Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1970
1
Nr 38
Utlåtande i anledning av motion om åtgärder i syfte att underlätta
för anställda att deltaga i fackligt och politiskt
arbete.
I en till allmänna beredningsutskottet hänvisad motion, 1: 979, av herr
Strandberg och fru Florén-Winther hemställes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning under medverkan av företrädare
för arbetsmarknadens organisationer i syfte att utarbeta förslag
till att underlätta för anställda att deltaga i fackligt, kommunalt och politiskt
arbete.
Motionärerna anför att gällande tjänstledighetsbestämmelser inom såväl
statlig och kommunal som privat tjänst visar att många problem möter
den som vill åta sig fackligt, kommunalt eller politiskt arbete. Brist på positivt
intresse från företagets eller överordnades sida kan vara ett hinder för
den anställde att få den ledighet som erfordras för att det fackliga, kommunala
eller politiska uppdraget skall kunna utövas. Detta har markerats
ytterligare genom fortskridande rationalisering, fler specialtjänster, skiftarbete
och kontinuerlig drift. Det är bristande jämlikhet och kränkning av
det allmänna rättsmedvetandet att vissa medborgargrupper lättare än andra
grupper kan erhålla erforderlig tjänstledighet för utövande av denna
typ av förtroendeuppdrag.
Även bland statsanställda förekommer att den anställde trots att han
kunnat styrka att han är i behov av ledighet likväl kan förvägras sådan
»om särskilda omständigheter föreligger».
En analys bör göras av frågan, vilka möjligheter som står till buds för
anställda att påta sig uppgifter som här är i fråga. En samordning av avtalsbestämmelser
på området bör eftersträvas.
Utskottet har inhämtat yttrande i ärendet från Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Landsorganisationen (LO), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF''), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) samt Sveriges arbetsledareförbund (SALF).
Landstingsförbundet anför bl. a. att inom det landstingskommunala området
i regel inte finns några hinder för anställda att delta i kommunalt
arbete eller i fackliga och politiska organisationers arbete samt uttalar
beträffande kommunala förtroendeuppdrag och kommunalanställdas möjligheter
i dessa hänseenden följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 11 samt. Nr 38
2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1970
Beträffande frågan om kommunala förtroendeuppdrag vill styrelsen först
erinra om landstingslagens bestämmelser angående den allmänna skyldigheten
att åtaga sig sådana uppdrag. Lagstiftningen betonar därigenom vikten
av ett medborgerligt engagemang i den kommunala verksamheten. Det
bör även uppmärksammas att landstingsförbundets rekommendation till
landstingen om arvoden till de förtroendevalda vid deltagande i landstingskommunala
sammanträden och dylikt ekonomiskt underlättar för anställda
att ägna sig åt kommunal verksamhet under arbetstid. Styrelsen anser det
självfallet vara angeläget med en bred representation i de förtroendevalda
kommunala organen men ifrågasätter behovet av en utredning i denna
fråga.
Vad gäller de landstingsanställdas möjligheter att inneha landstingskommunala
förtroendeuppdrag samt deltaga i fackligt och politiskt arbete erinras
om gällande kollektivavtalsbestämmelser. De kommunala kollektivavtalen
för såväl tjänstemän som övriga arbetstagare innehåller bestämmelser
om helt eller delvis bibehållna löneförmåner under ledighet för fullgörande
av riksdagsuppdrag, förtroendemannauppdrag åt kommunen eller
annat uppdrag av vikt för kommunen. Därigenom kan de avtalsslutande
parterna sägas har markerat värdet av alt de anställda ägnar sig åt samhälleliga
uppdrag.
Ledighet för deltagande i facklig och politisk verksamhet regleras visserligen
inte i de kommunala kollektivavtalen, men i 1936 års lag om förenings-
och förhandlingsrätt § 7 stadgas att arbetsgivare ej må vägra arbetstagare
skälig ledighet för deltagande i förhandling om fråga, vari han
är utsedd att vara representant för sin förening.
