JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1969

TRYCKERIBOLAGET IVAR HiEGGSTRÖM AB
STOCKHOLM 1969

Innehåll

Justitieombudsmännens äinbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen .................................................... g

I DOMSTOLAR in. m.

Domstolar

Framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol att tillerkänna mark- :

ägare förskott å rättegångskostnad i expropriationsmål .............................. 21

Stämning i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig för rättegång. Fel har
även begåtts genom att käromalet under förberedelsen avvisats efter föreläggande om
komplettering av stämningsansökningen ............................................ 25

Personundersökare i brottmål äger icke utreda omständigheterna kring brottet ........ 28

Utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning bör icke åberopas
som bevis mot den tilltalade, om den anhörige utnyttjar sin rätt att vägra vittna i målet.

Fråga om bevishedömningen i fall av sådan vittnesvägran ............................ 30

Gäldenär, som i lagsökningsmål förpliktats utge betalning, har sökt återvinning. Rätten
har med anledning därav förordnat om inhibition av lagsökningsutslaget. I sedermera
meddelad dom har rätten i sak fastställt lagsökningsutslaget. Äger rätten i samband därmed
förordna om fortsatt inhibition? .......................................... 33

Vissa övriga ärenden angående domstolar ...................................... 39

Åklagare och polis

Åklagares underlåtenhet att ingripa vid flyktfara .................................... 54

För trafikförseelse misstänkt har a strafföreläggande dels tecknat erkännade under förutsättning
att i föreläggandet upptagna böter kunde förvandlas till fängelse och dels antecknat
att han själv ej var skyldig till förseelsen men under angiven förutsättning kunde
påtaga sig ansvaret för densamma. Påteckningen har ej bort godtagas som ett godkännande
av föreläggandet .................................................... 57

Disciplinär åtgärd mot polisman för försumlighet vid handhavandet av hemliga hand linSar

........................................................................... 59

Polisens åhgärder vid de s. k. båstadskravallerna...................................... 63

Polismyndighets skyldighet att utlämna uppgifter till pressen och att motivera vägran
att lämna uppgift ..................................................... 77

Vissa övriga ärenden angående åklagare och polis.................................. 32

II FÖRSVARET m. m.

Fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat skada genom grov vårdslöshet
................................................................ gg

Åtal mot fanjunkare för oskickligt beteende och missfirmelse mot värnpliktig.......... 100

Förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen .............. 104

Fråga om behörighet att hålla militärförhör ..................................... 107

Regementschef har föreskrivit att värnpliktig, som förts till regementet därför att han
stört allmän ordning, under vissa förutsättningar skall beordras att lägga sig på sitt
kompani. Fråga om föreskriftens förenlighet med gällande bestämmelser om värnpliktigs

fritid ...........................................................................

Vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst skall angivas om extratjänsten

skall utgöras av handräckningsarbete eller annan särskild uppgift .................... 116

Fråga huruvida i 50 § militära rättsvårdskungörelsen avsedd tillrättavisningsförteckning

utgör hemlig handling ............................................................ Hl

Åtal mot kapten för tjänstefel bestående i att explosiva varor förvarats i strid mot gällande
föreskrifter ................................................................ 121

Åtal mot läkare för tjänstefel bestående i underlåtenhet att besvara i tjänsten mottagna

skrivelser ........................................................................ ''•

Fråga huruvida militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter för tillgodoseende av civila

intressen ......................................................................... 157

Fråga i upphandlingsärende huruvida anbudsgivare så snart ske kunnat erhållit meddelande
jämlikt 18 § upphandlingskungörelsen att hans anbud ej antagits. Frågor tillika om

ärendet i övrigt handlagts riktigt .................................................. 165

Elev vid flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås har förvisats från skolan. Frågor
huruvida fog förelegat för förvisningen och om lärarkollegiet vid skolan varit behörigt

att besluta därom ................................................................ 169

Suppleant i företagsnämnd som utan att träda i ledamots ställe deltagit i en av nämnden
företagen resa har ej ansetts berättigad att uppbära oavkortad lön, resekostnadsersättning

och traktamente.................................................................. 176

Vissa övriga ärenden angående försvaret...............................•.............. 180

III VÅRDOMRÅDET

Kriminalvård

Disciplinära åtgärder mot styresmän för att de meddelat beslut, enligt vilka underåriga

ålagts inneslutning i enrum under längre tid än behandlingslagen medger .............. 191

Disciplinär åtgärd mot styresman för underlåtenhet att föra körjournal beträffande tjänstebil.
Kritik har vidare riktats mot styresmannen för att han förvarat intagna i ett låst

källarrum ....................................................................... 194

Arbetsvägran vid Kumla-anstalten ................................................. 199

Tillämpningen av 45 § behandlingslagen m.m....................................... 203

Sjukvård vid fångvårdsanstaltema ................................................. 207

Brevgranskning .................................................................. 209

Intagens användande för arbete åt tjänsteman ...................................... 217

Tolkning av 37 § tredje stycket behandlingslagen.................................... 219

Användande av besparade medel för permissionskostnad.............................. 220

Intagens rätt att mot avgift erhålla avskrift av anslaget beslut. Tillika fråga om penningin samling

bort förbjudas ............................................................ 221

Användandet av fängsel vid transport av häktad eller i fångvårdsanstalt intagen m.m. 222
Nöjdförklaring ................................................................... 224

Barnavård

Kvinna med goda förutsättningar att fostra barn har av barnavårdsnämnd ansetts ej böra
få adoptera koreanskt barn allenast av det skälet att hon var ensamstående. Framställning
om skyndsam utredning av sådan ändring av barnavårdslagen att barnavårdsnämnds
förhandsgranskning av ifrågasatt fosterhem kan överprövas.................... 226

I mål om vårdnad om barn har yrkanden att få vårdnaden framställts av såväl fadern
som barnets morföräldrar. Sedan yttrande infordrats från barnavårdsnämnd, uppkom
fråga huruvida av nämnden verkställd utredning bort kommuniceras med morföräldrarna,

innan nämnden avgav yttrande till domstolen ...................................... 231

Barnavårdsmans efterforskande av faderskap ....................................... 233

Vissa övriga bamavårdsärenden .................................................... 240

Nykterhetsvård

I syfte att nedbringa kostnaderna har transporter av fångar och av alkoholmissbrukare
försöksvis samordnats. Samordningen har medfört olägenheter ur vårdsynpunkt. Framställning
i anledning härav till Konungen .............................................. 243

Kvinna i langt framskridet havandeskap har utan tillräckliga skäl återintagits på vårdanstalt
för alkoholmissbrukare på grundval av bristfällig utredning. Kritik har även riktats
mot att polishandräckning begärts utan att det blivit utrett att sådan erfordrades och mot

att kvinnan icke förvarnades ...................................................... 240

Vissa andra nykterhetsvårdsärenden ................................................ 255

Socialvård

Åtal mot socialdirektören i Stockholm för det han ej tidigare än som skett vidtagit åtgärder
för att bryta vid vårdhemmet Högalid rådande praxis att i låst rum isolera berusade
vårdtagare, som på vårdhemmet uppträdde eller befarades uppträda störande____ 261

Fråga om ordförande i socialnämnd kan anses ha åsidosatt vad på honom ankommit genom
att icke biträda en äldre vårdtagare å ålderdomshem vid försäljning av vårdtagarens

fastighet ......................................................................... 279

Fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp uppställa villkoret att
nämnden får lyfta mottagaren tillkommande pension ................................. 282

Fråga huruvida kommun ägt mot dödsboet efter en avliden vårdtagare framställa krav
på ersättning för vårdkostnader m. m............................................... 283

Sjukvård

Olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus. Tillika fråga om intagningsbeslutet

var sakligt grundat ............................................................... 287

Om förutsättningarna för polishandräckning för tvångsintagning på mentalsjukhus...... 298

Skall intagning av den, som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, alltid
ske med förtur framför andra intagningsfall? ........................................ 299

Åtgärder mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters sida bör ha en individuell

inriktning och inte ges kollektiv karaktär............................................ 302

Vissa övriga sjukvårdsärenden ..................................................... 304

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT
Allmänt

Förvaltningsförfarandet ........................................................... 308

Offentlighet och sekretess ............................. 313

Diarieföring m. fl. praktiskt administrativa spörsmål ................................ 321

Exekution

Verkställighet av utslag i utsökningsmål, varigenom en person förpliktats bortföra honom
tillhörig byggnad från annans mark, har ej erhållits och frågan härom har på olika sätt
uppehållits. Frågor om fel vid handläggningen och om möjligheterna att verkställa utslaget 325

Fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud betr. oguldna skatter m. m. innefattat
sådan uppgörelse som avses i 62 § uppbördsförordningen. Tillika fråga om möjligheten

att medge ackord på skatter som ännu ej restförts.................................... 330

Vissa övriga ärenden angående exekution .......................................... 335

Taxering och uppbörd

Taxeringsnämnd skall ge skattskyldig tillfälle att yttra sig om ifrågasatt avvikelse från
hans självdeklaration och underrätta honom om slutlig avvikelse. Fråga om innebörden
av denna skyldighet i fall, då avdrag för vissa kostnader beräknats till ett efter skön

uppskattat belopp ................................................................ 340

Jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman att fullgöra taxeringsintendentsupp gifter

och att vara taxeringsnämndsordförande ...................................... 343

Fråga om formulering av prövningsnämnds beslut i fall då taxeringsbesvär ej upptagits

till prövning ..................................................................... 350

Skattskyldig bär gjort en fyllnadsinbetalning med ett mycket betydande belopp som enligt
efterföljande taxering inte behövdes. Har den omständigheten att fyllnadsinbetalningen
framstod såsom oförklarlig utgjort laga skäl att tills vidare innehålla överskjutande preliminär
skatt? ....................................................................... 352

Vissa övriga ärenden angående taxering och uppbörd ................................ 359

Kommunal självstyrelse

Är det förenligt med den kommunala likställighetsprincipen att kommunal bostadsförmedling
vägrar villaägare, som sålt sin fastighet utan att tillförsäkra kommunen anvisningsrätt
till någon av köparen anskaffad byteslägenhet, att bli anvisad bostad genom

förmedlingens försorg? ............................................................. 37G

Kritik mot kommunal nämnd för att den i syfte att undvika publicitet underlåtit att
protokollföra fattat beslut. Tillika fråga om beslut att uppdraga åt enskilt företag att

utföra visst projekteringsarbete kan hemlighållas med stöd av 34 § Sekr L.............. 381

Vissa övriga ärenden angående kommunal självstyrelse .............................. 384

T jänstemannafrågor

Förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet i fråga om vakt över

skolklass vid samling med konfessionella inslag ...................................... 389

Statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förbehålla viss tjänst för endast

män eller endast kvinnor.......................................................... 393

Myndighet hav ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för rättande av tidigare

löneutbetalning, som bedömts vara felaktig ........................................ 395

Vissa frågor om tjänstepliktens omfattning och åtaganden utom tjänsten för personal

inom Iantmäteristaten ............................................................ 397

Vissa övriga ärenden av tjänstemannarättslig natur .................................. 401

Övrigt

Åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med avgörande av mål angående

fastställande av grundhyror ....................................................... 415

Byggnads- och planväsendet ...................................................... 418

Framställning angående tillståndsgivningen avseende drosktrafik i Stockholm .......... 426

Fråga om användningen av boken »Samspel» i sexualundervisningen .................. 429

Vid handläggning av ärende rörande import av ett parti vitaminer har skada uppkommit
för importören till följd av dröjsmål från medicinalstyrelsens sida och fel från tullverkets

sida. Framställning om ersättning av allmänna medel till importören .................. 435

Tillförlitlighetsgarantierna vid pris- och kartellnämndens prisundersökningar .......... 440

Vissa andra ärenden .............................................................. 451

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande »Officerare som konsulenter
inom försvarets personalvård» ............................................ 480

Yttrande över parlamentariska nämndens i FVennerström-affären utlåtande rörande handläggningen
av säkerhetsfrågor. Tillika ställningstagande till klagomål från enskilda rörande

åsiktsregistrering m. m............................................................ 462

Yttrande över betänkande angående justitieråds, regeringsråds och justitiekanslerns ar betsrättsliga

ställning ............................................................. 472

Yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande »Förvaltningsrättskipning» 480

Yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten inom statsförvaltningen» 487

Bilagor

1. Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition ................................ 489

2. Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares tjänstgöring samt för

personalorganisationen ............................................................. 494

3. Förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1968 genom

skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1968 ................ 495

4. Sakregister ........................................................................ 501

5. Summary in English................................................................ 511

Till RIKSDAGEN

J ämlikt 2 § instruktionen den 29 december 1967 för riksdagens ombudsmän
får vi härmed lämna ämbetsberättelse avseende dels justitie- och militieombudsmännens
verksamhet den 1 januari—den 27 mars 1968, dels
riksdagens ombudsmäns verksamhet den 28 mars—den 31 december 1968.

År 1965 avgav 1963 års JO-utredning betänkandet »Riksdagens justitieombudsmän»
(SOU 1965:64). I betänkandet föreslogs olika organisatoriska
och andra åtgärder med syfte att minska belastningen på JO och MO och
att effektivisera ämbetenas verksamhet. Under den remissbehandling som
följde tillkom alternativa förslag bl. a. i fråga om antalet ombudsmän och
arbetsfördelningen mellan de olika ombudsmännen. I prop. 1967:32 redovisade
Kungl. Maj:t materialet och föreslog riksdagen att pröva de olika
förslagen till omorganisation av justitie- och militieombudsmannaämbetena.
På förslag av sammansatt konstitutions- och första lagutskott (1967:1)
beslöt riksdagen den 14 december 1967, att riksdagens ombudsmän skall
vara tre och bilda ett gemensamt ämbete. Envar skall bära titeln justitieombudsman
och den gemensamma organisationen kallas Riksdagens ombudsmannaexpedition.
Som riktlinjer för arbetsfördelningen mellan ombudsmännen
skulle gälla att en ombudsman borde öva tillsyn över vårdområdet,
omfattande främst barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården, socialvården,
sjukvården och kriminalvården, samt över angränsande områden
främst socialförsäkringen. En ombudsman borde ha tillsyn över försvaret
samt taxerings- och uppbörds väsendet. Den tredje ombudsmannen borde
svara för civilförvaltningen i övrigt, bl. a. utbildningsväsendet, plan- och
byggnad sväsen de t och lantmäteriväsendet, ävensom ärenden angående allmänna
handlingars offentlighet. Tillsynen över domstolarna samt åklagar-,

1* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

polis- och exekutionsväsendet förutsattes delad mellan de två sistnämnda
ombudsmännen. För de tre ombudsmännen skulle finnas två ställföreträdare.
Riksdagen beslöt vidare att inrätta ett samrådsorgan inom riksdagen
för att stå ombudsmännen till buds för överläggning om frågor av organisatorisk
art. Slutligen antog riksdagen en ny instruktion för riksdagens
ombudsmän, vilken utfärdades den 29 december 1967 och intogs dels i
Svensk författningssamling (1967:928) och dels i Riksdagens författningssamling
(1968:2). Den nya ordningen skulle träda i funktion dagen efter
den då val av ombudsmän förrättats under 1968 års riksdag.

Sådant val ägde rum den 27 mars 1968.1 protokollet över valförrättningen
konstaterades först att militieombudsmannen Hugo Henkow enligt övergångsbestämmelserna
till den nya instruktionen för riksdagens ombudsmän
vid instruktionens ikraftträdande blev justitieombudsman med de arbetsuppgifter
som angivits för den andre av de tre justitieombudsmännen. Vid
härefter företaget val befanns valmännen ha utsett såsom ombudsman
att öva tillsyn över vårdområdet dittillsvarande justitieombudsmannen
Alfred Bexelius och såsom ombudsman att öva tillsyn över civilförvaltningen
i övrigt m. m. justitierådet Ulf Lundvik, vilken på egen begäran den 29
mars 1968 av Kungl. Maj:t entledigades från sin justitierådstjänst. Vid val
av ställföreträdare befanns valmännen ha utsett hovrättsrådet Gunnar
Thyresson och hovrättsrådet Gustaf Petrén. Thyresson utsågs därvid till
personlig ställföreträdare för ombudsmännen Henkow och Lundvik, medan
Petrén utsågs att vara personlig ställföreträdare för ombudsmannen Bexelius.

I enlighet med instruktionen för riksdagens ombudsmän började de tre
ombudsmännen sin verksamhet dagen efter valet, dvs. den 28 mars 1968.
Eu av de första uppgifterna blev att närmare bestämma arbetsfördelningen
mellan ombudsmännen. Detta skedde på grundval av de riktlinjer som angivits
i förutnämnda utskottsutlåtande. I samråd med det nyinrättade samrådsorganet,
som antagit benämningen riksdagens JO-delegation, beslöts
emellertid några smärre avvikelser.

Sålunda vidtogs den omfördelningen att till justitieombudsmannen Bexelius’
tillsynsområde överfördes plan- och byggnadsväsendet samt ärenden
angående allmänna handlingars offentlighet. Vidare hänfördes exekutionsväsendet
i dess helhet till justitieombudsmannen Lundviks tillsynsområde.
Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna i övrigt framgår av den
arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition som efter samråd
med riksdagens JO-delegation fastställdes av ombudsmännen den 16 maj
1968 och som fogats som bilaga 1 till denna ämbetsberättelse.

I fråga om personalorganisationen, ombudsmännens ledigheter samt ställföreträdarnas
tjänstgöring hänvisas till en såsom bilaga 2 till ämbetsberättelsen
fogad särskild redogörelse. Det förtjänar emellertid att nämnas redan
här, att ställföreträdarna i den nya organisationen förutom vid ombuds -

männens semestrar tagits i anspråk också för vissa dubbleringar men att
sådana dubbleringar inte förekommit under mer än sammanlagt 42 dagar.
Det bör vidare upplysas att samråd med riksdagens JO-delegation ägt rum
inte bara i samband med arbetsordningens utarbetande — vid sammanträde
den 14 maj 1968 — utan också vid ett sammanträde den 23 oktober 1968.
Vid sistnämnda tillfälle genomgicks statförslaget för riksdagens ombudsmannaexpedition
för budgetåret 1969/70. Dessutom lämnades redogörelse
för ställföreträdarnas tjänstgöring och behandlades viss fråga om pressens
publicering av ombudsmännens skrivelser.

I fråga om de under år 1968 anhängiga ärendena antecknas.

J ustitieom budsmannen

Balans från år 1967 ........................................ 447

Nya ärenden 1.1—27.3.1968

Administrativa ärenden.................................... 8

Remisser och andra skrivelser från myndigheter.............. 4

Klagomål och andra framställningar från enskilda............ 504

Initiativärenden i anledning av inspektioner o. d............... 0

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar................ 6

Summa balanserade och nya ärenden.......................... 969

Härav avgjorda 1.1—27.3.1968 .............................. 442

Balans den 27.3.1968 ........................................ 527

Militieombudsmannen

Balans från år 1967 ........................................ 129

Nya ärenden 1.1—27.3.1968

Administrativa ärenden ................................... 5

Remisser och andra skrivelser från myndigheter.............. 4

Klagomål och andra framställningar från enskilda............ 34

Initiativärenden i anledning av inspektioner o. d............. 77

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar................ 1

Summa balanserade och nya ärenden.......................... 250

Härav avgjorda 1.1—27.3.1968 ............................... 129

Balans den 27.3.1968 ........................................ 121

Riksdagens ombudsmän

Balans den 28.3.1968 ........................................ 648

Nya ärenden 28.3—31.12.1968

Remisser och andra skrivelser från myndigheter.............. 21

Klagomål och andra framställningar från enskilda............ 1 582

Initiativärenden i anledning av inspektioner o. d............... 386

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar................ 24

Summa balanserade och nya ärenden.......................... 2 661

Härav avgjorda 28.3—31.12.1968 ............................ 2 084

Balans den 31.12.1968 ....................................... 577

Månadsvis översikt över ärendena:

1—27 mars
28 mars—30 april

maj ............

juni ............

juli ............

augusti .........

september ......

oktober ........

november ......

december ......

Nya	Avgjorda	Balans
643	571	648
214	221	641
181	227	595
182	165	612
208	232	588
192	205	575
273	247	601
226	215	612
272	261	623
265	311	577
2 656	2 655

Av ärendena i balans den 31 december 1968 var omkring 400 ärenden
föremål för remissförfarande eller annan utredning, varför 177 ärenden var
beroende på prövning, vilket ungefärligen motsvarar det antal ärenden som
avgörs under en månad.

Det sammanlagda antalet nya klagoärenden under år 1968,2 120 ärenden,
innebär vid en jämförelse med motsvarande siffror för JO- och MO-ämbetena
under år 1967 en ökning med över 200 ärenden eller omkring 10 %. Det
förtjänar särskilt anmärkas att det i starkt ökad utsträckning förekommit
att enskilda personer givit in tidningsartiklar och begärt JO:s ingripande
mot myndigheter vilkas åtgärder diskuterats eller eljest skildrats i artiklarna.
Antalet initiativärenden har vid jämförelse med år 1967 gått ned
med 314 ärenden. Förhållandet sammanhänger med att försvarets myndigheter
i enlighet med riktlinjerna för den nya organisationen i vissa hänseenden
inspekterats i mera begränsad omfattning än under MO-ämbetets
tid.

Enligt sammanställningarna över ärendena avgjordes under år 1968 sammanlagt
2 655 ärenden. Av dessa utgjordes 2 127 av klagoärenden samt 472
av inspektions- och andra initiativärenden. Härtill kom 56 såsom administrativa
ärenden diarieförda saker.

Beträffande de avgjorda administrativa ärendena hänförde sig 47 ärenden
till personal- och organisationsfrågor m. m., medan 9 ärenden avsåg remisser
från Kungl. Maj:t eller statsråd. Remisserna besvarades genom följande utlåtanden.

JO Bexelius:

1) Över parlamentariska nämndens i Wennerström-affären utlåtande rörande
handläggningen av säkerhetsfrågor;

2) Över promemoria beträffande frågan om de omorganiserade hushållningssällskapen
skall omfattas av kommunaltjänstemannalagen den 3
juni 1965 och lagen den 3 december 1965 om ställföreträdare för kommun
vid vissa avtalsförhandlingar m. m.;

3) Över betänkande angående justitieråds, regeringsråds och justitiekanslerns
arbetsrättsliga ställning;

4) Över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande »Förvaltningsrättskipning»; 5)

Över promemoria angående formulär till dom i brottmål; samt

6) Över promemoria angående författningsändringar med anledning av förekommande
dröjsmål med rättspsykiatriska undersökningar.

MO Henkow:

1) Över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande »Officerare
som konsulenter inom försvarets personalvård»; samt

2) Över betänkande angående justitieråds, regeringsråds och justitiekanslerns
arbetsrättsliga ställning.

JO Lundvik:

Över tjänstebegreppsutredningens promemoria »Oavsättligheten inom statsförvaltningen»
.

Flertalet av remissutlåtandena återges i det följande i ämbetsberättelsen.
Några av utlåtandena har dock inte ansetts vara av så allmänt intresse
att de bort tryckas i berättelsen och har därför utelämnats.

Tablå över utgången i de under år 1968 hos justitieombudsmannen, militieombudsmannen
och riksdagens ombudsmän avgjorda klagoärendena

Sakområde	Awisn. eller av-görande utan sär-skild ut-redning	Överläm-nande enl. 9 § instr.	Avgjor-da efter utredn. utan att fel fun-nits	Erinran el. annan kritik	Åtal eller discipli-när be-straff-ning	Fram- ställning till Kungl. Maj :t	Summa ärenden
Domstolsväsendet ............	70		139	19		i	229
Åklagarväsendet .............	38	15	68	6			127
Polisväsendet; brottsutredning	33	9	95	15			152
Polisväsendet; övrigt ........	23	6	47	6			82
Kriminalvården ..........----	24,	30	197	26	i		278
Försvarsväsendet ............	22	1	69	29	3		124
Bama- och ungdomsvården	10		52	9			71
Socialhjälp och åldringsvård ..	9		26	4	1		40
Nykterhets- och narkomanvård	2		14	5		i	22
Sjukvård ....................	41	9	82	12			144
Allmän försäkring ............	11		13	1			25
Hälsovård m. m.............	20		37	5		i	63
Byggnads- och vägärenden ....	10		27	8			45
Exekutionsväsendet ..........	13		4S	12			73
Kommunal självstyrelse ......	30	1	39	11	1		82
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden ........	29	2	51	13		i	96
Taxerings- och uppbördsväsen-
det .......................	31		40	24			95
Utbildnings-, kultur-, kyrkofrå-
gor m. m..................	26	2	56	10			94
Jordbruksärenden ............	9		28	3			40
Handelsärenden ..............	1		5	1			7
Inrikesärenden ...............	13	i	24	1	1		40
Övriga förvaltningsärenden .. .	11		17	4			32
Skrifter med oklara yrkanden	49						49
Frågor utanför kompetensområ-
det .......................	117						117
Summa ärenden	642	76	1 174	224	7	4	2127

Tablå över utgången i de under år 1968 hos justitieombudsmannen, militieombudsmannen
och riksdagens ombudsmän avgjorda inspektions- och övriga
initiativärendena

Sakområde	Avgjorda efter utredn. utan slutlig anledning till kritik	Erinran el. annan kritik	Åtal eller disciplinär bestraffning	Framställn. till Kungl. Maj :t	Summa ärenden
Domstolsväsendet ............	28	43			71
Åklagarväsendet .............	S	8			16
Kriminalvården ..............	6				6
Försvarsväsendet ............	123	93			216
Barna- och ungdomsvården	3	21		i	25
Socialhjälp och åldringsvård ..	2	2			4
Nykterhets- och narkomanvård	4	7			11
Sjukvård ....................		1			1
Hälsovård m. m.............		1			1
Exekutionsväsendet ..........	1	2			3
Kommunal självstyrelse ...... Övriga länsstyrelse- och kom-	4	5			9
munikationsärenden ........ Taxerings- och uppbördsväsen-	5	4			9
det ....................	21	45			66
Övriga förvaltningsärenden .. .	20	14			34
Summa ärenden	225	246		i	472

Framställningarna till Kungl. Maj:t har avsett:

1) Ersättning av allmänna medel till importör, som lidit skada till följd
av dröjsmål från medicinalstyrelsens sida och fel från tullverkets sida;

2) Införande av möjlighet för expropriationsdomstol att tillerkänna markägare
förskott å rättegångskostnad i expropriationsmål;

3) Olägenheter ur vårdsynpunkt vid samtransporter av fångar och alkoholmissbrukare; 4)

Ändring av barnavårdslagen i syfte att barnavårdsnämnds förhandsgranskning
av ifrågasatt fosterhem skall kunna överprövas; samt

5) Tillståndsgivningen avseende drosktrafik i Stockholm.

De under år 1968 beslutade åtalen har riktats

1) mot en föreståndarinna för ett ålderdomshem för åsidosättande av tjänsteplikt
genom att inlåta sig i affärstransaktion med en patient på hemmet; 2)

mot en förvaltare vid en kustradiostation för onykterhet i tjänsten
in. m.;

3) mot sju tjänstemän hos ett landsting för åsidosättande av tjänsteplikt
i samband med upphandling m. m.;

4) mot en överstelöjtnant och en major för åsidosättande av tjänsteplikt
genom obehörigt förfogande över kronans materiel m. m.; samt

5) mot en överste för åsidosättande av tjänsteplikt i samband med anordnande
av en fältarbetskurs.

Åtgärderna för disciplinär bestraffning har avsett

1) en anstaltsdirektör vid en fångvårdsanstalt angående underlåtenhet att
föra körjournal vid tjänsteresor m. m.; samt

2) en förste polisassistent angående vårdslöst handhavande av hemliga
handlingar.

Erinringarna och övrig kritik har avsett fel som antingen visserligen utgjort
tjänstefel men ej varit av så allvarlig art att straff varit påkallat eller
varit så bagatellartade att de legat utanför området för straffbarhet. Många
av de avgöranden som innefattat kritik av något slag återges i det följande
i ämbetsberättelsen. Sammanfattningsvis kan sägas att kritiken hänför sig
till åsidosättande av olika handläggningsföreskrifter, såsom föreskrifter om
jäv, kommunicering, andra utredningsåtgärder, beslutsmotivering, protokoll-
och diarieföring, eller felaktig tolkning eller tillämpning av materiella
författningsföreskrifter. I åtskilliga fall har anledning förekommit att anmärka
på sakligt omotiverade dröjsmål i handläggningen av ärenden. Vidare
har tjänstemän i några fall måst erinras om sin skyldighet att vinnlägga
sig om ett gott uppträdande mot enskilda och att använda ett städat
språk. Beträffande polismän och andra tjänstemän med befogenhet att
bruka tvångsmedel har i några fall konstaterats att mera våld brukats än
nöden krävt. På vårdområdet har klagoärendena givit upphov till kritik
mot behandlingen i vissa fall av intagna. Klagoärendena har vidare några
gånger uppdagat kompetensöverskridanden eller obehörig passivitet från
tjänstemäns sida i form av underlåtenhet att besvara framställningar eller
att ingripa till enskilds stöd, hjälp eller skydd. Påträffade fel och försummelser
har emellertid, bortsett från dem som föranlett åtal eller disciplinär
bestraffning, inte varit av allvarligare beskaffenhet.

Den möjlighet 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att överlämna
klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande har som
framgår av tablån utnyttjats i 76 ärenden. Av dessa har 30 ärenden överlämnats
till kriminalvårdsstyrelsen, 8 ärenden till socialstyrelsen, 6 ärenden
till riksåklagaren, 13 ärenden till länsåklagare, 4 ärenden till länsstyrelse
och 5 ärenden till polischef.

Beträffande de ärenden, som avvisats eller eljest ej föranlett särskild åtgärd,
kan nämnas 11 ärenden avseende klagomål över taxering, vilka avvisats
på grund av stadgandet i 113 § regeringsformen om taxeringsmäns
frihet från ansvar för taxeringsbesluts innehåll.

I anslutning till tablån över initiativärenden kan också antecknas följande
beträffande vilka myndigheter som inspekterats under år 1968.

JO Bexelius har under år 1968 inspekterat

rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning,
rådhusrätten i Kalmar,

länsstyrelsen i Gotlands län samt länsnykterhetsnämnden och länsarkitekten
i nämnda län,

barnavårds-, nykterhets- och socialnämnderna i Visby stad och Lärbro
kommun,

socialbyrån i Solna stad,
barnavårdsnämnden i Genarps kommun,
fångvårdsanstaltema i Visby och Lärbro,
skyddskonsulenten i Visby distrikt,
övervakningsnämnden i Ystad,

S:t Lars sjukhus i Lund och S:t Olofs sjukhus i Visby samt
erkända vårdanstalterna Holmahemmet och Västerbyhemmet.

JO Henkow har under år 1968 inspekterat

försvarets sjukvårdsstyrelse,

Västra militärområdet,

Skövde försvarsområde,

Skaraborgs regemente med pansartruppskolan,

Livregementets husarer,

Göta trängregemente med arméns underhållsskola,

Göta signalregemente med arméns fallskärmsjägarskola,

Västgöta flygflottilj,

Hallands regemente med infanteriets kadett- och aspirantskola,

Hallands flygkår,

Skånska flygflottiljen,

krigsflygskolan med förberedande fältflygarskolan,

Svea ingenjörregemente med arméns fältarbetsskola och ingenjörtruppernas
kadett- och aspirantskola,

Nedre Norrlands militärområde,

Östersunds försvarsområde,

Jämtlands fältjägarregemente,

Norrlands artilleriregemente,

Jämtlands flygflottilj,

Södra skånska regementets förläggningar i Ystad och Revingehed,

Malmö försvarsområde,

Skånska luftvärnsregementet,

Malmö marina bevakningsområde,

Skövde, Hallands södra, Södra Åsbo och Bjäre samt Norra Åsbo domsagor,
rådhusrätten i Halmstad,
länsåklagarmyndigheten i Hallands län,

åklagarmyndigheterna i Skövde, Halmstads och Ängelholms åklagardistrikt,
länspolischefen i Hallands län,

polismyndigheterna i Halmstads och Ängelholms polisdistrikt,
länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län samt

lokala skattemyndigheterna i Halmstads, Ängelholms, Klippans, Östersunds,
Jämtlands läns norra, Jämtlands läns södra, Malmö, Ystads,
Trelleborgs, Lunds, Landskrona och Hälsingborgs fögderier.

JO Lundvik har under år 1968 inspekterat

rikets allmänna kartverk,
lantmäteristyrelsen,

överlantmätarna i Stockholms, Södermanlands och Västerbottens län,
distriktslantmätarna i Nyköpings och Umeå distrikt,

Nedre Norrbygdens vattendomstol,

länsstyrelsen i Västerbottens län samt lantbruksnämnden, länsbostadsnämnden,
länsnykterhetsnämnden, länsarbetsnämnden, skogsvårdsstyrelsen,
vägförvaltningen, länsarkitekten och länsskolnämnden i nämnda län,
universitetet i Umeå,
socialhögskolan i Umeå,
förskoleseminariet i Umeå,
skolstyrelsen i Umeå,
studiemedelsnämnden i Umeå,
stadsbiblioteket i Umeå,

fångvårdsanstalten och allmänna häktet i Umeå,
övervakningsnämnden i Umeå,
statens skyddskonsulent i Umeå distrikt,
polismyndigheten i Umeå polisdistrikt samt
kronofogdemyndigheten i Umeå kronofogdedistrikt.

Ställföreträdande JO Thyresson har under år 1968 för JO Lundvik inspekterat Solna

och Nyköpings domsagor samt
rådhusrätten i Eskilstuna

JO Bexelius och JO Lundvik har vid de av dem företagna inspektionerna
i viss utsträckning ägnat uppmärksamhet även åt frågor som enligt arbetsordningen
ankommit på annan ombudsman än den inspekterande. Protokollsutdrag
rörande vad därvid iakttagits har i åtskilliga fall överlämnats
till vederbörande ombudsman för beaktande.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården, beskaffenheten av förläggningsoch
fritidslokaler för de värnpliktiga, mathållningen och personalvården.
Besök har avlagts vid militärhäktena. Granskningen av de judiciella hand -

lingama har omfattat disciplinmålsprotokoll, tillrättavisningsförteckningar
och andra handlingar som har avseende å den militära straff- och processlagstiftningen
samt därtill anknytande föreskrifter. De värnpliktiga ledamöterna
i förbandsnämnderna har beretts tillfälle att framföra synpunkter
varjämte upplysningar inhämtats från personalvårdskonsulenter och -assistenter.

Försvarets arrestantkort har under år 1968 granskats i vanlig ordning
först på MO-expeditionen den 1 januari—den 27 mars och därefter på riksdagens
ombudsmannaexpedition. Granskningen, som omfattat sammanlagt
omkring 3 300 kort, har föranlett upptagande av 49 särskilda initiativärenden.

Under år 1968 har liksom tidigare år ett stort antal besökare från andra
länder mottagits av ombudsmännen.

Besökarna har kommit från Amerikas Förenta Stater, Canada, Ghana,
Grekland, Indien, Irländska republiken, Israel, Jamaica, Japan, Mauritius,
Pakistan, Ungern och Västtyskland. Skriftliga förfrågningar från andra
länder, bl. a. Frankrike, Nederländerna och Schweiz, har mottagits och
besvarats. Bland de mera officiella besöken märks det som gjordes av ordföranden
och sekreteraren i Ghanas »Expediting Committee», en nämnd för
prövning av medborgares klagomål. Vidare kan nämnas besök av en grupp
»Civil Liberties Commissioners» från Japan och av »The Commission on
Administration of Justice in Criminal and Penal Matters» från Quebec i Canada.
Det bör också omtalas att Mauritius’ minister för »local government
and cooperative development» besökte riksdagens ombudsmannaexpedition
för att diskutera möjligheterna att till det nyinrättade ombudsmannaämbetet
i Mauritius förvärva en svensk jurist. Bland de större studiebesöken
kan nämnas ett som gjordes av »Eine Gruppe der Studienstiftung des deutschen
Volkes und des Instituts för politische Wissenschaft der Universität
Miinchen».

JO Bexelius har under besök i Belgien den 24—26 april 1968 föreläst om
ombudsmannainstitutionen inför flamländska advokatsamfundet i Bryssel,
vid universitetet i Louvain och inför Centre Interuniversitaire de droit public
i Bryssel. Vidare har JO Bexelius på anmodan av UD besökt USA under
tiden den 9—20 oktober 1968 och därvid deltagit i en av The American
Assembly anordnad tredagarskonferens i Detroit om ombudsmannainstitutionen
ävensom föreläst härom bl. a. vid University of Michigan, Eastern
Michigan University och Columbia University of New York.

Såsom bilagor till denna skrivelse med tillhörande redogörelse för ärenden
av mera allmänt intresse fogas dels arbetsordningen för riksdagens ombudsmannaexpedition
(bil. 1), dels en redogörelse för justitieombudsmännens
och deras ställföreträdares tjänstgöring samt för personalorganisationen

(bil. 2), dels en förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl.
Maj:t under år 1968 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen
före den 1 januari 1968 (bil. 3), dels ett sakregister till denna ämbetsberättelse
(bil. 4) och dels en kortfattad redogörelse på engelska för innehållet
i ämbetsberättelsen (bil. 5).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i januari 1969

ALFRED BEXELIUS HUGO HENKOW ULF LUNDVIK

Bertil Wennergren

I. Domstolar m. m.

Domstolar

Framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott å rättegångskostnad i expro priationsmål -

I en den 9 juli 1968 till Konungen avlåten skrivelse anförde JO Bexelius
följande.

kfter framställning av flygförvaltningen förordnade Kungl. Maj:t genom
beslut den 8 november 1963 att vissa områden från dåvarande fastigheten
Danbyholm 3“ m. fl. fastigheter i Björkviks socken, Södermanlands län,
skulle för försvarsändamål avstas till kronan i den ordning lagen om expropriation
stadgar.

Genom en den 7 augusti 1964 till Nyköpings domsagas expropriationsdomstol
ingiven ansökan om stämning å kaptenen Ingvar Bernström m. fl.
fullföljde kronan frågan om expropriation. Expropriationsdomstolen meddelade
dom i malet den 26 maj 1967. Bernström och medparter vädjade
mot domen, varjämte kronan anslutningsvis anförde vad däremot. Målet
är för närvarande beroende på hovrättens prövning.

I en den 8 november 1966 till JO-expeditionen inkommen skrift anförde
Bernström bl. a. följande. Målet var mycket omfattande. Jordägarna hade
nödgats anlita juridisk hjälp samt ett stort antal andra sakkunniga för att
kunna utföra sin talan. De uppkomna kostnaderna, som översteg 150 000
kr., krävde betalning inom relativt kort tid. Jordägarna hade därför hemställt
att kronan skulle utge visst belopp å conto men hade erhållit det beskedet,
att någon utbetalning inte kunde medgivas, innan domen vunnit
laga kraft. För att kunna tillvarataga sina intressen mot kronan i expropriationsmål
måste sålunda jordägare disponera över betydande privat
kapital. Den jurist som biträdde jordägarna hade anmält behov av att anlita
ytterligare sakkunniga. Då Bernström icke medvetet ville taga risken
av att komma på obestånd, kunde han icke längre föra sin talan med tillvaratagande
av de möjligheter till bevisning som lagen gav. Av det sagda
följde att varje manads dröjsmål med handläggningen ensidigt gynnade
den ena parten i detta fall kronan — som förfogade över obegränsade
resurser, att med vidlyftiga utredningar belasta handläggningen, varigenom
svårigheterna för fastighetsägaren att föra sin talan ökade. Då Bernström
bedömde det som ett allmänt rättssäkerhetsintresse att i dessa sam -

manhang tillämplig lagstiftning översågs, ansåg han sig böra anmäla förhållandet
för JO.

Efter remiss inkom Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och Föreningen Sveriges stadsdomare med yttranden. Bernström
bereddes därefter tillfälle att avgiva påminnelser.

I de avgivna yttrandena anfördes i huvudsak följande.

Sveriges advokatsamfund:

Utredningsarbetet i expropriationsmål är ofta omfattande och tidsödande.
Det är inte ovanligt att tiden mellan stämning och huvudförhandling uppgår
till ett par år. Visserligen torde det vara ganska sällsynt att svarandens
kostnader i första instans uppgår till så höga belopp som 150—200 000
kronor, men kostnader i storleken 50—100 000 kronor är ganska vanliga.
Det är givet att en enskild fastighetsägare ofta saknar möjlighet att efter
hand betala kostnadsräkningar från rättegångsombud och anlitade sakkunniga.
Konsultföretag, som ofta anlitas i expropriationsmål, brukar fakturera
sitt arbete en gång i månaden och förväntar sig i allmänhet att likvid
för fakturorna inflyter inom icke alltför lång tid.

Styrelsen finner med hänsyn till dessa förhållanden att ett behov föreligger
av att i expropriationsmål skapa möjlighet för domstolen att tillerkänna
part ersättning för rättegångskostnader redan innan dom meddelats.
Bestämmelserna i 11 kap. 66 § 4 mom. vattenlagen, 4 § punkt 4 lagen den
1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt samt 86 a § konkurslagen
bör därvid kunna vara vägledande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar:

Enligt gällande regler om rättegångskostnader i expropriationsmål skall
den exproprierande ersätta fastighetsägaren hans rättegångskostnad vid
expropriationsdomstolen, såvida inte kostnaden uppkommit genom försumlig
processföring eller eljest är oskälig. Beslut angående rättegångskostnaden
meddelas då målet avgöres. Någon bestämmelse, som ger domstolen
rätt att under rättegången förordna om förskott å kostnadsersättningen,
finns inte. I detta avseende skiljer sig expropriationslagen från vad som gäller
enligt vattenlagen (11 kap. 66 § 4 mom.) och lagen om ersättning för mistad
fiskerätt m. m. (4 §). Dessa båda lagar öppnar nämligen möjlighet för
vattendomstolen resp. fiskevärderingsnämnden att i avvaktan på det slutliga
avgörandet tillerkänna part ersättning för rättegångskostnad.

Åtskilliga expropriationsmål är av vidlyftig och komplicerad natur. Det
är inte ovanligt att lång tid förflyter från det ett mål anhängiggöres och
till dess det avgöres, och medan processen pågår vid expropriationsdomstolen
måste jordägaren ofta för att bevaka sin rätt vidkännas betydande
kostnader, som slutligen skall gäldas av hans motpart. Det måste antagas,
att vissa fastighetsägare saknar resurser att betala dessa kostnader efter
hand som de uppkommer. Hur vanliga dessa fall är undandrar sig styrelsens
bedömande men styrelsen finner från allmänna utgångspunkter motiverat,
att expropriationsdomstol ges möjlighet att tillerkänna fastighetsägaren
förskott å rättegångskostnaden, när skäl därför prövas föreligga med
hänsyn till kostnadens storlek och rättegångens varaktighet m. m. En utredning
i denna fråga synes lämpligen kunna infogas i den sittande expropriationsutredningens
uppdrag.

Föreningen Sveriges stadsdomare:

I cirkulärskrivelse till rikets samtliga rådhusrätter har styrelsen anmodat
dessa att till styrelsen inkomma med sina synpunkter på frågan. Samtliga
rådhusrätter har besvarat skrivelsen. Av svaren kan utläsas, att något påtagligt
behov av att kunna före domen tillerkänna part ersättning för rättegångskostnad
i mal av det slag, som det här är fråga om, icke förmärkts.

I sina uttalanden har dock ett tiotal rådhusrätter anmärkt, att, även
om behovet icke varit påtagligt, så får det likväl anses påkallat med en lagstiftning
av ifrågasatt innehåll. Det har därvid från de flesta håll framhållits
att vissa advokater specialiserat sig på expropriationsmål och att
dessa sysslat så länge med dylika mål att arvoden för slutförda uppdrag
successivt inflyter allt eftersom domarna i målen vinner laga kraft. Det arvodeslösa
initialskedet är således för deras del överståndet. Stora svårigheter
föreligger emellertid att intressera nya krafter för denna typ av mål,
eftersom få har lust eller möjlighet att vänta — ibland årsvis — på sina
arvoden. Någon rådhusrätt har emellertid betraktat just det förhållandet,
att endast ett fåtal advokater sysslar med mål av denna art såsom en fördel,
eftersom dessa kräver en speciell erfarenhet. Från ett par rådhusrätter
har man särskilt pekat pa att kostnaderna för anlitandet av sakkunniga
ofta är betydande och att svårigheter kan uppkomma för enskilda parter
att anlita dylika, eftersom dessa oftast inte nöjer sig med att vänta på sina
arvoden tills målet är avgjort. Avsaknaden av möjlighet att erhålla förskott
kan alltså — om parten själv saknar möjlighet att i förväg betala
anlitade sakkunniga — leda till rättsförlust för honom. I samband härmed
har det dock också framhalhts, att det ofta kan vara svårt för en expropriationsdomstol
att på ett tidigt stadium av rättegången avgöra, huruvida utredning
i visst hänseende är påkallad för tillvaratagande av parts rätt.

Vad ovan anförts vill styrelsen åberopa såsom eget yttrande med det tilllägget
att styrelsen i och för sig icke har något att erinra mot den föreslagna
lagändringen, därest behov därav framkommer i annan ordning''

11 kap. 66 § 4 mom. vattenlagen ger vattendomstol möjlighet att, när särskilda
skäl är därtill, tillerkänna part ersättning för rättegångskostnader
utan hinder av att hans talan ännu icke blivit slutligen prövad. Ett liknande
stadgande har upptagits även i 4 § 1950 års lag om mistad fiskerätt. Om
skäl är därtill, äger sålunda fiskevärderingsnämnd, i avvaktan på måls avgörande,
förordna att förskott skall utgå i avräkning på ersättning för rättegångskostnader.
Enligt 86 a § konkurslagen må vidare rättens ombudsman
och förvaltaren under vissa förhållanden tillerkännas skäligt belopp
att utgå i avbidan pa att arvode slutligen bestämmes. I expropriationslagen
finnes däremot icke några bestämmelser, som ger expropriationsdomstol
möjlighet att innan målet avgöres tillerkänna part ersättning för rättegångskostnad.
Ej heller i rättegångsbalken, som enligt 13 § expropriationslagen
är tillämplig i expropriationsmål, finnes några dylika bestämmelser.

I expropriationsmål finner sig fastighetsägare ofta nödsakad att för tillval
atagande av sin rätt verkställa omfattande och kostsamma undersök -

ningar. Rättegångskostnaderna i dylika mål kan därför stiga till betydande
belopp. Advokatsamfundet har uppgivit att kostnader på 50 000—

100 000 kr. är ganska vanliga i sådana mål. Det ligger i sakens natur att det
ofta kan vara svårt för en fastighetsägare att förskottera dylika belopp.
Det är härvid att märka att fastighetsägaren inte kan påräkna att dröja
med betalningen för särskilda undersökningar, intill dess målet avgjorts och
betalning erlagts av den exproprierande.

Såsom remissinstanserna framhållit är det icke ovanligt att lång tid förflyter
från det ett expropriationsmål anhängiggöres och till dess det avgöres.
Så t. ex. uppgick i förevarande mål tiden mellan stämningsansökans
ingivande och expropriationsdomstolens dom i målet till mer än 2 % år.
Även om jag vid flera tillfällen uppmärksammat att handläggningen av
expropriationsmål tenderar att draga onödigt långt ut på tiden, ligger det i
sakens natur att utredningen av dessa ofta vidlyftiga och komplicerade mål
stundom blir mycket långvarig utan att fördenskull domstolen eller parterna
kan sägas ha åsidosatt krav på nödig skyndsamhet.

Det är med hänsyn härtill icke rimligt, att en jordägare skall nödgas avvakta
dom i målet, innan han kan få ersättning för sina kostnader. Även
om i vissa fall möjlighet kan föreligga för jordägaren att erhålla fri rättegång,
så innebär detta icke någon lösning av problemet, då ej heller lagen
därom innehåller erforderliga bestämmelser om utbetalande av förskott å
ersättningar till ombud och sakkunniga.

Avsaknaden av möjlighet att erhålla förskott å rättegångskostnader, som
slutligt skall gäldas av den exproprierande, torde sålunda kunna medföra
att jordägaren i vissa fall måste helt eller delvis avstå från egna utredningar
eller kontroll av den exproprierandes utredningsmaterial, vilket innefattar
risk för rättsförlust för honom. Detta är ägnat att inge allvarliga betänkligheter.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att i expropriationslagen bör
införas bestämmelse som ger expropriation sdomstol möjlighet att tillerkänna
jordägare förskott å rättegångskostnad, när skäl därtill prövas föreligga
med hänsyn till kostnadens storlek och rättegångens varaktighet.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed — med överlämnande av handlingarna
i ärendet — framlägga här berörda spörsmål för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Kungl. Maj:t förordnade genom beslut den It oktober 1968, att JO:s
skrivelse skulle överlämnas till expropriationsutredningen att beaktas vid
fullgörande av dess uppdrag.

Stämning i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig för
rättegång. Fel har även begåtts genom att käromålet under förberedelsen
avvisats efter föreläggande om komplettering
av stämningsansökningen

Fru Johanna Jansson, född Nilsson, från Gåsborn avled den 29 december
1961 och efterlämnade såsom dödsbodelägare barnen Werner Jansson,
Ragnhild Åberg, Rut Jansson och Carl Jansson. Sedan Östersysslets häradsrätt
förordnat att egendomen i dödsboet skulle avträdas till förvaltning
av boutredningsman och utsett kamreraren Bertil Bremberg, Filipstad, att
i sådan egenskap handha förvaltningen, förrättade Bremberg delarvskifte
den 4 april 1964, avseende bl. a. i boet ingående fast egendom. Därvid tillskiftades
Ragnhild Åberg den fasta egendomen. Carl Jansson klandrade
arvskiftet vid häradsrätten och yrkade att detta måtte undanröjas med förordnande
att den fasta egendomen vid nytt skifte skulle tilldelas honom.
Genom dom den 7 maj 1965 undanröjde häradsrätten arvskiftet och återförvisade
ärendet till Bremberg för nytt arvskifte samt föreskrev att den
fasta egendomen skulle tillskiftas Carl Jansson. Sedan övriga dödsbodelägare
vädjat mot domen, ändrade hovrätten för Västra Sverige genom dom
den 11 november 1965 på det sätt häradsrättens dom att hovrätten förordnade
att den fasta egendomen skulle tillskiftas Ragnhild Åberg. Enligt
Ivungl. Maj:ts beslut den 14 december 1966 skulle hovrättens dom stå fast.

I en den 28 april 1967 till häradsrätten inkommen stämningsansökan
anförde Carl Jansson att han överklagade ett den 28 januari 1967 verkställt
skifte mellan dödsbodelägarna efter Johanna Jansson och anhöll att senare
få ange grunderna för sin talan. Sedan häradsrätten förelagt Carl Jansson
att komplettera ansökningen med angivande av motparter, det yrkande
som framställdes och de omständigheter varå talan grundades, inkom Carl
Jansson den 19 maj 1967 med en skrift. I denna angav han Werner Jansson,
Ragnhild Åberg och Rut Jansson såsom motparter och yrkade att »mina
ekonomiska anspråk i bouppteckningen ånyo prövas och att fastigheten
tillskiftas mig». I övrigt berördes i skriften en fråga om polisutredning
varjämte Carl Jansson anförde att »min information till min advokat»
på grund av sjukdom ej blivit riktig och att omständigheterna kring boutredningen
därför var mycket tvivelaktiga. Häradsrätten utfärdade därefter
stämningar å de såsom motparter uppgivna dödsbodelägarna med föreläggande
att inkomma med skriftligt svaromål. Vid stämningarna fogades
endast Carl Janssons till häradsrätten den 19 maj 1967 inkomna skrift.
Innan tiden för avgivande av svaromål utgått utfärdade häradsrätten
kallelser till muntlig förberedelse i målet. Svarandena inkom emellertid
genom ombud med gemensamt skriftligt svaromål, vari yrkades att häradsrätten
måtte avvisa målet eftersom Carl Janssons yrkanden redan behandlats
genom hovrättens dom den 11 november 1965. Svarandena hem -

ställde vidare att den muntliga förberedelsen måtte inställas. Häradsrätten
inställde förberedelsen och föreläde Carl Jansson att komplettera sin den
28 april 1967 inkomna ansökan med det klandrade arvskiftet vid äventyr
att ansökningen kunde komma att avvisas. Vid handläggning den 25
oktober 1967 beslöt häradsrätten att, enär Carl Jansson inte efterkommit
häradsrättens förelägganden och enär dennes talan »främst synes» gälla
frågor som avgjorts genom hovrättens dom, avvisa Carl Janssons talan.
Av Carl Jansson anförda besvär över häradsrättens beslut avvisades av
hovrätten genom beslut den 23 januari 1968. Hovrättens beslut vann laga
kraft.

I eu skrift, som inkom till JO-expeditionen den 20 februari 1968, anförde
Carl Jansson att han ej kunde komma till rätta med domstolarna, boutredningsmannen
och sina syskon ifråga om boutredningen och begärde att JO
skulle verkställa utredning.

Efter remiss inkom tingsdomaren J. Styrud, som i häradsrätten handlagt
det mål vari Carl Janssons talan avvisats genom beslutet den 25 oktober
1967, med yttranden i anslutning till inom ombudsmannaexpeditionen upprättade
promemorior. I yttrandena anförde Styrud: Det kunde ifrågasättas
om inte Carl Janssons stämningsansökan genast borde ha avvisats. Tyvärr
finns dock nästan alltid fel i de ansökningar, som enskilda personer — utan
hjälp av juridiskt biträde — inger till domstolar. Fråga uppstår då om man
skall tolka yrkandena och bestämmelserna i 42 kap. i rättegångsbalken till
förmån för sökanden, väl vetande de konsekvenser det kan innebära för
motparten. Styrud hade från sin tjänstgöring i hovrätt och som revisionssekreterare
det bestämda intrycket att avvisning skedde ytterst sällan och
att man i likartade fall som det förevarande sökte tolka till sökandens förmån;
detta för att en person inte skulle lida rättsförlust därför att han fört
sin talan själv. När Carl Janssons ansökan inkom till häradsrätten, kände
Styrud ej till att hans yrkanden tidigare prövats, vilket förhållande blev
honom bekant först genom svarandeombudets invändning härom. Av förbiseende
hade fullständiga handlingar inte fogats vid stämningen samt kallelse
till förberedelsen utsänts, oaktat tiden för ingivande av skriftligt svaromål
inte utgått. Vid den aktuella tiden hade Styrud synnerligen stor arbetsbörda
med ständigt övertidsarbete, och felen borde ses mot denna bakgrund.

Carl Jansson avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkovv i skrivelse till Styrud följande.

I 42 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) har meddelats föreskrifter om vad
käranden skall uppge i stämningsansökan i tvistemål. Enligt 3 § skall rätten,
om stämningsansökan ej uppfyller dessa föreskrifter eller eljest är ofullständig,
förelägga käranden att avhjälpa bristen. I 4 § första stycket stadgas

att stämningsansökan skall avvisas, om föreläggande att avhjälpa brist i
ansökningen ej efterkommes och bristen består däri, att ansökan ej innehaller
bestämt yrkande eller att de omständigheter, å vilka käranden grundar
sin talan, ej är tydligt angivna, eller bristen eljest är så väsentlig att
ansökan är otjänlig som grund för rättegång.

Den skrift, med vilken Carl Jansson den 19 maj 1967 inkom till häradsrätten
i anledning av föreläggandet att avhjälpa bristen i hans stämningsansökan,
innehöll inte tillräckliga uppgifter om Carl Janssons yrkande och
de omständigheter å vilka hans talan grundades. Eftersom käromålet avsåg
klander av arvskifte och följaktligen såväl yrkande som grunden härför
måste bedömas i förhållande till innehållet i detta, var det i första hand
nödvändigt att arvskiftet företeddes eller åtminstone redovisades i relevanta
delar. Då så ej skett kunde stämningsansökningen ej anses tjänlig
som grund för rättegång, och förutsättning förelåg alltså att jämlikt 42 kap.
4 § första stycket RB avvisa ansökningen. Möjlighet fanns även att på
nytt söka förmå Carl Jansson att förete arvskiftet, vilket i betraktande
av att denne saknade juridiskt biträde synes ha varit den lämpligaste åtgärden.
Men ett sådant försök måste givetvis, för att den föreskrivna
kompletteringen av stämningsansökningen skulle kunna komma till stånd,
ha gjorts innan stämning i målet utfärdades.

Vid angivna förhållanden har Ni förfarit felaktigt genom att utfärda
stämning i målet, oaktat stämningsansökningen ej kunde anses tjänlig som
grund för rättegång. Med hänsyn till angelägenheten av ordning och reda
vid rättstvisters handläggning samt för undvikande av onödiga kostnader
för parterna är det av stor vikt att som grund för rättegång inte godtages
en för ändamålet otjänlig stämningsansökan.

Enligt 42 kap. 5 § RB skall, om stämningsansökan ej avvisas, rätten utfärda
stämning å svaranden att svara å käromålet. Utfärdas stämning skall,
enligt 6 § samma kapitel, förberedelse i målet äga rum. Under förberedelsen
äger rätten utfärda kallelser och förelägganden vid vissa äventyr. Något
lagligt stöd för att under förberedelsen, såsom i målet skett, meddela käranden
föreläggande att komplettera stämningsansökningen vid äventyr
att denna kan komma att avvisas föreligger dock ej. Kärandens talan kan
på detta stadium överhuvudtaget ej avvisas på den grund att stämningsansökningen
är bristfällig, eftersom ansökningen ju godtagits i och med
stämningens utfärdande.

Ni har sålunda förfarit felaktigt även genom att efter det stämning utfärdats
i målet meddela Carl Jansson föreläggande att förete arvskiftet vid
äventyr att hans stämningsansökan eljest avvisades och åberopa dennes
underlåtenhet att efterkomma föreläggandet som grund för avvisningsbeslutet
den 25 oktober 1967. Detta är emellertid otillfredsställande jämväl
såtillvida att såsom ytterligare avvisningsgrund anförts att Carl Janssons
talan »främst synes» gälla frågor som avgjorts genom hovrättens dom.

Förutsättningen för att talan under förberedelsen skall kunna avvisas på
grund av rättegångshinder är att det verkligen konstaterats att hindret
föreligger. Avser ett rättegångshinder endast en del av käromålet, kan talan
avvisas endast till denna del och hindrets räckvidd måste därför noggrant
fastställas. En sådan antydan om begränsat rättegångshinder som gjorts
genom de citerade orden fyller ingen uppgift utan är endast ägnad att vilseleda
parterna.

Att vid stämningarna i målet ej fogats avskrifter av samtliga de handlingar
som svarandena borde få del av, nämligen stämningsansökningen,
föreläggandet att avhjälpa bristen i denna och den inkomna kompletteringsskriften,
och att kallelser till muntlig förberedelse utfärdats innan tiden
för avgivande av skriftligt svaromål utgått, har Ni förklarat bero på förbiseende.

Vad Ni i enlighet med det föregående låtit komma Eder till last är i och
för sig betänkligt men kan med hänsyn till omständigheterna ej anses vara
av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Beträffande ärendet i övrigt har jag ej funnit anledning till anmärkning
mot vare sig Eder eller annan tjänsteman som står under min tillsyn. På
grund av Carl Janssons klagomål må tilläggas att det inte tillkommer mig
att ingripa mot den som ej är tjänsteman med ämbetsansvar samt att boutredningsman
inte har sådan ställning.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Personundersökare i brottmål äger icke utreda omständigheterna

kring brottet

I samband med JO Henkows inspektion den 25 april 1968 av Södra Åsbo
och Bjäre domsaga uppmärksammades följande. I ett mål, som avsåg otukt
med avkomling m. m., verkställde socialassistenten L. OInäs, Karlshamn,
personundersökning beträffande den misstänkte. Vid denna undersökning
förekom enligt berättelsen över undersökningen viss utredning rörande de
påstådda gärningarna, som vid polisförhör förnekats av den misstänkte.
Bl. a. hördes den misstänktes 16-åriga dotter, mot vilken gärningarna riktat
sig, rörande dessa.

Med anledning härav anmärktes: Enligt 1 § lagen om personundersökning
i brottmål är personundersökningens ändamål att vinna utredning
rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder
som må anses lämpliga för att främja hans anpassning i samhället. Ändamålet
är däremot i och för sig icke att åstadkomma någon utredning om
det påstådda brottet. Denna uppgift ankommer på polis och åklagare. I
övrigt hänvisas till uttalandena i JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 143 f.

Efter remiss inkom Olnäs med yttrande, vari anfördes i huvudsak följande.
Vid Olnäs’ första samtal med den misstänkte, vilket förekom på Ängelholms
polisstation, där han satt häktad, lämnade han flera uppgifter av
rent polisiär natur. Trots att uppgifterna var av denna natur ansåg Olnäs
sig tvungen att ta med dem i personundersökningen, då den misstänkte
spontant lämnat Olnäs dem. Olnäs ville därigenom söka ge en klarare bild
av hans personliga förhållanden.

I skrivelse till Olnäs anförde JO Henkow följande.

Av berättelsen över personundersökningen framgår att Ni i viss utsträckning
inriktat Eder undersökning på utredning angående de brott
som lades den misstänkte till last. Sålunda antecknade Ni rörande Edert
samtal med den misstänkte att denne erkänt vissa angivna faktiska omständigheter
kring brotten och vad han i anslutning därtill närmare förklarat.
Och vid samtalet med den misstänktes dotter tillfrågade Ni henne
om hon haft samlag med sin fader och om anledningen till att hon inlåtit
sig på otillbörligheter med honom.

Eftersom personundersökningens ändamål i enlighet med ovannämnda
lagstadgande endast är att åstadkomma utredning om den misstänktes
peisonliga förhållanden och de åtgärder som anses lämpliga att främja
hans anpassning i samhället, har Ni överskridit Edra befogenheter genom
att pa sätt som skett jämväl ägna Eder åt omständigheterna kring brotten.
Som klart otillfredsställande framstår att Ni genom direkta frågor till dottern
sökt utröna riktigheten av den misstänktes bestridande av brottsligheten.
Förutom att detta är en uppgift som ankommer på polis och åklagare,
kan en personundersökares sysslande med dylika förhållanden försvara
hans möjlighet att få till stånd ett tillförlitligt undersökningsresultat.
Vad beträffar den misstänktes uppgifter om brottsomständigheterna är att
märka att något erkännande i skuldfrågan inte gjorts och att sålunda en
fast utgångspunkt för bedömandet av uppgivna omständigheter saknats.
Under dessa förhållanden har försiktighet varit påkallad då det gällt att
höra den misstänkte och att i berättelsen över personundersökningen redovisa
vad han uppgivit. En detaljerad redovisning av brottsomständigheter
ger lätt mera intryck av brottsutredning än av personundersökning. Enligt
mm mening borde Ni därför, utöver upplysningen att den misstänkte bestrider
påstådda gärningar, ej ha i berättelsen infört de av honom i förevarande
hänseende lämnade uppgifterna.

I viss man kan det emellertid vara erforderligt för en personundersökare
att aga kännedom om den lfragasatta brottsligheten och den misstänktes
inställning därtill. Genom 5 § lagen om personundersökning i brottmål har
också personundersökare tillerkänts rätt att, om ej särskilda skäl är däremot,
ta del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen

samt närvara vid förhör som hålles med den misstänkte. Detta stadgande
innebär sålunda, i överensstämmelse med vad här förat anförts, att en personundersökare
ej själv skall verkställa någon brottsutredning utan i män
av behov hän vända sig till vederbörande förundersökningsledare.

Med mitt nu gjorda uttalande låter jag bero vid vad i saken förekommit.

Utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning
bör icke åberopas som bevis mot den tilltalade, om den anhörige
utnyttjar sin rätt att vägra vittna i målet. Fråga om bevisbedömningen
i fall av sådan vittnesvägran

Enligt 36 kap. 3 § rättegångsbalken är vissa nära anhöriga till part icke
skyldiga att avlägga vittnesmål. Härom skall rätten enligt 36 kap. 10 §
andra stycket RB erinra vederbörande innan vittnesmål avläggs. Någon
bestämmelse som begränsar möjligheten att höra parts anförvant under
förundersökning i brottmål finns däremot icke. Fastmera är i 23 kap. 6 §
RB stadgat, att förhör under förundersökning må hållas med envar som
antages kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.

I en skrivelse, som inkom till JO den 16 september 1966, upptog styrelsen
för Sveriges advokatsamfund till behandling vissa med berörda bestämmelser
förknippade problem, därvid styrelsen hänförde sig till ett konkret
fall. Styrelsen erinrade om att det i litteraturen (Allan Ekström i Tidskrift
för Sveriges Advokatsamfund 1958 s. 239 ff och Ekelöf, Rättegång 4:e
häftet s. 132 ff och s. 143 f) uttalats, att det icke kunde anses tillåtet att
åberopa en nära anförvants inför polisen avgivna utsaga som processmaterial
om den anhörige vägrade att vittna i målet. Styrelsen anslöt sig till
denna uppfattning och menade, att åklagaren ej heller borde få till stöd för
åtalet åberopa en icke vittnespliktig persons vägran att vittna. Styrelsen
ville rikta JO:s uppmärksamhet på de missförhållanden som kunde
uppkomma om en nära anförvants utsaga under förundersökningen fick
utnyttjas som bevis mot den tilltalade när anförvanten vägrade att vittna.
Det kunde övervägas, om icke i förundersökningskungörelsen borde upptagas
en föreskrift av innebörd att förhörsledaren i förekommande fall
skulle upplysa vederbörande om att vittnesplikt icke förelåg i blivande
rättegång och icke heller skyldighet att avge utsaga under förundersökningen.

I ärendet inhämtades yttranden från Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, riksåklagaren och rikspolisstyrelsen.
Samtliga remissinstanser anslöt sig till uppfattningen, att det
icke kan anses tillåtet att vid huvudförhandlingen åberopa anförvants vid
förundersökningen lämnade uppgifter som bevis om anförvanten vägrar att
vittna. Häradshövdingeföreningen begränsade dock sitt uttalande till att

avse fall då berättelsen är graverande för den tilltalade. I den män frågan
berörts menade remissinstanserna också, lika med styrelsen för advokatsamfundet,
att anförvantens vägran att vittna icke borde få läggas den tilltalade
till last i bevishänseende.

Förslaget, att förhörsledaren skall vara pliktig att upplysa anförvanten
om att vittnesplikt icke föreligger och ej heller skyldighet att avge utsaga
vid fönmdersökningen, mötte däremot invändningar från alla remissinstanser
utom stadsdomarföreningen, som utan närmare motivering anslöt sig
till förslaget.

Häradshövdingeföreningen betonade, att förhållandena vid förundersökning
avviker i så hög grad från dem vid huvudförhandling att en generell
föreskrift av motsvarande innehåll som 36 kap. 10 § andra stycket RB
icke lämpligen kan meddelas beträffande förundersökningen. Föreningen
framhöll, hurusom det vid förundersökning ofta till en början icke föreligger
misstanke mot någon viss person och att, sedan en dylik misstanke
framkommit, utredningen därjämte kan avse medgärningsmän, medhjälpare
eller gärningsmän till andra brott. Vid förundersökning skulle vidare
även omständigheter som talade till den misstänktes förmån uppmärksammas.
Enligt föreningens mening kunde det däremot i vissa fall vara lämpligt
att en hörd person redan vid förundersökningen underrättades om den
inskränkning som gällde i vittnesplikten. Detta gällde särskilt fall då vederbörande
förklarat sig icke villig att lämna upplysningar.

Riksåklagaren stannade efter en ingående diskussion av de skäl som talar
för och emot en underrättelseplikt av här avsett slag för att någon
ändring av gällande förhållanden icke bör göras. Härvid betonade riksåklagaren
särskilt den synnerliga vikten av att komma till rätta med fall
av barnmisshandel. Riksåklagaren betonade dock samtidigt, att det för
honom framstår som naturligt att förundersökningsledaren så långt det är
möjligt besparar nära anhöriga polisförhör som kan skada familjegemenskapen.

Rikspolisstyrelsen, slutligen, uttalade, att den föreslagna underrättelseskyldigheten
icke syntes svara mot något behov och skulle kunna medföra
vissa icke oväsentliga nackdelar såväl ur åklagarens som den misstänktes
synpunkt. En underrättelse skulle sålunda kunna medföra, att en anhörig
enbart av bekvämlighetsskäl vägrade att medverka vid förundersökningen,
trots att han möjligen hade för den misstänkte förmånliga uppgifter att
lämna. Den utomordentligt hårda belastningen på polisens utredningsavdelningar
gjorde det vidare angeläget att icke i onödan tynga arbetet med
formella föreskrifter, vilket skulle bli fallet om polismännen tvingades underrätta
alla dem som hördes om den ställning de kunde tänkas få i en
kommande rättegång.

I avgivna påminnelser begränsade samfundsstyrelsen sitt förslag om skyldighet
för undersökningsledaren att lämna misstänkts anhörig underrättel -

se av här avsett slag till sådana fall då den anhörige uttryckligen vägrat att
uttala sig. En sådan vägran borde med andra ord icke föranleda någon
övertalning från förhörsledarens sida. I stället borde denne upplysa om att
anförvanten icke är skyldig lämna efterfrågade uppgifter och har rätt att
vägra vittna vid kommande rättegång. Därutöver önskade styrelsen att
riksåklagaren eller rikspolisstyrelsen skulle utfärda särskilda anvisningar
av innebörd, att åklagare, innan beslut i åtalsfråga fattades, skulle efterhöra
om den anhörige ville vittna eller icke. Den som ej ville vittna borde
icke kallas som vittne. Enligt styrelsens mening kunde det även vara skäl
att överväga en anvisning om att förhörsprotokoll, som inges till rätten,
icke borde innehålla utsaga av anhörig som avböjt att vittna vid kommande
rättegång.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik i skrivelse till styrelsen för
advokatsamfundet följande.

Enighet har, som framgått, rått därom, att utsaga som nära anhörig till
misstänkt lämnat vid förundersökningen icke bör åberopas som bevis —
i allt fall icke mot den tilltalade — om den anhörige utnyttjar sin rätt att
vägra vittna i målet. Styrelsens uttalande, att den anhöriges vägran att
vittna icke heller bör få av åklagaren åberopas till stöd för hans talan —
dvs. att vittnesvägran icke bör få läggas den tilltalade till last i bevishänseende
— har icke heller mött någon gensaga. Även jag kan i stort sett ansluta
mig till styrelsens uppfattning. Detta gäller fullt ut, när den anhöriges
uppgifter går till den tilltalades nackdel. När en vägran att avge vittnesmål
föreligger i här avsedda fall, bör rätten alltså även enligt min mening
söka att helt bortse från de uppgifter som den anhörige kan ha lämnat
under förundersökningen. Ej heller bör det förhållandet att vederbörande
vägrat att vittna tillåtas inverka på bevisbedömningen. Situationen
är i viss mån en annan, om den anhöriges uppgifter gått till den misstänktes
förmån. I stort sett möter här icke något praktiskt problem. Om den
anhörige vägrar att vittna i sådant fall, ligger det nämligen merendels i
öppen dag, att anledningen härtill är den att han icke längre vill stå för
sina uppgifter, och det måste då framstå som meningslöst att åberopa uppgifterna
som bevis. Omständigheterna kan dock måhända någon gång vara
sådana, att det framstår som rimligt att uppgifterna får åberopas i rättegången,
men då kan, å andra sidan, rätten icke gärna bortse från att den
anhörige vägrat att edfästa dem.

Vad angår den av styrelsen föreslagna skyldigheten för undersökningsledare
att lämna anhörig underrättelse av avsett slag finner även jag, att
ett stadgande om sådan skyldighet skulle medföra svårigheter för förundersökningens
effektiva bedrivande. Jag vill i detta sammanhang också erinra
om att — även om det är att betrakta som en medborgerlig skyldighet

att underkasta sig förhör vid förundersökning (jfr Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken
s. 295) — inga tvångsmedel står till förfogande för skyldighetens
utkrävande. Situationen är följaktligen icke densamma som när det
gäller vägran att vittna inför domstol. I sistnämnda fall kan vägran föranleda
påföljd i form av vite eller häkte (36 kap. 21 § RB). Jag vill emellertid
uttala, att jag finner det naturligt att den anhöriges vägran att uttala
sig respekteras och att försök till övertalning från förhörsledarens sida
i dylikt fall icke förekommer.

Styrelsen har även hemställt, att anvisningar genom riksåklagarens eller
rikspolisstyrelsens försorg skall utfärdas om skyldighet för åklagaren att
före beslut i åtalsfrågan efterhöra om anhörig är villig att vittna och eventuellt
även därom att, när anhörig ej vill vittna, hans utsaga bör uteslutas
ur förhörsprotokollet. Avsaknaden av regler i dessa hänseenden torde,
såvitt jag har mig bekant, hittills icke ha föranlett större olägenheter. Det
måste också beaktas, att sådana föreskrifter skulle vara ägnade att komplicera
arbetet för de redan hårt ansträngda polis- och åklagarmyndigheterna.

Under hänvisning till det anförda finner jag styrelsens framställning icke
föranleda annat än här ovan gjorda uttalanden.

Gäldenär, som i lagsökningsmål förpliktats utge betalning, har
sökt återvinning. Rätten har med anledning därav förordnat om
inhibition av lagsökningsutslaget. I sedermera meddelad dom har
rätten i sak fastställt lagsökningsutslaget. Äger rätten i samband
därmed förordna om fortsatt inhibition?

Genom köpekontrakt den 2 april 1965 sålde köpmannen B. Ljungberg
och hans hustru till anläggningsarbetaren S. Mattisson fastigheterna Yrettsta
331 och Vrettsta 334 i Vingåkers kommun jämte viss lös egendom för en
sammanlagd köpeskilling av 135 000 kr. Köpeskillingen skulle erläggas i
poster. Bl. a. skulle 15 000 kr. betalas den 1 juli 1965 och 20 000 kr. den 1
april 1966.

Mattisson erlade icke det belopp som förföll den 1 juli 1965. Sedan
Ljungberg med anledning därav hos Oppunda och Villåttinge domsagas
häradsrätt lagsökt Mattisson, förpliktade häradsrätten genom utslag i lagsökningsmål
den 1 september 1965 Mattisson att till Ljungberg genast
utgiva 15 000 kr. jämte lagsökningskostnad. Mattisson sökte återvinning
och yrkade härutöver efter genstämning återgång av köpet in. m. Häradsrätten
— där målet, såvitt nu är i fråga, handlades under ordförandeskap
av tingsdomaren Gustaf Wetterling — meddelade på hemställan av Mattisson
den 8 september 1965 det beslut, att »verkställigheten av utslaget

2 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

i lagsökningsmålet inställes». Efter huvudförhandling i november 1966 —
därvid Ljungberg yrkade förpliktande för Mattisson att utgiva, utöver
i lagsökningsmålet utdömda 15 000 kr., ytterligare dåmera förfallna 20 000
kr. ävensom ränta — meddelade häradsrätten den 13 december 1966 dom.
I domen ogillade rätten på anförda skäl Mattissons talan om köpets återgång
m. m. och förpliktade honom att till Ljungberg utge 35 000 kr. jämte
ränta och ersättning för rättegångskostnad. Vidare utlät sig rätten: »Det
av häradsrätten den 8 september 1965 meddelade inhibitionsbeslutet skall
äga bestånd, intill dess häradsrättens dom vinner laga kraft eller annorledes
förordnas.»

Mattisson fullföljde efter vad talan mot domen i Svea hovrätt. I en till
hovrätten den 17 maj 1967 inkommen skrift yrkade Ljungberg, att hovrätten
måtte förordna att inhibitionsbeslutet icke vidare skulle äga bestånd.
Hovrätten yttrade med anledning härav i beslut den 2 juni 1967:

Häradsrätten har i domen icke lagligen ägt förordna, att det av häradsrätten
den 8 september 1965 meddelade inhibitionsbeslutet skall äga bestånd
intill dess domen vinner laga kraft eller annorledes förordnas.

Detta i samband med domen meddelade beslut är, sedan Mattisson fullföljt
talan mot domen, till förfång för Ljungberg som vinnande part, enär
beslutet kan åberopas som hinder mot att utmätning verkställes enligt bestämmelserna
i 39 § utsökningslagen. Ljungberg har jämlikt 49 kap. 8 §
andra stycket rättegångsbalken ägt påkalla prövning därav, ehuru han ej
fullföljt talan mot domen.

Hovrätten upphäver därför häradsrättens förordnande, att häradsrättens
inhibitionsbeslut den 8 september 1965 skall äga bestånd.

Mattisson återkallade sedermera sin vadetalan, varefter målet den 14
december 1967 avskrevs från vidare handläggning.

I en den 7 maj 1968 inkommen klagoskrift påtalade Ljungberg, att
häradsrätten med orätt beslutat inhibition, samt gjorde gällande att han
lidit stor skada härav. Ljungberg anförde bl. a.

Från den 13 december 1966, dagen för domen, och fram till den 30 december
1966 hade Mattisson utmätningsbara tillgångar, som mer än val
täckte Ljungbergs fordran. Han var dock icke sen att utnyttja den möjlighet,
som gavs genom inhibitionsbeslutet, och sålde den 30 december 1966 sin
fastighet. När hovrätten sedermera hävt häradsrättens beslut var det för
sent för Ljungberg att få ut sin rätt eftersom Mattisson omsorgsfullt avvecklat
sina tillgångar. Han fick edfästa detta vid utmätningsed inför
domstol.

Med anledning av klagomålen infordrades yttrande från Wetterling, som
anförde.

Av häradsrättens dom den 13 december 1966, varigenom Mattisson förpliktats
att till Ljungberg utgiva 35 000 kr. med ränta, framgår, att häradsrätten
icke undanröjt lagsökningsutslaget den 1 september 1965. Ej heller
har häradsrätten fastställt detta utslag. Enär målet efter återvinning åter -

upptagits till handläggning i det skick, som målet befann sig före lagsökningsutslaget,
har detta utslag av häradsrätten betraktats som en nullitet.
Att häradsrätten icke undanröjt lagsökningsutslaget, har berott på att utslaget
icke kunnat anses vara felaktigt. Att det icke fastställts, har berott på
att häradsrätten utdömt 35 000 kr. med ränta i stället för 15 000 kr. enligt
utslaget. Något inhibitionsbeslut beträffande det av häradsrätten i domen
den 13 december 1966 utdömda beloppet å 35 000 kr. med ränta föreligger
icke. Detta framgår klart av ordalagen i häradsrättens dom. Häradsrätten
är av den uppfattningen, att något hinder mot utmätning av hela det i
domen angivna beloppet icke förelegat, och att sålunda domens avfattning
icke utgjort förfång för Ljungberg. Enär häradsrätten icke undanröjt lagsökningsutslaget
eller fastställt det, har häradsrätten velat förhindra, att
två domsavgöranden kunnat åberopas vid sidan av varandra för verkställighet,
innan häradsrättens dom den 13 december 1966 vunnit laga kraft.
Häradsrätten lät därför inhibitionen av lagsökningsutslaget stå kvar. Det
säger sig självt, att två exekutionsurkunder icke böra kunna åberopas jämsides
av den vinnande parten. För Ljungberg, som varit missnöjd med
häradsrättens beslut i inhibitionsfrågan, har fullfölj ds vägen stått öppen.
Den har också utnyttjats av honom den 17 maj 1967. Han har även enligt
mitt förmenande haft möjlighet att omedelbart söka utmätning på grund
av häradsrättens dom.

Sedan tillfälle beretts Ljungberg att avge påminnelser anförde han.

Såväl jag som den av mig anlitade advokaten har uppfattat det i domslutet
intagna beslutet i inhibitionsfrågan så, att domen icke kunde verkställas
förrän den vunnit laga kraft eller annorledes hade förordnats. Beslutet
kan enligt min uppfattning icke tolkas på annat sätt.

Oavsett inhibitionsbeslutet den 8 september 1965 torde lagsökningsutslaget
icke kunna verkställas, sedan dom meddelats i återvinningsmålet,
varför något inhibitionsbeslut beträffande lagsökningsutslaget icke erfordras
i domen i återvinningsmålet.

Tingsdomaren Wetterling synes emellertid anse, att lagsökningsutslaget,
om förordnande om inhibition av detta icke hade meddelats, kunde ha verkställts
vid sidan av domen i återvinningsmålet. Även om denna uppfattning
skulle vara riktig så har häradsrätten icke undanröjt denna möjlighet
genom det i domslutet intagna beslutet om inhibition, eftersom detta skulle
gälla endast intill dess domen i återvinningsmålet hade vunnit laga kraft.
När så hade skett skulle med tingsdomare Wetterlings betraktelsesätt inhibitionsbeslut
icke längre gälla och lagsökningsutslaget sålunda kunna verkställas
jämsides med domen i återvinningsmålet.

Jag anser således att domslutet icke kunnat tolkas på det sätt som tingsdomaren
Wetterling nu hävdar och vederbörande utmätningsman hade med
säkerhet vägrat att verkställa utmätning.

Av Svea hovrätts beslut den 2 juni 1967 framgår att hovrätten tolkat
häradsrättens beslut på samma sätt som jag.

När jag erhöll domen den 13 december 1966 utgick jag ifrån att utmätning
på grund av inhibitionsbeslutet icke kunde sökas. I maj 1967 uppsökte
jag min nuvarande advokat som hos Svea hovrätt begärde att inhibitionsbeslutet
skulle upphävas. Hovrätten förordnade om detta den 2 juni 1967
och beslut kom min advokat tillhanda den 15 juni 1967. Därefter begärde
denne utmätning hos vederbörande kronofogde, vilken redovisade ärendet

i slutet av augusti 1967 med besked att Mattisson hade befunnits sakna
utmätningsbar tillgång.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik i skrivelse till Ljungberg
följande.

Bestämmelserna i 3 kap. utsökningslagen om verkställighet av dom —
varmed jämställs vissa andra domstolsavgöranden — bygger på principen
att dom icke får verkställas förrän den vunnit laga kraft. Principen vidkänns
emellertid många undantag. Särskilt gäller detta dom som innefattar åläggande
av betalningsskyldighet.

I 39 § UL är sålunda stadgat, att dom å betalning får verkställas genom
utmätning, trots att ändring i domen söks. Svaranden har dock viss möjlighet
att avvärja utmätning genom att ställa säkerhet eller deponera det
utdömda beloppet. Vidare gäller, enligt 40 och 137 §§ UL, att utmätningen
i regel icke får fullföljas till försäljning innan domen vunnit laga kraft och
att borgenären i allt fall icke dessförinnan får lyfta betalning annat än mot
pant eller borgen.

Möjligheterna att erhålla verkställighet är ännu större, när rättens avgörande
har karaktär av tredskodom eller lagsökningsutslag. Enligt 49 § UL
får tredskodom, varigenom betalningsskyldighet blivit ålagd den uteblivna
parten, verkställas såsom lagakraftvunnen, utan hinder av att återvinning
— som är det rättsmedel som står gäldenären till buds — blivit sökt, under
förutsättning allenast att rätten där återvinningsmålet är anhängigt icke
förordnar annorledes. Detsamma gäller enligt 51 § UL lagsökningsutslag
på betalning. Gäldenären kan med andra ord i dessa fall — om ej rätten
beslutar inhibition — icke avvärja utmätning genom att ställa säkerhet
eller deponera det utdömda beloppet. Ej heller möter något hinder mot försäljning
av utmätt gods eller mot att borgenären utan vidare får lyfta
betalning.

Som redan antytts kan gäldenären i här avsedda fall fullfölja talan mot
tredskodomen eller lagsökningsutslaget genom att söka återvinning, vilket
skall ske i underrätten. När lagakraftvunnen dom föreligger i återvinningsmålet,
har givetvis tredskodomen eller utslaget spelat ut sin roll. I fortsättningen
regleras exekutionen av domen i återvinningsmålet. Men vad gäller
under mellantiden, från det underrätten meddelat dom i återvinningsmålet
och intill dess lagakraftvunnet avgörande däri föreligger, eventuellt av
högre instans?

Tydligt är till en början, att domen i återvinningsmålet följer vanliga
regler i verkställighetshänseende. Har gäldenären även i återvinningsmålet
ålagts betalningsskyldighet, d.v.s. innefattar domen i sak en fastställelse
av det tidigare avgörandet, kan följaktligen borgenären åberopa domen för
att erhålla utmätning enligt 39 § UL. Någon möjlighet att inhibera sådan
verkställighet har domstol icke.

„ e^ekution redan föJjt på tredskodomen eller utslaget och domen i
återvmningsmålet går ut på att betalningsskyldighet icke föreligger, skall
enhgt 50 § UL verkställigheten om möjligt genast gå åter, alltså oavsett
att den senare domen ännu ej vunnit laga kraft. Härav följer att efter ogillande
dom i återvmningsmålet tredskodomen eller utslaget icke vidare kan
aberopas för erhållande av verkställighet.

Om däremot utgången i återvmningsmålet i sak innebär att tredskodomen
eller lagsökningsutslaget fastställs, vad gäller då om möjligheten
att aberopa det tidigare avgörandet? Några bestämmelser i lag härom finns
icke. Fallet synes ej heller ha behandlats i den juridiska litteraturen och
har veterligen ej avsatt spår i rättspraxis. För egen del är jag benägen anse,
att om ej mhibitionsbeslut föreligger, varom mera nedan — borgenären
i denna situation kan påfordra att redan inledd exekution fortgår och att,
om verkställighet ej tidigare begärts, han kan åberopa tredskodomen resp’
utslaget för erhållande av verkställighet, vilken då sker såsom om lagakraftvunnen
dom föreligger. Det synes mig nämligen icke rimligt, att borgenären

som intill dess dom fallit i återvinningsmålet kunnat påkalla full verkställighet
— skulle komma i ett sämre läge därför att hans fordran efter
ytterligare prövning nu ånyo godkänts.

Om det förhåller sig på sätt jag här antagit, uppkommer frågan, huruvida
ratten i återvinningsmålet kan meddela inhibitionsbeslut med verkan även
för tid efter det dom meddelats. Jag lämnar här åt sidan det fallet, att domen
i återvmningsmålet i sak innebär ett undanröjande av tredskodomen
eller lagsökningsutslaget. Som framgår av det ovan anförda skall i denna
situation redan inledd exekution återgå och vidare verkställighet kommer
icke i fråga. Diskussionen hänför sig därför endast till det fallet att återvmmngsdomen
i sak innefattar en fastställelse av tredskodomen eller hmsökningsutslaget.
b

„ Ordalagen i 49 § UL, att inhibition må beslutas av rätten »där talan om
återvinning är anhängig», kan möjligen åberopas till stöd för att rätten icke
i domen, varigenom målet avgörs och därmed upphör att vara anhängigt,
kan forordna om inhibition. Bortsett från att en sådan tolkning är ytterst
formalistisk innefattar den icke någon lösning av det vidare problemet om
ratten under pågående återvinningsmål kan besluta att exekutiva åtgärder
skall installas till dess målet blivit avgjort genom lagakraftägande dom
Huru darmed förhåller sig är ytterligt tveksamt. Skäl kan anföras både för
och emot att rätten har en sådan befogenhet. Frågan kan endast lösas genom
ett prejudikat av högsta domstolen. För egen del är jag närmast benägen
anse, att ratten kan mhibera även för tid efter det dom meddelats men
mnan den vunnit laga kraft, låt vara att denna befogenhet icke bör användas
annat an i sådana fall då man måste på allvar räkna med möjligheten av
att domen andras i högre rätt. Jag hämtar därvid en viss, om än avlägsen,
analogi från reglerna i 15 kap. rättegångsbalken om bl. a, kvarstad och

skingringsförbud i tvistemål. Enligt 15 kap. 6 § RB skall rätten, da målet
avgörs, pröva om kvarstad e. d. fortfarande skall besta. Det hai i litte
raturen (Ekelöf, Rättegång tredje häftet 1961, s. 16) antagits, att säkerhetsåtgärden
bör kunna bestå även om kärandens talan i målet ogillas. Det
synes mig också i sak rimligt att borgenären, när saken är tveksam, får
vänta med full verkställighet till dess slutligt avgörande föreligger.

Efter dessa allmänna uttalanden övergår jag till en bedömning av vad
som framkommit i före varande ärende.

Häradsrättens dom den 13 december 1966 bör enligt mm mening i sak
förstås så, att häradsrätten dels fastställt lagsökningsutslaget såvitt rör
däri utdömda 15 000 kr., dels ock utdömt ytterligare 20 000 kr. jämte
ränta m. m. Härjämte har häradsrätten ogillat Mattissons i målet förda
talan.

Av det tidigare anförda framgår, att jag icke kan dela Wetterhngs uppfattning
att lagsökningsutslaget varit att betrakta som en nullitet och ej
heller kan instämma i vad han anfört om att två domstolsavgöranden icke
får stå vid sidan av varandra. Även om jag således icke gillar de skäl som
föranlett Wetterling att förordna om fortsatt bestånd av inhibitionsbeslutet
den 8 september 1965, är jag — såsom också framgår av det tidigare anförda
— icke beredd förklara, att häradsrätten saknat rätt att ge ett sådant
förordnande. Jag vill vidare framhålla, att om häradsrätten ägt befogenhet
att förordna om fortsatt inhibition, det med hänsyn till omständigheterna
i målet ingalunda var orimligt att befogenheten utnyttjades. Frågan om
köpets återgång synes nämligen ha varit relativt svårbedömd.

Det i domen givna förordnandet om fortsatt inhibition synes ha tolkats
så, att beslutet innebar att domen icke fick bringas i verkställighet i den
ordning som stadgas i 39 § UL. Befogenhet att meddela sådant förordnande
har rätten icke. Såsom Wetterling betonat hänför sig emellertid förordnandet
enligt sin ordalydelse enbart till lagsökningsutslaget. Det är visserligen
beklagligt, om missförstånd uppkommit, men såvitt jag kan fmna kan det
inträffade icke läggas Wetterling till last såsom något direkt fel.

Sammanfattningsvis vill jag anföra: Såsom framgår av hovrättens beslut
jämfört med vad jag här ovan anfört kan olika meningar hysas om lagligheten
av häradsrättens i domen upptagna beslut angående fortsatt inhibition
och om beslutets tolkning. Vilken uppfattning man än må ha i dessa
frågor, kan vad som förevarit dock uppenbarligen icke läggas Wetterling ti
last såsom tjänstefel. Redan på grund härav saknas också fog for skadeståndstalan
mot Wetterling. Jag lämnar därför klagomålen utan vidare

åtgärd.

Då vad i ärendet förekommit syntes kunna vara av intresse för lagberedningen
vid dess fortsatta arbete med utsökningsrättens reformering, lat JO
till beredningen för kännedom överlämna en avskrift av skrivelsen.

Vissa övriga ärenden angående domstolar

Sedan i klagomål ifrågasatts om det är förenligt med en nämndemans
tjänsteåliggande att nämndeman verkar som pressreferent av domstolsförhandlingar,
i vilka han själv deltar som domare, uttalade JO Bexelius i
skrivelse till klaganden.

Något lagligt hinder finns i och för sig ej emot att den som tjänstgör som
nämndeman i ett visst mål förser pressen med referat av handläggningen.
Självfallet gäller dock, att han därvid som eljest bl. a. har att iakttaga tystnadsplikt
beträffande rättens enskilda överläggningar och innehållet av
dom, som beslutats men ännu ej skall offentliggöras. Det är även givet att
en rättens ledamot i referat, som offentliggöres innan dom meddelas, icke
far ge uttryck för sin egen uppfattning i skuldfrågan eller annan fråga som
skall avgöras av rätten. Eljest kan part i målet tro att rätten har en förutfattad
mening. Vidare får en nämndeman naturligtvis icke bedriva arbete
för pressens räkning på sådant sätt att han ej kan fullgöra uppdraget som
nämndeman på tillfredsställande sätt.

Den klagomålen bifogade artikeln torde kunna och böra uppfattas som
ett rent referat av vad parterna anfört i det ifrågavarande målet. Innehållet
ger ej anledning antaga, att den nämndeman, som uppges ha författat artikeln,
därigenom åsidosatt vad som ålegat honom som domare i målet.

Jag har förståelse för Eder uppfattning om att allmänhetens informerande
om vad som sker hos myndighet inte bör i första hand ankomma på myndigheten
själv utan på pressens egna män. Jag har i annat sammanhang
framhållit att information som lämnas ‘av myndigheten själv lätt kan få
ett sken av ensidighet och propaganda. Detta gäller dock knappast ett fall
sadant som det förevarande. I allt fall ankommer det helt på vederbörande
tidning att själv avgöra hur den vill inhämta upplysningar om vad som
förekommer vid domstolar och andra myndigheter. Det faller helt utanför
''vbefogenheter att ingripa gentemot tidning för det sätt varpå den
skaffar sig upplysningar.

I anledning av klagomal från en tilltalad i ett mål om hastighetsöverträdelse
över att han vid huvudförhandlingen vägrats att fä göra en privat
bandinspelning av denna, gjorde ställföreträdande JO Thyresson följande
uttalande.

. Om anordnande av privat bandinspelning icke inverkar störande på ordningen
vid rättens sammanträde torde det ej finnas något lagligt stöd —
vare sig i det av Eder åberopade stadgandet i 5 kap. 9 § RB eller annorstädes
- för att avslå en begäran om att få göra sådan inspelning av en
domstolsförhandling.

Huruvida malet i fråga är vidlyftigt eller mindre omfattande och part
med hjälp av bandinspelningen kan få bättre grepp om materialet i målet
eller icke är en fråga som i och för sig icke lär vara avgörande för om parts
begäran att få göra bandinspelning bör bifallas eller avslås. Om part t. ex.
i ett mindre omfattande mal framställer en sadan begäran för att senare
ej behöva anskaffa en utskrift från domstolen av ett genom dess försorg
på band upptaget vittnesmål torde målets beskaffenhet i och för sig icke
utgöra något godtagbart skäl för att avslå hans begäran. Självfallet får

däremot bandinspelning, som begärs för att användas för ett obehörigt
ändamål, icke tillåtas. (Jämför JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 165, där enligt
JO:s mening ej förelåg hinder mot att tillåta part att använda bandspelare
för att få grepp om materialet i ett vidlyftigt mål under förutsättning att
detta kunde ske utan risk för att motparternas interna överläggningar genom
bandinspelningen nådde parten. Med detta uttalande torde närmast
ha avsetts att framhålla att något obehörigt syfte ej kunde antas ha legat
bakom partens begäran att få göra bandinspelning.)

Sedan i ett brottmål, där den tilltalade var häktad, rättspsykiatrisk undersökning
ägt rum, beslöt häradsrätten vid förhandling den 10 oktobei
1967 — jämte det yttrande begärdes från interneringsnämnden — att
visst ytterligare åtal mot den tilltalade skulle ha väckts senast den 24
oktober samt utsatte huvudförhandling i målet till den 8 november. Om
detta tillvägagångssätt uttalade JO Lundvik i skrivelse till rättens ordförande
i anledning av klagomål från den tilltalade över bl. a. lång haktningstid.

I 45 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken stadgas följande. Är den
tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom en vecka
från den dag, då åtalet väcktes, om ej till följd av åtgärd, som avses i 11
eller 12 § samma kapitel, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt.
— I 11 § behandlas komplettering av förundersökningen och i 12 §
av bevisningen.

Att utredningen i ett brottmål måste kompletteras efter det atal väckts
innebär icke, såsom Ni synes anse, att domstolen regelmässigt skulle ha rätt
att låta anstå med huvudförhandlingen en vecka, räknat från det kompletteringen
skedde. Tvärtom följer av stadgandet i 14 §, att huvudförhandlingen
även i detta fall om möjligt skall hållas inom en vecka från den dag, då
åtalet väcktes. Skulle kompletteringen, t. ex. ett infordrat utlåtande, dröja
några dagar längre än beräknat, finns ju alltid möjligheten att påbörja huvudförhandlingen
och sedan utredningen inkommit fortsätta förhandlingen
(jämför JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 139).

Med anledning av att Ni också hänvisat till 32 kap. 1 och 3 §§ RB, varav
bl. a. framgår att vittne och andra som enligt rättens beslut skall infinna
sig vid rätten skall erhålla skäligt rådrum därtill, vill jag vidare framhålla,
att vad som är skäligt rådrum givetvis måste bedömas mot bakgrund av
intresset av att häktningstiden blir så kort som möjligt och att hänsyn
till detta intresse kan böra medföra att vittnen och andra kan få infinna
sig med helt kort, kanske endast någon dags varsel. Då en frist av en vecka
från den dag, då åtal väcktes, bestämts i 45 kap. 14 § RB har givetvis förutsatts
att vittnen och andra skall kunna åläggas inställa sig inom en vecka
eller kortare tid.

Vid sin inspektion av en rådhusrätt uppmärksammade ställföreträdande
JO Sandström att ett mål, som gällde ansvar för fylleri och egenmäktigt
förfarande och i vilket den tilltalade var en person som stod under skyddstillsyn
i anledning av tidigare begångna förmögenhetsbrott, avgjorts i den
tilltalades frånvaro. Iakttagelsen föranledde bl. a. följande uttalande i skrivelse
till rättens ordförande.

Orsaken till att B., nar han kallades till huvudförhandlingen, ansågs kunna
få inställa sig genom ombud, var att det föreföll Eder uppenbart att påföljden
för gärningarna, begångna den 31 oktober 1966, skulle bli ett jämförelsevis
ringa bötesstraff. Att märka är, att Ni i samband med att kallelsen
utfärdats och fullmakt för expeditionsvakt tillställts B. tillskrivit B:s
övervakare och anhållit om en redogörelse för B:s uppförande under prövotiden
och för övervakarens iakttagelser i samband med övervakningen,
samt att övervakaren därefter inkommit med de begärda uppgifterna. Då
meningen med att inhämta dylika uppgifter från övervakaren rimligen var,
att dessa kunde ha betydelse vid bedömande av påföljdsfrågan, framstår
det såsom anmärkningsvärt, att utgången i påföljdsfrågan redan på förhand
föreföll Eder uppenbar. Enligt min uppfattning fanns det emellertid
förutom vid tidpunkten för kallelsen — även efter det övervakaren avgett
sitt yttrande anledning att överväga annan brottspåföljd än böter,
j.: hade lagförts tre gånger tidigare och hade så sent som den 29 april 1966
dömts för häleri till skyddstillsyn. Visserligen förordade övervakaren, att
kriminalvården i frihet trots de nya brotten skulle fortsätta för B:s del.
Ovcrva.kä,rcn hade emellertid sammanträffat med B. endast ett par gånger,
sedan han förordnats. Jag anser därför att, även om åtskilligt talade för att
doma B. särskilt till böter för de nya brotten, stadgandet i 21:2 RB att den
misstänkte ej är skyldig att inställa sig personligen, om anledning saknas
att adöma annan brottspåföljd än böter och hans närvaro tillika kan antagas
vara utan betydelse för utredningen, icke var tillämpligt. B. borde
alltsa enligt mm uppfattning icke ha erbjudits att inställa sig genom om -

Vid JO Bexelius’ inspektion av en rådhusrätt uppmärksammades ett
fleital brottmål i vilka den tilltalade ber etts möjlighet att erkänna gärningen
genom att påteckna en särskild blankett som fogats till kallelsen till huvudförhandling.
Den tilltalade hade kallats att inställa sig vid förhandlingen
vid vite av 200 kr. I blanketten upplystes att den tilltalade, om han ville
erkänna åtalade gärningen, kunde teckna erkännande på blanketten och
insända densamma till rådhusrättens kansli, i vilket fall den tilltalade ej
behövde inställa sig vid rätten. Vidare angavs å blanketten att tilltalad,
som icke inställt sig vid huvudförhandlingen i målet, tidigast dagen därefter
kunde erhålla besked om domslutet genom hänvändelse per telefon till rättens
kansli. Blanketten hade använts såväl i mål där den tilltalade under
förundersökningen erkänt åtalade gärningen som i mål vari han bestritt densamma
eller i varje fall vägrat att godkänna strafföreläggande.

Sedan yttrande inhämtats från rådhusrätten rörande blankettens användning,
uttalade JO Bexelius.

o I ett uttalande i 1966 års ämbetsberättelse (s. 235) framhöll jag att ett
sadant förfarande som rådhusrätten här tillämpat icke är helt invändningsfritt.
Det föreligger icke laga grund att på förhand befria en tilltalad från
mstallelseskyldighet. Jag fann dock att praktiska skäl gör ett dylikt förfarande
försvarligt under förutsättning att bedömningen av frågan om målet
kan avgöras i den tilltalades utevaro verkställes av den domare, som
skall handlägga mulet vid huvudförhandlingen. Da det mte framgår av

2* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

rådhusrättens yttrande att nyssnämnda bedömning i här förevarande mål
utförts av den blivande ordföranden i målet vill jag erinra om vad jag sålunda
uttalat.

När det gäller mål i vilka den tilltalade under förundersökningen bestritt
ansvar kan (jfr 1966 års ämbetsberättelse s. 237) med fog ifrågasättas^ om
s. k. erkännandeblankett över huvud bör användas. Man måste nämligen
räkna med att en tilltalad som bestritt ansvar kan uppfatta den översända
blanketten såsom en påtryckning.

I ett hos en häradsrätt anhängigt mål angående ansvar för hastighetsöverträdelser
hade den tilltalade uteblivit från utsatt huvudförhandling
vid tre olika tillfällen. I anledning av kallelse till ett fjärde tillfälle tog den
tilltalade telefonkontakt med domhavanden för att underrätta sig om möjligheterna
att få målet avgjort utan hans personliga inställelse. I enlighet
med den bild han gjorde sig av förutsättningarna tillställde han rätten en
skrift i vilken han åberopade att böterna enligt telefonsamtalet skulle bli
150 kr. mot att han erkände samt meddelade, att han »följaktligen» erkände
och »bad om räkning». Rätten utsatte därefter målet till huvudförhandling
och kallade den tilltalade. I kallelsen utsattes inte något äventyr utan angavs
endast att den tilltalade kunde inställa sig personligen eller genom ombud
och att målet med hänsyn till att han erkänt skulle komma att avgöras även
om han uteblev från förhandlingen. Vid huvudförhandlingen inställde den
tilltalade sig ej och dömdes för den åtalade förseelsen att böta 150 kr. Han
klagade sedermera hos JO över sakens handläggning hos häradsrätten. Ställföreträdande
JO Thyresson anförde i den del som här berörts i skrivelse till
rättens ordförande.

Erkänner den tilltalade gärningen, har rätten enligt 35 kap. 3 § andra
stycket rättegångsbalken att med hänsyn till omständigheterna pröva vilken
verkan erkännandet må äga som bevis. Ni har förklarat, att Ni i förevarande
fall trots erkännandets formulering ansett Eder, med hänsyn till att
det gällde en bagatellförseelse, kunna godtaga detsamma. Det måste ifrågasättas
om denna Eder bedömning var riktig.

I samband med att K. vid tillfället i fråga stoppades av polisen erkände
han förseelsen enligt polisens i häradsrättens akt intagna anteckningar och
uppgav att den berott på tillfällig ouppmärksamhet. Som framgår av häradsrättens
akt förnekade K. därefter förseelsen och påstod, att polisen
förväxlat den av honom förda bilen med en annan, vilket föranledde åklagaren
att i stämningsansökningen åberopa två polismän som vittnen angående
omständigheterna vid utförandet av ifrågavarande hastighetskontroll.
K:s sistnämnda ståndpunkt i ansvarsfrågan har han också intagit i klagoskriften Mot

bakgrund av vad Ni sålunda kände till rörande K:s inställning till
saken borde det för Eder ha framstått som tveksamt om K:s erkännande
hade något bevisvärde. Det sätt på vilket K. avfattat sitt erkännande tyder
vidare på att han erkänt för att slippa inställa sig. I detta sammanhang
är att beakta vad Ni uppgett om att K. vid telefonsamtalet med Eder den
1 november 1967 upplysts om hämtningsbeslutet och frågat om han ej behövde
inställa sig, därest han erkände, samt att Ni svarat att han inte skulle

erkänna om han ansåg sig oskyldig men även lämnat honom beskedet att
han inte skulle behöva inställa sig om han skriftligen erkände förseelsen.

Vid nu angivna förhållanden finner jag, att K:s erkännande ej bort godtagas,
även om fråga var om en bagatellförseelse. Rättens avgörande har
alltså kommit att grundas på ett otillräckligt material. K:s närvaro kunde
ej antagas vara utan betydelse för utredningen och han hade därför enligt
21 kap. 2 § rättegångsbalken varit skyldig att infinna sig personligen vid
huvudförhandlingen. Rätten borde då ha tillsett att han kom personligen
tillstädes. I varje fall måste ifrågasättas om rätten bort fälla K. till ansvar
utan att de av åklagaren från början begärda vittnesförhören kom till stånd.

Vid JO Henkows inspektion av Hallands södra domsaga observerades att
en 19-åring för otukt med barn dömts till skyddstillsyn utan att hans vårdnadshavare
kallats eller varit närvarande vid huvudförhandlingen. JO Henkow
uttalade i skrivelse till rättens ordförande.

Enligt 9 § lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare må den som icke fyllt tjugoett år ej dömas till fängelse,
skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden
om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet.

Denna bestämmelse innebär i princip att fängelse, skyddstillsyn eller
ungdomsfängelse inte får ådömas om ej vårdnadshavare!! hörts i målet. Det
enda undantaget är att sådant förhör ej lämpligen kunnat ske.

Av handlingarna i målet framgår att 0:s föräldrar, som var vårdnadshavare
för honom, var bosatta i Eldsberga strax utanför Halmstad. Några
större kostnader kan därför ej antas ha åsamkats dem genom inställelse
vid rätten. Vad Ni anfört om att föräldrarna enligt personundersökarens
uppgift inte skulle ha haft särskilt livlig kontakt med sonen och visat sig
tämligen ointresserade av dennes brott och påföljdsfrågan utgjorde ej i och
för sig något hinder mot föräldrarnas hörande. Ni har också förklarat Eder
vara medveten om att Eder bedömning byggde på en hårdragen tolkning
av ifrågavarande bestämmelse.

Vid dessa förhållanden och då ej heller i övrigt omständigheter synes ha
förelegat som medfört att föräldrarnas hörande icke lämpligen kunnat ske,
borde Ni ha kallat dessa till huvudförhandlingen.

Med anledning av vad Ni anfört därom att, om föräldrarna inställt sig
efter kallelse, deras kostnader för inställelsen skulle ha varit helt onödiga
och att personlig inställelse av dem skulle ha varit utan betydelse för målets
utgång må framhållas följande. I motiven till ifrågavarande bestämmelse
uttalade departementschefen att det ansetts vara värdefullt att muntliga
upplysningar i viss utsträckning inhämtas av vårdnadshavare och att han
till fullo delade denna uppfattning. Bl. a. i fall då fråga är om så ingripande
påföljd som skyddstillsyn synes, anförde departementschefen vidare, hörande
av vårdnadshavaren regelmässigt kunna bidra till kännedomen om
den tilltalade, hans tidigare utveckling och hans nuvarande situation (NJA
II 1964 s. 178). Med hänsyn till att de uppgifter från 0:s föräldrar, som
berättelsen över personundersökningen i målet innehöll, var helt kortfattade
förefaller det sannolikt att ytterligare upplysningar från dem kunnat
bidra till kännedomen om O., hans tidigare utveckling och hans aktuella
situation. Att beakta i sammanhanget är också att rätten torde kunna vinna
ökad kännedom om en underårigs bakgrund m. m. inte bara genom de upp -

gifter hans vårdnadshavare lämnar utan även genom sitt personliga intryck
av vårdnadshavaren. Det är väl möjligt att O. bort dömas till skyddstillsyn
även om föräldrarna hörts vid huvudförhandlingen i målet. Likväl synes
det mig — när nu sådant förhör ej kom till stånd — svårt att fastslå att
det skulle ha varit utan betydelse för målets utgång. Uteslutet är t. ex. inte
att det efter hörande av föräldrarna varit påkallat att med stöd av 28 kap.
6 § brottsbalken meddela särskild föreskrift rörande vad O. hade att iaktta
under prövotiden.

Ni har uppgivit att numera vid domsagan anskaffats en särskild blankett
för kallelse i brottmål av vårdnadshavare, i vilken blankett angives att
vårdnadshavare^ utevaro inte hindrar att målet avgöres. I vissa fall, där
vårdnadshavaren trots kallelse ej infunnit sig, kan det säkerligen vara riktigt
att anse något hörande av honom ej lämpligen kunna ske, t. ex. med
hänsyn till vikten av att målet mot den underårige utan uppskov blir avgjort.
Att generellt förklara att vårdnadshavarens utevaro ej hindrar målets
avgörande kan emellertid med hänsyn till förevarande bestämmelses innehåll
och grund inte vara riktigt. I åtskilliga fall torde rätten, om vårdnadshavaren
ej inställt sig, vara hänvisad att uppskjuta förhandlingen till en
senare dag och kalla honom på nytt, varvid möjligheten att med stöd av
9 kap. 7 § rättegångsbalken förelägga vite kan utnyttjas.

På grund av det sålunda anförda torde Ni böra överväga att ändra utformningen
av blanketten i det ifrågavarande hänseendet.

Vid JO Henkovvs inspektion av en rådhusrätt ställdes frågan om det
kan anses tillåtet att vid huvudförhandling i brottmål upplysningsvis höra
person, som ej är part eller skall likställas med part. JO Henkow svarade.

Den som ej är part eller skall likställas med part kan enligt RB höras
muntligen i egenskap av vittne eller sakkunnig. Bestämmelserna i 36 kap.
om vittne och i 40 kap. om sakkunnig är i stort sett obligatoriska och tvingande
(jfr Ekelöf Rättegång IV, 1963, s. 187 och JO:s ämbetsberättelse 1950
s. 220). Åberopar t. ex. åklagaren förhör med person, som ej intar partsställning,
för att styrka omständigheter vid det påstådda brottet måste
vederbörande i princip höras som vittne och får ej höras endast upplysningsvis.
Det synes mig emellertid böra vara tillåtet att rätten mera formlöst
inhämtar en kortfattad, enklare upplysning rörande t. ex. ortsförhållanden
eller innebörden av en teknisk term från någon, som råkar vara närvarande
i rättssalen och som har speciell kunskap rörande det som frågan gäller.
Skulle någon av parterna ifrågasätta eller eljest tvekan kunna råda om
det lämnade svarets riktighet eller frågan gälla något av väsentlig betydelse
i målet torde vederbörande dock böra höras som vittne eller sakkunnig i
enlighet med RB:s bestämmelser. Jag vill tillägga att bestämmelserna i 36
och 40 kap. RB avser utredningen i själva saken. När det gäller personalia
i brottmål kan vissa personer höras upplysningsvis, jämför 11 § tillämpningskungörelsen
till lagen om personundersökning i brottmål och 9 § lagen
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

I ett trafikmål om kollision mellan två bilar uppkom efter huvudförhandlingen
fråga huruvida den ene tilltalades skadeståndsyrkanden gentemot den
andre tilltalade bemötts med yrkande om jämkning eller med jämkning
till viss grad. I protokollet hade antecknats: »J. vitsordar det begärda skade -

standskravet på 400 kronor som i och för sig skäligt men medger bara skadeståndsskyldighet
med halva beloppet. H. bestrider detta och J. yrkar
jämkning.» Ställföreträdande JO Sandström uttalade om den uppkomna
situationen i skrivelse till rättens ordförande.

Utredningen ger vid handen, att J. vid huvudförhandlingen i målet medgav
att utge jämkat skadestånd. Däremot synes oklart, huruvida han därvid
ange ttjämkningsgra den till hälften eller icke angett någon jämkningsgrad
alls. Ni har visserligen förklarat, att J. enligt Eder uppfattning icke
angett jämkningsgrad och att Ni övervägde att göra en tjänsteanteckning
i protokollet i enlighet härmed. Ni har emellertid inte upplyst, hur Ni slutligen
kommer att förfara i saken och synes icke vilja utesluta att Eder ovannämnda
uppfattning kan vara felaktig. För det fall, att Eder uppfattning
att J. icke angett någon jämkningsgrad, dock är riktig, vill jag anföra följande.

I tvistemål är svaranden skyldig att taga bestämd ställning till kärandens
yrkande i saken (RB 42:7 punkt 2 och RB 43:7). En sådan skyldighet gäller
uppenbarligen även för den tilltalade i brottmål såvitt avser ett vid huvudförhandling
framställt enskilt anspråk (jämför PLB s. 278 och Ekelöf RättegångII,
andra upplagan 1964, s. 191). Om en tilltalad medger ett enskilt
ansprak pa skadeersättning med jämkat belopp men överlämnar åt rätten
att bestämma jämkningsgraden, har han icke därigenom tagit klar ställning
till anspraket. Rätten bör i sadant fall uppmana honom att ange belopp eller
,1 ämkningsgrad. För den händelse J. i förevarande fall ej uttalade sig härom,
borde Ni därför ha uppmanat honom att göra det.

Skulle J i verkligheten ha medgett att utge ett till hälften jämkat skadestand,
hade rätten haft att i domen alägga honom ersättningsskyldighet
åtminstone i motsvarande omfattning. Genom att i stället förplikta honom
fn £tg5 e?d?st. 1,11 en tredjedel jämkat skadestånd skulle rätten i så
tall ha tortant felaktigt och möjligen förorsakat rättsförlust för H.

Sedan i ett mål om hemskillnad m. in. hovrätten vid förordnande om förbud
för mannen att besöka hustrun utsatt äventyr vid vite av fängelse en
månad, oavsett att hustrun ej begärt det, ifrågasatte mannens ombud i skrivelse
till JO om domstolen ägt vidta denna åtgärd ex officio. Ställföreträdande
JO Thyresson svarade härpå.

^Enligt 15 kap. 11 § giftermalsbalken äger rätten i mål om hemskillnad,
pa yi kan de av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom
föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens hävande
och förbjuda makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter
att besöka varandra.

Lagstiftaren torde icke ha avsett att besöksförbud skall meddelas utan
äventyr av vite. Om en part skulle yrka besöksförbud utan att uttryckligen
begara att äventyr av vite skall utsättas torde domstolen därför böra likväl
uppfatta yrkandet sasom innefattande en begäran om sådant äventyr. Rätten
äger därvid bestämma vitet till fängelse viss tid eller böter å an°ivet
belopp. ö

Den 25 oktober 1962 dömde Bråbygdens och Finspånga läns domsagas
häradsrätt F. för missfirmelse mot tjänsteman, fylleri, misshandel, skade -

görelse, vårdslöshet i trafik och rattonykterhet till 120 dagsböter om tio
kronor.

Genom ett av landsfiskalen i Finspångs distrikt den 22 september 1964
utfärdat, av F. den 25 i samma månad godkänt strafföreläggande ålades
F. att för fylleri bo ta 50 kr.

Häradsrätten förvandlade genom beslut den 2 september 1965, jämlikt
8 och 15 §§ lagen den 20 mars 1964 om verkställighet av bötesstraff, de
sålunda ådömda böterna (å vilka F. avbetalat 507 kr.) till fängelse 53 dagar
samt beviljade med stöd av 18 § samma lag F. anstånd med förvandlingsstraffets
verkställighet under en prövotid av två år.

Den 16 mars 1967 dömde häradsrätten därefter F. för mened till fängelse
åtta månader, varjämte det F. beviljade anstandet med verkställighet av
förvandlingsstraffet förklarades förverkat.

Hos JO anförde F. klagomål över bötesförvandlingen.

I skrivelse den 21 mars 1968 till riksåklagaren anförde ställföreträdande
JO Sandström, att bötesstraffet å 50 kr. icke torde ha kunnat förvandlas,
och ifrågasatte om icke resning borde begäras till F:s förmån.

Sedan riksåklagaren sökt resning, yttrade Kungl. Maj:t i beslut den 8
maj 1968:

Av häradsrättens akt i bötesförvandlingsmålet framgår, att åklagaren
såsom grund för sitt yrkande om förvandling anfört att straffverkställighet
erfordrades för F:s tillrättaförande. Häradsrätten fann dock i sitt beslut,
att omständigheterna icke föranledde till antagande att för tiUrättaiörandet
fordrades verkställighet av förvandlingsstraffet, samt bevil] ade i. anstancl
med dettas verkställighet.

Enligt 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff gäller emellertid bland
annat att förvandling av bötesstraff å femtio kronor omedelbart i penningar
icke må ske utom i fall där förvandling anses erforderlig för den bötiälldes
tillrättaförande. Det F. genom strafföreläggandet ålagda bötesstraffet kunde
således icke lagligen förvandlas av häradsrätten.

Kungl. Maj:t beviljade på grund härav resning samt företog målet till
omedelbart avgörande, därvid Kungl. Maj:t prövade lagligt dels undanröja
beslutet om förvandling av det F. genom strafföreläggandet alagda
bötesstraffet å femtio kronor för fylleri, dels på det sätt ändra häradsrättens
förvandlingsbeslut att det F. ådömda förvandlingsstraffet nedsattes till
fängelse femtio dagar; och skulle i följd därav beslutet om förverkande av
anstånd gälla förvandlingsstraff å fängelse femtio dagar.

Vid ärendets avgörande fann sig JO Lundvik kunna låta bero vid det
som förevarit.

Hos en rådhusrätt yrkade allmän åklagare förvandling av W. vid 25 olika
tillfällen ådömda böter på sammanlagt drygt 2 000 kronor. Sedan W. vid
förhör inför rätten meddelat att han kunde avbetala bötesskulden och
begärt anstånd med målet för att gälda böterna, beviljades detta och målet

utsattes till nytt förhör två månader senare. Vid detta företedde W. postkvitton,
utvisande avbetalning på böterna, utfäste sig att forsättningsvis
avbetala och begärde nytt anstånd för att få tillfälle att helt gälda böterna.
Sådant anstånd beviljades och nytt förhör utsattes att äga rum två månader
senare. Samma procedur upprepades härefter vid en rad tillfällen.

JO Lundvik gjorde följande bedömning.

Enligt 14 § lagen den 20 mars 1964 om verkställighet av bötesstraff
skall rätten, när i mål om förvandling av böter ytterligare prövning finnes
vara erforderlig i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för
indrivning av böterna, hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten.
I kommentaren till nämnda lagrum (Beckman m. fl. Brottsbalken
jämte förklaringar III s. 479) angives, att det — om den bötfällde
säger sig kunna betala böterna — stundom kan vara lämpligt att medge
ett kort uppskov för att lämna honom tillfälle därtill. I förevarande mål har
under en tidsperiod av ett år utsatts förhör vid inte mindre än sju tillfällen
och vid samtliga tillfällen — utom det första — har därvid företetts postkvitton,
utvisande att W. samma dag som förhöret skulle hållas inbetalt
belopp varierande mellan 100 och 300 kronor. Ett sådant förfarande, vilket
kan sägas innebära att domstolen tjänstgör som indrivningsmyndighet, kan
uppenbarligen ej ha varit lagstiftarens mening. Efter det att den bötfällde
eventuellt vid ett eller möjligen ytterligare något tillfälle fått uppskov för
att betala böterna, bör rätten antingen besluta om böternas förvandling
eller — beroende på föreliggande omständigheter — hänskjuta saken till ny
behandling av indrivningsmyndigheten. I förevarande fall har rättens handläggning
av målet följaktligen enligt min åsikt icke stått i överensstämmelse
med lagens anda och mening.

Till stöd för en ansökan om lagsökning hade sökanden åberopat en på
själva ansökningshandlingen tecknad avskrift av växeln. Under avskriften
hade angivits att acceptanten och sökanden tecknat sina namn tvärs över
på växelns framsida respektive tvärs över på växelns frånsida. I anledning
av att vederbörande lagsökningsdomare uttalade tvekan huruvida en avskrift
kunde godtas som endast till vissa delar var en direkt avskrift och
i övrigt bestod av en beskrivning av handlingen, underställde sökanden
frågan JO:s prövning. Ställföreträdande JO Thyresson meddelade att enligt
hans uppfattning den omständigheten, att namnen ej skrivits på samma
plats på avskriften av växeln som på originalet utan i stället namnens placering
på originalet i avskriften angetts med orden »Tvärs över å växelns
framsida» resp. »Tvärs över å växelns frånsida», ej kunde anses ha utgjort
något hinder mot att godtaga avskriften i lagsökningsmålet.

Ställföreträdande JO Thyresson hade också att pröva klagomål mot eu
rådhusrätt för det denna ansett sig ej lagligen kunna bifalla en begäran
från en svarande att utfå dom i målet utan avgift, trots att svaranden företett
medellöshetsintyg. Han gjorde följande bedömning.

Enligt 8 § andra stycket expeditionskungörelsen den 29 oktober 1964 är
meddellös person fri från avgift för erforderlig expedition. Förordningen

den 7 december 1883 angående expeditionslösen, som upphävdes genom
expeditionskungörelsen, innehöll i 14 § en motsvarande bestämmelse, som
emellertid angavs icke gälla i fråga om mål, varå lagen om fri rättegång
kunde bli tillämplig. Expeditionskungörelsen innehåller icke någon sådan
begränsning.

Rådhusrätten har såsom sin åsikt anfört att en sådan begränsning likväl
alltjämt måste gälla. Till stöd härför har Rådhusrätten åberopat ett uttalande
av vederbörande departementschef i förarbetena till expeditionskungörelsen
(prop. 1964:75 s. 309). Departementschefen berörde under avsnittet
»Avgiftspliktens omfattning» frågan om icke expeditionsavgifterna
kunde helt slopas och anförde, att däremot talade inte bara principiella
skäl utan även statsfinansiella hänsyn. Vidare erinrade han om att mindre
bemedlade har tillgång till fri rättegång, vilket medför befrielse från skyldigheten
att betala expeditionsavgifter. Därefter uttalade han, att i de fall,
där fri rättegång ej kan beviljas, den dåvarande möjligheten för medellös
person att erhålla fullständig avgiftsbefrielse bibehålls.

Enligt min mening är det uteslutet, att en begränsning motsvarande den,
som expeditionslösenförordningen innehöll rörande medellös persons frihet
från att erlägga lösen, avsetts skola gälla även enligt expeditionskungörelsen.
Genom den nya bestämmelsens avfattning får anses fullt klart att
nämnda begränsning ej längre skall gälla. I praktiken torde emellertid i de
fall där lagen om fri rättegång är tillämplig, den som är medellös regelmässigt
ha fri rättegång. Departementschefens berörda uttalande, som får
antagas ta sikte på de praktiskt betydelsefulla fallen, torde böra förstås mot
bakgrund härav. Skulle emellertid en medellös person, som hade kunnat
beviljas fri rättegång men som avstått från att göra ansökan därom, begära
frihet från avgift för erforderlig expedition under åberopande av medellöshet,
torde numera något lagligt hinder att bifalla en sådan begäran icke
finnas utan den medellöse tvärtom vara berättigad att utfå expeditionen
utan kostnad.

Vid beviljande av lagfarter på en grupp fastigheter med kedjehusbebyggelse
blev sökandena behandlade olikformigt i det att för några som
gruncl för beräkning av lag fartsstämpel godtogs intyg, vilka endast angav
att »markvärdet för tomten ej överstiger köpeskillingen», medan i ett
annat fall inskrivningsdomaren begärde komplettering med ett intyg som
utvisade fastighetens värde inklusive förekommande värde på byggenskap.
JO Henkow uttalade härom i anledning av klagomål från sistnämnda fastighets
ägare.

I 8 § 1 mom. stämpelskatteförordningen stadgas såvitt nu är i fråga
följande. Vid stämpelskattens beräkning skall som värde gälla taxeringsvärdet
året närmast före det år då lagfart sökes. Finnes för egendomen icke
särskilt taxeringsvärde för nämnda år, skall gälla egendomens värde vid tidpunkten
för upprättande av den handling, varå förvärvet grundas. Detta
värde fastställes av inskrivningsdomaren efter intyg av sakkunnig eller
annan utredning.

Vid fastställande av värdet i enlighet med det sist sagda åligger det givetvis
inskrivningsdomaren att tillse att erforderlig utredning finns tillgänglig.
Ett värderingsintyg som enbart anger egendomens markvärde kan inte

anses till fyllest med mindre det annorledes klarlagts att egendomen var
obebyggd vid förvärvshandlingens upprättande.

En avstyckad fastighet besvärades enligt fastighetsboken av en i stamfastigheten
beviljad nyttjanderättsinteckning. Av nyttjanderättshandlingarna
och kartan framgick emellertid att nyttj anderätten avsåg uteslutande
mark som var belägen utanför avstyckningen. Sedan i ärende om sammanläggning
av den avstyckade fastigheten med annan fastighet ägodelningsdomaren
krävt att den avstyckade fastigheten skulle befrias från nyttjanderättsinteckning
en, klagade sökanden häröver hos JO. Ställföreträdande JO
Thyresson förklarade då i skrivelse till ägodelningsdomaren.

En förutsättning för att sammanläggning skall kunna ske är att lagfartsoch
inteckningsförhållanden beträffande sammanläggningsdelarna är ordnade
på visst sätt. Härom finns regler i 14 § sammanläggningslagen. Enligt
denna paragraf skall avseende icke fästas vid inteckning för nyttjanderätt,
såframt den intecknade rättigheten icke rör mark som skall ingå i sammanläggningen.

Av utredningen framgår, att den inteckning för nyttjanderätt, som beviljats
i Klätta 1:3 med flera fastigheter, icke rör Klätta 1:96 utan endast
formellt besvärar denna fastighet, som skulle sammanläggas med annan.
Emellertid har Ni hittills, enligt vad som också framgår av utredningen,
ej velat bortse från inteckningen, om den ej dödades åtminstone i Klätta
1:96. Ni har genom att sålunda vidhålla en ståndpunkt, som klart strider
mot gällande bestämmelser, i onödan fördröjt ärendets avgörande under
avsevärd tid.

Vid ställföreträdande JO Sandströms inspektion av en rådhusrätt uppmärksammades
att kungörelse om en dom angående hävande av omyndighetsförklaring
införts tolv dagar efter domens meddelande med angivande
av att domen vunnit laga kraft. Sandström anförde i skrivelse till rättens
ordförande.

Bestämmelser rörande kungörande av domar i mål om omyndighetsförklaring
eller dess hävande finns i 20 kap. 23 § FB. Enligt lagrummets första
stycke skall kungörelse om bl. a. dom, varigenom någon förklarats omyndig,
ofördröjligen genom rättens försorg införas i allmänna tidningarna. Detta
sammanhänger med att sådan dom jämlikt 35 § samma kapitel länder till
efterrättelse utan hinder av att talan däremot förs. Jämlikt andra stycket
av förstnämnda bestämmelse skall kungörelse ske efter vad i första stycket
sägs om bl. a. laga kraft ägande dom, varigenom omyndigförklarad förklarats
åter myndig; sådan dom länder till efterrättelse först sedan den vunnit laga
kraft.

Dessa bestämmelser om kungörande syftar till att för allmänheten bekantgöra
dessa domar. En omyndigförklarads rättshandlingsförmåga är ju starkt
inskränkt och god tro hjälper inte motparten. Och ej heller kan den som
träffat avtal med någon som uppträtt såsom förmyndare för omyndigförklarad
i regel åberopa god tro om den föregivne förmyndarens behörighet
(SOU 1965:14 om godtrosförvärv av lösöre s. 121).

Nu antydda gentemot tredje man stränga regler understryker det natur -

liga önskemålet att frågan huruvida en person är myndig eller inte bedöms
efter klara och entydiga regler. Det har betydelse jämväl t. ex. för frågan
per vilken dag överförmyndaren skall kräva att förmyndarens sluträkning
avslutas. Vad särskilt gäller den i detta ärende aktualiserade frågan om
tidpunkten då dom, varigenom omyndighetsförklaring häves, vinner laga
kraft är följande bestämmelser av betydelse.

Av 20 kap. 16 § andra stycket och 18 § FE följer att parter i första instans
i mål om hävande av omyndighetsförklaring regelmässigt är den omyndigförklarade
och hans förmyndare. Talan mot dom, varigenom omyndighetsförklaring
hävts, får emellertid jämlikt 22 § samma kapitel föras — förutom
av parterna — av envar som är behörig att föra talan om att vederbörande
skall förklaras omyndig. Grunden till denna bestämmelse är att härigenom
tillgodoses särskilda lämplighetssynpunkter som inte kan beaktas vid ny
ansökan om omyndighetsförklaring, låt vara att också denna möjlighet
finns (se Walin, Föräldrabalken, s. 451). Bl. a. äger alltså överförmyndaren
föra talan mot domen. I fråga om mål, vari överförmyndaren för talan,
skall jämlikt 20 kap. 37 § FE och 20 § RF beträffande bl. a. ordningen för
målets fullföljd i högre rätt RB:s bestämmelser om allmänt åtal äga motsvarande
tillämpning. Dessa bestämmelser innebär, såvitt nu har betydelse,
att vadeanmälan inte erfordras för att talan skall anses rätteligen fullföljd.

Mot bakgrund av nu redovisade bestämmelser är att avgöra när dom
om hävande av omyndighetsförklaring vinner laga kraft, d.v.s. när tid för
fullföljd mot domen med ordinära rättsmedel går ut. Av betydelse är i
främsta rummet vilken innebörd som är att tillägga uttrycken i 20 kap.

37 § FB och 20 § RF »för talan» resp. »Föres--— talan». Antingen

betyder dessa uttryck att lagrummen för sin tillämpning förutsätter att —
i nu ifrågavarande mål — överförmyndaren förde talan redan i första instans.
Till stöd för denna tolkning kan åberopas att den medför att domstolen,
då den skiljer målet från sig, lätt kan bedöma ordningen för talans
fullföljd i högre rätt samt att avfattningen sannolikt skett med tanke på
denna situation. Eller också är lagrummen tillämpliga så snart överförmyndaren
faktiskt för talan, t. ex. genom att inkomma med vadeinlaga. Till stöd
för denna uppfattning kan åberopas att den är förenlig med de citerade
uttryckens lydelse och att syftet med bestämmelsen i 20 kap. 22 § FB
mycket starkt talar för denna tolkning. Enligt min mening är denna uppfattning
därför den riktiga. Önskemålet att domstolen kan bedöma ordningen
för talans fullföljd i högre instans redan då den skiljer målet från
sig, kan jämväl tillgodoses genom att domstolen i dessa mål lämnar fullfölj
dshän visning såsom vid brottmål. Detta skall närmare utvecklas i det
följande.

Som förut sagts äger överförmyndaren föra talan mot domen inom tre
veckor utan att dessförinnan anmäla vad. Eftersom överförmyndaren för
talan mot domen med ordinärt rättsmedel — vad — kan frågan huruvida
domen vunnit laga kraft inte avgöras förrän tre veckor förflutit från domens
dag. I anledning av vad Ni anfört om att »lämna särskild fullfölj dshän visning
för överförmyndaren» och om att »med kungörande (borde) anstå till
dess domen vunnit laga kraft även gentemot överförmyndaren» vill jag
framhålla, att det inte är förenligt med bestämmelsernas avfattning att
antaga att ordningen för fullföljd är olika för olika fullföljds berättigade.
Bestämmelsen i 20 § RP talar generellt om ordningen för målets fullföljd
i högre rätt. Såvitt jag har mig bekant ges också regelmässigt åt båda parter

fullföljdshänvisning som i brottmål i de av underrätt avgjorda mål, i vilka
överförmyndaren fört talan redan vid underrätten, t. ex. mål om omyndighetsförklaring.

Frågan huruvida domen vunnit laga kraft kan alltså enligt min mening
inte i förhållande till någon avgöras förrän efter tre veckor. Som en följd
härav bör med kungörandet anstå tills denna tid förflutit.

