RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 10

FÖRSTA KAMMAREN

1969

11—13 mars

Debatter m. m.

Onsdagen den 12 mars Sid.

Svar på interpellation av herr Werner (vpk) om åtgärder till stöd

för hemlösa .............................................. 6

Om sabbatsår .............................................. 10

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall ........ 15

Om införande av provisoriskt körkort ........................ 21

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Lands bygdens

jägare............................................ 27

Om kvinnlig tronföljd ...................................... 32

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. in............. 37

Om indexreglering av ingångsvärde m. m. vid beräkning av ut skiftningsskatt

............................................ 56

Om skattelättnader för fiskare .............................. 58

Om skattemässig täckning av kommuns kostnad för fritidsbebyggelse
.................................................... 64

Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd

till studerande m. m....................................... 68

Om avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader till

följd av dubbel bosättning ................................ 75

Resultatutjämning vid beskattningen m. m..................... 81

Om inrättande av en riksdagens informationstjänst ............ 90

Om lagstadgad skyldighet för företagare att varsla vid driftsnedläggning
m. m........................................... 92

Korum i militärtjänst ...................................... 100

Om statistik för bedömning av levnadsnivån .................. 103

Om kontinuerlig forskning angående ungdomens situation i sam hiillet

.................................................... 103

Interpellation av herr Sundin (ep) ang. debattordningen i riksdagen
........................................ 106

l Första kammarens protokoll 1D69. Nr 10

2

Nr 10

Innehåll

Torsdagen den 13 mars Sid.

Interpellation av herr Andreasson (ep) om vidgat skydd vid resor
som anordnas av resebyrå ................................ 108

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 12 mars

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, om sabbatsår .............. 10

— nr 9, om lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning
.............................................. 15

— nr 10, ang. inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa
fall .................................................. 15

.— nr 11, om rätt för frånskild kvinna till änkepension ........ 21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om införande av provisoriskt
körkort ................................................ 21

— nr 7, om viss ändring av bestämmelserna angående återkallelse
av körkort ........................................ 27

— nr 8, om särskild markering å långsamtgående fordon ...... 27

— nr 9, om viss utbildning för erhållande av körkort.......... 27

— nr 10, ang. sammansättningen av vattendomstolarna ........ 27

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. anslag ur jaktvårdsfonden
till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.......... 27

—• nr 5, ang. vidgad rätt till ersättning från älgskadefonden .... 32

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, ang. de hemarbetandes
situation och angående en ekonomisk värdering av
hemarbete .............................................. 32

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, om kvinnlig tronföljd .. 32

Statsutskottets utlåtande nr 33, ang. anslag till teckning av aktier
i AB Gullhögens Bruk .................................... 37

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. den s. k. 80-procentregeln
vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen ........ 56

— nr 3, om indexreglering av ingångsvärde m. m. vid beräkning

av utskiftningsskatt ...................................... 56

— nr 4, om utsträckning av tiden för skattskyldigs besvär över

taxeringsnämnds beslut .................................. 57

_ nr 5, ang. vissa frågor rörande utskänkning av rusdrycker .. 57

— nr 6, om skattelättnader för fiskare........................ 58

— nr 7, om skattemässig täckning av kommuns kostnad för fritidsbebyggelse
.......................................... 64

— nr 8, om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd
till studerande m. m............................. 68

_ nr 9, om skatteavdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader 75

— nr 10, ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m....... 81

_ memorial nr 12, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa

till bevillningsutskottet hänvisade motioner ................ 90

Innehåll

Nr 10

3

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 7, om inrättande av en riksdagens
informationstjänst ...................................... 90

— nr 8, om uppdrag åt talmanskonferensen att förmedla enkätfrågor
till riksdagsmän .................................. 92

Andra lagutskottets utlåtande nr 12, om förbättring av de värnpliktigas
sociala förmåner ................................ 92

— nr 13, om ekonomiskt stöd i samband med adoption m. m. .. 92

— nr 14, om lagstadgad skyldighet för företag att varsla vid

driftsnedläggning m. m................................... 92

—- nr 15, ang. korum i militärtjänst .......................... 100

— nr 16, om obligatorisk begravningsförsäkring .............. 102

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, om statistik för
bedömning av levnadsnivån, m. m......................... 103

— nr 8, om en förebyggande ungdomsvård, m. m............... 103

— nr 9, om kontinuerlig forskning angående ungdomens situation

i samhället .............................................. 103

Tisdagen den 11 mars 1969

Nr 10

5

Tisdagen den 11 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Persson, Nils, anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1,
såvitt propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften skall
utgå för år 1969.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts skrivelse nr
27, med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 1968.

Föredrogs skrivelse från den svenska
parlamentariska delegationen hos Europarådets
rådgivande församling med
överlämnande av redogörelse för församlingssessionerna
under år 1968.

Redogörelsen hänvisades till utrikesutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10,
statsutskottets utlåtande nr 33, bevillningsutskottets
betänkanden nr 2—10
samt memorial nr 12, bankoutskottets
utlåtanden nr 7 och 8, andra lagutskottets
utlåtanden nr 12—16 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 7—9.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

16, angående anslag till studiebidrag
m. m. för budgetåret 1969/70;

nr 33, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 10 juni
1949 (nr 341) om explosiva varor;

nr 34, angående godkännande av
vissa internationella överenskommelser
på den intellektuella äganderättens område; nr

35, angående vidareutbildning och
fördelning av läkare m. in.;

nr 39, angående överlåtelse av staten
tillhörig fast egendom;

nr 40, om befrielse i vissa fall från
skyldighet att återbetala ridhuslån; och
nr 41, angående stödåtgärder på fiskets
område, m. m.

Anmäldes och bordlädes två från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
inkomna skrivelser:

angående anslag på tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1968/69 till
Den inre riksdagsförvaltningen: Kostnader
för provisoriska lokaler; och
angående kompletterande anslagsframställning
för budgetåret 1969/70.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 918, av herrar Blomquist och
Schött, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 22, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 juni
1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. in.; samt
nr 919, av herr Pettersson, Harald,
och herr Olsson, Ernst, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 22, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 16 juni 1966 (nr 301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

6

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Onsdagen den 12 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Då val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling
nu skulle företagas, yttrade herr TALMANNEN: För

detta val har förhandlingar ägt
rum om gemensam lista. Emellertid har
dessa förhandlingar ej kunnat slutföras.
Från partiernas sida har därför föreslagits
att valet skall uppskjutas att äga
rum onsdagen den 19 mars.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Om åtgärder till stöd för hemlösa

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Werners (vpk) interpellation om åtgärder
till stöd för hemlösa, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Werner har frågat
om jag avser att föranstalta om en
kartläggning av antalet hemlösa i landet
samt om jag är beredd medverka
till någon form av försöksverksamhet
med fritidslokaler och verksamhet ägnad
att skapa möjligheter till större
mänsklig gemenskap för de hemlösa
och, i så fall, om statligt stöd för sådan
verksamhet kan påräknas.

Genom olika undersökningar under
de senaste åren har de hemlösas problem
kommit att uppmärksammas av
myndigheterna mer än tidigare. Behovet
av ökade åtgärder på detta område
har därigenom klarlagts. Som interpellanten
framhållit ankommer dessa åt -

gärder på de kommunala myndigheterna.
Flertalet av de hemlösa torde höra
hemma i de tre storstäderna. En viss
uppfattning om antalet hemlösa i dessa
städer kan man få av det antal platser

1 ungkarlshotell, härbärgen, inackorderingshem
osv. som ställts till förfogande
för att lösa deras bostadsfråga. I
Stockholm finns för närvarande cirka

2 000 platser, i Göteborg cirka 800 och
i Malmö cirka 300 platser. Enligt uppgift
torde det tillgängliga platsantalet
medge att bostad kan erbjudas även de
s. k. uteliggarna.

I vilket fall som helst är de hemlösas
antal så pass betydande att bostadsanskaffningen
för dem ställer särskilt
storstäderna inför stora uppgifter. I ett
interpellationssvar den 27 februari i år
i andra kammaren till herr Wiklund i
Stockholm har jag närmare redovisat
omfattningen av de åtgärder som i
Stockholm, Göteborg och Malmö har
vidtagits eller planerats för att tillgodose
behovet av bostäder, samlingslokaler
osv. för de hemlösa.

Som framgått av nämnda interpellationssvar
omfattar dessa åtgärder i
Stockholm och Göteborg även försöksverksamhet
med lokaler för gemensamhetsaktiviteter
för olika grupper.

När det gäller frågan om kartläggning
av antalet hemlösa vill jag hänvisa
till att det numera ingår i socialnämndernas
uppgifter att bedriva en
uppsökande verksamhet. Detta har
fastlagts genom ett tillägg till socialhjälpslagen,
som beslutades vid förra
årets riksdag och som trädde i kraft
den 1 juli 1968. Ett antal kommuner
hade redan före lagändringen genomfört
eller påbörjat uppsökande verksamhet
i form av inventeringar, intervjuer,
enkäter eller annan kartläggning
av hjälpbehov. Den kommunala aktivi -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

7

teten på detta område har påtagligt
ökat efter lagändringen. I ett par kommuner
pågår särskild försöksverksamhet.
Det ankommer på socialstyrelsen
att i den mån det behövs ge socialnämnderna
råd och anvisningar för
denna verksamhet. Förslag härtill har
utarbetats inom socialstyrelsen efter
samråd med annan expertis, kommuner
och organisationer. Man kan räkna
med att socialstyrelsen inom kort meddelar
råd och anvisningar till kommunerna
i dessa frågor. På detta sätt genomförda
undersökningar kommunvis
i anslutning till den uppsökande verksamheten
har rent praktiskt betydande
fördelar framför en centralt genomförd
kartläggning av det slag som ifrågasatts
i interpellationen.

Som jag har nämnt i det förut berörda
interpellationssvaret i andra
kammaren är några nya statliga bidragsformer
för den ifrågavarande
kommunala verksamheten inte aktuella
och har inte heller begärts från kommunalt
håll. Enligt min mening bör de
statliga åtgärderna inriktas på en reformering
av den sociala vårdlagstiftningen.
Det utredningsarbete som i detta
avseende pågår inom socialutredningen
skall mot bakgrunden av samhällsutvecklingen
innefatta en förutsättningslös
prövning av socialvårdens
mål och medel. Som jag förut framhållit
tror jag att de frågor som kommer
att aktualiseras vid detta utredningsarbete
är av grundläggande betydelse
inte minst inom det område av
socialvården som har berörts i interpellationen.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Aspling för svaret på min interpellation.
I samband med aktionen Alternativ
jul i Stockholm riktades uppmärksamheten
inte enbart på bostadsbristens
problem. I kanske ännu högre
grad aktualiserades ett annat allvarligt
socialt problem. Det chockerade säkert

Om åtgärder till stöd för hemlösa
många att ett mycket stort antal hemlösa
nödgas utstå svåra fysiska och
psykiska påfrestningar, som är förbundna
med att i kyla och otjänlig väderlek
tillbringa nätterna utomhus eller
i portar eller dylikt. På ett mycket påtagligt
sätt blottades de stora brister
som här finns och i vilka inryms problemen
med dessa människors isolering
och ensamhetskänsla. Det handlar
om den grupp människor som professor
Inghe i sin mycket uppmärksammade
bok betecknade som »de utstötta».

Låt mig helt kort stanna vid detta
De insatser som en del ungdomar gjorde
under julhelgen bidrog till att skapa
ökad gemenskap med dessa utstötta
Men samtidigt avslöjades på ett ganske
brutalt sätt att vi fortfarande har mycket
kvar att göra på socialvårdens område
trots de avsevärda framgångar och
förbättringar som har nåtts, i synnerhet
sedan den tid då socialvården betecknades
som fattigvård.

Många frågar sig säkert: Varför gillar
inte dessa hemlösa de olika ungkarlshotellen,
dag- och natthärbärgena och
— för att återknyta till Stockholm —
exempelvis Högalid? Varför drar man
sig för att gå till utrednings- och behandlingshem?
Det är uppenbart att åtskilliga
värderar befrielsen från dessa
inrättningar så högt att de hellre, t. o. m.
under den kalla årstiden, ligger ute, ligger
i rivningskåkar, utrangerade bilar,
portar osv. År det inte här som vi har
problemets kärna?

Jag vill återigen anknyta till professor
Inghes bok »Den ofärdiga välfärden».
Han ställde där en fråga: »Vad
är det som fattas i välfärden?» Och han
svarade: »Trygghetssystemet är i stort
utformat enbart efter ekonomiska behov.
Man tycks utgå ifrån att om alla
människors minimibehov i materiellt
avseende är garanterade, så ordnar sig
det mesta övriga också. Man bortser
från att det även finns emotionella behov,
behov av samvaro, av framgång,
av omväxling, av stimulerande upplevelser.
Välfärdssamhället har inte in -

8

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om åtgärder till stöd för hemlösa
tresserat sig härför tills vidare, måhända
med viss rätt, eftersom det gällt
att tillfredsställa de elementära behoven
först.»

Professor Inghe talar här om dem
i vårt samhälle som har sitt på det torra,
de etablerade, dem som har en jämn
inkomst. I varje fall talar han om de
medborgare som inte behöver ställas i
samma situation som de hemlösa. Men
om nu behovet av kontakt och stimulerande
upplevelser är så stort och
nödvändigt bland dem som har sitt på
det torra, så måste väl ändå behovet
av sådan samvaro vara ännu större
bland de människor som faktiskt har
lämnats åt sitt öde. Svårigheten för dessa
människor att ta upp kampen för
tillvaron måste ju vara betydligt större
än för dem som har det ordnat för sig.
Det framgår av statsrådets svar — både
till mig här i dag och tidigare i medkammaren
till herr Wiklund i Stockholm
— att han är helt på det klara
med vilket stort socialt problem det
här är fråga om. Statsrådet säger: »Enligt
min mening bör de statliga åtgärderna
inriktas på en reformering av
den sociala vårdlagstiftningen. Det utredningsarbete
som i detta avseende
pågår inom socialutredningen skall mot
bakgrunden av samhällsutvecklingen innefatta
en förutsättningslös prövning
av socialvårdens mål och medel.»

Jag vill inte polemisera mot dessa
uppfattningar. Det är naturligtvis alldeles
riktigt att förutsättningslöst pröva
socialstyrelsens mål och medel i den
snabba samhällsutveckling som pågår.
Jag är också på det klara med att de
frågor jag berört och tagit upp i interpellationen
i första hand är kommunala
angelägenheter. Detta befriar dock
inte de statliga myndigheterna ifrån att
ta initiativ när det kan anses påkallat.
Jag ser det därför som ett positivt svar
när statsrådet säger att socialstyrelsen
i den mån det behövs avser att ge kommunerna
råd och anvisningar för den
uppsökande verksamheten.

Jag har vidare i interpellationen

ställt frågan om en central kartläggning
av antalet hemlösa i landet. På det svarar
statsrådet Aspling att en sådan kartläggning
kommer att ske genom den
uppsökande verksamhet som bedrivs av
de kommunala socialnämnderna.

Det är naturligtvis ingen tvistefråga
vem som gör denna kartläggning. Huvudsaken
är att man får en bild över
vilka behov som finns och vilka problem
som i sammanhanget är aktuella. Det
är bara att hoppas att den kommunala
aktivitet, som visat sig efter den av
statsrådet åberopade lagändringen den
1 juli förra året, skall ge avsett resultat.

Låt mig, herr talman, avslutningsvis
konstatera att den debatt som följt på
de aktioner som genomfördes under
mottot Alternativ jul — sedermera Alternativt
samhälle — har haft sin betydelse.
De arrangemang som genomfördes
i julhelgen gav i allt väsentligt
ett lyckat resultat, vilket också har vitsordats
av ansvariga kommunala myndigheter
i Stockholm — om man därvid
bortser ifrån olika uttalanden från
borgerligt håll, t. ex. vid behandlingen
av denna fråga i Stockholms stadsfullmäktige.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten särskilt mycket utan bara göra
några korta kommentarer.

Jag skall inte gå in på bakgrunden
till aktionen här i Stockholm. Det som
då hände visar emellertid i sig självt
att här föreligger ett socialt problem.
Det gäller att söka finna metoder för
att så långt som möjligt lösa det problemet.

Jag har sagt i en debatt i medkammaren
i samma fråga, att välfärdssamhället
självfallet inte är problemfritt.
Det socialpolitiska arbetet är ständigt
inriktat på att finna lösningar, inte
minst på mänskliga problem i dagens
samhälle. Verksamhetsformerna måste
alltid anpassas till samhällsutvecklingen,
och en sådan strävan pågår.

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

9

Den utredning jag omnämnt i mitt
svar, socialutredningen, har till uppgift
att bl. a. penetrera frågor av detta
slag. Eftersom herr Werner citerade
professor Inghes bok, kan jag upplysa
herr Werner om att professor Inghe
själv deltar i det utredningsarbetet.

Jag vill gärna betona att den grupp
människor som det här gäller inte är
enhetlig. Den saken har påpekats flera
gånger. 1964 års nykterhetsvårdsundersökning
lämnade en rad intressanta
uppgifter, som till en del belyste förhållandena
för de grupper av människor,
som utan tvekan har problem av
skiftande slag och som ofta befinner sig
i en riskzon. Man betonade behovet av
nya öppenvårdsåtgärder av kollektiv
typ inom ramen för framtidens socialvård,
och man betonade angelägenheten
av att sådana åtgärder vidtas. Det
dominerande inslaget av ensamstående
individer i bl. a. nykterhetsklientelet
motiverar t. ex. anordnandet av gemensamlietslokaler
bl. a. för kulturella aktiviteter
samt förströelser och kontakter.
En verksamhet av denna art, som
svarar mot ett faktiskt behov, kan komma
att fylla en väsentlig, förebyggande
uppgift. Det är därför som den är viktig.
I möjligaste mån bör härvid aktiviteter
för särskilda kategorier undvikas.

Jag har tidigare sagt att detta är en
fråga som har många aspekter. Det är
inte lätt att finna några enkla generella
lösningar på problemen. Det är
frågor av djupgående karaktär.

Herr Werner säger att staten väl
ändå har uppgifter här. Javisst! Vi
medverkade alla till att åstadkomma
en snabb aktivitet bl. a. på detta område
genom den lagändring som jag
omnämnt i mitt svar och som nu ålägger
socialnämnderna uppgiften att bedriva
en aktiv, uppsökande verksamhet.
Det är ett led i arbetet. Jag vill gärna
säga att flera led återstår, men här har
vi att avvakta utredningen och dess
förslag.

Om åtgärder till stöd för hemlösa

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 16, angående anslag till
studiebidrag m. m. för budgetåret 1969/
70, hänvisades propositionen, såvitt den
avsåge ändring i studiehjälpsreglementet
och studiemedelsförordningen, till
lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds proposition nr 33,
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 34, angående godkännande av vissa
internationella överenskommelser på
den intellektuella äganderättens område.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 35, angående vidareutbildning och
fördelning av läkare m. m.;

nr 39, angående överlåtelse av staten
tillhörig fast egendom; och

nr 40, om befrielse i vissa fall från
skyldighet att återbetala ridhuslån.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 41, angående stödåtgärder på
fiskets område, in. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet: dels

skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående anslag
på tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1968/69 till Den inre riksdagsförvaltningen:
Kostnader för provisoriska
lokaler,

10

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om sabbatsår

dels ock skrivelse från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor angående
kompletterande anslagsframställning
för budgetåret 1969/70.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 918 och 919.

Om sabbatsår

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av motioner
om sabbatsår.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:224, av herr Dahlén m. fl., samt II:
260, av fru Nettelbrandt m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Ivungl. Maj :t begära utredning
rörande möjligheterna att inom
ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes giva enskilda individer
rätt att under livstiden åtnjuta
längre sammanhängande ledighet i
form av sabbatsår eller sabbatsledighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:224 och 11:260 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell (fp), herr Axelson (fp)
och fru Fr senkel (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 224 och It: 260 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förutsättningslös
utredning angående möjligheterna
att giva enskilda individer
en längre sammanhängande ledighet
från det ordinarie arbetet i form av
s. k. sabbatsledighet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Ordet sabbatsår kan
tyckas mera valt som en slogan än som
ett riktigt arbetsnamn, och det kan man
beklaga, om man vill. Det hade varit
klokare att kalla det för vad det är,
nämligen en möjlighet för allt fler löntagare
att få en sammanhängande ledighet
under sitt liv. Det behöver inte
vara ett år, det kan vara ett halvt år,
det kan vara några månader eller längre.

Jag förmodar att just ordet sabbat
för de allra flesta närmast för tanken
på vila. Det behövs naturligtvis också
vila under ett långt arbetsfyllt liv, men
vi åsyftar med den sammanhängande
ledighet som är föreslagen i motionen
att den även skall kunna användas på
andra sätt. Vi har väl minst av allt tänkt
att man skall sitta och rulla tummar
eller ligga på sofflocket.

I utlandet, där man länge prövat ett
system med just en hopsparad semester
eller sammanhängande ledighet, har
denna ofta använts till studier. Många
av oss har säkert sammanträffat med
lärare från Förenta staterna som just
har tillbragt sitt sabbatsår med att resa
runt i Europa och även har kommit hit
till Sverige för att studera olika länders
undervisningsmetoder och annat
som kan befrämja deras eget arbete
hemma. I Amerika har dessutom en bilarbetare,
som har vissa kvalifikationsår,
rätt att ta ut en längre ledighetsperiod.
I Australien har metallarbetare
och typografer samma möjligheter, och
jag skulle kunna räkna upp en hel del
länder där sådant förekommer.

Det är mycket lätt att göra sig lustig
över denna motion. Det gjorde också
en yngre nykommen socialdemokratisk
riksdagsman genom att kalla den för ett
aprilskämt i januari. Men det kanske
inte är lika lätt för vederbörande att
gå förbi sin egen representant i regeringen,
statsrådet Geijer, som alldeles
nyligen förklarade att detta är en reform
som med all säkerhet kommer på
1970-talet.

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

11

Under TCO:s utbildningsdagar i slutet
av år 1968 uttalades också från LO
att de som varit ute i arbetslivet sju till
åtta år bör få ett studieår vid vuxen
ålder, något som kanske borde noteras.
Från företagarsidan har samma synpunkter
lagts fram. Det är alltså inte
ett hugskott från oppositionshåll som
är så alldeles lätt att klubba ner.

Jämlikhetssträvan är ju ett honnörsord
i våra dagar. Vi har nyligen läst
att en arbetsgrupp inom det socialdemokratiska
partiet under ordförandeskap
av Alva Myrdal är full av god
vilja att finna åtgärder för att skapa
större jämlikhet på olika fronter. Det
tycks inte vara så lätt att finna praktiska
utvägar och åtgärder. Här kan vi
tillhandahålla ett fält att arbeta på. Var
så goda! Vi vill inte införa systemet i
morgon, så verklighetsfrämmande är vi
inte, och det står heller inte i reservationen.
Vad vi begär är en förutsättningslös
utredning. Med sikte på 1970-talet och inte minst med tanke på den
ökade stressen i vårt samhälle vore det
klokt om kammaren följde reservationen.
Ty sabbatsåret kommer, var så
säker!

Vi skall vid denna riksdag också
diskutera pensionsåldern. Det finns
många förslag, ett om sänkt generell
pensionsålder och ett annat om sänkt
pensionsålder för vissa grupper med
påfrestande arbete. Dessutom diskuteras
en flexibel pensionsålder och även,
men inte minst, en individuell pensionsålder.
Det senaste alternativet är
naturligtvis det ur alla synpunkter mest
rättvisa och kloka. Vi vill i diskussionen
införa en möjlighet för människor
som vill — observera som vill — att
under en tid, då de har kraften och
lusten i behåll, studera eller på annat
sätt öka sina kunskaper om människorna
och se sig om i denna förunderliga
värld. Det kan ske genom möjligheten
att lägga samman den lagliga semestertiden
för olika år.

Vi har allesammans i denna kammare
fått avge röstprov. Jag fick en an -

Om sabbatsår

modan om att lyssna på min egen röst.
Det befanns att man hade valt ett avsnitt
ur det anförande som jag för några
år sedan höll om utredning om införandet
av en sammanhängande ledighet
ifrån arbetet. När jag lyssnade på
det så tänkte jag att om mina barnbarn
i slutet av 1970-talet eller början på
1980-talet får möjlighet att höra detta
band, vilket ju inte är så otroligt, kommer
de att säga: »Farmor tillhörde ett
framsynt parti.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag bär ingenting att
erinra emot en utveckling som går dithän
att fru Hamrin-Thorell får någonting
att glädjas åt på gamla dagar, om
inte för annat så för att barnbarnen
får tillfälle till att ta del av anförandena
i riksdagen. Frågan om sabbatsår
kan möjligen vid den tidpunkten ha
större aktualitet än i dag. Jag har nämligen
mycket svårt att tänka mig att
det här med sabbatsår kan bli någonting
för folk i allmänhet. Däremot förstår
jag att det för vissa tjänstemannagrupper
i de högsta skikten kan bli en
fråga — möjligen existerar den redan
i ciag — som kan få större omfattning
i framtiden. Det är emellertid säkerligen
en sak som kan ordnas genom
överenskommelse mellan arbetsgivaren
och den som skall komma i åtnjutande
av en sådan förmån, om vi nu skall
kalla det förmån, men däremot inte
något som kan behöva föranleda vare
sig utredning eller lagstiftning.

Hur realistisk man än vill vara är
det mycket svårt att över huvud taget
tänka sig att det ens i framtiden skulle
kunna bli aktuellt med någonting av
den karaktären att var och en under
sin aktiva tid skulle kunna beredas låt
oss säga ett ledighetsår av det här slaget.
Jag sade redan i utskottet att om
det skulle finnas någon möjlighet att

12

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om sabbatsår

åstadkomma sådan ledighet för alla under
deras aktiva tid, måste man räkna
med att åtminstone 50 000 personer om
året skulle få ledighet från sina arbeten.
Det finns nämligen bortåt tre miljoner
löneanställda i landet, och om
var och en skulle få sådan ledighet under
en aktiv tid på 30—40 år, måste
det årligen bli många som beredes ledighet.

För den grupp i samhället som jag
representerat och väl fortfarande representerar
finns det nog vissa risker
för att de får ett sabbatsår under sin
aktiva tid i form av arbetslöshet, där
de ser det som en om inte tillfredsställande
så dock lösning att de kan uppbära
arbetslöshetsunderstöd eller omställningsbidrag
eller något i den stilen.
De har dock därvid alltid skyldighet
att anmäla sig på arbetsförmedlingen,
eftersom de skall stå till arbetsmarknadens
förfogande för att ha rätt
till att lyfta förmåner av detta slag.

Följaktligen, herr talman, betraktar
jag tanken på ett sabbatsår på basis av
en utredning med åtföljande lagförslag
som så verklighetsfrämmande att jag
inte anser att det för närvarande finns
anledning att syssla med den. Om frågan
kan bli aktuell om 10—15 år vet
jag inte någonting om, och det gör förmodligen
inte fru Hamrin-Thorell heller.
Skulle frågan bli aktuell hinner
man väl klara de problem som sammanhänger
med möjligheten att bereda
folk den ledighet som tydligen då skulle
stå till buds.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
berörde i sitt inlägg en del aktuella
saker inom det område som andra lagutskottet
har att behandla och som vi
bör ha i åtanke. Hon nämnde att det
finns en strävan till jämlikhet i de frågor
vi behandlar och debatterar, och
att det tydligen för en del — jag cite -

rar fortfarande fru Hamrin-Thorell —
var svårt att hitta områden för insatser.
Frågan om ett sabbatsår var emellertid
ett sådant område. Nog måste
man väl fråga sig om detta med ett
sabbatsår är den mest angelägna reformen
att diskutera i dag och på lång
sikt. Visserligen sades det här att det
kan vara roligt när man blir gammal
att kunna säga: Denna fråga har man
tagit upp i riksdagen och att man då
var mycket framsynt och tillhörde ett
framsynt parti. Om man äger kännedom
om arbetslivet, hur det ser ut i
dag och om de behov som där finns av
insatser på olika områden, då är jag
klar över att man bör bli ganska gammal
innan frågan om ett sabbatsår kan
bli en angelägen reform och en reform
med bredd. Det vill jag ändå säga från
denna plats. För den som känner till
vardagslivet i vårt samhälle och vad
som brister där råder det väl inget tvivel
om att det finns en rad områden
där det i dag behövs reformer för att
skapa en bättre situation för de många
människorna.

Andra lagutskottet gjorde en resa i
höstas, och då upptäckte en hel del ledamöter
att det fanns brister i vårt
samhälle. Jag tänker bl. a. på den diskussion
och det beslut som vi då fick
om gruvarbetarnas pensionsålder. Det
sades vid detta tillfälle att det finns en
rad grupper i samhället som är i samma
situation. Fru Hamrin-Thorell tog
ju själv upp frågan om pensionsålder
här och betonade att det är en fråga
som måste komma med i bilden.

Pensionsfrågan kommer om någon
vecka att behandlas här i riksdagen,
och jag skall inte föregripa behandlingen
därav. Vi har en rad andra områden
inom t. ex. arbetslivet och miljöförhållandena,
där det finns utrymme
för insatser. Vi har anledning att fundera
på människans ställning i ett samhälle
i förvandling och hur det verkar
för de många människorna som där
utsätts för påfrestningar. Det är områden
som berör de stora grupperna.

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

13

Dessa frågor — t. ex. pensionsfrågor
—- måste ges förtursrätt.

Visst kan det vara tjusigt att syssla
med utopia ibland, men det finns fog
för att i riksdagen säga: Låt oss syssla
med de frågor som är verklighetsnära
och lösa dem, innan vi svävar ut alltför
mycket i en ljusblå utopias värld.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
fällde ett yttrande som jag tycker
är intressant i sammanhanget. Det berörde
en sak som vi motionärer har
tagit upp. Herr Strand sade att det blir
i hög grad aktuellt för en hel del löntagare
att oupphörligen skaffa ett nytt
arbete och att det kan bli omställningssvårigheter
för dem. Det är verkligen
sant. Det är många som i dag har anledning
att känna det som en mycket
påträngande aktualitet.

En av anledningarna till att vi har
motionerat är just att utvecklingen i
samhället går mot större rörlighet. Folk
flyttar mer mellan olika yrken — ibland
på grund av tvingande nödvändighet
men ibland också därför att de upplever
det som angeläget att få möjlighet
att förnya sig. Många kan inte i det arbete
som de har startat med få den
tillfredsställelse som de gärna skulle
vilja ha. Förhållandena är många gånger
pressande, och det kan vara så att
enskilda individer upplever just sina
egna arbetsförhållanden som särskilt
påfrestande. Vi har därför, herr talman,
i vår motion visat på att en av anledningarna
till att över huvud taget diskutera
dessa frågor är det ökade behov
av t. ex. vuxenutbildning som kommer
att föreligga i vårt samhälle.

I det mest industrialiserade samhället
i världen, Amerikas förenta stater, har
man för åtskilliga år sedan börjat införa
detta system. Nu tror vi inte att
det blir fråga om sabbatsår, utan det
blir givetvis kortare perioder — sabbatsledighet
är väl ett bättre uttryck.

Om sabbatsår
I USA, herr talman, är det inte några
speciella löntagargrupper — inte som
herr förste vice talmannen sade högre
tjänstemannagrupper — som varit intresserade
av denna fråga utan det är
alla typer av löntagargrupper. Därför
tycker jag att utskottets talesman var
ganska konservativ, om uttrycket tillätes,
när han menade att detta är en
fråga av så oerhört långsiktig karaktär,
att det i dag inte finns anledning att
över huvud taget diskutera den på allvar.

Ingen tror väl att den utformning
som arbetstiden nu har och den som
närmast iir aktuell är någonting som
inte kommer att förändras. Det blir i
alla industriella samhällen ytterligare
diskussion om hur arbetstiden skall ordnas.
Det kan vara fråga om en generell
förkortning av arbetsveckan, och det
kan vara fråga om en längre semester.
Det finns anledning att slå fast att den
framtida utvecklingen inte är så spikad
att det inte i vårt land liksom i andra
länder kan vara aktuellt att lägga ihop
en del av den minskade arbetstiden till
längre perioder. Jag tror att detta skulle
vara ett utomordentligt inslag i ledet
att skapa ökad valfrihet för alla typer
av löntagargrupper. Det gäller inte här
alldeles speciellt en tjänstemannafråga,
utan jag skulle snarast tro att just arbetargrupperna
i framtiden kommer att
få ett särskilt behov av att efter kanske
15 å 20 år i arbetslivet erhålla möjlighet
att utbilda sig — och sabbatsledigheten
ger ju en utmärkt möjlighet därtill
— för nya och, som de upplever
det, mera meningsfyllda uppgifter. Jag
anser därför att herr förste vice talmannen
har fel när han säger att detta
ligger så långt bort i framtiden. Det är
en fråga som vi behöver diskutera i dag,
och jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vet inte om det
finns så stor anledning att säga någon -

14

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om sabbatsår

ting ytterligare i denna fråga. Jag tycker
inte att herr Dahlén i sitt anförande
fört den något närmare verkligheten.
Han har fortfarande ett resonemang
där han blandar in både arbetslöshet
och studier och litet sådant, och
jag har i varje fall från början tolkat
motionen — som vi ju behandlat en
gång tidigare i riksdagen — såsom ett
önskemål att utreda frågan om att bereda
de anställda i allmänhet möjlighet
att ägna sig åt någonting annat än sitt
arbete och att fritt välja vad de vill
syssla med. Vidare skulle man utreda
frågan på vilket sätt de anställda skulle
få sin försörjning under denna tid. Jag
känner mycket väl till att det inom
vissa konstnärliga verksamheter fordras
låt oss säga ett sabbatsår eller någonting
liknande som innebär att vederbörande
far ut i världen för att studera
hur motsvarande verksamhet bedrives
på annat håll och vilken inspiration
detta kan ge. Men att jag inte
har någon tanke på att exempelvis en
som blir arbetslös skulle få tillräcklig
stimulans eller tillräckligt intresse att
ägna sig åt någonting annat än att söka
ett nytt arbete så snart som möjligt, det
är den konservatism som ligger i mitt
sinne. Min uppfattning är nämligen mera
jordbunden och jag vill inte sväva
ut, inte precis i rymden men i vart fall
långt i det blå i en sak som möjligen
blir aktuell för ett mindre antal av dem
som är verksamma i vårt samhälle men
långt ifrån för den stora majoriteten
—- tillåt mig att säga det, herr Dahlén.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
gjorde mig litet förvånad ur vissa
synpunkter. Det föreföll som om han
inte hade läst motionen, där en rad av
de saker jag här nämnde tagits upp och
en hel del andra saker också. Men då
förhåller det väl sig på det sättet, att
majoriteten i andra lagutskottet inte
läst motionen och verkligen inte fun -

derat över frågorna. Då förstår jag lättare
hur man kunnat komma till den
negativa slutsats man gjort.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 16.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

15

Ang. inkomstprövningen
Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av motioner om lagfäst rätt till
tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av motioner
angående inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall.

I ett sammanhang hade andra lagutskottet
behandlat fem till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 762,
av fru Hultell m. fl., och II: 907, av fröken
Wetterström m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att pensionsförsäkringskommittén
finge i uppdrag
att med förtur utreda frågan om avskaffande
av inkomstprövningen beträffande
änkepension för dem, vars
män avlidit före den 1 juli 1960;

2) de likalydande motionerna I: 784,
av herr Pettersson, Harald, och herr
Pettersson, Axel Georg, samt II: 873, av
herr Gustafsson i Stenkyrka och herr
Börjesson i Falköping, i vilka yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om en snabb översyn
av reglerna för erhållande av änkepension
i syfte att eliminera de orättvisor,
som gällande bestämmelser innebure,
i de fall då makens död inträffat
före den 1 juli 1960; ävensom

3) motionen 11:389, av fru Ekroth
och herr Almgren, i vilken motion föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om sådana
direktiv till den sittande pensionsförsäkringskommittén,
att frågan om
»övergångsänkornas» pension gåves
förtur i kommitténs arbete, så att delbetänkande
därom snarast kunde avlämnas.

beträffande änkepension i vissa fall
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

a) motionerna I: 762 och II: 907,

b) motionerna I: 784 och II: 873,
samt

c) motionen 11:389,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Eric Carlsson (ep), Blomquist (m),
Axelson (fp) och Lundberg (s), fröken
Wetterström (m), fru Nilsson (ep)
samt fru Frsenkel (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 762 och 11:907, motionerna
I: 784 och II: 873 samt motionen II: 389
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
pensionsförsäkringskommittén måtte
åläggas att med förtur behandla frågan
om övergångsänkornas pensionsförhållanden
i syfte att nuvarande inkomstprövning
skulle avskaffas.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Vissa frågor kommer
envist tillbaka. Frågan om de s. k.
övergångsänkornas pension hör till
dem. I år tycks envisheten ha vuxit i
styrka. Utskottet har haft fem motioner
i ämnet att behandla, motioner inte
bara från oppositionen. Bakgrunden
torde kammaren väl känna.

År 1960 reformerades formerna för
änkepensioneringen. Datum den 1 juli
1960 blev en skiljelinje. De som blivit
änkor efter denna dag har ingen inkomstprövning
av sin pension. Det har
däremot de som blivit änkor före detta
datum, vilket för dessa människor innebär
att pensionsförmånen minskas
med en tredjedel av änkans inkomst i
den mån den överstiger 1 700 kronor
om året.

Detta att vi har två grupper inom
änkepensioneringen med olika bedömning
har upplevts som mycket otill -

16

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Ang. inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

fredsställande ur rättvisesynpunkt. Envisheten
medförde att riksdagen år
1964 överlämnade motioner om utredning
och översyn av reglerna för änkepensioneringen
till pensionsförsäkringskommittén.

Reservationen vid utskottsutlåtandet
i dag följer upp årets motioner och föreslår
»att pensionsförsäkringskommittén
åläggs att med förtur behandla frågan
om övergångsänkornas pensionsförhållanden
i syfte att nuvarande inkomstprövning
avskaffas».

Herr talman! Jag har för mig att det
hör till vårt arbete här i riksdagen att
rätta till orättvisor inom vårt ansvarsområde,
nämligen lagstiftningen. Jag
är medveten om att denna fråga på sitt
sätt är invecklad, bl. a. ur ekonomisk
synpunkt. Men den goda viljan måste
vi visa att vi på allt sätt vill komma till
rätta med problemet. I dag begär envisheten
att frågan behandlas med förtur
av pensionsförsäkringskommittén.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga efter herr Blomquists anförande.
Det är emellertid ett par saker jag
skulle vilja påpeka. För folkpensioneringen
inklusive änkepensioneringen
inom folkpensioneringens ram har vi
avskaffat behovsprövningen. Alla erhåller
sin pension utan behovsprövning,
men annorlunda är det när det
gäller änkepensioneringen under förutsättning
•—• och här kommer vi in på
frågan om övergångsänkorna — att man
blivit änka före den 1 juli 1960. Där
går gränsen.

Som det redan har sagts gjorde riksdagen
1964 en framställning om att
pensionsförsäkringskommittén skulle
behandla frågan om övergångsänkorna
för att komma till rätta med deras problem.
Det har nu gått fem år, och det
är då ganska naturligt och förståeligt
att det har väckts en rad motioner i

vilka det begärs att denna fråga skall
behandlas med förtur inom kommittén.
Motionerna får väl ses som ett utslag
av otålighet, ty det finns all anledning
att försöka ändra på ett förhållande
som för vederbörande känns orättvist,
tungt och svårt att bära. De människor
som råkat hamna på fel sida om gränslinjen
den 1 juli 1960 anser sig — därom
är jag ense med dem — vara en
grupp som kommit i kläm. Att det rör
sig om en liten grupp gör inte problemet
mindre för berörda människor.

Det framstår som angeläget att vi gör
vad vi kan för att åstadkomma all möjlig
rättvisa, så att dessa människor
känner att de blir behandlade på samma
sätt som andra. Det är från den
utgångspunkten man får se motionerna
och den reservation som avgivits till
utskottets utlåtande. Bakom reservationen
står representanter för alla de fyra
partier som är företrädda i utskottet.
Det kan tilläggas att andra kammaren
vid sin behandling av denna fråga följde
reservanternas förslag. Det finns
alla skäl för första kammaren att handla
på samma sätt i dag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru HULTELL (m):

Herr talman! Herrar Blomquist och
Carlsson har i allt väsentligt sagt vad
som behöver sägas i denna fråga. Ärendet
har ju också vid flera tillfällen aktualiserats
både i motioner och interpellationer.
Som motionär såväl i år
som tidigare vill jag ändå säga några
ord i frågan.

När 1964 års riksdag beslöt att överlämna
motionerna till pensionsförsäkringskommittén
hoppades vi motionärer
att frågan om inkomstprövningen
beträffande dessa änkepensioner skulle
tas upp till behandling i kommittén
före åtskilliga andra frågor, eftersom
det här gäller en speciell avgränsad
grupp. När sedan pensionsförsäkringskommittén
i maj 1968 avlämnade ett

Onsdagen den 12 mars 19G9

Nr 10

17

Ang. inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

delbetänkande var tyvärr inte denna
fråga slutgiltigt behandlad. Vad som
händer för dessa änkor är att det avgiftsfria
beloppet höjs från 1 700 till
2 000 kronor. Inkomstprövningen tar
kommittén inte ställning till.

Utskottsmajoriteten säger i utlåtandet
att man i avvaktan på kommitténs
förslag får fortsätta på den inslagna
vägen att söka förbättra inkomstprövningsreglerna.
Ja, herr talman, då blir
det väl liksom hittills någon eller några
hundralappar varje gång. Det kan
inte vara tillfredsställande att vi inte
efter nio års bestående orättvisor kan
få en lösning på denna pensionsfråga.
Det gäller ändå en förhållandevis liten
grupp pensionärer.

Vi motionärer anser liksom reservanterna
-—• som i år är flera än tidigare
— att frågan bör behandlas med förtur
av pensionsförsäkringskommittén så att
förslag till lösning av hela frågan snarast
kan framläggas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skulle med några
ord vilja motivera, varför jag inte kommer
att rösta med reservanterna i denna
fråga och varför mitt namn inte
återfinns under reservationen.

Herr Carlsson sade att representanter
för samtliga demokratiska partier
skrivit under reservationen. Det är alldeles
riktigt, men det var också dessa
fyra partier som en gång beslutade i
den här frågan och som därmed tyvärr
gjorde en ur vissa synpunkter mindre
lycklig gränsdragning mellan dem som
blivit änkor efter år 1960 och dem som
blev änkor före år 1960. Vi kan därför
inte skylla ifrån oss i det här fallet,
och det kan inte herr Carlsson heller.
Vi får väl ändå stå för det beslut som
vi gemensamt fattade den gången.

