Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970

Nr 31

Utlåtande i anledning av motioner om jämlikhet mellan arbetare
och tjänstemän, m. m.

Till allmänna beredningsutskottet har hänvisats de likalydande motionerna
I: 950 av herrar Augustsson och Helge Karlsson samt 11: 1119 av herr
Hagnell m. fl. om jämlikhet mellan arbetare och tjänstemän, m. m.

I motionerna hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger
uttryck för

1. att regeringen måtte underrätta företagsledningarna i de under regeringens
ägaransvar liggande statliga företagen, såväl bolagen som affärsverken,
att företagen skall av styrelserna förvaltas så att samtliga löntagare
skall ges likartade förhållanden i fråga om social trygghet och sociala förmåner,
d. v. s. anställningsförhållanden, arbetstider, semester, pensioner,
sjukvillkor och liknande,

2. att regeringen genom lagstiftning och ekonomisk påtryckning skall
eftersträva att de anställda i kommuner och landsting oberoende av om de
är arbetare eller tjänstemän skall behandlas som jämlikar i socialt hänseende,

3. att regeringen för att genomföra social jämlikhet på den privata marknaden
skall tillsätta en utredning med uppdrag att inom en på förhand
begränsad tidrymd utarbeta förslag så att regeringen till riksdagen kan
återkomma med förslag om lagstiftning syftande till att på väsentliga punkter
genomföra jämlikhet i socialt hänseende mellan olika grupper av löntagare.

Motionärerna anför att resultat i strävandena för social jämlikhet endast
kan nås genom en mycket omfattande och bred politik, som täcker olika
avsnitt av samhällslivet och de flesta områden av politisk verksamhet. Det
är inte tillräckligt enbart med en socialpolitisk utbyggnad eller en långsiktigt
inriktad utbildningspolitik. Det är heller inte tillräckligt enbart med hittillsvarande
lagstiftning om arbetstid, semester, social säkerhet o. s. v. Trots de
medvetna långsiktiga strävandena som kommer till uttryck på arbetsmarknaden
genom förhandlingsverksamhet och annan aktivitet återstår betydelsefulla
avsnitt.

De strukturförändringar som pågått och som kommer att fortsätta med
stor kraft inom näringslivet under kommande decennier skapar betydande
sociala problem. De bidrar till att markera den otrygghet som många människor
upplever i fråga om anställning och utkomst och som inte kunnat
lösas mer än i begränsad omfattning genom den socialpolitiska utbyggnad
som skett under efterkrigstiden.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 11 samt. Nr 31

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970

I motionerna erinras vidare om att LO redan år 1946 uttalat sig för en
enda anställningsform för alla anställda. På socialdemokratiska partikongressen
år 1967 hade från fackligt håll framförts synpunkter på den bristande
jämlikheten varvid framhållits bl. a. att de som hade de lägsta lönerna
i regel hade den längsta arbetstiden, den sämsta arbetsmiljön, de tyngsta
och smutsigaste arbetena och den högsta pensionsåldern.

För en stor del av de i offentlig tjänst anställda är anställnings- och
trygghetsförhållandena jämförelsevis väl ordnade, men det förekommer
även bland dem lösare anställningsformer och social otrygghet. Av 859 000
arbetare och tjänstemän var år 1969 över 210 000 betecknade som deltidseller
timanställda.

På den privata arbetsmarknaden finns ungefär 1 700 000 arbetare och
725 000 tjänstemän. Större delen av dessa tjänstemän har vissa bättre sociala
förmåner än arbetarna men väsentligt sämre än stora grupper i offentlig
tjänst anställda. Omkring 369 000 har således ITP-förmåner. Liknande ITPförmåner
förekommer för de kooperativt anställda och vissa handelsanställda.
De statliga bolagens arbetare och tjänstemän ingår i denna grupp.
Åven om för tjänstemännen vanligtvis ITP-förmåner torde vara garanterade
är inte så förhållandet för de statliga företagsarbetarna. Det är mindre tillfredsställande
att staten som arbetsgivare inte tillgodoser kraven på social
jämlikhet. Vidare finns 450 000 egna företagare och fristående yrkesutövare,
varav knappt hälften inom jordbruks- och skogsnäringarna. I den mån de
är aktiva yrkesutövare bör också för dem tillfredsställande sociala trygghetsformer
vara tillgängliga, även om problemen i åtskilliga fall är av annan
art än för löntagarna.

Motionärerna anför avslutningsvis följande.

Vi har nu kommit till en punkt i utvecklingen då det är angeläget att
genom snara konkreta åtgärder åstadkomma ett påtagligt resultat då det
gäller jämlikhet i socialt hänseende. Betydande grupper har nu mer eller
mindre omfattande sociala förmåner utöver folkpension, ATP, socialförsäkring,
arbetstidslagstiftning o. s. v. Det gäller större delen av de i offentlig
tjänst anställda med undantag av dem som arbetar åt samma arbetsgivare
på den privata arbetsmarknadens villkor. På den marknaden finns de flesta
arbetarna, och en majoritet av dem liksom en minoritet av tjänstemännen
på den marknaden har inte dessa rätt betydande sociala förmåner.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden och med hänsyn till de växande
kraven på jämlikhet önskar vi från regeringens sida snabba och konkreta
åtgärder för att åstadkomma en ökad jämlikhet.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från statens avtalsverk,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund samt Sveriges akademikers
centralorganisation.

Yttrandena är som bilaga fogade till detta utlåtande (Bilaga).