Med den nu behandlade frågan bör inte förväxlas frågan om tidpunkten
för domens laga kraftvinnande i de — säkerligen till antalet helt dominerande
— fall då överförmyndaren inte fullföljer talan mot domen. För
dessa fall saknar 20 kap. 37 § FB enligt sin lydelse betydelse. Det skulle
därför kunna hävdas, att domen vinner laga kraft efter en vecka, om vadeanmälan
inte görs; låt vara att domens laga kraftvinnande redan vid denna
tidpunkt inte kan avgöras förrän ytterligare t vä veckor förflutit. Särskilt
med hänsyn till att vederbörande person själv och de som har med honom
att göra måste kunna veta huruvida han är myndig eller omyndig är det
uppenbarligen inte godtagbart att frågan härom hålles svävande. Eftersom
hänsynen till överförmyndarens rätt att föra talan mot domen — på sätt
som i det föregående utvecklats — enligt min mening påkallar att hela
treveckorstiden står till hans förfogande, måste det därför anses att domen
inte vinner laga kraft förrän då tre veckor förflutit från domens dag utan
att vadeinlaga kommit in till underrätten. Under denna tid är den omyndigförklarade
fortfarande att anse som omyndig; rättshandlingar för hans
räkning skall alltjämt företagas av förmyndaren.

Det sagda innebär, att 20 kap. 37 g FB utövar inflytande på frågan
om ordningen för fullföljd av talan också då överförmyndaren inte för talan
i målet. Det är enligt min mening riktigast att i konsekvens härmed underrätten
alltid i domen intager fullföljdshänvisning som i brottmål, d.v.s. utan
att meddela föreskrift om vadeanmälan. Det saknar tydligen mening att
upprätthålla kravet på vadeanmälan, om det inte vid utebliven vadeanmälan
kan konstateras att domen vunnit laga kraft. Var och eu som vill
föra talan mot domen bör kunna göra detta utan att behöva anmäla vad.
Som en betydande praktisk fördel framstår att frågan om domens laga
kraftvinnande kan avgöras med ledning av fullfölj dshän visningen.

Tvekan angående det lämpliga i den uppfattning som nu utvecklats kan
enligt min mening vållas endast av att i en enhetlig praxis domar i mål om
hävande av omyndighetsförklaring anses ha vunnit laga kraft redan efter
en vecka, om vadeanmälan inte görs. Denna praxis — som inte är oförenlig
med bestämmelsernas avfattning — förutsätter att 20 kap. 37 § FB tolkas
så, att överförmyndare, som ej varit part men önskar föra talan mot domen,
måste anmäla vad. Denna tolkning anser jag, som förut sagts, inte riktig
och den innebär att lagstiftarens intentioner med framför allt 20 kap. 22 §
FB sätts åsido. Då det emellertid kan antagas att behov för överförmyndaren
att föra talan mot domen föreligger endast ytterligt sällan, har jag
trots min i det föregående uttalade mening ansett det tvivelaktigt huruvida
tillräckliga skäl nu — innan den sedan några år arbetande utredningen för
översyn av förmynderskapslagstiftningen avgivit sitt betänkande — skall
anses föreligga att bryta denna enhetliga praxis. På grund härav finner jag
ej skäl till annan åtgärd än att ett exemplar av denna skrivelse överlämnas
till förmynderskapsutredningen.

Sedan en överförmyndare, fått underrättelse om att till ettvart av tre
omyndiga barn utbetalats ett arv, anmodade han barnens förmyndare att

avge årsrakningar för året i fråga. Hans begäran efterkoms på det sättet
att årsräkningar avgavs men dessa innehöll endast namn och adresser men
inga ekonomiska uppgifter. Överförmyndaren återsände då årsräkningarna
med begäran om komplettering innebärande att i årsräkningarna samtliga
tillgångar vid årets början skulle redovisas ävensom samtliga inkomster
såsom aktieutdelningar, bankräntor, barnbidrag, underhållsbidrag etc, att
tillgångarna vid årets slut skulle vara specificerade samt att det belopp,
som använts för barnets levnadskostnader, skulle anges. I klagoskrift till
JO hemställdes sedermera att JO skulle undersöka dels om överförmyndaren
i sina krav på redovisning av barnbidrag, underhållsbidrag och levnadskostnader
kunde stödja sig på gällande bestämmelser, dels om det omfattande
redovisningskravet kunde ha sin grund i annat än omsorgen om
myndlingarnas intressen (t. ex. i att överförmyndarens arvode baseras på
årsräkningens omfattning), dels ock — för det fall att skäl för sistnämnda
antagande framkommit — om det inom överförmyndarinstitutionen ofta
eller regelmässigt förekom krav på redovisning från förmyndare utöver
vad lag och förordning föreskriver.

JO Lundvik uttalade i skrivelse till överförmyndaren.

Enligt 16 kap. 5 § föräldrabalken skall förmyndare årligen före den 15
februari avge årsräkning till överförmyndaren, innefattande redogörelse
för förvaltningen under föregående år. I årsräkningen skall upptagas bl. a.
en sammanställning av inkomster och utgifter under året. Varken dessa
bestämmelser eller vad som i övrigt är stadgat i lag och författning lämnar
något otvetydigt svar på frågan, om förmyndaren i årsräkningen skall ange
hur mycket som uppburits för den omyndige i form av allmänt barnbidrag
eller underhållsbidrag. Frågan har veterligen icke varit föremål för bedömning
i högre rätt. Det är därför ovisst vad som gäller.

Vid min handläggning av ärendet har jag att taga hänsyn till att här
berörda spörsmål kan och också lämpligen bör underställas domstols prövning.
Vägrar förmyndaren att lämna begärd komplettering av årsräkningen,
torde rätten med stöd av 16 kap. 10 § föräldrabalken kunna på överförmyndarens
anmälan genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande.
Stadgandet avser visserligen det fallet att förmyndaren helt försummat att
avge årsräkning men måste rimligen kunna tillämpas också när avlämnad
redovisning bedömes vara i väsentliga hänseenden bristfällig. Jag finner
mig vid nu angivet förhållande icke böra ingå i prövning av annat och mera
än om Ni låtit tjänstefel komma Eder till last. Redan med hänsyn till vad
ovan anförts om rättslägets oklarhet är det uppenbart, att något tjänstefel
icke. förekommit. Jag vill emellertid ytterligare anföra följande. Det är
tydligt, att en överförmyndare kan ha behov av att veta hur mycket som
i visst fall utgått i form av allmänt barnbidrag eller underhållsbidrag. Detta
gäller t. ex., när överförmyndaren prövar om det är rimligt att av myndlingens
kapitalinkomst uppgivet belopp använts för dennes underhåll. Storleken
av det allmänna barnbidraget framgår emellertid av gällande bestämmelser.
Det synes därför obehövligt att kräva, att förmyndare lämnar uppgift
härom. Vid den prövning som nu skall ske får dock å andra sidan beaktas,
att det icke kan vålla nämnvärt besvär för förmyndaren att lämna

uppgiften. Vad angår underhållsbidrag kan det däremot vara svårt eller
omojligt för överförmyndaren att bilda sig någon uppfattning om hur
mycket som utgått, om han icke får uppgift därom av förmyndaren.

Jag finner alltså ej anledning till ingripande mot Eder i nu behandlad del.

Klagomålen avser vidare det förhållandet, att Ni begärt uppgift om
barnens, levnadskostnader. Sasom jag redan anfört skall i förmyndarens
arsräkning lämnas en sammanställning av den omyndiges utgifter. I förarbetena
till stadgandet i fråga — som går tillbaka på en föreskrift i lagen
om förmynderskap av år 1924 — nämns särskilt utgifter för underhåll (se
NJA II 1924 s. 461). Någon anmärkning kan därför icke riktas mot att Ni
begärt uppgift i förevarande hänseende. Jag vill emellertid tillägga, att det
synes mig uppenbart att utgifterna för underhåll i allmänhet icke behöver
redovisas om intet av den redovisningspliktiga inkomsten (eller förmögenheten)
använts för ändamålet. Frågan om utgiftsredovisningen har därför
samband med spörsmålet om vilka inkomster som skall upptagas och jag
hänvisar till vad jag anfört härom i det föregående.

I ärendet har också berörts frågan om beräkningen av överförmyndarens
arvode. Av utredningen framgår, att Ni icke brukat beräkna arvode på vad
som utgått i allmänt barnbidrag. Jag finner Eder inställning välbetänkt.
I den man Ni tagit arvode beräknat på underhållsbidrag, vill jag härom
endast uttala, att detta icke kan läggas Eder till last såsom fel.

De frågor, som belysts i förevarande ärende, har stor allmän betydelse
och det framstår enligt min mening som otillfredsställande att rättsläget
när i åtskilliga hänseenden är ovisst. Jag vill därför bringa problemen till
törmynderskapsutredningens kännedom, vilken utredning enligt sina direktiv
har att bl. a. överse bestämmelserna om förvaltningen av omyndigs
egendom och om kontrollen över denna förvaltning.

Åklagare och polis

Åklagare» underlåtenhet att ingripa vid flyktfara

I en den 15 september 1967 till JO-expeditionen inkommen skrift anhöll
Bror Tullgren, Eskilstuna, att JO måtte undersöka huruvida polisen och
åklagarmyndigheten i Eskilstuna asidosatt gällande bestämmelser genom
att icke hindra en för brott misstänkt person att lämna landet. Efter remiss
inkom chefsåklagaren Gunnar Rosenqvist med upplysningar, vid vilka val
fogade promemorior från distriktsaklagarna Gösta Gidner och Allan Nyström
samt t. f. kriminalkommissarien Henning Johansson. Gidner och
Nyström gjorde därvid bl. a. vissa uttalanden om Jullgrens person. Tullgren
avgav därefter påminnelser, vari han bl. a. riktade kritik mot Nyström
och Gidner för dessa uttalanden. Därjämte tog JO Lundvik del av förundersökningsprotokoll
och ansökan om stämning i saken samt lät per telefon inhämta
kompletterande uppgifter från åklagarmyndigheten.

Av utredningen i ärendet inhämtades i huvudsak följande.

I början av juli månad 1967 inledde kriminalpolisen i Eskilstuna förundersökning
på grund av misstanke om att källarmästaren It. L. som vid
denna tid drev en restaurangrörelse i Eskilstuna, gjort sig skyldig till bl. a.
tillgrepp av matvaror i ett partilager. I egenskap av jourhavande åklagare
förklarade distrikts åklagaren Stig Jansson den 7 juli R. L. anhållen. Vid
polisförhör erkände R. L. vad som lädes honom till last. R. L. frigavs den 12
juli enligt beslut av Jansson. Gidner tjänstgjorde därefter sasom undersökningsledare.

Vid ett besök hos åklagarmyndigheten — troligen någon dag i slutet av
juli — uppgav Tullgren, att R. L. skulle resa utomlands och på så sätt
undandraga sig lagföring. Denna uppgift vidarebefordrades samma dag
till Gidner. Vidare ringde redaktören Ulf Håkansson vid Eskilstunakuriren
samma dag till Gidner och meddelade, att han fått upplysningar från »vanligen
välunderrättat håll» om att R. L. ämnade bege sig ur riket. Närmare
omständigheter kunde Håkansson ej ange och han ville ej heller avslöja
varifrån upplysningarna kom. Den 1 augusti föranstaltade Gidner om
viss kompletterande utredning i saken. Bl. a. hölls ett förhör med R. L.
den 14 augusti. Vid detta förhör uppgav R. L. bl. a., att restaurangrörelsen
skulle avvecklas inom den närmaste tiden genom försäljning men att någon
godtagbar köpare ännu icke infunnit sig.

På särskild fråga uppgav It. L., att hans avsikt var att kvarstanna »här»
och att han inte hade någon avsikt att utflytta till något annat land.

Den 21 augusti övertog Nyström ärendet. Nyström väckte den 23 augusti
åtal mot R. L. för olovlig befattning med smuggelgods, stöld och försäljning
av obesiktigat kött. Det må anmärkas, att åtalet, såvitt avsåg stöld,
gällde att R. L. vid ett tjugutal tillfällen under februari—den 7 juli 1967
från Rudhes & Co:s partilager i Eskilstuna — från vilket lager R. L. brukade
göra inköp för restaurangrörelsens räkning — olovligen tagit och tillägnat
sig diverse varor till ett sammanlagt värde av 1.128 kronor 15 öre.
Såsom bevisning åberopades beträffande samtliga tre åtalspunkter R. L:s
erkännande.

Vid något tillfälle omkring den 15 september underrättades Nyström av
Håkansson om att R. L. då avvikit ur riket och torde befinna sig i Portugal.
Den 19 september erhöll Nyström efter viss spaning upplysningar om att
It. L. skulle befinna sig i Stockholm och söka anställning till sjöss. Nyström
anhöll då R. L. i dennes frånvaro och meddelade per telex kriminalpolisen
i Stockholm, att R. L. skulle gripas och transporteras till Eskilstuna. Då
dessa åtgärder ej gett resultat, yrkade Nyström den 25 september vid rådhusrätten
i Eskilstuna, att R. L. skulle häktas i sin frånvaro. Rådhusrätten
förklarade den 27 september R. L. häktad. Sedan den 2 oktober var R. L.
efterlyst såväl inom som utom riket.

Rörande R. L:s personliga förhållanden upptog polisen en levnadsberättelse,
som den 10 juli inkom till åklagarmyndigheten. Därav framgår
bl. a., att R. L. är född 1921 och ogift samt att han, innan han 1964 började
driva restaurangrörelse i Eskilstuna, i huvudsak varit på sjön, bl. a. under
åren 1948—1955 och 1957—1964 såsom steward för olika rederier.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik i skrivelse till Gidner följande.

I RB 24:1 stadgas bl. a., att om någon är på sannolika skäl misstänkt
för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, han må häktas,
om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller
annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker. Vidare stadgas
i RB 25:1 bl. a., att om någon är skäligen misstänkt för brott, varå fängelse
kan följa, och med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
men anledning ej eljest förekommer att anhålla eller häkta honom, förbud
må, om det finnes tillfyllest, i stället meddelas honom att utan tillstånd
lämna honom anvisad vistelseort.

Den förutsättning i fråga om misstanke om brott som sålunda gäller för
att den misstänkte skall kunna häktas eller meddelas reseförbud, förelåg
uppenbarligen i det förevarande fallet. Beträffande frågan om det skäligen

kunde befaras, att It. L. skulle avvika, har Ni förklarat, att någon omständighet,
som gav stöd åt en misstanke om att It. L. hade för avsikt
att resa utomlands, icke framkommit. Nyström har för sin del uttryckt samma
uppfattning och framhållit, att han icke vid något tillfälle fram till den
19 september bedömt situationen vara sådan att ett ingripande mot R. L:s
rörelsefrihet kunde anses motiverat, då icke av några trovärdiga uppgifter
eller andra omständigheter framkommit att R. L. skulle kunna tänkas avvika
ur riket. För min del vill jag härom anföra följande.

Möjligheterna för R. L. att i fortsättningen driva restaurangrörelse
i Eskilstuna måste ha väsentligt försvårats genom vad han enligt eget erkännande
låtit komma sig till last. Då R. L. givetvis behövde viss tid för
att hinna avveckla rörelsen, förelåg väl ej så stor risk för att han skulle
avvika redan vid den tid, då han frigavs efter att ha varit anhallen. Mot
att han frigavs den 12 juli och ej redan då begärdes häktad eller meddelades
reseförbud finner jag sålunda ej skäl till erinran. Vid förhöret den 14 augusti
uppgav R. L. emellertid, att rörelsen inom den närmaste tiden skulle avvecklas.
Med hänsyn till hans personliga förhållanden och till att han under
många år haft arbete på sjön låg det därefter enligt min mening mycket
nära till hands att räkna med att R. L. på nytt skulle gå till sjöss, något
som av allt att döma också skedde. Flyktfara enligt RB 24:1 och 25:1
får anses ha varit för handen. I förevarande fall borde enligt min mening
åklagaren därför ha gjort framställning hos rådhusrätten om R. L:s häktande
eller — om det jämte omhändertagande av pass och eventuellt sjöfartsbok
kunde anses tillfyllest — R. L. ha meddelats reseförbud. Underlåtenheten
att ingripa framstår som anmärkningsvärd med hänsyn till att
åklagarmyndigheten genom uppgifter från Tullgren och Håkansson fick
särskild anledning att överväga risken för att R. L. skulle avvika.

Vid Eder bedömning har Ni också beaktat, att R. L. pa fråga därom
förklarat, att hans avsikt var att kvarstanna och ej att utflytta till något
annat land. Ett sådant svar torde emellertid vara att förvänta både från
den, som icke avser att avvika ur landet, och den, som har dylik avsikt,
och är således av ringa värde i sammanhanget.

Även om jag finner Eder och Nyströms underlåtenhet att ingripa för att
hindra att R. L. avvek anmärkningsvärd, anser jag mig icke böra lägga
underlåtenheten någon till last såsom tjänstefel. Jag låter därför i denna del
bero vid dessa mina uttalanden.

Vad i övrigt förekommit i ärendet är ej av beskaffenhet att föranleda något
uttalande eller åtgärd från min sida.

För trafikförseelse misstänkt har å strafföreläggande dels tecknat
erkännande under förutsättning att i föreläggandet upptagna böter
kunde förvandlas till fängelse och dels antecknat att han själv
ej var skyldig till förseelsen men under angiven förutsättning
kunde påtaga sig ansvaret för densamma. Påteckriingen har ej bort
godtagas som ett godkännande av föreläggandet

Den 7 februari 1968 föreläde åklagarmyndigheten i Lindesbergs distrikt
åkeriägaren Karl Sune Larsson, Örebro, till godkännande ett strafföreläggande
om tio dagsböter å tjugo kr. för att Larsson den 16 januari 1968
klockan 12.35 på länsväg 831 i Frövi låtit bruka en släpvagn av 1964 års
modell oaktat fordonet ej i föreskriven ordning inställts till årlig kontrollbesiktning
och på grund härav belagts med automatiskt körförbud. Sune
Larsson tecknade å föreläggandet ett erkännande men angav därvid som
förutsättning, att böterna kunde förvandlas till fängelse. Om så ej kunde
ske, förklarade han sig icke erkänna gärningen. På baksidan av föreläggandet
skrev Larsson dessutom, bl. a., att han inte själv var skyldig till ifrågavarande
förseelse men att han dock kunde påtaga sig ansvaret för densamma
under ovan nämnd förutsättning. Larssons påteckning å strafföreläggandet
betraktades av åklagarmyndigheten som ett godkännande och
ärendet lämnades för indrivning till kronofogdemyndigheten. Larsson
blev sedermera anmodad att betala böterna.

I en den 26 april 1968 inkommen klagoskrift anhöll Larsson om undersökning,
huruvida åklagarmyndigheten handlat riktigt i ärendet.

Åklagarmyndigheten inkom med infordrat yttrande. Till detta bifogades
en i ärendet upprättad rapport, enligt vilken Larsson erkänt sitt ägareansvar.
I yttrandet anfördes bl. a., att — med beaktande av förhörsresultatet
och då böterna är förvandlingsbara —åklagarmyndigheten ansåg sig kunna
godtaga strafföreläggandet, påtecknat som ovan beskrivits, att med hänsyn
till vad som senare framkommit Larsson med sin påteckning synes ha
menat, att förvandling av böterna skulle ha skett omedelbart utan föregående
försök till indrivning, att tveksamhet därför nu kunde råda om
Larssons påteckning kan anses ha utgjort en giltig viljeförklaring och om
alltså ett godkännande förelegat samt att åtgärd skulle vidtagas för undanröjande
av strafföreläggandet jämlikt 59 kap. 5 § rättegångsbalken.

Efter framställning från åklagarmyndigheten undanröjde Lindes och
Nora domsagas häradsrätt genom slutligt beslut den 24 juli 1968 strafföreläggandet.

Riksåklagaren avgav på begäran yttrande över klagomålen och anförde
därvid följande:

Enligt 48 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken i dess före den 1 juli
1968 gällande lydelse skall godkännande av strafföreläggande göras skriftligen
på föreläggandet och innehålla att den misstänkte erkänner gärning -

en och underkastar sig det straff och den särskilda rättsverkan som upptagits
i föreläggandet. Sedan detta därefter återställts till vederbörande
åklagare, ankommer det på honom att pröva om påteckningen kan godtagas
som ett godkännande. Om så är fallet, gäller föreläggandet som lagakraftvunnen
dom. Enligt tidigare praxis ansågs verkan av godkännandet
ha inträtt redan den dag då den misstänkte undertecknade godkännandet,
medan det av 48 kap. 3 § andra stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken
i dess numer gällande lydelse framgår att den dag då godkännandet
kommer myndigheten till handa är avgörande i detta hänseende (se prop.
1968:82 s. 80 f).

Både författningstext och förarbeten saknar närmare föreskrifter om den
prövning av godkännandet, vilken åklagaren har att företaga vid föreläggandets
återställande. En viss vägledning kan dock hämtas från bestämmelsen
i 59 kap. 5 § rättegångsbalken att godkänt strafföreläggande efter
besvär skall undanröjas bl. a. om godkännandet inte kan anses som en giltig
viljeförklaring. Bedömningen härav får tydligen ske med ledning av
allmänna rättsgrundsatser hämtade närmast från avtalsrätten men modifierade
med hänsyn till att fråga är om ett straffrättsligt förfarande. Vissa
synpunkter på ifrågavarande prövning återfinns även i riksåklagarens
cirkulär nr 19 samt Mannerfelt och Cosmo, Ordningsbot Parkeringsbot
s. 46 f.

Man synes böra skilja mellan det fallet att någon viljeförklaring överhuvud
inte föreligger och det fallet att det visserligen föreligger en viljeförklaring
men denna är att anse som ogiltig på grund av tvång, svek,
misstag eller liknande.

Ett otvetydigt exempel på det förra fallet är att den misstänkte på den
plats på föreläggandet som är avsedd för godkännande skrivit något annat
än sitt namn. Mer tveksam blir saken om den misstänkte visserligen skrivit
sitt namn på rätt plats men gjort något tillägg till godkännandet. Framgår
av detta tillägg att den misstänkte förnekar att han gjort sig skyldig
till den förseelse som föreläggandet avser, är dock klart att något godkännande
inte föreligger (se NJA 1963 s. 393, jfr SvJT 1966 rf s. 73 II och
III). Det synes inte finnas skäl för annan bedömning, om tillägget saknar
något uttalande i skuldfrågan eller rentav innehåller ett uttryckligt erkännande
men den misstänkte i tillägget uppställt villkor eller förbehåll beträffande
påföljden (jfr SvJT 1964 s. 330). För att man skall tillerkänna eu
straffrättslig exekutionstitel som tillkommit utan domstolsprövning samma
verkan som en lagakraftvunnen dom bör man strikt upprätthålla kravet
på att den misstänkte både erkänt förseelsen och underkastat sig den förelagda
påföljden. Framgår det att någon av dessa förutsättningar brister,
kan ett godkännande ej anses föreligga.

Beträffande det av klaganden Sune Larsson påtecknade strafföreläggandet
framgår av hans förklaring på föreläggandets baksida att han ej ansett
sig skyldig till den ifrågavarande förseelsen. Redan på grund härav är tydligt
att något godkännande inte föreligger. Larssons tillägg på föreläggandets
framsida, att han erkänner endast om böterna kan förvandlas till
fängelse, är visserligen något dunkelt till sin innebörd. Finns utrymme för
tveksamhet om vad den misstänkte avsett med sitt tillägg, bör emellertid
något godkännande inte anses föreligga.

Vederbörande åklagare i Lindesbergs åklagardistrikt har således enligt
min mening förfarit felaktigt då han godtog Larssons påteckning av före -

läggandet som ett godkännande. Enär närmare föreskrifter saknas om den
prövning som i förevarande hänseende ankommer på åklagare samt åtgärder
vidtagits för att undanröja föreläggandet eller dess rättsföljder för
Larsson, får jag förorda att Ni med avseende å den felaktiga handläggningen
måtte låta bero vid den i ärendet avgivna förklaringen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande:

I likhet med riksåklagaren anser jag, att åklagarmyndigheten handlat
felaktigt, då Larssons påteckning å föreläggandet godtogs som ett godkännande
av detta, särskilt som Larsson på baksidan av föreläggandet uttryckligen
angivit, att han ej själv var skyldig till förseelsen. Då emellertid åtgärder
numera vidtagits så att föreläggandet undanröjts, låter jag vid den
avgivna förklaringen bero.

Disciplinär åtgärd mot polisman för försumlighet vid handhavandet
av hemliga handlingar

I en skrift, som inkom till JO-expeditionen den 25 september 1967, anförde
fru Anna Stancev klagomål över polisens i Stockholm åtgärder i ett ärende
angående avvisning av hennes brorson jugoslaviske medborgaren Blaz
Dretnik och över polisens handläggning av en från hennes förre make Stanco
Stancev inkommen skrift. Även Dretnik riktade kritik mot polisens åtgärder
i avvisningsärendet i en till Konungen ställd skrift, varav en kopia den 16
oktober 1967 inkom till JO för kännedom och eventuell åtgärd. Anna
Stancevs klagomål remitterades till polismästaren i Stockholms polisdistrikt
för upplysningar och yttrande. Anna Stancev avgav påminnelser. Förste
polisassistenten Georg Luthman underrättades om att han var misstänkt
för tjänstefel i visst hänseende och bereddes tillfälle att inkomma med
yttrande. Luthman inkom därefter med yttrande. Med anledning av Dretniks
klagomål inhämtades uppgifter per telefon från förste kriminalassistenten
Thure Maylöf.

Av handlingarna framgick bl. a. följande.

Socialassistenten Evert Valsjö, Stockholms stadsmission, kontaktade den
It september 1967 polisens utlänningsrotel och meddelade, att Dretnik, som
då var 17 år gammal, kommit till Sverige den 26 augusti 1967 och ansökt
om arbets- och uppehållstillstånd. Valsjö uppgav, att meningen varit att
Dretnik skulle bo hos Anna Stancev men att detta ej gått då hon var sjuklig
och att Dretnik genom Valsjös förmedling fått bo på Katolska ungdomshennnet,
Bergsgatan 11, Stockholm. Ungdomshemmet hade emellertid meddelat
Valsjö, att Dretnik på grund av störande uppträdande ej fick vara

kvar där. Den 19 september 1967 hördes Dretnik av polisen rörande frågan
om avvisning''. T.f. polisintendenten D. von Porat beslöt samma dag, att
Dretnik skulle avvisas från riket. Det överenskoms mellan polisen och Dretnik,
att han skulle infinna sig hos polisen påföljande dag, den 20 september,
och då medföra sitt bagage, varefter han skulle resa till Jugoslavien. Den
20 september ringde Anna Stancev till polisen och hörde sig för om ärendet.
Vid detta samtal bestämdes, att Dretnik skulle infinna sig hos polisen
samma dag klockan 16.30. Eftersom han ej infann sig då, fick en övervakningspatrull
vid utlänningsroteln, bestående av förste polisassistenterna
Georg Luthman och Tage Bjurhovd, i uppdrag att bege sig till Anna Stancevs
bostad och hämta Dretnik. På kvällen den 20 september besökte Luthman
och Bjurhovd Anna Stancev men anträffade icke Dretnik. Vid besöket
hos Anna Stancev glömde Luthman sin tjänsteportfölj med bl. a. vissa
handlingar, som innehöll uppgifter rörande utlänningar och var hemliga
enligt 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar. En halv eller en timme senare upptäckte Luthman och Bjurhovd,
att väskan och handlingarna saknades och återvände till Anna Stancevs
bostad, där de dock ej blev insläppta. Anna Stancev kastade därefter
ut portföljen med handlingar på gatan, där polismännen omhändertog den.
Hon behöll dock ett för Dretnik utställt pass och biljett samt en skrift av
den 10 september 1967 från hennes förre man Stanco Stancev till polisens
utlänningsrotel. I skriften uppgav Stanco Stancev, att Dretnik och Anna
Stancev hotat honom till livet och önskade att polisen skulle ingripa mot
Dretnik. Det må inskjutas, att polisen den 9 september 1967 upptagit en
brottsanmälan rörande samma sak från Stanco Stancev och en kvinna, som
sammanbodde med honom, och att förundersökning i saken inletts. Sedermera
återfick polisens utlänningsrotel samtliga handlingar, Stanco Stancevs
skrift dock endast i kopia. Statens utlänningskommission beslöt den 6 oktober
1967 att avslå Dretniks begäran om arbets- och uppehållstillstånd. Den
18 oktober beslöt utlänningskommissionen upphäva polismyndighetens avvisningsbeslut,
»enär på grund av numera upplysta omständigheter Dretnik
icke kan antagas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här
i riket ävensom för sin hemresa».

Vad angår de omständigheter, under vilka portföljen med handlingar
kvarlämnats i Anna Stancevs bostad, uppgav Luthman, att Anna Stancev
genast intagit en mycket fientlig attityd mot de båda polismännen och högljutt
förklarat, att de inte hade någonting att göra med Dretnik. Luthman
uppgav vidare.

Jag tyckte det var pinsamt och hade haft god lust att vända om, i synnerhet
som hon visade sig vara krympling och hade mycket svårt att gå.
Vi hörde efteråt, att hon led av sviterna efter en bilolycka, varför hon hade
svårigheter med att kunna förflytta sig. Hon måste »hasa» sig fram. Nästan
genast som vi kommit in i tamburen, bad hon oss sitta ned i en soffa i rum -

met. Jag hade tjänsteväskan med mig jämte ett plastfodral, innehållande
pass, färdbiljett och protokollspapper för Dretnik.

Vi pratade i lugn ton med kvinnan, men hon hetsade mer och mer upp
sig och i sitt uppretade tillstånd förflyttade hon sig fram och åter på golvet
och sjönk plötsligt ihop. Hennes ben liksom inte följde med. När jag såg
henne sjunka ner på golvet, reste jag mig från soffan för att komma till
hennes hjaip. Jag lade då ifrån mig min väska och handlingarna på soffan
tor att kunna hjalpa henne upp. Hon ville dock ej ha någon hjälp, utan
yckades resa sig med stöd av väggen. Hon fortsatte oupphörligt med sina
anklagelser mot oss, om hur vi behandlade henne och om hur polisen betedde
sig mot henne och hennes pojke. Bl. a, hotade hon oss med att tidnmgarna
och särskilt Expressen skulle få veta allt. Det var som om hon
ville anklaga oss för att hon föll ihop på golvet. Under vårt uppehåll i lägenheten
hade vi ej rört vid kvinnan, eftersom hon vid de tillfällen, då hon
loll ihop pa golvet (och det hände vid ett par tillfällen) ej ville ta emot vår
hjaip.

. hennes uppträdande hade en nästan chockartad effekt på mig. Jag
ville sa fort som möjligt lämna lägenheten, då jag förstod, att kvinnan i sitt
uppretade tillstånd skulle kunna vara kapabel att komma med vilka grundlösa
påståenden som helst.

Min kollega och jag lämnade då lägenheten (i ivern att komma därifrån
utan vaska och handlingar) och foro från platsen in mot staden. Vad vi då
rätt veta av kvinnan, det var hennes utsago, att brorsonen Dretnik ej fanns
i bostaden utan troligen befann_ sig hos en läkare på Mäster Samuelsgatan,
pa ett adressnummer, som hon ej ville upprepa för oss.

I yttrande, som fogats vid det av polismästaren ingivna yttrandet, anforde
t. f. chefen för utredningsavdelningen polisintendenten Otto Holm
följande angående de kvarlämnade handlingarna, bland vilka fanns den s. k.
U-boken, spaningsboken och den lokala spaningsboken.

U-boken är enligt beslut av statens utlänningsko mmission av den 16
april 1958 att anse som hemlig jämlikt §§ 10 och 14 lagen av den 28 maj
1937 om inskränkning i rätten att utbekomma allmän handling. Beslutet
linnes tryckt pa första sidan.

Spaningsboken och lokala spaningsboken är försedda med anteckning
att intagna notiser kan falla under lagen den 28 maj 1937 om inskränkning
i ratten att utbekomma allmänna handlingar och att i sådana delar utlämnandet
av publikationen till obehörig kan medföra ansvar,
i j ? 11 blinda böckerna innehålla uppgifter om personer som av olika anledningar
efterspanas av polisen. Spaningsboken innehåller dessutom uppgifter
om brott som den efterspanade misstänks ha begått. Skulle böckerna
komma i o behörig persons händer kan denne därigenom få sådana upplysningar
som enligt lagen om polisregister inte får utlämnas och kan utnyttja
upplysningarna till men för den efterspanade. För utlänningar måste Uboken
som innehåller en förteckning över alla efterspanade utlänningar,
ha ett speciellt intresse.

Oaktat spaningsböckema är hemliga måste de ur tjänstesynpunkt medoras
av utlänmngsrotelns spaningspersonal vid den inre utlänningskontrollen.
De stränga regler som uppställts för handhavande av hemliga handlingar
kan därvid ej upprätthållas under de mycket skiftande förhållanden

som kan uppkomma. Handlingarna fa dock även om de medförs under spaningsarbetet
uppenbarligen inte förvaras eller behandlas så, att de kan åt kommas

av obehöriga. .. .

Utöver spaningsböckerna medförde Luthman de handlingar som gällde
avvisningen av Dretnik samt en del andra, icke hemliga handlingar, vais
innehåll han numera inte kan påminna sig.

Luthmans försummelse att medföra portföljen från fru Stancevs bostad
har medfört att fru Stancev under ungefär 2V2 timme haft tillgång till handlingarna.
Fru Stancev har under denna tid haft möjlighet att studera handlingarna
och även visa dem för andra. Det synes emellertid som om hon
inte haft så starkt intresse av de hemliga spaningsuppgiftema i portföljen
och det har inte konstaterats att hon använt dem otillbörligt. Det har dock
funnits stor risk för att så kunnat ske.

Däremot har fru Stancev tagit ur de handlingar som för henne hatt personligt
intresse och som inte var av hemlig natur, nämligen Dretniks pass
och biljett samt Stanco Stancevs anmälan av den 10 september 1967. Detta
har medfört olägenhet för polisens fortsatta arbete.

Med hänsyn till att Luthman under besöket hos fru Stancev tagit starkt
intryck av hennes obehärskade uppträdande och övriga ömmande omständigheter
som betingats av hennes invaliditet, kan hans underlåtenhet att
medtaga portföljen inte betraktas som grov. Hans underlåtenhet maste
dock med hänsyn till vikten av att hemliga handlingar handhaves betryggande
anses innefatta tjänstefel, för vilket han bör bestraffas i disciplinär
väg.

Polismästaren anförde för sin del.

Luthmans underlåtenhet att medföra sin tjänsteportfölj, då han lämnade
fru Stancevs lägenhet, torde med hänsyn till portföljens hemliga innehåll
vara att betrakta som tjänstefel. De synpunkter som tf chefen för utredningsavdelningen
anfört i denna fråga kan jag i allt väsentligt dela. De
omständigheter under vilka händelsen inträffat syns mig sålunda trots förseelsens
allvarliga innebörd motivera, att förseelsen behandlas i disciplinär
ordning. Det bör omnämnas att Luthman, som är född 1908, icke förut
gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten.

I skrivelse till polismästaren den 20 juni 1968 anförde ställföreträdande
JO Thyresson, att han, i likhet med polismästaren och Holm, fann att Luthmans
underlåtenhet att medföra tjänsteportfölj en var att bedöma såsom
tjänstefel men att försummelsen dock ej var av allvarligare art än att
den kunde upptas till beivran i disciplinär ordning. Handlingarna i ärendet
överlämnades till polismästaren för den åtgärd mot Luthman, som kunde
finnas påkallad.

Polismästaren fann i beslut den 19 november 1968, att Luthman genom
vad som förekommit ådagalagt försumlighet i sin tjänstgöring, och polismästaren
dömde på grund härav Luthman jämlikt 19 § statstjänstemannalagen
till varning.

Beslutet har vunnit laga kraft.

Polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna

Som ett led i den s. k. Davis Cup-tumeringen i tennis skulle Sveriges lag
den 3 o maj 1968 spela mot ett lag representerande Rhodesia på Båstads
tenmsstadion. Den första matchen skulle börja klockan 14.00 den 3 maj.
Vissa politiska ungdomsförbund hade fått tillstånd att den 3 och 4 maj
mellan klockan 12.00 och 16.00 anordna demonstrationer i Båstad mot
rasåtskillnadspolitiken i Rhodesia. Demonstrationståget utgick vid 12.30-tiden den 3 maj från Stiftsgården i Båstad. I tåget deltog från början 500—
600 personer. Demonstranterna skulle enligt det meddelade tillståndet få
gå till en öppen plats i närheten av södra entrén till tennisstadion. Enskilda
demonstranter och grupper av sådana, vilka synes ha brutit sig ur demonstrationståget,
agerade under tiden före tävlingarnas början på sådant sätt
att tävlingarna icke kunde komma till stånd utan blev avlysta.

Från skilda håll har kritik riktats mot polisens uppträdande mot demonstranterna,
bl. a. därför att polisen mot dessa använt vattenbegjutning och
tårgas. Mats Hulth och Hans-Gunnar Larsson, båda bosatta i Bromma,
hemställde i en till JO den 6 maj 1968 inkommen skrift om utredning angående
polischefens befogenhet att utnyttja brandkårens materiel för att
bekämpa demonstranterna och brandchefens befogenhet att låna ut mateliel
till polisen. Fil. kand. Torbjörn Hällen i Lund begärde JO:s utredning
om polisens »långvariga» vattenbegjutning mot demonstranterna och »upprepade»
användning av tårgas mot dessa.

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 11 maj 1968 till justitieministern
redogjort för sin bedömning av vissa polisiära åtgärder vid poliskommendenngen
i Båstad. Skrivelsen grundar sig dels på en den 9 maj 1968 dagtecknad
rapport från en av rikspolisstyrelsen tillsatt arbetsgrupp, som följt
poliskommenderingen i Båstad, och dels på en av länspolischefen i Kristianstads
län Hans Fjelner upprättad redogörelse för kommenderingen. JO
Lundvik tog del av ifrågavarande handlingar jämte bilagor till dessa. På
grund av den kritik, som rikspolisstyrelsen riktat mot Fjelner i sin skrivelse
till justitieministern, infordrades yttrande från Fjelner. Sedan sådant inkommit
den 20 augusti 1968 och därefter remitterats till rikspolisstyrelsen, inkom
styrelsen den 1 oktober 1968 med yttrande.

JO Lundvik upptog i skrivelse den 18 november 1968 till rikspolisstyrelsen
till bedömande vad som från styrelsens sida anförts mot Fjelner och
prövade i samband härmed de klagomål som framförts av Hulth, Larsson
och Hällen. I skrivelsen anfördes följande.

1. Rikspolisstyrelsens påstående att Fjelner satt in en otillräcklig polisstyrka
i Båstad samt fastställt den polisiära målsättningen på ett felaktigt sätt

Av Fjelners redogörelse framgår följande: Den 8 och 9 april 1968 meddelade
byråchefen Esbjörn Esbjörnson, rikspolisstyrelsen, per telefon till

länspolischefens expedition i Kristianstad, att en Davis Cup-tävling skulle
anordnas i Båstad under tiden den 3—5 maj mellan lag från Sverige och
Rhodesia. Esbjörnson uppgav, att om arrangemanget föranledde behov
av förstärkningar, rikspolisstyrelsen var beredd medverka till att en polisstyrka
om förslagsvis 60 polismän jämte hundar och helikopter ställdes till
Fjelners förfogande från polisdistrikt utom länet. Esbjörnson gjorde i sammanhanget
vissa jämförelser med demonstrationer, som tidigare ägt rum
i Lidingö. Fjelner, som icke själv mottog samtalen från Esbjörnson, tog
med anledning av dennes meddelande telefonkontakt med överdirektören
Kurt Lindroth i rikspolisstyrelsen. Fjelner framförde ett tack för erbjudandet
om förstärkning men framhöll, att med hänsyn till då kända förhållanden
anledning ej ansågs föreligga att hos rikspolisstyrelsen begäxa
personalhjälp. Fjelner omtalade samtidigt, att länspolischeferna i närliggande
län vid personalkrävande kommenderingar brukade hjälpa varandra
med personal och att frågan om personalförstärkningar även denna gång
skulle kunna lösas på detta sätt. — Med anledning av att det från rikspolisstyrelsens
sida gjorts vissa jämförelser med kravallerna i Lidingö fann
Fjelner det angeläget att införskaffa upplysningar om i vad mån politiska
ytterlighetsriktningar hade något intresse för tävlingen. Han reste därför
den 17 april till Malmö och hade överläggningar med säkerhetssektionen.
Därvid hemställde Fjelner om uppgifter från sektionen och genom dess
förmedling även från andra orter i Götaland och från Stockholm. Den 22
april besökte Fjelner och två högre polisbefäl i länet tennisstadion i Båstad.
Det bestämdes då att en förstärkt övervakning skulle anordnas såväl i stadion
som i dess närhet under tiden den 3—5 maj samt att stoi leken på deltagande
polisstyrkor skulle uppgå till 72 polismän. Poliskommissarien Axel
Nilsson i Kristianstad upprättade sedan efter givna anvisningar ett förslag
till detaljplan för kommenderingen. I förslaget överskreds den bestämda
personalstyrkan med 9 polismän och 1 valctkvinna. Den 29 april hölls hos
rikspolisstyrelsen ett sammanträde med anledning av den förestående poliskommenderingen
i Båstad. I sammanträdet deltog från länspolisen förutom
Fjelner även nyssnämnde Nilsson samt polismästaren i Ängelholm. Vid
sammanträdet orienterade rikspolischefen de deltagande om att Davis Cuptävlingen
ursprungligen skulle ha förlagts till Stockholm, men att Stockholmspolisen
icke ansett sig kunna svara för ordningen därvid. Rikspolisstyrelsen
hade därför hänvisat tennisförbundet att förlägga matchen till
Båstad, där faran för demonstrationer och kravaller icke skulle vara så stor.
Fjelner delgav därefter de närvarande innehållet i det förslag till plan över
kommenderingen som upprättats. Mot planen anfördes att den omfattade
en alltför liten personalstyrka med hänsyn till att ett stort antal demonstranter
kunde komma till Båstad. Rikspolisstyrelsen erbjöd därefter Fjelner
ytterligare personal samt utrustning — här nämndes ett 50-tal polismän.
Fjelner förklarade, att han något senare ville överväga frågan om ut -

ökning av personalstyrkan. Han uppgav, att han kopplat in säkerhetssektionen
i Malmö för att erhålla uppgifter om i vilken omfattning demonstrationer
skulle förekomma och att han väntade uppgifter härom redan
samma dag. Först därefter ville Fjelner taga ställning till utökning av personalstyrkan.
— På kvällen den 29 april besökte Fjelner säkerhetssektionen
i Malmö. Han erhöll därvid uppgifter, att det skulle komma demonstranter
till Båstad från olika delar av landet. Den 30 april på morgonen beslöt
Fjelner, att personalstyrkan i Båstad skulle utökas med 55 polismän. Av
dessa skulle 33 poliser begäras såsom förstärkning genom rikspolisstyrelsen.
Förutnämnde Nilsson fick i uppgift att omarbeta detaljplanen i enlighet
med de nya personalstyrkorna. Planen fastställdes samma dag — den 30
april — av Fjelner. Under natten till den 3 maj framförde flera personer,
som ägde fastigheter i tennisstadions omgivningar, till polisledningen farhågor
för att deras fastigheter skulle utsättas för skadegörelse, om demonstranter,
som de ryktesvis hade hört, skulle angripa tennisstadion via deras
fastigheter och där mötas av polisstyrkor. Med anledning bl. a. härav verkställdes
en omdisponering av vissa polisstyrkor. I samband därmed inkallades
ytterligare 13 polismän till tjänstgöring. Från länspolischefen i Hallands
län inkom erbjudan om ytterligare civilklädd polispersonal för bevakning
bland publiken. Erbjudandet mottogs och 7 polismän erhölls under
förmiddagen den 3 maj från Hallands län.

Fjelner har vidare i sin redogörelse som en bedömning av händelseförloppet
och det uppnådda resultatet anfört följande: Under planläggningen
inkom uppgifter om att demonstrationsgrupper från olika platser i landet
skulle bege sig till Båstad och där genom demonstration och med alla medel
söka hindra att tennismatchen mot Rhodesia kom till stånd. Polisledningen
gjorde en uppskattning av hur mycket polis, som skulle åtgå för att säkerställa
tävlingarna. Med hänsyn till lättheten för varje enskild person att
störa matchen fann man, att så gott som varje åskådare måste ställas under
särskild bevakning av en polisman. Därjämte måste en bevakningskedja
upprättas, som avspärrade det område, som ligger »norr om Agardhsgatan,
öster om Kastanjeallén och väster om en tänkt linje, som från korsningen
Agardhsgatan—Strandgatan leder nordost ut». Fn tillfredsställande bevakning
utmed denna linje hade krävt minst 500 man. Därjämte skulle ha
behövts ett förhållandevis stort antal reservstyrkor om cirka ett par hundra
man. I gatukorsningar och på tomter, som saknade tillfredsställande murar,
hade stolpar eller andra föremål fått läggas ut för att hindra demonstranternas
fordon att köra igenom polisspärrarna och de närbelägna tomterna
in på stadion. Trots dessa anordningar hade tävlingen icke varit säkrad. Om
demonstranterna under ovannämnda betingelser gjort ett försök att taga
sig in på tennisstadion hade försöket sannolikt misslyckats men kunnat
föranleda stora skador på person och civilbefolkningens i Båstad egendom.
På grund av det anförda fastställde Fjelner den polisiära målsättningen på

3 — Justitieombudsmännens ämbetsbemttelse till 1969 års riksdag

följande sätt: Tillgängliga polisstyrkor skulle söka hålla demonstranterna
borta från stadions område men däremot ej försöka få bort de störningar
mot tennismatchen som en demonstration utanför portarna kunde medföra.
Polisledningen finner efter händelsernas slut att demonstrationen nästan
i varje detalj tillgick såsom var väntat och anser, att det uppställda målet
att hindra demonstranterna att bereda sig tillträde till tennisstadion uppnåddes.

Rikspolisstyrelsen har i sin skrivelse till justitieministern anfört: Polistaktiken
och storleken av insatta styrkor vid kommenderingar av det slag
som förekom i Båstad måste alltid grundas på informationer om de störningar
som kan väntas. Såvitt gäller informationerna i dessa avseenden inför
Båstadstävlingama stod det redan på ett förhållandevis tidigt stadium klart
att man måste räkna med allvarliga störningar. Detta förhållande måste
ha insetts av polisledningen och ytterligare accentuerats av informationer
och synpunkter som lämnades vid sammanträdet hos rikspolisstyrelsen den
29 april 1968. Under dagarna närmast före tävlingarna framgick vidare av
en mängd uttalanden i nyhetsmedia, att planer förelåg att försöka stoppa
tävlingarna med alla medel. Med hänsyn till informationsunderlaget måste
den i Båstad insatta styrkans storlek bedömas som otillräcklig även efter
de successiva ökningar av denna som skedde efter sammanträdet hos rikspolisstyrelsen
den 29 april. Styrelsens erbjudande att ställa till förfogande
alla de personella och materiella resurser, som kunde komma att erfordras,
utnyttjades endast i viss utsträckning. Rikspolisstyrelsen finner den av
Fjelner angivna polisiära målsättningen såtillvida anmärkningsvärd, att de
tillgängliga polisstyrkorna icke skulle användas för att få bort de störningar
mot tennismatchen som en demonstration utanför portarna kunde
medföra och anser att Fjelner därigenom redan på förhand godtagit allvarliga
störningar. Med hänsyn till Fjelners uppgift att han efter händelsernas
slut funnit att demonstrationen nästan i varje detalj tillgått såsom var
väntat måste Fjelners underlåtenhet att begära större förstärkningar anses
desto mera anmärkningsvärd. Från samhällets synpunkt är det väsentligt
att polisen i alla lägen gör vad som står i dess makt för att hindra att ordningen
och säkerheten sätts i fara och att allvarliga brott begås.

Fjelner har i sitt yttrande till mig anfört följande: Rikspolisstyrelsen
framhåller att polistaktiken och storleken av insatta styrkor vid kommenderingar
av ifrågavarande slag alltid måste grundas på informationer om
de störningar som kan väntas. Fjelner delar denna uppfattning. För att
skaffa ett riktigt informationsunderlag organiserades för den skull på ett
tidigt stadium genom bemedling av säkerhetsavdelningen i Malmö spaning
på de platser i södra Sverige som kunde vara aktuella (bl. a. Malmö, Lund,
Göteborg, Stockholm, Uppsala och Växjö). Denna spanings verksamhet
och det resultat denna gav var uppenbarligen icke känd för rikspolischefen
och övriga deltagare från rikspolisstyrelsen vid sammanträdet i Stockholm

den 29 april 1968. De informationer, som där lämnades av representanterna
för rikspolisstyrelsen, var allmänna och i huvudsak endast av sådant slag,
som stått att läsa i dagspressen. Genom den av Fjelner organiserade spaningen
fick han fortlöpande rapporter. Den uppmärksamhet massmedia
ägnade åt de planerade tävlingarna och det sätt på vilket denna uppmärksamhet
gavs uttryck skruvade uppenbarligen efter hand upp stämningarna
kring matchen och bidrog till att åtgärderna emot tävlingarna fick den utformning
och omfattning de slutligen fick. Såväl Fjelner personligen som
honom i kommenderingen direkt underställd befälspersonal sökte förgäves
motverka upptrappningen. Denna pågick ända fram till tävlingarna. Det
läge som förelåg den 29 april eller dessförinnan var sålunda ett helt annat
än läget den 3 maj på förmiddagen då kommenderingen måste ges sin slutliga
form. På grund av för Fjelner då tillgängliga informationer gjorde han
den polistaktiska bedömning som angivits i ovannämnda redogörelse. Fjelner
har begagnat sig av rikspolisstyrelsens erbjudande om personalförstärkning
i den utsträckning så bedömts behövligt. Det bör emellertid observeras
att. rikspolisstyrelsens representanter överhuvudtaget icke vid samtal med
Fjelner gjort någon reell polistaktisk bedömning av sådant slag att den ens
i efterhand kunnat ligga till grund för en utformning av en lämpligare kommenderingsplan
eller för annan bättre bedömning av personalbehovet. Observeras
bör också att rikspolisstyrelsen icke disponerar över några egna förstärkningskadrar
utan måst taga behövlig personal från andra län. Vid
tiden för sammanträdet den 29 april hade Fjelner sedan länge hos länspolischeferna
i grannlänen begärt och fått löfte om hjälp genom förstärkningar.
Anmärkas bör också att en polisiär uppgift icke löses genom att
draga samman ett stort antal polismän. En god plan bör för övrigt icke
omfatta mera personal än nödvändigt, dels med hänsyn till kostnaderna för
det allmänna, dels med hänsyn till behovet att låta den fåtaliga polispersonalen
i rikets polisdistrikt så långt möjligt ostört få verka på sina vanliga
t j änstgöringsplatser.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande till mig anfört följande: Fjelner
uppger, att han genom säkerhetsavdelningen i Malmö erhållit upplysningar
om vad som kunde förväntas ifråga om demonstrationer. Detta bekräftas
i promemoria den 10 maj 1968 av avdelningschefen P. G. Vinge. Av promemorian
framgår, att Fjelner informerats om planerna på utbrytning ur
det legala demonstrationståget samt att angrepp från åskådarplats var att
vänta. Vidare hade framkommit att de mera aggressiva demonstranterna
var inställda på att tillgripa våld för att genomföra sina planer. Mot bakgrunden
av dessa informationer och de slutsatser Fjelner själv dragit härav,
kan hans bedömning av personalbehovet icke godtagas. Det allvarliga läge
som uppenbarligen förelåg med hänsyn till infonnationerna borde ha resulterat
i en begäran om betydligt större förstärkningsstyrka. Rikspolisstyrelsen
såg det som ytterst angeläget att ordning och säkerhet på ett tillfreds -

ställande sätt kunde upprätthållas i samband med tävlingarna, trots de
störningar som var att vänta. Styrelsen fann därför att en betydande polisinsats
var oundgängligen nödvändig. Detta klargjordes av rikspolischefen
vid sammanträdet den 29 april, då Fjelner erbjöds erforderliga förstärkningar.
Det framstod med anledning härav som särskilt förvånande att Fjelner
i så ringa utsträckning begagnade sig av detta erbjudande. Fjelner har
i sin redogörelse räknat med att 500 polismän skulle ha krävts för en effektiv
yttre spärr runt stadion. Därutöver skulle ha erfordrats ytterligare ett par
hundra man som reservstyrka. I den nya polisorganisationen med total
rörlighet är det möjligt tillkalla de förstärkningar som erfordras för att ordning
och säkerhet skall kunna upprätthållas. Detta har såsom närmare
framgår nedan skett t. ex. vid den s. k. kårhusockupationen i Stockholm
och demonstrationer i anslutning därtill, vid universitetsjubileet i Lund och
vid världskyrkomötet i Uppsala. Vid dessa tillfällen har tillkallats betydande
förstärkningar på upp till 400 å 500 man och delvis för relativt lång tid. Det
hade icke varit förenat med några större svårigheter att till Båstad — för
detta enstaka tillfälle — tillkalla det antal polismän, som behövts för att
ordningen skulle ha kunnat upprätthållas även om antalet hade rört sig
om 400 å 500 man. En sådan styrka hade enligt styrelsens uppfattning tett
sig rimlig med hänsyn till de informationer som förelåg och de erfarenheter
som redan då fanns av liknande händelser. Med en sådan styrka hade det
enligt styrelsens bedömning varit möjligt att tillfredsställande anordna
yttre spärrar och i övrigt trygga genomförandet av den polisiära uppgiften.
Fjelners uppgift att läget var helt annorlunda den 3 maj än den 29 april
ter sig särskilt anmärkningsvärd, eftersom detta förhållande likväl inte
resulterade i någon begäran om ytterligare förstärkning. Det förtjänar framhållas
att rikspolisstyrelsen i ett fall som detta icke har befogenheter att
överta den operativa ledningen av kommenderingen. Det tillkom därför
Fjelner att göra den polistaktiska bedömningen samt att bestämma insatsens
storlek. Fjelners allmänna målsättning ter sig för styrelsen alltmer besynnerlig.
Det synes vara ställt utom allt tvivel att Fjelner redan på planeringsstadiet
förutsatt att tillställningen icke under några förhållanden skulle
kunna genomföras. Till följd härav beslöt han sig uppenbarligen för att
begränsa åtgärderna till att hålla demonstranterna borta från själva studions
område. En sådan målsättning är från polisiär synpunkt förkastlig, särskilt
om tillgängliga resurser inte utnyttjas. Den taktiska uppläggningen blev
i övrigt helt beroende av målsättningen. På grund härav placerades tydligen
större delen av polisstyrkan innanför grindarna, Det måste alltid vara
en strävan att inte släppa aggressiva element omedelbart inpå det objekt
som skall skyddas. Det är därför nödvändigt att anordna såväl inre som
yttre spärrar. Fjelners synpunkter på förstärkningstjänstgöringen med hänsyn
till behovet av att låta polispersonalen så långt möjligt få verka på sina
vanliga tjänstgöringsplatser får i och för sig anses vara beaktansvärda under

normala förhållanden. Rikspolisstyrelsen anser emellertid att förhållandena
kring tävlingarna i Båstad var exceptionella. Därför måste sådana hänsyn
få vika. Den nya polisorganisationen har bl. a. tillkommit för att ge ökade
möjligheter till kraftsamling genom rörlighet över distrikts- och länsgränser.
Det är inte tänkbart med hänsyn till omfattningen och arten av de arbetsuppgifter
som tillkommit under senare år att bygga upp polisdistrikt, som
med egna resurser kan lösa sina uppgifter i alla skiftande situationer. Icke
ens samverkan med angränsande län kan ge tillräckliga resurser i sådana
situationer som möter i dagens samhälle. Fjelner anför vidare, att en polisiär
uppgift inte löses genom att dra samman ett stort antal polismän. Rikspolisstyrelsen
delar inte denna uppfattning. Erfarenheterna från andra
liknande händelser under senare tid visar att just en styrkedemonstration
har en dämpande effekt, ofta i sådan grad att oroligheter helt uteblir. Exempel
härpå är händelserna på Gustav Adolfs Torg i Stockholm den 29 mars
1968 i samband med »De tios konferens», då 300 polismän insattes för att
förhindra oroligheter i samband med en regeringsmiddag i utrikesdepartementet,
samt kårhusockupationen i Stockholm, då vid de våldsamma demonstrationerna
på kvällen den 25 maj 1968 438 polismän insattes och vid
utrymningen av kårhuset den 28 maj 1968 ca 430 polismän. Vidare kan
nämnas att till universitetsjubileet i Lund den 12—15 juni 1968 drogs samman
cirka 330 polismän och till världskyrkomötet i Uppsala den 4—19
juli 1968 cirka 320 polismän, vilket antal successivt minskades sedan det
visade sig att väntade oroligheter uteblev. Vid samtliga dessa tillfällen kunde
ordning och säkerhet upprätthållas utan att våld behövde tillgripas. Det
kan dessutom anmärkas att den 4 juli 1968 stora polisstyrkor även sammandragits
i Stockholm och Göteborg för skydd av USA:s ambassad respektive
konsulat i dessa städer i anledning av USA:s nationaldag. Det är styrelsens
bestämda uppfattning att den starka personalinsatsen vid samtliga
dessa tillfällen i förening med god planering var den direkta anledningen
till att oroligheter i stort sett kunde undvikas.

Frågan om polisstyrkans tillräcklighet har samband med de spörsmål
om användande av vattenbesprutning och tårgas som upptas i nästa avsnitt.
Utan att föregripa mitt ställningstagande till nämnda spörsmål vill jag här
i korthet anföra följande.

Av utredningen framgår, att antalet polismän som deltog i Båstadskommenderingen
uppgick till cirka 160. Av dessa synes dock ett tjugutal eller
möjligen fler ha varit avdelade för trafikövervakning e. d. och ej deltagit
i de händelser som här behandlas. Med hänsyn till de upplysningar som
efter hand inkommit till Fjelner om de väntade demonstrationernas omfattning
och de åtgärder som kunde befaras bli tillgripna från olika deltagares
sida synes det mig uppenbart, att Fjelner haft anledning att föran -

stalta om en större insats av polispersonal än den som anlitades. Något
hinder har icke mött att få ytterligare poliser för uppgiften; i allt fall icke
om begäran därom framställts i tid. Jag kan därför i allt väsentligt instämma
i vad som i denna del anförts från rikspolisstyrelsens sida.

Utan att ingå på någon rent polistaktisk bedömning kan jag vidare icke
finna annat än att rikspolisstyrelsen har fog för sin kritik mot Fjelners
åtgärd att placera större delen av polisstyrkan innanför grindarna till stadionområdet.
Underlåtenheten att sörja för en tillfredsställande polisbevakning
med effektiva spärrar runt området, på betryggande avstånd därifrån,
måste ha i hög grad minskat polisens möjligheter att upprätthålla
ordning och säkerhet. Att en mera effektiv bevakning icke anordnades sammanhänger
givetvis med att den polisstyrka som fanns var otillräcklig.

2. Rikspolisstyrelsens kritik mot Fjelner för att han använt vattenbesprutning
och tårgas mot demonstranterna

Beträffande händelseförloppet då polisen i Båstad satte in vatten och
tårgas mot demonstranterna framgår följande av utredningen: En demonstrantgrupp
om cirka 150 personer begav sig mot tennisstadions norra
entré, som spärrades av en hög, låst järngrind. Efter en del kraftiga ryckningar
i grinden brast låsanordningen — möjligen klipptes en sammanhållande
kedja av — och de båda grindhalvorna kunde öppnas. Dessa »gick
utåt». Demonstranterna tryckte på och en del av dessa kom in ett kort
stycke på stadionområdet innan de hejdades av polisen. För att förmå demonstranterna
att draga sig tillbaka så att grindarna kunde stängas sattes
vattenbesprutning in mot demonstranterna. Härvid användes en i förväg inkopplad
brandslang. Enligt Fjelners redogörelse användes i detta sammanhang
också tårgas vid ett tillfälle på grund av att en polisman kommit in
bland demonstranterna och risk förelåg att denne kunde bli nedtrampad.
Även sedan demonstranterna trängts tillbaka och grindarna stängts fortsatte
vattenbesprutningen mot demonstranterna, som dock stannade kvar utanför
grindarna. Varken av arbetsgruppens rapport eller Fjelners redogörelse
framgår hur länge vattenbesprutningen fortsatte. Klaganden Hällen har
uppgivit, att vattenbegjutningen pågick omkring en halvtimme efter det
grindarna stängts. Hällen har också påstått, att polisen använde tårgas vid
5 å 6 tillfällen.

Fjelner har i sin redogörelse anfört följande: Då han den 22 april tillsammans
med två högre polisbefäl i länet besökte tennisstadion i Båstad, överläde
man om möjligheten att vattenbegjuta sådana demonstranter, som
utan lov tog sig in på tennisstadion eller som från åskådarläktarna begav
sig ned på tävlingsbanan. Kontakt togs med brandchefen i Båstad för att
inhämta uppgifter om vattentryck och tillgång till brandposter. Vid sammanträdet
hos rikspolisstyrelsen den 29 april uppgav Fjelner, att det möjligen
kunde bli fråga om att vattenbegjuta demonstranterna om dessa sökte

tränga in på förbjudna områden eller placera sig på tävlingsbanan samt
att tårgas i yttersta nödfall skulle tillgripas om det förelåg fara för liv.
Rikspolischefen ansåg, att detta var alltför drastiska åtgärder, särskilt då
tårgasen. Byråchefen Esbjörnson, som var närvarande vid sammanträdet,
menade, att användandet av sådana medel skulle kunna medföra, att även
demonstranterna skulle gå hårdare fram och eventuellt beväpna sig. Det
framkom senare ryktesvis i Båstad, att matchen eventuellt skulle stoppas
genom att flaskor med brinnande vätska kastades in på tennisstadion. Ny
kontakt togs med brandchefen, som lovade att ställa viss brandutrustning
och några brandmän till tennisledningens förfogande för extra brandbevakning.
Kostnaderna härför skulle betalas av tennisförbundet.

Rikspolisstyrelsen har anfört följande i skrivelsen till justitieministern:
Den ledande principen vid avgörande av hur stor personalstyrka som skall
insättas vid sådana kommenderingar som den i Båstad måste alltid vara
att de personella insatserna ges den omfattningen att ordningen och säkerheten
kan tillgodoses på ett sådant sätt att bråk och andra oroligheter över
huvud taget inte uppstår. Först om en sådan personalstyrka inte kan uppbringas,
kan man överväga att tillgripa sådana hjälpmedel som vatten, tårgas
etc. Nyttjande av sådana medel från polisens sida kan i demonstrationssammanhang
föranleda att våldsammare metoder tillgrips av demonstranterna.
Om man redan från början utgår från att man skall lösa uppgiften
med användning av sådana hjälpmedel har man frångått polisens uppgift
att förebygga våldsamheter och i stället bestämt sig för att lösa uppgiften
först sedan våldsamheter utbrutit.

Fjelner har i sitt yttrande till mig anfört följande. Rikspolisstyrelsen
riktar kritik mot att länspolischefen »från början» planlagt att i vissa situationer
använda vatten och tårgas. Det avsågs icke att använda vattenkanon
(sådan fanns ej tillgänglig) utan endast de slangar, som nyttjades för tennisbanans
skötsel och den brandslang, som monterats med hänsyn till brandfaran.
Vattnet skulle endast få användas mot demonstranter, som eventuellt
trängde igenom bevakningskedjorna och endast på Fjelners personliga
order. Att använda vatten i ett sådant läge i början av maj månad
får anses vara ett milt våld jämfört med exempelvis batongslag. Med vattenstrålen
nås icke blott de som befinner sig i första ledet utan även de som
tränger på bakifrån. Det faktiska händelseförloppet ger också vid handen
att vattnet var »skonsamt effektivt». Även användningen av gas hade planlagts.
Den fick användas endast om så visade sig absolut nödvändigt och
endast på Fjelners personliga order. Gasen skulle handhavas av en polisassistent,
som genomgått rikspolisstyrelsens instruktörskurs i bl. a. gastjänst.
Polisassistenten hade tillsagts att denne själv fick besluta, om omedelbar,
uppenbar fara för liv förelåg och Fjelners personliga order icke utan våda
kunde avvaktas. Att planläggningen beträffande vatten och gas gjordes
»från början» förefaller närmast naturligt och får väl för övrigt anses som

ett bevis för den grundlighet och omsorg med vilken förberedelserna gjordes.
Skall ett våldsmedel sättas in bör detta icke ske oöverlagt och improviserat.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande till mig anfört följande: Vad Fjelner
anfört om planläggningen och den faktiska användningen av vattenbegjutning
har icke ändrat rikspolisstyrelsens uppfattning såsom den kommit till
uttryck i styrelsens skrivelse till justitieministern. Härutöver vill styrelsen
såsom sin uppfattning uttala, att det måste anses olämpligt att använda
brandpersonal för polisuppgifter som till sin karaktär är att betrakta som
användande av våld.

Enligt 2 § polisinstruktionen den 3 december 1965 skall polisen upprätthålla
allmän ordning och säkerhet och har därvid särskilt att förebygga brott
samt hindra att den allmänna ordningen och säkerheten störes genom brott
eller på annat sätt. Vidare stadgas i 18 § av instruktionen bl. a., att våld
får tillgripas endast när tjänsteuppgiften icke kan lösas på annat sätt.

Det ligger i sakens natur och är även helt i linje med de återgivna bestämmelsernas
innehåll att polisens åtgärder för att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet om möjligt bör anpassas så, att bråk och oroligheter alls icke
uppkommer. I den mån våld måste tillgripas vid gatuoroligheter o. d. framstår
det vidare som angeläget, att våldet icke iklädes sådana former som kan
väntas framkalla motåtgärder vare sig vid samma eller vid senare tillfälle.

Rikspolisstyrelsen har — med stöd av erfarenheter från liknande sammanhang
— framhållit, att redan insatsen av en tillräckligt stor polisstyrka
är ägnad att förebygga oroligheter. Tillgripandet av hjälpmedel som vattenbesprutning
eller tårgas bör enligt styrelsen övervägas först om det skulle
visa sig omöjligt att uppbringa erforderlig polisstyrka. Styrelsen har också
betonat, att användning av vatten eller tårgas kan framprovocera våldsamma
metoder från demonstranternas sida.

Jag kan helt ansluta mig till rikspolisstyrelsens grundsyn på hithörande
problem. Det skulle enligt min mening innebära en ytterligt olycklig utveckling,
om vattenbesprutning av demonstranter eller spridning av tårgas
blev ett normalt inslag i den svenska polisens verksamhet för ordningens
upprätthållande.

Erfarenheter från utlandet visar, att en s. k. vattenkanon är ett farligt
redskap som kan medföra allvarliga kroppsskador genom det starka tryck
som vattenstrålen har. I förevarande fall rör det sig icke om någon vattenkanon
utan om vanlig brandspruta. Även användning av en sådan har sina
risker, låt vara mindre utpräglade. Även bortsett härifrån bör användning
av brandspruta mot demonstranter enligt min mening icke komma ifråga
annat än i rent nödfall. Att tillgripa tårgas mot demonstranter framstår för
mig som än mer betänkligt.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att en kommunal brandkår
icke är skyldig att ställa brandsprutor eller annan materiel till polisens förfogande;
i allt fall gäller detta under fredstid. Något hinder i lag möter
däremot icke mot att brandsprutor e. d. tillfälligt utlånas till polisen i en
situation som den förevarande, förutsatt att åtgärden icke medför att brandväsendets
intresse eftersätts i någon beaktansvärd mån.

I förevarande fall har, sa vitt jag kan finna, någon vattenbesprutning
mot demonstranter över huvud icke behövt bli aktuell, om Fjelner satt in
en betydligt större polisstyrka och låtit upprätta spärrar så att demonstranterna
icke kom fram till grindarna till tennisstadion. Själva planläggningen
av polisåtgärden framstår därför — såsom också framhållits i det föregående
avsnittet av denna min skrivelse — som bristfällig. Att polisen
sedermera — i den situation som förelåg när demonstranterna trängt in
genom norra grinden och ej kunde förmås retirera så långt att grinden
kunde stängas — tillgrep vattenbesprutning kan enligt min mening icke
läggas Fjelner eller annan till last såsom något direkt fel. Här förelåg
något som kunde uppfattas såsom en nödsituation, låt vara att läget ej
behövt inträda med bättre dispositioner. Att vattenbesprutningen fortsatte
även sedan grinden stängts synes försvarbart så länge grinden icke
blivit ordentligt tillsluten med kätting och hänglås och det alltså förelåg
risk för att demonstranterna skulle få upp grinden på nytt. I övrigt framstår
den fortsatta vattenbesprutningen enligt min mening som olämplig.
I betraktande av att någon svårighet icke kan ha mött för demonstranterna
att undandraga sig besprutningen genom att retirera, kan vad som förevarit
dock icke läggas Fjelner eller annan till last såsom tjänstefel.

Såsom rikspolisstyrelsen anfört får det anses mindre lämpligt att polisen
anlitade brandpersonal för att utföra besprutningen.

Vad beträffar användningen av tårgas finner jag ej utrett, att sådan tillgreps
vid mer än ett tillfälle. Enligt Fjelner insattes tårgas för att befria
en polisman, som kommit in bland demonstranterna och löpt risk att bli
nedtrampad av dessa. Det är visserligen mindre sannolikt men dock icke
uteslutet att den situation, som föranledde insättandet av tårgas, kunde ha
uppstått även om en större polisstyrka funnits tillgänglig. På grund härav
och då anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av polisens bedömning
att tårgas borde sättas in i detta fall, anser jag det icke kunna läggas Fjelner
till last såsom tjänstefel att tårgas kom till användning.

3. Ordergivningen inför poliskommenderingens insättande i B åstad

Rikspolisstyrelsen har med stöd av arbetsgruppens rapport i sin skrivelse
till justitieministern påtalat att ordergivningen till de i kommenderingen
deltagande polismännen varit i väsentliga avseenden ofullständig.

Av utredningen i denna del framgår, att polismännen erhållit såväl skriftliga
som muntliga informationer om de förestående arbetsuppgifterna i

3* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

kommenderingen. Fjelner har i sitt yttrande till mig uppgivit, att han i
samband med en allmän slutorientering på förmiddagen den 3 maj manat
polismännen att framför allt visa lugn och besinning under den kommande
tjänstgöringen, som helt säkert skulle komma att ställa stora krav pa envar,
samt att han anser att de till polismännen lämnade skriftliga och muntliga
informationerna och föreskrifterna varit väl avpassade och lämpliga för
kommenderingens genomförande.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande till mig anfört följande: Bristfälligheten
i ordergivningen hänför sig enligt rikspolisstyrelsens uppfattning
främst till avsaknaden av direktiv angående det våld som kunde anses försvarligt
i olika situationer och tillvägagångssättet vid olika slag av ingripanden,
såsom vid upplopp och skingring. Vidare borde en orientering ha
lämnats om aktuell lagstiftning såsom angående ohörsamhet mot ordningsmakten,
upplopp, skadegörelse och skymfande av rikssymbol. Mera ingående
direktiv beträffande ingripande mot plakat och banderoller borde ha
lämnats. Rikspolisstyrelsen vill understryka att ordergivningen är av avgörande
betydelse i samband med en större polisinsats, detta i all synnerhet
vid en poliskommendering såsom den i Båstad, där kravaller kunde väntas
och den tillgängliga personalen inte hade erfarenhet av de polisiärt synnerligen
svårbemästrade problem som kunde möta.

Såvitt handlingarna utvisar har ordergivning icke förekommit i de hänseenden
rikspolisstyrelsen särskilt påtalat.

Fjelners åtgärd att mana polismännen till lugn och besinning under
tjänstgöringen har i och för sig varit förtjänstfull, men med hänsyn till att
flertalet polismän säkerligen icke tidigare varit med om liknande uppdrag
som det i Båstad borde de ha fått särskilda direktiv om sina maktbefogenheter
och vad därmed närmast sammanhänger. I övrigt anser jag mig icke
böra rikta någon kritik mot Fjelners information och ordergivning till polismännen.

4. Rikspolisstyrelsens kritik mot Fjelner för att alltför få ingripanden gjorts

Av utredningen framgår att fyra demonstranter greps inne på tennisstadion
som misstänkta för brott.

Rikspolisstyrelsen har anfört följande i skrivelsen till justitieministern:
Med hänsyn till de upplysningar som förelåg redan på planläggningsstadiet
kunde det antagas att brott skulle komma att begås. Så skedde också. Det
är ställt utom varje tvivel att enskilda demonstranter eller grupper av
demonstranter begick allvarliga brott. Så gott som samtliga inträffade vid
den norra grinden till tävlingsområdet. Som exempel må nämnas våld mot
tjänsteman, skadegörelse och ohörsamhet mot ordningsmakten samt upplopp.
Få ingripanden gjordes i förhållande till det antal brott som begicks

under omkring en timmes tid. Om ingripande skett på ett tidigt stadium
hade antalet brott nedbringats och möjligheterna att återställa ordningen
underlättats. Att ingripanden underläts synes ha berott på brist på personal,
transportmedel och arrestlokaler. Det framstår som anmärkningsvärt att
åtgärder inte i förväg vidtogs för att undanröja dessa brister.

Fjelner har i sin skrivelse till mig anfört följande: Det är riktigt att få
ingripanden gjordes i förhållande till antalet lagöverträdelser i samband med
kommenderingen. I huvudsak greps endast personer, som begick brott inne
på tennisstadions område och där identifierades. Anledningen till att icke
alla greps var att gripande av enstaka personer i demonstrationsgrupper
erfarenhetsmässigt medför att avsevärt våld måste användas, vilket oftast
leder till upptrappning och ytterligare brott. Rikspolisstyrelsens antagande,
att förfarandet hade sin grund i personalbrist är icke riktigt. Detta torde
bäst belysas av att Fjelner vid tillfället hade ett 80-tal polismän disponibla
för gripande. Transportmedel fanns disponibla i form av personbilar, vilka
var uppställda och bevakade av polismän dels inne på själva stadionområdet
och dels utanför detta i anslutning till grinden vid norra träningsplanen.
Arrestlokaler fanns på polisstationen i Båstad. Därjämte hade tillfälliga
arrestlokaler anordnats inne på stadionområdet. Där hade vidare stadions
norra träningsplan, som var inhägnad med ett kraftigt ståltrådsstaket, upplåtits
för förvaring av omhändertagna personer.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande till mig anfört följande. Rikspolisstyrelsen
och Fjelner har på planeringsstadiet gjort helt olika bedömanden,
främst beträffande personalinsatsens storlek. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning
har riktigheten av styrelsens bedömande styrkts av utvecklingen
av händelserna vid tillfället. Det är rikspolisstyrelsens övertygelse att om
styrelsens intentioner följts vid planeringen hade demonstrationerna icke
fått det våldsamma förlopp som nu blev fallet och antalet begångna brott
hade kunnat begränsas. Av Fjelners yttrande framgår att personalen i stor
utsträckning icke beordrats att omedelbart ingripa mot personer, som under
demonstrationen gjort sig skyldiga till brott av skilda slag. Ett sådant förfarande
strider mot en av polisens primära uppgifter, nämligen att förhindra
brott. Om det i polisens åsyn begås brott måste polisen omedelbart inskrida
för att avvärja fortsatt brottslighet.

Jag finner visserligen — såsom tidigare utvecklats — att den insatta
polisstyrkan var otillräcklig och att planläggningen av poliskommenderingen
i vissa hänseenden var bristfällig. Jag finner mig likväl icke böra ifrågasätta
riktigheten av Fjelners förklaring om anledningen till att polisen icke ingrep
mot alla demonstranter som begick brott. Anledningen får sålunda antagas
ha varit en önskan att undvika våld och ytterligare brottslighet. Ehuru
Fjelners bedömande härvidlag icke låter sig förenas med polisens skyldighet

att förhindra brott och omedelbart inskrida för att avvärja fortsatt brottslighet,
anser jag dock i betraktande av den utomordentligt grannlaga uppgift
som polisen i Båstad ställts inför, att Fjelners handlande icke bör läggas
honom till last såsom något direkt fel.

5. Rikspolisstyrelsens kritik mot Fjelner för att han försökt få tävlingarna
inställda

Fjelner har anfört följande i sin redogörelse. Den 23 april lämnade Fjelner
landshövdingen Bengt Petri en orientering om planläggningen av den förestående
poliskommenderingen. Fjelner framhöll de svårigheter som polisen
skulle ställas inför och underströk, att man som en sannolik utveckling fick
räkna med att matchen inte kunde genomföras, i varje fall inte för publik.
Petri hade ingen invändning att göra mot uppläggningen av kommenderingen
och delgav senare tennisförbundets ledning sin och Fjelners uppfattning
om läget. Därvid ifrågasatte Petri om det ur tennissportens synpunkt var
lämpligt att spela matchen på avsedd plats och tid. Vid sammanträdet hos
rikspolisstyrelsen den 29 april förklarade Fjelner, att han ansåg att allt
borde göras för att matchen skulle inställas. Rikspolischefen framhöll
att man icke skulle försöka påverka arrangörerna att inställa tävlingarna,
eftersom en sådan påverkan skulle kunna uppfattas av arrangörerna som
om polisen tog politisk hänsyn beträffande matchen. Den 2 maj hade
Fjelner i Båstad kontakt med tennisförbundets ordförande, bankdirektören
Carl de Geer. Därvid uppgav Fjelner, att man med hänsyn till
omständigheterna (ev. sabotörer bland den betalande publiken etc.) måste
räkna med att det skulle visa sig omöjligt att genomföra tävlingarna i
Båstad. de Geer omtalade, att han genom rikspolisstyrelsen fått garantier
för att matcherna skulle kunna spelas i Båstad. Fjelner framhöll då som sin
personliga uppfattning, att det varit lyckligast om tennisförbundet avlyst
tillställningen och ifrågasatte om det icke fortfarande fanns tid för en sådan
åtgärd.

Rikspolisstyrelsen har anfört följande i skrivelsen till justitieministern:
Under inga förhållanden får det kunna göras gällande, att polisen i sin
tjänsteutövning ger uttryck åt politiska bedömningar. Polisen måste därför
vara beredd att svara för ordning och säkerhet vid lagliga arrangemang av
vad slag det vara må. Vid upprepade tillfällen före tävlingarna (bl. a. vid
besöket hos rikspolisstyrelsen den 29 april och vid sammanträffande med
tennisförbundets ordförande den 2 maj) uttalade Fjelner som sin uppfattning
att tävlingarna icke borde komma till stånd. Rikspolisstyrelsen finner
det olämpligt, att en befattningshavare inom polisväsendet gör uttalanden
som kan tolkas som politiskt ställningstagande till lämpligheten av lagliga
arrangemang.

Fjelner har anfört följande i sitt yttrande till mig: Såsom rikspolisstyrelsen
påpekat har han vid upprepade tillfällen före tävlingarna framhållit, att det

lyckligaste vore om tävlingarna kunde inställas. Dessa uttalanden har icke
gjorts offentligt och icke heller före tävlingarna kommit till offentlig kännedom.
Uttalanden har gjorts dels till representanter för rikspolisstyrelsen,
dels internt inom länsstyrelsen vid samtal med landshövdingen och landssekreteraren,
dels slutligen den 2 maj vid samtal med tennisförbundets
ordförande. Fjelners uppfattning motiverades av att tennistävlingar av
ifrågavarande slag inför publik icke skulle gå att genomföra under rådande
förhållanden oavsett storleken av den insatta polisstyrkan. Bakgrunden till
uttalandena var uteslutande en polistaktisk bedömning. Om en sådan ger
vid handen att en tillställning icke kan beräknas gå att genomföra, är det
enligt Fjelners mening självklart, att detta bör uttalas och föranleda att
man överväger att på lämpligt sätt ändra eller rent av inställa tillställningen.

Rikspolisstyrelsen har anfört följande i sitt yttrande till mig: En polistaktisk
bedömning av en tillställning kan möjligen föranleda framställningar
om ändringar i formerna för tillställningens genomförande, särskilt sedan
de polisiära resurserna utnyttjats i hela sin vidd men bedömts otillräckliga.
Däremot är det icke polisens sak att söka påverka en arrangör att inställa
en tillställning, i synnerhet icke om arrangemanget av politiska skäl är
ömtåligt. En sådan framställning skulle kunna tolkas som ett politiskt ställningstagande
från polisens sida. Det får aldrig finnas minsta fog för påståenden
i sådan riktning.

Jag delar rikspolisstyrelsens principiella inställning i förevarande fråga.
Emellertid beaktar jag, att Fjelners uttalanden till de Geer skett vid ett
enskilt sammanträffande med denne och att Fjelner samtidigt framhållit
att man bl. a. med hänsyn till risken för sabotörer bland den betalande
publiken fick räkna med att det skulle visa sig omöjligt att genomföra tävlingarna
i Båstad. På grund av sistnämnda omständighet finns icke anledning
antaga, att de Geer uppfattat Fjelners försök att förmå tennisförbundet
att avlysa tävlingarna som ett politiskt ställningstagande. Jag anser mig
därför icke böra rikta någon kritik mot Fjelner, såvitt nu är ifråga.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat.

Polismyndighets skyldighet att utlämna uppgifter till pressen
och att motivera vägran att lämna uppgift

Av handlingarna i ett genom klagomål av redaktionschefen Håkan Hanson,
Folkbladet Östgöten, hos JO anhängiggjort ärende inhämtades följande.

Den 27 oktober 1967 på kvällen inträffade en sammanstötning mellan
två bilar vid Stavs gård, Floda. Till följd av skador som uppkom vid olyckan

avled en äldre kvinnlig passagerare samma dag och en yngre kvinnlig passagerare
den 29 oktober 1967. Båda bilförarna skadades.

Tidningens reporter Björn Rydström har lämnat följande redogörelse.
Den 30 oktober 1967 begärde han vid telefonsamtal med förste poliskonstapeln
Alf Cromnow i Katrineholm uppgift på de skadade. Cromnow upplyste,
att han själv inte kunde utlämna namnen och att fråga om utlämnande
var under diskussion mellan poliskommissarien Lennart Ulander och
förste polisassistenten Bengt Edberg. Rydström ringde efter en stund ånyo
upp Cromnow och denne förklarade då, att Ulander beslutat att namnen
— utom på den som först avlidit — icke skulle lämnas ut. Förfrågan, om
det fanns något stöd för denna vägran, besvarade Cromnow — efter kontakt
med Edberg — med att det ej fanns anledning att ge någon motivering.

I brev den 30 oktober 1967 till polismästaren i Katrineholm förklarade
sig Hanson vara tacksam, om polismästaren ville lämna motivering för den
underställda personalens handlande. Hanson uppgav därvid, att Rydström
samma dag sökt få reda på vilka de skadade vid olyckan var samt att det
varit Ulander som utan motivering vägrat uppge de skadades namn. I
skriftligt meddelande följande dag begärde polismästaren Sven O. Isbrant
förklaring om avsikten med och motiven bakom Hansons framställning.
Hanson lämnade i skrift den 1 november 1967 det svaret, att han ansåg
det självklart att en myndighet motiverade en vägran att utlämna uppgifter
till pressen och att, när motivering trots direkt förfrågan uteblev, Hanson
måste gå till närmaste högre instans för att få fram motiveringen. Isbrant
å sin sida lämnade i skrivelse den 10 november 1967 följande svar.

Som svar å mina skrivelser i anledning av Eder anmärkning i brev
30.10.67 har Ni meddelat mig Er åsikt på subjektiv grund.

Ni har icke åberopat någon objektiv grund eller hänvisat till annan omständighet.

Enligt min mening bör kommissarie Ulander ha anledning vänta höra
från Eder på lämpligt sätt. Han har skäl till missnöje eftersom han utpekats
av Eder och utsatts för obefogad anmärkning. Han har nämligen ej varit
i kontakt med Eder medarbetare.

Ärendet avföres från min vidare handläggning.

Hanson vände sig härefter i saken till länspolischefen i Södermanlands
län. I skrivelse den 27 december 1967 uppgav länspolischefen Hans Wästberg: Av

de upplysningar som lämnats mig framgår att vid trafikolyckan i
fråga dödades en kvinna omedelbart, varjämte en flicka ådrog sig så svåra
skador att hon avled den 29 oktober 1967. Vid Eder reporters förfrågan
den 30 oktober 1967 var polisen i Katrineholm villig att lämna ut namnet
på den först dödade kvinnan men inte på den andra. Anledningen härtill
var den att underrättelse om dödsfallet hade lämnats de anhöriga till den
först avlidna medan det var ovisst om den sist avlidnas anhöriga voro un -

derrättade. Av hänsyn till de anhöriga lämnas i ärende varom nu är fråga
regelmässigt icke namnuppgifter till massmedia förrän de anhöriga underrättats.

I en den 4 januari 1968 till JO inkommen skrift frågade Hanson, huruvida
regeln att inte utlämna namn förrän anhörig underrättats stod i överensstämmelse
med gällande tryckfrihets- och sekretesslagstiftning samt huruvida
regeln kunde utsträckas att gälla under så lång tid som från den 27
till den 30 oktober. Vidare frågade Hanson, om det fanns laglig grund för
polismyndighet att vägra lämna motivering vid beslut att sekretessbelägga
namn. Hanson riktade även kritik mot att besked i fråga om motivering
dröjt så länge som skett. Han tillfogade, att genom en vägran av här aktuellt
slag pressen hade mycket små möjligheter att från sjukhus få reda
på personskadornas allvarlighet och därmed informera allmänheten om
en olyckas omfattning. Om polisen bestämde vad som skulle stå i tidningarna,
kunde detta leda till spridning av information av rykteskaraktär.

Med anledning av klagomålen inkom Wästberg med utredning och yttrande.
Vidare avgav Isbrant yttrande i anslutning till en inom JO-expeditionen
upprättad promemoria. I promemorian anfördes, att det sätt varpå
Isbrant besvarat Hansons brev ingav allvarliga betänkligheter och att
Isbrant även borde yttra sig över huruvida han vid besvarandet av Hansons
brev beaktat innehållet i det s. k. servicecirkuläret. Hanson mötte
med påminnelser.

Wästberg anförde bl. a.:

I länets polisdistrikt hade vissa befattningshavare fått i uppdrag att svara
för information till pressen rörande bl. a. inledda förundersökningar. Härigenom
hade skapats fasta kontaktpunkter för pressen och ett förtroendefullt
samarbete mellan pressen och polisen syntes ha kommit till stånd. Utlämnande
av uppgifter hade i stort skett efter de riktlinjer som uppdragits
i betänkandet Sekretessen vid förundersökning i brottmål (SOU 1955:17)
och med beaktande av vad JO härom anfört i sin ämbetsberättelse 1959 s.
152 f. Cromnows bedömande i det aktuella fallet att icke utlämna den yngre
kvinnans namn, enär det för polisen var ovisst om hennes anhöriga nåtts
av underrättelse om dödsfallet, överensstämde helt med vad som anförts
i betänkandet och nu tillämpad praxis. Cromnow kunde numera icke erinra
sig om han lämnat någon motivering men han hade framhållit, att han
brukade lämna motivering när begärda uppgifter ej utlämnades. Ostridigt
var dock att Isbrant, trots skriftlig begäran, ej lämnat någon motivering.
Enligt Wästbergs uppfattning borde skälen, som låg till grund för att icke
utlämna en uppgift, lämnas samtidigt med beslutet att icke utlämna uppgiften.
Skedde detta icke, gav det lätt en föreställning av att myndigheten
saknade grund för sin vägran att utlämna uppgiften och att myndigheten
icke ville medverka till en sund nyhetsförmedling till allmänheten, vilket
allt bidrog till att skapa ett mindre gott förhållande mellan pressen och
myndigheten. T. f. polismästaren i distriktet, som helt delade Wästbergs
uppfattning, hade förklarat att motivering varom här var fråga i fortsättningen
komme att lämnas samtidigt med beslut att icke utlämna uppgifter.

Vid förhör som Wästberg höll med Cromnow uppgav Cromnow, att telefonförfrågan
den 30 oktober endast avsåg namnet på den yngre kvinnan,
att det var Edberg som i allmänhet hade att svara för informationen till
pressen från sektionen, att Edberg under det andra telefonsamtalet meddelade
Cromnow att namnet icke fick utlämnas, vilket Cromnow vidarebefordrade,
samt att Cromnow icke kunde erinra sig om Rydström begärde
någon motivering.

Edberg uppgav vid förhör, att han på morgonen den 30 oktober fått underrättelse
om att den yngre kvinnan avlidit och att han av vissa angivna
skäl vid Rydströms förfrågan icke hunnit få bekräftelse på om de anhöriga
underrättats om dödsfallet. Edberg uppgav vidare, att han städse brukade
lämna motivering när uppgifter icke utlämnades och ansåg det självklart
att så skedde.

Isbrant lämnade i sitt yttrande uppgifter om polisdistriktets presstjänst
gentemot de inom distriktet arbetande lokaltidningarna samt anförde i
huvudsak om det här aktuella fallet:

Det inleddes med att en för Isbrant okänd tidning anmälde, att man
viss dag talat med Ulander. Ulander förklarade, att han icke talat med tidningen
eller ens kände till dess existens. Mot bakgrunden av det goda samarbetet
med pressen måste Isbrant ha rätt att ha sina egna tankar om en
sådan anmälan. Isbrant var okunnig om vem bland polismännen som kunde
avses och icke helt övertygad om sin rätt att efterforska denne. Vid tillfället
hade också rått arbetshets på utredningssektionen då kort förut en
vid olyckan skadad avlidit och man var osäker om anhörig underrättats.
Anledningen till vägran att utlämna namnet låg sålunda i öppen dag. Isbrant
hade aldrig påträffat någon pressman som icke känt till anledningen
till uppgiftsvägran i ett dylikt fall och respekterat den. Isbrant ansåg mot
bakgrund av vad han tidigare angivit, att han icke utan betänkande kunde
ställa till räfst med personalen utan att kräva något mer av den anmälande.
Han hade alltid tillämpat principen att massmedia underrättades om namn
på den som avlidit under tragiska förhållanden först sedan visshet vunnits
att på hänsynsfull väg budskapet nått alla anhöriga, som kunde chockas
av meddelandet.

Vid Isbrants yttrande var fogad en redogörelse av Ulander för pressinformationen
inom distriktet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik i skrivelse den 29 september
1968 till Isbrant följande.

Enligt Rydströms uppgift gällde hans förfrågan de vid olyckan skadade,
medan Cromnow uppgivit att Rydström efterfrågade endast den yngre
kvinnans namn. Genom den föreliggande utredningen kan ej anses visat,
att förfrågningen avsåg mer än namnet på den yngre kvinnan.

Förundersökningen hade vid tidpunkten för Rydströms telefonsamtal
icke hunnit så långt att den tagit sig uttryck i någon hos polisen upprättad

och därmed allmän handling. Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
eller sekretesslagen var därför icke tillämpliga då det gällde att bedöma, om
namnet skulle utlämnas eller ej.

I det för statsförvaltningen gällande s. k. servicecirkuläret den 18 oktober
1946 är inskriven skyldighet för myndighet att ur allmänna offentliga handlingar
lämna begärda uppgifter, som ej kräver särskild efterforskning. Beträffande
erforderliga upplysningar i frågor som berör myndighetens verksamhetsområde
och icke kan hämtas ur offentlig handling bör enligt cirkuläret
myndigheten tillhandagå allmänheten därmed, såvida icke lämnande
av sådant biträde av särskild anledning finnes medföra olägenhet. Det ligger
helt i linje med vad sålunda anbefallts, att polismyndighet tillhandagår
pressen med uppgifter om inträffade trafikolyckor o. d. Författningsbestämmelsen
lämnar dock visst utrymme för diskretionär bedömning från
myndighetens sida. Särskilt gäller detta i fråga om tidpunkten för uppgifternas
utlämnande.

Mot pressens legitima behov av upplysningar måste vägas hänsynen till
bl. a. enskilda intressen. Den avvägning som skett i detta och liknande fall
och som lett till att namnet på en vid trafikolycka avliden person icke lämnas
ut så länge det är ovisst om anhöriga underrättats om dödsfallet kan
icke föranleda någon erinran från min sida. I det betänkande till vilket
Wästberg hänvisat sägs, att hänsyn till efterlevande kräver beaktande samt
att en naturlig sak är att medverkan ej bör lämnas till publicitet vid en tidpunkt,
då nära anhöriga ej erhållit kännedom om dödsfallet (SOU 1955:17
s. 88). Några allmängiltiga regler hur länge en uppgift om namn må innehållas
i avvaktan på anhörigas underrättande finns ej. I det här aktuella
fallet hade polisen endast kort före Rydströms förfrågan fått vetskap om
dödsfallet.

Vad därefter gäller frågan om motivering får till en början anses framgå
av utredningen, att Cromnow icke vid Rydströms telefonsamtal angav
skäl för polisens vägran att lämna uppgift om namnet på den yngre kvinnan.

Allmänna regler om skyldighet att motivera beslut saknas för förvaltningsmyndigheternas
del. Det måste dock anses oförenligt med servicecirkulärets
andemening att i ett fall som det förevarande icke på begäran
lämna en motivering till att begärd uppgift icke kan lämnas och detta oavsett
om man från myndighetens sida anser, att den frågande själv utan vidare
förklaring bör inse motiveringen. I detta hänseende kan jag hänvisa
till de allmänna synpunkter som framförts av Wästberg.

Rydström har uppgivit, att han av Cromnow begärde motivering för
dennes vägran att lämna namnuppgift. Cromnow säger sig icke minnas att
en sådan begäran framställdes. Hur det än må förhålla sig med denna sak,
är ostridigt, att Ni på Hansons skriftligen gjorda framställning — vilken
hölls i hovsam ton — underlät att ange skälet till polisens vägran. I stället

började skriftväxlingen från Eder sida med en efterlysning av Hansons
avsikt och motiv, vilket var ägnat att skapa onödig irritation och obefogad
misstro hos tidningens representanter. Genom att Hanson i brevet den 30
oktober 1967 felaktigt angivit att Rydström haft kontakt med Ulander
hade Ni möjligen viss anledning till misstro. Att döma av Edert yttrande till
JO var Ni dock medveten om att en personförväxling kunnat äga rum. För
övrigt vill jag framhålla, att även framställningar som framstår som obefogade
bör besvaras korrekt från myndighets sida. I Eder skrivelse den 10
november 1967 lämnade Ni Hanson det riktiga beskedet att Ulander ej
varit i kontakt med Rydström. Emellertid återkom Ni också där till Hansons
motiv. Även den förtäckta uppmaningen att be Ulander om ursäkt
framstår som olämplig, särskilt mot bakgrund av att Ni räknade med att
annan polisman än Ulander kunde ha varit i kontakt med Rydström. Skrivelsen
är vidare i sin helhet hållen i en otrevlig ton. — Vad Ni i yttrandet
till JO anfört därom att Ni möjligen icke hade rätt att efterforska den polisman
som eventuellt vägrat lämna begärd uppgift synes bygga på reglerna
om polismans rätt till anonymitet vid lämnande av uppgifter till pressen
och saknar aktualitet i detta fall, som endast gällde vägran att lämna
uppgift.

Ehuru, såsom framgår av det nyss sagda, fog finns för allvarlig anmärkning
mot Edert sätt att besvara Hansons skriftliga framställningar, anser
jag dock vad som förevarit icke vara av beskaffenhet att kunna läggas
Eder till last som formligt tjänstefel.

Vad i övrigt i ärendet förekommit föranleder icke något yttrande eller
annan åtgärd från min sida.

Vissa övriga ärenden angående åklagare och polis

En person framställde hos JO fråga varför åtal för dråp inte väcktes mot
viss svensk medborgare, vilken som soldat i Amerikas Förenta Staters armé
under tjänstgöring i Vietnam där dödat åtskilliga vietnameser. Ställföreträdande
JO Petrén svarade, att svensk medborgare är oförhindrad att ta
anställning i annat lands krigsmakt, om annat inte gäller för särskilt fall,
och att krigsdeltagare, som i strid dödar en fiende, enligt allmänna folkrättsliga
regler i princip inte är straffbar därför.

Vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammade JO Bexelius att, sedan
allmän åklagare förklarat en person anhållen den 29 december 1966, ansökan
om häktning, daterad den 2 januari 1967, inte kommit in till rådhusrätten
förrän den 3 januari 1967. På JO:s förfrågan om anledningen härtill
upplyste åklagaren att han i och för sig kunnat datera häktningsframställningen
den 30 december 1966 och avlämnat den då för postbefordran. Efter -

som den då ändå ej skulle ha kommit rådhusrätten tillhanda förrän den 2 januari
1967, hade han emellertid ansett sig kunna vänta till denna dag för att
då själv överlämna den. Av någon anledning hade han dock ej fullföljt sin
avsikt utan i stället lämnat framställningen för postbefordran den 2 januari
1967 med påföljd att den ej nått fram förrän den 3 januari 1967. JO Bexelius
framhöll att i ett fall som det ifrågavarande huvudregeln i 24:12 RB
är tillämplig och att anhållningsmyndigheten alltså skulle ha avlåtit framställning
om den anhållnes häktande sist dagen efter den, då beslut om
anhållande meddelades. JO Bexelius strök under att lagrummet anger den
tidpunkt då anhållningsmyndigheten skall ta ställning till häktningsfrågan
och avlåta framställningen men inte när häktningsframställningen skall
vara inkommen till domstolen.

Vid inspektion av en rådhusrätt uppmärksammade ställföreträdande JO
Sandström att ett mål om ansvar för underlåtenhet att efter förvärv av
personbil ansöka om dess registrering avskrivits på grund av att åklagaren
beslutat nedlägga åtalet. Skälet var att åklagaren efter det åtalet väcktes
fått upplysning om att bilköparen inte från säljaren fått skattekvittot för
bilen och därför inte »i vederbörlig tid kunnat ansöka om registrering av
fordonet». Ställföreträdande JO Sandström uttalade angående denna bedömning.

Enligt 17 § 3 mom. vägtrafikförordningen gäller såsom huvudregel att,
om i fråga om registrerat fordon sådan förändring inträffar beträffande dess
hemort, att detsamma (enligt 16 §) skall registreras i annat län, ägaren inom
tre veckor från det förändringen inträdde skall göra ansökan om ny registrering
hos länsstyrelsen i det län, där registreringen skall ske. I 17 § 4 mom.
anges bl. a. att ansökan skall vara åtföljd av vissa handlingar. Skattekvitto
är ej upptaget bland dessa handlingar. Någon direkt föreskrift om att
skattekvitto skall bifogas torde ej finnas i någon annan författning. Uppenbart
är emellertid att det ur kontrollsynpunkt kan vara befogat, att länsstyrelsen
kräver företeende av gällande skattekvitto, när ansökan göres
om ny registrering. Härav följer dock ingalunda, att ägaren — för den händelse
han ej är i stånd att förete skattekvittot, detta må bero på att fordonets
förre ägare ej överlämnat det till honom, att det förkommit eller på
annat förhållande — skulle vara befriad från skyldighet att inom den föreskrivna
tiden ansöka om ny registrering. Denna skyldighet måste likväl
gälla och den ansökningspliktige har att i efterhand komplettera sin ansökan
till länsstyrelsen.

Den omständigheten att 1965 års skattekvitto inte översänts till T. har
alltså inte varit av beskaffenhet att kunna fritaga honom från ansvar för
underlåtenhet att göra ansökan om ny registrering av personbilen i fråga
och följaktligen inte heller varit en sådan ny omständighet, som berättigat
åklagaren att nedlägga åtalet. Genom att likväl nedlägga åtalet förfor
åklagaren därför felaktigt.

JO Lundvik har vid några tillfällen haft anledning att uttala sig om hur
förundersökning bör bedrivas när fråga är om ett mycket stort antal brott.
I ett fall förklarade han bl. a.

När en person är misstänkt för flera olika brott, är det i allmänhet lämpligt
att åklagaren låter utreda och beivrar brotten i ett sammanhang. Om
det rör sig om ett mycket stort antal brott, kan en gemensam lagföring
dock medföra nackdelar, stundom av allvarlig natur. Förundersökningen
kommer i regel att dra långt ut på tiden och huvudförhandlingen blir ofta
tyngande. Särskilt när den tilltalade är häktad, framstår det därför som
angeläget att åtalet begränsas så att man kan komma till dom inom rimlig
tid. Den brottslighet som återstår kan som regel utan nämnvärd olägenhet
prövas i annat mål. Det förtjänar också understrykas, att det ingalunda
är nödvändigt eller ens alltid lämpligt att varje enskilt brott i en lång
brottskedja blir föremål för beivran. Eu alltför stor perfektionism framstår
som ett slöseri med samhällets resurser. Såsom framgår av 20 kap. 7 S 2
rättegångsbalken finns därför möjlighet att ge åtalseftergift, om det är
uppenbart att nytillkommet brott är i jämförelse med tidigare beivrade
utan nämnvärd betydelse i påföljdshänseende. När den tilltalade är häktad
och misstanke föreligger om ett stort antal brott, bör utredningen i första
hand taga sikte på de brott som föranlett häktningsbeslutet och förundersökningen
snarast möjligt slutföras på dessa punkter. Det kan icke anses
felaktigt att åklagaren jämsides härmed låter utreda även annan brottslighet.
Huruvida huvudförhandlingen skall få anstå i avbidan på att förundersökningen
avslutats även i sist angivna delar, är en avvägningsfråga. Ytterst
ankommer det på rätten att vaka över att häktningstiden icke blir otillbörligt
lång.

I förevarande fall tillkommer den komplikationen att det icke blott rörde
sig om ett stort antal brott utan det även förekom ett flertal tilltalade som
medverkat på skilda sätt och vid olika brott. Det måste utan tvivel ha mött
stora svårigheter att lägga upp förundersökningen på ett lämpligt sätt. Jag
kan likväl icke frigöra mig från intrycket, att Ni drev förundersökningen
på alltför bred front. Mycket borde ha kunnat vinnas, om Ni från början
inriktat förundersökningen på vissa brott som i första hand skolat klarläggas
och eventuellt kunnat upptagas till huvudförhandling för sig. Som
det nu var synes Ni ha kommit i tidsnöd, vilket även avsatt sina spår på
resultatet. Jag kan icke heller underlåta att som min mening framhålla, att
åtalet med fördel kunde ha begränsats.

I ett annat fall anförde JO Lundvik.

När den misstänkte är häktad, bör förundersökning och huvudförhandling
självfallet bedrivas skyndsamt, så att icke häktningstiden blir längre
än som oundgängligen erfordras. Utredningen bör därför icke göras mer
vidlyftig än som är påkallat för målets rätta bedömande. Ofta rör misstanken
flera olika brott, stundom hela serier. Det framstår vid fall av omfattande
brottslighet som angeläget att åtalet begränsas så att man kan
komma till dom inom rimlig tid. Den brottslighet som återstår kan prövas
i annat mål eller, under vissa förutsättningar, lämnas därhän. Det kan nämligen
ingalunda anses nödvändigt eller ens alltid lämpligt att varje särskilt
brott i en lång brottsserie blir föremål för beivran. Trafikmålskommittén
har i sitt betänkande »Förundersökning» (SOU 1967:59) lagt fram vissa förslag
som avser att ge formell täckning åt åklagares beslut att icke inleda
eller att nedlägga förundersökning bl. a. när det är uppenbart att nytillkommet
brott är i jämförelse med tidigare beivrade utan nämnvärd betydelse
i påföljdshänseende. I praktiken torde ett dylikt förfarande redan nu

tillämpas i viss utsträckning och det framstår enligt min mening i vissa
situationer som det enda rimliga.

I det förstnämnda fallet kom också under bedömning i vad mån åtal får
beslutas innan förundersökningen är avslutad. JO Lundvik yttrade härom.

Såsom framgår av 23 kap. 20 § rättegångsbalken förutsätts det, att beslut
i atalsfrågan icke meddelas förrän förundersökningen avslutats. I 18 § första
stycket av samma kap. är uttryckligen stadgat under punkt 2 att tillfälle
skall lämnas den misstänkte och hans försvarare att taga kännedom om
vad som förekommit vid förundersökningen och ange den utredning de
anser önskvärd m. in. samt under punkt 3 att åtal icke får beslutas innan
tillfälle härtill beretts dem. Med hänsyn till den misstänktes intresse är det
av största vikt att denna bestämmelse iakttages.

I förevarande ärende måste jag av åklagarens uppgifter och innehållet
i handlingarna i övrigt draga den slutsatsen att åtal i åtminstone ett trettiotal
fall beslöts innan förundersökningen var slutförd. I några fall har det
endast återstått att införskaffa skisser eller fotografier över brottsplatsen
eller annan därmed jämförlig utredning av perifer betydelse. Att för tids
vinnande åtal någon gång beslutes innan dylik utredning införskaffats kan
ej väcka någon större betänklighet, särskilt icke om den tilltalade är häktad.
I åtskilliga av de åsyftade fallen har emellertid den felande utredningen
varit av väsentlig betydelse. Genom att i dessa fall väcka åtal på ett för
tidigt stadium har åklagaren förfarit felaktigt.

I ett den 1 maj 1968 anordnat demonstrationståg avsåg man att medföra
ett plakat med texten »Störta Franco». Polismyndigheten ingrep emellertid
och förbjöd plakatet. Efter klagomål från demonstrationsledningen anförde
JO Lundvik.

För demonstrationståg av det slag det här gäller erfordras tillstånd jämlikt
lagen om allmänna sammankomster. Frågor om ingripande mot vissa
vid demonstrationer medförda banderoller och plakat har tidigare behandlats
av JO bl. a. i två ärenden, återgivna i 1966 års ämbetsberättelse s. 491
och 1968 års ämbetsberättelse s. 337. Såsom i besluten i sagda ärenden framhållits
får förhandsgranskning av texter ej krävas, men om en banderolleller
plakattext bedömes som lagstridig har polisen att inskrida, Såvitt utredningen
ger vid handen har ingripande i förevarande fall skett i enlighet
med vad lag sålunda stadgar, och annat har ej heller gjorts gällande i klagomålen.
Tvist råder däremot om texten »Störta Franco» kan anses lagstridig
och ingripandet därför varit sakligt befogat. Vederbörande polisman har
härutinnan anfört, att texten var att anse som grovt kränkande — skymfande
av främmande makts statsöverhuvud — och även i viss mån av uppviglande
karaktär, och även i polismästarens yttrande betecknas texten
som kränkande.

Vid bedömningen av denna fråga synes det befogat att göra en jämförelse
med det tänkta fallet att motsvarande paroller anföres beträffande svenska
förhållanden. En text, som utan att till formen vara smädlig eller förorda
lagstridiga medel pläderar för ett republikanskt statsskick här i riket eller
propagerar för den sittande regeringens avlägsnande, kan näppeligen anses
brottslig, och det synes icke motiverat att anlägga ett väsentligt strängare
betraktelsesätt då det gäller utländska statsöverhuvuden. Orden »Störta

Franco» är icke i och för sig smädliga och behöver ej betyda annat än en
uppmaning att verka för ett ändrat statsskick i Spanien. Om sådan verksamhet
där må vara kriminaliserad, kan ej tillmätas avgörande betydelse,
eftersom rätten att i hyfsad form ge uttryck åt sina åsikter i politiska och
kulturella frågor tillhör de grundläggande medborgerliga rättigheterna. Jag
kan därför för min del icke finna tillräckliga skäl att anse den påtalade texten
lagstridig.

I det i 1966 års ämbetsberättelse återgivna beslutet framhölls, att frågan
huruvida viss banderolltext av politisk innebörd är lagstridig eller ej givetvis
kan vara föremål för olika meningar samt att såväl arrangörerna av
beslutad demonstration som polisen därvid kan ställas inför tveksamma
frågor. I förevarande fall anser jag visserligen för egen del att skäl för ingripande
icke förelåg, men polisens motsatta bedömning kan icke anses
såsom straffbart fel eller försummelse i tjänsten.

Frågan om polismans skyldighet att legitimera sig har kommit under
JO:s bedömning i några fall. Ett av fallen avsåg en händelse som utspelade
sig på Norra Latins skolgård i Stockholm i samband med förberedandet av
Yietnamdemonstrationen den 20 december 1967, till vilken tillstånd vägrats.
En journalist anmälde hos JO att civilklädda polismän gripit en person
utan att han givit anledning till det. Då journalisten begärt att polismännen
skulle legitimera sig, hade de vägrat. JO Lundvik anförde härom.

Av utredningen framgår, att den person klaganden avser greps då han
medförande en mindre, hoprullad fana passerade skolgården. De polismän
som ingrep mot honom bedömde saken så, att han hade för avsikt att trotsa
demonstrationsförbudet. Oavsett om denna bedömning var riktig, kan det
icke läggas polismännen till last som fel att de på grund härav omhändertog
vederbörande med stöd av 19 § polisinstruktionen. I fråga om polismännens
skyldighet att legitimera sig har polisöverintendenten Folke Rutstedt här
framhållit, att civilklädd polisman som gör tjänsteingripande alltid skall
omtala att han är polisman samt i princip styrka detta genom att visa sin
polisbricka. I trängda eller brådskande lägen kan det emellertid vara ogörligt
att uppvisa polisbrickan. Om civilklädda polismän — såsom den 20 december
1967 var fallet — tjänstgör tillsammans med uniformerade syntes
enligt Rutstedt kravet på uppvisande av polisbricka ej vara lika starkt som
eljest. Jag finner Rutstedts synpunkter riktiga och anser, att polismännens
underlåtenhet att visa legitimation vid det påtalade tillfället icke kan bedömas
som fel eller försummelse.

Ett annat fall gällde ett gripande på Stockholms Central. I samband med
stängning av lokalerna hejdades en person vid övergången mellan biljetthallen
och väntsalen av de uniformerade polismän som hade till uppgift att
medverka vid utrymningen. Ordväxling uppstod. En civilklädd polisman
ingrep och beordrade omhändertagande enligt 19 § polisinstruktionen. Den
omhändertagne klagade sedan hos JO bl.a. över att den civilklädde polismannen
vägrat legitimera sig. Efter verkställd utredning yttrade JO Bexelius
i skrivelse till klaganden.

Jag har tidigare haft anledning att uttala mig beträffande frågan huruvida
en polisman kan anses skyldig att i samband med tjänsteutövning på

begäran lämna erforderliga identitetsuppgifter. Jag har därvid — i ett fall
efter rikspolisstyrelsens hörande — givit uttryck för den uppfattningen att
en sådan skyldighet i princip föreligger, men att omständigheterna kan vara
sådana, att avsteg från principen är befogade, exempelvis om den till polismannen
riktade begäran gjorts i trakasseringssyfte (se JO:s ämbetsberättelse
1966 s. 134 och 1968 s. 82).

Av utredningen i detta ärende framgår att den civilklädde polismannen
vid ifrågakomna tillfälle underlät att legitimera sig, trots att Ni begärde
detta. Omständigheterna — särskilt det förhållandet att han uppträdde tillsammans
med uniformsklädda polismän — är emellertid sådana att Ni rimligen
måste ha förstått att han var polisman. För honom torde därför Eder
begäran om legitimering ha framstått såsom framställd i syfte att trakassera.
Hans vägran att legitimera sig kan med hänsyn härtill icke läggas
honom till last såsom tjänstefel. Jag vill dock framhålla att han lämpligen,
trots vad som framkommit rörande Edert uppträdande, bort uppge sitt
namn.

I anledning av klagomål mot polismän för att de verkställt husrannsakan
i klagandens bostad utan att på begäran förete vederbörligt tillstånd därtill
upplyste JO Henkow klaganden om att skyldighet för polisen att vid husrannsakan
förete tillstånd att företa åtgärden inte är stadgad. Polisens
vägran vid det ifrågavarande tillfället att förete sådant tillstånd gav därför
inte anledning till anmärkning från JO:s sida.

Av utredningen i ett ärende om polisens biträde åt allmänheten framgick
följande. F., som tidigare bott hos L., uppsökte den 27 april 1968 dennes
bostad för att avhämta vissa klädespersedlar m.m. som han hade kvar där.
Då L. vägrade att öppna begärde F. hjälp av polisen. A. och H., som vid tillfället
tjänstgjorde i en radiobil, fick uppdrag att bege sig till platsen. Efter
det att F. närmare redogjort för förhållandena biträdde A. och H. honom
med att söka komma in i L:s bostad genom att ringa och knacka på dörren
samt, under uppgift att de var från polisen, uppmana L. att öppna, I samband
därmed fällde A. ett yttrande av innehåll att L. skulle uppföra sig
som en karl och inte som en kärring. Då L. vidhöll sin vägran att öppna,
lämnade emellertid A. och H. platsen.

JO Henkow uttalade om händelsen.

I 2 § polisinstruktionen stadgas att polisen skall upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt att det därvid åligger polisen särskilt, förutom
att förebygga och uppdaga brott, att i övrigt lämna allmänheten skydd,
upplysningar och annan hjälp.

Det är uppenbart att i förevarande fall inte varit fråga om upprätthållande
av allmän ordning eller säkerhet. Huruvida F. skulle få tillträde till
L:s bostad utgjorde ett privat mellanhavande som inte tillhörde polisens
verksamhetsområde men däremot kunde bringas under domstols eller exekutiv
myndighets prövning. Nyssnämnda bestämmelse har sålunda inte
varit tillämplig och ej heller eljest har A. och H. haft lagligt stöd för sin
åtgärd att biträda F. med att söka förmå L. att låta F. komma in i L:s
bostad.

Vid dessa förhållanden har A. och H. överträtt sina befogenheter. Genom
ovan angivna yttrande om hur L. borde uppföra sig har A. dessutom brustit
i skyldigheten att enligt 10 § polisinstruktionen uppträda hövligt och hänsynsfullt.

Från en provinsialläkare kom till JO in klagomål mot en polismästare
angående läkares skyldighet att lämna biträde åt ''polisen. Polismästaren
hade ansett sig ha rätt påfordra att provinsialläkaren på polisstationen
undersökte en anhållen person, som uppgavs lida av gonorré. I den utredning
av saken som gjordes hos JO hördes bl. a. medicinalstyrelsen som
yttrade.

I 5 § allmänna läkarinstruktionen stadgas ovillkorlig skyldighet för
tjänsteläkare (provinsialläkare och stadsdistriktsläkare) att tillhandagå
bl .a. polismyndighet med av denna begärda undersökningar och utlåtanden
däröver. I instruktionen stadgas ingen skyldighet för läkaren att utföra
undersökningen på plats utanför läkarens mottagning. I princip torde heller
icke ha avsetts att läkaren för detta ändamål skulle behöva företaga resor.
En läkarundersökning genomföres givetvis också under mest gynnsamma
förhållanden om den sker på läkarens mottagning med dess tillgång till
medicinsk apparatur m.m. Om emellertid omständigheterna i ett enskilt
fall undantagsvis är sådana, att undersökningen icke kan ske på mottagningen,
får det anses naturligt att läkaren inställer sig på den plats där den
som skall undersökas befinner sig.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Bexelius i skrivelse till provinsialläkaren.

Tjänsteläkares skyldighet jämlikt 5 § allmänna läkarinstruktionen att
bistå bl .a. polismyndighet med nödiga undersökningar kan betraktas som
ett exempel på den myndigheternas allmänna samarbetsskyldighet, som i
47 § regeringsformen uttryckes så att myndigheterna skall ”räcka varandra
handen” till fullgörande av ”vad rikets tjänst utav dem fordrar”. En nödvändig
förutsättning för att samarbetet skall fungera väl är att alla myndigheter
vinnlägger sig om att underlätta varandras arbete och undvika
ofruktbara gränsdragningstvister.

Såsom medicinalstyrelsen anmärkt stadgas i läkarinstruktionen intet om
på vilken plats undersökning skall verkställas. Uppenbart är emellertid, att
undersökningsskyldigheten icke under alla omständigheter kan vara bunden
till läkarmottagning. Det kan ju exempelvis gälla en svårt sjuk patient,
som icke utan överhängande livsfara kan förflyttas. Även undersökningar,
som ingår som ett led i en pågående brottsutredning, kan behöva företagas
på annan plats. Av skäl som medicinalstyrelsen framhållit är det
givetvis önskvärt, att undersökning äger rum på läkarmottagning. Andra
hänsyn kan emellertid försvåra eller omöjliggöra detta. Enligt min mening
måste bland annat de i detta ärende åberopade skälen — att den som undersökningen
avser är berövad sin frihet och transporten möter svårigheter på
grund av rymningsrisk — kunna föranleda att undersökningen förlägges till
annan plats än läkarmottagning.

Bedömningen av om undersökningen behöver göras på annan plats än
läkarmottagningen bör tillkomma den myndighet, som har de bästa förut -

sättningarna att göra den. Om flyttning av en patient antages vara olämplig
av medicinska skäl torde det sålunda normalt vara naturligt att avgörandet
lämnas till läkaren. Gäller det däremot hänsyn till en pågående brottsutredning
eller — som i detta fall — rymningsrisk, måste beslutanderätten
ligga hos polismyndigheten.

Av vad nu anförts framgår, att jag anser polismästarens begäran att Ni
skulle infinna Eder på polisstationen i och för sig ligga inom hans befogenheter.
Handlingarna ger icke stöd för antagande att bedömningen att undersökningen
— trots de otillfredsställande förhållandena i cellen — borde
genomföras på stationen kan anses felaktig. Om smittorisken — såsom i
Edra påminnelser uppgives — i själva verket var obetydlig saknar relevans
för bedömningen, eftersom polismästaren icke kan antagas ha känt till
detta.

Följande ärende aktualiserade frågan om förutsättningarna för gripande
och för medtagande för förhör.

Vid 23-tiden lördagen den 15 april 1967 anmäldes per telefon till radiopolisen
i Stockholm att två ynglingar höll på att försöka bryta upp entrédörren
till en snabbköpsaffär i Vällingby. Strax därefter, kl. 23.15, larmades
över polisradion förste poliskonstaplarna Henrik Pergren och Göran Eriksson,
vilka i radiobil tjänstgjorde i omedelbar närhet av brottsplatsen, om
inbrottsförsöket. De åkte genast till platsen, dit de anlände inom en minut.
De upptäckte på andra sidan gatan bland buskarna vid en balkong till ett
höghus två ynglingar, N. och S. Polismännen tillsade ynglingarna att följa
med till polisbilen, vilket de gjorde. Framkomna till bilen steg N. in i bilen
men S. vägrade. Då han av polismännen skulle föras in i bilen, uppstod handgemäng.
De lyckades emellertid med våld få in honom i bilen och körde
därefter till kriminalstationen i Stockholm, där N. och S. förhördes under
natten till den 16 april mellan kl. 1.30—2.30. Efter förhören frigavs de.

Vid förhören uppgav de.

De förnekade att de haft något att göra med inbrottsförsöket. De hade
under kvällen den 15 april varit tillsammans med två flickor i S:s föräldrars
lägenhet. Föräldrarna hade inte varit hemma. De hade druckit litet hemgjort
vin, och N. och S. hade även delat på ca 15 cl vodka. S. hade känt
sig påverkad av alkoholen. Vid 22-tiden hade några kamrater kommit upp
till S. Vid 23-tiden hade de allesammans lämnat lägenheten. De hade gått
ner i källaren och fortsatt källargången, som var en genväg. Då de kommit
ut från källaren, hade de sammanträffat med ytterligare några ungdomar.
Da N. och S. skulle åka in till staden, ville de komma ifrån de övriga ungdomarna.
De lämnade därför dessa och begav sig mot Hässelby Gårds
centrum. Då de andra ungdomarna följde efter, gömde de sig bland buskarna
under balkongerna till höghuset. Då de förstod att kamraterna fått
syn på dem, anslöt de sig till dessa och gick i sällskap med dem mot centrum.
Efter det de gått endast några meter, kom en polisbil och en av polismännen
lämnade bilen och gick mot den plats, där N. och S. befann sig.
Framkommen dit pratade polismannen med ”gänget” och uppmanade N.
och S. att följa med till bilen, vilket de gjorde.

Sedermera hållna förhör med kamraterna bestyrkte riktigheten av N:s
och S:s uppgifter.

Ur Pergrens promemoria från gripandet antecknas.

Då Pergren och Eriksson anlände till brottsplatsen avvek två ynglingar
som gick upp mot Natt och Dags gränd. Då polismännen spanade i omgivningen,
upptäcktes två personer som stod och gömde sig i en källamedgång.
Dessa kom fram till radiobilen och ombads stiga in i den, vilket N. gjorde
men inte S. Förutom dessa båda ynglingar identifierades på platsen av en
annan radiobil en ytterligare yngling. De försökte per telefon få tag på det
vittne, som tillkallat polisen, för att få ynglingarna identifierade på platsen
men lyckades ej. Enligt vittnet hade ynglingarna varit och brutit flera
gånger och varje gång någon kom gick de upp och väntade en stund tills
det blev lugnt.

I anledning av klagomål hos JO över gripandet verkställdes närmare utredning
rörande omständigheterna. Ställföreträdande JO Petrén uttalade
härefter bl .a.

Utredningen i ärendet ger klart vid handen att N. och S. icke förövat det
anmälda inbrottsförsöket eller medverkat till detta. På grund därav och i
betraktande av vad i ärendet framkommit rörande omständigheterna kring
polisingripandet aktualiseras frågan om lagenligheten av gripandet.

Såsom förutsättning för polismans befogenhet att gripa i fall sådana som
det föreliggande uppställes i 24:7 RB första stycket att skäl till anhållande
föreligger men att beslut därom inte utan fara kan avvaktas. Förutsättningarna
för anhållande är i princip desamma som för häktning med den
skillnaden att anhållande kan ske, även om det ej föreligger ”fulla skäl” för
häktning, men det fordras då att det är av synnerlig vikt att den misstänkte
i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar (24:5 andra stycket RB).
För häktning fordras principiellt att någon är på sannolika skäl misstänkt
för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller därutöver (24:1 första
stycket RB). Till denna kategori hör inbrottsförsök (8:1, 4 och 12 BrB).
Även vid gripande måste sålunda styrkan av misstanken prövas. Hur stark
misstanken om brottet bör vara för att gripande skall anses berättigat,
måste bedömas med hiinsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Skälen
behöver emellertid icke vara lika starka som vid häktning, men omständigheterna
måste vara sådana, att misstanken vid en objektiv bedömning
framstår som berättigad.

Såsom skäl för gripandet har Pergren, vilken förde befälet i polisbilen
och ensam får anses ansvarig för polisingripandet, angivit, att ynglingarna
anträffades på brottsplatsen under sådana omständigheter, att det verkade
som om de försökte gömma sig för polismännen, samt att det mellan larmet
och tills de anlände till brottsplatsen förflutit så kort tid, att gärningsmännen
inte kunde ha hunnit avlägsna sig någon längre sträcka även om de
sprungit. Av handlingarna framgår att N. och S., då polismännen uppmärksammade
dem och tillsade dem att följa med till polisbilen, uppehöll sig invid
en balkong till höghuset, vilken är belägen cirka 50 meter från den affär,
där inbrottsförsöket förövats. N. och S. har sålunda icke anträffats på själva
brottsplatsen men väl i dess omedelbara närhet. Utredningen ger vidare vid
handen, att polismännens uppfattning att ynglingarna försökte gömma sig
för dem var felaktig.

De av polismännen åberopade skälen för gripandet har sålunda i själva
verket icke förelegat. Fråga uppkommer då om polismännens villfarelse på
denna punkt kan anses ursäktlig.

Uppenbarligen kan enbart den omständigheten att N. och S. anträffats
i närheten av brottsplatsen icke utgöra skäl för att misstänka dem för brottet.
Det förhållandet att N. och S. enligt polismännens uppfattning sökte
dölja sig får dock anses ha givit dem visst fog för tanken att de båda ynglingarna
var inblandade i inbrottsförsöket. Polismännen hade dock före
gripandet bort skaffa sig ytterligare underlag för beslutet att vidta denna
åtgärd.

Det är självfallet att polisman, innan han beslutar ett gripande, noga gör
klart för sig huruvida de legala förutsättningarna föreligger. I fall av gripande,
som avses i 24:7 första stycket RB, är det en primär uppgift för
polismannen att, så långt det är möjligt och omständigheterna det medger,
genom utfrågningar på platsen eller på annat sätt försöka inhämta sådana
upplysningar, att ett gripande kommer att gälla rätt person. I föreliggande
fall borde detta ha framstått som så mycket mer naturligt som de uppgifter
rörande gärningsmännen, som enligt vad i ärendet blivit upplyst lämnades
polismännen vid radiolarmet, var knapphändiga och vaga. Sålunda borde
polismännen, redan innan de anmodade N. och S. att följa med till polisbilen,
ha frågat dem om inbrottsförsöket och om deras förehavanden då detta
ägde rum för att utröna om de skäligen kunde misstänkas för brottet. Riktigheten
av de uppgifter N. och S. kunde ha länmat vid en dylik utfrågning
torde utan större svårigheter ha kunnat omedelbart kontrolleras. Vissa av
de ungdomar, med vilka N. och S. under kvällen varit tillsammans, uppehöll
sig nämligen i närheten av dessa, då de av polismännen tillsades att följa
med till bilen. Om sådana förfrågningar gjorts, hade sannolikt polismännen
funnit att skäl inte förelåg att misstänka N. och S. för inbrottsförsöket.

Vid den kompletterande utredningen i ärendet har Pergren och Eriksson
till sitt fredande uppgivit, att det första ingripandet mot ynglingarna innefattade
ett medtagande till förhör och att de förklarades gripna såsom misstänkta
för inbrottsförsöket först sedan de placerats i bilen och sedan Pergren
och Eriksson haft kontakt med radioexpeditionen och därvid fått sådana
upplysningar, att de blev övertygade om att de anträffat rätta personer.

Utredningen i ärendet ger icke stöd åt att det verkligen tillgått på detta
sätt. Polismännens åtgärder torde från början ha avsett ett gripande. Det
förtjänar för övrigt påpekas att förutsättningar för ett medtagande till förhör
icke förelåg i detta fall. Det straffprocessuella tvångsmedlet medtagande
till förhör regleras i 23:8 RB och innebär befogenhet för polisman att till
förhör medtaga den som är tillstädes på plats, där brott förövas — oavsett
om denne är misstänkt för brottet eller ej — under förutsättning att han
utan giltig orsak vägrar att efterkomma polismannens tillsägelse att medfölja
till förhöret. N. och S. kan inte sägas ha varit på brottsplatsen, då de
av polismännen tillsades att medfölja till polisbilen. N. vägrade ej att efterkomma
tillsägelsen att medfölja; icke heller S. vägrade till en början att åtlyda
polismännen. Såsom förutsättning för institutet medtagande till förhör
uppställes vidare i nämnda lagrum, att förhöret hålles omedelbart, vilket
inte skedde i förevarande fall.

I anledning av vad Pergren uttalat om att N. och S. greps först efter det
att de inplacerats i bilen, vill jag framhålla, att gripandet lagligen måste

anses ha skett redan då N. och S. utanför höghuset tillsades att följa med
till polisbilen, vilken tillsägelse båda efterkom.

Tillräckliga skäl för misstanke att N. och S. var skyldiga till inbrottsförsöket.
har inte förelegat. Grund för gripandet av dessa båda har sålunda
inte heller förefunnits. Tilläggas kan att det synes tveksamt, om den andra
förutsättningen för gripande enligt 24:7 första stycket RB varit uppfylld,
nämligen att beslut om anhållande inte utan fara kan avvaktas. I betraktande
av vad i ärendet blivit upplyst kan ifrågasättas, om inte polismännen
borde ha nöjt sig med att till vederbörande befäl rapportera vad de på platsen
inhämtat rörande N. och S. och de ungdomar, med vilka dessa under
kvällen varit tillsammans, och hänskjutit frågan om deras frihetsberövande
till anhållningsmyndigheten.

I ärendet uppkom också fråga om polisman vid gripande är skyldig uppge
anledningen till gripandet. Ställföreträdande JO Petrén anförde i denna del.

Enligt 24:9 RB skall den som anhålles erhålla besked om det brott misstanken
avser. Någon motsvarande upplysningsplikt stadgas ej beträffande
gripande i fall som avses i 24:7 första stycket RB. Huruvida sådan skyldighet
det oaktat föreligger har inte berörts i förarbetena till RB. Frågan synes
ha lämnats öppen.

Gripande utgör en förberedande åtgärd till anhållande, och liksom vid
anhållande har den gripne i fall som det föreliggande ett klart och tillika
berättigat intresse att ej hållas i okunnighet om anledningen till gripandet.
Något motstående intresse, som skulle fordra att orsaken till gripandet
undanhålles den gripne, finnes näppeligen. Allmänna rättssäkerhetskrav
talar starkt för att besked om orsaken till gripandet lämnas den gripne.
Liknande ståndpunkt har även i litteraturen intagits till föreliggande spörsmål;
se t. ex. Dillén, Föreläsningar i straffprocessrätt enligt den nya rättegångsbalken
1947 s. 174.1 praxis torde det också vara vanligt att den gripne
i fall varom här är fråga av polismannen underrättas om anledningen till
gripandet. Med hänsyn till det anförda synes det böra anses som en tjänsteplikt
för polisman att vid gripande enligt 24:7 första stycket RB underrätta
den gripne om anledningen till åtgärden.

Frågan om med vilken noggrannhet brott bör beskrivas vid underrättelse
om misstanke för brott har behandlats i JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 106.

Om förutsättningarna för gripande handlar också följande ärende.

Söndagen den 2 juni 1968 vid 01.30-tiden stoppade en radiobilpatrull
från Ulricehamns polisdistrikt en motorcyklist med passagerare på Boråsvägen
i Ulricehamn. Föraren A. uppgav för radiopolisema att han stulit
motorcykeln. Passageraren, T., född år 1953, förnekade kännedom om tillgreppet.
A. och T. fick därefter följa med till Ulricehamns polisstation för
förhör. De infördes klockan 01.40 på ordningsavdelningen. Där delgavs A.
misstanke för tillgrepp av motorcykeln och T. misstanke för medhjälp därtill
samt hölls förhör med dem. Då man inte lyckades få kontakt med T:s
hem, förklarades han gripen såsom misstänkt för medhjälp till motorcykeltillgreppet
och insattes i arrest. Den 2 juni vid 10.30-tiden kom telefonsamtal
från T:s moder, som frågade efter sonen. Därefter överenskoms med

en assistent vid barnavårdsnämnden i Kinna att assistenten skulle hämta
T. på polisstationen och transportera honom till Ivinna. T. lämnade polisstationen
den 2 juni klockan 13.15. Modern klagade sedan hos JO över behandlingen
av sonen. JO Henkow anförde efter utredning angående omständigheterna
i skrivelse till den för gripandet ansvarige polismannen.

I 12 § förundersökningskungörelsen stadgas att i samband med att den
som skäligen misstänkes för brott underrättas om misstanken han skall
erhålla underrättelse om att för brott misstänkt är berättigad att redan
under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa
förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas.

Såsom Ni själv medgivit har Ni inte lämnat A. och T. underrättelse som
avses i stadgandet, och Ni har alltså åsidosatt detsamma. Även om med
hänsyn till tidpunkten för förhören med A. och T. möjlighet ej funnits för
dem att då anlita biträde av försvarare, hade det från rättssäkerhetssynpunkt
varit angeläget att de fått kännedom om sina rättigheter i detta avseende.

Vidare måste riktigheten av Eder åtgärd att förklara T. gripen ifrågasättas.
Förutsättningen för sådan åtgärd är enligt 24 kap. 7 § första stycket
RB att skäl till anhållande förekommer och att beslut därom ej utan fara
kan avvaktas. Huruvida skäl för anhållande föreligger avgöres efter reglerna
i 5 § samma kapitel. Där stadgas att om skäl till häktning förekommer
mot någon han i avbidan på rättens beslut därom må anhållas samt att även
da det ej är fulla skäl till häktning den misstänkte må anhållas om det finnes
vara av synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare utredning tages i
förvar. Beträffande häktning finns bestämmelser i 24 kap. 1—3 §§ RB och
7 § i lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Enligt sistnämnda paragraf får den som är under aderton år ej
häktas med mindre synnerliga skäl är därtill.