Jag ömmar i lika hög grad som någon
av de andra partirepresentanterna
för denna grupp av människor, av vil 2

Första kammarens protokoll 1D6D. Nr 10

ka många utan tvivel har det svårt. Det
finns emellertid grupper som har det
lika svårt. I nästa ärende på föredragningslistan
behandlas de frånskilda
kvinnorna, men ingen har reserverat
sig beträffande dem. Även de ensamstående
kvinnorna med barn har det
besvärligt. Det finns alltså grupper av
kvinnor som har det svårt — det är
inte fråga om annat — grupper som
vi alla ömmar för.

Den grupp som vi nu talar om är
inte så liten. Den utgör, enligt uppgifter
som jag har fått, ungefär 22 000
kvinnor. Den gruppen kommer inte —
som många kanske tror — att snabbt
försvinna eller minska, utan den kommer
även i framtiden att ha anspråk
på en icke behovsprövad pension. Kostnaderna
är alltså inte så obetydliga.
Vad som har motiverat mitt ställningstagande
är att andra lagutskottet —
även reservanterna — för två år sedan
har beslutat att till pensionsförsäkringskommittén
remittera hela frågan
om översyn av pensionssystemet, inte
minst med hänsyn tagen till de olika
grupper av kvinnor vilkas pensioner
är svåra att beräkna och som i många
avseenden har det svårt. Bakom denna
begäran om remiss till pensionsförsäkringskommittén
stod bl. a. Sigrid Ekendahl
och Arne Geijer. Den grundade
sig även på en tidigare av folkpartiet
väckt motion, med Cecilia Nettelbrandt
i spetsen, i vilken vi begärde denna
översyn, eftersom vi ville att förhållandena
skulle bli rättvisare, inte minst
för kvinnorna.

Vi begärde att översynen skulle avse
dels jämlikheten, dels möjligheten att
införa en egenpension för kvinnorna,
så att de slapp vara avhängiga av mannens
pension på det sätt de nu är. Det
var, menade vi, ett grepp som skulle
leda till en rättvisare pensionering. Jag
anser alltså att det är ologiskt att lappa
på det gamla dåliga system vi har och
finner det betydligt lämpligare att invänta
resultatet av den pågående utredningen.

18

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Ang. inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

Herr talman! Motiveringen för mitt
ställningstagande är att om man bryter
ut denna lilla grupp — jag vill inte bli
beskylld för att jag inte ömmar även
för den — måste man ändå ta med den
i en översyn av det gamla systemet och
vid tillskapandet av ett nytt system. Det
innebär alltså att flytta gruppen fram
och tillbaka. Det finns många grupper
som man i så fall skulle göra precis
likadant med, och jag anser att det är
olämpligt. Jag tror att utredningen går
långsammare, om man tillgriper det
tillvägagångssättet och att vi fortare
når resultat om riksdagen bifaller utskottets
hemställan, vilket jag förmodar
att förste vice talmannen kommer
att yrka.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Om vi hade kunnat behandla
dylika frågor utan att ta hänsyn
till kostnaderna förmodar jag att vi
inte skulle ha svårigheter att fatta ett
enhälligt beslut. Men faktum är att när
reformen genomfördes 1960 fanns inte
möjlighet att införa en änkepension av
det innehåll som eljest togs in i lagförslaget,
om man skulle ta hand om alla
som redan vid den tidpunkten var änkor.

Det rörde sig om betydligt över
100 000, av vilka inte mer än en tredjedel
redan hade hjälp i någon form.
Änkepensioner var nämligen tillgängliga
endast för den som var 55 år vid mannens
frånfälle. Dessutom fanns ett särskilt
änkebidrag till dem som blev änkor
och hade barn under 12 år i sin
vård. Det fanns också särskilda barnbidrag
som dessa änkor kunde lyfta.
Allt detta slopades 1960 och man antog
en pensionsordning, även för änkorna,
som i stort sett anknöt till vad man
räknade med att samhället skulle ha
råd med.

Även de kvinnor som hade blivit änkor
före den 1 juli 1960 togs alltså in i
systemet. För dem blev reglerna mot -

svarande dem som gällde för kvinnor
som blev änkor efter den 1 juli, men
med den begränsningen att inkomstprövning
tillämpades för dem som vid
den tidpunkten redan var änkor. Men
de som var änkor den 1 juli 1960 fick
barnpensionen precis som de som blev
änkor därefter. De fick alltså en betydande
förbättring genom att de fick
pensioner efter det nya systemet.

Vi är väl fortfarande i den situationen
att — även om det rör sig om en
relativt liten grupp — kostnaderna ändå
hindrar oss att ta det steg som motionärerna
och reservanterna vill att vi
skall ta. Vi har ingen riktig statistik,
men för närvarande lär ungefär 27 000
av dem som blev änkor före den 1 juli
1960 uppbära pension. En del får hel
pension och en del reducerad på grund
av inkomstprövningen. Men vi har i dag
ingen kännedom om hur många som
har inkomster av den storleksordningen
att de inte kunnat tillerkännas pension.

Men om jag minns rätt var det 1960,
när vi prövade ärendet, ungefär 35 000
som hade etablerat sig på förvärvsmarknaden
så att de hade inkomster av
den storleken att de inte kunde komma
i fråga om man tillämpade inkomstprövning.
Förmodligen har de fortfarande
sin försörjnng ordnad genom
förvärvsarbete och har inkomster av
den storleken, alltså ungefär 15 000 kronor.
Där går gränsen för att de skall få
änkepension eller någon del därav. Hur
många de är i dag vet vi inte. Men
eftersom det var 54 000 som fick pension
1960 och det återstår 27 000 av
dessa — och vi räknar med ungefär
samma minskning i antalet av dem som
inte fick någon pension 1960 — så
skulle dessa 35 000 ha reducerats till
mellan 17 000 och 20 000. I varje fall
räknar man litet grovt med att kostnaderna
för att genomföra motionärernas
önskemål, som reservanterna anslutit
sig till, uppgår till åtminstone 85 miljoner
kronor.

Jag förmodar att pensionsförsäkringskommittén,
när den nu inte lagt

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

19

Ang. inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

fram något förslag till lösning av denna
fråga, har räknat med att man haft
bättre nytta av dessa 85 miljoner på
annat håll. Man har väl också räknat
med att i varje fall de som har det
sämst ställt bland de äldre änkorna
eller övergångsänkorna ändå får sin
pension. De som har sin försörjning —
i varje fall huvudsakligen — ordnad genom
förvärvsarbete får väl vänta tills
förhållandena är sådana att man kan
slopa den nuvarande inkomstprövningen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
rör ju om ordentligt i grytan. Jag lovar
dock att inte beskylla henne för att inte
ömma för, som hon säger, »denna lilla
grupp». Men nog är hon ute på farlig
mark när hon börjar tala om alla andra
grupper i samhället och särskilt grupper
av kvinnor som har det svårt, och
när hon, som jag tyckte, försökte att
något bagatellisera just rättvisefrågan
— det är ju den det handlar om.

Hon för också in de verkligt stora
framtidsvisionerna i debatten. Det är
intressant, och jag skall gärr.a följa med
i hennes visionära verksamhet. Jag är
helt medveten om att utvecklingen i
vårt samhälle alltmer går därhän att
synen på änkepensionen som det avgörande
trygghetsmomentet för en
kvinna blir inaktuell. Men vi är inte
där ännu, och jag tror att den grupp
som vi i dag talar om har föga hjälp
av Ruth Hamrin-Thorells framtidsvisioner.

Den ärade utskottsordföranden är lika
massivt och solitt saklig som alltid.
Han för naturligtvis in diskussionen på
de ekonomiska områdena och använder
stora, tunga siffror. Men, herr Strand,
vi skall i dag inte ta slutlig ställning
till frågan, om inkomstprövningen helt
skall avskaffas. Problemet gäller om
riksdagen skall få möjlighet att rätta

till övergångsänkornas egenartade och
av många som orättvisa upplevda pensionsförhållanden.
Märk väl att det i
dag gäller förtur vid behandlingen i
pensionsförsäkringskommittén.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! När jag lyssnade till
fru Hamrin-Thorell fick jag en känsla
av att det var eftertankens kranka blekhet
som infunnit sig, detta enär hennes
namn inte finns med på reservationen.
Hennes övriga partikamrater finns ju
med där liksom representanterna för de
borgerliga partierna. Det var väl därför
fru Hamrin-Thorell försökte rättfärdiga
sitt ställningstagande med att
tala om andra saker, som inte löser
dessa problem.

Man säger att detta inte är någon
liten grupp. Tydligen är den dock inte
tillräckligt stor för att man skall ägna
den intresse. Då är det mera angeläget
att tala om sabbatsår, som kanske kan
förverkligas på 1980-talet.

Här har vi ett ärende på vardagsnivån,
det rör människor som i dag sitter
mitt uppe i bekymren och känner orättvisan
inpå sig. Detta har föranlett motioner
från olika partier i riksdagen,
och det har lett till att man ställer sig
bakom en reservation.

Pensionsförsäkringskommittén har
att behandla detta ärende, och därifrån
väntar man ett förslag som skall eliminera
orättvisorna. Jag skulle vilja be
kammarens ärade ledamöter att ta del
av yrkandena i de fem motioner som
omnämns på första sidan av utskottets
utlåtande. När man ser vilka som motionerat
förstår man också av det, var
uppslutningen kring dessa önskemål
finns.

Till utskottets ärade ordförande vill
jag säga, att visst är kostnadsfrågan ett
hinder. Det problemet skall pensionsförsäkringskommittén
pröva för att sedan
lägga fram ett förslag som skall undanröja
vad man betraktar som orättvist.
Att frågan är aktuell och har va -

20

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Ang. inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

rit aktuell bevisar väl riksdagens år
1964 gjorda framställning, att pensionsförsäkringskommittén
skulle ta itu med
dessa frågor.

Rättvisa och jämlikhet har varit honnörsord
i debatterna detta år. Här är
ett ärende, där dessa honnörsord bör
vara med i bilden. Här bör de mänskliga
dimensionerna tillmätas ett utrymme
som gör att människor, oavsett
om de tillhör en stor eller liten grupp,
känner sitt värde och inte anser sig
orättvist behandlade. Tyvärr är det
många av dem vi här diskuterar som
i dag känner sig orättvist behandlade.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det var inte eftertankens
lcranka blekhet som grep mig.
Herr Carlsson måtte — i likhet med
Homerus — slumrat till i andra lagutskottet,
vilket ju är mänskligt. Där lade
jag fram precis samma motivering för
min ställning som här i kammaren.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Blomquist tycks
ha tolkat både motionerna och reservationen
så att man inte kräver ett
slopande av inkomstprövningen. Men
vad är det då man vill?

Jag har i alla fall tolkat motionerna
så att man vill ha bättre fart på utredningen,
vilket skall resultera i ett slopande
av inkomstprövningen för de
s. k. övergångsänkorna.

En uppmjukning av inkomstprövningen
har redan tidigare gjorts. Man
tillämpar endast en tredjedels reduktion
beträffande inkomst för övergångsänkorna,
medan avdraget som bekant
stiger till två tredjedelar av andra
behovsprövade förmåner till andra
pensionärer efter en viss årsinkomst.

Herr talman, jag tror inte det finns
någon anledning att bifalla reservationen
bara för oklarheten om vad reservanterna
egentligen syftar till. Jag vidhåller
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! De sista älskvärda orden
får jag väl ändå besvara. Jag tänker
mig att det i alla fall skall ske något
i pensionsförsäkringskommittén.

Den skall väl efter noggrant övervägande
redogöra för hur den ser på hela
denna sak. Vi har — det har vi sagt —
den uppfattningen att det är orättvist
med uppdelningen i två grupper av
änkor och två olika sätt att se på änkepensioneringen.

Med tanke på den lagstiftning vi har
tycker vi att det är riktigt att man tar
bort inkomstprövningen, men det kan
ju tänkas att expertkommittén kommer
fram till en annan syn på problemet.
Det vet vi ingenting om. Vi lägger därför
fram vårt önskemål, och vi hoppas
att vi har rätt. Föreslår kommittén sedan
något annat, så skall vi ta det under
övervägande.

Det viktigaste i dag — det återkommer
jag till, herr Strand — är att denna
fråga blir behandlad med förtur i
pensionsförsäkringskommittén. Bakom
detta krav ligger just känslan att rättvisa
bör ges åt en grupp som vi anser
vara orättvist behandlad.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hultell begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

21

Ju j

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 57.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av motioner om rätt för frånskild
kvinna till änkepension, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om införande av provisoriskt körkort

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av motioner
om införande av provisoriskt körkort.

Till behandling hade tredje lagutskottet
föreliaft

dels en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad
motion, nr 102, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl.,

dels ock två till lagutskott hänvisade,
likalydande motioner, nr 149 i första
kammaren av herr Sveningsson m. fl.
och nr 164 i andra kammaren av herr
Börjesson i Falköping in. fl.

I motionerna 1:149 och 11:164 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till

Om införande av provisoriskt körkort
Kungl. Maj :t måtte hemställa om tillsättandet
av en utredning rörande frågan
om provisoriska körkort med uppgift
att snarast framlägga förslag till
bestämmelser för provisoriska körkort
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:149 och II: 164
samt II: 102 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Ernulf (fp) och herr Franzén i Träkumla
(ep), vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
redovisas bl. a. behandlingen av
motionerna I: 149, som jag har avlämnat,
och II: 164 av herr Börjesson i
Falköping in. fl. med förslag om utredning
i syfte att få ett system med provisoriska
körkort.

Frågan har vid många tillfällen tagits
upp i riksdagen men avvisats år
efter år. Den togs upp redan i 1953 års
trafiksäkerhetsutredning, och i bilförarutredningen
för några år sedan
sysslade man även med denna sak.

Att detta förslag möter ett så kraftigt
motstånd beror med sannolikhet
på att det är föga populärt. Vi är nog
aila medvetna om att det skulle vara
en impopulär åtgärd att införa en särbestämmelse
för nya körkortsinnehavare.
Här gäller det emellertid människoliv,
liksom det gjorde när vi förra
veckan diskuterade narkotikafrågan.
Det är människoliv som skall räddas,
och då har det ingen betydelse om förslaget
är populärt eller inte.

Det är numera inte så många människor
av äldre årgång som tar körkort,
utan det är i stor omfattning ungdomar
som strax efter att ha fyllt 18 år begär
att få avlägga prov för körkort. De har
i många fall kostat på sig en dyrbar
och omfattande utbildning. När de får

22

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om införande av provisoriskt körkort
sitt körkort tror de säkert att de kan
köra bil och har rätt att köra under
så stor frihet som möjligt. De vill inte
fungera som ett slags provisoriska bilförare
med ett hot över sig att deras
provisoriska körkort lätt kan bli indraget.

Även om det ställs stora krav på dem
som skall ta körkort, även om körkortsutbildningen
är omständlig och ytterligare
skulle skärpas, har jag den uppfattningen:
att verkligen lära sig köra
bil trafiksäkert, att få en god rutin som
bilförare, det lär sig inte den nye bilisten
innan han blir ensam i bilen och
får köra helt på egen hand.

Alla människor har inte samma
handlag när något skall uträttas, och
alla bilförare har inte samma köregenskaper.
Men ett är säkert, nämligen
att det av alla ute i trafiken fordras
ett gott omdöme och en stark ansvarskänsla
både mot sig själv och mot
andra.

Ett motorfordon är ett nyttigt och
bra redskap men samtidigt livsfarligt
och fasansfullt om det används utan
gott omdöme och ansvarskänsla. Dessa
för en god bilförare så nödvändiga
egenskaper tror motionärerna att det
finns mycket stora möjligheter att skapa
genom ett system med provisoriskt
körkort.

Att förslaget om provisoriskt körkort
förts fram har den direkta anledningen
att vi tror att ett sådant körkort
skulle vara av väsentlig betydelse när
det gäller att minska de många och svåra
trafikolyckorna. Jag kan inte annat
än anse det vara beklagligt att
tredje lagutskottet inte kommit till insikt
härom och vill vara med om att
öka trafiksäkerheten, bidraga till ett
minskat antal trafikolyckor. Hur många
ungdomar mister inte sina liv, blir mer
eller mindre invalidiserade för hela
livet, förorsakar sig själva och sina anhöriga
omänskliga lidanden? Orsaken
är ofta den att en nybliven körkortsinnehavare
trodde att han kunde köra

bil, men händelserna visade att det
kunde han inte. Hur många människoliv
har inte gått förlorade av den orsaken?
Hur många har inte blivit invalidiserade
genom att bilföraren handlat
i ungdomligt övermod och genom att
den effektiva förarutbildningen, förarprovet
och den skärpta trafikövervakning
som tredje lagutskottet talar om
inte räckt till? Olyckan inträffade trots
detta.

Att tredje lagutskottet är ointresserat
för den möjlighet som motionärerna
anser finns när det gäller att skapa
en bättre trafiksäkerhet och minska de
svåra trafikolyckornas antal är en sak,
men att åberopa en effektiv förarutbildning
och en god trafikövervakning
som skäl för att stoppa ett förslag till
utredning om provisoriskt körkort är
från min synpunkt sett både oriktigt
och olyckligt. Yi behöver alltid ha kvar
en bra förarutbildning och en effektiv
trafikövervakning; det ena står inte i
strid med det andra. Vårt förslag gäller
en komplettering av vad som redan
finns. Det provisoriska körkortet är
inte avsett att ersätta vare sig en god
förarutbildning eller en god trafikkontroll.

Vidare uttalar utskottet följande:
»Riksdagen har mot bakgrunden av
dessa omständigheter menat att införandet
av provisoriska körkort inte
skulle innebära vinster från trafiksäkerhetssynpunkt
som stod i rimlig proportion
till det arbete och de kostnader
som ett system med provisoriska
körkort skulle medföra.» Jag vill framhålla
att det skulle ha varit mera värdefullt
om utskottet med någon statistik
hade redovisat hur det i verkligheten
är med olyckorna för de unga
och nya bilisterna. Varför inte fråga
trafiksäkerhetsverket och försäkringsbolagen
om den saken? Vad utskottet
uttalat och framhållit som riksdagens
uppfattning är föga hållbart. Här kan
med skäl den frågan ställas: Hur många
människoliv skall räddas? Hur många

Onsdagen den 12 mars 1969

allvarligt invalidiserade skall räddas
på ett år för att utskottet skulle anse
att vårt förslag vore värt att ta vara
på? Att mäta värdet av människoliv
med den måttstock som här använts
brukar inte vara vanligt.

I andra länder har gjorts omfattande
undersökningar om förhållandet
mellan olycksbelastade bilförare och
åldern på körkortet. I den motion som
jag lämnat har vi tagit intryck av vissa
undersökningar som gjorts i Västtyskland
av där arbetande experter. Vi har
även pekat på det förhållandet att det
finns många moment i bilkörningen
som inte övas under utbildningstiden,
t. ex. färd på motorväg, halk- och mörkerkörning.
Vi motionärer har den
uppfattningen att för alla nya körkortsinnehavare
skulle efter en provisorisk
tid av t. ex. tre år, även om inga olyckor
att tala om förekommit, genomföras
en obligatorisk vidareutbildning.
Körkortet skulle inte bli permanent
förrän vederbörande efter tre år genomgått
en kompletterande utbildning
och avlagt slutgiltigt körkortsprov. Det
är sådana frågor som vi för vår del anser
att en utredning borde undersöka.

.lag vill sluta med att framhålla att
det förslag som vi fört fram utan tvekan
skulle leda till ökad respekt för
och ökad insikt om de faror och risker
som finns när ett motorfordon inte användes
på det rätta sättet.

Vi får inte glömma bort att kraven
på trafikanterna blir allt större för varje
år, så som bilarnas antal och trafiken
ökar. Detta är i dag och kommer
i framtiden att bli något helt annat än
det var bara för ett par årtionden sedan.

Det kan, herr talman, vara frestande
att här framställa ett yrkande om
bifall till motionen om provisoriskt
körkort, men jag avstår härifrån då det
inte skulle leda till något direkt resultat,
och om votering begärdes kunde
den lätt bli betraktad som en okynnesvotering,
när utskottets utlåtande tyvärr
är enhälligt.

Nr 10 23

Om införande av provisoriskt körkort

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Eftersom jag har avlämnat
en blank reservation till utskottsutlåtandet
vill jag här i någon mån
precisera min uppfattning.

Jag tror att herr Sveningsson i stora
delar har rätt i vad han säger. Enligt
min mening har utskottet i sin motivering
allför lättvindigt avfärdat de fördelar
som ett provisoriskt körkort kan
innebära. I utskottsutlåtandet säger man
t. ex. att alla körkort är provisoriska så
till vida som de kan återkallas. Men nog
är det i alla fall en viss, ganska betydande
skillnad mellan å ena sidan det
vanliga körkortet och å andra sidan det
provisoriska körkort som motionärerna
och då särskilt herr Sveningsson föreslår
— det föreligger ju flera motioner i
frågan.

För det första fordras ju trots allt en
hel del för att ett körkort under nuvarande
förhållanden skall återkallas.
Men framför allt tror jag det föreligger
en psykologisk skillnad. Om jag vet att
mitt körkort är provisoriskt och frågan
om jag skall få ett vanligt körkort automatiskt
skall prövas efter viss tid, har
jag nog en starkare känsla av att det är
fråga om ett slags prövotid innan jag
räknas som fullgod förare. Det kan ha
viss betydelse framför allt därför att
statistiken ju ändå visar att antalet
olyckor är större bland förare under de
första åren. I lagutskottet föredrogs en
hel del statistik, fast den kanske inte är
redovisad i utlåtandet. Jag förmodar att
herr Göran Karlsson kommer att redogöra
för detta.

Men varför har jag ändå inte velat
reservera mig för bifall till motionen?
Det är riktigt som herr Sveningsson säger
att utskottets skrivning, där man talar
om att vinsterna i trafiksäkerhet inte
står i rimlig proportion till kostnaderna,
inte är särskilt lyckad. Kan man
spara människoliv, får man inte se på
kostnaden. Man kan inte väga pengar
mot människoliv. Nej, anledningen till
min tvekan att rösta för motionen är
först och främst att det förslaget skulle

24

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om införande av provisoriskt körkort
innebära en hel del olägenheter. Dessutom
skulle utformningen nog bli svår.
Om man skall föreskriva en tid av ett,
två eller tre år, måste det förutsättas att
vederbörande har kört en viss sträcka
för att prövotiden skall vara av värde.
Det skall styrkas genom intyg. Det kan
bli tal om intyg som kanske inte alltid
är helt korrekta. Vidare skall man, som
herr Sveningsson antyder, ordna ett
nytt förarprov och vidareutbildning.

I detta avseende kan jag inte gå med
på motionärernas förslag, nämligen att
det först skall finnas en så att säga
grundskoleutbildning för förarna och
att man sedan skall låta förare med denna
begränsade utbildning ge sig ut på
vägarna med bil under tre år. När de
har gjort detta med bättre eller sämre
resultat, skall de slutligen vidareutbildas
och bli riktigt trafiksäkra. Jag anser
inte att detta är den riktiga vägen
att gå, utan jag menar att det rätta sättet
är att göra förarutbildningen så
omsorgsfull och så noggrann att det stora
antal olyckor som inträffar under de
första åren efter utbildningen minskar.
Är förarutbildningen ordentlig och är
kontrollen tillfredsställande, bör väl föraren
under de första åren köra säkrare
och uppvisa en lägre procent i olycksfallsstatistiken
än när lärdomarna från
förarutbildningen kan tänkas börja
blekna och nya trafikregler kommer till
som det inte finns någon garanti för att
föraren lärt sig ordentligt.

Min mening, herr talman, är alltså att
vi i första hand bör satsa på en förbättrad
förarutbildning och en förbättrad
kontroll vid körkortsprövningen. På
denna punkt tror jag att det ännu brister
åtskilligt i vad man kräver i fråga om
kunnighet och omdöme. Skulle det visa
sig, att detta ger det avsedda resultatet,
nämligen att vi inte får högre olycksfallsprocent
under de första åren än
under de senare, behövs inte något provisoriskt
körkort. Skulle det däremot
visa sig att dessa åtgärder inte räcker,
kan kanske herr Sveningsson och jag

återkomma tillsammans för att kräva en
utredning om ett provisoriskt körkort.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
eftersom herr Göran Karlsson
för utskottet får framställa yrkande om
bifall till utskottets förslag.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Först vill jag göra en
allmän deklaration, och det är att vi
säkerligen alla är lika intresserade av
att åstadkomma en så stor trafiksäkerhet
i vårt land som över huvud taget är
möjlig och att vi är överens om att satsa
allt som kan satsas på detta i form
av utbildning och även ekonomi. Jag
säger detta för att ingen skall kunna
missförstå mig, när jag i fortsättningen
kommer att gå emot det förslag som
herr Sveningsson här framlagt.

Jag vill först säga ett ord till herr
Ernulf. Han förklarar att utskottet har
avfärdat det hela litet lättvindigt. Då
undrar jag förstås, om inte herr Ernulf
borde ha tagit konsekvenserna och skrivit
inte en blank reservation utan en
reservation med motivering, ty man
kan väl inte först vara med på ett utskottsutlåtande
och sedan säga att det är
lättvindigt tillkommet. Det är den reflexion
jag gör med anledning av herr
Ernulfs inlägg.

Vidare vill jag säga till herr Sveningsson
att den fråga det här gäller har utretts
av flera instanser. Senast var det
bilförarutredningen som behandlade
frågan, och utredningen ansåg inte att
man kan genomföra en anordning med
provisoriska körkort. Jag vill understryka
vad utskottet i detta fall sagt,
att varje körkort i realiteten ju är provisoriskt,
eftersom det finns möjlighet
för länsstyrelsen att dra in det, om vederbörande
missköter körningen.

Herr Sveningsson gav en dramatisk
skildring av de människoliv som gått
förlorade genom trafikolyckor, och vi
tycker utan tvekan allesammans att det
är dystert att tusentals människor i vårt

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

25

land dödas årligen och att ett stort antal
människor blir invalidiserade. Men
jag tror inte att problemet löses genom
införande av provisoriska körkort, utan
bär behövs naturligtvis en hel serie insatser
av utbildnings- och övervakningskaraktär
samt information och propaganda.

När vi ser siffrorna, kan vi dess bättre
notera att vi haft en viss nedgång av
antalet trafikolyckor. Här finns mycket
att göra och jag anser att vi skall göra
så mycket vi förmår. Men vi löser inte
problemet med att införa provisoriska
körkort.

Hur många människor, herr Sveningsson,
kör inte bil i dag, som egentligen
inte borde göra det? Jag tänker då inte
bara på dem som fått körkort i fjol eller
året dessförinnan. Vi kan gå till herr
Sveningsson och mig själv. Det är inte
säkert att vi kör bil så förfärligt bra.
Vi kanske också borde prövas en och
annan gång.

Trafiksäkerhetsverket har i sitt program
sagt ifrån att man vill inrikta sin
verksamhet på att i fortsättningen också
göra stickprovsundersökningar på
hur det är med körskickligheten hos bilägarna.
Jag tror att det är en bättre
väg att gå än den som här föreslås. Det
kan hända att en bilförare som tar ett
körkort och under tre års tid inte kör
så mycket skulle klara sig lätt genom
skärselden, medan en annan bilförare
som kör relativt mycket och råkar ut
för en olycka riskerar att få sitt körkort
indraget. Nej, motionsförslaget är inte
realistiskt. Jag tycker att det mest realistiska
i herr Sveningssons resonemang
var yttrandet att han inte tänker yrka
bifall till motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
frågade varför jag inte avgivit en motiverad
reservation när jag inte var
nöjd med utskottets motivering. Jo,

Om införande av provisoriskt körkort
helt enkelt därför att så som jag fattat
praxis i riksdagen kan man, om man
inte har något annat yrkande, än utskottets
majoritet, välja mellan att i en
reservation göra en särskild skrivning
och att avge en blank reservation och
därefter utveckla sin synpunkt närmare
i kammardebatten. Vilket man väljer
beror på omständigheterna och ligger i
allmänhet inom vederbörandes eget bestämmande.

Jag vill erinra om att jag vid behandlingen
i utskottet ställde mig tveksam
till den negativa ståndpunkt som utskottet
tidigare år intagit, men det gick inte
att få någon ändring. Då tyckte jag det
var lämpligt att på detta sätt bereda
mig tillfälle att anmäla en avvikande
mening i fråga om motiveringen.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Utskottets talesman
herr Göran Karlsson gjorde gällande att
det enda förnuftiga och riktiga som jag
hade anfört var att jag inte yrkade bifall
till motionerna. Vi vet hur det brukar
gå med sådana yrkanden, och det
är enbart av den orsaken som jag har
avstått.

Jag hoppas att tredje lagutskottet är
lika intresserat av en god trafiksäkerhet
som alla andra, men jag har från
min synpunkt sett inte kunnat utläsa
det ur utskottets uttalande. Att körkortet
kan dras in är jag väl medveten om,
men det är, som här redan har sagts en
helt annan procedur än vad man kan
tänka sig om körkortet vore provisoriskt.

Det är alldeles riktigt att bilförarutredningen
också tog upp denna fråga.
Den föreslog inte provisoriska körkort,
kanske beroende på att det är impopulärt
att föra fram sådana förslag. Jag
vill i detta sammanhang påminna om
att vid behandlingen av proposition nr
55 om statens trafiksäkerhetsverk m. m.
hade ett flertal viktiga och tungt vägande
remissinstanser sympatier för
och uttalade sig för tillämpningen av

26

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om införande av provisoriskt körkort
provisoriskt körkort. Alla undersökningar
som är gjorda, både i trafiksäkerhetsverket
och försäkringsbolagen,
pekar klart mot att dessa unga och nya
bilförare är mer olycksbelastade än
andra.

Till herr Ernulf vill jag säga beträffande
vårt förslag till en efterprövning
innan man får det definitiva körkortet
efter tre—fyra år att det finns mycket
omfattande utredningar gjorda utomlands
som visar att det skulle vara värdefullt
med den ordningen. Jag har haft
tillfälle att ta del av dessa utredningar,
och vår motion är något påverkad av
detta.

Det är gott och väl att man säger
att vi skall ha en så god iförarutbildning
som möjligt och att vi skall ha
trafikkontroll ute på vägarna. Det är
alldeles riktigt. Men jag vidhåller den
uppfattning, som jag givit uttryck för i
mitt första anförande, att bilisten inte
lär sig att köra bil riktigt på allvar innan
han blir ensam i bilen. Det är det
saken gäller. Man märker ju att det för
många ungdomar, även om de fått den
utbildning som nu ges i körskolorna,
är ett stort nöje att i rent ungdomligt
övermod ta onödiga risker.

Jag skall inte yttra mig i frågan huruvida
herr Karlsson och jag har behov
av att få vår körkunnighet omprövad.
Om det blir den ordningen att det
skall ske en omprövning, så får vi väl
ställa upp och se hur det går. Jag hoppas
att det skall gå bra.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Att jag anmärkte på
herr Ernulfs uppträdande beror på att
han själv påstod att utskottets skrivning
var litet lättvindig. Jag anser att
om man har den uppfattningen att utskottets
skrivning är lättvindig, så skall
man motivera i en reservation varför
man inte kan vara med om den.

I herr Sveningssons anförande kom
det inte fram något speciellt nytt. Han
undrade bara om tredje lagutskottet är

inställt på att vara trafiksäkerhetsvänligt.
Jag kan försäkra herr Sveningsson
att vi i tredje lagutskottet tar dessa
frågor på allvar. Däremot är det inte
säkert att vi kan godkänna alla de uppslag
som kommer fram så att vi går till
kamrarna med förslag om genomförande.
Yi gör en prövning och en värdering,
och det har föranlett bl. a. uttalandet
att förslaget om införande av
provisoriska körkort inte bör genomföras.
Självfallet vill jag understryka
vad herr Sveningsson sade om att yngre
förare ofta övervärderar sin körskicklighet.

Vad som sagts i olika utredningar
om att man inte blir någon god bilförare
förrän man kört bil ganska intensivt
i ungefär sju år är naturligtvis ägnat
att understryka angelägenheten av att
hela det här problemet uppmärksammas.
Som jag redan sagt, tror jag emellertid
inte att man löser det genom att
införa provisoriska körkort. Helt andra
ting måste till, om vi skall åstadkomma
en bättre trafiksäkerhet än vi har i dag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Göran Karlssons funderingar i den formella
frågan om blank eller motiverad
reservation vill jag säga att jag personligen
gör den skillnaden att jag avger
en motiverad reservation när jag ämnar
föra fram den till votering i kammaren.
Om jag inte har den avsikten, nöjer jag
mig i regel med en blank reservation.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag har redan uttalat en
förmodan att tredje lagutskottets ledamöter
är intresserade av trafiksäkerheten.
Jag har emellertid, som jag sade,
inte kunnat utläsa det ur utskottets utlåtande.

Ett önskemål skulle jag vilja framföra
till herr Göran Karlsson om nu motionen
om införande av provisoriskt
körkort återkommer — och det gör den

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

27

med stor sannolikhet, eftersom denna
fråga har varit aktuell under många år:
hör gärna vad trafiksäkerhetsverket
och de stora iförsäkringsbolagen har att
säga om de unga och nya bilförarna. Litet
statistik om den saken i utskottets utlåtande
skulle jag vara mycket tacksam
för.

När det gäller påståendet att en bilförare
inte blir en bra och rutinerad
sådan förrän efter sju år har jag inte
sett några uppgifter härom, men utredningar
som har gjorts i andra länder
och som jag har studerat visar att kurvan
för trafikolyckorna går uppåt under
de första fyra åren, sedan går den
nedåt igen. På den grunden var vi så
försiktiga när vi skrev vår motion, att
vi valde en treårsperiod för det provisoriska
körkortet. Därefter skulle ny
prövning ske för att utröna körskickligheten.
Vi trodde att vi med den
gränsdragningen skulle få anslutning till
vårt motionsyrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av motioner om viss
ändring av bestämmelserna angående
återkallelse av körkort;

nr 8, i anledning av motioner om
särskild markering å långsamtgående
fordon;

nr 9, i anledning av motioner om viss
utbildning för erhållande av körkort;
och

nr 10, i anledning av motioner angående
sammansättningen av vattendomstolarna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jä garnas

riksförbund-Landsbygdens

jägare

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av motioner
angående anslag ur jaktvårdsfonden till
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare.

I de vid 1969 års riksdag väckta, likalydande
motionerna I: 837, av herr
Lokander m. fl., och II: 987, av herr
Wikner in. fl., hade anhållits, att riksdagen
måtte besluta att uttala sig för att
ett årligt anslag ur jaktvårdsfonden av
150 000 kronor borde tillerkännas Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte lämna motionerna
I: 837 och II: 987 utan bifall.

Reservation hade anförts av herrar
Lokander och Wikner, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 837 och II: 987 i skrivelse till Kungl.
Maj ;t måtte uttala sig för att ett årligt
anslag ur jaktvårdsfonden om 150 000
kronor borde tillerkännas Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare.

Herr LOKANDER (s):

Herr talman! Denna fråga är en
gammal bekant, liksom många andra
frågor som kammaren bär att behandla.
Jag skulle kanske kunna nöja mig med
att utan vidare yrka bifall till föreliggande
reservation, men jag tillåter mig
ändå att ta kammarens tid i anspråk
några minuter.

Till att börja med vill jag påstå att
jordbruksutskottets utlåtande i år har
blivit liksom litet magrare till sitt innehåll
än tidigare utlåtanden i samma
fråga. Man har en känsla av att utskottet
får allt svårare att finna ett verkligt
motiv för sitt yrkande om avslag på mo -

28

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

tionerna. Man får lätt den misstanken
— om den är befogad eller ej, vågar jag
inte yttra mig om — att utskottet inte
bär särdeles stort intresse för jaktfrågor.
Det bestämda intrycket har i varje
fall jag fått.

Det har i diskussionerna tidigare
framhållits att om man ger anslag till
Jägarnas riksförbund så måste även
Landsbygdens jägare få anslag. Det motivet
har emellertid inte nu åberopats.
Vi har i dag, genom sammanslagning av
dessa två parter, endast två jägarorganisationer.

Det kanske också är på sin plats att
nämna att det anslag som motionärerna
hemställer om icke skulle medföra att
någon extra utgift skulle belasta årets
budget. Det rör sig endast om en omfördelning
av jaktvårdsfondens medel,
och som kammarens ärade ledamöter
väl känner till har dessa jaktvårdsfondmedel
inbetalats av alla jägare i landet,
oavsett vilken organisation de tillhör.

Utskottet skriver i sitt utlåtande:
»Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar
utövar enligt beslut av
1938 och 1951 års riksdagar ledningen
av jaktvårdsarbetet i landet och åtnjuter
på grund därav årliga bidrag ur jaktvårdsfonden
till sin löpande verksamhet.
» Utskottet anför vidare att kostnaderna
för administrationen av jaktvården
skulle öka och administrativ oklarhet
uppstå på detta område om anslag
enligt motionärernas önskemål beviljades.

Men, herr talman, när det nu finns
två jägarförbund i vårt land, vilka båda
har jakt- och viltvård på sina program,
borde båda förbunden komma i åtnjutande
av de anslag ur jaktvårdsfonden
som förbundens medlemmar lämnar bidrag
till. Det är, i varje fall som jag ser
det, ett demokratiskt rättvisekrav och
har inget som helst samband med det
uppdrag som Svenska jägareförbundet
fått. Jag tror absolut inte att kostnaderna
för administrationen av jaktvården
skulle öka och administrativ oklarhet
uppstå. Det förbund som skulle erhålla

anslaget har arbetat och kommer även
i fortsättningen att till övervägande del
arbeta med frivilliga insatser.

Det kanske kan tillåtas mig att säga
någonting om varför vi har två jägarförbund.
Det kan helt kort motiveras
på följande sätt: Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens
jägare vänder sig till vitt skilda
jägarkategorier. Svenska jägareförbundet
företräder i stor utsträckning — tillåt
mig säga det — de stora markägarnas
intressen, medan Jägarnas riksförbundLandsbygdens
jägare i större utsträckning
företräder de små markägarnas
och de marklösas intressen. Ingen
kan med fog bestrida detta. De båda
förbunden vänder sig med sin verksamhet
till olika medborgargrupper,
det vill jag också bestämt påstå. Jaktoch
viltvården får, genom att det finns
två förbund, en vidare spridning än
vad den för närvarande skulle få med
en enda j ägarorganisation.

Jägarnas riksförbund bildades år
1938. Orsaken var att många jägare ej
kunde godta de stadgar som Svenska
jägareförbundet då lade fram och som
gynnade ägare till stora marker, såsom
godsägare och skogsbolag, icke minst
de sistnämnda. De jägarorganisationer
som nu gått samman vill verka för rationell
och ändamålsenlig jakt- och viltvård,
bringa kännedom om lagar och
förordningar på jaktens område samt
verka för en ändamålsenlig jaktlagstiftning
så att jakten utvecklas på ett för
alla parter framgångsrikt och samhällsnyttigt
sätt.

Det är inte heller unikt med två dylika
intresseorganisationer. I Finland
förekommer enligt uppgift samma sak.
Men där är de båda organisationerna
sanktionerade av statsmakterna och
samarbetar genom en centralorganisation,
och de åtnjuter båda ekonomiskt
stöd för sin verksamhet.

Jägarnas riksförbund har under de
år som gått tillsammans med Svenska
jägareförbundet haft några sammanträden
där jaktvårdsfrågorna diskuterats.

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

29

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

Dessa sammanträden mellan Svenska
jägareförbundet och det nybildade förbundet
kommer att fortsätta. I motionen
framhålles att motionärerna är övertygade
om att riksdagen torde ha intresse
av att medverka till att samarbete
kan upprättas mellan de båda jägarorganisationerna.
Ett steg i den riktningen
vore att riksdagen beslutade bifalla reservationen.
Jag tror att det skulle bidra
till ett bättre samarbete mellan de
båda jägarförbunden.

Någon har frågat mig, liksom min
medmotionär, varför jag engagerar mig
så starkt i dessa frågor. Jag kan ge följande
svar. Även om jag inte är aktiv
jägare har jag alltid varit intresserad
av jakt- och viltvård. Jag tänker intressera
mig för dessa frågor även i fortsättningen,
ty jag'' anser att jakt skall få
bedrivas av alla intresserade jägare på
samma villkor. Det är ett rättvisekrav
att alla jägare som vill gå ut i skog och
mark skall ha samma villkor. Jag ber
om överseende för att jag använder ett
slitet uttryck, men jag vill ändock säga,
att det icke får vara lnir mycket pengar
plånboken innehåller som avgör om
man skall få jaga eller ej. Vi lever, herr
talman, ännu så länge i ett demokratiskt
land, och det hoppas jag att vi skall
få göra även i fortsättningen. Då bör
demokratiska principer gälla även på
detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 4.

Fru LUNDBLAD, MARGIT, (s):

Herr talman! Herr Lokander började
sitt anförande med att erinra om att
denna motion är en gammal bekant, vilket
jag gärna instämmer i. Men han
sade också att det verkade som om utskottet
inte har något intresse för jaktvårdsfrågorna,
och mot det påståendet
vill jag absolut protestera. Utskottet har
varje gång sakligt och ingående diskuterat
igenom motionerna och detta med
jaktvårdens och jägarnas intressen för
ögonen.

Motionärerna motiverar sin anhållan
om anslag till Jägarnas riksförbund
bl. a. med att detta förbund i stor utsträckning
företräder de marklösas och
de små markägarnas intressen. Motsatsen
skulle då vara, att Svenska jägareförbundet
representerar de stora markägarnas
intressen. Att kontrollera detta
påstående har inte varit möjligt, och jag
undrar om det är riktigt. Jägarnas riksförbund
har enligt motionärerna omkring
10 000 medlemmar efter sammanslagningen
med Landsbygdens jägare,
medan Svenska jägareförbundet har
125 000 medlemmar och 25 lokalavdelningar.
Även om i detta land finns
många stora markägare undrar jag om
det finns 125 000 sådana. Tvärtom omfattar
väl Svenska jägareförbundets
medlemskader såväl stora som små
markägare.

Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar
utövar enligt beslut av
1938 och 1951 års riksdagar ledningen
av jaktvårdsarbetet i hela landet och får
för detta bidrag'' från jaktvårdsfonden.
Utskottet har också motiverat sitt förslag
med att kostnaderna för administrationen
av jaktvården skulle öka och
administrativ oklarhet uppstå om anslag
beviljades till annan jaktorganisation
än Svenska jägareförbundet. Detta
senare förbund är, vilket redan påpekats,
en officiell instans, med en av
Ivungl. Maj :t utsedd ordförande, för tillvaratagande
av jägarnas intressen och
för behandling av olika spörsmål inom
jaktvårdsarbetet.