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 dr 1970 3

Utskottet

Motionärernas yrkande innebär att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall
anhålla om olika åtgärder i syfte att på alla områden av arbetsmarknaden,
såväl den privata som den offentliga sektorn, skapa jämlikhet mellan
löntagarna i fråga om sociala förmåner.

De skillnader i sociala förmåner som f. n. finns mellan arbetare och
tjänstemän och mellan anställda inom båda grupperna är betydande. Dessa
förhållanden har fått en viss belysning genom en inom Svenska arbetsgivareföreningen
företagen kartläggning av vissa beräkningsbara sociala kostnader
för företagen vad avser å ena sidan arbetare och å andra sidan
tjänstemän. Kartläggningen, som är avsedd att vara vägledande vid budgetering
och anbudsräkning, omfattar sådana utgiftsposter som ATP och ITP
samt andra former av försäkringar, avgångsbidrag, semesterlön, sjuklön
och arbetsgivaravgift. En sammanställning av uppgifterna visar att de
sociala kostnaderna satta i relation till den kontanta årslönen inom respektive
grupper är i runda tal 30 procent för tjänstemännen och 20 procent
för arbetarna. Omräknat i kronor per timme har kostnaderna i 1968
års löneläge beräknats till fem kronor för tjänstemän och två kronor fyrtiofem
öre för arbetare. En i sammanhanget starkt dominerande post är de
ITP-förmåner som i stor utsträckning tillkommer tjänstemän men endast
undantagsvis arbetare. Utöver de i kartläggningen berörda förmånerna
förekommer olikheter även i andra viktiga avseenden exempelvis i fråga
om anställningsform — flertalet arbetare har inte de förmåner som innefattas
i det för tjänstemän vanligtvis tillämpade systemet med månadslön
— vad gäller arbetstid och bostadsförmåner, knutna till företagens tjänstebostäder,
och även beträffande många förmåner som måhända inte är av
större ekonomisk betydelse men dock bidrar till att markera gränserna
mellan de olika grupperna av anställda, t. ex. rätt till stipendier för resor
o. d. och rätt till viss av företagen tillhandahållen service in. in.

De problem som sammanhänger med skillnaderna i de till olika anställningsformer
knutna sociala förmånerna tilldrar sig f. n. ett mycket stort
intresse i den allmänna debatten och utskottet finner det värdefullt att
problemen ägnas ökad uppmärksamhet av såväl statsmakterna som parterna
på arbetsmarknaden. Utskottet vill beträffande den verksamhet i
syfte att komma till rätta med problemen som pågår eller planeras anföra
följande.

Vad först gäller den privata arbetsmarknaden må framhållas att en
gemensam arbetsgrupp med representanter för LO och Arbetsgivareföreningen
tillsatts med uppgift att utreda hithörande frågor i syfte att skapa
underlag för överläggningar mellan parterna om möjligheterna att åstadkomma
ökad jämlikhet i fråga om sociala förmåner. Avsikten är att man
i första hand skall söka lösa frågorna för den privata arbetsmarknadens
del genom avtal.

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 dr 1970

Utskottet vill vidare rinra om att inom en del företag vissa praktiska
initiativ tagits för att utjämna olikheter i de sociala förmånerna. Som
exempel härpå kan nämnas att inom Kooperativa förbundet, inklusive
dotterföretag och lokala föreningar, sedan år 1960 förekommer en form för
pensionering av kollektivavtalsanställda arbetare som i stor utsträckning i
fråga om såväl pensionsålder som pensionsbelopp motsvarar de förmåner
som innefattas i ITP. Det har upplysts att f. n. nära 23 000 anställda är
anslutna till denna pensionsform. KF har även uppmärksamheten riktad
på andra spörsmål rörande förmånerna. Således pågår t. ex. inom ett av
dotterföretagen överläggningar om införande av månadslön för arbetare
av samma art som tillkommer tjänstemän. Försöksverksamhet med sådan
månadslön förekommer vidare inom några privatägda företag. Erfarenheterna
av åtgärder av här antydd art bör självfallet bli av betydelse för
kommande förhandlingar om bredare lösningar av jämlikhetsproblemen.

En fullständig utjämning i fråga om de sociala förmånerna är inte möjlig
att genomföra med en gång. Det har på ledande LO-håll anförts såsom
tänkbart att det under förslagsvis en sexårsperiod skulle kunna vara möjligt
att avveckla skillnaderna. DO har i sitt yttrande över motionerna uttalat
alt därest det visar sig att resultat inte kan nås förhandlingsvägen, möjligheten
återstår att hos statsmakterna anhålla om lagstiftningsåtgärder. Enligt
LO:s mening bör dock i första hand eftersträvas att genom frivilliga förhandlingar
på grundval av det mellan arbetsmarknadsparterna inledda
samarbetet lösa problemen. Utskottet ansluter sig till denna uppfattning.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om angelägenheten av en
utjämning i fråga om de sociala förmånerna men anser sig med hänsyn
till det anförda inte kunna f. n. biträda det i motionsyrkandet under punkten
3 framförda förslaget om en statlig utredning med sikte på att genom
lagstiftning åstadkomma social jämlikhet på den privata marknaden.