Ni har såsom grund för att förklara T. gripen anfört att han var misstänkt
för delaktighet i motorcykeltillgreppet och att det kunde misstänkas att
hans uppgifter om namn och hemvist var osanna. Att T. på sannolika skäl
misstänktes för medverkan till tillgrepp av fortskaffningsmedel må väl
kunna godtagas. Tillräcklig anledning att misstänka att hans uppgifter
om namn och hemvist var osanna synes däremot inte ha förelegat. Ehuru
T. saknade identitetshandling och Ni inte lyckades per telefon nå hans moder,
måste dock vad Ni kunnat erfara vid förhöret med A. och genom telefonsamtal
med polisen i Kinna anses tala för riktigheten av T:s uppgifter
om sin identitet.

Vid angivna förhållanden har enligt min mening varken skäl till häktning
förelegat eller omständigheterna varit sådana att det kunde anses vara av
synnerlig vikt att T. i avbidan på ytterligare utredning togs i förvar. Jag
anser därför att Ni saknat fog att förklara T. gripen. Framhållas må emellertid
att det med hänsyn till T:s ålder och ringa tillgång till penningmedel
är förklarligt om Ni ansett det otillfredsställande att mitt i natten släppa
honom fri på en ort där han inte hade sitt hem. Den möjligheten torde då
ha stått Eder till buds att erbjuda honom frivillig övernattning på polisstationen.

Slutligen har Ni underlåtit att fullgöra vad som ålegat Eder i anledning
av T:s gripande. Enligt 24 kap. 7 § tredje stycket RB skall då någon gripits
anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten och denna

har att efter förhör omedelbart besluta om den gripne skall anhållas eller
frigivas. Såsom framgår av riksåklagarens cirkulärskrivelse den 1 februari
1968 (C 41) medför den omständigheten att gripande sker nattetid inte
att anmälningsskyldigheten får uppskjutas annat än i vissa fall, då anmälan
skall ske vid början av åklagarens tjänstetid följande dag. På grund härav
skulle Ni ha gjort anmälan om T:s gripande till jourhavande åklagaren åtminstone
på morgonen den 2 juni vid den tidpunkt då åklagarens tjänstetid
på vardag normalt börjar.

I lagen den 9 april 1965 om polisregister in. in. skils mellan lämnande av
utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister enligt 3 § lagen, å
ena, och meddelande med ledning av innehållet i polisregister av intyg eller
utlåtande om någons vandel, redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet
eller om annan liknande omständighet enligt 8 § lagen, å andra sidan. Olika
regler gäller i dessa fall för myndigheters och enskildas möjligheter att få
information ur polisregistret. Tillämpningen av reglerna har kommit under
JO:s bedömning i följande ärenden. En person hade hos vederbörande länsstyrelse
begärt förhandsbesked huruvida nytt körkort kunde utfärdas för
honom. I ärendet avgav vederbörande polismyndighet lämplighetsintyg
i form av ett yttrande. Av yttrandet framgick, att det mot sökanden —
förutom de förseelser som föranlett körkortets återkallelse — förekom följande
anmärkningar, nämligen »1965 menedsbrott», »14/3 -65 familjebråk
och hustrumisshandel i bost.», »21/5 -65 misst. rattfylleri» samt »22/5 -65
ifrågasatt rattf.». Det uttalades att sökanden inte kunde anses lämplig
att betros med körkort. Sedan sökanden hos JO anmärkt mot intygets innehåll,
verkställdes utredning under vilken bl. a. inhämtades yttrande från
rikspolisstyrelsen som anförde.

Enligt 8 § 1 punkten lagen den 9.4.1965 om polisregister m. m. får polischef
utfärda intyg eller utlåtande till bl. a. länsstyrelsen. De uppgifter som
polismyndighet lämnar i samband med lämplighetsintyg för körkort är att
betrakta som sådant utlåtande eller intyg om någons vandel, redbarhet
eller lämplighet för viss verksamhet, som anges i nämnda lagrum. Vid avgivande
av utlåtande i ärendet angående lämplighetsintyg för körkort skall
därför polismyndighet iaktta de bestämmelser om vad utlåtandet får innehålla
som anges i polisregisterlagen.

Det utlåtande som polismyndigheten avgett till länsstyrelsen i ärendet
nr 1661/1966 innehåller vissa uppgifter som enligt bestämmelserna i polisregisterlagen
inte skall lämnas. Sålunda upptager utlåtandet tva olika uppgifter
om brott (menedsbrott och misstänkt rattfylleri) för vilka sökanden
frikänts. Vidare innehåller utlåtandet misstanke om brott (misshandel)
vilken misstanke vid tidpunkten för utlåtandets avgivande inte^ skulle kvarstå,
eftersom åklagaren dessförinnan beslutat att inte anställa åtal.

Härefter anförde JO Lundvik.

Rätt att på begäran erhålla utdrag av polisregister tillkommer bl. a. länsstyrelse.
Av 6 § andra stycket i lagen följer dock, att utdrag som tillställes

länsstyrelse icke får innehålla uppgift om gärning som varit föremål för
åtal vilket blivit ogillat genom dom eller beslut som vunnit laga kraft.

Vidare följer av 8 g andra stycket i lagen, att när intyg eller utlåtande
angående någons vandel, redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet
e. d. lämnas^ till länsstyrelse, hänsyn icke får tagas till gärning, vilken varit
föremål för åtal som ogillats efter vad nyss sagts, och ej heller till anteckning
om misstanke för brott, om ej åtal väckts för brottet.

Det yttrande som polismyndigheten avgav till länsstyrelsen i anledningav
framställningen om lämplighetsintyg för erhållande av körkort, måste
— såsom rikspolisstyrelsen uttalat — betraktas som ett sådant utlåtande
som avses i 8 § lagen om polisregister m. m. Att polismyndigheten i utlåtandet
medtog uppgift om brott, för vilka sökanden blivit genom lagakraftvunna
domar frikänd, var därför felaktigt. Det var också fel, att polismyndigheten
medtog uppgift om att sökanden var misstänkt för ett brott som
ej föranlett åtal. Än mer betänkligt är, att utlåtandet icke innehöll någon
uppgift om de frikännande domarna resp. om åklagarens beslut att icke
väcka åtal. Utlåtandet framstår genom denna ofullständighet som missledande.

I ett annat ärende hade en socialnämnd under utredningen av fråga om
lån till en hjälpsökande begärt och fått uppgifter hos polismyndigheten
ur polisregistret beträffande sökanden. Också i detta ärende inhämtades,
sedan sökanden hos JO klagat över polismyndighetens medverkan, yttrande
från rikspolisstyrelsen, som anförde.

I detta ärende har som framgår av handlingarna uppgifterna begärts
med stöd av 16 § socialhjälpslagen. Denna lag innehåller emellertid inte,
såsom fallet är med exempelvis näringsfrihetsförordningen och rusdrycksförsäljningsförordningen,
något stadgande om skyldighet för polismyndighet
att utfärda intyg till styrkande av vissa förhållanden. Bestämmelserna
i socialhjälpslagen synes därför inte kunna grunda skyldighet eller rätt för
polismyndighet att meddela utdrag av eller upplysning om innehållet i polisregister
enligt 3 § polisregisterlagen eller utlåtande om någons vandel,
redbarhet eller lämplighet för viss verksamhet enligt 8 § samma lag. Inte
heller 13 § polisregisterkungörelsen ger stöd för att upplysning om innehållet
i polisregister lämnas i fall som avses i remisshandlingarna. Till följd
härav torde polismyndighet på framställning av socialbyrå icke böra lämna
dessa uppgifter.

I sammanhanget kan vidare beaktas att departementschefen i proposition
1965:18 (sid. 83) bl. a. uttalat, att socialvårdande organ bör beredas möjlighet
att erhålla upplysningar från polisiära register, men att denna möjlighet
inte bör vara generell utan grundas på tillstånd av Kungi. Maj:t.

Polismyndighetens åtgärd att på framställning av socialbyrå i socialhjälpsärende
lämna uppgift ur polisregister synes därför icke vara riktig.

JO Lundvik uttalade.

Såsom rikspolisstyrelsen anmärkt medger reglerna i författningarna inte,
att uppgifter ur polisregister lämnas ut på framställning av social myndighet
i ärende om meddelande av socialhjälp — annat än med Ivungl. Maj:ts
tillstånd som dock ostridigt icke föreligger i förevarande fall. Då uppgifter
det oaktat utlämnats ur polisregistret i anledning av hjälpansökningen, har
föreskrifterna om polisregister åsidosatts.

II. Försvaret m. m.

Fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat skada

genom grov vårdslöshet

Vid MO:s inspektion av Göta signalregemente den 15 februari 1968 uppmärksammades
vid granskning av disciplinmålsprotokollen följande.

I skrivelse den 21 april 1967 till stabschefen vid regementet anmälde
sergeanten B. Karlsson att en radioterrängbil 936, s. k. Ra 620-buss, skadats
då den av värnpliktige nr 460703-551 N. Bäckström framförts genom det
västra valvet inom fästningsområdet. Enligt anmälan hade Bäckström
ej känt till att fordon av detta slag ej får framföras genom valven i slutvärnet,
men hade bestämmelserna angående framförande av Ra 620-bussar
genomgåtts med plutonens värnpliktiga.

Enligt en till anmälan fogad, av Bäckström den 19 april 1967 upprättad
skadeanmälan hade vid olyckshändelsen, som inträffade den 14 april 1967,
tre stålband, som håller fast träbryggan på busstaket, böjts samt hade skruvarna
i ändarna och ett par bräder lossnat, vilket allt beräknades kosta
250 kr. i reparation. I skadeanmälan lämnade Bäckström följande beskrivning
av händelseförloppet: Han kom från framsidan av slutvärnet och skulle
in på västra fyrkanten. Han tog ut svängen så mycket som möjligt och körde
sakta på tvåans växel. Han kände en stöt och tittade upp på taket varvid
han såg att en låda med antennmateriel hade tagit i valvtaket. Anledningen
till att han ej såg varningsskyltarna om högsta höjd var att han passerat
genom valvet så ofta att han ej tänkte på skyltarna.

Vid militärförhör den 8 maj 1967 uppgav Bäckström: Han skulle den 14
april köra bussen från västra fyrkanten till motorverkstaden, varvid han
tog vägen genom västra valvet. Han kände inte till att förbud förelåg att
framföra Ra 620-bussar genom valven i slutvärnet och hade sannolikt inte
deltagit i genomgång då detta förbud varit på tal. Under framfärden passerade
han valvet utan att något inträffade. På återvägen fastnade emellertid
den på bussens tak befintliga lådan med antennmateriel i valvtaket,
varvid skador enligt skadeanmälan uppstod. Skadorna beräknades uppgå
till 250 kr. Bäckström ansåg sig inte kompetent att bedöma om beloppet
vore skäligt. Med hänsyn till sitt ekonomiska läge var han inte villig att ersätta
kostnaderna. Han insåg att framförandet av denna fordonstyp genom
valvet i och för sig var ett brott mot gällande ordningsföreskrifter. Då han
emellertid inte kände till förbudet ansåg han sig handla i god tro och ville
inte erkänna tjänstefel.

Genom beslut den 10 maj 1967 ålade regementschefen, översten T. I. Bratt,

med kontrasignation av auditören J. H. Brandt, Bäckström disciplinbot om
4 kr. för sex dagar för tjänstefel, bestående i att Bäckström den 14 april
1967 inom fästningsområdet i Karlsborg i strid mot gällande bestämmelser
framfört en Ra 620-buss genom västra valvet (matsalsvalvet), varvid vissa
skador uppstått på bussen. Därjämte förpliktades Bäckström att till kronan
utgiva 250 kr., utgörande beräknad kostnad för reparation av skadorna å
bussen.

I skrivelse till Bratt den 18 mars 1968 ifrågasatte MO huruvida Bäckströms
gärning inte borde ha bedömts enligt trafikbrottslagen samt om
målet inte omedelbart borde ha hänskjutits till åklagaren. Vidare behandlades
i skrivelsen fråga huruvida Bäckström lagligen kunnat åläggas ersättningsskyldighet
för skadorna å fordonet samt hemställdes om införskaffande
av yttrande jämväl från Brandt.

I skrivelse till MO den 24 mars 1968 anförde Bratt: Området söder om
det s. k. slutvärnet är inte upplåtet för allmänheten, vilket bl. a. anges med
förbudsskyltar grundade på lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m. Tillfarterna till området börjar i valven genom
fästningsvallarna. Trafik genom dessa och på anslutande vägar till området
söder om slutvärnet är endast tillåten för fordon i tjänsteärenden, varför
vägarna inte kan anses hänförbara till sådana som faller under trafikbrottslagen.
Bäckström har emellertid brutit mot de av Bratt utfärdade föreskrifterna,
som innebär förbud att framföra ifrågavarande fordonstyp genom
valvet och har därmed begått och dömts för tjänstefel. Skadan bedömdes
av Bratt ha uppstått genom grov vårdslöshet, då Bäckström varken iakttagit
utfärdade föreskrifter eller uppmärksammat uppsatta vägmärken om
passagens högsta höjd. Det finns för övrigt vägförbindelser som kan användas
utan passage genom valv.

I skrivelse den 28 mars 1968 anförde Brandt: Bäckström har deltagit
i utbildning på kompaniet, då bestämmelserna om förbud mot att framföra
vissa fordon genom valven genomgåtts. Bäckström har av försummelse
åsidosatt gällande bestämmelse och härigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.
Då emellertid tjänstefel i princip är subsidiärt i förhållande till alla speciella
brott, skulle målet rätteligen ha överlämnats till åklagaren.

I ny skrivelse den 17 maj 1968 anförde Brandt vidare:

Bäckström kan inte ha ansetts ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet
och Brandt är beredd att ersätta Bäckström det belopp denne förpliktats
utgiva i ersättning för skadorna å fordonet. Med hänsyn till innehållet i
Bratts yttrande i ärendet vill Brandt avvakta vidare åtgörande i saken.

I ärendet har vidare ingivits fotografier av ifrågavarande valv. Av fotografierna
framgår att ovanför valvet anbragts skylt utvisande att valvets
högsta höjd är 2,4 meter. Vid valvet finns vidare uppsatt märke om förbud
mot tillträde samt särskild tavla utvisande att förbudet ej gäller turister
med guide.

4 —■ Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

Vidare har stabschefen, majoren S. Nilsson, i ärendet upplyst följande:
Området söder om slutvärnet är till skillnad från fästningsområdet i övrigt
ej upplåtet för allmän samfärdsel. Inom det södra området finns garage och
kasernavdelningens verkstad samt ett fåtal personalbostäder. Hyresgästerna
i dessa äger införa sina fordon genom valven till området. All övrig civil
trafik med undantag för turistbussar med av regementet godkända guider
är förbjuden och området är nattetid avstängt med grindar.

Ärendet överfördes den 28 mars 1968, då MO-ämbetet upphörde, till
riksdagens ombudsmannaexpedition.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Thyresson i skrivelse
den 27 juni 1968 till Bratt följande.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Den 14 april 1967 förde värnpliktige
Bäckström en kronan tillhörig radioterrängbuss från det södra området
inom Karlsborgs fästningsområde genom ett valv i slutvämet, oaktat
förbud utfärdats mot trafik med sådana fordon genom valvet och valvets
höjd ej tillät passage av fordon, lasten inräknad, högre än 2,4 meter, vilket
utmärkts med skyltar. Därvid erhöll bussen skador för 250 kr. Genom
beslut den 10 maj 1967 ålade Ni, med kontrasignation av Brandt, Bäckström
disciplinbot för sex dagar för tjänstefel samt förpliktade Bäckström
att ersätta kronan för reparationskostnaderna med 250 kr.

Enligt vad som uppmärksammades vid inspektionen förekommer inom
fästningsområdet i stor utsträckning trafik med såväl militära som civila
motorfordon. Där sådan trafik förekommer är vägtrafikförordningen tilllämplig
och förseelser som begås vid framförande av motorfordon är att
bedöma enligt trafikbrottslagen. Området söder om slutvärnet är emellertid
— enligt vad som upplysts — reserverat för militärt behov och det råder
förbud mot tillträde dit. Inom detta område förekommer ej heller annan
civil trafik än turistbussar med särskilda av regementet godkända guider
och motorfordon, som tillhör personer bosatta inom området. Med hänsyn
härtill och till att området nattetid är avspärrat kan ifrågavarande vägsträcka
ej anses vara att hänföra till väg i den mening som åsyftas i 1 § 1
mom. vägtrafikförordningen, och följaktligen är trafikbrottslagen ej tillämplig
å den vårdslöshet som Bäckström vid förandet av bussen gjort sig skyldig
till. Att Ni bedömt vårdslösheten såsom tjänstefel är därför riktigt.

Nästa fråga är om det förelegat någon grund att ålägga Bäckström ersättningsskyldighet
för den uppkomna skadan.

Enligt kungl. förordningen den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande
skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör
eller nyttjas av staten, må ersättning för skada i följd av trafik med sådant
fordon utkrävas av föraren endast om denne under färden gjort sig

skyldig till grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri eller rattonykterhet eller om
han orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat
fordonet utan lov.

Genom denna bestämmelse kommer förare av krigsmaktens fordon —
vilka inte är försäkrade för vagnskada — att i fråga om ersättningsansvar
till staten intaga samma ställning som förare av ett vagnskadeförsäkrat
fordon. (Jfr SOU 1938: 27 s. 88.) Begreppet grov vårdslöshet bör därför i
förevarande hänseende givas samma innebörd som i 18 § andra stycket försäkringsavtalslagen,
enligt vilket försäkringsgivare är fri från ansvar där
skadevållare framkallat skadan genom grov vårdslöshet. Vid genomgång
av litteratur och praxis på förevarande område framgår att domstolarna
visat en påfallande mildhet mot skadevållaren och att det endast när bristen
i aktsamheten varit särskilt stor ifrågakommit att bedöma den som
grov vårdslöshet (se Hellner: Försäkringsgivarens regressrätt s. 57 ff; samme
författare: Försäkringsrätt, andra upplagan, s. 184 och Malmaeus: Svensk
rättspraxis i skadeståndsmål, andra upplagan, s. 368 ff).

I betraktande av den tolkning begreppet grov vårdslöshet sålunda fått
i litteratur och praxis utgör vad som genom utredningen i disciplinmålet
framkommit, om Bäckströms vårdslöshet enligt min mening ej sådana omständigheter
att den uppkomna skadan kan anses ha vållats genom grov
vårdslöshet. Även Brandt har åtminstone numera denna uppfattning enligt
vad som framgår av hans yttrande.

Ni har uppgivit Eder ha en annan mening. Eder uppfattning att vårdslösheten
var grov återspeglar sig dock ingalunda i straff mätningen. Den
jämförelsevis lindriga påföljden disciplinbot för sex dagar ger tvärtom det
intrycket att vårdslösheten inte betraktats såsom särskilt svår. Det kan
därför inte undgås att Edert påstående att Ni bedömt vårdslösheten som
grov är ägnat att väcka viss förvåning.

Begreppet grov vårdslöshet har emellertid i rättstillämpningen visat sig
i viss mån elastiskt. Ibland ger omständigheterna utrymme för olika meningar.
Med hänsyn till att Bäckström inte observerat den genom vamingsmärke
klart angivna begränsningen av framkomligheten genom valvet i
slutvärnet och att det uppenbart fanns stor risk för uppkomst av skada å
bussen vid passage genom valvet kan jag gå med på att det i förevarande
fall inte helt saknas fog för att uppfatta den föreliggande vårdslösheten
såsom grov.

Eftersom grov vårdslöshet enligt vad som förut anförts utgör förutsättning
för skadeståndsskyldighet borde, när Ni ansett sådan vårdslöshet föreligga,
lämpligen i disciplinmålsbeslutet ha angivits att Bäckströms vårdslöshet
bedömdes som grov. Härigenom skulle Bäckström haft bättre underlag
för övervägande av om han skulle fullfölja talan mot beslutet eller ej.
Som det nu är kan han ha bibragts uppfattningen att vårdslöshet i och för
sig var skadeståndsgrundande och att det därför var utsiktslöst att söka

100

ändring i beslutet. Det är således ett icke oväsentligt rättssäkerhetskrav att
omsorg nedlägges på avfattandet av disciplinmålsbeslut så att grunden för
avgörandet blir fullständigt och klart angiven i beslutet.

Åtal mot fanjunkare för oskickligt beteende och missfirmelse

mot värnpliktig

MO:s ämbetsberättelse till 1968 års riksdag innehåller (s. 35) en kortfattad
redogörelse för ett av MO vid rådhusrätten i Umeå anställt åtal mot
en fanjunkare för oskickligt beteende och missfirmelse. Av redogörelsen
framgår att målet vid tidpunkten för färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse
var beroende på rådhusrättens prövning. Sedan slutgiltig dom numera
föreligger, lämnas här nedan en närmare redogörelse för målet.

I en den 17 oktober 1967 till MO-expeditionen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 480510-863 M. Eriksson klagomål mot fanjunkaren vid
Norrlands dragoner K. A. Appelqvist för att denne dels vid ett tillfälle
under sommaren 1967, då Eriksson tjänstgjorde i livskvadronens stall, upprepade
gånger kastat honom i golvet, dels ock vid ett senare tillfälle kallat
Eriksson »dödskalle».

Sedan skriften översänts till polismästaren i Umeå polisdistrikt med begäran
om utredning i saken, inkom från denne ett den 2 november 1967
dagtecknat utredningsprotokoll rörande förhör med — förutom Eriksson
och Appelqvist — värnpliktiga nr 470806-859 L. Lindström, nr 480324-953

K. Eklund, nr 480227-855 A. Larsson och nr 480823-851 S. Ivarsson.

Eriksson uppgav vid utredningen bl. a.: Han fullgjorde sedan den 5 juni
1967 värnplikt vid Norrlands dragoner och var hästskötare åt bl. a. stallunderofficeren
Appelqvist. Det ålåg Eriksson att rykta, utfodra och utgödsla
Appelqvists m. fl. tjänstehästar. När Appelqvist skulle börja sin semester
i juli meddelades Eriksson att Appelqvist skulle komma någon gång
och motionsrida sina hästar och att Eriksson annars skulle »linlöpa» dem.
En dag under lunchrasten, då Eriksson var ensam i stallet, anlände Appelqvist
dit. Han var civilklädd. Eriksson hade vid tillfället tagit av sig linnerocken
och vilade med denna som underlag i halvliggande ställning på golvet
utanför Appelqvists stallskrubb men sov ej. Han reste sig upp när han
fick se Appelqvist och hälsade på honom. Appelqvist frågade vad Eriksson
gjort, eftersom hans hästar var oryktade. Eriksson svarade att han inte hunnit
med ryktningen därför att för få värnpliktiga tjänstgjorde i stallet.
Appelqvist genmälde: »Mina hästar skall vara tip top före lunch.» Någon
order därom hade Eriksson inte fått. Befälet brukar ringa och ge order när
de vill ha sina hästar ridklara. Appelqvist gör det aldrig, antagligen beroende
på att han som stallunderofficer mestadels uppehåller sig i stallet,

101

då han inte är ledig. Anledningen till att Eriksson inte hunnit rykta Appelqvists
hästar var, att han på vikarierande stallchefens order måst hjälpa de
andra hästskötarna först. Han hade inte heller räknat med att Appelqvist
skulle komma och rida. Appelqvist blev arg och grep Eriksson i axlarna
samt »snörde omkull» (kastade) honom på golvet tre gånger i följd. Eriksson
fick därpå order att rykta hästarna. Efter att ha blivit »snörd omkull»
på golvet kände Eriksson smärtor i högra axeln. Smärtorna upphörde dagen
därpå. Tisdagen den 10 oktober 1967 kom Appelqvist ledande eu av sina
hästar på väg till södra ridhuset. Eriksson och övrig stallpersonal rastade
vid tillfället i kadettskolans stall. Före rasten hade de varit sysselsatta med
utgödsling av en box i stallet, varvid gödselkärran kvarlämnades utanför
boxen och två stycken kvastar på stallgången. Inget av redskapen utgjorde
hinder för passage. Inkommen i stallet ropade Appelqvist: »Kom och tåg
bort redskapen!» Eriksson, som satt närmast, steg genast upp och begav
sig in i stallet och tog hand om de kvastar, som låg närmast, och en annan
post kom efter i avsikt att ta hand om gödselkärran. När Eriksson böjde
sig ner för att avlägsna kvastarna skrek Appelqvist: »Ta bort kärran först,
dödskalle!» Eftersom yttrandet var riktat till Eriksson svarade han: »Jag
är ingen dödskalle.» Appelqvist skrek: »Kom hit!» När Eriksson kom fram
till Appelqvist yttrade denne ordagrant: »Har jag sagt att du är en dödskalle,
då är du en djäkla dödskalle.» Appelqvist upprepade ordet »dödskalle»
två gånger.

Lindström, Eklund, Larsson och Ivarsson har bekräftat att Appelqvist
den 10 oktober 1967 kallat Eriksson för »dödskalle» och »djäkla dödskalle».
Eklund, Larsson och Ivarsson har därjämte uppgivit att Eriksson för dem
berättat att han vid ett tidigare tillfälle kastats i stallgolvet av Appelqvist.
Enligt Larsson och Ivarsson hade anledningen därtill varit att Appelqvists
hästar inte varit ryktade; enligt Eklund skulle Eriksson ha sovit i stallet
då Appelqvist kom dit.

Appelqvist, som jämväl hörts under utredningen, erhöll del av densamma
och underrättades i skrivelse den 20 november 1967 om att han misstänktes
för dels oskickligt beteende, bestående i att han en dag i juli 1967
da Eriksson lag och sov i stallet tagit honom i ena armen och skakat honom
tills han vaknat samt därefter med ett grepp i Erikssons axlar rest honom
upp, dels ock för missfirmelse mot krigsman, bestående i att han den 10
oktober 1967 i stallet förolämpat Eriksson med orden »dödskalle» och »djäkla
dödskalle». Appelqvist inkom därefter den 28 november 1967 med en
skrift, i vilken han anförde bl. a,: Då han reste upp Eriksson grep han inte
tag i Erikssons axlar utan i hans skjorta vid axlarna på ett sådant sätt att
varken Eriksson eller hans skjorta åsamkades någon som helst omild behandling.
Beträffande händelsen den 10 oktober 1967 hade Eriksson sedan
en månad tillbaka uppträtt ohyfsat och Appelqvists tålamod tog därför slut.
Eriksson hade gjort sig förtjänt av både en ordentlig tillrättavisning och

1Ö2

straff för orderbrott. Appelqvist valde att tillrättavisa honom och kan baia
beklaga ätt han valde ett mindre lämpligt uttryck.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
MO Henkow i en den 1 december 1967 dagtecknad, till chefsåklagaren
i Umeå distrikt överlämnad åtalsinstruktion följande.

Fanjunkaren Appelqvist har uppgivit att han en dag i juli 1967, då värnpliktige
Eriksson låg och sov i stallet, tog denne i ena armén och skakade
honom tills han vaknade samt därefter med ett grepp i Erikssons skjorta
reste honom upp.

Med förklaring att han vid ifrågavarande tillfälle hade lunchrast och låg
och vilade sig utan att sova har Eriksson påstått att Appelqvist, sedan
Eriksson rest sig, tre gånger i följd kastat omkull denne på golvet i ilska
över att Appelqvists hästar ej varit ryktade.

Utredningen kan ej anses ådagalägga att Appelqvist betett sig mot Eriksson
på annat sätt än han själv uppgivit. Därigenom har han emellertid visat
missaktning mot underlydande i och för dennes tjänst och förty gjort sig
skyldig till oskickligt beteende.

Appelqvist har därjämte vidgått att han den 10 oktober 1967 i stallet
förolämpat Eriksson med orden »dödskalle» och »djäkla dödskalle» i och
för dennes tjänst. Härigenom har Appelqvist ådragit sig ansvar för missfirmelse
mot krigsman.

På grund av det anförda skall Appelqvist ställas under atal vid rådhusrätten
i Umeå jämlikt 21 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken för missfirmelse mot
krigsman och oskickligt beteende.

MO uppdrog fördenskull åt chefsåklagaren i Umeå distrikt att i enlighet
med sålunda meddelad instruktion vid rådhusrätten i Umea väcka och
utföra åtal mot Appelqvist.

Chefsåklagaren S. Hamrin påstod vid rådhusrätten ansvar å Appelqvist
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 29 december 1967 och dömde
därvid Appelqvist jämlikt 21 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken samt 7 § lagen
om disciplinstraff för krigsmän för missfirmelse mot krigsman och oskickligt
beteende till tio dagars disciplinbot om fjorton kronor 90 öre för dag.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

Åtalet för oskickligt beteende

Appelqvist har uppgivit: Han tjänstgör som stallunderofficer och har i
denna egenskap befälet över bland annat hästskötarna. Det aligger honom

103

att även övervaka ordningen i stallarna. Eriksson var hästskötare och hade
hand om Appelqvists hästar. Under juli månad 1967 hade Appelqvist semester.
Han meddelade Eriksson, att han under semestern kom att motionsrida
sina hästar fram på dagen i stället för som i vanliga fall på morgonen.
En dag, då Appelqvist kom till stallet för att motionsrida hästarna, fann
han Eriksson ligga pa stallgolvet. Eriksson hade tagit av sig sin linnerock
och låg på den. Appelqvist, som ej kunde veta om Eriksson sov eller var sjuk
eller uttröttad, böjde sig ner över honom, tog tag i hans ena arm vid axeln
och skakade honom. Eriksson hade tidigare skött sig bra, varför Appelqvist
icke vid det här tillfället hade någon anledning att vara förargad på honom.
Appelqvist skakade också »lugnt och sansat» liv i Eriksson. Eriksson tittade
yrvaken upp. Appelqvist frågade honom »ligger du här och sover?» Eriksson,
som verkade ertappad och överraskad, svarade ej. Appelqvist, som
under tiden rest sig upp, böjde sig åter ned över Eriksson, grep tag i hans
skjorta vid ena axeln och drog honom uppåt. Då reagerade Eriksson och
reste sig upp. Appelqvist använde »ingen kraft», då han drog Eriksson
uppåt. — Hästarna var ej ryktade och boxarna icke heller utstädade. Appelqvist
gav Eriksson »en skrapa» härför.

Utredningen visar sålunda att Appelqvist, då han fann Eriksson liggande
på stallgolvet, fattat tåg i Erikssons ena arm och skakat honom för att få
liv i honom. Enligt rådhusrättens mening har Appelqvist icke genom denna
åtgärd visat missaktning mot Eriksson.

Emellertid måste Appelqvist genom att, på sätt han uppgivit, gripa tag
i Erikssons skjorta och draga honom uppåt från stallgolvet anses ha visat
så påtaglig ringaktning mot Eriksson att Appelqvist härvidlag gjort sig
skyldig till oskickligt beteende.

Åtalet för missfirmelse mot krigsman

Appelqvist har uppgivit: När han vid ett tillfälle ifrågavarande dag —
den 10 oktober 1967 — passerade genom stallet, låg gödselgrepar och kvastar
slängda på stallgången. Det stod även en gödselkärra i gången. Appelqvist
gav Eriksson order att ställa undan materielen, vilket Eriksson gjorde. En
halvtimme senare passerade Appelqvist ånyo genom stallet. Stallpersonalen
hade rast. Samma materiel som Appelqvist beordrat Eriksson ställa undan
fanns nu åter i stallgången. Appelqvist hade gått extra väl igenom med
Eriksson, hur materielen i fråga skulle förvaras, och vilka följder det kunde
få i form av skador, om någon häst kom lös i stallet. Appelqvist hade talat
om att han själv fått två hästar skadade på det sättet. Appelqvist blev förargad
över oordningen och kallade Eriksson till sig. Eriksson uppträdde
nonchalant och ohyfsat och »muttrade surmulet». Appelqvist sade till
Eriksson, att han var en »dödskalle». Då Eriksson sade emot honom, sade
Appelqvist, att Eriksson var en »djäkla dödskalle».

104

Appelqvists erkännande vinner stöd av vad han uppgivit och omständigheterna
i övrigt. Åtalet för missfirmelse mot krigsman är sålunda styrkt.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

Förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära
rättegångslagen

I en till MO den 16 november 1967 inkommen skrift anhöll auditören A.
Hamilton om uttalande beträffande förutsättningarna för tagande i förvar
enligt 36 § militära rättegångslagen. Hamilton uppgav att han i denna
fråga inte delade den uppfattning som chefsåklagaren C.-Fr. Mac Key givit
uttryck åt vid en föreläsning i militär rättsvård den 27 oktober 1967 vid
Upplands signalregemente och hänvisade till fotokopior av en skrivelse den
30 oktober 1967 från Hamilton till Mac Key och dennes svar den 8 november
1967.

I skrivelsen den 30 oktober 1967 anförde Hamilton:

Enligt Hamiltons mening kan man inte taga krigsman i förvar utan att
han anses ha gjort sig skyldig till förseelse, d.v.s. fylleri, störande av allmän
ordning eller störande av ordningen inom krigsmakten. Den som föranstaltar
om tagande i förvar skall leva i den tron att vederbörande gjort sig
skyldig till en förseelse, låt vara att den bestraffningsberättigade efter militärförhör
kanske ej delar den uppfattningen. Mac Key ansåg att man
inte alls behöver kräva straffbar förseelse utan att det räcker med att vederbörande
t. ex. är onykter ehuru ej »finkfärdig». Mac Keys uppfattning stämmer
inte med vad som härom sägs i Handbok i militär rättsvård (RättsH
s. 91) och inte heller, såvitt Hamilton kan förstå, med ett av Mac Key åberopat
uttalande i MO:s ämbetsberättelse 1966 (s. 153). Såsom auditör anser
Hamilton sig skyldig medverka till att riktiga instruktioner gives beträffande
tagande i förvar, och han önskar därför att Mac Key anger grunderna
för sitt ställningstagande.

Mac Key svarade i skrivelsen den 8 november 1967:

Enligt 30 § första stycket militära rättegångslagen äger förman förordna
om förvarsarrest om underlydande begått förseelse av svårare beskaffenhet
eller gjort sig skyldig till rymning. Beträffande tagande i förvar är i 36 §
militära rättegångslagen inte angivet att fråga skall vara om brott, endast
att vederbörande uppträtt berusad så att det framgått av hans åtbörder
och tal eller eljest stört allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.
Redan av själva lagtexten framgår enligt Mac Keys uppfattning klart att
det vid tagande av förvar inte behöver vara fråga om ett beteende, som
nödvändigtvis måste följas av straff, d.v.s. det är tillfyllest med eu lägre
grad än som fordras för straffbarhet (se MO:s ämbetsberättelse 1966 s. 156).
Enligt mom. 6 i Anvisningar rörande den militära rättsvården skall anmälan
om tvångsåtgärd, bl. a. tagande i förvar, snarast och skriftligen anmälas

105

till bestraffningsberättigad chef, men det är inte föreskrivet att av anmälan
skall framgå vilket brott som förövats utan endast beslutets innehåll. Anmärkas
bör också att tagande i förvar och omhändertagande jämlikt polismstruktionen
är i stort sett likartade tvångsåtgärder.

I skrivelse den 9 januari 1968 till Hamilton anförde MO Henkow följande.

I 36 § militära rättegångslagen stadgas att krigsman som inom område
eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller, iklädd militär tjänstedräkt,
på allmän plats uppträder berusad, så att det framgår av hans åtbörder
eller tal, eller eljest stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten
enligt förmans förordnande må tagas i förvar; den omhändertagne må dock
ej hållas i förvar längre än som betingas av det ändamål som föranlett omhändertagandet
.

Beträffande detta stadgandes tillkomst må först erinras att enligt 96 § i
1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes (RLK) förman
ägde tillsäga underlydande förvarsarrest dels då denne under tjänstgöring
gjort sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten
äventyrades, och dels då underlydande utom tjänsten stört allmän
ordning eller ordningen inom krigsmakten. Vidare var i 100 § RLK föreskrivet
att underlydande, som var av starka drycker överlastad och anträffades
inom förläggningsorten eller å allmän plats, kunde på befallning av
förman tagas i förvar till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

Eftersom förvarsarrest enligt uttryckligt stadgande i berörda 96 § innebar
ett förständigande att i arrest avbida vad den som över den felaktige
ägde bestraffningsrätt beslutade, måste tydligen en förseelse ha blivit begången
för att förvarsarrest skulle få användas (jfr Svedelius—av Geijerstam,
Strafflag för krigsmakten och lag om krigsdomstolar och rättegången
därstädes, s. 599). Att jämväl för tagande i förvar enligt 100 § fordrades att
en förseelse begåtts synes framgå av paragrafens lydelse i jämförelse med
96 § i 1914 års strafflag för krigsmakten och 18 kap. 15 § i 1864 års strafflag
(jfr Svedelius—af Geijerstam a.a. s. 239 och Svensk Juristtidning 1916 s.
399 f).

I det den 17 december 1946 avgivna betänkandet angående revision av
det militära rättegångsväsendet (SOU 1946: 91 s. 90—91 och 93—94) uttalades
att förutsättningarna för användande av förvarsarrest enligt 96 §
RLK lämpligen kunde bestämmas i enlighet vad dittills gällt medan det i
100 § intagna stadgandet om krigsmans tagande i förvar för fylleri borde
inskränkas till sadana fall da förseelsen begåtts antingen inom område eller
utrymme som nyttjas av krigsmakten eller när krigsmannen eljest å allmän
plats var iklädd militär tjänstedräkt.

I den till grund för militära rättegångslagen liggande propositionen framhöll
departementschefen (prop. 1948:216 s. 141) att han varit angelägen
om att reglerna angående de särskilda till militärbefälets förfogande ställda

4* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

106

tvångsmedlen utformades restriktivt och att garantier gavs till skydd mot
opåkallade ingripanden. Vidare anförde departementschefen såvitt nu är i
fråga: Vid utformningen av hithörande regler bör de fall, där frihetsberövandet
betingas uteslutande av ordningshänsyn, behandlas för sig. I enlighet
härmed har i 36 § av departementsförslaget upptagits ett stadgande,
jämlikt vilket krigsman enligt förmans förordnande må tagas i förvar, om
han under där givna förutsättningar gjort sig skyldig till fylleri eller eljest
stört allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Stadgandet motsvarar
bestämmelserna i 100 och »98» §§ RLK, sistnämnda paragraf dock
allenast i vad den avser rent ordningsstörande förseelser.

Vad sålunda upptagits torde visa att man vid tillkomsten av stadgandet
i 36 § militära rättegångslagen inte avsett att på något sätt efterge det
enligt motsvarande bestämmelser i äldre lag gällande kravet på att förseelse
begåtts.

Det i stadgandet förekommande uttrycket ”berusad, så att det framgår
av hans åtbörder eller tal” överensstämmer med motsvarande rekvisit i
straffbestämmelserna om fylleri i 16 kap. 15 § första stycket och 21 kap.

15 § första stycket brottsbalken (BrB), så när som på att berusningen ej
behöver ha uppkommit av alkoholhaltiga drycker. Avvikelsen medför att
det citerade uttrycket omfattar även den i nämnda paragrafers andra stycke
omförmälda, men ej såsom fylleri betecknade förseelse som föreligger då
ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker. Också i detta fall är det
uppenbarligen befogat att tvångsmedlet tagande i förvar kan användas.

Annat störande av allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten än
uppträdande i berusat tillstånd kan visserligen inte på liknande sätt anses
motsvara särskilda brottstyper men torde få betraktas som en sammanfattande
hänvisning till olika slag av straffbara gärningar med menlig verkan
från ordningssynpunkt. Den som deltager i upplopp enligt 16 kap. 1 §
BrB stör otvivelaktigt allmän ordning, men även den som gör sig skyldig
till exempelvis förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § eller 21 kap.

16 § BrB kan befinnas vara så ordningsstörande att han måste omhändertagas.
Emellertid är att märka att krigsmän är underkastade tjänsteplikter
vilkas åsidosättande medför ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 4 § eller
21 kap. 18 § BrB. Också härigenom kan handlingar som inte godtages i
ordningshänseende utgöra straffbara gärningar. Därest visst beteende anses
olämpligt med hänsyn till allmän eller militär ordning men likväl inte uppfyller
villkoren för bestraffning, synes ej heller ett omhändertagande kunna
vara motiverat.

På grund av det anförda är enligt min mening en grundläggande förutsättning
för tillämpningen av 36 § militära rättegångslagen att straffbar
gärning blivit begången.

107

Fråga om behörighet att hålla militärförhör

Vid MO Henkows inspektion av Karlskrona örlogsskolor den 23 augusti
1966 antecknades vid granskning av disciplinmålsprotokollen bl. a. följande.

I 24 § andra stycket militära rättegångslagen föreskrives att militärförhör
skall hållas av bestraffningsberättigad befattningshavare eller den han i
allmänhet eller för visst fall förordnat och att sådant förordnande i första
hand bör lämnas åt bataljonschef eller den som har motsvarande befattning.
Förhörsledaren skall i varje fall, föreskrives vidare i samma lagrum,
ha högre grad eller tjänsteklass än den med vilken förhöret hålles och lägst
kompanichefs eller likställd befattning. Av disciplinmålsprotokollen framgick
att flaggstyrmannen A. Johnsson i ett flertal fall varit förhörsledare.
Johnsson uppgav att han varit förordnad att tjänstgöra som rättsvårdsofficer
och förhörsledare när den ordinarie rättsvårdsofficeren, kaptenen S.
R. Schiöler, icke kunde göra det på grund av semester, uppdrag på annan
ort eller dylikt.

MO hemställde om yttrande av chefen för örlogsskolorna huruvida det
står i överensstämmelse med ovannämnda föreskrifter i 24 § militära rättegångslagen
att Johnsson tjänstgör som förhörsledare. Skolchefen, kommendören
G. Norström, anförde i avgivet yttrande:

I prop. nr 216 till 1948 års riksdag med förslag till militär rättegångslag
m. m. anförde departementschefen att det för att den militära utredningsapparaten
skall kunna fungera tillfredsställande givetvis är av största betydelse
att förhörsledaren är väl skickad för sitt uppdrag, att uppdraget
som förhörsledare under normala förhållanden bör i första hand lämnas åt
regementsofficer och att förhörsledaren bör ha lägst kaptens grad eller
tjänsteklass samt att vid tillämpning av föreskriften att förhörsledaren skall
ha lägst kompanichefs eller likställd befattning bör iakttagas, att avsikten
icke är att förhörsledaren skall fullgöra just sådana sysslor som regelmässigt
ankommer på en kompanichef, utan att förhörsledarens tjänst vid krigsmakten
skall vara minst lika ansvarsfull som en kompanichefs. Första lagutskottet
fann i utlåtande nr 41 i och för sig önskvärt att, där förhållandena
så medger, ledningen av militärförhören vid ett och samma förband anförtros
en bestämd, för uppgiften lämpad regementsofficer. Såsom förordnad
förhörsledare har vid örlogsskolorna aldrig tjänstgjort någon regementsofficer
utan detta uppdrag åvilar rättsvårdsofficeren, som enligt av Kungl.
Maj:t fastställd fredsbesättningslista för örlogsskolorna är kapten. Därest
rättsvårdsofficeren åtnjuter ledighet, har tidigare en annan kapten uppehållit
hans tjänst. Sedan flera år tillbaka tjänstgör Johnsson som rättsvårdsunderofficer.
Denna tjänst är enligt fredsbesättningslistan avsedd för
arvodesanställd flaggunderofficer. Johnsson är synnerligen väl förfaren i
rättsvårdsärenden, och han är otvivelaktigt den mest lämplige ersättaren
för rättsvårdsofficeren. Oavsett detta är det i regel mycket svårt att under
semestertid kommendera en annan kapten att tjänstgöra som rätts vårdsofficer,
då kaptenerna på grund av andra tjänsteåligganden ej utan betydande
olägenheter kan tagas i anspråk för detta ändamål. En längre sammanhängande
tjänstgöring å befattningen som rättsvårdsofficer synes också
erfordras för att vederbörande skall erhålla nödig rutin. Vid tillkomsten

108

av 24 § militära rättegångslagen torde man ha utgått från att förhörsledaren
borde ha lägst kaptens grad. Såsom kompanichefer vid örlogsskolorna tjänstgör
emellertid numera även underofficerare. Beträffande 21—28 kompanierna
vid örlogsskolorna skall sålunda för varje kompani enligt fredsbesättningslistan
förvaltare eller flaggunderofficer vara chef, dock att för 23 och
26 kompanierna chefen alternativt kan vara löjtnant. För närvarande är
för vart och ett av dessa åtta kompanier en flaggunderofficer kompanichef.
Johnsson har samma grad och tillhör samma yrkes avdelning som dessa
kompanichefer. Om han tillika varit kompanichef, torde därför ej något
formellt hinder ha förelegat för honom att vara förhörsledare. Johnssons
åligganden som rättsvårdsunderofficer är emellertid så omfattande att han
ej samtidigt kan vara kompanichef. Det har vid något enstaka tillfälle förekommit
att han hållit förhör vid även tillfälligt förfall för den ordinarie rättsvårdsofficeren.
Norström har i anledning därav för denne och Johnsson påpekat
att Johnsson ej äger rätt att hålla militärförhör i andra fall än då
rättsvårdsofficeren åtnjuter ledighet från tjänsten och Johnsson iorordnats
att tjänstgöra som rätts vårdsofficer. Det synes angeläget att vid ledighet
för ordinarie rättsvårdsofficeren därtill lämpad befattningshavare tjänstgör
som vikarie. Johnsson är på grund av sin mångåriga erfarenhet och väl vitsordade
tjänstgöring den för närvarande vid örlogsskolorna mest lämplige.
I brist på annan för uppdraget tillgänglig befattningshavare har Norström
därför funnit sig böra förordna Johnsson som rättsvårdsofficer. Norström
vill emellertid understryka att det är en personfråga och att förfaringssättet
i andra fall icke bör förekomma.

Efter remiss till chefen för försvarsstaben anförde souschefen vid staben,
generalmajoren B. Westin:

Som regel bör förhörsledare i disciplinmål vara regementsofficer. Enligt
chefens för försvarsstaben mening borde förhörsledare utses bland vid örlogsskolorna
tjänstgörande bataljonschefer. På grund av lokala skäl, vilka
chefen för försvarsstaben inte överblickar, kan dock förordnandet för chefen
för rättsvårdsdetaljen som ordinarie förhörsledare vara riktigt. Chefen
för försvarsstaben viil emellertid framhålla att detta förfarande inte överensstämmer
med praxis i övrigt inom försvaret, där chef för rättsvårdsdetaljen
som regel utgörs av underofficer och där som regel lämplig regementsofficer
förordnas som förhörsledare. Till följd av den stora omfattning
som rättsvårdsärendena har vid örlogsskolorna, synes en officer ha satts
som chef för rättsvårdsdetaljen. Ordinarie förhörsledare synes trots detta
böra ha regementsofficers grad. I aktuellt fall borde ersättare för ordinarie
förhörsledare ha utsetts bland bataljonscheferna snarare än att rättsvårdsunderofficeren
förordnats som ersättare. Lokala förhållanden, vilka chefen
för försvarsstaben inte överblickar, kan dock medföra att rättsvårdsunderofficeren
bör vara ersättare. Ansvarsförhållandet för kompanichef i utbildningsförband
i fredstid, vilken har en i huvudsak självständig ställning, och
för rättsvårdsunderofficeren, vilken som regel även i enkla beslutsfrågor är
underordnad avdelningschef (undantagsvis detalj chef) av regementsofficers
eller kaptens grad och som i många fall innehar arvodesbefattning, synes
icke likvärdigt. Högre krav på personliga kvalifikationer och utbildning
synes också böra ställas på kompanichef. Rättsvårdsunderofficers befattning
kan enligt chefens för försvarsstaben mening inte generellt anses lika
ansvarsfull som kompanichefs. Ej heller vid förband där rättsvården har

109

särskilt stor omfattning blir förhållandet annorlunda, vilket bl. a. visar sig
däri att chefen för rättsvårdsdetaljen vid Karlskrona örlogsskolor utgörs av
en aktiv officer, som har sig underställd rätts vårdsunderofficeren. Det synes
ej heller finnas skäl antaga att en rättsvårdsunderofficer med stor erfarenhet
av rättsvården i allmänhet har särskilda kvalifikationer att vara förhörsledare.
Prövning kan möjligen i undantagsfall ge vid handen att rättsvårdsunderofficer
besitter lämpliga egenskaper och kunskaper som förhörsledare.

Norström anförde som komplettering av sitt tidigare avgivna yttrande
följande.

Statens organisationsnämnd avgav den 10 oktober 1958 rapport över
organisationsundersökningar vid marinkommando Syd. Däri redogjordes
för nuläget år 1958 och försöksverksamhet vid rättsvårdsavdelningen varjämte
upptogs förslag rörande rättsvårdsdetaljen. I förslaget heter det att
»chefen för rättsvårdsdetaljen är förhörsledare i militärmål. Chef för rättsvårdsdetaljen,
rättsvårdsofficeren, är en kapten.» I bilaga 6 till förslaget
är intaget instruktion för chefen för rättsvårdsdetaljen, däri ålagts honom
att vara förhörsledare vid militärförhören, och i bilaga 13 instruktion för
rättsvårdsunderofficeren, enligt vilken den sistnämnde vid förfall för chefen
för rättsvårdsavdelningen skall svara jämväl för dennes åligganden. Marinkommandochefen
tillstyrkte i yttrande den 12 september 1958 framförda
förslags genomförande. Kungl. Maj:t har sedermera genom brev den 5 juli
1963 efter framställning av chefen för marinen fastställt personalorganisationen
av stabs- och förvaltningstjänsten m. m. i fred vid örlogsskolorna.
Denna överensstämmer i förevarande avseende med organisationsnämndens
förslag utom därutinnan att chefen för rättsvårdsdetaljen tillika skall vara
chef för personalvårdsdetaljen. Såsom framgår av kungl. brevet må avvikelse
från personalorganisationen, frånsett vissa däri omförmälda förutsättningar
och undantag, vidtagas endast med stöd av bestämmelser som meddelats
av Kungl. Maj:t, eller efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt
fall. Det torde därför ej vara möjligt att låta bataljonschef vara förhörsledare
i militärmålen, oavsett att bataljonschef åliggande uppgifter är
så omfattande att han ej kan vara förhörsledare.

Med ovannämnda förslag överensstämmande instruktioner för rättsvårdsofficeren
och rättsvårdsunderofficeren har i maj 1964 fastställts av
dåvarande skolchefen, kommendören H. Bong.

Vid tjänstförrättande MO Thyressons inspektion av Hårsfjärdens örlogsdepå
den 19 juli 1967 uppmärksammades vid granskning av disciplinmålsprotokollen
bl. a. att flaggstyrmannen T. Hillberg vanligtvis varit förhörsledare.
Tjänstförrättande rättsvårdsunderofficeren Sörman uppgav vid
inspektionstillfället att Hillberg är ordinarie rättsvårdsunderofficer samt att
han ej har kompanichefs ställning.

Med anledning av vad sålunda förekommit hemställde tjänstförrättande
MO att chefen för örlogsdepån ville inkomma med yttrande huruvida det
stod i överensstämmelse med föreskrifterna i 24 § militära rättegångslagen
att Hillberg tjänstgör som förhörsledare.

I avgivet yttrande anförde depåchefen, kaptenen B. Cassel:

Ilo

I 24 § första stycket militära rättegångslagen föreskrives att militärförhör
skall äga rum så snart ske kan, och i anvisningarna rörande den militära
rättsvården har utsagts att, om bestraffningsberättigad chef funnit att militärförhör
skall hållas, detta skall ske utan dröjsmål. Med hänsyn till den
relativt stora omfattning handläggandet av rättsvårdsärenden vid förbandet
visat sig ha och då mångfalden av tidsödande militärförhör tenderade att
i alltför hög grad inkräkta på Cassel i övrigt åvilande arbetsuppgifter, ansåg
han erforderligt att för vissa fall förordna särskild förhörsledare. Vid
valet av sådan befattningshavare fann han att rättsvårdsunderofficeren
Hillberg var bäst kvalificerad. Till grund för detta konstaterande och val
hade han tidigare utlåtanden om Hillberg samt det bedömande av hans
person och sätt att sköta sin tjänst som han av egen erfarenhet gjort. Med
beaktande av kravet på att förhörsledaren skall ha lägst kompanichefs eller
likställd befattning, vidtog Cassel inom ramen för gällande besättningslista
viss organisationsändring inom förbandet och förordnade Hillberg att vara
chef för örlogsdepåns rättsvårdsavdelning och förhörsledare. Förordnandet
av Hillberg synes följa andemeningen i 24 § militära rättegångslagenoch
Cassel anser att Hillberg i den befattning han har såsom chef för rättsvårdsavdelningen,
liksom övriga avdelningschefer vid örlogsdepån, är likställd
med kompanichef. Det bör däröver tillfogas att Hillberg är utomordentligt
väl insatt i militär rättsvård, att han visat sig vara en mycket skicklig förhörsledare
och att han på ett föredömligt sätt i övrigt skött handläggandet
av rättsvårdsärendena. Denna uppfattning har bestyrkts av auditören och
av inspekterande militära myndighetspersoner.

Sedan MO hemställt om yttrande av chefen för försvarsstaben jämväl
i frågan om förhörsledare vid Hårsfjärdens örlogsdepå, inkom en skrivelse
från Westin, vartill fogats ett på uppdrag av chefen för marinen av översten
P. Carleson till chefen för försvarsstaben avgivet yttrande.

I Carlesons yttrande anfördes bl. a.:

Hårsfjärdens örlogsdepå, som är ett serviceorgan åt kustflottan, ingår i
Ostkustens örlogsbas. Genom kungörelsen den 15 juni 1956 om bestraffningsrätt
i disciplinmål för vissa befattningshavare vid krigsmakten har förordnats
att bl. a. chef för örlogsdepå skall, såvida han innehar lägst regementsofficers
grad, äga bestraffningsrätt i disciplinmål över den personal som står
under hans befäl. Chefen för Hårsfjärdens örlogsdepå skall enligt gällande
fredsbesättningslista vara kommendörkapten av andra graden. Med hänsyn
till personalläget vid flottan har emellertid befattningen som depåchef i
regel upprätthållits av en kapten. Chefen för örlogsbasen som är den militära
befattningshavare under vilken depåchefen närmast lyder är placerad i
Stockholm. Inom Hårsfjärdsområdet finns följande under chefen för örlogsbasen
lydande och med örlogsdepån sidoordnade förband nämligen Berga
örlogsskolor och första helikopterdivisionen, där cheferna är regementsofficerare.
Med hänsyn till lokala och praktiska förhållanden har det bedömts
mindre lämpligt att bestraffningsrätten över personalen vid depån utövas
av chefen för örlogsbasen som enligt ovan är placerad i Stockholm eller av
chefen för örlogsskolorna eller chefen för helikopterdivisionen, vilka ej har
befälsrätt över personalen vid depån. Då depåchefen har kaptens tjänstegrad
sker därför utövandet av bestraffningsrätten enligt chefens för marinen
uppdrag med stöd av 13 § andra stycket militära rättegångslagen. Depå -

chefen utövar härutöver tillrättavisningsrätt över all personal som tjänstgör
vid Märsgarn och Vitså och över officerare och underofficerare som
tjänstgör vid Gålöbasen.

Hillbergs personliga kvalifikationer som förhörsledare får anses väl dokumenterade
genom avgivna vitsord. Om bestraffningsrätten över personalen
vid depån enligt chefens för marinen uppdrag jämlikt 13 § andra
stycket militära rättegångslagen åvilade chefen för örlogsskolorna skulle
någon av de vid skolorna tjänstgörande regementsofficerarna enligt förordnande
jämlikt 24 § militära rättegångslagen kunna vara förhörsledare
vid depån. Chefen för marinen finner dock icke en sådan lösning ändamålsenlig
då en sådan förhörsledare ej kan förutsättas känna till de särskilda
tjänstgöringsförhållandena vid depån. Avslutningsvis vill chefen för marinen
framhålla att under tiden från den 25 november 1965, då Hillberg
förordnades som förhörsledare, såvitt kan bedömas intet framkommit som
talar för att rättssäkerheten för någon enskild blivit åsidosatt. Militärförhören
och rättsvården vid förbandet har, enligt vad auditören vid förfrågan
uppgivit och enligt vad företagna militära inspektioner visat, skötts på ett
föredömligt sätt. Garantier för att Hillberg skulle vara väl skickad för sitt
uppdrag som förhörsledare torde sålunda förefinnas. Hillberg torde därför
enligt chefens för marinen uppfattning med hänsyn till föreliggande faktiska
förhållanden kunna tjänstgöra som förhörsledare till dess örlogsdepån
upphör den 1 juli 1969.

Westin anförde:

Med hänsyn till vad som anförts i Carlesons yttrande och med hänvisning
även till Westins tidigare yttrande angående förhörsledare vid Karlskrona
örlogsskolor biträder chefen för försvarsstaben — oaktat att Hillbergs
likställdhet med kompanichef kan ifrågasättas — chefens för marinen uppfattning,
att Hillberg torde kunna tjänstgöra som förhörsledare intill dess
örlogsdepån upphör.

I skrivelse till chefen för försvarsstaben den 14 mars 1968 anförde MO
Henlcow följande.

Vid tillkomsten av militära rättegångslagen utgick man från att militärförhör
skulle hållas av den bestraffningsberättigade chefen men att det av
praktiska skäl var nödvändigt att han hade rätt att i allmänhet eller för
visst fall uppdraga åt annan att fullgöra åliggandet såsom förhörsledare.
För att den militära utredningsapparaten skulle kunna fungera tillfredsställande
ansågs det emellertid vara av största betydelse att den ställföreträdande
förhörsledaren var väl skickad för sitt uppdrag. I första hand borde därför
förordnande att vara förhörsledare lämnas åt bataljonschef eller den
som har motsvarande befattning. Förhörsledaren skulle i varje fall ha högre
grad eller tjänsteklass än den med vilken förhöret hålles och lägst kompanichefs
eller likställd befattning. Vad sålunda kan inhämtas av förarbetena
till lagen (se propositionen 1948:216 s. 130—134 och första lagutskottets
utlåtande 1948:41 s. 11) har kommit till tydligt uttryck i förevarande bestämmelse,
24 § andra stycket.

112

Den av Kungl. Maj:t fastställda personalorganisationen av stabs- och
förvaltningstjänsten in. m. i fred vid Karlskrona örlogsskolor innefattar en
rättsvårdsdetalj med en rättsvårdsofficer såsom chef och bl. a. en rättsvardsunderofficer.
Genom utfärdade instruktioner har skolchefen uppdragit
åt rättsvårdsofficeren att vara förhörsledare vid militärförhör och åt rättsvårdsunderofficeren
att vid förfall för rättsvårdsofficeren fullgöra dennes
åligganden.

Rättsvårdsofficeren torde få anses inneha befattning som är likställd med
kompanichefs och uppfyller sålunda minimikravet för att vara förhörsledare.
Eftersom militärförhör förekommer vid skolorna i stor omfattning,
borde visserligen i enlighet med grundtanken i lagen uppdraget ha anförtro
tts åt bataljonschef eller motsvarande befattningshavare, och den omständigheten
att Kungl. Maj:t fastställt personalorganisationen med en
kapten såsom rättsvårdsofficer utgör givetvis intet hinder mot att annan
än denne förordnas till förhörsledare. Då emellertid i organisationen ingår
en särskild, med kompanichef likställd rättsvårdsofficer, kan det vara naturligt
att denne utnyttjas för ändamålet. På grund härav bör anmärkning ej
riktas mot förordnandet för rättsvårdsofficeren att vara förhörsledare i
vidare mån än att detta lagligen gäller endast då den med vilken förhöret
hålles har lägre grad eller tjänsteklass än förhörsledaren.

Såsom generalmajoren Westin närmare utvecklat kan rättsvårdsunderofficer
ej anses vara en med kompanichef likställd befattningshavare. Om
rättsvårdsunderofficeren vid örlogsskolorna är behörig att vara förhörsledare
är därför helt beroende av frågan huruvida tjänstförrättande kompanichef
har samma behörighet i förevarande hänseende som kompanichefen.

I denna fråga har min företrädare i ämbetet gjort ett uttalande (se MO:s
ämbetsberättelse 1961 s. 76—77), till vilket jag ansluter mig. Enligt uttalandet
är det ej förbehållslöst uteslutet att en tjänstförrättande chef för
kompani eller därmed jämförlig enhet anses behörig att vara förhörsledare
men, då det många gånger skulle vara mindre lämpligt att såsom sådan
anlita befattningshavare som för sin likställdhet med kompanichef endast
kan åberopa en pågående mera kortvarig kommendering som tjänstförrättande
chef, synes efter prövning från fall till fall få avgöras om uppdrag
som förhörsledare bör anförtros den som endast mera tillfälligt beordrats
att uppehålla kompanichefs eller likställd befattning.

Med hänsyn härtill och till vad som upplysts om ordinarie rättsvårdsunderofficerens,
flaggstyrmannen Johnssons, kvalifikationer synes någon
invändning inte böra göras mot att han under tjänstgöring som tjänstförrättande
rättsvårdsofficer fullgör även uppgiften att vara förhörsledare,
givetvis under förutsättning att den som höres har lägre grad eller tjänsteklass
än Johnsson. Ett förordnande i enlighet härmed måste emellertid avse

113

Johnsson personligen och ej envar som uppehåller rättsvårdsunderofficerens
befattning.

Vad angår Hårsfjärdens örlogsdepå visar utredningen att enligt förordnande
av depåchefen Cassel rättsvårdsunderofficeren Hillberg i viss utsträckning
hållit militärförhör.

Av det förut sagda framgår att en rättsvårdsunderofficer inte kan anses
inneha befattning som är likställd med kompanichefs. Den omständigheten
att Cassel förordnat Hillberg att vara chef för en särskilt organiserad rättsvårdsavdelning
medför ej annat bedömande.

På grund härav har Hillberg saknat behörighet att hålla nämnda förhör
och genom att förordna honom därtill har Cassel alltså åsidosatt bestämmelsen
i 24 § andra stycket militära rättegångslagen. Med hänsyn till omständigheterna
får dock det felaktiga förfarandet anses vara av beskaffenhet
att ej föranleda ansvar. Jag förutsätter emellertid att nämnda bestämmelse
hädanefter kommer att iakttagas. Att, såsom ifrågasatts, örlogsbasens
avsedda upphörande från och med den 1 juli 1969 skulle utgöra godtagbar
ursäkt för fortsatt förordnande för rättsvårdsunderofficeren innebär tydligen
att ytterligare lagstridigt handlande skulle tillåtas, vilket självfallet inte är
möjligt.

Regementschef har föreskrivit att värnpliktig, som förts till regementet
därför att han stört allmän ordning, under vissa förutsättningar
skall beordras att lägga sig på sitt kompani. Fråga om
föreskriftens förenlighet med gällande bestämmelser
om värnpliktigs fritid

I samband med granskning av arrestantkort från Skånska trängregementet
uppmärksammades inom MO-expeditionen ett vid regementet avgjort
disciplinmål, i vilket en värnpliktig ålagts arreststraff för bl. a. undanhållande.
Detta brott bestod i att den värnpliktige i strid mot ett av vederbörande
vaktchef meddelat förbud under fritid lämnat kasernområdet. Sedan
MO i skrivelse den 13 november 1967 till regementschefen översten F.
Nordström ifrågasatt om vaktchefen haft befogenhet att meddela nämnda
förbud, förklarade vaktchefen i avgivet yttrande att han haft stöd för förbudet
i en av Nordström utfärdad instruktion, vilket vitsordades av Nordström.

I instruktionen, vilken insändes till MO-expeditionen, angavs, såvitt nu
är i fråga: Den som av polis eller ordningspatrull förts till regementet för
att ha stört allmän ordning skall tas i förvar om hans tillstånd gör vistelse
inom kompaniet olämplig. Bedöms den felande vid ankomsten till regementet
ej vara berusad och ha lugnat ner sig så att det anses troligt att han

114

kommer att förhålla sig lugn, skall han beordras till kompaniet och där
lägga sig. Vad som sålunda föreskrivits är motiverat av den i kap. 19 mom.
23 tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK) intagna bestämmelsen om
förmans rätt och skyldighet att ingripa för upprätthållande av ordningen
inom krigsmakten och av allmän ordning. Om den felande efter ingripande
alltjämt har rörelsefrihet, kan inte garanteras att ordningen upprätthålles.

Med anledning av innehållet i instruktionen upprättades inom MO-expeditionen
en promemoria, vilken den 15 januari 1968 remitterades till
Nordström för förnyat yttrande.

Nordström anförde:

I kap. 19 mom. 23 TjRK stadgas att förman inom sitt befälsområde har
rätt och skyldighet att ingripa för upprätthållande av ordningen inom
krigsmakten och allmän ordning. Eftersom angivna rätt och skyldighet
gäller endast inom förmannens befälsområde, ger stadgandet inte generellt
förmannen några befogenheter utöver dem han eljest har. Den som av polis
föres till regementet överlämnas dock inte till vem som helst utan till vaktchefen
eller dagofficeren. Vederbörande förman bör visserligen i princip
själv och på eget ansvar avgöra vilken åtgärd för upprätthållande av ordningen
som erfordras och som han har rätt att vidtaga men Nordström hade
utfärdat föreskriften för att ovannämnda befattningshavare i vissa fall vidtagit
valhänta eller mindre lämpliga åtgärder. Att det angivits att den
felande skall lägga sig beror på att det i praktiken alltid är på kvällen som
ifrågavarande händelser inträffar. Om det skulle hända att en felande föres
till regementet tidigt på dagen måste dagbefälet bedöma vilken åtgärd som
bör vidtagas. Vare sig beslutet blir tagande i förvar, vila på kompaniet eller
kontrollerad vistelse på annan plats, skall emellertid inskränkningen i rörelsefriheten
ej upprätthållas längre än tills ändamålet nåtts. När någon
uppträtt så spritpåverkad och störande att han av polis förts till regementet
föreligger alltid, i vart fall i regementets förläggningsort Hässleholm, motiv
för tagande i förvar. Nordström har dock ansett att man ibland kan välja
eu. humanare metod. I båda fallen gäller det dock att förebygga fortsatt
störande av ordningen. Vilken förman som helst har inte rätt att inskränka
fritid. I sin egenskap av regementschef har emellertid Nordström ansett sig
ha rätt att besluta att värnpliktig, som till följd av berusning eller stark
spritpåverkan gjort sig skyldig till störande av allmän ordning, normalt har
förverkat sin återstående fritid för kvällen. Denna regementschefs rätt
framgår inte av fritidsbestämmelserna i kap. 11 TjRK. Ett reglemente kan
dock inte redovisa alla detaljer utan i vissa fall måste man handla i reglementets
anda såsom t. ex. framgår av kap. 19 mom. 23.1 kap. 11 omnämnes
för övrigt inte heller att regementschef och även lägre chef har rätt att inskränka
värnpliktigs fritid om den värnpliktige gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Det synes uppenbart att om en värnpliktig under fritid stör
allmän ordning, så har regementschef både rättighet och skyldighet att förebygga
fortsatt störande. Detta kan inte ske utan att den värnpliktiges fritid
på ett eller annat sätt beskäres. I första hand bör man använda tagande i
förvar. Men det kan finnas fall då det för att nå ändamålet inte är nödvändigt
tillgripa en så drastisk åtgärd. Sådana humanare metoder tillämpas
också, i varje fall i mindre samhällen, av polisen gentemot civila medborgare.

115

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow i skrivelse den 10 april 1968
till Nordström beträffande instruktionsföreskriftens laglighet följande.

I nämnda instruktionsföreskrift har Ni föreskrivit bl. a. att den som av
polis eller ordningspatrull förts till regementet för att ha stört allmän ordning
skall, om han vid ankomsten bedöms ej vara berusad och ha lugnat ner
sig så att det anses troligt att han kommer att förhålla sig lugn, beordras
till kompaniet och där lägga sig.

Denna föreskrift är inte förenlig med de i kap. 11 tjänstereglementet för
krigsmakten (TjRK) meddelade bestämmelserna om fritid. Regementschef
äger visserligen inskränka eller häva rätten till fritid men det får ske endast
i vissa särskilda situationer av generell karaktär (se mom. 40). Enligt 14 §
lagen om disciplinstraff för krigsmän får emellertid förbud att på fritid vistas
utom kasernområde användas såsom tillrättavisning för förseelse av beskaffenhet
att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Och även eljest, t. ex.
när läkare jämlikt kap. 21 mom. 33 TjRK inte tillstyrkt sjulcredovisads
vistelse utanför kasernområdet, kan vederbörande vara förhindrad att begagna
rätten till fritid. Då, såsom i förevarande fall, särskilt stadgande i enlighet
med vad nu antytts ej är tillämpligt saknar däremot regementschef
befogenhet att betaga värnpliktig nämnda genom tjänstereglementet honom
tillförsäkrade rätt.

Som stöd för utfärdandet av instruktionsföreskriften har Ni åberopat bestämmelsen
i kap. 19 mom. 23 TjRK. Enligt denna har förman inom sitt
befälsområde rätt och skyldighet att ingripa för upprätthållande av ordningen
inom krigsmakten och allmän ordning. Ehuru vad sålunda stadgats inte
synes ha tillämpning i det i instruktionsföreskriften berörda fallet, där det
uttryckligen förutsättes att vederbörande skall förhålla sig lugn och således
ej uppträda ordningsstörande, får jag till ytterligare belysning av frågan
om instruktionsföreskriftens laglighet anföra följande.

Innebörden av nyssnämnda bestämmelse är tydligen att förman får och
skall vidtaga åtgärd i ordningens intresse när han finner det erforderligt på
grund av underlydandes beteende. Bestämmelsen tillerkänner inte förmannen
någon befogenhet utöver dem han har »inom sitt befälsområde». I kap.
19 mom. 28 och 29 föreskrives också att det medel som förmannen i första
hand skall använda är anmaning till den felande och att om anmaning ej
efterkommes förmannen skall, då så erfordras, ta befäl över honom och utöva
detta till dess syftet nåtts. Anmaning och befälsutövning kan emellertid
visa sig vara otillräckliga medel för att återställa ordningen. Därmed är
dock inte sagt att vilken åtgärd som helst får tillgripas; eu självklar förutsättning
vid ordningshållning är att ingripande skall ske i lagliga former.
Om det kommer i fråga att använda våld gäller de regler som givits därom,
exempelvis i 24 kap. 2 § brottsbalken. Genom stadgandet om tagande i förvar
i 36 § militära rättegångslagen har till det militära befälets förfogande
ställts ett särskilt tvångsmedel att användas i vissa fall då krigsman gör sig

116

skyldig till fylleri eller eljest stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.
Såsom av det ovan anförda framgår är däremot förbud att utnyttja
fritid inte en i förevarande hänseende tillåten åtgärd. Att sådant förbud
ej ens får tillgripas då förutsättningar för tagande i förvar föreligger har jag
närmare utvecklat i annat sammanhang (se MO:s ämbetsberättelse 1966
s. 157—158).

På grund av vad sålunda upptagits finner jag att ifrågavarande instruktionsföreskrift
är författningsstridig. Genom att utfärda densamma har Ni
följaktligen förfarit felaktigt. Vad Ni låtit komma Eder till last är dock ej
av beskaffenhet att böra föranleda ansvar. Jag förutsätter emellertid att
Ni upphäver utfärdade föreskrifter av här berört slag.

Vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst skall angivas
om extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete eller annan

särskild uppgift

Vid JO Henkows inspektion av Jämtlands fältjägarregemente den 15
juli 1968 uppmärksammades vid granskning av förteckningen över tillrättavisningar
för livkompaniet för 1968 bl. a. att av kaptenen Bergstad den 22
januari och av löjtnanten Tornving den 8 februari meddelade tillrättavisningar
skett i form av extratjänst visst antal dagar utan angivande av vari
extratjänsten skulle bestå.

Bergstad anförde i infordrat yttrande följande.

Av Handbok i militär rättsvård (RättsH) sid. 50 framgår, att arten av
handräckningsarbete om möjligt bör preciseras. På sid. 60 står att slag
av extratjänst bör anges. Något längre ned på sidan finner man att sista
sidan i RättsH är ett exempel. Under förutsättning att den tillrättavisade
åläggs att utföra visst arbete inom det egna kompaniet, är det möjligt för
kompanichefen att ange arten av extratjänst. Finns inte lämpligt arbetsobjekt
på det egna kompaniet eller medger befälets arbetstid inte att arbetet
kan övervakas, ställs den tillrättavisade under kasemdagunderofficerens
befäl, angivna tider. Det är då inte möjligt för kompanichefen att
förutse arten av extratjänst. Jag har därför uppfattningen att vad avser den
22 januari något fel icke är begånget.

Tornving anförde i avgivet yttrande liknande synpunkter.

I skrivelse till regementschefen anförde JO Henkow följande.

I 14 § disciplinstrafflagen stadgas att såsom tillrättavisning må användas
bl. a. åläggande för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning
utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst).

117

Enligt detta stadgande kan således såsom extratjänst åläggas antingen
handräckningsarbete eller annan särskild uppgift. Med sistnämnda uttryck
åsyftas inte vilken uppgift som helst; vakttjänst får exempelvis användas
men däremot ej s.k. straffexercis eller liknande tjänstgöring. Det måste
anses självklart att den kompanichef som meddelar tillrättavisningen skall
bestämma om extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete eller
annan särskild uppgift (jfr MO:s ämbetsberättelse 1951 s. 204). Han äger
alltså inte överlåta åt annan befattningshavare att träffa detta val. I så
fall skulle tillrättavisningen kunna få helt annan innebörd än den ansvarige
kompanichefen avsett. Uppenbarligen vore detta inte tillfredsställande från
rättssäkerhetens synpunkt.

Av det sagda följer att kompanichefen, innan han ålägger tillrättavisning
i form av extratjänst, måste göra klart för sig vilken uppgift som kan åläggas
den felande. Det möter givetvis inte hinder att han av dagunderofficeren
inhämtar besked om lämpligt handräckningsarbete och att han såsom
extratjänst ålägger detta arbete. Att handräckningsarbetet närmare angives
till sin art är väl önskvärt men torde ej alltid vara möjligt.

Med det sålunda anförda och då Bergstad och Tornving i övrigt vidgått
de anmärkningar som riktats mot dem, låter jag bero vid vad i ärendet förekommit.

Fråga huruvida i 50 § militära rättsvårdskungörelsen avsedd
tillrätta visningsförteckning utgör hemlig handling

I anledning av förfrågan från ett förband, huruvida hinder enligt sekretesslagen
föreligger mot att utlämna tillrättavisningsförteckningar till en
person, som önskar dessa för forskningsändamål, upprättades den 3 oktober
1967 inom MO-expeditionen en promemoria av följande innehåll.

Enligt 67 § andra stycket militära rättegångslagen skall över meddelade
tillrättavisningar föras anteckningar enligt bestämmelser som meddelas
av Konungen. Dylika bestämmelser har utfärdats i 50 § militära rättsvårdskungörelsen
(RK), som föreskriver att över meddelade tillrättavisningar
skall verkställas fortlöpande anteckningar i förteckning, vari införes den tillrättavisades
namn, registreringsnummer, grad m. m.

I 1966 års upplaga av Handbok i militär rättsvård (RättsH) uttalas på
s. 60: »Förteckningen över tillrättavisningar är icke, lika litet som det militära
straffregistret, offentlig handling och får icke utlämnas i annat fall
eller i annan ordning än Konungen bestämmer (lagen 28/5 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar 11 §). För det
militära straffregistrets del har bestämmelser i sådant hänseende meddelats
i RK 61 och 62 §§. Däremot har några dylika bestämmelser icke givits i
fråga om tillrättavisningsförteckningarna, vilket innebär att utdrag av dessa
förteckningar icke kan erhållas (jfr ovan s. 53 och 59).» Motsvarande ut -

118

talande återfinnes även i 1953 års upplaga av RättsII men däremot ej i
den år 1949 utgivna promemorian för befattningshavare vid krigsmakten
angående den nya militära straff- och processlagstiftningen.

Det åberopade lagrummet i sekretesslagen innehåller bl. a. att särskilt
register som hos myndighet föres angående straff och tillrättavisningar som
ådömts eller tilldelats underlydande personal ej må utlämnas i annat fall
eller i annan ordning än Konungen bestämmer.

Beträffande bakgrunden till ifrågavarande stadganden må anföras följande.

Enligt 44 § i 1915 års militära bestraffningsförordning skulle anteckningsbok
över meddelade tillrättavisningar föras på sätt därom fanns stadgat.
I detta avseende meddelade föreskrifter innehöll att anteckningsbok för
tillrättavisningar skulle föras efter enahanda grunder som militärt straffregister,
sålunda en motsvarighet till straffregistrering.

Förenämnda föreskrift i 1937 års sekretesslag — vilken föreskrift saknades
i dessförinnan gällande lag på området — föranleddes av krav som
framfördes från bl. a. militärt håll och MO med avseende å militärt straffregister,
straff journaler och anteckningsböcker över tillrättavisningar (se
prop. 1936:140 s. 84—86).

I betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU
1946:83 s. 206) ansågs att nyssnämnda ordning med förande av anteckningsböcker
för tillrättavisningar, som i verkligheten innebar en motsvarighet
till straff registrering, inte borde bibehållas. Med hänsyn till såväl beskaffenheten
av de förseelser för vilka tillrättavisningar användes som den
ordning vari de ålades syntes det inte tillfredsställande att registrering därav
skedde på sådant sätt att tillrättavisningarna för någon längre tid belastade
de felande. De sakkunniga föreslog att över tillrättavisningar blott skulle
föras kronologiska anteckningar innehållande sådana uppgifter att kontroll
kunde utövas över det sätt varpå tillrättavisningar meddelades. Departementschefen
anförde härom bl. a. (se prop. 1948:144 s. 219) att eftersom den
principiella skillnaden mellan straff och tillrättavisningar delvis består i att
de sistnämnda inte skall upptagas i straffregister, bör naturligtvis inte nödvändiga
anteckningar om tillrättavisningar göras på sådant sätt att de
bildar en motsvarighet till straffregistret.

Förarbetena till sekretesslagen synes inte innehålla något som ger ledning
för bedömandet av vad som avses med »särskilt register». I annat sammanhang,
nämligen i förarbetena till lagen den 9 april 1965 om polisregister
(se prop. 1965:18 s. 49) återfinnes emellertid ett uttalande av departementschefen,
som torde vara av intresse. Uttalandet lyder: »Avgörande för bedömningen
av frågan om ett register skall anses föreligga måste enligt min
mening vara huruvida möjlighet finns att få en sammanställning av uppgifter
rörande en viss person. En samling i kronologisk ordning förvarade
akter är självfallet inte något register. Kort eller blad, på vilka enskilda
personers alla belastningar sammanställts, bildar däremot ett register och
samma är förhållandet med hjälp- eller sökregister som innehåller hänvisningar
till allt material beträffande viss person. Önskemålet att snabbt kunna
få fram allt material om en person kan emellertid tillgodoses även genom
att primärmaterialet, akterna, förvaras i bokstavsordning efter namn i
stället för kronologiskt. En så anordnad aktsamling måste därför också anses
som ett register från de synpunkter som här har betydelse.» Offentlighetskommittén
uttalar att register angående bestraffningar och likartade för -

119

hållanden kännetecknas av att de är anordnade som hjälpmedel i vissa myndigheters
arbete, främst vid insamlande av material för personbedömningar
(se SOU 1966:61 s. 44). I övrigt må i saken hänvisas till den genom Stockholms
stads och justitiedepartementets försorg utgivna publikationen Allmänna
handlingars offentlighet och sekretess s. 43—44.

Det anförda synes visa att tillrättavisningsförteckning — i motsats till
tidigare använda anteckningsböcker över tillrättavisningar — med hänsyn
till att den föres kronologiskt och sålunda inte i ett sammanhang upptager
samtliga en viss person meddelade tillrättavisningar, ej utgör sådant särskilt
register som äger sekretesskydd enligt 11 § sekretesslagen. Förteckning
över tillrättavisning är alltså icke, lika litet som disciplinmålsprotokoll, hemlig
handling.

Efter remiss inkom den 26 februari 1968 ett av souschefen vid försvarsstaben
Bo Westin på uppdrag av chefen för försvarsstaben avgivet yttrande,
vari anfördes bl. a. följande.

Under förarbetena till militära straff- och processlagstiftningen diskuterades
över huvud taget inte frågan om tillrättavisningsförtecknings offentlighet,
en omständighet som närmast ger vid handen att man utgått från
att föreskriften i 11 § tredje stycket sekretesslagen även framgent skulle
äga tillämpning. Att en ny ordning i fråga om sättet att föra förteckningarna
infördes kan mot bakgrunden av de skäl som föranledde övergången till det
nya systemet inte rimligen tas till intäkt för att lagstiftaren förändrat sin
syn på sekretessfrågan — alldeles bortsett från att en ändrad inställning i en
så väsentlig fråga med nödvändighet skulle ha tagit sig uttryck i en lagändring
eller i vart fall ett otvetydigt motivuttalande. Det avgörande skälet
för den förordade omläggningen var nämligen den klart uttalade avsikten
att tillrättavisningar inte för någon längre tid borde belasta den felande.
Med en sådan uppfattning är det givetvis helt oförenligt att förvandla de
tidigare sekretessbelagda förteckningarna till offentliga handlingar.

Om man åsyftat en ändrad bedömning i sekretessfrågan, framstår det
som helt oförklarligt, att man samtidigt ansåg sig kunna i 48 § militära
rättsvårdskungörelsen införa föreskrift om att tillrättavisning i form av
varning ej får offentliggöras. (Jfr Tjänstereglemente för krigsmakten 20:8.)
Denna bestämmelse måste anses innefatta förbud bl. a. mot att utlämna
förteckning över tillrättavisning men skulle vara grundlagsstridig, därest
sådan förteckning utgör offentlig handling.

Vidare framhöll Westin i yttrandet:

Offentlighetskommittén har i betänkandet »Offentlighet och sekretess»
(SOU 1966:60) föreslagit att 11 § tredje stycket sekretesslagen skall ersättas
av en bestämmelse i 2 kap. 9 § andra stycket tryckfrihetsförordningen. Enligt
denna skall uppgift till register över brott eller andra personliga förhållanden,
vilket föres av myndighet, samt anteckning i registret hållas
hemliga i vissa angivna fall. Kommittén uttalar i motiven (s. 157) att register
i den mening som här åsyftas endast föreligger, om man har tänkt
sig att det skall föras kontinuerligt. Tillrättavisningsförteckning uppfyller
obestridligen kravet på kontinuitet. Också i övrigt ger offentlighetskommitténs
förslag och motivuttalanden entydigt vid handen att kommittén ansett
att tillrättavisningsförteckning de lege lata är och de lege ferenda bör hållas

120

hemlig. Det må tilläggas att det från sakliga synpunkter inte kan råda
tvekan om att förteckning bör vara underkastad sekretess. Det skulle i
annat fall som regel vara mycket lätt — exempelvis för en presumtiv arbetsgivare
— att genom ett summariskt studium av vederbörlig förteckning
få en klar bild av samtliga tillrättavisningar som tilldelats en befattningshavare
under hela hans tjänstgöringstid. Risken för missbruk av denna
möjlighet får inte underskattas (jfr SOU 1966:60 s. 156). JO har också i sin
ämbetsberättelse för år 1945 (s. 136) understrukit betydelsen av sekretessskydd
beträffande register som förs hos vissa myndigheter över bestraffningar
av myndigheterna underlydande tjänstemän.

I skrivelse den 28 oktober 1968 till chefen för försvarsstaben anförde
JO Henkow följande.

Bestämmelser om åläggande av tillrättavisning har meddelats i 66—69 §§
militära rättegångslagen, varjämte vissa föreskrifter om tillrättavisning
givits i 47—50 §§ militära rättsvårdskungörelsen. Vad sålunda stadgats
ger vid handen att åläggandet av tillrättavisning ej behöver ske skriftligen
eller eljest i viss form men att över meddelade tillrättavisningar skall
verkställas fortlöpande anteckningar i förteckning enligt fastställt formulär.

Frågan huruvida sådan tillrättavisningsförteckning åtnjuter sekretessskydd
är att bedöma enligt 11 § tredje stycket sekretesslagen. Där stadgas
att uppgifter och anteckningar, tillhörande hos kontrollstyrelsen fört straffregister
rörande fylleri och vissa andra brott, ävensom särskilt register som
hos myndighet föres angående straff och tillrättavisningar som ådömts eller
tilldelats underlydande personal ej må utlämnas i annat fall eller i annan
ordning än Konungen bestämmer.

På grund av detta stadgande kunde de anteckningsböcker över meddelade
tillrättavisningar, som närmast före militära rättegångslagens ikraftträdande
fördes enligt då gällande föreskrifter, hållas hemliga. Eftersom sådan bok
skulle föras efter enahanda grunder som militärt straffregister, var nämligen
anteckningsböckerna att betrakta som särskilt register av den beskaffenhet
som avses i stadgandet.

Såsom framhållits i ovan återgivna promemoria föreslogs emellertid vid
tillkomsten av gällande strafflagstiftning för krigsmakten att ordningen
med förande av anteckningsböcker över tillrättavisningar skulle avskaffas.
Från kontrollsynpunkt nödvändiga anteckningar om tillrättavisningar borde
inte göras på sådant sätt att de bildade en motsvarighet till straff registret.
I enlighet härmed har i 50 § militära rättsvårdskungörelsen föreskrivits att
tillrättavisningsförteckning enligt militära rättegångslagen skall föras fortlöpande
och alltså ej så att anteckningar om en och samma person sarnmanställes.
Att härav avsågs följa att förteckningen inte skulle ha sekretesskydd
synes bekräftas av det förhållandet att i kungörelsen ej, såsom beträffande
straffregistret, intagits föreskrifter om vilka som utan särskilt tillstånd av

121

Kungl. Maj:t äger erhålla utdrag ur förteckningen. Ej ens den tillrättavisade
själv skulle sålunda ha rätt att få utdrag ur förteckningen, därest denna
vore hemlig, men enligt Handbok i militär rättsvård (s. 61) tillkommer
honom dock sådan rätt. Av det i 48 § kungörelsen intagna stadgandet, att
tillrättavisning som meddelats i form av varning ej må upptagas å kompanieller
regementsorder eller eljest offentliggöras, kan någon slutsats i förevarande
avseende inte dragas. Här är fråga endast om tillrättavisning som
meddelats i visst fall och ej om själva förteckningen, och en meddelad tillrättavisning
saknar i och för sig, likaväl som ett ålagt straff, sekretesskydd.

Vid nu angivna förhållanden torde det inte vara möjligt att betrakta tillrättavisningsförteckning
såsom sådant särskilt register som avses i 11 §
tredje stycket sekretesslagen. Något behov av att hemlighålla förteckningen
synes ej heller föreligga. Det måste anses verklighetsfrämmande att räkna
med att en tilltänkt arbetsgivare skulle ägna uppmärksamhet åt de kortfattade
uppgifter om bagatellförseelser som förteckningen innehåller; snarare
borde han ha intresse av att med hjälp av kontrollkorten genomgå
disciplinmålsprotokoll och domstolshandlingar, vilka ju också i princip är
offentliga.

På grund av det anförda utgör enligt min mening tillrättavisningsförteckning
inte hemlig handling, och vad Handbok i militär rättsvård innehåller
av motsatt innebörd bör därför snarast ändras.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är förevarande ärende slutbehandlat
från min sida.

Åtal mot kapten för tjänstefel bestående i att explosiva varor
förvarats i strid mot gällande föreskrifter

MO:s ämbetsberättelse till 1967 års riksdag innehåller (s. 81) en kortfattad
redogörelse för ett av MO vid Solna domsagas häradsrätt anställt
åtal för tjänstefel. Av redogörelsen framgår att målet vid tidpunkten för
färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse var beroende på häradsrättens
prövning. Då numera lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger, lämnas
här nedan en närmare redogörelse för målet.

Den 24 februari 1965 anmälde Gerd Ingeborg Elisabet Lundberg till MOexpeditionen
följande. Hon bor på Järflotta gård. På gården förvarar »marinen
i Vaxholm» sprängämnen i icke obetydliga mängder. Sprängämnena
har tidigare förvarats i en potatiskällare men sedermera flyttats till en
smedja på gården. Varken potatiskällaren eller smedjan är försedd med läs
utan endast med haspar. Smedjan användes för civilt bruk och risk för antändning
genom gnistbildning kan föreligga. Vem som helst kan komma in

122

i lokalerna. Under sommaren har i trakten pågått militära sprängningsarbeten,
från vilka sprängmedlen kan härröra. Fara för ortsbefolkningen
föreligger med hänsyn till sprängämnenas förvaring och placering.

Med anledning av vad sålunda anmälts anhöll MO hos chefen för Stockholms
kustartilleriförsvar, tillika chef för Vaxholms försvarsområde, om
utredning och yttrande i saken. Från nämnde chef inkom den 4 mars 1965
yttrande, varav framgick att ifrågavarande sprängämnen icke förvaltades
och ej heller förrådsställts av försvarsområdet eller kustartilleriförsvaret.
Vidare upplystes i yttrandet att partiet, som förvarades utanför kronan
tillhöriga förråd, sannolikt kvarlämnats av arméns fältarbetsskola, som
under sommaren 1964 bedrivit försök på platsen, samt att provisoriska
skyddsåtgärder vidtagits för att omgående minska säkerhetsriskerna på
platsen.

Sedan ärendet härefter genom skrivelse den 4 mars 1965 överlämnats till
chefen för armén med begäran om utredning och yttrande i saken, inkom
den 22 juli 1965 ett på uppdrag av denne, av tjänstförrättande chefen för
arméstaben översten P.-H. Bauer avgivet yttrande. Vid detta var fogat ett
av chefen för fältarbetsskolan överstelöjtnanten S. E:son Grape till chefen
för armén den 30 juni 1965 avgivet yttrande.

Grape anförde:

Fältarbetsskolan har sedan flera år utfört metodförsök för förstöring av
broar, kajer m. m. För att som ett led i verksamheten göra vissa försök på
större vattendjup upprättades den 24 juli 1964 ett avtal mellan ägaren av
Järflotta gård ryttmästaren O. Brodin och Grape om utförande under sommaren
1964 av sådana försök mot att fältarbetsskolan gjorde vissa kompensationsarbeten
åt Brodin. Försöken påbörjades i juli 1964 och leddes av
kaptenen G. H. H. E. E. Schött som tidigare under omkring tio år varit ledare
för sprängförsöken vid skolan. Genom dåligt väder tog försöken och
kompensationsarbetena betydligt längre tid än som beräknats och avbröts
med försöksavdelningen i mitten av september 1964. Då återstod bl. a, en
del stensprängningar i en farled. Schött avtalade med dykaravdelningen vid
Svea ingenjörregemente att denna skulle utföra arbetena som övning senare
under hösten vid lämplig väderlek. Därför överenskoms med inspektören
Hagberg på Järflotta gård, som samtidigt är tillsyningsman för befästningsanläggningarna
där, att ett parti sprängämnen skulle kvarlämnas
på gården för dykarnas arbeten. Sprängämnena inlåstes enligt Hagbergs anvisningar
i en potatiskällare och nyckeln omhändertogs av honom. I oktober
och december försökte dykaravdelningen utföra sprängningarna, men på
grund av olämpligt väder kunde dessa ej utföras. I december flyttades
sprängämnena enligt Hagbergs önskemål till en smedja på gården. Sprängämnena
förvarades fortfarande under lås och nyckeln omhänderhades av
Hagberg. Ytterligare ett försök att utföra sprängningarna gjordes i januari
1965 men icke heller det lyckades. Då Schött bedömde att nytt sprängförsök
sannolikt ej kunde utföras förrän tidigast i april 1965 gjordes förfrågan
om genom Hagbergs förmedling sprängämnena skulle kunna få förvaras
i något sprängämnesförråd inom försvarsområdet. Då detta efter ny
förfrågan hos Hagberg i slutet av januari ej lett till något resultat, togs kon -

123

takt med Vaxholms försvarsområde, där undersökning påbörjades om lämplig
förvaringsplats. Dessa undersökningar hade ej givit något resultat när
Grape den 3 mars genom förfrågan från försvarsområdet fick kännedom
om förhållandet. Grape ombesörjde då omedelbart att sprängämnena återfördes
till skolans förråd. Utredning av vad som förevarit igångsattes. Därvid
framkom angående förråden som använts för sprängämnesförvaringen
följande. Potatiskällaren vid Järflotta gård är cirka 30X5X2 meter. Den
är ingrävd i en sluttning och har alltså huvudsakligen endast taket synligt
över marken. Golvet är av betong med träöverbyggnad och med jorden
återfylld mot väggarna. Endast en ingång finns med hänglåsförsedd järnslå
för ytterdörrarna. Avståndet till Hagbergs bostadshus är cirka 75 meter.
Smedjan är omkring 20X5X4 meter. Den ligger fritt på plan mark, har
stadigt golv, dubbla träväggar och tegeltak. Dörren är rejäl med inbyggt
lås. Avståndet till Hagbergs bostad uppgår till 100 meter. Inbrottssäkerheten
i bägge förråden är god genom den tekniska konstruktionen och genom
att gårdens hund ger skall för varje besökare. Sprängämnena har alltså hela
tiden förvarats under lås och övervakats av Hagberg. Bl. a. genom närheten
till befästningsanläggningama på Järflotta kan de använda förråden även
anses ha varit väl bevakade. Förvaringen av sprängämnena synes alltså
ha skett i enlighet med gällande bestämmelser.

I det av Bauer avgivna yttrandet uttalades:

Enligt mom. 1253 säkerhetsinstruktion för armén (Säkl) skall icke förbrukade
spräng- och tändmedel inlämnas efter övning till förråd. Enligt
mom. 1301 skall övningsledare bl. a. se till att bestämmelser rörande förvaring
av sprängmedel noggrant följs enligt IFTA (IFTA har upphävts
den 28 februari 1963 och ersatts med IFTEX = instruktion för förvaring
och transport av försvarets explosiva varor). I mom. 27 IFTEX anges bl. a.
att förrådshållen explosiv vara skall förvaras i särskilt konstruerad förrådsbyggnad
(förrådsrum). I mom. 35 a) anges att vid brist på sådan förrådsbyggnad
må efter samråd med sprängämnesi n s pek tion eu s militära avdelning
explosiv vara tillfälligt förvaras i annan byggnad. Då särskilt konstruerad
byggnad ej stod till buds på Järflotta gård borde enligt chefens för armén
uppfattning sådant samråd ägt rum. Med hänsyn till att sprängämnena i
avvaktan på lämplig väderlek för fortsatta försök förvarades under läs och
under uppsikt av särskild tillsyningsman föreslår chefen för armén att ärendet
lämnas utan särskild åtgärd.

Vid granskning av vad som framkommit rörande förvaringen av sprängmedlen
upprättades den 8 september 1965 av föredraganden inom MOexpeditionen
en promemoria vari till en början hänvisades till tillämpliga
föreskrifter i kungörelsen den 24 maj 1957 med vissa bestämmelser rörande
explosiva varor för försvarets behov m. m. (SFS 1957:232 och 1963:186),
IFTEX och Säkl.

Därefter anfördes:

Mot bakgrunden av dessa föreskrifter torde utredningen böra kompletteras
i bl. a. nedanstående hänseenden.

1. Fullständiga uppgifter saknas angående mängden och arten av de sprängämnen
som förvarats i potatiskällaren och smedjan.

124

2. Beskrivningen av platsförhållandena vid de ianspråktagna förvaringsutrymmena
— t. ex. avstånd till intilliggande byggnader och andra områden,
där människor uppehåller sig — och av låsanordningarna synes
icke tillräckligt uttömmande för ett bedömande av frågan om betryggande
säkerhet förelegat för att sprängämnena ej skulle kunna åtkommas
av obehöriga eller vålla skada genom antändning eller explosion. Sålunda
synes anmälarens uppgifter att vem som helst ägde tillträde till lokalerna
och påståendet att fara funnits för att sprängämnena under förvaringen
i smedjan kunnat antändas genom gnistbildning icke ha utretts tillräckligt
noga. Förhör torde därför böra hållas med anmälaren och andra som
kan ha upplysningar att lämna om dessa förhållanden. En uppgift angående
antalet personer som brukar uppehålla sig på gården och inom
dess närmaste omgivning torde även ha intresse.

3. Ytterligare utredning bör verkställas angående vilken eller vilka befattningshavare
som är ansvariga för förvaringen av sprängmedlen. Vederbörande
torde böra höras.

4. Den hittills verkställda utredningen besvarar icke frågorna om det rådde
brist inom området på för sprängmedelsförvaring godkända utrymmen
och om det var oundgängligen nödvändigt att begagna de ianspråktagna
utrymmena. Det vore även betydelsefullt att erhålla sprängämnesinspektionens
yttrande om huruvida denna, därest samråd enligt mom. 35 a)
IFTEX skett, skulle ha tillstyrkt förvaringen i potatiskällaren och
smedjan.

I skrivelse den 13 september 1965 anmodade MO länspolischefen i Stockholms
län att med ledning av promemorian låta verkställa fullständig utredning
i ärendet. Med anledning härav inkom den 9 februari 1966 från
denne ett i Handens polisdistrikt den 2 februari upprättat protokoll, enligt
vilket förhör i ärendet hållits med bl. a. Grape, Schött, Hagberg, Gerd Ingeborg
Elisabet Lundberg, överfuriren Axel Robert Johansson och traktorföraren
Kurt Rune Vincent Augustsson. Därutöver innehöll utredningen
platsundersökning med karta, skisser och fotografier ävensom det begärda
yttrandet från sprängämnesinspektionen.

Av platsbeskrivningen och skisserna framgår: Järflotta gård ligger på ön
Järflotta i Nynäshamns södra skärgård. Ön saknar fast färj- och båtförbindelse.
På ön bor året runt fyra familjer. Det finns inom en radie av 120
meter från den plats där po t åt i sk äl 1 aren och smedjan är belägna en gruppbebyggelse
av 13 mindre och större byggnader. Där bor dygnet runt tio
personer. På dagen och under sommaren vistas ytterligare personer inom
nämnda område, bl. a. ett flertal minderåriga barn. Ön är ett begärligt
mål för friluftsälskande personer. Under senare år har ett flertal inbrott
förövats i stugor därstädes. Avståndet mellan potatiskällaren och Hagbergs
bostad, där tre personer bor, uppgår till drygt 30 meter. Från
smedjan till nämnda bostad har avståndet uppstegats till 120 meter. Avståndet
mellan smedjan och en bostad för Hagbergs svärmor uppgår till
knappt 47 meter. På ungefär samma avstånd från smedjan synes en sommarbostad
vara belägen. Mellan smedjan och ett hus, där Gerd Ingeborg

125

Elisabet Lundberg och fem andra personer bor, är avståndet 68 meter. Potatiskällaren,
som delvis ligger under jorden, har betonggolv och betongväggar
som är 30 cm tjocka och 135 cm höga. Överbyggnaden är av trä
med innertak. Dörren till källaren är försedd med hänglås. Den byggnad,
i vilken smedjan är inrymd, innehåller i övrigt snickarbod och fyra särskilda
förrådsrum. Den är av trä med enkla väggar och eternittak. Det förrådsrum,
som använts för ifrågavarande sprängämnesförvaring, är försett
med en mot öster vettande dörr med hänglås.

Enligt förhörsprotokollet vidhöll Gerd Ingeborg Elisabet Lundberg i
huvudsak sina tidigare lämnade uppgifter och uppgav övriga, förut angivna
personer följande.

Hagberg:

Under sommaren 1964 transporterades en för Hagberg okänd kvantitet
sprängämnen med båt från fastlandet till kronans brygga på ön. På gården
anställde Augustsson utförde transporten från bryggan till gården, där
sprängämnena tillsammans med tändhattar, stubintråd och övriga tändanordningar
lades in i gårdens potatiskällare för förvaring. Det var avsett
att potatiskällaren skulle utgöra huvudförrådet för sprängämnena under
den tid sprängningarna pågick på öns östra sida vid Lökvik. När fältarbetsskolan
kom till platsen och sprängningarna började, fördes tändmedel och
en del av sprängämnena till Lökvik, där Schött förvarade sprängmedlen
i en gammal sjöbod. Hagberg hade fått i uppdrag att hålla uppsikt över
potatiskällaren och se till att denna var låst. Han kan inte uttala sig om
hur mycket sprängämnen som samtidigt förvarades i källaren men är säker
på att allt som vid första tillfället kom från fastlandet blivit upplagt där.
Efter behov hämtades sprängämnen från potatiskällaren till Lökvik, där de
förbrukades. I september när Schött var färdig med skjutningar vid Lökvik
blev det ett parti sprängämnen över, varför Schött bad att få lägga tillbaka
detta i källaren, som vid tillfället var fri från sprängämnen. Hagberg tillät
detta i väntan på att annat lämpligt förråd skulle anskaffas. Även vid detta
tillfälle medverkade Augustsson vid transporten av sprängämnena. Avsikten
var att det överblivna sprängämnespartiet, vilket Hagberg uppskattar
till 250 kg, skulle förvaras i potatiskällaren endast en kortare tid tills
Schött kunde avsluta den sprängning åt gården som på grund av väderleksförhållandena
ej hunnits med. Såvitt Hagberg nu kan minnas bestod sprängämnena
till huvuddelen av sprängdeg, som försvarades i s.k. ormar, samt
troligen ett mindre parti dynamit. Dessutom fanns tändhattar, stubintråd
och elektriska tändhattar. Hagberg tror sig minnas att Augustsson anmärkt
på att en tändhatt var apterad på stubintråd. När sprängämnena placerats
på plats låste Hagberg potatiskällaren och hade på vanligt sätt hand om
nyckeln. Han väntade sedan att Schött skulle meddela sig på något sätt
och tala om när slutsprängningen skulle utföras eller när sprängämnespartiet
skulle flyttas. När Hagberg inte fick något meddelande fick sprängämnena
ligga kvar. Det var bl. a. ifrågasatt att placera dem i något av kustartilleriets
bergrum. Schött skulle undersöka möjligheten därav och underrätta
Hagberg. I slutet av oktober eller i början av november 1964, när
behov av potatiskällaren uppkom för lagring av potatis, tog Hagberg kontakt
med Schött och hörde sig för om han anskaffat lämpligt förvaringsrum

126

för sprängämnena. Hagberg påfordrade att sprängmedlen omedelbart skulle
tagas bort. Schött frågade om det inte på gården fanns någon annan plats
där de kunde läggas upp en kort tid. Hagberg hade då anvisat den byggnad
där smedjan är inrymd och sagt till Schött att han kunde ställa ett rum
i storlek 2X3 meter till disposition. Rummet skulle kunna låsas. Schött
medgav att sprängämnena fördes till detta utrymme och bad Hagberg att
låsa förrådet och hålla tillsyn över det. Hagberg ombesörjde därefter^att
sprängämnena överfördes till smedjan. Det därstädes begagnade förrådsrummet
har inte någon förbindelse till smedjan eller övriga utrymmen i
byggnaden utan kan endast nås genom en dörr, som vetter mot skogen.
Hagberg anskaffade ett lås av samma kvalitet och utförande som det med
vilket potatiskällaren varit låst. Före julen 1964 besökte Schött gården och
det talades om var sprängämnena skulle kunna placeras. Först i mars 1965,
troligen den 13, flyttades sprängämnena från smedjan. Hagberg anser att
sprängämnena där förvarats i inbrottshänseende lika betryggande som i
potatiskällaren. Han kontrollerade varje dag låsanordningarna utan att finna
något att anmärka. Däremot anser Hagberg att potatiskällaren skulle kunnat
motstå en eventuell explosion bättre än smedjan. Hagberg håller det
inte för otroligt att smedjan använts vid något tillfälle under den tid sprängämnena
förvarades där. I och med att sprängämnespartiet blev liggande
längre tid än beräknat anser Hagberg förvaringsrummet mindre lämpligt
som upplag.

Augustsson:

Han hade hjälpt till vid transporten av det överblivna sprängämnespartiet
från Lökvik till potatiskällaren. Sprängämnena uppgick till uppskattningsvis
mellan 300 och 400 kg och bestod till huvuddelen av sprängdeg
i ormar samt av tändmedel såsom tändhattar, stubin och elektriska
tändhattar. Efter någon tid medverkade Augustsson vid flyttning av sprängämnena
till ett förrådsrum i smedjan. Sprängämnena lades upp i ringar och
inuti ringarna lades tändmedlen. Augustsson kommer ihåg att en tändhatt
var apterad på en bit stubin. När Augustssons fästmö fröken Lundberg fick
kännedom om att sprängämnena flyttats till smedjan blev hon orolig och
önskade att Augustsson omedelbart skulle se till att de kom bort. Augustsson
lugnade henne med att det endast var fråga om en helt kort förvaring
och att sprängämnena skulle flyttas till annat lämpligt förråd som Schött
höll på att undersöka. Strax före jul var Schött på besök på gården och
Augustsson sade då till honom att tillse att sprängämnena kom bort. Detta
lovade Schött. När sedan ingenting hände orkade fästmön inte längre utan
ringde till MO och omtalade förhållandet. Augustsson anser det iordningsställda
förrådsrummet vara helt olämpligt som upplagsplats för sprängämnen.
Dörren till förrådet är icke av särskilt god kvalitet och dessutom
är den belägen på bortsidan av byggnaden mot skogen, vilket gör det lätt
för en obehörig att komma in utan att bli sedd. Man kan med en tång bryta
loss märlan till låsldinkan. Det var känt av samtliga på gården att sprängämnen
förvarades i smedjan.

Grape:

Till ledare och ansvarig för sprängförsöken utsågs Schött. Personal ställdes
till förfogande ur fältarbetsskolans försöksavdelning och ingenjörregementets
dykaravdelning. I samråd gjorde Grape och Schött upp en för -

127

söksplan över sprängningarna och med ledning av denna skulle Schött utföra
uppdraget. Han hade fria händer, vilket innebar att han ägde rätt att
från skolans förråd uttaga den kvantitet sprängämnen som han ansåg vara
behövlig för att genomföra försöken. Grape har därför ej någon vetskap
om hur stora mängder sprängämnen Schött rekvirerat och förbrukat. Schött
är väl förtrogen med gällande säkerhetsföreskrifter och har stor erfarenhet
inom området, varför han haft Grapes fulla förtroende. Grape företog under
juli och augusti vid två tillfällen inspektioner på Järflotta av sprängningarna,
som då utfördes på sydvästra sidan av ön. Han fann vid dessa tillfällen
ingen anledning till anmärkning. Under september månad underrättade
Schött Grape att försökssprängningarna var avslutade och att endast en
mindre del av kompensationsarbetena kvarstod. Dessa arbeten skulle Schött
själv svara för. Han hade från Brodin erhållit en den 15 september 1964 dagtecknad
nöjdförklaring. Grape ansåg uppdraget därmed slutfört för fältarbetsskolans
del. Schött omtalade inte för Grape att det fanns sprängämnen
kvar på ön. Grape har ej heller haft anledning att kontrollera detta,
utan han tog för givet att i och med att han fick rapport från Schött att
materielen var återställd till respektive förråd arbetet var avslutat. Grape
förutsatte att rapporten, som var muntlig, även avsåg återlämnande av
överblivna sprängämnen. Schött utförde sprängningsarbetena dels under
sin reglementerade tjänstgöringsmånad, dels som ett frivilligt tjänstgöringsåtagande.
Sedermera fick Grape från kustartilleriet förfrågan huruvida skolan
hade kvarlämnat sprängämnen på gården. Grape svarade att han skulle
undersöka saken men förklarade att han inte trodde så vara fallet. Johansson
fick i uppdrag att undersöka förhållandet. Denne tog kontakt med Hagberg
och fick genom honom veta att Schött kvarlämnat ett parti sprängämnen
på gården. Johansson beordrades omedelbart att med erforderligt
manskap återföra sprängämnena till skolans förråd. Den 10 mars anmodades
Grape att avge yttrande i saken till chefen för armén. De sakliga uppgifter
som därvid lämnades är helt och hållet hämtade från samtal med Schött
och skrivelser från denne. Schött uppgav sig ha gjort flera försök att skaffa
fram lämpligt förråd för sprängämnena. Grape vill slutligen ifrågasätta
huruvida de i ärendet åberopade bestämmelser, där det talas om förråd
av mer stadigvarande karaktär, kan hänföras till det aktuella fallet.

Johansson:

I juli 1964 erhöll han kommendering att vara Schött behjälplig med handhavande
av sprängämnen och materiel vid försökssprängningar på Järflotta.
Enär Schött själv hade ansvaret för sprängämnena och två andra furirer
svarade för materielen fick Johansson i stället ägna sig åt arbetsledaruppgifter.
Kommenderingen upphörde i början av september. Sprängningsförsöken
var då inte till fullo avslutade. Innan Johansson lämnade ön avvecklade
han sina arbetsuppgifter. Sedan det konstaterats att ett parti sprängämnen
kvarlämnats på ön fick Johansson order att omedelbart återföra det
till skolans förråd. Troligen den 5 mars 1965 inställde han sig med erforderlig
personal på platsen för att hämta sprängämnena. Johansson uppskattar
det kvarlämnade partiet till omkring 250 kg. Han vill med bestämdhet
framhålla att vikten dock ej understeg 200 kg. Partiet bestod av sprängdeg
i s.k. slangladdningar, som var 5—6 till antalet, 6 skarpa defekta stridsvagnsminor,
14 kg patronerad sprängdeg, pentyl- och krutstubin samt eu
ask med sprängpatroner som låg i en trälåda. Partiet var inte upplagt i nå -

128

gon särskild ordning. Det låg på golvet i ett förrådsrum i samma byggnad
som smedjan. Johansson kan inte med säkerhet uttala om det fanns någon
apterad sprängpatron men om så varit fallet skulle han säkert ha kommit
ihåg det. Han fick det intrycket att sprängämnena var slarvigt inkastade
i förrådsrummet. Sprängpatronerna förvarades i omedelbar kontakt med
sprängämnespartiet. Rummet där sprängämnena förvarades anser Johansson
inte lämpligt som förvaringsplats för sprängämnen under längre tid.

Schött:

Sommaren 1964 blev han utsedd att utföra metod- och försökssprängningar
åt fältarbetsskolan. Under sin aktiva tid som officer har Schött cirka
tio år varit uteslutande sysselsatt med sprängningar inom armén och han
anser sig ha stor erfarenhet inom området. Svårighet har alltid varit att få
lämpligt övningsområde, enär sprängningar i huvudsak förekommer under
vatten. Enligt avtalet med Brodin ställdes övningsområde till förfogande
mot att vissa kompensationsarbeten utfördes. Sprängningarna planerades
i samråd med Grape men med Schött som ensam ansvarig.. Han hade sålunda
fria händer vid rekvisition av sprängämnen och materiel. Fältarbetsskolan
ställde personal till hans förfogande. När sprängningarna var avslutade
var Schött skyldig rapportera resultaten till Grape. Han var sålunda
direkt underordnad skolchefen. Vid sprängningarna användes uteslutande
sprängdeg, men Schött vill minnas att det även fanns ett visst antal defekta
stridsvagnsminor, som skulle oskadliggöras. Vid undervattenssprängning används
eltändning och för luftsprängning sprängpatroner. I båda fallen apteras
tändmedlen med pentyl- eller krutstubin. Schött kan inte med säkerhet
minnas hur stor mängd sprängämne som fanns på ön samtidigt men tror
att den första leveransen till ön omfattade något över två ton. Sedan fylldes
förrådet på efter behov. Vid leveransen var sprängämnena förpackade i
trälådor. Enligt överenskommelse med Hagberg, som är anställd på Järflotta
gård och har vissa tillsyningsuppgifter för kustartilleriförsvaret, skulle
gårdens potatiskällare få brukas som huvudupplag för sprängämnena.
Endast Hagberg och Schött hade nyckel till förrådet. Dagsbehovet för
sprängningarna hämtades från källaren och fördes ut till de olika övningsplatserna.
I september avslutades försöken. Det kvarstod då att utföra
endast ett mindre kompensationsarbete, vilket Schött själv påtagit sig att
utföra. Schött avrapporterade sprängningsresultaten till Grape och begärde
personal för avveckling och återställande av övningsområdet. Han fick
Brodin att underteckna en nöjdförklaring, varför skolan helt kunde vara
löst från sitt åtagande. För att kunna slutföra kompensationsarbetet behöll
Schött ett mindre parti sprängämnen på ön. Han ansåg det ej vara praktiskt
att återsända sprängämnena till förråd, enär de skulle förbrukas vid nämnda
arbete. Dessutom var en del av partiet vattenskadat. Schött räknade med
att kunna slutföra arbetet innan årets slut. Han har inte informerat Grape
om detta, varför denne var helt ovetande om att ett parti sprängämnen
kvarlämnats. Schött överenskom med Hagberg att det kvarlämnade sprängämnespartiet
skulle få förvaras i potatiskällaren till dess annat förråd kunde
anskaffas. Hagberg skulle ha tillsyn över det. Schött håller för troligt att
de kvarlämnade sprängämnena omfattade mellan 250 och 500 kg. I slutet
av oktober eller början av november erhöll Schött telefonmeddelande från
Hagberg att denne var i omedelbart behov av potatiskällaren för årets potatisskörd.
Schött frågade Hagberg om inte denne hade något annat utrym -

129

me att ställa till disposition. Hagberg föreslog ett förrådsutrymme i samma
byggnad som smedjan och åtog sig att skaffa samma typ av läs som fanns
till potatiskällaren. På grund av brådskan accepterade Schött förslaget och
bad Hagberg ombesörja omflyttningen. Schött besökte sedan Järflotta gård
någon eller några veckor före julen 1984. Augustsson påtalade olämpligheten
av sprängämnenas placering och önskade få dem bortförda omedelbart.
På grund av väderleksförhållandena hade inte kompensationsarbetet
kunnat utföras som beräknats. Schött satte sig i förbindelse med kustartilleriförsvaret
i Vaxholm och begärde att få disponera ett av deras bergrum
som tillfälligt upplag, förslagsvis Korsudden. Han skulle få besked. Schött
önskar inte lämna uppgifter över de personer han kontaktat i ärendet men
av olika anledningar har saken fördröjts. Schött är medveten om att ansvaret
helt och hållet är hans och han påtager sig skulden. När förhållandena
blivit kända har Grape kontaktat honom och begärt förklaring, varvid
Schött till Grape ur minnet lämnat vissa uppgifter beträffande låsanordningen
på dörren till förrådsrummet samt dörrens kvalitet och byggnadens
beskaffenhet. Sedan Schött tagit del av platsundersökningen förstår han
mycket väl att hans uppgifter varit felaktiga. Schött medger att förrådet
inte varit lämpligt som förvaring av sprängämnen för längre tid. Han anser
dock att i inbrottshänseende förrådsrummet i smedjan varit lika betryggande
som potatiskällaren. Gården är dessutom belägen inom ett område dit
obehöriga sällan söker sig.

Sprängämnesinspektionen förklarade i sitt yttrande:

Enligt inspektionens mening fyller de aktuella byggnaderna icke de krav
som återfinns i 7 § första stycket 1957 års kungörelse med vissa bestämmelser
rörande explosiva varor för försvarets behov in. m, (jfr IFTEX mom.
10). Under hänvisning till de i polisutredningen återgivna förhållandena får
inspektionen meddela att tillstyrkan till förvaringen i fråga icke skulle ha
lämnats, om framställning om samråd skett.

Genom skrivelse den 15 februari 1986 anhöll MO med anledning av vad
som framkommit vid polisutredningen att chefen för armén skulle låta införskaffa
yttrande från arméförvaltningen samt avgiva förnyat eget yttrande
i saken. De begärda yttrandena inkom den 9 september 1966.

Arméförvaltningen anförde:

Bestämmelserna i IFTEX gällde för ifrågavarande förvaring. Förråd av
explosiv vara skall, för tillgodoseende av skyddet gentemot tredje man,
lokaliseras på visst avstånd från skyddsobjekt. Avståndets storlek till olika
skyddsobjekt framgår av tabellen i mom. 57 IFTEX. Mom. 59 föreskriver
dessutom 50 meter som kortaste skyddsavstånd. Oavsett mängden av i
ärendet berörd explosiv vara i smedjan låg således eu bostad inom riskområdet.
Den lagrade mängden har enligt uppgift uppgått till mellan 250—
500 kg. Häremot svarar skyddsavstånden 95—130 meter, innebärande att
tre bostadshus och en sommarbostad låg inom riskområdet. Av utredningen
framgår att de båda utrymmena ur skyddsteknisk synpunkt inte var godtagbara
för förvaring av explosiva varor. Något samråd med arméförvaltningen
beträffande förvaring har ej ägt rum. En framställning skulle efter
vidtagen undersökning av lokaliteter och övriga förhållanden ej ha bifallits.

5 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

130

Chefen för armén generallöjtnanten C. Göransson anförde:

Den numera verkställda polisutredningen har ådagalagt att — som arméförvaltningen
framhållit i sitt yttrande — de ifrågavarande sprängämnespartierna
inte förvarats i överensstämmelse med gällande säkerhetsföreskrifter
i IFTEX och Säkl. I föregående yttrande har på grundval av då
tillgängligt utredningsmateriel föreslagits att ärendet lämnas utan särskild
åtgärd. Vad som numera framkommit rörande arten av de överträdelser av
gällande föreskrifter som skett synes emellertid enligt Göranssons uppfattning
böra föranleda rättslig prövning av frågan om tjänstefel eller annan
brottslig gärning begåtts av den eller de befattningshavare som fattat beslut
om eller eljest haft ansvaret för sprängämnesförvaringen.

Vid förhör som MO den 16 september 1966 höll med Grape uppgav
denne:

Schött hade efter rekognoseringar funnit Järflotta vara den lämpligaste
platsen för utförandet av försöken och hade träffat preliminär överenskommelse
med ägaren av Järflotta gård om villkoren för utnyttjande av
marken m. m. Sedan Schött uppsatt preliminärt avtal med markägaren hade
Grape i egenskap av skolchef undertecknat det definitiva avtalet. Grapes
ansvar för försöksarbetena, som var mycket viktiga och av synnerligen besvärlig
natur, innebar att han såsom chef hade att bestämma mål och metoder
för försöken samt att i möjligaste mån övervaka försöksarbetena. Då
vid skolan samtidigt med sprängningsförsöken pågick tre kurser ävensom
annan försöksverksamhet, bl. a. avseende ny bromateriel, nya arbetsmaskiner
samt särskilda uppgifter, såsom förberedelser för fälttjänstövningar
i Skåne, hade emellertid Grape ingen möjlighet att fortlöpande övervaka
försöken på Järflotta. De egentliga försöken började efter den 13 juli 1964.
Något tidigare under sommaren hade planläggningen av försöken ägt rum.
Grape besökte försöksplatserna på Järflotta två gånger under sommaren
1964, första gången i slutet av juli och andra gången omkring den 20 augusti.
Besöken var föranledda av ovisshet om hur försöken lämpligen borde fortsättas;
planerad försöksmetod hade visat sig ej giva beräknat resultat.
Grapes besök i juli avsåg den försöksplats som då användes och vilken var
belägen på västra sidan av Järflotta. Vid besöket inspekterade Grape icke
de värnpliktigas förläggning, som var belägen på öns östra sida, eller de
lokaler som användes för förvaring av sprängmedel. Grape hade icke deltagit
i planläggningen av personalens förläggning eller materielens förvaring
i samband med försöksarbetena, utan dessa detaljer ombesörjdes självständigt
av Schött. Grape hade emellertid — troligen i anledning av frågor som
han framställt vid besöket — av Schött blivit upplyst om att erforderliga
förläggningsutrymmen erhållits i en sommarstuga samt att förrådsutrymme
för förvaring av sprängämnen ställts till förfogande av Hagberg. Grape hade
icke närmare frågat om förrådsutrymmenas läge och beskaffenhet, enär
han ansåg att ansvaret därför åvilade Schött. Han torde därvid även ha
förutsatt att Hagberg såsom tillsynsman hade anvisat Schött tillfredsställande
förrådsutrymme. Vid Grapes andra besök på Järflotta i augusti 1964
besökte han den då använda försöksplatsen på södra Järflotta. Grape besökte
även Lökvik på östra Järflotta med anledning av de arbeten som
planerades därstädes. Den 12 september, när Schötts tjänstgöring upphörde,
var försöken avslutade. Eftersom Grape strax därefter mottagit nöjdför -

131

klaring av Brodin, ansåg han att de av Schött planerade kompletterande
kompensationsarbetena icke skulle utföras. Det sätt, på vilket sprängämnena
förvarats under och efter sprängningsarbetena på Järflotta, var icke
tillfredsställande. Gällande bestämmelser för förvaring av ammunition och
sprängämnen är dock ofullständiga och i behov av komplettering, vilket
förhållande Grape även meddelat arméstaben. Därest ledaren för försöken
varit en oerfaren kompanichef, exempelvis en löjtnant, skulle Grape ha ansett
det nödvändigt att ofta inspektera arbetena. Schött har emellertid
mycket stor erfarenhet beträffande hithörande förhållanden. Sedan år 1953
och intill sin pensionsavgång år 1963 hade han enbart sysslat med sprängningar;
hans sakkunskap i detta avseende är större än Grapes. Schött har
haft ansvaret för åtminstone femtio större sprängningsarbeten sedan Grape
år 1961 tillträtt befattningen som chef för fältarbetsskolan och har därvid
även svarat för förvaringen av sprängmedlen. Grape har själv iakttagit att
Schött t. ex. vid sprängningsarbeten på Gotland, för vilka han har haft ansvaret,
förvarat sprängmedlen i säkra förrådslokaler, som ställts till förfogande
av militära myndigheter. Anledningen till att Grape i sitt första
yttrande i ärendet enbart byggde på Schötts som det senare visade sig ofullständiga
och felaktiga uppgifter var att Schött först muntligen försäkrat
Grape om att sprängmedlen förvarades på sätt som föreskrives i gällande
bestämmelser och därefter skriftligen bekräftat detta. Schött uppgav därvid
även att orsaken till denna MO-anmälan skulle vara eu intern konflikt
mellan personer boende på Järflotta gård. En bidragande omständighet var
även att Johansson, som utsändes av Grape till Järflotta för att taga hem
sprängmedlen, icke funnit något anmärkningsvärt att rapportera till Grape.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
MO Henkow i en den 24 oktober 1966 dagtecknad, till länsåklagaren
i Stockholms län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor äger, såvitt nu är i
fråga, icke tillämpning på försvarets förråd och kronan tillhöriga explosiva
varor, som är avsedda för försvarets behov, i vidare mån än Kungl. Maj:t
särskilt förordnar därom.

Genom kungörelse den 24 maj 1957 (SFS 1957:232) har Kungl. Maj:t
givit vissa bestämmelser rörande explosiva varor för försvarets behov m. in.
I 7 § första stycket stadgas att explosiv vara skall förvaras och handhavas
så att det föreligger betryggande säkerhet för att varan ej åtkommes av
obehörig eller vållar skada genom antändning eller explosion. Enligt 14 §
åligger det vederbörande centrala förvaltningsmyndighet att i samråd med
sprängämnesinspektionen meddela de föreskrifter och anvisningar beträffande
tillämpningen av kungörelsen som är erforderliga.

Armétygförvaltningen fastställde den 28 februari 1963 efter samråd med
sprängämnesinspektionen instruktion för förvaring och transport av försvarets
explosiva varor (IFTEX) för tillämpning tills vidare inom krigsmakten.
I mom. 27 föreskrives att förrådshållen explosiv vara skall förvaras
i för ändamålet särskilt konstruerad förrådsbyggnad. Enligt mom.

132

35 a) .medgives undantag från angivna föreskrift i följande fall: Vid brist
på förrådsbyggnad eller då det av annan anledning bedömes oundgängligen
nödvändigt må efter samråd med sprängämnesinspektionen annan byggnad
tillfälligt tagas i anspråk för förrådsförvaring; därvid får dock icke kravet
på skydd mot vållande av skada och mot tillgrepp eftersättas. — Beträffande
förrådsbyggnads beskaffenhet och läge innehåller IFTEX detaljerade
bestämmelser. Bl. a. föreskrives i mom. 46 att friliggande förrådsbyggnad
bör vara så konstruerad, utförd och utrustad att med hänsyn till byggnadens
konstruktion bästa möjliga säkerhet erhålles mot inbrott och brand.
Vidare gäller enligt mom. 52 att förrådsbyggnad skall vara belägen på bedryggande
avstånd från bostäder och andra ställen, där människor varaktigt
uppehåller sig (jfr mom. 55). I en i mom. 57 intagen tabell angives såsom
yttre skyddsavstånd, varmed enligt mom. 56 avses det kortaste avståndet
till bebyggelse där svårare skadeverkningar i regel är uteslutna och risken
för lättare skador på byggnader och föremål är relativt obetydlig, följande.

Sammanlagd vikt	Avstånd i meter
explosiva ämnen	till enstaka bostadshus
i kg	utan skydd
200	80
500	130
i 2 000	270

Enligt mom. 1253 säkerhetsinstruktionen för armén (Säkl) skall icke
förbrukade spräng- och tändmedel efter övning inlämnas till förråd.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Under tiden juli—september
1964 utförde personal ur fältarbetsskolan sprängningsarbeten inom Järflotta
gård på order av skolchefen Grape och under ledning av kaptenen Schött.
Såsom huvudupplag för explosiva varor användes därvid enligt Schötts bestämmande
en till gården hörande, friliggande potatiskällare. Det parti
spräng- och tändmedel som först lades in där synes ha uppgått till något
över två ton. Efter hand som förbrukningen krävde det påfylldes förrådet.
Då sprängningsarbetena avslutades i september underlät Schött avsiktligt
att bortforsla ett kvarvarande parti explosiva varor, vilket senare under
hösten med Schötts medgivande flyttades till ett förrådsrum i en gården
tillhörande smedja. Därifrån återfördes det till fältarbetsskolan först i mars
: 1965 sedan förevarande ärende upptagits till behandling. Partiet bestod
av sprängdeg i 5—6 s. k. slangladdningar, 6 skarpa defekta stridsvagnsminor,
14 kg patronerad sprängdeg, pentyl- och krutstubin samt en ask
sprängpatroner, tillhopa minst 200 kg.

Med avseende å kravet på »skydd mot vållande av skada och mot tillgrepp»
(IFTEX mom. 35 a)) kan uppenbarligen varken potatiskällaren
eller smedjan anses likvärdig med eu för förvaring av explosiva varor särskilt
konstruerad byggnad. Potatiskällarens överbyggnad är av trä och

133

smedjan har enkla träväggar. Låsanordningarna utgjordes i fråga om bada
byggnaderna av hänglås. Det förhållandet, att låsning med enbart sådant
las enligt Handbok i inbrottsskydd, VII:54, bör ifrågakomma endast då det
låsta utrymmet innehåller mindre åtråvärd materiel eller då fasta lås inte
gar att montera, bekräftar att byggnaderna icke var lämpade för förvaring
av explosiva varor. Vad angår byggnadernas läge har, eftersom åtminstone
någon tid i potatiskällaren förvarats två ton spräng- och täridmedel, tre
bostadshus och en sommarbostad varit belägna närmare denna än tillämpligt
skyddsavstånd, 270 meter. Även om i smedjan ej förvarats mer än 200
kg, har två bostadshus legat inom de 80 meter därifrån som i sådant fall
utgjort skyddsavstånd.

Föi ianspråktagande av annan byggnad än särskilt konstruerad förrådsbyggnad
föreskrivet samråd med sprängämnesinspektionen. ägde ej rum
innan potatiskällaren och smedjan började användas för ifrågavarande
förvaring. Inspektionen har emellertid förklarat att om samråd kommit
till stånd förvaringen ej skulle ha tillstyrkts. Likaväl som arméförvaltningen
har inspektionen funnit berörda byggnader ej fylla de krav som stadgats
i säkerhetshänseende.

Vid angivna förhållanden har Schött genom att spräng- och tändmedel
förvarats på sätt som skett åsidosatt sin tjänsteplikt och sålunda begått
tjänstefel. Med hänsyn till att Schött haft stor erfarenhet av sprängningsarbeten
måste han ha väl känt till kraven på försiktighet och omsorg vid
omhänderhavande av explosiva varor. Medveten nonchalans kan sålunda
ej uteslutas. Härtill kommer att förvaringen omfattat mycket betydande
kvantiteter. Ehuru, trots ej oväsentliga risker för skador, någon sådan icke
synes ha uppkommit, finner jag därför att vad som ligger Schött till last
icke kan undgå beivran.

Grape har i egenskap av chef haft skyldighet att övervaka de av Schött
ledda arbetena. Han har också vid två olika tillfällen inspekterat dessa.
Det måste anses anmärkningsvärt att han icke i samband därmed kontrollerat
hur spräng- och tändmedel förvarades. Icke minst i betraktande av
att fältarbetsskolan meddelar utbildning i sprängtjänst borde en sådan
kontroll ha framstått såsom angelägen. Grape har emellertid uppgivit att
han vid den första inspektionen på fråga erhållit den upplysningen av Schött
att förvaringen ordnats genom överenskommelse med inspektören Hagberg
som är tillsyningsman för försvarsanläggningar i orten, att han på grund
av stor arbetsbörda gjort inspektionerna endast för att svårigheter uppstått
vid de viktiga försök som var sprängningsarbetenas huvudsyfte och
i övrigt litat pa Schötts långvariga erfarenhet som ledare för sprängningar
samt att han varken genom Schött eller annorledes fått vetskap om att
spräng- och tändmedel kvarlämnats vid arbetenas avslutande i september.
Dessa uppgifter kan icke anses vederlagda av omständigheterna. Grapes

bristande övervakning bör därför icke föranleda ansvar.

134

I enlighet med det ovan anförda skall Schött stallas under åtal vid Solna
domsagas häradsrätt jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen för tjänstefel, bestående
i att han såsom ledare för vissa under tiden juli—september 1964 inom Järflotta
gård utförda sprängningsarbeten av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt
sin tjänsteplikt genom att såväl nämnda tid som därefter intill mars
1965 i strid mot gällande bestämmelser låta i byggnader på gården förvara
en betydande mängd explosiva varor.

MO uppdrog fördenskull åt länsåklagaren att i enlighet med sålunda
meddelad instruktion vid Solna domsagas häradsrätt väcka och utföra atal
mot Schött.

* *

T. f. länsåklagaren N.-Å. Jonsson påstod vid häradsrätten ansvar å Schött
i enlighet med åtal sinstruktionen.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 16 mars 196/ och ogillade däivid
åtalet.

Domskälen angavs av häradsrätten sålunda.

Schött har bestritt att han gjort sig skyldig till tjänstefel under påstående
att han väl haft ifrågavarande explosiva varor förvarade på sätt aklagaren
hävdat men att — då förvaringen skett i samband med övning — gällande
bestämmelser icke hindrat denna tillfälliga förvaring, detta till skillnad
från om fråga skulle varit om så kallad förrådsförvaring av sprängämnena.

Såsom skriftligt bevis i målet har åklagaren till en början hänfört sig till
fotokopia av karta omfattande del av skärgården bland annat soder om
Nynäshamn med Järflotta ö och gård inringad; och i samband därmed har
åklagaren lämnat följande upplysningar: Gården omfattar c:a 600 har och
ligger på Ön, belägen i Nynäshamns södra skärgård. Ön är kringfluten av
vatten och saknar fast färj- och båtförbindelse. På ön bor året runt lyra
familjer. Det finns en gruppbebyggelse av 13 mindre och större byggnader
inom en radie av 120 meter, där i stämningsansökan omnämnda potatiskällare
och smedja är belägna. I byggnaderna bor dygnet runt tio personer.
På dagen och under sommaren vistas ytterligare personer inom området,
bland dem ett flertal minderåriga barn. Ön ligger inom skyddsområdet
men det föreligger ej förbud för svenska medborgare att beträda ön eller
uppehålla sig vid gården, som drives som kreaturslöst jordbruk. Under senare
år har ett flertal inbrott förövats i stugor på ön; denna ar i övrigt ett
begärligt mål för friluftsälskande personer. — Befästnmgsanlaggmngar
finns på ön. Inspektören på gården, Hagberg, är tillika tillsynmgsman för
anläggningarna. .

