskning finns över huvud taget inte. Möjligheterna att tillfälligt
anställa arbetskraft från annat håll är synnerligen begränsade. En sådan ordning
kan heller inte vara motiverad eftersom skatteutskottet under vårsessionerna
utan tvivel kommer att ha behov av fem personer i sekretariatet. Med hänsyn till
ärendenas speciella natur är det inte realistiskt att räkna med att tjänstemän från
andra utskott skall kunna anlitas. Skulle mot förmodan aktiviteten inom skattepolitiken
minska i framtiden kan anställningstiden kortas av för de två föreslagna
sessionsanställda biträdande sekreterarna.
För de utskott som inte behandlats i det föregående har OU föreslagit en annan
organisation av sekretariaten. Endast huvudsekreterarna skall vara direkt knutna
till respektive utskott medan de biträdande sekreterarna skall fördelas på utskotten
för längre eller kortare tider, ibland för enstaka ärenden. De tolv utskott, vilkas
sekretariat skall organiseras på detta sätt, motsvaras i nuvarande organisation av
SU, BaU, 1LU, 2LU, 3LU, JoU och ABU. Det har inte gjorts gällande av utredningen
att dessa utskott i dag skulle ha för stor personalstyrka under sessionerna.
Så är heller inte fallet. Tvärtom förekommer ett betydande övertidsuttag under
vissa tider. I följande uppställning görs en jämförelse mellan personalbehovet i nuvarande
organisation och i den föreslagna.
helårs- sessionstjänst-
tjänstgörande
görande
Personal i nuvarande organisation SU 6 7
BaU 1 1
LU (1.2.3) 8
JoU 1 1
ABU 1 1
17 10
Reduktion med hänsyn till att vissa av BaU:s och
SU:s arbetsuppgifter överförs till FiU och UU —2
Personalbehov för de tolv nya utskotten 17 8 = 25
Utredningens förslag 12 10 = 22
Oavsett hur man ställer sig till frågan vilka proportioner som bör råda mellan
helårsanställd och sessionsanställd personal, innebär OU:s förslag att de tolv utskotten
under vårsessionerna får tre man mindre än vad motsvarande utskott kan
10 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
disponera för samma arbetsmängd i nuvarande organisation. Tillsammans med
den föreslagna personalminskningen i bevillningsutskottet och KU skulle alltså
personalreduktionen för de aktuella arbetsuppgifterna uppgå till minst fem helårsanställda
biträdande sekreterare.
OU:s förslag måste anses anmärkningsvärt inte minst mot bakgrund av den förstärkning
av antalet anställda som på senare år skett i Kungl. Maj:ts kansli. Med
den starka expansion som kännetecknar såväl budget- som lagstiftningssidan är det
inte en minskning utan en ökning av personalen som bör vara aktuell för att riksdagen
skall på ett effektivt sätt kunna fylla sin uppgift. Det kan i sammanhanget
vara befogat att erinra om det uttalande sammansatta utskottet gjorde år 1966 i
samband med att utskottet godtog den nuvarande personalorganisationens omfattning
(KBU 1966: 2 s. 7): »Särskilt vill utskottet understryka vikten av att kvaliteten
i det arbete, som framläggs av riksdagens organ, inte eftersätts till följd av
personalbrist.» Det föreligger ingen som helst risk att riksdagen genom att för de
aktuella arbetsuppgifterna bibehålla oförändrad personalstyrka skulle få en för
stor personalorganisation. Tvärtom måste man i framtiden tänka sig en ökad personal.
För att kunna klara av arbetsvolymen med OU:s förslag till personalstat måste
man tänka sig att riksdagen under vårsessionen lånar arbetskraft från annat håll.
En sådan ordning förordas också av utredningen (s. 15). I vissa lägen kan det
onekligen vara befogat att anlita sakkunniga utanför riksdagen. Systemet är emellertid
behäftat med en del nackdelar och bör därför användas endast i mindre omfattning.
Det förefaller helt ändamålslöst att anlita specialföredragande i den omfattningen
att de skall motsvara minst fem sessionsanställda.