Den inom statsförvaltningen anställda personalen består av två huvudgrupper,
nämligen arbetare, vilkas arbetsvillkor regleras i kollektivavtal
jämte därtill knutna specialavtal, och tjänstemän, för vilka gäller allmänt
tjänsteavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST). I statstjänstemannalagen
ges bl. a. vissa ramföreskrifter i fråga om tjänstemannagruppen.
I de båda huvudgrupperna kan vidare särskiljas grupper med helrespektive
deltidsanställning. Mellan de olika grupperna föreligger vissa
skillnader i sociala förmåner. De mest påtagliga skiljaktigheterna hänför
sig till semesterrätten och, i visst fall, till traktamentsersättningar. Tjänstemännen
har i dessa hänseenden bättre villkor än arbetarna. Vidare kan
nämnas att reglerna för sjukersättningar och sjuklön samt pensionsrätt
kan vara mindre förmånliga för vissa deltidsanställda än för övriga. Det
bör i detta sammanhang framhållas, att för tjänstemän och arbetare i
övrigt gäller i princip enhetliga regler i fråga om pensionerna.

Spörsmålet om avgränsningen mellan statliga arbetstagare med tjänste -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970 5

mannaställning och sådana utan ställning som tjänstemän har varit föremål
lör utredning genom 1965 års anställningsutredning. Utredningen har hösten
1969 avgivit ett betänkande i ämnet, och ett överförande av omkring 8 000
arbetare till tjänstemannagruppen är att förvänta. Enligt nyligen avslutade
förhandlingar kommer mer än hälften av detta antal — arbetare vid statens
järnvägar — att få tjänstemannaställning den 1 juli 1970.

Statsrådet Löfberg har vidare i ett uttalande framhållit att en översyn
av tjänstemannalagen kommer att företas i syfte att undersöka möjligheterna
att införa ett mera enhetligt anställningsbegrepp för alla statsanställda.
Målet för översynen skall vara att för samtliga anställda oberoende
av lönesystem och andra villkor skapa likformiga betingelser när
det gäller tryggheten i anställningen och rätten till arbete.

I motionsyrkandet har under punkten 1 hemställts om åtgärder för att
ge de anställda i de alfärsdrivande verken och de statliga bolagen likartade
villkor i olika avseenden. Såvitt utskottet kunnat bedöma bör de ovan
redovisade initiativen skapa förutsättningar för att motionernas syfte blir
tillgodosett vad gäller de affärsdrivande verken.

Vad åter de statliga bolagen beträffar vill utskottet erinra om att de
allmänna anställningsvillkoren för såväl arbetare som arbetsledare och
tjänstemän i huvudsak är anpassade till vad som gäller på den privata arbetsmarknaden.
Det bör enligt utskottets mening kunna förutsättas att de
statliga bolagen ansluter sig till de pågående strävandena att åstadkomma
utjämning av olikheter i sociala förmåner inom arbetslivet. Det synes vidare
utskottet som om en prövning borde ske i vad mån och i vilka former det
kan vara möjligt att för de statliga bolagen skapa ett system enligt likartade
principer som gäller för den planerade utredningen beträffande
statsverksamheten i övrigt. Utskottet kan inte heller i förevarande del
biträda det i motionsyrkandet under punkten 1 framförda förslaget om
omedelbara åtgärder men anser att vad utskottet här anfört bör ges Ivungl.
Maj:t till känna.

1 motionsyrkandet har under punkten 2 hemställts att Kungl. Maj:t
genom lagstiftning och ekonomisk påtryckning skall söka påverka kommuner
och landsting så att de vidtar åtgärder i syfte att skapa jämlikhet.
Utskottet vill härom anföra att hithörande spörsmål redan är uppmärksammade
av de kommunala organisationerna och att kommuner och landsting
tillämpar en ordning som till vissa delar i sak bygger på ett enhetligt
anställningsbegrepp. Vidare kan framhållas att samråd mellan de offentliga
arbetsgivarna äger rum genom statens och kommunernas samarbetsnämnd
i lönefrågor. I proposition nr 63 till årets riksdag angående organisationen
av den statliga förhandlingsverksamheten i löne- och anställningsfrågor,
in. in., föreslås bl. a. en omorganisation av samarbetsnämnden av innebörd
att nämnden, förutom sin nuvarande uppgift att verka för samråd i
lönefrågor, även skall vara förhandlingsdelegation när samförhandlingar

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970

anses böra äga rum. Genom bl. a. den förbättrade kontakt mellan de statliga
och kommunala arbetsgivarna som härigenom kan etableras torde det enligt
utskottets mening få anses väl sörjt för att samarbete mellan dem
skall äga rum även i frågor om utjämning av de anställdas sociala förmåner.
Utskottet anser sig med hänsyn härtill inte böra förorda de åtgärder
som föreslås under punkten 2 i motionsyrkandet.

Utskottet vill avslutningsvis för egen del understryka vikten av att
arbetslivet genomsyras av vilja till likvärdig behandling av alla anställda
på hela arbetsmarknaden och att detta får avspegla sig i lönepolitiken, vid
behandlingen av frågor om sociala förmåner och när det gäller att skydda
den enskildes hälsa, integritet och människovärde. Hur avvägningen mellan
de sociala förmånerna och kontant lön skall ske vid förhandlingar pa
arbetsmarknaden bör emellertid i första hand fa bli beroende av de avtalsslutande
parternas egna bedömningar. Utskottet anser sig kunna konstatera
att i vårt land nu finns en bred och stark opinion som stöder strävandena
mot jämlikhet i sociala förmåner. Utskottet ansluter sig helt till
motionernas allmänna syfte men är på tidigare anförda skäl inte berett att
tillstyrka de konkreta förslag som framförts i motionsyrkandena. Med
hänsyn till utskottets ställningstaganden i övrigt och till den synnerligen
stora vikt som bör tillmätas de här behandlade frågorna vill utskottet
emellertid hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:950 och II:
1119 i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening ger till
känna vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 23 april 1970