Utskottet anser också att en samverkan
mellan de båda förbunden skulle
kunna bli av stort värde för hela jägarkåren.
Av skrivningen i motionen verkar
det som om man från Jägarnas riksförbunds
sida inte har så stort intresse
för en sådan samverkan. Man skriver i
motionen bl. a., att en förutsättning för
förhandlingar är att inte det ena förbundet
har anledning att känna sig tillbakasatt
och undertryckt med, som man kan
uppfatta det, myndigheternas goda minne.
Men om man skall få en samman -

30

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

slagning till stånd måste man såväl i
detta som i så många andra fall kompromissa
sig fram utan hänsyn till den
egna prestigen och med endast jaktvårdens
och jägarnas intresse för ögonen.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Det skulle vara en hel
del att säga om den mening som herr
Lokander givit uttryck för. Det gäller
framför allt ett uttalande, som utskottets
representant redan vänt sig emot
och som även jag kraftigt vill ta avstånd
från. Det är inte så som herr Lokander
säger att Svenska jägareförbundet
alldeles särskilt företräder de stora
markägarnas intressen. Jag har varit
med i jaktvårdsföreningens styrelse i
över 25 år hemma i södra Älvsborg. Jag
vet inte om vi har några stora markägare
där, förresten, men jag kan försäkra
herr Lokander att det finns många
små markägare och många medlemmar
av jaktvårdsföreningen •— som således
tillhör Svenska jägareförbundet — som
inte alls har några marker, utan bara
är jaktintresserade och har intresse för
jaktvården.

Jag tycker att jordbruksutskottet
handlägger dessa ärenden rätt och riktigt
år efter år. Även om det förekommer
ett visst samarbete måste den andra
organisationen Jägarnas riksförbund
betraktas som en konkurrentorganisation
till den mycket större organisationen,
Svenska jägareförbundet, som
ju nästan kan kallas en halvstatlig institution,
eftersom staten har stort inflytande
över förbundets ekonomi. Kungl.
Maj:t utser ju för övrigt ordförande i organisationen.

Herr Lokander sade vidare att man
skall tillämpa demokratiska principer.
Ja, begreppet demokrati kan tydligen
åberopas i alla sammanhang. Jag fattade
inte riktigt om herr Lokander menade,
att det borde vara tillåtet för alla att

utöva jakt, antingen man har tillgång
till jaktmarker eller inte. Det var tankar
och idéer som jag hörde framföras
här i riksdagen från ett annat parti i
mitten av 1940-talet. Men det är väl numera
till fullo klarlagt att om jakträtten
blir allmän egendom, och kanske kommer
in under begreppet allemansrätt, så
skulle det bli risk för villebrådets bestånd.
Det vilda skulle i stor omfattning
bli utrotat. Hur skulle det då gå med
jaktvården? En sådan ordning är enligt
min uppfattning inte möjlig att tilllämpa.

Herr LOKANDER (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten i någon större utsträckning.
Till utskottets ärade representant vill
jag dock säga, att om man menar något
med demokrati i vårt samhälle, borde
ju även människor som inte råkar tillhöra
Svenska jägareförbundet få tillgodogöra
sig något av de medel som
finns i jaktvårdsfonden. De 10 000 medlemmarna
i Jägarnas riksförbund måste
ju ändå utföra en ganska betydelsefull
gärning, och jag kan inte förstå att det
skulle vara felaktigt att bifalla deras
önskemål om anslag ur jaktvårdsfonden.

Det går inte att bestrida, fru Lundblad,
att en orättvisa föreligger. Under
tidigare år har man gentemot motionärerna
brukat framhålla, att det ju finns
flera förbund, inte bara Jägarnas riksförbund
utan även Landsbygdens jägare.
När dessa förbund nu slagits samman
säger man: Varför går ni nu inte in i
det stora förbundet, Svenska jägareförbundet?
Men det skulle innebära att man
skulle låta sig praktiskt taget uppslukas,
så att rättigheterna skulle bli mindre
än de är för närvarande.

Jag tror att samarbetet kan utvecklas.
Det har ingalunda varit motionärernas
mening att det skulle försämras. Tvärtom
syftar vi till en förbättring.

Till den fråga som ställdes här —
om jag inte missförstod den — vill jag

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

31

Om anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare

säga att det inte alls är meningen att
vem som helst skall få gå ut i markerna
och jaga. Avsikten är att det skall vara
människor som dels är utbildade på området
och dels kan hantera ett gevär och
som dessutom är medlemmar i något av
förbunden. Därför är det inte särskilt
besvärligt att besvara den frågan.

I övrigt yrkar jag, herr talman, än en
gång bifall till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag instämmer i vad
fru Lundblad anfört. Jag vill även säga
till herr Lokander att han har alldeles
fel när han påstår att utskottet
inte har något intresse av jaktvårdsfrågorna.
Han har själv suttit med i utskottet
och hört vår diskussion, och
den vittnar väl inte om att vi skulle
vara ointresserade.

Det är riktigt som herr Lokander säger
att det finns två jägarförbund. Men
vi skall inte förglömma att det ena jägarförbundet
har Kungl. Maj :ts uppdrag
att handha ledningen av jaktvården
här i landet, och så länge det förhållandet
gäller bör vi rätta oss därefter.
Då får man betrakta den andra
organisationen som en sidoorganisation,
och det tycker jag att vi kan göra
i detta fall.

Herr Lokander säger att Jägarnas
riksförbund inte vill vara med om en
sammanslagning därför att man inte
kan godkänna de stadgar som gäller
för Svenska jägareförbundet. Var skulle
vi hamna, om man på andra områden
inom organisations-Sverige skulle bete
sig på liknande sätt? Många kanske
inte skulle vilja godkänna LO:s stadgar.
Då skulle de ha rätt att bryta sig
ut och ändå begära LO:s stöd. Det kan
väl inte vara riktigt.

Det är inte pengarna som avgör om
man har rätt att jaga eller får vara
medlem i Svenska jägareförbundet.
Herr Lokanders påstående i detta avseende
är alldeles felaktigt.

Jag hoppas att kammaren följer utskottets
förslag, och jag yrkar, herr talman,
bifall till detsamma.

Herr LOKANDER (s):

Herr talman! I anledning av herr
Mossbergers yttrande måste jag än en
gång begära ordet.

Jag skall be att få erinra om att jag
sade följande: När Jägarnas riksförbund
bildades år 1938 var orsaken den
att många jägare ej kunde godta de
stadgar som Svenska jägareförbundet
då lade fram med hänsyn till att de
gynnade en viss kategori av människor.

Till sist vill jag bara säga att utskottet
har visat sitt intresse — men endast
för Svenska jägareförbundet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lokander begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

32

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om kvinnlig tronföljd

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lokander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 18.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av motioner angående vidgad rätt
till ersättning från älgskadefonden, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner angående
de hemarbetandes situation och angående
en ekonomisk värdering av hemarbete,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om kvinnlig tronföljd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av motion
om kvinnlig tronföljd.

I motionen II: 478, av herr Holmberg,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa, att
grundlagberedningen måtte erhålla i
uppdrag att utarbeta förslag till de
grundlagsändringar som erfordrades
för att införa kognatisk tronföljd i vårt
land. Motionären hade anfört, att tre
typer av kvinnlig tronföljd vore tänkbara,
nämligen dels den fullt kognatiska,
där den tidigare regentens äldsta
barn oavsett kön ärvde kronan, dels
den kognatiska, där döttrarna efterträdde
sönerna och deras avkomma i
en syskonskara, dels den agnatisk-kognatiska,
där kvinnan erhölle tronen då

dynastin icke hade någon man som
genom man härstammade från stamfadern.
Motionären hade förordat den
andra typen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionen II: 478.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sveningsson, Hernelius
och Wennerfors (alla m), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionen 11:478 måtte anhålla hos
Kungl. Maj :t, att grundlagberedningen
finge i uppdrag att utarbeta förslag till
de grundlagsändringar som erfordrades
för att införa fullt kognatisk tronföljd
i vårt land utan att rubba den nuvarande
successionen; samt

2) av herr Pettersson, Harald, och
herr Larsson i Luttra (båda ep) samt
herrar Nelander och Ohlin (båda fp),
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen 11:478 måtte
anhålla hos Kungl. Maj:t, att grundlagberedningen
finge i uppdrag att vid
prövning av frågan om statschefens
ställning undersöka vilka grundlagsändringar
som erfordrades för att införa
fullt kognatisk tronföljd i vårt land
utan att rubba den nuvarande successionen
i första led.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! I vissa frågor sker en
förändring i partiernas uppfattning
under årens lopp, men i andra frågor
däremot sker inte en sådan förändring.
Moderata samlingspartiet kommer också
i fortsättningen, liksom högerpartiet
tidigare, att hävda den uppfattningen
att monarkin är en tillgång och av stort
värde för vårt land, en uppfattning
som jag anser delas av en stark majoritet
i landet.

Att vi år efter år fört fram förslag
om att kvinnlig tronföljd bör kunna
tillämpas framdeles, beror på att vi
därmed vill visa vårt intresse för mo -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

33

narkin och att vi vill att den skall vara
tryggad så långt som möjligt. Det är ett
resultat som för oss är angeläget att
uppnå. När det blir kunglig arvsföljd
även på den kvinnliga sidan är det så
långt som möjligt garanterat att den
dag inte kommer då det inte finns någon
arvtagare till kronan. Frågan om
monarki eller republik avgöres inte direkt
genom kvinnlig tronföljd, men indirekt
kan en sådan ordning ha sin stora
betydelse. Även om det ibland göres
vissa framstötar och vissa demonstrationer
för att monarkin skall avskaffas
och ordningen bli en annan vad gäller
statschefen och hans ställning — t. ex.
de demonstrationer som förekom i år
vid det tillfälle då riksdagsledamöterna
marscherade till Kungl. slottet för
att delta i riksdagens högtidliga öppnande
— skulle jag tro att detta inte
har så stor betydelse eller är så allvarligt
menat.

Från grundlagberedningen har vi
fått den uppgiften att frågan om statschefens
ställning inte på något sätt behandlas
med förtursrätt. Den är, anser
utredningen, inte någonting som brådskar.
Denna fråga har skjutits långt
fram i grundlagberedningens arbetsprogram.
Jag har sagt vid tidigare tillfällen
— och det kan framhållas även
i dag — att de som makten har att besluta
och bestämma går sannolikt och
väntar på ett mera lämpligt tillfälle än
det vi nu har, kanske på att det en dag
inte skall finnas någon arvtagare till
kronan. Så länge som de kungliga sköter
sin uppgift på ett så förnämligt sätt
som vi har fått uppleva och erfara, så
länge som de kungliga har ett så gott
anseende hos en bred allmänhet, är det
inte aktuellt eller populärt att åstadkomma
en förändring i fråga om statschefens
ställning. Risken är inte stor
att det fattas beslut om en förändring.

Även om det är mycket måttligt med
lyxen och glansen hos kungligheterna
i vårt land, vill jag helt och fullt tro
att en stor och bred allmänhet har ett
intresse av något utöver det vanliga,

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 10

Om kvinnlig tronföljd
det grå, vardagliga och jämnstrukna i
vårt samhälle. Allmänheten vill så gärna
ha det lilla som finns kvar av glansen
hos de kungliga och se upp till dessa.
De vill inte att denna möjlighet skall
gå förlorad.

Som vi framhöll förra året har det
varit perioder i Sveriges historia i
ungefär 100 år sedan arvsriket här infördes
i mitten på 1500-talet, då kungamakten
utövats av en kvinna. Men då,
för några hundra år sedan, var demokratin
åtminstone i denna del av världen
ett okänt begrepp. På det kungliga
enväldets tid var den dåvarande riksdagen
misstänksam mot kvinnlig tronföljd.

Ständerna var, som Björn TarrasWahlberg
skriver i sin bok »Kan kungadömet
bevaras», rädda för att en
svensk kvinnlig statschef kunde gifta
sig med en utländsk furste eller regent
och på det sättet komma under inflytande
av ett annat land. Sverige, menade
man, kunde på detta sätt lätt
komma under främmande makt.

De risker av detta slag som fanns i
gångna tider finns inget spår av i vår
tid, utan oron för dem kan helt avskrivas.
Parlamentarismen och demokratin
i ett land kan inte förändras med så
enkla medel nu för tiden.

Frågan om kvinnlig tronföljd måste
även uppfattas och ses som en jämlikhetsfråga.
Det är så vanligt numera att
tala om jämlikhet. Det skall vara jämlikhet
mellan människorna, det skall
vara jämlikhet mellan könen, när det
gäller den materiella tillvaron, arbete
och tjänster. Talet om jämlikhet förekom
i stor omfattning i den senaste
valrörelsen, och det används ofta i den
dagliga politiska debatten. Jag har inte
haft tid att räkna ut hur många gånger
ordet jämlikhet användes i årest remissdebatt,
men nog skulle en sådan
undersökning som resultat lämna en
förvånansvärt hög siffra.

Den som inte vill godta kvinnlig
tronföljd som en jämlikhetsfråga måste
spekulera i något annat. Ty nog skul -

34

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om kvinnlig tronföljd
le kvinnlig tronföljd fungera lika bra
i vårt land som i andra länder där man
har den ordningen.

Som vi också har anfört i den här
debatten tidigare finns det olika former
för kvinnlig tronföljd, dvs. i vilken
ordning en kvinnlig arvtagare skall träda
in i arvsföljden. Vi har tidigare föreslagit
den kognatiska tronföljden,
som innebär att kvinnorna i arvsföljden
inte får träda till så länge det i
syskonskaran finns någon manlig arvtagare.
Denna ordning tryggar monarkin
lika säkert som den fullt kognatiska.
Den senare formen av kvinnlig
tronföljd innebär att den äldste av regentens
barn träder till och ärver kronan
oberoende av om det är en pojke
eller flicka. Det är bara åldern som är
avgörande.

Motionen var även i år skriven med
förslag att den kognatiska arvsföljden
skulle tillämpas. Men säkert beroende
av den intensiva jämlikhetsdebatt som
har förts — vi har också tidigare kritiserats
för att vi inte fört fram ett fullt
rättvist förslag — har reservanterna
från moderata samlingspartiet i samförstånd
med vår partiledare Yngve
Holmberg, som är motionär, i år reserverat
sig till förmån för en fullt kognatisk
ordning, dvs. den som innebär att
regentens äldsta barn oberoende av
kön skall träda till och ärva kronan.
Det är den fullständiga jämlikheten
mellan kvinna och man till detta höga
ämbete. Vi har dock gjort det förbehållet
att den nuvarande successionen inte
skall rubbas.

I debatten förra året uttalades i denna
kammare att någon rättvisa inte
fanns i vårt förslag, utan att det var
en sardistisk rättvisa som vi föreslog
för de kvinnliga arvtagarna till tronföljden.
Då vi även på annat sätt blivit
kritiserade för att vi inte fört fram
ett fullt rättvist förslag, så har vi i vår
reservation i år stannat för ett förslag
om ett fullt kognatiskt system. Ur rättvisesynpunkt
kan vårt förslag följakt -

ligen inte kritiseras. Det måste vara ett
ur alla synpunkter rättvist förslag.

Nu finns det i dag möjlighet att i
handling visa sitt intresse för jämlikhetens
idé genom att rösta för vår reservation
— handlingar talar mer än
ord.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vår med 1 betecknade reservation
vid utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr
Svenungsson (m) och herr Pettersson,
Karl, (m).

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Efter herr Sveningssons
anförande behöver jag inte så mycket
utveckla de synpunkter som kan ligga
bakom de två reservationer som avgivits
i detta ärende.

Vi har emellertid för vår del inte
kunnat helt ansluta oss till den av moderata
samlingspartiet avgivna reservationen.
Gemensamt för de båda reservationerna
är att det i dag råder oklarhet
om huruvida grundlagberedningen
kommer att ta upp frågan om kognatisk
tronföljd vid sina överväganden om
statschefens ställning. Vi hemställer
därför i den med 2 betecknade reservationen
att riksdagen anhåller hos
Kungl. Maj :t att grundlagberedningen
får i uppdrag att vid prövning av frågan
om statschefens ställning undersöka
vilka grundlagsändringar som erfordras
för att införa fullt kognatisk
tronföljd i vårt land — och här kommer
en av skillnaden mellan de två
reservationerna — utan att rubba den
nuvarande successionen i första led.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den med 2 betecknade reservationen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag har i konstitutionsutskottet
anslutit mig till majoriteten,
som yrkat avslag på den föreliggande

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

35

motionen. Jag vill mycket kort motivera
varför jag följt en sådan linje.

Grundlagberedningen har till klart uttalad
uppgift att ta ställning till frågan
vad slags statsskick vi skall ha — om vi
skall ha monarki eller republik — och
till frågan om statschefens ställning. Om
grundlagberedningen skulle komma till
den slutsatsen att det bäst skulle gagna
vårt land med en monarkisk statschef,
tar jag för givet att all slags aktuell tronföljd
tas upp till behandling och diskussion
— också frågan om den fullt
kognatiska tronföljden som de som avgivit
de två reservationsparen är så
angelägna om. Det förefaller mig otroligt
att en beredning i ett land på den
nivå som vi väl ändå befinner oss på
skulle diskutera frågan om tronföljd
utan att belysa den i alla dess aspekter.

Det sägs i båda reservationsparen att
det inte är säkert att grundlagberedningen
kommer att diskutera frågan om
den fullt kognatiska tronföljden. Jag har
inte kunnat ansluta mig till en sådan
skrivning. Jag finner det självklart att
en ansvarig beredning, om den vill ha
en monarki, verkligen också tar upp till
behandling den aktuella frågeställningen.
För mig är det ytterst angeläget att
säga att jag icke upplever detta ärende
som ett ärende gällande monarki eller
republik. Det är mig totalt främmande
att i denna situation dra in den frågeställningen.
Den har inte funnits i mina
tankar, och därför blir en del av den
argumentation som herr Sveningsson
framfört för mig alldeles meningslös.
Yi diskuterar inte statsskicket för närvarande,
och jag har ingen som helst anledning
att ta någon ställning i det ärendet.

Vi är alla medvetna om att frågan om
riksdagsmännens ställning till den nuvarande
statschefen, vår konung, är
mycket känslig, delvis inflammerad.
Kanske beror denna situation på massmedias
alltför stora ambition att tolka
in i ledamöters inställning avgöranden
i den eller den frågan. Jag vill gärna
säga att jag inte känner särskilt stor

Om kvinnlig tronföljd

sympati för det sättet att utifrån sätta
press på riksdagsmännens agerande,
men det är en annan fråga. Det här
ärendet berör emellertid inte frågan om
monarki eller republik, och jag har
ingen som helst anledning att yttra någon
mening i det stycket.

Det finns en motion, i vilken det begärs
att riksdagen skall säga till grundlagberedningen
att undersöka frågan
om kognatisk tronföljd. I två reservationer
begärs att vi skall vara mera demokratiska
och i stället be grundlagberedningen
undersöka frågan om fullt
kognatisk tronföljd. Man kan säga att
reservationerna innebär en utveckling,
ett närmande till demokratiska ideal.
Men hela problematiken är inaktuell,
såvitt jag kan se, och därför, herr talman,
har jag följt utskottets majoritet
och vill biträda yrkandet om avslag på
den föreliggande motionen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag kan följa herr Sörensons
resonemang ända fram till en
punkt där jag sätter ett mycket stort frågetecken,
nämligen när han talar om att
situationen skulle vara inflammerad.
Jag har en känsla av att det visst inte är
fråga om någon inflammation. Det råder
fullt förtroende för vår nuvarande
konung. Detta är en sak för sig, men
jag tycker att herr Sörensons yttrande
var ett tråkigt inslag.

I själva sakfrågan är det, som herr
Sörenson sade, riktigt att grundlagberedningen
har att pröva frågan om
statschefens ställning i en modern parlamentarisk
demokrati. Den prövningen
har redan påbörjats, men det är en svår
fråga. Såvitt jag förstår, kan det inte
komma fram något förslag i så god tid
att det kan föranleda ett beslut 1970
vilket får vila till 1971. Det blir först
inför nästa valtillfälle som frågan kan
komma upp. Att nu aktualisera frågan
om ändring av tronföljden anser jag
vara att försöka springa före det utredningsarbete
som pågår, och med hänsyn

36

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om kvinnlig tronföljd

till det arbetet ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det är alltid svårt att
hitta rätt ord för vad man vill säga.
Tydligen valde jag fel ord när jag sade
»inflammerad». Vad jag ville säga var
att situationen är en aning irriterad.
Det berör inte riksdagens eller utskottets
hållning till den nuvarande statschefen.
Det är mig fullständigt främmande
att göra sådana uttalanden. Å
andra sidan har jag trott mig känna mig
in så mycket i folks reaktioner att jag
vågade säga att folk känner denna sak
som väldigt sensitiv och tycker att vissa
riksdagsmän beter sig litet underligt.
Statschefen som sådan lämnar jag
alldeles åt sidan i detta avseende. Det
är angeläget att framhålla den saken
för att inte någon fläok skall falla på
min ringhet.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Herr Harald Pettersson
sade i sitt inlägg att skillnaden mellan
de båda reservationerna låg i sista raden,
»successionen i första led» respektive
»den nuvarande successionen». Det
är riktigt att det är en skillnad, men det
finns en annan skillnad också. Den förra
skillnaden kanske inte har så stor
betydelse. Den andra skillnaden är att
reservationen från ett antal folkpartister
och centerpartister i utskottet innebär
en begäran om en förutsättningslös utredning,
medan däremot moderata samlingspartiets
reservation innebär en beställning
av färdig grundlagstext från
grundlagberedningen. Detta kanske i
klarhetens intresse bör sägas.

Jag hade väldigt svårt att följa med
i herr Sörensons resonemang både före
och efter det senaste inlägget. Den inflammation
och den sensitivitet han
talade om förefaller för ögonblicket
vara koncentrerad till ett parti, men det
behöver vi kanske inte ta upp i detta
sammanhang.

Hans resonemang i övrigt att denna
motion och dessa reservationer icke
har med frågan om monarki och republik
att göra är inte helt riktig, eftersom
i motionen uttryckligen framhålles önskemålet
att trygga monarkins ställning
för framtiden i vårt land. Där finns ett
samband, herr Sörenson.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Bara en kommentar till
herr Hernelius. Jag tror inte att sensitiviteten
är koncentrerad till ett parti
utan till en del människors reaktioner
för ett parti.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
därunder yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Sveningsson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt

3:o), av herr Pettersson, Harald, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom m. fl.
vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr
Sveningssons yrkande.

Herr Pettersson, Harald, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsåt -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

37

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

tes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Sveningsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Harald
Pettersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 27;

Nej — 35.

Därjämte hade 71 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harald Pettersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 50.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om en utredning angående Duroxföretagen,
m. in.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
teckning av aktier i AB Gullhögens Bruk
jämte motioner.

I propositionen nr It hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 24 januari 1969, föreslagit
riksdagen att till Teckning av aktier i
AB Gullhögens Bruk på tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1968/69 på
kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag
av 20 200 000 kronor.

I december 1968 hade avtal träffats
om att Svenska Skifferoljekoncernen —
i vilken bland annat Duroxföretagen inginge
— till AB Gullhögens Bruk skulle
överlåta koncernens anläggningar för
lättbetongtillverkning in. m. Avtalet innebure
vidare, att staten skulle teckna
50 000 aktier i AB Gullhögens Bruk. I
propositionen hade föreslagits att 20,2
miljoner kronor skulle anvisas till teckning
av aktierna.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

38

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

dels de likalydande motionerna
1:909, av herr Jacobsson, Gösta, in. fl.,
och II: 10K, av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
910, av herr Johansson, Knut, och herr
Högström, samt II: 1044, av herr Henningsson
m. fl., såvitt nu vore i fråga,

dels ock de likalydande motionerna
1:911, av herrar Skärman och Skagerlund,
samt II: 1043, av herr Antby m. fl.

I motionerna I: 909 och II: 1045 hade
hemställts, dels att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag måtte besluta
att till teckning av aktier i AB Gullhögens
Bruk på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av
20 200 000 kronor, dels att vederbörande
utskott måtte utreda och i sitt utlåtande
lämna en fullständig redovisning
av samtliga omständigheter kring
det aktuella aktieförvärvet och dess
sammanhang med förlusterna i det i
Svenska Skifferoljeaktiebolagskoncernen
ingående Svenska Durox AB, varvid
även måtte utredas huruvida statsmakternas
engagemang från företagsekonomiska
synpunkter vore försvarligt.

I motionerna I: 911 och II: 1043 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 11 måtte beakta
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:909 och 11:1045, 1:910 och 11:1044
samt 1:911 och 11:1043, samtliga motioner
i vad de avsåge teckning av aktier,
till Teckning av aktier i AB Gullhögens
Bruk på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag av
20 200 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:909 och 11:1045 samt 1:911
och II: 1043, samtliga motioner i vad de
icke behandlats under 1.

Reservation hade anförts, beträffande
utredning om Duroxföretagen, av
herrar Virgin (m), Per Jacobsson (fp),
Ottosson (m), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Levin (fp), Johan Olsson (ep),
Bohman (m), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Enskog (fp), Lothigius
(m) och Eriksson i Arvika (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 909 och II:
1045 samt I: 911 och II: 1043 anhålla,
att Kungl. Maj :t för riksdagen måtte
redovisa av reservanterna förordad utredning
om Duroxföretagen.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 33 har behandlats Kungl. Maj ds
proposition nr 11, i vilken anmälts att
ett avtal har träffats genom vilket Duroxföretagen
överlåtits till AB Gullhögens
Bruk för en köpeskilling av 29
miljoner kronor, vilken summa av köparen
skall erläggas enligt i propositionen
angiven överenskommelse med 5 miljoner
kontant och återstoden i form av
en revers med tjuguårig amorteringstid.

I Kungl. Maj ds förslag ingår vidare
att staten skall teckna 50 000 aktier i
AB Gullhögens Bruk för en köpeskilling
av 20 miljoner kronor, vilket inklusive
stämpelkostnader innebär ett anvisande
av ett investeringsanslag på 20,2 miljoner
kronor.

I anledning av propositionen har utskottet
haft att behandla bl. a. två motionspar.
Motionärerna har inte haft
någon erinran mot den nämnda aktieteckningen
och tillstyrker alltså propositionen
i denna del. Motionärerna har
emellertid begärt att vederbörande utskott
låter utreda och i sitt utlåtande

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 19

39

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

lämnar en fullständig redovisning av de
omständigheter som gjort att ett företag
som år 1965 ansågs vara en fin affär efter
tre års statligt ägande drivits till
konkursens brant och nu skall räddas
genom att återföras till den enskilda företagsamheten.

Motionärernas begäran om en sådan
utredning genom utskottets försorg har
utskottets majoritet inte kunnat biträda.
En reservation av utskottets borgerliga
ledamöter har därför varit enda möjligheten
att begära att riksdagen får en
objektiv redogörelse för Duroxföretagens
verksamhet under den tid företagen
varit i statens ägo. Jag vill framhålla
att om ett företag i enskild ägo
hade haft en ekonomisk ställning liknande
den Durox hade vid halvårsskiftet
1968 hade det enligt gällande lagar
varit skyldigt att inställa betalningarna
och begära sig i likvidation. I samband
därmed hade det också genom likvidationsförvaltnimgen
varit skyldigt att
lämna en redogörelse för orsakerna till
fallissemanget. Även frågan om styrelsens
ansvar skulle då ha blivit belyst.

I utskottets motivering ger majoriteten
uttryck för den meningen att propositionen
ger entydiga och uttömmande
svar på de väsentliga frågor motionärerna
ställt och att propositionen belyst de
problem motionärerna tagit upp. Man
pekar bl. a. på marknadsutvecklingen
för lättbetong och investeringar i en ny
produktenhet. I propositionen har vidare
lämnats en ekonomisk redogörelse,
upprättad av Bohlins revisionsbyrå
AB i Örebro.

Men läsningen av bilaga A från den
revisionsbyrån ger inte heller något entydigt
och uttömmande svar. Om man
studerar denna bilaga, som är ställd till
styrelsen för Svenska skifferolje AB och
Duroxkoncernen i Stockholm, finner
man att där talas om uppskattad balansräkning,
preliminära balansräkningar
för koncernens bolag och en preliminär
koncernbalansräkning. Man kan vidare
läsa:

»Genom kommissionsavtal av år 1966
har Duroxbolagen överlåtit sina rörelser
samt till dessa hörande tillgångar
och skulder på SSAB. Med anledning
härav har inom koncernen inga egentliga
särbokslut upprättats för de olika
bolagen utan resultatet och ställningen
för den gemensamma rörelsen har sammanförts
i ett bokslut. Det har på grund
härav visat sig vara förenat med vissa
svårigheter att exakt uppdela resultaten
mellan de olika bolagen. För att kunna
genomföra uppdelningen har vi trängt
in i det underliggande räkenskapsmaterialet
och utgått från bokföringsallegat
etc. Vi måste därför reservera oss
för att oavsiktliga felaktigheter eventuellt
kan förefinnas i bilagorna 1—3.
Resultaten för år 1968 är preliminära.»

Det heter vidare i denna bilaga att på
grund av att bokslutet per den 31/12
framtagits under tidspress har det ej
varit möjligt att utreda och i balansräkningen
ange beloppen för ställda
panter och ansvarsförbindelser.

Även om marknadsutvecklingen och
vissa investeringar är en del av orsakerna
kan dessa förhållanden inte ensamma
ha bidragit till att ett företag
som 1965 ansågs vara en god affär —
och i redogörelsen i publikationen Statliga
företag utgiven av finansdepartementet
och daterad i september 1968
ges beskedet att »förutsättningarna för
koncernens produkter anses för 1968
vara goda» — redan i oktober 1968 ansågs
vara konkursmässigt.

Jag har vid behandlingen i femte avdelningen
framhållit att det är helt naturligt
att ett statligt företag, lika väl
som ett enskilt, kan råka i ekonomiska
svårigheter, särskilt i dagens hårda konkurrens,
och även att det inte finns någon
anledning att längre än nödvändigt
»suga på den karamellen», som utskottets
majoritet uttryckte sig. Men för att
vi reservanter inte skall riskera att få
tänderna fördärvade av sötsaker, borde
den utredning som här begärts ha lämnats
utan begäran. Vi hade då kanske

40

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

kunnat svälja karamellen även om den
inte varit söt.

Den negativa hållningen från regeringspartiets
sida att inte vilja lämna en
fullständig redovisning av Duroxaffären
rimmar för övrigt illa med direktiven
för den utredning som tillsatts av statsrådet
och chefen för industridepartementet.
I dessa direktiv kan man läsa
bl. a. följande:

»Utredningen torde i sitt arbete knappast
kunna undgå att komma in på frågan,
huruvida den ordning som för närvarande
gäller för ekonomisk upplysning
från olika slag av företag är tillfredsställande
med avseende på de syften
utredningen skall söka tillgodose.
För att tillfredsställa önskvärdheten av
likvärdig information kan en vidgad redovisning
framstå som önskvärd såväl
i fråga om materialets omfattning som
i fråga om publiceringsfrekvensen.»

Herr talman! Jag förmodar att dessa
krav skall ställas på såväl enskild som
statlig företagsamhet, och det hade funnits
en möjlighet att här föregå med gott
exempel och utan anmodan lämna en
fullständig redogörelse. Enligt reservanternas
mening måste det vara till
gagn för statlig verksamhet och förtroendet
för statliga investeringar att
önskemål om bättre information och insyn
tillgodoses. Detta är också en av förutsättningarna
för att man skall kunna
dra lärdom av Duroxaffären.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill understryka att
reservationen inte är tillkommen i anledning
av yrkandet om teckning av aktier
i Guldhögens bruk utan att den har
tillkommit därför att vi ansett att det
borde göras en utredning kring Duroxaffären
— dess bakgrund, genomförande
och avveckling. Därvidlag har vi
alltså inte fått utskottsmajoriteten med
oss.

När utskottet säger att det genom propositionen
lämnats entydiga och uttömmande
svar, tar man väl ändå till ord
som inte har täckning i verkligheten.
Man hänvisar vidare till de kommunikéer
som avlämnats i samband med avvecklingen
i december. Men även de
innehåller mycket knappa upplysningar
och ger absolut inte en uttömmande
redogörelse för hur man kommit i denna
situation och vad som var de verkliga
motiven till att en avveckling måste
ske. Jag vill erinra om att Durox 1965
inköptes trots ett betydande motstånd
i riksdagen från som jag tror samtliga
partier. Även på socialdemokratiskt håll
restes starka erinringar mot denna affär.
Man ansåg att den inte var affärsmässigt
riktigt underbyggd, att den var
riskabel och att priset var för högt.

När affären ändå kom till stånd vill
jag för min del beklaga att den inte
lyckades. Jag anser att man nu har kommit
i en sämre situation med en myreket
stark dominans på detta avsnitt av byggnadsmaterialbranschen.
Att försöket
misslyckades innebär en allvarlig förlust.

Detta är en fråga av myreket betydande
allmänt intresse och givetvis av stort
intresse för riksdagen, som varit med
om att besluta affären från början och
nu också får vara med om att ta konsekvenserna.
Jag tycker att det vore en
självklar åtgärd att redovisa denna affär
på ett öppet och riktigt sätt. Det är
ju ändå ganska extraordinära meddelanden
man har fått i frågan. Förlusten på
dessa tre år var betydligt över 100 000
kronor per anställd eller 45 miljoner.
Det var alltså en ganska stor förlust i
förhållande till företagets storlek och
den korta tid under vilken företaget
hann verka. Bara det motiverar att man
borde få litet mera upplysningar. Statsrådet
Wickman uttalade i höstas här i
kammaren att han välkomnade denna
debatt kring Durox. Han menade att
Duroxaffären var lärorik och skulle ge
aspekter på handläggningen av dessa
frågor i fortsättningen.

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

41

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

Det hade varit en logisk följd av detta
resonemang att man — när man fått
perspektiv på frågan — lämnat en uttömmande
redogörelse över den.

Det finns en rad aktuella frågor kring
det statliga företagandet. Vi har förslag
om att förbättra den statliga företagsdemokratin
och informationen till de
anställda inom statliga företag. I Duroxfallet
uppvisades raka motsatsen till
en god information, och därför borde
det här lämnas en belysning i frågan.

Vi diskuterar likaså åtgärder beträffande
de statliga företagens ledning,
och det pågår en utredning om bättre
kontakt mellan samhälle och näringsliv.
Alla dessa aktuella frågor gör det självklart
att man borde få en allsidig belysning
av det lärorika exemplet Durox.

Jag anser utskottets negativa inställning
vara ett felgrepp. Jag vill för min
del tro att det ändå kommer en redogörelse
för denna fråga. Det ligger i demokratins
självklara principer att man
öppet och ärligt redovisar sådana här
saker. Det kunde vara till ett gott föredöme
även för enskilda företag i deras
handlande. Jag vill inte sätta statliga
företag i särklass, men jag tror ett initiativ
från statsrådets sida skulle vara ett
gott föredöme för näringslivet i övrigt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Efter herrar Ottossons
och Olssons anföranden kan det synas
inte vara mycket mer att säga i denna
fråga, men jag vill ändå anföra ett par
historiska synpunkter. Jag skulle vilja
peka på de motioner, I: 911 och II: 1043,
där folkpartirepresentanter framhållit
att meningarna var mycket delade när
frågan om förvärvet av Durox behandlades
av riksdagen i slutet av 1965.

I en reservation i statsutskottet, som
bl. a. folkpartiledamöterna biträdde,
hette det att de uppgifter som lämnats
utskottet till komplettering av de knapphändiga
uppgifterna i statsrådsprotokollet
rörande värdet av aktierna i Duroxkoncernen
inte har övertygat utskottet
om att köpeskillingen för aktierna

är skälig. Köpeskillingen synes inte obetydligt
överstiga det beräknade substansvärdet,
och även avkastningsvärdet
tyder på ett betydande överpris.

Regeringens representanter hade dock
en annan mening. Trots varningar från
egna i riksdagen ansåg man att detta
var ett bra köp.

De utredningar som föregick köpet av
Dur oxföretaget 1965 var alltså tydligen
otillfredsställande när det gällde bedömningen
av såväl marknadsförutsättningarna
som produktionsförhållandena
osv. Konkurrensen inom branschen
visade sig också så stark att Durox inte
förmådde med framgång hävda sig.

Insynen i Duroxföretagen har inte
varit tillfredsställande. Vi känner alla
till att det framförts skarp kritik i den
frågan såväl från representanter från
Skövde stad som från företrädare för
arbetare och tjänstemän. Allt detta tillhör
det förflutna.

Det har varit otillfredsställande att
riksdagen inte fått någon effektiv möjlighet
att följa en verksamhet som visat
sig så förlustbringande. Förlusten har
drabbat även skattebetalarna. Av de
uppgifter som så sent som hösten 1968
producerades i skriften Statliga företag
— det har herr Ottosson påpekat —
kunde man lätt få den uppfattningen att
situationen inte var så svår. Men jag
skall göra ett tillägg till det citat som
herr Ottosson gjorde, ty det var inte
fullständigt. Det står där också »den
pågående intrimningen av den nya lättbetongfabriken
i Skövde skulle komma
att negativt påverka koncernens resultat
och medföra viss rörelseförlust även
1968». Så stod det alltså i fortsättningen.
Men trots detta kunde man inte undvika
att få den uppfattningen att det
ändå inte var så dåligt ställt med företaget
som det sedan visade sig vara.

Därför är överlåtelsen av Durox till
Gullhögen det bästa och enda som kan
göras i nuvarande situation. Ingen har
heller yrkat avslag på det investeringsanslag
på 20 200 000 kronor som tagits
upp i riksstaten.

42

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

Men om vi skall dra lärdom av Duroxaffären
är det enligt reservanternas
uppfattning nödvändigt att få en öppen
och allsidig redovisning av omständigheterna
kring Duroxföretagets utveckling.
Vi anser inte att vi har för stora
anspråk, när vi kommer med en begäran
att Kungl. Maj:t snarast möjligt för
riksdagen redovisar eu så fullständig
utredning som möjligt beträffande Duroxföretaget,
särskilt som vi har anledning
kräva en ordentlig utredning, då
det gäller ett statlig företag.

När det gäller offentliga medel har vi
om möjligt ännu större ansvar och ännu
större skäl att som politiker begära en
fullständig redovisning. Man pekar på
att inte heller i privata företag är redovisningen
alltid till fyllest, och det kan
så vara, men jag tycker att man skall
göra en liten åtskillnad och kunna kräva
mera när det gäller ett statligt företag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga har jag efterlyst en närmare redovisning
av förspelet till och över huvud
taget spelet kring statens förvärv
av Svenska Durox AB. Emellertid har
här nu och även tidigare sagts så mycket
i denna fråga att jag i likhet med
herr Nyman kan inskränka mig till att
i huvudsak instämma i de anföranden
som tidigare hållits av herr Ottosson
och herr Olsson.

Därjämte skulle jag ytterligare och
med tyngd vilja ställa kravet på en redovisning
av förspelet till Duroxköpet.
Med hänsyn till den även relativt sett
förvånansvärda felbedömning som här
skett är det enligt min uppfattning ett
anständighetskrav att vi får klarhet om
den förmenta sakkunskap som stått regeringen
till tjänst i den misslyckade
affären.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
inte kunnat dela reservanternas uppfattning
om att en ytterligare redovisning
av Duroxaffären, utöver vad som
redan skett i propositionen och i de
interpellationsdebatter som förekommit
vid höstriksdagen, skulle vara nödvändig.

Enligt utskottets mening har departementschefen
på ett klart och uttömmande
sätt gett svar på de mera väsentliga
frågor och problem som motionärerna
önskar få belysta. I propositionen
redovisas sålunda såsom en väsentlig
orsak till den uppkomna situationen
den marknadsutveckling för
lättbetong som ägt rum under senare
år. Den tillbakagång som skett har väl
delvis orsakats av den konjunkturnedgång
som började under senare delen
av 1965 och av att konkurrensen med
andra byggmaterial hårdnat, vilket gjorde
att den uppåtgående kurva som detta
byggmaterial visade under första delen
av 1960-talet bröts ungefär 1965.
Till detta kommer så de betydande investeringar
som gjorts sedan man förvärvade
företaget, vilka enligt propositionen
uppgår till 40 milj. kronor. I
en bilaga till propositionen finns, såsom
de föregående talarna har erinrat
om, en ekonomisk redogörelse utförd
av en revisionsbyrå, vilken kommit
fram till en förlust på 44 miljoner kronor.

Utöver denna redovisning hänvisar
utskottets majoritet till den information
i ärendet som tidigare har lämnats
bl. a. i den interpellationsdebatt i frågan
som ägde rum i denna kammare
den 12 december förra året. Statsrådet
Wickman lämnade då en utförlig redogörelse
i frågan. Han framhöll bl. a.:
»Låt mig upprepa vad jag tidigare har
sagt: naturligtvis har det skett misstag
i Duroxaffären.» Men mot bakgrund av
detta konstaterande framhåller han:
»Den lärdom vi kan dra av Duroxaffären
ur statlig ägaresynpunkt är att vår
apparat att sköta det statliga ägarin -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

43

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

tresset icke haft den kapacitet som är
önskvärd. Vi har också tidigare varit
medvetna om att ett viktigt reformområde
ligger framför oss i detta avseende.
Detta arbete har inletts långt innan
dagens debatt.

Låt mig säga att en av Duroxaffärens
lärdomar kommer att materialiseras i
en annan och som vi hoppas effektivare
organisation för skötseln av de
statliga företagen.»

Beträffande diskussionen om informationen
inom företaget, som senast
herr Olsson var inne på, framhöll statsrådet
följande: »Jag kan gärna vitsorda
att informationen inom företaget
icke har fungerat tillfredsställande.
Det är ett problem, som vi tar upp också
i de andra företagen, och vi kommer
inom kort att inleda en aktivitet
för att förbättra de anställdas tillgång
till information och deras möjligheter
till medverkan i företagen.»

Av det anförda framgår väl att utskottsmajoriteten
har rätt när den konstaterar
att det har lämnats en entydig
och enligt vårt förmenande uttömmande
information i den här affären. Här
har väl inte i något avseende gjorts försök
att undanhålla något.