Åklagaren har vidare som skriftliga bevis aberopat dels fem fotografier,
utvisande bland annat potatiskällarens och smedjans läge i förhallande
till närliggande byggnader på ön, dels skiss, utvisande potatiskällarens och
smedjans läge i förhållande till bostäder och byggnader för djur — därvid
har bland annat angivits, avståndet från potatiskällaren till Hagbergs bostad
till 30,2 meter, avståndet från smedjan till ett bostadshus till 46,9
meter och till ett annat hus med bostad för sex personer till 68 meter — dels
skiss över potatiskällaren och sex fotografier av denna, utvisande bland an -

135

nät källarens beskaffenhet, låsanordningen till källaren och platsen för de
explosiva varornas förvaring, dels skiss över smedjan och sex fotografier
av denna, utvisande bland annat smedjans beskaffenhet, låsanordningen
till denna och platsen för förvaringen.

I målet har upplysts, att det sprängämne som förvarats i potatiskällaren
respektive smedjan varit sprängdeg m/46, vilken beskrivits bland annat på
följande sätt: Den består av pentyl, uppblandad med mineralolja, och är
gulbrun till färgen. Sprängdegen, som är ett lätt formbart sprängämne, är
okänslig för väta, slag, rivning, beskjutning och köld samt föga känslig för
låga. Initieringen av sprängdegen göres med (el-) sprängpatron eller motsvarande
men den kan även initieras med pentylstubin, som bäddats in i
sprängdegen.

I domskälen redovisade häradsrätten härefter de av åklagaren angivna
bestämmelserna och såsom skriftliga bevis åberopade yttrandena. Det antecknades
vidare att Schött för sin del åberopat bestämmelsen i IFTEX
mom. 26. med bland annat följande innehåll: »Förvaring av explosiva varor
under militära övningar sker enligt av vederbörande försvarsgrenschef meddelade
bestämmelser»; och att Schött därutinnan tillagt att sådana bestämmelser
icke meddelats för ifrågavarande övning. Schött hade vidare som
skriftlig bevisning åberopat bland annat »Provisoriska bestämmelser för
transport och förvaring av explosiva varor under fredsövningar», utfärdade
den 7 oktober 1966. Schött hade härmed velat styrka att bestämmelser
i dessa hänseenden saknats före nämnda datum.

I domskälen anfördes vidare följande.

Beträffande arten av den verksamhet som ägt rum på Järflotta gård ger
utredningen i målet till en början vid handen följande.

Enligt fältarbetsskolans skolorder nr 12 den 13 juli 1964 har under rubriken
Försöksverksamhet — Metodförsök — angivits att viss försöksverksamhet
skulle bedrivas under tiden den 13 juli—den 1 augusti 1964 i trakten
av Nynäshamn (Järflotta). Av orderpunkten framgår att Schött skulle
vara ledare, att övrigt befäl skulle utgöras av en överfurir, två furirer och
ytterligare ett underbefäl, att fyra värnpliktiga dessutom skulle deltaga
och att kostnaderna skulle bestridas av medel ställda till fältarbetsskolans
förfogande (övningsanslag). — Av skolorder nr 16 den 9 september 1964
inhämtas under förutnämnda rubriker att tiden för angivna försök utsträcktes
till omkring den 15 september 1964.

Av intresse i målet är vidare ett av Grape och ryttmästaren Brodin som
ägare av Järflotta gård den 24 juli 1964 undertecknat avtal. Enligt avtalet
ägde fältarbetsskolan utföra sprängförsök dels under juli månad 1964 dels
senare i samband med eventuellt fortsatta försök enligt ny härför träffad
överenskommelse. Som ersättning för upplåtelsen av marken och eventuella
skadeverkningar av försöken skulle fältarbetsskolan utföra undervattensarbete
för förankring, upprensning av farled och vågbrytarförbättring —
varvid direkta omkostnader för arbetena skulle bestridas av Brodins förvaltning
på Järflotta — enligt närmare detaljbeskrivning av Hagberg och
i den utsträckning som försöksverksamheten tillät. — Efter avtalet har
Brodin den 15 september 1964 tecknat följande »Nöjdförklaring. Arbetena

136

enligt ovanstående är utförda till min fulla belåtenhet varför jag härmed
förklarar avtalet avvecklat.»

Närmare hörd över åtalet har Schött inför häradsrätten uppgivit bland
annat följande: Den tjänst Schött gjorde i samband med ifrågavarande
övningar var beordrad och avsåg en månad. Eftersom Schött numera är
studerande vid Handelshögskolan kunde han emellertid förlägga tjänstgöringen
till tider, avpassade efter övningarna. Schött vill dock framhålla, att
tjänstgöringen utöver månaden icke kunde betecknas som frivillig — även
om den ur avlöningssynpunkt klassificerades som sådan — eftersom den
var beroende av arbetets art och Schött åtagit sig att lösa uppgiften. Att
det var fråga om övning — tekniska metod- och sprängningsförsök huvudsakligen
under vatten — framgår av skolorderna och också av att värnpliktig
personal deltog. Uttalandena i målet har gjorts under den felaktiga
förutsättningen att sprängämnena varit föremål för förrådsförvaring. Redan
vid midsommartiden 1064 var Schött första gången ute på ön. Schött, som
har mångårig, från såväl militärt som civilt håll väl vitsordad, tjänstgöring
som ledare för sprängningsarbeten, gick tillsammans med Hagberg igenom
bland annat lämpligaste sättet att förvara för övningen nödvändiga sprängämnen.
Järflotta är en bergig ö och där finns ett bergförråd. Av förvaltningstekniska
skäl misslyckades Schött i sina försök att få placera sprängämnena
där. De enda återstående alternativen var därför potatiskällaren
och smedjan. Schött bedömde att potatiskällaren under den tid det var
fråga om — till en början 14 dagar — var en lämplig plats för sprängämnena.
Källaren fanns i ett stadigt byggt hus med ett stort förrådsrum att
lägga sprängämnena i. Huset hade dubbel dörr med en ordentlig järnslå
och ett bra las på ytterdörren. Dessutom kunde Hagberg dagligen kontrollera
källaren — från sitt köksfönster hade han ögonuppsikt över den — och
på gården fanns dessutom en hund. Naturligtvis var potatiskällaren icke
lämpad för förrådsförvaring men som sagts var fråga om övning under en
från början avsedd begränsad tid. Vid bedömningen av potatiskällarens
lämplighet som utrymme för sprängämnena är det också viktigt att komma
ihåg att det rörde sig om i 20 meter slang förvarad, »i särklass varande»
sprängämne som sprängdeg, vilket är mycket svårt att initiera. Detta
sprängämne kan med hänsyn till sin beskaffenhet ej heller i övrigt jämföras
med andra explosiva ämnen såsom i synnerhet dynamit; och för sprängdeg
finns ej heller i allt fall vid övning något säkerhetsavstånd angivet. Meningen
var att övningen skulle vara slutförd den 1 augusti. När så ej blev
fallet fanns det icke någon anledning att då bortforsla sprängdegen och
övrig utrustning såsom stubintråd och tändhattar. Av olika anledningar
blev sedan slutförandet av arbetena — senare närmast kompensationsarbetena
för Brodins räkning — gång efter annan och av olika anledningar
uppskjutet under höstens lopp. Det fanns därför ej heller da skäl att föra
bort sprängdegen och annan materiel från ön. Vid jultiden blev det isigt
och besvärligt och man kunde fortfarande ej spränga. Dessförinnan hade
Hagberg anmält att han behövde potatiskällaren för gårdens behov. I samråd
med denne bestämdes därför att sprängdegen med mera skulle flyttas
över till smedjan. Schött hävdar att jämväl här var ett säkert förvaringsutrymme,
bland annat för att smedjan också låg under uppsikt från omkringliggande
hus. Sålunda gör Schött gällande att båda de tillfälliga
sprängämnesförråden ur inbrotts- och säkerhetssynpunkt varit absolut
tillfredsställande. Schött skulle därför icke tveka »att göra likadant igen».

137

När emellertid Schött nu förstod att sprängmedlen skulle bli kvar över
vintern tog han kontakt med Vaxholms kustartilleriregemente för att efterhöra
möjligheterna att för den fortsatta förvaringen få låna av regementet
disponerade utrymmen på ön. Denna kontakt gav dock icke något resultat.
I mars månad bortforslades sedan sprängdegen och övrig utrustning från
ön sedan en på gården bosatt kvinna anmält att sprängämne förvarades
på gården.

I målet har såsom vittnen avhörts Grape och Hagberg; vittnesförhören
har till en början varit föranledda av en begäran från Schött men i anledning
därav uppkommen fråga har åklagaren vid huvudförhandlingen i
målet förklarat att jämväl från hans sida vittnesmålen åberopades.

Grape har inledningsvis lämnat en redogörelse för fältarbetsskolans verksamhet
—- bland mycket annat omfattande sprängförsök för att få fram nya
metoder för förstöring av broar och kajer m. in. — och givit en utförlig
teknisk beskrivning av delvis förut i denna dom redovisade data för sprängdegen
jämte erforderliga tändmedel såsom krutstubin, sprängpatroner och
elektriska tändare. Sammanfattningsvis har Grape härutinnan som sin åsikt
uttalat att Schött, som tidigare tjänstgjort på fältarbetsskolans försöksavdelning,
haft grund för sin bedömning att vid eldsvåda i potatiskällaren
eller smedjan dels sprängämnena brunnit upp utan att någon explosion
inträffat dels sprängpatronerna, som kunnat explodera, i sin tur icke kunnat
åstadkomma explosion av sprängämnena.

På frågor om den verksamhet som fältarbetsskolan bedrivit på Järflotta
har Grape berättat: Sedan år 1961 hade skolan till uppgift att utarbeta nya
metoder för sprängning av broar, kajer och liknande, d. v. s. vad man kallar
för metodförsök. Försöken hade börjat i Västerbotten i samband med ett
kraftverksbygge, då vissa brosystem satts under vatten och då man alltså
haft goda objekt för försöken. Därvid medverkade skolans övningstrupp
och försöken betecknades då, som också var normalt i andra fall, som övning.
Det är för övrigt fråga om övning så snart skolan har utbildning av
befäl eller värnpliktiga — även om samma försök utförts tidigare — och
enligt arméstabens anvisningar skall metodförsöken i regel bedrivas som
övning och belasta övningsanslaget. Så var också fallet då Schött nu i samband
med fullgörande av författningsenlig repetitionsmånad inkallades för
att med annat befäl av lägre grad och värnpliktiga fullgöra en del försök,
framförallt med sprängningar i vatten. Enligt formuleringen i skolordem
den 13 juli 1964 skulle kostnaden härför tagas av övningsanslaget och försöken
anbefalldes också som övning enligt ordern.

Grape har därefter, tillfrågad om Schötts kompetens, bland annat yttrat
sig sålunda: Han känner Schött väl sedan 1935, i synnerhet sedan Grape
1961 blivit chef för fältarbetsskolan. Såsom mått på den försiktighet, som
präglar skolans verksamhet, vill Grape särskilt poängtera att det under åren
gjorts tusentals sprängningar, delvis i samarbete med den civila sidan, utan
att någon enda sprängolycka inträffat. Sammanfattningsvis vill Grape ge
det omdömet om Schött att denne är kunnig, mycket kunnig, kanske kan
man säga t. o. m. den kunnigaste inom armén i det här hänseendet samt
att Schött varit noggrann vid de försök, för vilka redogjorts.

I anslutning till vittnesmålet beträffande Schötts kompetens har Grape
föredragit två intyg — innefattande goda vitsord om Schött som sprängningsexpert
med hänsyn jämväl till säkerhetsmomenten — av en överingenjör
och en professor.

5* — Justitieombudsmännens äinbeisberättelse till 1969 års riksdag

138

Huvudsakligen på frågor av åklagaren har Grape slutligen uppgivit: Grape
har vid besök på Järflotta själv icke sett potatiskällaren, smedjan och
byggnaderna i närheten. Däremot har Grape i efterhand tagit del av de till
utredningen i målet hörande fotografierna och skisserna från den aktuella
platsen. I fråga om gällande säkerhetsföreskrifter vill Grape då först framhålla,
att sådana bestämmelser rörande militära övningar, varom talas i
IFTEX mom. 26, icke fanns under övningarna i Järflotta. Däremot finns
det numera bestämmelser därom, dagtecknade den 7 oktober 1966. För sin
bedömning av hur sprängämnena skulle förvaras för att undvika åtkomst
av obehörig och skada genom antändning eller explosion hade Schött därför
att gå tillbaka till den generella bestämmelsen i IFTEX mom. 10. Ehuru det
för Grape är svårt att bara efter fotografier och skisser få någon uppfattning
anser Grape som huvudsynpunkt att sprängämnena var ordentligt bevakade
genom att det fanns hund och genom att gårdens befolkning hade uppsikt.
Något hinder mot att få hjälp med bevakningen av civil personal finns
icke i synnerhet ej när som i detta fall vissa kompensationsarbeten utfördes
åt markägaren, som sålunda också hade intresse av bevakningen. Då dessutom
sprängämnena låg så att icke något kunde inträffa om det började
brinna är Grapes mening den att sprängämnena och tändmedlen — då
även dessa inbördes — förvarades på ett betryggande sätt med hänsyn till
omständigheterna. Bestämmelsen i IFTEX mom. 27 gäller nämligen endast
för förrådsförvaring, alltså för permanent förvaring av sprängämnen. Försöken
i Järflotta åter skulle ju vara slut den 1 augusti men bland annat
genom att man ej fick tag i lämplig metod misslyckades försöken. De fortsatte
därför fram till den 15 september, då de avbröts. Man hade då i allt
fall kommit till ett något så när resultat. Vad som skedde därefter kände
Grape icke till eftersom Schött icke underrättat Grape om de kompensationsarbeten
han ville ha färdiga. Eftersom Schött behövde dykare för de
arbetena kunde väl även tiden efter den 15 september anses som övning.
Skolan åtager sig nämligen icke ett arbete om det ej är övning samtidigt;
och av personalen enligt skolordern fanns också dykare med. — Vid ett med
Grape inför MO avhållet förhör hävdade MO att IFTEX mom. 27 skulle
äga vitsord i Järflotta-fallet men Grape hävdade tvärtom. De uttalanden i
förhörsprotokollet som gjorts i anslutning härtill var uttryck för MO:s
uppfattning. Grape anser vidare att såväl ett av arméförvaltningen den 7
mars 1966 till chefen för armén avgivet remissyttrande — av innehåll att
bestämmelserna i IFTEX angående bland annat skyddsavstånd gällde för
ifrågavarande förvaring — som chefens för armén eget utlåtande i saken
är felaktiga i och med att man icke tagit hänsyn till att det var fråga om
en övning. Grape vill i det sammanhanget påpeka att bestämmelserna i
IFTEX ännu icke är fullständiga. Däri angivna skyddsavstånd, som icke
är tillämpliga vid övning, gäller dynamit och motsvarande. Grape vet att
avstånden när det gäller sprängdeg kommer att minskas.

Hagberg har bland annat berättat: Han är vid sidan om sin tjänst på
Järflotta gård tillsyningsman för Kronans, d. v. s. kustartilleriets, fort på
ön. Fältarbetsskolan skulle på sommaren 1964 ha sprängningsförsök på
Järflotta och i gengäld skulle man göra vissa arbeten för gårdens räkning.
Det var då först fråga om hur sprängämnena, d. v. s. sprängdegen, skulle
förvaras. Till en början placerades sprängdegen i en potatiskällare, som
ligger nästan vid Hagbergs bostad. Källaren har betongvägg men inner- och
yttertaket är ju av trä. Först hade skolan hand om allt själva. Vaktman -

139

skåpet låg då i tält på Järflotta men det var dock icke någon som gick vakt
vid potatiskällaren. Skulle emellertid någon vilja taga sig in i potatiskällaren
så behövde han ett brytverktyg, ett spett eller en kofot. Den hund, som
fanns på gården, var däremot icke någon vakthund, det var bara en aggressiv
spets, som skällde på alla människor. Troligen i november behövdes
sedan källaren användas för potatis och sprängämnena flyttades därför som
ett provisorium över till smedjan, som icke användes. Smedjan; var ju dock
icke något betryggande förvaringsrum för sprängämnena; då var potatiskällaren
bättre eftersom den dels låg närmare Hagbergs bostad och dels
hade betongvägg nere runt omkring. När det sedan blev för sent att spränga
ville Schött ha bort materielen från smedjan. Om det emellertid skulle bli
mer sprängningar under våren och det därför var onödigt att skicka allt till
Stockholm skulle man försöka att få förvara materielen i ett bergrum, vilket
Hagberg lovade att efterhöra. Schött ringde till Hagberg någon gång i veckan
för att fråga om Hagberg hört något men Hagberg fick aldrig något
konkret besked om man skulle kunna placera materielen i något bergrum.
Sedan kom anmälan om att det fanns sprängämnen på gården,'' vilket vai;
rent löjligt i Hagbergs tycke. Anmälan kom från traktorförarens hushållerska,
eu ung flicka, som var med barn. Hon var nervös och gick och inbillade
sig att sprängämnena skulle tändas på och att gården skulle,flyga i luften,
Själv var Hagberg icke rädd för det, icke ens om det legat massvis med
sprängämnen där. Vid den tidpunkten var det icke heller någon risk för
tjuvar. Sådana hade sommartid förekommit och gjort inbrott i sommarstugor
utefter kusten längre ifrån gården men nu var det ishinder och icke
någon kunde komma till gården annat än med flyg.

Vad sålunda redovisats och övrigt i målet förekommit föranleder häradsrätten
till följande bedömanden.

Potatiskällaren och smedjan har icke varit tjänliga för förvaring av
sprängämnen i allt fall mer än som ett provisorium.

Fråga är då först om fältarbetsskolans verksamhet på Järflotta varit
sådan att det varit befogat att — med utnyttjande av de möjligheter till
lättnader beträffande säkerhetskravet som tid efter annan under mera
fältmässiga lägen nödvändigtvis måste finnas — i samband med verksamheten
uraktlåta att såsom regelmässigt skall ske förvara materielen i .särskilt
konstruerat förrådsrum.

Häradsrätten anser sig i den delen kunna konstatera att under tiden fram
till mitten av september månad 1964 — då Schött tillsammans med underbefäl
och värnpliktiga mera sammanhängande bedrivit försöksverksamhet
på Järflotta — i brist på direktiv och då andra alternativ uppenbarligen
icke stått till buds om verksamheten skulle bedrivas effektivt, ett avsteg
från huvudregeln varit försvarbart; och Schött har såvitt utredningen i
målet giver vid handen därutinnan handlat i enlighet med sin chefs, d. v. s.
Grapes intentioner.

Den härnäst uppkommande frågan är om Schötts dispositioner varit sådana
att han eftersatt de säkerhetskrav som under alla förhållanden alltid
måste iakttagas.

Vad till en början då angår det ämne — sprängdegen — som beroende
på behov tid efter annan i växlande mängder förvarats i potatiskällaren
har häradsrätten särskilt genom Grapes vittnesmål bildat sig den uppfattningen
att sprängämnet i fråga har sådana egenskaper att en förvaring även
i större mängder icke innebär någon påtaglig fara. Det får också av utred -

140

ningen anses framgå att sprängdegen förvarats på sådant sätt i förhållande
till tändningsmedlen att explosionsrisken eliminerats i tillbörlig grad.

Vidkommande säkerhetsmomenten i övrigt må bemärkas att potatiskällaren
varit så placerad i förhållande till de andra byggnaderna på Järflotta
gård att möjligheten för obehöriga personer att närma sig källaren
och där tillägna sig i denna förvarad materiel varit begränsade; vid denna
bedömning kan också fogas påpekandet att potatiskällaren stått under mer
eller mindre omedelbar tillsyn av Hagberg, som i andra sammanhang haft
att fullgöra bevakningsuppgifter för Kronans räkning.

På grund av vad sålunda anförts anser häradsrätten att Schött haft fog
för sitt beslut att under tiden fram till den 15 september i avsaknad av
annat lämpligare utrymme på sätt som skett förvara materielen; och Schött
kan ej heller eljest anses ha brustit i aktsamhet eller iakttagandet av gällande
föreskrifter.

Däremot anser häradsrätten det vara ägnat att ingiva betänkligheter
att Schött, sedan han själv och försökspersonalen i september månad lämnat
ön efter verksamhetens slut enligt skolordern, då kvarlämnat materielen
i potatiskällaren och sedermera också medverkat till att den förflyttats
till den för ändamålet i förhållande till denna källare mindre lämpade smedjan.
Särskilt anmärkningsvärt anser häradsrätten det vara att Schött icke
informerat Grape därom, detta så mycket mera som Schötts tjänstgöring
Upphört och Brodin själv för sin del förklarat sig icke ha krav på ytterligare
k o mpen s ati o n sa r b e ten.

Emellertid bör det räknas Schött till förtjänst att han velat slutföra enligt
hans mening kvarstående arbeten — av Grape bedömda som övningsobjekt
— på grund av avtalet med Brodin.

Med beaktande härav och av vad som ovan sagts om sprängdegens beskaffenhet
samt då smedjans belägenhet i förhållande till den övriga bebyggelsen
på gården gjort att risken för att tillfälliga besökare skulle kunna
komma dit och där uppehålla sig utan att väcka uppmärksamhet hos den
bofasta befolkningen måste bedömas ha minskat i och med att hösten fortskred,
finner häradsrätten — som jämväl beaktar att Schött så snart han
insett att sprängningarna icke skulle kunna slutföras förrän tidigast på
våren vidtagit åtgärder för materielens överflyttande till annan plats —
att Schött icke enligt åklagarens ansvarspåstående ådagalagt sådant, oförstånd
eller sådan oskicklighet att han bör fällas till ansvar i målet ens så vitt
avser sist avsedd tid.

På upptagna skäl skall åklagarens ansvarstalan lämnas utan bifall.

MO fullföljde talan mot häradsrättens dom. MO, som påkallade vittnesförhör
med kustartilleriförsvarschefen B. Larsson, överfuriren, dåmera rustmästaren
Johansson och byråingenjören B. Borgquist, anförde i en den 17
april 1967 dagtecknad vadeinlaga följande.

Häradsrätten har funnit att potatiskällaren och smedjan inte varit tjänliga
för förvaring av sprängämnen ”i allt fall mer än som ett provisorium”.
Om med de citerade orden åsyftats att, säga att byggnaderna skulle kunna
godtagas för förvaring av explosiva varor under den tid varom här är fråga,
dvs. drygt ett halvt år och ännu längre om ej utomstående person gjort
anmälan till mig, synes bedömningen inte stå i överensstämmelse med stad -

141

gandet i 7 § första stycket kungörelsen den 24 maj 1957 med vissa bestämmelser
rörande explosiva varor för försvarets behov m. m. Detta stadgande
innehåller en undantagslös föreskrift om betryggande säkerhet vid förvaring
och handhavande av explosiva varor. Även om de sprängningsförsök som
bedrivits under tiden juli—september 1964 skulle kunna anses som övningar
ehuru ändamålet var metodförsök och inte utbildning, har sålunda
föreskriften skolat iakttagas såväl då sprängningsarbeten pågått som då
personalen åtnjutit fritid eller sådana eljest ej ägt rum. Det är för övrigt
att märka att enligt Schötts och överfuriren Johanssons vid polisförhör
lämnade uppgifter potatiskällaren användes som huvudupplag och att dagsbehovet
för sprängningarna hämtades därifrån och fördes ut till de olika
arbetsplatserna. Härav framgår att jämväl innan sprängningsverksamheten
i mitten av september avslutades potatiskällaren utnyttjades för förvaring
utan direkt samband med sprängningsarbetena.

I anslutning till nyssnämnda bedömning har häradsrätten uttalat att ett
avsteg från »huvudregeln» varit försvarbart. Med hänsyn till förhållandena
är detta uttalande i och för sig anmärkningsvärt. Till stöd för detsamma
har häradsrätten åberopat dels att Schött inte fått direktiv och dels att
andra alternativ uppenbarligen inte stått till buds om verksamheten skulle
bedrivas effektivt. Vilka direktiv som saknats har ej angivits och i betraktande
av ovan omförmälda kungörelseföreskrift och den vägledning som
kunnat inhämtas av eljest utfärdade bestämmelser (IFTEX och Säkl)
torde sådana ej heller ha erfordrats. Att andra alternativ för förvaringen
inte stått till buds är ingalunda uppenbart. Av domen framgår att krigsmakten
har bergrum på Järflotta. Schött har visserligen påstått att han
förgäves sökt få tillgång därtill. Eftersom han vägrat att uppgiva vilka
befattningshavare han i sådant syfte varit i kontakt med, torde dock hans
påstående inte förtjäna tilltro. I vart fall har Schött haft möjlighet att
genom t. ex. sprängämneskistor (se IFTEX mom. 70) åstadkomma en godtagbar
förvaring av måttliga kvantiteter spräng- och tändmedel. Hela den
för sprängningarna beräknade kvantiteten har givetvis ej behövt utföras
till Järflotta på en gång. Häradsrättens i detta sammanhang gjorda konstaterande,
att Schött handlat i enlighet med sin chefs intentioner, synes sakna
relevans, eftersom Schött haft att självständigt svara för förvaringen och
ägt erforderlig kompetens härför. Chefen, överstelöjtnanten Grape, har
emellertid vid förhör inför mig anfört att det sätt, på vilket sprängämnena
förvarats under och efter sprängningsarbetena på Järflotta, inte var tillfredsställande.
Han har därvid även sökt angiva förklaringen till att Schött underlåtit
att på riktigt sätt förvara sprängmedlen. Vad Grape sålunda uppgivit
har antecknats i det vid förhöret förda protokollet och konceptet till detta
har av Grape granskats och av honom gjorda erinringar har beaktats vid
den slutliga utformningen. Under dessa omständigheter bör ej avseende
fästas vid Grapes i häradsrättens dom återgivna vittnesuppgifter i nu ber

142

rörda hänseende; lians påstående om att uttalanden i förhörsprotokollet
var uttryck för min uppfattning utgör ett alltför klumpigt försök till bortförklaring.
■

Beträffande beskaffenheten av ifrågavarande sprängämnesparti får det
väl anses riktigt att, såsom häradsrätten synes mena, sprängdeg är förhållandevis
oöm.- Den klassificeras dock som explosiv vara och är därmed
underkastad åberopade säkerhetsföreskrifter. Dessutom ingick i partiet
även annan explosiv materiel. Vad angår häradsrättens antagande, att
sprängdegen förvarats på sådant sätt i förhållande till tändmedlen att explosionsrisken
eliminerats i tillbörlig grad, må erinras om Johanssons vid
polisförhöret lämnade uppgift att sprängpatroner legat i omedelbar kontakt
med sprängämne. Redan det förhållandet att tändmedel och sprängmedel
förvarats i samma begränsade utrymme innebär emellertid fara i det
att t. ex. eu oförsiktig'' besökare lätt kan rubba den inbördes placeringen
(se IFTEX inom. 80, 81 och 85).

I fråga om säkerheten för att sprängmedlen ej skulle åtkommas av obehöriga
har häradsrätten funnit att potatiskällaren varit så belägen att möjligheterna
för obehöriga att närma sig källaren och där tillägna sig materiel
varit »begränsade» och att inspektören Hagberg utövat en »mer eller mindre
Omedelbar tillsyn». Denna bedömning torde ej kunna innebära att det
föreskrivna kravet på betryggande säkerhet varit uppfyllt.

Vad härefter angår tiden efter det att sprängningsarbetena i september
avslutades bär häradsrätten tydligen ansett att förvaringen inte kunnat
godtagas. Till stöd för att likväl ej finna Schött ha gjort sig skyldig till
tjänstefel i enlighet med åtalet har häradsrätten i första hand anfört att
det borde räknas Schött till förtjänst att han velat slutföra enligt hans mening
kvarstående arbeten. Hur detta kan ha någon betydelse i sammanhanget
är svårförståeligt. Närmast synes det bekräfta att Schött uppsåtligen
och alltså ej oavsiktligt kvarlämnat sprängämnespartiet, trots att
sprängningsarbetena i verkligheten avslutats. Vidare har häradsrätten bedömt
att risken för att sprängmedlen skulle åtkommas av obehöriga minskat
i och med att hösten fortskred. Riktigheten härav måste starkt ifrågasättas
men i Värt fall fanns tydligen, även enligt häradsrättens mening, viss
risk för tillgrepp. Slutligen har häradsrätten åberopat att Schött vidtagit
åtgärder för materielens överflyttande till annan plats. Vilka åtgärder som
därvid åsyftas har ej utsagts i domen. Rätta förhållandet är emellertid att
Schött trots påstötningar från traktorföraren Augustsson inte vidtagit några
verksamma'' åtgärder. Materiel en bortfördes först sedan sprängämnesförvaringen
anmälts hos mig och jag av chefen för Stockholms kustartilleriförsvar
begärt utredning i saken. Däremot har häradsrätten underlåtit att
yttra sig om varför Schött ej ansetts skyldig att jämlikt mom. 35 a) IFTEX
taga samråd ''med sprängämnesinspektionen. I målet är dock upplyst att
inspektionen vid samråd inte skulle ha tillstyrkt förvaringen.

143

Av det anförda framgår enligt min mening att häradsrättens domskäl
inte är bärande. Såvitt jag kunnat finna har ej heller eljest förekommit omständigheter
som rimligen bör leda till ogillande av åtalet. Inte minst med
hänsyn till den utbredning som grova våldsbrott numera har är det angeläget
att det bestämt reageras mot en förvaring av explosiva varor sådan
som den ifrågavarande. Liksom vapen är spräng- och tändmedel mycket
begärliga, och bland sprängmedlen gäller detta i hög grad sprängdeg. Beaktas
måste också att förvaringen skett inom en del av krigsmakten där man
bort kunna förvänta särskild kunnighet och omsorg vid omhänderhavandet
av spräng- och tändmedel. Enligt 1 § i det av Kungl. Maj:t den 18 juni
1958 fastställda reglementet för arméns fältarbetsskola (Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1958 avd. A nr 37) har nämligen skolan till uppgift
att meddela teoretisk och praktisk undervisning i fråga om fältarbeten
vid arméns förband, varjämte vid skolan skall utföras försök.

Svea hovrätt meddelade dom i målet den 28 juni 1968 och dömde därvid,
med ändring av häradsrättens dom, med tillämpning av 2 § andra stycket
disciplinlagen Schött jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och 20 kap. 4 § brottsbalken
för tjänstefel att böta tjugofem dagsböter å trettio kronor.

Domskälen angavs av hovrätten sålunda.

I hovrätten har Schött lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid
häradsrätten.

Grape har — utöver vad han anfört vid häradsrätten — uppgivit: På
hösten 1967 besökte han Järflotta och besåg då potatiskällaren och smedjan.
Han konstaterade, att »det fanns bättre sprängämnesförråd». Varken
potatiskällaren eller smedjan var inbrottssäker.

Hagberg har i allt väsentligt berättat på samma sätt som vid häradsrätten.

Larsson har vittnat: Han har mångårig erfarenhet av sprängämnen och
deras förvaring. Den 25 juni 1964 inkom till kustartilleriförsvaret från fältarbetsskolan
en av Schött undertecknad framställning om förläggningsutrymmen
och förrådslokal på Järflotta. Det uppgavs vidare, att skolan
avsåg att utföra sprängförsök där. Larsson uppfattade ej framställningen
som en begäran om lokaler för förvaring av sprängämnen. Sedan ärendet
föredragits för honom, överlämnade han åt intendenturavdelningen att anskaffa
de begärda utrymmena. Det var inte fråga om förrådslokaler för
sprängämnen. Om så varit fallet, skulle utredning ha erfordrats beträffande
sorten och mängden av sprängämnena i fråga. Larsson har numera fått kännedom
om vad för slags sprängämnen det gällde, och han har på fotografier
sett potatiskällaren och smedjan. Med ledning därav anser han, att sprängämnena
inte förvarats på betryggande sätt; bland annat var lokalerna
inte inbrottssäkra.

Johansson har berättat: Han var närvarande, när sprängämnena i mars
1965 hämtades från Järflotta. Sprängdegen låg inkastad i ett utrymme i en
smedja, och ett antal stridsvagnsminor låg under den. I en trälåda i samma
rum fanns sprängpatroner samt pentyl- och krutstubin. Låset till smedjan
var otillfredsställande.

144

Borgquist har anfört: Under de senaste tio åren har han inom arméförvaltningen
handlagt skyddstekniska frågor rörande sprängämnens transport
och förvaring. Han har tagit del av utredningen i målet och ansluter sig
till arméförvaltningens uttalande, att vid sprängämnenas förvaring i potatiskällaren
och smedjan skyddet mot tredje man och inbrottskyddet ej var
tillfredsställande. Personligen anser han dock ej, att risk förelegat för explosion
under »vanliga förhållanden». Vid brand skulle så kallad massexplosion
ha kunnat äga rum, även om risken därför ej var stor.

Utredningen — särskilt den utfärdade skolordern — ger vid handen, att
sprängningsarbetena under tiden juli—mitten av september 1964 var att
anse som övning. Jämlikt 26 mom. IFTEX skall under övning förvaring
av explosiva varor ske enligt av vederbörande försvarsgrenschef meddelade
bestämmelser. Det är upplyst, att vid ifrågavarande tid särskilda föreskrifter
i nämnda hänseende inte utfärdats av försvarsgrenscheferna. Vid sådant
förhållande har Schött haft att vid handhavandet av sprängämnena iakttaga
bestämmelserna i 7 § kungörelsen den 24 maj 1957 med vissa bestämmelser
rörande explosiva varor för försvarets behov m. m. Sagda paragraf,
som överensstämmer med 10 mom. IFTEX, stadgar, att explosiv vara skall
förvaras och handhavas så, att det föreligger betryggande säkerhet för att
varan ej åtkommes av obehörig eller vållar skada genom antändning eller
explosion.

Under angivna tid var sprängämnena förvarade i potatiskällaren. Av de
i målet ingivna fotografierna, sammanställda med Grapes, Larssons och
Borgquists vittnesmål, framgår att potatiskällaren inte var försedd med
en ur inbrottssynpunkt tillfredsställande låsanordning. Det har därför inte
förelegat betryggande skydd mot att sprängämnena kunde åtkommas av
obehöriga. Risk har även funnits för att sprängämnena — åtkomna av
obehöriga — genom oförsiktigt handhavande skulle kunna vålla skada genom
antändning eller explosion.

Schött har följaktligen visat oförstånd vid förvaringen av sprängämnena
under sagda tid. Därigenom har han åsidosatt sin tjänsteplikt och gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Vad därefter angår sprängämnenas förvaring under tiden mitten av september
1964—mars 1965 i dels potatiskällaren, dels smedjan framgår av
utredningen att sprängningsarbetena avslutats i mitten av september 1964.
Övningen har därmed varit slutförd — något som även skolordern utvisar.
Schött har därför vid sagda tidpunkt bort redovisa kvarvarande sprängämnen
till fältarbetsskolan. Då detta ej skett, har det ålegat honom att tillse,
att sprängämnena förvarades i enlighet med bestämmelserna i 1253 mom.
Säkl och 10, 27, 35 a), 57 och 59 mom. IFTEX. Varken potatiskällaren eller
smedjan uppfyller kraven för förrådsförvaring av explosiva varor enligt
sagda bestämmelser. Schött har följaktligen jämväl härutinnan av oförstånd
åsidosatt sin tjänsteplikt och har därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel.

Schött fullföljde talan mot hovrättens dom med yrkande att bli frikänd
från ansvar i målet.

Kungl. Maj:t fann genom beslut den 25 november 1968 ej skäl att meddela
prövningstillstånd, i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

145

Åtal mot läkare för tjänstefel bestående i underlåtenhet att
besvara i tjänsten mottagna skrivelser

MO:s ämbetsberättelse till 1968 års riksdag innehåller (s. 35) en kortfattad
redogörelse för ett av MO vid Stockholms rådhusrätt anställt åtal
mot en läkare för tjänstefel. Av redogörelsen framgår att målet vid tidpunkten
för färdigställandet av nämnda ämbetsberättelse var beroende på rådhusrättens
prövning. Sedan rådhusrätten numera meddelat dom i målet
och densamma vunnit laga kraft, lämnas här nedan en närmare redogörelse
för målet.

Den 4 mars 1967 innehöll tidningen Norrköpings Tidningar—Östergötlands
Dagblad en artikel under rubriken »Dr Hassler flyttas. Tjänstgöringen
får ändrad karaktär». I artikeln uppgavs bl. a. att dåvarande specialflygläkaren
Ake Hassler vid flygförvaltningens försökscentral i Malmslätt
fått order att flytta från sitt tjänsterum till ett rum i en annan byggnad,
att hans kontakter med centralens medicinska sektion i fortsättningen
om möjligt skulle ske per telefon, att kontakterna med övriga sektioner
starkt begränsats samt att Hassler ej utan tillstånd från chefen för centralen
fick ta kontakter i tjänsteärenden med andra myndigheter.

Med anledning härav infordrade MO upplysningar och yttrande från
chefen för försökscentralen. Den 10 och 28 mars 1967 inkom översten N.
Wachtmeister med yttranden, vari anfördes i huvudsak:

Hassler innehar tjänst som specialflygläkare vid flygvapnets medicinska
undersökningscentral och har av flygöverläkaren placerats i Malmslätt för
att leda undertryckskammarprov på flygande personal. Förutom huvuduppgiften
har Hassler av flygöverläkaren fått i uppdrag att sammanställa
utländska haveriutredningsrutiner. Därjämte har flygöverläkaren medgivit
försökscentralen att taga Hassler i anspråk för visst utvecklingsarbete enligt
anvisningar av chefen för centralens flygmedicinska sektion. Under sin
tjänstgöring har Hassler kritiserat flygvapnets sätt att utreda haverier
och haveritillbud samt har i samband därmed tagit kontakt med enskilda
befattningshavare inom och utom försökscentralen. Detta har väckt irritation.
I syfte att skapa arbetsro för Hassler och övriga befattningshavare
inom försökscentralen vidtog Wachtmeister i början av mars 1967 åtgärder
för att Hasslers kontakter med personal i andra frågor än sådana, som berörde
de honom av flygöverläkaren ålagda arbetsuppgifterna, skulle begränsas.
För att undvika friktionsanledningar på den flygmedicinska sektionen
tilldelades Hassler nytt tjänsterum och uppmanades att om möjligt
sköta kontakterna med medicinska sektionen per telefon. Kontakter med
övriga sektioner inom försökscentralen i frågor som låg vid sidan av ålagda
arbetsuppgifter borde starkt begränsas. Kontakter i tjänsteärenden med
och besök hos andra myndigheter än försökscentralen fick genomföras först
efter hörande av chefen för centralen. Därjämte beslöt Wachtmeister att
sådana rikstelefonsamtal, som visserligen berörde flygvapnets angelägenheter
men inte sammanhängde med Hasslers arbetsuppgifter, skulle be -

146

ställas genom försökscentralens telefonväxel enligt samma regler som gällde
för privata rikstelefonsamtal. Förflyttningen till annat tjänsterum har dock
ej skett då Hassler motsatt sig den.

Sedan MO berett Hassler tillfälle att yttra sig, inkom denne med en den
31 maj 1967 dagtecknad skrift jämte ett flertal bilagor. I skriften anförde
Hassler bl. a. att han betraktade de av Wachtmeister vidtagna åtgärderna
såsom ett led i en serie trakasserier från flygvapnets sida för att förmå honom
att avgå. Som exempel på sådana trakasserier uppgav han att han ej
sedan januari 1966 fått deltaga i kurser eller konferenser och även i övrigt
hindrats från insyn inom sitt tjänstgöringsområde samt att han ej i enlighet
med praxis inom flygläkarkåren tillåtits utföra arbetsuppgifter inom den
civila hälso- och sjukvården, vilket medfört ekonomiska nackdelar för honom.

Med anledning av innehållet i Hasslers skrift anförde Wachtmeister i en
den 9 juni 1967 dagtecknad skrivelse:

Vid tidpunkten för Wachtmeisters åtgärder hade Hassler som huvuduppdrag
att göra en sammanställning ur medicinsk synpunkt av utländska
och svenska rutiner för haveriundersökningar. Detta uppdrag hade Hassler
erhållit den 11 november 1966 men ännu inte slutfört ehuru det var av
mindre omfattning. För att skapa arbetsro för Hassler föreslog Wachtmeister
honom byte av tjänsterum. Hassler var helt införstådd med åtgärden
och sålunda väl även med den ringa olägenheten av några minuters
gångväg mellan de olika byggnaderna. Hasslers placering i flygmedicinska
sektionens byggnad syntes Wachtmeister ej klart motiverad då andra
skäl talade för tillfällig omplacering.

Bland bilagorna till Hasslers ovannämnda skrift fanns en skrivelse från
flygöverläkaren Uno Lundberg till Hassler, daterad den 20 april 1966, samt
två skrivelser från Hassler till Lundberg, daterade den 25 april 1966 och den
25 maj 1967. Beträffande dessa förklarade Hassler i skriften att han skulle
inkomma med komplettering efter den 5 juni 1967.

Skrivelserna var av följande lydelse:

»FS/FÖL 20/4 1966 nr 84.

Specialflygläkare Å. Hassler
F örsökscentralen

Malmslätt

På förekommen anledning får jag erinra om vikten av att läkarinstruktionen
minutiöst följes. Bland annat gäller detta § 3:7 och 10 § lagen om
nykterhets vård.

Stockholm som ovan

Uno Lundberg
Flygöverläkare»

147

»FC/FM 25/4 1966

Flygöverläkare U. Lundberg

Flygvapnet

Stockholm 80

Med anledning av tjänsteskrivelse från FÖL 20/4 1966 nr 84 ställd till
mig personligen får undertecknad meddela, att jag sedan länge äger god
kännedom om angivna paragrafer i läkarinstruktionen och lagen om nykterhetsvård
och även i övrigt äger insikt i gällande lagar och förordningar.
Då jag icke vet med mig ha gjort något som skulle innebära avsteg från
vad som stadgas, är jag tacksam för att med det snaraste erhålla kännedom
om, vad som menas med »på förekommen anledning», vad saken egentligen
gäller samt hur skrivelsen bör av mig uppfattas.

Malmslätt som ovan

Åke LXassler
Specialflygläkare»

»Flygmedicinska Institutionen
Försökscentralen
Malmslätt den 25 maj 1967

Flygöverläkare Uno Lundberg

Flygvapnet

Stockholm 80

Undertecknad anhåller härmed att snarast och senast 5/6 1967 erhålla
svar på min skrivelse i tjänsten till FÖL av den 25 april 1966.

FC som ovan
Åke Hassler
Specialflygläkare»

Den 6 juni 1967 underrättade Hassler skriftligen MO att svar på skrivelsen
den 25 maj 1967 ännu ej kommit honom till handa.

Med anledning härav hemställde MO i skrivelse till Lundberg den 3 juli
1967 om upplysningar och yttrande.

I yttrande, som den 11 juli 1967 inkom till MO, anförde Lundberg att
han icke ur gällande författningar eller instruktioner kunnat utläsa någon
skyldighet för honom att besvara de av Hassler insända skrivelserna samt
att då Lundberg ej heller funnit andra skäl härtill han lagt skrivelserna
ad acta utan vidare åtgärd.

Inom MO-expeditionen upprättades härefter den 12 juli 1967 en promemoria
vari — efter en redogörelse för vad i denna del av ärendet förekommit
— följande anfördes.

1) I 10 § lagen om nykterhetsvård föreskrives bl. a. att läkare, som i sin
verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar alkohol, skall göra

148

anmälan därom hos nykterhetsnämnden, dock att sådan anmälan i vissa
fall må underlåtas. Enligt 3 § 7. allmänna läkarinstruktionen åligger det
varje läkare att i enlighet med vad som stadgas i bl. a. 10 § lagen om nykterhetsvård
göra anmälningar till bl. a. nykterhetsnämnd.

Av härstädes tillgängliga handlingar framgår icke vad som föranlett
Lundberg att erinra Hassler om ifrågavarande anmälningsskyldighet. Även
Hassler synes vara okunnig om anledningen till Lundbergs skrivelse. Upplysningar
i förevarande avseende synes därför böra infordras från Lundberg.

2) Som framgår av ovanstående har Lundberg icke ansett sig behöva
svara på Hasslers skrivelser.

I § 47 regeringsformen föreskrives att ämbetsmännen skola »räcka varandra
handen». Detta grundlagsbud innebär en erinran om en given skyldighet
att i ämbetsgärningen bistå övriga företrädare för allmänna intressen
och att visa dem sedvanlig korrekthet samt gäller såväl överordnade som
underordnade (se Jägersköld, Svensk tjänstemannarätt 11:1 s. 123—124).

I 4 § första stycket allmänna verksstadgan (SFS 1965:600) föreskrives
att myndighet på begäran skall tillhandagå andra myndigheter med de
upplysningar och det biträde som de kan lämna.

Enligt 4 § andra stycket nämnda stadga och det s. k. servicecirkuläret
(SFS 1946:680) föreskrives vidare skyldighet för myndighet att tillhandagå
allmänheten med upplysningar och anvisningar som erfordras för att den
enskilde skall kunna tillvarataga sin rätt (se förslaget till lag om förvaltningsförfarandet,
SOU 1964:27, s. 177 ff).

Inte minst mot bakgrunden av nu återgivna bestämmelser måste det anses
vara en självklar skyldighet för en tjänsteman att besvara av honom
i tjänsten mottagna förfrågningar. Av vad ovan under 1) anförts framgår
att Hassler ej saknat fog för sin framställda förfrågan samt att han avvaktat
svar. Vid dessa förhållanden borde Lundberg snarast ha besvarat Hasslers
ifrågavarande skrivelser. Lundbergs underlåtenhet i detta avseende synes
ha inneburit ett åsidosättande av tjänsteplikt och kunna medföra ansvar
för tjänstefel (se MO:s ämbetsberättelse 1952 s. 127 och 1965 s. 80). Förutom
de olägenheter Lundbergs förfarande medfört för Hassler, synes detta
ha förorsakat en viss fördröjning av ifrågavarande ärendes handläggning.

Efter remiss inkom den 17 augusti 1967 en skrivelse från chefen för flygvapnet
generallöjtnanten L. Thunberg, vartill fogats yttrande från Lundberg.

Lundberg uppgav: MO:s skrivelse grundas på en anmälan från Hassler,
som numera på egen begäran erhållit avsked från flygvapnet. Skrivelsen
innebär att Lundberg av MO är misstänkt för brott bestående i åsidosättande
av tjänsteplikt. Formerna för den utredning som skall ske vid sådan
misstanke av åklagare föreskrives i rättegångsbalken jämte följ dförfattningar.
Lundberg anser sig icke böra föregripa en sådan utredning genom
att yttra sig i saken i annan ordning.

Thunberg anförde:

Nämnda skrivelser från Hassler är ställda till Lundberg. De har registrerats
som inkommande handlingar vid flygöverläkarens expedition. Skrivelserna
har blivit kända av chefen för flygstaben först genom MO:s skrivelse.
Lundbergs skrivelse den 20 april 1966 nr 84 har enligt vad Lundberg för -

149

klarat för Thunberg tillställts Hassler som följd av dennes aktivitet och uttalanden.
Den bör betraktas som en överordnad läkares anvisning och påminnelse
beträffande den medicinska verksamheten. Det förhållande som
aktualiserat Lundbergs nämnda skrivelse har Thunberg icke eftersport.
Ärenden av denna art ligger enligt tjänstereglementet för krigsmakten kap.
21 utanför militär chefs ansvarsområde.

Efter förfrågan från Lundberg meddelade MO honom härefter att han
var misstänkt för tjänstefel samt kallade honom till förhör å MO-expeditionen
den 20 september 1967.

^ Jd förhöret, under vilket advokaten Carl Patric Ossbahr närvar såsom
försvarare, uppgav Lundberg till en början:

I uttalanden till pressen, vilka bl. a. publicerades i tidningen Aftonbladet
den 19 mars 1966, hade Hassler uppgivit att han kände namn och adress
på en flygförare, vilken drack 25 centiliter alkohol om dagen, samt att han
äyen kände till andra flygförare, som missbrukade alkohol. Ehuru Hassler
ej härigenom formellt åsidosatt bestämmelsen i läkarinstruktionen om tystnadsplikt
ansag Lundberg dessa uttalanden olämpliga. Därest uppgifterna
var riktiga borde Hassler ha handlagt frågan i enlighet med läkarinstruktionen
eller i vart fall ha anmält förhållandet till Lundberg. På grund av Hasslers
handlande och med hänsyn till att denne ej på lång tid haft att syssla
med socialmedicin ansåg sig Lundberg ha anledning tro att Hassler ej kände
till innehållet i lagen om nykterhetsvård och läkarinstruktionen. Skrivelsen
lrän Lundberg till Hassler den 20 april 1966 utgjorde en anmodan till denne
att ta del av nämnda författningar. Lundberg ville därigenom förhindra att
Hassler i fortsättningen skulle yttra sig pa sätt som skett. Skrivelsen avsåg
däiemot mte att anmoda Hassler att anmäla förhållandet till nykterhetsnämnd,
en anmodan som Lundberg inte kunde ge enär han ej kände till sakförhållandena.
Att skrivelsen var föranledd av tidningsartiklarna och gällde
innehållet i dessa borde Hassler ha förstått trots att endast uttrycket »på
förekommen anledning» använts. Vidare borde Hassler ha insett att skrivelsen
skulle uppfattas endast som en anmodan från överordnad. Med hänsyn
härtill ansåg Lundberg att Hasslers begäran den 25 april 1966 om förklaring
var opåkallad och att anledning att besvara den ej fanns. Ej heller
var Lundberg enligt lag eller annan författning skyldig att besvara skrivelsen.
Vad beträffar Hasslers skrivelse den 25 maj 1 967 hade något nytt ej
inträffat och Lundberg förstod ej vad som var orsaken till skrivelsen. Han
såg sig därför ej föranlåten att besvara den. Ej heller fann han skäl meddela
Hassler att skrivelsen den 25 april 1966 lagts ad acta. Lundberg är
fortfarande av den uppfattningen att anledning eller skyldighet saknades
för honom att besvara skrivelserna. Han tror att Hassler möjligen endast
försökte irritera honom med dessa.

Efter ett avbrott i förhöret för enskilt samtal mellan Ossbahr och Lundberg
fortsatte Lundberg:

Han medger nu att uttrycket »på förekommen anledning» var oklart och
att Hassler möjligen kan ha varit okunnig om vad därmed åsyftades. Det
var därför olämpligt av Lundberg att inte besvara Hasslers skrivelser, i synneihet
den senare. Lundberg kan däremot ej uttala sig i frågan huruvida
hans underlåtenhet i detta avseende inneburit tjänstefel.

150

Sedan Lundberg beretts tillfälle taga del av förhörsprotokollet i koncept
förklarade han sig inte ha andra invändningar mot protokollets avfattning
än att de två sista meningarna borde ha följande lydelse: Lundberg hade
därför lämpligen bort besvara Hasslers skrivelser, i synnerhet den senare,
och hans underlåtenhet att göra så vore därför olämplig. Lundberg kan
däremot ej medgiva att denna hans underlåtenhet inneburit tjänstefel.

Med anledning av Lundbergs uppgifter ma här lämnas följande icdogörelse
för vissa omständigheter vilka framkommit vid utredning i ett av
Hassler hos MO den 25 januari 1966 anhängiggjort ärende.

Hassler anförde klagomål över att han den 25 januari 1960 varit uppkallad
till Lundberg och därvid blivit ombedd att taga avsked från sm tjänst
vid flygvapnet. Hassler ansåg att bakgrunden härtill var vissa av honom
påtalade missförhållanden av bl. a. medicinsk natur som vidlådit de utredningar
flygvapnet företagit vid haverier och haveritillbud. Harover. hord
förklarade Lundberg att Hassler vid sammanträffandet den 25 januari vagrat
att till Lundberg lämna ut det material han hade som stöd för små påståenden
om missförhållanden och att Lundberg framhållit att, om Hasslei
ej var villig att samarbeta i samma utsträckning som övriga inom flygvapnet
med forskning sysselsatta läkare, enda utvägen syntes vara att Hassler
lämnade flygvapnet och gick över till civil verksamhet.

Den 14 februari 1966 höll MO förhör med Hassler, som bl. a. uppgav: Den
18 januari 1966 hölls ett sammanträde hos Lundberg, vid vilket Hassler,
specialflygläkarna A. Frykholm och L. Laurell samt några andra kolleger
var närvarande. Därvid föredrogs av Hassler framförda kritiska synpunktei
på flygvapnets haveriutredningar. I anslutning till föredragningen nämnde
Frykholm att på en av flygvapnets flottiljer fanns en officer som dracK 2o
centiliter alkohol dagligen och ändå flög utmärkt. Hassler gjorde gällande
att denne officer utgjorde en flygsäkerhetsrisk och ifrågasatte om ej Lundberg
omedelbart borde ingripa. Lundberg svarade att han ej avsåg att göra
detta enär flygförarna då skulle mista förtroendet för flyglakarna. Liter
föredragningen hade Hassler ett kort enskilt samtal med Lundberg röi ande
bl. a. den nyss nämnda officerens alkoholförtäring. Lundberg hade ej tid
att närmare diskutera saken.

Efter hemställan från MO inkom den 25 april 1966 yttrande från chefen
för flygvapnet, vartill fogats bl. a. yttranden från Lundberg, Frykhoun, docenterna
B. C. R. Strömblad och A. Åström samt Laurell, vilka samtliga
deltagit i sammanträdet den 18 januari 1966.

Lundberg anförde i sitt yttrande: Något protokoll fördes inte vid sammanträdet,
varför Lundberg har svårt att erinra sig exakta ordalydelser.
Lundberg känner ej till någon officer med en daglig alkoholkonsumtion av
25 centiliter och kan ej erinra sig att Frykholm fällt det av Hassler patalade
yttrandet. I samband med diskussion om alkoholprov och förbränmngshasti°’heten
av alkohol i kroppen kan dock siffror ha nämnts. Lundberg kan
ej°heller minnas att han vid detta tillfälle fällt ett yttrande av innebörd att
han ej ville ingripa enär flygförarna då skulle mista förtroendet för flvg a

Frykholm uppgav att Hasslers påstående om vad Frykholm sagt vid
sammanträdet inte var riktigt samt att han ej kunde erinra sig att Lundberg
yttrat sig som Hassler påstått, i vart fall icke i samband med diskus -

sion om alkoholproblem vid flygning. Frykholm medgav emellertid att han
under diskussionen som exempel anfört en del avsiktligt tillspetsade fallbeskrivningar.

Strömblad anförde: Vid sammanträdet var diskussionen livlig. Det gavs
och togs argument. Under diskussionen om eventuellt alkoholprov skulle
tagas på flygande personal utan föregående varning framfördes synpunkter
att alkoholprov av denna typ inte kunde med säkerhet fånga in alkoholmissbruk.
Sannolikt i samband med denna debatt spetsade Frykholm till
diskussionen genom att nämna att det fanns en individ som under vissa
perioder kunde förtära avsevärda kvantiteter alkohol relativt regelbundet
och vilken individ han inte ville karaktärisera som en dålig pilot. Det är
omöjligt att minnas vilken kvantitet alkohol per dag som nämndes i sammanhanget.
Detta sannolikt på grund av att yttrandet av Strömblad uppfattades
som ett debattinlägg avsett att verka provocerande i diskussionen.
Denna uppfattning skulle han sannolikt fått vem som än hade fällt yttrandet,
men speciellt med hänsyn till andra debatter med Frykholm är denna
valör av yttrandet helt ldar för Strömblad. Yttrandet diskuterades av Hassler
och Strömblad senare på dagen under hemfärden i Hasslers bil. De var
båda av den uppfattningen att inlägget kanske var mindre väl valt, men
de var även överens om att inlägget var en typisk tillspetsning av ett argument
i en diskussion. Yttrandet om att flygande personal skulle mista förtroendet
för flygläkarna fälldes vid behandlingen av frågan om alkoholprov
kunde tagas på flygande personal under förevändning av annan undersökning.
Lundberg reagerade starkt mot ett sådant förfarande vilket kunde
leda till att flygande personal miste förtroendet för flygläkarna.

Åström uppgav att han ej kunde erinra sig att Frykholm yttrat sig som
Hassler påstått samt att Lundbergs uttalande skedde i samband med diskussion
om ett förslag av Hassler att blodprov skulle tagas på vissa divisioners
flygförare en måndagsmorgon före flygning.

Laurell uppgav att han varit närvarande vid sammanträdet endast eu
timme samt att Frykholm därvid icke gjort det påstådda uttalandet. Däremot
hade Lundberg i samband med diskussion om generell blodprovstagning
yttrat att flygarna då skulle mista förtroendet för flygläkarna.

Chefen för flygvapnet anförde i sitt yttrande att Hassler syntes ha missförstått
eller missuppfattat vissa yttranden i en diskussion om den flygande
personalens alkoholvanor samt att med hänsyn till tjänstgöringsförhållanden
och andra omständigheter det syntes orimligt att en person med sådan
alkoholförtäring som angivits skulle kunna föra ett modernt krigsflygplan.

Sedan Hassler beretts tillfälle att inkomma med påminnelser, anförde han
i skrift till MO den 11 maj 1966 bl. a. följande: Efter den 25 januari 1966
hade kontakt tagits med honom endast genom Lundbergs skrivelse den 20
april 1966 nr 84. Hassler hade ännu den 10 maj ej erhållit svar på eu begäran
om förklaring till denna skrivelse. Eftersom det däri angavs att Hassler
gått miste om något väsentligt i alkoholfrågan eller handlat i strid mot
givna bestämmelser på detta område, hade det funnits anledning att låta
honom bevista en i Båstad avhållen konferens för att han skulle inhämta
kunskaper i detta avseende. Hassler har icke tillmätt Frykholms uttalande
om den s. k. »25 centiliters mannen» någon betydelse, vilket framgår av
att han ej självmant tagit upp frågan utan endast nämnt den sedan han av
MO vid förhör anmodats redogöra för sammanträdet hos Lundberg den 18
januari 1966. Hassler kommer väl ihåg hur de väsentliga replikerna fälldes.

152

I något sammanhang sade Frykholm ungefär: »Ja, men på F 00 (flottiljens
nummer) finns ju NN (grad och namn) som tidvis dagligen konsumerar
25 centiliter starksprit. Vad vill Du man skall göra åt det, Hassler?» På
Hasslers förfrågan om Frykholm menade allvar svarade denne jakande.
Flassler anser det osannolikt att han samtidigt skulle ha missuppfattat
flottilj nummer, grad, namn och sifferuppgift. Eftersom Frykholm ofta dramatiserar
eller spetsar till sina uttalanden bedömde Hassler icke uttalandet
som betydelsefullt. Hasslers personliga kännedom om alkoholmissbruk i
samband med flygning gör dock att han anser Frykholms yttrande efter
viss revidering kunna vara i överensstämmelse med verkliga förhållanden.

Såvitt framgår av tidningsurklipp förvarade i akten till ifragavarande
ärende innehöll tidningarna under tiden den 16—21 mars 1966 redogörelser
för Hasslers uttalanden om »25 centiliters mannen» och intervjuer med
olika befattningshavare inom flygvapnet. Under tiden den 23—25 april
1966 lämnades i tidningarna redogörelser för flygvapenchefens remissvar
och i samband därmed en rekapitulation för vad som tilldragit sig i ärendet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde MO i en den 1 december 1967 dagtecknad åtalsinstruktion följande.

Av utredningen framgår följande. Sedan flygöverläkaren Lundberg genom
skrivelse den 20 april 1966 till specialflygläkaren Hassler »på förekommen
anledning» erinrat om vikten av att läkarinstruktionen minutiöst följes,
bl. a. i fråga om läkares skyldighet att anmäla alkoholmissbrukare till nykterhetsnämnd,
begärde Hassler i skrivelse den 25 april 1966 till Lundberg
närmare upplysningar om innebörden av dennes skrivelse. Lundberg besvarade
ej Hasslers skrivelse utan lade den ad acta. I ny skrivelse till Lundberg
den 25 maj 1967 anhöll Hassler att senast den 5 juni 1967 få svar på sin
föregående skrivelse. Även den sist mottagna skrivelsen lädes av Lundberg
ad acta utan vidare åtgärd.

Lundberg har ursprungligen i ärendet förklarat att han inte hade skyldighet
att besvara Flasslers skrivelser. Sedermera har han medgivit att det
var olämpligt av honom att lämna skrivelserna utan svar. Med hänsyn
till vad som därefter förekommit i nu berörda hänseende synes Lundbergs
slutliga ståndpunkt vara att besvarandet av Hasslers skrivelser inte ålegat
Lundberg som en skyldighet utan utgjort en lämplighetsfråga.

En sådan uppfattning kan inte vara riktig. Det vore mer än egendomligt
om en för den enskildes rättssäkerhet så fundamental omständighet som
rättigheten att få upplysningar i egen sak skulle vara beroende av en tillfrågad
tjänstemans gottfinnande. Såsom i den inom MO-expeditionen den
12 juli 1967 upprättade promemorian framhållits måste det inte minst
mot bakgrunden av grundlags budet om att ämbetsmännen skall »räcka
varandra handen» och andra likartade bestämmelser anses som en självklar
skyldighet för en tjänsteman att besvara hos honom gjorda förfrågningar.
Enligt 20 kap. 4 § brottsbalken åligger det en ämbetsman att iakttaga
ej blott uttryckliga föreskrifter utan även vad som följer av tjänstens

153

beskaffenhet. Det torde sålunda vara ställt utom tvivel att den som är underkastad
ämbetsansvar i princip har tjänsteplikt att besvara en i tjänsten
mottagen skrivelse på vilken avsändaren kan antagas vänta svar. Sådana
särskilda omständigheter kan dock föreligga att besvarande inte rimligen
kan påfordras och bör då kunna underlåtas.

Någon undantagssituation av sist antytt slag har inte förelegat i förevarande
fall. Innehållet i Lundbergs och Hasslers skrivelser visar tydligt
att Lundberg haft skäl att lämna Hassler det närmare besked som denne
begärt. Lundberg har också medgivit att uttrycket »på förekommen anledning»
var oklart, att Hassler möjligen kan ha varit okunnig om vad därmed
åsyftades samt att Lundbergs underlåtenhet att besvara Hasslers skrivelser,
i synnerhet den senare, var olämplig.

Vid nu angivna förhållanden finner jag att Lundberg genom underlåtenheten
att besvara Hasslers skrivelser gjort sig skyldig till tjänstefel. Även
om detta fel kan te sig bagatellartat, är det från principiell synpunkt av
allvarlig beskaffenhet. Härtill kommer att omständigheterna i vissa avseenden
synes märkliga.

Lundberg har sålunda uppgivit att hans skrivelse den 20 april 1966 föranletts
av att Hassler i pressen gjort uttalanden om flygförares missbruk
av alkohol och att han genom skrivelsen ville förhindra att Hassler i fortsättningen
skulle yttra sig på sätt som skett. Förutom att berörda uttalanden
gjorts ungefär en månad innan skrivelsen avsändes, är emellertid att
märka att det jämlikt 1 kap. 1 § och 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
står envar fritt att lämna meddelanden till pressen även om han har tystnadsplikt
enligt instruktion eller annan i administrativ väg utfärdad författning.
Lundberg har sålunda saknat rätt att avlåta skrivelsen i angivna
syfte. I verkligheten innehåller ej heller skrivelsen något som visar att detta
varit meningen. Närmast ger skrivelsen intryck av att utgöra en erinran
om Hasslers skyldighet som läkare att anmäla alkoholmissbrukare till nykterhetsnämnd.
Såvitt veterligt har Hassler dock ej gjort gällande att alkoholmissbruk
av sådan art förekommit, och Lundberg har förnekat att han
avsett att anmoda Hassler att göra sådan anmälan.

Med hänsyn härtill framstår det såsom oklart vilken avsikt Lundberg
hade med skrivelsen. Uppenbarligen förelåg emellertid vid tiden för avsändandet
ett motsatsförhållande mellan Lundberg och Hassler. Den sistnämnde
synes ha uppfattat skrivelsen såsom ett led i de trakasserier han ansett
sig vara utsatt för från flygvapnets sida. Att Lundberg innan han medgivit
det olämpliga i att ej besvara Hasslers skrivelser sagt sig tro att dessa utgjort
försök att irritera honom, visar att han inte stått främmande för att
motsatsförhållandet resulterat i ovärdiga handlingar.

Under dessa förhållanden kan det inte uteslutas att Lundbergs underlåtenhet
att besvara Hasslers skrivelser haft bevekelsegrunder som han
inte velat uppgiva. Uppmärksammas bör att Lundberg trots två remisser

154

från mig inte lämnat något närmare yttrande i saken förrän han blivit muntligen
hörd och alltjämt inte torde ha givit Hassler det av honom begärda
beskedet.

Enligt 4 § instruktionen för riksdagens ombudsmän må ombudsman, om
han finner någon ha felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, låta
bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad eljest förekommit
i saken. Såvitt jag kan finna är detta villkor för åtalseftergift ej uppfyllt i
förevarande fall, och jag anser därför att vad Lundberg låtit komma sig
till last inte kan undgå beivran.

I enlighet med det anförda skall åtal mot Lundberg väckas vid Stockholms
rådhusrätt jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för det han av oförstånd
eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt att besvara Hasslers skrivelser
den 25 april 1966 och den 25 maj 1967 och sålunda gjort sig skyldig till
tjänstefel.

Vad angår ärendet i övrigt är utrett att översten Wachtmeister såsom
chef för försökscentralen i början av mars 1967 vidtagit åtgärder för att
vissa kontakter med andra befattningshavare från Hasslers sida skulle begränsas.
Bland annat tilldelades Hassler nytt tjänsterum i annan byggnad
än den som disponerades av centralens medicinska sektion med uppmaning
att om möjligt sköta kontakterna med sektionen per telefon, samt föreskrevs
att kontakter med andra myndigheter fick genomföras först efter hörande
av chefen för försökscentralen.

Som en helhet betraktade synes Wachtmeisters åtgärder ha inneburit
försök att isolera Hassler och måste uppenbarligen betecknas som exceptionella,
i vart fall då fråga är om en tjänsteman i Hasslers ställning. Inte
utan fog har också vad som förekommit av Hassler uppfattats som trakasserande.

Wachtmeister har uppgivit att hans syfte varit att skapa arbetsro för
Hassler och övriga befattningshavare inom försökscentralen. I ärendet förekomna
omständigheter kan ej anses vederlägga denna uppgift. Ehuru ifrågavarande
begränsningar i Hasslers handlingsfrihet enligt min mening var
olämpliga även med nämnda syfte, företager jag därför ej vidare åtgärd i
denna del av ärendet.

MO uppdrog åt byrådirektören vid MO-expeditionen H. Regner att i enlighet
med sålunda meddelad åtalsinstruktion väcka och utföra åtal mot
Lundberg.

* *

Regner påstod vid Stockholms rådhusrätt ansvar å Lundberg i enlighet
med åtalsinstruktionen.

155

Rådhusrätten meddelade dom i målet den 27 mars 1968 och lämnade därvid
åtalet utan bifall.

Domskälen angavs av rådhusrätten sålunda.

Lundberg har vitsordat, att han ej besvarat något av Hasslers båda brev,
men han har sagt sig ej kunna medgiva att hans underlåtenhet härutinnan
skulle innefatta tjänstefel.

Till utveckling av sin talan har Lundberg anfört bl. a. följande: Under
år 1965 inträffade en kollision mellan två militärflygplan. Hassler fick till
en början deltaga såsom elev i den haverikommission som tillsattes. Som
det visade sig att Hassler genom sitt handlande störde utredningsarbetet,
kallade Lundberg till sig Hassler och sade till honom liksom Lundberg tidigare
sagt till en del andra unga och oerfarna, Lundberg underställda läkare
att för Hassler gällde samma regler för hans förhållande i tjänsten som för
»oss andra» tjänstemän och — sedan Hassler opponerat sig — att om
Hassler ej ville finna sig i och följa dessa regler, han hellre borde söka sig
till sådant arbete som bättre lämpade sig för honom och de åsikter han hade
om vad som hörde till tjänsten. I en tidningsintervju införd i Aftonbladet
den 19 mars 1966 uttalade Hassler bl. a., att han visste att det förekom
sprit i samband med flygning och att han därvid ej enbart tänkte på den
s.k. 25-centilitersflygaren, som han kunde ange med namn och flottilj.
Lundberg var vid denna tidpunkt sysselsatt med att uppgöra vissa sammanställningar
med anledning av anmälningar från Hassler. Då arbetet var
slutfört överlämnades resultatet den 19 april 1966 till chefen för flygvapnet.
Påföljande dag skrev Lundberg den i stämningsansökan omnämnda skrivelsen
till Hassler. Denne arbetade då vid flygvapnets försökscentral i Linköping,
där speciella prov på flygande personal genomfördes. Detta innebar
att Hassler som läkare kom i kontakt med en mycket stor del av den flygande
personalen, som i samband med upptagande av den s. k. anamnesen
fick lämna detaljerade uppgifter om personliga förhållanden. Med tanke på
tidningsartikelns innehåll föreföll det därför Lundberg ej uteslutet att Hassler
i tjänsten av flygare fått sådana uppgifter som kunde vara underlag för
påståendena i artikeln. Eftersom Lundberg då hade anledning att betrakta
Hassler som ung och oerfaren och Hassler dessutom visat prov på ej särskilt
välutvecklat omdöme samt det under den gångna månaden ej inkommit
någon rapport till Lundberg från Hassler om åtgärd mot sådan flygare som
åsyftades i artikeln, ansåg Lundberg det vara hans skyldighet i egenskap
av chef att erinra Hassler om gällande bestämmelser i hithörande delar, om
det nu var så att Hassler kände till något sådant fall som avsågs i tidningsartikeln.
Något annat syfte hade Lundberg ej med skrivelsen. Lundberg
hade således ej avsett att söka få Hassler att handla i någon bestämd riktning
eller att lägga någon hämsko på hans yttrandefrihet. För att underlätta
saken för Hassler angav Lundberg de bestämmelser som var särskilt viktiga.

156

I sm tjänst hade Lundberg vid denna tid ofta haft att göra med unga läkare,
och det hade av och till hänt att Lundberg givit sådana läkare råd
och anvisningar. Ingen av dem före Hassler hade emellertid funnit dylika
råd och anvisningar vara lämpade för publicering i pressen. När Lundberg
avfattade skrivelsen utgick han från att Hassler, som ju avlagt med. lic.-examen, utan svårighet skulle förstå skriftliga meddelanden. Lundberg ville
garna medgiva, att om han da haft den erfarenhet om Hassler han nu har,
skulle han ej i sitt brev ha skrivit »pa förekommen anledning» utan lämpligen
direkt hänvisat till Hasslers uttalanden i tidningsartikeln, men han
räknade da ej med att en dylik formulering skulle vara behövlig utan utgick
från att Hassler utan vidare skulle förstå vad Lundberg syftade
på. När sedan Hasslers första skrivelse kommit Lundberg tillhanda lät han
lägga den ad acta utan att lämna Hassler något meddelande. I avsikt att
få klaihet i om Lundberg var skyldig att besvara alla skrivelser som kom
honom tillhanda oavsett deras art och innehåll gick Lundberg emellertid
dessförinnan genom de bestämmelser och instruktioner som han kände till,
och han råaförde sig även med en av flygvapnets ämbetsjurister. Någon
sådan föreskrift stod ej att finna. Skrivelsen lades således ad acta först efter
noggrant övervägande. Tjänsteskrivelser borde givetvis i princip besvaras
när svar var påkallat. Även om Lundberg numera funnit att det varit lämpligare
om han besvarat breven kunde Lundberg dock ej medgiva att ett
svar vant sa pakallat att hans underlåtenhet vore att anse som tjänstefel.
Härvidlag ville Lundberg särskilt framhålla följande: I Hasslers svarsskrivelse
säges att Hassler hade god kännedom om de bestämmelser Lundberg
angivit och att Hassler även i övrigt hade insikt i gällande lagar och förordningar.
Därmed var syftet nått med Lundbergs skrivelse; något vidare
ordande i saken var således ej behövligt. Hasslers frågor om vad som menades
med »På förekommen anledning» och vad saken egentligen gällde
kunde ej gärna ge uttryck för annat än låtsad okunnighet, eftersom Hassler
rimligen måste vara medveten om innehållet i den omnämnda tidningsintervjun
i Aftonbladet. Detta framginge också av den intervju med Hassler
som införts i Arbetet den 23 april 1966. Hasslers tredje fråga nämligen hur
skiivelsen borde uppfattas av honom syntes också helt onödig. Såsom
nämnts hade Lundberg intrycket av Hassler som en intelligent person och
under sådana förhållanden borde Hassler knappast kunna uppfatta Lundbergs
skrivelse på annat sätt än som en erinran om förefintligheten av vissa
bestämmelser, för den händelse Hassler ej skulle känna till dem. Då Lundberg
såsom han såg saken således uppfattade Hasslers skrivelse som ej seriöst
menad, saknade han skäl att besvara den. Att denna Lundbergs uppfattning
var riktig bestyrktes av Hasslers ringaktande uttalande i intervjun
för Arbetet den 23 april 1966, att han ej visste om han skulle skratta eller
gråta över Lundbergs brev. Ytterligare stöd för uppfattningen att Hasslers
skrivelse ej var allvarligt menad stod att finna i den omständigheten att

157

det dröjt mer an ett år innan Hassler på nytt förde sin skrivelse på tal, nämligen
genom brevet av den 25 maj 1967. Under mellantiden hade Lundberg
mottagit och besvarat ett flertal tjänsteskrivelser från Hassler och vid ett
tillfälle i slutet av augusti 1966 hade båda närvarit vid invigning och demonstration
under cirka sex timmar av en klimatkammare på försökscentralens
flygmedicinska institution. Varken vid detta tillfälle eller i någon av
de nämnda tjänsteskrivelserna hade Hassler berört Lundbergs brev av den
20 april 1966. Även Hasslers uppträdande i andra sammanhang med exempelvis
ett stort antal obefogade anmälningar mot tjänstemän inom flygvapnet
hade medverkat till Lundbergs beslut att ej besvara Hasslers skrivelser.
Mot bakgrund av vad som numera blivit känt kunde det såsom
nämnts givetvis sägas, att det varit klokt och lämpligt att besvara Hasslers
brev, men från detta konstaterande till påståendet att det här gällde en
skyldighet eller tjänsteplikt för Lundberg vore det ett rätt stort steg.

Övervägandet av vad i målet förekommit föranleder rådhusrätten till
följande bedömning. Det får bl. a. med hänsyn till intresset av korrekthet
vid behandling av tjänsteärenden anses ligga i sakens beskaffenhet att
tjänsteskrivelser till överordnad regelmässigt skall besvaras och att undantag
bör få förekomma endast då påtagliga skäl föreligger. Kraven på dylika
skäl bör i allmänhet ställas högre då såsom förhållandet synes vara i detta
fall besvarandet ej medför någon egentlig tidsutdräkt eller omgång. Vid
beaktande av dessa synpunkter är de skäl Lundberg åberopat för sin underlåtenhet
att besvara Hasslers brev ej tillräckligt bärande. Lundberg har således
enligt rådhusrättens mening haft att på grund av sin tjänst besvara
breven. Emellertid kan vid värdering av det förelupna felet ej bortses
fi ån de omständigheter Lundberg åberopat till stöd för sin uppfattning, och
hänsynstagande till bl. a. sådana omständigheter medför att Lundbergs
underlåtenhet ej kan anses vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar.

JO Henkow anförde härefter i beslut den 4 april 1968, att då rådhusrätten
i sin dom förklarat att fel förelupit genom att Lundberg inte fullgjort skyldighet
att besvara Hasslers skrivelser, han ej fann skäl att vidtaga vidare
åtgärd i ärendet. Rådhusrättens dom vann alltså laga kraft.

Fråga huruvida militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter
för tillgodoseende av civila intressen

I skrift till MO den 18 maj 1967 anförde flygcliefen vid Aktiebolaget
Norrlandsflyg Knut Hedström: Bolaget bedriver bruksflyg i huvudsakligen
Ovre Norrland och dess luftflotta består av bl. a. en helikopter. Inköpet
av helikoptern har till större delen finansierats med statligt lån. Förutsätt -

158

ningen för att bolaget skall kunna fullgöra sin aterbetalningsskyldighet
gentemot statsverket är att den för bolaget beräknade sysselsättningen kan
vidmakthållas. Under det gångna året har emellertid arméns helikopterskola
i Boden i ökad omfattning börjat anlitas för transportarbeten åt såväl
statsverket som enskilda företag och organisationer. Sålunda har skolan
anlitats av Svenska turistföreningen, domänstyrelsen, statens vattenfallsverk
och Fjällkedjans hotell AB. Skolans åtaganden i allmänna marknaden
har börjat hota bolagets existensmöjligheter. På grund härav hemställer
Hedström om utredning av det berättigade i att skolan atager sig uppdrag
som inte utförs för statsverkets räkning eller som inte är av sadan art att
de kan hänföras till skolans utbildningsprogram.

I ärendet inhämtades yttranden från tjänstförrättande chefen för helikopterskolan,
kaptenen O. Esbjörnsson, artilleriinspektören, översten W.
Lundqvist, samt chefen för armén. Vid sistnämnda yttrande var fogade
en skrivelse från chefen för arméstabens flygavdelning, majoren G. Hasselrot,
vissa beslut angående helikoptertransporter samt ett yttrande till Konungen
av luftfartsstyrelsen.

Av den sålunda föreliggande utredningen inhämtades följande. Den 13
mars 1965 beslöt Lundqvist på uppdrag av chefen för armén att under helikopterskolans
fjällflygutbildning i Abisko transport av byggnadsmateriel
fick utföras som särskild övning. Transporten avsåg balkar till turistföreningens
liftbygge på Nuolja och tog omkring 24 flygtimmar i anspråk. Kostnaderna
bestreds av helikopterskolan. Enligt uppgift från Aktiebolaget
Lapplandsflyg kunde detta bolag ej åtaga sig så tunga transporter som
denna. Balkarna kunde ej heller framföras till Nuolja markledes. Den 25
maj 1965 medgav Hasselrot på uppdrag av arméchefen att helikopterskolan
som övning fick transportera omkring 75 ton materiel för domänstyrelsen
i Padjelanta nationalpark under tiden omkring den 9—18 juni 1965.
Kostnaderna för traktamenten och eventuell övertid skulle bestridas av
domänstyrelsen. Sedan luftfartsstyrelsen förklarat sig ej vilja motsätta sig
transporterna för turistföreningen och domänstyrelsen, besvärade sig Flygföretagens
riksförbund häröver. Genom beslut den 29 april 1965 fann Kungl.
Maj :t riksförbundets framställningar inte föranleda annan åtgärd än att avskrift
av luftfartsstyrelsens utlåtanden i målet skulle tillställas riksförbundet.
— Den 25 maj 1965 medgav Hasselrot vidare helikopterskolan att som
övning utföra transporter för geografiska institutionen vid Stockholms
universitet samt att i samband därmed även transportera materiel till Pårteglaciären
för Vetenskapsakademin. — Enligt beslut av Hasselrot den 13
april 1966 skulle helikopterskolan under tiden den 6—11 juni eller den 13—
18 juni 1966 som övning transportera materiel för domänstyrelsen i Padjelanta
nationalpark. Kostnaderna för övertid skulle bestridas av domänstyrelsen
och i övrigt av helikopterskolan. — På begäran av domänstyrelsen
medgav Hasselrot vidare den 7 februari 1967 att helikopterskolan utförde

159

transport av omkring 70 ton materiel huvudsakligen avsett till en fjällstuga
i Padjelanta. Transportmedelavståndet var 9 mil. Flygkostnaderna skulle
bestridas av armén samt kostnaderna för traktamenten och övertid av domänstyrelsen.
— Samma den 7 februari 1967 beslöt Hasselrot att helikoptrar
ur helikopterskolan under maj—juni 1967 fick utföra transport av 36
ton materiel till hotellbolagets linbanebygge vid Riksgränsen. Kostnaderna
för traktamenten och övertid skulle bestridas av hotellbolaget och i övrigt
av armén. Transporten, som bedömdes kräva två helikoptrar och taga 20
flygtimmar i anspråk, kunde ej utföras av Lapplandsflyg eller Östermans
Aero AB, vilka bolag skulle transportera betong till byggplatsen. — I skrivelse
till militärbefälhavaren för Övre Norrlands militärområde den 14 mars
1967 hemställde vattenfallsverket att som prov få utfört transport av en
kraftledningsstolpe av lättmetall från upplagsplats till ledningsgata, eu
sträcka av omkring tre kilometer, samt resning av stolpen. Stolpen var i
fyra delar som vardera vägde 300—500 kg. Provet beräknades taga en eller
två dagar i anspråk. Endast militära helikoptrar kunde användas enär civila
företag saknade helikoptrar med tillräcklig lyftkraft. Den 13 april 1967
medgav Hasselrot att helikopterskolan fick utföra transportprovet samt
föreskrev att kostnaderna skulle bestridas av vattenfallsverket.

Hasselrot anförde med instämmande av Lundqvist:

Sedan arméns helikopterorganisations tillkomst år 1959 liar varje år efter
framställning från civil myndighet eller enskild ett antal uppdrag utförts
på vilka tjänstereglementets för krigsmakten (TjRK) bestämmelser om
medverkan i civil verksamhet varit tillämpliga. Chefens för armén bifall
bär i varje särskilt fall lämnats efter prövning mot bakgrund av bestämmelserna
i TjRK och med hänsyn till helikopterskolans behov av lämpliga övningsobjekt
för helikopterförar- och förbandsutbildning särskilt under de
tider på året då fälttjänstövningar ej äger rum. Den flygande personalen
är fast anställd och måste givas realistisk träning hela året. De årliga grundkurserna
för helikopterförare måste därtill oftast planeras så att det avslutande
tillämpningsskedet, då kvalificerade uppdrag övas, förlägges till perioder
då fälttjänstövningar, som skulle erbjuda lämpliga övningsobjekt,
inte pågår. De för civila myndigheter och enskilda utförda uppdragen har
då erbjudit meningsfyllda arbetsobjekt av ur flygteknisk synpunkt kvalificerad
art och har alla haft otvetydigt och stort utbildningsvärde. Transporter
i fjällterräng eller ödemark, transporter av tunga laster i nät eller slinga
och transporter av ”skyttelkaraktär” med hög intensitet är exempel på i
princip kvalificerade uppgifter. Kombinationer av sådana transporter innebär
ett ökat utbildningsvärde, eftersom dylika uppgifter ofta ankommer
på arméflyget i krig. Samtliga ovan nämnda uppdrag har varit av nyssnämnd
art. Sålunda innebar linbanearbetena i Abisko år 1965 och vid Riksgränsen
år 1967 skytteltransporter i fjällterräng med fackverkselement,
samt utfördes transporterna för domänstyrelsen i fjällterräng med tunga
slinglaster och i skytteltrafik med hög intensitet och för vattenfallsverket
i fjällterräng med precisionslandning av tunga laster. Uppdragen har planerats
antingen som avslutning på arméflygförarkurs eller som tillämp -

160

ningsövning för äldre förare. Det ligger i försvarets intresse att de civila
helikopterföretagen kan tillväxa i antal och kapacitet. Härigenom kan bl. a.
arméflygets krigsorganisation tillföras dyrbar flygmateriel utan stora anskaffnings-
och underhållskostnader. Vidare ökar möjligheterna att utnyttja
med privata medel utbildade förar- och teknikerpersonal i krigsförbanden
och slutligen kan krigsunderhållstjänsten av flygmateriel förstärkas
med de civila bolagens verkstadsresurser. I princip bör därför inte någon
konkurrenssituation tillåtas uppstå därigenom att krigsmaktens helikoptrar
regelmässigt eller tillfälligt åtar sig uppdrag som de civila företagen har
tekniska möjligheter att utföra. I medvetande härom har från början från
arméflygets sida eftersträvats att undvika sådana konkurrenssituationer.
Detta har skett dels genom kontakter från arméstabens flygavdelning eller
helikopterskolan med de civila helikopterföretagen direkt eller via luftfartsverket,
innan begärda uppdrag utförts. I en de! fall har bedömning kunnat
göras enbart med utgångspunkt från vetskap dels om tyngden av de laster
som begärts transporterade, dels om de civila helikoptrarnas lyftkraft. I de
fall där uppdragsgivaren uppgivit sig sakna medel för de önskvärda helikoptertransporterna,
har konkurrenssituation heller inte bedömts uppstå. Sammanfattningsvis
framhålles att vare sig de av Norrlandsflyg påtalade flygtransporterna
eller andra liknande under åren 1959—1967 utförda uppdrag
får anses ha inneburit otillbörlig konkurrens från arméns sida eller förorsakat
civilt företag skada. Däremot får försvarets helikopterverksamhet under
de sista 10—12 åren anses ha inneburit ett starkt stöd åt de civila företagen,
varav flera tillkommit sedan 1957. Dels har företagen utnyttjat möjligheten
att anställa inom försvaret utbildad flyg- och mekanikerpersonal, dels har
försvaret hos företagen nedlagt avsevärda belopp som ersättning för köp
och förhyrning av helikoptrar, översynsarbeten, utbildning m. m. Slutligen
får försvarets helikopterverksamhet antas sprida en för de civila företagen
gynnsam kännedom bland allmänheten om helikopterns tekniska möjligheter.

Översten K. G. Magnusson anförde på uppdrag av chefen för armén:
Armén eftersträvar inte konkurrens med civila flygföretag. Varje framställning
om medverkan till helikoptertransport bedöms med avseende å uthildningsvärde
samt materiella och tekniska resurser sedan det konstaterats
att intet konkurrensförhållande föreligger.

Sedan Hedström beretts tillfälle att yttra sig över utredningen, uppgav
lian i en till MO-expeditionen den 19 oktober 1967 inkommen skrift att helikopterskolan
vid tre tillfällen även medverkat vid bärgning av havererade
flygplan i enskild ägo, varigenom den civila flygverksamhetens område inkräktats.

Med anledning härav begärde MO i skrivelse till chefen för armén den
26 oktober 1967 att denne måtte inkomma med kompletterande utredning
och den 5 februari 1968 inkom Magnusson på uppdrag av arméchefen med
ett yttrande vari hänvisades till ett av chefen för helikopterskolan, överstelöjtnanten
G. Zachrisson och Esbjörnsson undertecknat, den 3 januari 1968
avgivet yttrande.

Av en sistnämnda yttrande bifogad redogörelse framgick följande. År

161

1964 havererade ett flygplan tillhörigt flygklubben Nordvingen. Klubbledningen
begärde hos skolchefen hjälp med bärgning av vraket till närmaste
vägslut. Irån helikopterskolan svarades att uppdraget var av väsentligt
utbildningsvärde och kunde utföras senare. I januari 1966 transporterades
vraket från Tjuokkolis till Pirttivuopio av en helikopter typ 3 med besättning.
Vid bärgningen närvar Hedström, vilket tolkades som om han godkänt
transporten. Med hänsyn till lastvikten, 650 kg, kunde uppdraget ej utföras
av civil helikopter. — I april 1967 anhöll ordföranden i Nordvingen hos Esbjörnsson
om transport av ett havererat flygplan. Denne svarade att hänvändelse
skulle ske till flygtransportföretag, luftfartsverket och chefen för
armén innan svar från helikopterskolan kunde lämnas. Ordföranden vände
sig då till chefen för den styrka ur helikopterskolan som befann sig vid Riksgränsen
för linbanearbeten. Denne, kaptenen Karlsson, beordrade en helikopter
3 med besättning att under återfärden om möjligt bärga vraket.
Sedan ett lyftprov företagits konstaterades emellertid att vindförhållandena
omöjliggjorde transporten. — I augusti 1967 beordrade Esbjörnsson på
framställning av enskild person transport av ett störtat flygplan till landsväg,
en sträcka av omkring 10 km. Transporten kunde ej utföras av civil
helikopter och förorsakade ej extra utgifter för statsverket enär en helikopter
ur skolan befann sig på uppdrag i trakten av haveriplatsen. Dessutom
bedömde Esbjörnsson tillfället lämpligt för besättningen att få utföra flygning
med hängande last.

Zachrisson och Esbjörnsson uppgav:

Förutsättning för militär medverkan i civil verksamhet är att arbetet är
av otvetydigt värde för utbildningen samt att försvarsgrenschef utfärdar
bestämmelser. All flygplans- och helikopterbärgning är av sådant värde
då dylika uppgifter ingår i krigsuppgifterna och då alltför få tillfällen till
realistiska övningar av sådan art erbjudes inom den egna organisationen.
Försvarsgrenschefs skriftliga tillstånd har i förevarande fall ej begärts.
Beträffande transporten år 1966 är oklart om muntligt tillstånd inhämtats.
Vad angår flygningen i augusti 1967 har Esbjörnsson fattat beslut med
stöd av bestämmelsen i kapitel 8 mom. 10.3 Ordnings- och säkerhetsföreskrifter
för militär flygning, vari lämnas föreskrifter om flygning med passagerare.
Därvid har lasten ansetts vara passagerare.

På begäran av MO inkom härefter den 15 mars 1968 försvarets civilförvaltning
med yttrande i saken, vari följande anfördes:

Enligt civilförvaltningens mening torde den mycket begränsade transportverksamhet,
som utförts för övningsändamål, knappast kunna anses ha
inneburit konkurrens i egentlig mening med kommersiell flygverksamhet.
För att sådan konkurrens i affärsekonomisk mening skall anses föreligga
torde förutsättas att övningsverksamhet i form av transportarbete för civila
myndigheter och enskilda utföres mer kontinuerligt och i större omfattning.
Vad gäller transport för statliga myndigheter måste det från statsfinansieli
synpunkt anses fördelaktigt att krigsmakten tillhöriga luftfartyg kan ut 6

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

162

nyttjas härför i samband med övningsverksamhet. Ersättning för utfört
transportarbete synes ha erlagts i relativt ringa omfattning. Detta kan sammanhänga
med att transporterna i flertalet fall avsett arbete för statlig
myndighet, för allmännyttigt ändamål eller för ideell verksamhet. Beträffande
transporten för hotellbolaget, som utförts för ett privatekonomiskt
intresse, har enligt för civilförvaltningen tillgängliga handlingar ersättning
erlagts till statsverket för vissa avlöningskostnader in. m. med tillhopa
5 143 kronor 50 öre. I vad mån det varit möjligt att träffa överenskommelse
om större ersättning för denna transport undandrager sig civilförvaltningens
bedömande. Såvitt framgår av handlingarna i ärendet torde det,
från de synpunkter civilförvaltningen närmast har att företräda, ej föreligga
anledning till erinran mot här ifrågavarande transporter.

Ärendet överfördes den 28 mars 1968, då MO-ämbetet upphört, till riksdagens
ombudsmannaexpedition.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow i skrivelse den 10 maj 1968
till chefen för armén följande.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Efter framställningar från
civila myndigheter eller enskilda företag och organisationer har helikopterskolan
under åren 1965—1967 utfört materieltransporter med skolan tillhöriga
helikoptrar. Sålunda beslöt översten Lundqvist den 13 mars 1965
att transport av byggnadsmateriel till Svenska turistföreningens liftbygge
på Nuolja skulle utföras samt att skolan skulle bestrida kostnaderna. Den
25 maj 1965 medgav majoren Hasselrot att vissa materieltransporter fick
utföras åt domänstyrelsen, Stockholms universitets geografiska institution
och Vetenskapsakademin, varvid han beträffande transporten åt domänstyrelsen
föreskrev att kostnaderna för traktamenten och eventuell övertid
skulle bestridas av styrelsen. Den 13 april 1966 fattade Hasselrot beslut
om ytterligare materieltransport åt domänstyrelsen, som skulle svara för
övertidskostnader. Den 7 februari 1967 beslöt Hasselrot att skolan skulle
utföra transport åt domänstyrelsen samt medgav transport av viss materiel
åt Fjällkedjans hotell AB; envar av styrelsen och bolaget skulle bestrida
kostnader för traktamenten och eventuell övertid. Slutligen medgav Hasselrot
den 13 april 1967 att visst transportbehov fick utföras åt statens vattenfallsverk
mot kostnadsersättning. Samtliga nu nämnda beslut har fattats
på uppdrag av Eder. Därjämte har en helikopter ur skolan i januari 1966
efter beslut av skolchefen, överstelöjtnanten Zachrisson, och i augusti 1967
efter beslut av tjänstförrättande skolchefen, kaptenen Esbjörnsson, medverkat
vid bärgning av enskild flygklubb respektive enskild person tillhörigt
flygplan, som havererat.

Ifrågavarande transportflygningar torde visserligen få anses ha haft ett
ej obetydligt värde ur övningssynpunkt. Uppenbarligen har de emellertid
inte utgjort övningar i vanlig mening. De har tillkommit på civilt initiativ
och har tillgodosett rent civila intressen. Även om flygningarna utförts

163

som kursavslutning eller tillämpningsövning synes de ej ha ingått i skolans
ordinarie utbildningsprogram. Därjämte är att beakta att kostnader för
traktamenten och övertid i vissa fall ej ansetts kunna belasta de militära
övningsanslagen. Under dessa förhållanden framstår transportflygningarna
huvudsakligen som militär medverkan i civil verksamhet.

Föreskrifter angående sådan medverkan har meddelats i tjänstereglementet
för krigsmakten (TjRK) kap. 17. Enligt mom. 7 får sålunda militära
luftfartyg i särskilt viktiga och brådskande fall användas för vissa allmännyttiga
ändamål, t. ex. sjuktransporter och transporter för polismyndighet.
I mom. 8 och 10 i dess före den 20 februari 1968 gällande lydelse föreskrevs
att förband (avdelning) såsom övningsuppgift i utbildningsverksamheten
fick utföra vägbyggnadsarbete, brobyggnadsarbete eller annat arbete för
civil myndighet eller enskild, under förutsättning att arbetet var av otvetydigt
värde för utbildningen, samt att närmare bestämmelser om sådana arbeten
skulle utfärdas av försvarsgrenschef efter samråd med berörda civila
myndigheter.

I 19 § förvaltningsreglementet för krigsmakten, vilket trätt i kraft den
1 januari 1967, har därjämte föreskrivits att uthyrning eller utlåning av
lös egendom samt tillhandahållande av andra nyttigheter får ske till statlig
eller kommunal myndighet, om härigenom ej uppstår större olägenhet eller
kostnad för krigsmakten, samt till organisation, företag eller enskild under
förutsättning även att åtgärden tjänar ett försvarsfrämjande syfte eller
eljest är allmännyttig eller att särskilda skäl föreligger. Med uttrycket
andra nyttigheter avses — enligt 4:1 i föreskrifter och anvisningar för tilllämpningen
av förvaltningsreglementet, utfärdade av försvarets civilförvaltning
den 27 juni 1967 — även tjänster när luftfartyg uthyrs eller utlånas
med bemanning. Någon mot nyssnämnda 19 § svarande bestämmelse
fanns ej i det tidigare gällande allmänna försvarsförvaltningsreglementet
(SFS 1954:587). Däremot hade arméförvaltningen enligt kungl. brev den
19 juni 1919 bemyndigande att fatta beslut om utlåning av lantförsvaret
tillhörig materiel för allmännyttigt ändamål under villkor att kronan ej
tillfogades skada eller förlust samt att full ersättning erlades för slitage.

Ingen av de transporter varom i ärendet är fråga kan anses ha utgjort sådant
särskilt viktigt och brådskande fall som avses i kap. 17 mom. 7 TjRK.
Ej heller torde någon av transporterna ha varit att hänföra till sådant arbete
som förband enligt kap. 17 mom. 8 TjRK fick utföra för civil myndighet
eller enskild (jfr MO:s ämbetsberättelse 1967 s. 190—193 och 1968 s. 148—
155). Vid dessa förhållanden har besluten om transportflygningarna saknat
stöd i TjRK. Beträffande de beslut, som fattats före den 1 januari 1967,
har ej heller eljest funnits laga stöd för att låta luftfartyg med militär besättning
utföra uppdrag åt annan än krigsmakten. Vad åter angår de efter
sistnämnda dag fattade besluten har utlåning eller uthyrning av helikoptrar
i och för sig kunnat ske jämlikt förvaltningsreglementet. Den transporthjälp

164

som lämnats hotellbolaget och vid bärgningen i augusti 1967 har emellertid
inte tjänat ett försvarsfrämjande eller allmännyttigt ändamål, och ej heller
kan särskilda skäl att lämna hjälpen anses ha förelegat. Besluten om dessa
två transporter har därför saknat stöd i förvaltningsreglementet. Övriga
under 1967 beslutade transporter, nämligen åt domänstyrelsen och vattenfallsverket,
synes ej ha medfört större olägenhet eller kostnad för krigsmakten
och kan därför ej föranleda anmärkning.

I enlighet med det nu anförda har alltså envar av Lundqvist, Hasselrot,
Zachrisson och Esbj örnsson överskridit sina befogenheter genom beslut om
transport med helikopter.

Genom ändring den 20 februari 1968 av kap. 17 TjRK har emellertid
den författningsmässiga regleringen på förevarande område erhållit ny utformning.
Transport!^ älp kan sålunda numera tillhandahållas såväl enligt
TjRK som enligt ovan berörda bestämmelse i förvaltningsreglementet. Förutsättningarna
för hjälpens tillhandahållande är dock delvis olika i de båda
fallen.

I TjRK föreskrives att förband (avdelning) får utföra transportarbete
för civil myndighet, organisation, företag eller enskild och att därvid luftfartyg
med förare och övrig erforderlig personal får ställas till förfogande.
Arbetet skall emellertid utföras såsom övningsuppgift i utbildningsverksamheten
och vara av otvetydigt värde för utbildningen. Även om så är
fallet får arbetet dock ej utföras om därigenom viss näringsidkare gynnas
i konkurrens med annan eller krigsmakten kommer att framstå som konkurrent
till näringsidkare, men detta undantag gäller inte vid arbete för
statlig myndighet, som ej är att hänföra till affärsdrivande verk, eller för
frivillig försvarsorganisation. Angående ersättning för transportarbete gäller
föreskrifter som utfärdas av Kungl. Maj:t eller enligt bemyndigande av
vederbörlig central förvaltningsmyndighet. Beslut om medverkan av luftfartyg
meddelas av försvarsgrenschef efter hörande av vederbörlig central
förvaltningsmyndighet.

Enligt förvaltningsreglementet med de den 27 juni 1967 utfärdade föreskrifterna
och anvisningarna för tillämpningen därav får uthyrning eller
utlåning av luftfartyg med bemanning ske till statlig eller kommunal myndighet
om därigenom ej uppstår större olägenhet eller kostnad för krigsmakten.
Även till organisation, företag eller enskild kan uthyrning eller utlåning
ske men då gäller ytterligare den förutsättningen att åtgärden skall
tjäna ett försvarsfrämjande syfte eller eljest vara allmännyttig eller att särskilda
skäl föreligger. Till annan än statlig myndighet eller organisation för
frivilligt försvar får uthyrning eller utlåning emellertid ej ske på sådant sätt
att utbildning eller beredskap eftersätts, så att viss näringsidkare gynnas i
konkurrens med annan eller så att krigsmakten kommer att framstå som
konkurrent till näringsidkare. Är fråga om annan än myndighet inom försvaret
eller organisation för frivilligt försvar skall krigsmakten erhålla täck -

165

ning för sina kostnader. Beslut om uthyrning eller utlåning till annan än
myndighet inom krigsmakten meddelas av den centrala förvaltningsmyndigheten
om denna inte bestämmer annat.

Den sålunda återgivna, numera gällande regleringen är tämligen svår att
överblicka. Sammanfattningsvis torde emellertid innebörden kunna anses
vara att medverkan i civil verksamhet genom transportarbete med luftfartyg
får ske enligt TjRK då arbetet kan anordnas såsom övning och har
otvetydigt utbildnings värde men att eljest sådan medverkan kan förekomma
endast när den enligt förvaltningsreglementet med tillhörande föreskrifter
och anvisningar ej medför olägenhet eller kostnad för krigsmakten
och vissa särskilda förutsättningar föreligger. I princip gäller dock alltid
att transportarbetet ej får inverka ofördelaktigt på näringsidkares konkurrensförhållanden.

De i förevarande ärende ifrågakomna transporterna har, såvitt utredningen
visar, överlag utförts såsom övningar med ej obetydligt utbildningsvärde
och utan störande ingrepp i konkurrenshänseende.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits låter jag bero vid vad i saken förekommit
och företager förty ej vidare åtgärd i ärendet.

Fråga i upphandlingsärende huruvida anbudsgivare så snart ske
kunnat erhållit meddelande jämlikt 18 § upphandlingskungörelsen
att hans anbud ej antagits. Frågor tillika om ärendet i övrigt

handlagts riktigt

I en den 11 december 1967 till MO-expeditionen inkommen skrift anförde
målarmästaren Olof Genbo för I. Genbo Måleri AB:s räkning klagomål
över det sätt på vilket viss upphandling av målningsarbete vid Åkers krutbruk
skett. I klagoskriften hemställde Genbo jämväl — med förmälan att
försvarets fabriksverk avvisat ett av bolaget framställt krav på skadestånd
med 8 000 kr. för onödigt anbudsräknande och utebliven affärsvinst i anledning
av att bolagets anbud ej antagits — att MO måtte lämna bolaget
bistånd för att få ut kravet.

Fabriksverket inkom den 29 januari 1968 med infordrat yttrande, och
den 14 mars 1968 avgav Genbo påminnelser. Ärendet överfördes den 28
mars 1968, då MO-ämbetet upphört, till riksdagens ombudsmannaexpedition.
Under hänvisning till en den 17 maj 1968 upprättad promemoria begärdes
förnyat yttrande från verket. Den 17 juli 1968 inkom det begärda
yttrandet, och den 11 september 1968 avgav Genbo slutpåminnelser i saken.

Av handlingarna i ärendet inhämtades följande.

Anbud å ifrågavarande målningsarbete, som avsåg 96 personalbostäder
vid krutbruket, infordrades genom en av byråingenjören vid fabriksverkets

166

anläggningsavdelning G. Lavallén den 5 april 1967 upprättad, till fem olika
målerifirmor utsänd skrivelse, vid vilken fogats arbetsbeskrivning och PM
för anbudsgivare. I sistnämnda handling angavs att arbetet skulle påbörjas
senast tre veckor efter beställning och bedrivas så att arbetet var färdigt
och anmält till slutbesiktning senast åtta veckor efter påbörjandet. Vid
anbudstidens utgång den 20 april 1967 hade anbud avgivits av bolaget och
målerifirman Karl Johansson. Enligt en samma dag upprättad förteckning
löd anbuden å respektive 48 500 och 48 850 kronor. Genom beslut den 21
april 1967 av avdelningsdirektören Åke Frick förkastades båda anbuden
»såsom varande för höga». Några dagar därefter kontaktades Genbo och
Johansson i saken per telefon av kontorsbiträdet vid anläggningsavdelningen
Mona Lundin på uppdrag av Lavallén, som insjuknat och intagits på sjukhus.
Den 6 juni 1967 inkom till fabriksverket från Johansson en till byråingenjören
Henry Ohlsson ställd skrift med följande innehåll: »Åberopande
telefonsamtal angående prisändring på anbudet den 19/4 1967 får jag härmed
bekräfta att 500:— kronor avgår och anbudets slutsumma blir Kronor
48 350:—. Får arbetet utföras som vinterarbete, (enligt telefonsamtal med
Byråingenjör Lavalléns sekreterare) är jag beredd att göra avdrag med
2 000:— Kronor.» I en samma dag av Ohlsson upprättad sammanställningspromemoria
göres vissa jämförelser mellan bolagets och Johanssons anbud,
och den 7 juni anmodade Ohlsson en kansliskrivare vid krutbruket att omgående
beställa målningsarbetet hos Johansson. Genom skrivelse den 9
samma månad underrättades bolaget att arbetet utlagts på annan entreprenör.
I brev den 10 juni 1967 anhöll Genbo om uppgift angående vilka
anbudsgivare som deltagit i anbudsgivningen och de olika anbudssummorna
samt besked om vilket anbud som antagits. Som svar å Genbos förfrågan
översände byrådirektören S. Hagström den 17 juli 1967 till Genbo en kopia
av anbudsförteckningen av den 20 april. Sedan Genbo i brev den 18 juli
och den 8 augusti 1967 ånyo anhållit om besked om vilken entreprenör som
antagits för arbetet och på vilka ekonomiska grunder uppgörelsen skett,
upplyste fabriksverkets ombudsman R. Boström i skrivelse den 7 september
1967 att Johansson antagits som entreprenör.

Genbo har gjort gällande: Bolaget fick ej någon ny anbudsförfrågan.
Mona Lundins telefonsamtal var endast ett påstående om att bolaget skulle
ha föreslagit förskjutning av arbetet till vintertid och att detta skulle bli
billigare. Genbo genmälde då, att han ej lämnat något sådant förslag men
instämde i att det skulle bli billigare. Mona Lundin lovade återkomma i
ärendet men hördes ej av.

Fabriksverket har anfört:

I anledning av det beslutade fortsatta förfarandet uppdrog Lavallén, som
själv bedömde att hans sjukdom skulle bli ganska kortvarig, skriftligen
åt Mona Lundin, som var hans sekreterare, att ta kontakt med Genbo och
Johansson. De kontakter som Mona Lundin därefter tog med dessa ut -

167

gjorde alltså den nya anbudsförfrågan. Enligt Mona Lundin uppgav Genbo
vid samtalet att han aldrig sagt att kostnaderna skulle bli lägre om arbetet
utfördes under vintern utan att Lavallén måste ha missuppfattat saken.
Genbo meddelade vidare att det skulle bli besvärligt om han skulle lämna
nytt pris, då det skulle innebära att han måste räkna om hela anbudet.
Mona Lundin uppfattade det hela så att Genbo skulle återkomma, vilket
hon meddelade Lavallén. Vid samtalet med Johansson lämnade denne ett
ungefärligt pris på hur mycket billigare det skulle bli om arbetet utfördes
under vintertid. Någon dag då de nya anbuden skulle vara inne, bestämdes
ej vid samtalen. Ohlsson fick av Lavallén det beskedet att Johansson skulle
ha förklarat sig vara beredd att sänka sitt anbud, dels med 500 kr. då han
missuppfattat en i den ursprungliga anbudsförfrågan intagen garantiklausul,
dels med ytterligare 2 000 kr. om arbetet fick utföras under vintertid.
Då Johansson inte skriftligen bekräftat dessa uppgifter, tog Ohlsson kontakt
med honom och bad om sådan bekräftelse. Ohlsson tog ej kontakt med
Genbo. Att vissa brev från Genbo efter upphandlingens slutförande inte
blivit omgående och uttömmande besvarade, berodde på att skriftväxlingen
till stor del ägt rum under semestertid och när Lavallén var tjänstledig på
grund av sjukdom.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow i skrivelse den 18 oktober
1968 till försvarets fabriksverk följande.

Vad i ärendet förekommit ger anledning till anmärkning i flera olika hänseenden.

Enligt 18 och 48 § § i 1952 års upphandlingskungörelse —- vilkens regler
i avd. II ansetts tillämpliga i förevarande fall, ehuru vissa skäl talar för att
avd. III i stället bort tillämpas — skall meddelande om att anbud ej antagits
avlåtas till anbudsgivaren så snart ske kan. Oaktat att de båda inkomna
anbuden förkastats redan den 21 april 1967, fick bolaget först genom
skrivelse den 9 juni 1967 besked att dess anbud inte antagits. Stadgandet
har sålunda åsidosatts.

Frick, som fattat beslutet om anbudens förkastande och därför haft skyldighet
att tillse att meddelande i föreskriven ordning avlåtits, har invänt att
det nya anbudsinfordrandet, som riktats endast till anbudsgivarna vid den
första upphandlingen, av honom betraktats som en fortsättning (komplettering)
till denna. Ifrågavarande stadgande ger emellertid anbudsgivaren
en ovillkorlig rätt att snarast möjligt få vetskap om att hans anbud förkastats,
och denna rätt kan givetvis vara av stor betydelse för honom. Särskilt
om ny anbudsförfrågan göres måste det för alla parter vara angeläget att
vederbörande får klart för sig att hans tidigare anbud avvisats. I förevarande
fall skulle Genbo säkerligen, därest han omedelbart efter den 21
april fått besked att samtliga anbud förkastats, ha haft en helt annan syn
på ifrågavarande upphandling än den som kommit till uttryck genom hans
klagomål.

På grund av det nu anförda har Frick förfarit felaktigt genom att inte
tillse att meddelande jämlikt 18 § upphandlingskungörelsen avlåtits. Med

168

hänsyn till omständigheterna, däribland att den för upphandlingsärendet
närmast ansvarige Lavallén insjuknat samma dag som Frick beslöt förkasta
anbuden men likväl under den närmaste tiden därefter fortsatt att syssla
med ärendet, finner jag emellertid felet ej vara av beskaffenhet att föranleda
ansvar.

Det torde kunna förutsättas att, då Mona Lundin några dagar efter den
21 april 1967 på uppdrag av Lavallén tog kontakt med Johansson och Genbo
per telefon, avsikten från Lavalléns sida var att underhandsförfarande skulle
inledas till fullföljande av upphandlingen. Vid Mona Lundins samtal med
Genbo synes dock ej någon anbudsförfrågan ha framförts och i vart fall
angavs inte någon tid inom vilken anbud skulle ha inkommit. Anledningen
härtill är måhända att Mona Lundin, född 1945 och anställd i fabriksverket
1965, saknade erforderlig kompetens och erfarenhet för det henne anförtrodda
uppdraget, men ett klarläggande i detta avseende har inte kunnat ske
eftersom Lavallén den 5 augusti 1967 avlidit. Tydligt är emellertid att med
hänsyn till den grundläggande principen om affärsmässighet vid upphandling
bolaget, likaväl som Johansson, skulle ha anmodats att inom viss tid
inkomma med nytt anbud sedan förutsättningarna för arbetet ändrats (jfr
Åke Norrman, Kommentar till 1952 års upphandlingskungörelse, andra
upplagan s. 20) samt att bolaget inte mottagit någon sådan anmodan eller
eljest bort inse att det erbjudits avgiva nytt anbud före den 7 juni 1967
då beslut synes ha fattats att arbetet skulle beställas hos Johansson.

I anledning av Lavalléns sjukdom uppdrog Frick åt Ohlsson dels i slutet
av april 1967 att undersöka hur det låg till med ifrågavarande upphandling
och dels den 6 juni 1967 att upprätta en sammanställningspromemoria angående
densamma. Enligt det förstnämnda uppdraget ålåg det Ohlsson att
inhämta upplysningar från Lavallén och Mona Lundin beträffande frågan
huruvida bolaget anmodats att inom viss tid avgiva nytt anbud och att,
på grund av vad han då fått veta, sätta sig i förbindelse med Genbo. Oavsett
uppdragets utformning måste det anses ha varit Ohlssons skyldighet
att därvid göra klart för Genbo vilka villkor som gällde för ett nytt anbud;
därest Ohlsson var tveksam om sin befogenhet i detta avseende hade han
givetvis att begära besked av Frick, vilket ej påståtts ha skett. Under alla
omständigheter borde Ohlsson ha tagit kontakt med Genbo innan han i
sammanställningspromemorian upptog bolagets ursprungligen avgivna anbud
utan någon som helst reservation. Detta anbud hade ju avgivits under
andra förutsättningar än de som gällde vid promemorians upprättande och
var dessutom förkastat genom beslutet den 21 april.

Vid dessa förhållanden och då Ohlsson såsom han själv medgivit inte
varit i kontakt med Genbo, har han förfarit felaktigt. Därigenom har bolaget
i praktiken betagits möjlighet att avgiva nytt anbud, och uteslutet är ej
att även statsverket kommit i en oförmånligare ställning. Vad som ligger
Ohlsson till last utgör tjänstefel. Jag finner emellertid felet ej vara av den

169

allvarliga beskaffenhet att beivran bör ske utan anser mig kunna låta bero
vid erinran om den med hänsyn till såväl enskild näringsidkares som statsverkets
intressen synnerliga vikten av att upphandlingsärende handlägges
med omsorg.

Inte minst mot bakgrunden av de betänkliga fel som förekommit vid
ifrågavarande upphandling måste det anses anmärkningsvärt att Genbo
haft svårigheter att få uppgifter om upphandlingens resultat. Genbos brev
den 10 juni 1967 besvarades ej förrän han genom särskilt brev till generaldirektören
den 14 juli 1967 begärt dennes hjälp. För Frick i egenskap av
chef för den sektion inom vilken upphandlingen handlagts eller, under tid
då Frick åtnjöt semester, Hagström såsom dennes vikarie borde det åtminstone
därefter ha framstått som angeläget att tillse att Genbos brev fick ett
fullständigt svar och, när så inte blev fallet, att komplettering skedde utan
onödigt dröjsmål. Genbos brev den 18 juli 1967, vari han påtalade att vissa
efterfrågade uppgifter ej lämnats, besvarades emellertid först sedan Genbo
ånyo vänt sig till generaldirektören genom brev den 8 augusti 1967. De
skrivelser som fabriksverkets ombudsman Boström i anledning härav den
31 augusti och den 7 september 1967 avsände till Genbo innefattade ändock
inte fullständigt svar.

Anledning finnes emellertid att förutsätta att fabriksverkets ledning skall
vidtaga anordningar till förhindrande av, såvitt möjligt, att försummelser
av ifrågavarande slag i fortsättningen upprepas. Jag låter därför i denna del
bero vid avgiven förklaring.

Vad slutligen angår Genbos skadeståndsanspråk må endast framhållas
att såsom av det föregående framgår det skäl som under hittills förda förhandlingar
åberopats för anspråkets avvisande, nämligen att förfarandet
vid upphandlingen uppfyller de krav upphandlingskungörelsen uppställer,
enligt min mening ej är hållbart.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Elev vid flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås har förvisats
från skolan. Frågor huruvida fog förelegat för förvisningen och
om lärarkollegiet vid skolan varit behörigt att besluta därom

I en till MO den 3 januari 1967 inkommen skrift anförde Lars I. Edlund:
Hans son Tommy Edlund, som är född den 12 april 1949, hade den 9 augusti
1965 antagits som elev vid flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås.
Den 1 december 1966 blev Tommy Edlund relegerad från skolan på grund
av att han brutit mot skolans ordningsföreskrifter. Det hade förekommit
snatterier i skolan och därför hade i skolans elevhem företagits en visitation
av elevernas skåp och lådor. Härvid påträffades hos Tommy Edlund en

6* — Justitieombudsmännens ämbetsberättélse till 1969 års riksdag

170

tom whiskyflaska. Vid ett första förhör påstod han att han haft med sig
flaskan tom efter sommarledigheten och att någon spritförtäring i skolan
ej förekommit. Två timmar efter förhöret återvände han emellertid frivilligt
och erkände att flaskan varit fylld till hälften då han återkom från sommarledigheten
och att spriten förtärts på elevhemmet. Han kände till att enligt
skolans ordningsregler sprit ej fick förekomma vare sig i skolan eller på
elevhemmet. Rektorn hänsköt frågan till kollegiet, som beslutade relegering.
De enda anmärkningar som tidigare förekommit mot Tommy Edlunds
uppträdande var att han fyra eller fem gånger kommit för sent eller glömt
att stämpla tidkort. Hans studieresultat hade under andra läsåret förbättrats
så att betygen överlag var godkända. Lars Edlund vill ej ifrågasätta
annat än att det med hänsyn till disciplinen vid skolan är befogat med en
sträng påföljd om en elev ertappas med alkoholförtäring. Men det kan dock
ej vara i samhällets intresse med så stränga regler att en ung mans utbildning
helt avbrytes efter ett och ett halvt år utan att ens varning tidigare
meddelats. Även samhällsekonomiskt måste beslutet vara felaktigt, då den
av staten påkostade utbildningen blir bortkastad, om ej möjlighet finnes
att fortsätta den. Under åberopande av det anförda anhåller Lars Edlund
om principiell prövning av det inträffade och, för den händelse skolans beslut
befinnes felaktigt, att Tommy Edlund erhåller avgångsbetyg från
skolan.

På MO:s begäran inkom rektorn för verkstadsskolan byrådirektören Ove
Ahlgren den 19 januari 1967 med yttrande i anledning av klagoskriftens
innehåll. Vid yttrandet fanns fogat ett exemplar av det kontraktsformulär
som användes då elev antages vid skolan.

Av kontraktsformuläret framgår följande. Kontraktet undertecknas av
flygförvaltningen och målsmannen för den som antages såsom elev ävensom
av eleven själv. Utbildningstiden vid skolan är treårig (§ 1). Under denna
tid är eleven i princip skyldig att bo på skolans elevhem (§7). Eleven är
berättigad till vissa gratifikationer (§§ 3 och 5). De två första utbildningsåren
erhåller eleven fri kost och logi samt sjukvård ävensom vissa kontanta
förmåner. Under det sista utbildningsåret utgår lön och övriga förmåner
enligt kollektivavtal (§4). Flygförvaltningen äger att utan föregående uppsägning
avbryta utbildningen och häva kontraktet, förutom av hälsoskäl
eller då driftinskränkning måste företagas, om elev bryter mot givna föreskrifter
eller av skolans rektor meddelad varning inte medför bättring i
påtalat förhållande (§ 6). Utöver vad i kontraktet stadgas gäller vad som
är eller blir föreskrivet i »Reglemente för Kungl. Flygförvaltningens Verkstadsskola»
eller i annan ordning meddelade ordnings- och säkerhetsföreskrifter
(§8).

I anslutning härtill må nämnas att rektorn utfärdat vissa ordningsföreskrifter
för skolan. Av dessa framgår att förtäring eller förvaring av rusdrycker
är absolut förbjuden.

171

Ahlgren anförde i yttrandet:

Lars Edlunds framställning av händelseförloppet vid regeringen är riktig.
Att förseelsen skulle vara en spontant obetänksam engångsföreteelse
motsäges dock av att Tommy Edlund själv tillverkat en skumplastklädd
stötsäker låda med sex dricksglas, vilken också påträffades vid skåpvisitationen.
Eleverna vid skolan, som är i åldern 15—18 år, bor på ett internat
som sköts av KFUM. Elevernas målsmän både förutsätter och kräver att
deras pojkar med trygghet kan överlämnas i skolans omvårdnad och att
sprit absolut ej får förekomma. Omvårdnaden om eleverna, deras personliga
och etiska fostran, är elevhemmets stora uppgift. En ändring av bestämmelsen
om alkoholförtäring vore ur föräldrarnas, samhällets och flygvapnets
synpunkt helt förkastlig. Det är av synnerligen stor betydelse att den personal
som utbildas för flygvapnets räkning ej enbart blir dugliga tekniker
och yrkesmän utan även har förståelse för och respekterar gällande bestämmelser
samt har den stadga och ansvarskänsla som måste fordras av dem
som skall arbeta med flygvapnets komplicerade och dyrbara materiel. Enligt
Ahlgrens åsikt bör även i framtiden liknande fall behandlas på samma sätt,
så att eleverna inte får uppfattningen att skolan står helt maktlös när det
gäller dylika problem. Ahlgren vill emellertid framhålla att han personligen
medverkat till att Tommy Edlund givits möjlighet till fortsatt utbildning,
dels vid Stockholms stads skolor för yrkesutbildning i klass 2 för flygmekaniker
och dels såsom yngre arbetare vid flygflottiljen i Göteborg. Vad gäller
Lars Edlunds begäran om avgångsbetyg för Tommy Edlund kan sådant
erhållas endast under förutsättning att vederbörande elev fullgjort sin utbildning
under minst tre år.

Sedan Lars Edlund beretts tillfälle att taga del av Ahlgrens yttrande,
upplyste han att Ahlgrens hjälp med att möjliggöra fortsatt flygmekanikerutbildning
för Tommy Edlund resulterat i att denne antagits vid Stockholms
stads yrkesskolor.

Efter remiss inkom flygförvaltningen med yttrande i ärendet, vari anfördes: För

att tillgodose det behov av specialutbildad arbetskraft som de centrala
flygverkstäderna och verkstäderna vid flygvapnets förband har för det
betydelsefulla arbetet med underhåll och reparation av flygvapnets materiel
bedrives lärlingsutbildning — förutom vid de centrala flygverkstäderna i
Malmslätt, Västerås och Arboga — vid flygförvaltningens verkstadsskola
i Västerås. Denna skola inrättades provisoriskt från och med januari 1942.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 juni 1947 medgavs att, inom ramen för
anvisade medel, skolan fick tillsvidare fortsättningsvis vara organiserad.
Skolan tillhör formellt inte krigsmaktens skolor eller utbildningsanstalter.
Kostnaderna för dess verksamhet bestrides av medel under reservationsanslaget
till drift och underhåll av flygmateriel m. m. Organisatoriskt ingår
skolan i underhållsavdelningens driftbyrå på motsvarande sätt som en sektion
och ledes av en byrådirektör som chef. För skolan och dess verksamhet
gäller inte bestämmelserna i skolstadgan eller bestämmelser i övrigt inom
det allmänna skolväsendet. Skolan är på sätt och vis jämförbar med en
industriskola. Utbildningen omfattar tre år och sker de två första åren vid
verkstadsskolan i Västerås och det tredje året vid någon av verkstäderna
vid flygvapnets förband. Flygförvaltningen har träffat avtal med KFUM

172

i Västerås angående förläggning, förplägnad och tillsyn av skolans elever
under vistelse i internat på ett elevhem. Flygförvaltningens erfarenheter
av verksamheten vid skolan och systemet med elevernas vistelse i internat
samt av deras arbets- och levnadsförhållanden i övrigt är mycket goda.
Även föräldrarna har framhållit värdet av utbildningen och förmånen för
eleverna av att å sin fritid få vistas i en trivsam miljö och under tillsyn av
personal med särskilt intresse för ungdomens fostran. Beträffande elevernas
uppträdande och förhållande i övrigt till skola, elevhem och kamrater
finns inte andra skriftliga föreskrifter meddelade än innehållet i kontrakten
och ordningsföreskrifterna, som godkänts av flygförvaltningens underhållsavdelning.
Då eleverna anländer till skolan får de såväl av skolchefen som
elevhemsföreståndaren ingående information om ordningsreglerna och vilka
konsekvenserna blir av överträdelse av dem. Den personal, som inom flygvapnet
medverkar i arbetet med underhåll och reparation av flygmaterielen,
måste inte blott vara kunnig utan även i vid mening pålitlig och ansvarsmedveten.
Utbildningen och vistelsen vid skolan har som en av sina främsta
uppgifter att bibringa eleverna insikt härom. Såväl med hänsyn härtill som
till elevernas ålder är det av vikt att eleverna får kontinuerlig tillsyn och
att de iakttar gällande regler. De åtgärder som vidtages mot elev som bryter
mot dessa är tillsägelser och varningar. Tre varningar medför som regel förvisning
från skolan. Vid svårare överträdelse kan omedelbar förvisning
följa. Vid överträdelse av förbudet att förtära eller förvara spritdrycker har
det sedan många år ansetts nödvändigt att tillämpa den strängare åtgärden
med omedelbar förvisning. Den erfarenhet, som vunnits vid tillämpning av
denna åtgärd jämförd med ett tidigare förfarande enligt vilket förvisning
ej fick ske utan föregående varning, är att antalet förvisningar med den
strängare metoden blivit väsentligt färre. Omedelbar förvisning torde därför
alltjämt böra tillämpas ifråga om överträdelse av alkoholförbudet. En översyn
av de nuvarande kontraktsvillkoren och ordningsreglerna är dock motiverad.
Därvid bör även formerna för undersökning av och beslut i ärenden
om överträdelser som kan leda till förvisning prövas. Intill dess att översynen
gjorts bör beslut om förvisning inte få fattas vid skolan utan att företrädare
för ämbetsverkets administrativa byrå är närvarande och biträder
beslutet. Om företrädaren det begär, skall ärendet avgöras av verkschefen.
Nya ordningsregler m. m. bör tagas in i ett särskilt reglemente för skolan.
Arbetet på ett dylikt har för länge sedan påbörjats vid skolan men har av
olika anledningar inte fullföljts. Det bör nu ske. I reglementet bör intagas
regler som för närvarande gäller vid skolan och en anpassning i tillämpliga
delar ske till bestämmelser vid jämförbar utbildning inom yrkesskoleområdet.
Det blivande reglementet bör få provisorisk karaktär. Anledningen
härtill är ovisshet om utbildningens bedrivande i framtiden och skolans
bestånd med hänsyn till pågående utredningar om samordning av försvarets
verkstadsresurser och om krigsmaktens lärlingsutbildning.

Under hänvisning till en inom MO-expeditionen den 28 april 1967 upprättad
promemoria hemställdes att flygförvaltningen måtte inkomma med
förnyat yttrande. Enligt promemorian borde utredningen kompletteras med
uppgift om anledningen till att reglemente ej utfärdats för skolan och vem
som var ansvarig härför samt om huruvida skolans kollegium varit behörigt
besluta om Tommy Edlunds skiljande från utbildningen och i så fall på
vilket sätt flygförvaltningen bemyndigat kollegiet att besluta härom.

173

I ett den 2 oktober 1967 dagtecknat yttrande anförde flygförvaltningen:

Skolan har som i det tidigare yttrandet framhållits under hela sin hittillsvarande
verksamhet ingått som en närmast mot sektion svarande enhet
i underhållsavdelningens driftbyrå. Mot bakgrunden härav har något trängande
behov av ett särskilt reglemente för skolans verksamhet inte gjort
sig gällande. Krigsmaktens lärlingsutredning har den 14 september 1967
framlagt ett betänkande angående yrkesutbildning vid krigsmaktens industrier
och verkstäder, vari föreslagits att yrkesutbildningen vid krigsmakten
inordnas i det allmänna yrkesutbildningsväsendet. Skolans verksamhet
såsom en inom flygförvaltningen bedriven företagsskola eller enskild
skola kommer vid bifall till lärlingsutredningens förslag att upphöra. På
grund härav och även med hänsyn till att frågan om de centrala flygverkstädernas
bestånd och huvudmannaskapet för dem överväges inom 1966
års verkstadsutredning har enligt flygförvaltningens beslut nya elever inte
antagits vid skolan. Till följd av denna utveckling, som för flygförvaltningen
inte varit oväntad, är utfärdande av ett tidigare av flygförvaltningen
planerat reglemente numera inte aktuellt. Initiativet till utfärdande av
ett reglemente för skolan torde närmast åvila chefen för underhållsavdelningens
driftbyrå. Skolans chef har en ställning och ett ansvar för verksamheten
vid skolan som i huvudsak motsvarar sektionschefs. Kollegiets
uppgifter gentemot skolans chef får anses vara av rådgivande karaktär.
Någon formell behörighet har kollegiet alltså ej haft att meddela nu i ifrågavarande
beslut. Därest ett reglemente för skolan hade utfärdats, hade flygförvaltningen
emellertid däri inrymt bestämmelser om förfarandet. Flygförvaltningen
har inte funnit anledning till erinran i sak mot det beslut som
meddelats av kollegiet.

Efter remiss anförde skolöverstyrelsen i ett den 6 november 1967 inkommet
yttrande:

Någon så kategorisk bestämmelse som § 6 i flygförvaltningens kontrakt
finns ej vid skolor under skolöverstyrelsens tillsyn. De lokala skolorna upprättar
visserligen ordningsföreskrifter men vid elevs förseelser skall tillämpas
föreskrifter i skolstadgan. För yrkesskolor under skolöverstyrelsens tillsyn
gäller sålunda bestämmelser i skolstadgan (SFS 1962: 439, 1966: 114 och
1967: 271). Vid elevs tillrättaförande skall tillämpas bestämmelserna i 6 kap.
28—29 §§ och 21 kap. 17—18 §§ skolstadgan.

Principen för elevs tillrättaförande är den att man vid mindre förseelse
eller om elev uppträtt olämpligt skall försöka tala honom till rätta och söka
utreda orsaken till hans beteende. Redan på ett tidigt stadium bör samråd
med föräldrarna äga rum. Vid upprepade förseelser eller fortsatt olämpligt
uppträdande liksom vid allvarligare förseelser skall saken hänskjutas till
rektor, som tillsammans med elevens lärare och föräldrar skall försöka utreda
orsakerna till beteendet. Om det finns anledning därtill, kopplas även
skolläkaren samt skolpsykolog och kurator in på utredningen.

Med ledning av vad som framkommit vid utredningen skall rektor söka
vinna rättelse genom åtgärder som är avpassade efter elevens individuella
förhållanden. Rektor kan tilldela eleven varning.

Om trots ovan vidtagna åtgärder man inte når syftet med dem eller om
elevens uppförande antas inverka skadligt på andra elever skall rektor,
sedan han hört klasskonferensen, hänskjuta ärendet till skolstyrelsen. I

174

fråga om elev som inte fyllt 21 år skall föräldrarna alltid underrättas. Eleven
må avstängas helt eller delvis från undervisningen högst två veckor eller
också förvisas från skolan för viss tid.

Fråga om avstängning eller förvisning avgörs av samarbetsnämnden vid
skolan. Skolöverstyrelsen har den 17 maj 1967 beslutat att samarbetsnämnd
skall finnas inrättad vid samtliga statsunderstödda kommunala och landstingskommunala
yrkesskolor. I ärende om avstängning eller förvisning skall
tillses att det finns tillfredsställande utredning som allsidigt klarlägger de
omständigheter som är av betydelse för ärendets bedömning. Eleven och,
i fråga om elev som ej fyllt 21 år, elevens föräldrar skall erhålla tillfälle att
ta del av utredningen och att yttra sig inför den beslutande myndigheten.
Envar som antas kunna lämna upplysningar av betydelse skall höras under
utredningen. Om eleven ej fyllt 21 år skall samråd äga rum med barnavårdsnämnden.

Elevhemmet syns icke vara knutet till verkstadsskolan. I liknande fall
inom yrkesskolväsendet med elevhem knutet till skolan förekommer att
eleven skiljs för viss tid eller definitivt från elevhemmet men får fortsätta
sina studier vid skolan.

Av ovanstående torde framgå att man vid handläggning av disciplinfrågor
inom skolan alltid strävar efter att ha skolans fostrande uppgift för
ögonen och att därvid elevens tillrättaförande kommer i första hand; detta
när det gäller såväl obligatorisk som frivillig skolgång.

Vid ärendets avgörande anförde MO i skrivelse den 29 januari 1968 till
flygförvaltningen följande.

Av utredningen framgår att Tommy Edlund, som sedan den 9 augusti
1965 varit elev vid flygförvaltningens verkstadsskola, den 1 december 1966
av lärarkollegiet blivit förvisad från skolan, enär han brutit mot en av rektorn
utfärdad ordningsföreskrift innehållande förbud mot förtäring eller
förvaring av rusdrycker.

I det kontraktsformulär som användes då elev antages vid skolan stadgas
att flygförvaltningen äger utan föregående uppsägning avbryta utbildningen
och häva kontraktet bl. a. om eleven bryter mot givna föreskrifter.

Varken instruktionen för flygförvaltningen (SFS 1965: 831) eller den av
förvaltningen fastställda arbetsordningen innehåller särskild bestämmelse
om behörigheten att å flygförvaltningens vägnar fatta beslut i nämnda hänseende.
Enligt 19 § c) i arbetsordningen äger emellertid chefen för administrativa
byrån beslutanderätt i ärende som är av allmänt administrativ
eller rättslig natur och av beskaffenhet att ej böra underställas verkschefen.