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller (s), Hedlund* (s), Wallmark
(m), Axel Kristiansson (ep), Yngve Persson (s), Helge Karlsson (s), KiUmo
(fp), Karl Gustav Pettersson* (s), Ernst Olsson (ep), Hansson (s) och Axelson
(fp) samt fru Florén-Winther (m);

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Larsson
i Borrby (ep), Rimås (fp), Johansson i Simrishamn (s), Johansson i Skärstad
(ep), Hugosson (s), fru Framkel* (fp), herr Nilsson i Agnäs (m), fröken
Åsbrink* (s), herrar Häll (s), Gadd (s) och Rosqvist (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970 7

Reservationer

1) av herr XVallmark (in), fru Florén-Winther (m) och herr Nilsson i Agnäs
(m), vilka ansett att utskottet bort anföra och hemställa följande:

»Motionärernas yrkande innebär att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall
anhålla om olika åtgärder i syfte att på alla områden av arbetsmarknaden,
såväl den privata som den offentliga sektorn, skapa jämlikhet mellan löntagarna
i fråga om sociala förmåner.

De skillnader i sociala förmåner som f. n. finns mellan arbetare och
tjänstemän har fått en viss belysning genom en inom Svenska arbetsgivareföreningen
företagen kartläggning av vissa beräkningsbara sociala kostnader
för företagen. Kartläggningen, som är avsedd att vara vägledande vid budgetering
och anbudsräkning, omfattar sådana utgiftsposter som ATP och
ITP samt andra former av försäkringar, avgångsbidrag, semesterlön, sjuklön
och arbetsgivaravgift. En sammanställning av uppgifterna visar att de
sociala kostnaderna satta i relation till den kontanta årslönen inom respektive
grupper år 1970 kan beräknas till 31,0 procent för tjänstemännen och
21,4 procent för arbetarna. Huvuddelen av den till 9,6 procent uppgående
skillnaden i kostnader hänför sig enligt utredningen till företagens utgifter
för ITP (8,6%). Av återstående kostnadsskillnader kan nämnas sjuklön
(0,6 °/o) och semester (0,4%). Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
att huvuddelen av tjänstemännen inom Svenska arbetsgivareföreningens
verksamhetsområde sedan många år haft pensionsrätt genom SPP, vartill de
själva tillsammans med företagen betalat premier. Premien för den anställde
har i regel varit 8 procent av lönen. Beträffande de bättre semesterförmånerna
för tjänstemännen hänför sig dessa till relativt små grupper. Inom industrin
har sålunda enligt uppgift endast cirka 15 procent av tjänstemännen längre
semester än enligt semesterlagen. Lönegränsen för erhållande av sådan
längre semester sammanfaller i stort sett med rätten till övertidsersättning.
Vid längre semester än den lagstadgade utgår normalt ingen ersättning för
övertid. Utskottet vill vidare erinra om att skillnaderna mellan tjänstemän
och arbetare vad gäller arbetstid i huvudsak torde komma att utjämnas inom
några år genom den av riksdagen nyligen antagna arbetstidslagen.

Enligt vad utskottet inhämtat har Arbetsgivareföreningen och LO tillsatt
en gemensam arbetsgrupp för kartläggning och utredning av skillnaderna i
sociala förmåner mellan tjänstemän och arbetare.

Utskottet vill vidare erinra om att inom en del företag vissa praktiska
initiativ tagits för att utjämna olikheter i de sociala förmånerna. Som exempel
härpå kan nämnas att inom Kooperativa förbundet, inklusive dotterföretag
och lokala föreningar, sedan år 1960 förekommer en form för pensionering
av kollektivavtalsanställda arbetare som i stor utsträckning i fråga
om såväl pensionsålder som pensionsbelopp motsvarar de förmåner som
innefattas i ITP. Det har upplysts att f. n. nära 23 000 anställda är anslutna

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970

till denna pensionsform. KF har även uppmärksamheten riktad på andra
spörsmål rörande förmånerna. Således pågår t. ex. inom ett av dotterföretagen
överläggningar om införande av månadslön för arbetare av samma art som
tillkommer tjänstemän. Försöksverksamhet med sådan månadslön förekommer
vidare inom några enskilda företag.

Enligt utskottets mening måste det för olika grupper på arbetsmarknaden
finnas möjligheter till fritt val mellan att ta ut en standardförbättring
i kontant lön eller i allmänna anställningsvillkor. Tjänstemannagrupperna
har, sedan de började förhandla med arbetsgivarna i mitten av 1940-talet,
metodiskt strävat efter att uppnå en bättre nivå på sina anställningsvillkor.
För andra grupper har i huvudsak samma möjligheter stått till förfogande.
Då det här är fråga om värderingar, kan man knappast genom en lagstiftning,
även om den vore dispositiv, styra utvecklingen.

Den inom statsförvaltningen anställda personalen består av två huvudgrupper,
nämligen arbetare, vilkas arbetsvillkor regleras i kollektivavtal
jämte därtill knutna specialavtal, och tjänstemän, för vilka gäller allmänt
tjänsteavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST). I statstjänstemannalagen
ges bl. a. vissa ramföreskrifter i fråga om tjänstemannagruppen.
I de båda huvudgrupperna kan vidare särskiljas grupper med hel- respektive
deltidsanställning. Mellan de olika grupperna föreligger vissa skillnader
i sociala förmåner. De mest påtagliga skiljaktigheterna hänför sig till
semesterrätten och, i visst fall, till traktamentsersättningar. Tjänstemännen
har i dessa hänseenden bättre villkor än arbetarna. Vidare kan nämnas att
reglerna för sjukersättningar och sjuklön samt pensionsrätt kan vara mindre
förmånliga för vissa deltidsanställda än för övriga. Det bör i detta sammanhang
framhållas, att för tjänstemän och arbetare gäller i princip enhetliga
regler i fråga om pensionerna.