Mot den bakgrunden har jag mycket
svårt att förstå den borgerliga oppositionens
agerande i denna fråga sett ur
rent sakliga synpunkter. Det enda som
kan förklara det stora intresse som visas
i den är väl att man tror sig kunna
göra partipolitik av densamma. Annars
skulle man väl kunna räkna med att de
ärade företrädarna för reservationen
vore lika intresserade när exempelvis
ett privat företag för det besvärligt. Då
har jag inte märkt att det ar någon
trängsel i denna kammares talarstol.
När Oskarshamnsvai vet, för att ta ett
exempel från mina egna bygder, bröt
samman med i runt tal 1 500 anställda
och då man utan överord kunde tala
om en privatkapitalistisk katastrof som
skakade en hel stad och en hel bygd, dk
var det mig veterligt ingen av herrarna

som begärde initierade detaljer om orsakerna
till det inträffade.

Nu gäller det ett statligt företag, och
då tror man, som jag nyss framhöll, att
det går att göra partipolitik av saken.
Genom att göra en stor affär av den här
frågan tror jag att man genom misskreditering
av den statliga verksamheten
vill bromsa dess expansion. Men
det kommer inte att lyckas. Där tror
jag att näringslivets företrädare ser
mera klart och realistiskt på utvecklingen,
när de bokstavligt talat över huvudet
på den borgerliga oppositionen
inleder ett på saklig grund förankrat
samarbete med regeringen, dvs. statsmakterna,
på det sätt som nu sker på
en råd områden inom näringslivet,
bl. a. i samband med den här affären.
Medan detta sker på det rent sakliga
och praktiska planet lever den borgerliga
oppositionen kvar på skansar från
1800-talet, som för länge sedan blivit
underminerade av utvecklingen och
som av den anledningen enligt mitt förmenande
är hopplösa att försvara.

Låt mig efter dessa synpunkter också
mer direkt bemöta de olika inläggen
här i kammaren. Herr Ottosson talade
om att enskilda företag gör konkurs
när de får det besvärligt. Det är
inte alltid de gör det! I det exempel
som jag nämnde har inte den möjligheten
till redovisning förelegat. Det är
alltså inte så entydigt och säkert att
det alltid går den vägen. Herr Ottosson
var också inne på bokföringsbyråns
reservation, men den reservationen är,
förmodar jag, en rutinmässig åtgärd
som väl alltid sådana företag vidtar för
att gardera sig för felaktigheter som
man inte kan förutse. Det finns därför
inte anledning att dra alltför långtgående
växlar på en sådan reservation.

Vidare hoppades herr Ottosson att
oppositionen genom vår medverkan
inte alltför länge skulle behöva suga
på karamellen. Jag tror, herr Ottosson,
att hur vi än agerar från majoritetens
sida och hur rädda ni än är om edra

44

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

tänder inom oppositionspartierna, så
kommer ni nog att vilja suga på den
karamellen åtminstone över 1970.

De olika talarna har också återkommit
med begäran om en uttömmande
redovisning. Det vore kanske lämpligt
att man här något mera preciserade
vad man menar. Jag tycker mig inte ha
förmärkt, exempelvis under utskottsbehandlingen,
att intresset har varit särskilt
stort när det gällt att få information.
Som mina ärade vänner från utskottets
femte avdelning vet är det ganska
vanligt att man inom utskottet begär
att få föredragningar från vederbörande
departement. Inte minst från
den borgerliga sidan uttalas ofta önskemål
om information, och det bär nästan
i samtliga stora frågor förekommit
att företrädare för vederbörande departement
har lämnat en uttömmande och
mycket värdefull information. I denna
fråga har sådan information av någon
anledning icke aktualiserats. Det har
icke begärts att en sådan redovisning
skulle lämnas från industridepartementet.
Det rimmar dåligt med reservationen
och talet om att man begär en
uttömmande redovisning, när man inte
ens vid förbehandlingen av ärendet,
innan det kommer upp i kammaren,
har intresse av att få lyssna till vad departementet
kan ha att anföra utöver
vad som redan redovisats i propositionen.

Slutligen sade herr Nman att man
kan kräva mer av staten än av det enskilda
näringslivet. Det kan jag inte
hålla med honom om. Men man kan
utan tvekan, det är vi helt överens om,
ställa samma krav på staten som på
näringslivet.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

frågar om det var något osakligt i det.
Jag anförde argument på argument varför
det borde vara en allmän redovisning.
Det är en självklart demokratisk
uppgift att ett samhälleligt organ lämnar
en redovisning när så många begär
det i en fråga som vi nu diskuterar.

Men hur var det med sakligheten, när
herr Bertil Petersson alltså kom med beskyllningen
att vi tänkte göra partipolitik
av denna fråga? Där brast det i
saklighet. Om man vill undvika att göra
partipolitik av denna fråga är det väl
bäst att lämna en allsidig redogörelse
av ärendet. Det är väl det man oftast
tillgriper i ett demokratiskt samhälle.
Om det är risk för mygel, att det görs
partipolitik eller att man i något avseende
tillskansar sig särskilda fördelar,
då lämnar man väl en redovisning,
en allmän information. Jag tror faktiskt
att det också kommer att sluta med att
vi får en sådan allmän redovisning av
detta ärende.

Herr Petersson frågar också varför vi
inte begärde att få en belysning av dessa
frågor i utskottet. Vi hade inte haft
något emot en sådan belysning, men jag
tror inte att en redovisning i utskottet
hade täckt det behov av allmän information
som motionerna och reservationen
efterlyser. Jag tror det erfordras
en betydligt mer bearbetad redovisning
här.

Sedan tror jag inte att vi behöver stå
i denna talarstol och ange vilka upplysningar
vi vill ha. De som får den uppgiften
kommer säkert att vara kapabla
att lämna en allsidig och uttömmande
utredning av bakgrunden till denna affär,
dess genomförande dess korta livstid
och dess avveckling. Det behöver vi
inte närmare gå in på från denna talarstol.

Herr NYMAN (fp):

Herr OLSSON, JOHAN, (ep): Herr talman! Det finns givetvis många

Herr talman! Herr Bertil Petersson förklaringar till att det inte har gått så
ifrågasatte sakligheten i våra anföran- bra för Durox. Herr Bertil Petersson
den. Jag talar bara för mitt eget och pekade på en, som vi hört talas om tidi -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

45

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

gare, nämligen marknadsutvecklingen.
Det är mycket möjligt att den har bidragit
till det dåliga resultatet, men det
var också en sak som herr Petersson
inte nämnde något om, nämligen den
anläggning som man kostade på många
miljoner kronor. Herr Petersson nämnde
40 miljoner. Jag tror det var 34 miljoner
som man investerade. Men det var
en anläggning, herr Petersson, som stod
i ett och ett halvt år. Det skulle vara
mycket värdefullt att få veta varför en
dyrbar miljonanläggning står oanvändbar
under ett och ett halvt år. Jag har
hört att det var felkonstruktioner på
maskiner. Jet vet inte om det är riktigt.
Vi kanske kan få »höra något av den som
känner till saken. Här har vi alltså en
anledning att ta reda på hur det kunde
gå till att en så stor investering stod
oräntabel. Det måste väl finnas vissa
orsaker till det.

Herr Petersson berörde också informationsproblemet.
Det tycks vara ett
stort problem överallt, inte bara i statliga
företag utan också i privata, att bedriva
informationsverksamhet på ett
riktigt sätt. Vi har ett mycket färskt
exempel på det från min hemstad
Västerås, nämligen centrala flygverkstaden
och den behandling och den information
som personalen där har fått
och som jag kan läsa om i min hemortstidning
nästan varje dag. Om herr Petersson
läser Statsanställd, som ligger
här utanför kammaren, så skall han
finna en stor artikel om CV-karusellen.

Vidare har man frågat varför vi reservanter
inte begärde att få höra något
från industridepartementet. Det är
möjligt att vi skulle ha gjort det, men
då frågar jag: Varför var ni från socialdemokratiskt
håll inte intresserade av
att fråga? Ni visste ju vilka anmärkningar
vi hade. Ni borde ha varit lika
angelägna att lägga det hela till rätta
för oss, och då hade det kanske inte
blivit någon tvekan om kritiken verkligen
var sakligt motiverad. Jag menar
därför att ni inte bara bör skylla på
oppositionssidan inom avdelningen,

utan jag tycker att ni har lika stort ansvar
att begära att få informationer
från industridepartementet.

Det vore mera att säga i denna fråga,
men jag avstår.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Jag reagerade något
mot den historieskrivning som den ärade
talesmannen för utskottet gjorde när
det gällde behandlingen av ärendet i
femte avdelningen. Detta har bemötts av
herr Nyman och herr Johan Olsson, och
jag har därför inte någon anledning att
gå in på detta. Men det är väl ett faktum
att det i motionen begärts en utredning
genom utskottets försorg som redan
skulle ha varit bifogad det utlåtande
vi i dag behandlar i riksdagen. Det
fanns emellertid inte något intresse från
majoritetens sida att göra en sådan utredning.

Herr Bertil Petersson gjorde i slutet
av sitt anförande några utfall mot oppositionen.
Jag tror inte att man kan
beskylla de borgerliga ledamöterna med
anledning av reservationen för att föra
en 1800-talspolitik. Vi har nog ungefär
lika stora erfarenheter av modern näringspolitik
som många andra. Med anledning
av uttalandet att vi skulle suga
på denna karamell över 1970 års val
vill jag säga att det närmast var för att
slippa detta, herr Bertil Petersson, som
vi begärde denna utredning så att saken
skulle vara utagerad. Det kan hända
att det till 1970 års val kan komma
en ny affär så att vi slipper suga på
denna.

Om vi skall se på denna affär ur utredningssynpunkt,
finner vi att det är
tre misstag som begåtts. Det första var
inköpet. Anläggningen var otroligt hårt
nerkörd, och det pris som betalades var
alltför högt. Detta konstaterades i den
debatt som ägde rum redan vid den
tidpunkt då förvärvet gjordes. Det är
en av anledningarna till det hela.

Det andra misstaget var att det gjordes
en tillbyggnad som kostade 40 miljoner
kronor. Jag tror att den investe -

46

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

ringen inte var marknadsmässigt betingad.

Det tredje misstaget bär relaterats i
propositionen. Man anskaffade maskiner
för mycket höga kostnader, något
som blev ett totalt misslyckande.

Det sägs därutöver att man under
de år man drivit detta företag för att
öka sin marknadsandel på den svenska
marknaden använt en pris- och rabattpolitik
som medfört att man givetvis
kunnat öka marknadsandelen men
i stället fått en olönsam tillverkning.
Jag måste säga att det är mycket enkelt
för vilket företag som helst, statligt
eller enskilt, att öka sin marknadsandel,
om man inte behöver ta hänsyn
till att man måste täcka de kostnader
som är förbundna med varans
framställning. Vi smålänningar som har
småindustrier skulle haft mycket, mycket
större företag om vi hade sluppit
att ta denna hänsyn, men vi är tyvärr
tvingade därtill.

Jag vill bara erinra herr Bertil Petersson
om att jag redan i mitt första
inlägg sagt att jag inte skiljer mellan
statliga och enskilda företag utan att
jag har lika stora pretentioner på båda
två. Herr Bertil Petersson nämnde Oskarshamnsvarvet.
Jag vill med anledning
därav säga att om ett varv går
omkull eller går i konkurs eller träder
i likvidation, görs det en likvidationsutredning.
Man får genom konkursförvaltningen,
genom ackordscentralen eller
den som har hand om det hela en
verklig utredning som belyser anledningarna
till detta resultat. Det kan
vara värdefullt för alla parter att i
varje sådant här fall, även när det gäller
statliga företag, få ett besked om
vad som är anledningen till det hela.
Jag tror inte att det här gäller att häkta
någon viss man, utan här gäller det
att få fram anledningen till att man
på så otroligt kort tid som tre år har
kunnat köra ner ett företag och kunnat
förbruka 45 miljoner kronor, vilket
i varje fall innebär 10 kronor per
skattebetalare här i landet.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Utvecklingen inom
Durox och avvecklingen av Duroxengagemanget
och — om jag så får säga —
Duroxengagemangets fortsättning i ny
form kan diskuteras från många olika
utgångspunkter. Det har delvis redan
skett i dag. Detta kan diskuteras utifrån
en synpunkt som är intressant och som
vi får anledning återkomma till senare
under vårriksdagen, nämligen förhållandet
mellan staten-ägaren och företaget.
Hur skall staten utöva sin ägarfunktion i
företaget?

En annan viktig aspekt på Duroxaffären
är frågan om informationen, insynen,
och då menar jag informationen
till allmänheten, till riksdagen och till
de anställda. Den berör också frågan
om statens företagsansvar som arbetsgivare.
Slutligen berörs i de motioner som
är väckta i anledning av förslaget att
teckna aktier i AB Gullhögens bruk frågor
som inte behandlas av statsutskottet
utan av bankoutskottet och som kommer
upp till behandling senare. Jag tänker
nu på motioner av herr Knut Johansson
m. fl. Detta har samband med
Duroxaffären, och det gäller hela frågan
om statens politik på byggnadsmaterielområdet.

Jag tänkte i största korthet ge en
historisk redovisning av hur Duroxaffären
har upplevts i departementet, därför
att det kan ge en viss konkretion åt
diskussionen om hur staten skall uppträda
som ägare. Det kan också tjäna
som underlag för den fortsatta debatten
och medverka till att analysera de erfarenheter
vi gjort på detta område.

Vilken uppgift har ägaren till ett företag?
Hans primära praktiska uppgift är
att utse företagets styrelse, möjligen också
delta i valet av verkställande direktör,
fast det är styrelsens ansvar. Företagets
ägare skall fastställa företagets
målsättning, dess policy, och skall självfallet
fortlöpande kontrollera att företaget
uppfyller de målsättningar som ägaren
satt upp för företaget.

Går företaget bra och rapportrutiner -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

47

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

na fungerar väl är utövandet av ägaransvaret
inte särskilt betungande. Men
går företaget dåligt — och det var i
eminent grad fallet med Durox ■—• kan
ägarfunktionens fullföljande bli rätt
belastande.

Till att börja med måste rapporteringsrutinen
vara sådan att man mycket
snabbt får reda på när det går galet
i ett företag. Sedan analyseras orsakerna
till det, och resultatet av analysen
ger svar på om man kan räkna med att
företagsledningen och styrelsen är i
stånd att vrida utvecklingen rätt. Tror
man inte det är ägarens uppgift att
skaffa ny ledning till företaget. Däremot
kan det aldrig vara ägarens uppgift att
överta företagsledningens ansvar för företagets
skötsel. Det gäller både när
ägaransvaret utövas av departementet

— vilket nu är fallet för statliga företag

— eller om ägaransvaret överflyttas på
ett särskilt förvaltningsbolag.

Om vi nu på Duroxfallet tillämpar
denna skiss till hur staten som ägare —
eller en ägare över huvud taget — agerar
gentemot sitt företag, hoppas jag att
kammarens ledamöter förstår att jag
vill uppehålla mig vid den period i Duroxaffären
som jag själv har haft ansvaret
för.

På våren 1967 inkom rapporter till
departementet-ägaren iframför allt om
den mycket oroande utvecklingen av
kostnaden för den nya fabriken. Dessa
uppgifter var oroande därför att de var
skiftande men alltid i samma förändringsriktning.
Inte bara kostnadsutvecklingen
som sådan för anlägggningen
inklusive maskiner vara oroande,
utan anläggningens rent produktionstekniska
funktionsduglighet sattes också
i fråga. Det var så att säga den
första kontakt jag hade med Duroxkrisen.
Dessutom inträffade vid den tiden
en stagnation i efterfrågan, vilket gjorde
att den bakomliggande bedömningen av
en fortgående marknadsökning inte realiserades.

Vad gör ägaren i ett sådant fall? Den
första åtgärden här var att styrelsen

fick skaffa en ny verkställande direktör.
Styrelsen hade uppenbarligen fattat
sina investeringsbeslut på en grundval
som visade sig icke överensstämma med
en så korrekt bedömning av de faktiska
förhållandena som den hade rätt att
kräva. Vi skall komma ihåg att köper
man ett företag, så köper man inte bara
en tomt och ett hus och maskiner, utan
man köper också företagets organisation
och de människor som arbetar i
företaget. Durox’ »innanmäte» ingick
självfallet i förvärvet av bolaget 1965/
66.

Det första problemet blev alltså att
skaffa en ny verkställande direktör.
Dessvärre fick företaget under alltför
lång tid leva under en provisorisk lösning
av denna fråga. Det kan finnas två
förklaringar till detta. Den ena är att det
just på grund av företagets problem
inte var så lätt att hitta en ny verkställande
direktör, och det var inte lätt att
göra det så snabbt som vi önskade. Den
andra orsaken är — det vill jag inte
alls dölja — att vi på den statliga sidan
än så länge har mindre möjligheter att
rekrytera företagsledande personal än
de privata företagen har, helt enkelt
därför att våra kontaktytor är mindre
och personkontakterna färre. Detta är
inte egendomligt, eftersom 90 procent
av den svenska industrin ligger i privata
händer. Det är därför självklart att
vår tillgång till folk med tillräcklig kapacitet
tills vidare är mindre än vad
som gäller på privat håll. Det är klart
att det har belastat företaget att den
lösningen drog ut på tiden.

Även styrelsen genomgick en rekonstruktion.
Ordföranden blev landshövding
och lämnade styrelsen. Också när
det gällde att hitta en kompetent ordförande
inträffade en förskjutning i
tiden. Det gick åtskilliga månader, men
utskottets ledamöter vet — säkert också
riksdagens övriga ledamöter — att
den som sedermera blev ordförande i
styrelsen var Carl Olof Ek, vilken sedan
ledde styrelsen på ett utomordentligt
sätt.

48

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. in.

Under hela den här perioden pågick
intensiva utredningsarbeten inom företaget,
med hjälp av expertis som skaffades
dels genom departementet, dels genom
styrelseordförandens försorg. Vi
gjorde en erfarenhet som nog flera som
har sysslat med företag har gjort, nämligen
att det tar mycket längre tid att få
fram information från ett företag som
går dåligt än från ett företag som går
bra. Ett företag som går dåligt har i regel
en dålig bokföring.

Utredningsarbetet pågick i drygt ett
år, och man kan säga att det var en
alltför lång period, men det är lätt att
säga, om man inte själv suttit »djupt nere
i smeten» och mötts av uppgifter som
har varit oklara, motsägelsefulla och
ofullständiga. En fullständigt klar bild
av företagets tekniska och ekonomiska
läge och de alternativ som fanns för
företagets fortsatta bestånd förelåg faktiskt
inte förrän i september i fjol.

Vi stod då inför två alternativ. Det
ena hade varit fortsatt drift under statligt
ägarskap, vilket skulle ha förutsatt
rätt betydande kapitaltillskott och ändå
lämnat en betydande osäkerhet om företagets
fortsatta lönsamhet. Det skulle
även ha inneburit — vilket jag har påpekat
tidigare och gärna upprepar —
personalinskränkningar av samma storleksordning
som de som nu har fått lov
att vidtagas.

Det andra alternativet var att finna
någon form av samgående med i första
hand Gullhögen. Man kan fråga varför
Duroxsanläggningarna är värdefullare
i Gullhögens hand än i statens. Det beror
inte på att Gullhögen är ett privat
företag och att staten är stat, utan det
beror naturligtvis på — om jag skall
behöva säga det —• att Gullhögenkoncernen
har helt andra resurser när det
gäller produktutveckling och marknadsföring
än vad staten har när det gäller
Durox. Det betyder att för Gullhögen
representerade anläggningarna ett större
värde än vad de gjorde för staten.

Detta är anledningen till att vi fattade
beslut om att inleda förhandlingar

med Gullhögen om en överlåtelse av Duroxanläggningarna.
Beslutet fattades
den 7 november i fjol. Sedan genomfördes
förhandlingarna så snabbt som
det över huvud taget var möjligt. Förhandlingarna
fördes under två förutsättningar.
Den ena förutsättningen var att
staten samtidigt skulle bli delägare i
Gullhögen — det var ett önskemål från
båda parternas sida. Den andra förutsättningen
var att de anställdas intressen
av en tryggad sysselsättning skulle
tillgodoses och att avvecklingen av den
personal som det var nödvändigt att friställa
skulle ske på ett tillfredsställande
sätt.

Detta var en något skissartad beskrivning
av hur staten-ägaren agerade gentemot
företaget.

Hur agerade då staten gentemot allmänheten
och riksdagen? Jag bestrider
bestämt att vi skulle ha försökt dölja
allvaret i situationen när det gäller
Durox. Det har åberopats uttalanden
i publikationen Statliga företag. Man
kan ju alltid läsa uttalanden på olika
sätt, men den som allvarligt bemödar
sig om att läsa denna publikation skall
finna att när det gäller det ekonomiska
resultatet för SSAB så redovisades en
rörelseförlust redan år 1967 — publikationen
kom ut under år 1968 och avser
1967 års bokslut — på en halv miljon
kronor. En förlust på en halv miljon
kronor låter inte så mycket, säger
ni, men man skall komma ihåg att detta
är rörelseförlusten, alltså förlusten
före avskrivningar och räntor. Om man
sedan finner att avskrivningar har
verkställts under året med 10 miljoner
kronor men att dessa avskrivningar
inte har kunnat verkställas medelst ett
bruttoöverskott i rörelsen utan genom
ett koncernbidrag från moderbolaget,
så måste man faktiskt vara ovanligt
litet intresserad av Durox, om man
inte efter en sådan redovisning konstaterar
att detta företag befinner sig
i en utomordentligt besvärande situation.

Det är dock klart att informationen

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

49

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

till allmänheten om de statliga företagen
kan bli bättre än den är i dag. Vår
ambition har varit att successivt förbättra
informationen. Vi har tagit vissa
steg genom den här publikationen,
men den kan naturligtvis också göras
bättre. Vi inbjuder ständigt de intresserade
läsarna av publikationen att
komma med förslag om hur den skall
göras bättre, och vi kommer att lägga
ned ökade resurser på att i fortsättningen
göra den bättre än vad den är
i dag. Detta är en process; publikationen
blir öppnare och bättre för varje
år, och det är min ambition att denna
utveckling skall fortsätta. På samma
sätt ålägger vi självfallet våra företag
att ha en bokföring som gör det möjligt
att lämna en utförlig offentlig redovisning.

Informationen till riksdagen är ett
stort och allvarligt problem. Jag förstår
mycket väl de utskottsrepresentanter
som säger att de inte har kunnat
följa utvecklingen inom Durox under
de gångna åren. Det är riktigt att riksdagens
ledamöter inte kunnat, med nuvarande
ordning, följa den på annat
sätt än antingen genom att läsa denna
publikation eller — självfallet ■—• också
genom att ställa frågor till industridepartementet.
Jag är verkligt ledsen
över att ingen från utskottet tog ett sådant
initiativ i samband med behandlingen
av Duroxpropositionen. Det kanske
låter naivt, men vi hade faktiskt
utgått från att det skulle bli fallet. Vi
var förberedda på det och hade också
gjort i ordning ett ganska utförligt material.

Hur riksdagens möjligheter att fortlöpande
följa utvecklingen inom de
statliga företagen lämpligast skall tillgodoses
är inte ett helt lättlöst problem,
av skäl som jag inte nu behöver
utveckla närmare. Vi får tillfälle att
återkomma därtill. Det kommer att bli
en av de väsentliga frågor som skall
tas upp i samband med förslaget att
inrätta ett statligt förvaltningsbolag.

Jag vill sedan något beröra frågan

4 Första kammarens protokoll W69. Nr 10

om informationen till de anställda. Jag
sade tidigare, och det har citerats, att
informationsverksamheten inom Duroxföretagen
—■ jag tänker inte framför
allt på informationen i samband med
den kris som fick sin utlösning i december,
utan på den mer löpande informationen
i företaget — uppenbart
inte fungerade väl. Den fungerade inte
bra från företagsledningen till de anställda
och inte heller — vilket enligt
min mening är lika väsentligt — från
de anställda till företagsledningen. Skall
information ha någon mening i ett företag
måste den gå i båda riktningarna.
Informationen är inte bra i ett företag
— även om den görs aldrig så effektiv
— om den är enkelriktad. Det
måste alltid vara fråga om dubbelriktad
information.

Detta är ett allvarligt problem, och
som nämnts tidigare i debatten tar vi
upp det i de statliga företagen. Jag tror
inte att det finns någon statlig företagsledning
som inte känner ägarens
intention och att vi ställer det anspråket
på de statliga företagen att dessa
går före när det gäller en effektiv information
till och från de anställda liksom
när det gäller de anställdas medverkan
i företagens beslut.

Trots de brister som rådde tror jag
ändå man kan säga att företagets problem
och svårigheter var ganska väl
kända bland de anställda. Dessa fick
av styrelsen en mycket utförlig redovisning
av läget i företaget den 9 maj
1968. Den 19 november fick de anställdas
representanter mycket klara besked
om den personalavveckling som
var nödvändig och också om anledningarna
därtill.

Däremot informerades icke de anställda
under pågående förhandlingar
med Gullhögen. Jag tar på mig ansvaret
för detta. Det är ett ansvar som jag
icke finner svårt att bära, eftersom
det inte är möjligt att driva förhandlingar
under en pågående offentlig debatt.
Jag är ganska övertygad om att
det hade varit omöjligt att nå resultat

50

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om en utredning angående Duroxforetagen, m. m.

genom förhandlingarna, eller i varje
fall att det blivit väsentligt svårare att
göra det om förhandlingarna varit offentliga.
Vi måste dessutom komma
ihåg att man, när man inleder en förhandling,
inte vet om den kommer att
leda till resultat. Det säger sig väl självt
att båda parter ställs i en mycket besvärlig
situation om de skall föra en
förhandling under offentlig insyn och
förhandlingen sedan inte leder till resultat.
Skulle vi introducera den principen
i våra relationer till näringslivet
att vi driver alla förhandlingar under
permanent kontakt med — de facto
massmedia så är jag orolig för att våra
möjligheter att agera aktivt i svensk
industri skulle försvinna. Och det kan
faktiskt hända att detta är önskemålet
när man framställer kravet på ökad
offentlighet i förhandlingarna.

En helt annan sak är naturligtvis att
all insyn skall ges i fråga om förhandlingarnas
resultat. Framför allt är det
ju väsentligt vilka förhandlingsresultat
man når. Jag tror att jag inte refererar
företagsnämnden i Durox fel när jag
säger att då motiven för förhan dlingsgången
och resultatet av förhandlingarna
redovisades vid nämndens sammanträde
i december förekom i varje
fall på den punkten icke någon kritik
mot företaget för bristande information.

I det sammanhanget kan jag passa på
att tala om för kammarens ledamöter
hur läget i dag är för de 140 personer
som fick varsel om permittering i samband
med uppgörelsen med Gullhögen.
Det var 100 kollektivavtalsanställda och
40 tjänstemän. Vissa uppgifter om läget
lämnades när propositionen skrevs,
men jag har nu färskare uppgifter. Av
de 100 kollektivavtalsanställda har 65
erhållit annat arbete. Tre går d omskolningskurser,
32 är kvar i företaget och
kommer att vara det med oförändrad
lön till utgången av mars. Samtliga dessa
32 har anvisats annat arbete.

Av tjänstemännen — det var exakt
42 _ har 20 erhållit annat arbete me -

dan två är under omskolning. De övriga
erhåller lön till den 30 juni, och
för flera av dem pågår för närvarande
förhandlingar om anställning.

För att beröra denna aspekt på Duroxaffären
— hur staten har uppträtt
som arbetsgivare — tror jag att man
kan säga att avvecklingen av en del av
personalen i Durox bär skett i former
som i varje fall något så när motsvarar
de anspråk vi bör ställa på staten som
arbetsgivare. Dessutom finns i avtalet

— vi diskuterar inte det närmare i dag

— bestämda utfästelser av Gullhögen
om fortsatt sysselsättning för de kvarvarande
260 anställda i Durox och —
vilket var ett särskilt önskemål från
statens sida i förhandlingarna — förtur
för den äldre arbetskraften.

När man läser utskottsutlåtandet
finner man att det uppenbarligen råder
full enighet om att de förslag som
lagts fram i propositionen innebär en
riktig lösning av de problem som förelåg
i den uppkomna situationen. Utskottet
tillstyrker sålunda enhälligt både
försäljningen och förvärvet av aktierna
i Gullhögen.

Det är underligt att inte de borgerliga
reservanterna av intresse för skattebetalarnas
pengar har begärt att få
utredning om hur vi har värderat Gullhögens
aktier. Det är dock 20 miljoner
vi kräver av skattebetalarna och riksdagen.
Också det hade vi väntat att få
redovisa, vilket vi hade kunnat göra.
Jag kan självfallet inte göra det här
från talarstolen. Men om någon är intresserad
av detta kan jag, i de sekreta
former som materialet nödvändiggör,
även ur den synpunkten motivera vårt
förvärv av aktier i Gullhögen till den
kurs som nu riksdagen fattar beslut om.

Men reservanterna är inte nöjda utan
kräver en uttömmande redovisning av
utvecklingen i Durox och en förklaring
till att läget blev som det blev. Jag vill
då säga att vår ambition har varit att
ge en så fuilständig och öppen redovisning
av läget som det över huvud
taget har stått i vår makt att ge. När

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

51

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

vi sålde företaget i december redovisade
vi omedelbart omfattningen av
den förlust som blev synlig i samband
med försäljningen. Vi har också redovisat
den i propositionen genom en
specialrevision, som har verkställts just
för att vi skulle kunna ge riksdagen en
så snabb och fullständig information
som möjligt. Man har sagt att redovisningen
är ofullständig och osäker. Ja,
visst är den det, men av ett mycket enkelt
skäl. Jag tror inte att det i något
företag är möjligt att revidera ett bokslut
14 dagar efter bokföringsårets utgång
utan att revisorn måste förse resultatet
med vissa reservationer. Revisionen
är ännu preliminär och kommer
att följas av en normal och fullständig
revisionsberättelse om någon
månad. Jag tror inte någon kan göra
gällande att vare sig detta förhållande
eller de värderingssvårigheter som uppstår,
när det gäller att skilja ut de olika
rörelserna ur det gemensamma bokslutet,
i verkligheten på någon punkt skapar
oklarhet i den bild som revisionen
ger av företagets ställning. Jag vill därför
alldeles bestämt protestera emot att
redovisningen skulle vara bristfällig.

Man säger att vi inte tillräckligt angivit
orsakerna och frågar: Har det
förelegat brister i underlaget för styrelsens
beslut? Detta är väl ändå en
retorisk fråga efter den redovisning
som lämnats både om utvecklingen av
kostnaden för den nya investeringen
och om den förändrade marknadsbilden.
Naturligtvis har det förelegat brister,
och hela vår redovisning har ju
bottnat i en vilja att redovisa bristerna
i detta företag. Som jag nämnde, föranledde
bristerna skifte på VD-posten.

Man frågar: Har inte företagets prispolitik,
rabattpolitik och marknadspolitik
påverkat resultatet negativt? Jag
tror inte det. Såvitt vi kunnat bedöma,
har företagets prispolitik varit den i
branschen gängse.

Jag tror i verkligheten inte att de
reservanter, som kräver vad de kallar
en uttömmande redovisning, egentligen

själva uppriktigt väntar, att en sådan
skulle ge någonting som inte redan i
dag står fullkomligt klart för alla som
över huvud taget besvärat sig att följa
denna fråga genom de informationer
som vi har lämnat. Jag hoppas reservanterna
ursäktar mig om jag säger
rent ut: Jag tar inte ert krav på ytterligare,
uttömmande redovisning som
ett renodlat uttryck för kärlek till sanning
och demokrati. Jag gör så av precis
samma skäl som jag inte tar publiciteten
kring friställandet av de 140
männen i Skövde som uttryck för omsorg
om de anställda i Durox. Den
publicitet som ägnades de 140 friställda
i Skövde var minst tio gånger så
stor som den man ägnade de 20 000 anställda,
svenska arbetare och tjänstemän,
som friställdes under samma år
i privata företag.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik till
de tre talesmännen för reservationen.

Jag noterar att samtliga kommenterade
min reflexion att de inte begärt
att få information från departementet
under utskottets behandling. Som jag
sade i mitt tidigare anförande är det
mycket vanligt att man gör det.

Jag har tolkat denna uraktlåtenhet så,
att det inte fanns intresse för en intern
information av det slaget. Man ville i
stället få en större publicitet kring frågan,
vilket av olika anledningar kanske
var mera intressant.

Herr Ottosson var litet bekymrad för
att jag noterade att ni levde kvar i
1800-talets ideologi. Jag skall förtydliga
mig på denna punkt. Jag vill säga
till herr Ottosson att han såsom privatman,
som en modern och effektiv företagsledare
från det riksbekanta — för
att inte säga världsberömda — Gnosjö
i Småland, har all min respekt. Jag är
övertygad om att han som sådan lever
helt i enlighet med dagens tankegångar
och idéströmningar. Men när han tar på

52

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om en utredning angående Duroxforetagen, m. m.

sig dräkten av moderat samlingspartist,
har han en benägenhet att komma något
efter i tankegångarna.

Herr talman! Jag upprepar mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först be att få
tacka industriministern för den redogörelse
han lämnat. För min del tycker
jag att vi fått en hel del klarlägganden,
även om så inte skett på alla punkter
som vi önskat klarhet över.

Jag vet inte om industriministern i
sitt anförande i december berörde alla
dessa detaljer eller inte, eller om det
är något som tillkommit efteråt. Det
kanske vi kunde få reda på.

Jag förstår att det finns problem vad
gäller företagaren och informationerna
och en statlig företagsinformation till
riksdagen. Industriministern bestrider
att man velat dölja allvaret i situationen.
När jag läste upp vad som stått
i årsrapporten antyddes något av allvaret,
men man fick ändå den uppfattningen,
att det inte var fullt så allvarligt
som det sedan visat sig vara — det
blev liksom en bomb som slog ner när
man fick höra om utvecklingen i Durox.
Jag tror att det inte bara var vi
på den borgerliga sidan som blev förvånade
utan kanske många socialdemokrater
också, inte minst i Skövde.

Sedan är det frågan om enskilda företag
och deras svårigheter att under
förhandlingarnas gång ge information
om det verkliga läget. Det var ett mycket
intressant uttalande av industriministern
när han sade, att det många
gånger inte går för staten att ge informationer
i ett förhandlingsskede. Detta
förstår vi. Det är precis på samma sätt
vad gäller privata företag. Det är därför
som det var så förvånansvärt att
man när vi diskuterade Hägglundsaffären
uttryckte stark kritik mot att företaget
inte informerat tillräckligt och i
tid utan, liksom smusslat på något sätt.

Vi sitter tydligen alla i samma båt, både
inom statlig och fri företagsamhet.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Av hälsoskäl hade jag
egentligen tänkt sitta stilla i min bänk
i dag, men mitt intresse för saken gör,
att jag inte kan hålla mig i styr. Kanske
min läkare inte tycker så bra om
det.

Jag är motionär i ärendet, och som
sådan försäkrar jag statsrådet Wickman
att mitt intresse för denna sak uteslutande
är dikterat därav att jag menar
att det i frågor av denna karaktär ur
samhällets synpunkt behövs en vittgående
offentlig redovisning och inte av
eu önskan att få någon sorts partipolitisk
publicity som herr Wickman gjorde
gällande. Vi inom oppositionen har
väl lika lojala intressen och synpunkter
som någon annan.

Jag kan respektera de av statsrådet
Wickman nyss uttalade synpunkterna
på hur staten bör agera som utövare av
sitt ägaransvar, och jag kan i denna
del också hålla med honom ganska
långt. Han säger — och det kan jag ge
honom rätt i — att statens ägaransvar
i huvudsak är begränsat till att staten
skall utse verkställande direktör och
styrelse och att man åtminstone i stora
drag skall ange riktlinjer för företagets
policy samt om det går dåligt analysera
orsakerna till detta och tillsätta en ny
ledning, som skapar lönsamhet inom
företaget.

Såvitt jag kan förstå av statsrådet
Wickmans anförande måste den rapport
om förhållandena vid företaget
som avgavs år 1967 ha varit en allvarlig
tankeställare och en alarmsignal för
regeringen och departementet. En nyhet
är att rapportens uppgifter om
kostnadsutvecklingen var oroande; det
kan jag inte påminna mig ha sett någonting
om i propositionen. I den sägs
det, att marknadsutvecklingen varit
oförmånlig, att funktionsförmågan hos
företaget varit dålig. Herr Wickman

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

53

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

tillägger att man fått svårigheter genom
att man nödgats byta verkställande direktör.

Vilka förebråelser kan man då rikta
mot regeringen?

Jag tror för det första att man kan
rikta kritik mot regeringen för att den
köpte Duroxföretaget för dyrt. Det hela
var från början en dålig affär, låt oss i
rimlighetens namn nu erkänna detta,
statsrådet Wickman. Enligt beräkningarna
innebar köpet en förräntning av
det investerade kapitalet på en procent.
Detta måste ha gjort det dubbelt angeläget
för den ansvarige ministern att
verkligen ägna uppmärksamhet åt företagets
problem.

Det förefaller mig för det andra som
om man också kan förebrå regeringen
för bristande handlingskraft i detta
ärende. Man satt tydligen merendels
om inte med armarna i kors så något i
den stilen från år 1967 — jag vet inte
säkert om det var på sommaren denna
rapport avgavs — fram till hösten 1968.
Då äntligen gjorde man någonting. Under
mellantiden hade man tydligen
också fått klarhet i, vilket statsrådet
Wickman upplyst oss om, att företaget
hade en dålig bokföring. Det tycker jag
är mycket angeläget att observera. Man
borde i rimlighetens namn ha sett till
att åtminstone bokföringen var något
så när å jour och riktig.

I propositionen talas om den ogynnsamma
marknadsutvecklingen. Man
frågar sig om inte denna ogynnsamma
förändring av marknaden egentligen i
ganska väsentliga stycken framkallades
av Duroxföretagets eget agerande. Visserligen
kanske det blev en liten stagnation
i själva marknadsuppgången,
men det borde inte ha betytt så mycket.
Under detta agerande ökades bolagets
marknadsandel, om jag inte missminner
mig från 9 procent till 13,6 procent.
Det skedde tydligen genom en rabattpolitik
som man kan kalla något frikostig.
Därav förlusterna. Det skulle
verkligen vara intressant att få reda på
hur stora förlusterna varit på grund av

denna olyckliga försäljningspolitik och
hur stora förlusterna har varit på produktionssidan.

Statsrådet Wickman undrade slutligen
varför från oppositionssidan inte
något uppgift begärts angående värdet
av Gullhögenaktierna, dvs. den aktiepost
på 20 miljoner kronor som av staten
förvärvats. För egen del skulle jag
vilja säga att det naturligtvis är ett
ganska högt pris man har fått betala,
men det är inte något orimligt pris. Såvitt
jag kan förstå finns det ett ganska
högt substansvärde i Gullhögenföretaget
och en ganska stor expansionsförmåga
ligger dold i företaget. Jag tror därför
inte att staten behöver lida några förluster
på den affären; den är nog all
right. Man kommer troligen att få en
någorlunda rimlig förräntning på det
investerade kapitalet, och staten har
räddat ansiktet.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Får jag först säga några
ord till vännen Bertil Petersson. Han
återkom nämligen till att vi inte begärde
några föredragningar i utskottsavdelningen.
Vi begärde emellertid en utredning.
Nu har vi också fått reda på
av departementschefen att det fanns tillgängligt
material. Man hade bara behövt
stödja det motionsyrkande som
förelåg, så skulle det varit mycket lätt
att få fram erforderligt material för att
ge en klar utredningsbild.

Sedan vill jag tacka för de vackra
blommor som herr Bertil Petersson
strödde. Han hänförde mig till Gnosjö
i stället för till Anderstorp. Även den
uppgiften var felaktig, men det förlåter
jag honom, ty vi är goda väner
där nere i Småland. Jag tror emellertid
inte att han bör skilja på enskilda
ledamöter av moderata samlingspartiet
och partiet som sådant; vi arbetar för
samma sak. När vi nu har fått besked
om att det är moderna och expansiva
medlemmar som företräder partiet, så
får nog herr Bertil Petersson vara vänlig
att ge partiet samma epitet.

54

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

Så vill jag säga att jag med intresse
lyssnade till stora delar av statsrådet
Wickmans anförande. Där fanns mycket
som jag inte hade någonting att
erinra mot speciellt vad gäller analysen
av företagsamheten och hur den skall
utvecklas. Jag har en känsla av att departementschefen
ser på detta ungefär
på samma sätt som en enskild företagare.

Jag blev emellertid beskylld för att
jag hade läst verksamhetsberättelsen på
ett dåligt sätt. Den är inte längre än en
halv sida, och jag har läst igenom den
till och med flera gånger. Den ekonomiska
tablån har inte undgått min uppmärksamhet.
Men skall man verkligen
lämna en ekonomisk tablå för 1967 och
sedan i styrelseberättelsen säga att förutsättningarna
för koncernens produkter
1968 får anses vara goda? Jag vill
bara fråga vem det är som läser rätt och
vem det är som läser fel. Man måste väl
av det uttalandet få den uppfattningen
att utsikterna hade vänt även om de
tidigare varit besvärliga. Tyvärr var
förhållandet ett annat.

Sedan ville departementschefen ironisera
över att vi inte hade begärt att
få aktievärdet uträknat. När man köper
aktier i ett börsnoterat företag, finns
det så mycket ekonomiskt kunnigt och
duktigt folk som ser till att det är rätt
värde på aktierna, att det hade jag inte
några bekymmer för utan antog att värdet
var riktigt. Dessutom vill jag säga
att vi vid realbehandlingen i utskottet
faktiskt hade tillgång till ganska omfattande
material, som jag här inte kan
redovisa därför att det var hemligstämplat
men där vi även fick fram en
värderingsakt på aktierna. Det var alltså
anledningen till att vi inte behövde
begära någon särskild utredning om
detta.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
debatten ytterligare. När det nu enligt
vad statsrådet Wickman upplyser finns
material tillgängligt för att göra en utredning,
får jag väl hoppas att statsrådet,
om majoriteten skulle avslå utskot -

tets begäran, på eget initiativ ger oss
den utförliga redogörelse som vi här har
begärt.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill gärna säga att
jag tycker det var värdefullt att statsrådet
Wickman deltog i debatten här i
första kammaren. Han lämnade för övrigt
även en hel del informationer utöver
vad vi kände till tidigare. Jag
tyckte också att statsrådets ton och
framställning var saklig och bra. Han
följde inte upp herr Bertil Peterssons
ganska hårda utspel då denne gjorde
gällande att det var en aktion från reservanterna
för att göra en politisk affär
av denna fråga.

Det var bara i en enda mening i slutet
av sitt anförande som statsrådet
Wickman ändå sade att han inte trodde
att det var en riktigt ärlig strävan hos
reservanterna att skaffa mer information.
Jag vill bara säga att det är min
uppriktiga och ärliga strävan att arbeta
för att det blir bättre information på
detta område.