Landstingsförbundet finner inte motiverat med en utredning vad gäller
det landstingskommunala området.
Arbetsgivareföreningen har begränsat sitt yttrande till förhållandena
inom det enskilda näringslivet och anför i huvudsak följande.
Enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt tillförsäkras arbetstagarna
rätt att verka för sina fackliga organisationer. Som framgår av föreliggande
rättspraxis förekommer föreningsrättskränkningar mycket sällan.
Föreningen kan icke finna att saklig grund föreligger för ett påstående
att inom föreningens område de anställda av arbetsgivarna skulle hindras
att åtaga sig fackliga uppdrag. Det kan tvärtom sägas att föreningen och
dess förbund och delägare är klart positivt inställda till att främja ett fruktbärande
samarbete med de anställdas organisationer. Ett av uttrycken för
detta är den överenskommelse, som den 20 februari 1970 träffades mellan
föreningen och landsorganisationen om att rekommendera anslutna förbund
att på sätt rekommendationen närmare anger träffa avtal rörande
klubbordförandens eller motsvarande förtroendemans ställning i företaget.
1 överenskommelsen behandlas huvudsakligen klubbordförandens rättigheter
och skyldigheter vid ledighet för fackligt arbete inom det företag, där
han är anställd, men även vissa regler för ledighet vid verksamhet på central
facklig nivå förefinnes. Sålunda sägs i överenskommelsens § 7 följande.
»Klubbordförande som av sin organisation kallats till kurser, konferenser
eller annan dylik facklig verksamhet, bör erhålla ledighet från arbetet.
Klubbordförande skall dock alltid erhålla ledighet för deltagande i centrala
förhandlingar eller avtalskonferenser. Framställning om ledighet skall med
hänsyn till planeringen av produktionen om möjligt göras senast 14 dagar
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år i970 3
före ledighetens påbörjande.» I gällande tjänstemannaavtal anges att
tjänsteman har rätt att motta fackliga förtroendeuppdrag.
I lagar som rör tillsättandet av ledamöter i olika slag av offentliga nämnder
m. m. stadgas ofta att den enskilde medborgaren i princip är skyldig att
mottaga erhållet offentligt uppdrag. Ur arbetsgivarsynpunkt ter det sig också
angeläget att de anställda genom att mottaga olika offentliga uppdrag
vidgar sina egna och därmed företagens kunskaper om och engagemang
för den offentliga verksamheten. I de fall utförandet av de offentliga uppdragen
icke alls eller endast i ringa utsträckning inkräktar på arbetstiden
torde icke någon motsättning mellan kravet på en effektiv insats i företaget
och i det offentliga uppdraget uppkomma. Om däremot den anställdes
verksamhet utanför företaget kräver att han helt eller till mycket stor de]
blir ledig från arbetet kan naturligen svårigheter uppkomma särskilt i
mindre företag, där företagets organisation och ekonomiska omfattning
icke gör det möjligt att under längre tid »dubblera» en viss befattning. Det
är dock föreningens uppfattning att arbetsgivarna i största möjliga utsträckning
söker anpassa sig till de skäliga krav på ledighet, som den anställde
kan ha. Det kan i detta sammhang erinras om att i vissa arbetaravtal regleras
frågor som rör den anställdes utövande av offentliga förtroendemannauppdrag.
I gällande tjänstemannaavtal fastslås tjänstemans rätt att inneha
statligt och kommunalt uppdrag.
Förhållandena beträffande arbetets organisation varierar starkt mellan
olika företag och branscher. Frågor om ledighet för anställda måste med
hänsyn härtill ytterst prövas vid det enskilda företaget. Föreningen anser
därför att hithörande frågor bör lösas av arbetsmarknadens parter på sätt
hittills skett.
Arbetsgivareföreningen avstyrker motionen.
TCO anför bl. a. följande.