Spörsmålet om avgränsningen mellan statliga arbetstagare med tjänstemannaställning
och sådana utan ställning som tjänstemän har varit föremål
för utredning genom 1965 års anställningsutredning. Utredningen har hösten
1969 avgivit ett betänkande i ämnet och ett överförande av omkring 8 000
arbetare till tjänstemannagruppen är att förvänta. Enligt nyligen avslutade
förhandlingar kommer mer än hälften av detta antal — arbetare vid statens
järnvägar — att få tjänstemannaställning den 1 juli 1970.

Statsrådet Löfberg har vidare i ett uttalande framhållit att en översyn av
tjänstemannalagen kommer alt företas i syfte att undersöka möjligheterna
att införa ett mera enhetligt anställningsbegrepp för alla statsanställda.
Målet för översynen skall vara afl för samtliga anställda oberoende av lönesystem
och andra villkor skapa likformiga betingelser när det gäller tryggheten
i anställningen och rätten till arbete.

I motionsyrkandet har under punkten 1 hemställts om åtgärder för att
ge de anställda i de affärsdrivande verken och de statliga bolagen likartade
villkor i olika avseenden. Såvitt utskottet kunnat bedöma bör de ovan

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970

redovisade initiativen skapa förutsättningar för att motionernas syfte blir
tillgodosett vad gäller de affärsdrivande verken.

I motionsyrkandet har under punkten 2 hemställts att Kungl. Maj:t
genom lagstiftning och ekonomisk påtryckning skall söka påverka kommuner
och landsting så att de vidtar åtgärder i syfte att skapa jämlikhet. Utskottet
vill härom anföra att hithörande spörsmål redan är uppmärksammade av
de kommunala organisationerna och att kommuner och landsting tillämpar
en ordning som till vissa delar i sak bygger på ett enhetligt anställningsbegrepp.
Vidare kan framhållas att samråd mellan de offentliga arbetsgivarna
äger rum genom statens och kommunernas samarbetsnämnd i lönefrågor.
I proposition nr 63 till årets riksdag angående organisationen av den statliga
förhandlingsverksamheten i löne- och anställningsfrågor, m. in., föreslås
bl. a. en omorganisation av samarbetsnämnden av innebörd att nämnden,
förutom sin nuvarande uppgift att verka för samråd i lönefrågor, även skall
vara förhandlingsdelegation när samförhandlingar anses böra äga rum.
Genom bl. a. den förbättrade kontakt mellan de statliga och kommunala
arbetsgivarna som härigenom kan etableras torde det enligt utskottets mening
få anses väl sörjt för att samarbete mellan dem skall äga rum även
i frågor om utjämning av de anställdas sociala förmåner. Utskottet anser sig
med hänsyn härtill inte böra förorda de åtgärder som föreslås under punkten
2 i motionsyrkandet.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:950 och 11:1119 inte
må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

2) av herr Yngve Persson (s).

Särskilt yttrande

av herr Axel Kristiansson (ep).

»Jag instämmer i princip med motionärerna om angelägenheten av ökad
jämlikhet beträffande såväl direkt ersättning för utfört arbete som beträffande
de sociala förmånerna, detta oavsett om det gäller anställda eller
egna företagare.

De stora skiljaktigheter som i dag finns gör, som också framhålls i utskottets
utlåtande, att en utjämning måste ske på sikt, enär löner och sociala
förmåner inte kan diskuteras åtskilda från varandra. Slutligt avgörande —
därest jämlikheten skall få någon bredd och omfatta alla — är ju ändå
produktiviteten inom näringslivet och dess förmåga att bära kostnaderna.
Som ofrånkomligt i sammanhanget ser jag också en ökad återhållsamhet

10 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970

från de högst betalda grupperna, inte minst då det gäller s. k. dolda förmåner.

Den alltmer svällande offentliga sektorn av arbetsmarknaden bär i motioner
blivit särskilt uppmärksammad och krav har framförts om tvångsmässiga
åtgärder för att nå motionernas syften. Utskottet har visserligen avvisat
dessa krav, men med motiveringen att vad i motionerna åsyftas redan
är på gång. Det kan synas vällovligt att denna sektor är föredömlig beträffande
anställnings- och löneförhållanden. Väsentligt är emellertid att man
inte ser denna sektor, där lön och andra förmåner betalas med skattemedel,
isolerad från den övriga arbetsmarknaden och näringslivets möjligheter att
bära kostnaderna. En avgränsning till detta speciella område skapar ingen
jämlikhet. Den flyttar gränserna och vidgar den prioriterade sektorn, men
resultatet blir i stället ökad ojämlikhet eftersom också anställda utanför det
skattefinansierade löneområdet får vara med att betala kostnaderna.

Med hänsyn till frågans vikt och betydelse bör hela problemställningen
löner och sociala förmåner sättas in i sitt stora sammanhang och bli föremål
för en samhällsekonomisk bedömning, där näringslivets förutsättningar
beaktas. I avvaktan på eu dylik utrednings resultat bör förändringar inom
den offentliga sektorn inte ske.

Att göra denna sektor normerande för arbetsmarknaden i övrigt måste
vara fel. I stället bör, sedan nämnda utredningsresultat föreligger, näringslivets
förutsättningar vara avgörande.»