Jag bestrider absolut att det hittills
har lämnats en uttömmande redovisning.
Jag menar att det inte bara är vi
som sitter i statsutskottets femte avdelning,
utan också många såväl inom som
utom riksdagen, som har intresse av
ett lättillgängligt material i en fråga som
har varit stor, omdiskuterad och av
samhälleligt intresse, i all synnerhet
som denna fråga liksom bildar inkörsporten
till en ny era, där man för fram
en ny syn på näringspolitiken och där
man på avsnitt efter avsnitt säger att
det skall bli ett nytänkande och där
man söker lägga fram bättre förslag och
lösningar än tidigare. Då bör Duroxaffären
absolut ligga till grund för debatten
om de kommande lösningarna.
Jag tycker att det är ett helt legitimt
krav som man kan ställa utan att man
därmed behöver stämplas för att söka
politisk strid eller för att ha särskilda
dolda avsikter.

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

55

Om en utredning angående Duroxföretagen, m. m.

Av anförandet i övrigt vill jag här
bara kommentera ett par avsnitt. Det
gäller för det första företagsägarens
uppgifter. Jag är överens med statsrådet
om de tre kraven att ägaren måste
se till att det blir en bra direktör för
företaget, en god målsättning och en
effektiv kontroll av att målsättningen
fullföljes.

Det är kanske en smula vanskligt att
skylla en stor del av Duroxaffären på
de enskilda personerna. Jag föreställer
mig att detta företag måste vara av sådant
speciellt stort intresse ur statens
synpunkt, att man skulle ha ägnat målsättningen
ett betydande intresse, så att
det inte hade varit möjligt för en enskild
person i företagets ledning att
låta det gå så här långt. Nog sagt om
detta. Jag vill tillägga att man rimligen
inte kan skylla på bristfälliga räkenskaper.
I ett företag med så betydande
intresse omkring sig borde man ha sett
till att informationen om utvecklingen
hade varit tillräcklig. Om bokföringen
varit bristfällig borde det omedelbart
ha rättats till.

Jag tycker det är glädjande att statsrådet
talar om att det behövs en bättre
redovisning och att vi skall få bättre
redovisning beträffande de statliga
företagen. Jag vill här också gärna säga
att vi behöver bättre redovisning även
från de enskilda företagen. Jag tror att
en stor del av allmänheten är intresserad
för dessa frågor, men än i dag kan
allmänheten inte läsa de redogörelser
som lämnas från de olika företagen
utan att först i ganska betydande grad
specialstudera företagsekonomi. Det
borde vara en bättre redovisning på
alla håll i detta avseende.

Jag vill dock till sist säga att jag —
även om det skulle bli på det sättet som
herr Ottosson sade, att reservationen
inte vinner riksdagens bifall — har den
förhoppningen att det ligger i statsrådets
intresse att se till att vi får en
uttömmande redovisning av denna fråga.
Samla den information som nu har
givits ut på olika håll i kommunikéer

och i frågesvar och komplettera den
med vad som inte bär lämnats hittills!
Sammanställ det hela i en logisk ordningsföljd
och gör det till en intressant
liten bok! Jag tror att den kommer att
vara ett gott underlag, när vi skall
diskutera de många olika frågor på
det näringspolitiska området som här
kommer upp efter hand. Jag förutsätter
att beslut i dessa frågor inte bara
skall fattas av regeringen i det fördolda,
utan att vi verkligen får ta del av
dem i riksdagen på olika sätt och att
vi får vara med och resonera om utformningen
av dessa frågor i framtiden.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Som reservant år 1965
vill jag i dag här i riksdagen endast ha
sagt att statsrådet Wickmans redogörelse
för de interna förhållandena i
Durox verkligen är avslöjande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Onsdagen den 12 mars 1969

56 Nr 10

Om indexreglering av ingångsvärde m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 2, med
anledning av motioner angående den
s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Om indexreglering av ingångsvärde
m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 3, med anledning av motioner
om indexreglering av ingångsvärde
m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt.

I de likalydande motionerna I: 124,
av herr Brundin, och II: 1^8, av herr
Fridolfsson i Stockholm m. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära, att förslag

om indexreglering av ingångsvärde
m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt
snarast måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 124 och II: 148.

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m) och Magnusson i Borås (m), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till motionerna
I: 124 och II: 148, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära, att förslag om indexreglering
av ingångsvärde m. m. vid
beräkning av utskiftningsskatt snarast
måtte föreläggas riksdagen.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 3 behandlar ingångsvärde
m. in. vid beräkning av utskiftningsskatt.
Om t. ex. ett aktiebolag upplöses,
överföres vissa eller alla tillgängliga
medel till delägarna, vanligen i förhållande
till deras aktieinnehav. Det blir
då fråga om utskiftat belopp. Hade dessa
medel vid tidigare tillfälle utbetalts
i vanlig ordning, så hade de blivit beskattade
hos mottagaren på sedvanligt
sätt.

För att dessa tillgångar inte skall
undgå beskattning vid utskiftningen infördes
år 1927 en lag om utskiftning''
av aktiebolagens tillgångar. Utskiftningsskatten
uppgår numera till 40 procent
av det utskiftade beloppet.

Vid utskiftningen skall av aktieägarna
tillskjutet belopp inte beskattas, dvs.
aktieägarnas från början inbetalda belopp
och eventuellt senare tillskjutna
belopp. Det är alltså övriga medel som
utgör grund för den s. k. utskiftningsskatten.

Då den nya realisationsvinstbeskattningen
för fastighet infördes, knäsattes
den principen att inflationsvinst inte
skulle beskattas. Nu menar motionärerna,
att detta tillämpningsområde bör

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

57

Om indexreglering av ingångsvärde m. m. vid beräkning av utskiftningsskatt

utvidgas till att gälla även utskiftningsbeskattningen
och att detta kan ske genom
att ett bolags ingångsvärde omräknas
med de uppräkningstal, grundade
på konsumentprisindex, som årligen
fastställts för realisationsvinstbeskattning
av fastighet.

Detta betyder ingalunda att dubbelbeskattningen
undanröjes utan endast
att inflationens verkningar elimineras
på liknande sätt som vid realisationsvinstbeskattning
av fastighet.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen, som
innebär skrivelse till Kungl. Maj:t.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Nilsson, Yngve,
var föredömligt kortfattad och jag skall
försöka ta efter honom i detta avseende.

Det ärende vi behandlar i betänkandet
bär inte särdeles stor omfattning i
praktiken, men i princip är indexregleringsmetoden
någonting som vi inte vill
biträda, även om vi förra året gjorde
det i samband med genomförandet av
den särskilda skatten för fastigheter.

Utskottsmajoriteten medger att utskiftningsskatten
kan drabba inflationsvinster,
men enligt den information
som vi fått från myndigheterna förekommer
utskiftning av aktiebolag ytterst
sällan. En ledamot i utskottet sade
visserligen till mig att han nyligen
varit med om det, men jag tror inte att
detta har sådan omfattning att det spelar
någon roll i praktiken.

Principen är emellertid viktig, och
den vill vi inte knäsätta i det här sammanhanget.
Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr tal -

mannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 22.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 4, med anledning av motioner om
utsträckning av tiden för skattskyldigs
besvär över taxeringsnämnds beslut;
och

nr 5, med anledning av motioner angående
vissa frågor rörande utskänkning
av rusdrycker.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

58

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om skattelättnader för fiskare

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 6, med anledning av
motioner om skattelättnader för fiskare.

Till behandling i ett sammanhang
hade bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I:135,
av herr T istad in. fl., och II: 155, av
herr Åberg m. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära utredning i syfte att uppnå skattelättnad
för fiskare som utövade sin
verksamhet på avlägsna fiskeplatser;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 693,
av herr Olsson, Ernst, in. fl., samt 11:
785, av herr Elmstedt och herr Larsson
i Borrby, vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
snabba åtgärder i syfte att uppnå
sådan utformning av bestämmelserna
angående inkomstbeskattningen av
svenska fiskare, att reglerna bleve i
överensstämmelse med dem som gällde
i Norge.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:135 och II: 155 samt

2) motionerna I: 693 och II: 785.

Reservation hade anförts av herrar
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås
(fp), Karl Pettersson (m) och
Johan Olsson (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m) och Josef son i
Arrie (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med anledning av motionerna
1:135 och 11:155 samt 1:693 och
II: 785 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära utredning i syfte att uppnå
skattelättnad för fiskare som utövade
sin verksamhet på avlägsna fiskeplatser.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Sedan 1958 tillämpar vi
här i Sverige särskilda skatteregler för
sjömän, som i stället för skatter och avgifter
vilka påföres andra skattskyldiga
genom den årliga taxeringen har att
månadsvis erlägga en definitiv källskatt,
som kallas sjömansskatt.

Sjömansskatten uttages enligt två särskilda
tabeller, betecknade I och II. Sjömansskattetabell
I användes för sjömän
ombord på fartyg som huvudsakligen
går i fjärrfart, dvs. helt eller delvis
bortom en linje mellan Hanstholm i
Danmark och Lindesnes i Norge eller
bortom Cuxhaven, med andra ord i
Nordsjön och längre bort belägna farvatten.
Sjömän på fartyg som går i närfart
betalar skatt efter sjömansskattetabell
II. Sjömansskattenämnden kan
emellertid föreskriva att också vissa
sjömän i närfart skall betala skatt efter
tabell I. Enligt uttalanden som gjordes
när sjömansskatteförordningen kom till
bör denna undantagsregel endast tilllämpas
på fartyg i utrikes fart på relativt
långa rutter, t. ex. mellan hamnar
i övre Norrland och nordtyska eller
polska hamnar.

Skatteuttaget enligt sjömansskattetabell
II — som tillämpas i närfart —
motsvarar i stort sett den preliminärskatt
som uttages på motsvarande inkomst
vid anställning i land. Enligt
sjömansskattetabell I — fjärrfartstabellen
— är skatteuttaget däremot lägre.
Skillnaden är procentuellt störst i
de lägre inkomstskikten och avtar —
procentuellt — med stigande inkomst.

För införande av sjömansskatten åberopades
flera skäl. Ett av dessa var att
sjömän på grund av sina arbetsförhållanden
inte hade lika lätt som andra
skattskyldiga att fullgöra sin deklarationsplikt.
Det var därför man gjorde
sjömansskatten till en definitiv källskatt.
Det anfördes också skäl för att
sjömän borde beskattas lindrigare än
personer med arbete i land. Svenskt
sjöfolk tog i allt större utsträckning anställning
ombord på utländska fartyg

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

59

därför att de då inte behövde betala så
hög skatt. Det fanns också, trodde man
sig kunna konstatera, en ökande tendens
hos sjöfolket att ta arbete i land.
Det var, sade man, »föga lockande att
erlägga lika hög skatt för en arbetsinkomst
förvärvad till sjöss och fjärran
från hemmet som för en arbetsinkomst
i land i närheten av hemmet». Slutligen
ansågs sjömännen inte ha samma möjligheter
som andra skattskyldiga att
tillgodogöra sig sociala och liknande
förmåner. Skälen att medge skattelättnad
ansågs göra sig gällande med särskild
styrka beträffande sjömän på fartyg
i fjärrfart. Av denna anledning konstruerades
sjömansskattetabell I, som
gäller i fjärrfart, med genomgående
lägre skattebelopp än tabell II, som tilllämpas
i närfart.

Många av våra fiskare lever och arbetar
under förhållanden, som är jämförbara
med dem som gäller för handelsflottans
sjömän. Ett stort antal
svenska fiskefartyg — så gott som undantagslöst
de största och talrikast bemannade
— bedriver regelmässigt fiske
bortom den linje som enligt sjömansskatteförordningen
bildar gräns mellan
fjärrfart och närfart. För fiskare som
arbetar ombord på sådana fiskefartyg
föreligger i allt väsentligt samma skäl
till skattelättnader som för anställda
ombord på handelsfartyg i fjärrfart.
Dessa nordsjöfiskare ligger för det mesta
ute hela veckan och ibland två, tre,
ja upp till sex veckor i sträck. Man
kan ju jämföra dem med ombordanställda
i pendeltrafiken över Nordsjön,
t. ex. mellan Göteborg och Hull. Enligt
den tidtabell, som tillämpas för denna
trafik, är fartygen inte borta från Sverige
mer än i allmänhet 3—5 dygn i
följd. Nog har de fiskare, som arbetar
på Nordsjön, lika starka skäl att få
skattelindring som ombordanställda på
dessa linjefartyg.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt
måste det anses vara ett rättvisekrav
att fiskare, som driver fiske i mera av -

Oai skattelättnader för fiskare
lägsna fiskevatten, får skattelättnader
motsvarande dem som tillkommer sjömän
ombord på fartyg i fjärrfart. Tyvärr
går det inte att lösa denna rättvisefråga
så enkelt som genom att göra
sjömansskattebestämmelserna tillämpliga
på fiskare; inte med den struktur
som fiskerinäringen har i vårt land.
Personer som tillhör besättningen på
ett fiskefartyg är nämligen inte anställda
hos någon redare eller motsvarande
på samma sätt som sjöfolket i handelsflottan.
Även om de inte äger del i fartyget
eller fiskeutrustningen är de inte
avlönade utan får i stället s. k. manslott,
dvs. en del av fångstvärdet, utbetalad
till sig. På grund av detta ersättningssystem
taxeras alla ombord som
rörelseidkare. För att bereda fiskare
som fiskar på mera avlägsna fiskeplatser
en skattelättnad som är befogad
måste man därför tänka sig ett särskilt
avdrag vid den vanliga inkomstbeskattningen.
Skatteexperterna på bevillningsutskottets
kansli säger, att ett sådant
avdrag tekniskt måste utformas
som ett omkostnadsavdrag. Låt gå för
det, men det avdrag som reservanterna
och motionärerna åsyftar är ändå väsensskilt
från de avdrag för fiskare —
avseende merutgifter för proviant, icke
bolcföringsmässiga avskrivningar m. m.
— som regleras i olika länsstyrelsers
anvisningar. Jag tror inte att länsstyrelserna
anser sig ha befogenhet att utfärda
anvisningar om ett avdrag av det
slag som motionärerna vill införa, även
om utskottsmajoriteten tycks vilja göra
gällande att så skulle vara fallet. Det är
nog nödvändigt att ändra skatteförfattningarna
om vi skall få ett sådant avdrag
infört. Hur detta avdrag skall konstrueras
är varken reservanterna eller
motionärerna beredda att ange på rak
arm. Motionärerna beskriver hur man
löst frågan i Norge. Där har varje skattskyldig,
som under minst femton veckor
av beskattningsåret personligen bedrivit
eller deltagit i havs- eller kustfiske,
rätt att i sin inkomstdeklaration

60

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om skattelättnader för fiskare
dra av 12 procent av nettointäkten av
fisket, dock högst 3 000 kronor. I Danmark
har man likartade bestämmelser.

När vi införde sjömansskatten fäste
vi mycket stor vikt vid hur skatteförhållandena
för sjömän var ordnade i
Norge. Jag undrar om vi inte också när
det gäller fiskarbeskattningen borde intressera
oss något för hur man har
gjort i Norge. Det innebär inte att jag
anser att vi behöver kopiera de norska
bestämmelserna, men vi har nog en del
att lära av dem.

Man kan inte införa särbestämmelser
för en särskild yrkeskategori, skriver
utskottet i betänkandet och fortsätter:
»En sådan reform skulle strida mot
grundläggande regler vid beskattningen.
» Jag har svårt att förstå den argumenteringen.
Vi har sedan tio år tillbaka
särbestämmelser för sjömän, som
ger dessa vissa lättnader. Vad vi nu vill
är att motsvarande lättnader skall ges
till en annan yrkeskategori med likartade
levnads- och arbetsförhållanden,
nämligen fiskarna. Vad är det som gör
att det går bra att ha särbestämmelser
för sjöfolket men inte för fiskarna?

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen, som
går ut på en begäran om utredning.

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! Herr Tistad har på ett
uttömmande sätt redogjort för reservanternas
ställningstagande. Jag skulle i min
egenskap av motionär endast vilja göra
några klarlägganden.

Alla i denna kammare är väl på det
klara med den prekära situation som
fiskarna befinner sig i. Ingen annan yrkesgrupp
i vårt land har i dag eller
har under de senaste åren haft så stora
ekonomiska problem som den svenska
fiskarkåren. Därför hälsar jag med tillfredsställelse
den proposition som i går
lades på riksdagens bord. Det är hög tid
att åtgärder vidtas om vi skall kunna
räkna med att i framtiden ha några yrkesfiskare
kvar i vårt land.

Men skattelättnader måste också vara
av stor angelägenhetsgrad. Därför har vi
skrivit de motioner som behandlas i
detta utskottsbetänkande. Vi anser att
det är mycket angeläget att på beskattningens
område snabbt nå resultat i
detta sammanhang. Vi anser att man genom
att ge fiskarna dylika lättnader
snabbare än på annat sätt skulle kunna
klara deras ekonomiska situation.

Utskottsmajoriteten framhåller i sin
skrivning att en sådan reform som vi
motionärer åsyftar skulle strida mot
grundläggande regler vid beskattningen.
Men, herr talman, riksdagen har ju redan
tidigare gjort ett liknande avsteg
i skatteavseende, nämligen när vi fattade
beslutet om sjömansskatten, ett beslut
som även jag anser vara riktigt. Då
ett stort antal av våra fiskare regelmässigt
bedriver fiske i samma farvatten
som åsyftas i bestämmelserna angående
sjömansskatt — vilket herr Tistad påpekade
— måste det ur rättvisesynpunkt
och med tanke på det svåra ekonomiska
läge som fiskarna befinner sig i anses
befogat med en utredning i syfte att få
till stånd skattelättnader för de svenska
fiskarna, så att reglerna för dem blir i
överensstämmelse med de bestämmelser
som gäller t. ex. i Norge. Där får
fiskarna göra avdrag med vissa procent
på den skattepliktiga inkomsten, under
förutsättning att de fiskat ute till havs
minst femton veckor under beskattningsåret.
Även om detta avdrag är
maximerat till 3 000 kronor torde det i
nuläget vara en god hjälp om liknande
bestämmelser infördes även i Sverige.
Därför yrkar jag, herr talman, bifall till
den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Vid denna riksdag uppmärksammas
fiskerinäringens problem
i olika sammanhang. Den proposition
om nya stödåtgärder som aviserades
vid riksdagens början låg på riksdagens
bord i går, som herr Ernst Olsson nyss

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

61

■erinrat om. Krisen inom fisket, som är
den svåraste som drabbat näringen under
de tre senaste decennierna och som
lett till att exempelvis de bohuslänska
fiskarna på tre år fått se sina inkomster
minskade med 40 procent, aktualiserar
dessa framstötar.

De yrkanden om vissa skattelättnader
för fiskare som återfinns i förevarande
motioner och som behandlas i detta
utskottsutlåtande har naturligtvis inte
något direkt samband med dagens kris,
även om dessa framstötar i dag kan ses
mot denna dystra bakgrund. De kan
emellertid betraktas som ett allmänt
rättvisekrav, tidigare framfört i riksdagen,
och jag instämmer helt med herr
''Tistad när han trycker på detta rättvisekrav.

Vid ett flertal tillfällen under senare
år har riksdagen haft att ta ställning till
olika förslag på beskattningens område,
när det gäller yrkesfiskare, men dessa
tillfällen bar försuttits. Ändrade beskattningsregler
under ett tidigare skede
hade medverkat till att fiskarkåren
nu hade stått bättre rustad att möta den
kris som ändå kommit.

Frågan om skattelättnader för fiskare
som utövar sin verksamhet på avlägsna
fiskevatten är som sagt inte ny,
och utskottet erinrar om fjolårets prövning
av frågan. Utöver detta vill jag påminna
om att en undersökning av fiskets
och fiskarkårens ekonomiska villkor
över hela fältet ingick i det motionsyrkande
om en allmän fiskeriutredning
som förra året framfördes från
vårt håll och som prövades och avslogs
av jordbruksutskottet.

Utskottsmajoriteten vänder sig mot
varje särlagstiftning för särskilda yrkeskategorier.
Mot detta kan invändas, som
redan skett, att fiskarkåren har alldeles
speciella yrkesvillkor, endast jämförbara
med sjömännens, och sjömännen har
redan särskilda skattevillkor. Någon
form av sjömansskatt borde därför komma
i fråga då det gäller fiskare på avlägsna
fångstplatser så att de blir jäm -

Om skattelättnader för fiskare
ställda med sina norska yrkeskolleger
och konkurrenter, vilket naturligtvis
kan ha stor betydelse i dagens situation.

.Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Såväl från motionärernas
som från reservanternas sida har
här klart anförts de motiv som legat till
grund för reservanternas ställningstagande.
Jag skall därför fatta mig kort
och endast be att få yrka bifall till reservationen,
som går ut på skattelättnader
för fiskare på avlägsna fiskeplatser.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Tistad uppehöll
sig rätt utförligt vid tillkomsten av sjömansskatten.
Det kanske bara behöver
tilläggas att den gäller i utrikes fart.
Det var alldeles speciella skäl som gjorde
att vi införde sjömansskatten, bl. a.
det skälet att dessa sjömän är borta från
hemorten mycket längre än vad fiskarna
i allmänhet är. Vidare fanns det på
fartyg i handelsflottan många utländska
medborgare, som inte betalade skatt
men som nu får betala skatt.

Jag kanske i rättvisans namn skall
tillägga att herr Tistad ju inte heller
förordar något system som är detsamma
som sjömansskatten. Men han vill göra
en kategoriklyvning med hänsyn till de
speciella villkor som gäller för fiskare.
Det är klart att det går att få fram speciella
förhållanden för många yrkeskategorier.
Vår skattelagstiftning har ju
också tagit hänsyn till mångahanda ting,
men ändå återstår önskemål i mängd
när det gäller att ta ut nödvändiga skatter.

Jag skall inte nämna vad en sådan
särlagstiftning kunde innebära för kommuner
med många yrkesfiskare. Det blir
en speciell fråga om man skulle göra
något sådant.

62

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om skattelättnader för fiskare

Jag tror att även i år gäller vad de
som var reservanter i fjol anförde, nämligen
att det är farligt att göra kategoriklyvningar
på detta sätt och att det
strider mot grundläggande principer i
hela vår skattelagstiftning. Den meningen
blev i fjol kammarens, och jag tror
som sagt att den gäller alltjämt.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag undrar om herr
John Ericsson lyssnade riktigt på mitt
anförande.

Han säger att skillnaden mellan sjömännen
och fiskarna är att sjömännen
går i utrikesfart och är borta från
hemorten mycket längre än vad fiskarna
i allmänhet är. Jag vill erinra om
att min argumentation byggde på en
kategori fiskare, som klart lever under
samma villkor som sjömännen, nämligen
nordsjöfiskarna. Vad är det för
skillnad mellan att gå i utrikesfart och
att gå ut på Nordsjön, som fiskarna
gör? Det är väl utrikesfart lika mycket
som att gå mellan Sverige och England.
Många av dessa fiskare landar sin fisk
i t. ex. Cuxhaven eller i danska hamnar,
vid tillfällen kanske också i engelska
hamnar. De befinner sig lika mycket i
utrikesfart som sjömännen, som har
sjömansskatt. Vidare framgick av mitt
anförande att de ligger till sjöss mycket
långa tider, medan man i viss fjärrfart
— där man alltså åtnjuter sjömansskatt
enligt förmånliga bestämmelser
— har mycket korta bortovarotider,
eftersom nutida fartyg är så snabba
och hamnliggningstiderna så korta.
Sjömännens frånvarotider från svensk
hamn kan bli mycket korta.

Den jämförelse som gjordes visar väl,
att en hel del av de fiskare, som skulle
komma i åtnjutande av den skattelättnad
reservanternas förslag medför, lever
och arbetar under väsentligt likartade
förhållanden som en stor del av
de sjömän som åtnjuter sjömansskatt.

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! När herr Ericsson säger
att man inte kan ha särbestämmelser
skulle jag vilja ställa frågan: Varför
kan inte vi ha särbestämmelser för
denna fiskarkår när norrmän och danskar
kan ha det? Det är ju från dem konkurrensen
kommer.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Vi har annorlunda skattelagstiftning
än våra danska och norska
vänner. Det är inte säkert att herr
Olsson i alla avseenden vill byta ut
vårt skattesystem mot det system som
gäller där, men på denna speciella
punkt säger han att det borde vara
rättvisa över gränserna.

När herr Olsson sade att det här
gäller en hårt pressad yrkesgrupp kan
jag hålla med honom. Det måste emellertid
då vidtas andra åtgärder för att
tillföra dessa yrkesfiskare inkomster.
I den mån de har det så dåligt ställt
som här gjorts gällande blir det ju inga
nämnvärda beskattningsbara inkomster.

Hade de haft lindrigare skatt tidigare
skulle de varit bättre konsoliderade
nu, har det sagts. Men våra fiskares
möjligheter att konsolidera sin
ställning är inte obefintliga. De kan
göra avskrivningar och de får extra avdrag.
Alla beklagar vi, att de råkat ut
för svårigheter i inkomstavseende, men
det får vi rätta till på annat sätt.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fråga herr Ericsson vilka avskrivningsmöjligheter
de fiskare har, som inte
äger del i båten och inte heller i fiskredskapen.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Norska fiskare som fått
skattelättnader och andra favörer av
norska staten har stått bättre rustade

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

63

nu, när krisen även nått Norge. Det är
det som gör att våra fiskare kommer
i ett sämre läge även på den punktten.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag kanske är alldeles
felunderrättad. Det tycks gå att fiska
utan båtar! Herr Tistad säger att den
övervägande delen av dessa fiskare inte
har del i båt, men det är väl ändå sant
att de som regel har möjlighet till avskrivningar
på redskap och på båt.

Vidare säger man att om de får skattelättnader,
blir det lättare för dem att
klara kriser. Det är självklart. Inte skall
jag förneka det. Frågan är bara om
det är rättvist, om det är en riktig avvägning
att ordna detta via beskattningen.
Det finns andra kategorier som
av samma skäl kan kräva liknande
skattelättnader. Det är frågeställningen.
Därför vill vi inte ha någon kategoriklyvning.
Sjömansskatten är ett undantag,
det erkänner jag. Men här har inte
yrkats på att vi skulle genomföra den
när det gäller fiskarna.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja upplysa
herr Ericsson om att flertalet av de
fiskare, som arbetar på Nordsjön och
som skulle komma i åtnjutande av
skattelindring enligt vårt förslag, icke
äger någon del i båtarna och icke någon
del i fiskredskapen, utan de är anställda
medlemmar av fiskefartygets besättning.
De har inte lön, utan de ersättes
för sitt arbete genom att de får
andel av fångsten. Därför taxeras de
som rörelseidkare. Men de är inte delägare,
och de har följaktligen inte några
som helst avskrivningsmöjligheter.

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! Detta gäller inte bara
Bohuslän utan berör även södra Sve -

Om skattelättnader för fiskare
rige. Det avgörande för det särskilda
skatteavdraget är vilken inkomst man
liar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Her Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som hifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 62.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avsto de från att rösta.

64

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om skattemässig täckning av kommuns
kostnad för fritidsbebyggelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, med anledning av motioner
om skattemässig täckning av
kommuns kostnad för fritidsbebyggelse.

Följande motioner hade bevillningsutskottet
upptagit till behandling i ett
sammanhang:

1) de likalydande motionerna I: 695,
av herr Olsson, Manne, m. fl., och II:
SH, av herr Nyström m. fl., i vilka anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning av
förutsättningarna och formerna för en
beskattning av fritidshus i linje med
vad i motionerna anförts; samt

2) de likalydande motionerna I: 705,
av herr Svenungsson, och II: 781, av
herr Carlshamre, i vilka yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle begära utredning och förslag angående
fördelning mellan kommuner av
kommunal inkomstskatt från skattskyldiga
som hade bostad i mer än en
kommun.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 695 och II: 814 samt

2) motionerna I: 705 och II: 781, i
vad de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i betänkandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m) och Enarsson (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med anledning av motionerna
1:695 och 11:814 samt 1:705 och
II: 781 i skrivelse till Kungl Maj:t måtte
begära utredning och förslag angående
fördelning mellan kommuner av kommunal
inkomstskatt från skattskyldiga
som hade bostad i mer än en kommun.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! Det är väl riktigt som
det står i utskottsbetänkandet att det
numera finns större möjligheter för
kommunerna att ta ut diverse avgifter.
Det kan vara frivilliga exploateringsavgifter
av exploatörerna och avgifter
för byggnadslov. Man har också fått utökade
möjligheter att ta ut avgifter för
hämtning av sopor men också för skötsel
av soptipp och destruktion.

Det finns emellertid andra kostnader
som följer med fritidsbebyggelsen, och
jag skall nämna några av dem. Det är
t. ex. i viss mån underhållet av de vägar
som för till dessa områden. Det är
vidare ett ökat arbete med kontrollen
av efterlevnaden av hälsovårdsföreskrifterna
inom sådana områden. Man
kanske på sina håll där det egentligen
inte går att ordna täckt avloppsledning
ändå gör en sådan. Brandkåren har fått
ett ökat arbete genom sommarstugebebyggelsen.
Människor som är vana vid
att handskas med eld blir ofta rent av
förskräckta när de kan få se sommarstugeägare
som under knapertorra somrar
eldar våldsamt på sin tomt, vilket
inte sällan orsakar eldsvådor. Brandväsendet
i dessa kommuner kostar mera
på grund av att det måste utrustas på
ett speciellt sätt.

Fritidshusen av i dag ser också annorlunda
ut än förr. Det är inte längre
bara en sommarbostad utan utnyttjas
också på vintern. Man vinterbonar det
och kan således använda det t. ex. under
veckosluten året om. Det är angeläget
att man i kommunerna får ut en
högre ersättning från dessa ägare av
fritidshus. Därför har vi motionerat om
att man borde kunna ta ut en fastställd
avgift av sommarhusägare.

Denna fråga var föremål för riksdagens
behandling under föregående år,
och då var bevillningsutskottets skrivning
mycket positiv men motionen bifölls
inte. Skrivningen i år är nästan
på pricken densamma, men man har
tagit bort ett ord, »kan». I den operationen
lägger jag ett ännu mer positivt

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

65

Om skattemässig täckning av kommuns kostnad för fritidsbebyggelse

uttalande av bevillningsutskottet. Av
den anledningen vill jag inte ställa något
yrkande. Men jag har varit angelägen
att ta till orda här i kammaren därför
att reservanterna har varit vänliga
nog att i reservationen ta med våra motionsyrkanden
i motionerna I: 695 och
II: 814. Reservanterna har uttalat att
man bör ta ut en differentierad skatt,
en skatt i förhållande till användningen
av sommarstugan. Fritidskommunen
skulle alltså dela kommunalskatten med
hemortskommunen, något som jag anser
orealistiskt. Jag kan fördenskull
inte ansluta mig till vad reservanterna
sagt. Jag vill bara uttrycka det önskemålet
att borttagandet av »kan» i utskottets
betänkande också skall föra det
med sig att regeringen snarast tar initiativ
i denna fråga.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! På grund av den alltmer
ökade fritidsbebyggelsen uppstår
för många s. k. värdkommuner för sådan
bebyggelse många svårbemästrade
och kostnadskrävande uppgifter.

Till stor del har fritidsbebyggelsen
koncentrerats till vissa områden, till
kommuner med särskilda förutsättningar
för fritidsverksamhet. Ägarna till
fritidsbebyggelsen är ofta bosatta och
hemmahörande i annan kommun. Fritidskommunerna
är i huvudsak glesbygdskommuner.
De fritidsboende är
i regel mantalsskrivna och skattskyldiga
i någon tätortskommun.

Fritidskommunerna orsakas ofta stora
kostnader i samband med exploateringen.
Även om de direkta kostnaderna
kan regleras genom avtal eller avgiftsbeläggning,
kan de verkliga kostnaderna
i de flesta fall inte täckas av
fritidskommunen.

Därtill kommer också att fritidskommunen
oftast inte själv får fatta avgörandet
när det gäller den del eller de
delar som skall planeras för fritidsområden.
Därigenom kan dessa kommuner
gå miste om annan verksamhet inom
de aktuella områdena, t. ex. industrier

5 Första kammarens protokoll li)69. Nr 10

som skulle skapa sysselsättningstillfällen
för den bofasta befolkningen. Sådana
fall av industrilokalisering har
varit aktuella i områden som är eftertraktade
för rekreation och fritidsbebyggelse.
Vid dessa tillfällen har stark
opinion rörts upp för eller emot den
föreslagna industrilokaliseringen. Motstånd
har ofta rests nästan uteslutande
av fritidsfolket, men den bofasta befolkningen
har inte sällan stått praktiskt
taget enig på den andra sidan. Lokaliseringsprojekt
som ekonomiskt och
tekniskt i och för sig skulle ha varit
väl motiverade har fått vika för naturvårdsintresset
och för nödvändigheten
av att reservera tillräckliga områden
för rekreation och fritidsbebyggelse.
Detta gäller särskilt inom de större
stadsregionernas närhet.

Fritidsintressena måste givetvis tillgodoses,
men det är inte rimligt att
kostnaderna för exploatering och följderna
av uteblivna expansions- och utvecklingsmöjligheter
skall drabba värdkommunen
och den bofasta befolkningen
på grund av att dessa områden inte
fritt fått utvecklas utan planerats till
fritidsområden för andrahandsbosättning
av städernas befolkning.

I reservationen påpekas att den omständigheten
att skatteunderlaget höjts
för många fritidskommuner genom den
senaste fastighetstaxeringen inte innebär
att fritidskommunerna erhåller ekonomisk
kompensation för de svårbemästrade
och kostnadskrävande arbetsuppgifter
som följer med den ökade
fritidsbebyggelsen — detta trots att,
som jag tidigare sagt, viss avgiftsfinansiering
förekommer.

Därtill kommer också det tidigare
nämnda förhållandet att kommunen inte
själv kan bestämma över planeringen.

Dessa problem är inte lätta att lösa,
men för de berörda kommunerna är
det av stor betydelse att någon ändring
kunde komma till stånd. Reservanterna
anser att frågan är av sådan natur
att den närmare bör utredas.

66

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om skattemässig täckning av kommuns kostnad för fritidsbebyggelse

Av de inlägg som tidigare har gjorts
här beträffande förutsättningarna för
en lösning framgår det klart och tydligt
att reservanterna förstår den svårigheten.
Men därför är också kravet
på en utredning för att komma fram
till en lösning som kan ge ifrågavarande
kommuner kompensation rimligt.

Med hänsyn till vad jag anfört ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen, i den mån det gäller motionerna
I: 695 och II: 814 samt I: 705
och II: 781, vari yrkas att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning
och förslag angående fördelning
mellan kommuner av kommunal inkomstskatt
från skattskyldiga som har
bostad i mer än en kommun.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag måste erkänna att
herr Manne Olsson har rätt i sin karakteristik
av detta betänkande. Vi har
inte anfört några nya synpunkter. Det
är en del fakta som redovisas i form av
ändring av taxeringsvärdena m. m., men
vi har varit ur stånd att komma fram
till annat än önskemål om att man beaktar
dessa fakta. Det kan hända att
utvecklingen blir sådan att man får en
högre grad av avgiftsbeläggelse eller
att taxeringsmyndigheterna finner att
de bör justera upp värdena ytterligare.
Jag erkänner emellertid utan vidare att
det är svårigheter.

Det problem som herr Karl Pettersson
här förde fram ligger på ett annat
plan, så det vill jag inte diskutera, utan
vi får utgå ifrån att Kungl. Maj:t har
sin uppmärksamhet riktad på dessa
spörsmål. De kommer nog inte bort i
en handvändning, ty kommunerna gör
sig säkerligen påminda i denna sak.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! När jag lyssnat till denna
diskussion så har jag gjort det med
förvåning.

Jag skulle vilja veta vilka utgifter
kommunerna speciellt har för fritidsbebyggelse.
Jag lever mitt uppe i en
sådan fritidsbebyggelse. Såvitt jag vet
betalar kommunen inte ett öre för någonting
i samband med den fritidsbebyggelse
som försiggår.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I så fall är det en lyckligt
lottad kommun som har det så
gynnsamt ställt. Jag känner till många
kommuner, bl. a. i de områden som jag
kommer ifrån, som har haft stora kostnader
just för detta slag av bebyggelse.
Det finns också fall där kommunen fått
svårigheter att över huvud taget klara
exploateringen i fråga. Jag tänker på
de semesterbyar som anläggs i fjällen.

.lag vet att det t. ex. i närheten av
Stockholms stad finns kommuner som
under den mörka delen av året har
ungefär 800 invånare men under sommarhalvåret
kanske 20 000. Från den
kommunen har det i varje fall sagts att
de kostnader kommunen har att bestrida
inte täcks av de intäkter den kan
få.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag efterlyser fortfarande
vilka dessa kostnader skulle
vara.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I en del avlägsna trakter
behövs det vägar, och även i dessa
fritidsbebyggelser behövs vatten och
avlopp och andra anordningar. Jag vet
att dessa anordningar har dragit betydande
kostnader. Även om det utgår
statsbidrag till väsentlig del för ändamålet,
har dessa kostnader stor inverkan
för en del av kommunerna som
inte kan få ut kostnaderna i form av de
avgifter, som herr Kilsmo antagligen
syftar till.

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

67

Om skattemassig täckning av kommuns kostnad för fritidsbebyggelse

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! De kostnader som herr
Karl Pettersson talar om brukar regleras
när ett sådant område det här gäller
utbyggs, och själva området som
sådant får då stå för kostnaderna. Jag
hade inte nämnt dessa kostnader i
detta sammanhang. Jag kan säga att de
byggnadslovsavgifter som tas ut efter
en viss taxa i regel sammanfaller med
de avgifter som grannkommunerna tar
ut för samma sak. Avgifterna förslår
inte för att täcka de kostnader som
man har för att just få fram byggnadslov.
Jag skulle kunna som exempel anföra
ett ärende som kanske i dag ligger
på Kungl. Maj :ts bord för avgörande
och som har kostat oss i vår kommun
åtskilligt mer än som kunnat tas ut i
byggnadslovsavgift för hela området.
Det är den erfarenheten jag har.

Vidare nämnde jag brandväsendet,
vilket drar en mycket dryg kostnad.
Det är inte ovanligt att en sommarstuga
brinner ner på grund av att man
liar glömt att släcka gasolen när man
gått därifrån eller av andra orsaker.
Det uppstår också gräsbränder, när man
på ett oförsiktigt sätt och i ogynnsam
väderlek eldar ute på områdena.

Jag nämnde också vägunderhållet.
Det har ju bildats vägsamfälligheter, och
i den kommun jag verkar bidrar kommunen
till underhållskostnaderna för
dessa vägar. Däremot ankommer det på
ägarna inom ett sommarstugeområde att
själva sörja för kostnaderna för vägarna
inom området.

Jag har här bara anfört några exempel
på kostnader i samband med fritidshusbebyggelse.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! När ett fritidsområde
skall exploateras, åvilar varje kostnad
den som exploaterar området. Förutsatt
att kommunen själv bedriver exploatering
av mark, får kommunen svara
för kostnaden. Om en enskild person
bedriver en sådan exploatering av

ett markområde, får han betala kostnaderna,
och kommunen betalar inte ett
ruttet lingon för detta ändamål. Exploatören
får betala vägar, vatten, installation
av elström, och han får sätta vägarna
i ett skick som kommunen och vägförvaltningen
bestämmer, men kommunen
betalar ingenting.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
delta i denna debatt, men när herr Kilsmo
ställer frågan så som han här har
gjort, kan jag infe underlåta att blanda
mig i debatten.

Jag måste konstatera att herr Kilsmo
när han ställer dessa frågor inte vet
vad han talar om. Det är möjligt att
det herr Kilsmo här sagt är riktigt,
när det gäller exploatering av nya områden.
Men jag vill erinra herr Kilsmo
om att det finns mycket stora områden
med äldre bebyggelse där det är fråga
om en sanering och där kommunerna
får åsamkas stora kostnader.

Jag vill säga detta därför att jag vet
hur det är. Jag bor i en kommun där
vi har stora saker i gång. För att ge
ett litet mått på vad det rör sig om kan
jag också nämna att saneringskostnaden
där uppgår till ca 15 miljoner kronor
—■ i en kommun med 3 000 människor!
De ledamöter som är från de stora tätorterna
kan lätt räkna ut vad det innebär.
Det finns inga möjligheter att ta ut
dessa pengar, herr Kilsmo.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Vad herr Kristiansson
säger måste ju innebära att det är kommunen
själv som utför exploatering av
området, icke någon enskild.

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Kilsmo säger, att kommunen kan ta ut
exploateringsavgifter genom att träffa
exploateringsavtal med exploatörerna.

Onsdagen den 12 mars 1969

68 Nr 10

Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande m. m.

Det måste dock ske frivilligt, eftersom
det inte finns någon lag som ger kommunerna
rätt att ta ut ersättning för
exploateringskostnader.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag talade främst om
sanering av gammal fritidsbebyggelse.
Det är inte oväsentliga saker det heller.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Det är möjligt att förhållandena
är olika i olika delar av landet.
.Tåg vill emellertid rekommendera
herr Kilsmo att ta kontakt med kommunalmän
som sköter dessa exploateringsfrågor
i områden där kommunerna —
utöver ansträngningarna att dra till sig
industrier — sysslar med att försöka
leva på en utveckling av fritidsbebyggelsen.
De kostnader som uppstår är
stora, vilket också har redovisats av
herrar Kristiansson och Olsson.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 22.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt till avdrag- vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, med anledning av motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande
m. m.

Bevillningsutskottet hade i ett sammanhang
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:81,
av herrar Wirtén och Stefanson, samt
II: 89, av fru Frxnkel och herr Mundebo,
i vilka anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
förslag till riksdagen rörande avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande;

2) de likalydande motionerna I: 274,
av herrar Hansson och Hjorth, samt
II: 308, av herr Pettersson i Lund m. fl.,
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
angående inskränkningar i avdragsrätten
för s. k. periodiskt understöd; -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

69

Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande m. m.

3) de likalydande motionerna I: 709,
av herrar Wallmark och Strandberg,
samt II: 801, av fru Kristensson, i vilka
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
kostnader i samband med vidareutbildning
— såsom kursavgifter, resor, uppehälle
vid tentamina och examina —
från och med den 1 juli 1969 skulle
vara avdragsgilla i skattehänseende;
ävensom

4) motionen II: 777, av herrar Antonsson
och Elmstedt, vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära skyndsam utredning
om rätt till skatteavdrag för periodiskt
understöd till studerande i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A) med bifall till motionerna I: 274
och 11:308 i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning angående möjligheterna
att begränsa rätten till avdrag för
periodiskt understöd;

B) avslå

1) motionerna I: 81 och II: 89

2) motionerna I: 709 och II: 801 samt

3) motionen II: 777.