Vid angivna förhållanden kan kollegiet inte anses ha varit behörigt att
förvisa Tommy Edlund från skolan.

Vad angår förvisnings beslutets innehåll må till en början framhållas att
den tillämpade kontraktsbestämmelsen har en mycket vid omfattning. Brott
mot givna föreskrifter kan vara av väsentligt olika svårhetsgrad, men

175

enligt bestämmelsens ordalag får utbildningen avbrytas ej blott när fråga
är om förseelse av allvarligaste slag utan även då en ren bagatellförseelse
föreligger. Självklart torde visserligen vara att bestämmelsens tillämpning
i sistnämnda fall är utesluten. Även eljest måste emellertid krävas att största
urskillning iakttages. Det är inte givet att varje förseelse, som i och för sig
anses allvarlig, skall medföra den stränga reaktion som förvisning innebär.
Huruvida förseelsen varit av engångskaraktär eller skett utan skada eller
annan olägenhet måste sålunda, liksom övriga omständigheter kring förseelsen,
tillmätas betydelse. Också sådana omständigheter som rör elevens
person skall beaktas. Att exempelvis denne tidigare förhållit sig väl, rimligen
kan förväntas sköta sig i fortsättningen eller kommer att försättas i
särskilda svårigheter genom förvisning bör kunna leda till en lindrigare
bedömning än som eljest skulle blivit fallet.

Tommy Edlunds ifrågavarande förseelse bestod i att han i elevhemmet
förvarat och förtärt sprit till en myckenhet motsvarande en halv flaska.
På sätt rektorn Ahlgren närmare utvecklat är det givetvis av stor vikt att
sådant stävjas. Eftersom förseelsen upptäckts först genom att vid en skåpvisitation
den då tomma flaskan påträffades, får förtäringen emellertid antagas
ha skett utan att störande uppträdande förekommit. Om ens Tommy
Edlunds kamrater iakttagit honom inneha eller förtära spriten har inte blivit
utrett i ärendet, ehuru väl det synes sannolikt. Såvitt utredningen visar har
Tommy Edlund ej tidigare varnats för olämpligt beteende, i vart fall ej för
förseelse av ifrågavarande slag. Och det saknas anledning antaga annat än
att han skulle kunnat tillrättaföras genom varning. Att märka är även att
Tommy Edlund, vilkens föräldrar ej hörts, vid ifrågavarande tid var under
18 år och genomgått närmare hälften av den treåriga utbildningen.

På grund av det sålunda upptagna hade enligt min mening Tommy Edlund
inte bort förvisas från skolan för vad han låtit komma sig till last.

Såsom det föregående utvisar är emellertid den administrativa regleringen
rörande skolan bristfällig. Varken rektorns eller kollegiets befogenheter
i olika avseenden har preciserats. Även om behörigheten att fatta beslut
i uppkommen fråga om elevs förvisning ej bör tillkomma någondera, måste
givetvis rektor och kollegium var för sig ha åtskilliga uppgifter att fullgöra
på eget ansvar. Angående förfarande och tillgängliga rättelsemedel då klandervärt
beteende förekommit finnes endast den förut berörda kontraktsbestämmelsen.
Såsom framgår av skolöverstyrelsens yttrande är den i hög
grad i behov av revidering och komplettering; jämväl med beaktande av
skillnaden mellan förevarande skola och yrkesskolor som står under skolöverstyrelsens
tillsyn synes skolstadgans regler om behandling av disciplinfrågor
i stor utsträckning kunna tillämpas.

Ni har uppgivit att det tidigare varit avsett att ett reglemente skulle
utfärdas för skolan men att detta under den sista tiden saknat aktualitet
på grund av ovisshet om skolans fortsatta bestånd. Eftersom skolan tillkom -

176

mit redan på 1940-talet är det tydligt att sistnämnda omständighet ej utgör
en tillfredsställande förklaring till att reglemente inte blivit utfärdat. Därest
den avveckling av skolan, som enligt vad Ni upplyst har påbörjats, inte
slutföres inom helt kort tid kvarstår också behovet av ett sådant.

I enlighet med det anförda har felaktigheter förekommit genom att lärarkollegiet
vid skolan meddelat förvisningsbeslut utan att vara behörigt därtill
och att Ni underlåtit att utfärda erforderligt reglemente för skolan. Eörvisningsbeslutet
har emellertid i efterhand godtagits av behörig instans och
Tommy Edlund har genom Ahlgrens medverkan beretts tillfälle till fortsatt
utbildning på annat håll. Underlåtenheten att utfärda reglemente hänför
sig i första hand till tiden för skolans tillkomst. Med hänsyn härtill och till
omständigheterna i övrigt finner jag att vad som förekommit inte kan läggas
någon befattningshavare till last såsom tjänstefel.

Vad slutligen beträffar Lars Edlunds begäran om avgångsbetyg för Tommy
Edlund torde, såsom Ahlgren framhållit, sådant ej kunna utfärdas i
fall då utbildningen ej fullbordats. I likhet med vad som enligt 21 kap. 6 §
skolstadgan gäller vid yrkesskola där stadgan är tillämplig bör emellertid
Tommy Edlund erhålla intyg utvisande vilka betyg som må ha utfärdats
för honom och vilken tid han deltagit i undervisningen vid skolan.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Suppleant i företagsnämnd som utan att träda i ledamots ställe
deltagit i en av nämnden företagen resa har ej ansetts berättigad
att uppbära oavkortad lön, resekostnadsersättning och traktamente

Vid en av MO i oktober 1967 verkställd inspektion av arméförvaltningen
uppmärksammades att till nio suppleanter som utan att inträda i ledamots
ställe deltagit i ett av arméförvaltningens företagsnämnd den 20 juni 1966 i
Arvidsjaur hållet sammanträde utgått oavkortad lön, resekostnadsersättning
och traktamente.

Eftersom, enligt bestämmelserna i punkt 6 i Kungl. Maj:ts cirkulär den
19 december 1958 till statsmyndigheterna angående företagsnämnder man.
inom statsförvaltningen, suppleanterna bort åtnjuta nämnda förmåner endast
om de inträtt i ledamots ställe, hemställde MO om utredning och
yttrande från arméförvaltningen.

Arméförvaltningen inkom med, förutom eget yttrande, yttrande av företagsnämndens
sekreterare.

Sekreteraren uppgav att generalmajoren S. Wåhlin, som var nämndens
ordförande, i egenskap av verkschef beslutat att nämnden i juni 1966 skulle
företaga en studieresa till Övre Norrland med besök vid olika förrådsenheter
m. m. och att Wåhlin med stöd av 9 § allmänna verksstadgan även

177

beslutat att ifrågavarande suppleanter skulle beredas tillfälle att i studiesyfte
företa en med nämndens resa samordnad tjänsteresa med besök i
samma anläggningar; suppleanterna hade även i studiesyfte fått delta i
nämndens sammanträde.

Arméförvaltningen framhöll att det från såväl myndighetens som arbetstagarnas
synpunkt är angeläget att alla åtgärder vidtas som är ägnade att
i möjligaste män främja intresset för företagsnämndens verksamhet och
att ett uttryck för denna strävan varit att de ifrågavarande suppleanterna
beretts tillfälle att delta i resan och sammanträdet. Enligt arméförvaltningens
åsikt hade suppleanterna varit berättigade att uppbära ersättning i
enlighet med vad som gäller för tjänsteförrättning i allmänhet.

Sedan ärendet den 28 mars 1968, då MO-ämbetet upphört, överförts till
riksdagens ombudsmannaexpedition, avgav Wåhlin infordrat yttrande och
förklarade sig däri bestyrka vad som anförts av sekreteraren och förvaltningen.

Efter remiss anförde riksrevisionsverket:

Formellt föreligger eu skillnad mellan ledamöter och suppleanter, som ej
inträtt i ledamots ställe, eftersom de senare inte kan erhålla ersättning med
stöd av punkt 6 i ovannämnda cirkulär. Emellertid torde även ledamöternas
resa böra karaktäriseras som i främsta rummet en studieresa, under vilken
hållits ett företagsnämndssammanträde. Denna uppfattning stöds av att
de vid sammanträdet behandlade ärendena inte hade någon beröring med
de besökta anläggningarna. Från saklig synpunkt förefaller därför suppleanternas
resa skilja sig mycket litet från ledamöternas. Det kan naturligtvis
ifrågasättas huruvida 9 § allmänna verksstadgan är tillräcklig grund för
den form av aktivt främjande av företagsnämnds verksamheten som ägt
rum i detta fall. Med hänsyn till den uppgift som åvilar myndighet att informera
företagsnämnd om organisatoriska, tekniska och ekonomiska förhållanden
inom myndighetens område kan enligt riksrevisionsverkets bedömning
emellertid inte uteslutas att anordnande av resor av ifrågavarande
slag kan hänföras till myndighetens uppgifter och därmed ha formellt stöd
i 9 § allmänna verksstadgan. Om ämbetsverkets revision framställt anmärkning
mot resorna och därvid lämnats en förklaring av samma slag
som avgivits i detta ärende, skulle revisionen sannolikt ha frånträtt anmärkningen.
Detta behöver emellertid inte innebära att ämbetsverket ansett
anmärkningen sakligt obefogad. Ehuru resans karaktär av tjänsteresa
kunnat förefalla tveksam torde den åberopade formella grunden för densamma
ha ansetts ha sådan relevans att anmärkningen inte bort fullföljas.
Även en sådan omständighet som att det bedömts högst tveksamt om
någon befattningshavare gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försumlighet
av beskaffenhet att vid allmän domstol kunna åberopas som grund för
skadeståndstalan hade ämbetsverket ansett utgöra ett skäl för att ej fullfölja
anmärkningen. Från sakrevisionella synpunkter skulle revisionen ha
kunnat uppmana myndigheten att för framtiden iaktta restriktivitet då
det gäller att anordna resor för företagsnämnd med hänsyn till de kostnader
som kan bli förenade med sådana resor. Det synes sannolikt att andra effektiva
åtgärder kan företagas för att främja intresset för nämndverksamheten
än kostnadskrävande studieresor till de mest avlägsna regionerna

178

av myndighetens verksamhetsområde. En sådan uppmaning avser riksrevisionsverket
rikta till försvarets materielverk, vari arméförvaltningen
numera ingår, om ärendets fortsatta handläggning ej föranleder till annat.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow i skrivelse till Wåhlin.

Av utredningen framgår följande. Arméförvaltningens företagsnämnd
beslöt den 9 mars 1966 att nästkommande sammanträde skulle hållas den
20 juni 1966 i samband med studiebesök i Övre Norrland. I sammanträdet,
som ägde rum i Arvidsjaur, deltog efter kallelse bl. a. vissa suppleanter i
nämnden som inte trätt i ledamots ställe. Dessa suppleanter erhöll ej dagarvode
men däremot oavkortad lön samt resekostnadsersättning och traktamente.

Vid ifrågavarande tid gällande bestämmelser om företagsnämnder inom
statsförvaltningen, Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 19
december 1958 (SFS 1958:662, jfr 1968:104), innehöll inte någon föreskrift
om platsen för nämnds sammanträde. Det torde ha förutsatts att sammanträde
skulle hållas å den ort där myndigheten har sitt säte. Eftersom
myndigheten är skyldig att informera de anställdas representanter om
verkets ekonomiska, organisatoriska och tekniska förhållanden, kan det
emellertid i särskilt fall vara motiverat att sammanträde hålles annorstädes
så att anordningar berörande myndighetens verksamhet kan beses i anslutning
därtill. Ett visst stöd härför utgöres av det förhållandet att, enligt
punkt 6 i nämnda bestämmelser, för deltagande i sammanträde utgår
resekostnadsersättning och traktamente såsom vid resa i tjänsten, även
om denna föreskrift i första hand avser resa som måste företagas för deltagande
i sammanträde som hålles inom myndighetens lokaler.

Enligt riksrevisionsverkets yttrande bör med hänsyn till uppkommande
kostnader restriktivitet iakttagas vid anordnande av resor för företagsnämnd.
Såsom framgår av det nyss anförda delar jag denna uppfattning.
Utredningen i ärendet innefattar inte tillräckligt underlag för bedömande
huruvida godtagbart skäl förelegat för att ifrågavarande sammanträde
hållits i Arvidsjaur. Jag har emellertid, med hänsyn till bl. a. den uppmaning
som riksrevisionsverket förklarat sig ämna rikta till försvarets
materielverk, ej funnit anledning att såvitt nu är i fråga företaga vidare
åtgärd.

I punkt 6 i ovannämnda bestämmelser stadgas följande.

Ersättning till ledamot i nämnd och suppleant, som inträder i ledamots
ställe, skall utgå i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen.

Förutom dagarvode äger ledamot i nämnd (suppleant) för ledighet under
ordinarie arbetstid, som tages i anspråk för deltagande i sammanträde i
nämnd eller underkommitté, uppbära, om han är tjänsteman vid verket,
oavkortad lön och, om han är anställd enligt kollektivavtal, ersättning
beräknad på grundval av lön under semester. Resekostnadsersättning och

179

traktamente utgå såsom vid resa i tjänsten. Övertidsgottgörelse eller annan
ersättning för tid utöver ordinarie arbetstid utgår icke.

Härav framgår att de förmåner, till vilka ledamot är berättigad vid
deltagande i sammanträde, tillkommer suppleant endast om denne trätt
i ledamots ställe. Då så ej är fallet, saknar suppleant enligt bestämmelserna
rätt till ej blott dagarvode utan även oavkortad lön samt resekostnadsersättning
och traktamente.

Som förklaring till att de i ärendet ifrågakomna suppleanterna likväl
fått uppbära förmåner av sistnämnda slag har uppgivits att Ni med stöd
av 9 § allmänna verksstadgan beslutat att suppleanterna skulle beredas
tillfälle att i studiesyfte företaga en med företagsnämndens resa samordnad
tjänsteresa.

Det åberopade stadgandet innehåller att chef för myndighet skall företaga
de inspektions- och andra tjänsteresor inom landet som är påkallade
av myndighetens verksamhet och att sådana resor efter beslut av myndigheten
må företagas även av annan tjänsteman eller ledamot.

Eftersom stadgandet endast avser resor som är påkallade av myndighetens
verksamhet, må erinras att arméförvaltningen enligt 2 § instruktionen
(SFS 1965:829) hade till uppgift att vara central förvaltningsmyndighet
för förvaltningen vid armén av tygmateriel och ammunition. Att
resor, direkt betingade av sådan uppgift, kan beslutas är förvisso klart,
men säkert torde också vara att sambandet mellan verksamheten och
viss resa kan vara så uttunnat att resan ej är att anse som påkallad av
verksamheten. Uttrycket ”påkallad av verksamheten” innebär uppenbarligen
ett större krav på samband än ”nyttig för verksamheten”. Utan särskilt
bemyndigande av Kungl. Maj:t synes sålunda myndigheten inte ha
befogenhet exempelvis att oberoende av tjänstemans tjänsteåligganden
beordra honom att företaga studieresa.

I förevarande fall är att märka att företagsnämndens verksamhet ej ansetts
äga sådant samband med myndighetens uppgifter att oavkortad lön
samt resekostnadsersättning och traktamente kunde utan vidare utgå.
Då Kungl. Maj:t genom ovan återgivna bestämmelser tillerkänt ledamot
och suppleant som inträtt i ledamots ställe rätt till sådana förmåner, har
därmed tydligen övriga suppleanter uteslutits från att åtnjuta denna rätt.
Med hänsyn härtill kan inte rimligen antagas att 9 § allmänna verksstadgan
skulle innefatta möjlighet för myndigheten att själv fatta beslut av motsatt
innehåll.

Vid angivna förhållanden finner jag att Ni förfarit felaktigt genom att
på sätt som skett låta ifrågavarande suppleanter uppbära oavkortad lön
samt resekostnadsersättning och traktamente. Felet är emellertid ej av
beskaffenhet att föranleda ansvar. Jag företager därför ej heller i denna del
vidare åtgärd.

Härmed är ärendet av mig slutbehandlat.

180

Vissa övriga ärenden angående försvaret

Av utredningen i ett ärende angående klagomål mot en överste för det
han gjort politiska uttalanden framgår följande.

Med en den 30 mars 1968 dagtecknad, till regementets reservpersonal
ställd skrivelse utsände översten en sammanställning innehållande orientering
om regementets organisation, personalförändringar, planlagd tjänstgöring
för reservbefälet m. in. I skrivelsen uttalades bl. a.:

Mot befälet — i första hand officerskåren och alldeles särskilt ÖB —
bedrives f. n. från vissa kretsar en ohöljd kampanj, som synes syfta till att
undergräva förtroendet för det ledande skiktet inom det militära försvaret.
Syftet med kampanjen, som den kan studeras t. ex. i viss del av pressen,
är svårbedömbart — det enda säkra är att den vid en krissituation kan
ytterst menligt inverka på försvarskraften. Men det kanske är just det
man strävar efter.

Översten förklarade att förtroende för den militära ledningen måste finnas
såväl i fred som under beredskap och krig samt att han med det återgivna
uttalandet avsett att verka för detta.

JO Henkow anförde i skrivelse till översten.

Eftersom utgångspunkten för uttalandet varit att officerskåren utsatts
för angrepp, är det i och för sig naturligt att Ni funnit anledning att yttra
Eder. Och som varje annan medborgare har Ni givetvis haft rätt att framföra
Eder uppfattning med avseende å angreppen.

Uttalandet har emellertid gjorts i den upplysningsverksamhet i förhållande
till regementets reservpersonal varom här varit fråga och måste
därför bedömas efter de regler som gäller för sådan verksamhet. Enligt
kap. 16 mom. 1 och 2 tjänstereglementet för krigsmakten skall upplysningsverksamheten,
som har till allmänt ändamål att inom och utom krigsmakten
sprida kunskap och kännedom om krigsmakten och dess plats i det
totala försvaret, bedrivas på sådant sätt att försvarsviljan inom landet vidmakthålles
och tilliten till landets försvar stärkes. Men i samma kap. mom.
3 stadgas att upplysningsverksamheten bör bedrivas så att den ej framstår
som inblandning i den politiska debatten samt att därför polemik bör undvikas
i frågor, där partipräglade meningsskiljaktligheter föreligger.

Innebörden av sistnämnda stadgande är uppenbarligen att all inblandning
i den politiska debatten bör undvikas och alltså ej blott såvitt rör frågor
där partipräglade meningsskiljaktligheter föreligger. Sådana frågor kan med
hänsyn till sin partiskiljande karaktär anses särskilt ömtåliga, och förmodligen
på grund härav har det ansetts lämpligt att beträffande dessa uttryckligen
angiva att polemik bör undvikas.

Det torde vara ovedersägligt att den av Eder åsyftade »kampanjen» mot
officerskåren förekommit i den politiska debatten. Då Ni i uttalandet
konstaterar att kampanjen kan få menliga verkningar för försvarskraften
och ifrågasätter om ej syftet varit detta, har Ni i vart fall indirekt framfört
Eder uppfattning om kampanjen.

181

Vid dessa förhållanden har Ni underlåtit att iakttaga ovannämnda föreskrift
att upplysningsverksamheten bör bedrivas så att den ej framstår som
inblandning i den politiska debatten.

Sedan en kompanichef på morgonen en dag tilldelat sex värnpliktiga fem
dagars kasernförbud för att de stigit upp för sent efter reveljen klockan
0G.00, framlade han senare på dagen ett förslag för regementschefen som
innebar att tillrättavisningarna skulle upphävas och att revelj vid kompaniet
följande morgon skulle tidig arelä g g as och ske klockan 05.00. Regementschefen
godkände förslaget och detta verkställdes. I skrivelse till regementschefen
anförde JO Henkow efter verkställd utredning.

De värnpliktiga har uppfattat tidigareläggningen av reveljen som en
kollektiv bestraffning. Vad Ni och kompanichefen anfört till förklaring av
åtgärden bekräftar denna uppfattnings riktighet. Det är sålunda tydligt
att orsaken till tidigareläggningen var att även andra än de sex tillrättavisade
värnpliktiga ej stigit upp i rätt tid. Att morgontjänsten just ifrågavarande
dag skulle kräva en timmes längre tid än i vanliga fall kan uppenbarligen
inte antagas.

Genom militära rättegångslagen har befälet tillerkänts bestraffningsoch
tillrättavisningsrätt gentemot underlydande som överträtt gällande
föreskrifter. Den omständigheten att det i visst fall inte kunnat klarläggas
vilka som förbrutit sig berättigar givetvis inte befälet att tillgripa annat
reaktionsmedel. Det är en allmänt erkänd rättsgrundsats att en grupp
personer ej får bestraffas för vad en eller flera av dem gjort.

Vid angivna förhållanden finner jag att Ni genom att godkänna förslaget
om reveljens tidigareläggning gjort Eder skyldig till tjänstefel. Även kompanichefen
har visserligen förfarit felaktigt genom att framställa förslaget.
Vad som härvidlag ligger honom till last utgör emellertid med hänsyn till
att han inhämtat Edert godkännande ej brottslig gärning.

Då Edert fel inte kan anses vara av den allvarliga beskaffenhet att beivran
bör ske, låter jag med stöd av 12 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
bero vid den erinran till Eder som innefattas i det anförda.

Hos MO ifrågasatte några klagande huruvida 91 § första stycket militära
rättegångslagen om verkställighet av arreststraff står i överensstämmelse
med den enskildes rättssäkerhet. Med anledning härav anförde MO Henkow
följande.

Gällande bestämmelser om verkställighet av arreststraff skiljer mellan
straff som ålagts i disciplinmål och straff som ålagts genom domstols dom
eller beslut. Enligt 54—56 §§ militära rättegångslagen må beslut i disciplinmål,
varigenom arrest ålagts, ej verkställas innan den tid gått till ända,
inom vilken den straff skyldige äger fullfölja talan i ansvarsfrågan, såvida
icke den straffskyldige avger nöjdförklaring eller vid tiden för beslutets
meddelande är tagen i förvarsarrest. Enligt 91 § samma lag skall däremot
domstols dom eller beslut om arreststraff gå i verkställighet utan hinder av
att domen eller beslutet ej vunnit laga kraft, såvida icke domstolen annorlunda
förordnat.

I detta sammanhang kan erinras att även högre rätt har möjlighet att
förordna om förbud mot verkställighet av domstols dom eller beslut varige -

182

nom arreststraff ålagts. Vidare må framhållas att den militäre befattningshavare,
som skall befordra arreststraff till verkställighet, äger rätt att då
synnerliga skäl föreligger meddela uppskov med straffverkställigheten (se
5 § disciplinstrafflagen och 40 § rättsvårdskungörelsen). Såsom sådant skäl
kan väl icke anses att den straffskyldige fullföljt talan mot dom eller beslut
men däremot att denne begärt nåd.

Under förarbetena till militära rättegångslagen (se SOU 1946:91 s. 108—
109 och 164 ff samt prop. 1948:216 s. 162 ff och 195) betonades vikten
av att beslut eller dom å arreststraff kunde snabbt verkställas. Från rättssäkerhetssynpunkt
ansågs det emellertid otillfredsställande att bestraffningsberättigad
militär befattningshavares beslut om arreststraff skulle
få verkställas innan fullföljdstiden gått till ända. Med hänsyn till önskemålet
om snabb verkställighet sattes den straff skyldiges fullföljdstid till endast
två dagar. I fråga om domstols dom eller beslut ansågs emellertid icke att
betänkligheter mötte mot omedelbar verkställighet, särskilt om det lades
i domstols hand att avgöra huruvida straffet skulle verkställas omedelbart
eller ej. Departementschefen framhöll att syftet med den korta fullföljdstiden
i disciplinmål skulle förfelas om den straffskyldige kunde förhala verkställigheten
av underrättens dom genom att fullfölja målet till högre rätt.
Fn sådan ordning skulle enligt departementschefen ej sällan vara otillfredsställande
från disciplinär synpunkt även i fråga om åtal utan föregående
handläggning i disciplinmål. Departementschefen förutsatte emellertid att
domstol skulle komma att meddela förbud mot omedelbar verkställighet
när saken var tveksam eller dröjsmål med verkställigheten uppenbarligen
saknade betydelse från disciplinär synpunkt.

De synpunkter beträffande önskvärdheten av omedelbar verkställighet
av arreststraff som framförts under förarbetena till militära rättegångslagen
torde — såsom framgår av de i ärendet avgivna yttrandena av cheferna
för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet samt militärbefälhavarna
för Västra militärområdet och Nedre Norrlands militärområde
— fortfarande äga betydelse. Med hänsyn till de möjligheter som står den
dömde till buds att undgå omedelbar straffverkställighet kan gällande bestämmelser
knappast anses otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Härtill kommer att frågan om utformningen av 91 § militära rättegångslagen
är under övervägande av militärstraffsakkunniga och kommer att
beröras i de sakkunnigas betänkande.

Av utredningen i ett klagoärende framgick att en major på förslag av
en kapten avslagit en värnpliktigs ansökan om ledighet för förberedande av
talan i militärt brottmål angående tjänstefel vid rådhusrätten i Östersund.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow i skrivelse till regementschefen
följande.

I 87 § första, stycket militära rättegångslagen stadgas att i militärt mål
som handlägges av åklagare eller domstol rätt att på begäran erhålla offentlig
försvarare skall tillkomma, förutom anhållen och häktad, jämväl den
som är tagen i förvarsarrest samt annan som är misstänkt för brott, för
vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning. I andra stycket
av samma paragraf föreskrives att den som är tilltalad eller misstänkt i
sådant mål har rätt att erhålla nödig ledighet från tjänstgöring vid krigsmakten
för att samråda med sin försvarare och i övrigt förbereda sin talan.

183

Vid tillkomsten av militära rättegångslagen påpekade departementschefen
(prop. 1948:216 s. 193) att andra stycket i förevarande paragraf motsvarar
79 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Däri stadgades
att det ålåg vederbörande befälhavare att tillse att vid krigsdomstol
tilltalad person, som hörde till krigsmakten och stod under hans befäl, ej
av sin tjänstgöring vid krigsmakten, där ej densamma oundgängligen krävde
det, skulle hindras att på begäran erhålla tillfälle att förskaffa sig nödigt
biträde i rättegången.

Av vad sålunda upptagits framgår otvetydigt att värnpliktig äger rätt
att erhålla erforderlig ledighet för förberedande av sin talan i militärt brottmål,
som handlägges av domstol, oavsett brottets svårhetsgrad.

I en klagoskrift till JO ifrågasattes huruvida värnpliktiga väderbiträden
kan kommenderas som väderrapportörer vid civila flygplans starter och
landningar. Ställföreträdande JO Thyresson svarade.

Genom kungl. brev den 14 maj 1965 har chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
å ena, samt luftfartsstyrelsen å andra sidan bemyndigats att
för tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1970 överenskomma om upplåtelse
av flygvapnets flygplatser för civil flygtrafik, samt har därvid föreskrivits
att flygvapnet skall tillhandahålla på militär flygplats för den civila luftfartens
behov erforderlig personal och att sådan personal utför arbetet åt
den civila trafiken som ett åliggande i tjänsten. Genom ramavtal den 21
december 1965 har chefen för flygvapnet, flygförvaltningen och luftfartsstyrelsen
bl. a. bestämt att värnpliktig personal, som i sin fackutbildning
uppnått av chefen för flygvapnet stipulerad minimikompetens och som av
militära skäl är i tjänst, enligt flottilj chefs bestämmande får under denna
tid utnyttjas för tjänster åt den civila flygtrafiken när jämväl erforderlig
ledningspersonal står till förfogande samt under förutsättning att arbetet
därjämte tjänar flygvapnets intresse.

Med anledning av att värnpliktiga väderbiträden, vilka genomgått väderunderbefälsutbildning,
tillåts tjänstgöra som ledningspersonal då civila
flygplan startar eller landar på militära flygplatser har försvarets civila
tjänstemannaförbund i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 januari 1967 påstått
att detta innebär ett avsteg från nyssnämnda bestämmelse i ramavtalet.
I utlåtanden över skrivelsen har chefen för flygvapnet och luftfartsverket
uttalat att avtalsbestämmelsen ej är avsedd att tolkas så att värnpliktig
personal ej skulle kunna anlitas som ledningspersonal.

Av vad sålunda upptagits framgår att värnpliktig personal kan beordras
att tjänstgöra som ledningspersonal. Den till sådan tjänstgöring beordrade
värnpliktige svarar i sedvanlig ordning för fel eller försummelse i tjänsten.

Sedan i en klagoskrift till MO frågats om militär chef är behörig att
beordra personal att utföra uppgifter som uppenbarligen ligger helt utanför
försvarets verksamhet och som har rent civil karaktär — klaganden syftade
på trafikövervakning i samband med högertrafikomläggningen — inkom
souschefen vid försvarsstaben, generalmajoren Bo Westin, och förutvarande
chefen för försvarsstaben, generallöjtnanten C. E. Almgren på begäran med
yttranden. Vid ärendets avgörande anförde MO Henkow i skrivelse till
överbefälhavaren följande.

184

Omläggningen till högertrafik den 3 september 1967 var en i samhällslivet
djupt ingripande händelse som krävde, förutom en myckenhet arbete
med ändring av trafikanordningar, åtskilliga speciella åtgärder till förekommande
av olycksfall. Det måste därför anses naturligt att även krigsmakten
medverkade vid omläggningens genomförande. Såsom generallöjtnanten
Almgren och generalmajoren Westin framhållit har detta också förutsatts
av statsmakterna.

Såvitt upplysts har emellertid Kungl. Maj:t inte givit någon myndighet
inom krigsmakten bemyndigande att efter eget bedömande avgöra i vilken
utsträckning militära resurser skulle ställas till förfogande för ändamålet.
Då det vid de överläggningar, under vilka trafikomläggningen förberetts
och i vilka representanter för försvarsstaben deltagit, framkommit olika
önskemål om biträde från krigsmaktens sida, hade följaktligen i varje särskilt
fall bort prövas ej blott om faktiska möjligheter att ge den ifrågasatta
hjälpen fanns utan även om formell behörighet därtill förelåg. Den omständigheten,
att statsmakterna avsett att en viss myndighet skall utföra ett
beslutat företag, innebär uppenbarligen inte att myndigheten kan lämna
eljest gällande kompetensregler åsido. Om myndigheten enligt dessa saknar
behörighet att vidtaga viss erforderlig åtgärd måste Kungi. Maj:ts medgivande
inhämtas.

Enligt den av Almgren på Edert uppdrag den 15 september 1966 utfärdade
ordern har i samband med trafikomläggningen till polismyndigheters
förfogande ställts dels militärpolis- och trafikförband samt helikoptrar med
besättning för trafikövervakning och dels andra, under grundutbildningvarande
förband för vägledning, d.v.s. personlig hjälp och rådgivning i
trafiken, och för biträde med ändring av vägmärken. Därjämte har, enligt
samma order, krigsmaktens frivilligorganisationer tillhörande personal som
inkallats för att göra tjänst som motsvarar innehavd befattning ställts till
förfogande genom vederbörande försvarsområdesbefälhavare.

Westin har med instämmande av Almgren anfört att trafikomläggningen,
som nödvändiggjort en hel del interna åtgärder inom krigsmakten och måst
beaktas från beredskapssynpunkt, varit en viktig angelägenhet för krigsmakten
och dess beredskap samt att krigsmaktens medverkan sålunda utgjort
en följd av överbefälhavarens instruktionsåligganden.

I 2 § instruktionen (SFS 1961:467) stadgas att överbefälhavaren i vad
på honom ankommer är ansvarig inför Kungl. Maj:t för att krigsmakten
äger beredskap, krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt. Varken detta eller
annat stadgande i instruktionen synes emellertid i och för sig kunna utgöra
stöd för militär medverkan i civil verksamhet. Vissa föreskrifter i sådant
hänseende är däremot meddelade i kap. 17 tjänstereglementet för krigsmakten.

Enligt mom. 8 i nämnda kapitel får förband såsom övningsuppgift i utbildningsverksamheten
utföra vägbyggnadsarbete, brobyggnadsarbete eller
annat arbete för civil myndighet eller enskild, under förutsättning att arbetet
är av otvetydigt värde för utbildningen. I mom. 9 stadgas att arbete
enligt mom. 8 skall planläggas, ledas och genomföras enligt de principer som
gäller för militär verksamhet och att vid större arbeten samråd skall äga
rum med vederbörlig arbetsmarknadsmyndighet.

Eftersom den trafikövervakning, för vilken militärpolis- och trafikförband
utnyttjats, varit av otvetydigt värde för utbildningen och nyssberörda
föreskrifter i mom. 9 synes ha iakttagits, kan någon anmärkning inte riktas

185

mot att nämnda förband ställts till förfogande på sätt som skett. I den mån
personal tillhörande frivilligorganisationer använts till uppgifter vid trafikomläggningen
motsvarande dem som av personalen skolat fullgöras inom
krigsmakten föreligger ej heller anledning till anmärkning.

Vad gäller den personal i övrigt som från krigsmaktens sida ställts till
förfogande synes medverkan i civil verksamhet ha förekommit utan författningsenligt
stöd. Både s. k. vägledning och biträde med ändring av vägmärken
har saknat nämnvärt utbildningsvärde. Beträffande helikoptrars
utnyttjande må framhållas att sådant brådskande fall, som enligt kap. 17
mom. 7 tjänstereglementet måste föreligga för att militärt luftfartyg skall
få användas för vissa allmännyttiga ändamål, uppenbarligen inte varit
för handen.

På grund av det anförda har Almgren i viss mån saknat behörighet då
han genom ifrågavarande order låtit militär personal medverka vid trafikomläggningen.
Det därigenom begångna felet är emellertid ej av beskaffenhet
att föranleda ansvar.

I en klagoskrift till MO begärdes MO:s prövning av huruvida militära
vinterövningar under stark kyla bedrives i överensstämmelse med ändamålsenliga
bestämmelser. Klaganden hänvisade särskilt till en i januari 1967
i stark kyla hållen övning med rekryter ur Norrlands artilleriregemente.

MO Henkow besvarade skriften sålunda.

För övningar vid stark kyla har chefen för armén den 18 februari 1963
utfärdat säkerhetsbestämmelser (Ao nr 82/1963). Enligt dessa skall vid
temperatur under —20° eller i övrigt ogynnsamma väderleksförhållanden
särskild uppmärksamhet ägnas åt truppens ändamålsenliga klädsel och utspisning;
fordringarna på kraftprestationer minskas, truppens vila ökas och
riskerna för förfrysning beaktas särskilt. Om temperaturen understiger
eller kan förutses understiga —30°, bör utan tillgång till i förväg iordningställd,
fullt uppvärmd tältförläggning eller uppvärmda kvarter övningar
utomhus begränsas och desammas inställande övervägas.

Av utredningen i ärendet framgår följande. En bataljonsövning, som
gällde formell och tillämpad förbandsutbildning i bataljon avseende understöd
av brigad, avvärjningsstrid samt anfall, ägde rum den 23—26 januari
1967 cirka tre mil utanför Östersund. De i övningen deltagande värnpliktiga
hade under tiden den 9—21 januari genomgått den grundläggande vinterutbildningen
och haft en förbandsövning i kompani som direkt förberedelse
för bataljonsövningen. Under bataljonsövningen bär truppen vinterutrustning,
därvid den enskilde soldaten hade tillstånd att använda egna skor
samt egna vantar och handskar, ifall de ansågs varmare än kronans. Vid
övningens böi‘jan den 23 januari klockan 08.00 uppmättes temperaturen
till -—20°. Väderprognosen angav då kyligt väder. Klockan 16.00 förutsågs
fortsatt kyla, på sina håll kyligare. Temperaturen uppmättes klockan 21.00
till —25°. Efter middagsmålet vid 17-tiden kunde huvuddelen av bataljonen
vila i tälten. Klockan 22.00 serverades varm dryck och bullar. Under
morgonen den 24 januari skulle omgruppering ske med marschlängder
varierande mellan 1 och 2 mil. Temperaturen intill tidpunkten för beslutet
om marschens igångsättande — omkring klockan 03.00 — understeg ej
—30°. Förflyttningen av batterierna började klockan 04.00, då temperaturen
uppmättes till —28°. Vid denna tid serverades varm dryck. Batteri -

186

cheferna hade order att under omgrupperingen göra täta halter och fotmarscher,
därvid kontroll skulle göras av varje man. De nya grupperingsplatserna
var plogade och förberedda sedan eftermiddagen den 23. Med
hänsyn till att temperaturen fortsatte att sjunka fattades klockan 06.00
beslut att övningen skulle tillfälligt avbrytas och någon gruppering ej ske.
Batterierna nåddes av'' denna order, då de ryckte in på respektive grupperingsplatser.
Klockan 07.00 uppmättes på vissa av platserna —40° och
i övrigt —35°. Mellan klockan 07.00 och 08.00 var personalen i bivack med
uppvärmda tält och utspisning av frukost pågick. Under tiden fram till eftermiddagen
var personalen under vila och vård av personlig materiel inom
bivackerna. Härvid sjukanmälde sig ett antal värnpliktiga. Trots i vissa
fall ringa symptom på förfrysning sändes samtliga till sjukhuset vid regementet.
Fyra hade köldskador av andra graden, d.v.s. med blåsbildning.
De behövde dock ej sjukhusvård. 23 hade köldskador av första graden av
lättare typ med hudrodnad och tendens till vit hud. Övriga 59 företedde
ej tecken på lokala köldskador men fick behandling för nedkylning och ett
dygns vila. De företedde däremot magsymptom, i flera fall med diarré.
Klockan 12.00, då väderprognosen angav kyligt väder, mot eftermiddagen
något mildare, gavs order om verksamheten för eftermiddagen och den 25
januari. Ordern innebar begränsning och omläggning av den planlagda
övningen. Temperaturen var den 24 januari klockan 12.00 —32° och klockan
16.00 —23° samt den 25 januari —10°.

Då omgrupperingen den 24 januari började var temperaturen —28° och
med hänsyn till senaste väderprognos kunde ännu strängare kyla inte uteslutas.
Omgrupperingens företagande får därför anses ha medfört viss risk
i hälsohänseende. Ett stort antal värnpliktiga sjukanmälde sig också senare
under dagen. På grund härav och då det varken vid marschvägen eller inom
det nya grupperingsområdet fanns tillgång till i förväg iordningsställd,
fullt uppvärmd tältförläggning eller uppvärmda kvarter, hade omgrupperingen
enligt min mening bort uppskjutas. Det inträffade, kraftiga temperaturfallet
kom emellertid tämligen hastigt och redan ett par timmar efter
omgrupperingens början beordrades tillfälligt avbrott i övningen. Därefter
har tydligen verksamheten varit påtagligt begränsad. Vid dessa förhållanden
finner jag underlåtenheten att uppskjuta omgrupperingen inte kunna
läggas någon befattningshavare till last såsom tjänstefel.

Vad i övrigt förekommit ger ej anledning till antagande att gällande
bestämmelser om vinterövningar blivit åsidosatta.

Beträffande säkerhetsbestämmelsernas innehåll har visserligen inte i
dessa uppställts något, av väderleksförhållandena betingat förbud mot
övningars bedrivande utan endast mera allmänt givits anvisningar om vissa
försiktighetsåtgärder vid särskilt låga temperaturer. Det synes emellertid
med tanke på krigsmaktens effektivitet vara svårt att bestämma en lämplig
gräns för vad personalen skall behöva tåla i väderlekshänseende. Förutom
att temperaturen endast i förening med uppgifter om vindstyrka m. m. ger
en någorlunda fullständig bild av de påfrestningar som föranledes av vädret,
måste givetvis även beaktas sådana omständigheter som sammanhänger
med personalens förmåga att uthärda påfrestningarna, t. ex. kondition,
tidigare erfarenheter och utrustning. I sistnämnda hänseende må erinras att
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, den 2 februari 1967
i riksdagen som svar på fråga angående militära övningar i stark kyla upplyst,
att försvarets forskningsanstalt sedan flera år tillbaka bedriver torsk -

187

ningsarbete om möjligheterna att motstå stark kyla, något som bl. a. resulterat
i att soldaternas vinterutrustning successivt förbättras och moderniseras
(riksdagens protokoll från andra kammaren för 1967 nr 5 s. 9).

Av utredningen i ett inspektionsärende framgick att en kassachef vid ett
regemente på begäran av regementsläkaren medgivit att till honom fick
utbetalas 2 000 kronor som förskott för fyllnadsbetalning av skatt. Beloppet,
som utkvitterats den 27 april 1967, var vid MO:s inspektion av regementet
den 2 juni 1967 ännu ej återbetalt. MO Henkovv anförde vid ärendets avgörande
i skrivelse till regementschefen följande.

I ärendet, har ifrågasatts om inte förskottet vore att betrakta som sådan
förtida utbetalning av lön som avses i 54 § 1 mom. sjätte stycket allmänt
avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST). Enligt nämnda
moments första stycke skall, såvitt nu är i fråga, lön utbetalas för
kalendermånad och utanordnas i sådan tid att utbetalning till tjänstemannen
beräknas kunna ske tidigast den 25 och senast den sista dagen i den
kalendermånad till vilken förmånen hänför sig. I momentets sjätte stycke
stadgas att, om arbetsgivaren i visst fall prövar synnerliga skäl föreligga,
utbetalning av förmåner som avses i momentet må ske tidigare än som däri
anges, varvid dock förmåner för tid efter utbetalningsdagen ej får utbetalas.

Den regementsläkaren för april månad tillgodoräknade nettolönen utgjorde
emellertid allenast 561 kronor och den blev disponibel för honom
den 25 april. Då han den 27 april utkvitterade beloppet om 2.000 kronor,
hade han överhuvudtaget ej någon intjänt lön som kunde utbetalas i förtid.

Även om så varit fallet kan emellertid sådana synnerliga skäl som avses
i 54 § 1 mom. sjätte stycket AST ej anses ha förelegat. Att märka är nämligen
att fyllnadsinbetalning av skatt inte behöver ske förrän den 30 april
och att aprillönen blev disponibel för regementsläkaren redan den 25 april
1967.

I samband med att kassachefen omkring den 20 april medgav utbetalning
av beloppet 2.000 kronor vidtog han inte någon åtgärd i syfte att få kännedom
om regementsläkarens nettolönefordran eller att underrätta civilförvaltningen
såsom löneutbetalande myndighet om den medgivna utbetalningen.
I stället godtog han ett löfte av denne att han efter några få dagar
skulle kontant återbetala beloppet. Men trots att löftet ej infriades lämnade
han inte civilförvaltningen något meddelande om utbetalningen innan
regementsläkarens nettolön för maj månad ställdes till dennes disposition.

Vid dessa förhållanden har tydligen inte varit fråga om förtida utbetalning
av lön. Kassörskan har ej heller ansett att utbetalningen avsåg lön
utan uppfattat transaktionen som utlämnande av ett underförskott från
hennes förskottskassa.

Enligt 12 § reglementet för försvarets kassatjänst (tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret 1954 avd. A nr 54) må förskott endast utlämnas för
utbetalningar som skall bestridas av statsmedel.

Med hänsyn härtill är det uppenbart att kassachefen ej ägt medgiva utlämnande
av förskott för det uppgivna ändamålet. I verkligheten har utbetalningen
inneburit att regementsläkaren obehörigen tillhandahållits ett
räntefritt lån. Även om kassachefen inte känt till nyssnämnda reglementsbestämmelse,
vilket det dock varit hans plikt att göra, borde han ha förstått
att detta sätt att handskas med statens medel är helt förkastligt. Att utbe -

188

talade beloppet avsetts skola redovisas redan efter ett fåtal dagar kan givetvis
inte medföra annat bedömande.

Genom vad kassachefen i enlighet med det sagda låtit komma sig till last
har han av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt och sålunda
gjort sig skyldig till tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken. I
och med att beloppet numera redovisats har emellertid någon nämnvärd
skada inte uppkommit. På grund härav och då kassachefen får antagas ha
felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt, finner jag mig kunna låta
bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

Av utredningen i ett klagoärende angående omständigheterna kring en
upphandling framgick bl. a. följande.

Våren 1965 skulle stridsvagnsvägar på Utö iordningställas. H. fick ansvaret
för arbetena, som skulle vara klara till mitten av juni samma år.
Från omkring den 1 mars var åkeriägaren E., som inlämnat skriftligt anbud
rörande vissa arbeten, i verksamhet med projektet och sysslade därvid närmast
med transporter med egna lastbilar. N., som den 24 april 1965 ryckt
in för att fullgöra en repetitionsövning som effektiviseringsvärnpliktig, placerades
vid vägarbetena på Utö. Han var tekniskt kunnig och blev bas för
ett arbetslag värnpliktiga. I mitten av maj råkade den lastmaskin, som användes
vid E:s transporter, gå sönder. H. fick av kasemofficeren O. tillstånd
att under hand införskaffa anbud på en ersättningsmaskin. Han efterhörde
med E. och N. om någon av dem kunde anskaffa en maskin. N. ringde
därvid upp R., som drev egen rörelse i Västerås och träffade viss överenskommelse
med honom. Både E. och N. lämnade anbud. E. begärde för egen
del 90 kronor per timme och för en bekant, entreprenören A., 80—85 kronor
per timme, vilket gällde en grävmaskin av modernare typ. N. lämnade anbud
på 60 kronor per timme. H. fann E:s och A:s anbud för höga. Det anbud,
N. lämnat, fann han däremot acceptabelt. Han tog därför ånyo
kontakt med kasernofficeren och redovisade de tre anbuden samt föreslog
att N:s anbud skulle antagas. H. erhöll besked att å 0:s vägnar antaga det
av N. lämnade anbudet. H. accepterade därefter för kronan N:s anbud. Det
sålunda träffade avtalet blev icke upprättat skriftligen. Medan arbetena
pågick, översände N. veckorapporter till R. Dessa var även underskrivna
av den maskinist, som medföljde grävmaskinen. N. erlade till kronan ersättning
för det logi och den kost, som kronan tillhandahöll grävmaskinisten;
denne uppbar lön av R. Arbetsrapporterna upptog för tiden den 17
maj—den 16 juni 187 timmars effektiv körtid. Då grävmaskinen skulle
hemtransporteras, körde grävmaskinisten den av vägen, så att maskinen
måste bärgas. Härvid uppstod vissa skador å den. Bärgningen, som utfördes
såsom militär övning, blev besvärlig. Den skedde med tillhjälp av två tunga
stridsvagnar samt med personal från Göta livgarde. Några kostnader härför
hade ej debiterats av R. Enligt två till kasernavdelningen vid livgardet
ställda, av IT. attesterade räkningar, daterade, den första den 11 juni 1968
å 4.740 kronor och den andra den 18 juni 1965 å — såvitt nu är i fråga —
4.040 kronor, begärde N. ersättning för ifrågavarande grävmaskinsarbete.
Beloppen utbetalades därefter till honom enligt räkningarna. I faktura av
den 24 juni 1965 ställd till regementsintendenten vid livgardet begärde R.
ersättning för arbeten på pansarskjutfältet under tiden den 17 maj—den
15 juni dels avseende schaktning med grävmaskin 187 timmar å 60 kronor
med 11.220 kronor, dels avseende transport enligt överenskommelse med

189

900 kronor. Efter någon tid ringde H. R. och uppgav, att N. mottagit betalning
för arbetet från livgardet och att räkning därför skulle ställas till N.

Genom dom den 4 oktober 1966 dömde Trögds tingslags häradsrätt N.
bl. a. för olovligt förfogande beträffande hans befattning med det uppburna
beloppet å 8.780 kronor.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén i skrivelse
till regementschefen.

Utredningen i ärendet leder fram till att avtal om ifrågavarande grävmaskinsarbeten
träffats mellan kronan, å ena sidan, och N. å den andra, genom
att H. -— efter bemyndigande av kasernofficeren — för kronans räkning
antagit det av N. lämnade anbudet. Utredningen giver ej stöd för att vid
kontakter, som kan ha förekommit mellan H. och R., något avtal kommit
till stånd mellan kronan och R. i denna sak.

För mitt bedömande föreligger spörsmålet huruvida någon tjänsteman
gjort sig skyldig till fel eller försummelse i denna angelägenhet.

Det ingångna avtalet —- förhyrning av en grävmaskin med förare som
själv utförde arbetet — torde vara att betrakta som en beställning av sådant
anläggningsarbete, varå bestämmelserna i kungörelsen den 6 juni 1952
om upphandling och arbeten för statens behov m. m. (1952 års upphandlingskungörelse)
är tillämpliga. Som framgår av Edert yttrande var kasernofficeren
behörig att å kronans vägnar träffa dylika avtal avseende
arbeten å livgardets anläggningar. Han har sålunda varit den som haft
att företräda kronan i denna sak.

De särskilda regler som gäller vid beställning för statens behov av byggnads-
och anläggningsarbeten återfinns i avdelning III i upphandlingskungörelsen.
Däri göres skillnad mellan anbud, som infordras genom annonsering
eller genom särskilda skrivelser, och anbud, som infordras under hand.
Anbud under hand må enligt 36 § upphandlingskungörelsen infordras, bl. a.
när arbete till följd av oförutsedda omständigheter inte tål uppskov.

Med hänsyn till den särskilda brådska som förelåg vid tillfället kan någon
erinran ej riktas mot förfarandet att infordra anbud under hand. Något
hinder har ej heller i och för sig förelegat mot att anbud härvid infordrats
från en på platsen tjänstgörande värnpliktig som N.

Tillämpas underhandsförfarande, skall enligt 49 § upphandlingskungörelsen
vid arbete, vars värde överstiger 5 000 kronor, inkomna anbud uppföras
å särskild förteckning, varvid skälen skall angivas för att underhandsförfarande
använts. Som kasernofficeren själv vidgått har han ej iakttagit
ifrågavarande föreskrift, oaktat det vid avtalets ingående måste ha stått
klart att kronans kostnader för arbetet skulle komma att överstiga 5 000
kronor.

Författningsbestämmelse av innehåll att avtal skall upprättas skriftligen
finnes ej beträffande den typ av avtal varom i ärendet är fråga. (Det kan
nämnas att däremot föreskrift om skriftligt kontrakt finnes bl. a. då fråga
är om sådan förhyrning där AMMI är tillämplig; se AMMI 2:7 jämte bilaga.
Vidare kan erinras om att i de bestämmelser om uthyrning av kronans
byggnadsmaskiner som finns i Redovisningsföreskrifter in. m. för fortifikationsmaterial
mom. 41 stadgas, att hyresavtal skall upprättas på av fortifikationsförvaltningen
fastställt formulär.) Av 51 § upphandlingskungörelsen,
som är tillämplig i förevarande fall, framgår dock att under vissa förhållanden
avtalsslutande myndighet är skyldig tillse att skriftligt kontrakt

190

upprättas, nämligen om myndigheten finner arbetets art eller omfattning
så kräva eller entreprenör det fordrar, därvid parternas rättigheter och
skyldigheter skall angivas i kontraktet.

I detta fall var fråga om ett åtagande från kronans sida, som kunde beräknas
uppgå till belopp av storleksordningen 10 000 kronor. Det anbud,
som ur kronans synpunkt befanns vara mest gynnsamt, hade avgivits av
en värnpliktig, om vilken varken kasernofficeren eller H. — utöver dennes
uppträdande i det militära — ägde närmare kännedom. Enligt min mening
var omständigheterna i detta fall sådana att myndigheterna borde — med
tillämpning av 51 § upphandlingskungörelsen — ha funnit nödvändigt att
upprätta skriftligt kontrakt om avtalet. Icke minst hade varit påkallat
att till undvikande av framtida tvister i ett skriftligt avtal närmare precisera
bl. a. hur tiden för grävmaskinens begagnande skulle fastställas och
hur ansvaret för eventuella skador tillfogade maskinen eller förorsakade av
denna skulle fördelas.

Kasernofficeren har sålunda enligt min mening gjort sig skyldig till försummelse
då han ej tillsett att skriftligt kontrakt upprättades för detta anläggningsarbete.

I 47 § upphandlingskungörelsen — denna är enligt 50 § samma kungörelse
även tillämplig vid underhandsförfarande — stadgas i första stycket,
att myndighet skall ombesörja att den, vars anbud antagits, erhåller underrättelse
därom snarast möjligt och senast inom den tid anbudet är för
honom bindande och att sådan underrättelse skall meddelas skriftligen,
dock att densamma för tids vinnande må överbringas på annat sätt, där
den utan dröjsmål skriftligen bekräftas, samt i andra stycket, att skriftlig
underrättelse om anbuds antagande skall, där kontrakt inte upprättas, innehålla
samtliga för arbetet gällande villkor. Bestämmelsen i andra stycket
är avsedd som en ordningsföreskrift för myndigheten. Underrättelsen har
icke i och för sig betydelse för avtalets uppkomst. Meningen med en sådan
bekräftelse är givetvis framförallt den att framtida tvister om det muntliga
avtalets innehåll härigenom undvikes. (Se härom även Åke Norrman: Kommentar
till 1952 års upphandlingskungörelse, andra upplagan s. 53.)

Som framgår av kasernofficerens yttrande har emellertid ej någon skriftlig
underrättelse av det antagna anbudet blivit expedierad. På denna punkt
har han underlåtit följa en tydlig bestämmelse i en för hans verksamhet
grundläggande författning.

Även om kasemofficeren bär huvudansvaret för det inträffade, ger även
H:s uppträdande i saken anledning till kritik. Med hänsyn till den ställning
H. intog som mellanman under anbudsförfarandet och i avtalsslutandet
måste det anses ha ankommit på honom att åtminstone uppsätta och till
kasemofficeren översända förslag till sådan bekräftelse av N:s anbud som
åsyftas i 47 § andra stycket upphandlingskungörelsen. Omständigheterna
kring avtalets ingående var också sådana att H. bort ha skaffat sig närmare
upplysning om den part, med vilken kronan genom honom slutit avtalet.
Om så skett på ett tidigt stadium, hade troligen några av de komplikationer
som senare inträffat kunnat undvikas.

191

III. Vårdområdet

Kriminalvård

Under år 1968 har avgjorts inalles 278 klagoärenden rörande kriminalvården.
Av dessa avskrevs 24 utan utredning och 30 överlämnades med
stöd av 9 § instruktionen till kriminalvårdsstyrelsen för prövning. 197 ärenden
blev efter viss utredning avskrivna utan att föranleda kritik eller annan
åtgärd.

I 27 ärenden har fog ansetts föreligga för kritik mot befattningshavare
vid kriminalvården. I ett av dessa ärenden ledde prövningen till anmälan
hos kriminalvårdsstyrelsen för disciplinär bestraffning.

Klagomålen har i de flesta fall avsett disciplinär bestraffning av intagen,
arbetsplacering, brevcensur, sjukvård, vägrad permission och avslag av
framställning om villkorlig frigivning. I 8 fall har klagomålen innefattat
påstående om misshandel eller annat kränkande uppträdande från befattningshavares
sida. Påstående om sådant övergrepp från personalens sida
har dock inte i något fall blivit styrkt av verkställd utredning.

I det följande skall lämnas en kortfattad redogörelse för några kriminalvårdsärenden
av mera allmänt intresse.

Disciplinära åtgärder mot styresmän för att de meddelat beslut
enligt vilka underåriga ålagts inneslutning i enrum under längre tid
än behandlingslagen medger

I 68 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt stadgas följande.

Bryter intagen mot anbefalld ordning eller visar han eljest klandervärt
uppförande, och låter han ej sig rätta efter tillsägelse eller är förseelsen av
allvarlig beskaffenhet, må åläggas honom

1) förlust för viss tid eller tills vidare av honom särskilt tillerkänd förmån,

2) förlust under viss tid, helt eller delvis, av rätt att köpa varor som tillhandahållas
vid anstalten,

3) förlust under högst fjorton dagar av rätt att skaffa sig, mottaga eller
innehava böcker, tidskrifter eller tidningar, eller

4) inneslutning i enrum under högst trettio dagar eller, i fråga om den som
undergår ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år, under högst sju dagar.

192

Genom beslut den 20 december 1966 ålade t. f. styresmannen vid fångvårdsanstalten
Härianda, kriminalvårdsinspektören Arne Stenkvist å anstalten
intagne R. Å. S. för rymning från kolonien Rödj an inneslutning
i enrum under 21 dagar, under vilken tid denne skulle gå förlustig rätten
till inköp och innehav av premievaror samt under 14 dagar rätten till inköp
och innehav av annan litteratur än den anstalten tillhandahöll.

Genom beslut den 23 december 1966 ålade Stenkvist å Härlandaanstalten
intagne K. C. J. för rymning inneslutning i enrum under 21 dagar. Rörande
förlust av rätten till inköp och innehav av premievaror och av annan litteratur
än den anstalten tillhandahöll lämnades samma föreskrifter som i beslutet
rörande R. Å. S.

Styresmannen för fångvårdsanstalten i Tidaholm anstaltsdirektören
Holger Thulin ålade genom beslut den 15 februari 1967 R. Å. S., som då
var intagen å denna anstalt, för rymning inneslutning i enrum under 21
dagar. Rörande förlust av rätten till inköp och innehav av premievaror och
av annan litteratur än den anstalten tillhandahöll lämnades samma föreskrifter
som i Stenkvists ovanämnda beslut.

K. C. J. anförde i en till JO inkommen skrift klagomål över att han genom
beslutet den 23 december 1966 ålagts isoleringsstraff under 21 dagar, trots
att han icke fyllt 21 år. Han framhöll att han psykiskt tagit skada av det
långa straffet.

I infordrat yttrande medgav Stenkvist att hans beslut stred mot bestämmelserna
i 68 § fjärde punkten behandlingslagen. Anledning till det felaktiga
beslutet var bristande uppmärksamhet och bristande rutin i styresmannafunktionen.
Han var villig att utge skäligt skadestånd.

Vid avgörandet av det av K. C. J. anhängiggjorda ärendet fann JO Bexelius
att Stenkvist genom beslutet den 23 december 1966 gjort sig skyldig till
tjänstefel. Vad Stenkvist låtit komma sig till last syntes JO dock vara av
den art att beivran lämpligen kunde ske i disciplinär ordning. JO framhöll
därvid, att han vid sin prövning av ärendet beaktat att Stenkvist ej längre
innehade förordnande såsom styresman. Denna omständighet torde enligt
JO:s mening efter de genom lagstiftningen 1948 genomförda ändringarna
i strafflagen (se numera 20: 6 BrB) och efter den nya utformning av reglerna
om disciplinär bestraffning, som infördes i den allmänna verksstadgan
(se numera 19 § statstjänstemannalagen), inte utgöra hinder för att disciplinärt
bestraffa honom. JO överlämnade därför handlingarna i ärendet till
kriminalvårdsstyrelsen för den åtgärd mot Stenkvist, som kunde finnas påkallad.

Sedan det av K. C. J. anhängiggjorda ärendet avgjorts, inkom även
R. Å. S. med klagomål över att han genom besluten den 20 december 1966
och den 15 februari 1967 ålagts inneslutning i enrum under för lång tid. I infordrade
yttranden medgav Stenkvist och Thulin de påtalade felen.

193

Rörande de av R. Å. S. anförda klagomålen anförde JO Bexelius i en den
7 december 1967 till kriminalvårdsstyrelsen avlåten skrivelse följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att Stenkvist genom beslut den 20
december 1966 och Thulin genom beslut den 15 februari 1967 ålagt R. Å. S.,
som då ännu inte fyllt 21 år, inneslutning i enrum under 21 dagar. Besluten
är således klart stridande mot stadgandet i 68 § fjärde punkten behandlingslagen.
Stenkvist och Thulin har medgivit att de av dem meddelade besluten
är felaktiga. Envar av dem har förklarat sig villig att till R. Å. S.
utgiva skäligt skadestånd.

Vad Stenkvist och Thulin låtit komma sig till last är att bedöma som
tjänstefel. Med hänsyn till att R. Å. S. genom ett vart av ifrågavarande
beslut i strid mot klar och tydlig lagbestämmelse ålagts inneslutning i enrum
under 14 dagar för lång tid, anser jag felen inte kunna lämnas obeivrade.

Då Stenkvist och Thulin förklarat sig beredda att utge skälig ersättning
till R. Å. S., torde frågan härom kunna lösas utan att hänskjutas till domstol.
Med hänsyn härtill påkallar sambandet med ersättningsfrågan icke att
beivrandet av felen sker genom anställandet av åtal inför domstol.

Det fel, vartill Thulin gjort sig skyldig, synes mig vara av den art att det
är tillfyllest att det upptages av styrelsen till beivran i disciplinär ordning.
Enligt min mening bör närmast varning komma ifråga.

Vad angår Stenkvist, fann jag vid avgörande den 19 april 1967 av det
först omnämnda ärendet, att Stenkvist gjort sig skyldig till tjänstefel genom
att i ett den 23 december 1966 meddelat beslut ålägga en å Härlandaanstalten
intagen, som då ännu inte fyllt 21 år, inneslutning i enrum under
21 dagar. Vad Stenkvist låtit komma sig till last syntes mig dock vara av
den art att beivran lämpligen kunde ske i disciplinär ordning. Jag överlämnade
därför handlingarna i ärendet till styrelsen för den åtgärd mot
Stenkvist, som kunde finnas påkallad.

Från styrelsen har under hand inhämtats, att styrelsen beslutat avvakta
mitt avgörande av förevarande ärende, innan det tidigare ärendet upptages
till behandling.

Stenkvist har sålunda vid två tillfällen i december 1966, då han vikarierat
som styresman å fångvårdsanstalten Härianda, ålagt underårig intagen
inneslutning i enrum under 14 dagar för lång tid. I betraktande av omständigheterna
finner jag dock — om än med viss tvekan — åtal inte vara påkallat.
Jag anser sålunda att även vad Stenkvist låtit komma sig till last
genom beslutet beträffande R. Å. S. lämpligen kan beivras i disciplinär
ordning.

Den omständigheten att Stenkvist ej längre innehar förordnande som styresman
torde — på de skäl som angivits i mitt beslut i det tidigare ärendet
— inte utgöra hinder för att disciplinärt bestraffa honom.

På grund av vad sålunda anförts får jag under åberopande av 1 §
instruktionen den 3 december 1965 för kriminalvårdsstyrelsen samt 19 och
23 §§ statstjänstemannalagen överlämna handlingarna i ärendet för de åtgärder
mot Thulin och Stenkvist som kan finnas påkallade.

Kriminalvårdsstyrelsen fann i beslut den 12 februari respektive den 4
mars 1968, att Stenkvist och Thulin genom de klandrade förfarandena gjort

7 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

194

sig skyldiga till tjänstefel, och meddelade med stöd av 19 § statstjänstemannanlagen
Stenkvist och Thulin varning.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

Disciplinär åtgärd mot styresman för underlåtenhet att föra körjournal
beträffande tjänstebil. Kritik har vidare riktats mot styresmannen
för att han förvarat intagna i ett låst källarrum

Lillkersti Clarhell Larsson, som tidigare varit anställd vid fångvårdsanstalten
Asptuna, inkom med klagomål vari hon bl. a. anförde: Den 7 september
1966 lät styresmannen för Asptuna, anstaltsdirektören Kurt Tjärnberg,
i ett källarrum låsa in en år 1942 född intagen vid namn S. Denne
hölls inlåst från kl. 04 till kl. 08 nämnda dag. Källarrummet, som var helt
cementerat, var avsett för förvaring av rotfrukter och andra matvaror och
saknade fönster samt hade endast en mindre luftventil. Vid inlåsningen
erhöll S. en filt och en madrass. Rummet saknade säng och annat bohag.
S. erhöll icke något kärl att förrätta sina naturbehov i. Sedan han låsts in
lämnades han helt utan tillsyn och utan annan möjlighet att tillkalla tjänstgörande
vaktkonstapels uppmärksamhet än att kunna ropa genom luftventilen
eller att banka på dörren. En förutsättning att han då skulle kunna
höras var dock att vaktkonstapeln uppehöll sig i källaren eller på gården,
där ventilen mynnade. Därjämte var att märka att S. vid tillfället var svårt
hundbiten, och icke minst på grund därav kunde antagas vara i behov av
viss tillsyn. Vidare hade Tjärnberg den 13 september 1966 i samma källarrum
låst in två andra intagna, vid namn W. och A., båda födda år 1945.
Dessa låstes in kl. 18.30 och frigavs först påföljande dag kl. 10.00. Icke heller
dessa erhöll annat bohag än filtar och madrasser. De saknade liksom S. större
möjlighet till kommunikation med tjänstgörande vaktkonstapel och erhöll
ej heller något nattkärl.

Därjämte påstod klaganden att Tjärnberg använde anstaltens tjänstebil
för privat bruk och att denna jämväl användes för körning av hans hustru.
Tjärnberg hade även uppfört en lekstuga och inköpt fönsterglas å anstaltens
bekostnad.

Tillika påtalades att ett tidigare skrivbiträde å anstalten, Barbro Svensson,
inte hade, då hon slutat sin anställning vid anstalten, erhållit betyg
förrän efter hänvändelse till kriminalvårdsstyrelsen. I det betyg Tjärnberg
då utfärdat hade han särskilt tillagt följande: »Beträffande övriga iakttagelser
kan endast nämnas att hon måhända icke var särskilt fysisk stark,
eftersom hon under anställningstiden hade osedvanligt många sjukledigheter
av kortvarigt slag.»

Av utredningen framgick följande:

195

Beträffande inlåsningarna medgav Tjärnberg vid förhör att uppgifterna
beträffande inlåsningen av S. i sak var riktiga. Denne införpassades efter
rymning vid 04—05-tiden. Endast en vaktkonstapel var i tjänst vid denna
tidpunkt. S. som uppträdde aggressivt och bråkigt var enligt polispersonalen
ej i behov av läkarvård. Den tjänstgörande vaktkonstapeln var väl instruerad
att se till S. under den tid, som han var inlåst och då särskilt med
hänsyn till dennes naturbehov. S. var även själv tillsagd att påkalla uppmärksamhet
om han behövde bli utsläppt av denna anledning. Vid 08-tiden transporterades S. till Långholmen.

En vaktkonstapel vilken tjänstgjort å Asptuna vid tidpunkten för S. inlåsning
uppgav att S. på morgonen varit lugn och ej klagat över inlåsningen.

Vidkommande inlåsningen av W. och A. uppgav Tjärnberg att de intagna
efter rymning införpassats till anstalten efter tjänstetidens slut, då det icke
fanns någon möjlighet att få in någon extra personal. Transporten till Långholmen
— vilken enligt uppgift ankommit till Långholmen kl. 11.50 — hade
skett så snart möjlighet fanns att avdela personal som transportförare.
Tjämberg uppgav vidare att båda inlåsningarna skett för att skydda såväl
medintagna som den ensamt tjänstgörande vaktkonstapeln. Såväl före som
efter de aktuella tillfällena hade allvarliga övergrepp förekommit från berusade
intagna gentemot medintagna. En vaktkonstapel hade vidare blivit
allvarligt misshandlad under sin tjänsteutövning av en berusad intagen.
Några instruktioner fanns icke för hur anstaltens personal borde handla i
situationer som de nu aktuella. Efter ifrågavarande inlåsningar hade Tjärnberg
konfererat med kriminalvårdsdirektör G. Rudstedt om hur det borde
förfaras med våldsamma och aggressiva intagna. Denne hade ansett det
vara bättre att »låta dem löpa» än att låsa in dem på sätt som skett. Någon
inlåsning hade därefter icke förekommit.

I yttrande till kriminalvårdsstyrelsen anförde Rudstedt beträffande inlåsningarna
följande:

Rummet är i och för sig rent och snyggt och rymligare än ett vanligt bostadsrum.
Det har på dörren beteckningen »Reparationsrum» och hyser en
del överblivna inventarier. Som rotfruktsrum har det aldrig använts. Rummet
är beläget i källarvåningen under köksbyggnaden, har trädörr utåt en
gång, och dörren låses med vanlig dörrnyckel. Fönster saknas men för genomluftning
är sörjt genom två ventiler på motsatta väggar.

Tjärnberg synes ha gett order om särskild tillsyn av de inlåsta, bl. a.
med hänsyn till deras förrättande av naturbehov. Vid sista inlåsningstillfället
tillsågs de på kvällen så sent som 22.30 av både direktören och uppsyningsmannen.
Anteckning i behandlingsjournal om inlåsningen har ej
skett, vilket jag påtalat vid förhör 23/5 1967. Jag har givit uttryck åt min
mening om det olämpliga i sådana inlåsningar och uppmanat Tjämberg
upphöra med dem, vilket han också gjort.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde att utredningen icke givit stöd för antagande,
att det vid ifrågavarande tillfällen förelegat hinder mot att låta

196

de intagna tillbringa väntetiden på överförandet till Långholmen i sina bostadsrum.
Styrelsen delade därför Rudstedts uppfattning att de vidtagna
åtgärderna icke bort tillgripas.

Beträffande användandet av anstaltens tjänstebil bestred Tjämberg att
han använt denna för privat bruk. Tjänstekörningar med bilen hade emellertid
ibland utförts av honom. Han hade sålunda utfört mat- och posttransporter
samt företagit vissa resor med intagna för att ordna arbetsanställningar,
utskrivningar etc. I samband med tjänsteresor hade Tjärnberg dock
uträttat vissa privata förrättningar. Anstaltens tjänstemän hade ävenledes
i stor utsträckning vid ett eller flera tillfällen i samband med tjänsteresor
fått tillstånd att medfölja bilen för uträttande av personliga angelägenheter.
Att sådana tillstånd lämnats efter gjorda framställningar hade motiverats
med anstaltens läge. Vidare hade ibland personalen skjutsats hem med bilen.
Vid ett sådant tillfälle fick Tjärnbergs hustru medfölja bilen. Orsaken
till att han själv ibland kört bilen var personalbrist. Tjämberg hade att
välja emellan att själv köra eller stanna som bevakning på anstalten.

Uppsyningsmannen Sven Svensson uppgav att han till att börja med
fört körjoumal men eftersom så många körde bilen hade det visat sig svårt
att få med allt, varför han slutat att föra journalen.

En förutvarande assistent uppgav att vaktkonstaplarna talat om att
Tjämberg kört privat med bilen och att han och assistenten Olle Wahlberg
därför talat med Tjärnberg om att det blev prat om han så ofta körda anstaltsbilen
och att körjournal borde föras. Tjärnberg hade då sagt att någon
sådan ej behövdes.

Wåhlberg förklarade att han personligen fått det bestämda intrycket
att Tjärnberg använt bilen för privatbruk och vitsordade härvid kollegans
uppgift att de talat med honom därom.

Rudstedt anförde följande:

Mot Tjämbergs bestridande kan jag ej anse det styrkt att han använt
tjänstebilen för privata resor trots personalens rätt allmänna tal sinsemellan
att så skulle ha varit fallet. Tjärnberg har däremot vidgått att hans fru
fått medfölja på en tjänsteresa till Södertälje. Tjärnberg har vidare på
grund av att nästan alla befattningshavare kört tjänstebilen gett order om
upphörande med förande av körjournal. Sådan förs numera åter. Jag har
uppmanat Tjämberg undvika att själv köra tjänstebilen.

I sitt utlåtande yttrade styrelsen:

Styrelsen vill till en början uttala att det inte bör ankomma på anstaltens
styresman att ombesörja hemtransport av varor och post. Tjärnbergs invändning
att han mycket ofta haft att välja mellan att själv köra bilen
eller att kvarstanna såsom bevakning på anstalten utgör enligt styrelsens
uppfattning inte något godtagbart skäl för Tjärnbergs förfaringssätt. Såsom
styresman för anstalten borde det ha ålegat honom att kvarbli på anstalten
och att vid behov svara för eventuella bevakningsuppgifter istället för att
utföra mai- och posttransporter.

197

Vad utredningen innehåller därom, att förandet av körjournal slopats,
föranleder styrelsen att uttala att det åligger förare av tjänstefordon att
föra noggrann körjournal utvisande arten av företagen körning samt körsträckan.

Beträffande det sistnämnda hänvisade styrelsen till en den 29 oktober
1955 utfärdad rundskrivelse beträffande motorfordonsredovisning genom
förande av fordons journal, kostnadskort och registerkort.

Dröjsmålet med utfärdandet av tjänstgöringsbetyg åt Barbro Svensson
förklarade Tjärnberg med sin stora arbetsbörda. Barbro Svensson hade ej
heller gjort någon påstötning härom till honom personligen. Då Barbro
Svensson under över ett års tid varit sjukledig i stort sett varje månad under
olika perioder och detta varit till men för arbetet ansåg han detta böra
komma till en ny arbetsgivares kännedom.

I sitt yttrande härom anförde Rudstedt att det måste anses opäkallat
av en medicinsk lekman att uttala sig om en befattningshavares hälsotillstånd
men ansåg icke åtgärden vara mera allvarlig.

Styrelsen uttalade att betyget utfärdats först tre månader efter det att
Barbro Svensson slutat sin anställning och då först sedan hon därom vänt
sig till styrelsen. Beträffande Tjärnbergs tillägg på betyget ansåg styrelsen
i likhet med Rudstedt detta vara opåkallat och hänvisade därom till 111 §
arbetsordningen för fångvårdsstaten vilken lyder:

Tjänstgöringsbetyg utfärdas av vederbörande styresman på begäran av
tjänsteman, som varit anställd i fångvårdens tjänst minst ett år. I övriga
fall utfärdas tjänstgöringsintyg.

Tjänstgöringsbetyg skall vid oklanderlig tjänstgöring vitsorda, förutom
uppgifter ur tjänstematrikeln, att tjänstgöringen fullgjorts till belåtenhet.
Har tjänstgöringen icke varit oklanderlig, skall betyget endast innehålla
matrikeluppgifterna.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde beträffande klagomålen i övrigt följande.

Utredningen ger ej stöd för påståendet, att Tjärnberg skulle ha debiterat
Kronan inköp av fönsterglas för Tjämbergs eget bruk. Däremot synes denne
ha tillgodogjort sig fönsterglas, som tillvaratagits efter rivning av den på
området för tillsynsanstalten Asptuna tidigare befintliga ladugården. Styrelsen
finner för sin del, att dylikt glas ej bort utan vidare av Tjärnberg
tas i anspråk för privat ändamål.

Tjärnberg har vidgått att han hjälpt verkmästaren vid anstalten Erik
Andersson att bygga en lekstuga med virke, som tillvaratagits efter rivning
av byggnader på anstaltsområdet. Även i denna del är styrelsen av uppfattningen,
att Tjärnberg ej bort utan vidare ta rivningsmateriel, som tillhörde
Kronan, i anspråk för privat ändamål.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius i skrivelse till kriminalvårdsstyrelsen
bl. a.

Jag är helt ense med kriminalvårdsstyrelsen i dess uppfattning om det
olämpliga i att på sätt som skett låsa in de intagna i ett källarrum av den

198

beskaffenhet varom fråga är. Dessutom har Tjärnberg förfarit felaktigt
genom att icke redovisa inlåsningarna i behandling ournalen. Då inlåsningarna
emellertid varit enstaka företeelser, vilka icke förekommit efter
samrådet med kriminal vårdsdirektören, och då Rudstedt för Tjärnberg
påtalat dennes underlåtenhet att anteckna åtgärderna i behandlingsjournalen
anser jag mig i denna del kunna låta bero vid vad i saken förevarit.

Det är givetvis otillfredsställande att det av Barbro Svensson vid anställningens
slutande begärda tjänstgöringsbetyget utfärdats först mer än
tre månader efter anställningens upphörande och sedan hon vänt sig till
kriminalvårdsstyrelsen. Med hänsyn till vad Tjärnberg anfört om sin arbetsbörda
föranleder klagomålen härutinnan dock icke annat än ett påpekande
av vikten av att dylika dröjsmål icke förekommer.

Beträffande tillägget på betyget ansluter jag mig till styrelsens och räjongchefens
uttalande att detta var opåkallat. Vad härutinnan ligger Tjärnberg
till last är dock icke av beskaffenhet att medföra ansvar såsom för
tjänstefel.

I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser jag att Tjärnberg icke bort
för privat ändamål tillvarataga kasserat fönsterglas och virke utan att dessförinnan
inhämta tillstånd av styrelsens byggnadssektion.

Enligt min mening är icke heller vad i sistnämnda hänseende anmärkts
gentemot Tjärnberg av beskaffenhet att kunna medföra ansvar såsom för
tjänstefel.

Vad så beträffar påståendet om användandet av tjänstebil för privat
bruk har detta icke kunnat styrkas. Beträffande de av Tjärnberg själv
utförda transporterna delar jag styrelsens uppfattning att han bort förordna
annan att utföra dessa och i stället själv kvarblivit på anstalten och
svarat för eventuella bevakningsuppgifter.

På vilket sätt transporterna än utförts har det ålegat Tjärnberg att tillse
att körjournal förts i enlighet med styrelsens föreskrifter. Detta har Tjärnberg
försummat. Denna försummelse framstår såsom allvarlig i betraktande
av att Tjärnberg av underordnad personal erinrats om sina skyldigheter
härutinnan.

Vid förhör i saken har Tjämberg uppgivit att han numera låter anteckna
bilens mätarställning vid varje tankning. Denna anteckning uppfyller emellertid
ej heller styrelsens krav på redovisning såsom det angivits i ovan
nämnda rundskrivelse. Det kräves sålunda bl. a. att förare av bilen omedelbart
efter varje körning antecknar ändamål och väg för färden.

Tjärnbergs nu ifrågavarande underlåtenhet vilken medfört att kontroll
att bilen endast använts för tjänsteresor omöjliggjorts är att bedöma som
tjänstefel. Då Tjärnberg medvetet handlat i strid mot givna föreskrifter
anser jag felet icke kunna lämnas obeivrat. Med hänsyn till omständigheterna
anser jag dock att felet bör kunna beivras i disciplinär ordning.

På grund av vad sålunda anförts får jag under åberopande av 1 § instruktionen
den 3 december 1965 för kriminalvårdsstyrelsen samt 19 och 23 §§
statstjänstemannalagen överlämna handlingarna i ärendet för den åtgärd
mot Tjärnberg som kan finnas påkallad för nu ifrågavarande förseelse.

Kriminalvårdsstyrelsen fann i beslut den 19 september 1968 att Tjärnberg
genom det klandrade förfarandet gjort sig skyldig till tjänstefel och
meddelade med stöd av 19 § statstjänstemannalagen Tjärnberg varning.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

199

Arbetsvägran vid Kumla-anstalten

K., som var intagen å fångvårdsanstalten Kumla, och Hans Nestius, som
var AU-ordförande i Krum, anförde i olika skrifter klagomål beträffande
förhållandena å anstalten och anförde därvid i huvudsak följande: De intagna
å anstalten hade sedan en längre tid klagat över att maten var alltför
knappt tilltagen. Detta gällde i synnerhet morgonmålet vilket endast bestod
av tre brödskivor och en kopp choklad. Då de intagnas klagomål icke lett
till någon ändring hade de intagna torsdagen den 9 februari 1967 som en
protest mot den knappa maten vägrat att arbeta. Strejken hade fortsatt
den 10 februari. Sedan sex intagna, som bedömdes som strejkledare, isolerats
från sina kamrater och sedan samtliga strejkande dessutom hotats med
omfattande repressalier, hade alla utom tre återgått till sina arbeten under
måndagen den 13 februari. Samtliga strejkande hade, medan strejken pågått,
blivit instängda i sina respektive rum och fråntagits rätten till promenad.
Som ett exempel på repressalier nämndes att en assistent förklarat
att de intagna skulle gå miste om villkorlig frigivning då en tredjedel av
straffet återstod. Efter strejken hade man inom anstaltsledningen dock
plötsligt kommit till insikt om att det budgeterade portionspriset per dag och
intagen underskridits under hela halvåret 1966. Oaktat de intagnas krav haft
fog för sig beslöts om bestraffning på grund av strejken. De tre strejkledama
som vägrat att återgå till arbetet den 13 februari insattes sålunda under en
vecka i isoleringscell. Samtliga 140 intagna som deltagit i strejken skulle
vidare kollektivbestraffas. Det skulle sålunda bli 14 dagars obligatoriskt
uppskov med koloniförflyttningen för samtliga strejkdeltagare. På rekommendation
av anstaltsledningen hade övervakningsnämnden beslutat att
samtliga 140 skulle få fördröjd villkorlig frigivning.

I anledning av klagomålen företogs en omfattande utredning huvudsakligen
genom kriminalvårdsstyrelsens försorg.

Sedan Nestius inkommit med påminnelser återremitterades ärendet till
kriminalvårdsstyrelsen för ytterligare utredning. Nestius inkom med ytterligare
påminnelser.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a.:

Såsom belägg för påståendena att matportionerna på Kumla-anstalten
före strejken varit alltför knappa har främst anförts dels att riktigheten
av påståendena indirekt medgivits från kriminalvårdsmyndigheternas sida
genom att kosten därefter förstärkts, dels ock att portionspriset inte oväsentligt
understeg det anvisade riktpriset.

I förstnämnda hänseende är upplyst att den kostförstärkning, som beslöts
efter det att kriminalvårdsstyrelsen i anledning av strejken låtit inspektera
anstalten, utgjorde beträffande frukosten ett tillägg bestående
av välling och 20 g ost och beträffande middagen tillägg av ett glas apelsinsaft.
Någon mera omfattande förstärkning av mathållningen ansågs sålunda
inte behöva ske. Det är emellertid att märka att den kostförstärkning

200

som vällingen utgjorde i stor utsträckning inte tagits i anspråk av de intagna,
varför överbliven välling måst säljas såsom svinmat. När det gäller
frågan om anstaltsledningen kan anses ha försummat att tillse att de intagna
fick tillräckligt med mat är därjämte att beakta att välling tidigare
utspisats vid frukost men år 1965 på begäran av de intagna utbytts mot
varm dryck (kaffe eller choklad).

Det påtalade förhållandet att portionspriset vid anstalten vid ifrågavarande
tid underskridit det anvisade riktpriset med 44 öre — dvs. med mera
än 10 procent — kan givetvis bero på att portionerna varit alltför knappa.
Så behöver emellertid inte vara fallet. Det låga portionspriset kan också,
såsom från kriminalvårdsmyndigheternas sida framhållits, bero på att det
vid en stor anstalt är möjligt att anordna en rationell hushållning.

Mot antagandet att de intagna fått otillräckligt med mat talar framför
allt det förhållandet att — enligt vad från kriminalvårdsmyndigheternas
sida uppgivits — 90 procent av de intagna ökat i vikt under anstaltstiden.

Från anstaltens sida har vidare framhållits att man vid anstalten följt
den utspisningsstat med tillhörande mängdanvisningar som upprättats i
samråd med statens institut för folkhälsan.

Jag kan med hänsyn till vad nu sagts inte finna att utredningen ger anledning
att befara att kosthållet vid tiden för strejken skulle för de intagna
i allmänhet ha varit otillräckligt.

Denna slutsats utesluter inte, att frukostmålet — även om detta för de
flesta måste antagas ha varit tillräckligt — för åtskilliga kan ha framstått
såsom alltför knappt. För dem kan en första frukost — bestående av smörgåsar
jämte kaffe eller choklad — vara mindre än de varit vana vid. Med
hänsyn till deras behov var den vidtagna kostförstärkningen i och för sig
välbetänkt. Huruvida förstärkningen borde ha skett i form av välling eller
— såsom Nestius föreslagit — i form av filmjölk är en fråga som jag saknar
anledning att närmare ingå på. Jag vill dock framhålla att det synes mig
befogat att man inom ramen för anvisade medel bör söka i möjligaste mån
beakta vad som kan antagas vara de flesta intagnas önskemål.

Den omständigheten att den vidtagna förstärkningen av frukostmålet
av anförda skäl framstår såsom motiverad kan — mot bakgrunden av att
tidigare utspisad välling på begäran av de intagna utbytts mot kaffe eller
choklad — inte tagas till intäkt för att anstaltsledningen före strejken skulle
ha försummat att beakta de intagnas behov. Inte heller eljest har med avseende
å kosthållet framkommit något som kan läggas någon befattningshavare
vid anstalten till last såsom fel eller försummelse.

Jag finner det dock anmärkningsvärt att det vid anstalten under lång
tid saknats kännedom om det höjda portionspriset. Jag förutsätter att åtgärder
vidtages för att de befattningshavare, som är ansvariga för kosthållet,
genast får kännedom om ändring av portionspriset. För hushållningen
är det nödvändigt att den ram inom vilken man har att röra sig är känd.
Om t. ex. en höjning av portionspriset inte beaktas, kan detta vid stigande
priser leda till att möjligheterna att tillgodose de intagnas behov begränsas.

Vad därefter angår klagomålen mot de åtgärder, som vidtagits mot de
strejkande, får jag anföra följande.

Enligt 23 § lagen om behandling i fångvårds anstalt är intagen skyldig att
med flit och ordning utföra arbete som ålägges honom samt att ställa sig
till efterrättelse för anstalten gällande ordningsregler ävensom de föreskrifter
och tillsägelser som meddelats av anstaltens personal.

201

De intagna handlade i strid med denna lagbestämmelse, när de strejkade,
dvs. vägrade att utföra dem anvisat arbete.

Ett sådant indisciplinärt förfarande från de intagnas sida kan i särskilda
fall framstå såsom ursäktligt, om det föranletts av verkliga missförhållanden
som de intagna genom arbetsvägran velat fästa samhällets uppmärksamhet
på. I förevarande fall har emellertid, på sätt framgår av det anförda,
några verkliga missförhållanden, mot vilka de intagna haft befogade skäl
att reagera, inte förelegat. Om de intagna likväl varit missnöjda med kosthållet
och velat få en ändring till stånd, hade de kunnat anföra klagomål
till regeringen, kriminalvårdsstyrelsen, JK eller JO. Dessa klagomöjligheter
har inte utnyttjats, innan strejken igångsattes.

De strejkandes indisciplinära förfarande kan därför inte bedömas såsom
ursäktligt. Det var följaktligen anstaltsledningens oavvisliga skyldighet
att med kraft ingripa mot detsamma. Beträffande de åtgärder som vidtogs
mot de strejkande vill jag framhålla följande.

Av utredningen framgår att de intagna vilka deltog i strejken blev inlåsta
i sina bostadsrum och fick intaga sina måltider där. Denna åtgärd
är förenlig med bestämmelserna i behandlingslagen och var, så länge strejken
varade, motiverad av omständigheterna. Det ålåg nämligen anstaltsledningen
att tillse att de strejkande icke sökte obehörigen påverka intagna,
vilka inte deltog i strejken.

K. har bl. a. påtalat att de strejkande hotats med att de icke skulle få
villkorlig frigivning om de inte återgick till arbetet. Uppgiften synes vara
riktig. I varje fall finnes i behandlings journalen rörande en av de tre intagna,
som av Nestius betecknats som strejkledare, R., antecknat att strejken
fortsatte även den 10.2. »trots ultimatum från anstaltsledningen och besked
att fortsatt strejk skulle medföra konsekvenser i fråga om frigivningstidpunkt,
permission, öppen placering etc.».

När det gäller prövning av fråga om permission och öppen placering samt
villkorlig frigivning, skall emellertid hänsyn tagas till vederbörandes uppförande.
Hänsyn skall vid prövning av sådan fråga alltså tagas till en sådan
omständighet som arbetsvägran. Det kan inte betraktas såsom något fel
att upplysning härom lämnas, när intagen gör sig skyldig till ett så indisciplinärt
förfarande som arbetsvägran.

Upplysning om de konsekvenser som kan följa av arbetsvägran får emellertid
inte lämnas i form av ett »ultimatum» såsom av anteckningen i R:s
behandlings journal att döma synes ha skett. Hänsyn skall nämligen vid
prövning av fråga om permission och öppen placering tagas även till vederbörandes
uppförande i övrigt och till övriga relevanta omständigheter.
Man kan därför inte på förhand uttala sig om vilka konsekvenser en arbetsvägran
kan få vid prövning framdeles av fråga av sistnämnda slag. Eftersom
förordnande om villkorlig frigivning ankom på annan myndighet, har
anstaltsledningen än mindre ägt eller kunnat uttala sig om vilka konsekvenser
en arbetsvägran kunde få i sådant sammanhang.

I betraktande av att anstaltsledningen ägde och även borde lämna upplysning
om de konsekvenser som kunde följa av strejken, bedömer jag den
omständigheten att lämnandet av upplysning härom fick karaktär av ultimatum
såsom en formell brist som inte bör läggas någon befattningshavare
till last såsom straffbart tjänstefel.

I ärendet har inte gjorts gällande att deltagandet i strejken för någon
angiven intagen fått allvarligare följ d än som varit i hans särskilda fall mo 7*

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

202

tiverat. Jag har med hänsyn härtill saknat anledning att närmare utreda
hithörande förhållanden, i all synnerhet som beslut, vilket gått intagen
emot, kunnat överklagas. I ärendet har emellertid inte framkommit något
som tyder på att deltagandet i strejken i något individuellt fall bedömts
alltför strängt.

Från anstaltsledningens sida har upplysts att i samband med strejken
generell order utfärdats att alla som enligt tidigare beslut skulle förflyttas
till öppen anstalt men därefter gjort sig skyldiga till arbetsvägran skulle
få sin förflyttning uppskjuten. Någon anmärkning synes mig icke kunna
riktas häremot. Det är uppenbart att förflyttningsbeslutet måste omprövas
med anledning av det inträffade. Denna omprövning kunde uppenbarligen
inte ske medan strejken pågick.

Nestius har påtalat att tre intagna — »strejkledarna» — som i motsats
till övriga vägrade att måndagen den 13 februari 1967 återgå till arbetet,
bestraffats genom att under en vecka insättas i isoleringscell. Vad som inträffat
är att dessa intagna eller åtminstone en av dem med stöd av 45 §
behandlingslagen placerats med arbete i enrum. Sådan placering — som inte
är att betrakta såsom straff — må beslutas, om så påkallas bl. a. med hänsyn
till ordning och säkerhet inom anstalten eller för undvikande av menlig
inverkan de intagna emellan. Jag kan i betraktande av vad som inträffat
inte finna att det finns fog för erinran mot beslutet.

Det har i klagomålen gjorts gällande att anstaltsledningen tänkte »kollektivbestraffa»
samtliga som deltagit i strejken. Såvitt handlingarna ger vid
handen har någon bestraffning över huvud inte förekommit. Om med »bestraffning»
avsetts jämväl det förhållandet att vissa intagna inte fått förmåner,
som de måhända eljest skulle ha kommit i åtnjutande av, vill jag
erinra om vad jag i annat sammanhang redan påpekat om att den intagnes
uppförande — hit hör givetvis en arbetsvägran — skall beaktas vid prövning
av fråga om permission eller villkorlig frigivning eller dylikt. Här är
emellertid fråga om en individuell prövning i varje särskilt fall och således
icke om någon kollektivbestraffning. Grund för anmärkning mot anstaltsledning
eller övervakningsnämnd föreligger alltså inte.

I en av Nestius skrifter hit har denne framhållit att intagen, som klagar
till kriminalvårdsstyrelsen, därvid inte alltid får tillfälle att avge påminnelser
i anledning av infordrat yttrande. Huruvida tillfälle bör beredas en klagande
att inkomma med påminnelser bör bedömas med hänsyn till om en
sådan åtgärd kan anses påkallad ur utredningssynpunkt. Det är att märka
att den som hos en myndighet påkallar disciplinär åtgärd mot en tjänsteman
inte intar partställning i ärendet. Det är vidare att märka att beslut,
varigenom anmälan mot viss tjänsteman lämnats utan åtgärd, när som
helst kan omprövas, om klaganden inkommer med nya uppgifter som bör
föranleda omprövning av beslutet.

Nestius har inte gjort gällande att kriminalvårdsstyrelsen i något visst
fall underlåtit att låta klagande inkomma med påminnelser, ehuru så varit
påkallat ur utredningssynpunkt.

Under hänvisning till det anförda finner jag vad Nestius i nu berörda hänseende
anfört inte föranleda någon min åtgärd.

Tillämpningen av 45 § behandlingslagen m. m.

203

Enligt 45 § behandlingslagen skall den som är intagen i sluten anstalt
i regel arbeta tillsammans med en eller flera intagna. Om s. k. behandlingsundersökning
skall äga rum kan dock den intagne enligt samma bestämmelse
hållas i arbete i enrum till dess undersökningen är avslutad. Den intagne
kan även hållas i enrum om det är erforderligt med hänsyn till ordning och
säkerhet inom anstalten eller för undvikande av menlig inverkan de intagna
emellan eller av annan särskild anledning. Utan kriminalvårdsstyrelsens
tillstånd får enrumsbehandling endast ske under högst en månad varje
halvår. Denna tillståndsgivning har i praktiken delegerats till vederbörande
räjongchefer. Isoleringen medför ej att den intagne berövas de särskilda
förmåner som tillkommer honom enligt olika bestämmelser i behandlingslagen.

I flera fall har varit fråga om tillämpningen av 45 § behandlingslagen
vid disciplinär förseelse.

I ett av intagne B. anhängiggjort klagoärende framkom att B., som medgivit
att han bl. a. spelat kort på arbetstid och icke hållit arbetstider, genom
beslut av t. f. inspektören S. J. för olämpligt uppträdande och störande av
ordningen i snickeriverkstaden ålagts vistelse i enrum enligt 45 § behandlingslagen
under tre dagar. I beslutet förklarades att inneslutningen enligt
45 § behandlingslagen skulle anses ha börjat den 21 december 1967 klockan
15.00 och skulle sluta den 24 december 1967 klockan 15.00. Det angavs även
i beslutet att ärendet skulle överlämnas till anstaltsläkaren för yttrande
liksom att beslutet skulle underställas anstaltsdirektören för godkännande.
Av handlingarna framgick vidare att anstaltsläkaren den 28 december
1967 förklarat att det ur medicinsk synpunkt inte förelåg något hinder för
bestraffning av B. samt att fångvårdsinspektören I. J. godkänt beslutet.

Efter remiss inkom tillförordnade kriminalvårdsdirektören S. L. med
eget yttrande och yttrande från anstaltsdirektören H. T. och I. J.

I T:s och I. J:s yttrande anfördes följande: Omplaceringen hade vidtagits
i stället för bestraffning i någon form, såsom inneslutning i enrum under
ett visst antal dagar enligt 68 § 4 mom. behandlingslagen. Beslutet var motiverat
av hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten och ansags erforderligt
även »för undvikande av annan menlig inverkan pa andra intagna».
Att läkarens utlåtande kommit först efter det att behandlingen
i enrum upphört berodde på att läkaren besökte anstalten endast en gång
i veckan. Placering enligt 45 § föreskrev ej yttrande av anstaltsläkaren. Det
hade under senare tid blivit alltmera vanligt att man i stället för inneslutning
i enrum enligt 68 § ålade den intagne att vistas i enrum enligt 45 § om
han brutit mot anbefalld ordning eller visat klandervärt uppträdande i övrigt
eller underlåtit rätta sig efter tillsägelse som i det aktuella fallet och förseelsen
var av allvarlig beskaffenhet.

204

L. anförde bl. a.: Frågan om lämpligheten att ådöma isoleringsstraff enligt
68 § punkt 4 behandlingslagen hade varit under diskussion vid ett flertal
överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsdirektörerna.
Enligt vad L. inhämtat hade det därvid visat sig vara en allmän uppfattning
att isoleringsstraffen, i synnerhet längre sådana, hade vissa ur behandlingssynpunkt
icke önskvärda verkningar och därför borde undvikas.
Tendensen syntes för närvarande vara att vid mindre förseelser icke använda
sig av sådan bestraffning och, om sådan ändå måste ådömas, göra
denna relativt kort, företrädesvis begränsad till en tid av sju dagar. — I
åtskilliga fall, när en intagen misskötte sig på anstalten, kunde förutsättningar
föreligga ej mindre för bestraffning enligt 68 § än även för åtgärder
enligt 45 § behandlingslagen. Enligt vad L. erfarit brukade hållande i
arbete i enrum enligt 45 § behandlingslagen ibland tidsbegränsas, t. ex.
till högst 14 dagar, för att markera att omprövning av beslutet dessförinnan
skulle ske. Det syntes även förekomma att man begränsade tiden till viss
dag då den intagne skulle återgå i arbete. Av vad anstaltschefen T. och
inspektören I. J. anfört framgick att avsikten inte varit att bestraffa B.,
då man ansett att det med hänsyn till förut refererad praxis och till att förseelsen
inte var av allvarlig art så lämpligen inte borde ske. Under de tre
dagar som B. hölls i enrum på en bostadscell på specialavdelningen hade
han även åtnjutit förmåner som inte brukade komma isoleringsbestraffade
till del.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande följande.

Enrumsbehandling enligt 45 § är avsedd att vara en behandlingsåtgärd,
som enligt uttalande av departementschefen icke bör fortgå längre än som
är oundgängligen nödvändigt för att vinna syftet med åtgärden. Härav
följer att enrumsbehandling enligt 45 § icke är avsedd att användas i direkt
bestraffningssyfte. För stävjande av indisciplinära beteenden har i stället
givits särskilda bestämmelser i 68 § behandlingslagen. Enligt dessa bestämmelser
kan disciplinära åtgärder vidtagas mot intagen som bryter mot
anbefalld ordning eller eljest visar klandervärt uppträdande och ej låter
sig rätta efter tillsägelse eller då förseelsen är av allvarlig beskaffenhet.
De åtgärder som enligt 68 § kan komma ifråga är dels mistande av vissa
den intagne särskilt tillerkända förmåner, förlust av rätt till att inköpa
premievaror, förlust under högst 14 dagar av rätt att skaffa sig, mottaga
och inneha böcker, tidskrifter och tidningar samt inneslutning i enrum
under högst 30 dagar (beträffande i ungdomsfängelse intagen sju dagar).
Av motivuttalanden till bestämmelserna i 68 § framgår att även om bestämmelserna
om enrumsbehandling och om de intagnas förmåner ger utrymme
för isolering och förlust av beviljade förmåner i fall av indisciplinärt
beteende, borde — icke minst med hänsyn till de intagnas rättssäkerhet
— i° verkställighetslagen anges de åtgärder som kan vidtagas i anledning
av sådant beteende.

I förevarande fall har B. genom det aktuella beslutet ålagts att »för
olämpligt uppträdande och störande av ordningen i snickeriverkstaden»
vistas i enrum under tre dagar. Avfattningen av och motiveringen till be -

205

slutet synes ge vid handen att fråga var om påföljd för indisciplinärt uppträdande
och icke om en ur vårdsynpunkt påkallad behandlingsåtgärd.
Ärendet har också handlagts i den för disciplinära ärenden gällande ordningen
och har sålunda föregåtts av förhör, varjämte läkarens yttrande
begärts. Vidare må framhållas att i behandlings journalen under den 8
januari 1968 antecknats att B. »blivit bättre efter bestraffning», varmed
icke kan ha åsyftats annat än den isolering som ålagts genom beslutet den
21 december 1967. Med hänsyn till vad nu sagts finner jag uppenbart att
beslutet om isolering var avsett att utgöra straff för B:s indisciplinära
beteende. Till stöd för åtgärden borde följaktligen 68 § behandlingslagen
ha åberopats.

När nu omständigheterna rent faktiskt var sådana att inneslutning i
enrum kunde och borde åläggas B. såsom disciplinstraff för hans klandervärda
uppträdande, kan det ur hans synpunkt framstå såsom helt likgiltigt
om till stöd för beslutet åberopades den ena eller den andra paragrafen.
Det är emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt av väsentlig betydelse att de
olika fallen hålls isär. Den intagne måste veta om isolering utgör påföljd
för en förseelse eller är ett led i behandlingen av honom. I åtskilliga klagoärenden
härstädes har framkommit att enrumsbehandling, som ur saklig
synpunkt fullt riktigt föreskrivits med stöd av 45 § behandlingslagen, av de
intagna uppfattats såsom straff. En sådan missuppfattning främjes av den
oriktiga praxis som kommit till uttryck i det nu aktuella beslutet.

Jag finner således beslutet den 21 december 1967 felaktigt i nu angivet
hänseende. Det fel som förelupit är dock enligt min mening icke av beskaffenhet
att kunna medföra ansvar såsom för tjänstefel och kan därför icke
föranleda vidare åtgärd från min sida. Jag vill dock i anledning av det
inträffade betona vikten av att hithörande bestämmelser tillämpas i enlighet
med vad lagstiftarna avsett.

I ett av intagne L. anhängiggjort klagomal framgick att alla å en viss
fångvårdsanstalt intagna som under utredning inneslöts i enrum enligt 45 §
behandlingslagen automatiskt fråntogs alla särskilda förmåner som t. ex.
studielyse, innehav av skrivmaskin, radioavlyssning och besök.

I yttrande över klagomålen uppgav anstaltens styresman B. att det enligt
hans mening var nödvändigt att fråntaga intagen särskilda förmåner, då
denne placeras i ensamcell enligt 45 § behandlingslagen för utredning eller
för upprätthållande av ordning och säkerhet inom anstalten. De av L. angivna
förmånerna hade därför aldrig medgivits intagna å anstaltens mottagnings-
och övervakningsavdelningar.

Kriminalvårdsdirektören S. anförde:

Enligt betämmelserna i 95 § cirkuläret nr 5/1962 om vård och behandling
vid fångvårdsanstalterna får intagen, som hålles isolerad under utredning,
i princip icke berövas de förmåner, som eljest tillkommer honom.
Bestämmelsen måste tolkas så att ett avgörande får ske från fall till fall.
Den intagne får läsa och studera under utredningstiden och, om han verkligen
gör detta, får fråga om utsträckt belysningstid prövas.

Vid ärendets avgörande yttrade ställföreträdande JO Petrén följande.

Enligt ovannämnda 95 § vårdcirkuläret medför den omständigheten att

206

intagen under utredningstid hålles isolerad icke att denne i och för sig far
berövas de förmåner, som tillkommer honom enligt olika bestämmelser
numera i behandlingslagen. Sådana förmåner får enligt samma paragraf
indragas och begränsas endast i den mån deras bibehållande skulle vara
till olägenhet i bestämt avseende, t. ex. genom att försvåra utredningen
eller upprätthållandet av ordning och säkerhet inom anstalten. _ o

Den nu tillämpade tolkningen av nämnda regel, enligt vilken intagna a
anstaltens mottagnings- och övervakningsavdelningar generellt berövats
vissa förmåner, står icke i överensstämmelse med stadgandets ordalydelse.
Fastmera lärer bestämmelsen förutsätta en prövning från fall till fall i nu
förevarande avseende

Jag får därför påpeka vikten av att en särskild prövning i varje enskilt
fall föregår beslut om att beröva intagen som hålles isolerad de förmåner,
som eljest skulle tillkomma honom.

I ett av S. anhängiggjort ärende påtalade S., som var intagen å en fångvårdsanstalt,
att han för utredning om olämpligt uppträdande jämlikt 45 §
behandlingslagen placerats i enrum men först efter en längre tid blivit förhörd.

Enligt 91 § i fångvårdsstyrelsens cirkulär nr 5/1962 om vård och behandling
vid fångvårdsanstalterna (vårdcirkuläret) skall ärenden om åtgärd
mot intagen med anledning av disciplinär förseelse handläggas med största
möjliga skyndsamhet. Beslut i sådant ärende bör fattas inom en eller annan
dag eller undantagsvis, t. ex. när läkaren skall höras i ärendet, inom en
veckas tid. Om det på grund av överbeläggning eller annan särskild anledning
inträffar att förhör måste uppskjutas längre än vad sålunda förutsatts,
åligger det styresmannen att ofördröjligen anmäla förhållandet till kriminalvårdsstyrelsen
och föreslå lämpliga åtgärder för att åvägabringa snabbare
handläggning.

Under åberopande härav inhämtades yttrande från anstaltens styresman,

A., fångvårdsinspektören vid samma anstalt, E., samt kriminalvårdsstyrelsen.

Av utredningen framgick att A. den 6 december 1967 beslutat att S.,
som rapporterats för sabotage, arbetsvägran och diverse ofog, med hänsyn
till ordningen och säkerheten inom anstalten och i avvaktan pa förhör skulle
hållas i enrum. Förhöret skulle enligt tidigare delegationsbeslut hållas av
E. Denne fick del av rapporten den 6 december men fick först någon dag
senare veta att S. placerats i enrum. Den 15 december höll E. förhör med
S. Orsaken till dröjsmålet härmed uppgav E. vara hans stora arbetsbörda.
Efter förhöret föredrogs ärendet för A., som beslöt att S. skulle tilldelas
en varning och, med hänsyn till den tid som förflutit fram till utredningens
slutförande, att S. ej vidare skulle hållas i enrum. Anmälan enligt 91 §
vårdcirkuläret hade ej gjorts. I sin förklaring hade E. även uppgivit att han
därest förhör omgående hållits med S. skulle ha beslutat att halla denne i
arbete i enrum under »lika lang tid» dvs. nio dagar. Detta hade föranlett
kriminalvårdsstyrelsen att bl. a. erinra A. och E. om att hallande i arbete

207

i enrum enligt 45 § behandlingslagen icke får användas i disciplinärt syfte
utan enbart skall förekomma under de förutsättningar som anges i nämnda
paragraf.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande:

Såsom kriminalvårdsstyrelsen angivit borde E. ha hållit förhöret med
S. tidigare än som skedde. Då förhöret kom att uppskjutas längre än en
vecka ålåg det vidare A. att anmäla förhållandet till styrelsen. Så skedde
icke. I likhet med styrelsen finner jag att disciplinärendet handlagts otillfredsställande
även i övriga av styrelsen angivna hänseenden. Med hänsyn
till omständigheterna anser jag mig likväl kunna låta bero vid de erinringar
som styrelsen redan tilldelat A. och E. och de ytterligare erinringar styrelsen
förklarat sig beredd att meddela dem.

Sjukvård vid fångvårdsanstalterna

Såsom tidigare anförts har klagomålen beträffande sjukvården varit jämförelsevis
talrikt förekommande. Dessa har ofta gällt att de intagna icke
erhållit behövlig medicin. I flertalet fall har klagomålen efter utredning
visat sig sakna fog och endast berott på narkotikamissbrukares försök att
skaffa läkemedel med berusningseffekt.

I ett fall påtalade S. som var intagen å en fångvårdsanstalt, att han vid
ett flertal tillfällen icke erhållit av anstaltsläkaren ordinerad medicin.

Av utredningen framgick att vid upprepade tillfällen under hösten 1967
hänt att S. efter läkarmottagning under påföljande lördag/söndag icke
fått den honom för en vecka eller 14 dagar ordinerade medicinen. Rättelse
hade skett först under måndagen då uppsyningsmannen vid sjukavdelningen
var i tjänst. Vid ett tillfälle hade även hänt att medicineringen upphört
redan efter en vecka trots att medicinen var ordinerad för 14 dagar. Anstaltens
styresman A. angav som förklaring härtill att sjukvården vid anstalten
var underbemannad. A. anförde: Detta förhållande hade av anstaltens
läkare och av A. påtalats under flera år i olika skrivelser till bl. a. kriminalvårdsstyrelsen.
Då fångvårdsanstalten startade år 1959 med en maximikapacitet
å 150 man tilldelades anstaltens sjukvårdsdetalj, som förutom
den dagliga akuta sjukvården med mottagning och behandling av sådana
patienter som besökte läkaren på hans mottagning å anstalten även innefattade
skötseln av en särskild sjukavdelning med behandlingsavdelning
och tio sjukrum, en personaluppsättning av en överkonstapel (numera uppsyningsman)
och vaktkonstapel (sjukvårdare). Sedermera utbyggdes anstalten
år 1962 för en maximibeläggning å 230 man varvid personalstyrkan
i flera avseenden utökades i proportion till den ökade beläggningen. Ett
undantag var dock sjukavdelningen, där ingen personalutökning skedde.
Denna anmärkningsvärda underbemanning hade varit mycket besvärlig

208

och kännbar, i all synnerhet som anstalten under senare år tillförts ett allt
skröpligare och somatiskt och psykiatriskt mera vårdbehövande klientel.
— Ars årliga skrivelser till kriminalvårdsstyrelsen med s. k. petitaönskemål
ledde till att styrelsen i skrivelse den 20 februari 1965 medgav att anstalten
för återstoden av ifrågavarande budgetår fick anställa en halvtidstjänstgörande
vaktkonstapel utöver stat med tjänstgöring förlagd till sjukavdelningen
under förmiddagstid måndagar—fredagar. Detta medgivande förlängdes
sedermera att gälla även för budgetåret 1966—1967. Kriminalvårdsstyrelsen
hade, sedan Kungl. Maj:t lämnat styrelsens förslag till 1966
års riksdag om personalförstärkning till sjukavdelningen utan bifall, i en
skrivelse den 18 januari 1966 nödgats meddela att den tillfälligt medgivna
personalförstärkningen med omedelbar verkan skulle indragas. Sedan dess
hade någon personalutökning å sjukavdelningen icke beviljats.

Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius:

S:s uppgift att det vid flera tillfällen förekommit att han icke fått ordinerad
medicin har bestyrkts vid den verkställda utredningen. Det är uppenbart
att detta högst beklagliga förhållande åtminstone delvis beror på försummelser
från vederbörande befattningshavares sida. När det gäller att
avgöra om dessa försummelser kan läggas tjänstemännen till last såsom
straffbart tjänstefel måste emellertid beaktas att de få befattningshavarna
vid sjukvårdsavdelningen pålagts en orimligt stor arbetsbörda och att framställningar
om utökning av personalen icke bifallits. Med hänsyn härtill
kan de påtalade försummelserna rimligen inte medföra ansvar. På grund
härav och då sjukvårdspersonalen, sedan S:s klagomål remitterats till kriminalvårdsstyrelsen
för yttrande, numera förstärkts och ett upprepande
av det inträffade därför inte borde behöva befaras, anser jag mig kunna låta
bero vid vad i saken förevarit. Jag företar alltså inte vidare åtgärd i saken.

I av intagne H. anförda klagomål påtalade denne bl. a. att intagna som
under slutet av arbetsveckan sjukskrev sig kvarhölls på sjukavdelningen
till påföljande måndag oavsett huruvida de var sjuka eller friska.

Sedan anstaltens styresman i infordrade upplysningar förklarat att det
vid inläggning på sjukavdelning helt allmänt gällde att den som vistats
på sjukavdelningen från måndag till fredag också skulle kvarstanna där
under lördag och söndag om läkare ej föreskrev annat begärdes utredningoch
yttrande från kriminalvårdsdirektören för västra räjongen bl. a. angående
vilka principer som tillämpades för vistelse å anstaltens sjukavdelning.

I anledning härav anförde anstaltens styresman i skrivelse till kriminalvårdsdirektören
följande.

Det har varit en allmän tendens bland intagna att vilja bli inlagda på
sjukavdelningen i början av veckan för att sedan bli friskförklarade på
fredagen för att kunna få tillbringa lör- och söndagen i gemenskap med
andra intagna och för att sedan återkomma påföljande måndag med begäran
om inläggning. I sådana fall och då läkaren ej har föreskrivit något
annat, har vistelsens längd på sjukavdelningen måndag—fredag, jämväl

209

fått innefatta lördag och söndag. Detta har ansetts vara befogat med hänsyn
till ordning och säkerhet inom anstalten. Genom denna åtgärd har antalet
»måndagssjuka» minskats och anstalten har fått möjlighet att kunna
bereda vårdplats för intagna, som har varit i större behov av inläggning.

Anstaltens läkare B. anförde följande.

Okynnessjukskrivning förekom i ganska stor utsträckning. Det var i
många fall helt omöjligt för sjukvårdaren eller anstaltsläkaren att hastigt
avgöra, om eu intern, som uppgav sig vara sjuk, verkligen var det. I dessa
fall inlades internen för undersökning. Om det vid sådan undersökning
skulle visa sig, att anledning till sjukskrivning ej förelåg, fick internen återgå
till arbete. En del interner hade emellertid för vana att anmäla sig sjuka i
början av veckan, begära friskskrivning på fredagen efter arbetets slut för
att åter sjukskriva sig påföljande arbetsdag. Under de mellanliggande lördagarna
och söndagarna uppträdde de helt friska och deltog i idrottsövningar
m. m. För att i någon mån nedbringa antalet okynnessjukskrivningar
hade förekommit, att dessa säkra fall av simulanter fått sin begäran om
friskskrivning på fredagseftermiddagen avslagen. I de flesta fallen, då begäran
om friskskrivning avslagits, hade detta dock skett av rent medicinska
skäl, då utredningen om deras tillstånd ej hunnit slutföras.

Av kriminalvårdsdirektörens yttrande framgick bl. a. att anstaltsläkaren
i regel besökte anstalten endast på torsdagar och att det på grund härav
kunde vara svårt att bli friskskriven på fredagarna.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande bl. a.

Beträffande frågan om i vilken utsträckning intagna må kvarhållas på
sjukavdelningen under lördag—söndag är det uppenbart, att detta i princip
endast får ske, då det är påkallat av medicinska skäl. Emellertid torde
det — med hänsyn till svårigheten att avgöra om medicinska skäl utgör
hinder för utskrivning och med tanke på att läkare ej alltid finnes att tillgå
för omedelbar utskrivning vid tillfrisknande — ej kunna undvikas, att den
sjukskrivne någon gång kan få finna sig i att kvarstanna på sjukavdelningen
en eller annan dag längre än som senare kan visas ha varit oundgängligen
nödvändigt. Däremot kan det ej vara godtagbart att en frisk person kvarhålles
på sjukavdelningen enbart av den anledningen, att det upptäckts,
att denne tidigare simulerat sjukdom för att slippa att arbeta, eller att man
eljest misstänker att han simulerat. Sådant missbruk av sjukskrivningsmöjligheterna
får i stället stävjas på sätt i 68 § behandlingslagen stadgas.
Intagen bör följaktligen inte kvarhållas på anstaltens sjukavdelning av
senast angivna orsak. I den mån häremot stridande praxis tillämpats, bölden
alltså omgående bringas att upphöra.

Brevgranskning

I klagomål från socialchefen Arne Isaksson, vilken var tjänstledig från eu
tjänst som kriminal vårdsassistent för att uppehålla tjänst såsom social -

210

vårdschef i Bollstabruk, uppgav han att ett brev, som han skrivit till en
å en fångvårdsanstalt intagen person jämte bifogade tidningsartiklar blivit
»stoppade» av fångvårdsinspektören H. Arnelund.

Med anledning av klagomålen infordrades utredning och yttrande av
kriminalvårdsstyrelsen.

Isaksson inkom därefter med en ny skrift i vilken han påtalade att ytterligare
ett par tidningsartiklar och en kopia av en skrift från honom till
justitieministern, vilken han översänt till samma adressat blivit föremål för
censur på det sätt, att adressaten visserligen fått läsa artiklarna och skriften
i sin cell men ej fått behålla desamma.

Över de senare klagomålen inhämtades upplysningar från anstaltens
styresman.

Vid den utredning, som företogs av kriminalvårdsstyrelsen uppgav Arnelund
beträffande den förstnämnda försändelsen: Han hade efter att ha
granskat brevet och artiklarna låtit adressaten läsa desamma under inläsningstid
på cellen. Därefter hade Arnelund omhändertagit brevet och artiklarna
för att förhindra, att de lästes av övriga intagna på anstalten. Anledning
härtill var att såväl brevet som artiklarna enligt Arnelunds mening
innehöll en raljant, hätsk och nedbrytande kritik mot personalen inom
fångvården. I det skrivna fanns visserligen också positiva sidor rörande
socialvård och kriminalpolitik. Dessa sidor överskuggades dock av den
negativa kritiken. Arnelund beslöt därför att adressaten, som tillhörde
vuxenklientelet, skulle få läsa brevet och artiklarna men däremot ej behålla
desamma på sitt rum, där de kunde komma i händerna på omogna ungdomsfängelseelever.
Om dessa elever fick del av det skrivna, skulle de nämligen
utan tvekan anamma enbart den nedbrytande och raljanta kritiken
och ej beakta den del av innehållet, som kunde anses vårdmässigt uppbyggande.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i yttrande följande.

Kriminalvårdsstyrelsen delar i allt väsentligt inspektören Arnelunds bedömning
när det gäller utformningen av Isakssons kritik av kriminalvården,
sådan den kommit till uttryck i hans brev och bifogade tidningsartiklar.
Detta talar i och för sig för att brevet och tidningsartiklarna icke, utan att
denna kritik samtidigt bemöts, bör få spridas på ungdomsanstalten. Emellertid
måste, synnerlig hänsyn tas till intresset av att den möjlighet till fri
samhällskritik, som bl. a. tryckfrihetsreglerna äro avsedda att garantera,
inte försvåras. Kriminalvårdsstyrelsen anser detta intresse vara av den vikt
att i förevarande sammanhang den aktuella försändelsen bör utlämnas utan
restriktioner. Det borde för övrigt för en rätt fungerande kriminalvård kunna
ha sitt värde att även kritik av ifrågavarande slag fritt får framföras så
att den kan ställas mot kriminalvårdens egna ansträngningar att skapa bästa
möjliga verkställighetsförhållanden. Detta bör nämligen vara det i längden
bästa sättet att bemöta kritiken och skapa respekt för ambitionerna inom
verksamheten.

211

Föredraganden i kriminalvårdsstyrelsen var dock skiljaktig och anförde.

Lika med övriga finner jag de översända tidningsartiklarna kunna lämnas
ut utan restriktioner. Däremot anser jag Arnelunds åtgärd riktig när det
gäller brevet. I detta brev uppmanar Isaksson, som, ehuru tjänstledig, alltjämt
kvarstår i sin tjänst inom kriminalvården, de intagna, låt vara indirekt,
till strejkaktioner och till att använda icke lagliga medel för att göra små
krav gällande. Det får anses olämpligt att låta ett sådant brev cirkulera
på en fångvårdsanstalt med ungt, omoget, impulsivt och lättpåverkat klientel,
varför jag finner Arnelunds restriktioner när det gäller brevet väl motiverade.

Vad därefter angår den andra försändelsen från Isaksson anförde anstaltens
styresman i skrivelse till JO följande.

I samråd med undertecknad styresman har Arnelund meddelat såväl
adressaten som tjänstgörande bevakningspersonal, att artiklarna fmge
läsas och i övrigt användas av adressaten under dennes inlåsning men att
de icke finge spridas bland ungdomsfängelseklientelet som propagandamateriel.
Adressaten har därvid haft tillfälle att under sin lediga tid och
efter inlåsning disponera artiklar och brev närhelst han önskat. Däremot
fick inte propaganda och eventuella uppviglingsförsök göras bland ungdomsfängelseeleverna,
vilka omgående efter domslut överföres till anstalten
för mottagningsförfarande, utredning (psykiater-, läkar- och psykologutredning
samt arbetsprövning) och utslussning till andra anstalter.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius:

Enligt 34 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt må intagen icke utan
tillstånd avsända eller mottaga brev eller annat skriftligt meddelande.
Tillstånd att avsända eller mottaga brev bör kunna vägras endast om brevet
är anstötligt eller med hänsyn till behandlingens syfte eller av annan särskild
anledning olämpligt (prop. 1964:76 s. 35). _ _

I förevarande ärenden har de av Isaksson till en vid fångvårdsanstalt intagen
sända breven överlämnats till adressaten för läsning. Den intagne har
alltså ej förvägrats att mottaga breven, även om läsningen fått ske under
tid. då han varit inlåst i sin cell.

Vad därefter angår frågan om den intagne bort få behålla breven och
eventuellt sprida innehållet i desamma bland andra intagna, torde denna
få lösas enligt samma grunder, som gäller för prövningen av om brevet skall
utlämnas till adressaten eller ej. Därvid bör dock observeras, att vad som
kan utlämnas till en intagen icke alltid lämpar sig att utlämna till en annan
intagen. I detta hänseende kan förutom brevens innehåll exempelvis den
intagnes ålder och pålitlighet samt vilket skede behandlingen befinner sig
i vara av icke oväsentlig betydelse.

De brev, varom nu är fråga, innehöll en av Isaksson till den intagne ställd
skrift, en utav Isaksson tidigare till justitieministern översänd^ skrift med
kritik mot fångvården samt ett flertal artiklar rörande kriminalvården, vilka
varit publicerade i dagspressen. Vad beträffar skriften till justitieministern
och tidningsartiklarna finner jag i likhet med kriminalvårdsstyrelsen desamma
— även om vad däri anföres enligt min mening kan ge en okritisk läsare
en helt oriktig föreställning om dagens svenska kriminalvård och strävandena
inom densamma — ha kunnat utan inskränkningar utlämnas till
adressaten. Denna bedömning grundas främst på uppfattningen att intresset

212

av att kritik av bestående förhållanden inte försvåras är så stort, att intagen
mte bör förvägras att .få ta del av vad som skrives i pressen annat än om
f är uppenbart att innehållet i en artikel är ägnat att störa ordningen
och säkerheten inom anstalten eller eljest är påtagligt olämpligt med hänsyn
till syftet med behandlingen.

Yal! där.efter angår den av Isaksson direkt till den intagne ställda skriften
förhåller sig saken något annorlunda. Dess innehåll kan onekligen i vissa delar
uppfattas såsom ägnat att motverka behandlingens syfte. Å andra sidan
var risken för att skriften skulle kunna påverka de intagna i negativ riktning
ej alltför påtaglig. Härtill kommer att det förhållandet att en skrift
utlämnas till en person men hemlighålls för andra är ägnat att väcka uppmärksamhet
och framkalla nyfikenhet och därmed främja en spridning
av kännedomen om skriftens innehåll. En vägran att fritt utlämna en skrift
kan allt sa i sådant fall motverka sitt eget syfte. Att hindra spridningen av
i r?jren var därjämte ägnat att framkalla den felaktiga föreställningen att
skriften kastade ljus över verkliga missförhållanden. Jag anser därför i likhet
med kriminalvårdsstyrelsens majoritet att även den till den intagne direkt
ställda skriften borde ha utlämnats till den intagne utan några inskränkningar.

Även om jag sålunda anser, att innehållet i de två i ärendet aktuella
eIserna bort utan inskränkningar utlämnas till adressaten, kan det
förhållandet att sa ej skett under förhandenvarande omständigheter icke
läggas styresmannen eller annan tjänsteman till last som fel eller försummelse.
Jag förutsätter emellertid, att de synpunkter på frågan om vikten av
en fri samhällskritik, vilka kommit till synes i kriminalvårdsstyrelsens yttrande,
hädanefter kommer att bli vägledande för anstalten.

Någon månad efter det att nyss nämnda ärende avslutats insände Arnelund
en stencilerad skrift, vilken med maskinskrift underskrivits med Isakssons
namn. Den fyra sidor långa skriften hade som rubrik »Organisera Er
fängelsefangar. Ett manifest till fängelsestrejkens försvar». Skriften innehöll
bl. a. följande.

Sveriges Rikes Lag förbjuder ej facklig verksamhet eller strejker på fängelserna.
I den här fragan är både personal och fångar vilseförda enär de
inbillar sig att fångar juridiskt är förbjudna att strejka och uttrycka sin
vilja. Fängelsedirektörerna stävjar dylika tendenser under täckmantel av
att stiejker strider mot ordning och säkerhet. Men det är här som den fackliga
samlade kraften kan sättas in. Mot styresmän och bångstyriga, orättvisa,
smakitsliga, tjuvhatande arbetsledare och personal. Därför att ingen
anst.direktör kan isolera 100 fångar på en gång, bestraffa alla på en gång,
förflytta alla pa en gång. Därför är en enad facklig rörelse inom fängelset
en stor kraft. Där får den konstruktiva solidariteten utlopp och höjer mänmskans-fångens
självkänsla och självtillit. Brottslingssolidariteten är i regel
oorganiserad och negativ. Här kan den bli en positiv faktor i ett fängelse.
Fangamas fackliga kamp kan vara den kraft — utlöst med parallellaktioner
utanför fängelserna som till slut förmår — på lång sikt — spränga fängelsesystemet
inifrån. Men härför fordras ständig bearbetning av systemet

med en mångfald aktioner och aktiviteter. — ---

Intresserade! Tag kontakt med undertecknad för bildande av en ny facklig
stndsorganisation. Vi måste sätta liv på fängelserna. Fångar! Ni skall

213

ej lita på andra människor. Er sociala och straffrättsliga befrielse från ett
hatligt fångvårdssystem måste vara Ert eget verk. Ej KRIMrs eller
KRUM.s. Starta organiserade aktioner, men var eniga. Som fångvårdsassistent
kan jag ge Er goda rad hur Ni bäst kan »anfalla och underminera
systemet, hur Ni kan kämpa för Era sociala rättigheter». Därför vill jag
ha kontakt med flesta antal fångar i aktiverande syfte.

Arnelund uppgav att manifestet kommit till en intagen å fångvårdsanstalten
Uppsala den 2 december 1968 samt att Arnelund med hänsyn till
det program för underminering och omstörtning av anstaltssystemet, som
manifestet innehöll, stoppat detta. Arnelund hemställde nu med hänvisning
till det ovan refererade beslutet om JO:s bedömning av manifestet och av
xlrnelunds beslut att stoppa detta.

_ Under hand inhämtades att Isaksson från den 1 december 1968 slutat
sin anställning vid kriminalvården.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande:

Isaksson innehar mte längre anställning inom kriminalvården. Åtgärden
att sända skriften till den intagne har uppenbarligen inte skett i Isakssons
nuvarande tjänst sasom socialchef. Med hänsyn till arten av de uppgifter
som ankommer på en socialchef kan åtgärden inte anses innefatta åsidosättande
av vad som aligger honom som socialchef. Åtgärden kan följaktligen
mte föranleda något ingripande från min sida gentemot Isaksson.

Arnelunds beslut att stoppa skriften föranleder inte någon erinran från
min sida.

I av intagne O. anförda klagomål ifrågasatte O. om icke den brevcensur
som förekom a fångvårdsanstalterna i vissa fall innebar en åsiktscensur.
Som exempel härpå uppgav O. att han velat sända ett brev i vilket kritik
uttalades mot bl. a. interneringsnämnden, till tidningen SE:s insändarspalt
men att brevet stoppats av anstaltens styresman J.

J. uppgav under hand att han stoppat brevet icke på grund av därav
uttalade åsikter utan på grund av att han funnit uttrycksformen för dessa
åsikter anstötlig.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius:

I 34 § behandlingslagen stadgas bl. a. att intagen icke utan tillstånd må
avsända eller mottaga brev eller annat skriftligt meddelande. Intagen må
icke vägras att till svensk myndighet avsända skrift, som ej är anstötlig
till avfattning eller att eljest avsända eller mottaga brev som icke är anstötligt
eller med hänsyn till behandlingens syfte eller av annan särskild
anledning olämpligt.

Enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) står det envar fritt att,
i alla de fall då ej annat är i TF föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess
författare eller utgivare. Utan hinder av vad sålunda stadgats i TF har bestämmelserna
i behandlingslagen ansetts gälla även brev till tidningsredaktioner.
De lagstiftande myndigheterna intog redan vid lagstiftning i början
av detta sekel (se NJA II 1909 art. 2) den ståndpunkten att en reglering
— i form av granskning och tillståndstvång — beträffande intagens rätt att

214

avsända skrifter icke stod i strid mot TF. Bl. a. framhölls att den intagne
ej på TF kunde grunda något krav på att anstaltspersonal skulle lämna
sitt biträde till undanröjande av det faktiska hinder för skrifters offentliggörande,
som följde av frihets berövandet. Ett rättsfall i överensstämmelse
med denna ståndpunkt återfinnes också i RÅ 1946 not Ju 1, där fråga var om
tillämpning av 34 § första stycket i 1945 års verkställighetslag beträffande
en för offentliggörande avsedd skrift.

I 1949 års tryckfrihetsförordning blev den s. k. meddelelsetnheten klart
fastslagen och meddelare bereddes ökat skydd. Någon ändring i nu förevarande
hänseende torde de nya bestämmelserna dock ej ha medfört (jämför
bl. a. Fahlbeck, Tryckfrihetsrätt, 2 uppl. s. 34 not. 1; SOU 1947:60
s. 49—50). Vid införandet av nu gällande behandlingslag förklarade vederbörande
departementschef (prop. 1964:76 s. 35 36) att gällande TF ej

kunde anses utgöra hinder för att fråga om intagens rätt till brevväxling
över huvud reglerades i behandlingslagen. Därvid framhölls att det dock
torde vara olämpligt att intagens brev granskades med utgångspunkt från
huruvida det vore avsett att publiceras eller ej.

Det aktuella stadgandet i TF kan sålunda ej uppfattas så att den principiella
friheten att meddela uppgifter skulle upphäva sådana begränsnmgai
i rörelse- eller handlingsfrihet som ålagts någon av andra skäl än trycklnhetsrättsliga.
Dylika begränsningar förekommer för övrigt ej endast beträffande
brevs sändande utan även beträffande rätten att använda telefon
eller mottaga besök för att icke tala om hindren för intagna att själva inställa
sig å en tidningsredaktion för att lämna upplysningar. Bestämmelserna
rörande begränsningen i rätten för intagen att avsända brev bör dock tilllämpas
så att avsändande vägras endast när detta är motiverat av sådana
intressen, som uppbär berörda censurstadgande såsom behandlingssynpunkter,
omsorg om ordning och säkerhet inom vederbörande anstalt , önskemål
att förebygga ryktesspridning, som kan oroa de intagnas anhöriga,
strävan att förhindra brott o. dyl. Däremot far bestämmelserna självfallet
icke användas för att — när intressen av nämnt slag ej motiverar vägran
— undvika en ej önskad publicitet för t. ex. en berörd anstalt eller eljest
till onödigt och meningslöst hemlighetsmakeri i förhållande till pressen.
Med hänsyn till syftet med det nyss atergivna stadgandet i 1 kap. 1 § ±F
bör sålunda intagen icke förvägras avsända brev till tidningsredaktion, om
detta icke med styrka påkallas av de nyss omnämnda intressen som uppbär
censurstadgandet i behandlingslagen.

I förevarande fall var brevet visserligen även enligt min åsikt anstötligt.
Trots detta anser jag dock att brevet — med hänsyn till syftet med det
återgivna stadgandet i 1 kap. 1 § TF -—- lämpligen kunnat vidarebefordras
till tidningen. Jag tror att man med tämligen stort förtroende kan överlämna
åt tidningarna själva att censurera insändarna, när det gäller frågor om
anstötlighet. Huruvida brevet bort på grund av det anstötliga skrivsättet
stoppas eller ej är emellertid en bedömningsfråga, om vilken det kan råda
delade meningar. J:s åtgärd att stoppa brevet kan därför icke läggas honom
till last som fel eller försummelse. Klagomålen kan följaktligen mte föranleda
vidare åtgärd från min sida.

I av intagne A. anhängiggjorda klagomål uppgavs bl. a. att A. på assistenten
N:s begäran återtagit en tidigare uppsatt skrift till JO.

Sedan ärendet remitterats inkom N. med svar vari han uppgav att han

215

vid postgenomgången läst ett av A. uppsatt brev till JO, vilket ej varit
igenklistrat. N. anförde vidare.

Till mitt samtal med A. under dagen, i anslutning till samtal med övriga
intagna, hade jag medtagit A:s brev, vilket då igenlackats. Under samtalet
hade jag påtalat att jag givetvis skulle avsända brevet men att jag dessförinnan
önskade påpeka att A. kommit med helt oriktiga uppgifter och att
jag kände mig kränkt härav. Jag upplyste A. om att jag gjort vad jag
kunnat för honom. Under samtalets gång, vilket åhörts av uppsyningsman
Verner Jansson, ryckte A. till sig det på bordet framför oss liggande brevet
och stoppade det i fickan.

Någon påtryckning i denna riktning hade icke ägt rum, ej heller hade A.
förespeglats annat än att jag fortfarande skulle göra vad jag kunde för att
bereda A. långtidspermission.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande bl. a.:

Enligt den ursprungliga lydelsen av 34 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt
gällde följande: Intagen må icke utan tillstånd avsända eller
mottaga brev eller annat skriftligt meddelande. Dock må han icke förvägras
att till svensk myndighet avsända skrift, som ej är anstötlig till sin avfattning.
Brev till kriminalvårdsstyrelsen må icke brytas och skall städse utan
dröjsmål vidarebefordras. I övrigt må intagen som visat pålitlighet medgivas
att avsända och mottaga brev utan att detta förut granskats.