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 är 1970

Bilaga

Yttranden över motionerna 1:950 och 11:1119
Statens avtalsverk

Avtalsverket, som begränsar sitt yttrande till att avse förhållandena inom
det statliga verksamhetsområdet, anför följande.

För statstjänstemannen regleras de allmänna anställningsvillkoren med
undantag för pension och grupplivförsäkring i huvudsak genom ett mellan
avtalsverket och huvudorganisationerna på arbetstagaresidan träffat »Allmänt
avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän» (AST).

För det stora flertalet arbetare anställda vid statliga verk, myndigheter
och institutioner gäller — med undantag för deltidsanställda städnings- och
fastighetsarbetare — »Ramavtal angående allmänna bestämmelser för arbetstagare,
som icke är tjänstemän» (RA). Detta har träffats mellan avtalsverket
och statstjänarkartellen och därefter antagits som kollektivavtal mellan
respektive myndigheter och fackförbund, som sluter specialavtal om
löne- och övriga arbetsvillkor. Avtalet gäller inte för hl. a. domänverkets
skogsarbetare och vissa smärre andra grupper, anslutna till fackförbund
utanför statstjänarkartellen. Även för dessa senare grupper innehåller avtalen
dock ofta förmåner som helt eller delvis anknyter till ramavtalsförmånerna
eller också har kontant avlösning av vissa av dessa förmåner skett.

Bestämmelserna i ramavtalet tillkom år 1949 under medverkan av dåvarande
statens avtalsnämnd och har under åren i vad gäller de sociala förmånerna
med beaktande av företags- och samhällsekonomiska synpunkter
fortlöpande anpassats till de nivåer som gäller för jämförbara statstjänstemän.
Likställdhet råder sålunda numera bl. a. i fråga om avlöning vid sjukdom,
havandeskap och yrkesskada, vid tjänstledigheter av olika slag, i fråga
om ersättning för läkar- och sjukhusvård, läkemedel m. m. samt i fråga om
begravningshjälp.

I fråga om pension och grupplivförsäkring till såväl heltids- som deltidsanställda
arbetare i statens tjänst har sedan länge gällt full likställdhet med
statstjänstemännen, och båda kategorier omfattas av samma av Kungl.
Maj:t utfärdade reglementen. Det må härvid framhållas att samtliga arbetare
är hänförliga till pensioneringsperiod I (60—63 år).

Vad slutligen beträffar tryggheten i anställningen innehar ett stort antal
statstjänstemän ordinarie anställning, till vilken anställningsform motsvarighet
inte finns på arbetarsidan. För uppsägning av arbetare anställda enligt
ramavtalet fordras emellertid ett objektivt godtagbart skäl, vilket innebär
att en beslutad uppsägning kan göras till föremål för lokal och central
förhandling och i sista hand prövas av arbetsdomstolen. Härigenom är arbe -

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970

taren skyddad mot obefogad uppsägning från arbetsgivarens sida. Uppkommer
fråga om övertalighet till följd av omorganisation eller omlokalisering
prövas denna fråga enligt samma principer för arbetare som för
tjänstemän, i förekommande fall under medverkan av statens omplaceringsnämnd
respektive försvarets personalnämnd.

De skiljaktigheter i fråga om allmänna förmåner som i dagens läge föreligger
hänför sig bl. a. till antalet semesterdagar, vilket för statstjänstemännen
bl. a. ökar vid uppnående av vissa löne- och åldersgränser, samt till
vissa rese- och traktamentsvillkor för anläggningsarbetare.

Man torde med hänvisning till det anförda kunna göra gällande, att inom
den egentliga statsförvaltningen och vid de affärsdrivande verken skillnaderna
i sociala förmåner mellan arbetare och tjänstemän väsentligen utjämnats.
Alltjämt förekommande olikheter i de allmänna förmånerna kan sägas i
viss utsträckning ha betingats av anpassningar till olika arbetsförhållanden.

Rent allmänt torde kunna konstateras, att utgående förmåner i dagens
läge nivåmässigt väl motsvarar och i vissa avseenden (t. ex. i fråga om arbetarpensionsåldern)
överstiger de förmåner, som enligt de normgivande kollektivavtalen
på den privata arbetsmarknaden utgår till såväl arbetare som
tjänstemän och arbetsledare. För arbetare i statens tjänst utgår enligt ramavtalet
semester enligt förmånligare grunder än som normalt gäller för
arbetare på den privata marknaden.

Vad därefter angår den verksamhet som av staten bedrives i bolagsform
gäller, att det är bolagen själva som träffar kollektivavtalen, att avtalsverket
instruktionsenligt icke har att medverka vid avtalsförhandlingar för
bolagens anställda i vidare mån än bolagsledningen så begär och att avtalsverket
då endast lämnar avtalstekniskt biträde. De allmänna anställningsvillkoren
för såväl arbetare som arbetsledare och tjänstemän vid bolagen
har i allt väsentligt anpassats till villkoren för respektive arbetstagaregrupper
inom den privata arbetsmarknaden i motsvarande branscher.

Det bör principiellt liksom hittills få ankomma på de kollektivavtalsslutande
parterna att förhandlingsvägen behandla kvarstående jämlikhetsproblein
och överenskomma om fördelningen av tillgängligt ekonomiskt
utrymme mellan löner och övriga förmåner.

Svenska arbetsgivareföreningen.