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås
(fp), Karl Pettersson (m) och
Johan Olsson (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (in) och Josef son i
Arrie (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I) under punkterna A samt B 1 och
3, att riksdagen med anledning av följande
motioner

a) motionerna I: 81 och II: 89,

b) motionerna I: 274 och II: 308 samt

c) motionen II: 777

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
utredning av frågan om avdrag för
periodiskt understöd i syfte att åstadkomma
bestämmelser, som både innebure
att olika understödsformer kunde

röna en likformig behandling i skattehänseende
och spärra möjligheterna till
uppenbara missbruk av avdragsrätten;

II) under punkten B 2, att riksdagen
med anledning av motionerna 1:709
och II: 801 i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära utredning av frågan om
rätt till avdrag för kostnader i samband
med vidareutbildning.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 8 behandlar några motioner
med delvis motsatt syfte. I ett par
motioner riktas kritik mot den begränsning
av rätten till avdrag för periodiskt
understöd vid inkomsttaxeringen som
består däri, att avdrag inte är medgivet
för vad som utgår till annans undervisning
eller uppfostran. I en annan motion
vänder sig motionärerna mot rätten
till avdrag för periodiskt understöd över
huvud taget och begär en utredning om
inskränkningar i avdragsrätten.

När man kritiserar en lagregel, det
må vara en skatteregel som här eller en
annan bestämmelse, är det naturligtvis
alltid av intresse att ta reda på hur man
motiverade regeln när den infördes.
Avdragsrätten för periodiskt understöd
vid inkomstbeskattningen infördes i
samband med den skattereform som antogs
år 1910. Innan dess var skatteplikten
för mottagaren det primära. Periodiska
gåvor ansågs skapa en viss skatteförmåga
hos mottagaren och utgjorde
därför i princip skattepliktig inkomst.
Den avdragsrätt som infördes genom
1910 års lagstiftning hade närmast till
syfte att förebygga dubbelbeskattning.
Med detta synsätt var det naturligt, att
man inte i detta sammanhang ifrågasatte
någon prövning vare sig av beloppets
storlek eller av mottagarens behov av
understöd.

Genom 1910 års lagstiftning på detta
område kom mottagarens skattskyldighet
för periodiskt understöd att i princip
bli beroende av att givaren hade
avdragsrätt. Denna inställning kom att
få stor betydelse för understöd, som var

70

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande m. m.

avsedda att bekosta mottagarens utbildning.
Tanken på att mottagaren skulle
betala skatt för understöd av detta slag
avvisades bestämt. »Att beskatta lärjungar
vid universitet och skolor för
medel, som uppburits i nu angiven ordning,
är, såvitt jag vet, för alla lagstiftningar
främmande», uttalade finansministern
i proposition till 1910 års riksdag.
Eftersom mottagaren alltså inte ansågs
kunna beskattas, fick givaren inte
heller något avdrag.

Det är intressant att konstatera, att
gällande bestämmelser på området, som
förbjuder avdrag vid beskattningen för
periodiskt understöd till studerande,
således ursprungligen har utformats helt
av omtanke om de studerande. Det
skulle vara en överdrift att påstå, att de
som har kommit i åtnjutande av denna
välvilja, varit odelat tacksamma, i varje
fall inte sedan skattetrycket blivit sådant
att också mindre understöd till
studerande kommit att medföra kännbara
uppoffringar för givaren.

Den nuvarande diskrimineringen i
skattehänseende av periodiska understöd
till personer som idkar studier
ställer ofta skattemyndigheter och skattedomstolar
inför vanskliga avgöranden.
Det talas i kommunalskattelagen
om »vad som utgått till annans undervisning
eller uppfostran». Många gånger
kan det vara svårt att avgränsa vad
som är att hänföra till »undervisning».
Det finns ju så många former för utbildning
i vårt samhälle. Utbildningsformerna
förändras ju också tid efter
annan. Men det föreligger också andra
avgränsningssvårigheter. En fader fick
i regeringsrätten avdrag för periodiskt
understöd till en sou, som var medicine
kandidat och fullgjorde sjukhustjänstgöring,
därför att sonen hade så stor
inkomst vid sjukhuset, att den räckte för
lians studie- och levnadskostnader. Understödet
ansågs därför inte ha utgått
till sonens undervisning. I ett annat fall
betalade en fader understöd till en son,
som studerade vid universitet. Sonen
var gift och hade ett barn. Fadern till -

erkändes av regeringsrätten avdrag för
den del av det periodiska understödet,
som översteg sonens studiekostnader
och sonens och barnbarnets levnadskostnader.
De relaterade rättsfallen illustrerar
i någon mån hur irrationellt de
nuvarande avdragsreglerna verkar.

Utskottet anser att staten bör koncentrera
sitt stöd till studerande till studiesociala
åtgärder i form av studiehjälp
och studiemedel och inte jämsides
därmed ge skatteavdrag för privata studieunderstöd.
Det är naturligtvis en
ståndpunkt som man kan intaga. Men
det bör betonas att de som får bidrag
av föräldrar och anhöriga till sina studiekostnader
därmed minskar sin efterfrågan
på statliga studiebidrag. Det är
därför inte säkert att belastningen på
statskassan blir större, om man inför
avdragsrätt för periodiska understöd
till studerande. Tvärtom kan förmodas
att staten skulle tjäna på den affären.
Det är anledning att understryka detta,
eftersom man av utskottets betänkande
får den uppfattningen att det skattebortfall,
som en utsträckning av avdragsrätten
skulle leda till, skulle innebära
en nettoförlust för staten.

Trots de studiesociala åtgärderna,
vilkas värde jag är den förste att erkänna,
finns det många människor i
vårt land som både för sin egen del och
för sina barns vidkommande i det längsta
drar sig för skuldsättning och som,
om de likväl måste låna pengar t. ex.
till utbildning, i varje fall vill begränsa
skuldsättningen så långt det är möjligt.
Dessa människor, som i regel är mycket
nyttiga samhällsmedlemmar, vill
gärna i mån av förmåga bidraga till
sina barns utbildning, också om det med
nuvarande system beträffande statliga
studiemedel inte är nödvändigt. Utan
att därmed säga något ofördelaktigt om
de föräldrar, som anser att de bör helt
lita till samhällets åtgärder när det gäller
barnens utbildning, vill jag gärna
uttrycka min uppskattning av dem som
anser det naturligt att i första hand lita
till sig själva. Jag tycker, herr talman,

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

71

Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande m. m.

att de också är förtjänta av samhällets
uppskattning. Att vägra dem avdrag vid
beskattningen för de understöd de ger
sina barn för studier är inte ett riktigt
sätt att ge uttryck för denna uppskattning.

Innan jag går vidare, herr talman,
kan jag inte underlåta att göra en liten
anmärkning i marginalen till utskottets
beskrivning av studiemedelssystemets
fördelar. Som bekant omräknas de återbetalningspliktiga
studiemedlen till basbelopp,
och återbetalningarna skall omfatta
lika många basbelopp som den
studerande fått i återbetalningspliktiga
studiemedel. Men den studerande behöver
aldrig betala tillbaka mer än vad
han skulle bli skyldig till, om de studiemedel
som han uppburit i stället
utgjort ett vanligt lån med ränta, som
uppgår till 60 procent av statens normalränta,
dvs. för närvarande 3,6 procent.
Utskottet konstaterar att detta är
en fördelaktig räntesats, inte minst med
hänsyn till att det inte krävs någon säkerhet
för att få studiemedel. Men utskottet
nämner ingenting om att reduceringen
av räntefoten med 40 procent vid
den jämförelseberäkning som det är fråga
om utgör en kompensation för att den
ränta, som ingår i återbetalade studiemedel,
inte är avdragsgill vid beskattningen.
Det bör tilläggas att denna reducering
med 40 procent av räntefoten innebär
en otillräcklig kompensation, därför
att marginalskatten överstiger 40
procent redan i inkomstläget 12 000 kronor
om året för ogifta och 25 000 kronor
om året för gifta.

Som jag sade i början av mitt anförande
behandlar utskottsbetänkande!
också en motion, som riktar kritik mot
reglerna om avdrag för periodiskt understöd
från helt andra utgångspunkter
än jag nu har berört. Det är inte första
gången som sådan kritik förekommer.
Detta är i och för sig ganska naturligt.
Avdragsrätten är inte maximerad, och
om man bortser från de begränsningar
som gäller understöd till studerande och
personer i hushållsgemenskap med gi -

varen fästes inget avseende vid ändamålet
för understödet. Även om man
principiellt fasthåller vid att periodiska
understöd bör beskattas hos mottagaren
och föranleda avdrag hos givaren, får
man inte blunda för att reglerna, sådana
de är utformade i vår nuvarande
skattelagstiftning, kan inbjuda till missbruk
och skatteflykt. Utskottet kommer
— efter ett i stort sett mycket försiktigt
resonemang — fram till att man bör
begränsa den nuvarande rätten till periodiskt
understöd men säger sig vara
medvetet om att det kommer att bli
mycket svårt, om man inte vill åsidosätta
principen att skatt skall utgå efter
förmåga. Utskottet begär därför en utredning
angående möjligheterna att
åstadkomma en begränsning av avdragsrätten.

Reservanterna vill spärra möjligheterna
till missbruk av avdragsrätten.
Detta förutsätter bestämmelser -—■ av
materiell innebörd eller av kontrollkaraktär
— som går i inskränkande riktning.
På denna viktiga punkt — strävan
att förebygga missbruk —- är utskottsmajoriteten
och reservanterna uppenbarligen
överens. Men reservanterna
vill också avskaffa den diskriminering
av studieunderstöden som de nuvarande
reglerna innebär. I detta avseende
vill reservanterna ha en utvidgning av
avdragsrätten. Att reservanterna samtidigt
kräver åtgärder mot missbruk står
givetvis inte i någon motsats härtill.
Liksom utskottsmajoriteten begär reservanterna
en utredning, men de vill
att denna skall få andra direktiv än vad
utskottsmajoriteten begär.

Till sist några ord om frågan om avdrag
för vidareutbildningskostnader,
som också behandlas i betänkandet. Man
brukar skilja mellan fortbildning och
vidareutbildning. Fortbildning avser
förkovran i det yrke eller den anställning
som man har. Kostnaden för fortbildning
är i princip avdragsgill vid
beskattningen, under förutsättning att
den anses nödvändig. Utbildning som
syftar till vidgad kompetens — eller till

72

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande m. m.

ett nytt arbete -— kallas för vidareutbildning.
Kostnaderna för sådan utbildning
är inte avdragsgilla. Den som vidareutbildar
sig siktar väl på ett mer
kvalificerat och inkomstinbringande
arbete i framtiden. Som skattebetalare
kommer han, tack vare att han underkastar
sig vidareutbildning, att bidraga
till ökade inkomster för stat och kommun.
Detta är ett skäl för att ge avdrag
för vidareutbildningskostnader vid inkomstbeskattningen.
När man går frågan
närmare in på livet möter man emellertid
många svårlösta problem, framför
allt vad beträffar nödvändiga avgränsningar.
Reservanterna har därför inte
ansett sig kunna biträda motionärernas
yrkande om omedelbar lagstiftning,
utan vi förordar en utredning.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Olsson, Johan,

(ep).

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Jag ber att först få instämma
i vad herr Tistad sagt i detta
ärende. Jag begärde ordet för att dessutom
kommentera ett motionspar, som
moderata samlingspartiet ingivit och
som gäller rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnad för vidareutbildning.

I dagens samhälle bänder det ganska
ofta att anställda av flera orsaker -—
företagsnedläggelser och dylikt — kan
bli utan arbete utan egen förskyllan.
Det är därför helt naturligt och tämligen
vanligt att anställda försöker gardera
sig och genom vidareutbildning
bredda och konsolidera sina kunskaper.
Därigenom kan de lättare, anser de,
komma in på andra arbetsområden.
Många av de anställda bekostar själva
denna vidareutbildning. De studerar på
fritiden vid korrespondensinstitut,
kvällsgymnasium eller universitet.

Nuvarande taxeringsbestämmelser
medger inte i dessa fall rätt till avdrag
för inkomstens förvärvande i annan

mån än då det gäller utbildningskostnad
som är att hänföra direkt till den
skattskyldiges förvärvsverksamhet. Detta
är helt otillfredsställande, ur vår
synpunkt. Beskattningsreglerna bör i
stället stimulera till vidareutbildning,
som ger vederbörande möjlighet att välja
nytt yrke om han skulle vara intresserad
eller om så skulle behövas. Det
kan antas att staten genom den enskildes
initiativ kommer att tillföras högre
skatteinkomster. I konsekvens härmed
bör de som vidareutbildar sig ha rätt
och möjlighet att göra avdrag som svarar
mot nedsättningen av deras skatteförmåga
under den tid utbildningen varar.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Vi bär tidigare diskuterat
detta problem i kammaren. Det
som skiljer årets debatt från de tidigare
debatterna är att vi har fått ett
annorlunda beskaffat underlag. Vi har
fått en som jag och utskottets majoritet
tycker synnerligen väl motiverad motion,
som går i annan riktning än de
tidigare motionerna. Det är en motion
av herrar Hansson och Hjorth i denna
kammare och herr Pettersson i Lund
i andra kammaren, vilka tar upp problemet
om vi över huvud taget skall ha
kvar det periodiska understödet i dess
nuvarande form.

Motionärerna framhåller två huvudorsaker
till att de vill avskaffa denna
skatteregel. Den ena orsaken är den
grund för missbruk som finns i nuvarande
regler. Jag vill inte påstå att det
förekommer ett missbruk, men man
kan anta att möjlighet till missbruk
föreligger. Därför har utskottsmajoriteten
ansett att det kan vara rimligt att
utreda huruvida det verkligen förekommer
missbruk och om reglerna efterlevs
på ett riktigt sätt.

Den andra huvudorsaken för motionärerna
är att systemet är orättvist och

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

73

Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande m. m.

brister i fråga om jämlikhet. Riksrevisionsverket
har gjort en utredning, enligt
vilken man beräknar att ungefär
150 000 personer utnyttjar denna avdragsmöjlighet.
År 1966 utgjorde avdragen
totalt 270 miljoner kronor. Enligt
en förnyad undersökning 1968 är
antalet avdrag oförändrat, medan det
avdragna beloppet har stigit till 343
miljoner. Det är alltså bara tre procent
av skattebetalarna som kunnat utnyttja
denna möjlighet.

Men det som ur rättvisesynpunkt
kanske är ännu mer intressant är skillnaden
i belopp för olika inkomstkategorier.
Beloppets storlek vid årsinkomster
på mellan 12 000 och 15 000
kronor är genomsnittligt 150 kronor.
Vid inkomster på 50 000—60 000 är avdraget
något över 2 000 kronor, och vid
inkomster på 200 000—300 000 kronor
är det avdragna beloppet 16 000 kronor.
Man kan alltså utan vidare konstatera
att detta är en förmån som i första
hand är bra för dem som har goda inkomster.

När jag lyssnade till herr Tistad
tyckte jag att hans argumentation om
orättvisorna och krångligheten i detta
system borde ha lett till samma slutsats
som i den första åberopade motionen,
att enklast vore att avskaffa detta
avdrag i de nuvarande reglerna. Då
kommer man ifrån både de skattetekniska
orättvisor som han påpekade och
de faktiska, sakliga orättvisor som
finns inbyggda i detta system.

Nej, han drog inte den logiska slutsatsen
utan säger att vi i stället skall
utvidga detta system, som är orättvist,
till att omfatta ännu fler. Jag skall gärna
erkänna, herr Tistad, att det kan
finnas brister när det gäller studiestödet
och dess utbyggnad. Men inte skall
vi väl lösa det problemet genom att ge
skattefavörer, som ju alltid mest gynnar
dem som har lättast att hjälpa dem
som behöver ett studiestöd. Skall vi ge
ett studiestöd, skall vi bygga på den
väg som vi alla varit ense om. Stödet

skall utgå direkt till de studerande och
inte i form av skattefavörer.

Samma gäller vidareutbildningen,
som herr Yngve Nilsson var inne på.
Jag tror att vuxenutbildningen, vidareutbildningen
och omskolningen kommer
att få en sådan dignitet att på sikt
kommer de att kosta samhället lika
stora belopp som vi i dag betalar för
ungdomsutbildningen. År det någon
som tycker det vara rimligt att lösa
finansieringen av vuxenutbildningen
och vidareutbildningen genom skattefavörer?
Det rimliga måste vara att
även detta stora och kostsamma problem
löses anslagsvägen och i form av
studiestipendier av olika slag.

Med dessa motiveringar, herr talman,
ber jag att få yrka avslag på motionerna
och hemställa om att kammaren bifaller
utskottets förslag i denna fråga.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag tycker att herr
Arne Pettersson glömmer en sak. Han
glömmer att de människor som åtnjuter
avdrag för periodiskt understöd
också har utgivit ett understöd. De har
alltså skänkt bort pengar. Herr Pettersson
säger att det finns olika skäl att
ifrågasätta avdragsrätten. Ett skäl är
att systemet missbrukas. Det är när
människor inte skänker bort pengar i
egentlig mening utan företar en kapitalöverföring
eller en skentransaktion.
Dem behöver vi inte diskutera. Där är
herr Arne Pettersson och jag helt överens:
dessa människor skall vi inte på
något sätt gynna.

Men de människor som verkligen ger
bort pengar? Jag har svårt att förstå
att det skulle vara en så stor favör att
slippa skatt på den inkomst man avhänt
sig.

Jag har ännu svårare att förstå att
herr Pettersson från jämlikhetssynpunkt
kan angripa att människor med
stora inkomster ger bort mer än personer
med små inkomster. Det måste väl

74

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande m. m.

ändå vara så, att om den stora inkomsttagaren
ger bort mycket av sin inkomst
för olika ändamål, bidrar han därmed
till en utjämning. Jag har svårt att förstå
att man kan anse detta som en orättvisa
och att den större inkomsttagaren
gynnas av att ge bort mera.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Bara ett par saker. Den
första gäller möjligheten att kontrollera.
En betydande del av de periodiska
understöden går i dag utomlands. Man
kan inte kontrollera huruvida de går
till någon människa som använder
pengarna eller om det är en form av
kapitalflykt. Vidare skattas inte för de
pengar som går utomlands, och det är
ett betydande belopp, vilket framgår
av utskottets betänkande.

Min andra kommentar kommer när
herr Tistad säger, att ur jämlikhetssynpunkt
är det en fördel att människor
med stora inkomster ger stora belopp
till andra. Ja visst, men det är vi
som får vara med och betala. Om någon
ger av sin goda inkomst till en anhörig,
stannar pengarna i familjen,
men vi som står utanför familjen får
med våra skattemedel täcka den gåvan.
Det är detta som är orimligt, och det
har inte någonting med jämlikhet att
göra. Det förvånar mig, herr Tistad,
att herr Tistad och hans parti verkligen
står kvar vid sin ståndpunkt i denna
fråga, som skapar en djup brist på
jämlikhet. Det är mot bakgrunden av
den senaste valrörelsen rätt avslöjande
för vad det materiella innehållet i valrörelsens
förkunnelse egentligen är.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag vill inte ha sagt att
det på något sätt är idealiskt ur jämlikhetssynpunkt
att vissa människor
har höga inkomster och ger understöd
till sina fattiga släktingar. Vad jag sade
var att de bidrar till ökad jämlikhet
om de ger bort en del. Jämlikheten

blir i varje fall större än om de inte
avstår något av sin inkomst. Det var
vad jag ville ha sagt, och det står jag
för.

Vad som är svårt att förstå är att
herr Pettersson och jag genom våra
skatter bidrar till dessa transaktioner.
Vad som sker är ju en överflyttning av
inkomster mellan två personer och att
man fördelar skattebördan på inkomsterna
efter denna inkomstöverflyttning.
Att en tredje person därmed skulle
komma in i affären och bli bidragsgivare
med sin skatt har jag mycket svårt
att förstå.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! År det egentligen så förfärligt
svårt att förstå, herr Tistad? Om
en inkomsttagare med en marginalskatt
på 80 procent ger bort pengar och får
göra avdrag vid beskattningen samt ger
dessa pengar till en människa som har
en marginalskatt på låt säga 35 procent,
då måste ju någon betala skillnaden,
skattebortfallet för samhället. Och det
blir vi, herr Tistad — herr Tistad och

jag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 8,
röstar

Ja;

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

75

Om avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader till följd av dubbel

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om avdrag vid beskattningen för ökade
levnadskostnader till följd av dubbel
bosättning

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, med anledning av
motioner om skatteavdrag i vissa fall
för ökade levnadskostnader.

Till behandling i ett sammanhang hade
bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:80,
av herrar Tistad och Stefanson, samt
It: 92, av herr Larsson i Umeå, i vilka
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning
och förslag till liberalare regler i fråga
om avdrag vid inkomstbeskattningen
för ökade levnadskostnader i fall då
skattskyldig hade tjänst eller anställning
på annan ort än där han vore
bosatt; samt

2) motionen II: 778, av herr Boo och
herr Eliasson i Sundborn, vari yrkats,

bosättning

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära utredning och förslag
beträffande avdrag vid beskattningen
för fördyrade levnadskostnader
vid tjänstgöring utom bostadsorten
i enlighet med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 80 och II: 92 samt

2) motionen II: 778.

Reservation hade anförts av herrar
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås
(fp), Karl Pettersson (m), Johan
Olsson (ep), Eriksson i Bäckmora (ep),
Enarsson (m), Ahlmark (fp) och Josef
sou i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med anledning av motionerna
1:80 och 11:92 samt motionen
II: 778 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära utredning och förslag till generösare
regler om rätt till avdrag för
ökade levnadskostnader i de fall då
skattskyldig hade tjänst eller anställning
på annan ort än den där han vore
bosatt.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! I detta betänkande behandlas
motioner som går ut på att få
till stånd liberalare regler i fråga om
avdrag vid inkomstbeskattningen för
ökade levnadskostnader i samband med
dubbel bosättning.

Om en skattskyldig som har familj
på grund av sitt arbete bosätter sig på
annan ort än där familjen bor kan han
enligt nuvarande regler få avdrag för
de ökade levnadskostnader som uppstår
genom den dubbla bosättningen,
endast om vissa skäl föreligger. Som
sådana skäl anges i författningen att
den andra maken av förvärvsarbete är
bunden till den ort där familjen är bosatt
eller att det inte går att skaffa
familjebostad på den ort där den skatt -

Onsdagen den 12 mars 1969

76 Nr 10

Om avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader till följd av dubbel

bosättning

skyldige arbetar. Avdrag kan också erhållas,
om det med hänsyn till »annan
därmed jämförlig omständighet icke
skäligen kan ifrågasättas att familjen
skall avflytta till den skattskyldiges bostadsort».

Den rörlighet som präglar arbetsmarknaden
i dag gör det ofta nödvändigt
för människor att söka och ta arbete
på annan ort än den där de är bosatta.
I många fall föredrar de att bo
kvar på den gamla orten. Skälen kan
variera — det kan vara ett eget hem
som man inte vill lämna, familjen vill
bo kvar i en invand miljö, kanske skulle
en flyttning leda till störningar i barnens
skolgång och utbildning. I de fall
avståndet mellan hemorten och arbetsplatsen
är så stort att dagliga resor är
omöjliga bor familjefadern under arbetsveckan
på den ort där han har sitt
arbete och vistas hos familjen på hemorten
bara över veckoskiftena. Förhållandena
är mera sällan sådana att avdrag
för ökade levnadskostnader kan
medges enligt de regler som jag nyss
redogjort för.

Utformningen av avdragsreglerna förefaller
vara baserad på uppfattningen
att den som har tjänst eller anställning
normalt skall vara bosatt på den ort
där han har sitt arbete. Föredrar någon
att varaktigt bo på en mera avlägsen
ort anses detta tydligen vara hans ensak
och ingenting som man behöver ta
hänsyn till vid beskattningen.

Man kan fråga sig om detta synsätt
numera är berättigat. Rationaliseringar,
företagsnedläggningar och andra omställningar
inom näringslivet tvingar
ofta ett stort antal arbetstagare på en
viss ort att söka arbete på andra orter.
Följderna för samhället av denna omflyttning
av arbetskraft är inte alltid
odelat gynnsamma. Hur drabbar den
utflyttningskommunerna? Det behöver
jag inte beskriva för kammarens ledamöter.
Vi känner alla de problemen
alltför väl. Vi vet också hur det är ställt
i de expanderande orterna, hur man

där tvingas till stora investeringar, hur
bostads- och serviceköerna växer och
hur lätt det uppstår tendenser till överhettning.

De människor som vid ombyte av
arbete av privata skäl föredrar att bo
kvar på den gamla bostadsorten, också
då denna ligger på stort avstånd från
den nya anställningsorten, bidrar faktiskt
i många fall till att mildra de
oförmånliga verkningarna för samhället
av de arbetskraftsomflyttningar som
följer i strukturrationaliseringens spår.
Det finns därför inte längre någon anledning
att genom beskattningen beskära
möjligheterna att bo kvar på en
tidigare bostadsort. Av detta skäl vill
reservanterna ha en liberalisering av
bestämmelserna om avdrag för ökade
levnadskostnader vid dubbel bosättning.

Utskottet vill göra gällande att de nuvarande
bestämmelserna, rätt tillämpade,
ger beskattningsmyndigheten och
skattedomstolarna tämligen vittgående
möjligheter till en liberal bedömning
av frågan om avdrag i de fall som avses.
Det är utskottets uppfattning att
bedömningen i praxis också är liberal.

Utskottet åberopar ett regeringsrättsutslag
förra året, varigenom avdrag
medgavs i ett fall då den dubbla bosättningen
föranletts av att två söner
till den skattskyldige studerade. Jag
tror inte att man bör dra alltför vittgående
slutsatser av detta utslag. Förhållandena
var nämligen rätt speciella.
Det var en statstjänsteman som lät familjen
bo kvar på den gamla tjänstgöringsorten
från den 1 februari till
den 1 juni, därför att hans söner samma
vårtermin skulle avlägga, den ene
studentexamen och den andre realexamen.
Regeringsrätten medgav avdrag
med hänsyn till de olägenheter som
skulle ha uppkommit, om familjen flyttat
mitt under vårterminen ett par månader
före sönernas examen.

Det finns ett annat utslag som tyder

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

77

Om avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader till följd av dubbel

bosättning

på att taxeringsmyndigheternas praxis
visst inte är så liberal som utskottet
vill göra gällande. Det gäller en konduktör
vid SJ som tvångsförflyttas på
grund av trafiknedläggning. Han har sin
familj kvar på den gamla tjänstgöringsorten,
där han har villa, hans hustru
arbete och sonen går i skola som han
trivs med och inte vill lämna. Konduktören
har bara sex år kvar till sin pensionering,
och det är också en anledning
till att han gärna vill låta familjen
bo kvar på den tidigare tjänstgöringsorten.
Han har av prövningsnämnden
vägrats avdrag för fördyrade levnadskostnader
på grund av den dubbla
bosättningen. Prövningsnämnden har
inte fäst något som helst avseende vid
att hustrun har arbete på bosättningsorten.
Det är av sådan art, säger föredragande
taxeringsintendenten, att hon
skulle kunna erhålla liknande arbete
på mannens tjänstgöringsort.

På hösten 1967 behandlade riksdagen
några motioner om generösare avdrag
vid beskattningen för bilresor mellan
bostaden och arbetsplatsen. Som resultat
därav ligger sedan några dagar en
proposition på riksdagens bord. I sitt
yttrande över motionerna —- betänkande
nr 58 år 1967 — anförde utskottet
några rader som det finns anledning att
nu erinra om. Utskottet skrev: »Arbetstagare
som till följd av rationaliseringar,
företagsnedläggelser eller liknande
tvingas vara yrkesverksamma på annan
ort kan med bilens hjälp utnyttja sin
bostad i hemorten och leva kvar i

gamla miljön. ---- — Från såväl den

enskildes som samhällets synpunkt
måste det anses angeläget att denna
form av anpassning till struktur utvecklingen
inte försvåras utan på allt sätt
underlättas.» Man undrar varför denna
välvilja från utskottets sida är begränsad
till de dagliga pendlarna. Kan
inte också veekopendlarna bli delaktiga
av den?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Stefanson (fp).

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Tistad har så utförligt
motiverat skälen till den reservation
som är avlämnad till bevillningsutskottets
betänkande nr 9 att det inte
finns mycket att tillägga. Jag skulle
bara vilja understryka att vi upplever
ett samhälle under stark förvandling.
Arbetsplatserna har mer och mer koncentrerats
till tätorterna och industriorterna.
Det har blivit nödvändigt för
människor som bor mer utspridda i
glesbygder att på ett eller annat sätt
söka sig till dessa orter. När det sker en
sådan omvandling av samhället är det
rimligt att man också anpassar lagar
och förordningar till de nya förutsättningar
som gäller. Jag vill också erinra
om den proposition som lagts fram, nr
29, vilken behandlar avdrag för bilkostnader
— herr Tistad erinrade också
om den. Där har man nu äntligen,
kanske man skulle kunna säga, tagit
hänsyn till att bilen är snart sagt var
mans egendom och att den är en nödvändighetsartikel
för dem som är beroende
av att förflytta sig.

Jag tror att det från samhällets synpunkt
inte finns någon anledning att
motsätta sig att människor bor kvar i
sin gamla bostad, även om de har arbete
långt därifrån. Jag tror att det minskar
trycket på industriorterna, där de nya
arbetstillfällena ges. Det minskar trycket
på bostadsbehovet, det minskar
trycket på samhällsbyggnaden i övrigt.
Jag tror också att det, som det antytts
i motionerna, är till fördel för avflyttningskommunerna.
Jag tror att det alltså
blir en dämpning av de besvärligheter
som uppstår i samband med strukturomvandlingen,
om människor bor kvar
under längre eller kortare tid efter det
en av familjens medlemmar fått arbete
på annan ort.

Herr Tistad nämnde en hel rad exempel
på skäl till att man hade sin bo -

78

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader till följd av dubbel

bosättning

stad på en ort och sitt arbete på en
annan. Vi har också att ta hänsyn till
det förhållandet, att i många fall båda
makarna har anställning, och när den
ene maken tvingas att flytta till annan
ort på långt avstånd från bostadsorten
är det inte säkert att den andra maken
därmed får en tjänst på den nya orten.
Det kan ta sin tid. Det förefaller då rimligt
att se till att skattereglerna på något
sätt tar hänsyn till en sådan situation.
Jag tycker alltså att det vore skäl
för en utredning som syftade till att
skapa generösare bestämmelser på detta
område.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i herr Tistads anförande, men jag vill
ändå framföra några synpunkter på detta
problem.

Om en person är tvungen att byta anställning
och inte kan få sådan i närheten
av bostadsorten, återstår väl ingenting
annat för honom — om han skall
kunna försörja sig — än att söka sig till
någon av de större tätorterna. Detta
kan vi vara överens om innebär mycket
stora påfrestningar inte bara för honom
själv utan naturligtvis för hela familjen.
Skattemässigt kan detta förhållande få
besvärande konsekvenser, kanske inte
under det första året, men taxeringsmyndigheterna
måste på grund av gällande
bestämmelser bedöma om han
bort flytta från bosättningsorten och
skaffat sig bostad på anställningsorten
och om han därför skall vägras yrkat
avdrag för sina kostnader.

Nu föreslår reservanterna en uppmjukning
av dessa regler, och det är
ett yrkande som vi tycker att vi kunde
nått enighet om i utskottet, ty det gäller
ju endast att försöka skapa rättvisa.
Vi syftar nämligen inte till att dessa kategorier
skall komma i en gynnsammare
situation än andra skattskyldiga. Det
är endast fråga om att få regler som
medger skäliga avdrag för de merkost -

nader som uppstår. I största möjliga
utsträckning bör väl också den enskilda
människan kunna ha sin valfrihet
när det gäller bostadsort.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Denna fråga har behandlats
tidigare här i riksdagen, det
är en s. k. gammal bekant. Jag skall inte
fördjupa mig så mycket i problematiken.
När man tar del av motionsyrkandena
som ligger till grund för detta betänkande
finner man emellertid att motionärerna
målar upp en ganska bjärt
bild av svårigheter och olyckor som de
tror skall kunna undvikas om man angriper
strukturomvandlingsfrågorna på
så sätt, att man ger generösare avdragsmöjligheter
för människor som bär fått
fördyrade levnadskostnader: Det talas i
motionerna om barn som tvingas byta
skola, familjer som får bryta upp ur sin
invanda miljö, utflyttningsorter som
drabbas av skatteminskningar, affärsmän
som tvingas slå igen sina butiker
därför att kundunderlaget försvinner,
kommunikationer som försämras och
personer som tidigare har varit ensamma
och som blir ännu ensammare. Jag
är den förste att erkänna att problemen
i de s. k. utflyttningskommunerna är
stora och att den bild som motionärerna
målar med så starka färger i motionen
väl i vissa fall är riktig. Det inträffar
alltför ofta att dessa problem
uppkommer, men jag skulle ha förstått
motionärerna bättre, om de i detta fall
hade yrkat på någon lokaliseringspolitisk
eller näringspolitisk åtgärd. Jag
tror att man skall vara utsatt för en
ganska stark övertro, om man inbillar
sig att just det förhållandet att det ges
generösare avdragsmöjligheter för fördyrade
levnadskostnader på något
nämnvärt sätt skall lösa dessa problem.

Herr Tistad har varit vänlig nog att så
ingående redovisa de bestämmelser som

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

79

Om avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader till följd av dubbel

bosättning

nu gäller på detta område, att jag inte
närmare behöver fördjupa mig i detta
spörsmål. Men det sägs också klart ut
i betänkandet att genom det beslut som
fattades vid 1963 års riksdag har införts
bestämmelser av innebörd att en
skattskyldig, som på grund av sitt arbete
bosätter sig på annan ort än den
där familjen är bosatt, skall vara berättigad
till avdrag för ökade levnadskostnader
på grund av den skilda bosättningen,
om det med hänsyn till makes
förvärvsverksamhet, svårighet att
anskaffa familjebostad eller annan därmed
jämförlig omständighet inte skäligen
kan ifrågasättas att familjen skall
avflytta till den skattskyldiges bostadsort.

Det har också här påpekats att det
finns en möjlighet att tolka dessa bestämmelser
mycket generöst och liberalt.
De regeringsrättsutslag som också
herr Tistad erinrade om tyder ju på
detta. Det finns som bekant en grundprincip
i den svenska beskattningen vid
beräkning av inkomster från särskild
förvärvskälla, nämligen att ett avdrag
endast medges för kostnader för intäkternas
förvärvande. En skattskyldigs
personliga levnadskostnader är således
i princip icke avdragsgilla, men skulle
man här bifalla motionsyrkandena och
gå längre i detta sammanhang och bevilja
avdrag för fördyrade levnadskostnader
i den utsträckning som motionärerna
här tänkt sig, skulle detta medföra
att en skattskyldig i varje situation skulle
ha möjlighet att med rätt till avdrag
för ökade levnadskostnader på anställningsorten
ta ett arbete på annan ort
än där familjen är bosatt. Härigenom
skulle grundbegreppet om ökade levnadskostnader
sättas ur spel, och då
löper vi risk att man på detta sätt kan
komma att få göra avdrag även för sådana
kostnader som är att betrakta som
den skattskyldiges personliga levnadskostnader.
På grund av risken att få ett
sådant resultat har utskottets majoritet
inte ansett sig vilja slå in på den vägen,

och eftersom, som jag tidigare sagt,
skattemyndigheterna har möjligheter
att tolka dessa bestämmelser generöst,
finns det enligt utskottets mening ingen
anledning att för närvarande göra några
ändringar av gällande bestämmelser
på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan i dess betänkande
nr 9.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Paul Jansson säger
att motionärerna målar med starka
färger ■— och det kan vara riktigt. Det
blir ofta starka färger när man tar upp
problem med strukturomvandlingen
och frågor som sammanhänger med att
människor måste byta bostadsort och
arbetsplats. Men det är väl ändå ingen
vare sig av utskottets ledamöter eller
av motionärerna som har sagt att dessa
problem skulle helt kunna lösas genom
bifall till reservationen.

Herr Paul Jansson säger att vi då
skulle ha framställt lokaliseringspolitiska
förslag. Det har vi gjort i andra
sammanhang, men dessa förslag når ju
inte bevillningsutskottet.

Förslaget om generösare skatlebestämmelser
skuile bidra till att minska
de problem som uppstår för många
människor som måste byta arbetsplats.
Samhället borde kunna visa en generösare
inställning. Det skulle bidra till
att mildra svårigheterna och att göra
omställningen mindre svår. Det är ett
legitimt krav som vi har anledning försöka
sträva efter att tillgodose. Det behöver
inte innebära att en skattskyldig,
som utskottet skriver, »i varje situation
skulle ha möjlighet att — med rätt till
avdrag för ökade levnadskostnader på
anställningsorten — ta ett arbete på
annan ort än den där familjen bor».
Jag tror att man kan finna medelvägar
här, och jag är övertygad om att en
utredning skulle finna lösningar som
bättre än nu tillgodoser de krav motionärerna
har ställt.

80

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om avdrag vid beskattningen för ökade levnadskostnader till följd av dubbel

bosättning

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag skall inte på något
sätt förneka att herr Johan Olsson och
hans parti har väckt motioner om lokaliseringspolitik,
men när jag läste de
motioner som behandlar glesbygdsproblemen
kunde jag inte undgå tanken
att den argumentationen hade varit
bättre att använda i en lokaliseringspolitisk
motion än just i detta sammanhang.

Nu säger man att det, om man går
vidare enligt förslaget, inte behöver
innebära att man öppnar slussarna för
större möjligheter att göra avdrag för
ökade levnadskostnader. Jo, det ligger
en mycket stor risk i detta. Man måste
kräva vissa speciella betingelser, t. ex.
att den ena maken arbetar på en annan
ort medan den andra har arbete på den
ort där de båda tidigare bodde. Då
finns det uppenbarligen klara kriterier
för att avdrag för fördyrade levnadskostnader
skall beviljas. Men skulle
man ta bort alla sådana här bestämda
gränser för i vilka sammanhang dessa
möjligheter skall föreligga, då är det
stor risk — anser åtminstone utskottet
— för att man får ett system som man
inte kan bemästra.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Till herr Paul Jansson
vill jag säga att det aldrig varit tal om
att ta bort alla gränser utan att genom
en utredning undersöka i vad mån man
kan vidga gränserna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna

denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr T istad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej —- 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett meddelande
angående arbetsplena.

Med hänsyn till antalet och arten av
de ärenden som kommer att föreligga
till behandling nästa vecka kommer arbetsplenum
att hållas även på fredagen,
dvs. den 21/3.

Genom tillmötesgående från Konungens
och regeringens sida kommer konseljen
att från och med fredagen den
21 tidigareläggas så att fredagsplena
kan börja kl. 10.00.

Vad gäller dagens plenum avser jag
att låta överläggningarna fortgå utan

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

81

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

avbrott för middag till dess samtliga
ärenden på föredragningslistan behandlats.

Ang. resuitatutjämning vid beskattningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, med anledning av
motioner angående resultatutjämning
vid beskattningen m. m.

Följande motioner hade bevillningsutskottet
upptagit till behandling i ett
sammanhang:

1) de likalydande motionerna I: 126,
av herr Mattsson in. fl., och II: 154, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i vilka
anhållits, att riksdagen måtte

a) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring av 2,

8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

b) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning; c)

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning angående
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand
borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
måtte föreläggas riksdagen;

2) de likalydande motionerna I: 209,
av herr Olsson, Johan, m. fl., och II:
230, av herr Jonsson i Mora m. fl., i
vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning och förslag till ändring i nuvarande
beskattningsmetoder med begränsad
resultatutjämnande effekt, syftande
till ökad användning av en generell
kontometod med större möjligheter
till lika behandling av skattskyldiga; 6

Första kammarens protokoll 1969. Nr 10

3) de likalydande motionerna I: 213,
av herr Pettersson, Karl, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 237, av fru Sundberg,
i vilka yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om förslag till sådan ändring i
kommunalskattelagen, att markägare eller
annan, som hade inkomster på
grund av grus-, torv- eller lertäkt, finge
avsätta en viss del till s. k. återställningskonto,
utformat i enlighet med de
principer som framförts i motionerna;

4) de likalydande motionerna I: 276,
av herr Kristiansson, Axel, och fru
Olsson, Elvy, samt II: 231, av herr Josef
son i Arrie in. fl., i vilka föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära skyndsam utredning
och förslag i fråga om införande av
rätt till öppen resultatutjämning vid beskattningen
genom användning av kontometoden; 5)

de likalydande motionerna 1:331,
av herrar Tistad och Hermansson, samt
II: 378, av herr Åberg in. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära skyndsamt
förslag om rätt för svenska fiskare att
göra avsättning till resultatutjämningsfond; 6)

de likalydande motionerna 1:384,
av herr Virgin m. fl., och 11:441, av
herr Holmberg m. fl., i vilka anhållits,
utom annat, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning om
möjligheterna till skattefri avsättning
till återställningsfonder;

7) de likalydande motionerna 1:685,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, och herr
Carlsson, Eric, samt II: 813, av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl., i vilka yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära förslag till höstriksdagen
om ett utjämningskonto för rennäringen
enligt samma principer som
gällde för skogskonto;

8) motionen 11:229, av herr Johansson
i Skärstad in. fl., vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära utredning av frågan om
inkomstutjämning för konstnärer.

Onsdagen den 12 mars 1969

82 Nr 10

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

De i motionerna 1:126 och 11:154
framlagda förordningsförslagen avsågo,
att i fråga om familj ebolag rätt till förlustutjämning
skulle kvarstå, om den
som övertagit aktier på grund av arv,
testamente eller bodelning överläte dessa
till tidigare ägare av aktier i företaget.
Som villkor för rätt till förlustutjämning
borde enligt motionärerna gälla,
att deklarationsskyldighet förelegat
under förluståret eller under något av
de två närmast föregående beskattningsåren.
Motionärerna hade även förordat,
att ett av 1957 års skatteutredning framlagt
förslag till förordning om rätt till
utjämning av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall skulle — med vissa
ändringar — antagas av riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) , beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:126 och
II: 154;

B) , beträffande progressionsutjämning,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:126 och II: 154;

C) , beträffande allmän öppen resultatutjämning,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:126 och 11:154,

2) motionerna 1:209 och 11:230,

3) motionerna 1:276 och 11:231;

D) , beträffande rätt för fiskare att göra
skattefri avsättning till resultatutjämningsfond,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:331 och 11:378;

E) , beträffande utjämningskonto inom
rennäringen, att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 685 och II: 813;

F) , beträffande inkomstutjämning för
konstnärer, att riksdagen måtte avslå
motionen 11:229;

G) , beträffande skattefri avsättning
till återställningsfond, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna 1:213 och 11:237,

2) motionerna 1:384 och 11:441.

m. m.