Systemet med specialföredragande har tidigare tillämpats i ganska stor omfattning
i riksdagen. Det byggde på att en person som medverkat i propositionsarbetet
föredrog frågan i riksdagen. Den ordningen har i olika sammanhang kritiserats och
en av fördelarna med 1966 års personalreform var att man i stort sett undanröjde
behovet av specialföredragande. OU förutsätter visserligen att man i första hand
skall anlita specialföredragande utanför kretsen av dem som medverkat vid utarbetande
av den ifrågavarande propositionen. Detta medför emellertid i sin tur att
systemet blir betydligt mindre effektivt i rent personellt hänseende. En förutsättning
för att den ordning som riksdagen tidigare tillämpade skulle fungera var just
att man snabbt kunde få tillgång till en person som utan egentligt förberedelsearbete
kunde föredra frågan i riksdagen. Den möjligheten skulle i princip inte stå till buds
i den nya organisationen. Man är alltså hänvisad att söka rätt på en sakkunnig
utan direkt anknytning till kanslihuset. Det bör vara en kvalificerad person med
viss erfarenhet av riksdagsarbete. Vederbörande måste ha möjlighet att med kort
varsel lämna sina ordinarie arbetsuppgifter. Var och en som har kännedom om
hur utomordentligt svårt det kan vara att skaffa fram kompetent personal av här
erforderligt slag måste säga sig att det inte kan vara lämpligt att i den omfattning
OU:s förslag förutsätter bygga organisationen på rent tillfällig arbetskraft.
Vid bedömningen av arbetskraftsbehovet måste man beakta under vilka förut -
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 ll
sättningar och anställningsförhållanden personalen arbetar. Som ovan påpekats
har sekreterarpersonalen i utskotten betydande övertid framför allt under vårsessionen.
Personalen har funnit sig i detta bl. a. med hänsyn till de lugnare arbetsförhållanden
som rått under vissa andra delar av året. Om man anlitar personal enbart
under de hektiska tiderna, kan man knappast begära samma arbetsinsats av personalen
som då den är årsanställd. Personal, som inte är fast knuten till ett utskott,
torde vara mindre benägen till sådana extraordinära insatser som ibland kan fordras
för att utskottsarbetet skall fungera bra. Riksdagens möjligheter att lita till insatser
utöver den ordinarie arbetstiden kommer dessutom att i legalt hänseende starkt
begränsas genom att i vart fall den biträdande sekreterarpersonalen från årsskiftet
torde komma att inbegripas under den nya arbetstidslagstiftningen.
Det anförda ger enligt vår uppfattning vid handen att det måste vara klart olämpligt
att för de aktuella utskotten föreslå tjänsteförteckning och personalramar som
redan från början kan förutses komma att bli otillräckliga. Det sagda illustreras
kanske bäst av det förhållandet att de aktuella tolv nya utskotten inte genomsnittligt
kan förses med två personer i sekretariaten, medan motsvarande beredningsenheter
i den nuvarande organisationen, som är elva till antalet (fem avdelningar
i statsutskottet jämte 6 andra utskott), under vårsessionerna i intet fall klarar sig
med mindre än två personer i sekretariaten. I vissa fall är antalet anställda tre.
Vårt förslag till organisation framgår av bilaga.
Organisationen av utskottens sekretariat
OU:s förslag innebär genomgripande förändringar i sekreterarpersonalens arbetsförhållanden.
För KU, UU, SkatteU och FiU har man gjort en beräkning av
personalbehovet och föreslagit tjänster i förhållanden därtill. Förfaringssättet
ansluter sig i princip till det nuvarande systemet. För övriga utskott har det föreslagits
att sekreteraren skall knytas relativt fast till utskottet, medan övrig sekreterarpersonal
skall ambulera mellan olika utskott. För denna ordning anför utredningen
tre skäl.
1. Karriärsynpunkten. Riksdagen skall vara »en lämplig utbildningsplats för karriärtjänstemän»
och dessa bör därför få möjlighet att arbeta i flera utskott, innan
de når sin slutpost.
2. Svårigheten att beräkna personalbehovet i de nya utskotten vid övergång till
en ny organisation.
3. Behovet av att kunna förflytta personal i samband med omfördelning av ärenden
mellan utskotten.
Egendomligt nog anför utredningen inte en enda nackdel med den föreslagna
organisationen, trots att åtskilliga betydelsefulla olägenheter är uppenbara. Dessa
kan sammanfattas på följande sätt.
1. Kravet på sakkunskap måste eftersättas. En tjänsteman som under en och sam -
12 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
ma riksdag skall betjäna kanske tre eller fyra utskott har inte möjlighet till den
överblick över ämnesområdena som är nödvändig för en sakkunnig behandling.