Möjligheten att erhålla ledighet och de ekonomiska villkoren under ledigheten
är nu starkt växlande mellan olika avtalsområden. Inom vissa sektorer
har avtal kunnat träffas härom, på andra områden är förhållandena helt
oreglerade. Som speciellt anmärkningsvärt vill TCO beteckna, att det på
en arbetsmarknadssektor till följd av lagstiftning inte ens är möjligt för
parterna att avtala om rätt till tjänstledighet. Enligt kommunalt jänstemannalagen
§ 2 får nämligen inte avtal träffas om rätt till annan ledighet än
semester.
TCO vill i detta sammanhang nämna att frågor av den typ motionärerna
väckt för närvarande är föremål för studium inom organisationen.
TCO:s eget utredningsarbete på detla område har dock en begränsad räckvidd
varför tillsättandet av en offentlig utredning skulle ligga helt i linje
med TCO:s intresse. Det kan nämligen inte vara likgiltigt att klarlägga i
vilken utsträckning den existerande formella likställdheten, när det gäller
förvärv av uppdrag inom det demokratiska styrelsesystemet, också motsvaras
av full likställdhet när det gäller möjligheten att mottaga och utöva
uppdragen.
TCO tillstyrker motionen.
SR uttalar följande.
I den mån det förekommer att vissa medborgare eller grupper av med -
4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1970
borgare av ovidkommande skäl eller på grund av beroendeförhållanden eller
dylikt hindras från att åtaga sig fackliga kommunala eller politiska uppdrag
måste detta uppenbarligen anses vara »bristande jämlikhet och kränkning
av det allmänna rättsmedvetandet». Då detta problem säkerligen
många gånger kan vara mycket känsligt och svårt att komma till rätta
med för den enskilde, som drabbas därav, kan den av motionärerna föreslagna
utredningen troligen ha en uppgift att fylla.
SR tillstyrker motionen och förutsätter att förbundet blir representerat i
utredningen.
SACO anför.
I en demokrati är det önskvärt att en person kan åtaga sig fackliga och
politiska uppdrag ohindrad av sina anställningsförhållanden. Den rätt till
tjänstledighet, som här erfordras, bör etableras genom avtal mellan arbetsgivare-
och arbetstagarorganisationerna. Så kan emellertid för närvarande
inte ske för de anställda i statlig och kommunal tjänst. Enligt statstjänstemanna-
och kommunaltjänstemannalagarna (§ 3 resp. § 2) kan avtal inte
träffas om »rätt till annan ledighet än semester». Sådan rätt är alltså offentligrättsligt
reglerad. Den föreslagna utredningen bör få i uppdrag att
lägga fram förslag till undanröjande av denna inskränkning i förhandlingsrätten.
Därutöver vill SACO påtala ett förhållande som verkar avhållande för
vissa tjänstemän att åtaga sig fackliga och politiska uppdrag. Inom vår allt
mer specialiserade arbetsmarknad blir det allt svårare att finna ersättare
för de arbetstagare som behöver ledighet för fackligt eller politiskt uppdrag.
Detta är särskilt fallet för uppdrag som fordrar kortvariga men ständigt
återkommande ledigheter. I dessa fall brukar arbetsgivaren som regel inte
sätta vikarie på tjänsten oftast beroende på svårigheten att anskaffa någon
ersättare. Sålunda blir oftast situationen den, att arbetstagaren får sin begärda
ledighet, medan hans arbetsuppgifter inte minskar i motsvarande
mån. Detta gäller framför allt arbetstagare med kvalificerade arbetsuppgifter,
som då i praktiken får arbeta in den tid som gått förlorad. Det finns
sålunda skäl att anta att dessa arbetstagare i många fall inte finner det
attraktivt att åtaga sig fackliga eller politiska förtroendeuppdrag. Hindret
torde öka ju mer specialiserad och »värdefull» arbetstagaren är för företaget/förvaltningen.
Denna utveckling anser SACO vara högst otillfredsställande.
SACO tillstyrker motionen.