Reservationer hade anförts

I) , beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning,

av herrar Gösta Jacobsson (m), Tistad
(fp),Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), Magnusson i
Borås (m), Eriksson i Bäckmora (ep),
Ahlmark (fp) och Josef son i Arrie (ep),
vilka ansett, att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:126 och 11:154 i
denna del, antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning angående
ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen
den 8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

II) , beträffande progressionsutjämning,

av herrar Gösta Jacobsson (m), Tistad
(fp),Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), Magnusson i
Borås (m), Eriksson i Bäckmora (ep),
Ahlmark (fp) och Josef son i Arrie (ep),
vilka ansett, att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:126 och 11:154
i denna del, antaga det vid motionerna
fogade förslaget till förordning om utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring
och inkomstminskning;

III) , beträffande allmän öppen resultatutjämning,
rätt för fiskare att göra
skattefri avsättning till resultatutjämningsfond,
utjämningskonto inom rennäringen,
inkomstutjämning för konstnärer
och skattefri avsättning till återställningsfond,

av herrar Gösta Jacobsson (m), Tistad
(fp), Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), Magnusson i
Borås (m), Eriksson i Bäckmora (ep),
Ahlmark (fp) och Josef son, Arrie (ep),
vilka — under åberopande av innehållet
i samtliga under punkterna C—G i utskottets
hemställan upptagna motioner
— ansett, att utskottet under punkterna
C, D, E, F och G bort hemställa, att
riksdagen med anledning av följande
motioner

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

83

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

1) 1:126 och II: 154,

2) 1:209 och 11:230,

3) 1:213 och 11:237,

4) 1:276 och 11:231,

5) 1:331 och 11:378,

6) I: 384 och II: 441,

7) I: 685 och II: 813 samt

8) II: 229,

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
skyndsam utredning av frågan om
en allmän öppen resultatutjämning genom
en kontometod.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! De frågor som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 10 bär diskuterats tidigare och är
alla kända. För min del skall jag nu
uppehålla mig vid endast en av de reservationer
som är fogade till betänkandet,
den som avser frågan om öppen
resultatutjämning.

Från olika grupper inom näringslivet
har önskemål framställts om en ny metod
som dels kunde verka resultatutjämnande,
dels kunde ha andra egenskaper
av värde för de olika företagen.
Kravet på en sådan metod har ökat i
styrka undan för undan. Det åberopas
att det redan finns metoder som skulle
kunna utvecklas ytterligare, t. ex. skogskontot
för skogsägarna och investeringsfonderna
för den större industrin.

När ärendet diskuterats tidigare, har
det anförts att 1957 års skatteutredning
hade funnit att en kontometod inte var
realistisk. Enligt utredningen skulle en
hel rad skäl tala emot en sådan metod.
Jag kan inte finna att utredningens argumentation
är helt övertygande, och
i en av de mojioner som behandlas i
förevarande betänkande har motionärerna
försökt att diskutera de argument
som utredningen på sin tid anförde.
Det bär nu gått mer än tio år sedan
utredningens betänkande avlämnades,
och det kan också vara ett skäl för en
omprövning och en utredning rörande
önskemålet om en kontometod. Som jag
sade skulle en kontometod kunna vara
av resultatutjämnande karaktär. Den

kunde i viss mån ersätta den möjlighet
som nu finns för vissa företag att reglera
sina varierande inkomster genom
att de inköper maskiner och på så sätt
får möjlighet att göra avskrivningar
eller genom att de inköper varor och
därmed skapar ien dold reserv i varulager.
Men många företag bär inte den
möjligheten, och då tycker man att det
skulle kunna finnas en kontometod
som vore tillämplig för deras del.

Genom kontometoden skulle dessutom
kunna skapas en fond i vilken
finge avsättas medel under goda år för
att användas under dåliga år, t. ex. för
investeringar eller för omställningsåtgärder
av olika slag. Man har också
menat att mindre företag som inte har
bildat aktiebolag borde ha samma möjligheter
som de större företagen i aktiebolagsform
att kunna göra avsättningar
som i viss mån skulle ha karaktär
av konjunkturutjämndng.

Vi tycker att detta förslag är ett intressant
förslag som borde utredas ytterligare.
Jag vill därför yrka bifall till
reservationen på denna punkt, men jag
yrkar samtidigt bifall till övriga reservationer
i betänkandet under vilka jag
har mitt namn. Jag förutsätter att andra
talare kommer att motivera dessa reservationer.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Det föreliggande betänkandet
behandlar ett antal motioner
som alla syftar till att åstadkomma en
mera rättvisande beskattning för den
mindre företagsamheten och för jordbruket.
De går egentligen ut på en förbättring
av dessa företags kapitalförsörjning.
Motionsyrkanden av samma
innebörd har behandlats många gånger
tidigare, men motionerna har inte vunnit
riksdagens bifall. Inte desto mindre
är förslagen i motionerna av synnerligen
stor vikt för dem det berör, och
därför har vi återkommit i dessa frågor.

Bevillningsutskottets majoritet har

Onsdagen den 12 mars 1969

84 Nr 10

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

ånyo avstyrkt motionerna, och det har
lett till gemensamma reservationer av
representanter för moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centerpartiet.

Reservationen I behandlar ändringar
i förordningen om förlustutjämning.
Motionärerna har framhållit att vissa
justeringar av denna förordning är väl
motiverade. Enligt gällande författning
krävs att deklarationsskyldighet skall
ha förelegat för det beskattningsår då
förlusten uppkommit för att rätt till
förlustavdrag skall föreligga.

Flertalet remissinstanser ansåg vid
reformens genomförande att den föreslagna
begränsningen var onödigt rigorös
och kunde medföra orättvisor. Motionärerna
delar den uppfattningen och
anser att det borde vara tillräckligt att
stadga att deklarationsskyldighet skall
ha förelegat antingen under förluståret
eller under något av de två föregående
beskattningsåren.

När det gäller familjebolag innebär
författningen att förlustutjämning endast
skall kunna äga rum om ägareförhållandena
väsentligen är desamma då
förlusten skall utnyttjas som vid förlusttillfället.
Den stadgar också att denna
rätt skall bestå oförändrad om ägareförhållandet
ändrats genom att aktier
har övergått till någon på grund
av arv, testamente eller bodelning. Om
det däremot skulle inträffa att änka eller
barn till hälftendelägare saknar möjlighet
att behålla aktierna och därför
överlåter desamma till den andre hälftenägaren,
så förlorar denne delägare
helt rätten till avdrag för förlust som
har uppkommit innan han övertog de
efterlevandes aktier. Därför anser vi
att förordningen bör kompletteras på
så sätt att rätt till förlustutjämning
skall kvarstå om den som erhållit aktierna
på grund av arv, testamente eller
bodelning överlåter desamma till
meddelägare i företaget. Någon ökad
risk för missbruk torde inte uppstå därigenom.

Reservation II behandlar progressionsutjämningen
vid beskattningen. En

m. m.

sådan utjämning förordades av 1957
års skatteberedning, även om detta inte
ledde till någon lagstiftningsåtgärd.
Skatteberedningens förslag innebar att
fysiska personer ägde rätt till progressionsutjämning
om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor
översteg näst föregående års motsvarande
inkomst. Det skulle då ske en
viss utjämning. Motionärerna däremot
har föreslagit att motsvarande belopp
skulle bestämmas till 10 000 kronor.

Genom progressiviteten i den statliga
inkomstbeskattningen drabbas en del
inkomsttagare med ojämna inkomster
av högre skatt än den som på längre
sikt har en jämn inkomst. De som har
de största svårigheterna härvidlag är
naturligtvis utövarna av de fria yrkena.
Det är dessutom angeläget att rätt
till utjämning kan genomföras även vid
en fallande inkomst. Det är gott och
väl att en del verkningar av den progressiva
beskattningen undanröjs genom
införandet av lagen om ackumulerad
inkomst, men den lagen täcker naturligtvis
inte hela området.

I reservation III behandlas en mycket
viktig fråga, nämligen allmän öppen
resultatutjämning. Vår skattelagstiftning
medger inte dylik utjämning,
även om vissa undantag finns. Jag tänker
därvid på lagervaruvärderingen och
investeringsfonderna. Alla skattskyldiga
kan emellertid inte använda sig av
dessa möjligheter. I stället skulle kontometoden
vara lämplig i sammanhanget.
Tidigare förslag har avvisats av riksdagen
utom när det gäller skogskontot.
Detta konto har slagit väl ut och metoden
vore, anser vi, väl värd att utbyggas.
Den skulle få betydelse för
jordbruket och fisket, där skördeutfall
och fångst varierar med väderlek och
år.

I fjol aktualiserades frågan om avsättning
till garantireserv. En del motioner
tar sikte på avdrag för avsättning
till kostnader för återställningsarbeten
när det gäller grustäkt eller liknande,
som tagits i anspråk. Sådana

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

85

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

avdrag bär hittills vägrats, när ärendena
gått till högre instans. Man är tydligen
mycket restriktiv vad beträffar
dessa ting, och det behövs uppenbarligen
en bestämmelse i skattelagstiftningen
som kan klarlägga frågan och möjliggöra
vissa avdrag.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till de föreliggande
reservationerna.

Herr PETTERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Herr Yngve Nilsson berörde
i viss mån den fråga jag skulle
vilja säga något om, nämligen möjligheterna
till avsättning för återställningsåtgärder
för täktverksamhet.

När det gäller yrkandena i motionerna
1:213 och 11:237 om skattefri avsättning
till återställningsfonder konstaterar
utskottet att gällande naturvårdslag
ger länsstyrelsen möjlighet att
meddela föreskrifter om att exploatering
av bl. a. grustäkt skall få förekomma.
För att tillstånd till grustäkt skall
medges måste säkerhet ställas för fullgörandet
av de föreskrivna åtgärderna.
Vid tidigare behandling antogs att det
skulle finnas möjlighet att enligt gällande
praxis avsätta medel till framtida
kostnader för återställningsåtgärder
på täktfastighet.

Enligt utskottsmajoritetens skrivning
i betänkandet har denna fråga prövats
av regeringsrätten i ett ärende angående
förhandsbesked. Ärendet gällde ett
företag som jag väl känner till. Av utlåtandet
framgår att företagets totala
omsättning var 3,5 miljoner kronor. Det
belopp som skulle avsättas utgjorde för
det angivna året 50 000 kronor. Av motiveringen
i regeringsrättens utslag
framgick att länsstyrelsens ålagda återställningsåtgärder
avser kostnader av
sådan art att fondavsättning i och för
sig kunnat ifrågakomma. I utlåtandet
sägs också att företaget inte visat vilken
betydelse den aktuella utvinningen
av grus haft eller att återställningsåtgärderna
och kostnaderna härför varit

av sådan betydelse att avsättning varit
påkallad. Vid riksskattenämndens tidigare
behandling reserverade sig tre ledamöter
för bifall till framställningen.

Beträffande det aktuella företaget bör
anmärkas att i den angivna omsättningen
ingår kostnader för mycket långa
grustransporter med lastbilar. Enbart
transportkostnaderna belöper sig till
cirka 1,5 miljon kronor av omsättningen.
Därtill kommer avsevärda kostnader
för grävmaskiner och lastmaskiner,
kostnader för råvara m. m. Intäkterna
av själva grushanteringen var
för berörda företag, inklusive råvara,
avtäckningskostnader, maskinkostnader
och arbetskostnader samt bruttovinst
på grushanteringen cirka 750 000 kronor.

Jag vill framhålla att de i motionen
framförda kraven på möjlighet att avsätta
medel för framtida återställningsåtgärder
inte var tänkta särskilt för
ett enstaka företag utan avsåg en principiellt
riktig åtgärd för att man skall
vara säker på att de föreskrivna åtgärderna
kan bli och blir utförda.

I utskottsbetänkandet säger majoriteten
att man inhämtat att det vid rationellt
bedriven täktverksamhet är vanligt
att en mycket stor del av återställningsarbetena
kan utföras medan täktverksamheten
ännu pågår. Utskottsmajoriteten
antar därför att det av motionärerna
aktualiserade spörsmålet inte skulle innebära
några större problem.

På grund av grusfyndigheternas varierande
sammansättning i olika fraktioner,
vilken beror av det sätt varpå
grusfyndigheterna uppkommit genom
ishavsälvarnas avsättning av först grövre
material och sedan finare och finare
material allteftersom materialet förts
med isälvsströmmen, krävs ofta uttag
av olika fraktioner material från olika
delar av täktområdena för att rätt sammansatt
färdig produkt skall kunna utvinnas.
Kraven på normenlig sammansättning
av ballastmaterial för betong
har ökat alltmer på grund av höjda kvalitetskrav
och finare kontrollåtgärder.

86

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Dessa kvalitetskrav måste uppfyllas för
att tillverkning av den färdiga betongprodukten
skall få ske. Med hänsyn till
att täktverksamheten av dessa orsaker
ofta måste försiggå samtidigt på olika
delar av täktområdet under en längre
tidsrymd utan att återställningsåtgärder
kan vidtas bör exploatörerna vara
berättigade att under pågående täktverksamhet
göra avsättning med skäligt
belopp för att kunna möta den framtida
kostnaden för återställningsåtgärderna.

En annan viktig synpunkt är att om
exploatören av olika anledningar skulle
upphöra med verksamheten bör avsatta
medel finnas för att säkerställa att åtgärderna
kan utföras. Även om säkerhet
ställs förslår den kanske inte till kostnaderna,
eller också kan säkerheten av
olika anledningar ha blivit nedsatt i
värde. Det skulle också vara bra om sådana
avsatta medel funnes att tillgå för
de s. k. tillfälliga exploatörerna, som efter
någon tid upphör med sin verksamhet.
Avsatta medel skulle även i sådana fall
vara garantier för att åtgärderna kunde
utföras.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
här anfört ber jag att få yrka bifall till
reservationerna I, II och III.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Till vad de föregående
talarna har anfört finns inte mycket att
tillägga. Som reservant och motionär
vill jag likväl tillfoga några ord i en
speciell fråga. Det gäller möjligheterna
till resultatutjämning för fiskare.

Den svenska fiskerinäringen brottas
f. n. med mycket stora ekonomiska svårigheter.
Fiskarnas inkomster de senaste
åren har beskrivit en brant fallande
kurva. Det är ställt utom varje tvivel, att
de nuvarande svårigheterna skulle varit
lättare att bära för fiskarna, om de hade
haft möjlighet att under tidigare,
relativt goda år skattefritt avsätta en
viss del av vinsten till ett resultatutjämningskonto.

Såvitt jag förstår behövs ingen spe -

ciallagstiftning för fiskarna. Deras problem
bör kunna lösas inom ramen för
en allmän rätt till resultatutjämning enligt
kontometoden som herr Johan Olsson
har talat för.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Då ett krav om utredning
angående rätt för fiskare att göra
skattefri avsättning till en resultatutjämningsfond
ingår i reservation III
vill jag starkt understryka denna reservationsanmälan.
Under hela 1960-talet
har detta krav återkommit, och jag ber,
som sagt, att få yrka bifall till den
nämnda reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Utskottet framhåller i
sitt betänkande att samtliga nu behandlade
motioner syftar till en skattelindring.
Det gäller fysiska personer, i vissa
fall även företag och andra.

Vi skämtar ibland i bevillningsutskottet.
När vi hade tillstyrkt en motion sade
vi, att nu är årets kvot slut, och nu
blir det inga fler tillstyrkanden från utskottets
sida.

Jag finner inte någonting som är nytt
i motionerna, mer än att man också talar
om renar i år. Det är visserligen en
nyhet, men renarna är som bekant inte
skattskyldiga — jag hoppas kammaren
förstår att detta sista var ett skämt.

Däremot har jag en annan sak att
säga, som inte är något skämt. Om man
tittar efter i statistiken vilka som betalar
skatterna till staten, ser man att under
tioårsperioden från 1957 till 1967
har fysiska personers skattebetalning
ökat från 2,7 miljarder till 8,6 miljarder.
Aktiebolag, handelsbolag och liknande
har ökat så obetydligt som från
1,046 miljarder till 1,142 miljarder. Det
sistnämnda innebär en ökning som inte
ens motsvarar penningvärdets fall.

Detta förvånar mig, därför att man

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

87

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

ständigt upprepar kraven på nya metoder
för att företagen skall slippa betala
skatt.

Jag tillät mig en gång säga från denna
talarstol, att jag ibland funderar på
om man inte skulle låta dessa företag
göra vilka avskrivningar och avdrag de
behagar och endast beskatta utdelningar
och fondemissioner. Det är alldeles
uppenbart att vår nuvarande skattelagstiftning
är mycket generös mot företagen.
Det framgår av siffrorna.

Jag vill tillägga att utskottsmajoriteten
haft en stark känsla av att det finns
många möjligheter för företag att konsolidera
sig. Man talar ofta om sådana
företag som inte har några överskott
och som inte heller erlägger någon
skatt. Det hör alltså egentligen inte ihop
med denna sak utan gäller bara dem
som har vinst i företaget. När det gäller
fysiska personer är situationen en annan.
Där får vi alla erlägga skatt, och
det finns ingen anledning att där föra
in nya metoder som skulle underlätta
skattebetalningen på det sättet att vi
skulle få en mindre progression i skattesystemet.
Ibland önskar man nästan
att det skulle vara tvärtom.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Ericsson skämtar
litet grand och säger att denna fråga
är mycket gammal men att den inte
tillförts några nyheter. Vi har ett exempel
i år, vilket visar att gamla motioner
kan leda till resultat, nämligen avskrivningsreglerna,
en fråga som ju ofta behandlats
på samma dag som den som
just nu behandlas. Det gäller avskrivningsreglerna
för byggnader inom jordbruk
och rörelse. I den frågan räknar
man med att en proposition rörande
förbättringar i stil med vad som krävts
av motionärer i många år skall föreläggas
denna riksdag.

Jag hoppas att även om den utredning
som det här gäller uppfattas som

skämt i år, så kan den bli allvar ett annat
år. Jag vill erinra om att utskottet
skriver att det kan ligga en viss rättvisa
i att man får ökade möjligheter till resultatutjämning,
men man menar att det
är ett stort komplex. Tidigare har man
hänvisat till företagsskatteutredningen,
men nu när denna avlämnat sitt betänkande
är det kanske skäl att företa en
ny utredning om de frågor som aktualiserats
i reservationen denna gång och
som sätter dessa problem i samband
med de skattelagar vi har i övrigt här
i landet.

Jämförelsen mellan företagens och
de fysiska personernas skattebetalningar
är bestickande, men man bör då
konstatera att företagens produktivitet
inte har gått till ökade skatter utan har
i stället gått till höjda löner till de anställda.
Jag tycker att detta är en riktig
och sund utveckling. Det är helt
omöjligt att göra en sådan jämförelse
som herr Ericsson gjort. Det skulle vara
orimligt att tänka sig att företagens
skatter skulle ha ökat i samma grad som
lönerna och skatten ökat för fysiska
personer. Jag tycker att det är en riktig
utveckling att man ökat de anställdas
löner, vilket i sin tur gett samhället
medel genom skatter.

En annan sak som jag vill framhålla
är, att företagen bör ha möjlighet att
konsolidera sig, men jag vill understryka
att det nu bara är vissa företag som
har denna möjlighet. Varför har man
regler som tillåter konsolideringar i
form av dolda reserver i varulager? Man
har medgett denna förmån för vissa
företag. I och för sig vore det bättre att
även här ha en kontometod. Det inträffar
att man för att hålla en dold reserv
eller för att jämna ut inkomster på olika
år skaffar ett varulager som kan bli
kurant till en viss del och som binder
pengar i onödan. Det vore bättre att
konsolideringen kunde ske över ett
konto, då stode medlen till penningmarknadens
förfogande.

Till slut några ord om uppgiften att
de företag som kanske bäst behöver

88

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. ro.

konsolideringsmöjligheter inte liar någon
inkomst att sätta av till ett konto.
Vi har menat att de föreslagna metoderna
är ett komplement. Man får tänka
sig också andra vägar att tillgodose
t. ex. nystartade företags behov av stöd
i olika former. Det är inte avsett att
kontometoden skulle lösa alla problem,
men jag förutsätter att varje företag
förr eller senare måste komma i den
situationen att man får vinst, och då
ställs man inför uppgiften att disponera
vinsten på ett ungefär likvärdigt sätt
olika år emellan, och då har metoden
fördelar.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Man skall väl inte dra
den slutsatsen av herr Olssons anförande
att han tycker det skulle vara en
olycka att man uppnår ett resultat som
ger vinst.

Han säger att det förr eller senare
blir så. Ja, det är klart att man önskar
det inom alla företag. Herr Olsson kunde
inte bestrida mina siffror. Han har
själv pekat på att det förekommer kontoavsättningar
och avskrivningar på
varulager. Resonerar man som herr Olsson
gjorde, att det kan inträffa att ett
företag skriver ner sitt varulager så
mycket att det får svårt att avyttra varorna,
då är det fråga om en felaktig
företagspolitik. Jag kan trösta herr Olsson
med att jag känner till ett företag
som har upplöst sin varulagerreserv och
skattat åtskilliga miljoner kronor. Det
var en fin affär för företaget. Det är
självklart att man inte skall göra dispositioner
som inte går ut på att det
blir en verklig konsolidering. Att skaffa
sig ett varulager och därefter nedskriva
det så att det blir inkurant, faller i värde
eller blir osäljbart, det är ingen förnuftig
åtgärd.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag avser inte att till
varje pris få sista ordet utan vill bara

helt kort säga att möjligheten att avsätta
en varulagerreserv anser jag vara
en ganska bra metod. Men jag menar
att den har brister och kan fresta till
ett handlande med de konsekvenser jag
nämnde —■ det är ingen tvekan om det.
Därtill kommer att de företag som inte
har något varulager inte har denna möjlighet.
Det finns en hel rad företag —
det är nämnt i motionerna — som vill
ha en liknande möjlighet.

Vi har väl fått ett ganska gott intryck
av investeringsfonderna. Kontometoden
bygger på samma idé om än i
mindre skala.

Som jag sade inledningsvis tror jag
att det föreliggande förslaget är intressant
och snarast borde bli föremål för
en utredning. Jag hoppas att herr John
Ericsson så småningom vill medverka
till det.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten A, därefter
särskilt rörande punkten B samt
vidare särskilt avseende punkterna
C—G.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten A
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

89

Ang. resultatutjämning'' vid beskattningen m. m.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkterna C—G
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkterna C—G, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobs -

90

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om inrättande av en riksdagens informationstjänst
son in. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 12, angående
överlämnande till statsutskottet
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade
motioner, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Om inrättande av en riksdagens informationstjänst Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner om
inrättande av en riksdagens informationstjänst.

I de likalydande motionerna 1:278,
av herr Brundin, och II: 379, av herr
Clarkson m. fl., hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att inrätta en riksdagens
informationstjänst samt uppdraga
åt riksdagens förvaltningskontor
att utarbeta de närmare bestämmelserna
för dess verksamhet i enlighet med
de riktlinjer som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:278 och 11:379.

Reservation hade anmälts av herrar
Åkerlund (m) och Strandberg (m), vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr STRANDBERG (in):

Herr talman! Till detta bankoutskottets
utlåtande har jag fogat en blank
reservation. Det är för oss alla bekant
att frågan om den utåtriktade informationsverksamheten
rörande riksdagens
arbete och vad vi som ledamöter sysslar
med har varit föremål för diskussion
och behandling under ett antal år.
Olika ledamöter har i skilda sammanhang
velat förbättra denna utåtriktade
information.

Jag har ifrån denna talarstol under
ett par års tid uttalat önskemål om en
väsentligt utvidgad och förbättrad information.

I sitt utlåtande redovisar bankoutskottet
nu hur man under de två senaste
riksdagarna har behandlat bl. a.
motioner vari yrkats tillsättande av en
särskild riksdagens pressombudsman.
Man har i utlåtandet inte tagit upp en
annan motion, som fröken Sandell väckte
vid fjolårets riksdag och som också
behandlade frågan om information, närmast
riktad till journalister och till våra
massmedia, främst TV.

Den i år föreliggande motionen skiljer
sig från föregående års så till vida
att man inte vidhåller kravet på en särskild
riksdagens pressombudsman, utan
man tar i stället upp frågan om en riksdagens
informationstjänst över huvud
taget.

Vi har från moderata samlingspartiet
vid föregående års behandlingar haft
reservationer till bankoutskottets utlåtanden
i denna fråga. Utskottet har under
de senaste åren då dessa motioner
har behandlats ständigt uttalat sin förhoppning
om att talmanskonferensen
och eventuellt de utredningar som skall
göras inför enkammarriksdagen skall
verka för en förbättrad information till
allmänheten. Nu säger utskottet på sid.
4 i sitt utlåtande att det »har i sina tidigare
utlåtanden i ämnet understrukit
önskvärdheten av en kontinuerlig,
mångsidig och initierad information om
riksdagens insats i den politiska beslutsprocessen».
Vidare anför utskottet:

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

91

Om inrättande av en riksdagens informationstjänst

»Det finns anledning att upprepa detta
uttalande men också att slå fast att den
nuvarande informationen om riltsdagsarbetet
på det hela taget fyller högt
ställda krav.» Jag ifrågasätter om det
verkligen är så högt ställda krav som
uppfylls i dag.

Om man nämligen fullföljer ett studium
av bankoutskottets utlåtande kommer
man på sid. 5 fram till följande
uttalande av utskottet: »— -—• -— riksdagen
bör eftersträva en väsentligt förbättrad
kontakt med och information
till allmänheten.»

Detta resonemang är väl ändå en
smula låghalt.

Jag borde naturligtvis egentligen inte
kritisera ett utskottsutlåtande på det
sätt som jag nu har gjort, eftersom jag
bara har en blank reservation, men
jag kan ändå inte underlåta att anföra
detta. Det är nämligen ett särskilt förhållande
som gör att vi i år inte har avlämnat
en motiverad reservation med
yrkande om bifall till motionen som
sådan. Ett bifall till årets motion har
vi aldrig talat för och tänker självfallet
inte göra det i dag heller, eftersom
dess kläm är skriven så, att vi inte utan
vidare kan tillstyrka bifall till den.
Vad vi genom vårt inlägg här i dag vill
understryka är motionens innehåll och
syfte.

Såsom framhålles i utlåtandet förutsätter
utskottet att den redan existerande
informationsverksamhet som bedrivs
under talmanskonferensens överinseende
vidmakthålles och vidareutvecklas
och att man härmed i stort sett
har tillgodosett syftet i den föreliggande
motionen. Vidare talas om att det
skall föreligga möjlighet för talmanskonferensen
att överväga åtgärder vid
fall av uppenbart missvisande och för
riksdagens ledamöter kränkande publicitet.
Slutligen hänvisas till att man
i samband med den översyn av riksdagens
personal- och förvaltningsorganisation
som skall ske förmodligen också
skall ta upp frågan om information utåt
till allmänheten.

Herr talman! Denna sista del av utlåtandet
har vi helt kunnat instämma
i, och det är det som gör att vi avgivit
bara denna blanka reservation. Men jag
vill då uttala den bestämda förhoppningen,
att vi också när bankoutskottet
skriver på detta sätt får till stånd
den vidareutveckling och de åtgärder
som utskottet här understryker. Det har
förekommit litet för mycket sådana här
uttalanden i utskottet under årens lopp
utan att någonting har hänt. Med hänsyn
till att utskottet nu trycker så pass
hårt på detta och intar en så positiv
inställning till det som jag tror ändå
är allas vårt gemensamma önskemål,
nämligen att vi skall få till stånd en
förbättrad information utåt, har vi avstått
från annat än denna blanka reservation.
Men härmed har vi också
velat poängtera att därest inte dessa
förutsättningar, som jag har utgått ifrån
under tre års tid, verkligen blir uppfyllda,
har vi, herr talman, all anledning
att på nytt återkomma och agera
i detta ärende.

Jag har icke något yrkande.

Häri instämde herr Åkerlund (m).

Herr PALM (s):

Herr talman! Det är mycket riktigt
som herr Strandberg säger att den motion
vid årets riksdag det här gäller
inte har samma utformning som tidigare
motioner i ämnet. I tidigare motioner
har talats om att det skulle inrättas
någonting som skulle kallas för riksdagens
pressombudsman •—• en tanke
som både riksdagen och pressens organisationer
har underkänt såsom en
ganska klumpig och ineffektiv åtgärd,
om man skall förvänta sig en ökad information
om vårt arbete här i riksdagen.
Vi har sagt att det redan finns så
många informationskanaler och så
många möjligheter att få till stånd de
upplysningar som behövs. Vi sitter ju
i ett parlament, och det är i sanning
inga försagda personer som sitter församlade
i dessa båda kamrar. Vi har

92

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om lagstadgad skyldighet för företagare
ansett att de kontakter som finns har
fungerat tillfredsställande.

I motionen i år har man i någon mån
lagt om argumentationen. Man bär talat
om riksdagens image och resonerat
om möjligheten att behandla informationsfrågor
på ungefär samma sätt som
sker inom moderna företag. Yi underkänner
dock även det resonemanget.
Vi anser nämligen att riksdagen inte
får betraktas som ett enhetligt kollektiv,
utan att det här är fråga om ett
parlament med människor som har olika
meningar —• meningar som var och
en vill föra ut på sitt sätt till en vidare
allmänhet.

Herr Strandberg var litet kritisk
mot skrivningarna i utskottets utlåtande.
Utskottet säger på ett ställe: »Det
finns anledning att upprepa detta uttalande
men också att slå fast att den
nuvarande informationen om riksdagsarbetet
på det hela taget fyller högt
ställda krav.» Ja, detta är vad vi menar
— på det hela taget fyller den nuvarande
informationen högt ställda
krav. Ett och annat grovt övertramp
har ju förekommit. Men det har ju
också vid utskottsbehandlingen anförts
att det här inte finns någon prinsessa
på ärten och att vi ju alla har detta
offentliga uppdrag och är vana vid att
bli beskrivna på ibland fördelaktigt
och ibland mindre fördelaktigt sätt. Då
det varit fråga om rent kränkande beskrivningar
eller då det skett grova
övertramp, har vi starkt uppskattat talmanskonferensens
aktivitet i dessa
sammanhang, och vi räknar med att
talmanskonferensen även framöver
skall utöva en sådan aktivitet.

Motionärerna har fått en mycket positiv
behandling av sin motion. Yi understryker
vad de säger. Vi hänvisar
till pågående utredningar om den ökade
samhällsinformationen som helhet
och till att en motion med likartat innehåll
tidigare behandlats i år.

Vi vill alltså understryka att ett enigt
utskott markerar att motionärerna
framför många väsentliga ting, men vi

att varsla vid driftsnedläggning nu. m.
har inte kunnat gå längre än att föreslå
att man avvaktar de utredningar
som redan pågår.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av motion om uppdrag åt talmanskonferensen
att förmedla enkätfrågor till
riksdagsmän, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av motioner om
förbättring av de värnpliktigas sociala
förmåner; och

nr 13, i anledning av motioner om
_ ekonomiskt stöd i samband med adoption
m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om lagstadgad skyldighet för företagare
att varsla vid driftsnedläggning m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av motioner
om lagstadgad skyldighet för företag
att varsla vid driftsnedläggning och
om lagstadgad minsta uppsägningstid
vid avskedanden från arbetsanställning,
m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
följande tre till lagutskott hänvisade
motioner:

1) de likalydande motionerna I: 774,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
II: 897, av herr Persson i Heden in. fl.;
samt

2) motionen 11:390, av herr Hermansson
m. fl.

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

93

Om lagstadgad skyldighet för företagare att varsla vid driftsnedläggning m. m.

I motionerna I: 774 och 11:897 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning
och förslag syftande till en i lag reglerad
skyldighet för företagare att i rimlig
tid till arbetsmarknadsmyndigheter,
sammanslutningar av i företaget anställda
och vederbörande kommunala
myndigheter lämna uppgifter om eventuell
driftnedläggning, driftomläggning
och därav vållade avskedanden eller
permitteringar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner

A. I: 774 och II: 897 samt

B. II: 390

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Yi befinner oss i en för
en icke oväsentlig del av vårt näringsliv
mycket kritisk situation, delvis på
grund av statliga åtgärder. Den strukturförändring
som skett, den ändrade
ekonomiska politiken, det reducerade
skyddet mot pristryckande utländsk
konkurrens och den stegrade konsumtionsbeskattn
ingen, varigenom köpkraften
minskats hos konsumenterna, har
för den del av näringslivet som producerar
för hemmamarknaden medfört
avsättningssvårigheter. Detta jämte
andra omständigheter har medfört
massdöd av företag, särskilt inom industri
och jordbruk.

Jag konstaterar att dessa verkningar
är ganska omfattande. Under år 1967
har enligt arbetsmarknadsstyrelsens
statistik 223 företag nedlagts, och under
år 1968 steg siffran till 238. Både
AMS och Industrins utredningsinstitut
synes utgå från att utvecklingen även
följande år blir likartad. Man konstaterar
också att konjunkturväxlingar under
året inte synes kunna rubba verkningarna
av denna strukturomläggningspolitik.

År 1967 varslades 24 499 personer

om permittering eller avskedande på
grund av driftsinskränkningar eller företagsnedläggning.
Vad tröstegrund för
framtiden som kan utvinnas av att motsvarande
siffra för år 1968 var något
lägre, 22 668, kan överlämnas till framtida
bedömanden. I en motion våren
1967 från värmlandshåll föreslogs att
man skulle gå in för lagstadgade bestämmelser
angående varselplikt, men
motionärerna sprang ifrån sitt förslag.
Jag för min del anslöt mig till tanken.

När jag sedan på hösten fick klart
för mig att man vid de förhandlingar
som då började gick ungefär på de
gamla linjerna, interpellerade jag inrikesministern
angående varselplikten.
Det visade sig nämligen att man hade
förhandlingar med vissa av arbetsmarknadens
organisationer för träffande av
nya avtal. Det finns emellertid också
andra organisationer, och dessutom har
kommunerna ett påtagligt intresse av
att någorlunda få klarhet angående de
faktorer som här kan komma i fråga.
Kommunerna har ju att svara för planeringsarbetet,
bygglcvot, bostadsförsörjning,
skolor osv. Vid interpellationsdebatten
lovade departementschefen
att även kommunerna skulle inbegripas
bland dem som fick varsel angående
dessa spörsmål, men fortfarande
stannar man vid att endast Arbetsgivareföreningen,
LO och TCO samt
arbetsmarknadsmyndigheterna skall erhålla
varsel från företag som ämnar
göra driftsinskränkningar och omläggningar.
Detta är ganska besvärliga saker
för dem som drabbas. Många människor,
särskilt i något framskriden ålder,
låter sig inte utan vidare omplaceras,
och man kan inte räkna med att
omplaceringar skall kunna ske i en
handvändning.

Utskottet redovisar statsrådet Johanssons
inställning att han inte ämnade
vidta någon förändring, eftersom han
tyckte att varselsystemet fungerar väl,
även om avvikelser skett i undantagsfall.
När jag interpellerade statsrådet
sade han faktiskt någonting annat, näm -

94

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om lagstadgad skyldighet för företagare att varsla vid driftsnedläggning m. in.

ligen att om det skulle visa sig att det
går bra, så fortsätter vi på den inslagna
vägen, men lyckas det inte så får vi
överväga om lagstiftning skall tillgripas.

Vi står inför strukturförändringar,
och vi står inför varsel om avskedanden,
företeelser som drabbar människor
svårt, såväl anställda som företagare.
Vi står också inför problem som
kan vara besvärliga nog för kommunerna.
Det har vidare mer och mer blivit
uppenbart — det berördes också i
debatten tidigare i dag — hur det är
på den statliga sektorn. När det stod
klart hur staten handskats med människor
i fallet Durox, sades det från fackföreningshåll
ifrån att staten behandlat
sina anställda sämre än de enskilda
arbetsgivarna brukar behandla sin personal.
Statsrådet Wickman gick i ett
intressant anförande i dag in på frågan
om de statliga företagen. Jag anser att
sådana problem som aktualiserats i
samband med Durox, Ranstad osv. har
konsekvenser som gör att man skulle
vilja ha en bättre och fastare ordning
än den som förekommer för närvarande.

Statsrådet Wickman tyckte att allting
var tämligen bra. Visserligen hade 140
personer hos Durox blivit varslade litet
hastigt, men under samma tid hade
det enskilda näringslivet varslat 20 000
människor, sade statsrådet. Jag trodde
att det enskilda näringslivet ur socialistisk
synpunkt betraktades som en
verksamhetsform vilken inte vore riktigt
rekommendabel. Om meningen med
den socialistiska utvecklingen skall vara
att det är bra så länge som staten
handskas med sina företag ungefär på
samma sätt som de enskilda sköter sina,
finns det inte mycket att hoppas på.

Jag såg att motionärer från regeringspartiet
som tog upp frågan liksom
kom av sig, när ett enhälligt andra lagutskott
avstyrkte deras motion. Så skall
man väl ändå inte göra. Om man har
en riktig och bra uppfattning, skall
man väl hålla på den en liten smula.

Vi inom centern, som i så hög grad
företräder grupper och särskilt låglönegrupper
inom företagsformer som
arbetar just för hemindustrin, måste
säga oss att nu rådande förhållanden
inte är bra.

Ur dessa synpunkter ber jag att få
yrka bifall till motionerna I: 774 av
herr Nils-Eric Gustafsson, herr Ernst
Olsson och mig och 11:897 av herr
Persson i Heden m. fl.

Jag tror att det är rimligt och riktigt
att staten i detta fall inte bara väntar
utan tar sig an de problem som det här
gäller och skapar en bättre trygghet
för de anställda. En lagstiftning kan
inte göra allt — det förstår jag mycket
väl — men den kan dock skapa något
bättre förhållanden än de nu rådande.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
var självfallet ute i ett angeläget ärende
men tog väl upp frågor som kanske inte
till alla delar hör ihop med motionerna.

Skyldigheten att varsla om personalinskränkningar
eller nedläggning av företag
är bunden till överenskommelser
mellan arbetsmarknadsstyrelsen å ena
sidan och Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen och Industrins
produktionsråd å andra sidan.
Den första av överenskommelserna träffades
år 1952, och på våren 1968 träffades
en ny överenskommelse mellan å
ena sidan arbetsmarknadsstyrelsen och
å andra sidan Sveriges industriförbund,
Landsorganisationen och TCO. Det har
alltså varit möjligt att genom frivilliga
överenskommelser utvidga varselskyldigheten
så att samhällets insatser skulle
kunna vara bättre förberedda för att
komma till rätta med de för den enskilde
många gånger helt genomgripande
förändringar i hans livsföring som en
friställning från arbetet innebär.

Detta är anledningen till att jag inte
— och inte heller andra lagutskottet —
har funnit skäl att begära en utredningom
lagstiftning, i synnerhet som arbets -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

95

Om lagstadgad skyldighet för företagare att varsla vid driftsnedläggning m. m.

marknadsutredningen, vars förslag behandlades
i riksdagen för inte så många
år sedan, hade att överväga denna fråga
och därvid fann att någon anledning
inte förelåg att frångå då gällande överenskommelser
av år 1952 och tillgripa
lagstiftningsvägen. Remissgenomgången
av utredningsmaterialet gav inte heller
anledning härtill. Sedan dess har alltså
varselskyldigheten vidgats. Huvudorganisationerna
har träffat dessa uppgörelser.
Men till detta skall läggas att arbetsmarknadsstyrelsen
har träffat uppgörelse
också med Handelns arbetsgivareorganisation
och med Kooperationens
förhandlingsorganisation samt beträffande
skogsbruket med domänstyrelsen,
Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare
och Svenska lantarbetsgivareföreningen.
Statliga myndigheter är
jämlikt ett kungl. cirkulär skyldiga att
till arbetsmarknadsmyndigheterna anmäla
uppsägning av personal.

En överenskommelse av denna art
vill man ju tro är lika bindande för parterna
och skall ge minst samma resultat
som en lagstiftning skulle kunna
åstadkomma, i synnerhet som det nya
avtalet ger besked om att man har sett
mycket allvarligt och seriöst på dessa
frågor. Det framhålls att enighet har
förelegat om betydelsen av att arbetsmarknadsverket
i god tid underrättas
om företagens planer på personalinskränkningar.
Härigenom erhåller verket
rådrum för att planera och verkställa
åtgärder i syfte att underlätta arbetskraftens
omställning till annan sysselsättning.
Särskild uppmärksamhet
kräver i detta sammanhang de många
gånger besvärliga omställningsproblem
som uppkommer för sådana personer
som till följd av ålder, handikapp eller
andra omständigheter har svårigheter
att erhålla och anpassa sig till nya arbetsuppgifter.
Varsel skall utfärdas senast
fyra månader före påbörjandet av
företagsnedläggning om personalstyrkan
omfattar mer än 100 personer.

Denna överenskommelse är alltså av
den karaktären att den inte borde vara

svårare att efterleva än en lag; den
borde kunna ge samma trygghet som en
lagstiftning i sammanhanget. Jag tror
personligen inte att det varit utskottets
mening att en lagstiftning kan vara en
ersättning för någonting. På samma sätt
som överträdelser görs mot gällande lagar
kan det naturligtvis också inträffa
att man inte följer upprättade avtal. Frågan
är bara hur långt man får gå när
man överträder lagar och vilka krav
man skall ställa på det svenska näringslivets
företrädare i dessa sammanhang.

I anledning av en vad man brukar
kalla inträffad händelse vill jag avsluta
mitt inlägg, herr talman, med att berätta
att i ödeshög fick personalen, de
kommunala myndigheterna — som också
skall underrättas — och länsmyndigheterna
för en dryg vecka sedan reda på
att ett företag med över 100 anställda
skulle upphöra om sex veckor. Länsmyndigheterna
fick för övrigt köpa ortens
kvällstidning för att få det besked
som i god tid skulle ha givits av företagsledningen,
enligt överenskommelsen.

En sådan situation är naturligtvis
orimlig ur alla synpunkter. Den kan
uppstå på nytt, trots rigorösa bestämmelser
och mycket bindande överenskommelser.
Den kunde naturligtvis också
uppstå på nytt, även om vi hade en
lagstiftning. Men, herr talman, det allvarliga
i detta sammanhang är att de
tre företag som nu är inblandade i härvan
alla försöker bli fria från skulden
för att 100 anställda inte får samma
chans att beredas nytt arbete som andra,
anställda i företag som skött sina
åtaganden. Det är märkligt att man skall
behöva uppleva att Aktiebolaget Säfveån,
som ägde den aktuella industrin,
ASEA, som köpte tillverkningen och något
som heter Externa — och enligt
ASEA lär ha anställt personalen — inte
äger kurage nog att erkänna att man
begått ett klart brott mot den i maj 1968
träffade överenskommelsen.