Han kan knappast tänkes behärska flera departements ämnesområden, om han inte
får mycket god tid till förberedelsearbete, vilket i sin tur förutsätter en stor personalstyrka.
Det kan också vara intressant att jämföra OU:s förslag med det sätt
på vilket kanslihuset disponerar sin personal. I den mån det över huvud taget förekommer
förflyttning mellan olika departement, torde det ske först efter några års
tjänstgöring i samma arbetsenhet. Ytterligare en synpunkt förtjänar att framhållas
i detta sammanhang: En utskottstjänsteman som inte får möjlighet till viss specialisering
har små möjligheter att bygga upp det kontaktnät till myndigheter, departement
och organisationer som är så värdefullt för ett effektivt beredningsarbete.
2. Förtroendeställning i förhållande till ledamöter i utskottet. För att en föredragande
skall kunna göra en fullgod insats fordras att han och utskottets ledamöter känner
varandra. Inte minst har detta betydelse vid avfattningen av förslag till utskottets
yttrande och reservationer i anslutning till detta.
3. Samarbetet inom sekretariatet. Det interna samarbetet inom ett sekretariat är
mycket betydelsefullt. För att detta skall fungera fordras att samma personer får
möjlighet att samarbeta under en någorlunda lång tidrymd ■—- minst en riksdag.
I intrikata och svårbedömbara frågor är det alltid av värde om ett par sekreterare
har möjlighet till samråd. I de flesta utskotten torde i dag arbetet bedrivas på det
sättet att mer än en sekreterare är närvarande vid utskottens sammanträden. Detta
är särskilt viktigt för diskussionen av förslaget till utskottets yttrande i en viss fråga.
Samarbetet har väsentlig betydelse för yttrandets kvalitet.
4. Planläggningen av utskottsarbetet. Det är inte möjligt att genomföra en effektiv
planering om inte utskottets sekretare kan överblicka vilken personalstyrka utskottet
disponerar över. En god planering i utskotten är en grundläggande förutsättning
för planeringen av riksdagens plena. — Det är inte ovanligt med snabba
omkastningar i ett utskotts planer på grund av försenade propositioner etc. Särskilt
gäller detta för senare delen av vårsessionerna. Personalstyrkan måste i det läget
vara intakt för att möjliggöra omdisponeringar. Det är lätt att föreställa sig kedjereaktioner
för flera utskott, om en viss turordning lagts upp för en tjänstemans
tjänstgöring och denna turordning — vilket inte torde bli ovanligt — på något
sätt rubbas. Ett annat skäl för flera kontinuerligt tjänstgörande sekreterare i ett
utskott är vikariatsfrågan vid sjukdom eller annat förfall för huvudsekreteraren.
5. Administrativt merarbete. En stor personalstyrka, som skall hållas rörlig, kommer
att kräva ständiga kontakter mellan utskotten och RFK. Risken för byråkratisering
blir påtaglig. Särskilt om personalstyrkan underdimensioneras finns därjämte
möjligheter till slitningar mellan olika enhetschefer.
6. Rekrytering av personal. I många fall torde det vara direkt hämmande vid personalrekryteringen
att inte säkert kunna ange vilka frågor eller i vart fall vilket
ämnesområde vederbörande skall syssla med.
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 ] 3
7. Trygghet i anställning och arbetstrivsel. För många anställda är det ett väsentligt
intresse att veta med vilket arbete han skall syssla under en någorlunda bestämd
framtid och med vilka personer han skall samarbeta. Den som har sitt intresse inriktat
på exempelvis sociala frågor är kanske inte benägen att fortsätta sitt arbete
i riksdagen, om han mot sin vilja placeras i försvarsutskottet. Redan risken för
sådana kastningar i arbetsuppgifterna kan som tidigare sagts verka rekryteringshämmande.
Man kan inte heller bortse ifrån, att ofta förekommande omflyttningar
kan leda till slitningar och problem mellan personalen inbördes och i förhållande
till arbetsledningen. Den skola för »karriärtjänstemän» som utredningen skisserar
är knappast så entydigt till tjänstemännens fördel som utredningen påstår.
Slutsatsen av det ovan redovisade måste bli att man inte utan mycket starka skäl
bör överge de principer som ligger bakom den nuvarande personalorganisationen
med en så långt möjligt fast indelning av personalen. Det har inte gjorts gällande
att det nuvarande systemet i och för sig inte skulle fylla måttet. I själva verket
föreslog OU i höstas att den nuvarande organisationen i allt väsentligt skulle behållas.