SALF ansluter sig till motionärernas synpunkter och tillstyrker motionen.
Arbetsmarknadens parter, däribland SALF bör vara representerade i
utredningen.
LO anför i huvudsak följande.
För de anställda i privat tjänst har i början av detta år en överenskommelse
träffats mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen,
vilken reglerar de fackliga förtroendemännens ställning i företagen.
På det statliga området har regeringen för kort tid sedan tillsatt en utredning
i syfte att underlätta för de anställda att fullgöra de fackliga uppdrag
som anförtrotts dem och på det kommunala området pågår sedan någon tid
förhandlingar mellan berörda parter i liknande syfte.
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1970 5
LO avstyrker motionen.
Svenska kommunförbundet framhåller bl. a. att som regel inte föreligger
några hinder på det primärkommunala området för anställda att verka
kommunalt, fackligt och i politiska organisationer. Förbundets uttalanden
ansluter sig i övrigt i allt väsentligt till de synpunkter Landstingsförbundet
anfört beträffande det landstingskommunala området samt anför avslutningsvis
följande.
Ledighet för deltagande i facklig och politisk verksamhet regleras visserligen
inte i de kommunala kollektivavtalen, men såvitt styrelsen har sig
bekant är kommunerna i allmänhet positivt inställda till personalens önskemål
om ledighet för sådant ändamål. Att den ledighetssökandes partitillhörighet
skulle påverka möjligheten för kommunalanställda att erhålla ledighet
för politiska uppdrag anser styrelsen vara föga troligt.
Kommunförbundet avstyrker motionen för primärkommunernas del men
motsätter sig ej en utredning beträffande övriga sektorer av arbetsmarknaden.
Utskottet
Motionärerna hemställer om en utredning med sikte på åtgärder ägnade
att underlätta för anställda att deltaga i fackligt, kommunalt och politiskt
arbete.
Det är i ett demokratiskt samhälle som det svenska angeläget att medborgarna
äger goda möjligheter att genom fullgörande av förtroendeuppdrag
på det rikspolitiska och det kommunalpolitiska planet deltaga i utformningen
av olika samhällsaktiviteter. Detsamma gäller arbetet på det
fackliga området. De i motionen upptagna frågorna förtjänar därför enligt
utskottets mening stor uppmärksamhet, och de har också beaktats i skilda
sammanhang.
Således har mellan Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen för
ett par månader sedan träffats en överenskommelse i den sedan länge aktuella
frågan om de fackliga förtroendemännens ställning i företagen, överenskommelsen
utgör en rekommendation till anslutna förbund att träffa
avtal av innebörd bl. a. att klubbordförande får ovillkorlig rätt till ledighet
för deltagande i centrala förhandlingar och avtalskonferenser samt att han
bör erhålla ledighet även för kurser, konferenser eller annan dylik facklig
verksamhet som han kallats till av sin organisation. Vid större företag bör
avtalsbestämmelserna gälla även för vissa andra fackliga funktionärer än
klubbordförande.
Det kan vidare noteras att statsrådet Löfberg nyligen tillkallat en sakkunnig
med uppdrag att utreda frågan angående ledighet m. m. för sådan
anställd inom den statliga förvaltningen som i egenskap av facklig förtroendeman
fullgör uppdrag inom personalorganisation.
Kommunförbunden hänvisar till att frågan om ledighet för deltagande i
facklig verksamhet visserligen inte regleras i de kommunala kollektivav
-
6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1970
talen men att i lagen om förenings- och förhandlingsrätt stadgas rätt för
arbetstagare till skälig ledighet för deltagande i förhandlingar. Förbunden
deklarerar eu välvillig inställning till de inom kommuner och landsting
anställdas behov av ledighet för sådana ändamål.
I fråga om möjligheterna för anställda att delta i det politiska arbetet kan
allmänt erinras om att i gällande avtal såväl arbetare som tjänstemän tillförsäkrats
rätt att inneha statliga och kommunala uppdrag och att avtalen
också innefattar rätt för dem att under ledighet för fullgörande av riksdagsmannauppdrag
eller kommunala uppdrag helt eller delvis bibehålla
sina löneförmåner.