Vi vill erinra om att vi med Landsorganisationen i Sverige enats om att
tillsätta en gemensam arbetsgrupp för kartläggning och utredning av skillnaderna
i sociala förmåner mellan tjänstemän och arbetare. Den i motionen
angivna frågeställningen är således under diskussion mellan arbetsmarknadsparterna.
Enligt vår mening bör frågorna också lösas av dem.

Mot denna bakgrund hemställer vi, att motionen ej föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 dr 1970 13

Landsorganisationen.

LO har vid skilda tillfällen givit uttryck för principen om att sociala
förmåner bör utgå på lika villkor till alla grupper av löntagare. En utjämning
av de nu rådande skillnaderna bör därför komma till stånd. LO
instämmer i motionens mening om att såväl statliga bolag som affärsverk
bör förvaltas på ett sådant sätt, att de sociala förmånerna för olika
kategorier av anställda blir likartade. Även kommuner och landsting bör
omfattas av denna princip liksom hela den privata arbetsmarknaden.

Beträffande kravet på utredning om den sociala jämlikheten på den
privata marknaden, vill LO anföra att organisationen överenskommit med
Svenska arbetsgivareföreningen om att avtalsvägen söka lösa dessa frågor.
LO anser att dessa överläggningar måste vara avgörande för om särskild
lagstiftning behöver komma till stånd och i så fall hur en sådan lämpligen
bör utformas. För närvarande anser därför LO att en statlig utredning
bör anstå. Därest en sådan skulle tillsättas, förutsättes att LO blir representerad.
I det fall resultatet av överläggningarna ej skulle bli tillfredsställande
har LO dock för avsikt att återkomma till statsmakterna med
krav på lagstiftningsåtgärder.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

TCO finner det angeläget att i detta sammanhang understryka skillnaden
mellan å ena sidan sociala förmåner som fastställs av offentliga organ och
å andra sidan allmänna anställningsvillkor som arbetsmarknadsparterna
träffar avtal om. Att de sociala förmånerna skall vara lika för alla medborgare
är en självklarhet. Däremot bör de avtalsslutande parterna ha rätt
att vid avvägningen av ersättning för utfört arbete fördela denna arsättning
på kontant lön och allmänna anställningsvillkor efter regler som parterna
själva kommer överens om. Grupper som redan har särskilt gynnsamma
allmänna anställningsvillkor saknar givetvis anledning att motsätta sig att
andra grupper också får förbättringar. Denna grundsats som borde vara
allmänt erkänd bör dock inte få lägga hinder i vägen för arbetstagarorganisationer,
som redan har anställningsvillkor som är bättre än lagens minimifordringar,
att arbeta för att ytterligare bygga ut dessa anställningsförmåner.

Någon speciell typ av arbetsersättning som inte bör räknas med i detta
sammanhang utgör inte de allmänna anställningsvillkoren. TCO har dock full
förståelse för att andra grupper strävar efter att förbättra sina allmänna
anställningsvillkor. Samtidigt vill TCO betona att organisationen anser att
de allmänna anställningsvillkoren bör förbättras ytterligare på vissa punkter
och avser att i framtiden försöka åstadkomma dessa förbättringar.

Enligt TCO:s uppfattning bör således organisationerna på arbetsmarknaden
ha rätt att träffa avtal icke bara om kontant lön utan även om

14 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970

allmänna anställningsvillkor. Motionärernas syften i detta avseende finner
TCO oklara. På grund härav avstyrker TCO motionärernas hemställan.

Statstjänstemänncns riksförbund (SR).

SR har i och för sig ingen erinran mot att en utjämning sker mellan
olika kategoriarbetstagare när det gäller de allmänna anställningsvillkoren.
Riksförbundet vill emellertid kraftigt understryka att denna utjämning
inte till någon del får ske genom att bättre ställda gruppers anställningstrygghet
eller övriga allmänna anställningsvillkor absolut sett försämras.
Vidare är SR av den principiella meningen att förbättringar av allmänna
anställningsvillkor bör genomföras avtalsvägen och inte genom lagstiftning.
Behovet och angelägenheten av sådana förbättringar inom olika sektorer av
arbetsmarknaden torde bäst kunna bedömas av de avtalsslutande parterna.
Dessa parter bör suveränt få avgöra hur tillgängligt utrymme för förbättringar
olika år skall fördelas mellan löneförbättringar och förbättringar
av övriga anställningsvillkor. Endast när det från skyddssynpunkter, t. ex.
av arbetshygieniska, folkhälso- eller yrkesskadeförebyggande skäl, framstår
som angeläget att vissa för i princip alla arbetstagare gällande minimiförmåner
bör förefinnas är det enligt SR:s mening motiverat att tillgripa
lagstiftningsvägen.

I dagens svenska samhälle med dess väl utvecklade och rikt förgrenade
socialpolitik torde ovan angivna skyddssynpunkter vara väl tillgodosedda.
Detta gäller t. ex. frågorna om maximiarbetstid och minimisemester. Så
t. ex. uttalar 1963 års arbetstidskommitté i sitt år 1968 avlämnade betänkande
»Allmän arbetstidslag» (SOU 1968: 66) att skyddssynpunkter numera
inte kan åberopas som skäl för en ytterligare arbetstidsförkortning. De
genomförda arbetstidsförkortningarna och semesterreformerna har nämligen
fört ner arbetstiden på en från hälsosynpunkt riskfri nivå. En fortsatt
förkortning får i stället grundas på individens val mellan olika sätt att tillgodogöra
sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden framhåller kommittén.
Med andra ord är kommittén av den meningen att arbetstidsförkortningen
numera i första hand är att bedöma som en ekonomisk avvägningsfråga.