Man utgick emellertid då ifrån att utskottsväsendet i huvudsak skulle vara
orubbat i den nya riksdagen. Det måste alltså i princip vara den nya utskottsorganisationen
som är skälet till omprövning av personalorganisationen. Utöver den
nya organisationen redovisar emellertid OU ytterligare ett skäl; vad som tidigare
kallats karriärsynpunkten. Vad utredningen anför i den frågan är dock knappast
hållbart. Vi vill för vår del föreslå en ordning, som innebär att de biträd;mde
sekreterarna under några år — tre kan vara en riktpunkt — fast knyts till ett
utskott för att därefter eventuellt förflyttas till ett annat utskott. En sådan ordning
bör kunna ge ett bättre underlag för att bedöma vederbörandes kvalifikationer än
förflyttningar med några månaders mellanrum. Det synes också tveksamt vilken vikt
OU tillmäter karriärsynpunkten. Man anlägger den tydligen inte för personalen i de
utskott som får en fast personalstyrka. Man säger vidare, att efter några år kan det
tänkas att man har ett säkrare underlag för en mera slutgiltig placering vid skilda
utskott (s. 12).
Beträffande svårigheterna att bedöma personalbehovet har OU inte presterat
någon som helst analys. Utskottssekreterama har försett utredningen med material
i denna fråga. Detta har redovisats men inte kommenterats. Materialet visar att det
är relativt lätt att förutse arbetsmängden för de olika utskotten. Fördelningen av
antalet ärenden visar en hög grad av stabilitet, vilket i och för sig inte är förvånande
mot bakgrund av de erfarenheter som finns från den nuvarande utskottsorganisationen.
Vi menar att det inte är svårare att göra en bedömning av personalbehovet
i dag än i januari 1971, då under alla omständigheter någon slags uppskattning
måste göras. Det må också anmärkas att utredningen ansett sig kunna göra en
detaljerad beräkning om uppdelningen av personalen på kontorsservicens område.
Det bör då rimligen vara möjligt att beräkna även behovet av sekreterarpersonal
i de olika utskotten.
14 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
Det enda egentliga skälet för att hålla indelningsfrågan öppen är problemet att
förse de i vissa fall relativt små utskotten med rätt sammansättning av lagstiftningsoch
ekonomisk expertis. Den svårigheten kan man undanröja genom att de biträdande
sekreterarna i vissa fall anställs med tjänstgöring i två utskott. Indelningen
kan anknytas till den föreslagna indelningen av utskottskanslierna. Vårt
förslag redovisas som alternativ II i bilaga. Man kan också tänka sig att de biträdande
sekreterarna knyts till individuella utskott (alternativ I i bilagan). De skall
då företrädesvis tjänstgöra i ett utskott men ha skyldighet biträda i något eller
några andra utskott. Även för den indelningen kan kansliindelningen i första hand
vara utgångspunkten.
Principer för utskottens personalorganisation
I det följande sammanfattas vissa principer som enligt vår mening bör vara vägledande
för den framtida organisationen.
1. Personalen anställs i utskottsorganisationen. Arbetsgivaren får därmed formella
möjligheter att disponera över personalen inom ramen för hela utskottsväsendet.
Vid större svängningar i arbetsmängden finns därigenom möjlighet att omfördela
personalen.
2. Huvudsekreteraren för ett utskott knyts fast till utskottet. Förflyttning skall
endast ske i samförstånd med utskottet och sekreteraren.
3. Föredragande och birädande sekreterare knyts i princip fast till ett utskott i
enlighet med alternativ I eller II. I princip skall man tänka sig en viss cirkulation
av dessa sekreterare mellan olika utskott. Vederbörande sekreterare skall
dock kunna räkna med att placeringen i ett utskott normalt skall omfatta tre
år. Omflyttningen till nytt utskott skall i första hand ske inom ramen för den
naturliga personalomsättningen. Samförstånd med den aktuella sekreterarpersonalen
förutsättes. Huvudsekreterare och utskott får ett betydande inflytande
vid personalens placering.
4. Sekreterargöromålen utförs av riksdagens egen personal. Specialföredragande
anlitas endast i undantagsfall.