Genom lag den 15 mars 1968 (nr 82), som trädde i kraft den 28 mars
1968, ändrades stadgandet såtillvida, att brev till JK eller JO — i likhet
med vad som redan förut gällde beträffande brev till kriminalvårdsstyrelsen
— icke får brytas och städse skall utan dröjsmål vidarebefordras.

Ars brev till JO skulle följaktligen, oaktat det ej var igenlackat, ha vidarebefordrats
utan granskning. N. förfor därför i strid med den nya lagbestämmelsen,
då han läste brevet. Det är emellertid ursäktligt att N. icke
uppmärksammat den kort förut gjorda lagändringen. Att N. handlade i strid
med vad som stadgades i den nya lagen bör därför icke läggas honom till
last såsom tjänstefel.

Men även om den ursprungliga lydelsen av 34 § alltjämt varit i kraft,
ger N:s handlande i förevarande hänseende anledning till kritik. Härutinnan
får jag anföra följande.

Såsom framgår av kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse nr 81/1967 bör
befogenheten att medge intagen att avsända och emottaga brev utan att
detta förut granskats utnyttjas, där så är möjligt. När fråga är om brev till
svensk myndighet bör enligt samma rundskrivelse granskning som regel
kunna underlåtas.

Av det sagda framgår att skrift från intagen till svensk myndighet icke
bör granskas av anstaltens personal, med mindre särskild anledning förekommer
att antaga att skriften innehåller något anstötligt.

I ärendet har icke framkommit att anledning till sådant antagande förelåg
ifråga om A:s skrift till JO. Granskning av skriften till JO synes därför, även
om äldre lag varit tillämplig, lämpligen ha kunnat underlåtas.

Om en intagens skrift till svensk myndighet granskas utan att befinnas
anstötlig till sitt innehåll, får den ej kvarhållas av personal på anstalten.
Det kan under sådana förhållanden ej heller anses lämpligt, att den granskande
tjänstemannen framför kritik till den intagne mot skriftens innehåll,

216

i all synnerhet ej om skriften utgör ett led i ett anmärkningsförfarande mot
denne tjänsteman. En sådan kritik kan — framför allt i den form som N.
givit den — av den intagne uppfattas som en stark påtryckning att ej
begagna sin klagorätt. Uppenbarligen har också A. tagit sådant intryck av
N:s kritik mot hans första klagoskrift, att han återtagit densamma.

Även om jag sålunda funnit N:s förfarande att granska och framföra
kritik mot A:s första klagoskrift till JO olämpligt, även om äldre lag alltjämt
varit gällande, anser jag dock — främst med tanke på att N. förklarat
att hans avsikt ej varit att A. skulle återtaga skriften — förfarandet ej
kunna läggas N. till last såsom straffbart tjänstefel. Vad som förevarit
ifråga om brevgranskningen ger mig emellertid anledning att framhålla, att
sådan granskning icke bör slentrianmässigt omfatta all avgående post och
att åtgärder, som kan uppfattas som ingrepp i de intagnas klagorätt, bör
undvikas.

I av intagne A. anhängiggjorda klagomål berördes bl. a. principfrågan
om intagen borde vara närvarande då post till honom öppnades.

I begärt utlåtande anförde kriminalvårdsstyrelsen följande.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 5/1962 skall brev till intagen
öppnas av brevgranskaren i närvaro av annan befattningshavare. Överlämnar
brevgranskaren icke personligen brevet till den intagne, skall brevet
ånyo förseglas och tillställas honom i detta skick. Befrielse från brevcensur
kan förbindas med lämpliga villkor såsom att den intagne skall öppna sina
brev i närvaro av befattningshavare.

Det är kriminalvårdsstyrelsens uppfattning — som kommit till uttryck
i dess rundskrivelse nr 81/1967 — att intagen bör i så stor utsträckning
som möjligt få mottaga brev utan att detta förut granskats. Styrelsen anser
att denna möjlighet särskilt bör beaktas vid öppen anstalt. Har man skäl
att anta att kuvertet innehåller något mer än brevet kan det vara lämpligt
att en tjänsteman är med när detsamma öppnas av den intagne.

JO har i remissen hänvisat till att socialstyrelsen för samtliga vårdanstalter
för alkoholmissbrukare genom cirkulärskrivelse till anstaltsstyrelserna
den 2 oktober 1967 föreskrivit att försändelse till intagen får öppnas endast
i närvaro av vederbörande vårdtagare.

I överensstämmelse med kriminalvårdsstyrelsens ovannämnda uppfattning
att intagen i så stor utsträckning som möjligt bör medges att avsända
och motta brev utan att detta förut granskats anser styrelsen att, i de fall
en granskning måste ske, det i och för sig är önskvärt att den intagne kan
få närvara när brev öppnas. Genomförandet av en sådan ordning är emellertid
förenat med olika praktiska svårigheter. Antalet intagna på vissa av
kriminalvårdens anstalter, särskilt en del av de slutna, är mycket stort. Enbart
de omständliga kommunikationerna på en större anstalt gör en sådan
ordning svårgenomförbar.

Styresmannen kan med stöd av förutnämnda cirkulär när det gäller viss
anstalt eller viss intagen förbinda friheten från brevgranskning med villkor
att den intagne skall öppna sina brev i närvaro av tjänsteman.

Styrelsen anser att en tillräcklig garanti för att brevgranskningen sker
under betryggande former ligger i föreskriften att brev skall öppnas i närvaro
av annan tjänsteman.

Frågan om kontroll vid öppnande av brev har betydelse även för vederbörande
tjänsteman, vilken har intresse av att kunna tillbakavisa oriktiga

217

beskyllningar om oegentlighet vid brevöppning. Från sådan utgångspunkt
är regeln om att brev kan öppnas av tjänsteman i närvaro av den intagne
inte helt invändningsfri. Praktiska skäl talar dock för att, om den intagne
är närvarande, inte därutöver skall krävas närvaro av ytterligare en tjänsteman.

Kriminalvårdsstyrelsen har i enlighet med överväganden av det slag som
ovan berörts funnit sig böra stanna för att föreskriva att brev inte får öppnas
av en tjänsteman ensam samt att i övrigt, där ej befrielse från granskning
kan ske, hänvisa till möjligheten att, om den låter sig göra, låta den
intagne själv öppna brev i närvaro av tjänsteman.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Thyresson bl. a.:

Någon uttrycklig skyldighet att låta intagen vara närvarande då hans
post granskas föreligger ej. Det är dock önskvärt att intagen tillåtes närvara
i så stor utsträckning som det är praktiskt möjligt. Kriminalvårdsstyrelsens
utlåtande avspeglar också en sådan uppfattning.

Vidare har i något fall — där avsändandet av ett brev på grund av brevgranskning
fördröjts med 14 dagar — påpekats att sådan tidsutdräkt icke
är godtagbar och att brevgranskning då brevens innehåll uppenbarligen
icke påkallar vidtagande av speciella åtgärder bör avklaras inom loppet
av någon dag.

Intagens användande för arbete åt tjänsteman

I några fall har framkommit att befattningshavare vid fångvårdsanstalt
använt intagen för privat arbete.

En intagen — F. —- anförde sålunda bl. a.: Han hade fått tillstånd att
reparera radioapparater åt anstaltens personal. Åt överuppsyningsmannen
G. L. hade han lagat två apparater utan att ännu ha fått ersättning. F.
hade även genom brev den 28 januari 1968 »påtalat» en liten ersättning
för arbetet. När det gällde betalning för arbete som F. utförde skulle han
enligt uttalande av anstaltens styresman Ö. ej bli utnyttjad på något sätt.
De som F. reparerade åt skulle sätta in pengar på hans konto. Det hade
alla gjort utom i det sista fallet. Vid ett tillfälle ombads F. utföra ett arbete
med tyg som anskaffades vid förrådet. Efteråt kom han på att det tillverkade
skulle användas privat av vaktkonstapeln L. A. Åt Ö:s sou reparerade
F. vid ett annat tillfälle en moped. Arbetet skedde efter arbetstidens slut
mellan klockan 18 och 22.

Med anledning av klagomålen inkom kriminalvårdsdirektör M. med yttrande
och utredning. Vid denna anförde Ö. följande.

F. som är radiotekniker till yrket och har egen firma, har under anstaltsvistelsema
erhållit all möjlig hjälp för att hålla firman igång och kunska -

218

perna vid liv. Således har han genom av kriminalvårdsdirektören beviljade
extrapermissioner kunnat sköta viss service åt sina kunder och han har
tillåtits att på sin fritid reparera radioapparater. Då han på anstalten självfallet
har svårt att erhålla lämpliga reparationsobjekt, har jag tillåtit honom
att på fritid utföra arbeten åt personalen mot överenskommen ersättning.

Överuppsyningsman L. har vid förhör uppgivit, att F. tog initiativ till viss
reparation — — — åt L:s dotter. L. har senare uppgivit, att F. ej begärde
någon ersättning härför. Att ersättning sålunda ej lämnades är beklagligt
men L. har förklarat sig villig ersätta F. med skäligt belopp.---

Vad gäller reparationen av min sons moped har jag ej haft någon kännedom
om densamma. Saken har förevarit men får förklaras som ungdomligt
oförstånd (15 år) från min sons sida. Det är ej alltid så lätt för en anhörig
till personalen att avböja vad man tror är välmenande från den intagnes

sida.---Någonting, som styrker att material från anstaltsförrådet

kommit till användning, har ej framkommit. Att arbete för A:s räkning utförts
under ordinarie arbetstid och med hjälp av en intagen är dock riktigt
men kan i det aktuella fallet förklaras genom verkstadsförman E:s relativa
brist på rutin och erfarenhet. Arbetet tog endast 3 å 4 minuter i anspråk.

Ö. uppgav vidare att F. med hans tillstånd på fritid under bevakningspersonalens
kontroll justerat några radioapparater åt vaktkonstaplar, att
kostnaderna i varje särskilt fall reglerats genom överenskommelse mellan
honom och konstaplarna och att ersättningen för utfört arbete inbetalats
till anstaltens redogörare.

M. anförde: Genom att F. fått tillstånd till och utfört arbete åt befattningshavare
vid anstalten torde föreskriften i 13 § instruktionen för 1''ångvårdsanstalterna
och de allmänna häktena, där det föreskrivs att intagen
icke må användas för arbete åt tjänsteman, ha åsidosatts. Instruktionen
trädde i kraft den 1 januari 1965. Dessförinnan hade emellertid med kriminalvårdsstyrelsens
godkännande sådan verksamhet medgivits i begränsad
omfattning. Ö. syntes ha handlat i god tro och med F:s bästa för ögonen.
Det hade varit fråga om ett helt frivilligt åtagande från F:s sida. M. hade
anmodat Ö. att i fortsättningen inte medge intagna att utföra arbete åt befattningshavare
.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a.:

Såsom framgår av M:s yttrande var det klart stridande mot gällande instruktion
att Ö. lämnade F. tillstånd att, även om det skedde mot ersättning,
utföra reparationsarbeten åt anstaltens personal. Också vederbörande befattningshavare
bröt mot instruktionen, då tillståndet utnyttjades och F.
utförde arbete åt dem.

Det var felaktigt av E. att låta F. under arbetstiden utföra arbetet åt L. A.

De reparationer F. utfört åt tjänstemän och deras familjer synes endast
ha avsett smärre arbeten. För dessa arbeten har ersättning, mot vars skälighet
erinran ej gjorts, utgått till F. utom i ett fall, där dock skälig ersättning
utlovats.

Med hänsyn till nu angivna och övriga omständigheter låter jag beträffande
Ö. och övriga tjänstemän som felat i ovan angivna hänseende
bero vid en erinran om att det — främst för bibehållande av allmänhetens

219

förtroende för kriminalvårdspersonalen — från det allmännas synpunkt är
av största vikt, att förbudet mot att använda intagen för arbete åt tjänsteman
strikt iakttages och detta även om fråga — såsom i detta ärende —
endast är om arbete av bagatellartad beskaffenhet.

Tolkning av 37 § tredje stycket behandlingslagen

I klagomål av intagne E. påtalade denne bl. a. att han förvägrats eftermiddagsledighet
från arbetet för att taga del av speciallitteratur i smuggellagstiftning
dagen innan han såsom tilltalad inför hovrätt skulle svara i
sådant mål. Sedan upplysningar begärts från styresmannen G. anförde denne
bl. a.:

Den litteratur, som E. ville gå igenom före rättegången utgjordes enligt
hans egen uppgift av Statens Offentliga Utredning nr 1959:24 angående
smuggellagstiftning. E. hade beställt den genom anstaltens bibliotek, varifrån
den kommit honom tillhanda samma dag.

E. stöder sig på ett stadgande i behandlingslagens 37 § tredje stycket,
där det heter: »Åtalas intagen, bör han på begäran erhålla lättnad i verkställigheten,
som erfordras för utförande av talan i målet.»

Enligt min mening kan knappast läsningen av det angivna betänkandet
hänföras till sådan orsak, som kan medgiva lättnad i verkställigheten i form
av ledighet från arbetet, utan fastmer läsning av egentliga till målet hörande
handlingar såsom förhörsprotokoll etc.

JO Bexelius yttrade vid ärendets avgörande bl. a.:

Några generella regler om i vilken utsträckning intagen bör erhålla lättnad
i verkställigheten för utförande av talan vid domstol kan med hänsyn
till de skiftande förhållandena icke givas utan spörsmålet får bedömas från
fall till fall. Jag kan emellertid icke ansluta mig till G:s åsikt, att möjligheten
att erhålla ledighet från arbetet skulle vara inskränkt till de fall,
då den intagne vill taga del av förundersökningsprotokoll och dylika handlingar.
Tvärtom synes den intagne — framför allt i ett så allvarligt mål som
det varom här var fråga — ha ett berättigat intresse av att få ledigt från
arbetet för att läsa förarbeten till den lag, som skall tillämpas i målet. Jag
anser följaktligen, att E. borde ha erhållit den av honom begärda ledigheten
för att taga del av förarbetena till smuggellagstiftningen. Då beslutet att
vägra E. ledighet från arbetet med hänsyn till omständigheterna dock icke
bör läggas någon tjänsteman till last som tjänstefel, anser jag mig kunna
låta bero med att framhålla att intagnas begäran om ledighet från arbetet
för att förbereda talan i rättegång enligt min mening icke bör behandlas
så restriktivt som skett i detta fall.

220

Användande av besparade medel för permissionskostnad

I ett av intagne N. anhängiggjort klagomål påtalade denne bl. a. att han
vägrats permission med motivering att halva kostnaden härför måste bestridas
med hans disponibla medel. N. uppgav att även om pengarna som
innestod på hans konto för disponibla medel icke täckte hälften av permissionskostnaden
hade han dock 409 kr. på sitt konto för besparade medel.

Efter remiss inkom kriminalvårdsdirektören F. S. med upplysningar, till
vilka även fogats yttrande av styresmannen M. Härav framgick bl. a. att
tilldelning av arbetspremiemedel för permissionsresa skedde i enlighet med
78 § dåvarande fångvårdsstyrelsens cirkulär nr 5/1962 om vård och behandling
vid fångvårdsanstaltema, i vilken paragraf bl. a. stadgas att intagen,
som beviljas permission, själv skall bestrida kostnaderna för resa och
uppehälle under permissionen och för detta ändamål får i första hand anlita
disponibla arbetspremier och i andra hand högst hälften av besparade arbetspremier.
Det framgick även, att N. åtnjutit permission tiden 29 september—1
oktober 1967. Då det av remissvaren icke stod klart, på vilket
sätt ovannämnda 78 § tolkats, inhämtades under hand från M., att M.
tillämpat stadgandet på sådant sätt att den intagne för att erhålla permission
måste kunna bestrida minst halva kostnaden härför med pengar innestående
på kontot för disponibla medel. Saknade den intagne disponibla
medel, kunde den intagne icke erhålla permission oavsett mängden av besparade
medel.

Efter förfrågan upplyste S. att M. och S. efter samråd nu tolkade ifrågavarande
bestämmelse på följande sätt: Kostnaderna för permission skulle
bestridas med pengar i första hand innestående å kontot för disponibla
medel och i andra hand, då dessa icke förslog eller helt saknades, genom ianspräktagande
av pengar innestående å kontot för besparade medel. Av sistnämnda
medel fick dock högst hälften av kontots behållning tagas i anspråk
för detta ändamål.

Ställföreträdande JO Petrén anförde bl. a. vid ärendets avgörande:

M:s tidigare tillämpning av bestämmelserna i 78 § cirkuläret om vård
och behandling vid fångvårdsanstaltema angående täckande av kostnad
för permission, enligt vilken sådana kostnader med minst hälften skulle
bestridas av medel från kontot för disponibla medel, var uppenbarligen
icke riktig. Bestämmelsernas utformning ger näppeligen stöd för denna
M:s tolkning av reglerna. Med hänsyn till att det upplysts, att N. senare
erhållit permission, och att M. numera tillämpar bestämmelserna i enlighet
med deras ordalydelse, anser jag mig emellertid kunna låta bero vid den
erinran som ligger i det ovan sagda.

227

Intagens rätt att mot avgift erhålla avskrift av anslaget beslut.

Tillika fråga om peiminginsamlmg bort förbjudas

Intagne O. inkom med klagomål vari han anförde: O. begärde JO:s utredning
med anledning av att S. i egenskap av t. f. styresman vägrat att på
0:s skriftliga begäran utlämna en avskrift av ett av S. undertecknat beslut
rörande generellt förbud för de intagna å fångvårdsanstalten att samla in
pengar för sådana ändamål som t. ex. blommor till avlidna medfångars begravning.
O. förklarade att han begärt att få en vidimerad fotokopia av
beslutet mot kontantbetalning. O. vände sig vidare mot själva beslutet
vilket aktualiserats nyligen då en medintagen »blev färdigvårdad för gott».
Dennes kamrater hade önskat hedra hans minne genom att sända krans
och blommor till hans begravning. För ändamålet hade då O. gjort upp insamlingslistor
på vilka fångarna kunnat ange sina bidrag. Genom S:s beslut
hade emellertid insamlingsaktionen omintetgjorts.

Efter remiss inkom S. med yttrande vari S. i huvudsak anförde följande:

O. hade begärt flera fotokopior av beslutet. S. hade då framhållit för O.
att personalen på anstaltens expeditioner inte var tillräcklig för att medhinna
den service som O. påfordrade samt att det stod O., som hade tillgång
till skrivmaskin, fritt att från meddelandet själv göra de avskrifter han
kunde behöva. Vad det angick själva insamlingslistorna framhöll S. att
dessa den sista tiden tenderat att öka så i antal att den kamerala personalen
omöjligt kunde hinna effektuera dem. Varje påtecknad penningsumma
måste nämligen manuellt debiteras på vederbörande intagnes konto. Dylika
utbetalningar från anstalten kunde knappast anses ha stöd i behandlingslagens
bestämmelser om arbetspremiemedel.

Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med utlåtande, vid vilket fogats
yttrande från kriminal vårdsdirektören M. Denne anförde bl. a. följande:
Han hade vid konferens med anstaltsledningen på ifrågavarande anstalt
under februari 1968 beträffande tillstånd till insamlingslistor framhållit
att restriktivitet måste iakttagas, inte minst med hänsyn till de intagnas
ekonomi, men att man i ömtåliga fall måste kunna ge tillstånd. Enligt M:s
uppfattning borde en insamling till blommor till en medintagens jordfästning
kunna bedömas som ett sådant ömtåligt fall. Bifall till en sådan begäran
om en penninginsamling skulle enligt M:s uppfattning ej heller varit
oförenlig med gällande bestämmelser. M. betonade dock att det faktiska
ställningstagandet i det aktuella fallet säkert väsentligen betingats av den
hårda arbetsbelastningen för personalen.

Kriminalvårdsstyrelsen fann att behandlingslagens bestämmelser inte
utgjorde ett ovillkorligt hinder för utbetalning av ifrågavarande art. Styrelsen
ville därför för sin del ansluta sig till M:s betraktelsesätt beträffande
de aktuella frågorna om insamlingslistor. Därjämte ville emellertid styrelsen
framhålla att man bör beakta att för intagna på fångvårdsanstalt

222

en insamlingslista som går runt bland de intagna kan uppfattas som ett
tvång att bidraga. Å andra sidan fann styrelsen det beklagligt att spontana
yttringar från de intagnas sida av medkänsla eller glädje skulle undertryckas
genom en alltför strikt inställning mot insamlingar av ifrågavarande
art. Med hänsyn till den kamerala expeditionspersonalens arbetsbelastning
torde problemet inte kunna lösas på ett tillfredsställande sätt förrän systemet
med kontanta utbetalningar av viss del av arbetspremiemedel, såsom
exempelvis på fångvårdsanstalten Kumla, införts på samtliga anstalter.
Vad angick 0:s klagomål över att han inte erhöll avskrift av det anslagna
beslutet fann kriminalvårdsstyrelsen att styresmannen förfarit riktigt med
hänsyn till personalens arbetsbelastning. Då beslutet ifråga varit anslaget
på samtliga bostadsavdelningar och endast omfattat cirka 10—12 rader
torde O. utan större svårighet ha kunnat skriva av det. Anstaltspersonalen
kunde enligt styrelsens mening inte varit skyldig att tillhandagå de intagna
med en sådan service som O. velat göra anspråk på.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius:

Jag delar helt kriminalvårdsstyrelsens och M:s uppfattning att gällande
bestämmelser icke lägger hinder i vägen för en insamling av detta slag liksom
att spontana yttringar av medkänsla eller glädje hos de intagna icke
bör undertryckas. Även om jag är fullt medveten om de tekniska svårigheter
som kan uppstå för anstalternas kamrerarekontor vid insamlingar
vill jag därför som min mening uttala att en insamling för att hedra en avliden
kamrats minne icke bör få hindras av organisatoriska skäl.

Det skedda är emellertid icke av beskaffenhet att kunna läggas S. till
last som tjänstefel.

Det var sålunda felaktigt av S. att vägra O. att mot avgift erhålla kopior
av det aktuella beslutet. Med hänsyn till vad S. anfört om arbetssituationen
hade O. troligen dock icke kunnat erhålla dessa omedelbart utan först sedan
mera brådskande arbetsuppgifter slutförts. Det får därför antagas att O.
i vart fall vunnit tid på att själv göra avskrifter av beslutet. Med hänsyn
härtill och då S:s vägran varit betingad av personalens stora arbetsbelastning
finner jag mig kunna låta bero med den erinran som ligger i det sagda.

Användandet av fängsel vid transport av häktad eller i fångvårds anstalt

intagen m. m.

I några fall har förekommit klagomål från intagna att de vid transporter
till t. ex. sjukhus varit belagda med fängsel. I ett av dessa anförde O., vilken
såsom häktad var intagen å ett av kriminalvårdens häkten, klagomål mot

223

ett av fångvårdsinspektören T. A. meddelat beslut att O. vid transport till
sjukhus skulle vara iförd handbojor. O., som påfordrat att fängsel som
kunde döljas under kläderna skulle användas, hade då vägrat att medfölja
transporten. Han påtalade även att han icke genast fått tillstånd att använda
civila kläder vid besöket på sjukhuset.

Efter remiss inkom bl. a. yttranden av T. A. och fångvårdsinspektören
L. I T. A:s yttrande anfördes:

Då O. skulle besöka sjukhuset tjänstgjorde jag som inspektör på häktet.
Jag känner väl till 0:s rymningsbenägenhet och då han dessutom är häktad
ansåg jag det helt naturligt att belägga honom med fängsel. Dessutom är
det lättare att ta av handbojor vid undersökningen än fängsel med kedja.
Vk T., som skulle åtfölja O. till sjukhuset, tillfrågade mig hur man skulle
förfara då O. vägrade fara med handbojor samt omtalade dessutom för
mig, att O. vid något tidigare tillfälle lyckats rymma trots fängsel med
kedja. Vk T. vägrade fara om O. ej var fängslad med handbojor. Jag ansåg
ej skäl föreligga att ändra mitt tidigare beslut.

Betr. civila kläder hade O. ej gjort framställning om att få ha dylika.
Om så ej skett, sker sjukhusbesök i anstaltens kläder.

L. framhöll i sitt yttrande, att fängsel med kedja är en opraktisk form av
fängsel vid sjukhusbesök, eftersom kedjan är svår att sätta på och taga av.
Handbojor kan utan svårighet anbringas av två man, även om den intagne
är motsträvig, medan det vid fängsling med kedja är nödvändigt att ha
tre transportförare till en intagen, som arbetar emot. L. hade emellertid
beslutat att låta O. fara till sjukhuset med kedja och tre transportförare.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande:

Enligt 2 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna
må häktad beläggas med fängsel allenast om det prövas erforderligt
för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning
och säkerhet. Jämlikt 14 § kungl. kungörelsen samma dag skall det vid
transport särskilt tillses att om den häktade är belagd med fängsel, detta
döljes under hans dräkt. Motsvarande regler gäller jämlikt 39 § lagen om
behandling i fångvårdsanstalt om i sådan anstalt intagen.

Fängsling med handbojor — som innebär att den intagne fjättras vid
en medföljande vaktkonstapel — kan icke fullständigt döljas under kläderna
och bör därför med hänsyn till den återgivna bestämmelsen såvitt
möjligt undvikas. Det kan dock icke antagas, att lagstiftaren avsett att
stadga totalt förbud mot användande av sådana former av fängsel, som
icke helt kan döljas. Om med hänsyn till den intagnes rymningsbenägenhet,
tillgången på bevakningspersonal och övriga omständigheter fängsel av
angivet slag bedömes som nödvändigt synes det motiverat att antaga, att
det får anbringas. Föreskriften om döljande får i sådant fall tolkas så, att
fängslet i möjligaste mån döljes. Föreskriftens kategoriska utformning motiverar
dock, att denna utväg tillgripes endast i sådana fall där behovet
bedömes som mycket starkt.

Vid transporten av O. kunde rymningsrisken med fog bedömas som mycket
stor, och av skäl som angivits i yttrandena kunde fängsling med kedja

224

bedömas som mindre lämplig. Jag anser därför icke, att någon erinran kan
riktas mot T. A:s bedömning att handbojor borde användas.

Ej heller i övrigt ger handlingarna skäl till antagande att något fel förelupit
vid behandlingen av O. Jag vill dock erinra att häktad enligt min
mening vid transport till sjukhus bör vara iförd civila kläder till undvikande
att han utsättes för obehörigas uppmärksamhet (se 14 § första stycket
första punkten i förenämnda kungörelse).

Nöjdförklaring

I de flesta fall har reglerna om nöjdförklaring och därtill anslutande bestämmelser
följts. I ett fall hade dock en häktad för sent fått tillfälle att
avge nöjdförklaring och därigenom icke fått tillgodoräkna sig en dag av
häktningstiden som strafftid. Då den dömde gjorde gällande att längden
av förlorad verkställighetstid varit större, förklarade JO Bexelius vid ärendets
avgörande bl. a. att det med hänsyn härtill borde ankomma på den
häktade att själv söka rättelse genom att hos Kungl. Maj:t hemställa att
han av nåd måtte befrias från straff under förlorad tid.

I klagomål av intagne E. påtalade denne att han trots egen begäran härom
icke fått del av en den 5 december 1967 meddelad dom mot honom samma
dag som domen meddelats utan först två dagar senare. Av utredningen
framgick att E. genom fångvårdsanstaltens försorg inställts till huvudförhandling
under förmiddagen den 5 december 1967 och att han återförts till
anstalten vid middagstid med besked att dom i målet skulle meddelas samma
dag kl. 16.00, att domen enligt allt att döma meddelats genom att hållas
tillgänglig på rättens kansli samt att domsbeviset anlänt med post påföljande
dag till anstalten.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a.:

Den personal som åtföljer en häktad eller eljest å fångvårdsanstalt intagen
till huvudförhandling inför domstol bör giva noggrant akt på om
domen kommer att avkunnas vid fortsatt förhandling eller om den kommer
att meddelas genom att hållas tillgänglig å domstolens kansli. I den mån
det senare sättet tillämpas skall domstolen samma dag som domen meddelas
expediera densamma eller domsbevis till fångvårdsanstalten. Den
intagne har i sådant fall i regel möjlighet att få del av domslutet senast
dagen efter dess meddelande. Om den intagne önskar få del av domslutet
omedelbart efter det att domen meddelats, bör han emellertid ej betagas
möjligheten därtill. Lämpligen synes detta kunna ske genom att tillfälle
beredes den intagne att taga telefonkontakt med domstolens kansli för att
efterhöra domslutet. I vart fall bör han, så snart domen eller domsbeviset
anlänt till anstalten, delgivas innehållet i domen. I detta hänseende har
anstalten uppenbarligen brustit, såvitt angår E. Tillfälle har sålunda icke
beretts E. att göra sig underrättad om domens innehåll den 5 december

225

1967 och han har enligt egen uppgift ej heller den 6 december 1967 fått del
av det då till anstalten anlända domsbeviset. Med hänsyn till att rättelse
skett påföljande dag samt att den försenade delgivningen av domen i förevarande
fall ej lett E. till förfång anser jag mig kunna låta bero vid nu gjorda
påpekanden rörande de intagnas rätt att snarast möjligt få del av innehållet
i domar, som meddelas under det att de vistas å anstalten.

8 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

226

Barnavård

Kvinna med goda förutsättningar att fostra barn har av barnavårdsnämnd
ansetts ej böra få adoptera koreanskt barn allenast
av det skälet att hon var ensamstående. Framställning om skyndsam
utredning av sådan ändring av barnavårdslagen att barnavårdsnämnds
förhandsgranskning av ifrågasatt
fosterhem kan överprövas

I en den 26 september 1968 till Konungen avlåten skrivelse anförde JO
Bexelius följande.

Sedan Maj t Persson i Västerås hos socialstyrelsen anmält sig önska adoptera
ett barn från Korea, begärde socialstyrelsen, att barnavårdsnämnden i
Västerås skulle avgiva yttrande i ärendet. Barnavårdsnämnden beslöt den
20 juni 1967 efter utredning att avstyrka hennes adoptionsansökan. I barnavårdsnämndens
protokoll angavs, att Majt Persson var änka och hade en
son, född år 1958, att några anmärkningar mot hennes personliga förutsättningar
som fostrare ej förelåg, att nämnden med hänsyn till de stora
problem som kunde uppstå i samband med adoption av barn från främmande
land ansåg det nödvändigt, att barnet fick växa upp i ett fullständigt
hem, samt att det förhållandet att Majt Persson var ensamstående därför
blivit avgörande för nämndens ställningstagande.

Majt Persson hemställde därefter i skrift den 7 november 1967 till barnavårdsnämndens
ordförande, att barnavårdsnämnden ville taga sin tidigare
ståndpunkt i ärendet under omprövning och godkänna henne som
adoptant av ett koreanskt barn. Vid förnyad utredning framgick att Majt
Persson, som är yrkesverksam inom skolhäl so vården, hade möjlighet till
och var inställd på att under en följd av år avstå från yrkesarbete. Under
hänvisning bl. a. härtill föreslog den utredande socialassistenten, att Majt
Perssons ansökan skulle bifallas. Barnavårdsnämnden beslöt emellertid den
16 januari 1968 att — oaktat Majt Persson hade goda personliga förutsättningar
som fostrare av ett utländskt adoptivbarn — avslå hennes ansökan
med hänsyn till det förhållandet att hon var ensamstående.

I en den 25 mars 1968 hit inkommen klagoskrift framhöll Majt Persson,
att det i svensk lag ej fanns uppställt något förbud för ensamstående att
adoptera, att hon kände till att ett flertal ensamstående kvinnor blivit
godkända som adoptanter av utländska barn samt att det föreföll helt
godtyckligt och enbart beroende på barnavårdsnämndens i kommunen principiella
inställning, om ensamstående skulle få adoptera eller ej. Under

227

hänvisning härtill frågade Majt Persson om det fanns någon möjlighet för
henne att få barnavårdsnämndens beslut omprövat i annan instans.

Med anledning av vad sålunda förekommit beslöt jag att inhämta yttrande
i ärendet från socialstyrelsen, varvid jag hemställde, att socialstyrelsen
skulle besvara följande frågor.

1. Vilken är socialstyrelsens inställning till frågan om ensamståendes
lämplighet för adoption av koreanskt barn?

2. Har det — enligt vad som är socialstyrelsen bekant -r— förekommit,
att ensamstående fått adoptera koreanska barn och har socialstyrelsen i så
fall medverkat till detta?

3. Vilken betydelse har innehållet i barnavårdsnämndens yttrande, då
det gäller ensamstående, för socialstyrelsens medverkan till adoptionen?

4. Vilken ståndpunkt intar socialstyrelsen till frågan om möjligheten att
överklaga barnavårdsnämndens beslut i förevarande ärende och bör enligt
socialstyrelsens mening någon åtskillnad i detta hänseende göras mellan de
två besluten?

Socialstyrelsen anförde i yttrande den 14 maj 1968 till en början bl. å.
följande: Beträffande frågan om lämpligheten av att ensamstående adopterar
barn har socialstyrelsen principiellt uppfattningen, att detta endast
bör ske i undantagsfall. Allmänna Barnhuset har också i sin skrift Adoption
(s. 48) framhållit, att adoptanterna i regel bör vara makar, då det är lyckligare
för ett barn att växa upp i ett helt hem med både mor och far. Såväl
svenska som utländska barn får i regel vistas en tid som fosterbarn i det
tilltänkta adop ti vhemmet, innan adoptionsf rågan slutligt prövas. Redan
innan barnet placeras i hemmet som fosterbarn bör en lämplighetsprövning
av hemmet ske (jfr råd och anvisningar nr 137).

Socialstyrelsen åberopade i detta sammanhang följande uttalande av
utredningen angående adoption av utländska barn (SOU 1967:57 s. 85):

Det är en utbredd uppfattning att ett barn bör placeras i ett hem där
det erhåller både far och mor. Så sker också i regel när det gäller svenska
barn. I fråga om barn från Korea däremot har ensamstående kvinnor ej
haft svårighet att få foster hemsgodkännande eller tillstånd till adoption.
Enligt utredningens mening är det betydelsefullt att barnavårdsnämnden
klargör de speciella problem, som kan möta en ensamstående som adopterar
barn. Det har nämligen i flera fall visat sig att barnen, särskilt efter
den första tiden efter ankomsten till det svenska hemmet, haft stort behov
av att få vara i fostermoderns omedelbara närhet. För en förvärvsarbetande
kvinna kan det vara svårt att vistas i hemmet under så långa perioder
som är erforderligt. Barnavårdsnämnden bör uppmärksamma detta och
söka utreda vilka möjligheter en ensamstående sökande har att personligen
ägna barnet vård. Även om det som regel är lämpligast för barnet att bli
adopterat av äkta makar, bör det inte vara uteslutet för en ensamstående
att adoptera. Erfarenhetsmässigt kan sådan adoption utfalla mycket väl.
Lämpligheten får emellertid bedömas från fall till fall.

Vidare hänvisade socialstyrelsen till att regeringsrätten den 28 september
1967 avgjort ett ärende, där en 53-årig ensamstående lärarinna hade be -

228

gärt tillstånd att mottaga sina två koreanska »fadderbarn» som fosterbarn.
Regeringsrätten avslog framställningen. Som skäl för avslaget anfördes
sökandens relativt höga ålder samt det förhållandet att hon var ensamstående
och att hon på grund av förvärvsarbete under stor del av dagen
icke skulle kunna ha den direkta tillsynen över barnen.

Beträffande frågorna 2 och 3 anförde socialstyrelsen följande: Det hade
flera gånger förekommit, att ensamma kvinnor fått adoptera koreanska
barn. Socialstyrelsen hade på förslag av utredningen om adoption av utländska
barn ingått en överenskommelse med Child Placement Service
(CPS) i Sydkorea angående de allmänna principerna vid adoption av koreanska
barn. Enligt denna överenskommelse skulle socialstyrelsen icke
vidarebefordra ansökningar om att få adoptera koreanska barn, om den
lokala myndigheten icke hade godkänt hemmet eller om villkoren för adoption
enligt koreansk lag ej var uppfyllda. Däremot hade socialstyrelsen
ansetts ej böra meddela CPS sin egen uppfattning om sökandenas lämplighet
som adoptivföräldrar. Socialstyrelsen hade därför i lämplighetsfrågan
inskränkt sig till att begära en förnyad prövning av barnavårdsnämnden,
om det vid ärendets handläggning i styrelsen skulle ha framkommit omständigheter,
som utvisade att sökandens lämplighet som adoptivförälder
kunde starkt ifrågasättas. Vad angår den koreanska adoptionslagen innehåller
den icke någon bestämmelse om att endast makar får adoptera. På
senare tid hade förekommit skriftväxling mellan socialstyrelsen och CPS
rörande frågan om ensamstående kvinnors adoption av koreanska barn.
Full klarhet rörande CPS:s syn på frågan hade ännu icke uppnåtts.

I anledning av fråga 4 anförde socialstyrelsen följande: Enligt 47 § Bvl
skall den som önskar mottaga fosterbarn inhämta tillstånd därtill av barnavårdsnämnden
i sin hemkommun. Sådant tillstånd kan endast avse visst
angivet barn, och tillståndsansökan skall enligt 5 § kungörelsen om fosterbarnsvård
(SFS 1960: 594) innehålla vissa uppgifter om barnet. Ett beslut
enligt 47 § Bvl kan jämlikt 80 § samma lag överklagas av den ärendet
rör. Däremot kan klagan icke föras över beslut som icke hänför sig till
visst barn (se socialvårdsmål 1965, ref. 8, s. 42 f.). — I det nu aktuella
fallet hade barnavårdsnämnden i Västerås två gånger, den 20 juni 1967 och
den 16 januari 1968, behandlat frågan om godkännande av Majt Persson
såsom adoptivmor — i första hand fostermor — för ett koreanskt barn.
Första gången anhängiggjordes ärendet hos barnavårdsnämnden genom
remiss från socialstyrelsen. Andra gången syntes Majt Persson själv ha
gjort en framställning till nämnden om att hon måtte godkännas som
»adoptivförälder» för ett koreanskt barn. Det var ej heller då fråga om
något bestämt barn, utan framställningen gällde, liksom socialstyrelsens
remiss, ett sådant generellt förhandsgodkännande, som avses i överenskommelsen
mellan socialstyrelsen och CPS. — I yttrande den 21 mars 1966 till
riksdagens andra lagutskott hade socialstyrelsen framhållit behovet av att

229

systemet med förhandsgodkännanden av fosterhem reglerades och att möjlighet
infördes att överklaga beslut i ärenden av detta slag. Vad styrelsen
anfört härom finns återgivet på s. 460 i JO:s ämbetsberättelse år 1968.
Styrelsen finner icke någon skillnad böra göras mellan de två ovannämnda
besluten då det gäller rätten att överklaga.

Såsom framgår av det anförda har varken socialstyrelsen eller utredningen
om adoption av utländska barn ansett det böra vara under alla förhållanden
uteslutet att tillåta en ensamstående kvinna att adoptera ett koreanskt
barn. Den av socialstyrelsen åberopade skriftväxlingen med CPS ger därjämte
vid handen, att man från koreansk sida är beredd att godtaga adoptionsansökningar
från ensamstående kvinnor, såvida icke kvinnan på grund
av åldersskäl eller arbetsanställning får anses ha svårt att taga hand om
barnet. Sådan adoption har också flera gånger förekommit. Att adoptionen
kan utfalla mycket väl framgår av betänkandet rörande adoption av utländska
barn (SOU 1967:57 s. 24 och 86).

Barnavårdsnämndens i Västerås åsikt att medverkan till den av Majt
Persson begärda adoptionen bör — oavsett att nämnden ansett henne ha
goda personliga förutsättningar som fostrare av ett utländskt barn och oavsett
att hon förklarat sig ha för avsikt att sluta sitt yrkesarbete, om adoptionen
kom till stånd — vägras allenast av det skälet att Majt Persson är
ensamstående synes alltså ej stå i överensstämmelse med vad socialstyrelsen
och utredningen om adoption av utländska barn uttalat i ämnet.

För att utröna huruvida barnavårdsnämnden i Västerås — sedan nämnden
fått del av vad socialstyrelsen och utredningen om adoption av utländska
barn anfört — alltjämt vidhåller sin tidigare principiella inställning
i ärendet, kommer jag att inhämta yttrande i ärendet från barnavårdsnämnden.

Oavsett om nämnden ändrar sin tidigare inställning, synes emellertid
frågan om nämndens beslut kan överklagas eller ej och vilken betydelse
besvärsrätten i dessa sammanhang har, böra. uppmärksammas. I detta hänseende
må följande anföras.

Innan något barn uttages för att placeras i hemmet hos den som begärt
att få adoptera ett koreanskt barn kräves regelmässigt, att barnavårdsnämnden
i hemkommunen avger yttrande rörande sökandens lämplighet
att mottaga fosterbarn (se SOU 1967:57 s. 10—11 och 73—74 samt tidskriften
Sociala Meddelanden nr 1/1967). Om den prövning barnavårdsnämnden
därvid gör utfaller till sökandens fördel vidarebefordras ansökningen
av socialstyrelsen till Korea för utseende av ett lämpligt barn. Utfaller
barnavårdsnämndens prövning däremot till sökandens nackdel, översändes
ej sökandens handlingar till Korea. Någon möjlighet att överklaga
vad barnavårdsnämnden efter en sådan förhandsgranskning av det till -

230

tänkta fosterhemmet beslutar torde för närvarande ej finnas vare sig prövningen
begärts av socialstyrelsen eller sökanden själv. Ej heller har det ansetts
lämpligt, att socialstyrelsen i eget yttrande till det utländska förmedlingsorganet
tillkännager en uppfattning, som strider mot barnavårdsnämndens
(SOU 1967: 57 s. 75).

Av det sagda framgår, att barnavårdsnämndens inställning i frågan blir
avgörande för om adoption skall konnna till stånd eller ej. Härav följer
också att ensamstående i en kommun, där barnavårdsnämnden principiellt
är emot att ensamstående skall få adoptera, ej får möjlighet att adoptera
medan sådan adoption kanske tillätes i grannkommunen. En sådan ordning
är givetvis ej godtagbar. Principiella frågor om adoption måste i stället
lösas på ett för alla medborgare enhetligt sätt, oberoende av om sökanden
är bosatt i den ena eller den andra kommunen. För att åstadkomma
detta måste det finnas möjlighet att få barnavårdsnämnds beslut i sådan
fråga prövat av högre instans.

; Jag har redan i annat sammanhang uppmärksammat, att förhandsgranskningar
av tilltänkta fosterhem ofta förekommer och att de beslut som barnavårdsnämnderna
meddelar i sådana ärenden ej kan överklagas. Med anledning
härav har jag i framställning till Eders Kungl. Maj:t den 3 april
1967 (se ämbietsberättelsen 1968 s. 457 ff.) hemställt, att bestämmelserna
på området måtte ändras så att frågan om förhandsgranskningar av tilltänkta
fosterhem blir lagligen reglerad och så att barnavårdsnämndernas
ställningstaganden i sådana frågor kan överklagas av de personer, vars rätt
saken rör. Framställningen har överlämnats till socialutredningen att beaktas
vid déss pågående översyn av sociallagstiftningen. Utredningen om
adoption av utländska barn har också uppmärksammat detta spörsmål och
hemställt, att frågan om ett lagfästande av den angivna ordningen med
förhandsgranskning av de tilltänka fosterhemmen för blivande adoptivbarn
måtte upptagas till behandling i samband med den av riksdagen
beslutade översynen av barnavårdslagen (SOU 1967: 57 s. 74).

Socialutredningens uppgift är emellertid ej begränsad till barnavårdslagen
utan omfattar eu allmän översyn av hela den sociala vårdlagstiftningen.
Socialutredningens arbete kan därför förväntas taga en avsevärd tid i anspråk,
och det slutliga resultatet av detta arbete torde ej föreligga inom de
närmaste åren. Vad som förevarit i detta ärende visar, att behovet av lagändring
beträffande förhandsgranskningar av fosterhem är trängande. Enligt
min mening bör därför denna fråga upptagas till särbehandling utan
avvaktande av resultatet av översynen av den sociala vårdlagstiftningen i
dess helhet; . ;

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga ovan berörda spörsmål
för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

231

I mål om vårdnad om barn bär yrkanden att få vårdnaden framställts
av såväl fadern som barnets morföräldrar. Sedan yttrande
infordrats från barnavårdsnämnd, uppkom fråga huruvida av
nämnden verkställd utredning bort kommuniceras med morföräldrarna,
innan nämnden avgav yttrande till domstolen

I en den 13 maj 1968 till JO inkommen skrift anförde advokaten Dag
Edlund, Västerås, klagomål över att barnavårdsnämnden i Jönköpings
stad ej på ett tillfredsställande sätt handlagt ett ärende rörande yttrande
till domstol i vårdnadsmål. Rörande de närmare omständigheterna uppgav
Edlund följande. Sedan i juni 1966 dömts till hemskillnad mellan två
makar och hustrun tillerkänts vårdnaden om makarnas son, född den
23 juni 1964, avled hustrun i slutet av år 1966. Vid tiden för dödsfallet
handhade barnets morföräldrar, som är bosatta i Västerås, den faktiska
vårdnaden om barnet. Efter det att vårdnadsfrågan upptagits vid rådhusrätten
i Västerås yrkade såväl fadern, som är bosatt i Jönköping, som
morföräldrarna att få vårdnaden om barnet. Rådhusrätten beslöt den 31
augusti 1967 för tiden intill dess lagakraftägande beslut förelåg, att morföräldrarna
skulle ha vårdnaden om barnet. Rätten infordrade vidare
yttranden i vårdnadsfrågan från barnavårdsnämnderna i Västerås och
Jönköping. Barnavårdsnämnden i Västerås beredde, innan ståndpunkt
fattades i ärendet, såväl fadem som morföräldrarna tillfälle att taga del av
utredningen, att påkalla eventuell ytterligare utredning samt att bemöta
uppgifter från motparten. Barnavårdsnämnden i Jönköping, som endast
hörde fadern, honom närstående och vänner till honom, underrättade däremot
icke morföräldrarna om innehållet i nämndens utredning eller tidpunkten
för dess föredragande inför nämnden. Detta förfarande stod ej
i överensstämmelse med 19 § barnavårdslagen.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttrande från barnavårdsnämnden
i Jönköping, varjämte Edlund inkom med påminnelser.

Barnavårdsnämnden i Jönköping förklarade i sitt yttrande att barnavårdsnämnden
haft att yttra sig allenast över faderns lämplighet som
vårdnadshavare, att barnavårdsnämnden vid sitt ställningstagande haft
tillgång till den i Västerås verkställda utredningen samt att barnavårdsnämnden
tillämpat 19 § barnavårdslagen sålunda att endast fadern delgivits
handlingarna i ärendet, innan nämnden avfattat sitt yttrande till
rådhusrätten.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Av vad jag anfört i min ämbetsberättelse år 1965 s. 453 ff. framgår, att
bestämmelserna i 19 § barnavårdslagen om rätt för den ärendet rör att
få del av vad som framkommit vid utredningen samt rätt att yttra sig

232

m. m., innan ärendet avgöres, är tillämpliga även å ärenden rörande utlåtanden
till domstol i vårdnadsfrågor (jfr II. Romander m. fl. Barnavårdslagen
/1966/ s. 101). Uppenbarligen liar barnavårdsnämnden i Jönköping
också varit medveten härom, då nämnden, såsom framgått av vad ovan
anförts, före sitt ställningstagande i ärendet låtit fadern erhålla del av
vad som framkommit vid utredningen. Spörsmålet synes därför närmast
vara, om nämnden tolkat uttrycket »den ärendet rör» på rätt sätt eller
om nämnden eljest haft skäl för att underlåta kommunicering med morföräldrarna.

I förevarande fall hade morföräldrarna sedan åtskillig tid den faktiska
vårdnaden om barnet och hade därjämte av rådhusrätten interimistiskt
förordnats att ha vårdnaden intill dess lagakraftägande beslut i saken förelåg.
Vid rådhusrätten hade såväl barnets fader som morföräldrar framställt
yrkanden om att få vårdnaden sig tillerkänd. Oavsett om morföräldrarna
kunde anses saklegitimerade att föra talan, hade rådhusrätten
att med utgångspunkt från vad som var bäst för barnet pröva om fadern,
morföräldrarna eller någon annan skulle ha vårdnaden om barnet. Det är
med hänsyn till vad nu sagts uppenbart att den fråga som barnavårdsnämnden
i Jönköping hade att yttra sig om rörde även morföräldrarna.
Tillfälle skulle följaktligen enligt huvudregeln i 19 § barnavårdslagen ha
beretts morföräldrarna att, innan nämnden fattade ståndpunkt, ta del av
utredningen och yttra sig däröver.

Till stöd för den nu angivna tolkningen av 19 § vill jag särskilt hänvisa
till syftet med den i lagrummet uppställda konnnuniceringsregeln.
Syftet med denna är ju att man vill skapa säkerhet för att det material
på vilket barnavårdsnämnd skall grunda beslut eller ståndpunktstagande
skall vara så fullständigt och allsidigt som möjligt. Detta syfte kan inte
vinnas om inte de som närmast har intresse av saken får tillfälle att belysa
den utredning som verkställts inom nämnden.

I förevarande fall hade barnavårdsnämnden i Jönköping genom den av
barnavårdsnämnden i Västerås verkställda utredningen kännedom om
morföräldrarnas inställning och vad de anfört till stöd härför. Däremot
kände barnavårdsnämnden i Jönköping icke till hur morföräldrarna såg
på de nya omständigheter som framdragits genom den av nämnden verkställda
utredningen. För att det material, varpå nämnden skulle grunda
sitt beslut, skulle vara så allsidigt som möjligt var det nödvändigt att
nämnden kände till vad morföräldrarna hade att säga om vad som framkommit
vid den hos nämnden verkställda utredningen. Härvid är att
beakta att morföräldrarna, då de gjorde sina uttalanden till barnavårdsnämnden
i Västerås, icke kände till hur fadern ämnade ordna det för sonen,
om han fick vårdnaden om denne. Vidare hade fadern under utredningen
i Jönköping uttalat sig även om förhållanden, som skulle kunna
påverka bedömningen av morföräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare.

233

Om morföräldrarna fått yttra sig över utredningen i Jönköping, hade de blivit
i tillfälle såväl att angiva sina synpunkter på vilken betydelse faderns
nuvarande förhållanden hade för vårdnadsfrågan som att bemöta
faderns uppgifter om dem och deras förhållanden. En kommunicering med
morföräldrarna hade också i övrigt varit ägnad att giva ärendet en allsidigare
belysning och barnavårdsnämnden hade alltså genom en sådan kommunicering
erhållit ett fullständigare underlag för sin bedömning av ärendet.
Skäl för att underlåta en kommunicering med morföräldrarna kan
under sådana förhållanden icke anses ha förelegat.

Enligt min mening borde följaktligen barnavårdsnämnden i Jönköping,
innan ärendet avgjordes, ha berett morföräldrarna tillfälle att yttra sig
över vad som framkommit vid utredningen. Det förhållandet att barnavårdsnämnden
ej velat ytterligare fördröja vårdnadsfrågans slutliga avgörande
med ett sådant förfarande kan emellertid under förhandenvarande
omständigheter icke anses utgöra något tjänstefel. Ärendet föranleder
därför icke vidare åtgärd från min sida. Jag vill dock betona vikten av
att barnavårdsnämnderna icke avgör vårdnadsärenden utan att samtliga
personer, som är berörda av ärendet, fått tillfälle att yttra sig över den
utredning som företagits hos nämnden.

Bamavårdsmans efterforskande av faderskap

I ett klagoärende anhöll en person att JO måtte utreda huruvida barnavårdsnämnden
i J. förfarit lämpligt i samband med eftersökandet av en
okänd fader i Göteborg. Enligt tidningsartiklar hade eu socialassistent vid
barnavårdsnämnden tillställt samtliga elever med förnamnet Tomas vid
sjöbefälsskolan i Göteborg en skrift, i vilken de uppmanats dels att tillställa
socialassistenten sitt fotografi med identiteten bestyrkt, dels att ange om
de tillbringat midsommaren 1967 i J., dels ock att ifylla och återsända ett
särskilt formulär med personliga uppgifter.

Av utredningen i ärendet framgick bl. a. följande. Modern till det väntade
barnet — fröken S. — hade som ende tänkbare fader till barnet uppgett
en yngling, som hon träffat i J. under midsommaren 1967. Han hade
för henne uppgivit att han hette Tomas och bodde i Göteborg samt att
han tänkte bli sjöingenjör och studerade vid sjöbefälsskolan i Göteborg.

Enligt det frågeformulär, som översänts till samtliga elever med förnamnet
Tomas vid sjöbefälsskolan, skulle mottagaren angiva bl. a. om han
erkände sig ha haft samlag med fröken S., om han var gift och hade barn
i äktenskapet, om han hade barn utom äktenskapet samt under vilka ekonomiska
omständigheter han levde.

Vid ärendets avgörande framhöll JO Bexelius att det på grund av mo 8*

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

234

derns knapphändiga upplysningar om fadern utan tvekan fick anses ingå
i barnavårdsmannens verksamhet i fråga om faderskapets fastställande att
taga kontakt med kuratorn vid sjöbefälsskolan för att efterhöra om det vid
angiven linje på skolan fanns någon person med det förnamn, som hon uppgivit.
JO erinrade att det enligt uttrycklig föreskrift ålåg barnavårdsman att
fullgöra sitt uppdrag med omsorg och takt och att denna föreskrift inte
enbart gällde förhållandet mellan barnavårdsmannen och barnets moder
utan även kontakterna med personer som kunde tänkas ha haft förbindelse
med modern. Enligt JO:s mening måste det anses vara i hög grad olämpligt
att tillställa samtliga elever vid skolan med det angivna förnamnet brev
med uppmaning att insända fotografier med identitetsbestyrkande samt
uppgifter om personliga förhållanden, bl. a. även om de hade barn utom
äktenskap. JO framhöll att detta förfarande föreföll så mycket mindre
tilltalande som personer, vilka aldrig haft med modern att göra, härigenom
kunnat bli utsatta för oriktiga misstankar och obehag.

I ett annat ärende anförde en person klagomål över att han efter att
under mer än tio år ej hört något om saken blivit krävd på underhåll till
ett barn samt därefter även blivit av domstol förklarad vara fader till barnet
och ålagd underhållsplikt till barnet för bl. a. tio år retroaktivt.

Av utredningen i ärendet framgick följande. Barnet föddes den 12 november
1955 i N., där barnavårdsman förordnades för barnet. Utredning
om faderskapet inleddes. Såsom fader till barnet var tre män, däribland
klaganden, aktuella. Blodundersökning skedde beträffande två av männen,
medan den tredje vägrade att medverka härtill. Därefter synes någon ytterligare
åtgärd ej ha vidtagits i N. för att fastställa faderskapet. Sedan moder
och barn flyttat till K. beslöt barnavårdsnämnden i N. den 4 juli 1958 att
överflytta tillsynen över barnavårdsmannaskapet dit. I de anteckningar
av barnavårdsman, som jämte övriga handlingar överlämnades till barnavårdsnämnden
i K. hade angivits, att faderskapet ännu icke kunnat fastställas
och att utredningen i faderskapsfrågan bifogades. Någon ny åtgärd
för faderskapets fastställande vidtogs därefter ej förrän i februari 1965,
då ärendet överlämnades till advokat. Sedan saken dragits inför domstol
och blodundersökningen skett även såvitt avsåg den tredje mannen, förklarades
klaganden vara fader till barnet samt förpliktades att utgiva underhållsbidrag
för barnet med 125 kronor i månaden, till dess barnet fyllt 17
år, att erläggas för de senaste tio åren före stämningsansökan genast och
därefter förskottsvis för kalendermånad.

I detta ärende anförde JO Bexelius — efter att ha framhållit att ansvar
för tjänstefel för de barnavårdsmän, som tagit befattning med saken i N.,
var preskriberat samt att den barnavårdsordförande, som granskat barnavårdsmännens
i K. anteckningar i ärendet, numera är avliden — bl. a. följande.

235

Det förhållandet, att frågan om faderskapet fick vila i mera än tio år,
innan den ånyo togs upp med påföljd att klaganden bl. a. förpliktats att
utge bidrag till barnets underhåll för tio år tillbaka, är ytterst otillfredsställande.

Enligt 8 kap. G § föräldrabalken har barnavårdsmannep bl. a. att tillse,
att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratages och åligger det honom
särskilt att sörja för att barnets börd fastställes, när det är fött utom äktenskap.

Att den person, som den 1 september 19G4 förordnades såsom bamayårdsman
för barnet, inte före den 1 februari 1965 gjorde något för att få faderskapet
fastställt kan i betraktande av upplysta omständigheter inte föranleda
kritik.

Den person, som dessförinnan varit förordnad som barnavårdsman för
barnet, hade tjänstgjort i denna egenskap i nära sex år. Under denna tid
vidtog hon icke någon åtgärd för att få faderskapet fastställt. Deppa upderlåtenhet
står klart i strid med den för barnavårdsman stadgade skyldigheten
att sörja för att utomäktenskapligt barns börd fastställes. Av hennes
redogörelse synes framgå, att hon ej närmare studerat utredningen i faderskapsfrågan
utan litat på föregående bamavårdsmans uppgifter i denna dek
I detta sammanhang bör beaktas, att anledningen till att faderskapet inte
fastställts icke — såsom föreskrives i 7 § kungörelsen den 28 april 1950 om
bamavårdsmans verksamhet och tillsynen därå — angiyits i bamayårdsmannens
anteckningar. Däremot fanns eu anteckning från 1958 om att faderskapet
»ännu icke» kunnat fastställas. Att barnavårdsmannep såsom
hon uppgivit haft en stor arbetsbörda saknar jag visserligep skäl att betvivla.
Med hänsyn till den långa tid hon varit barnavårdsman för barnet
kan hennes arbetsbörda dock inte ursäkta att hon ej satt sig närmare in i
saken och vidtagit åtgärder för att få faderskapet fastställt. I betraktande
av samtliga omständigheter i ärendet — bl. a. att hon entledigats från uppdraget
för mera än tre år sedan och att klaganden numera befriats såvitt
avser tiden före den 1 april 1967 från den underhållsskyldighet, som ålagts
honom genom domen i faderskapsmålet — finner jag mig likväl kunna låta
bero vid den allvarliga erinran som ligger i det sagda.

I ett annat barnavårdsmannaärende klagade modem till ett barn utom
äktenskap över att barnavårdsnämnden överlämnat åt barnavårdsmannep
att efterforska fadern, som var bosatt i Grekland, att efterforskningarna
ej bedrivits på rätt sätt samt att handlingarna rörande hennes son förvarats
bland handlingar i ett annat faderskapsärende.

I detta ärende gjorde JO Bexelius följande uttalande.

Enligt 8 kap. 3 § föräldrabalken skall barnavårdsman alltid förordnas
för barn utom äktenskap. Barnavårdsmannen har enligt 6 § samma kapitel
att bistå den som har vårdnaden om barnet med råd och upplysningar
samt tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratages. Särskilt
åligger det honom att sörja för att barnets börd fastställes, när det är fött
utom äktenskap, samt för att underhåll tillförsäkras barnet. Barnavårdsmannens
verksamhet står under tillsyn av barnavårdsnämnden, som, näranledning
därtill föreligger, äger entlediga honom från uppdraget och förordna
annan i hans ställe (8 kap. 8 § FB). Bl. a. har barnavårdsnämnden
att vaka över att faderskapet till barn utom äktenskap fastställes utan

236

onödig tidsutdräkt. I 4 § kungörelsen den 28 april 1950 om barnavårdsmans
verksamhet och tillsynen därå stadgas vidare, att barnavårdsmannen i tveksamma
fall bör rådgöra med barnavårdsnämnden, och enligt 12 § samma
kungörelse är barnavårdsnämnden skyldig att bistå barnavårdsmannen
i lians verksamhet samt lämna honom erforderliga råd och upplysningar.

_ Av det sagda framgår att det i första hand är barnavårdsmannen och
ej barnavårdsnämnden som skall vara verksam för att få faderskapet fastställt.
Barnavårdsnämnden har anledning att ingripa allenast, då nämnden
vid granskning eller eljest uppmärksammar att barnavårdsmannen ej på
ett tillfredsställande sätt fullgör sina skyldigheter eller då barnavårdsmannen
begär råd av nämnden.

I förevarande ärende har barnavårdsmannen — omedelbart efter moderns
första besök — hos utrikesdepartementet begärt bistånd med den
Uppgivne faderns efterforskande. Sedan utrikesdepartementet tillskrivit
svenska ambassaden i Aten och ambassadens svar kommit barnavårdsmannen
till handa den 2 augusti 1967, synes emellertid verksamheten för fastställandet
av faderskapet för en längre tid helt ha avstannat. Ej heller synes
barnets moder förrän i januari 1968, då hon själv efterforskade svaret, ha
underrättats om att den uppgivne fadern förnekade bekantskap med henne.
Eu sådan handläggning av ärendet måste anses i hög grad otillfredsställande.
Det hade i stället ålegat barnavårdsmannen att, så snart svaret från
Grekland erhållits, underrätta modem om innehållet i detsamma och samrådå
med henne om vilka åtgärder som lämpligen borde vidtagas därnäst.
1 den mån barnavårdsmannen känt sig villrådig, om hur ärendet fortsättningsvis
borde bedrivas, hade han jämlikt 4 § ovannämnda kungörelse bort
rådgöra med barnavårdsnämnden.

Barnavårdsnämnden har såsom förklaring till ärendets bristfälliga handläggning
från barnavårdsmannens sida angivit, att denne tidvis vikarierat
för l:e socialassistenten. Enligt min mening är emellertid en sådan förklaring
icke godtagbar. Om en barnavårdsman på grund av andra göromål
blir förhindrad att sköta barnavårdsmansskapet, torde det åligga honom
att underrätta barnavårdsnämnden härom. I sådant fall har nämnden att
tillse att annan barnavårdsman förordnas.

Av stadgandet om barnavårdsnämnds tillsynsskyldighet över barnavårdsmännens
verksamhet torde visserligen följa, att barnavårdsnämnd har att
vaka över att ärenden hos barnavårdsman ej blir liggande utan åtgärd alltför
lång tid. Detta innebär dock icke att nämnden skall kontinuerligt följa
varje ärende. Såvitt handlingarna ger vid handen har nämnden i detta fall
icke blivit uppmärksammad på den bristfälliga handläggningen förrän genom
klagandens brev till nämnden den 16 februari 1968. Nämnden borde
åtminstone då ha ingripit.

Barnavårdsmannens förfarande att i skrivelse till utrikesdepartementet
‘samtidigt upptaga två faderskapsärenden kan visserligen icke betecknas
såsom direkt felaktigt. I den mån barnavårdsmannen förfar på sådant sätt,
är det emellertid av sekretesskäl nödvändigt att göra två olika utdrag av
skrivelsen till barnavårdsmannens akter i ärendena. Det är nämligen icke
förenligt med bestämmelserna i sekretesslagen rörande barnavårdsmans
-verksamhet, att en person, som har rätt att se handlingarna i sin egen akt,
därvid även får kännedom om barnavårdsmannens verksamhet rörande
■annan person. Det tillämpade förfarandet måste även ha berett utrikesdepartementet,
som haft att lägga upp två akter, onödigt besvär. Mot bak -

237

grunden av vad nu sagts kan det självfallet icke anses rationellt att behandla
två olika faderskapsfall i en och samma skrivelse till utrikesdepartementet.

Då barnavårdsmannen i förevarande fall enligt allt att döma förvarat en
kopia av hela skrivelsen till utrikesdepartementet rörande de två faderskapsfallen
i en av faderskapsakterna samt låtit åtminstone en av mödrarna
taga del av skrivelsen även såvitt den angick den andra modern, har
han åsidosatt sekretessbestämmelserna. Då barnavårdsnämnds tillsynsskyldighet
också innefattar skyldighet att vaka över att sekretessbestämmelserna
iakttages av barnavårdsmännen, föreligger skäl att fästa barnavårdsnämndens
uppmärksamhet på vad som förevarit, så att barnavårdsnämnden
kan giva barnavårdsmännen erforderliga instruktioner i ämnet.

Även om jag sålunda funnit handläggningen av förevarande ärende i flera
hänseenden bristfällig, anser jag mig emellertid — framför allt som fråga
varit om speciella förhållanden — kunna låta bero vid vad som förevarit.
Jag vill dock i anledning av vad som inträffat betona vikten av att ärenden
rörande fastställande av faderskap behandlas med erforderlig skyndsamhet,
att sekretessbestämmelserna iakttages samt att barnavårdsnämnden vakar
över att så sker och lämnar barnavårdsmännen de råd och upplysningar
som i varje särskilt fall kräves.

Slutligen förtjänar nämnas ett ärende där förhållandena låg till sålunda
att, sedan faderskapet till ett barn fastställts genom skriftligt erkännande
den 5 mars 1964, omständigheter framkommit som talade för att annan
än den som erkänt faderskapet var fader till barnet. Då modem inte ville
lämna sin medverkan till en fullständig utredning, tog barnavårdsmannen
kontakt med socialstyrelsen och begärde dess utlåtande om hur han borde
förfara. Socialstyrelsen svarade genom ett yttrande, som byggde på ett av
dåvarande justitiekanslern Olof Alsén den 31 december 1958 till Stockholms
stads barnavårdsnämnd avgivet utlåtande, i vilket det bl. a förklarades.

Det i ärendet föreliggande spörsmålet gäller framför allt huru en barnavårdsman
i princip bör handla vid vunnen kunskap, att en dom å faderskap
till barn utom äktenskap är oriktig, närmare bestämt huruvida barnavårdsmannen
bör söka resning i målet. Måhända kan med fog göras gällande,
att i praktiken frågeställningen icke är så enkel och renodlad som den här
angivna. Skall emellertid det oaktat ett generellt svar å frågan lämnas, är
justitiekanslersämbetet för sin del benäget att låta svaret bliva jakande.
Om det får anses klart, att den man, som i domen förklarats vara fader,
icke är det och om mannen — sasom torde vara vanligt — icke sammanlever
med barnet eller eljest står i sådant faderskapsförhållande till detsamma
som fallet i allmänhet är beträffande barn i äktenskap håller ämbetet
för sannolikt, att det som regel är bäst för barnet, att det rättsliga men
biologiskt oriktiga faderskapet bringas att upphöra.

Tvekan kanske kan yppa sig i sådana fall, där längre tid förflutit från
domens meddelande fram till den tidpunkt, då barnavårdsmannen erhöll
kännedom om det förhållande, som skulle utgöra resningsgmnd. Såsom vid
de förut berörda överläggningarna framhållits, kan det nämligen dåmera
vara svårt eller omöjligt att vinna sådan utredning, att annan kan bindas
vid det rättsliga faderskapet, och i saknad av rättslig fader går barnet miste

238

om rätten att av allmänna medel erhålla förskott å underhållsbidrag. Justitiekanslersämbetet
har för sin del närmast kommit till den uppfattningen,
att dessa omständigheter icke böra vara utslagsgivande. Så som ämbetet
ser saken — måhända med alltför stark tonvikt lagd å den rättsliga sidan
till förfång för den rent barnavårdande — är det bättre för ett barn utom
äktenskap som ej lever i gemenskap av något slag med den rättslige ej
biologiske fadern, att barnet blir utan rättslig far än att barnet har en sådan
far, vilken ej är den biologiske. Det som för ämbetet synes böra vara bestämmande
är den omständigheten, att ett rättsligt förhållande som man vet
icke är riktigt om möjligt ej bör upprätthållas. Väl är det en beklaglig brist,
att ett sådant barn kan få det sämre ställt i underhållshänseende, sedan den
felaktiga domen efter resning i målet blivit undanröjd, men denna omständighet
synes ej böra tilläggas avgörande betydelse; jfr även ärvdabalksakkunnigas
betänkande, statens offentliga utredningar 1954:G s. 149 n. och f.

Sådan betydelse som nyss sagts torde ej heller böra tillerkännas vare sig
en eventuell önskan av barnets moder, att resning ej skall sökas, eller ett
hennes påstående, att annan tänkbar fader än den domen avser ej finnes,
detta senare näturligen under förutsättning, att anledning saknas till antagande
att fel eller förväxling förelupit vid blodprovst agningen eller undersökningen.
Lika litet torde det för bamavårdsmannens handlande i resningsfrågan
få vara avgörande, att förhållandet mellan barna-vårdsmannen
och modern tilläventyrs störes, därest den förre handlar mot den senares
önskan.

Vid överläggningarna har framhållits, att den nuvarande grundregeln för
fastställande av faderskap till barn utom äktenskap vore dikterad av hänsyn
till barnets intresse att om möjligt få en person förklarad som fader samt
af l. lagstiftaren ansett det så angeläget att tillgodose intresset av att barnet
finge en fader, att betydelsen av att det juridiska faderskapet också överensstämde
med det biologiska blivit en fråga i andra hand; det förhållandet,
att den rättslige fadern till barn utom äktenskap i många fall ej vore den
biologiske, accepterades i gällande lag, även om nämnda förhållande vore
otillfredsställande. Vad sålunda och i anslutning därtill anförts synes icke
kunna åberopas till ledning för huru man bör förfara i ett fall som det här
diskuterade, där det antages vara klarlagt, att den rättslige fadern till barn
utom äktenskap icke är den biologiske. Är det ovisst vem som av två eller
flera tänkbara fäder är den verklige fadern, är det tydligen ett barnets intresse
att få en av dem förklarad som fader och det kan vara nödvändigt
att acceptera en bristande överensstämmelse mellan det rättsliga och det
faktiska faderskapet. Men så snart visshet föreligger, att en av de utpekade
ej kan vara fader, godtager av naturliga skäl icke rättsordningen, att någon
åtgärd vidtages mot denne i syfte att få honom förklarad som fader. Och
ehuru det kan vara en viss skillnad mellan att vidtaga åtgärd som nu sagts
och att medelst resning söka få ett redan genom lagakraftägande dom fastställt
faderskap undanröjt, synes skillnaden icke så stor, att man ej bör
handla på samma sätt i bäggen fallen d.v.s. i det. senare söka resning. Enligt
ämbetets föreställning är intresset att bringa det rättsliga förhållandet i
överensstämmelse med det sanna det dominerande. Det förefaller, såsom
tidigare framhållits, troligt, att därmed barnets intresse i längden främjas.

Vid överläggningarna har också åberopats en jämförelse med förhållandena
rörande barn i äktenskap. Sålunda gäller en relativt kort preskriptionstid
för mannen att anställa bördstalan. Försittes denna och vill ej modern

239

medverka till någon åtgärd i syfte att få faderskapsfrågan prövad, liar lagstiftaren
sålunda enligt vad det framhållits med öppna ögon accepterat det
oriktiga faderskapet. Den åberopade jämförelsen torde emellertid icke vara
helt bärande.

Såsom i olika sammanhang framhållits —■ jfr redogörelse i propositionen
nr 144 år 1958 med förslag till ärvdabalk s. 161 o. f. — ha preskriptionsbestämmelserna
rörande mannens bördstalan motiverats med att frågan
om barnets börd såvitt möjligt ej bör hållas svävande och att det skulle
innebära en synnerlig hårdhet mot barnet att efter en längre tids förlopp
frånkänna det äktenskaplig börd. En i sakkunnigförslaget upptagen ändring
av preskriptionsbestämmelserna, innebärande en förlängning av preskriptionstiden
i särskilda fall, avvisades i lagrådsremissen den 12 maj 1955 av
departementschefen, som anförde bland annat, att den stora mängden av
äktenskapliga barn därigenom skulle berövas den trygghet, som preskriptionsbestämmelserna
avsett att skapa. Motsvarande synpunkter kunna
emellertid icke åberopas beträffande u tomäktenskapliga barn. Å andra sidan
är det i och för sig riktigt, att rättsordningen accepterat en bristande överensstämmelse
mellan ett rättsligt och faktiskt faderskap beträffande barn
i äktenskap.

I socialstyrelsens yttrande citerades detta, varefter socialstyrelsen fortsatte.

Principiellt bör alltså barnavårdsmannens handlande gå ut på »att bringa
det rättsliga förhållandet i överensstämmelse med det sanna». Beträffande
det praktiska förfarandet i det föreliggande ärendet anser socialstyrelsen,
att barnavårdsmannens första åtgärd bör vara att underrätta L. om de
faktiska omständigheterna i ärendet och att upplysa honom om hans möjlighet
att genom rättegång försöka få faderskapserkännandet förklarat
ogiltigt. L. bör enligt styrelsens uppfattning också upplysas om att, även
om modern f. n. inte vill att han skall utge avtalat underhållsbidrag, han
dock är underhållsskyldig gentemot barnet, så länge han formellt är dess
fader, och att detta kan få ekonomiska konsekvenser för honom, om modern
skulle ändra inställning. Enligt 3 kap. 4 § föräldrabalken erfordras, för att
faderskapserkännande skall kunna förklaras ogiltigt, att det visas att mannen.
ej är barnets far. Så vitt framgår av Eder skrivelse torde tillräcklig
bevisning f. n. ej föreligga. Enligt det av Eder citerade uttalandet av docent
Korbi synes en fullständig antropologisk undersökning vara erforderlig.
Bäst vore givetvis om en sådan undersökning frivilligt kunde komma till
stånd. Om undersökningsresultatet ger fog därför bör det i första hand ankomma
på L. att väcka talan beträffande faderskapet. Skulle L. icke göra
detta torde barnavårdsmannen böra väcka sådan talan om inte alldeles
speciella skäl talar mot att så sker, t. ex. därigenom att L. gifter sig med
barnets moder och därigenom visar sig villig att helt fungera som om han
vore barnets fader.

Barnavårdsmannen tillskrev därefter den som erkänt faderskapet och
upplyste om fakta i ärendet och om hans möjlighet att väcka talan vid domstol
om befrielse från faderskapet. Denne väckte sådan talan och domstolen
upphävde faderskapet. I anledning av klagomål av modem mot barnavårdsmannen
anförde ställföreträdande JO Petrén efter verkställd utredning bl. a.

240

Lagstiftningen ger barnavårdsmannen clen särskilda uppgiften att tillvarataga
barnets intresse. Regelmässigt kan därvid ett nära samarbete
etableras mellan barnavårdsmannen och barnets moder såsom vårdnadshavare.
Situationer kan dock inträffa där uppfattningen om vad som är
barnets bästa kan gå isär mellan barnavårdsmannen och modern. Lägen
kan också uppkomma, då moderns intresse kan vara ett annat än barnets.
Barnavårdsmannen har i dylika fall att företräda barnet, även om han därvid
skulle nödgas uppträda mot den vårdnadshavande modern. Om önskvärd
kontakt föreligger mellan barnavårdsman och modern, bör dock sådana
situationer kunna i stort sett undvikas. Se härom Gösta Walin: Barnens
ställning enligt föräldrabalken m. m. Stockholm 1953 s. 4—5.

En besvärlig situation inträder då som i förevarande fall faderskapet till
det utomäktenskapliga barnet formellt är fastställt men det biologiska faderskapet
uppenbarligen är ett annat. Fråga uppkommer då om barnets
rätt och bästa fordrar att det rättsligen fastställda faderskapet upprätthålles
eller om barnet kan sägas vara mera betjänt med att bli befriat från
en fader, som icke är dess biologiske fader. I Edert fall tillspetsades frågan
ytterligare genom att ett ingripande syftande till att ogiltigförklara det
faderskapserkännande, som fanns, knappast kunde väntas bli uppföljt med
åtgärder för att fastställa ett faderskap, som överensstämde med det biologiska.
Frågan var därmed i realiteten om barnet var mest betjänt med
att ha en rättslig fader, som ej var dess biologiska fader, eller vara utan
rättslig fader.

Då det gäller att taga ställning till detta problem, kan jag i allt väsentligt
ansluta mig till den uppfattning justitiekansler!! uttalat i sitt ovan citerade
yttrande. Olika intressen gör sig i detta sammanhang gällande. Barnet har
ett bestämt intresse av att dess biologiske fader också blir den rättsligt fastställde.
Lagstiftningsarbete pågår som har denna syftning (se t. ex. Betänkande
om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskapet SOU 1965:
17). Härtill kommer att, om såsom avses utomäktenskapligt barn ges rätt
att ärva sin fader, kraven på att rättsligt och biologiskt faderskap överensstämmer
måste skärpas. Under dessa omständigheter får moderns naturliga
önskan att icke behöva medverka i kanske uppslitande rättegångar med
närgånget sysslande med hennes privatliv stå tillbaka för barnets och även
samhällets intresse av att rättsligt och biologiskt faderskap så långt möjligt
bringas att sammanfalla.

Under angivna förhållanden handlade enligt min mening barnavårdsmannen
riktigt, då han inspirerade L. att väcka talan om upphävande av
faderskapet. Här kan också hänvisas till SOU 1965:17 s. 55—56, där utredningsmannen
framhäver barnavårdsmannens skyldighet att medverka till
att det biologiska faderskapet blir rättsligen fastställt.

Vissa övriga barnavårdsärenden

I ett ärende rörande bidragsförskott upptogs frågan om i vilken utsträckning
barnavårdsnämnderna självmant bör vara verksamma för att återkrav
gentemot den underhållsskyldige jämlikt 18 § bidragsförskottslagen skall
eftergivas. Orsaken till att denna fråga upptogs var att JO Bexelius hos en

241

länsstyrelse iakttagit ett klagoärende, i vilken klaganden påtalat, att han,
som i flera perioder vistats på mentalsjukhus, varje gång han utskrevs pa
försök från sjukhuset, blev utsatt för indrivningsåtgärder avseende under
sjukhusvistelsen till betalning förfallna underhållsbidrag.

I detta ärende förklarade JO Bexelius efter att ha hört den barnavårdsnämnd,
som begärt indrivningen, följande.

Av allt att döma har barnavårdsnämnden ej, innan klaganden gjorde sin
framställning till länsstyrelsen, närmare undersökt klagandens möjligheter
att betala äldre förfallna bidragsbelopp. Likväl synes klagandens ^vistelser
på mentalsjukhus ha varit kända. Det förefaller under dessa förhållanden,
som goda skäl förelegat för nämnden att närmare utreda klagandens ekonomiska
förhållanden och att taga kontakt med klaganden för att diskutera
hur återbetalningen fortsättningsvis lämpligast skulle kunna ske. En
sådan utredning och en sådan kontakt hade — med den principiella inställning
nämnden hyser i frågan — bort leda till att nämnden i stället för hänvändelsen
till kronofogdemyndigheten gjort framställning till länsstyrelsen
om eftergift av återkravet å utgivna bidragsförskott. Detta hade varit ägnat
att bespara klaganden obehag och kronofogdemyndigheten onödigt
arbete.

Då nämnden förklarat sig dela uppfattningen att nämnden själv bör taga
initiativ till framställning om eftergift av återkrav å bidragsförskott, när
förutsättningar härför föreligger, och då nämndens kravavdelning numera
föreslagit nämnden att göra sådan framställning beträffande senare utgivna
bidragsförskott åt klagandens barn, anser jag emellertid ärendet icke påkalla
ytterligare åtgärd från min sida.

Tillämpningen av reglerna om förebyggande åtgärder enligt 20 § barnavårdslagen
har också varit föremål för uppmärksamhet. I ett flertal fall
har sålunda funnits anledning att påpeka, att barnavårdsnämnder utdelar
varningar i fall, då detta saknat laga grund. Varningar har sålunda utdelats
till i övrigt skötsamma pojkar med goda hemförhållanden, vilka deltagit
i pojkstreck eller gjort sig skyldiga till enstaka brott. I dessa ärenden har
erinrats om att en förutsättning för att varning skall få meddelas är, att
sådant förhållande föreligger som avses i 25 § barnavårdslagen. Enbart
den omständigheten att den underårige begått ett brott utgjorde således
ej laga skäl för vidtagande av åtgärd från barnavårdsnämndens sida. Det
krävdes, såsom framgick av lagtexten, därjämte att. den underårige på
grund av sitt uppträdande var i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder
från samhällets sida. Redan det förhållandet att polisen och barnavårdsnämnden
verkställt utredningar, att den underårige i samband därmed fått
tillsägelse om det oriktiga i sitt handlingssätt samt att föräldrarna blivit
underrättade om det inträffade torde för övrigt mången gång vara av så
ingripande karaktär, att såväl den underårige som hans föräldrar säkerligen
får klart för sig, att ett upprepande ej får ske. (Jfr JO:s ämbetsberättelse
1964 s. 540 och 1967 s. 524.)

242

Vidare hav i flera ärenden funnits anledning att för barnavårdsnämnderna
framhålla, att det icke är förenligt med barnavårdslagens bestämmelser
att låta barn, som är omhändertaget för samhällsvård, under längre tid
vistas i föräldrahemmet. Sedan i dessa ärenden observerats att barnavårdsnämnder,
som fått kännedom om att omhändertaget barn återvänt till
föräldrahemmet, i vissa fall låtit barnet vistas ända upp till åtta månader
i föräldrahemmet, fann JO Bexelius anledning erinra om uttalande som
gjorts i frågan i socialstyrelsens råd och anvisningar nr 133, reviderade
upplagan i september 1966, s. 124.

I fråga om prövning av fosterhem har i ett ärende anledning funnits att
understryka vikten av att bestämmelserna i 47 och 49 §§ barnavårdslagen
om prövning av fosterhems lämplighet och tillsyn av fosterhem följdes.

Vid prövning av klagomål över dröjsmål i ärenden rörande yttranden
i vårdnadsfrågor har i flera fall konstaterats att utredningarna på grund
av personalbrist ej kunnat slutföras inom rimlig tid. Sålunda har yttranden
i vissa ärenden icke avgivits inom ett år efter det yttrande begärts. JO
Bexelius anförde härom i skrivelse till en barnavårdsnämnd bl. a. följande.

Det åligger självfallet alla myndigheter att handlägga hos dem anhängiga
ärenden så skyndsamt som möjligt. När det gäller utredningar angående
vårdnad om barn är det med hänsyn till barnets fortsatta utveckling av
alldeles särskild betydelse att frågan om dess uppväxtmiljö snabbt avgöres.
Även eljest är det av direkt betydelse för avgörandet av vårdnadsfråga att
erforderlig utredning inte drar ut på tiden. En förändring av vårdnadsförhållandena
ter sig nämligen svårare att genomföra ju längre tid ett barn
vistats i ett hem och kommit att växa samman med vårdnadshavarna därstädes.

En eftersläpning av den omfattning, som konstaterats, kan enligt min
mening inte godtagas när det gäller utredning angående vårdnad om barn.
Nämnden har som en förklaring till eftersläpningen framhållit att brist
råder på kvalificerade socialarbetare. När så är fallet, måste den tillgängliga
arbetskraften disponeras på sådant sätt att de mest angelägna arbetsuppgifterna
— vartill utredningar i vårdnadsärenden otvivelaktigt hör —
i första hand tillgodoses. Jag förutsätter därför, att ärendebalansens utveckling
följes noggrant och att åtgärder vidtages för att vårdnadsutredningarna
skall kunna skyndsamt färdigställas.

243

Nykterhetsvård

I syfte att nedbringa kostnaderna har transporter av fångar och
alkoholmissbrukare försöksvis samordnats. Samordningen bär
medfört olägenheter ur vårdsynpunkt. Framställning i anledning

härav till Konungen

I en den 12 september 1968 till Konungen avlåten skrivelse anförde JO
Bexelius följande.

I en den 11 december 1967 till JO inkommen skrift anförde å vårdanstalten
Venngarn intagne H. It. S. klagomal över att han den 17 november återhämtats
till anstalten efter försökspermission. Han påtalade vidare »det
skandalösa sätt från myndigheternas sida» på vilket han återfördes till
anstalten.

Efter att ha infordrat och tagit del av vårdanstaltens handlingar rörande
S. fann jag, att någon anmärkning ej kunde riktas mot beslutet att
återhämta S. till anstalten och att därvid anlita handräckningsförfarande.

Jag upptog därefter till prövning S:s anmärkning mot det sätt, på vilket
transporten till Venngarn skett. I detta hänseende anförde S. efter att
ha upplyst att han hämtades på Lillhagens sjukhus — bl. a. följande.

Jag placerades i fångtransportbil för vidare befordran till Skogome fångvårdsanstalt
där 3 nya passagerare hämtades, därefter gick resan till polishuset
i Göteborg där ytterligare en man hämtades som skulle till samma
ställe som jag. Vi var nu inalles åtta personer i bilen som är avsedd för
sju passagerare, att vi satt mycket trångt under denna långa resa (60 mil)
är då lätt att förstå. När jag påpekade för föraren av bilen att vi var för
många i denna, medgav föraren detta, samt tilläde att han varit uppe hos
sin chef och klagat på denna överlast, men fått till svar av sin chef, »det
är bara till att köra annars får ni sparken». Resan fortsatte nu »non stop»
till Kumlafängelset, där vi burades in medan våra vakter hade matrast,
att vi fångar inte fick någon förtäring hade de inget ansvar för, betonade
de. Efter ungefär en timma fortsatte så färden till fångvårdsanstalten
Hall, där två av de resande avlämnades och byttes ut mot två andra personer.
Efter en timmes väntan vid Hall fortsatte färden till Långholmen
för ytterligare avlämning. Slutligen efter tolv timmars färd fortsatte vi till
polishuset i Stockholm. Klockan var då 18.30 denna dag när vi burades
in i en cell, där vi fick ligga på golvet, enär både sängar och sangutrustning
saknades. Jag vill här tillägga att vaktmanskapet pa polishuset ringde
till direktören på Venngarn och förhörde sig om det inte gick att förpassa
oss till anstalten kl. 18.30 denna dag. Men denne behagade inte taga emot
oss, vilket jag finner mycket anmärkningsvärt, utan påföljande dag klockan
10.15 blev vi transporterade till anstalten. Alltså! över ett dygn utan
mat och dryck.

244

Med anledning av vad S. salunda anfört lät jag inhämta upplysningar
från polismyndigheten i Göteborgs polisdistrikt samt yttranden från kriminals
årdsdirektören i västra räjongen, direktören för allmänna häktet i
Stockholm samt socialstyrelsen, som i sin tur lät höra direktören för vårdanstalten
Venngarn.

Polismyndigheten i Göteborg upplyste följande: Direktören för Venngarn
hade i telex den 16 november 1967 begärt, att på Lillhagens sjukhus
intagne S. skulle återföras till anstalten. Enligt telexmeddelandet kunde

S. mottagas på anstalten mellan klockan 07.00 och 18.00. Vid kontakt
från polisens sida med Lillhagens sjukhus överenskoms, att S. skulle avhämtas
följande morgon klockan 07.00. Meddelande om att handräckningsframställningen
bifallits överlämnades till allmänna häktet i Göteborg,
som utförde alla transporter av omhändertagna.

Kriminal vårdsdirektören i västra räjongen hänvisade i sitt yttrande till
ett av chefen för transportcentralen på Härianda den 6 mars avgivet yttrande,
i vilket anfördes bl. a. följande.

I december 1965 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att utreda möjligheterna att begränsa
transporterna av intagna i fångvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, statlig
vårdanstalt för alkoholmissbrukare, allmänt häkte och polisarrest.
Den sakkunnige, som 1)1 ev organisationsdirektören H. Wihlborg, skulle hos
kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen föreslå t. v.
provisoriska åtgärder för att genom en samordning nedbringa transportkostnaderna.

Resultatet härav har blivit, att transportcentraler ordnats i Stockholm
Göteborg, Malmö och Härnösand, vilka lyda under kriminalvården (Se
kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse nr 9/1966). Centralerna har varit
i verksamhet sedan 1 april 1966 och för ändamålet har inköpts bilar av
olika märken. En av bilarna har under hösten 1967 försetts med skiljevägg
av glas, så att det numera finnes möjlighet att skilja på klientelet.
^e™a bil ansågs icke vara nödvändig för ifrågavarande transport.

Till transportcentralen skall anmälan göras av alla transporter. Tpc
har sedan att samordna dessa pa lämpligt sätt. Det bör här påpekas att
bl. a. barnavårdsfall icke får blandas med annat klientel. Däremot är
mget sagt om alkoholfall, såvida icke särskilda skäl föreligger.---

Resan startade^ från häktet i Göteborg kl. 7.30 den 17/11 1967. S. hämtades
c:a 7.45 på Lillhagens sjukhus i Göteborg, varpå man körde till
Skogome där tre intagna avhämtades, varav två skulle till fvanst. Hall
och. en till fvanst. i Hudiksvall. Ytterligare en man avhämtades på häktet
i Göteborg som liksom S. skulle till Venngarn.

Bilen som användes vid tillfället var av märket Chevrolet Apache registrerad
för 7 passagerare + bilförare eller det antal intagna och bevakning
som medföljde.

Uppehåll för matrast gjordes pa fvanst. i Kumla. Vid rast å fångvårdsanstalt
är personalen tillsagd, att klientel som lyder under socialstyrelsen
icke får placeras i cell.

De intagna hade före resan påbörjades i Göteborg försetts med torrskaffning
avsedd att räcka under färden. Det fanns gott om smörgåsar

245

med. I de flesta av transportbilarna finns s. k. tv-kannor i ett särskilt
ställ, i vilka brukar finnas kaffe. I denna bilen fanns vid tillfället i fråga
icke med något kaffe men väl mjölk och dricka.

Efter rast i Kumla fortsatte resan till Hall, där två av dem som var med
i bilen avlämnades och två nya togs med helt i enlighet med de direktiv
som givits för att nedbringa transportkostnaderna. Resan avslutades i
Stockholm pa allmänna häktet samma dag kl. 18.45, då vårdanstalten
Venngarn icke tar emot efter kl. 19.00.

Beträffande förvaringen i allmänna häktet i Stockholm upplyste anstaltsdirektören
i sitt yttrande att S. och ytterligare en person, som skulle
till Venngarn, ankommit till häktet den 17 november 1967 klockan 19.00,
att någon lagad mat ej kunnat anskaffas åt dem samma dag, enär polishusets
restaurang stänges klockan 18.00, att de på grund av överbeläggning
av häktet — 111 intagna på 91 platser — blivit placerade i ett förvaringsrum,
som användes då förvaringstiden beräknas bli kortvarig, att
detta förvaringsrum ej är utrustat med sängar utan endast galonklädda
dynor på golvet samt kuddar och filtar savit att S. och det andra förpassningsfallet
påföljande dag klockan 08.00 utspisats i häktet med sedvanligt
morgonmål, bestående av gröt, mjölk, smörgåsar och kaffe, innan de klockan
10.00 utskrivits från häktet för transport till Venngarn.

I fråga om vårdanstaltens vägran att mottaga S. på kvällen den 17
november anförde t. f. direktören för anstalten Gustav Strand i avgivet
yttrande följande.

I socialstyrelsens platsanvisning anges att anstalt kan taga emot patient
klockan 07.00—19.00. Efter klockan 19.00 är personalstyrkan reducerad.
På grund av de många arbetsuppgifterna efter denna tidpunkt har den
kvarvarande arbetsstyrkan icke möjlighet att ägna en nykommen patient
den tid som kan vara nödvändig och som kan ha stor betydelse för hela
vårdperioden. I handräckningsbegäran till polisen meddelar anstalten
numera, att patient kan mottagas på anstalten klockan 07.00—18.00.
Anledningen härtill är att det under denna tid är bättre personaltillgång
och finns möjlighet att ordna med utspisning. Givetvis förekommer dock,
att patienter mottages vid senare tidpunkt. När polisen den 17 november
1967 ringde vid 19-tiden och frågade om S. kunde inställas å Venngarn
senare samma kväll, hade Strand motsatt sig detta, eftersom han räknat
med att man i Stockholm hade möjligheter att utspisa S. och ge honom
en vårdmässig övernattning. Om Strand haft anledning att misstänka hur
otillfredsställande det ordnats i detta hänseende, hade S. mottagits samma
kväll, som polisen ringt, Av vad S. senare berättat för Strand om
transporten till Venngarn hade Strand förstått, att densamma icke skett
på ett ur nykterhetsvårdens synpunkt godtagbart sätt. Enligt Strands mening
borde transporter av personer, som skulle inställas på vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, över huvud taget ej utföras av kriminalvårdens

246

transportcentraler, då dessa transporter blev alltför ansträngande för detta
klientel.

Socialstyrelsen slutligen anförde i yttrande den 12 juli 1968 bl. a. följande.
En transport av en vårdbehövande alkoholmissbrukare från sjukhus
för psykiatrisk vård i Göteborg till vårdanstalten Venngarn i Sigtuna
borde rimligen icke ta i anspråk så lång tid som skett i detta fall. Eftersom
ytterligare en nykterhetsvårdsklient vid samma tillfälle skulle föras
från Göteborg till Venngarn borde särskild biltransport direkt till Venngarn
ha ordnats för dessa två. Ej heller var det angivna transportsättet
med förvaring på fångvårdsanstalt och övernattning i häkte ur vårdmässiga
och kurativa synpunkter godtagbart för nykterhetsvårdens klientel.
Särskilt anmärkningsvärt var dels att nykterhetsvårdsfallen enligt uppgift
från Kumla under det att transportpersonalen tog matrast där inlåstes
i mottagningsavdelningens väntrum, vilka utgjordes av tre små rum
(2X3 m) i källaren utan fönster, dels att övernattningen i Allmänna häktet
i Stockholm fick ske i ett förvaringsrum utan sängar. Slutligen var det
också otillfredsställande, att en nykterhetsvårdsklient under en elva timmar
lång biltransport med följande nattförvaring i häkte ej erhöll annan
utspisning än medförda smörgåsar och mjölk. — Gemensam transport av
omhändertagna till fångvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, allmän vårdanstalt
m. m. hade i form av försöksverksamhet pågått sedan den 1 april
1966. Med tanke på önskvärdheten att nedbringa transportkostnaderna
hade socialstyrelsen ej velat motsätta sig en sådan försöksverksamhet. Styrelsen
hade emellertid redan tidigare till den av Kungl. Maj:t tillkallade
sakkunnige för verksamheten uttalat farhågor för att låta alkoholmissbrukare
transporteras tillsammans med bl. a. kriminella och psykiskt sjuka.
(I fråga om barnavårdsfall tillämpas den ordningen att dessa ej får
blandas med annat klientel.) Det hade också visat sig att avsevärda förseningar
med transporter uppstått, då dessa skulle ske genom samtransport.
I vissa fall hade transporter ej påbörjats förrän åtskilliga dagar efter
det framställningen om transport inkom till transportcentralen. Socialstyrelsen
ifrågasatte också om det ur humanitär synpunkt och enligt de
vård- och rättssäkerhetsprinciper, som borde gälla för nykterhetsvårdens
klientel, kunde anses riktigt, att vårdbehövande alkoholmissbrukare på
grund av samtransport med kriminalvårdens klientel tvingades till övernattning
i häkte och förvaring i fångvårdsanstalt. Vårdanstalterna hade å
sin sida ej erhållit så stor personal, att de kunde ta emot patienter under
hela dygnet. Ur vårdsynpunkt hade socialstyrelsen därför funnit det angeläget
att begränsa den tid på dygnet, då inställelse fick ske, nämligen
till sådan tid, då vårdanstalten hade resurser att ta emot patienten och
ge honom den vård han ofta behövde omedelbart vid inställelsen. Den
första kontakten med vårdanstaltens personal blev många gånger avgörande
för patientens inställning till vården och därmed för hela vårdresul -

tatet. Överenskommelse borde därför vid transporterna träffas med anstaltsledningen
om lämplig tid för inställelse.

Såsom framgår av kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse nr 9/1966 bemyndigade
Kungl. Maj:t den 17 december 1965 chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att verkställa utredning rörande möjligheterna
att nedbringa kostnaderna för transporter av personer, som
skall intagas eller är intagna i fångvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare, allmänt häkte och polisarrest.
Möjligheterna att på olika sätt, bl. a. genom lämplig samordning, begränsa
antalet transporter till och från sådana anstalter skulle undersökas. Den
sakkunnige hade att föreslå provisoriska åtgärder i syfte att försöksvis
genomföra en sådan samordning. Sedan utredningen, som antog namnet
»Förpassningsutredningen», framlagt förslag om samordning av transporter,
bemyndigade Kungl. Maj:t i brev den 25 februari 1966 kriminalvårdsstyrelsen
att anställa viss personal för ändamålet samt anvisade medel
för verksamheten. Försöksverksamhet tog, som socialstyrelsen nämnt, sin
början den 1 april 1966.

Vad som framkommit i detta ärende ger anledning att ifrågasätta ändamålsenligheten
av en samordning av transporter inom kriminalvårdens
och socialvårdens områden. Det är väl troligt att en dylik samordning
medför en icke oväsentlig besparing av kostnaderna. När det gäller socialvården
och därvid särskilt nykterhetsvården är emellertid kostnaderna
inte den viktigaste faktorn att ta hänsyn till. Inom detta område är det
oundgängligen nödvändigt att transporter kan ordnas på ett sätt som är
godtagbart ur vårdsynpunkt. Före varande ärende aktualiserar frågan om
vårdsynpunkterna kan i tillräcklig utsträckning beaktas om transporter
av alkoholmissbrukare skall samordnas med transporter inom kriminalvården.

För att den vård som alkoholsjuka underkastas skall få bästa möjliga
resultat är det givetvis av vikt att myndigheterna gör vad som är möjligt
för att detta klientel skall få en så positiv och riktig inställning som
möjligt till den vård som beredes dem. En sammanblandning av nykterhetsvårdsklientelet
med dem som dömts för brott kan uppenbarligen inte
vara ägnad att främja en dylik inställning. Alkoholmissbrukare reagerar
ofta starkt mot åtgärder som kan av dem uppfattas som om samhället
likställde dem med för brott dömda. Det är tydligt att gemensamma transporter
av alkoholmissbrukare och för brott dömda, därvid alla vid avbrott
i transporterna förvaras i fångvårdsanstalt eller i allmänt häkte, inte gärna
kan av alkoholmissbrukarna uppfattas såsom element i vård av sjuka.
De gemensamma transporterna är därför ägnade att hos många framkalla
bitterhet mot samhället och därmed att äventyra vårdresultatet.

248

Redan med hänsyn härtill framstår de samordnade transporterna såsom
mindre lämpliga, och de kan knappast försvaras av de besparingar
som samhället därigenom kan vinna. Härtill och framför allt kommer att
det knappast är möjligt att anordna gemensamma transporter på ett sådant
sätt att tillbörlig hänsyn kan tagas till vad som är påkallat ur vårdsynpunkt.
Härpå utgör vad som framkommit rörande den i detta ärende
påtalade transporten ett klargörande exempel.

Till en början må erinras att de som skall intagas eller återföras till
vårdanstalt för alkoholmissbrukare i regel är i mycket dåligt skick såväl
kroppsligt som mentalt. Det är därför av stor vikt att de snabbt kommer
under vård. Samordningen av transporterna gör att dessa ofta, på sätt
framgår av socialstyrelsens yttrande, fördröjes flera dagar. Att detta är
till allvarligt men för den som är i trängande behov av vård är uppenbart.

För sjuka och nedslitna personer är det naturligtvis angeläget att resorna
anordnas på ett sätt som är så litet påfrestande som möjligt. Det
är emellertid tydligt att en samordning av transporter medför att dessa
blir betydligt längre och tar avsevärt mera tid i anspråk än eljest. I det
påtalade fallet tog transporten från Göteborg till Yenngarn orimligt lång
tid därför att samordningen krävde att uppehåll under resan gjordes vid
fångvårdsanstalterna Kumla, Hall och Långholmen samt allmänna häktet
i Stockholm. En sådan lång resa blir givetvis alltför påfrestande för en
sjuk och nedsliten person. I detta fall blev resan mera påfrestande än vad
som betingats av resans längd genom att man underlät att vidtaga sådana
åtgärder som är möjliga även vid samordnade resor och som är ägnade
att minska resans påfrestningar för deltagarna. Det är ju närmast chockerande
att klaganden och den andre nykterhetsvårdsklienten inte fick lagad
mat och varm dryck på ett helt dygn. Det borde också ha varit möjligt
att planera resan på ett sådant sätt att de nödvändiga uppehållen i
resan blev mindre påfrestande och irriterande för deltagarna. Då den vaktpersonal
som deltog i resan tog matrast vid fångvårdsanstalten i Kumla,
inlåstes nykterhetsvårdsfallen i några små rum utan fönster. Övernattningen
på allmänna häktet i Stockholm skedde i ett »förvaringsrum» som saknade
sängar.

Det är ju utan vidare klart att den påtalade transporten skett på ett
sätt som är helt oförenligt med de humanitära principer som vi brukar
hävda här i landet. Men även om transporten helt visst kunnat och bort
planeras och utföras under större hänsynstagande till vad som är ändamålsenligt
ur nykterhetsvårdssynpunkt, är det dock vid samtransporter
svårt att undvika att låta även nykterhetsvårdsklientelet vid nödvändiga
uppehåll i resa förvaras inlåsta i fångvårdsanstalt och att övernatta i
häkte.

Jag uppfattar de betänkliga brister som vidlådit den klandrade trans -

249

porten mera som konsekvenser av ett i grunden felaktigt system än som
uttryck för nonchalans och försummelser från personalens sida. Jag företar
därför icke vidare åtgärd gentemot någon befattningshavare. Däremot
anser jag självklart att vad som nu framkommit påkallar övervägande
huruvida försöksverksamheten alltjämt bör omfatta nykterhetsvårdsklientelet.
För egen del anser jag några gemensamma transporter av kriminalvårdens
interner och nykterhetsvårdsklienter regelmässigt inte böra förekomma.
Anses emellertid den pågående försöksverksamheten böra i fortsättningen
omfatta även nykterhets vårdsklientelet, måste sådana anvisningar
till ledning för planerandet av samtransporter utfärdas att ett upprepande
av det inträffade kan förekommas och att även eljest vid planerandet
av gemensamma transporter erforderlig hänsyn kan tagas till vad
som är ändamålsenligt ur nykterhetsvårdssynpunkt.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga ovan berörda spörsmål
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Kungl. Maj:t har den 18 oktober 1968 överlämnat skrivelsen till förpassningsutredningen
att vara tillgänglig för utredningen vid fullföljandet av
utredningsuppdraget.

Kvinna i långt framskridet havandeskap har ntan tillräckliga skäl
återintagits på vårdanstalt för alkoholmissbrukare på grundval av
bristfällig utredning. Kritik har även riktats bl. a. mot att polishandräckning
begärts utan att det blivit utrett att sådan
erfordrades och mot att kvinnan icke förvarnades

I en den 8 september 1967 till JO-expeditionen inkommen skrift anförde

B. N. klagomål över att hans fästmö Kerstin under hösten 1967, då hon
var havande i framskridet stadium, skulle ha utan anledning återintagits på
statens vårdanstalt Runnagården. Han påtalade vidare det sätt, varpå
hämtningen till anstalten skedde.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttranden från nykterhetsnämnden
i Malmö, från anstaltsdirektören Berit Zetterman samt från
socialstyrelsen.

Av handlingarna framgick följande.

Kerstin, som är född 1931, intogs på vårdanstalten Hagbyhemmet den
22 augusti 1966. Hon försökspermitterades till Malmö den 11 november
samma år. I skrivelse den 11 augusti 1967 till Runnagården, som övertagit
det nedlagda Hagbyhemmets klientel, hemställde nykterhetsnämnden i

250

Malmö samt Kerstins övervakare, att Kerstin måtte beredas ytterligare
vårdtid på anstalt, då hon förde en ambulerande tillvaro under avancerat
alkoholmissbruk. Beslut om återhämtning fattades av anstalten den 15
augusti 1967, varjämte polishandräckning begärdes för återhämtandet.
Kerstin som då var havande i framskridet stadium fördes genom polisens
försorg i början av september 1967 först till psykiatriska kliniken vid Kristianstads
lasarett. Anledningen härtill var att Kerstin, enligt vad sjukhuset
meddelade anstalten, »fallit samman inför resan till Runnagården» och
fått blödningar. Efter några dagars vistelse på sjukhuset slutfördes handräckningen
genom biltransport från Kristianstad till Runnagården. Vid
ankomsten till anstalten konstaterades, att Kerstin ej var i behov av anstaltsvård,
varför hon fick återvända till hemorten så snart hemresa kunde
ordnas eller den 14 september.

Nykterhetsnämnden i Malmö anförde följande. Nykterhetsnämndens
och övervakarens hemställan till vårdanstalten Runnagården om Kerstins
återintagande på anstalten grundade sig på en ingående kännedom om
Kerstin och hennes tidigare misskötsamhet samt på erhållna uppgifter om
att hon förde en ambulerande tillvaro och ej skötte sig i nykterhetshänseende.
Uppgifterna hade lämnats av hennes föräldrar, vilkas uttalanden
stundom på grund av bl. a. visst motsatsförhållande till B. N. kunde vara
onyanserade, men hade bekräftats av andra personer. Däremot hade nykterhetsnämnden
i Malmö icke före ansökningen om återintagning på Runnagården
tagit någon kontakt med Kerstin eller med nykterhetsnämnd eller
annan myndighet i Stoby kommun, där B. N. och Kerstin enligt egen uppgift
uppehållit sig de närmaste månaderna före återintagningen. Anledningen
härtill hade varit, att B. N. och Kerstin uttalat önskemål om att få
vistas där utan att bli störda av myndigheterna. Den senaste kontakten
mellan Kerstin och hennes övervakare hade ägt rum den 19 juni, då Kerstin
och B. N. uppsökt övervakaren i Malmö. Övervakaren hade därvid underrättats
om att Kerstin väntade barn i november.

Av utredningen framgick vidare följande.

I samband med att vårdanstalten Hagbyhemmet nedlades i slutet av
mars 1967 överflyttades samtliga från Hagbyhemmet försökspermitterade
klienter till Runnagården, däribland Kerstin. Om dessa permittenter
hade Runnagården alltså icke någon personlig kännedom. Anstalten hade
därför beträffande återintagning av dessa patienter ansett sig böra helt
följa nykterhetsnämndens förslag. Beslut om återintagning av Kerstin hade
fattats samma dag som ansökningen inkommit eller den 15 augusti 1967.
Emellertid hade anstaltsdirektören, sedan det upplysts att Kerstin var
havande i sjunde månaden, hos nykterhetsnämnden hemställt om ytterligare
utredning rörande behovet av vård på anstalt. Då nykterhetsnämnden ej
kunnat förmås ändra inställning och ej heller velat gå med på att koppla
in länsnykterhetsnämnden hade beslutet verkställts. Anledningen till att

251

polishandräckning från början begärdes var att nykterhetsnämnden i Malmö
uppgivit, att Kerstin förde eu ambulerande tillvaro. Den första polishandräckningen
hade resulterat i att Kerstin förts till lasarettet i Kristianstad.
Även för transporten från Kristianstad till Örebro hade emellertid
polishandräckning skett. Orsaken till att detta begärts hade varit, att kuratorn
på lasarettet uppgivit, att Kerstin ej frivilligt ville medfölja annan
transport. Denna senare transport hade skett i privatbil, varvid en manlig
och en kvinnlig person medföljt. Kerstin hade vid ankomsten till anstalten
den 8 september 1967 uppträtt lugnt och verkat närmast positiv. Hon hade
icke företett några tecken på alkoholmissbruk. Vid samtal med Kerstin förnekade
hon spritmissbruk. Ordföranden i nykterhetsnämnden i Stoby kommun,
som kontaktades, bekräftade Kerstins uppgifter om att hon och B. N.
var bosatta inom kommunen och att några uppgifter om spritmissbruk
från hennes sida ej kommit till nykterhetsnämndens i Stoby kommun kännedom.
På grund av vad sålunda förekommit och då anstaltens psykiater
ej fann Kerstin vara i behov av anstaltsvård, beslöts den 12 september,
att Kerstin omedelbart skulle erhålla försökspermission. På grund av administrativa
och kommunikationstekniska problem kunde avresan dock ej
ske förrän den 14 september.

Av journalanteckningar från Runnagården framgår, att Kerstin ringt till
anstalten den 1 september 1967 och förklarat sig ej vara i behov av anstaltsvård,
att anstalten samma dag begärt ytterligare utredning från nykterhetsnämnden
i Malmö, att en läkare å psykiatriska kliniken vid Kristianstads
lasarett, dit Kerstin överförts på grund av blödningar och nervösa besvär,
ringt till anstalten och frågat varför hon skulle föras till Runnagården
samt åt t kuratorn på lasarettet den 6 september 1967 ringt och ställt sig
undrande inför återtagningsbeslutet (»hur dåligt underbyggt får ett sådant
vara?»).

Socialstyrelsen anförde bl. a. följande.

Återhämtande till vårdanstalt för alkoholmissbrukare efter försökspermission
fick ej ske med mindre än att klienten i avsevärd grad brustit
i kravet på nykterhet. Annat asocialt beteende såsom arbetsovilja etc. kunde
endast utgöra grund för återhämtande, då beteendet sammanhängde med
alkoholmissbruk. Det material, på vilket anstaltsledningen i förevarande
fall grundat sitt återhämtningsbeslut, var otillfredsställande. Anstaltsledningen
hade godtagit de uppgifter som erhållits från en tjänsteman vid
nykterhetsnämnden i Malmö. Det syntes anmärkningsvärt, att denne inte
kontrollerat omständigheterna i ärendet, innan återintagningen påkallades.
Med hänsyn till att de omständigheter som redovisades var synnerligen
vaga borde anstaltsledningen såsom ansvarig för återintagningsbeslutet
sökt erhålla ytterligare belysning av ärendet genom t. ex. anlitande av länsnykterhetsnämnden.
—- Vad angick polishandräckning för inställelse på
vårdanstalt syntes medverkan från polisens sida vara erforderlig dels då
man ej visste var klienten uppehöll sig, dels då klienten uppträdde så agressivt
och avvisande, att det ej gick att komma till tals med denne. Polis -

252

handräckning borde dock ej anlitas med mindre nykterhetsnämnden förgäves
bemödat sig om att få kontakt med klienten eller denne vägrat att
inställa sig frivilligt på anstalten med representant för nämnden som följeslagare.
I den mån polishandräckning skedde torde medverkan från nykterhetsnämndens
sida icke innebära någon garanti för att mer vårdutbildad
personal^ anlitades. — Enligt socialstyrelsens mening borde direktören vid
Runnagården ha utskrivit Kerstin vid vårdtidens slut den 22 augusti 1967,
enär skäl för återhämtning ej förelåg. Styrelsen hade för avsikt att anmoda
anstalten att omgående till prövning upptaga frågan om omedelbar utskrivning
av Kerstin.

Från Runnagården inhämtades under hand att Kerstin numera utskrivits
från anstalten.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 52 § första stycket nykterhetsvårdslagen äger vårdanstalts styrelse
eller, enligt styrelsens _ uppdrag, föreståndaren för anstalten besluta om
återhämtande av permittent, som undandrager sig övervakning eller eljest
bryter mot meddelade föreskrifter. Såsom framgår av bl. a. Henrik Klackenbergs
kommentar till nykterhetsvårdslagen (1967) s. 281 anses återhämtning
dock ej böra ske med mindre det framkommit, att permittenten missskött
sig i nykterhetshänseende.

Då permittenten i regel uppehåller sig på annan ort än där anstalten är
belägen, är anstalten eller dess föreståndare vid sin prövning av återhämtningsfrågan
i hög grad beroende av de uppgifter, som lämnas av den nykterhetsnämnd,
som svarar för övervakningen av permittenten.

I förevarande ärende har nykterhetsnämnden i Malmö, som av nämndens
yttrande att döma ej haft någon som helst kontakt med Kerstin sedan den
19 juni, ansett sig böra i mitten på augusti begära hennes återhämtande
till anstalten under påstående att hon förde en ambulerande tillvaro under
avancerat alkoholmissbruk. Kerstin hade emellertid vid nämnda tidpunkt
fast bostad och arbete inom Stoby kommun. Nykterhetsnämnden därstädes
hade, enligt vad dess ordförande upplyst, vid ifrågavarande tid icke några
anmärkningar att rikta mot henne i nykterhetshänseende. Då Kerstin vid
sitt besök hos övervakaren den 19 juni upplyst, att hon flyttat till Stoby
kommun, och nykterhetsnämnden i Malmö följaktligen hade sig bekant var
hon bodde, hade det enligt min mening ålegat nämnden att närmare undersöka
hennes förhållanden där, innan ställning togs till frågan om återhämtande
skulle begäras. En sådan undersökning hade kunnat ske antingen
genom att kontakt tagits med nykterhetsnämnden i Stoby kommun eller
— om så ej ansetts lämpligt — genom att övervakaren uppsökt Kerstin.
Det hade varit desto större anledning att göra detta som nämnden kände
till att Kerstin väntade barn inom en nära framtid. Genom sin underlåtenhet
att verkställa erforderlig undersökning har nämnden förfarit felaktigt
och orsakat, att Kerstin mot sin vilja förts till Runnagården i Örebro, oaktat
något behov av anstaltsvård, enligt vad nu får anses klarlagt, då ej förelåg.

I beaktande av de uppgifter, som nykterhetsnämnden i Malmö lämnade
anstaltsdirektören, får det anses i viss mån förståeligt, att hon den 15
augusti 1967 fattade beslut om Kerstins återhämtande till anstalten.

253

Emellertid ålåg det direktören såsom ansvarig för återhämtningsbeslutet
att före beslutets fattande förvissa sig om att nykterhetsnämndens framställning
hade fog för sig. Detta kunde icke ske utan att direktören hade
tillgång till en närmare utredning av nykterhetsnämnden eller i allt fall
inhämtade närmare upplysningar om vilka kontakter nämnden haft med
Kerstin. Det material, som nu låg till grund för återhämtningsbeslutet, var
uppenbarligen alltför knapphändigt för att man med någon grad av säkerhet
skulle kunna bedöma vårdbehovet. Oavsett hur härmed förhåller sig,
borde under alla förhållanden den omständigheten att såväl läkare på psykiatriska
kliniken vid Kristianstads lasarett som kuratorn därstädes, sedan
Kerstin överförts dit, meddelat anstalten, att de ställde sig undrande till
återhämtningsbeslutet, ha föranlett direktören att ompröva beslutet. För en
sådan omprövning var det givetvis erforderligt att införskaffa ytterligare
utredning i frågan. Då vederbörande tjänsteman vid nykterhetsnämnden
i Malmö enligt allt att döma vägrade att medverka härtill, borde direktören,
såsom ansvarig för återhämtningsbeslutet, i detta skede av ärendet själv
ha vänt sig till länsnykterhetsnämnden eller till nykterhetsnämnden i Stoby
kommun för att erhålla närmare upplysningar. En sådan hänvändelse hade
med största sannolikhet resulterat i att återhämtningsbeslutet kunnat hävas,
innan transporten från Kristianstad till Örebro ägde rum.

Vad därefter angår handräckningsförfarandet delar jag socialstyrelsens
uppfattning att polishandräckning för återhämtande av försökspermitterad
icke bör anlitas, med mindre nykterhetsnämnden förgäves bemödat sig om
att få kontakt med klienten eller denne vägrar att inställa sig frivilligt på
anstalten med representant för nämnden som följeslagare. Enligt min mening
bör polishandräckning således i regel icke påkallas utan att det efter
kontakt med klienten, där sådan kan ordnas, står klart att handräckning
är nödvändig för klientens inställande. Att nykterhetsnämnd, när så är möjligt,
ombesörjer inställandet av vårdbehövande person på vårdanstalt utan
att anlita polismyndighet, är önskvärt icke minst av tillbörlig hänsyn till
den vårdbehövande. Från allmän synpunkt framstår det därjämte såsom
önskvärt att polisen icke belastas med förrättningar som icke oundgängligen
kräver dess medverkan (se JO 1961 s. 405 o. f.).

I förevarande fall togs icke någon som helst kontakt med Kerstin för att
efterhöra om hon var villig att medfölja vårdpersonal till anstalten. Detta
synes mig desto mer anmärkningsvärt som det såväl för nykterhetsnämnden
som för direktören var känt att Kerstin var havande. Enligt min mening
borde direktören i enlighet med det anförda, innan polishandräckning begärdes,
ha påfordrat att nykterhetsnämnden tog kontakt med Kerstin för
att efterhöra om hon var villig inställa sig på anstalten tillsammans med
representant för nämnden. Det får emellertid antagas att direktören vid
beslutet att begära polishandräckning var vilseledd av nykterhetsnämndens
uppgifter om att Kerstin förde en ambulerande tillvaro.

Vad därefter angår tillvägagångssättet vid handräckning anser jag att
som allmän regel bör gälla att den som skall inställas å vårdanstalt bör i
förväg erhålla underrättelse om tidpunkten för handräckningen. Tillbörlig
hänsyn till den vårdbehövande och hans eller hennes familj påkallar att
nödigt rådrum beredes honom eller henne att ordna personliga angelägenheter
och att eljest förbereda sig för resan. Avsteg från vad sålunda i allmänhet
bör gälla kan naturligtvis föranledas av olika omständigheter,
exempelvis att den vårdbehövande antages vara farlig för omgivningen eller

254

att han är i trängande behov av vård eller att han kan misstänkas vilja
hålla sig undan.

Utredningen i det nu aktuella fallet ger icke vid handen att det fanns
tillräckliga skäl att frångå huvudregeln om att den vårdbehövande skall
i förväg underrättas om tidpunkten för inställelsen å anstalten. Av vad
B. N. oemotsagt uppgivit framgår att handräckningen kom helt oförberett.
Han har sålunda uppgivit att det »helt plötsligt en kväll» kom »en stor
välskyltad polisbil med två uniformerade». Handlingarna i ärendet ger
otvivelaktigt intrycket att den kollaps och de blödningar, som enligt sjukhuset
drabbade Kerstin, föranletts av att hon var helt oförberedd på handräckningen.
Oavsett hur därmed förhåller sig och oavsett huruvida man
på förhand kunde räkna med sådana konsekvenser av ingripandet, är det
uppenbart att de nykterhetsvårdande myndigheterna, som kände till att
Kerstin var gravid, borde ha tagit erforderlig hänsyn härtill och tillsett att
ingripandet skedde i så skonsamma former som möjligt. Hit hör i första
hand att hon i förväg underrättats om ingripandet. Detta framstår desto
mera nödvändigt som ingripandet icke föregåtts av någon personlig kontakt
med henne för att utröna om vårdbehov förelåg. Enligt min mening borde
vårdpersonal ha medverkat vid hämtningen. I vart fall borde polismyndigheten
i förväg ha underrättats om hennes tillstånd för att möjliggöra största
möjliga varsamhet vid förrättningen.

Såvitt handlingarna ger vid handen kan någon anmärkning icke riktas
mot polismännens uppträdande i samband med att Kerstin hämtades i
hemmet. Frågan om lämpligheten av att vid handräckningsuppdrag av förevarande
slag anlita uniformerad polis och använda bilar som utmärkts
såsom polisbilar, kommer dock att av mig upptagas till behandling i ett
särskilt ärende efter hörande av rikspolisstyrelsen.

Andra etappen av handräckningen, vid vilken Kerstin fördes från lasarettet
i Kristianstad till Runnagården, skedde med privatbil. Mot denna
transport, vid vilken såväl manlig som kvinnlig personal biträdde, har jag
icke något att erinra.

Beträffande slutligen frågan om Kerstins utskrivning från anstalten finner
jag följande böra beaktas.

Enligt huvudregeln i 44 § nykterhetsvårdslagen utgör vårdtiden — d.v.s.
den tid klienten må kvarhållas på allmän vårdanstalt — ett år. I 52 §
andra stycket nykterhetsvårdslagen stadgas, att permitterad klient skall
på slutdagen utskrivas från anstalten, om ej dessförinnan beslut meddelats
om hans återhämtande. Enligt tredje stycket samma lagrum leder .återhämtande
till att permissionstiden ej inräknas i vårdtiden. Har beslut om
återhämtande ej meddelats, inräknas däremot permissionstiden i vårdtiden.

I förevarande ärende skulle vårdtiden för Kerstin ha utgått den 22 augusti
1967, om icke anstalten den 15 augusti 1967 fattat beslut om Kerstins återhämtande
till anstalten och därefter låtit hämta henne till anstalten. Sedan
det efter hennes ankomst till anstalten konstaterats, att hon ej var i behov
av anstaltsvård, har anstaltsdirektören, så snart detta av praktiska skäl
varit möjligt, eller den 14 september 1967, givit henne ny försökspermission.
Oaktat direktören sålunda fann återhämtningsbeslutet oriktigt, ansågs likväl
detsamma böra ha den verkan, att den återhämtningen föregående pennissionstiden
ej skulle inräknas i vårdtiden. Ett sådant förfaringssätt kan enligt
min mening ej vara godtagbart. I stället borde direktören så snart hon
konstaterat, att återhämtningsbeslutet var opåkallat, ha tillsett, att alla

255

kvarstående verkningar av detsamma upphävts. Detta hade endast kunnat
ske genom att Kerstin omedelbart utskrevs från anstalten. Så har också
numera skett, tydligen efter påpekande från socialstyrelsens sida.

Av det sagda framgår, att jag funnit såväl anstaltsdirektörens som nykterhetsnämndens
i Malmö handläggning av ärendet i flera avseenden bristfällig.
Att en från vårdanstalt permitterad person mot sin egen vilja återhämtas
till anstalten utan att detta är av behovet påkallat måste anses
betänkligt såväl ur vårdsynpunkt som ur rättssäkerhetsynpunkt Då härtill
kommer att återhämtningen avsåg en havande kvinna och skedde under
för henne uppskakande former framstår det inträffade såsom än mer betänkligt.
Även om det sålunda finns anledning att allvarligt reagera mot
hur ärendet handlagts, anser jag mig dock — främst med hänsyn till att
Kerstin själv i viss mån bidragit till att saken fått ett så olyckligt förlopp
samt att överförandet av Hagbyhemmets klientel till Runnagården försvårat
möjligheterna att bedöma om det fanns fog för framställningen om
återintagning — kunna låta bero vid den allvarliga erinran som innefattas
i det sagda.

Vissa andra nykterhetsvårdsärenden

I 10 § nykterhetsvårdslagen stadgas bl. a. skyldighet för polismyndighet,
som erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest
använt alkoholhaltiga drycker till »uppenbar skada» för sig eller annan,
att ofördröjligen göra anmälan därom till nykterhetsnämnden. Vid inspektioner
har ofta framkommit att denna skyldighet eftersatts. I anledning
härav har JO Bexelius i några ärenden framhållit följande.

Anmälningsförfarandet i 10 § nykterhetsvårdslagen är av utomordentligt
stor betydelse för den nykterhetsvårdande verksamheten. Som framgår av
1 § nykterhetsvårdslagen är nykterhetsnämnden skyldig att ingripa med
nykterhetsvårdande åtgärder, så snart alkoholmissbruk föreligger, d.v.s. då
någon, ej blott tillfälligt, använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan. För att nykterhetsnämnden skall kunna fullgöra
denna uppgift är det uppenbarligen av väsentlig betydelse, att nämnden
erhåller kännedom om när någon använt alkohol på sådant sätt att skada
för honom själv eller andra uppkommer. Det är också av stor vikt, att anmälan
till nykterhetsnämnden sker utan onödigt dröjsmål, eftersom nykterhetsnämnden,
om behov av åtgärd från dess sida föreligger, bör vidtaga
åtgärden så snabbt som möjligt. Anmälan från polismyndighetens sida bör
därför göras, så snart myndigheten får kännedom om en händelse, som
tyder på alkoholmissbruk. Anmälan får således ej anstå till dess polisutredningen
slutförts. Att anmälningsskyldigheten 1''ullgöres omgående har betydelse
för nykterhetsnämnden även när det gäller dess ställningstaganden
i exempelvis körkortsärenden.

Beträffande vad som i stadgandet avses med »uppenbar skada» (se
Klackenberg—Hjerns kommentar till nykterhetsvårdslagen fjärde upplagan
s. 25 ff) anförde JO Bexelius följande.

256

Givet är även att användandet av alkohol, om det leder till allvarlig
brottslig verksamhet, måste anses vara till uppenbar skada. Däremot kan
sådan skada knappast anses föreligga enbart på grund av den omständigheten
att en person efter spritförtäring begått en mindre bötesförseelse.
Är den som begått förseelsen emellertid tidigare känd för spritmissbruk kan
saken ställa sig annorlunda. Frågan om anmälan till nykterhetsnämnd skall
ske eller ej måste följaktligen prövas från fall till fall med beaktande av alla
kända omständigheter i fallet.

Frågan om hur undersökningar enligt 12 § nykterhetsvårdslagen bör bedrivas
och hur undersökningsmaterialet bör tillvaratagas har vid flera tillfällen
aktualiserats.

I ett ärende, där nykterhetsnämnden, oaktat nämnden känt till att en
person, som saknade arbete och bostad, under sommaren 1966 kraftigt missbrukat
sprit, ej verkställt någon undersökning av fallet förrän i september
samma år, framhölls, att det ålegat nämnden att så snart nämnden fått kännedom
om fallet skyndsamt låta verkställa undersökning av detsamma.

I ett annat ärende, där nykterhetsnämnden i en den 28 juni 1966 daterad
ansökan hos länsstyrelsen anhållit om tvångsintagning på vårdanstalt av
en alkoholmissbrukare och till stöd för ansökningen åberopat en den 4 juli
1966 daterad redogörelse för fallet, infordrades nykterhetsnämndens akt
i ärendet. Sedan nykterhetsnämnden upplyst, att nämnden icke hade andra
handlingar i ärendet än protokoll den 13 juni 1966 med beslut att göra
ansökan om tvångsintagning, anförde JO Bexelius att nykterhetsnämnd,
innan ingripande sker, enligt 12 § nykterhetsvårdslagen skall låta verkställa
undersökning rörande de omständigheter, som är av betydelse för bedömande
av fallet. I samband härmed hänvisades till socialstyrelsens råd och anvisningar
nr 200 rörande undersökning och redogörelse enligt nykterhetsvårdslagen.
Vidare angavs särskilt att resultatet av undersökningen bör
redovisas i skriftlig form och intagas i nykterhetsnämndens akt på sätt närmare
framgår å s. 18 ff i nämnda råd och anvisningar.

Vid inspektion av en länsstyrelse konstaterades att det av de handlingar,
som en nykterhetsnämnd ingav till länsstyrelsen i tvångsintagningsärenden,
ej framgick om nämnden, ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma
hört alkoholmissbrukaren personligen, innan ansökningen om tvångsintagning
på vårdanstalt gjordes. Med anledning härav anförde JO Bexelius
följande.

Att den som kan bli föremål för tvångsintagning enligt nykterhetsvårdslagen
får tillfälle att personligen framföra sina synpunkter, innan myndigheten
fattar slutlig ståndpunkt i frågan, är av betydelse för att den, som
avses med ansökningen, ej skall anse sig orättvist behandlad och för att
myndigheten skall kunna bilda sig en klar och allsidig uppfattning om
lämpligaste åtgärd i fallet. I detta syfte stadgas också i 12 § nykterhetsvårdslagen,
att ansökan om tvångsintagning i regel ej må göras av nykterhetsnämnd
utan att den som ansökningen avser hörts av nämnden, ledamot

257

av nämnden eller tjänsteman hos densamma. Med hänsyn till vikten av
att den som avses med en ansökan om tvångsintagning fått tillfälle att
personligen framföra sina synpunkter till ansökningsmyndigheten, synes det
påkallat, att ansökningsmyndigheten i samband med ansökans ingivande
till länsstyrelsen redogör för vilken personlig kontakt som förekommit med
alkoholmissbrukaren och vad denne därvid anfört. En sådan redogörelse
skulle vara ägnad att giva länsstyrelsen en bättre inblick i ärendet redan
vid ansökningshandlingarnas inkomst till länsstyrelsen och borde även —
därest förhör ej alltid hålles inför länsstyrelsen i dylika ärenden — vara av
värde vid prövningen av frågan om förhör skall hållas i ärendet hos länsstyrelsen.
Att en redogörelse för den personliga kontakten med alkoholmissbrukaren
och dennes egna synpunkter bör lämnas i samband med ansökan
om tvångsintagning torde för övrigt följa av stadgandet i 22 § nykterhetsvårdslagen
om att ansökan om tvångsintagning skall innehålla en fullständig
redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga
åtgärder som vidtagits.

I ärendet framhöll länsstyrelsen att det formulär, som nykterhetsnämnderna
använder för sina redogörelser enligt 22 § nykterhetsvårdslagen, icke
gav någon uttrycklig anvisning om lämnande av upplysningar om den personliga
kontakten med alkoholmissbrukaren. Då det sålunda kunde ifrågasättas
om ej formuläret borde ändras på denna punkt, översändes ett exemplar
av JO:s beslut till socialstyrelsen för den åtgärd styrelsen kunde finna
lämplig.

Med anledning härav anförde socialstyrelsen i skrivelse till JO den 1 oktober
1968 att nytt formulär för redogörelser enligt 22 § nykterhetsvårdslagen
numera fastställts och att i ledtexten på denna blankett medtagits
anvisning om att klientens egna uppgifter och hans egen uppfattning skall
redovisas i redogörelsen samt att tillämpningen av blanketten förutsatte
personligt sammanträffande med denne i enlighet med bestämmelserna i
12 § nykterhetsvårdslagen. Socialstyrelsen anförde vidare att klientens berättigade
krav på att få sina synpunkter på behovet av nykterhetsvårdande
åtgärder framförda till det beslutande organet behandlats i styrelsens råd
och anvisningar nr 200 s. 4 och 17. Socialstyrelsen framhöll att det senast
fastställda formuläret emellertid ej innehåller några direkta anvisningar i
fråga om den av JO framförda synpunkten att det är av intresse för den
beslutande myndigheten att veta när vederbörande senast hördes av nykterhetsnämnden,
men att denna synpunkt skulle beaktas vid kommande blankettrevision.
Socialstyrelsen tilläde att styrelsen i avvaktan härpå tillställt
länsnykterhetsnämnderna eu skrivelse med anmodan att fästa de kommunala
nykterhetsnämndernas uppmärksamhet på att i redogörelsen enligt
22 § nykterhetsvårdslagen i samtliga fall skall anges när vederbörande personligen
hörts av representant för nämnden.

Fråga om vad som är att hänföra till hjälpåtgärd enligt 14 § första stycket
nykterhetsvårdslagen aktualiserades i ett ärende, där en nykterhetsnämnd

9 — Justitieombudsmännens ämbetsberätlelse till 1069 års riksdag

258

beslutat tilldela varning åt en yngling, som gjort sig skyldig till fylleri.
I detta ärende anförde JO Bexelius att något utrymme för utdelande av
varning ej finnes enligt nykterhetsvårdslagen (se Klackenberg—Hjerns
kommentar till lagen om nykterhets vård, fjärde upplagan, s. 89). Vidare
anfördes att nykterhetsnämndens beslut i förevarande ärende att utan föregående
utredning tilldela ynglingen en varning stod i strid såväl med nykterhetsvårdslagens
stadgande om att åtgärder ej bör vidtagas utan att vederbörlig
undersökning av fallet skett som med lagens bestämmelser om vilka
åtgärder nykterhetsnämnd kan vidtaga.

I ett annat ärende upptogs frågan om tillämpningen av U § 3 mom
nykterhetsvårdslagen. Nykterhetsnämnden hade i detta ärende den 7 november
1966 beslutat att hos kontrollstyrelsen anhålla att en person skulle
under en tid av 12 månader räknat från den 1 december samma ar upptagas
på sådan spärrlista, som omförmäles i 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Sedan besvär anförts över beslutet, upphävde nykterhetsnämnden
detsamma den 6 februari 1967. I yttrande förklarade nämnden att det s. k.
avstängningsbeslutet motiverats av att personen var hemfallen åt alkoholmissbruk
och till följd därav låg det allmänna till last samt att beslutet
upphävts, då han slutat att anlita socialvården och försäkrat att han för
framtiden ej hade för avsikt att ligga det allmänna till last.

