Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1970

1

Nr 13

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp
m. m.

(2:a avd.)

Yrkanden

1) de likalydande motionerna I: 155 av herr Svenungsson och II: 170 av
herr Fridolfsson i Stockholm m. fl. vari hemställts alt riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär utredning om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor som den skattskyldige skänkt till religiösa, humanitära,
kulturella, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål och

2) de likalydande motionerna I: 227 av herr Wikström m.fl. och 11:26*7
av herr Nelander m.fl. vari hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär utredning rörande införande av rätt för fysiska personer till
avdrag vid den statliga taxeringen för gåvor — med visst maximibelopp —
till u-hjälp och andra humanitära ändamål samt kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.

Gällande rätt m. m.

Vid beräkning av inkomst från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från intäkterna avräknas alla omkostnader under
beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag får
därvid inte göras för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter.

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga,
humanitära m. fl. ändamål har tidigare upprepade gånger varit föremål
för riksdagens behandling. Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och 1942
års riksdagar föreskrevs sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att vid
taxering visst år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren. Denna
avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj:t
medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor till interBihang
till riksdagens protokoll 1970. 7 samt. Nr 13

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1970

nationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade
länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet uppgick till minst
1 000 kronor.

De sålunda gjorda medgivandena bar föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan
avdragsrätt varit under bedömande, bar av bevillningsutskottet uttalats, att
bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer
som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet framhållit,
att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga ändamål inte
borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan genom direkta bidrag
från statens sida.

I ett den 20 december 1950 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om
avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. har skattelagssakkunniga behandlat
frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttiga
ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten
att ändamålen är behjärtansvärda och alt institutionerna behöver
stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst
övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form,
om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses böra ifrågakomma.

Efter att ha anfört en rad invändningar mot en utvidgad avdragsrätt har
de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en självständig avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga har emellertid även
framkastat tanken att — om det skulle befinnas angeläget att vid beskattningen
hänsyn i någon form tas till skattskyldigs utgifter av den beskaffenhet,
varom här är fråga — en annan utväg än att tillskapa en särskild avdragsform
skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske genom att bestämmelserna
om det nuvarande avdraget för försäkringspremier o. d. ändrades så,
alt avdragsråtten omfattade även avgifter eller bidrag till vissa andra ändamål
än försäkringar. Avdragsråtten skulle därvid såsom nu vara begränsad
till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag till allmännyttiga
ändamål eller till sammanslutningar hade från social synpunkt ett värde,
som kunde jämföras med försäkringsverksamhetens, och det kunde därför
icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att skattskyldig medgavs
en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande av sociala
skäl betingade avdrag.

Motioner rörande avdrag vid beskattningen för bidrag till humanitära,
litterära, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål
har senast förra året varit föremål för riksdagens prövning men avvisats.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1969: 24 framhöll utskottet
att det var mycket svårt att göra en för det praktiska taxeringsarbetet lämp -

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1970 3

lig avgränsning av de ändamål som skulle kunna motivera en avdragsrätt
vid taxeringen. Det fanns en mängd ändamål som inte kunde frånkännas
egenskapen av allmännytta men i fråga om vilka det ändå kunde ifrågasättas
om de borde åtnjuta statligt stöd genom skattenedsättning. Enligt
utskottets mening borde de allmännyttiga strävandena tillgodoses genom
direkta bidrag av allmänna medel. Sådana bidrag lämnades efter ingående
och detaljerad prövning i varje särskilt fall. En motsvarande prövning skulle
däremot vara utesluten om de allmännyttiga ändamålen främjades genom
en avdragsrätt vid taxeringen. Utskottet vidhöll därför sin tidigare av riksdagen
godkända ståndpunkt att främjandet av allmännyttiga och liknande
ändamål borde ske inte genom lättnader vid beskattningen utan genom
direkta statliga bidrag.

Motivering

/: 155 och II: 170

Man torde i princip vara enig om att det arbete som utförs av exempelvis
religiösa, kulturella och humanitära organisationer utgör ett värdefullt
komplement till samhällets egna institutioner. I kampen mot bl. a. brottslighet,
alkoholmissbruk och narkotikamissbruk är frivilliga insatser ett nödvändigt
stöd till de statliga insatserna. Värdet av detta enskilda stöd kan
svårligen uppskattas. Från statlig synpunkt måste det framstå som en väsentlig
förmån att enskilda organisationer på det sociala och religiösa fältet
åtar sig angelägna samhällsfunktioner. Starka skäl talar för att samhället
hör underlätta dessa organisationers frivilliga arbete.

För de stora delar av vårt folk som är intresserade av de ideella strävandena
är denna riksdagens intill nu visade motvilja att bifalla framlagda
motioner om en utredning av denna fråga helt oförklarlig. Mot bakgrunden
härav synes deL helt omotiverat att längre förvägra denna betydande del
av landets befolkning en utredning, som man med otålighet motsett under
många år.