Kontor sservice
Vad utredningen föreslagit i denna del bör godtas som en försöksvis prövad
organisation. |
||
Stockholm den 6 maj 1970 |
||
O. Berger |
Rolf Engblom |
Ove Lindh |
Leif Ekberg |
Hans Svahn |
Bengt Dahlström |
Torgny Asplund |
Christoffer Gottlieb |
Eli Mannegard |
Sven-Olof Runesten |
Göran Hagberg |
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
15
Förslag till personalorganisation
UKU
MJU
Alt. I
Sekr
Föredr
Bitr
sekr
Alt. II
Sekr
Föredr
Bitr
sekr
tf + 2s
f betecknar tjänst med skyldighet att göra fyllnadstjänstgöring
s betecknar sessionsanställning
Civillagutskottet (alt II JuU + CiU) har försetts med en biträdande sekreterare,
som normalt sannolikt ej behöver anlitas i detta utskott. Denne sekreterare skall
i huvudsak biträda i andra utskott med att föredraga lagstiftningsärenden. Beroende
på med vilka personer tjänsterna i utskotten kommer att besättas kan det tänkas
att det i stället för en lagstiftningsexpert blir behov av en ekonomisk expert, som
ambulerar mellan olika utskott. I så fall bör den ekonomiske experten knytas till
finansutskottet som biträdande sekreterare.
SACO-föreningen för anställda vid riksdagen och dess verk
I anledning av OU:s betänkande om utskottens personalorganisation får SACOföreningen
för anställda vid riksdagen och dess verk anföra följande.
Föreningen har tagit del av den skrivelse till utskottet som undertecknats av ett
stort antal utskotts- och avdelningssekreterare. Föreningen ansluter sig till de
åsikter som redovisats i skrivelsen och skall här endast göra några kompletteringar.
Utredningsarbetets bedrivande
I OU har inte ingått några företrädare för personalen eller dess organisationer.
Det är vår uppfattning att representanter för personalen kunde tillfört utredningen
värdefulla synpunkter, som givit ett bättre underlag för utredningens ställningstagande.
Personalens möjligheter att inverka på utredningsarbetet har inskränkt
sig till ett yttrande över en diskussionspromemoria. Föreningen var kritisk mot det
alternativ som diskuterades i promemorian och som därefter i princip godtogs av
OU. Föreningen hemställde därför att, om utredningen trots allt skulle överväga
en lösning av det slag som promemorian innehöll, direkt kontakt skulle tas med
de anställdas organisationer. Avsikten med denna anhållan var att få till stånd ett
meningsutbyte till gagn för det mål vi alla strävar mot, nämligen en ändamålsenlig
16 Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970
och väl fungerande organisation. Utredningen tog emellertid inte kontakt med föreningen.
Detta beklagas av föreningen. I sammanhanget kan vi inte underlåta påpeka
att det ansetts rimligt att i det moderna arbetslivet ge personalen ett visst
inflytande över sin arbetssituation.
Fyllnadstjänstgöring
Föreningen har självfallet ingen erinran mot att personal, som ej kan sysselsättas
i riksdagsarbetet hela året, kan åläggas viss fyllnadstjänstgöring. Föreningen anser
det emellertid mindre lämpligt med generella föreskrifter om hos vilken myndighet
fyllnadstjänst skall utföras. I de aktuella fallen rör det sig om ett par månaders
tjänstgöring årligen hos riksdagens ombudsmän eller revisorer. Enligt föreningens
mening bör tjänstgöringen också kunna få fullgöras inom annan statlig verksamhet.
I några fall har sekreterare eller biträdande sekreterare mellan sessioner fullgjort
tjänstgöring hos domstolar eller haft uppdrag för kommittéer. Detta har personalen
uppfattat som ett värdefullt inslag, särskilt som det breddat kontakterna till myndigheter
och organ utanför riksdagen. Det vore olyckligt om fyllnadstjänstgöringen
inte i framtiden kunde fullgöras på detta sätt. I detta sammanhang må det också
påpekas att det är viktigt att personalen får tillfälle att genom vidareutbildning,
deltagande i konferenser och på annat sätt hålla sig å jour med utvecklingen på
olika områden.