I ärendet anförde JO Bexelius följande.

Av nykterhetsnämndens yttrande att döma synes nykterhetsnämnden
hysa den uppfattningen, att det för meddelande av s. k. avstängningsbeslut
och för sådant besluts bestående kräves såväl att vederbörande^ är hemfallen
åt alkoholmissbruk som att någon av de i 15 § nykterhetsvårdslagen
angivna, av missbruket orsakade eller därmed vanligen sammanhängande
samhällsskadorna föreligger. Sådana krav uppställes emellertid ej i nykterhetsvårdslagen
för att avstängningsbeslut skall få meddelas. I 14 § 2 mom.
nykterhetsvårdslagen anges allenast att länsnykterhetsnämnd eller efter
dess bemyndigande kommunal nykterhetsnämnd äger meddela sådant beslut,
där det prövas vara till gagn för den, som befunnits missbruka alkoholhaltiga
drycker. Även om denna möjlighet att stävja spritmissbruk, såsom
framgår av Klackenberg—Hjerns kommentar till nykterhetsvårdslagen
(fjärde upplagan s. 97 ff), är avsedd att användas främst ifråga om grova
alkoholmissbrukare och langare, är användningsområdet ingalunda helt inskränkt
till dessa kategorier av missbrukare. Följaktligen kräves ej heller
ovillkorligen för meddelande av avstängningsbeslut — såsom fallet är för
meddelande av beslut om övervakning eller om tvångsintagning på anstalt
— att den, som åtgärden avser, är hemfallen åt alkoholmissbruk och till
följd härav befinnes i sådant tillstånd som avses i 15 § nykterhets vårdslagen.

Aled hänsyn till vad nykterhetsnämnden uppgivit om klientens spritmissbruk
synes avstängningsbeslutet icke ha varit omotiverat. Aler svårförståeligt
synes däremot vara, att nykterhetsnämnden, sedan besvär anförts
över avstängningsbeslutet, upphävt detsamma allenast av den anledningen,
att klienten ej längre uppbar socialhjälp, en omständighet som väl närmast

259

synes ha varit ett resultat av avstängningsåtgärden. Mot bakgrunden av vad
som var känt för nämnden om det långvariga och allvarliga spritmissbruk,
åt vilket klienten var hemfallen, förefaller upphävandet av avstängningsbeslutet
— i all synnerhet som avstängningen varat mycket kort tid — icke
ha varit motiverat av omständigheterna. Att tillräckliga skäl för att upphäva
avstängningsbeslutet ej förelåg bestyrkes av vad sedermera blivit
känt. Av nykterhetsnämndens yttrande framgår sålunda att klienten omedelbart
efter avstängningsbeslutets upphävande gjort stora spritinköp och
fortsatt sitt spritmissbruk.

I ett ärende, där nykterhetsnämnden som första åtgärd mot en alkoholmissbrukare
ansökt om tvångsintagning å vårdanstalt, anförde JO Bexelius
följande rörande den närmare innebörden av 18 § ny ktefhetsvår dslag eu.

Tvångsintagning såsom omedelbar åtgärd får enligt 18 § nykterhetsvårdslagen
icke tillgripas med mindre antingen hjälpåtgärder och övervakning
uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller ock försök med sådan åtgärd
med hänsyn till vårdtagarens farlighet icke kan avvaktas. Sistnämnda situation
har uppenbarligen ej förelegat i nu förevarande fall. Vad angår
gagnlösheten, som nykterhetsnämnden åberopat till stöd för sitt ställningstagande,
synes lagstiftaren närmast ha haft sådana situationér i tankarna
som när det vid företagen läkarundersökning visat sig att vederbörande
är så illa medfaren fysiskt eller psykiskt, att han är i behov av omedelbar
vård på anstalt, när vederbörande bestämt motsätter sig, att hjälpåtgärder
vidtages, eller när han över huvud taget visar en så motsträvig hållning
gentemot de nykterhetsvårdande organen att dessa bestämt kan säga sig,
att ingenting är att vinna med hjälpåtgärder eller övervakning (se Klackenberg—Iljerns
kommentar till lagen om nykterhetsvård, fjärde upplagan, s.
179). Då nykterhetsnämnden vid sitt ställningstagande ej låtit läkarn ndcrsöka
alkoholmissbrukaren, ej prövat några hjälpåtgärder och över huvud
taget ej låtit verkställa någon fullständig utredning i ärendet, förefaller
nämndens antagande att hjälpåtgärder och övervakning skulle vara gagnlösa
vara gjort på alltför lösa grunder. Innan ställning tages till om en så
allvarlig åtgärd som tvångsintagning skall vidtagas, kräves att en grundlig
och ingående undersökning göres. I en sådan undersökning ingår läkarundersökning
såsom ett naturligt och nödvändigt led. Vad läkarens utlåtande
innehåller bör givetvis vara av stor betydelse vid nämndens ställningstagande
i ärendet. Härav följer också, att nämnden ej bör taga slutlig ställning
till vilket ingripande, som bör ske, innan läkarens utlåtande föreligger.
(Jfr JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 537.)

Beslut om övervakning skall enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna till
nykterhetsvårdslagen ofördröjligen skriftligen delgivas den som avses med
beslutet. Sedan vid en inspektion iakttagits att en nykterhetsnämnd utsänt
meddelande om beslut om övervakning först 16—17 dagar efter det besluten
fattats samt att i något fall delgivning av övervakningsbeslutet skett muntligen,
anförde JO Bexelius följande.

Vad angår föreskriften i 10 § tredje stycket tillämpningsföreskrifterna
till nykterhetsvårdslagen om att beslut om övervakning ofördröjligen skall
delgivas den som avses med beslutet, bör densamma sättas i samband med

260

stadgandet i 15 § sista stycket nykterhetsvårdslagen om att beslut om
övervakning går i verkställighet utan hinder av att det ej äger laga kraft. Av
vikt är givetvis under sådana förhållanden, att den som är föremål för övervakningen
snabbt får kännedom härom och om sina skyldigheter gentemot
övervakaren. Det kan därför enligt min mening ej anses godtagbart, att
med delgivnmgen av övervakningsbesluten — såsom i förevarande två
ärenden varit fallet — dröjt över två veckor. Vad nykterhetsnämnden anfört
till förklaring av dröjsmålet kan ej godtagas som en giltig ursäkt, eftersom
delgivningen av besluten kan ske genom särskilda blanketter, vilka
kan ifyllas utan tidsutdräkt.

'' Beträffande därefter sättet för delgivning av övervakningsbeslutet har
föreskrivits, att delgivningen skall ske skriftligen. Något utrymme för muntlig
delgivning finnes alltså ej. Även i detta hänseende synes följaktligen
nämnden ha förfarit felaktigt.

Sedan en alkoholmissbrukare anfört klagomål över att hans övervakare
i brev till hans hustru rått henne att söka hemskillnad samt övervakaren
försvarat sig med att brevet till hustrun varit personligt och att han ej
skrivit det i sin egenskap av tjänsteman vid nykterhetsnämnden, fann JO
Bexelius skäl framhålla följande.

Det är med hänsyn till de uppgifter som ankommer på en övervakare
angeläget att övervakaren åtnjuter den övervakades förtroende. Det ligger
i sakens natur att detta förtroende kan allvarligt rubbas om övervakaren
— utan att detta påkallas av särskilda omständigheter — av eget initiativ
råder den övervakades hustru att söka skilsmässa. Övervakarens råd till
hustrun är därför helt oförenligt med uppdraget som övervakare. Övervakaren
har följaktligen genom sitt handlingssätt åsidosatt vad som ålåg
honom på grund av hans tjänsteuppdrag.

Socialvård

Åtal mot socialdirektören i Stockholm för det han ej tidigare än
som skett vidtagit åtgärder för att bryta vid vårdhemmet Högalid
rådande praxis att i låst ram isolera berusade vård tagare, som
på vårdhemmet uppträdde eller befarades uppträda störande

Vårdhemmet Högalid i Stockholm, beläget nordväst om Tantolunden
mellan Maria Bangata och Wolmar Yxkullsgatan, drives av Stockholms
stad. Ansvarigt organ är socialnämnden. Vårdhemmet har en sjukavdelning
och en s. k. försörjningsavdelning, där personer som saknar annan bostad
kan inskrivas. Vid en av JO Bexelius den 2 juni 1966 företagen inspektion
av vårdhemmet lämnades följande uppgifter rörande vårdhemmets användning:
>

Högalid byggdes år 1905 såsom arbetsinrättning. Under fattigvårdslagens
tid remitterade fattigvårdsmyndigheterna vårdtagare till Högalid.
Beträffande remitteringsfallen fungerade Högalid som arbetshem, och kvarhallnmgsrätt
förelåg. De alkoholskadade har från början varit en dominerande
grupp på Högalid, och detta förhållande har särskilt accentuerats
efter 1955. Nu finns 430 platser på försörjningsavdelningen, 267 på avdelningen
för långtidssjuka och 36 på akutsjukavdelningen, som är avsedd för
insjuknade vårdtagare från hemmet i övrigt. På anstalten finnes — bortsett
från detoxikationsavdelningen — en sjukhemsläkare, en underläkare
och två psykiatriska konsulter, cle sistnämnda med vardera tre veckotimmars
tjänstgöring. Klientelet på försörj ningsavdelningen är i någon mån
arbetsföra men ur stånd att klara sig på den öppna arbetsmarknaden.
Åtminstone 80 % är alkoholskadade, och alla har sociala anpassningssvårigheter.
I icke obetydlig utsträckning får Högalid ta emot särskilt svårarbetat
klientel från nykterhetsvårdsanstalter — bl. a. Svartsjö — och mentalStundom
pennit teras s träff riförklaradc till Högalid. Inskrivningen
pa Högalid är frivillig, men beträffande vårdtagare som tas in efter försökspermission
fian nykterhetsvårdsanstalter etc. är frivilligheten givetvis formell.

Vid vårdhemmet har det tidigare sedan lång tid tillbaka varit vanligt
att berusade vårdtagare, som uppträtt störande inom vårdhemmet, isolerats.
I en tjänsteorder för tillsynsmännen den 18 november 1959 förordnade
sysslomannen för vårdhemmet Eric Weidenhielm att på vårdhemmet inskriven
person, som på grund av onykterhet ansågs böra isoleras, icke mot
sm vilja fick kvarhållas i isolering längre än till dess hans tillstånd så förbättrats
att han bedömdes kunna friges utan uppenbar risk att störa sin
omgivning. I intet fall fick isoleringen omfatta längre tid än högst sex timmar.
Skulle vederbörande ännu efter sex timmar eller dessförinnan upp -

262

träda på sådant sätt, att han kunde antagas vara i behov av medicinsk
vård, skulle kontakt tagas med hemmets j ourhavande läkare.

I en den 5 oktober 1961 meddelad instruktion för förste vaktmästare vid
vårdhemmet föreskrev sysslomannen, att vaktmästaren i porten hade att
isolera person som hemkom i så berusat tillstånd, att han ansågs komma
att störa ordningen inom hemmet, om han fick passera. Isolerad person fick
endast kvarhållas i isoleringen till dess han nyktrat till så pass att han utan
uppenbar risk för störningar kunde släppas upp till logementet. I intet fall
fick isolerad kvarhållas längre än 6 timmar. Vaktmästare skulle noga vaka
över var och en som befann sig i isoleringen. Om någon företedde tecken
på oro eller sjukdom, skulle sjukvårdspersonal omedelbart tillkallas.

Den 6 ttovember 1964 ändrades praxis beträffande störande vårdtagare.
Sålunda föreskrevs att — om vårdtagare på grund av sitt uppträdande bedömes
ovillkorligen böra isoleras för att ej han själv eller annan skall komma
till skada — dörren till isoleringsrummet skall lämnas olåst. Endast i sådana
fall, då vederbörande uppträder så oroligt att man i rent nödvärn måste
hålla honom inlåst, får dörren låsas. I varje sådant fall skall polis omgående
tillkallas för lians avhämtning.

Av anteckningar som förts på vårdhemmet över isoleringar framgar att
antalet isoleringar var under år 1961 omkring 285, under 1962 omkring 500,
under 1963 omkring 340, under 1964 före den 6 november omkring 265.
Under år 1965 förekom omkring 60 isoleringar utan inlåsning.

I en den 5 november 1964 — och alltså omedelbart innan nyssnämnda
praxis ändrades -—- till dåvarande överstathallarämbetet inkommen skrift
anhöll t. f. socialassistenten Allan Björk, som då tjänstgjorde vid Högalids
remitteringsbyrå, att ÖÄ måtte föranstalta om en allsidig utredning om
förhållandena på vårdhemmet. Björk gjorde gällande, att vårdtagare utsattes
för misshandel och trakasserier, ifrågasatte lagligheten av inom vårdhemmet
tillämpad praxis att isolera vårdtagare och påkallade prövning av
rekryteringsprinciper och kompetenskrav beträffande vid värdhemmet anställda
tillsynsmän.

ÖÄ infordrade i anledning av Björks skrift utlåtande från Stockholms
stad socialnämnd. I remissutlåtande från socialförvaltningen den 16 november
1964 framhölls, att inlåsning i isoleringsrum efter samråd med bl. a. ÖÄ
enligt beslut dén 6 november 1964 inte längre fick ske, att intagning på
Högalid var frivillig men att de intagna förutsattes skola ställa sig till efterrättelse
vissa ordningsregler samt att hemmets huvudman icke hade lagligrätt
att tillgripa några frihetsinskränkande åtgärder.

I en den 4 mars 1965 till JO-expeditionen inkommen skrift anhöll Björk
— under framhållande att ÖÄ:s utredning icke syntes innefatta frågan huruvida
ansvariga tjänstemän vid vårdhemmet eller socialförvaltningen gjort
sig skyldiga till tjänstefel — att JO måtte pröva nämnda fråga. Björk påtalade
därvid bland annat, att man på Högalid inrättat och utnyttjat arrest -

263

lokaler, oaktat vederbörande tjänstemän varit eller bort vara medvetna
om att man saknat stöd härför i lag.

I anledning av klagomålen avgav socialnämnden i Stockholm efter remiss
yttrande, däri uttalades att anledning till anmärkning mot berörda tjänstemän
ej förelåg. Såsom svar å remissen överlämnade nämnden ett tjänsteutlåtande
av socialdirektören i Stockholm Helge Dahlström. I detta hänvisades
till ett av Dahlström den 26 april 1965 avgivet utlåtande, som innefattade
nämndens slutredovisning till ÖÄ av det därstädes anhängiga Högalidsärendet.
I sistnämnda utlåtande anförde Dahlström i förevarande sammanhang
följande.

Det nuvarande vårdhemmet Högalid var ursprungligen planerat som
något för modern socialvård så väsensfrämmande som en arbetsinrättning.
Vissa ombyggnadsarbeten utfördes 1926, varigenom nuvarande sju vårdliemsavdelningar
kunde inrättas som en från försörjningsavdelningen avskild
enhet (sjukhem). Dessutom anordnades en akutsjuka vdelning för försörj
ningsklientelet. Därjämte har under årens lopp efter hand olika lokalmässiga
förbättringar kommit till stånd och en betydande utglesning av
beläggningstätheten genomförts, men den ursprungliga, för hemmet grundläggande
planeringen har likväl inte kunnat rubbas.---

I 1918 års fattigvårdslag förekom särskilda bestämmelser, som ålade
kommun att driva försörjningshem. 1956 års socialhjälpslag innehåller däremot
inga stadganden härom. Enligt bestämmelserna i 18 och 21 §§ socialhjälpslagen
åligger det dock alltjämt socialnämnd att bereda vård även åt
den kategori personer, som närmast kan betecknas som s.k. försörjningsfall.
— ■--

Möjligheterna att inom ramen för den nuvarande, föråldrade institutionens
resurser få till stånd en differentiering av vårdtagarna är i det närmaste
helt obefintliga. Detta gör, att den för de nya (planerade) vårdenheterna
angivna målsättningen att skapa förutsättningar för en aktiv rehabilitering
och social återanpassning av vårdtagarna genom bl. a. social långtidsvård,
arbetsvärd och olika former av sluten och halvöppen nykterhetsvård
med föga framgång kan realiseras inom det nuvarande vårdhemmet
Högalid.---

Det må i detta sammanhang framhållas, att isoleringsförfarandet enbart
haft ett preventivt syfte och praktiserats endast i sådana fall, då vederbörande
antingen varit störande för sin omgivning eller ur stånd att reda
sig på egen hand men icke skulle ha omhändertagits av polis. Beträffande
personer, som varit grovt störande eller genom sitt uppträdande bedömts
vara farliga för sin omgivning, har däremot anmälan skett till polisen. Då
så ansetts erforderligt, har vidare vid hemmet tjänstgörande sjukvårdspersonal
genom personliga besök i isoleringsrummen kontrollerat, att vederbörande
icke varit sjuk samt att tillnyktrandet skett normalt.

Med hänsyn till den förändrade vårdsituationen vid hemmet och de ökade
svårigheterna att bemästra densamma fann socialdirektören påkallat att
under hösten 1964 ta kontakt med ÖÄ härom. Den press- och radiodebatt
hemmet sedermera blev föremål för får också främst ses mot bakgrunden
av den numera synnerligen heterogena klientelsammansättningen och det
förhållandet att hemmet, som tidigare framhållits, alltjämt är inrymt i för
sitt nuvarande ändamål helt olämpliga lokaler.

264

Avslutningsvis citerades i utlåtandet vad departementschefen anfört
under förarbetena till socialhjälpslagen rörande ordningsregler vid vissa
institutioner av försörjningshemmens typ (prop. 1955:177 s. 139):

På vissa slag av anstalter av försörjningshemmens typ, vilka redan finnes
i storstäderna, ingår ordnat arbete i vården. Det ligger i sakens natur, att
regler är nödvändiga för arbetsdriftens uppehållande i sådana fall. När
intagningen på en sådan anstalt sker med den vårdsökandes vilja och på
hans ansökan är det naturligt, att vårdtagaren så länge han önskar vistas
på anstalten har att iaktta de ordningsregler som gäller på denna arbetsplats
likaväl som på varje annan arbetsplats. Då arbetet i sådana fall ersättes
dels in natura och dels kontant, framstår det säkerligen för flertalet
vårdtagare som en förmån att få den sysselsättning som anstalten bereder
men som de inte har förmåga att skaffa sig i öppna marknaden.

I utlåtandet upplyste Dahlström att förslag till nytt reglemente och ordningsföreskrifter
för Högalid utarbetats. Detta förslag byggde enligt Dahlström
väsentligen på de av departementschefen anförda synpunkterna.
Enligt § 18 i förslaget skulle den, som äventyrade hemmets behöriga skötsel
och där boende personers ändamålsenliga vård, kunna efter av sysslomannen
i samråd med läkare meddelat beslut isoleras i högst 24 timmar. Härom
uttalades i utlåtandet:

Förslagen har utarbetats i samråd med överståthållarämbetet och socialstyrelsen.
Socialförvaltningen har sökt att beakta de av dessa myndigheter
framförda synpunkter. Emellertid har, som tidigare framhållits, förhållandena
på vårdhemmet sedan isoleringsföreskriftema borttagits, blivit rent
kaotiska på grund av att svårt skadade kroniska alkoholister genom sitt
störande levnadssätt terroriserar sin omgivning. Härigenom äventyras vården
av övriga på hemmet bosatta samtidigt som personalen hastigt förslits
och söker sig till andra arbetsfält. I anledning härav finner socialförvaltningen
det nödvändigt att rekommendera socialnämnden att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära sådan lagändring att bestämmelser om isolering i högst
24 timmar kan införas i reglemente och ordningsföreskrifter. Reglementsförslagets
§ 18 och sista meningen i förslag till ordningsföreskrifter införes
således under förbehåll av att begärd lagändring genomföres. Vidare finner
socialförvaltningen det angeläget att socialnämnden tillsammans med nykterhetsnämnden
gör framställning till Kungl. Maj:t om behov av ökat antal
platser på statliga anstalter för alkoholmissbrukare.

Av handlingarna i ärendet synes framgå, att socialnämnden i april 1965
gjorde framställning hos Kungl. Maj:t om lagändring i enlighet med förslaget,

ÖÄ skilde sig från Högalidsärendet genom beslut den 11 juni 1965, varvid
ämbetet, såvitt angick frågan om annan tjänsteman än vårdpersonal gjort
sig skyldig till tjänstefel, allenast antecknade, att saken var föremål för JO:s
prövning.

På föranledande av ÖÄ verkställdes eu omfattande polisutredning rörande
ett flertal fall av påstådd misshandel m. m. mot klienter på hemmet. Flera

265

av dessa fall avsåg vad som förekommit i samband med att vårdtagare isolerats.
Genom beslut den 22 december 1965 beslöt chefsåklagaren Lennart
Asplund att vad som framkommit vid polisutredningen icke skulle föranleda
åtal.

Mot polisutredningen och Asplunds beslut att ej väcka atal riktades
klagomål i skrifter av Björk, socionomen Birgit Nilsson och journalisten
Maria Edvardson, vilka inkom till JO-expeditionen under förra hälften av
1966.

JO Bexelius inspekterade därefter den 2 juni 1966 vårdhemmet Högalid,
därvid JO hörde Dahlström och sysslomannen Eric Weidenhielm. Dahlström
uppgav, att han sedan lang tid känt till praxis beträffande isoleringar
på hemmet samt att han ansåg sig ensam ansvarig för vad som
förekommit. Isoleringarna grundades med all sannolikhet från början på
reglerna om fattigvårdsstyrelsens husbondevälde. Dahlström hade haft och
hade alltjämt klart för sig att lagstöd för frihetsberövande åtgärder vid
Högalid icke fanns.

Vid inspektionen anförde Dahlström vidare:

1 samband med att Dahlström tillträdde sin tjänst vid socialvården i
slutet på 1940-talet diskuterades det vid Högalid tillämpade systemet, och
från Högalidsledningens sida framhölls då svårigheterna med den aggressiva
delen av klientelet. Dahlström har under årens lopp varit i kontakt med
nykterhetsnämnden och socialstyrelsen. Däremot har han icke tagit upp
frågan i socialnämnden; han är emellertid övertygad om att systemet med
isoleringarna varit känt inom nämnden. Att framställningar^ till högre instanser
ej gjorts beror nog främst på en viss pessimism inför vårdresursernas
otillräcklighet. Under hand har samråd skett med polisen angående möjligheterna
att därifrån få hjälp med de svåra fallen. I samband med överstathållarämbetets
behandling av Högalidsärendet hölls sammantraden med
underståthållaren Thulin, polismästaren Liining och biträdande polisintendenten
Folke Rutstedt. Härvid utlovades eu utökad service från polisens
sida.

Weidenhielm anförde: Isolering används icke som någon form av bestraff
ning, utan avsikten var enbart att omhändertaga berusade. Det var
endast aggressiva berusade som isolerades; vardtagare som höll sig lugna
släpptes upp på logementen, även om de var påtagligt påstrukna. Bråk pa
logementen ledde stundom till isolering. Ofta följde vederbörande utan
vidare med, men stundom tillgreps våld för att genomföra isoleimg. År
1962 meddelade Weidenhielm instruktioner, enligt vilka de isolerade skulle
noggrant övervakas och isoleringen fick vara högst 6 timmar och icke längre
än tills vederbörande nyktrat till. Isoleringen ägde rum i celler, som kunde
låsas. Det var dock ej alltid cellerna låstes, och i november 1964 förbjöds
inlåsning. Efter detta förbud har Weidenhielm yeterligt endast en gång en
vårdtagare låsts in, och det skedde i avbidan på polisens ankomst efter ett
svårartat uppträde. — Den nya detoxikationsavdelningen ger mycket god
hjälp för akutsjukavdelningen, medan belastningen på de övriga avdelningarna
fortfarande är besvärande. Misshandel mellan klienterna, i regel under
alkoholpåverkan, är vanligt förekommande.---I stort sett är den vid

9*_Justitieombudsmännens ämbetsberättelse Ull 1969 års riksdag

266

Högalid tjänstgörande personalen bra. Vem som helst kan givetvis komma
ur balans under de påfrestande tjänstgöringsförhållanden, som råder på
Högalid. Särskilt när det gäller vikarier är det svårt att få tag i lämpligt
folk. Personalen har tidigare saknat utbildning, men på senare år har man
försökt avhjälpa denna brist.

I ny remiss till socialnämnden i Stockholm den 2 juni 1966 anmodade JO
därefter socialnämnden att inkomma med yttrande i följande frågor:

1. Kände socialnämnden till de frihetsberövanden, som utan lagstöd företagits
på Högalid?

2. Om så var fallet, varför vidtogs icke omedelbara åtgärder för att rätta
till förhållandena?

3. Om så icke var fallet, hur kan detta förklaras med hänsyn till nämndens
skyldighet att övervaka förhållandena vid nämnden underställda anstalter
och inrättningar?

JO begärde vidare, att socialnämnden skulle inhämta särskilda yttranden
från de borgarråd, som under de sistförflutna fem åren tjänstgjort som ordförande
i nämnden.

Socialnämnden överlämnade och åberopade den 22 juli 1966 såsom svar
å remissen ett av Dahlström avgivet tjänsteutlåtande. I detta utlåtande
anfördes bland annat:

Av skrivelsen den 2 juni 1966 framgår, att JO ansett frihetsberövande
ha förekommit, när på vårdhemmet intagen person »isolerats och låsts in».
Isolering utan inlåsning har således icke uppfattats såsom frihetsberövande.
Riktigt är, att »lagstöd för ifrågavarande frihetsberövande icke fanns», om
man med lagstöd avser en uttrycklig bestämmelse i — som det heter i
regeringsformen § 16 — Sveriges lag och laga stadgar. Emellertid är sådant
uttryckligt laga stöd, om man till en början bortser från förhållandena efter
den 1 januari 1965, icke den enda förutsättningen för att frihetsberövande
är tillåtet och således straffritt. Frihetsberövande var nämligen straffbart
endast om det var olovligt. Förelåg någon omständighet, som gjorde åtgärden
lovlig eller eljest uteslöt straffbarheten, kallas handlingen »tillåten» (se
t. ex. prop. 1962:10 sid. B 327) eller »ej rättsstridig» (a. prop. sid. B 324).
En omständighet som medförde åtgärdens lovlighet är t. ex. den inlåstes
samtycke, som kan ges uttryckligen eller kan anses innefattat i ansökningen
om vård med kännedom om den i hemmet rådande praxis vid aggressivt
uppträdande i berusning. Omständigheter som utesluter straffbarhet är att
åtgärden utgör nödvärn mot ett påbörjat eller omedelbart förestående
brottsligt angrepp av den inlåste på person eller egendom eller nödvärn för
att »olovligen intränga i rum», eller att den vidtagits i ett nödläge.

Dessa omständigheter, vilka tillika med ifrågavarande praxis varit kända
för socialnämnden, har av dess ledamöter och biträden uppfattats så att
isolering medelst inlåsning icke var olovlig och att således anledning till
rättelse icke förelåg. Socialnämnden har haft skäl för sin uppfattning att
dessa omständigheter eller någon därav förelåg varje gång inlåsning användes
vid isolering och medförde inlåsningens lovlighet. Dessa skäl vägde så
mycket tyngre som denna praxis bestått under decennier och varit känd

267

för åtminstone polismyndigheten i Stockholm utan att ha blivit påtalad
av denna eller av annan statlig myndighet, innan någon av de nämndledamöter,
som nu är och varit verksamma under de sistförflutna fem åren,
tillträtt sitt uppdrag, ej heller därefter intill dess frågan år 1964 upptogs
på socialförvaltningens initiativ.

I fortsättningen av utlåtandet gjordes gällande att jämväl objektivt rättsliga
synpunkter kunde anföras till stöd för att inlåsningarna icke varit
rättsstridiga. Härom anfördes att administrativa frihetsberövanden i stor
utsträckning icke angivits i skriven lag, att polisinstruktionen, som reglerar
polisen befogenhet att ingripa mot ordningsstörande element, är allenast
en administrativ författning, samt att myndighet även utan stöd av skriven
lag lärer äga vidtaga tvångsåtgärder som enligt allmänna rättsgrundsatser
anses tillåtliga för avvärjande av en tillfällig nödsituation. Vid bedömningen
av inlåsningarnas nödvändighet för att skydda övriga intagna, anstaltens
personal och stadens egendom fick man enligt utlåtandet antaga, att en
ändrad uppfattning gjort sig gällande efter andra världskriget. Först genom
de preciseringar av nödvärns- och nödrättens omfång, som skedde genom
brottsbalken, kunde anledning anses föreligga till en revision av praxis inom
Högalid.

I sitt yttrande anmälde socialnämnden, att såsom ordförande i nämnden
tjänstgjort förutvarande borgarrådet Inga Thorsson under tiden 17 oktober
1958—15 oktober 1962, numera avlidne borgarrådet Hans Karlsson under
tiden 16 oktober 1962—13 november 1963 samt borgarrådet Sören Carlson
från och med den 12 december 1963. I avgivet yttrande hänvisade Inga
Thorsson till och åberopade Dahlströms utlåtande, medan Sören Carlson
anförde:

Jag tillträdde tjänsten som socialborgarråd den 15 december 1963. Under
det första tjänstgöringsåret bemödade jag mig om att, når tiden och övriga
arbetsuppgifter så medgav, personligen besöka så många, av socialrotelns
institutioner som möjligt. Besöket på vårdhemmet Högalid ägde rum den
22 oktober 1964 i samband med att underståthållaren, som ett led i strävandena
att lära känna socialvårdens olika institutioner i Stockholm, ville bese
vårdhemmet. Vid nämnda tillfälle aktualiserade socialdirektören såväl isoleringsförfarandet
som frågan om visitering av klienterna och föreslog att
överläggningar kring denna problematik skulle upptagas. De överläggningar
som därefter förekommit mellan socialförvaltningen å ena sidan och socialstyrelsen,
överståthållarämbetet, polismyndigheten och nykterhetsnämnden
å den andra och som lett till bl. a. inrättande av en detoxikationsavdelning
vid hemmet anser jag mig icke här närmare böra gå in på eftersom de redovisas
i annat sammanhang.

I en den 16 augusti 1966 till Dahlström avlåten skrivelse meddelade JO
därefter, att laga stöd enligt JO:s mening saknats för den intill slutet av
1964 på Högalid tillämpade praxis att isolera och låsa in berusade vårdtagare
som uppträtt störande, att det ålegat Dahlström, som enligt vad han
medgivit känt till berörda praxis, att ingripa däremot samt att hans under -

268

låtenhet att göra detta syntes böra hänföras till tjänstefel. JO underrättade
därför Dahlström att han vore skäligen misstänkt för tjänstefel i angivet
hänseende och beredde honom tillfälle att taga del av vad vid utredningen
förekommit, angiva om ytterligare utredning erfordrades och eljest anföra
vad han aktade nödigt. — Vad som i Dahlströms tjänsteutlåtande anförts
bemöttes på vissa punkter i en bifogad, inom JO-expeditionen upprättad
promemoria.

I en den 2 september 1966 inkommen skrift bestred Dahlström att vad
i ärendet förekommit utgjorde grund till skälig misstanke mot honom för
tjänstefel. I skriften redogjordes inledningsvis för de beslut och instruktioner,
som reglerade Dahlströms tjänst såsom socialdirektör, och konstaterades
att — om han funnit det på Högalid tillämpade förfarandet oriktigt
— skulle det ha ålegat honom att underställa socialnämnden denna fråga
och eventuellt vidtaga åtgärder mot felande tjänstemän på anstalten. Som
skäl för att så ej skett anfördes under fyra punkter sammanfattningsvis
följande.

1. Efter klagomål från en å Högalid inskriven person prövade statens
social vårdskonsulent i första distriktet de regler om s. k. permissionsförbud,
som tillämpades å Högalid, och fann icke anledning till ingripande. Det saknades
då skäl att antaga, att förfarandet var otillåtet. Vad som gällde om
permissionsförbudet måste rimligen anses gälla åtgärder för ordningens
upprätthållande.

2. I prop. 1955:177 s. 139—140 hade departementschefen beträffande de
,s. k. störande understödstagarna uttalat, att det vore naturligt att den som
önskade vistas på anstalten hade att iaktta de ordningsregler som gällde
på denna arbetsplats lika väl som på varje annan arbetsplats samt att anstalternas
egenskap av öppna innebure, att vårdtagare underkastade sig de
regler, som för trevnaden på hennnet vore nödvändiga. Detta uttalande
måste anses ge stöd åt isoleringarna av berusade och i ruset våldsamma personer,
åtgärder som av vederbörande tjänstemän icke uppfattats såsom
disciplinära utan som vård- och skyddsåtgärder i humanitärt syfte.

3. Departementschefen hade i nämnda proposition vidare uttalat, att den
vårdtagare, som bryter mot ordningsreglerna, »utsätter sig för risken att ej
längre få vistas på hemmet. I praktiken innebär detta, att socialnämnden
kan bli ställd inför uppgiften att bereda vederbörande annan vård. Detta
torde i de flesta fall, om också icke utan ansträngning, låta sig göra» (a.
prop. s. 140). Av uttalandet framgår, att det icke är meningen att utvisa
vårdtagaren från hemmet utan att han beretts annan vård. Möjligheterna
att skaffa adekvata vårdmöjligheter på annat håll är emellertid utomordentligt
små. Klientelet på Högalid har av där tjänstgörande läkare beskrivits
som i flera fall svårare än på Venngarn och Svartsjö. Skall vårdtagare
av detta slag emottagas på vårdhemmet och skall de kvarstanna där.
till dess annan vård beredes dem, finnes icke annan utväg än att upprätt -

269

hålla ordningen inom hemmet så gott det går. Anlitande av polishandräckning
har man i det längsta sökt undvika. Numera har detta dock blivit
ofrånkomligt.

4. I den inom JO-ämbetet upprättade promemorian betecknas den personal,
som verkställt isoleringarna, som »helt okvalificerad». Detta uttalande
har enligt Dahlströms mening ej täckning i den föreliggande utredningen.
De beskyllningar om misshandel in. in., som riktats mot personalen,
har antingen icke kunnat styrkas eller avser enstaka händelser före den nu
aktuella tiden. Dahlström har tidigare uttalat, att de ifrågavarande tjänstemännen
vid socialförvaltningen i allmänhet handlagt frågorna rörande vårdhemmet
Högalid med noggrannhet, objektivitet och pliktkänsla och att
deras handlande har präglats av ett starkt engagemang och en varm medkänsla
med dem som bor på Högalid. Detta omdöme anser han alltjämt
riktigt.

Dahlström hemställde slutligen, att utredningen måtte kompletteras genom
inhämtande av yttranden från överståthållarämbetet, statens socialvårdskonsulent
i första distriktet och socialstyrelsen, vilka samtliga haft
anledning att ingripa om de ansett felaktiga åtgärder förekomma på Högalid.
Vidare påkallade Dahlström förhör med de till Högalid under olika
tider 1958—1966 knutna läkarna Sven Lindqvist, Sten Mårtens och Härje
Åsander.

I anledning av vad Dahlström anfört hördes Lindqvist, Mårtens och
Åsander den 26 september 1966 å JO-expeditionen av assessorn Karl-Olof
Lidin.

I övrigt fann JO ytterligare utredning ej erforderlig.

Sedan misstanke om tjänstefel delgivits Dahlström inkom professorn
Gunnar Inghe till JO-expeditionen med en skrift, vari han framhöll de
mycket stora svårigheter som vårdarbetet på Högalid var förbundet med
och den viktiga insats som Dahlström gjort för att förbättra förhållandena.
Inghe betecknade det som beklämmande om Dahlström skulle åtalas för
åtgärder som avsett just det klientel som hans omtanke gällt, desto mer
som det vore svårt att inse vilka andra åtgärder som ur vårdsynpunkt skulle
ha varit på en gång lämpligare och genomförbara.

JO Bexelius utfärdade den 31 oktober 1966 åtalsinstruktion beträffande
Dahlström och avgjorde ärendet i övrigt genom en samma dag daterad
skrivelse till Björk. I sistnämnda skrivelse tillbakavisades i allt väsentligt
klagomålen mot polisutredningen och Asplunds beslut att ej väcka åtal.
I fråga om de allmänna förhållandena på Högalid anfördes i beslutet:

Vid min inspektion av vårdhemmet konstaterade jag, att lokalerna var
starkt förslitna och av mycket otillfredsställande beskaffenhet. I somliga
salar hade icke mindre än 14 intagna sina sovplatser, vilka var åtskilda
endast av draperier.

270

Vid inspektionen upplystes vidare, att klientelet på Högalid är synnerligen
besvärligt, enligt den där tjänstgörande läkaren Härje Åsander svårare
än på Venngarn och Svartsjö. Åtskilliga är psykiskt sjuka, och kriminell
belastning är vanlig. Att behandla ett så stort och heterogent klientel
på en föråldrad och nedsliten anstalt med ytterst små differentieringsmöjligheter
är givetvis en orimlig uppgift.

Av utredningen framgår, att arbete sedan åtskilliga år pågår med att
ersätta Högalid med ett system av moderna anstalter, inom vilket adekvat
vård möjliggöres även i komplicerade fall. Inom ledningen för Stockholms
socialvård är man klart medveten om den nuvarande anstaltens olämplighet.

Att lokalförhållandena och klientelblandningen på Högalid lämnar rum
för allvarlig kritik är således ostridigt, likaså att personalen på vårdhemmet
på grund av dessa förhållanden har mycket svårt att prestera ett resultatgivande
arbete. Att de kommunala myndigheterna i Stockholm icke långt
tidigare vidtagit verksamma åtgärder för att ersätta en anstalt, som så
uppenbart strider mot de grundläggande tankegångarna i modern socialvård,
är förvånande och otillfredsställande. Mot den kritik som riktats mot
personalens vilja och förmåga i och för sig har däremot socialförvaltningen
med bestämdhet reagerat och gjort gällande, att personalen i allt väsentligt
gjort vad som stått i dess makt för att skapa drägliga villkor för vårdtagarna.

Mot de regler för vårdtagarnas behandling, som tillämpats på Högalid,
har jag i ett avseende funnit skäl att reagera, nämligen beträffande den
intill november 1964 tillämpade praxis att isolera och låsa in personer, som
i berusat tillstånd uppträtt störande. För denna praxis har enligt min mening
saknats stöd av lag. I övrigt ger utredningen icke vid handen, att de disciplinära
bestämmelserna på värdhemmet varit av den art, att något ingripande
från min sida är påkallat. Ej heller ger utredningen i ärendet stöd för
de starkt negativa omdömen om personalens inställning till vårdtagarna
och förmåga att lösa sina uppgifter, som anförts i klagomålen.

I de delar som ej avsåg isoleringspraxis föranledde klagomålen således
icke någon JO:s åtgärd.

I åtalsinstruktionen anfördes:

Det är en för svensk rättsordning vedertagen och självklar princip att
myndighet icke äger beröva medborgare friheten utan att författningsenligt
stöd för åtgärden kan åberopas.

När Högalid byggdes och utrustades med isoleringsrum liknande arrestceller,
gällde alltjämt försvarslöshetslagstiftningen, och ingripandena mot
berusade vårdtagare ansågs säkerligen som ett naturligt utflöde av fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde. Även enligt 1918 års fattigvårdslag tillädes
fattigvårdsstyrelsen ganska långtgående befogenheter i personligt hänseende
gentemot personer, som åtnjöt fattigvård, även om det enligt min
mening är tvivelaktigt, om dessa befogenheter sträckte sig så långt som till
inspärrningar av nu aktuellt slag. I allt fall ändrades läget på ett avgörande
sätt den I januari 1957, då lagen om socialhjälp trädde i kraft. I denna lag
underlät man med avsikt att intaga några bestämmelser av tvångskaraktär
bortsett från de numera upphävda bestämmelserna om åtgärder mot försumliga
försörjare. Under förarbetena till lagen framhölls, att ingripande

271

mot personer som uppenbart var i behov av vård men vägrade mottaga
erbjuden hjälp i regel kunde ske enligt annan lagstiftning (uttalande av
dep.ch., återgivet i Wahlberg m. fl., Socialhjälpslagen, 2 uppl. s. 50 f.).

I 21 § socialhjälpslagen stadgas, att den, som intagits å ålderdomshem
men med hänsyn till sitt beteende icke finnes lämpligen kunna behållas där,
skall genom landstingskommuns eller utanför landsting stående stads försorg
beredas erforderlig vård och tillsyn på annat sätt. Dylika personer, s. k.
störande vårdtagare, utgör huvuddelen av klientelet på Högalids försörj -ningsavdelning. Ej heller beträffande detta klientel har några bestämmelser
om användande av tvångsmedel meddelats. Under förarbetena gjordes
däremot de av Dahlström återgivna uttalandena om behovet av ordningsregler
och om vårdtagarnas skyldighet att underkasta sig sådana.

Av vad sålunda upptagits följer enligt min mening, att möjligheterna
att använda tvångsmedel gentemot vårdtagarna på Högalid i allt fall från
och med år 1957 varit begränsade till sådana fall, där stöd för ingripande
kan hämtas från annan lagstiftning än socialhjälpslagen, exempelvis lagen
om nykterhetsvård. Självfallet är det på en anstalt av ifrågavarande typ
oundgängligt med ordningsregler, och såsom i de anförda uttalandena av
departementschefen understrukits måste vårdtagarna underkasta sig de
regler, som är nödvändiga för trevnaden på hemmet. Som exempel på sådana
regler kan nämnas förbudet mot medförande och innehav av spritdrycker.
Nå gon invändning kan ej resas mot att detta förbuds efterlevnad kontrolleras
i samband med inpasseringen på hemmet. Ej heller de s. k. permissionsförbuden,
som innebär förbud för vårdtagare att under viss tid lämna
anstaltsområdet, därest han vill kvarbo på Högalid, kan sägas direkt överskrida
gränsen för vad som kan rymmas inom ramen för begreppet ordningsregler.

Det förut tillämpade isoleringsförfarandet kan emellertid icke under
några omständigheter bedömas på motsvarande sätt. Vårdtagare, som av
tillsynsman bedömdes som berusad och aggressiv, inlåstes under åtskilliga
timmar under förhållanden helt likartade med dem som råder i en polisarrest.
Gentemot vad som från socialnämndens sida hävdats i detta ärende
vill jag bestämt vidhålla, att sådana frihetsberövanden ej får företagas utan
lagstöd. Vad som gör förfarandet särskilt stötande är att frihetsberövandena
beslutades och omedelbart verkställdes av befattningshavare, som saknade
erforderliga medicinska och andra kvalifikationer. Då Dahlström synes ha
missförstått innebörden av påpekandet härom i den inom JO-expeditionen
upprättade promemorian vill jag framhålla, att jag med detta konstaterande
icke avsett att kritisera de ifrågavarande tillsynsmannens sätt att utföra
de dem ålagda arbetsuppgifterna. Min kritik riktar sig i stället mot att tillsynsmännen
ålagts arbetsuppgifter, som oundgängligen krävt en helt annan
utbildning. Då socialnämnden i framställning till Kungl. Maj:t i april 1965
begärde lagändring för att möjliggöra isoleringsförfarande i framtiden, förutsattes
att beslut skulle fattas av sysslomannen i samråd med läkare. Kontrasten
mot tidigare praxis är påtaglig.

De invändningar mot uppfattningen att isoleringarna varit lagstridiga
som rests i ärendet torde kunna sammanfattas sålunda:

1. Isoleringarna har icke avsetts som disciplinära åtgärder utan som vårdoch
skyddsåtgärder i humanitärt syfte.

2. Vårdtagarnas uttryckliga eller presumerade samtycke kan göra frihetsberövanden
tillåtliga.

272

3. Frihetsberövande]! kan vara tillåtliga på grund av nödvärns- eller nödsituation.

Den första av dessa invändningar kräver knappast något bemötande.
Om man — såsom jag hävdat — anser att ett frihetsberövande icke kan
ske utan stöd av lag, är det uppenbart att detsamma icke blir legitimt därför
att det rubriceras såsom vård- och skyddsåtgärd i humanitärt syfte.

Att vårdtagarna genom att söka sig in på vårdhemmet skulle ha samtyckt
till den behandling som sedan gammalt praktiserats är likaledes ett
ohållbart resonemang. Beträffande ordningsregler av den typ som förut
angivits och som får antagas avsedda med uttalandena i socialhjälpslagens
förarbeten kan vårdtagarnas inställning tilläggas relevans men icke beträffande
så allvarliga ingripanden som frihetsberövanden. I offentligrättsliga
sammanhang torde den enskildes samtycke överhuvud icke få aberopas
som stöd för tvångsingripanden i andra fall än då så uttryckligen stadgats
i lag. Sådant lagstöd ges exempelvis i 48 § lagen om nykterhetsvård för
kvarhållande å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och i 31 § barnavårdslagen
för omhändertagande för samhälls vård. Däremot är exempelvis
samtycke till häktning eller anhållande rättsligen irrelevant.

Beträffande påståendet att isoleringarna skulle ha varit rättsenliga på
grund av föreliggande nödvärns- eller nödsituation får jag anföra följande.
I de förut återgivna, åren 1959 och 1961 meddelade instruktionsbestämmelserna
för vaktpersonalen finns ingenting som tyder på att isoleringarna
varit avsedda att begränsas till sådana fall som täcktes av reglerna om nödvärns-
och nödsituationer. I 1959 års tjänstgöringsorder sägs endast att
person, som på grund av onykterhet anses böra isoleras, icke far kvarhållas
i isolering längre än till dess hans tillstånd så förbättrats att han bedömes
kunna friges utan uppenbar risk för att störa sin omgivning. I 1961 års instruktion
föreskrevs att vaktmästaren i porten hade att isolera person som
hemkom i så berusat tillstånd att han kunde anses komma att störa ordningen
inom hemmet om han fick passera. Det kan för övrigt tagas för
visst, att tillsynsmännen icke haft tillräcklig insikt i det svåröverskådliga
regelsystem, som under strafflagens tid utbildats i fråga om nödvärns- och
nödsituationer, för att kunna inskränka sina ingripanden på antytt sätt.

Att det — med hänsyn till att logementen rymde ända till 14 sovplatser,
åtskilda allenast av draperier — kunde anses nödvändigt att till förekommande
av uppträden hindra berusade vårdtagare från att konnna till logementen,
vill jag icke sätta i fråga. Till förekommande av uppträden har det
emellertid uppenbarligen icke varit nödvändigt att som regel låsa in de berusade.
I de flesta fall torde det ha varit tillfyllest att de berusade hänvisats
till sovplatser på annat håll än i logementen. Behovet av att skydda övriga
vårdtagare från berusade personer har därför rimligen icke kunnat motivera
inlåsning annat än i undantagsfall. Till stöd härför vill jag erinra att det
under 1965 enligt Weidenhielms uppgift endast i ett fall befanns erforderligt
att låsa in en vårdtagare i avvaktan på polisens ankomst. Mot bakgrunden
härav kan det icke antagas att det skulle ha förelegat en nödvärnseller
en nödsituation i flertalet av de cirka 1100 isoleringsfallen under 1962
—1964. Vad som framkom vid den förut omnämnda polisutredningen ger
för övrigt klart vid handen att i flera av fallen någon sådan situation icke
motiverat inlåsningarna.

Resonemanget om nödsituation torde i själva verket avse ett annat förhållande,
nämligen att det vid en anstalt av Högalids typ icke finns er -

273

forderlig möjlighet att avskilja svårt störande element bland vanltagarna.
Denna synpunkt har jag i och för sig förståelse för, särskilt med hänsyn
till att utredningen i ärendet ger vid handen att flera synnerligen svarbehandlade
klienter överflyttats till Högalid från nykterhetsvardsanstalter
och sinnessjukhus. Möjligheterna att bereda dessa personer adekvat vård
på annat håll har enligt vårdhemsledningens redogörelser varit utomordentligt
små. Det kan emellertid icke godtagas, att man på sätt som skett sokt
avhjälpa en besvärlig situation genom att tillgripa tvångsmedel utan laga
stöd. Efter inrättandet av den nya intoxikationsavdelningen har det för
övrigt visat sig att det varit möjligt att någorlunda bemästra svårigheterna
även utan hjälp av inlåsningar.

Jag finner således att de åberopade omständigheterna icke kan ursakta
den felaktiga praxis som tillämpats med avseende å isoleringar.

Ansvaret för den felaktiga praxis, som rått på Högalid, åvilar i första
hand socialnämnden och socialförvaltningens centrala ledning. Att värdhemmets
syssloman icke vidtog åtgärder för ändring av praxis utöver de
i och för sig lämpliga föreskrifter om tidsbegränsning och medicinsk kontroll.
som meddelades 1959 och 1961, kan näppeligen anses innefatta tjänstefel.
Än mindre finnes anledning till ingripande mot de tillsynsman, som
i enlighet med givna föreskrifter ingripit mot vardtagare.

Av de personer, som under nu aktuell tid — från hösten 1961 till november
1964 — tjänstgjort som socialnämndens ordförande har en avlidit,
Av borgarrådet Sören Carlsons yttrande framgår, att inlåsning av isolerade
vardtagare förbjudits kort efter att Carlson fått sin uppmärksamhet riktad
på problemet. Att detta skedde först omkring tio manader efter det han
tillträtt sin befattning kan med hänsyn till de mångskiftande och samhallsviktiga,
uppgifter som är förenade med denna icke anses innefatta någon
försummelse. Med hänsyn härtill kan uppenbarligen någon anmärkning
icke framställas mot Sören Carlson. Vad därefter angar Inga Thorsson
måste för visst antagas att hon under sm tid som borgarrad och ordförande
i socialnämnden icke varit medveten om att. praxis beträffande isoleringarna
var olaglig. Även om hon såsom ordförande i socialnämnden vant pliktig
att ägna sin uppmärksamhet åt förhållandena på Högalid i sadan man å t
hon kunnat bedöma behovet av att bryta dittills varande praxis i fråga
om isoleringarna, måste beaktas, att hon såsom politisk förtroendeman
utan juridisk utbildning haft visst fog för att förlita sig pa socialförvaltningens
ledning. Ej heller beträffande Inga Thorsson kan darfor nagot ingripande
från min sida anses påkallat. -ro,

Dahlström har såsom ledande tjänsteman inom Stockholms socialvård
alltsedan slutet av 1940-talet i betydande utsträckning arbetat med problemen
kring vårdhemmet Högalid. Han har juridisk utbildning och omfattande
erfarenhet inom det sociala området. I lians arbetsuppgiiter maste
enligt sakens natur ingå att beakta de inom socialvården ofta aktuella rättssäkerhetsaspekterna
och vid behov påpeka förefintliga brister för socialnämnden.
Gällande instruktioner, för vilka Dahlström redogjort, överensstämmer
väl med detta betraktelsesätt. Med hänsyn härtill måste det anses
ha ålegat Dahlström — som vid inspektionen oförbehållsamt vidgick att
han sedan lång tid känt till isoleringarna och att han hade klart för sig att
stöd i lag icke fanns för de frihetsberövande åtgärderna vid Högalid — såsom
en tjänsteplikt att taga initiativ som kunde leda till antingen att de
rättsstridiga isoleringarna upphörde eller åtminstone att frågan underställ -

274

des statsmakternas prövning. Underlåtenheten att långt tidigare än som
nu skedde taga sådant initiativ kan icke ursäktas av vad Dahlström vid
inspektionen anförde om »en viss pessimism inför vårdresursernas otillräcklighet».
Det tillkom nämligen icke Dahlström att avgöra om tillämpad
praxis skulle av sådan anledning, oaktat isoleringarna saknade stöd av lag,
få förbli vid vad den varit. Dahlströms underlåtenhet att inskrida mot den
praxis som tillämpats vid vårdhemmet är därför att hänföra till tjänstefel.

Jag är visserligen medveten om att Dahlström under senare år varit verksam
för att få vårdhemmet Högalid ersatt av ett system av väl differentierade
anstalter, inom vilka en adekvat vård även i komplicerade fall kan
ges. Det är antagligt att vad Dahlström härutinnan uträttat kommer att
snart leda till resultat och därmed ge staden avsevärt ökade möjligheter
att tillgodose vårdbehovet för de kategorier som för närvarande är hänvisade
till Högalid. Med hänsyn härtill och till att den felaktiga praxis varom
här är fråga numera bragts att upphöra har jag övervägt om åtal mot
Dahlström för det tjänstefel som enligt det sagda ligger honom till last kan
eftergivas.

Antalet rättsstridiga frihetsberövande!! är emellertid mycket stort. Enligt
de anteckningar som förts vid vårdhemmet synes antalet isoleringar under
aktuell tid (1/1 1962—6/11 1964) uppgå till omkring 1100. Härtill kommer
att man — efter att ha tagit del av polisutredningen — icke kan frigöra
sig från intrycket att en del av de många frihetsberövandena kan befaras
ha varit även i sakligt hänseende otillräckligt motiverade. Vidare har den
ordning i vilka isoleringarna beslutats varit, såsom redan framhållits, otillfredsställande
ur rättssäkerhetssynpunkt. Det har därför varit särskilt angeläget
att ett inskridande skett mot den isoleringspraxis som tillämpats vid
vårdhemmet. Med hänsyn härtill anser jag mig — även om jag har förståelse
för de av professor Inghe framförda synpunkterna på åtalsfrågan — icke
kunna begagna mig av befogenheten att eftergiva åtal, i all synnerhet som
Dahlström numera hävdar, att frihetsberövandena icke skulle ha varit
rättsstridiga. Det måste därför anses vara ett allmänt intresse att denna
fråga avgöres av domstol.

På grund av vad sålunda anförts beslutar jag att åtal skall väckas mot
Dahlström. Åtalet skall avse det förhållandet att Dahlström — oaktat han
känt till den vid Högalids vårdhem intill november 1964 rådande praxis
att genom inlåsning isolera berusade vårdtagare, som uppträtt aggressivt
eller som befarats komma att verka störande — underlåtit att tidigare än
som skett i enlighet med honom åliggande tjänsteplikt vidtaga åtgärd för
att bryta ifrågavarande praxis. Åtalet skall avse tiden efter den dag, som
ligger fem år före den dag åtalet delgives Dahlström. Ansvar skall yrkas
enligt 25 kap. 4 § strafflagen.

Samma den 31 oktober 1966 uppdrog JO åt assesorn Karl-Olof Lidin att
vid Stockholms rådhusrätt väcka och utföra åtal mot Dahlström enligt instruktionen.
Rådhusrätten förehade målet till huvudförhandling den 13 och
14 mars 1967, varvid Weidenhielm hördes såsom vittne på åklagarens begäran
samt tre tillsynsman vid vårdhemmet jämte Mårtens och Åsander
hördes såsom vittnen och Inghe såsom sakkunnig på Dahlströms begäran.
I dom den 5 april 1967 yttrade rådhusrätten:

275

Vid övervägande av vad i målet förekommit finner rådhusrätten följande
vara utrett: Under den med åtalet avsedda tiden ha vårdtagarna i ett mycket
stort antal fall varit så berusade, att särskilda åtgärder för deras omhändertagande
varit erforderliga. I många fall ha de berusade varatagarna
av vårdhemmets personal låsts in i isoleringsrummen. Inlåsningarna ha i
allmänhet icke varat längre tid — enligt avgivna vittnesmål i genomsnitt
en halv timme, ehuru en sålunda isolerad person enligt av sysslomannen
meddelad föreskrift fick kvarhållas i högst sex timmar. Oavsett syftet med
inlåsningarna och tiden för deras varaktighet äro de emellertid att anse
som frihetsberövanden. Endast i undantagsfall synes polis ha tillkallats för
att omhändertaga berusade vårdtagare. Med hänsyn till att vårdhemmet
icke är att anse som allmän plats kan väl också viss tvekan ibland ha förekommit,
huruvida polisen varit berättigad att ingripa. Polisen synes också
ha varit så införstådd med den praxis, som utbildats inom vårdhemmet beträffande
isoleringarna, att det hänt, att poliskonstaplar i stället för att
föra av dem påträffade berusade vårdtagare till polisstation avlämnat
dessa i vårdhemmet för isolering. Från medicinsk vård,synpunkt har det
kanske i många fall varit lämpligare att isolera berusade vårdtagare på
vårdhemmet än att förvara dem i polisarrest. Emellertid uppställer svensk
rätt mycket stränga krav på förutsättningarna för ett frihetsberövande.
Enbart vårdsynpunkter kunna sålunda icke berättiga till ett frihetsberövande
i de fall, varom nu är fråga. Ej heller kunna nöd- eller nödvårnssitnationer
ha medfört dylik rätt, om ej anmälan till polis omedelbart skett.
Medgivande av vårdtagaren, vare sig detta skall anses ha blivit lämnat
vid inskrivningen på vårdhemmet eller senare, kan ej medföra, att en inläsning
på isoleringsrum blivit rättsenlig. Med hänsyn till det nu sagda
och vad övrigt i målet andragits finner rådhusrätten, att de med åtalet avsedda
inlåsningarna i isoleringsrum i allmänhet varit rättsstridiga. Det har
ålegat Dahlström enligt den för socialdirektören gällande instruktionen att
ägna sorgfällig uppmärksamhet åt allt, som rör den allmänna socialvården
i Stockholm, samt verka för dess riktiga och sunda utveckling. Visserligen
ha omständigheterna i de särskilda fallen vid inlåsningarna ofta varit sådana.
att personalen vid vårdhemmet med hänsyn till tillgängliga resurser
haft svårt att underlåta att låsa in berusade vårdtagare, men åklagarens
talan får anses innebära att Dahlström varit skyldig att taga initiativ till
anskaffande av sådana resurser. Dahlström har uppgivit, att socialnämnden
utan hans ingripande väl känt till förhållandena på vårdhemmet.. Han
har emellertid icke gjort gällande, att han upplyst nämnden om att inlåsningarna
voro rättsstridiga, och med hänsyn till Dahlströms i målet gjorda
bestridande av inlåsningarnas rättsstridighet måste det antagas, att han
icke lämnat nämnden dylik upplysning. Med hänsyn till det nu sagda, till
antalet frihetsberövanden, till den avsevärda tid under vilken denna praxis
med frihetsberövanden tillämpats och den risk för svårare övergrepp och
missbruk, som denna praxis inneburit, finner rådhusrätten Dahlström icke
kunna undgå ansvar för tjänstefel, bestående däri, att han icke förrän år
1964 vidtagit verksamma åtgärder för frångående av ifrågavarande praxis.

Rådhusrätten dömde i enlighet härmed Dahlström jämlikt 25 kap. 4 §
strafflagen för tjänstefel att till Kronan utgiva tjugo dagsböter, envar å
femtiofem kronor.

Dahlström fullföljde talan i Svea hovrätt under yrkande att åtalet måtte

276

lämnas utan bifall. Lidin, som förordnades att jämväl i hovrätten utföra
åtalet, bestred ändringssökandet. Hovrätten, som höll huvudförhandling
den 8 och 9 februari 1968, yttrade i dom den 8 mars 1968 följande.

Vid övervägande av vad i målet förekommit gör hovrätten följande bedömningar.
Lika med rådhusrätten finner hovrätten att under den med
åtalet avsedda tiden vårdtagarna i ett mycket stort antal fall varit så berusade
att särskilda åtgärder för deras omhändertagande varit erforderliga.
Åklagaren har icke påstått annat än att det varit nödvändigt att isolera
berusade och störande vårdtagare men gjort gällande att vid isoleringarna
vårdtagarna i regel blivit inlåsta och att med hänsyn härtill isoleringarna
varit rättstridiga. Den förebragta bevisningen ger ej stöd för åklagarens
påstående. Av tillsyningsmännens vittnesutsagor får i stället anses framgå
att inlåsning tillgripits blott då det gällt berusade vårdtagare, som varit så
vildsinta, våldsamma och oregerliga, att man kunde befara att de skulle
skada sig själva eller andra. Av utredningen framgår även att det förekommit
svårartade uppträden, varvid andra kommit till skada genom den berusades
handlingssätt. Såsom rådhusrätten funnit är annat ej visat än att
de inlåsningar som förekommit varat i genomsnitt en halvtimme. I målet
är ej styrkt att övergrepp eller risk för övergrepp från vårdhemspersonalens
sida mot de berusade vårdtagarna förekommit. Inlåsningar som pågår en
icke helt obetydlig tidrymd är väl i och för sig att betrakta såsom frihetsberövanden.
Vid bedömandet av inlåsningarna måste emellertid följande
beaktas: Ehuru synnerligen svårbehandlat klientel överflyttats till Högalid
från nykterhetsvårdsanstalter och sinnessjukhus, har vid Högalid ej funnits
möjlighet att avskilja svårt störande element bland vårdtagarna. Möjligheter
att skaffa adekvat vård för det oroliga klientelet har, såvitt utredningen
visar, ej annorstädes stått till buds. Inghe och Mårtens har dessutom
förklarat att det ur medicinsk synpunkt varit olämpligare att föra de berusade
till polisarrest än att förvara dem i vårdhemmets isoleringsrum. I
målet är upplyst att sjuksköterska alltid varit tillgänglig och vid behov
tillkallats samt att vid vårdhemmet fanns såväl somatisk som psykiatrisk
konsult som vid behov kunde komma tillstädes. Med hänsyn bl. a. till
vad sålunda blivit upplyst kan genom den förebragta utredningen ej anses
klarlagt att de inlåsningar som förekommit varit rättsstridiga.

Hovrätten upptager härefter till bedömande huruvida Dahlström ändock
—- med hänsyn till inlåsningarnas allmänna olämplighet — gjort sig skyldig
till tjänstefel genom uraktlåtenhet att under den med åtalet avsedda tiden
verka för deras upphävande. Bestämmelserna i den för socialdirektören
gällande instruktionen måste anses medföra skyldighet för socialdirektören
att beakta bland annat rättssäkerheten inom socialförvaltningen. Dahlström
har härstädes uppgivit att han icke funnit isoleringarna kombinerade
med inlåsning tilltalande. Det är upplyst i målet att Dahlström redan
år 1957 uppdrog åt Inghe att verkställa den tidigare omnämnda socialmedicinska
undersökningen av försörj ningsklientelet i Stockholm i syfte att
söka vinna klarhet om klientelets allmänna struktur och sammansättning
och med utgångspunkt från dess sociala, medicinska och psykologiska situation
kunna planera lämpliga vårdenheter som ersättning bland annat för
Högalid. Undersökningen av försörjningsklientelet gav upphov till vissa fortsatta
överväganden inom socialförvaltningen, bl. a. utredning och förslag
i fråga om ersättningsbyggnader för Ilögalid. Kostnaden för den nya vård -

277

institutionen vid Skarpnäcks gård, som är avsedd som ett led i ersättningsbyggandet
för Högalid, har beräknats till 53,6 miljoner kronor. Såsom tidigare
nämnts biföll stadsfullmäktige den 2 oktober 1967 stadskollegiets hemställan
i detta avseende. Socialnämnden har i yttrande till rådhusrätten
framhållit att Dahlström under utrednings- och projekteringsarbetet med
kraft sökt driva frågan mot en snar lösning.

Med hänsyn till vad i målet blivit utrett angående omständigheterna vid
inlåsningarna, svårigheten att på annat sätt än som skett taga hand om
det svårhanterliga klientel, vilket vårdhemmet haft att omhändertaga,
ävensom de olika åtgärder Dahlström vidtagit för att förbättra vårdmöjligheterna
för detta klientel,

finner hovrätten vad åklagaren lagt Dahlström till last icke vara av beskaffenhet
att för honom böra medföra ansvar för tjänstefel.

Åtalet skall förty lämnas utan bifall.

I sitt domslut ogillade därefter hovrätten med upphävande av rådhusrättens
dom åtalet mot Dahlström. Domen innefattade tre ledamöters mening.
Avdelningens ordförande var skiljaktig i fråga om motiveringen och
fann utrett, att inlåsningarna i regel varit rättsstridiga, att det ålegat Dahlström
att ingripa emot dem samt att Dahlström underlåtit detta. Med hänsyn
till omständigheterna i saken ansåg han dock ej vad som förekommit
böra föranleda ansvar för Dahlström och instämde därför i det slut, vartill
övriga ledamöter kommit.

Mot hovrättens dom fullföljde JO Bexelius talan i högsta domstolen.
I revisionsinlagan kritiserades först hovrättens bevisvärdering ifråga om
inlåsningarnas frekvens och utvecklades, i anslutning till åtalsinstruktionen,
varför inlåsningarna enligt JO:s mening varit rättsstridiga. Därefter anfördes: Genom

att hovrätten i sina domskäl ej klart skilt mellan bevisfrågan
och rättsfrågan har hovrätten ej angivit, var gränsen för tillåtna ingripanden
enligt hovrättens mening går. Jag vidhåller med bestämdhet att frihetsberövanden
utan lagstöd måste anses ej blott olämpliga och mindre
tilltalande utan klart rättsstridiga. De ur rättssäkerhetssynpunkt betänkliga
former vari isoleringarna på Högalid beslutades och genomfördes accentuerar
ytterligare denna bedömning. Som ursäkt för att praxis efter socialhjälpslagens
ikraftträdande tolererades under nära åtta år kan icke anföras,
att klientelblandningen på Högalid och vårdresursernas otillräcklighet skapade
ett nödläge. Socialhjälpslagen ålägger kommunerna en skyldighet att
med de medel lagen anvisar sörja för att acceptabla vårdmöjligheter föreligger,
och försummelser härutinnan kan icke ge rätt att tillgripa eljest förbjudna
tvångsmedel.

Enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän åligger det mig att särskilt
övervaka efterlevnaden av bestämmelser om frihetsberövande!!. E
fortiori måste därav följa, att frihetsberövanden utan lagstöd måste med
eftertryck beivras av JO. På grund härav och då hovrättens dom synes mig
åsidosätta den grundläggande principen att lagstöd erfordras för frihetsberövanden
har jag funnit synnerliga skäl föreligga att underställa saken
högsta domstolens prövning.

Dahlström bestred ändringssökandet.

278

Högsta domstolen, som höll huvudförhandling i målet den 27 september
1968, yttrade i dom den 1 november 1968:

I målet är upplyst, att under den med åtalet avsedda tiden den praxis
förekommit vid vårdhemmet Högalid att berusade vårdtagare intagits i
särskilda isoleringsrum samt att sådana isoleringar förekommit vid ett stort
antal tillfällen. Av sysslomannen Weidenhielms och tillsyningsmannen Erik
Anderssons vittnesmål, som vinner stöd av andra omständigheter, får anses
framgå, att isoleringarna i regel skett på så sätt, att den berusade blivit inlåst.

Utredningen ger ej full klarhet i frågan i vilka situationer isolering med
inlåsning kommit till användning. Upplyst är dock, att inlåsning tillgripits
i fall då vårdhemmets personal ansåg uppenbar risk förefinnas för att den
berusade skulle störa ordning och säkerhet i anstalten. Det är möjligt att
polis i några fall tillkallats för att omhändertaga den isolerade. I flertalet
fall har emellertid, såsom framgår bl. a. av de instruktioner vårdhemmets
syssloman utfärdat den 18 november 1959 och den 5 oktober 1961, den
berusade, inom en maximitid av sex timmar, kvarhållits i isoleringsrum
till dess hans nykterhetstillstånd så förbättrats, att vårdhemmets personal
ansåg honom kunna friges utan uppenbar fara för ordning och säkerhet i
anstalten. Själva inlåsningen synes dock ha upphört, när den berusade
somnat eller eljest lugnat sig.

Bestämmelsen i 15 kap. 22 § strafflagen, som gällde under ifrågavarande
tid, innebar förbud att utan laga rätt tvinga någon med våld eller hot att
göra, tåla eller underlåta något. Bestämmelsen omfattade även fall, då någon
genom sådant våld som inlåsning kortvarigt berövade annan friheten.
Laga rätt att tillgripa tvångsåtgärder kunde enligt stadgandet anses föreligga
endast då detta följde av uttryckliga författningsbestämmelser eller
vedertagna rättsgrundsatser.

För det förfaringssätt, som enligt det förut anförda tillämpats på vårdhemmet
i flertalet fall, har uttryckligt författningsstöd saknats. Behovet
att upprätthålla ordning och säkerhet i anstalten har ej berättigat vårdhemmet
att beröva vårdtagare friheten i vidare mån än såsom en nödig
skyddsåtgärd, vidtagen i avbidan på ordningsmaktens ingripande. Varken
det samtycke till inlåsningarna, som enligt Dahlströms uppfattning skulle
ha lämnats av vårdtagarna, eller önskemålet att bereda den isolerade bättre
vård än som i allmänhet bestås berusade, som i laga ordning omhändertages
av ordningsmakten, har medfört rätt för vårdhemmet att tillgripa frihetsberövande
åtgärder. Ej heller eljest har sådana omständigheter förelegat att
vårdhemmet ägt förfara på sätt som brukat ske i inlåsningsfallen.

Vid bedömande av spörsmålet huruvida Dahlström haft giltig ursäkt
att anse inlåsningsförfarandet rättsenligt är av intresse att 1956 års socialhjälpslag
till skillnad från förut gällande rätt präglas av en vid lagens tillkomst
klart tillkännagiven strävan att undvika tvångsinslag i vården av
hjälpbehövande. I äldre rätt tillkom det på grund av särskilda bestämmelser
stundom socialvårdsorgan att till ordningens upprätthållande tillgripa
tvångsmedel mot person som åtnjöt socialhjälp i form av anstalts vård. Denna
befogenhet avskaffades genom tillkomsten av 1956 års socialhjälpslag.
Av uttalanden som gjordes under förarbetena framgår, att efterlevnaden
av ordningsregler för kommunala socialvårdsanstalter avsågs skola åvägabringas
på annat sätt än genom tvångsåtgärder utövade av socialvårdsorgan
gentemot vårdtagares person.

279

Med hänsyn till vad ovan anförts och till omständigheterna i övrigt borde
Dahlström ha insett, att vårdhemmets inlåsningspraxis stred mot lag. Med
de tjänsteuppgifter som åvilade honom har det ålegat honom att utan tidsutdräkt
klargöra detta för vårdhemmets syssloman och, om rättelse ej vidtogs,
för socialnämnden. Då så ej skett, har Dahlström förfarit felaktigt.

De obehöriga frihetsberövande åtgärderna har tillämpats under lång tid
och vid många tillfällen. Särskilt i betraktande härav kan Dahlström icke
undgå påföljd för tjänstefel.

På grund av det anförda prövar Kungl. Maj:t lagligt att med upphävande
av hovrättens dom fastställa rådhusrättens domslut.

Fråga om ordförande i socialnämnd kan anses Jia åsidosatt vad på
honom ankommit genom att icke biträda en äldre vårdtagare å
ålderdomshem vid försäljning av vårdtagarens fastighet

I en den 2 februari 1967 till justitieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift hemställde Britta A. att JO ville utreda, om ordföranden i socialnämnden
i Häverö kommun Nils Barrfors gjort vad på honom ankommit för att
tillvarataga Anna M:s intressen i samband med hennes intagande på
Göringehemmet och vid en därefter gjord försäljning av hennes fasta egendom.

Britta, som är syskonbarnbarn till Anna, anförde rörande anledningen
till klagomålen följande: Anna är född 1882. Hon intogs på Häverö kommuns
ålderdomshem, Göringehemmet, vid årsskiftet 1965/66. Intagningen
skedde genom socialnämndens försorg efter anmälan om att Anna låg sjuk
i sin stuga utan att orka skaffa sig mat eller kunna hålla varmt i stugan.
I juni 1966 sålde Anna sin fastighet Gottsta 272 i Häverö socken för 9 000
kr. I köpet ingick även en del lösöre. Köpet avslutades på Göringehemmet.
Annas psykiska tillstånd hade under flera år varit sådant, att hon måste
anses vara ur stånd att ingå ett giltigt köpeavtal rörande fastigheten. Hon
borde i stället ha omyndigförklarats. Oaktat Barrfors, som även är överförmyndare,
var införstådd med att Annas psykiska tillstånd var klent och
att frågan om att sälja fastigheten var aktuell, vidtog han icke någon
åtgärd för att skydda Annas intressen utan förklarade i stället för den
tilltänkte köparen, att Anna varken hade släktingar eller förmyndare och att
något hinder mot att göra fastighetsaffären med henne ej förelåg. Även
eljest förelåg skäl att ifrågasätta om Annas intressen blivit rätt tillgodosedda.
Anna hade sålunda uppgivit, att hon haft 6 000 kr. i kontanter med
sig, då hon intogs på Göringehemmet. På hennes bankböcker hade insatts
allenast 2 000 kr. Vidare hade under första halvåret 1966 från en av hennes
bankböcker uttagits ett belopp om 800 kr. Anna hade gått med på detta
uttag men hade ej känt till anledningen till att beloppet uttagits. Beloppet
hade efter samtal med Barrfors åter satts in på bankboken.

280

Barrfors anförde följande: Han hade själv hyst den uppfattningen, att
Anna inte var i stånd att sluta ett giltigt avtal om fastighetsförsäljning. Da
Barrfors upplyst köparen om att det ej mötte något hinder mot att göra
affär med Anna, hade uttalandet varit bundet till att något formellt hinder
ej förelåg. Samtidigt som Barrfors lämnat denna upplysning, hade han
avrått köparen från att göra affärer med Anna. Köpeavtalet hade ingåtts
på ålderdomshemmet i närvaro av föreståndarinnan. Anna hade endast
velat ha 5 000 kr. för fastigheten men hade slutligen kunnat övertalas att
taga emot 9 000 kr., vilket belopp föreståndarinnan senare fatt taga hand
om för Annas räkning. — Vad beträffar Annas penninginnehav vid intagningen
på hemmet hade Anna, da hon anyo tillfrågats härom, uppgivit,
att hon hade ett belopp om 6 000 kr. år 1955 samt att av denna summa vid
intagningen återstod 2 500—2 600 kr. Av detta belopp hade 2 000 kr. insatts
på bankbok, medan återstoden använts för klädinköp m. in. i samband med
intagningen på hemmet. Senare hade Anna önskat uttaga ytterligare medel
för klädinköp. I detta sammanhang uttogs 800 kr. Detta belopp skulle
enligt Annas medgivande förvaras av föreståndarinnan, så att Anna kunde
utfå pengar av henne vid behov. Sedan Barrfors fatt kännedom om att ett
så stort belopp förvarades av föreståndarinnan, tillsade han henne att åter
insätta beloppet på Annas bankbok, vilket också skedde.

I ett av t. f. överläkaren vid Ulleråkers sjukhus Gudrun Lindén-Hökeberg
den 30 september 1966 utfärdat intyg rörande Anna uttalas följande.

Vid undersökningen den 15 sept. i år var hon formellt ordnad och orienterad
till tid och rum. En för hennes alder försämrad sinnesfunktion och
inpräglingsförmåga framkom. Hon sätter stort värde pa att själv ha hand
om sin bankbok och att varje mån. få kvittera ut sin pension. Hennes
psykiska tillstånd är f. n. sådant, att skäl för omyndigförklaring inte kan
anses föreligga.

Vid en av länsstyrelsen på begäran av JO verkställd utredning framkom
följande.

Enligt köpebrev den 11 juni 1966 försålde Anna fastigheten Gottsta 27-jämte i fastigheten befintligt lösöre för en köpesumma av 9 000 kr.

Enligt taxeringsbevis uppgick fastighetens taxeringsvärde år 1966 till
13 000 kr., varav 8 400 kr. i markvärde och 4 600 kr. i byggnadsvärde.

Kronofogden i Norrtälje distrikt, som på länsstyrelsens uppdrag värderat
fastigheten, uttalade att fastighetens saluvärde vid tiden för försäljningen
inte understeg 18 500 kr.

Gudrun Lindén-Hökeberg uttalade efter förnyad undersökning av Anna
den 5 september 1967 att Anna är fullt orienterad, att hennes närminne är
för åldern adekvat nedsatt, att hennes koncentrations- och inpräglingsförmåga
är för åldern god samt att indikationer för omyndigförklaring ej föreligger.

Vid prövning av ärendet anförde JO Bexelius följande:

281

När en person omhändertages för vård på ett kommunalt ålderdomshem
kan ett visst ansvar komma att läggas på de sociala myndigheterna beträffande
den omhändertagnes egendom. Ej sällan måste personalen på
hemmet omhändertaga vårdtagarens värdeförmål. Ibland kan det bli nödvändigt
att ingripa mot vårdtagarens egen önskan. Sålunda stadgas i 63 §
socialhjälpslagen, att socialnämnd, då den finner att hjälptagare bör förklaras
omyndig, skall göra anmälan härom hos överförmyndaren. Vidare
får det anses åligga socialnämnden att bistå vårdtagaren även i sådana fall,
då han är i behov av hjälp utan att sådan situation föreligger, som påkallar
omyndigförklaring. Sådant bistånd kan lämnas i den formen, att nämnden
eller ledamot av densamma antingen underrättar de närmast anhöriga eller
ock hjälper vårdtagaren att få en god man förordnad, om förutsättningar
härför föreligger, eller att få ett sakkunnigt biträde.

Av utredningen framgår klart, att Anna var i behov av biträde vid fastighetsförsäljningen.
Av Barrfors’ egna uppgifter att döma hyste han vid tiden
för fastighetsförsäljningen den uppfattningen, att Annas psykiska tillstånd
var sådant, att hon över huvud taget ej var i stånd att ingå ett giltigt
köpeavtal rörande fastigheten. Vidare blev Barrfors av köparen underrättad
om att en försäljning av fastigheten var aktuell. Med den inställning Barrfors
hyste ifråga om Annas psykiska tillstånd hade det i denna situation
enligt min mening ålegat honom i egenskap av ordförande i socialnämnden
och överförmyndare att närmare utreda om omyndigförklaring var påkallad.
Någon sådan utredning synes emellertid ej ha skett förrän i september
1966 och då med anledning av påpekande från socialvårdskonsulenten.
Under alla förhållanden synes det ha varit påkallat, att Barrfors tillsett,
att Annas släktingar underrättades om den förestående försäljningen eller
att Anna fick biträde av annan lämplig person. Om så skett hade med all
sannolikhet Anna fått betydligt större utbyte av affären med fastigheten.

Även om jag sålunda anser, att Barrfors icke iakttagit vad som ankom
på honom i hans egenskap av ordförande i socialnämnden, finner jag dock
— främst med tanke på att förutsättningar för omyndigförklaring enligt
vad senare framkommit ej förelåg och att frågan om i vilken utsträckning
socialnämnd i övrigt kan blanda sig i vårdtagarnas egendomsförvaltning är
oreglerad — att hans underlåtenhet att bistå Anna i samband med fastighetsförsälj
ningen ej bör bedömas såsom tjänstefel.

JO — som inte fann anledning till anmärkning mot förvaltningen av
Annas pengar — anförde i detta sammanhang följande.

Såsom framgår av socialstyrelsens råd och anvisningar nr 194 s. 43 torde
det vara lämpligt, att föreståndare på ålderdomshem, då vårdtagare intages,
gör upp en förteckning på den egendom — möbler, värdeföremål,
kontanter m. m. — som vårdtagaren medför. Vidare torde, om personal på
hemmet biträder vårdtagama med större inköp och därvid även handhar
deras medel, vara lämpligt, att en bokföring härav sker på samma sätt som
då personalen direkt handhar vårdtagarens medel. Genom ett sådant förfarande
skapar personalen bättre förutsättningar för att kunna förklara
penningåtgången såväl för vårdtagaren själv som för dennes anhöriga. Slutligen
må även erinras om att så stora kontantsummor som 800 kr. ej bör
förvaras på hemmet utan på bank.

Avslutningsvis vill jag på grund av vad som förevarit i ärendet framhålla
följande. Av stor vikt för den slutna åldringsvårdens bedrivande är att såväl

282

vård tagare som deras anhöriga hyser förtroende för dem som handhar denna
vård. Att vårdtagare på ålderdomshem känner en viss ängslan för sin egendom
torde icke vara ovanligt. Stundom förmärkes en sådan ängslan även
hos de anhöriga. Misstankar om att personal på hemmet eller andra, som
har med vården att göra, skor sig på vårdtagarens bekostnad kan därvid
lätt uppkomma. För att undvika sådana misstankar torde det vara nödvändigt,
att de som handhar vården tillser, att vårdtagarens egendom ej
obehörigen skingras samt att en öppen och klar redovisning sker av de
medel, som användes, då personalen på hemmet biträder vårdtagaren med
inköp. Genom ett sådant förfarande skapas också större förutsättningar för
att vinna allmänhetens förtroende, vilket torde vara till gagn för hela detta
vårdområde.

Fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp
uppställa villkoret att nämnden får lyfta mottagaren
tillkommande pension

Vid en inspektion uppmärksammades ett ärende i vilket en socialnämnd
för utgivande av socialhjälp enligt 12 § socialhjälpslagen till en familj uppställt
det villkoret att nämnden erhöll fullmakt att lyfta familjen tillkommande
pension. Efter att ha inhämtat yttrande i saken från länsstyrelsen,
socialvårdskonsulenten och socialnämnden anförde JO Bexelius följande.

Såsom framgår av länsstyrelsens och socialvårdskonsulentens yttranden
äger socialnämnd icke såsom villkor för utgivande av socialhjälp enligt
12 § socialhjälpslagen föreskriva, att hjälptagaren skall överlåta förvaltningen
av sin ekonomi på socialnämnden. Om hjälptagaren enligt socialnämnden
anses vara ur stånd att vårda sin egendom eller anses genom
slöseri eller på annat sätt äventyra sin familjs välfärd, har socialnämnden
i stället enligt 63 § socialhjälpslagen att göra anmälan därom till överförmyndaren.
Det ankommer därefter på denne att avgöra om han hos rätten
skall göra ansökan om omyndigförklaring av hjälptagaren. Göres sådan
ansökan skall rätten tillse att ärendet blir fullständigt utrett och därpå
pröva, om förutsättningar för omyndigförklaring föreligger enligt föräldrabalken.

Även om socialnämndens förfarande i förevarande ärende enligt nämndens
mening skulle vara ”mera positivt för klienten än en eventuell
framställning om omyndigförklaring”, är det likväl helt oförenligt med
gällande lag att en socialnämnd söker framtvinga en förmynderskapsliknande
förvaltning av hjälptagares medel med nämnden själv såsom förvaltare.
I själva verket innebär ett sådant förfarande, att de på ifrågavarande
område med tanke på rättssäkerheten tillkomna bestämmelserna
i föräldrabalken kringgås. Det är också — om man bortser från några
särskilt reglerade undantagsfall — för socialhjälpslagen helt främmande att
socialnämnd uppträder såsom förmyndare för hjälptagare.

Socialnämnden förfor sålunda klart felaktigt genom att uppställa ifrågavarande
villkor för att lämna socialhjälp.

Då emellertid länsstyrelsen ändrat socialnämndens beslut i påtalat hänseende,
anser jag ärendet icke påkalla vidare åtgärd från min sida utöver

283

nu gjorda uttalanden. Jag vill tillägga att anledningen till att jag vid inspektionen
upptog detta ärende till närmare granskning, oaktat länsstyrelsen
redan rättat det av nämnden begångna felet, var att jag även pa
andra håll iakttagit tendenser lios myndigheter att utan stöd av lag uppträda
såsom förmyndare för medborgarna och att jag anser det vara av
största vikt att dylika tendenser motarbetas.

Fråga huruvida kommun ägt mot dödsboet efter en avliden vård tagare

framställa krav på ersättning för vårdkostnader m. m.

Boutredningsmannen i dödsboet efter A. Al. Johansson anförde klagomål
över att Färgelanda kommun framställt krav mot dödsboet på ersättning
för vårdkostnader och begravningskostnader för den avlidne.

Av handlingarna i ärendet framgick följande: Johansson som var född
år 1888 intogs år 1942 på Färgelanda kommuns ålderdomshem. Under år
1943 överfördes han till Restads sjukhus. Den 19 februari 1946 blev han
förklarad omyndig och återfördes därefter samma ar till kommunens
ålderdomshem. Till förmyndare förordnades den 9 september 1947 Walfrid
Jansson. Någon gång under åren 1949—1950 flyttades Johansson till privat
vårdhem, där han kvarblev till år 1964, då han åter intogs på Restads
sjukhus. Han avled där den 3 december 1965.

Johansson synes, då han omyndigförklarades, ha ägt dels en fastighet,
dels visst kapital. Vården av honom har fram till ar 1960 betalats med
Johanssons kapitalmedel, hans pension och hans intäkter från fastigheten,
huvudsakligen från skogsavverkning. Från och med sistnämnda år synes
vården till viss del ha bekostats av Färgelanda kommun.

Boet efter Johansson uppgavs av Walfrid Jansson. I bouppteckningen,
som förrättades den 27 augusti 1966, upptogs såsom tillgångar Johanssons
fastighet till taxeringsvärdet 14 700 kr samt kontanter m. m. till 219 kr
58 öre eller sålunda tillhopa 14 919 kr. 58 öre och såsom skulder »Färgelanda
kommuns fordran å vårdkostnader och begravningskostnader»
14 839 kr. 43 öre samt boutredningsarvode 100 kr. eller sålunda tillhopa
14 939 kr. 43 öre.

I en skrift som den 5 september 1966 inkom till länsstyrelsen i Älvsborgs
län gjorde boutredningsmannen gällande att kommunens i bouppteckningen
upptagna fordran utgjorde sådan obligatorisk socialhjälp jämlikt
12 § socialhjälpslagen som kommunen icke ägde utan vidare återkräva.
Klaganden yrkade att länsstyrelsen måtte förklara kommunens krav mot
dödsboet oberättigat och vidtaga åtgärder för kravets avskrivande. Länsstyrelsen
förklarade efter att ha hört socialnämnden i skrivelse till klaganden
den 11 januari 1967, att hans skrift icke föranledde något läns -

284

styrelsens vidare yttrande, enär det av utredningen i ärendet framgick, att
socialnämnden aldrig fattat beslut om socialhjälp till Johansson.

Socialnämnden anförde med anledning av klagomålen härstädes följande.

Beslut angående ersättning för vårdkostnader har ej fattats av socialnämnden.
Kommunen började att förskottera Johanssons vårdkostnader
under år 1960 då hans sparmedel o. dyl. tog slut. Tidigare års tillfälliga
torskotteringar hade täckts av återkommande skogslikvider. Att förskottermgen
1960 skulle bli av långvarigare natur var ej väntat då Johansson
genom skogstillgångar och innehav av fastighet ej saknade medel. Det var
förmyndarens avsikt att förskotteringen endast skulle vara tillfällig, men
han ansåg att bl. a. på grund av fallande virkespriser, det ej var lämpligt
att.göra ultag ur skogen. I den mån man får betrakta förskotteringen som
socialhjälp, måste den hänföras som frivillig sådan enligt § 13 Soc.hj.L.,
då Johansson ej saknat egna medel. Betr. redogörelse för vilka socialhjälpsbelopp
som omfattats av den angivna fordringen å 14 839:43 kronor hänvisar
socialnämnden till bilagda avskrifter av socialregister. I beslut den
10/11 -66, 43, har socialnämnden ansett det vara riktigt att debitera
Johanssons dödsbo erlagd socialhjälp, och hemställt att länsstyrelsen prövar
dödsboets ersättningsskyldighet. I övrigt har prövning av avskrivning av
kommunens fordran ej skett, och socialnämnden fmner ej för närvarande
skäl för att sådan prövning sker.

Länsstyrelsen anförde i infordrat yttrande följande.

Enligt 6 § lagen om socialhjälp har socialnämnden bland annat att
bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp
skall ineddelas. Enligt 8 § samma lag må nämndens ordförande tills
vidare bevilja socialhjälp till person, som är i så trängande behov av
socialhjälp, att med dess avhjälpande ej kan anstå, till dess socialnämnden
sammanträder. Sadant beslut av ordföranden skall dock anmälas vid
nämndens nästa sammanträde.

Såvitt i föreliggande ärende tillgängliga handlingar utvisar, utbetalades
medel för Johanssons räkning första gången den 8 juli 1960. Om denna
utbetalning skett på anmodan av socialnämndens ordförande, tillika
Johanssons förmyndare — och skäl till annat antagande saknas — hade
dock utbetalningsbeslutet bort anmälas för socialnämnden, i varje fall
någon gång under hösten 1960. Sådan anmälan synes dock icke ha skett.
Enligt meddelande den 3 januari 1967 till länsstyrelsen från kommunalkontoret,
bilagt länsstyrelsens akt IIA2 32 66, bär socialnämnden aldrig
beslutat om socialhjälp till Johansson. Samma besked har också lämnats
i socialnämndens yttrande den 16 januari 1968 till JO.

Med strikt tillämpning av socialhjälpslagens bestämmelser synes — med
hänsyn till vad ovan anförts — fråga icke vara om socialhjälp.

. Emellertid framgår av socialnämndens nyssnämnda yttrande den 16
januari 1968, att nämnden i varje fall i november månad 1966 ansett
utbetalningarna för Johanssons räkning vara socialhjälp. Om alltså, trots
avsaknaden av formellt beslut härom, vad som utgivits till Johansson är
att anse som socialhjälp, uppkommer frågan om hur stor del av beloppet
som är preskriberat. ’

Bestämmelserna om preskription återfinnes i 39 § lagen om socialhjälp.
Enligt vad härstädes förda diarier utvisar, har Färgelanda kommun icke

285

— på sätt i nyssnämnda lagrum stadgas — hos länsstyrelsen anhängiggjort
talan om utbekommande av utgiven socialhjälp. Skulle emellertid socialnämndens
beslut den 10 november 1966 att hos länsstyrelsen anhålla om
prövning, i vilken omfattning ersättningsskyldighet för boet till kommunen
förelåge, anses som sådan ansökning, varom förmäles i 39 § socialvårdslagen,
synes dödsboets skuld till kommunen uppgå till 476 kronor 60
öre, varav förmyndararvode cirka 200 kronor, enligt följande:

1963 efter den 10 november

1964 ....................

1965 .....................

Utbetalningar

6 619:—
3 677:—

10 296:—

Inbetalningar

297:—
4 961:54
4 560:86

9 819:40

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 12 § socialhjälpslagen åligger det kommun att utgiva socialhjälp
till den som själv saknar medel och icke får sina behov tillgodosedda på
annat sätt. I 13 § samma lag stadgas vidare, att kommunen även i andra
fall än som avses i 12 § må utgiva socialhjälp. Sistnämnda form av socialhjälp
torde kunna utgivas i form av lån (se Sundberg: Kommunalrätt, 1964,
s._584). Sådan form av socialhjälp synes icke vara helt ovanlig i fall då
hjälptagaren har tillgångar men dessa icke omedelbart kan göras disponibla
för uppehälle och vård. (Se exempelvis Karl J. Höjer: Socialförsäkring
och socialhjälp, 1966, s. 230 f.)

Vad angår kostnaderna för Johanssons vård har Walfrid Jansson i en
inlaga den 20 oktober 1966 till Nordals, Sundals och Valbo häradsrätt i
förmynderskapsärendet uppgivit bl. a., att Färgelanda socialnämnd från
och med 1960 övertagit betalningsansvaret för Johanssons vårdkostnader
samt att det ankom på socialnämnden att avgöra om dess fordran mot
dödsboet för vårdkostnaderna skulle avskrivas. Vidare har socialnämnden i
yttrande den 10 november 1966 i länsstyrelseärendet, i vilket yttrande Walfrid
Jansson ej deltog, förklarat, att nämnden ansett det riktigt att debitera
Johansson den erlagda socialhjälpen, enär Johansson ej varit medellös. De
för Johanssons räkning av kommunen utgivna medlen har alltifrån 1960
redovisats i socialregistret såsom socialhjälp. Slutligen har kommunalkamreraren
i Färgelanda kommun Olle Birger Nilsson på förfrågan den 10
april 1968 upplyst, att medlen till Johansson utanordnats från socialnämndens
anslag till socialhjälp.

Enligt min mening kan under dessa förhållanden icke råda någon tvekan
om att de av kommunen till Johanssons vård utgivna medlen utgivits
såsom socialhjälp. Denna uppfattning rubbas ej av det förhållandet, att
socialnämnden synes ha åsidosatt såväl sin skyldighet enligt 4 § socialhjälpslagen
att föra protokoll över besluten om att utanordna medlen som
föreskriften i 17 § samma lag att upprätta protokoll över den i ärendet
verkställda utredningen.

Enligt socialnämndens egen uppfattning har socialhjälpen lämnats med
stöd av 13 § socialhjälpslagen. För sådan hjälp är hjälptagaren, om han
fyllt 16 år vid hjälpens mottagande, enligt 34 § samma lag ersättningsskyldig.
Om hjälptagaren vid tiden för sitt frånfälle är betalningsskyldig

286

för utgiven socialhjälp, övergår betalningsskyldigheten på hans dödsbo
(jfr Eric Wahlberg in. fl. Socialhjälpslagen /1963/ s. 105). Om betalning
ej sker godvilligt, äger kommunen enligt 39 § socialhjälpslagen hos länsstyrelsen
i det län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål,
föra talan om utbekommande av ersättningen. Sådan talan skall dock
enligt samma paragraf, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras,
anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall ha inkommit till länsstyrelsen
inom tre år från lämnandet av den hjälp, för vilken ersättning
begäres. Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens
beskaffenhet och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de
grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid ansökningen
skall fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 § socialhjälpslagen, samt
de övriga handlingar, som åberopas till stöd för kravet. Har kommun icke
lämnat de uppgifter, som ansökningen skall innehålla, eller ej ingivit angivet
protokoll, skall länsstyrelsen föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall
avhjälpas, vid påföljd att målet eljest icke upptages till prövning.

Dödsboet efter Johansson har genom boutredningsmannen förklarat, att
någon betalning till kommunen ej kommer att ske godvilligt. Kommunen
har ej därefter uttryckligen hos länsstyrelsen väckt talan mot dödsboet
med yrkande om ersättning för utgiven socialhjälp. Däremot har kommunen
i yttrande till länsstyrelsen den 10 november 1966 över boutredningsmannens
begäran om avskrivning av kommunens krav hemställt, att
länsstyrelsen ville pröva i vilken omfattning ersättningsskyldighet för
dödsboet förelåg. Det synes tveksamt om detta yttrande kan uppfattas
som ett yrkande om utbekommande av ersättning för utgiven socialhjälp.
Yttrandet uppfyller ej de krav, som uppställes i 39 § socialhjälpslagen på
en ansökan om ersättning, och synes ej heller ha kunnat kompletteras i
angivet hänseende. Av handlingarna att döma synes därför kommunens
fordran, såvitt den hänför sig till socialhjälp, som utgivits för längre tid
tillbaka än tre år, vara preskriberad. Kommunen skulle i så fall numera
endast kunna kräva dödsboet på sådan socialhjälp, som utgått under år
1965. Under detta år har emellertid — såsom framgår av socialregistret
— Johanssons inkomster täckt vårdkostnaderna. Kommunen skulle i enlighet
härmed icke längre ha någon uttagbar fordran å dödsboet. Detta är
emellertid en fråga som kan avgöras allenast i därför stadgad ordning.
Jag har icke anledning att närmare ingå på denna fråga än som påkallas
för att pröva om socialnämnden förfarit felaktigt genom att vidhålla anspråket
mot dödsboet och icke respektera gällande preskriptionsregler.
Vilken mening man än må ha i denna fråga är det emellertid uppenbart, att
omständigheterna icke är sådana att det kan läggas nämndens ledamöter
till last såsom tjänstefel att nämnden icke avstått från kravet gentemot

dödsboet. .

Även om socialnämnden åsidosatt socialhjälpslagens föreskrifter i flera
hänseenden anser jag mig dock kunna låta bero vid en erinran om angelägenheten
av att socialnämnden protokollför beslut och utredningar på
föreskrivet sätt samt i förhållandet till enskilda respekterar gällande preskriptionsregler.

287

Sjukvård

Olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus.

Tillika fråga om intagningsbeslutet var sakligt grundat

Efter en av veterinär gjord anmälan, att C. H. hade drygt 60 katter på
en förhyrd fastighet i Hova utan godtagbara stallutrymmen för dessa, beslöt
hälsovårdsnämnden i Märsta kommun dels den 12 juni 1967 förbjuda

C. H. att efter den 1 oktober 1967 hålla mer än fem katter å fastigheten,
om inte dessförinnan vissa åtgärder med stallutrymmena vidtagits, dels ock
den 11 september 1967 att på C. H:s bekostnad låta avliva samtliga katter
utom fem, om inte anbefallda åtgärder beträffande stallutrymmena verkställts
före den 1 oktober 1967.

Över sistnämnda beslut anförde C. H. besvär hos länsstyrelsen i Stockholms
län, som i utslag den 10 november 1967 fann utredningen ge vid
handen att hon vid handliavande av katterna åsidosatt bestämmelser om
djurskydd och att överhängande risk förelåg för att djuren komme att bli
utsatta för otillbörligt lidande. Med hänsyn härtill fann länsstyrelsen ej skäl
att göra ändring i det överklagade beslutet. Kungl. Maj:t, hos vilken C. H.
anförde besvär, fann genom utslag den 14 december 1967 ej skäl att göra
annan ändring i myndigheternas beslut än att, om C. H. efter den 1 februari
1968 höll mer än fem katter på fastigheten eller det större antal
som nämnden kunde finna godtagbart med hänsyn till då förefintliga stallutrymmen
in. in., hälsovårdsnämnden skulle vidtaga erforderliga åtgärder
för att nedbringa antalet katter i enlighet därmed.

I skrivelse den 29 januari 1968 anhöll socialnämndens ordförande i Märsta
kommun Sigvard Almgren jämte hälsovårdsnämndens ordförande i samma
kommun — med hänvisning till Kungl. Ma j ris utslag och en av Almgren
gjord ansökan om intagning av C. H. å mentalsjukhus samt under åberopande
av »51 § sinnessjuklagen» och 80 § hälsovårdsstadgan —- om handräckning
från polisens sida främst för att, vid behov, med våld bereda de
vid förrättningen närvarande befattningshavarna tillträde till fastigheten
samt därefter under övervakning transportera C. H. till Ulleråkers sjukhus
i Uppsala för vård.

I anledning härav avläts från polismästarens i Märsta kansli den 31
januari 1968 följande skrivelse till socialnämnden:

Sedan biträdande kronofogden i Sollentuna distrikt R. Tavemark denna
dag hos polismyndigheten i Märsta hemställt om bistånd och eventuell nödvändig
handräckning vid vräkning av C. H. från fastigheten Hova i Knivsta,
får jag härmed för Er kännedom meddela att erforderlig polispersonal kom -

288

mer att vara tillstädes å nämnda plats fredagen den 2.2.1968 kl. 10.00 för
att bistå kronofogden vid eventuellt brottsligt förfarande från gäldenärens
sida under förrättningen. Därest det vid nu angivet tillfälle skulle uppstå
omedelbart behov av att C. H. omhändertages för beredande av psykisk
vård torde begäran härom lämnas till polisbefäl på platsen.

Skrivelsen var undertecknad av polissekreteraren Bertil Rydell »Enligt
uppdrag».

I en den 26 februari 1968 till JO inkommen skrift anförde C. H. klagomål
över att hon den 2 februari 1968 i samband med verkställighet av Kungl.
Maj:ts beslut mot sin vilja, på order av Almgren och under medverkan av
hälsovårdsinspektören Gunnar Eurell och förste polisassistenten Gunnar
Ridderström, med bil förts till Ulleråkers sjukhus. Klagomålen riktades
främst mot Ridderström för det denne vid tillfället misshandlat henne och
använt större våld än som kunde anses försvarligt och även i övrigt uppträtt
olämpligt. Hon påtalade jämväl Almgrens och Eurells medverkan vid
tillfället, den förre för att han beordrat transporten av henne till sjukhuset.

Med anledning av klagomålen inkom polismästaren W. Johansson med infordrat
yttrande och fogade därvid bl. a. en av Rydell upprättad sammanställning
över händelseförloppet.

Vidare avgav överläkaren vid Ulleråkers sjukhus Bengt Ekblom på anmodan
yttrande i anslutning till en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad
promemoria angående klagandens intagning å sjukhuset. Därjämte
tog JO Bexelius del av den å sjukhuset förda journalen rörande klaganden
jämte det till grund för intagningen liggande vårdintyget.

1. Handräckning sbeslutet och dess verkställande

Beträffande de närmare omständigheterna vid handräckningsbeslutets
genomförande framgår av handlingarna i huvudsak följande.

Vräkningen ägde rum i närvaro av bl. a. Rydell, Ridderström i egenskap
av chef för polisdistriktets skyddssektion samt Almgren och Eurell ävensom
representanter för pressen. Förrättningen genomfördes till en början
utan några störande intermezzon, C. H. dirigerade själv lastningen av sitt
bohag på transportbilen, sedan hon efter inledande diskussion insett att
vräkningen var ofrånkomlig. Under denna blev hon upprepade gånger underrättad
om att djuren skulle tas om hand och att hon var tvungen att
överge dem.

Kl. 11.45 lämnade C. H. fastigheten. Hon skjutsades därvid till Märsta
av Eurell i dennes bil. Almgren och en socialassistent medföljde i bilen.
Sedan C. H. lämnat platsen, började personal från hälsovårdsnämnden och
veterinärhögskolan att avliva djuren genom nedsövning med injektionsstick.
Därefter lämnade även polismännen platsen.

I Märsta fick C. H., som icke uppgivit hoppet att kunna rädda katterna,
besöka kommunalkontoret för att per telefon försöka få transportmöjlighe -

289

ter för katterna, vilket dock icke lyckades. Då tiden led och hon insåg svårigheterna
att rädda katterna, blev hon orolig, varför ortens tjänsteläkare
tillkallades och Almgren beslöt, att C. H. skulle föras till Ulleråkers sjukhus.
På hennes enträgna begäran att åter få besöka Hova, beslöt Almgren
att färden till sjukhuset skulle gå över Hova. På Almgrens begäran om polishjälp
vid transporten ställdes Ridderström genom Rydells förmedling till
Almgrens förfogande. Tjänsteläkaren, som vid denna tidpunkt kommit tillstädes,
kunde ingenting uträtta för att lugna C. H., som endast var intresserad
av att komma i väg. Färden anträddes därför i Eurells bil, sedan
Almgren, som själv stannade kvar i Märsta, givit Eurell anvisningar om
färden. Ansökan om intagning å sjukhuset jämte föreskriven vårdattest,
utfärdad av förste läkaren vid sjukhuset Gudrun Lindén-Hökeberg, hade
tidigare insänts till och i princip godkänts av vederbörande överläkare.

Vid framkomsten till Hova steg Eurell och Ridderström ur bilen. Samtidigt
lämnade även C. H. bilen och gick upp för backen till den av henne tidigare
förhyrda stugan, där avlivningen av katterna pågick. Hon hejdades
framför trappan av en av hälsovårdsnämndens representanter, varvid en
diskussion utspann sig i närvaro av bl. a. Ridderström, Eurell och några tidningsrepresentanter.
Ridderström försökte först övertala C. H. att följa
med tillbaka till bilen, men då detta icke lyckades, lyfte han till slut upp
henne i sina armar och började bära henne nedför backen till bilen. C. II.
gjorde motstånd genom att sparka och skrika. Efter cirka 10 meter halkade
Ridderström i backen, så att han måste släppa ner C. II. Då hon alltjämt
spjärnade emot, tog Ridderström henne i ena handleden och Eurell henne
i den andra, varefter hon delvis släpades ner mot bilen och föll omkull några
gånger. Hon vägrade att självmant stiga in i bilen, varför Ridderström med
hjälp av andra lyfte in henne i densamma. Därefter ställdes färden till
Ulleråkers sjukhus. Då C. H. fick reda på färdens slutmål, blev hon än mer
uppretad. Ingen hade upplyst henne om detta tidigare. Hon ville tillbaka
till sina katter. Det hela ledde till en ordväxling mellan henne och Ridderström.
Efter hand lugnade sig dock C. H. och uppträdde vid framkomsten
till sjukhuset lugnt. En av de närvarande pressrepresentanterna, som hörts
av polisen, framhöll som sin uppfattning, att något obefogat våld icke kom
till användning vid C. H:s bortförande från Hova, en uppfattning som delades
av polismästaren i dennes yttrande.

I sina påminnelser hävdade C. H. att hon blivit förd bakom ljuset av
myndigheterna i fråga om katternas avlivande och därför blivit upprörd
när hon fatt klart för sig vad som hänt med dem. Enligt klagandens uppfattning
fanns ingen som helst anledning att bruka våld mot henne och
föra henne till mentalsjukhus.

Med anledning av det sätt varpå handräckningsbeslutet undertecknats
sökte föredraganden i klagoärendet per telefon kontakt med dels polismästaren,
som emellertid då åtnjöt semester, dels ock Rydell, som därvid upp10
— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års rilcsdag

290

lyste, att polismästaren givit honom direktiv rörande handräckningsärendets
handläggning och genomläst beslutsskrivelsen, varigenom han enligt
Rydells uppfattning finge anses ha övertagit ansvaret för ärendets handläggning.

Vid ärendets avgörande i denna del anförde JO Bexelius bl. a. följande.

Enligt 51 § i sinnessjuklagen, som upphört att gälla den 1 januari 1967,
hade polismyndighet att lämna erforderlig handräckning åt den som gjort
ansökan om intagning på mentalsjukhus. Sådan ansökan kunde göras av
bl. a. ordförande i hälsovårdsnämnd eller socialnämnd. Medan sinnessjuklagen
gällde ägde alltså hälsovårdsnämnd och socialnämnd påkalla polishandräckning
för intagning å mentalsjukhus. I motsats härtill må numera
efter den 1 januari 1967 sådan handräckning — enligt 35 § lagen den 16
juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall — lämnas
av polismyndighet endast på begäran av vederbörande överläkare.

Polismyndigheten i Märsta borde alltså ha avslagit Almgrens framställning
om polishandräckning. Så skedde icke. Fastmera måste polismyndighetens
skrivelse till socialnämnden den 31 januari 1968 anses innebära ett
villkorligt bifall till framställningen. Även om ordergivningen var betänkligt
oklar, har dock, på sätt framgår av handlingarna, handräckning för C. H:s
inställande på Ulleråkers sjukhus lämnats av polisen. Ansvaret för den felaktigt
lämnade handräckningen synes främst åvila polismästaren, som enligt
inhämtad upplysning lämnat direktiv i saken till Rydell.

Handlingarna utvisar, att polismästaren efter beslutets meddelande
blivit medveten om att beslutet saknade formell täckning. Med hänsyn till
de fortlöpande förändringar som lagstiftningen på skilda områden berörande
polisens verksamhet undergår, är det förklarligt och i viss mån ursäktligt,
att polismästaren förbisåg att socialnämnd efter den 1 januari 1967 icke
längre är behörig att påkalla polishandräckning för intagning på mentalsjukhus.
Vid bedömningen av det fel som ligger polismyndigheten till last
är vidare att beakta att det framstår som troligt att handräckning skulle
ha påkallats av vederbörande överläkare, om C. H. icke inställts på sjukhuset
på sätt som skett. Med hänsyn till nu angivna omständigheter anser
jag mig kunna låta bero vid en allvarlig erinran om vikten av att handräckning,
varigenom någon berövas friheten, icke lämnas utan att laga stöd
härför finnes.

Jag kan emellertid icke underlåta att framhålla att det varit önskvärt att
det förelupna misstaget öppet vidgåtts och att de från polismyndighetens
sida avgivna förklaringarna icke avfattats på sådant sätt att man får det
intrycket att polismyndigheten velat fritaga sig själv från ansvaret och
överföra detta på socialnämnden.

Almgren förfor felaktigt genom att begära polishandräckning, oaktat befogenhet
att göra detta tillkom endast vederbörande överläkare. Med hän -

291

syn till att Almgren så sent som den 1 januari 1968 tillträtt ordförandeskapet
i socialnämnden finner jag dock hans förfarande ursäktligt och låter
bero vid vad i saken förevarit.

Av skäl som saknar allmänt intresse lämnades klagomålen mot Ridderström
och Eurell utan vidare åtgärd från min sida.

I en den 3 september 1968 till JO inkommen skrift upplyste polismästare
Johansson att handräckningsärendets handläggning av honom delegerats
till Rydell. Johansson anförde vidare.

Förevarande ärende, vilket av mig bedömts vara av rutinmässig karaktär
kan helt naturligt handläggas av tjänsteman i polissekreterares tjänsteställning.
Ärendets prövning synes ej ha utgjort några komplicerade tolkningsfrågor
angående gällande rätt även om ärendets natur varit sadant att
viss publicitet kring detsamma åstadkommits. De direktiv som jag enligt
JO:s skrivelse »enligt inhämtad upplysning» lämnat i saken har varit av
generell natur och i sak haft karaktären av ett diskussionsunderlag för
ärendets handläggning. Det synes mig därför förvånansvärt, att jag enligt
upplysningar, vilka ej preciserats, kan erhålla en allvarlig erinran för åtgärder,
som enligt delegationsbestämmelserna utförts av annan befattningshavare.

Beaktande frågeställningens principiella och vägledande synpunkter på
sätt vilka de utvecklats av JO vore jag tacksam för ett klarläggande, huruvida
delegationsbestämmelserna i denna del ej bort gälla.

Att penetrera alternativt diskutera ett polismyndighetsärende med underordnad
befattningshavare synes enligt min tolkning av delegationens innebörd
ej behöva innebära att den överordnade tjänstemannen härigenom
övertar ansvaret för ärendets vidare handläggning.

Vidare inkom en skrift från Rydell, däri han anförde följande.

Polismästare Wilhelm Johansson har ostridigt givit mig muntliga direktiv
att självständigt handlägga ärendet. Genom att jag under ärendets gång
fortlöpande rådfrågat och informerat honom om vidtagna åtgärder har jag
uppenbarligen missuppfattat min ställning och själv icke kommit att betrakta
ärendet som formellt delegerat efter distriktets arbetsordning. Av
denna anledning hade bl. a. undertecknandet av svarsskrivelserna till resp.
nämnder skett med orden »Enligt uppdrag». Polismästare Johansson hade,
efter vad jag nu kan erinra mig, icke reagerat mot uttrycket vid läsningen
av skrivelserna, varigenom jag förblivit i denna uppfattning.

Med det nu sagda vill jag på intet vis frånta mig ansvaret för polismyndighetens
handlande i ärendet och beklagar starkt om polischefen av angiven
orsak oförskyllt framstått som den närmast ansvarige härför.

I anledning av vad sålunda framkommit verkställdes ytterligare utredning,
vid vilken yttrande inhämtades från Johansson, varjämte Rydell och
Almgren hördes.

I skrivelse till Johansson anförde JO Bexelius följande.

På sätt framgår av min skrivelse den 3 juli 1968 må polismyndighet efter

292

den 1 januari 1967 bevilja handräckning för någons intagande på mentalsjukhus
endast på begäran av vederbörande läkare på sjukhuset. Almgrens
framställning om handräckning skulle följaktligen ha avslagits.

Av Almgrens och Rydells uppgifter framgår att Almgren, innan den
skriftliga framställningen om handräckning gjordes, besökte Eder och därvid
anhöll om polisens hjälp, om det i samband med förrättningen skulle
visa sig nödvändigt att föra C. H. till Ulleråkers sjukhus. Enligt Almgrens
uppgifter, vilka bestyrkts av vad Rydell uppgivit, hade Ni vid detta tillfälle
lovat Almgren att han skulle få den begärda hjälpen. Givetvis borde
Ni vid detta tillfälle ha underrättat Almgren att ordförande i socialnämnd
numera saknar befogenhet att begära handräckning. Om så skett, hade
Almgren fått tillfälle att hänvända sig till överläkaren med begäran att
denne skulle utverka handräckning.

Ni har gjort gällande, att Rydells besked i anledning av den skriftliga
framställningen om handräckningen skulle innebära ett avslag på framställningen.
Denna mening kan jag på intet sätt dela. Enligt min mening
måste beskedet anses innebära att handräckning skulle kunna lämnas av
polisbefälet på platsen, om vid det avsedda tillfället behov skulle uppkomma
att föra C. H. till sjukhuset, dvs. just vad som avsågs med Almgrens
framställning.

Ni har uppgivit att Ni avsåg att, om ett omhändertagande av C. H.
skulle visa sig nödvändigt, detta skulle ske med stöd av 7 § lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Det fanns emellertid med
hänsyn till att ansökan om hennes intagning på sjukhuset redan gjorts av
Almgren inte någon som helst anledning för polisen att i en dylik situation
börja utreda vårdbehovet och att själv göra ansökan om hennes intagning.
Men alldeles bortsett härifrån ålåg det polismyndigheten att pröva och
avslå Almgrens framställning om handräckning. Vad Ni anfört i denna del
förtjänar därför inte avseende.

I ärendet har numera blivit utrett att Ni redan innan den skriftliga framställningen
inkom uppdragit åt Rydell att handlägga handräckningsärendet.

Rydell har uppgivit att han vid svarsskrivelsens avfattande levde i den
tron att Ni hade ansvaret för ärendets handläggning. Denna uppfattning
är förståelig med hänsyn till att Ni redan innan den skriftliga framställningen
gjordes lovat Almgren hjälp och att Ni lämnat Rydell anvisningar om
hur denna skulle besvaras och att Ni tagit del av det av Rydell uppsatta
svaret. Även det sätt varpå beskedet undertecknades ger stöd för Rydells
uppgift att han trodde att Ni hade ansvaret för ärendets handläggning.

Även om Rydell inte förstått att ärendets avgörande av Eder delegerats
till honom, har han i allt fall såsom föredragande varit pliktig att sätta sig
in i gällande föreskrifter. Rydell har därför otvivelaktigt vid sin befattning
med saken eftersatt vad som ålegat honom i tjänsten. Att han inte uppmärksammat
lagändringen är dock i viss mån ursäktligt. Det fel som ligger

293

honom till last bör med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt,
särskilt de anvisningar som Ni lämnat honom, inte bedömas alltför strängt.

Att ärendet delegerats till Rydell medför inte att Eder i tjänsten lämnade
befattning med ärendet kan undgå kritik.

Härutinnan får jag — utöver vad redan förut anmärkts om Eder underlåtenhet
att vid Almgrens besök hos Eder fästa hans uppmärksamhet på
att den begärda handräckningen inte kunde beviljas på framställning av
socialnämndens ordförande — anföra följande.

I Eder egenskap av polismästare åligger det Eder såsom en tjänsteplikt
att utöva tillsyn över att Eder underställd personal fullgör sina uppgifter
på ett riktigt sätt. Denna skyldighet innebär givetvis inte att Ni såsom chef
måste kontrollera varje ärende som av underordnad befattningshavare fullgöres
på eget ansvar. Det ankommer emellertid under ämbetsansvar på
varje chef att lämna underordnad personal erforderliga anvisningar och råd,
om detta begärs av underordnad eller om det eljest påkallas av omständigheterna.
Vidare åligger det givetvis en chef att, då så påkallas av omständigheterna,
ingripa till förekommande av fel vid ärendes handläggning.

I enlighet med vad nu sagts ålåg det följaktligen Eder att, då Ni lämnade
Rydell anvisningar om handräckningsärendets handläggning, fästa dennes
uppmärksamhet på att handräckning av det slag varom fråga var inte
längre kunde lämnas på ansökan av ordförande i socialnämnd. Vidare borde
Ni ha ingripit då Ni fick del av det av Rydell uppsatta konceptet till svarsskrivelse
för att förhindra att det felaktiga beslutet expedierades.

Jag kan därför inte finna annat än att Ni eftersatt vad som ankommit
på Eder och att alltså även Ni bär skuld till det inträffade.

Ni har i ärendet uppgivit att Ni var »underkunnig om här aktuella bestämmelser».
Om denna uppgift verkligen är riktig, framstår Eder underlåtenhet
att för Rydell påpeka att Almgren lagligen inte var behörig att
göra framställningen om handräckning såsom mycket betänklig. År däremot
uppgiften felaktig och Ni alltså inte var medveten om den kort förut genomförda
lagändringen, är det fel som ligger Eder till last av väsentligt mindre
allvarlig beskaffenhet. I ett sådant fall kan det naturligtvis diskuteras vem
som är främst ansvarig för det begångna felet. Frågan härom är emellertid
av underordnad betydelse. Under alla förhållanden har Ni eftersatt vad
som ankommit på Eder såsom polismästare och såsom Rydells chef.

2. Intagningen på Uller åkers sjukhus

Enligt 1 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall får
den som lider av psykisk sjukdom oberoende av eget samtycke beredas sluten
psykiatrisk vård, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn
till sjukdomens art och grad samt i övrigt om någon av vissa speciella
indikationer föreligger, såsom t. ex att den sjuke är farlig för eget liv.

294

I den inom ombudsmannaexpeditionen upprättade promemorian anfördes
bl. a. följande.

Av föreliggande journalhandlingar och vårdintyg framgår ej klart, huruvida
de i 1 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
angivna förutsättningarna för sådan vård var uppfyllda beträffande C. H..
särskilt, vad angår den ifrågasatta psykiska sjukdomens art och grad. Med
anledning härav torde närmare upplysningar härutinnan böra infordras
från vederbörande överläkare.

I sitt yttrande anförde överläkaren Ekblom härutinnan.

Ett intagningsbeslut kan ske såvida ansökan och vårdintyg överensstämma
med föreskrifterna i § § 4—7, lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall. Vid detta sjukhus är intagningsbeslut även delegerat
på jourhavande läkare, som i oklara fall under dagtid äger rådgöra med
respektive överläkare, nattetid med den överläkare som är bakjour. I fallet
C. H. har vårdintyget företetts undertecknad, det sändes till sjukhuset
innan patienten anlände, och därvid i princip godkänts under i vårdintyget
förutsatta förhållanden »om vräkningsdomen verkställes etc». Ur vårdintyget
framgår att dr Lindén-Hökeberg, en kunnig psykiater med mångårig
erfarenhet från hjälpverksamhetsarbete, ansett sannolika skäl föreligga att
den undersökte led av psykisk sjukdom samt att denne var farlig för sitt
eget liv. I samband med att C. H. anlände till sjukhuset företeddes även en
ansökan av socialnämndens ordförande, Sigvard Almgren, som enl. 4 §
ovannämnda lag äger utfärda sådan. Ett intagningsbeslut fattades då av
jourhavande läkaren vid sjukhuset, dr Bo Franke. Signering av denne är
utförd i därför avsedd ruta överst på första sidan av journalomslaget. Patienten
befann sig då i det provocerade tillstånd som den vårdintygsskrivande
läkaren hade förutsett och de omständigheter förelåg, under vilka
patienten hade hotat att beröva sig livet.

Jag finner det därför under rådande förhållanden riktigt handlat att
patienten intogs för observation under sakkunnig psykiatrisk expertis.

Enl. 9 §, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, skall
överläkaren senast 10:nde dagen efter dagen för intagningen pröva om
vård kan beredas patienten med stöd av ovannämnda lag. Den 4:de dagen
efter intagningen, patienten intogs på en fredag, prövade överläkaren att
så icke var fallet. Det är icke någon ovanlighet att en överläkare kan komma
till ett sådant beslut någon tid efter det att intagning skett med stöd av
denna lag. Detta betyder dock icke att man för den skull anser att en intagning
enligt denna lag ej borde ha skett. Ställningstagandena avser två
skilda tidpunkter. Under mellanliggande tidsperiod kan mycket ha ändrats.

Slutligen kan framhållas svårigheten i att värdera huruvida en person
verkligen kommer att sätta ett suicidhot i verket eller icke. En psykiater
står icke sällan inför dessa alternativ, en inläggning för att försöka rädda ett
människoliv trots att det måhända kan medföra tillfälliga obehagliga konsekvenser
för såväl patienten som läkaren, eller ett avvisande med ty åtföljande
risk för suicid. Det säger sig självt att ingen läkare på detta sjukhus
kan ha haft något intresse att i onödan inlägga C. H. Hennes antydan
till undertecknad den 22.2—(18, att dr Lindén-Hökeberg skulle vara med i
en sammansvärjning mot henne säger någonting om C. H. men icke om dr
Lindén-Hökeberg.

295

Vid ärendets avgörande i denna del anförde JO Bexelius följande.

Enligt 5 § lagen om beredande av sluten psyikatrisk vård i vissa fall skall
vid ansökan om intagning fogas vårdintyg. Sådant intyg skall, om annat ej
följer av 7 §, innehålla dels uttalande att sannolika skäl föreligger för att
den ansökningen avser lider av psykisk sjukdom och för att sluten psykiatrisk
vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och
grad och till någon av de i 1 § angivna specialindikationerna, dels redogörelse
för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleder vårdbehovet.

7 § samma lag ger polismyndighet befogenhet att omhändertaga den
som på sannolika skäl kan antagas lida av psykisk sjukdom och vara farlig
för annans personliga säkerhet eller eget liv. Vid polismyndighetens ansökning
om intagning behöver vårdintyget i dylikt fall icke innehålla annat än
uttalande att sannolika skäl föreligger för att den omhändertagne på grund
av psykisk sjukdom är i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han är
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för
de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfattning.

I detta fall har C. H. icke blivit omhändertagen av polismyndigheten enligt
7 §. Vårdintyget beträffande henne skulle följaktligen — för att kunna
leda till intagning — ha haft det innehåll som anges i 5 § och alltså innehålla
en »redogörelse för sjukdomen». Det ligger i sakens natur att denna
redogörelse måste vara så fullständig att den läkare, som har att besluta om
intagning, skall kunna bedöma om det kan på sannolika skäl antagas att
vederbörande lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är
oundgängligen erforderlig.

Beträffande den i förevarande fall aktuella specialindikationen »farlig för
eget liv» yttrade departementschefen följande.

Enligt kommittén bör intagning kunna ske om allvarlig fara föreligger
för att den sjuke skall ta sitt eget liv. Ingen av remissinstanserna har motsatt
sig att intagning oavsett den sjukes vilja skall kunna ske på denna
grund. Jag ansluter mig också till kommitténs uppfattning men finner, i
likhet med ett par remissinstanser, att ordet allvarlig bör uteslutas vid beskrivningen
av indikationen. Det torde vara ogörligt att i detta sammanhang
dra en gräns mellan fara och allvarlig fara. Jag föreslår att indikationen
får den utformningen att den sjuke är farlig för sitt eget liv.

Även vid tillämpningen av denna indikation bör man hålla i minnet att
den skall föreligga i förening med allvarlig psykisk sjukdom. Enbart den
omständigheten att eu person sökt beröva sig livet utgör alltså inte tillräckligt
skäl för intagning på handlingar.

I det av Gudrun Lindén-Hökeberg utfärdade vårdintyget beträffande
C. H. anfördes under rubriken »Läkarens redogörelse för sjukdomen och de
omständigheter i övrigt som föranleder vårdbehovet» bl. a. följande.

Pat. är den i Expressen vid flera tillfällen de senaste åren omskrivna
»kattmamman», hon har i sin vård ett 70-tal kattor. Sedan våren 1967 har

296

hon varit bosatt i ett avlägset liggande torp i Märsta. Hon är nu genom
beslut av hovrätten, dit hon överklagat underrättens dom, dömd att vräkas.
Hon har hotat att suicidera om man rör hennes kattor.

Betr. hennes tidigare levnadsförhållanden är inte mycket känt. Hon
kommer från Stockholm, där hennes mor fortfarande bor. Hon lär vara utbildad
kartriterska men lär ha arbetat vid Gröna Lunds skjutbanor. De
senaste två åren har hon enbart ägnat sig åt sina kattor och levt på gåvor
från djurskyddsvänner och även på understöd från modern, som är folkpensionär.

Somatiskt status: Mager kvinna som ser äldre ut än den biologiska åldern.
Opåverkat allmäntillstånd. Somatiskt ej närmare undersökt.

Psykiskt status: Hon är slarvigt klädd och ovårdad i trasig jumper men
hon är formellt ordnad, klar och redig. Hon uppehåller sig i köket, som
kryllar av kattor. I den innanför köket belägna kammaren, där det brukar
vara is på golvet, finns också kattor men även Expressen-representanter.
Hon är öppen och utåtriktad och närmast hypoman. Kattorna är hennes
liv, säger hon, och tas de ifrån henne, har hon »medel» att begå självmord,
vilket hon även meddelat sin mor. Betr. detta verkar hon desperat och
övertygande. Hon har emellertid, påstår hon, möjlighet att flytta med kattorna
till en stuga i Dalarna och detta i nästa vecka. Då kronofogden meddelar,
att vräkningen uppskjuts i avvaktan på denna flyttning, blir hon
översvallande tacksam.

Enl. hälsovårds- och socialvårdsrepresentanter har hon även tidigare talat
om att flytta utan resultat. Nu berättar hon också om att en miljonärska
i Amerika vill, att hon skall emigrera med kattorna till henne. Då svårigheter
att införa kattorna i Amerika berörs förklarar hon skrattande, att det
skulle gå hur lätt som helst.

Om vräkningsdomen måste verkställas och kattorna i samband därmed
tagas ifrån henne, kommer suicidalrisken utan tvekan att bli så grav, att
vårdbehovet blir ytterligt trängande.

Vårdintyget ger salunda vid handen att C. H. är en särpräglad personlighet
och att hon vid skilda tillfällen uttalat hot om att taga sitt liv, om
myndigheterna skulle taga hennes katter ifrån henne. Däremot innehåller
intyget, utöver uppgiften om suicidalrisk, icke något annat som tyder på allvarlig
psykisk sjukdom. Hon förklaras vara »formellt ordnad, klar och
redig» samt »öppen och utåtriktad och närmast hypoman». Intyget innehåller
icke heller något som tyder på att hon tidigare haft psykiska besvär.

Att en person uttalar avsikt att beröva sig livet kan men behöver icke
vara symtom på psykisk sjukdom. Uttalandet kan ju ha gjorts i syfte att
skrämma. Det i 5 § förenämnda lag angivna kravet på att vårdintyget
skall innefatta en redogörelse för sjukdomen medför därför att den intygsgivande
läkaren måste, i ett fall sådant som det förevarande, kunna till
stöd för sin uppfattning om behovet av sluten psykiatrisk vård hänvisa till
andra omständigheter, som tyder på psykisk sjukdom, än enbart att den
intyget avser uttalat avsikt att begå suicidium. Om så icke sker, kan intyget
icke ge stöd för antagande att det finns sannolika skäl för att den intyget
avser lider av psykisk sjukdom.

297

Det av Gudrun Lindén-Hökeberg utfärdade vårdintyget beträffande
C. H. innehåller enligt min mening icke redogörelse för något objektivt
påvisbart förhållande som kan ge stöd för antagande att C. H:s uttalanden
om avsikt att under viss förutsättning taga sitt liv berodde på psykisk
sjukdom. Med hänsyn härtill kan vad som anföres i intyget icke anses innefatta
någon redogörelse för sjukdomen. Intyget kan därför icke anses fylla
de krav på vårdintygets innehåll som anges i 5 §. Däremot skulle det avgivna
intyget, om polismyndigheten med stöd av 7 § omhändertagit C. H.
och gjort ansökan om intagning, ha kunnat godtagas såsom »farlighetsintyg»,
men i så fall hade det ålegat polismyndigheten att verkställa och till
sjukhuset insända utredning om farligheten, som kunnat vara till vägledning
för bedömande av förefintligheten av psykisk sjukdom.

Mot bakgrunden av vad nu sagts får jag beträffande frågan om intagning
på Ulleråkers sjukhus borde ha beslutats på grundval av föreliggande vårdintyg
anföra följande.

Överläkaren Ekbloms yttrande synes närmast ge vid handen att fråga var om
»intagning för observation». Det var emellertid såsom förut nämnts icke
något fall enligt 7 §. För att intagning skall kunna ske med stöd av vårdintyg
enligt 5 § måste av intyget framgå att det finns sannolika skäl för att
vård kan beredas med stöd av lagen (se 8 §). Den läkare som i detta fall
hade att besluta om intagningen skulle följaktligen — för att ansökningen
skulle kunna bifallas — på grundval av vårdintyget ha kunnat finna att
det förelåg sannolika skäl för att C. H. led av psykisk sjukdom och för att
vård på sjukhuset var oundgänglig på grund av sjukdomens art och grad.

På sätt framgår av det nyss återgivna departementschefsuttalandet är enbart
den omständigheten, att någon försökt beröva sig livet, inte tillräcklig
grund för sluten psykiatrisk vård å mentalsjukhus mot vederbörandes
vilja. Specialindikationen farlig för eget liv måste föreligga i förening med
allvarlig psykisk sjukdom. Såsom framgår av det sagda fanns det — utöver
det suicidalhot som C. II. framfört — icke något i vårdintyget som
tydde på allvarlig psykisk sjukdom. Det kunde därför icke anses sannolikt
att hon led av sådan sjukdom. Enligt min mening fanns det därför icke laga
förutsättning för att besluta om intagning av C. H. på sjukhuset. Vid den
efterföljande undersökningen på sjukhuset konstaterades också att hon
var »helt psykiskt klar och ordnad» och att det inte fanns några »produktiva
psykiska symtom» eller »abstinenssymtom». Då någon suicidalrisk ej
heller ansågs föreligga, blev C. II. efter fyra dagars vistelse på sjukhuset
såsom ej vårdbehövande utskriven utan medicinering.

När det gäller att bedöma ansvaret för det enligt min mening otillräckligt
grundade intagningsbeslutet måste emellertid beaktas att klaganden
framstod såsom en särpräglad personlighet samt att det var svårt att bedöma
såväl allvaret i hennes suicidalhot som om detta härrörde av psykisk
sjukdom. Med hänsyn till nu angivna omständigheter anser jag intagnings10*
— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

298

beslutet icke vara av beskaffenhet att kunna läggas den beslutande läkaren
till last såsom straffbart tjänstefel. Jag låter därför bero vid vad härutinnan
förekommit. Jag vill emellertid i anledning av det inträffade understryka
vikten av att den restriktivitet, som åsyftas med bestämmelserna
i den nya lagen, iakttages vid intagning i andra fall än då den sjuke frivilligt
söker vård.

Om förutsättningarna för polishandräckning för tvångsintagning

på mentalsjukhus

Förutom i det ovan redovisade ärendet har tillämpningen av reglerna om
polishandräckning i 35 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall blivit föremål för JO:s bedömning i några andra fall. Det har
därvid kunnat konstateras att myndigheterna ännu ej på alla håll observerat
de ändringar i rättsläget som den nya lagstiftningen inneburit. Följande
fall kan tjäna som illustration härav. I detta anförde JO Bexelius följande.

Vad i ärendet blivit upplyst ger inte någon som helst anledning ifrågasätta
annat än att det förelåg i lag angivna förutsättningar för att bereda O.
sluten psykiatrisk vård. Ansökningen om hennes intagning på sjukhus gjordes
av behörig myndighet och i behörig ordning. Intagningen av O. på Ulleråkers
sjukhus beslöts av vederbörande överläkare som efter undersökning
av O. fann henne vårdbehövande. Då intagningen sålunda beslutats i enlighet
med bestämmelserna i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall m. m., kan någon befogad anmärkning icke riktas mot besluten
att intaga och kvarhålla O. på Ulleråkers sjukhus.

Vad därefter angår det sätt, på vilket O. hämtades och fördes till sjukhuset
får jag anföra följande.