De arbetstagarkategorier som i dag har bätire allmänna anställningsvillkor
—- t. ex. kortare arbetstid, längre semester eller generösare sjuklöne-
och sjukvårdsförmåner — än enligt lagstiftningens minimivillkor har
till största delen erhållit dessa förmåner såsom resultat av förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter. Detta har i mycket stor utsträckning skett
genom att man för avtalsområdena i fråga tagit i anspråk en del av det
utrymme som eljest i sin helhet hade kunnat utnyttjas för direkta löneförbättringar.
Det är nämligen ostridigt så att såväl löneökningar som förbättringar
av de allmänna anställningsvillkoren medför kostnader för

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970 15

arbetsgivarna. Det blir sålunda en avvägningsfråga i avtalsförhandlingarna
hur det tillgängliga utrymmet skall fördelas mellan löneförbättringar och
förbättringar av övriga anställningsvillkor.

SR är sammanfattningsvis av den bestämda principiella meningen att
förbättringar av de allmänna anställningsvillkoren bör uppnås genom förhandlingar
och inte genom lagstiftning. Riksförbundet intar vidare den
ståndpunkten att det inom varje avtalsområde för sig inom ramen för
tillgängligt utrymme bör ske en avvägning mellan löneförbättringar och
förbättringar av övriga anställningsvillkor. Ett avtalsområde skall sålunda
inte debiteras kostnader för förbättring av allmänna anställningsvillkor i
vidare män än sådana förbättringar kommer avtalsområdet till del. Detta
resonemang gäller även för de fall förbättringar genomförs lagstiftningsvägen.
Som exempel kan väljas den arbetstidsförkortning ned till 40 timmar
som enligt riksdagsbeslut den 4 mars 1970 skall genomföras i två etapper
och vara i kraft från den 1 januari 1973. Inom avtalsområden där
denna förkortning utgör 2Va timmar blir kostnaden ca 6 %. Inom andra
avtalsområden där den genomsnittliga arbetstiden i dag är kortare än 42Vz
timmar blir kostnaden lägre. Detta gäller bl. a. det statliga avtalsområdet.
En relativt sett mindre del av det för förbättringar av löner och övriga
anställningsvillkor till buds stående utrymmet skall därför enligt SR:s bestämda
mening tas i anspråk för arbetstidsförkortning inom det statliga
området än exempelvis inom LO-SAF-området.

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO).

Den anställdes förhållanden i fråga om social trygghet och sociala förmåner,
t. ex. arbetsgivarens uppsägningsskäl, semester, arbetstid, pension
och ersättning vid sjukdom och havandeskap regleras för närvarande dels
genom lagstiftning, dels genom avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Därvid betraktas de lagstadgade förmånerna som en sorts minimum, på
vilket arbetsmarknadsavtalen med sin utökning av förmånerna vilar. Hittills
har lagstiftningen huvudsakligen haft skyddssynpunkter som riktmärke,
medan avtalade förmåner därutöver har setts som parternas önskan
att fördela förbättringar i anställningsvillkoren mellan kontantlöner och
andra allmänna villkor. SACO finner denna ordning ändamålsenlig.

SACO delar inte motionärernas uppfattning att en exakt identitet i de
allmänna anställningsvillkoren olika arbetstagargrupper emellan är något
i och för sig eftersträvansvärt. Olika grupper kan ha olika intressen i t. ex.
arbetstids-, semester- och pensionsfrågor, och dessa olikheter bör kunna ta
sig uttryck i olika avtal om anställningsvillkoren. Varje arbetstagarkategori
bör inför varje avtalsrörelse själv kunna avgöra, vilken fördelning
av förbättringarna man vill söka åstadkomma vad gäller kontantlönen och
de avtalade bestämmelser, som reglerar trygghet och andra sociala förmå -

16 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31 år 1970

ner. Arbetets art och verksamhetens natur kan vara så skiftande från område
till område, att det ter sig naturligt, att olika anställningsförmåner
kan gälla utan att därmed jämlikheten medborgarna emellan blir lidande.

En annan sak är, att de markanta skillnader i allmänna anställningsvillkor,
som i dag finns t. ex. mellan »arbetare» å ena och »tjänstemän» å
andra sidan på den privata arbetsmarknaden och mellan de offentligt och
och de privat anställda, inte alltid kan sägas grundade på arbetets art och
verksamhetens natur. Tradition och partsviljor har här åstadkommit differenser,
som knappast är relevanta på dagens arbetsmarknad. Det är parternas
uppgift att få till stånd förbättringar, där sådana anses önskvärda.
I den allmänna diskussionen inför 1971 års avtalsrörelse synes arbetstagarparterna
uppmärksamma bristen på relevans i grunderna för vissa skillnader
i de allmänna anställningsvillkoren och satsa på förbättringar.
Över huvud taget har reformer lagstiftningsvägen och kollektivavtalen under
efterkrigstiden lett till att skillnaderna i social trygghet och sociala förmåner
kraftigt minskats. Åtskilliga otillfredsställande förhållanden återstår
emellertid att undanröja. Någon slutgiltig lösning kan inte nås; i varje
avtalsrörelse allt framgent kommer parterna på nytt att ompröva de allmänna
anställningsförmånerna och söka anpassa dem till förändrade förhållanden.

SACO anser, att problem av ifrågavarande art skall lösas av arbetsmarknadens
parter och avvisar motionärernas olika förslag om regeringsinitiativ.
SACO avstyrker motionen.

Svensk» Reproduktions AB, Sthlm 1970