Sessionsanställning
Även om sessionsanställning innebär vissa fördelar för såväl arbetsgivaren som
arbetstagarna vill föreningen varna för att låta kadrerna sessionsanställda bli oproportionerligt
stora. Systemet kan bl. a. leda till att andra arbetsgivare med fastare
anställningsvillkor lockar till sig den bästa arbetskraften. Vidare innebär systemet
klara nackdelar för den personal som rekryteras utanför Stockholmsområdet, bl. a.
gäller det hovrättsjurister. Kan riksdagen inte erbjuda fast anställning framstår
riksdagstjänstgöring som mindre attraktiv. Detta gäller särskilt som riksdagen inte
ger sina anställda samma reseförmåner som de anställda har i departementen.
Övergångsfrågor
Vid genomförandet av 1966 års personalreform hade man den förhoppningen
att riksdagsanställningens tillfälliga karaktär skulle försvinna och tjänsterna bl. a.
därigenom bli mer attraktiva. Deima förhoppning har väl inte helt infriats. Karaktären
av provisorium kommer att bestå med den försöksorganisation som nu föreslås.
Man får bereda sig på att organisationsfrågan kommer att omprövas om några
år. De nämnda förhållandena är knappast till gagn för tjänsternas allmänna anseende.
Sedan riksdagen under vårsessionen beslutat om den nya utskottsorganisationen
bör tjänsterna så snart som möjligt tillsättas och personalen fördelas på de nya
utskotten. Tillsättningen får givetvis ske under villkor om definitivt beslut i frågan
i januari 1971. Det är rimligt att de anställda snarast möjligt och senast under som
-
Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1 år 1970 n
marens lopp får åtminstone ett preliminärt besked om framtida anställningsvillkor
och utskottsplacering. Särskilt viktigt är detta för sådana tjänstemän som av någon
anledning ej kommer att ingå i den nya organisationen. Föreningen utgår ifrån att
riksdagen kommer att medverka till att de tjänstemän som ej kan placeras i den
nya utskottsorganisationen får likvärdiga tjänster i statlig förvaltning. Skulle detta
inte kunna uppfyllas bör någon form av avgångsvederlag aktualiseras.
SR
Statstjänstemännens Riksförbund SR, som genom remiss den 24 april 1970
beretts tillfälle avge yttrande över 1969 års organisationsutrednings betänkande
»Utskottens personalorganisation», avstår från att framföra särskilda synpunkter i
ärendet.
TCO-S
TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S) har genom remiss den 24 april 1970
beretts tillfälle inkomma med yttrande över 1969 års organisationsutrednings betänkande
»Utskottens personalorganisation» och får med anledning härav anföra
följande:
Utredningens förslag innebär en viss fasthet i organisationen genom att till varje
utskott knyta en huvudsekreterare och ytterligare åtta ordinarie sekreterare placerade
vid vissa utskott. För övrig personal synes förslaget innebära en betydande
rörlighet beträffande såväl placering som anställningsform. Detta medför vissa
möjligheter till rationalisering. Utskottsorganisationen har emellertid fått karaktär
av försöksverksamhet, vilket medför viss oro för personalen. 1966 års omorganisation
avsåg att skapa större trygghet för de anställda. Förtroendet för denna trygghet
rubbas av att de anställda efter en kort tid ånyo måste söka tjänster med »förenklat
ansökningsförfarande». Det är angeläget att den nya organisationen nu ger
garantier för en framtida trygghet.
Utredningens förslag att utskottens kontorsservice ordnas genom åtta små serviceenheter
är från lokalsynpunkt den bästa lösningen. TCO-S finner dock antalet
kvalificerade tjänstemän alltför lågt. Utskottens behov av personal för bl. a. inhämtande
av sakuppgifter, utredningar, upprättande av recit till utskottsutlåtande,
uppsättande av promemorior m. m. kan ej tillgodoses enbart genom föreslagen rörlighet.
TCO-S biträder utredningens förslag att även personalfrågor gällande utskotten
handlägges av det centrala förvaltningsorganet.
Sammanfattningsvis anser TCO-S att det för personalens trygghet är angeläget
att en fast organisation skapas, där det såsom i det föreliggande förslaget icke endast
finns sekreterare/biträdespersonal utan även berednings- och utredningspersonal.
Det torde vidare vara nödvändigt, att samtliga anställda redan under sommarens
lopp får besked om framtida villkor och tjänsteplacering. TCO-S utgår ifrån
att de tjänstemän, som av någon anledning ställs utanför den nya utskottsorganisationen,
erhåller likvärdiga tjänster i statlig förvaltning.
TRYCKERIBOLAGET IVAR H^EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1970