Det kan sammanfattningsvis konstateras att de på arbetsgivarsidan hörda
remissinstanserna — Arbetsgivareföreningen och kommunförbunden —
samtliga uttalat uppfattningen att önskemål från anställdas sida om ledighet
för deltagande i fackligt och politiskt arbete bör, i den mån de inte är
tillgodosedda genom avtal, behandlas välvilligt. Såvitt utskottet kunnat bedöma
bör stor vikt tillmätas detta förhållande med hänsyn till den vägledande
betydelse de nämnda organisationerna torde ha för ställningstagandena
hos företagen och i kommuner och landsting.
De i ärendet hörda tjänstemannaorganisationerna har anslutit sig till
motionärernas förslag. Det har därvid särskilt påtalats att statstjänstemannalagen
och kommunalt]''änstemannalagen stadgar förbud mot träffande av
avtal om »rätt till annan ledighet än semester». Enligt utskottets mening
kan det förutsättas att den ovannämnda, av statsrådet Löfberg tillkallade
sakkunnige vid fullgörande av sitt uppdrag kommer att ta upp den här berörda
lagbestämmelsen till prövning. Det kan också erinras om att en översyn
av statstj änstemannalagen, ehuru med andra utgångspunkter, kommer
att påbörjas inom kort. Man torde kunna räkna med att resultaten härav
kommer att avspeglas även inom den för kommunaltjänstemännen gällande
lagstiftningen.
Utskottet, som finner motionens syfte beaktansvärt, får avslutningsvis
anföra, att de ovan nämnda åtgärderna och initiativen och den inställning
till hithörande frågor som kommit till uttryck i Arbetsgivareföreningens
och kommunförbundens yttranden bör kunna leda till att motionärernas
önskemål blir i väsentlig grad tillgodosedda. Utskottet finner inte skäl tillstyrka
motionärernas förslag om en utredning i ämnet utan hemställer
att motion I: 979 i den mån den inte kan anses besvarad
med vad ovan anförts inte må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 28 april 1970
På allmänna beredningsutskottets vägnar:
NANCY ERIKSSON
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38 år 1970 7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Möller*(s), Oscar Carlsson (s), Kilsmo
(fp), Karl Gustav Pettersson*(s), Ernst Olsson (ep), Axelson (fp), fru
Florén-Winther (in) och herr Andreasson*(cp);
från andra kammaren: Fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Rimås
(fp), Nilsson i Bästekille (m), fru Ekroth (s), herrar Johansson i Simrishamn
(s), Johansson i Skärstad (ep), Wiklund i Härnösand (s), Andersson
i Örebro (fp), Hugosson (s), Rosqvist (s) och fru Jonäng*(cp).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fru Florén-Winther (m) och herr Nilsson i Bästekille (m), vilka ansett
att utskottet bort anföra och hemställa följande.
»Utskottet finner motionens syfte beaktansvärt. Det torde enligt utskottets
mening vara nödvändigt att i motionen berörda frågor beaktas vid den
översyn av statstjänstemannalagen som snart kommer att påbörjas, och utskottet
förutsätter att så kommer att ske.
Även om en sakkunnig således nyligen tillkallats för nyssnämnda utredning
synes det utskottet önskvärt att utredningen får bedrivas under direkt
medverkan av berörda parter, särskilt som en del intresseorganisationer
uttalat önskemål härom. Den tillkallade enmansutredningen bör därför omändras
till en utredning, i vilken också representanter för arbetsmarknadens
organisationer i enlighet med motionärernas önskemål får ingå.
Utskottets här uttalade uppfattning bör ges Kungl. Maj :t till känna.
Utskottet får således hemställa
att riksdagen i anledning av motionen 1:979 i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening ger till känna vad utskottet
ovan anfört.»