Jag anser att det i detta sammanhang
är ganska likgiltigt om man bryter en

96

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om lagstadgad skyldighet för företagare att varsla vid driftsnedläggning m. in.

överenskommelse eller bryter mot en
lag. Något eller ett par av dessa företag
borde åtminstone känna till gången och
känna ansvaret inför den överenskommelse
som träffades i maj 1968.

Utan tvekan är detta exempel från
ödeshög ett oroande tecken på att det
kan finnas krafter inom svenskt näringsliv
som är beredda att riva upp
gällande avtal mellan arbetsmarknadens
parter. Resultatet härav blir otrygghet
på arbetsplatsen. De anställda har rätt
att kräva att ordningen återställs. Det är
enligt min mening i första hand löntagarorganisationerna
och arbetsmarknadsstyrelsen
som får se till att så sker
och att den gällande överenskommelsen
av den 14 maj 1968 ånyo sätts i funktion
över hela fältet.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde fru Landberg
(s) och herr Augustsson (s).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
höll ett anförande som jag tyckte
var mycket intressant.

Enligt den senare delen — del II —
av anförandet hade hans erfarenhet
från Östergötland sagt honom att vi här
verkligen har ett problem som är mycket
besvärligt och att man måste säga
sig att det nuvarande systemet inte
fungerar riktigt bra. I första delen av
anförandet, del I så att säga, där han
företrädde regeringspartiet — jag förmodar
att det var den delen av anförandet
som instämmandena gällde —
betonade han att det var ett mycket
allvarligt problem, men att han var
mycket nöjd med det sätt på vilket problemet
lösts.

Jag tycker det är bra att han fann
problemet allvarligt. Man räknar med
en nedläggning av 223 företag år 1967
och 238 under år 1968, och man har
klart för sig att det under kommande år
blir ungefär samma siffror. År 1967 fick

25 000 människor varsel om permittering
eller avskedande på grund av
driftsinskränkning eller företagsnedläggning.
År 1968 var siffran visserligen
något lägre, men det rörde sig ändå
om 22 500. Under sådana förhållanden
vore det bedrövligt om man inte såg
allvarligt på detta problem, och det är
rätt naturligt att vi är sams på den
punkten.

Den strukturomvandling som svenskt
näringsliv och i synnerhet hemmaindustrin
genomgår har medfört massdöd av
företag särskilt inom jordbruket och
bland mindre industrier. Den har medfört
tvångsnedläggelser exempelvis inom
metall- och skoindustrierna och
särskilt inom kemisk industri. När man
ser allt detta är det väl klart att här
borde någonting kunna övervägas.

Om utskottets ärade ledamöter tycker
att man kan ta saken kallt, pröva ett år
till och se hur många avvikelser det blir
från avtalen, så borde man väl under tiden
kunna göra den utredning som behövs
beträffande en lagstiftning på området.
Lag och rätt ger i alla fall andra
förutsättningar än aldrig så högtidliga
avtal mellan arbetsmarknadsorganen
och vissa av företagen. De som inte är
bundna av avtalen, som inte är anslutna
till Arbetsgivareföreningen eller
som tillhör andra sammanslutningar av
anställda, står ju fullständigt utanför
dessa avtal. Men svensk lag skulle nå
dem alla. Det är en väldig skillnad.
Men är man nöjd och belåten, är man
konservativ som en modern socialdemokrat,
då stannar man vid detta.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Sedan herr Ferdinand
Nilsson i en mycket allvarlig arbetsmarknadsdebatt
vräkt ur sig alla invektiv
mot de socialdemokrater han debatterar
med, skall jag behandla sakfrågan.
Dessutom är jag, herr talman, ganska
upprörd över att herr Nilsson vill påstå
att vi inte tagit detta problem allvarligt.
Herr Nilssons senaste anförande var
nämligen ett försök att få kammaren att

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

97

Om lagstadgad skyldighet för företagare att varsla vid driftsnedläggning m. m.

tro att vi på socialdemokratiskt håll och
inom andra lagutskottet, vars utlåtande
vi står enhälligt bakom, inte skulle ta
allvarligt på de enskilda människornas
problem i den förvandling och omvandling
av näringslivet som pågår och pågått
i vårt land. Jag var inte beredd att
föra debatten på det plan som den fördes
på i det föregående inlägget.

Det fanns, herr Nilsson, ändock ett
samband mellan det som herr Nilsson
kallade första och andra upplagan av
mitt anförande — vad det nu var för
någonting. Vare sig vi har en lagstiftning
eller ett bindande avtal på detta
område, så kommer man inte till rätta
med problemet, om de organisationer
eller de företrädare för näringslivet det
här gäller inte följer lagstiftningen eller
avtalet. Det är precis vad som har skett
i fallet ödeshög. Det hade inte gjort
minsta skillnad om vi hade haft lagstiftning.
Om firman bara konstaterar, att
man skall slå igen om sex veckor, gör det
inte minsta skillnad om man brutit mot
lag eller mot ett avtal. Efter förhandlingar
inför länsarbetsnämnden i Östergötland
och arbetsmarknadsverkets företrädare
nådde man resultatet att den som man
tror är den nye ägaren till företaget åtog
sig att driva verksamheten de fyra
månader som avtalsreglerna föreskriver.
Det hade gått på samma sätt i vilket
fall som helst, men medan dessa förhandlingar
pågick skapade man en onödig
oro.

Vad jag 1 det avsnittet av mitt anförande
vände mig mot var att det finns
företag som nonchalerar gällande regler,
och det är allvarligt nog.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag begärde inte ordet
för någonting annat än för att rätta till
herr Larssons uttalande — jag hoppas
det står kvar oförändrat i protokollet —
att jag skulle ha vräkt ur mig invektiv.
Det är en smaksak om man vill uttrycka
sig på det viset, men det vittnar om
dålig smak.

7 Första kammarens protokoll 1969. Nr 10

Jag bestod över huvud taget inte herr
Larsson med några invektiv av något
slag. Jag påpekade en dualism i hans
uppläggning: hans trohet mot att säga
nej till onödiga motioner från centerhåll
— han betraktar det troligen så eftersom
vi blandar oss i saker och ting
— och de tankar vi fört fram, som borde
stått herr Larsson nära, men som
inte mötte någon genklang.

Försök att titta efter vad jag sade,
när protokollet föreligger, så är jag säker
på att herr Larsson kommer att förstå
det där.

Men vi berör en ömtålig sak. Många
människor hotas av osäkra och otrygga
förhållanden. Trots denna situation avstår
man från möjligheten att genom
en utredning överväga att genom svensk
lag skydda människor för sådana katastrofer
som driftsinställelser osv. kan
vara för den enskilde.

Tänk efter vad detta innebär! Jag förstår
att det irriterar att vi tagit upp det,
men förstå också att vi har ett sakligt
skäl att driva på. Yi hade trott att vi
kunde göra det i samarbete med det parti,
som kallar sig arbetarpartiet och
som vunnit stor anslutning bland arbetare
och bland människor särskilt inom
låglönegrupperna. Men kom ihåg att
centern har all anledning att slå vakt
om låglönegrupperna och låglönegruppernas
företag, som här pressas till omläggningar
som ställer människor utan
arbete! Den saken är så pass betydelsefull
att man nog bör betrakta den litet
allvarligare än herr Larsson gjorde. Jag
har över huvud taget aldrig haft några
personliga motsättningar med herr
Larsson, och jag tänker inte ha det.
Men sakligt vill jag värna vad jag själv
anser rätt och riktigt i detta fall, och
det tycker jag att jag har rätt till.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Med anledning av att
en talare sökt begränsa de instämmanden
som vi här gjorde, vill jag bara
kort säga att vårt instämmande gällde

98

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om lagstadgad skyldighet för företagare att varsla vid driftsnedläggning in. in.
hela det anförande som hölls i denna försöka klara frågor som denna genom

fråga. För oss som har sett frågan på förhandlingar. Båda parterna är övernära
håll är den så pass allvarlig, att tygade om att om man lyckas, ger detta

vi undanber oss varje begränsning av ett bättre resultat än lagstiftning,

vår uppfattning.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i det som skulle kunna rubriceras som
gräl mellan herrar Ferdinand Nilsson
och Lars Larsson. Jag vill bara hemställa
att herr Ferdinand Nilsson ägnar
själva sakfrågan en tanke även ur en
annan utgångspunkt än den han här
fört fram, nämligen tron på att allt kan
klaras genom lagstiftning. Det är inte
utan anledning som de fackliga organisationerna
har velat försöka andra vägar,
innan man går till lagstiftning för
att nå det mål som väl alla är ute efter,
nämligen att skapa trygghet så långt
detta över huvud taget är möjligt. Vi
har inte den absoluta tron på att en
lagstiftning över hela fältet skulle vara
något som i och för sig är eftersträvansvärt.
Vi har över huvud taget försökt
undvika lagstiftning i fråga om
allt som hör samman med reglering av
arbetsvillkoren — med undantag för
arbetstiden och semestern. Allting annat
har vi försökt klara genom förhandlingar,
och vi räknar med att det ger
ett bättre resultat och större möjligheter
att bedöma situationen i olika lägen.

Det är beklagligt att en mellan parterna
träffad överenskommelse sätts åt
sidan, men det finns ingenting som
säger att alla ovillkorligen skulle följa
en lagstiftning på området. Samma avvikelser
skulle kunna förekomma. Jag
är inte säker på att risken för kännbara
straff alltid skulle verka tillräckligt
avhållande.

Det är alltså, herr Ferdinand Nilsson,
inte en avvägning mellan utskottets ledamöter
och motionärerna som är avgörande,
utan arbetsmarknadsparterna
på ömse sidor har kommit fram till den
principiella inställningen att man skall

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets ärade
ordförande framhöll att man i detta
fall från den sida som han företräder
inte räknar med en lagstiftning. När
jag hösten 1967 interpellerade dåvarande
inrikesministern om denna sak, svarade
han — och det har jag redan
redogjort för — att han hoppades att
man skulle lyckas klara dessa frågor
genom frivilliga avtal. Men om det inte
lyckas, sade han, då får vi pröva om
vi inte skall lagstifta. Min uppfattning
är dels att man inte lyckats särskilt
bra, dels att vi har anledning tro att
det inte kommer att bli bättre för framtiden,
när både arbetsmarknadsstyrelsen
och Industrins utredningsinstitut
varslar om fortsatta företagsnedläggelser,
fortsatta förändringar, avskedanden
osv. När vi kan konstatera att den
trenden är obruten och att man i flera
fall har misslyckats då intar jag samma
ståndpunkt som dåvarande inrikesministern
Johansson. Han sade nämligen
att om det inte går på annat sätt får vi
undersöka om vi skall lagstifta i ärendet.
Det är exakt från de utgångspunkterna
som motionärerna här har gått
fram, och det är rimligt och riktigt. Att
lagstifta om detta är inte något så
främmande som utskottets ärade ordförande
antydde. Åtminstone ansåg den
förutvarande inrikesministern att om
inget annat hjälpte så får vi ta det steget
också.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Oavsett om inrikesministern
för ett par år sedan kände sig
tvingad att säga att han skulle vara villig
att ingripa om det visade sig omöjligt
att uppnå tillfredsställande resultat

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

99

Om lagstadgad skyldighet för företagare att varsla vid driftsnedläggning m. m.

förhandlingsvägen mellan arbetsmarknadsparterna,
vågar jag ändå uttala att
om det nu skulle visa sig alldeles hopplöst
så har man väl att vänta någon
aktion från de anställdas organisationer
där de konstaterar att det inte är
möjligt att komma fram på denna väg
och följaktligen ställer krav på lagstiftning.
Det har inte skett, vilket gör
att jag inte vill tillmäta motionärernas
åsikter tillräcklig tyngd i detta sammanhang
för att kunna acceptera en
lagstiftning.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt ytterligare. Endast ett
par synpunkter. Frågan har varit föremål
för behandling i andra lagutskottet
tidigare. Man har då konstaterat att
det finns en överenskommelse på arbetsmarknadens
arbetsgivarsida om
varsel vid företagsnedläggelser osv.

Det inträffar tyvärr att dessa regler
inte följs. Jag har dock frågat mig vem
man skall utkräva ansvar av vid byte
av ägare och andra saker som kan inträffa
i samband med företagsnedläggelser.
Det är svårt att svara på. Det
är väl också det som har varit avgörande
när man varit tveksam mot att
införa en lagstiftning på detta område.

En riksdagsdebatt av detta slag, där
dessa problem penetreras som en följd
av händelser sådana som de som har
inträffat i ödeshög och på andra håll,
tror jag är värdefull ur flera synpunkter.
Inträffar det fler sådana här fall
finns det anledning att ompröva frågan
hur man skall se på frågan i framtiden
— om man skall vara nöjd med de
överenskommelser som finns eller om
det måste till en lagstiftning. Vid en
företagsnedläggelse är ändå en hel del
parter inblandade.

Jag begärde ordet, herr talman, också
för att säga något om den behandling
personalen ibland utsätts för vid
företagsnedläggelser, hur avvecklingskommittéerna
arbetar och i vad mån

man tar hänsyn till de enskilda människorna.
Jag har tyvärr kunnat konstatera
— jag säger tyvärr — att den enskildes
situation inte alltid beaktas.
Man ger ett alltför sent besked till de
anställda vid omplaceringar, och man
diskuterar inte heller igenom med dem
vilken deras nya arbetsplats skall bli,
trots att det kan finnas flera oiika arbetsplatser
att välja på inom ett företag.
Jag har färska exempel på detta
och känner därför ett behov av att påtala
det. Jag vill starkt understryka att
det uppstår allvarliga trygghetsproblem
för de enskilda arbetstagarna vid omplaceringar
och nedläggelser. Man
måste ta hänsyn till de enskilda människorna
mer än vad som har skett i
några dagsaktuella fall. De som framför
allt har kommit i kläm här är den
s. k. överåriga arbetskraften, alltså
människor som är 50 år och däröver.
Det är en något underlig situation att
man skall betrakta den arbetskraften
som överårig, men så är det faktiskt.

Vidare har man heller inte alltid följt
upp problemen för handikappade, som
på grund av sitt handikapp endast kan
ha vissa bestämda arbetsuppgifter. Intresset
hos dem som har att handlägga
dessa frågor har tyvärr inte alltid räckt
till för att ta hänsyn till dessa människors
situation. Jag vill, herr talman,
påpeka att allt detta är utomordentligt
viktiga frågor, som måste beaktas när
man diskuterar frågor som har samband
med nedläggningar och omläggningar
på grund av strukturförändringarna
i svenskt näringsliv i dag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de avseende
punkten A förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bi -

100

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Ang. korum i militärtjänst
fall till motionerna 1:774 och 11:897;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten B.

Ang. korum i militärtjänst

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av motioner
angående korum i militärtjänst.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två till lagutskott hänvisade
motioner, I: 46, av herr Svenungsson
m. fl., samt II: 73, av herr Werner

7)1. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om sådana
tillämpningsföreskrifter till kap.
12 mom. 9 tjänstereglementet för krigsmakten,
att värnpliktig personal efter
egen anhållan kunde beredas korum på
tjänstetid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 46 och II: 73
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herr Hubinette (m) och fröken
Wetterström (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 46 och II: 73 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådana
tillämpningsföreskrifter till kap. 12
mom. 9 tjänstereglementet för krigsmakten,
att värnpliktig personal efter
egen anhållan kunde beredas korum
på tjänstetid; ävensom

II. av herr Andreasson (ep) och herr
Jonsson i Mora (fp) samt fru Nilsson
(ep), vilka dock ej antytt sin mening.

Herr HUBINETTE (m):

Herr talman! I förhållande till den
föregående frågan är detta ett relativt
litet ärende att diskutera, men det har
för mig en viss principiell betydelse.

Som vi alla erinrar oss diskuterades
denna fråga mycket ingående i riksdagen
år 1965. Kamrarna stannade i
olika beslut, men en sak genomsyrade
hela diskussionen då, nämligen att deltagande
i korum i tjänst borde vara
frivilligt.

När man betonade frivilligheten var
det väl framför allt två synpunkter som
framfördes. För det första betonades
att den som inte ville vara med vid en
militär gudstjänst kunde anmäla detta
och slippa att deltaga. Det ansågs riktigt
och accepterades av alla. Den andra
frivilliglinjen var den att om ett förband
eller en förläggning ville ha korum
ii tjänsten och begärde det, skulle
det ordnas. Detta accepterades också
av de militära myndigheterna, och i
maj 1966 skrevs tillämpningsföreskrifter
för det militära tjänstereglementet
på denna punkt. I dessa föreskrifter
angavs särskilda skäl för korum i tjänst,
och det fanns en passus om att korum
kunde anordnas efter det att personal
gjort framställning därom. Det angavs
också andra skäl, som jag skall återkomma
till.

iNu bär emellertid de militära myndigheterna,
trots att riksdagen har tolkat
denna fråga på ett sätt och trots
att tjänstereglementet har utformats
med ledning av riksdagens beslut, utan
vidare ändrat föreskrifterna. Jag har
genom ett samtal med försvarsministern
för en stund sedan fått reda på
att försvarsdepartementet på intet sätt
har hörts i denna angelägenhet, utan
här har de militära myndigheterna helt
enkelt strukit bort den passus som man
tog in 1966. När man frågar vilket bedömande
som ligger bakom får man
reda på att de militära myndigheterna
har skickat ut en enkät och på så sätt
hört sig för hos förbanden. Detta ansågs
tydligen vara en så liten fråga att

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

101

den gott kunde tagas bort ur tillämpningsföreskrifterna.
Jag har under
hand fått reda på att det bara är något
enstaka förband som har begärt att få
hålla korum i tjänsten. Men varför kan
man då inte vara litet generös och låta
de förband, där personalen så begär,
få hålla detta korum?

Det som är märkligt i detta ärende
tycker jag är att man har föreskrivit
de här särskilda skälen. Det finns tydligen
krafter — dessvärre måste jag
säga — inom riksdagen också, som
medvetet strävar bort från denna frågeställning
om korum och säger att detta
är någonting som man inte skall
blanda ihop, militär tjänstgöring och
gudstjänst — det har sagts av många
här. Men ändå tillåter man att bland
de särskilda skälen föreskriva att korum
får anordnas i tjänsten om det
händer en allvarlig olycka, om det inträffar
ett dödsfall eller en allvarlig
världspolitisk händelse, om det är beredskaps-
eller krigstillstånd. Det vill
med andra ord säga att det går bra att
leva utan Gud men att do utan Gud är
svårt, och därför tillåter man dessa
föreskrifter.

Jag tycker att detta är inkonsekvent,
herr talman, och därför ber jag att få
yrka bifall till reservation I vid andra
lagutskottets utlåtande nr 15.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag känner mig inte
riktigt hemma när det gäller korum.
Det är en ödets ironi att just jag på
andra lagutskottets vägnar har undertecknat
detta utlåtande. Jag ämnar heller
inte diskutera korums berättigande
inom krigsmakten.

När utskottet har diskuterat denna
fråga har vi sagt oss att här finns så
många möjligheter att vid olika tillfällen
anordna den särskilda högtidlighet
som på militärspråket kallas korum.
Det finns uppräknat i utskottsutlåtandet
att man — som herr Hiibinette
mycket riktigt sade — kan göra

Ang. korum i militärtjänst
det när det inträffar dödsfall eller en
allvarlig olyckshändelse. Men man kan
naturligtvis också göra det — och det
gör man väl — vid något särskilt glädjande
tillfälle, t. ex. regementets dag
eller liknande.

Här finns alltså — och det skulle jag
särskilt vilja understryka — också möjlighet
att anordna korum för personalen
när den har tjänstgöring under lördagar,
söndagar och andra helgdagar.
Det finns således möjlighet till undantag
från regeln att korum skall ordnas
under fritid. Att deltagande i korum
skall vara helt frivilligt är vi ju alla
överens om.

Utskottet har då ansett att det inte
finns några särskilda skäl att införa en
särskild regel om att, när den värnpliktiga
personalen själv så begär, korum
skall hållas på tjänstetid.

Motionärerna har dragit fram ett
exempel, men det är oökså det enda
som utskottet egentligen har fått sig
förelagt, på att personal har begärt att
få anordna korum. Det är klart att sådant
kan förekomma. Det förnekar jag
inte alls.

Vi har också förutsatt att det finns
möjligheter för en regementspastor att
göra sådana aktiva insatser att de värnpliktiga
kan få sina önskningar uppfyllda
om att få korum ordnat när de
rycker ut, i samband med inryckning
eller vid något annat tillfälle. Vi bär
förutsatt att om det finns ett stort intresse
för korum torde det vara möjligt
för dem som önskar vara med därom
att anordna korum under sin fritid •—
det har sagts att det inte tar lång tid
att ordna en sådan gemensam högtid.

Vi respekterar inom utskottet till
fullo varje önskan att hålla korum.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr HfjBINETTE (m):

Herr talman! Man blir litet konfunderad
när man hör fru Hamrin-Thorell
utveckla majoritetens synpunkter på
denna fråga.

102

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Ang. korum i militärtjänst

Hon säger att deltagande i korum är
helt frivilligt, och det är vi alla överens
om. Men det är ju detta som jag har
försökt föra fram här. Jag ber dem
som nu sätter sig mot den frivilligtolkning
som vi gör, att vara litet generösa
och säga: Eftersom det här är fråga
om enstaka undantagsfall — som fru
Hamrin-Thorell nämnde — bör man
väl kunna vara generös och gå med
på det förslag som här framförts! Om
ett förband verkligen vill anordna korum,
bör förbandet också kunna få den
möjligheten.

Jag föreställer mig att fru HamrinThorells
innersta uppfattning ändå går
helt i linje med vad reservanterna tycker,
och att det måste vara en attityd
som fru Hamrin-Thorell intar när hon
gjort dessa deklarationer både i utskottet
och från denna talarstol.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag vill påtala den konfliktsituation
som den ansvarige militäre
chefen kan råka i när det gäller
sådana fall som avses med den föreliggande
motionen.

Det kan vara litet svårt att exempelvis
under en stor fälttjänstövning eller
liknande klara upp begreppet vad som
är fritid eller tjänstgöringstid. Om det
då görs framställning om anordnande
av korum, skall man alltså sitta och liksom
lusläsa gällande tjänstgöringsreglemente
för krigsmakten. Om man strikt
skall följa tillämpningsföreskrifterna,
måste man avslå den framställning som
pojkarna har gjort.

Det är fortfarande fråga om ett frivilligt
deltagande i korum, men det är
en konfliktsituation för den ansvarige
militära chefen som vi måhända skulle
kunna komma ifrån genom ett bifall till
reservation I, vilken jag yrkar bifall till.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall

till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hubinette och
fröken Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hubinette och
fröken Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej —21.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av motion om obligatorisk begravningsförsäkring,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

103

Om kontinuerlig forskning angående ungdomens situation i samhället

Om statistik för bedömning av levnadsnivån Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av motioner om statistik för bedömning
av levnadsnivån och om åtgärder
för att mäta olika välfärdskomponenter.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

dels de likalydande motionerna I:
867, av herr Brundin m. fl., samt 11:
990, av herrar Burenstam Linder och
Fälldin,

dels ock motionen 11:1002, av herr
Larsson i Borrby.

I motionerna 1:867 och 11:990 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande möjligheterna
att parallellt med nuvarande nationalinkomststatistik
producera en statistisk
serie avsedd att tjäna som ett bättre
underlag för bedömningar av levnadsnivån
och förändringar i denna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
867 och II: 990 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 1002 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av fröken Stenberg (m) samt
herr Ingvar Andersson (m) och herr
Nilsson i Bästekille (m).

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i detta utskottsutlåtande har
hemställts om en utredning siktande till
en bättre statistisk bedömning av levnadsnivån
och om åtgärder för att bättre
mäta olika välfärdskomponenter. Utskottet,
som är enigt, har också ansett
att nuvarande ekonomiska statistik är
ofullständig och att nationalräkenska -

perna inte är en adekvat mätare av
levnadsstandarden. Utskottet har därför
också framhållit vikten av att den
inom statistiska centralbyrån tilltänkta
förplaneringen för en kompletterande
statistik till nationalräkenskaperna
kommer till stånd. Det har också framhållits
den kartläggning av befolkningens
levnadsnivå som 1965 års låginkomstutredning
påbörjat, liksom ansatserna
till internationell forskning för
att skapa ett nytt mått på framsteg och
utveckling som kompletterar sättet att
beräkna nationalprodukten.

Utskottet menar att motionärernas
önskemål därmed för närvarande är
tillgodosedda. Genom ett särskilt yttrande
som är bifogat utlåtandet har tre
representanter för moderata samlingspartiet
velat ytterligare markera angelägenheten
av de i motionerna framförda
önskemålen om en mer rättvisande
statistik till fromma för bl. a. debatten
om den ekonomiska politikens medel
och mål och av att statistiska centralbyrån
så snart det statsfinansiella
läget så medger får det anslag som den
redan nu begärt i sin anslagsframställning
för budgetåret 1969/70.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av motion om en förebyggande
ungdomsvård, m. in., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om kontinuerlig forskning angående
ungdomens situation i samhället

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning
av motioner om kontinuerlig
forskning angående ungdomens situation
i samhället.

104

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Om kontinuerlig forskning angående ungdomens situation i samhället

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
882, av herr Pettersson, Harald, m. fl.,
samt II: 1004-, av herr Larsson i Borrby
och herr Boo, hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att
utreda målsättning, omfattning och inriktning
av en kontinuerlig forskning
angående ungdomens situation i samhället.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:882
och It: 1004 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Svanström (ep), Andreasson (ep),
Larsson i Borrby (ep) och Johansson
i Växjö (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:882 och II: 1004 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om att en utredning med parlamentariskt
inslag finge till uppgift att utreda
målsättning, omfattning och inriktning
av en kontinuerlig forskning
angående ungdomens situation i samhället.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Till föreliggande utskottsutlåtande
finns fogad en reservation
från centerledamöterna. Den motion
som är anledning till utskottsutlåtandet
är inte obekant för kammaren,
och jag tror att jag tjänar kammarens
önskan bäst om jag gör mitt inlägg så
kortfattat som möjligt.

Tidigare har utskottet hänvisat till
den pågående 1962 års ungdomsutredning
och förväntat sig att de frågor
som berörs i motionen skulle tas upp av
denna. Det har nu visat sig att så icke
sker. Vi inom centerpartiet hävdar fortfarande
att det är angeläget med en

utredning som syftar till att skapa en
verkligt djupgående forskning om ungdomsproblemen.

1 motionen framhålls bl. a. några frågor.
Vad ligger bakom många ungas
revolt mot samhället? Hur reagerar de
på att sakna fritidsmöjligheter? Vad
blir följden av att man planerar bostadsområden
utan att placera in ungdomsgårdar
eller idrottsplatser? Vad
kostar det samhället i rehabiliterande
åtgärder att försumma ungdomens krav
på möjligheter till aktivitet och meningsfull
förströelse?

Herr talman! Detta är några av de
frågeställningar som vi skulle vilja se
utredda med det snaraste.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Som framgår av utskottets
utlåtande har motioner med i stort
sett samma yrkande behandlats i kammaren
tidigare och avslagits. Utskottets
majoritet har i år liksom tidigare i sitt
utlåtande åberopat en rad pågående
utredningar som tillsatts i syfte att försöka
kartlägga de olika faktorer som
kan tänkas påverka en del ungdomars
beteende i dagens samhälle.

Som exempel på aktuella forskningsuppgifter
inom områden som motionärerna
berört vill jag gärna nämna några
stycken. Det s. k. örebroprojektet är
en stort upplagd studie som syftar till
en analys av olika faktorer som inverkar
på anpassning, beteende och prestationer
i skolan och på längre sikt.
Inom dess ram förekommer ett flertal
delprojekt. Bland annat studeras den
faktiska förekomsten av kriminella beteenden
hos barn och ungdom. Skolungdomens
anpassning vid övergången
från det tidigare skolsystemet till
grundskolan studeras vid universitetet
i Göteborg. En särskild klientelundersökning
bedrivs i fråga om elever vid
ungdomsvårdsskolor. Longitudiella stu -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

105

Om kontinuerlig forskning angående ungdomens situation i samhället

dier av grundforskningskaraktär förekommer
vid lärarhögskolan i Stockholm
i fråga om sambandet mellan fysisk
och mental mognad. Vidare kan
nämnas det internordiska Metropolitanprojektet,
som särskilt avses belysa den
sociala rörligheten, och en undersökning
med uppföljning av yrkeskarriär
och socialgruppstillhörighet hos en
skolklass i Malmö. Storstadsungdomars
sexuella vanor och värderingar studeras
med anslag från riksbankens jubileumsfond.
Skolbarns uppfattning om
könsroller har börjat studeras. Inom
massmediaforskningen har bland annat
inverkan på barn av våldsscener i TV
undersökts. Ungdomens narkotikaproblem
har uppmärksammats bland annat
inom narkomanvårdskommittén, vars
utredning har legat till grund för förra
årets proposition med förslag till narkotikalagstiftning.

De nu lämnade exemplen torde belysa
såväl forskningsområdets omfattning
och vida förgrening som de betydande
insatser som görs både inom grundforskning
och målforskning. Därtill kan
vi konstatera att i årets statsverksproposition,
bilaga 5, har chefen för utbildningsdepartementet
tagit upp en
diskussion om ungdomsorganisationernas
ställning i samhället och de olika
problem som dessa organisationer har.
Utbildningsministern aviserar också att
han ämnar tillsätta en utredning för
att ytterligare utforska på vilket sätt
samhället kan ingripa och leda ungdomen
i dess arbete och anpassning i
samhället.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till allmänna beredningsutskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reserva -

tionen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 18.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren
ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 19 innevarande månad företaga
val av valmän och suppleanter för
utseende av en riksdagens ombudsman.

Detta förslag antogs.

106

Nr 10

Onsdagen den 12 mars 1969

Interpellation ang. debattordningen i riksdagen

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 25, med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken, m. m.

Interpellation ang. debattordningen
i riksdagen

Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! För en parlamentarisk
demokrati är det självfallet av mycket
stor vikt, att regeringen och oppositionen
får likvärdiga debattvillkor i parlamentet.
Nuvarande debattordning i
riksdagen kan inte sägas ge tillfredsställande
resultat härvidlag. Regeringsledamot
har privilegiet att bryta talarordningen
i riksdagen, dvs. att omedelbart
erhålla ordet. Oppositionspartiernas
gruppledare, som rimligtvis bör ha
samma debattvillkor som regeringsrepresentanterna,
har endast begränsade
replikmöjligheter till förfogande. Det
torde inte kunna bestridas, att nuvarande
debattsystem ger regeringssidan
eu omotiverad favör. Det kan också sägas,
att systemet ger regeringen möjligheter
att styra riksdagsdebatterna, vilket
från den parlamentariska demokratins
synpunkt givetvis är helt otillfredsställande.

Regeringsledamöternas rätt att när
som helst och hur länge som helst ingripa
i riksdagsdebatterna har vid olika
tillfällen kritiserats — inte endast från
oppositionssidan. Frågan diskuterades
bl. a. av författningsutredningen, som
emellertid förordade, att nuvarande förmånsställning
för statsråden skulle behållas.
Tre reservanter i utredningen
yrkade, att gruppledarna inom samtliga
i riksdagen representerade partier eller
annan talesman som gruppen utsåg skulle
ha samma rätt som statsråd att bryta
talarordningen. Grundlagberedningen,
som också behandlat frågan, framhöll
bl. a. att statsrådens privilegium i en
enkammarriksdag kan befaras leda till
en så stark försämring av oppositionens

arbetsvillkor, att det blir ofrånkomligt
att på något sätt åstadkomma en utjämning.
Men frågan borde enligt grundlagberedningen
övervägas närmare, sedan
erfarenhet vunnits av debatterna i enkammarriksdagen.

Enligt min mening kan det dock inte
bestridas, att redan erfarenheterna från
tvåkammarsystemet ger anledning till
åtgärder för utjämning i debattvillkoren
mellan regeringen och oppositionen.
Man kan också vara övertygad om
att regeringsledamöternas förmånsställning
enligt nuvarande system kommer
att bli ännu mera markerad i enkammarriksdagen.
Det kan därför inte finnas
skäl att uppskjuta frågan om åtgärder
för likvärdiga debattvillkor i
riksdagen för regeringen och oppositionen.

Man kan härvid tänka sig olika möjligheter.
En linje är att statsråden underkastas
samma regler som övriga talare,
dvs. att de på vanligt sätt får anmäla
sig på talarlistan. Men å andra sidan
kan man hävda, att det finns skäl
för särskilda villkor för den centrala
debatten mellan regeringen och oppositionen.
Detta innebär, att avvikelser
från den generella talarordningen bör
kunna medges för såväl statsråden som
gruppledarna och motsvarande. Det väsentliga
är härvidlag givetvis, att regeringen
och oppositionen får likvärdiga
möjligheter. Det torde finnas skäl för
bedömningen, att den bästa lösningen
uppnås, om den prioritering, som måste
ges åt statsråd och gruppledare, sker
inom ramen för replikinstitutet. Man
kan tänka sig, att statsråd och gruppledare
får möjligheter till en i förhållande
till nuvarande bestämmelser något
förlängd repliktid. Nuvarande möjlighet
för statsråden att bryta talarordningen
bör sålunda avskaffas.

Lika väsentligt är det emellertid enligt
min mening, att en rimlig fördelning
av debattiden garanteras mellan å
ena sidan regeringsledamöter och
gruppledare och å andra sidan riksdagens
ledamöter i övrigt. Även härvid -

Onsdagen den 12 mars 1969

Nr 10

107

Interpellation ang. debattordningen i riksdagen

lag är erfarenheterna, inte minst från
årets remissdebatt, sådana, att omedelbara
initiativ framstår som angelägna.
När regeringsledamöter och gruppledare
tar orimligt stor del av debattiden i
anspråk, blir den reella följden, att riksdagens
ledamöter i övrigt får inskränkta
möjligheter att yttra sig.

I den svenska riksdagen bär vi sökt
undvika debattrestriktioner. Vi är angelägna
om att inte beskära yttrandefriheten.
Men samtidigt står det givetvis
klart, att ledamöterna måste vinnlägga
sig om att inte onödigtvis uppta debatttid,
om yttranderätten verkligen skall
kunna upprätthållas i en arbetsduglig
riksdag. I nuvarande tvåkammarriksdag
har vissa frivilliga överenskommelser
träffats mellan partigrupperna om vissa
tidsbegränsningar i debatterna. Man
torde inte kunna säga, att dessa överenskommelser
alltid respekterats på
önskvärt sätt. I enkammarriksdagen blir
problemen i här nämnda avseende otvivelaktigt
mer svårbemästrade. I den
partiella författningsreform, som riksdagen
för kort tid sedan bekräftat, har
vissa bestämmelser om tidsbegränsning
inskrivits i riksdagsordningen, nämligen
dels i fråga om debatter vid s. k.
enkla frågor och dels också vid överläggning
i viss fråga, då riksdagen finner
anledning att begränsa tiden för anförande.
Tidsbegränsningen i sistnämnda
fall skall gälla lika för alla talare,
dvs. även för t. ex. statsråd.

De här givna möjligheterna till tidsbegränsning
löser emellertid inte frågan
om en rimlig fördelning av debattiden
mellan å ena sidan regeringsledamöter
och gruppledare och å andra sidan riksdagens
ledamöter i övrigt. Man torde
kunna utgå från att den tidsbegränsning,
som enkammarriksdagen får möjlighet
att tillämpa beträffande överläggning
i viss fråga, kommer att utnyttjas
endast i undantagsfall. De s. k. remissdebatterna,
där problemet måste sägas
vara särskilt framträdande, måste desutom
anses ligga utanför stadgandet i
riksdagsordningen.

Såsom framhållits bör man medge
särskilda villkor för den centrala debatten
mellan regeringen och oppositionen.
Detta bör även avse tiden för anförande.
Men det kan inte vara önskvärt att statsråd
eller gruppledare och motsvarande
håller anföranden upp emot eller över
en timma. Tiden för sådana anföranden
bör kunna begränsas till 40 minuter —■
möjligen 45 minuter. Naturligtvis kan
ett direkt stadgande härom intas i riksdagsordning
eller riksdagsstadga. Men i
första hand bör man enligt min mening
söka uppnå en lösning genom en frivillig
överenskommelse mellan regeringen
och riksdagsgrupperna, även om tidigare
överenskommelser sålunda inte respekterats
på önskvärt sätt.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ställa följande fråga:

Har regeringen för avsikt att ta initiativ
till en sådan prövning av riksdagens
arbetsformer, att

1) regeringen och oppositionen får
likvärdiga debattvillkor, samt

2) en rimlig fördelning av debattiden
garanteras mellan å ena sidan regeringsledamöter
och gruppledare och å andra
sidan riksdagens ledamöter i övrigt, i
enlighet med vad här har anförts.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Björk avlämnad motion, nr 920, i anledning
av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor skrivelse angående
kompletterande anslagsframställning
för budgetåret 1969/70.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

108

Nr 10

Torsdagen den 13 mars 1969

Torsdagen den 13 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 18 och den 19
mars 1969 för deltagande i sammanträden
i Paris med Europarådets politiska
kommitté m. m.

Stockholm den 13 mars 1969

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 97, till Konungen med anledning
av motioner om rätt till avdrag
vid beskattningen för periodiskt understöd
till studerande m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 25, med förslag till lag
om ändring i föräldrabalken, m. in.,
hänvisades propositionen, såvitt den
avsåge ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt samt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 920.

Anmäldes och bordlädes skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt m. m.

Interpellation om vidgat skydd vid resor
som anordnas av resebyrå

Herr ANDREASSON (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! 1967 års riksdag antog
lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet, varigenom den
som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
anordnar sällskapsresor till utomnordiskt
land skall ställa säkerhet gällande
minst 200 000 kronor hos kommerskollegium.
Säkerheten får tas i anspråk
för återbetalning av medel, vilka
erlagts för sällskapsresa, som blir inställd.
I fråga om sällskapsresa som påbörjats
men inte slutförts får säkerheten
tas i anspråk för resenärernas uppehälle
i utlandet och deras återresa.
En särskild nämnd, resegarantinämnden,
prövar ärenden rörande ianspråktagande
av säkerhet.

Lagen har tillkommit för att skydda
resenärer vid s. k. reseskandaler och
har varit i kraft sedan den 1 juli 1967.
Det torde redan nu kunna konstateras
att lagen har varit av värde. Det måste
dock samtidigt konstateras att lagen i
vissa avseenden ger ett ofullständigt
skydd. Detta gäller främst resor som
påbörjats men inte slutförts. Det finns
för närvarande inga möjligheter att få
kompensation för förkortad utlandsvistelse
vid inträffad resebårykrasch, vilket
starkt reducerar den nuvarande lagens
betydelse.

En resegrupp bestående av handikappade
och äldre människor har nyligen
råkat ut för en resebyråkrasch, som
ställt den nuvarande lagens ofullständiga
skydd i blixtbelysning. Gruppen är
från Göingebygden i Skåne, och händelsen
har väckt stor uppmärksamhet i
bygden och även i pressen, varför jag
ber att här i korta ordalag få relatera
händelseförloppet.

Torsdagen den 13 mars 19G9

Nr 10

109

Interpellation om vidgat skydd vid resor som anordnas av resebyrå

Hässleholms turistklubb, som är en
ideell förening och bland annat anordnar
resor i sällskap, anordnade den 24
januari i år en hälsoresa till Las Palmas
på Kanarieöarna. I resan deltog 70 personer,
därav ett 20-tal svårt handikappade,
som är rullstolsbundna eller måste
ta sig fram på kryckor, bockar eller
käppar, samt 22 reumatiker och några
astmasjuka. Resan beställdes genom Cityresor
i Malmö hos resebyrån Solferie
i Köpenhamn och betalades i förväg för
15 dagars vistelse i Las Palmas för 19
av deltagarna och för 22 dagar för 51
av deltagarna. Efter bara några dagars
vistelse i Las Palmas meddelade Solferies
representant därstädes klockan 18
på kvällen fredagen den 31 januari, att
resebyrån gått i likvidation, och resenärerna
fick två timmar på sig att packa
för att återvända till Köpenhamn med
första plan. I annat fall skulle de själva
få betala hemresan. Gruppledningen
gjorde allt för att gruppen skulle få
stanna kvar tiden ut och var beredd att
betala extra för vistelsen under den
resterande tiden. Överenskommelse härom
träffades med hotellen, men kvar
stöd Solferies ultimatum om omedelbar
hemresa, trots att man hade utställda
biljetter för hemresa till den 8/2 respektive
15/2. Det gavs inte ens tid att kontakta
svenska konsulatet. I tre olika
plan fraktades så gruppen hem.

Utöver den psykiska press, som dessa
sjuka och gamla människor utsattes
för genom det hastiga uppbrottet från
Las Palmas, kommer givetvis besvikelsen
över den starkt avkortade vistelsen
i det hälsosamma klimatet på Kanarieöarna.
Många av resedeltagarna hade
med stor uppoffring sparat pengar för
resan under lång tid, och därtill kommer
att pengar skänkts till enskilda deltagare
i resan från olika organisationer
såsom Röda korset, Lions cluh och från
någon majblommekommitté. Vissa kommuner
hade också efter företeende av
läkarintyg lämnat bidrag till vissa rese -

deltagare. Hässleholms turistklubb hade
skänkt 9 000 kronor för ändamålet.

Kontakt har efter hemkomsten tagits
med kommerskollegiums resegarantinämnd,
utan att ersättning i någon form
hittills kunnat erhållas därifrån. Att det
här gäller sjuka människor och pensionärer
som drabbats av resebyråkraschen
är så mycket mer beklagligt.
Tryggheten för resenärerna är sålunda
med nuvarande lagstiftning ofullständig.
Olika vägar för att förbättra resenärernas
trygghet i dylika fall bör därför
prövas och detta inte minst för s. k.
hälsoresor, som blir allt vanligare. Det
gäller här ofta människor, för vilka den
avbrutna resan är det enda tillfället i
livet att komma med på en dylik resa
till ett hälsosamt klimat.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

År statsrådet beredd att förorda sådana
ändringar i lagstiftningen eller tilllämpningen
av densamma att betryggande
skydd även ges deltagare i sällskapsresa
till utomnordiskt land, som påbörjats
men inte slutförts vid inträffad resebyr
åkrasch?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Kaijser avlämnad motion, nr 921, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 16, angående anslag till studiebidrag
m. m. för budgetåret 1969/70.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL BOKTR. STHLM 1969