I: 227 och II: 267

De som är motståndare till rätt till avdrag för gåvor brukar i allmänhet
hänvisa till att en sådan avdragsrätt skulle innebära avvikelse från de principer
som ligger till grund för gällande skattelagstiftning, alt åtskilliga av de
allmännyttiga ändamål, för vilka avdragsrätt för gåvor skulle komma i
fråga, redan främjas av det allmänna genom direkt verksamhet eller understöd
och att främjande av allmännyttiga ändamål bör ske genom statliga
bidrag och inte genom lättnader vid beskattningen.

Förespråkarna för avdragsrätten har bl. a. anfört, att i åtskilliga andra
länder avdrag vid beskattningen medges för bidrag till ideell verksamhet.

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1970

En sådan avdragsrätt är inte heller någon nyhet i den svenska skattelagstiftningen.

Förekomsten av statsbidrag behöver inte utesluta avdragsrätt för allmännyttiga
ändamål. I synnerhet i ett läge, där den statsfinansiella situationen
kan förväntas försvåra bidrag av den storleksordning som måste anses skälig,
borde även de som av svårförståeliga principiella skäl är kritiskt inställda
till avdragslinjen kunna acceptera att frågan utreds. Starka skäl föreligger
att via skatteregler stimulera enskilda att lämna bidrag till ändamål som
från allmänna synpunkter är värdefulla.

Regler av här avsedd innebörd finns i många andra länders skattelagstiftning;
det gäller t. ex. Danmark, Finland, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Holland, Italien och Grekland. I dessa fall har bestämmelserna enligt vad
som är känt inte lett till svårigheter i tillämpningen.

Det råder numera knappast några delade meningar i vårt land om del
angelägna i det arbete som utförs av de humanitära, kulturella, religiösa och
vetenskapliga organisationer som skulle kunna komma i fråga för avdragsrätt.
Dessa institutioners ekonomiska läge är i de flesta fall dåligt och har
försämrats under senare år inte minst på grund av att det höga skattetrycket
försvårat möjligheterna för enskilda bidragsgivare att främja organisationerna
ekonomiskt.

Det växande behovet av hjälp till u-länderna har i större utsträckning än
tidigare uppmärksammats under senare år, och olika former av biståndsverksamhet
har blivit ett alltmer betydelsefullt inslag i många organisationers
arbete. Eftersom staten av olika skäl inte själv ökar biståndsverksamheten
i önskvärd utsträckning bör man i stället underlätta den hjälpverksamhet
till förmån för u-länderna som sedan länge och med stor framgång
bedrivits av enskilda organisationer.

En avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till u-hjälp och andra
allmännyttiga ändamål är synnerligen välmotiverad och bör tillkomma
fysiska personer i första hand vid den statliga beskattningen. Dessutom bör
en maximigräns sättas för det avdragsgilla beloppet.

Utskottet

I de motioner, som utskottet har att behandla i förevarande sammanhang,
har framställts yrkanden om utredning av frågan om avdragsrätt för gåvor
Lill allmännyttiga ändamål. Enligt motionerna I: 155 och II: 170 bör rätt till
avdrag för gåvor medges vid både den statliga och den kommunala inkomstbeskattningen,
medan avdragsrätten enligt motionerna 1: 227 och II: 267
endast bör tillkomma fysiska personer och begränsas till visst belopp vid
den statliga inkomsttaxeringen.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har utskottet
tidigare ansett sig böra avstyrka bifall till motionsyrkanden om införande

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 13 år 1970

av en avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. Utskottet har därvid
framhållit att införandet av en sådan avdragsrätt skulle innebära en avvikelse
från grundläggande principer i skattelagstif tningen och att det skulle
vara förenat med betydande svårigheter att åstadkomma en för det praktiska
taxeringsarbetet lämplig avgränsning av de ändamål som motiverar en
avdragsrätt vid taxeringen. Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning
att främjandet av allmännyttiga och liknande ändamål bör ske genom
direkta bidrag av allmänna medel och avstyrker följaktligen bifall till
motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionerna I: 155 och II: 170,

2) motionerna I: 227 och II: 267.

Stockholm den 24 februari 1970

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Tistad (fp), Wärnberg
(s), Sundin (ep), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Paul
Jansson (s), Arne Pettersson (s), Karl Pettersson (m) och Österdahl (fp);
samt

från andra kammaren: herrar Brandt (s), Engkvist (s), fru Holmqvist
(s), herrar Kristenson (s), Carlstein (s), Nyström (s), Larsson i Umeå
(fp), Enarsson (m), Sundkvist (ep) och Josefson i Arrie (ep).

Reservation

av herrar Tistad (fp), Sundin (ep), Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Larsson i Umeå (fp), Enarsson (m), Sundkvist (ep)
och Josefson i Arrie (ep), vilka — under åberopande av innehållet i motionerna
I: 155 och II: 170 samt I: 227 och II: 267 — ansett att utskottet bort
hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna I: 155 och
II: 170 samt I: 227 och II: 267 i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär utredning om införande av rätt för fysiska personer
till avdrag vid inkomsttaxeringen för gåvor till u-hjälp och
till kulturella, humanitära, religiösa, vetenskapliga eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.