Enligt 35 § nyssnämnda lag har polismyndighet att på begäran av överläkare
vid sjukhus lämna handräckning, om den som med stöd av nämnda
lag skall intagas på sjukhuset icke inställer sig på sjukhuset. Då lagen utgår
från att intagning på mentalsjukhus i största möjliga utsträckning skall
ske på frivillighetens väg, ligger det i sakens natur att handräckning för
inställelse på sjukhus icke skall påkallas i annat fall än då så bedömes oundgängligen
nödvändigt, dvs. då den sjuke vägrar att medverka till att vård
kommer till stånd. Fråga huruvida handräckning bör påkallas, måste bedömas
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. De omständigheter
som härvid är av särskild betydelse är — förutom den sjukes sjukdomsinsikt
och inställning till vårdbehovet — sjukdomens art och grad,
t. ex. om vårdbehovet är trängande på grund av att den sjuke är farlig
för sig eller andra, samt de anhörigas inställning till vårdbehovet. Är särskild
skyndsamhet icke av nöden och kan man förvänta, att den sjukes
anhöriga skall kunna förmå den sjuke att inställa sig på sjukhuset, bör man
givetvis först avvakta de anhörigas försök att bryta den sjukes negativa
inställning. Har den sjuke vid den undersökning, som föregått intagningsbeslutet,
motsatt sig vård och är vårdbehovet trängande på grund av att
den sjuke är farlig för annan eller sig själv eller är ur stånd att taga vård

299

om sig själv, kan en begäran om handräckning icke uppskjutas för att utreda
om de anhöriga har möjlighet att förmå den sjuke att själv inställa
sig på sjukhuset.

O. har såväl vid läkarundersökningen som vid den efterföljande prövningen
av vårdbehovet på sjukhuset bedömts vara i oundgängligt behov
av vård med hänsyn bl. a. till att hon till följd av sjukdom var farlig för
annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget
liv. Med hänsyn härtill och då det var uppenbart att hon motsatte sig vård,
förelåg otvivelaktigt tillräckliga skäl att skyndsamt påkalla handräckning
för hennes inställelse på sjukhuset, i all synnerhet som det inte fanns anledning
räkna med att anhöriga till O. skulle förmå henne att frivilligt inställa
sig på sjukhuset.

Av undersökningsläkarens yttrande framgår att han bad byråföreståndaren
på hälsovårdsnämnden att tillkalla polis för att medverka vid 0:s hämtning
till sjukhuset. Han räknade nämligen med att O. skulle tillgripa våld
för att förhindra överförandet till sjukhuset och att även anhöriga till O.
skulle motsätta sig åtgärden. Redan härav följer att avsikten var att polisen
skulle lämna handräckning vid 0:s överförande till sjukhuset. Vad som
utspelade sig vid hämtningen — i form av tillkallande av låssmed, biträde
med att lägga O. på bår och anmodan till anhöriga att ej hindra åtgärden
— utvisar utan tvekan att fråga var om handräckning från polisens sida
för att överföra O. till Ulleråkers sjukhus.

Såsom förut nämnts må polishandräckning för den sjukes inställelse på
sjukhus påkallas endast av vederbörande överläkare. Polismyndigheten förfor
följaktligen felaktigt, då den på begäran av hälsovårdsnämnden i Sundbyberg
lämnade handräckning för 0:s överförande till Ulleråkers sjukhus.
Att handräckning lämnats på begäran av hälsovårdsnämnden är i och för
sig förklarligt och ursäktligt med tanke på att hälsovårdsnämnd, som gjort
ansökan om tvångsintagning, enligt intill den 1 januari 1967 gällande lag
ägde påkalla sådan handräckning. Mera anmärkningsvärt är att två poliser
beordrats att biträda vid 0:s hämtning utan att den som utdelat ordern
insåg att fråga var om handräckning enligt 35 § lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall och utan att polismännen erhöll närmare
instruktioner om vad som ankom på dem. Polismästaren har emellertid numera
för polispersonalen klargjort innebörden av nämnda bestämmelse
och framhållit betydelsen av att gällande föreskrifter på området följes,
Med hänsyn till nu berörda omständigheter och då handräckning för Q:s
inställelse på sjukhuset enligt det förut sagda var sakligt påkallad låter jag
bero vid en erinran om vikten av att handräckning ej lämnas i andra fall
än då handräckning begärts av därtill behörig läkare.

Skall intagning av den, som av domstol överlämnats till sluten
psykiatrisk vård, alltid ske med förtur framför andra
intagningsfall?

Frågor om intagning för sluten psykiatrisk vård enligt 12 § lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, då patienten av domstol
överlämnats till sluten psykiatrisk vård, har också klagovägen bragts under
JO:s prövning. I ett fall klagade en patient, som var intagen på Långhol -

300

mens rättspsykiatriska klinik i avvaktan på att domstols beslut om hans
överlämnande till sluten psykiatrisk vård skulle verkställas. Socialstyrelsen
hade genom beslut den 10 januari 1968 förordnat att han utan dröjsmål
skulle tas in på Långbro sjukhus. Intagning där skedde emellertid först
den 22 februari 1968. I av JO begärt yttrande anförde socialstyrelsen bl. a.

I lag om beredande av sluten psykiatrisk vård finns icke något stadgat
rörande överläkares skyldighet att intaga patienter av nu förevarande
slag. I förarbetena (prop. 1956: 53 s. 76) uttalades emellertid att, när socialstyrelsens
beslut om intagning föreligger, bör den sjuke utan dröjsmål tagas
in på det sjukhus styrelsen bestämt. Däri framhölls också (s. 183) att vid
judiciellt överlämnande av person till sluten psykiatrisk vård något intagningsbeslut
av läkare inte behöver fattas och inte heller någon sådan prövning
av vårdbehovet företas som äger rum när patient tagits in efter en
ansökan. — I förevarande ärende hade sjukhusets överläkare Curt Åmark
som förklaring till dröjsmålet för patientens intagning anfört vissa brister
inom Långbro sjukhus och dess vårdorganisation, vilka i skilda avseenden
skulle förorsaka olägenheter och svårigheter att på sjukhuset vårda patienter
av hithörande slag. Socialstyrelsen ville inte bestrida att så kunde vara
fallet, men fann de åberopade omständigheterna likväl inte utgöra godtagbara
skäl för underlåtenhet att genast efterkomma styrelsens beslut. Åmarks
synpunkter var i och för sig värda beaktande men måste enligt styrelsens
bedömande stå tillbaka för i främsta hand det rättssäkerhetsintresse som
styrelsen satts att bevaka genom bestämmelserna i 12 § ovannämnda lag.

Under hänvisning till det anförda fann således socialstyrelsen att Åmark
förfarit felaktigt i påtalat avseende.

Efter att ha inhämtat yttrande också från Stockholms stads sjukvårdsstyrelse
angående vårdresurserna och planerna på deras förstärkande anförde
JO Bexelius.

Enligt 72 § numera upphävda stadgan den 19 september 1929 angående
sinnessjukvården i riket hade sjukvårdsläkaren, vid bestämmande av den
ordning vari intagning skulle ske, att beakta utsikterna för den sjukes tillfrisknande
eller förbättring vid omedelbar sjukhusvård, dennes farlighet
för person eller egendom och i övrigt förekommande omständigheter, som
påkallade en skyndsam intagning. Företräde skulle enligt uttrycklig bestämmelse
lämnas bl. a. den, av vars uppträdande uppenbarligen framgick
att han var farlig för eget eller annans liv.

I 29 § sinnessjuklagstiftningskommitténs förslag till mentalsjukvårdsstadga
(SOU 1964:40) angavs att intagning på sjukhus skulle ske i den
ordning, som betingades av de till intagning anmäldas behov av vård eller
observation. Därvid skulle företräde lämnas den som var farlig för eget
eller annans liv.

På grund av att huvudmannaskapet för mentalsjukvården överfördes till
landstingskommunen utfärdades emellertid inte någon särskild mentalvårdsstadga.
I stället har bestämmelser i 39 § sjukvårdsstadgan av i huvudsak
enahanda innehåll kommit att gälla även mentalsjukvården. I sistnämnda
paragraf stadgas sålunda att intagning å sjukhus skall ske i den
ordning som betingas av de till intagning anmäldas behov av vård eller

301

observation, därvid skall beaktas om den som skall intagas är i högre grad
smittfarlig eller om han är farlig för annans personliga säkerhet.

Enligt 12 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
har socialstyrelsen att föranstalta om att den, som av domstol genom lagakraftvunnen
dom överlämnats till sådan vård, skall utan dröjsmål intagas
på sjukhus.

I ärendet har bl. a. aktualiserats frågan huruvida bestämmelsen om att
intagning skall ske utan dröjsmål innebär att intagning enligt 12 § alltid har
företräde framför alla andra intagningsfall. Detta skulle innebära att intagning
enligt 12 § skulle ha företräde även framför intagningsfall, där vårdbehovet
är mera trängande. Detta kan rimligen inte antagas vara syftet
med hitörande bestämmelser. En intagning med stöd av 12 § kan därför
komma att fördröjas kortare tid på grund av att andra intagningsfall, beträffande
vilka vårdbehovet är mera trängande, måste få företräde.

Bestämmelsen i 12 § ger emellertid ett klart uttryck för att intagningar
enligt detta stadgande är att betrakta såsom förtursbetonade, även om
de inte alltid har högsta prioritet. Det skulle också innebära allvarliga olägenheter
ur såväl allmän som enskild synpunkt om sådana intagningsfall
fördröjes någon längre tid. Jag vill endast erinra att, om de rättspsykiatriska
klinikerna skulle belastas med alltför många vårdfall, detta skulle leda
till ytterligare förlängning av de redan alltför långa väntetiderna för de
rättspsykiatriska undersökningarna. Dröjsmål med överförande från sådan
klinik till mentalsjukhus medför även påfrestningar och andra påtagliga
olägenheter för den därav berörde. Det är därför av vikt att intagningar
enligt 12 § sker så snabbt som möjligt.

Jag anser således att även om intagningsfall enligt 12 § kan behöva stå
tillbaka för intagningsfall, där vårdbehovet är mera trängande, vederbörande
överläkare likviil har att tillse att intagning enligt 12 § sker med
tillräcklig skyndsamhet. Om intagning enligt 12 § i undantagsfall inte kan
ordnas på annat sätt, kan överläkaren bli tvingad att frigöra plats genom
utskrivning av annan patient, beträffande vilken vårdbehovet inte är så
trängande.

Av det sagda följer att Åmark inte kan anses ha gjort sig skyldig till fel
genom att han låtit intagningen på sjukhuset i det aktuella fallet stå tillbaka
för andra intagningsfall, beträffande vilka vårdbehovet varit mera
trängande. Handlingarna ger inte heller eljest vid handen att dröjsmålet
kan läggas Åmark till last såsom tjänstefel. Jag vill emellertid i anledning
av det beklagligt långa dröjsmålet med intagningen på sjukhuset betona
angelägenheten av att man på sjukhusen gör allt vad som är möjligt för
att intagning enligt 12 § sker utan att dröjsmål av den längd varom här
är fråga uppkommer. Kan i undantagsfall så ej ske på grund av konkurrens
med andra mera vårdprioriterade fall, torde socialstyrelsen genast böra
underrättas för att om möjligt söka lösa platsfrågan på annat sätt.

Av vad sjukvårdsstyrelsen anfört framgår att denna, i avvaktan på genomförandet
av sociopatutredningens förslag om särskilda vårdinrättningar,
är beredd att vidtaga provisoriska åtgärder för att söka lösa den föreliggande
platsbristen inom sjukvårdsstyrelsens räjong. Med hänsyn härtill
och då styrelsen begärt fyra nya underläkartjänster vid Långbro sjukhus,
finner jag det för närvarande icke föreligga något skäl till vidare åtgärd
från min sida.

302

Åtgärder mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters
sida bör ha en individuell inriktning och inte ges kollektiv karaktär

Om behandlingen av den som är intagen för sluten psykiatrisk vård med
stöd av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall gäller enligt 13 § lagen
att han får hindras att lämna sjukhuset och i övrigt får underkastas det
tvång »om är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för
att skydda honom själv eller omgivningen. Frågan om vidden av de disciplinära
befogenheter som kan ligga häri blev föremål för JO:s granskning
i anledning av klagomål från patienter på sociopatavdelningen vid Restads
sjukhus. I anledning av disciplinära svårigheter hade frigången indragits
för samtliga patienter på avdelningen under 14 dagar. De uppfattade beslutet
som en kollektiv bestraffning, medan överläkarna på sjukhuset förklarade
att det var fråga om en välmotiverad disciplinär åtgärd. I sitt av JO begärda
yttrande förklarade socialstyrelsen efter att ha redogjort för innehållet
i förarbetena till 13 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall och ha erinrat om att Restads sjukhus till största delen är avsett
för vård av andra psykiskt sjuka än sociopater.

Styrelsen anser, att den utformningen av verksamheten på angivna sociopatavdelning,
som ytterst vädjar till patientens vilja och förmåga till personligt
ansvarstagande, är väl avvägd med tanke på de speciella vårdproblem,
som är att hänföra till sociopatklientelet. Det är tvivelsutan angeläget,
att vården av sociopater på övriga avdelningar kan utövas efter dessa
riktlinjer. Detta ställer stora krav på dels den personal, som har att handha
vården, bl. a. i form av ett mycket aktivt engagemang, och dels de materiella
resurser, som erfordras i sammanhanget. Sociopatvården i vårt land
är f. n. långt ifrån utbyggd och---disponerar i allmänhet inte de re surser

som vore önskvärda. Detta förhållande gör, att ledningen för ifrågavarande
verksamhet understundom måste tillgripa åtgärder av restriktivare
natur än vad som eljest torde behöva bli fallet. I sammanhanget bör exempelvis
uppmärksammas, att disciplinära åtgärder från sjukhusledningens
sida ofta avser att stävja de destruktiva verkningarna på en avdelnings
patienter vid sprit- och narkotikainförsel till avdelningen. Det är väl känt,
att även individuella symtomrecidiv av asocial natur på en sociopatavdelning
kan förorsaka oro hos andra patienter på avdelningen. Därvid kan
en stämning av labilitet och aggressivitet uppkomma inom hela avdelningen.
Tillfälliga motsättningar mellan vissa intoxikerade patienter och
personalen kan sålunda med mycket kort varsel komma att inbegripa sådana
patienter, som från början ej alls berörts av konflikten. I situationer
av angivet slag föreligger ofta stor risk för förvecklingar, vilka är synnerligen
svårbemästrade.

Socialstyrelsen anser, att indragning av frigång kan vara befogad i vissa
fall. Därvid kan en indragning av frigång mycket väl omfatta 14 dagar eller
längre tid. Mot bakgrunden av vad ovan anförts om inriktningen mot patienternas
individuella vård och rehabilitering och den patientpsykologiska
betydelsen härav finner socialstyrelsen emellertid att — även om åtgärder
av disciplinär innebörd kan vara befogade i det enskilda fallet — sådana

303

inte får vidtagas mot det kollektiv, i vilket den eller de patienterna ingår,
för vilken/vilka åtgärder kan vara påkallade. Det är därför nödvändigt,
att i förekommande fall åtgärd av ifrågavarande slag sättes i strikt relation
till den enskilde patienten och noga avväges i förhållande till den handling,
som förorsakat åtgärden. Även om individuella klarlägganden vid utredningen
skulle vara svåra eller omöjliga, får den för vården ansvarige sålunda
icke av bekvämlighetsskäl låta sig föranledas till en ograderad reaktion i
kollektiv form. Varje patients rätt till frigång måste bedömas uteslutande
från hans egna förhållanden.

Av överläkarnas yttrande i ärendet framgår dels att inte alla patienter
på avdelningen gjort sig skyldiga till förseelser i det aktuella sammanhanget
och dels att, beträffande övriga patienter, någon gradering av de vårdansvarigas
reaktioner inte förekommit.

Utan tvivel är ledningen av en sjukhusavdelning för klientel, av ifrågavarande
slag förenad med utomordentliga svårigheter. Ur medicinsk synpunkt
måste det anses angeläget, att atmosfären inom en sociopatavdelning
är sådan, att en meningsfull rehabiliteringsverksamhet kan bedrivas. De
åtgärder som vederbörande överläkare vidtagit i förevarande fall kan vara
betingade av en strävan att återställa en vårdsituation, vilken medgåve en
adekvat utgångspunkt för förenämnda ändamål och därigenom vara till fördel
även för de patienter, vilka icke gjort sig skyldiga till förseelser, och
skapa ett gynnsamt utgångsläge för bedrivandet av en fortsatt ändamålsenlig
vård. Därvid borde dock andra utvägar att lösa vårdproblemet ha
valts än dem som anlitats. Lämpliga medel hade varit t. ex. en förstärkt
kontakt mellan läkare och patienter i fonn av muntlig information eller
förflyttning av vissa patienter till annan avdelning inom sjukhuset. Beträffande
förflyttning bör dock sägas att i och för sig svårigheter, inte minst
av vårdteknisk art, kan föreligga att effektuera en sådan.

Oaktat den berörda problematiken för vederbörande överläkare i ifrågavarande
vårdläge anser emellertid socialstyrelsen av de skäl som tidigare
ovan angivits, att ledningen för sociopatavdelningen borde ha övervägt
andra än de vidtagna disciplinära åtgärderna.

JO Bexelius uttalade härefter.

Vården av sociopatklientelet. erbjuder otvivelaktigt svårigheter, inte
minst på grund av dess benägenhet för impulsiva och aggressiva handlingar
samt dess tendenser till sprit- och narkotikamissbruk och asocialitet i
övrigt. På sätt socialstyrelsen framhållit är det därför av synnerlig vikt,
att behandlingen av detta klientel får en i möjligaste mån individuell inriktning
med syfte att stärka patientens vilja och förmåga till personligt ansvarstagande.
I konsekvens härmed bör självfallet disciplinära åtgärder
i förekommande fall sättas i strikt relation till den enskilde patienten och
innebörden av dennes förseelse.

Handlingarna utvisar, att detta icke skett i nu förevarande fall. Den
disciplinära åtgärden — som vidtagits för att komma till rätta med de svårigheter
ur vårdsynpunkt som uppkommit till följd av vissa patienters beteenden
— har varit av kollektiv karaktär och sålunda riktats mot samtliga
patienter, oaktat icke alla patienter på avdelningen gjort sig skyldiga till
förseelser i det aktuella sammanhanget eller ens under den angivna tiden
av cirka en månad. Den beslutade åtgärden har icke heller avvägts med
hänsyn till de begångna förseelsernas art och svårighetsgrad i de enskilda

304

fallen. I betraktande härav måste den vidtagna åtgärden anses vara betänklig
ur såväl vårdsynpunkt som ur principiella aspekter. Att på grund av
vissa^ patienters klandervärda uppträdande begränsa samtliga patienters
förmåner — något som ur patienternas synpunkt måste framstå såsom ett
kollektivt straff _— är helt oförenligt med svensk rättsuppfattning. Med
hänsyn till svårigheterna att skapa förutsättningar för en ändamålsenlig
vård av det klientel varom här är fråga anser jag mig dock kunna låta bero
vid den erinran som innefattas i det sagda. Jag förutsätter dock att vad
socialstyrelsen i sitt utlåtande anfört om vikten av att vården av sociopater
får en i möjligaste mån individuell inriktning framdeles noga beaktas.

Vissa övriga sjukvårdsärendem

En patient, som var intagen på Ulleråkers sjukhus efter överlämnande
av domstol, rymde därifrån och företog under rymningstiden resor utomlands.
Sedan han återförts till sjukhuset, omhändertogs där hans pass. I
anledning av hans klagomål häröver förklarade JO Bexelius att åtgärden
fick anses ha laga stöd i 13 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall.

Åtskilliga klagomål angående tillämpningen av reglerna om brevcensur
i 15 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall har anförts
hos JO. I ett fall påtalade en patient att sjukhusledningen vägrat vidarebefordra
ett brev till Expressens rådgivningsbyrå, i vilket han bl. a. påstod
att en kurator på sjukhuset underlåtit medverka till arbetsanskaffning.
JO Bexelius erinrade i sitt svar på klagomålen om att den i 1 kap. 1 § andra
stycket tryckfrihetsförordningen stadgade rätten för envar att meddela
uppgifter och underrättelser till bl. a. pressen, av skäl som närmare utvecklats
å s. 213 f. i denna berättelse, i och för sig inte utgör hinder för tillämpning
av den i 15 § nämnda lag medgivna rätten för överläkare att kvarhålla
handling, som patient önskar avsända.

I ett annat fall klagade en patient, som var intagen på specialavdelningen
på S:t Sigfrids sjukhus, över att ett av honom förseglat brev till en advokat,
som utsetts till offentlig försvarare, av föreståndaren för avdelningen återställts
till honom med besked att brevet skulle lämnas öppet för censurering.
Sedan upplysningar erhållits från sjukhuset rörande tillämpade rutiner
i fråga om brevgranskningen begärdes yttrande från socialstyrelsen som
anförde.

Vad gäller rutinen vid granskning av in- och utkommande post till patienterna
vid specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus har vid samtal med
avdelningens föreståndare inhämtats följande. All inkommande post till
patienterna vid avdelningen överlämnas till överhikarexpeditionen för
granskning av överläkaren i de fall han med hänsyn till bestämmelserna

305

i 15 § första stycket finner nödvändigt. Därefter utdelas posten vanligtvis
i samband med ronderna.

Vad gäller den utgående posten insamlas denna genom överskötarnas
försorg och lämnas till föreståndarens expedition. Den post som eventuellt
skall granskas lämnas i öppna kuvert. Föreståndaren tager därvid hand om
brev som patienter avser att sända till postorderfirmor och andra handelsföretag
för beställning av eller förfrågningar rörande varor. Det är således
här fråga om handlingar som hänför sig till ekonomiska ärenden, vilka på
specialavdelningen handhas av föreståndaren. Övrig post lämnas till överläkaren
för den granskning han finner påkallad.

Av ovannämnda lagrum framgår att, i den utsträckning sjukhuset äger
ta befattning härmed, endast överläkaren äger rätt att företaga granskning
av patienternas utgående post. Det tillvägagångssätt som i praktiken tilllämpas
vid specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus, innebärande att viss
post från patienter omhändertas och handlägges av föreståndaren vid avdelningen,
är formellt oriktigt. Någon rätt för överläkaren att delegera vissa
brevärenden till avdelningsföreståndaren föreligger inte.

Emellertid måste det uppmärksammas att arbetsbördan för överläkare
vid avdelningar av ifrågavarande slag är betydande. Det rör sig sålunda
om ett svårt belastat klientel med kvalificerade vårdproblem, som påkallar
synnerligen arbetskrävande insatser. Därest överläkaren skulle ta befattning
med granskningsarbetet i dess helhet, medför detta att åtskillig tid,
som med fördel bör disponeras på det egentliga vårdarbetet, i stället åtgår
för annat ändamål. Det i praktiken tillämpade förfaringssättet får ses mot
bakgrunden av i och för sig berättigade önskemål att möjliggöra en koncentration
på överläkarens egentliga vård- och behandlingsuppgifter.

JO Bexelius anförde härefter.

Av förenämnda bestämmelser framgår, att endast handling, som är ställd
till utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, medicinalstyrelsen, justitiekanslern
eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan
granskning. Av alla övriga handlingar äger vederbörande överläkare taga
del, dock endast om särskilda skäl föreligger. Sinnessjuklagstiftningskommittén,
vars förslag ligger till grund för gällande bestämmelser, framhöll
att det till förhindrande av en särställning för mentalsjukvården vore önskvärt
att patienterna vore oförhindrade att fritt korrespondera med omvärlden.
En sådan ordning skulle dock i viss omfattning leda till olägenheter
av det slag förut gällande bestämmelser avsåg att förhindra. Det
kunde med hänsyn härtill inte anses försvarligt att avstå från möjligheten
till ingripande i sådana fall, då uppenbara skäl förelåg därtill. Å andra
sidan kunde icke anses erforderligt, att överläkarens tillstånd i princip skulle
inhämtas för att brev skulle få avsändas eller mottagas. Tillämpningen av
äldre bestämmelser hade också uppmjukats alltmera. I betraktande härav
föreslog kommittén att bestämmelserna i nu avsett hänseende skulle ges
den utformningen, att överläkaren, endast då särskild anledning förelåg
därtill, erhöll rätt att kontrollera innehållet i brev, som ankom till patient
eller vilket patient önskar avsända. Kommitténs förslag godtogs av statsmakterna.

Överläkaren har inte anfört något som tyder på att det skulle ha förelegat
någon särskild anledning att ta del av innehållet i det brev som E. önskade
avsända. Vad överläkaren anfört tyder närmast på att alla avgående brev,

306

som icke enligt bestämmelserna undantagits från censur, granskas. En sådan
praxis står icke i överensstämmelse med de nya bestämmelserna. Meningen
med dessa är ju, på sätt framgår av det sagda, att granskning skall ske
endast om särskild anledning därtill föreligger. Då E:s brev var ställt till
advokat och följaktligen under alla förhållanden skulle, oavsett innehållet,
vidarebefordras, måste det föreligga alldeles särskilda skäl för att överläkaren
skulle ta del därav. Vad som förekommit är emellertid inte av beskaffenhet
att böra läggas honom till last såsom tjänstefel. Klagomålen föranleder
därför icke vidare åtgärd från min sida än att jag framhåller vikten
av att granskning av intagnas utgående brev företages endast i sådana fall,
då i betraktande av den intagnes sinnestillstånd eller andra omständigheter
särskilda skäl föreligger därtill.

En tillämpning av denna regel behöver enligt min uppfattning icke medföra,
att all granskning skall fullgöras av vederbörande överläkare. I den
mån arbetsbördan så kräver bör överläkaren kunna överlåta granskningen
av vissa utgående brev på föreståndaren eller annan underordnad befattningshavare.
En förutsättning härför är dock, att överläkaren under beaktande
av gällande bestämmelser meddelar närmare föreskrifter rörande den
omfattning, i vilken brev bör granskas.

I ett hos JO i anledning av en tidningsartikel upptaget ärende var fråga
huruvida tillfälle bort beredas anhöriga till en avliden att — innan obduktion
skedde — uttala sig om lämpligheten av sådan åtgärd.

Enligt 27 § sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 åligger det överläkare
å odelat sjukhus eller å klinik bl. a. att om vid inträffat dödsfall behov av
rättsmedicinsk obduktion kan antagas föreligga ofördröjligen göra anmälan
därom till polismyndigheten i orten och vid annat dödsfall tillse att liköppning
förrättas, såvida dödsorsaken är okänd eller någon viktig upplysning
om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas, dock att, om anhörig framfört
önskemål att liköppning icke skall äga rum, sådan må företagas blott då
dödsorsaken är okänd.

I tidningsartikeln påtalades att en å Söderby sjukhus avliden patient
blivit obducerad utan att hans son blivit tillfrågad. I detta fall hade enligt
artikeln den avlidnes huvud blivit sönderskuret och nödtorftigt hopsytt med
grov tråd med påföljd att sonen drabbats av en svår chock när han besökt
sjukhuset för att taga ett sista farväl av den döde.

Med anledning av tidningsartikeln infordrades yttrande från sjukhuset.
I avgivna yttranden framhölls att dödsorsaken var okänd, att den avlidnes
tidigare och aktuella sjukdomshistoria var sådan att ett klarläggande av
dödsorsaken genom obduktion var av intresse och att de anhöriga icke
framfört önskemål om att obduktion ej skulle utföras.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Jag har från socialstyrelsen under hand inhämtat att det åtminstone vid
vissa sjukhus är praxis att underrättelse om planerad obduktion lämnas de
anhöriga i samband med att vederbörande sköterska tar kontakt med de
anhöriga i anledning av dödsfallet. Tillfälle beredes härigenom de anhöriga
att framföra sin synpunkter på frågan om obduktion bör ske. Denna praxis

307

synes mig riktig och värd att allmänt efterföljas. Särskilt gäller detta om
obduktionen kan antagas medföra sådana förändringar i den dödes utseende
som kan verka stötande för de anhöriga.

I förevarande fall har tydligen tillfälle icke beretts de anhöriga att framföra
sina synpunkter på frågan om obduktion borde ske.

Av utredningen framgår emellertid att dödsorsaken icke var känd. Obduktion
har följaktligen enligt gällande bestämmelser kunnat företagas även
mot de anhörigas önskan. Med hänsyn härtill kan det inte göras gällande
att vederbörande läkare förfarit felaktigt. Ärendet föranleder därför inte
annat uttalande från min sida än att jag vill betona angelägenheten av att
avlidens närmaste anhöriga underrättas om tillämnad obduktion, där det
kan ske utan olägenhet.

308

IV. Förvaltningen i övrigt
Allmänt

Förvaltningsförfarandet

På grund av iakttagelser vid inspektion av en lokal skattemyndighet
gjorde JO Bexelius följande uttalande om förvaltningsmyndighets utredningsskyldighet.

I förvaltningsförfarandet förekommer endast sällan att blott enskilda
intressen är förknippade med saken. I regel kan vid sidan av enskilda intressen
påvisas utpräglade allmänna intressen. Det fordras av vederbörande
myndighet att den aktivt engagerar sig för att dessa allmänna intressen
förverkligas. Omfattningen av myndighets ansvar för utredningen bestämmes
i princip av det allmänna intressets styrka sett i förhållande till sakens
beskaffenhet. På vissa förvaltningsområden är det allmänna intresset så
framträdande att ansvaret kan sägas ligga helt på myndigheten.

I ansökningsärenden måste det ofta anses ankomma på part att förebringa
den huvudsakliga utredningen. Ibland har parts utredningsskyldighet
kommit till uttryck i författningarna genom tvingande föreskrifter om
vad parts ansökan skall innehålla och vilka handlingar som skall bifogas.
Men även i ansökningsärenden gör sig ej sällan viktiga allmänna intressen
gällande. I den män så ar fallet, åligger det myndigheten att fullständiga
partens utredningsmaterial i den utsträckning som erfordras för bedömning
av saken ur dessa intressens synvinkel.

Av det sagda följer att i förvaltningsförfarandet utredningsplikt i allmänhet
åvilar såväl myndighet som part alltefter förhållandena.

o A den beslutande myndigheten ankommer att bestämma över utredningsgången.
Myndigheten har sålunda att avgöra i vilken ordning part eller
annan skall vara verksam och under vilka former utredningen skall bedrivas.

De vid inspektionen berörda ärendena avsåg fråga om anstånd kunde
beviljas^ skattskyldig vars skattebetalningsförmåga blivit nedsatt på grund
av förhallande som var likställt med arbetslöshet. Bestämmelsen härom är
självfallet tillkommen huvudsakligen i de skattskyldigas enskilda intresse.
Det bör därför i första hand ankomma på den skattskyldige att själv förebringa
den utredning, som erfordras för att bedöma hans ansökan. Emellertid
saknas för den skull inte påtagliga allmänna intressen. Det måste
t. ex. anses vara ett allmänt intresse att anståndsbestämmelsema tillämpas
enhetligt utan hänsyn till den skattskyldiges särskilda förmåga att tillvarataga
sin rätt och förebringa erforderlig utredning. Vidare måste det vara
ett allmänt intresse, att skattskyldig, som oförskyllt råkar i svårigheter att
betala sin skatt, erhåller författningsenligt medgivet uppskov härmed i
stället för att t. ex. tvingas anlita socialhjälp eller företaga handlingar, som
riskerar att ytterligare undergräva hans ekonomi och därmed den framtida
skattebetalningsförmågan

309

De upplysningar som lämnades i ansökningarna i förevarande fall var
knappast tillräckliga för att bifalla framställningarna men uteslöt icke att
sådana förhållanden förelåg att ansökningarna kunde bifallas. Jag anser därför
att tillfälle bort beredas sökandena att fullständiga utredningen i enlighet
med anvisningar av häradsskrivaren eller att erforderliga uppgifter bort
inhämtas på annat sätt.

En advokat klagade hos JO över bristande kommunicering. Han hade
som ombud för en anmälare hos medicinalstyrelsens disciplinnämnd inte
fått del av allt material i ärendet och regeringsrätten hade avgjort besvär
av läkaren över disciplinnämndens beslut utan att anmälaren blivit hörd
eller ens underrättats om besvären. Anmälan avsåg huruvida ett läkarintyg
uppfyllde meddelade föreskrifters krav. JO Bexelius anförde i skrivelse till
advokaten.

Edra här anförda klagomål synes utgå från att Eder huvudman i det hos
medicinalstyrelsens disciplinnämnd handlagda ärendet äger samma ställning
som part i rättegång. Så är emellertid icke fallet. Fråga om disciplinär
bestraffning är enligt svensk rätt att betrakta såsom en intern tjänsteangelägenhet.
Något utrymme finns till följd härav icke för beaktande av en
motsvarighet till brottmålsprocessens målsägandeintresse (se SOU 1964:27
s. 524). En anmälan mot en tjänsteman medför inte automatiskt inledande
av disciplinärt förfarande. Det ankommer sålunda på bestraffningsmyndigheten
att avgöra om sådant förfarande skall inledas i anledning av en anmälan.
En person, som anmäler en tjänsteman för fel eller försummelse
i utövningen av tjänsten, har ej heller rätt att överklaga ett beslut av bestraffningsmyndigheten,
varigenom denna ej finner skäl att vidtaga disciplinär
åtgärd mot vederbörande tjänsteman. Ett sådant beslut hindrar å
andra sidan icke åtal eller skadeståndstalan vid domstol.

Endast tjänstemannen intager ställning som part i disciplinförfarandet
med därav följande rätt att få del av allt inkommande utredningsmaterial
och att överklaga beslut, som går honom emot.

T praxis torde emellertid som allmän regel tillämpas, att en anmälare får
tillfälle att inkomma med påminnelse i anledning av den anmäldes förklaring.
Inkommer ytterligare material av väsentlig betydelse för ärendets
avgörande bör enligt min mening jämväl detta delges anmälaren. Enligt
vad som upplysts från medicinalstyrelsens disciplinnämnd brukar vederbörande
anmälare i princip få del av dylikt material, särskilt om han framställt
begäran därom.

I förevarande fall har tillfälle beretts Eder att avge påminnelser i anledning
av läkarens första förklaring. Hennes andra förklaring tillförde inte
ärendet något nytt av beskaffenhet att påverka ärendets avgörande. Det
fanns därför inte ur utredningssynpunkt något skäl att bereda Eder tillfälle
till ytterligare påminnelser. Fråga var ju endast om en rättslig bedömningav
det av läkaren avgivna utlåtandet. Härtill kommer att Eder huvudman,
på sätt framgår av det förut sagda, inte hade någon på partsställning grundad
rätt att yttra sig.

Eftersom Ni, enligt vad Ni uppgivit, per telefon begärt att få del av ytterligare
inkommet material, borde avskrifter av de handlingar, som efter
Edra påminnelser inkom till disciplinnämnden, ha tillställts Eder. Anledningen
till att så ej skett får antagas vara ett förbiseende, som ej kan med -

310

föra ansvar för tjänstefel. Ingen av de befattningshavare som tjänstgjorde
vid nämnden vid ifrågavarande tid har, enligt vad de uppgivit för föredraganden,
något minne av telefonsamtalet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts är det uppenbart, att vederbörande
befattningshavare hos nämnden icke kan genom sin underlåtenhet att delge
Eder ifrågavarande material anses ha gjort sig skyldiga till fel eller försummelse
i tjänsten. Jag lämnar därför Edra klagomål mot disciplinnämnden
utan vidare åtgärd.

Av vad jag anfört rörande disciplinförfarandets natur följer, att någon
befogad erinran i de av Eder påtalade hänseendena ej heller kan riktas mot
besvärsärendets handläggning hos regeringsrätten. Edra klagomål i denna
del föranleder därför icke någon min åtgärd.

I ett annat ärende gjorde JO Bexelius följande uttalande om disciplinnämndens
skyldighet att motivera ett beslut att ej vidtaga någon disciplinär
åtgärd.

Ett beslut, varigenom nämnden ej finner skäl att vidtaga disciplinär åtgärd
mot anmäld läkare, kan ej överklagas av anmälaren och hindrar ej
åtal eller skadeståndstalan vid domstol. Med hänsyn härtill och till arten
av hithörande ärenden kan anmälaren rimligen icke ha anspråk på att
nämnden skall närmare precisera skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages.
I sådant fall måste i regel anses tillfyllest att nämnden — såsom skett
i det nu aktuella fallet — motiverar sitt ställningstagande med att utredningen
ej visar att vederbörande läkare gjort sig skyldig till fel eller försummelse
i påtalat hänseende.

Från JO Bexelius’ uttalanden i ett ärende om en länsstyrelses handläggning
av besvär över återkallelse av tillstånd att inneha vapen antecknas
följande angående kommunicering med klaganden.

I samband med kommunikationsresolutionen översände länsstyrelsen
originalhandlingarna till M. med föreläggande för denne att avge yttrande
inom viss tid vid äventyr att ärendet annars kunde komma att avskrivas.
Såsom jag anfört i 1968 års ämbetsberättelse sid. 238 ff. angående s. k.
stupstocksremisser gäller enligt svensk rätt att — om talan i ett förvaltningsärende
anhängiggjorts av därtill berättigad person — vederbörande
myndighet i princip är skyldig att pröva och avgöra ärendet i sak. Underlåtenhet
från partens sida att yttra sig inom föreskriven tid kan inte ge myndighet
rätt att undandraga sig sakprövning av ärendet. I sådana fall äger
myndighet icke uppställa äventyret att ärendet avskrives från vidare handläggning,
om yttrande inte avges. Jag framhöll också att det i möjligaste
mån borde undvikas att myndighet skilde partshandlingarna från sig.

I enlighet med vad nu sagts anser jag för min del att länsstyrelsen förfor
oriktigt genom att förelägga M. att inkomma med yttrande i besvärsärendet
vid äventyr att ärendet annars kunde komma att avskrivas. Vad
som inträffat i detta ärende visar också att länsstyrelsens åtgärd att översända
originalhandlingarna till M. var mindre välbetänkt. Då M. inte återsände
handlingarna saknade länsstyrelsen möjlighet att företaga sakprövning
av frågan om M:s fortsatta vapentillstånd. Det måste anses otillfredsställande
att sådan prövning inte kom till stånd.

311

Genom klagomål hos JO observerades att en länsstyrelse i ett ärende
angående besvär över barnavårdsnämnds beslut i bidragsförskottsfråga förelagt
klaganden att inom viss tid inkomma med påminnelser över utredningen
vid äventyr att ärendet eljest avskrevs från vidare handläggning.
JO Bexelius erinrade också i detta ärende om sitt uttalande i 1968 års berättelse.

I ett ärende om invaliditetsersättning, som var föremål för JO:s granskning,
förelåg som särskild rättsfråga huruvida en dubbelsidig neurogen
hörselnedsättning kunde anses utgöra sådan höggradig nedsättning i kroppsorgans
funktion som sägs i 9 kap. 2 § lagen om allmän försäkring. Riksförsäkringsverket
avslog besvär över försäkringskassans beslut att vägra
ersättning och motiverade sitt beslut sålunda: »Riksförsäkringsverket finner
att Er son icke på grund av höggradig nedsättning i kroppsorgans funktion
är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas
betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna
bedriva sina studier.» I yttrande till JO förklarade verket att anledning
saknats att särskilt ange huruvida sonen funnits lida av höggradig nedsättning
av kroppsorgans funktion eftersom han, även om så ansetts vara fallet,
likväl inte skulle ha befunnits berättigad till invaliditetsersättning. JO
Bexelius anförde, att det inte kunde bistridas att beslutsmotiveringen var
så gott som helt intetsägande och att det enligt hans mening varit påkallat
att i beslutet ange att det var kraven på hjälpbehov och betydande
merutgifter som ansågs brista, JO framhöll emellertid också att — såsom
riksförsäkringsverket framhållit — en närmare utvecklad motivering skulle
bli synnerligen arbetskrävande i de aktuella ärendena, där avgörandet
under alla omständigheter måste bli en skälighetsfråga,

JO Bexelius har också uttalat sig om i vad mån statens råd för byggnadsforskning
bör motivera avslag på ansökningar om forskningsanslag.
Om skäl för utelämnande av motivering i rådets avslagsbeslut anförde
han bl. a.

Sålunda måste vid prövning av en ansökan jämförelse göras med andra
ansökningar om bidrag från de begränsade medel som står till rådets förfogande.
Det är uppenbart att det rimligen icke kan begäras att rådet i
allmänhet redovisar alla de omständigheter som inverkar på ställningstagandet
vid en dylik jämförande prövning. Inte heller kan det vara lämpligt
att rådet gör uttalanden om en sökandes personliga kvalifikationer. Det
behov av insyn i rådets verksamhet — som skulle möjliggöras o in besluten
motiverades — tillgodoses genom att rådet bl. a. offentligen redovisar sammanställningar
över beviljade anslag och till vilket ändamål anslagen hänför
sig. Härigenom kan rådets samlade bidragsgivning överblickas. Jag anser
därför att rådets praxis att meddela avslag utan skriftlig motivering har
goda skäl för sig.

De skäl som förestavar ett avslagsbeslut kan avse forskningsuppgiftens
angelägenhetsgrad, forskningsplanens kvalitet och forskarens kompetens.

312

Det är givetvis angeläget att — även om besluten icke skriftligen motiveras
— den som fått avslag kan få kännedom om skälen härför så att han
blir i stånd att bedöma om det är någon mening för honom att planera
för och inkomma med ny ansökning beträffande samma eller annan forskningsuppgift.
Det synes mig därför lämpligt att rådet på begäran ger sådan
person erforderliga muntliga upplysningar om skälen för rådets beslut.

Hösten 1967 skedde antagning till psykolog- och medicinarutbildningen
centralt genom universitetskanslersämbetet. Urvalet av sökandena skedde
medelst automatisk databehandling. Ansökningstiden utgick den 20 november
1967. I handläggningsschemat ingick stansning och granskning av kurstabeller
som angav antalet kursplatser i de olika utbildningsalternativen.
Under detta arbetsmoment skedde en förväxling. Enligt gällande föreskrifter
skulle i fråga om medicinsk utbildning omkring tre fjärdedelar och
i fråga om psykologutbildning omkring två tredjedelar tillsättas med sökande
som åberopar endast studentbetyg. I underlaget för stansning av de hålkort,
som matades in i datamaskinen för framtagning av kurstabellerna,
blev uppgifterna om platsantalet i de skilda kvotgruppema omkastade. Till
följd härav blev genom beslut den 28 december 1967 av universitetskanslersämbetet
129 studerande felaktigt intagna till medicinsk eller psykologisk
utbildning, medan 123 sökande som rätteligen borde ha antagits, blev
utestängda. Antagningsbesluten delgavs sökandena. Efter förnyad databehandling
rättades felen genom beslut den 2 januari 1968, vilka delgavs
sökandena den 3 januari 1968. Sedan ärendet bragts under JO:s prövning
anförde universitetskanslersämbetet bl. a.

Enligt ämbetets uppfattning var det ämbetets oavvisliga skyldighet att,
på sätt skedde genom beslutet den 2 januari 1968, korrigera en uppenbar
felaktighet. Ett motsatt betraktelsesätt skulle medföra, att det hade överlåtits
på ett stort antal sökande med bättre rätt till utbildningsplats än de
först uttagna att hävda sin rätt besvärsvägen. Detta ansåg ämbetet vara
orimligt.

Universitetskanslersämbetet fann det sålunda uppenbart, att de ordinarie
utbildningsplatserna i spärrade utbildningslinjer och ämnen måste
fördelas i full överensstämmelse med gällande föreskrifter. I de fall däremot,
där möjligheter förelåg att anordna extra utbildningslinjer, ansåg ämbetet
det rimligt att med avsteg från den av ämbetet bestämda kvotfördelningen
i behörig ordning bereda dylik plats även åt sökande, som den 28 december
1968 felaktigt antagits till sådan utbildning. För utbildning i psykologi
hade sålunda av 77 felaktigt intagna 69 beretts tillfälle att deltaga i sådan
utbildning. Det hade däremot inte varit möjligt att anordna extra utbildningsplatser
för medicinsk utbildning. Av de ursprungligen felaktigt intagna
till medicinsk utbildning — 52 studerande — hade sedermera genom återbud
sex i vederbörlig ordning kunnat intagas på ordinarie utbildningsplatser.
I ett antal fall hade därutöver studerande senare beretts plats inom annan
spärrad utbildning, till vilken de sökt enligt av dem lägre prioriterat alternativ.

313

JO Lund vik anförde vid ärendets avgörande bl. a.

Vad angår universitetskanslersämbetets åtgärd att — sedan det några
dagar efter antagningsbeslutet den 28 december 1967 konstaterats att beslutet
till följd av ett fel i förfarandet blivit uppenbart oriktigt — självmant
skrida till rättelse av beslutet, delar jag ämbetets uppfattning, att det hade
varit orimligt om ämbetet i stället överlämnat till de med orätt avvisade
sökandena att hävda sin rätt besvärs vägen. Att ämbetet i den situation
som förelåg skred till självrättelse föranleder därför icke någon kritik från
min sida.

Beträffande den underrättelse som i samband med rättelsebeslutet tillställdes
de därav berörda vill jag framhålla, att det av psykologiska och
sakliga skäl varit lämpligt om ämbetet hade tillagt att ämbetet avsåg att
undersöka förutsättningarna att finna extraordinära utbildningsmöjligheter
för dem som felaktigt inställt sig på att de blivit antagna.

Offentlighet och sekretess

Under året har bara ett fåtal ärenden om allmänna handlingars offentlighet
och sekretess avgjorts som är av principiellt eller eljest mera allmänt
inti’esse. Av mera ovanlig natur var ett ärende som gällde huruvida röntgenfilm,
utgör allmän och offentlig handling. Klaganden hade begärt att
få ut röntgenfotografier från ett allmänt sjukhus’ röntgenklinik. Kliniken
hade vägrat utlämna fotografierna och som skäl anfört att sådana filmer
bara tillhandahålls läkare på speciell indikation och vissa myndigheter men
däremot i princip inte patienten själv. Efter hänskjutning till sjukvårdsstyrelsen
beslöt denna emellertid att röntgenfotografierna skulle tillhandahållas
klaganden antingen så att han fick på stället ta del av dem eller mot
avgift få kopior av dem. Ur sjukvårdsstyrelsens motivering kan citeras.

En enskild person kan i regel genom samtycke åstadkomma, att en i hans
intresse föreskriven sekretess hävs. Av 14 § sekretesslagen framgår, att en
handling — trots samtycke — kan undanhållas vederbörande, endast om
det finns »grundad anledning antaga att genom handlingens utlämnande
ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas».

Man kan inte göra gällande, att vården eller behandlingen av C. i något
avseende skulle motverkas, om han finge taga del av röntgenfotografierna,
vilka avsåg att fastställa huruvida C. lider av gallsten eller inte. Under
sådana förhållanden skall alltså röntgenplåtarna utlämnas till honom.

JO Bexelius kunde nöja sig med att hänvisa till detta beslut samt tillfoga
att någon rätt att utfå och bortföra fotografierna i original däremot inte
tillkom klaganden.

I ärende angående formerna för samråd mellan sakkunniga vid professorstillsättning
anförde konsistoriet vid Stockholms universitet som ett
avgörande skäl mot samråd i skriftlig form att de vid sådant samråd ut -

314

växlade skrifterna torde bli att betrakta som allmänna handlingar och
därmed bli underkastade reglerna om offentlighet. Konsistoriet tog därför
bestämt avstånd från skriftligt samråd. Enahanda synpunkt framfördes
av en fakultet vid Göteborgs universitet som ansåg att offentlig insyn i sådan
skriftväxling skulle vara mycket olycklig och ägnad att försvåra tillsättningsproceduren.

JO Bexelius uttalade i anledning härav.

Vad sålunda anförts ger mig anledning erinra om att samrådet har till
syfte att möjliggöra för de sakkunniga att — innan de slutligt träffar sitt
avgörande — närmare diskutera eventuellt oklara eller tveksamma frågor.
De synpunkter som de sakkunniga vid samrådet har att framföra avser
följaktligen endast deras preliminära ställningstaganden. Om samrådet
sker i form av skriftväxling, måste de sakkunniga visserligen upprätta handlingar
vari de anger sina omdömen. Ett utbyte av synpunkter genom sådan
skriftväxling mellan de sakkunniga är närmast att likställa med sådant internt
samråd som ofta äger rum inom en kollegial domstol eller mellan tjänstemän
inom en myndighet. De promemorior och övriga handlingar som
upprättats vid dylikt internt samråd blir icke offentliga handlingar, om
de icke efter målets eller ärendets avgörande fogas till akten (se 2 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen). Det är för övrigt att märka att hinder i regel
icke möter för en tjänsteman mot att låta tjänsteman vid annan myndighet
ta del av utarbetat förslag, innan det justerats eller expedierats. Som
jag i andra sammanhang framhållit är ett sådant förfarande en ofta förekommande
form för samråd mellan tjänstemän och medför ej att den handling
varom fråga är skall anses upprättad enligt bestämmelserna i 2 kap.
5 eller 6 §§ tryckfrihetsförordningen (jfr t. ex. JO 1964 s. 444 o. f.).

Enligt min mening kan sålunda den omständigheten att en sakkunnig
i och för samråd översänder sina i skrift utformade preliminära överväganden
och att denna handling mottas av annan sakkunnig inte medföra att
handlingen blir att anse som upprättad i tryckfrihetsförordningens mening
och därmed i princip tillgänglig för envar. Det skäl som enligt vad ovan sagts
anförts mot samråd i skriftlig form synes följaktligen inte i och för sig bärande.

Sedan i en skrift anförts klagomål över att ett skolkanslis arkiv inte ställts
till förfogande för vissa studier, uttalade ställföreträdande JO Petrén.

Offentlighetsprincipen innebär rätt att på begäran få ta del av allmän
handling, som ej skall hållas hemlig. Någon rätt för allmänheten att på
egen hand genomgå en myndighets arkiv kan däremot inte härledas ur
denna princip.

Det torde ankomma på den enskilde, som önskar utbekomma handling,
att i sin framställning om utbekommande lämna myndigheten de uppgifter
som är nödvändiga för handlingens identifierande. Härefter är det myndighetens
skyldighet att i enlighet med tryckfrihetsförordningens bestämmelser
antingen utlämna eller vägra utlämna begärd handling. Däremot åligger
det icke en myndighet att, såsom Ni yrkat i skriften till skolstyrelsen, lämna
allmänt besked vilka myndighetens handlingar som är underkastade sekretess.

De handlingar i skolarkivet, för vilka Ni förklarat Er hysa intresse, torde

315

i regel vara offentliga och skall i sådant fall på begäran utlämnas enligt
tryckfrihetsförordningens bestämmelser. I den mån Ni fortfarande, är intresserad
av att få tillgång till handlingar, som rör skolväsendet i kommunen,
bör Ni hos den myndighet där sådan handling är förvarad göra
framställning om handlingens utbekommande. Dylik framställning kan
göras muntligen. Vägrar myndigheten att utlämna den begärda handlingen,
kan Ni hemställa att beslutet avfattas skriftligen och förses med besvärshänvisning
samt fullfölja talan mot beslutet, i sista hand hos regeringsrätten.

I JO:s ämbetsberättelse år 1968 s. 500 redogörs för några fall angående
mikrofotografering av bostadsförmedlings handlingar. Ytterligare ett sådant
fall av mera allmänt intresse kom under bedömning år 1968. Sakläget
framgår av följande uttalande av JO Bexelius vilket samtidigt innefattar
prövning av ärendet.

Styrelsen för bostadsförmedlingen har uppgivit att vissa sökande i en
kolumn på kortet antecknat förhållanden av privat natur till stöd för sin
ansökan. Då handling med uppgifter av denna art, i den mån de lämnas
i ärende rörande bostadsförmedling, över huvud icke kan hemlighållas med
stöd av bestämmelse i sekretesslagen, kan det förhållandet att uppgifterna
antecknats å registerkorten självfallet icke läggas någon befattningshavare
till last såsom tjänstefel.

Det är visserligen förståeligt att bostadsförmedlingen önskat förekomma
att uppgifter av personlig art, vilka lämnats i samband med ansökan om
bostad, bringats till allmän kännedom, men utlämnande av registerkorten
har lagligen icke fått hindras härav.

I svar på den första skriftliga framställningen motiverades avböjande
av omgående fotografering med att den skulle förorsaka olägenheter och
kostnader. Kostnadssynpunkten var emellertid helt ovidkommande i sammanhanget.
För de med fotograferingen förenade kostnaderna skulle givetvis
sökanden svara. I den mån bostadsförmedlingen efter överenskommelse
med sökanden, som ju enligt bestämmelserna om allmänna handlingars
offentlighet utan inskränkning hade tillgång till registret, avsåg att dölja
vissa anteckningar på korten före fotograferingen, fick olägenheterna av
och kostnaderna för dessa åtgärder givetvis inte negativt påverka fråga
om registerkortens utlämnande för fotografering.

Bostadsförmedlingens styrelse anger i sitt yttrande att genom överenskommelsen
att dölja sådana anteckningar på registerkorten, som ej var
lämpade för offentligheten, olägenheten med utlämnandet undanröjts.
Såsom jag nyss betonat är en lämplighetsprövning av denna art helt utan
betydelse för utlämnande enligt TF:s bestämmelser och har under inga
förhållanden fått hindra eller nämnvärt fördröja ett utlämnande.

Med hänsyn till vad styrelsen för bostadsförmedlingen upplyst om flyttning
och samtidig förändring i verksamhetens organisation och till det
extraarbete, som måste föranledas härav, framstår det vid en objektiv
prövning såsom sannolikt, att en mikrofotografering av registret, som ju
kunde antagas ta flera dagar i anspråk, vid ifrågavarande tidpunkt kunde
bedömas medföra betydande olägenhet ur arbetssynpunkt. Även om handlingarna
ger ett mycket starkt intryck av att obenägenheten att skyndsamt
tillmötesgå sökandens framställning främst hade sin grund i andra och
ovidkommande förhållanden än olägenheterna ur arbetssynpunkt, måste

316

man dock vid bedömningen av dröjsmålet beakta nämnda olägenheter. Härtill
kommer att det andamål, för vilket utlämnande av registret begärdes,
i och för sig icke påkallade den förtursbehandling, som man velat vinna
genom föreskriften i tryckfrihetsförordningen om skyndsam handläggning
av ärenden rörande utlämnande av allmän handling och som betingas av
viktiga rättssäkerhetsskäl, vilka icke alls gör sig gällande i förevarande fall.

På begäran av enskild person lämnade JO Bexelius följande upplysningar
om vad som gäller i fråga om möjligheten att få avskrift av kommunal
myndighets allmänna handlingar eller att själv göra sådan avskrift.

Enligt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen skall allmän handling, som ej
skall hållas hemlig, på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift
tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar ta
del därav. Med avskrivning torde här jämställas att den enskilde i myndighetens
lokal själv kopierar handlingen i medförd kopieringsapparat.
Vidare äger allmänheten mot fastställd avgift få avskrift av handlingen.
Kan hos kommunal myndighet förvarad handling tillhandahållas på stället,
gäller rätten att få handlingen i avskrift endast i den utsträckning därom
är i kommunallag eller eljest särskilt stadgat .

Av praktiska skäl utlämnas numera ofta fotostatkopior o. d. i stället
för maskinskrivna avskrifter. Någon skyldighet härtill föreligger dock inte.

Av det anförda framgår att enskild i regel ej kan göra anspråk på att av
kommunal myndighet få allmän handling i avskrift, än mindre i fotostatkopia
o. d. En annan sak är givetvis att kommunal myndighet kan såsom
en serviceåtgärd villfara en persons önskemål härvidlag.

I ett annat ärende förklarade JO Bexelius att om kommunal myndighet,
oaktat myndigheten inte är skyldig därtill, tillhandahåller avskrift av allmän
handling, ersättning får uttas härför. JO Bexelius nämnde vidare att
några för alla kommuner gällande bestämmelser om ersättning för avskrifter
inte meddelats men att normer kan fastställas av kommuns fullmäktige.
Har så inte skett, lär en nämnd kunna uttaga vad som finnes
skäligt.

Frågor om den kommunala informationen har under år 1968 liksom under
föregående år kommit under JO:s bedömning. Här kan återges två JOuttalanden
i s. k. munkavlefall, det ena avseende en fritidsnämnd och det
andra en hälsovårdsnämnd. De bakomliggande saklägena framgår av uttalandena
och behöver därför inte särskild redogörelse. JO Bexelius anförde
i det första fallet.

I syfte att skydda pressens informationsfrihet tillerkänner 1 kap. 1 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen envar frihet att lämna upplysningar
till pressen i vilket ämne som helst. Friheten gäller också meddelanden om
sådant som avhandlas vid ett sammanträde, vare sig det sker före eller
efter det justerat protokoll föreligger i ärendet. Inskränkning i meddelandefriheten
får visserligen föreskrivas, men endast genom stadgande i lag. Det
strider alltså mot grundlagen att ålägga tystnadsplikt gentemot pressen
i annan ordning.

317

Det må här — i anledning av uppgiften i protokollet att upplysningar
till tidning om diskussion före beslut ej vore tillåtet enligt kommunallagarna
— nämnas att själva kommunallagarna saknar uttryckliga bestämmelser
om tystnadsplikt. Däremot finns sådana bestämmelser exempelvis
i barnavårdslagen och socialhjälpslagen.

Enligt protokollet skall intendenten och ordföranden lämna uppgifter
och har reservant möjlighet att motivera sitt ställningstagande. Motsättningsvis
kan därav slutas att avsikten med beslutet varit att beskära övriga
ledamöters yttrandefrihet gentemot pressen. Riktigheten av denna slutsats
bekräftas av nämndens uttalande att avsikten inte var att sätta munkavle
på ledamöter »då beslutet endast avser referaten från nämndens sammanträden»
och ledamöterna »i övrigt» hade full frihet att framföra åsikter.

Genom att utfärda föreskrifter som inskränker rätten att fritt lämna
upplysningar till pressen har fritidsnämnden förfarit felaktigt. Jag förutsätter
som självfallet att nämnden nu upphäver sitt felaktiga beslut.

I det andra fallet uttalade JO Bexelius.

Enligt ordalagen i beslutet får endast byråföreståndaren eller annan efter
dennes godkännande lämna upplysningar i hälsovårdsfrågor till press och
radio. Beslutet innefattar enligt sin ordalydelse förbud för ledamöter och
andra tjänstemän än byråföreståndaren att fritt lämna upplysningar till
massmedia. Nämnden har visserligen i sitt beslut den 6 maj 1968 förklarat
att den »icke avsett» att hindra ledamot eller tjänsteman att yttra sig till
pressen. Det ursprungliga beslutet kvarstår emellertid oförändrat och kan
trots nämndens förklaring leda till missförstånd. Beslutet bör därför upphävas
eller ändras.

Mera allmän syftning hade ett ärende om den ordning som Uppsala läns
landsting beslutat för sin pressinformation. Landstingets förvaltningsutskott
hade fattat följande principbeslut:

att förvaltningsutskottets föredragningslistor skulle tillställas pressen
samtidigt som de utsändes till utskottets ledamöter och suppleanter, dock
utan förslag till beslut,

att till föredragningslistorna hörande handlingar, som utsändes till utskottets
ledamöter och suppleanter, samtidigt skulle tillställas pressen,
att omedelbart efter varje utskotts sammanträde anordna en pressinformation
för tidningarna rörande ärendenas behandling och fattade beslut,
att regelbundet i sammanträde före dess avslutande särskilt angiva de
ärenden, varav publicering icke borde ske,

att det förutsattes, att publicering av i förväg till tidningarna översänt
material icke skulle ske före utskottets sammanträde.

På förekommen anledning fattades sedermera följande tilläggsbeslut:

att fråga om publicering av utredningsmaterial m. m. tillhörande utredningar
på förvaltningsutskottets begäran eller beslut skulle avgöras av
förvaltningsutskottets ordförande; samt

att i den mån sådant material ställdes till tidningarnas förfogande så
skulle ske samtidigt till samtliga tidningar, som gåve publicitet åt landstingets
verksamhet.

318

JO Bexelius gjorde följande bedömning av den beslutade ordningen.

Inom landstingskansliet upprättade handlingar får inte alltid genast
karaktär av allmänna handlingar. Enligt 2 kap. 5 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
(TF) skall andra handlingar än diarier, protokoll o. dyl.,
om de hänför sig till visst ärende, anses upprättade och därmed allmänna
först då de expedierats eller, om expedition ej äger rum, då ärendet blivit
av myndigheten slutbehandlat. Om en sådan handling lämnas ut till pressen,
innan handlingen fått karaktär av allmän handling, möter inte hinder
att ge tillkänna att publicering ej får ske före den tidpunkt då handlingen
blir allmän och offentlig. Beträffande åter redan offentliga handlingar, som
utsänds till ledamöter och suppleanter och samtidigt till pressen, kan förvaltningsutskottet
ej hindra omgående publicering. Även om det kan anses
tillbörligt att uttrycka önskemål om publicering först i samband med publicering
av utskottets ställningstagande i saken, torde myndigheten inte böra
»förutsätta» att så sker. Ett dylikt tillkännagivande kan nämligen uppfattas
såsom ett villkor för lämnandet av information och därmed såsom
en påtryckning. Såsom framgått av det tidigare sagda kan sådan påtryckning
däremot få förekomma i fråga om handlingar som ännu inte fått karaktär
av allmänna.

Såsom även framhållits i det första beslutet är förvaltningsutskottets
protokoll inte offentliga handlingar före justering. Skyldighet att lämna
upplysningar om träffade beslut föreligger i regel inte förrän det protokoll,
i vilket beslutet upptagits, justerats och därmed blivit allmän handling.
Intet hindrar därför att utskottet före ett sammanträdes slut anger i vilka
ärenden utskottets beslut inte får publiceras innan protokollet justerats.
Sådana direktiv bör däremot inte omfatta tiden därefter.

Om myndighet uttrycker önskemål om att publicering i visst fall dröjer
eller helt underlåts i fråga om handling som är offentlig, ankommer det
givetvis på pressen att självständigt ta ställning i publiceringsf rågan. Vad
utskottet anfört angående de fall, i vilka publicering angivits inte böra ske.
tyder på att fråga varit om handlingar som omfattas av sekretess. Handling
rörande förvärv av fastighet må sålunda enligt 34 § sekretesslagen icke
utan tillstånd av den myndighet som handlägger ärendet utlämnas innan
avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Enligt 14 § samma lag är handlingar
i sociala ärenden i vad de avser enskilds personliga förhållanden
underkastade sekretess. Det kan givetvis icke föranleda kritik att utskottet
angivit att sådana handlingar inte får publiceras.

Vad därefter gäller det andra beslutet har ifrågasatts om fråga om publicering
av utredningsmaterial m.m. tillhörande utredningar på utskottets
begäran eller beslut skall avgöras av utskottets ordförande. I den mån beslutet
gäller handlingar, som är att anse såsom allmänna, föreligger intet
hinder för utskottet att uppdraga åt ordföranden att — med tillämpning
av TF och sekretesslagen — i första hand ta ställning till frågan om utlämnande
därav (se 2 kap. 9 § andra stycket TF). Är åter fråga om handlingar,
som ännu icke fått karaktär av allmänna, ■— exempelvis inom landstinget
upprättade handlingar, vilka enligt 2 kap. 5 § andra stycket TF ännu ej
blivit allmänna — ligger det utanför TF:s bestämmelser och i stället inom
myndighetens diskretionära bedömning att avgöra om materialet skall
publiceras. Något hinder att delegera denna bedömning till ordföranden
föreligger ej. Det förhållandet att utskottet eller på utskottets uppdrag
ordföranden kan förbjuda utlämnande av en ej offentlig handling innebär

319

dock inte att utskottet eller ordföranden kan hindra eller förbjuda ledamot
eller tjänsteman att muntligen lämna pressen information annat än i det
fall att informationen omfattas av en i lag stadgad tystnadsplikt.

Avslutningsvis vill jag ge uttryck för den uppfattningen att förvaltningsutskottet
för de åtgärder som vidtagits i syfte att informera pressen om
landstingets verksamhet handlat föredömligt och är förtjänt av erkännande.
Utöver de påpekanden som innefattas i det sagda saknas således fog för
anmärkning i påtalade hänseenden mot utskottets sätt att sörja för informationen.

Om anonymitetsskydd för meddelare till pressen handlar följande ärende.

En flicka i Hudiksvall begärde abort, och hennes fall handlades i augusti
1967 av kuratorn E. Då operationen skulle äga rum tjänstgjorde sjukvårdsbiträdet
B. i operationsrummet. Efter det några ord växlats mellan läkaren
och patienten, som var orolig och vägrade underkasta sig operation, lämnade
läkaren hastigt operationsrummet. B. tillkallade avdelningssköterskan G.
som sökte lugna patienten. Senare samma dag ägde operationen rum.

B. och sjukvårdsbiträdet S., som var närvarande vid operationen, skrev
senare under dagen ned var sin skildring av vad som förekommit. B. undertecknade
sin skrift med »Tystnadsplikt. Gyn.op.» S. skrev i jagform om hur
hon trodde att patienten uppfattat saken. B. sände följande dag breven till
Expressen, som gjorde en artikel med rubriken »ABORT I SVERIGE —
Måste den gå till så här?» vilken inleddes med en beskrivning av händelsen
i operationssalen. Ur breven citerades bl. a. följande:

Vad gjorde samhället denna 18-åriga kvinna? Hon är utan yrke. Går som
elev med en lön på 300 kr i månaden. Det skall räcka till mat och inackorderingsrum
m.m.

Artikeln observerades av E., som hört talas om händelsen i operationssalen
och kände igen den beskrivna händelsen. Det ovan återgivna utdraget
var enligt E. ordagrant hämtat ur den redogörelse för patientens förhållanden,
som hon själv antecknat i journalen. E. fäste G:s uppmärksamhet
på artikeln. G., som visste att B. bevittnat meningsutbytet mellan läkaren
och patienten och ej trodde att någon annan kände till det, antog enligt
egen uppgift omedelbart att B. författat det ena brevet och patienten det
andra. Hon tyckte sig också känna igen B:s handstil på ett av breven, som
återgavs på en bild i tidningen.

Fredagen den 1 september 1967 diskuterade G. artikelns innehåll med
sjukvårdsbiträdet M. och gav uttryck åt indignation över att förhållanden
på lasarettet gavs offentlighet på det sätt som skett. Senare samma dag
diskuterades saken mellan M. och S.

S., som av samtalet med M. fått uppfattningen att B. antogs ha författat
det ena brevet, uppsökte måndagen den 4 september G. och berättade för
henne hur breven tillkommit. G., som ansåg att S. och B. brutit mot sin
tystnadsplikt, berättade i sin tur vad som förekommit för E., och därefter
underrättades sjukhusdirektören och den läkare som utfört operationen.

320

Förhållandena ledde senare till att de båda sjukvårdsbiträdena lämnade
sina anställningar. Expressen begärde JO:s prövning av de åtgärder som
personal i chefsställning vid sjukhuset vidtagit och som av Expressen uppfattades
som ett brott mot tryckfrihetens regler om anonymitetsskydd.
Efter utredning innefattande förhör genom länspolischefens försorg med
dem som tagit befattning med saken på sjukhuset avgjordes ärendet av JO
Bexelius på följande sätt.

I ett tidigare här handlagt ärende, refererat i 1964 års ämbetsberättelse
s. 431 ff., har jag behandlat frågan om det i tryckfrihetsförordningen stadgade
anonymitetsskyddet och särskilt i vad mån tjänstemän är skyldiga att
respektera detta. Såsom där framhållits riktas tryckfrihetsförordningens
bestämmelser endast mot den som har att taga befattning med skrifts
tryckning eller tryckt skrifts utgivning. Däremot innehåller svensk lag
intet förbud mot att den som eljest fått reda på vem som författat ett bidrag
eller lämnat ett meddelande röjer dessa förhållanden, och ej heller finnes
något förbud mot privata efterforskningar av en anonym sagesman. Eftersom
stadgandena om anonymitetsskydd uppbäres av grundsatsen att det
är ett viktigt allmänt intresse att det icke onödigtvis röjes, vem som lämnat
ett meddelande till pressen, måste det emellertid, enligt vad jag vidare framhöll,
anses stridande mot vad som enligt tjänstens beskaffenhet åligger en
tjänsteman att utan laga skäl bedriva sådana efterforskningar. Laga skäl till
efterforskning föreligger bl. a. om publicerad uppgift omfattas av lagstadgad
tystnadsplikt och det därför kan antagas att någon tjänsteman gjort sig
skyldig till brott mot sådan tystnadsplikt. I ett sådant fall kan hinder icke
anses möta för överordnad myndighet att verkställa undersökning.

Jämlikt 35 § sjukvårdslagen må bl. a. den, vilken är anställd i sjukvårdande
verksamhet som avses i lagen, ej till obehörig yppa något om patients
sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, om vilka han i sin nämnda
egenskap erhållit kunskap. Bestämmelsen är givetvis avsedd att skydda
patienterna mot skada och obehag genom indiskretioner.

_ Artikeln i Expressen gav intrycket att bygga på uppgifter av patienten
själv och en annan person. Om så varit fallet hade man haft att räkna med
att uppgifterna lämnats med patientens samtycke, och brott mot tystnadsplikt
hade följaktligen icke kunnat antagas föreligga. Något laga skäl för
efterforskande av meddelarna fanns därför ej enbart på grund av artikelns
innehåll.

Av utredningen framgår, att G. då hon läste artikeln omedelbart drog
slutsatsen att B. varit en av tidningens sagesmän. Det framgår vidare av
utredningen att G. ogillade artikelns innehåll och att detta framgick vid
hennes samtal med M. Häremot kan emellertid ingen som helst erinran
riktas. Att S. sedermera tog kontakt med G. och berättade hur breven till
Expressen tillkommit berodde ej på några, efterforskningsåtgärder från G:s
sida, och intet stöd finnes för antagande att sådana åtgärder förekommit.

Då G. fick veta att breven tillkommit utan patientens vetskap bedömde
hon saken så att ett brott mot den i sjukvårdslagen stadgade tystnadsplikten
förelåg. Denna bedömning kan icke föranleda någon erinran.

Påpekas må, att brevet var avstämplat i Hudiksvall och att personalen på
tidningen alltså, även om ortsnamnet ej var utsatt i breven, kunde sluta
sig till vilket lasarett det gällde. De uppgifter som lämnades om patienten

321

var tillräckligt specificerade för att man genom eu undersökning skulle
kunna avslöja hennes identitet. Det måste därför betecknas som korrekt
att G. rapporterade vad som förevarit till sjukhusdirektören och läkaren.

För personer som ej har ämbetsansvar var tystnadsplikten enligt sjukvårdslagen
ursprungligen ej straffsanktionerad. När bestämmelsen infördes
— i 1959 års sjukhuslag — räknade man emellertid med att i brottsbalken
skulle i enlighet med förslag av straffrättskommittén införas ett stadgande
om brott mot tystnadsplikt beträffande alla befattningshavare i allmän
tjänst (jfr prop. 1959:19 s. 234 samt SOU 1953:14 s. 306 ff). Så skedde
också genom tillägg till andra stycket av BrB 20:12, som gjorde straffbestämmelsen
om brott mot tystnadsplikt i BrB 20:3 tillämplig på den som
utan att vara underkastad ämbetsansvar är anställd i allmän tjänst eller
fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Även om sjukvårdsbiträdena ej var att
anse som tjänstemän — en fråga som numera måhända kan väcka viss
tvekan med hänsyn till de arbetsuppgifter som överförts till sådana befattningshavare
— kunde alltså ej blott disciplinärt ingripande utan även straffrättsligt
ansvar komma ifråga, och något hinder för förhör förelåg alltså ej.

Av vad som nu anförts framgår att några otillåtna efterforskningar icke
förekommit.

Diarieföring m. fl. praktiskt administrativa spörsmål

Tillämpningen av tjänstebrevsrätten har i några fall kommit under bedömning.
Ett ärende gällde huruvida ett cirkulärmeddelande och en folder
om gruppförsäkring för personalen fick sändas i tjänstebrev. Avsikten hade
från början varit att foga materialet till de individuella lönespecifikationerna
för personalen och sända det i samma kuvert som dessa. De för lönespecifikationerna
iordningsställda kuverten rymde emellertid ej försäkringsmaterialet
och detta lades därför i särskilda kuvert som sändes som tjänstebrev.
JO Henkow uttalade härom.

Enligt 7 § förordningen den 8 juni 1945 (SFS nr 329) angående utgörandet
av postavgifter för tjänsteförsändelser in. m. får beteckningen tjänsteförsändelse
inte användas för andra postförsändelser än sådana, som i tjänsteärenden
avlämnas till postbefordran från de myndigheter som erhållit
tjänstebrevsrätt. I anslutning till denna bestämmelse föreskrev dåvarande
generalpoststyrelsen, genom kungörelse den 21 mars 1947 (SFS nr 123)
angående utnyttjandet av tjänstebrevsrätten m. m., att i tjänsteförsändelse
under inga förhållanden får inrymmas meddelande eller dylikt av privat
natur eller annat som inte avser tjänsten.

Gruppförsäkring utgör ett privaträttsligt åtagande av försäkringsföretaget
gentemot enskilda. Cirkulärmeddelandet och foldern avsåg sålunda ej
tjänsteärende. Den omständigheten att trycksakerna innehållit information
jämväl beträffande löneavdrag för premie, varom regler givits i de av
civilförvaltningen fastställda föreskrifterna om avlöningsuträkning och avlöningsutbetalning
m. m. gällande tjänstemän (F-lön T), har ej medfört att
handlingarna blivit att anse som tjänsteärenden.

Genom att utsända cirkulärmeddelandet och foldern i en särskild tjänsteförsändelse
har följaktligen föreskrifterna beträffande tjänstebrevsrätten

11 —■ Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

322

blivit åsidosatta. Detta hade iiven varit fallet om handlingarna befordrats
i samma tjänsteförsändelse, som lönespecifikationerna inneslutits i.

I anledning av att hos JO anmälts att en privat brev olovlig en ögnats
på ett regementes personaldetalj, sedan adressaten inte kunnat identifieras,
uttalade JO Henkow i skrivelse till vederbörande befattningshavare.

I 4 kap. 9 § brottsbalken stadgas att den som, utan att fall är för handen
som i 8 § sägs (brytande av post- eller telehemlighet), olovligen bryter brev
eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat
eller under lås eller eljest tillslutet, dömes för intrång i förvar till böter eller
fängelse i högst två år.

Såsom Ni vidgått har Ni gjort Eder skyldig till intrång i förvar. Brottet
har skett med åsidosättande av tjänsteplikt.

Då Ni uppenbarligen inte handlat i ond avsikt och med hänsyn till att
brevets avsändare ej önskat åtal skola anställas anser jag mig emellertid
kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

I anledning av klagomål från postanställda angående löneavdrag för jackjöreningsavgijter
uttalade JO Bexelius bl. a.

Föreskrifter om löneavdrag för fackföreningsavgift finns meddelade i
kungörelsen den 29 juni 1956 (nr 390) angående statsmyndigheternas medverkan
vid uppbörd av föreningsavgifter och försäkringspremier m. m. Där
anges bl. a. att som förutsättning för verkställande av avdrag skall gälla
att av vederbörande tjänsteman godkänd framställning om avdrag gjorts
av intresseorganisation, till vilken enskilda tjänstemän äger ansluta sig,
eller av särskilt av tjänstemännen inom viss arbetsenhet utsett ombud samt
att intresseorganisationen eller ombudet åtagit sig att svara för utbetalningen
och detalj redovisningen av de avdragna beloppen.

Av föreskrifterna framgår att framställningen om löneavdrag skall göras
av fackföreningen men att den skall vara godkänd av tjänstemannen. För
att systemet skall fungera bör ett avlöningskontor, när framställningen
kommer in från fackföreningen, kunna utgå från att sistnämnda villkor är
uppfyllt, om omständigheterna inte ger anledning till annat antagande. Det
måste de dock anses göra, om tjänstemannen anmält till kontoret att han
ej är införstådd med att löneavdrag görs för avgift till fackförening. Enligt
min mening får avlöningskontoret sålunda inte mot tjänstemans bestridande
verkställa något löneavdrag åt en fackförening. Härav följer att avlöningskontoret
också är skyldigt ta emot och beakta tjänstemans anmälan om att
sådant avdrag inte skall göras.

Om det skulle visa sig att en fackförening sviker det förtroende, som ligger
i att myndigheten utgår från att föreningen försäkrat sig om tjänstemannens
godkännande av löneavdrag, innan framställningen görs, torde
myndigheten inte längre med fog kunna utgå från att de framställningar
som kommer in från föreningen är godkända. Myndigheten synes då inte
kunna underlåta att förvissa sig om att godkännande föreligger. Detta kan
ske t. ex. genom att fackföreningen åläggs bifoga skriftligt godkännande
från vederbörande tjänsteman vid varje förstagångsframställning.

Vid JO Bexelius inspektion på en länsstyrelse uppmärksammades att
särskild kontroll inte övades över tjänstematriklarna. JO Bexelius anförde

323

i anledning härav efter att ha inhämtat upplysningar från statens personalpensionsverk.

Enligt 16 § 4 mom. tilläggsbestämmelserna till statens allmänna pensionsreglemente
ankommer det på myndighet, hos vilken skall finnas tjänstematrikel
beträffande anställningshavare, att tillse att matrikeln är fullständig
och riktig. I den mån tjänstematrikeln icke föres av vederbörande
pensionsmyndighet, ankommer det vidare på vederbörande verkstyrelse att
beträffande matrikelns förande meddela erforderliga ordnings- och kontrollföreskrifter.

Såsom av inspektionsprotokollet framgår har länsstyrelsen icke iakttagit
vad som stadgats i sistnämnda bestämmelse. Avsikten med detta stadgande
torde enligt vad från personalpensionsverkets sida upplysts icke ha varit att
den löpande kontrollen skulle slopas utan endast att bereda vederbörande
myndigheter möjlighet att på ett smidigare sätt ordna denna kontroll. Med
hänsyn till oklarheten av gällande bestämmelsers innebörd på denna punkt
och till myndigheternas olika praxis, när det gäller att föra och kontrollera
tjänstematriklarna samt även i övrigt handlägga på dem ankommande
pensionsärenden, har personalpensionsverket förklarat sig avse att inom kort
distribuera inom verket utarbetade anvisningar i ämnet. I dessa förordas
bl. a. att anställningsmyndigheterna föranstaltar dels om en allmän granskning
av tjänstematriklarna utan längre dröjsmål efter utfärdandet av anvisningarna,
dels ock om att matriklarna därefter årligen göres till föremål
för granskning i lämplig form.

För att förebygga rättsförlust för den anställde är det uppenbarligen av
vikt att tjänstematriklarna är riktigt förda och att kontrollen häröver är
tillförlitligen ordnad. Aled hänsyn härtill hade länsstyrelsen i enlighet med
vad som stadgats i nyssnämnda författningsrum bort kontrollera att matrikeln
var fullständig och riktig. Vidare hade länsstyrelsen — lämpligen i
anslutning till det nya pensionsreglementets ikraftträdande — bort närmare
överväga, huruvida behov förelåg av kompletterande ordnings- och kontrollföreskrifter
beträffande matrikelföringen.

I ett ärende om tillsättning av en universitetsprofessur hade en till vederbörande
fakultet ställd skrift innehållande kritik mot ett i ärendet avgivet
sakkunnigutlåtande kommit in till universitetet. Skriften hade inte diarieförts.
JO Bexelius anförde härom.

Svensk rätt saknar för närvarande generella regler om diarieföring eller
annan registrering av allmänna handlingar hos statliga förvaltningsmyndigheter.
Såsom jag vid flera tillfällen påpekat ligger det emellertid i sakens
natur, särskilt när det gäller större myndigheter, att myndighet — för att
över huvud kunna fullgöra sina uppgifter och för att kunna vid anfordran
tillhandahålla allmänheten allmän handling och för att kunna lämna allmänheten
råd och upplysningar — måste registrera inkommande handlingar
på något sätt. Det är emellertid i och för sig inte nödvändigt att alla inkommande
handlingar införs i ett allmänt diarium. Vad man vill vinna med
diarieföring kan i vissa fall tillgodoses t. ex. genom uppläggning av särskilda
akter. Det väsentliga är här att en person regelmässigt kan få tillförlitliga
uppgifter om vilka allmänna handlingar som finns i ett visst ärende.

I detta ärende har icke framkommit något som ger anledning antaga annat
än att fakulteten haft sina handlingar så ordnade, att det vid en förfrågan

324

varit möjligt att genast lämna besked om vilka handlingar som inkommit
i ett visst ärende.

Vid sin inspektion av lantmäteristyrelsen i maj 1968 framhöll JO Lundvik
på förekommen anledning, att diariema borde föras på sådant sätt att
även utomstående lätt kunde återfinna önskade uppgifter.

325

Exekution

Verkställighet av utslag i utsökningsmål, varigenom en person
förpliktats bortföra honom tillhörig byggnad från annans mark, har
ej erhållits och frågan härom har på olika sätt uppehållits. Frågor
om fel vid handläggningen och om möjligheterna att
verkställa utslaget

Tidningen Ölandsbladet innehöll den 22 oktober 1966 en artikel med
rubriken: »Besvärligt avhysningsärende i Köpingsvik. Svårt för hemmansägare
få bort stuga från sin mark.» Med anledning av innehållet i artikeln
införskaffades till JO-expeditionen kronofogdemyndighetens i Kalmar handlingar
i saken, som gällde ansökningar av förre lantbrukaren Albert Olsson
om handräckning för bortförande av en byggnad. Sedermera inkom länsstyrelsen
i Kalmar län efter remiss med yttrande. Länsstyrelsen bifogade
yttranden av kronofogdemyndigheten och av förste länsnotarien Ulf Melander.
På begäran avgav föreningen Sveriges kronofogdar utlåtande. Från
Olsson inkom en skrift. Av den sålunda förebragta utredningen framgick i
huvudsak följande.

Sedan Olsson hos länsstyrelsen ansökt om handräckning för bortförande
från sin fastighet Klinta 33 i Köpingsvik kommun av en byggnad, tillhörig
fru Britta Ekdahl i Växjö, meddelade länsstyrelsen den 27 maj 1964 utslag
i saken. Länsstyrelsen konstaterade, att fru Ekdahl icke visat något förhållande
på grund varav hon dåmera skulle äga rätt att låta byggnaden
kvarstå på området. Länsstyrelsen prövade därför jämlikt 191 § utsökningslagen
lagligt ålägga fru Ekdahl att genast bortföra byggnaden från området
vid äventyr att åtgärden eljest verkställdes på hennes bekostnad,
vartill utmätningsmannen i orten hade att efter anmälan av sökanden meddela
erforderlig handräckning. Fru Ekdahl besvärade sig över utslaget. I
utslag den 21 augusti 1964 lämnade emellertid Göta hovrätt besvären utan
bifall. Fru Ekdahl fullföljde talan till Kungl. Maj:t, som enligt beslut den
12 november 1964 ej fann skäl meddela prövningstillstånd, i följd varav
hovrättens utslag skulle stå fast.

Den 28 februari 1966 anhöll Olsson hos kronofogdemyndigheten i Kalmar
om handräckning för utslagets verkställande. Olsson hävdade, att
byggnaden kunde förflyttas till kommunens allmänna avstjälpningsplats,
om kronofogden ej hade annan lämplig plats för förvaring. I skrivelse den
18 mars 1966 till länsstyrelsen anhöll kronofogdemyndigheten om besked,
huruvida länsstyrelsens utslag medförde rätt till »åtgärd av destruktiv
karaktär». Enligt anteckning i kronofogdemyndighetens akt meddelade

326

Melander den 7 april 1966 per telefon, att något officiellt svar på framställningen
icke komrne att lämnas men att enligt Melanders uppfattning byggnaden
icke finge förstöras. I skrivelse till Olsson den 20 april 1966 meddelade
kronofogdemyndigheten att den under hand från länsstyrelsen inhämtat
att dess utslag icke innefattade rätt att förstöra byggnaden. Olsson anmodades
att antingen förete byggnadsnämndens tillstånd att uppställa
byggnaden på kommunens allmänna avstjälpningsplats eller anvisa annan
plats för byggnadens uppställande. Genom beslut den 21 juli 1966 avvisade
kronofogdemyndigheten härefter målet från vidare åtgärd. I beslutet anfördes
bl. a., att kommunen förfogade över två avstjälpningsplatser, att
för den ena av dessa byggnadsplan fastställts i följd varav byggnaden icke
kunde flyttas dit utan byggnadslov, att den andra avstjälpningsplatsen var
avsedd endast för gods som skulle brännas samt att vid angivna förhållanden
och då sökanden icke förmått anvisa plats dit byggnaden kunde flyttas
den begärda verkställigheten icke kunde genomföras.

Den 8 augusti 1966 anhöll Olsson ånyo hos kronofogdemyndigheten om
verkställighet av länsstyrelsens utslag. Han medgav nu, att byggnaden fick
uppställas å viss honom tillhörig mark, dock endast tillfälligt och längst till
den 1 september 1966. Sedan kronofogdemyndigheten förelagt fru Ekdahl
att sist före utgången av viss tid bortföra byggnaden vid äventyr att den
eljest kom att på hennes bekostnad bortföras genom myndighetens försorg
och uppställas på plats som skulle anvisas av henne, meddelade fru Ekdahl
genom ombud, att hon icke hade möjlighet att bortföra byggnaden och ej
heller att anvisa lämplig uppställningsplats. I skrivelse den 29 augusti 1966
beredde kronofogdemyndigheten härefter Olsson tillfälle att komplettera
sin ansökan bl. a. med uppgift om plats där byggnaden kunde uppställas
utan tidsbegränsning. Någon sådan komplettering inkom icke. Genom
beslut den 1 mars 1967 avvisade kronofogdemyndigheten målet från vidare
åtgärd.

Det må här också anmärkas, att byggnaden i fråga utgör ett tvåvånings
bostadshus av trä på grund av betong, taxerat till 9 000 kr. Kostnaden för
byggnadens bortförande till plats i närheten har av kronofogdemyndigheten
beräknats till minst 6 000 kr. och det har — enligt en inom myndigheten
upprättad promemoria — ansetts att byggnaden icke kunde bortforslas
utan betydande nedmonteringar eller helt rivande.

I sitt yttrande i anledning av JO:s remiss har kronofogdemyndigheten
hävdat bl. a., att sökanden själv hade att vara verksam för vidtagande av
nödiga förberedelser såsom anskaffande av plats dit byggnaden kunde flyttas.

För egen del anförde länsstyrelsen bl. a., att byggnaden enligt länsstyrelsens
mening borde bortföras utan rivning, om detta var möjligt. Skyldighet
att anvisa plats för byggnadens uppställande torde enligt länsstyrelsen
i princip böra åvila sökanden. Om hinder mot verkställighet mötte av sist -

327

nämnda skäl, syntes det icke utan vidare kunna antagas att rivning fick
ske. Efter utgången i rättsfallet NJA 1965 s. 321 torde man kunna utgå
från att vitesföreläggande kan användas i ett fall som det förevarande.
Förutsättningen härför torde dock vara ett yrkande av part eller att frågan
uppkommer efter framställning av utmätningsman.

Rörande behandlingen av kronofogdemyndighetens förfrågan av den 18
mars 1966 hänvisade länsstyrelsen till Melanders yttrande. Däri anfördes.

Sedan kronofogdemyndighetens skrivelse inkommit till länsstyrelsen, nedlade
Melander ett relativt omfattande arbete genom studium av litteratur
och praxis i ämnet. Någon egentlig ledning för lösning av spörsmålet om
»åtgärd av destruktiv karaktär» erhöll Melander därvid icke. Efter föredragning
av ärendet inför förste länsassessorn Arne Fagergren såsom beslutande
i handräckningsmål ombads Melander att per telefon efterhöra
hos kronofogdemyndigheten bl. a. om fru Ekdahl anmodats bortföra huset.
Biträdande kronofogden G. Jansén uppgav därvid, att så icke skett. Melander
erinrade vid telefonsamtalet om bestämmelserna i 199 § utsökningslagen
angående kostnadsförskott. Jansén förklarade sig tills vidare vara
nöjd med vad som förekommit vid samtalet och sade sig först och främst
skola anmoda fru Ekdahl att inom viss tid bortföra huset. Jansén påfordrade
ej vid detta tillfälle något skriftligt svar på sin.förfrågan om »åtgärd av
destruktiv karaktär». Det sistnämnda berördes självfallet vid telefonsamtalet
och det är riktigt att Melander — om han än icke uttalade som sin
mening att byggnaden ej fick förstöras — ställde sig ytterst tveksam till
spörsmålet.

Föreningen Sveriges kronofogdar uttalade bl. a., att föreningen förfrågat
sig hos ett flertal kronofogdar som ansett att, om det var ogörligt att
bortforsla byggnaden, den bort nedmonteras och det nedmonterade materialet
överföras till härför lämplig plats. Enligt föreningens mening torde
den lämpligaste åtgärden ha varit vitesföreläggande.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik i skrivelse till länsstyrelsen
följande.

Genom länsstyrelsens utslag den 27 maj 1964 förpliktades fru Ekdahl
att genast bortföra sin byggnad från Olssons mark vid äventyr att åtgärden
eljest utfördes på hennes bekostnad genom utmätningsmannen i orten.
Av fru Ekdahl anförda besvär över utslaget lämnades av hovrätten utan
bifall, och Kungl. Maj:t fann ej skäl meddela henne begärt prövningstillstånd
. Likväl har någon verkställighet icke kunnat erhållas och frågan härom
på olika sätt uppehållits. Förhållandet är klart otillfredsställande.

Att verkställighet ej följt beror i allt väsentligt därpå, att det visat sig
ogenomförbart att flytta byggnaden och uppställa den på annan plats samt
att man trott sig icke äga rätt till mera ingripande åtgärder än så. Jag vill
i denna fråga anföra följande.

328

I utslaget har konstaterats, att fru Ekdahl saknade rätt att låta byggnaden
sta kvar pa Olssons mark. Följaktligen ägde Olsson, såsom också framgår
av utslaget, påkalla handräckning för att få byggnaden avlägsnad och
därmed fri besittning till sin mark.

Vid all verkställighet bör iakttagas, att den mot vilken åtgärden riktas
icke utsätts för längre gående ingrepp eller åsamkas större skada än som
erfordras för vinnande av syftet med ingreppet. Valet av medel måste anpassas
härefter. Hänsynen till motpartens intresse får dock icke sträckas så
långt, att sökanden i realiteten berövas sin rätt. I allt fall gäller detta så
länge endast ekonomiska intressen står på spel.

När det, såsom i förevarande fall, gäller att avlägsna en byggnad, står i
princip olika möjligheter till buds. Med nutida tekniska hjälpmedel är
det i och för sig utförbart att flytta även jämförelsevis stora hus i befintligt
skick, dvs. utan föregående nedmontering. Metoden drar dock med sig
kostnader, som begränsar dess användbarhet. Om ägaren skall svara för
kostnaden, kan det mången gång vara avgjort bättre för honom att huset
rives än att det flyttas till annan plats för en stor kostnad. Eftersom sökanden
enligt 199 § utsökningslagen har att förskottera kostnaden, måste
hänsyn givetvis tagas också till hans intresse. Det kan t. ex. icke rimligtvis
fordras, att han skall förskottera avsevärda belopp, som han kanske i verkligheten
aldrig får igen, för att möjliggöra flyttning av ett hus som ej har
större värde. En förutsättning för att ett hus skall kunna flyttas i befintligt
skick är vidare, att man har tillgång till någon plats där huset kan uppställas
på nytt. Det ligger i ägarens intresse att tillhandahålla sådan plats, men
mången gång kan eller vill ägaren icke anvisa plats. Att fordra att sökanden
skall ställa mark till förfogande för ändamålet kan enligt min mening icke
komma i fråga. Ett sådant krav skulle innebära en betänklig urholkning av
hans rätt att vinna fri besittning till sin jord. Exekutiv myndighet, slutligen,
torde som regel icke förfoga över någon mark som kan användas för ändamålet.

Metoden att flytta huset i befintligt skick är, såsom framgår av det anförda,
mången gång icke användbar. Alan kan då tänka sig, att huset i stället
nedmonteras på sådant sätt att det åter kan uppföras på annan plats.
Metoden torde i vissa fall ställa sig billigare än den förra. Vidare fordrar
den icke omedelbar tillgång till ny tomtplats för huset. Det kan t. ex. ordnas
så, att virket tills vidare läggs upp på någon lämplig plats i avbidan på
att husets ägare senare skall skaffa tomtplats. Möjligheten att uppbringa en
tillfällig förvaringsplats för virket måste vara betydligt större än att skaffa
en plats för husets permanenta uppställning. Huruvida sökanden kan anses
ha någon skyldighet att anvisa förvaringsplats, vill jag i detta ärende lämna
därhän. Frågan torde få ses i ett större sammanhang.

Om det av en eller annan anledning icke ter sig möjligt att nedmontera
huset på här angivet sätt, återstår för utmätningsman ej annat än att riva

329

huset och bortföra virket. Om ägaren ej vill taga vara på virket och det
framstår som ändamålslöst eller omöjligt att förvara det för hans räkning,
kan det bli nödvändigt att låta bränna det.

I detta sammanhang vill jag även framhålla, att överexekutor förutom
direkt verkställighet genom handräckning också har möjlighet att använda
vitesföreläggande. Detta gäller icke blott vid verkställighet av dom (se 38 §
2 mom. UL) utan enligt ett nyligen tillkommet rättsfall (NJA 1965 s. 321)
även vid verkställighet av utslag i utsökningsmål. Syftet med vitesföreläggandet
är att förmå svaranden att själv utföra den anbefallda åtgärden, dvs.
i ett fall som det förevarande att flytta huset, med eller utan föregående nedmontering,
eller också riva det. Metoden kan ha sina fördelar, särskilt när
man har anledning antaga att svaranden i själva verket kan anskaffa plats
för husets uppställande men tredskas i hopp om att kunna undgå verkställighet.
Å andra sidan får man icke förbise, att vitesföreläggande icke leder
till målet om svaranden framhärdar i sin tredska och att metoden i sådana
fall kan draga med sig olägenheter i form av förstörd ekonomi för svaranden
eller förvandlingsstraff.

För att härefter övergå till det fall som nu är under bedömande finner
jag någon anmärkning icke kunna riktas mot att kronofogdemyndigheten
till en början prövade möjligheten att få huset flyttat i befintligt skick.
Det borde dock ganska snart ha stått klart, att en sådan lösning var ogenomförbar.
Redan vad som framkommit om byggnadens värde och den beräknade
kostnaden för en flyttning borde ha föranlett tvivelsmål om det
ändamålsenliga i en flyttning. Såvitt framgår av handlingarna blev fru
Ekdahl aldrig tillfrågad om sin åsikt härom och om hon var beredd att slutligt
stå kostnaden. En sådan fråga borde ha framställts. Omöjligheten att
flytta huset stod fullt klar i och med att det visade sig att ny tomtplats
icke kunde erhållas. Fru Ekdahl förklarade sig icke kunna skaffa tomtplats
och Olsson ville det icke, i allt fall icke för permanent uppställning. Den
framkastade tanken att huset skulle — synbarligen i befintligt skick — uppställas
på kommunens avstjälpningsplats framstår som helt verklighetsfrämmande.
Enligt min mening har kronofogdemyndigheten i detta läge icke
ägt avvisa Olssons ansökningar om verkställighet utan bort fortsätta handläggningen.
En möjlighet hade därvid varit att bringa frågan om ett vitesföreläggande
under länsstyrelsens prövning. Vidare hade kronofogdemyndigheten
bort överväga, om det varit lämpligt att i stället låta nedmontera
huset för senare uppförande på annan plats varöver fru Ekdahl eller en
eventuell ny ägare av huset disponerade. I sista hand hade återstått möjligheten
att riva huset.

Ehuru jag sålunda finner kronofogdemyndighetens bedömning felaktig,
kan jag å andra sidan icke bortse från att myndigheten stått inför ett svårt
avgörande och uppenbarligen strävat efter att handla på ett riktigt och rimligt
sätt. Myndigheten har också trott sig ha länsstyrelsens stöd för sin upp IX*

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

330

fattning. Det inträffade kan därför icke läggas myndigheten till last såsom
tjänstefel.

Vad angår handläggningen i övrigt hos kronofogdemyndigheten har denna
helt influerats av myndighetens uppfattning att huset ej fick rivas och att
det ankom på Olsson att anvisa en uppställningsplats. Då jag ej kan acceptera
denna utgångspunkt, finner jag ej skäl att närmare ingå på de olika
momenten i handläggningen.

Olsson har påtalat, att kronofogdemyndigheten icke redovisat ett belopp
som han inbetalat i förskott på kostnaderna. Av handlingarna framgår
emellertid att sådan redovisning numera skett. Jag företar därför ej någon
åtgärd i denna del.

Beträffande slutligen kronofogdemyndighetens skrivelse den 18 mars
1966 till länsstyrelsen — med förfrågan om utslaget medförde rätt till åtgärd
av destruktiv karaktär — och länsstyrelsens behandling därav vill jag
anföra följande.

I 47 § utsökningslagen stadgas, att utmätningsman genast skall hos överexekutor
anmäla om hos honom uppstår tvivel huru dom rätteligen bör
verkställas. Stadgandet måste anses åtminstone analogt tillämpligt, när
tvivlet hänför sig till ett överexekutors utslag i utsökningsmål. Det ligger
i sakens natur, att överexekutor icke får lämna en sådan framställning utan
åtgärd utan har att lämna ett svar.

Kronofogdemyndighetens förfrågan måste uppfattas som en sådan anmälan
som avses i 47 § utsökningslagen. Jag finner det otillfredsställande,
att länsstyrelsen icke lämnade något officiellt svar på framställningen och
därmed tog på sig ansvaret för hur utslaget skulle tolkas. Det muntliga svar
som lämnades och som för övrigt icke innefattade något klart ställningstagande
härrörde icke från tjänsteman som ägde utöva länsstyrelsens beslutanderätt.
Ett muntligt svar kan vidare lätt missförstås, såsom handlingarna
i förevarande ärende också visar. Att kronofogdemyndigheten på förfrågan
sade sig icke påfordra officiellt svar må dock lända vederbörande befattningshavare
vid länsstyrelsen till någon ursäkt. Jag vidtager därför icke
någon åtgärd i denna del.

Fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud betr. oguldna
skatter m. m. innefattat sådan uppgörelse som avses i 62 § uppbördsförordningen.
Tillika fråga om möjligheten att medge ackord
på skatter som ännu ej restförts

Av handlingarna i ett genom klagomål av Alfons Forsberg i Umeå hos
JO anhängiggjort ärende framgick i huvudsak följande.

Forsberg, som drev en verkstadsrörelse, häftade våren 1966 för ogulden
skatt och oguldna allmänna avgifter till ett sammanlagt belopp av mer än

331

40 000 kr. Kronofogden i Umeå distrikt sökte då Forsberg i konkurs. Med
anledning härav vände sig Forsberg till länsstyrelsen i Västerbottens län
med begäran om ackord. Utredning förebragtes. Forsberg bjöd 10 procents
betalning av restförda poster av skatter och allmänna avgifter enligt en
av kronofogdemyndigheten uppgjord förteckning som slutade på summan
42 286 kr. Ackordsbeloppet skulle erläggas inom en månad. Säkerhet ställdes
för betalningen. Genom beslut den 18 mars 1966 antog länsstyrelsen
Forsbergs anbud.

Senare framkom, att Forsberg häftade även för andra skatter och allmänna
avgifter, vilka restförts först efter den 18 mars 1966 men delvis belöpte
på tid dessförinnan. Kronofogdemyndigheten vidtog åtgärder för indrivning
av dessa skatter och avgifter bl. a. genom utmätning. Forsberg hemställde
med anledning härav, att det mellan honom och länsstyrelsen den 18 mars
1966 ingångna ackordet skulle utökas att omfatta även skatter och avgifter
beträffande vilka krav framställts efter nämnda dag men som belöpte på
tiden dessförinnan. Länsstyrelsen lämnade i beslut den 6 mars 1967 framställningen
utan bifall men förklarade att det var Forsberg obetaget att till
länsstyrelsen inkomma med ackordsförslag rörande dessa skatter.

I en den 17 april 1967 inkommen skrift klagade Forsberg över att länsstyrelsen
icke velat i ackordet medtaga alla skatter och avgifter som belöpte
på tid före den 18 mars 1966 och över att kronofogdemyndigheten
icke avstått från att söka indriva samma skatter och avgifter.

I ärendet har utredning förebragts bl. a. genom yttranden av länsstyrelsen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik i skrivelse till länsstyrelsen
följande.

Länsstyrelsens beslut den 18 mars 1966 hänförde sig till vissa angivna
skatter och allmänna avgifter, vilka alla blivit restförda. Att kronofogdemyndigheten
sedermera vidtog åtgärder för indrivning av andra, efter den 18
mars 1966 restförda, skatter och avgifter kan icke läggas myndigheten till
last såsom fel. Detta gäller även i den mån sagda skatter och avgifter må
ha belöpt på tid före den 18 mars 1966.

Vid ackordsförhandlingarna i mars 1966, som tillkom på initiativ av
Forsberg, kände Forsberg icke till i vad mån han häftade för skatter och
avgifter som ännu ej hunnit restföras. Han framförde icke heller något förslag
om att även sådana poster skulle medtagas. Länsstyrelsen, som synes
ha utgått från att ackord inte kunde omfatta annat än restförda poster,
gjorde ingen undersökning av Forsbergs övriga skatteskulder och bragte ej
heller frågan därom på tal. Med hänsyn till att, såsom i det följande skall
utvecklas, skäl kan anföras för att ett underhandsackord icke bör omfatta
andra skatteposter än restförda sådana och då det åtminstone i första hand

332

bör ankomma på gäldenären att själv söka tillvarataga sina intressen, finner
jag att det uppenbarligen icke kan läggas någon befattningshavare till last
såsom fel att länsstyrelsens beslut den 18 mars 1966 icke kom att omfatta
även de då ännu icke restförda skatte- och avgiftsposterna.

Att länsstyrelsen ansåg sig icke kunna i efterhand, genom rättelse av
sitt beslut, därunder inbegripa även nyssberörda skatter och avgifter finner
jag likaledes icke kunna tillräknas någon befattningshavare såsom fel.

Av det anförda framgår, att jag finner fog saknas för Forsbergs klagomål.

Vad som framkommit i ärendet ger mig emellertid anledning till följande
mera allmänna uttalanden.

Erfarenheten lär, att realisation av gäldenärs tillgångar i den ordning
konkurslagen stadgar ofta ger dåligt utbyte. Konkursförfarandet är också i
sig självt kostsamt. Det ligger därför merendels i borgenärernas intresse att
undvika konkurs eller få inledd konkurs nedlagd. Om saken ordnas upp i godo,
erhåller borgenärerna mången gång avsevärt mer betalt än vad de skulle
erhållit i utdelning i en konkurs. En sådan uppgörelse, gemenligen kallad
ackord, kan ske i skilda former och ha olika innehåll. I förevarande sammanhang
kan framställningen begränsas till ackord som innebär att borgenärerna
efterger viss procent av sina fordringar mot att gäldenären betalar
återstoden genast eller inom viss kortare tid.

Ackord förekommer såväl i som utom konkurs. Om ackord i konkurs
finns bestämmelser i 150—174 §§ konkurslagen. Konkursackordet har i den
rättsvetenskapliga litteraturen (Welamson, Konkursrätt s. 703 och 720)
karakteriserats som en uppgörelse mellan gäldenären och de oprioriterade
borgenärerna in corpore. Det förutsätter icke enhällighet mellan borgenärerna.
En kvalificerad majoritet av borgenärer kan besluta om ackord.
Rätten har att pröva och under vissa förutsättningar fastställa ackordet.
Fastställes ackordet, återställes egendomen till gäldenären, sedan förvaltaren
därur guldit konkurskostnaderna och tillagt förmånsberättigade borgenärer
betalning. Förmånsberättigade borgenärer berörs sålunda icke av
ackordet. Fastställt ackord binder icke blott de borgenärer som bevakat
opriviligierad fordran i konkursen utan även dem som kunna bevaka sådan
fordran men av en eller annan anledning icke gjort det.

Om offentlig ackordsförhandling utan konkurs finns bestämmelser i en
särskild lag. Förfarandet skall icke närmare beröras här. Framhållas må
dock, att konkursdomaren har att utfärda kungörelse när sådan förhandling
inletts samt att fastställt ackord binder alla borgenärer, kända eller icke,
som ägt deltaga i ackordsförhandlingen. Förmånsberättigade borgenärer
berörs icke av ackordet och har ej rätt att deltaga i förhandlingen.

I praktiken är det mindre vanligt att ackord kommer till stånd i konkurs
eller efter offentlig ackordsförhandling. Långt vanligare är underhandsackord,
som har den fördelen att gäldenärens obestånd icke behöver bring -

333

as till allmän kännedom. Några bestämmelser i lag om underhandsackord
finns för närvarande icke. Eftersom ändamålet med ackordet är att få till
stånd en sanering eller avveckling av gäldenärens affärer utan tillgripande
av konkurs, ligger det i sakens natur att man strävar efter att få anslutning
av alla berörda borgenärer. I betydande utsträckning handhas underhandsackorden
av särskilda, inom det enskilda näringslivet bildade organ, s. k.
ackordscentraler. Någon garanti för att alla borgenärer får kännedom om
att ackordsförhandling inletts har man givetvis icke, även om ärendet handhas
av ackordscentral, och det kan naturligtvis också inträffa att borgenär
av en eller annan anledning avsiktligt ställer sig utanför. Eftersom uppgörelsen
framstår som en helt privat överenskommelse, kan underhandsackord
— i motsats till ackord i konkurs eller efter offentlig ackordsförhandling —
icke binda andra borgenärer än dem som biträtt överenskommelsen. Hinder
lärer icke heller i och för sig möta mot att en borgenär, som har flera fordringar,
biträder ackordet endast för vissa fordringars del. Bortsett från fall
då någon av fordringarna är prioriterad, torde saken endast sällan få aktualitet.
Ett tänkbart fall är dock det, att en fordran är förfallen medan en
annan förfaller först längre fram och att borgenären räknar med att gäldenären
då skall kunna betala.

Till det anförda må tilläggas, att det kan förekomma att en gäldenär
häftar i skuld till flera olika personer men att endast en av dem är aktiv
och söker gäldenären i konkurs. Gäldenären kan då mången gång undgå
konkurs genom en uppgörelse med konkurssökanden ensam. En dylik separatuppgörelse
framstår enligt allmänt språkbruk och gängse uppfattning
icke som ett ackord utan som en förlikning med den aktuelle borgenären
(jämför för övrigt vad som i 149 § konkurslagen sägs om överenskommelse
med borgenärerna).

I de icke ovanliga fall då gäldenär häftar i skuld jämväl till kronan uppkommer
särskilda problem. Före vissa år 1965 genomförda författningsändringar
fanns inga generella regler beträffande myndighets rätt att medge
ackord. Medgivande av ackord ansågs i princip kräva riksdagens medverkan.
Detta medförde stora praktiska svårigheter och omöjliggjorde ofta
underhandsackord, något som kunde medföra förluster även för kronan. För
att råda bot på dessa missförhållanden fattades år 1965 beslut om vissa författningsändringar.
Bl. a. upptogs i 62 § uppbördsförordningen — som ingår
i ett avsnitt som föregås av rubriken »Indrivning av restförd skatt» —
ett stadgande av följande lydelse:

Bjuder skattskyldig eller arbetsgivare, som enligt denna förordning är
ansvarig för arbetstagares skatt, ackord som rör skatt, må länsstyrelsen antaga
ackordsförslaget i denna del, om det kan anses vara till fördel för det
allmänna. Ackordsförslag, som icke framställes i konkurs eller enligt lagen
om ackordsförhandling utan konkurs, må dock antagas endast på villkor att
även övriga borgenärer som ackordet angår godkänna detta.

334

Ändringen i uppbördsförordningen trädde i kraft den 1 januari 1966.
Det är mig bekant, att det nya stadgandet medfört vissa svårigheter i tilllämpningen.
Vad som förekommit i före varande ärende utgör i sin män en
illustration härav. Svårigheterna har uppmärksammats av riksrevisionsverket,
som torde komma att även i fortsättningen följa tillämpningen och
taga de initiativ som kan befinnas erforderliga.

Jag vill i det följande upptaga två problem som dryftats i förevarande
ärende. Jag lämnar därvid i huvudsak åsido de särskilda spörsmål som föranleds
därav att skatter i stor utsträckning är förmånsberättigade. Ej heller
ingår jag på frågan, när skattefordran skall anses ha uppkommit (jfr
Welamson, anfört arbete s. 447 o. f.).

Det första problem som jag upptar innefattas i frågan, huruvida det överhuvud
var ett ackord som länsstyrelsen medgav genom sitt beslut den 18
mars 1966. Såsom ovan anförts framstår ackord i konkurs som en uppgörelse
mellan gäldenären och de oprioriterade borgenärerna i gemen. Det sagda
gäller i lika mån offentligt ackord utan konkurs. Även underhandsackord
framstår som en generaluppgörelse, som i princip bör omfatta alla mot gäldenären
riktade fordringar vilka icke tryggas av förmånsrätt. En separatuppgörelse
mellan gäldenär och en av flera borgenärer framstår icke som
ett ackord. Vid 1965 års ändring i uppbördsförordningen dryftades icke närmare
vad som skulle förstås med ackord. Intet tyder dock på att man åsyftade
att därunder inrymma annat eller mera än vad som i allmänhet inbegrips
under ackord. Syftet med stadgandet — att icke omöjliggöra underhandsackord
när kronan är med i borgenärskretsen — talar fastmer för att
man icke hade i tankarna separata uppgörelser mellan gäldenären och
kronan. Vad stadgandet innehåller om att underhandsackord får antagas endast
på villkor att även övriga borgenärer, som ackordet angår, godkänner
detta kan slutligen enligt min mening svårligen tolkas på annat sätt än
att övriga förefintliga borgenärer med oprioriterade fordringar i princip också
skall deltaga i uppgörelsen och göra eftergift. En uppgörelse, vari kronan
annorledes än genom ackord nedsätter kronans skatteanspråk, utgör
en eftergift av kronans fordran och någon generell befogenhet att medge
sådan har länsstyrelse icke.

Av utredningen i före varande ärende framgår, att Forsbergs ackordserbjudande
ursprungligen hänförde sig enbart till kronans fordringar men att
— sedan från länsstyrelsens sida påpekats att övriga borgenärers godkännande
erfordrades — övriga kända borgenärer medgav Forsberg ackord
med likaledes 10 procent. Uppgörelsen har med hänsyn härtill haft sådan
karaktär, att länsstyrelsen enligt 62 § uppbördsförordningen ägt befogenhet
att biträda den.

Det andra problem som jag vill beröra hänför sig till frågan, om det överhuvud
är möjligt att medge ackord med avseende på skatter som ännu icke
restförts. Bestämmelsen om länsstyrelses rätt att medge ackord har, såsom

335

ovan nämnts, fått sin plats i det avsnitt av uppbördsförordningen som enligt
sin rubrik handlar om indrivning av restförd skatt. Stadgandets placering
tyder på att man endast haft restförd skatt i tankarna. Helt utslagsgivande
kan denna omständighet dock icke vara. Frågan måste granskas även
från saklig synpunkt.

Syftet med bestämmelsen om länsstyrelsens medgivande av ackord har i
viss mån varit att ställa kronan på lika fot med andra borgenärer. Enskild
borgenär har i allmänhet att ingå i ackordsuppgörelsen med alla sina fordringar,
oavsett om de är förfallna eller icke. Skäl kan anföras för att kronan
bör göra detsamma. Å andra sidan får man icke bortse från att det stundom
måste möta stor svårighet eller vara omöjligt att inom den begränsade
tid som i allmänhet står till buds bilda sig någon uppfattning om i vilken
utsträckning gäldenären häftar för ännu icke restförd skatt. Såsom ett belysande
exempel kan anföras det av länsstyrelsen själv nämnda fallet, att
en arbetsgivare försummat att inleverera preliminär skatt för sina arbetstagare
och härför skall påföras särskilt uppdebiterad A-skatt. Att en sådan
skatteskuld föreligger kan vara okänt vid tiden för ackordsförhandlingen.

När det gäller underhandsackord framstår det med hänsyn till det anförda
enligt min mening som välbetänkt av länsstyrelse att — när fråga
icke är om fall då tillkommande skatteposter kan nöjaktigt beräknas — icke
antaga erbjudande om ackord för skatt som ännu icke blivit restförd eller
att i allt fall iakttaga en mycket långtgående försiktighet när det gäller att
antaga ett dylikt erbjudande.

När det gäller ackord i konkurs eller vid offentlig ackordsförhandling
utan konkurs är läget så till vida ett annat, att ackordet, såsom ovan påpekats,
blir bindande även för borgenärer som icke deltagit men kunnat
deltaga i konkursen eller ackordsförhandlingen. Borgenär med prioriterad
fordran berörs emellertid icke av ackordet. Eftersom nytillkommande skatter
i stor omfattning är förmånsberättigade, får frågan om deras medtagande
vid ackordsförhandling en starkt begränsad räckvidd. Om frågan
överhuvud skulle uppkomma, synes mig något avgörande hinder icke möta
mot att låta ackordet omfatta även nytillkommande skatt, om en sådan åtgärd
är till kronans förmån.

I förevarande ärende har länsstyrelsen intagit den ståndpunkten att underhandsackord
icke borde komma i fråga beträffande ännu ej restförd
skatt. Av det ovan anförda framgår att jag är benägen att i stort sett dela
länsstyrelsens uppfattning.

Vissa övriga ärenden angående exekution

Tidpunkten för utslags eller doms verkställbarhet har i några ärenden
kommit under bedömning. Ett ärende angick bötesdoms verkställbarhet.

336

Efter att ha konstaterat att underrätts bötesdom inte får verkställas förrän
den vunnit laga kraft och att den bötfällde följaktligen inte heller bör anraanas
betala böterna dessförinnan ingick JO Lundvik på hur det i dessa
hänseenden förhåller sig med hovrätts bötesdom och anförde.

Frågan ligger annorlunda till när det gäller hovrätts dom. Av 22 § förordningen
den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande, jämfört
med 39, 40 och 52 §§ utsökningslagen, följer, att när hovrätt dömt till böter,
utmätning genast får ske, ehuru försäljning normalt icke kommer i fråga
förrän avgörandet vunnit laga kraft, och den bötfällde kan förhindra utmätning
eller bringa verkställd sådan att återgå genom att nedsätta bötesbeloppet
hos länsstyrelsen.

I anledning av att vederbörande kronofogdemyndighet i det aktuella
fallet som äventyr vid underlåtenhet att efterkomma betalningsanmaning
nämnt också införsel tilläde JO Lundvik.

Det är tveksamt, om införsel kan äga rum på grund av hovrätts bötesdom
innan den vunnit laga kraft. Lagberedningen behandlar detta problem
i sitt betänkande Utsökningsrätt III (SOU 1964:57) s. 130 f. Beredningen
föreslår, att i den tillämnade nya införsellagen en uttrycklig föreskrift medtages
om att införsel ej får ske i ett fall som det förevarande. Enligt vad
jag inhämtat torde frågan om lagstiftning på grundval av lagberedningens
betänkande bli aktuell under innevarande år.

Sedan överexekutor förpliktat en person jämlikt 192 § utsökningslagen
att genast avflytta från en lägenhet vid äventyr av vräkning på egen bekostnad,
överklagade denne till hovrätten. Innan hovrätten prövat besvären,
gick vräkning i verkställighet. JO Lundvik förklarade i anledning av
klagomål häröver.

Enligt 53 § utsökningslagen går överexekutors utslag i vräkningsmål,
om ej annorlunda förordnats, i verkställighet även om det överklagats. Att
verkställighet skedde redan innan hovrätten utlåtit sig i målet innefattar
alltså icke något fel.

Med anledning av vad som anförts om att fastighetsägaren skulle ha mottagit
hyra för vissa månader vill jag framhålla, att den omständigheten att
fastighetsägaren må ha mottagit hyra för tid efter det skyldighet inträtt
för hyresgästen att avflytta icke utan vidare får tagas som bevis för att
uppsägningen återtagits eller att ett nytt hyresförhållande uppkommit.
Eftersom hyresgästen rimligen bör betala något för den tid han kvarsitter
i lägenheten, kan man enligt min mening i allmänhet icke tillmäta hyresbetalning
omedelbar betydelse i nämnda hänseende.

När en värnpliktig klagade hos överexekutor över en utmätning som omfattat
den värnpliktiges fordran på s. k. utbildningsbidrag, meddelade överexekutor
utslag i vilket hänvisades till reglerna i 75 § 2 mom. utsökningslagen
om hur utmätningsman i protokollet skall teckna förhud för sekundogäldenären
att utgiva något. Eftersom protokollet i detta fall inte utvisade
att något sådant förbud tecknats, ansåg överexekutor utmätningen ej fullbordad
och avvisade besvären. JO Lund vi k anförde.

337

Den omständigheten att utmätningen icke fullbordats medförde icke
hinder för överexekutor att pröva klagomål över förrättningen, jfr NJA
1956 s. 482 — tillämpning av 201 § UL i äldre lydelse — samt motiven
till nya avfattningen av 201 § i SOU 1961:53 s. 119 f. JO hänvisade också
till en uppsats av Hjalmar Karlgren i Svensk Juristtidning 1956 s. 246 ff.
I förevarande fall hade det enligt JO:s mening varit lämpligast om överexekutor
prövat klagomålen i salk. Om det därvid framkommit att utmätningen
var i sak riktig, kunde överexekutor ha återförvisat målet till utmätningsmannen
för rättande av formfelet.

Vid inspektion hos en kronofogdemyndighet iakttogs att en utmätning
av ett piano hos en gäldenär upphävts med motiveringen att gäldenärens
hustru styrkt äganderätt till pianot och detta enligt äktenskapsförord utgjorde
hennes enskilda egendom. JO Lundvik framhöll i anledning härav,
att egendomens egenskap av enskild eller giftorättsgods saknar betydelse
vid utmätning. Det avgörande är endast vems egendomen är, mannens
eller hustruns.

Vid samma inspektion iakttogs att en utmätningsgäldenärs fordran utmätts
»intill ett belopp av ... kronor». JO Lundvik framhöll i anledning
härav att utsökningslagens mening nog fortfarande måste anses vara den
att fordran skall utmätas i dess helhet. I första hand skall visserligen utmätningsman
söka förmå sekundogäldenären att betala. Några tvångsmedel
står emellertid icke utmätningsmannen till buds för indrivning av
fordringen, och betalar ej sekundogäldenären, kan det bli nödvändigt att
sälja fordringen. Om utmätningen ej omfattat större belopp än som svarade
mot utmätningsfordringen jämte kostnader torde det vara i det närmaste
ofrånkomligt att utmätningsborgenären får vidkännas förlust. Det
är ju ytterst osannolikt, att en köpare skulle vilja betala nominella värdet,
i synnerhet som han vet att sekundogäldenären ej velat betala frivilligt.
Vidare måste man betänka de komplikationer som uppstår, om sekundogäldenären
skulle visa sig vara insolvent.

Den synpunkten hade anförts att nu skildrade praxis förmodligen införts
när man började utmäta fordran å överskjutande preliminär skatt. Det
hade ansetts, att utmätningsgäldenären icke onödigtvis borde få vänta på
att få ut den icke utmätta delen av skatten. JO Lundvik sade sig ha förståelse
för den anförda synpunkten. När kronan — som får förutsättas
vara solvent och villig att betala så snart läget klarlagts — är sekundogäldenär,
bör det icke möta något hinder mot att begränsa utmätningen till
den del av fordringen som erfordras för att rent siffermässigt täcka utmätningsborgenärens
fordran.

Under en inspektion hos en länsstyrelse observerade JO Lundvik vid genomgången
av utslag i exekutionsmål angående införsel, att sådana ofta
syntes beslutade på bristfällig utredning. Han ansåg sig på grund härav böra
framhålla, att länsstyrelsen enligt 10 § utsökningslagen hade att utöva till -

338

syn över utmätningsmannen och att sådana brister som den nämnda borde
tas upp i samband med inspektioner.

Sedan en rådhusrätt i ett lagsökningsmål förpliktat en gäldenär att mot
kvitto till borgenären utge visst belopp, begärde borgenären verkställighet
av utslaget hos vederbörande kronofogdemyndighet utan att förete det i utslaget
avskrivna skuldebrevet. Framställningen avvisades. Efter besvär återförvisade
överexekutor saken till kronofogdemyndigheten enär av utslaget
intet annat framgick än att borgenärens motprestation för erhållande av
betalning var att denna erlades mot kvitto. JO Lundvik anförde härom.

Enligt 54 § utsökningslagen skall den som önskar erhålla utmätning till
utmätningsmannen ingiva domen eller utslaget samt, när fordringen är
grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, fordringsbeviset
i huvudskrift. Företes ej fordringsbeviset, antages utmätningsman ej äga
på egen hand skrida till utmätning. Det har i litteraturen (Trygger, Kommentar
till utsökningslagen 2 uppl. s. 172 och Hassler, Utsökningsrätt 2
uppl. s. 205 f., jfr Olivecrona, Utsökning 4 uppl. s. 102 f. där uttalandena
möjligen tyder på att författaren menar att man i större utsträckning kan
bortse från kravet på ingivande av fordringsbevis) antagits, att överexekutor
kan dispensera från kravet på företeende av fordringsbeviset under förutsättning
att i exekutionsurkunden icke föreskrivits att betalning skall
ske mot fordringshandlingens återställande eller mot anteckning därå. Såsom
särskilt Hassler antyder har emellertid överexekutor att ingå i en verklig
prövning av omständigheterna i fallet och får ej släppa kravet på handlingens
företeende utan vidare. Ett giltigt skäl att medge att utmätning
må ske utan fordringsbevisets företeende kan i dessa fall vara att det förebragts
utredning om att handlingen förkommit. I förevarande fall må framhållas,
att det synbarligen rörde sig om en avbetalningspost som skulle erläggas
på tid som framgick av skuldebrevet och ej om slutbetalning. Eftersom
skuldebrevet var ställt till borgenären eller order och innehades av
borgenären, torde gäldenären enligt 21 § andra stycket skuldebrevslagen
icke ha ägt påkalla att skuldebrevet försågs med påskrift om betalningen.
Någon materiell orätt syntes därför icke ske, om utmätning fick äga rum
utan att skuldebrevet företeddes. Sammanfattningsvis ville JO uttala: Utmätningsmannen
hade icke gjort fel genom att vägra verkställighet. Överexekutors
avgörande var i sak försvarligt men motiveringen var bristfällig.

I anledning av klagomål mot en utmätningsman för att en utmätning
verkställts utan att gäldenären blivit underrättad därom i förväg uttalade
ställföreträdande JO Sandström följande beträffande själva principfrågan.

Enligt 59 J utsökningslagen skall innan utmätning verkställes underrättelse
om målet sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat
lämpligt sätt.. Anledningen härtill är att gäldenären skall få tillfälle att avvärja
utmätningen eller om så icke är möjligt att få anvisa egendom till utmätning
och i övrigt bevaka sina intressen (se Olivecrona: Utsökningsrätt
4:e uppl. s. 105).

Om bestämd tid eller plats för förrättningen icke kunnat anges i underrättelsen,
bör gäldenären senare underrättas därom på lämpligt sätt. Det

339

sist sagda framgår av 27 § kungörelsen den 12 maj 1967 med vissa bestämmelser
om handläggning hos kronofogdemyndighet. (Bestämmelsen är likalydande
med före den 1 juli 1967 gällande 27 § kungörelsen den 27 november
1964 med vissa bestämmelser om handläggning hos utmätningsman.)

I fråga om underrättelser enligt 59 § utsökningslagen finns direkt angivet,
att underrättelse ej erfordras — förutom i sådana fall, då gäldenären icke
är anträffbar — om fara är att egendomen undanstickes eller förstöres eller
saken eljest är brådskande. I vilka fall utmätningsman må kunna underlåta
att underrätta gäldenären om tid och plats för förrättningen är emellertid
ej närmare reglerat. I huvudsak torde de skäl, som motiverar att gäldenär
underrättas om målet, gälla i fråga om underrättelse om tid och plats för
förrättningen. Uppenbarligen är emellertid dessa skäl inte lika starka när
det är fråga om ytterligare en underrättelse, som dock gäller samma fordringsbelopp.
Gäldenären bör genom den första underrättelsen ha erhållit
sådana upplysningar att han haft tillfälle att vidtaga erforderliga åtgärder
för att bevaka sin rätt. Å andra sidan får den i 27 § kungörelsen valda ordalydelsen
anses ge vid handen, att gäldenären normalt skall underrättas om
tid och plats för förrättningen.

Vid en äktenskapsskillnad förpliktades mannen att till hustrun utge
underhållsbidrag. Då hustrun begärde införsel i mannens lön för utfående
av förfallet bidrag, bemötte mannen med kvittningsansyråk avseende vissa
utlägg. I ärende angående sakens handläggning hos utmätningsmannen
framhöll JO Lundvik att det anses att krav på familj erättsligt underhållsbidrag
i allmänhet inte kan bemötas med kvittningsanspråk och att underhållsskyldig
åtminstone som regel ej får räkna sig till godo utlägg som han
haft för den underhållsberättigade. JO Lundvik erinrade om att beträffande
underhåll till barn t. o. m. genom särskild lagföreskrift (7 kap. 6 § föräldrabalken)
den underhållsskyldige avskurits från rätten att åberopa förskottsbetalning
för längre tid än en månad. Han tilläde emellertid att gränserna
för kvittnings- och avräkningsförbudet är osäkra.

Taxering och uppbörd

Taxeringsnämnd skall ge skattskyldig tillfälle att yttra sig om
ifrågasatt avvikelse från hans självdeklaration och underrätta honom
om slutlig avvikelse. Fråga om innebörden av denna skyldighet
i fall, då avdrag för vissa kostnader beräknats till ett efter skön

uppskattat belopp

I sin till ledning för inkomsttaxering år 1967 avlämnade självdeklaration
tillgodoförde sig civilingenjören Stig Swerup, Nacka, vid beräkning av inkomst
av tjänst avdrag för omkostnader med 18 415 kr. Därav belöpte
1 152 kr. pa facklitteratur och facktidskrifter, 4 079 kr. på kontorsförnödenheter
och kontorsomkostnader, 4 800 kr. på beräknad kostnad för kontorslokaler
i egen villa, 5 240 kr. på kostnader för resor i Sverige med egen bil
och 3 144 kr. på kostnader för andra resor. Alla delbeloppen hade utförligt
specificerats i bilagor till deklarationen. Swerups taxering behandlades
av Nacka fögderis första särskilda taxeringsnämnd, i vilken fögderiassistenten
Adolf Olsson var ordförande. På begäran av vederbörande taxeringsassistent
lämnade Swerup den 21 maj ytterligare upplysningar angående
kostnaderna för bil och för kontor i villan. Därefter tillställde taxeringsassistenten
Swerup en underrättelse om ifrågasatt avvikelse från deklarationen,
vari meddelades att avdrag för omkostnader medgivits med ett såsom
skäligt ansett belopp av 10 000 kr. I skrift till taxeringsassistenten den
10 juni anhöll Swerup om specifikation av de i deklarationen angivna kostnader
vilka nämnden ej ansett skäliga. Sedermera tillställde Olsson Swerup
underrättelse om definitiv avvikelse med samma innehåll som den första
underrättelsen och med följande tillägg: »Taxeringsnämnden har tagit del
av inkommen skrivelse av den 10.6.1967 men ej funnit anledning göra ändring
i sitt tidigare beslut.»

I en den 28 september 1967 till JO-expeditionen inkommen skrift anförde
Swerup klagomål mot taxeringsnämndens handläggning av hans taxering
och påpekade att han saknat varje möjlighet att få någon meningsfull inblick
i den bedömning taxeringsnämnden gjort och därmed kunna bemöta
nämndens resonemang.

Efter remiss inkom Olsson med yttrande, vari anfördes:

Att nämnden icke såsom klaganden önskat närmare specificerat den del
av kostnaderna som icke ansågs avdragsgilla förklaras med att nämnden
ansåg en skälighetsuppskattning av kostnaderna — även med hänsyn tagen
till föreliggande utredning — vara befogad.

341

Swerup mötte med påminnelser.

Av handlingarna rörande Swerups taxering år 1967 inhämtades följande.
Såvitt framgår av blyertsanteckningar däri hade taxeringsnämnden beräknat
ett belopp å avdragsgilla kostnader av 9 313 kr., som avrundats till
10 000 kr. Vid denna beräkning hade avdrag för kostnader för facklitteratur
m. m. medgivits med skäliga 600 i stället för 1 152 kr. Avdrag för kostnader
för kontorsförnödenheter in. m. hade medgivits med 2 329 kr. i stället
för 4 079 kr., därvid bl. a. avdrag för värdeminskning av skrivmaskin och
kopieringsutrustning medgivits i stället för yrkat avdrag med belopp motsvarande
anskaffningskostnad. För beräknad kostnad för kontor i villa
hade avdrag medgivits med skäliga 1 000 i stället för yrkade 4 800 kr.
Slutligen syntes nämnden ha antagit att bil för privat bruk körts 1 000
i stället för uppgivna 500 mil och därför reducerat yrkat resekostnadsavdrag
med 3 000 kr.

I skrivelse till Olsson anförde JO Henkow följande.

I 65 § taxeringsförordningen stadgas att, om anledning förekommer att
åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från självdeklaration, tillfälle
skall, där hinder ej möter, beredas den skattskyldige att yttra sig i frågan
men att detta dock ej är nödvändigt i fråga om felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av den skattskyldige
uppenbarligen inte är erforderligt för frågans bedömande.

Syftet med denna bestämmelse är tydligen att den skattskyldige skall
få möjlighet att lämna närmare uppgifter och att argumentera för sin ståndpunkt.
Sådan möjlighet kan vara av avgörande betydelse för att den skattskyldiges
rätt skall bli tillvaratagen och för att taxeringsnämnden överhuvudtaget
skall komma till ett riktigt resultat.

Med hänsyn härtill är det nödvändigt att den fråga, i vilken den skattskyldige
har att yttra sig, blir klart angiven. Ibland kan det väl vara tillräckligt
att taxeringsnämnden tillkännager den avvikelse från deklarationen
som ifrågasättes. Men ofta är enbart avvikelsen ej ägnad att ge den skattskyldige
besked om vad han skall inrikta sitt yttrande på. I sådant fall
måste närmare anges varför uppgifterna i deklarationen ej kunnat godtagas,
för att förfarandet, att bereda den skattskyldige tillfälle att yttra sig, skall
bli meningsfyllt.

I förevarande fall har Swerup i deklarationen och därvid fogade bilagor
upptagit fem olika omkostnadsposter, envar noggrant specificerad, till ett
sammanlagt belopp av 18 415 kr. Genom underrättelse om ifrågasatt avvikelse
från deklarationen fick Swerup meddelande att avdrag för omkostnader
medgivits med ett såsom skäligt ansett belopp av 10 000 kr.

Det ligger i öppen dag att detta meddelande ej utgjorde en tillfredsställande
precisering av den fråga, i vilken Swerup ägde yttra sig. Han fick

342

sålunda inte kännedom om vilka omkostnadsposter eller delbelopp av dessa
som nämnden ej ansett sig kunna godtaga. Med hänsyn till vad jag här
förut anfört i anslutning till 65 § taxeringsförordningen och med utgångspunkt
från vad taxeringshandlingarna innehåller om beräkningen av det
såsom skäligt avsedda beloppet 10 000 kr. borde i underrättelsen om ifrågasatt
avvikelse ha lämnats upplysningar exempelvis om vilka bokverk och
facktidskrifter som ej ansetts avdragsgilla, om vad som varit att invända
mot Swerups uppställning över kontorsfömödenheter och kontorskostnader,
om varför hans uppgivna kontorshyra ej kunnat godtagas samt om
i vad mån uppgivna resekostnader varit för högt beräknade.

Vid angivna förhållanden synes det fullt förklarligt att Swerup inte funnit
sig kunna utnyttja möjligheten att avgiva yttrande och i stället begärt
specifikation av de kostnader nämnden ansett oskäliga. I vart fall med
anledning av denna begäran borde Ni ha insett att Swerup ägde rätt att få
veta vilka omständigheter som föranlett nämnden att ifrågasätta avvikelse
från hans deklaration och ha givit honom tillfyllestgörande upplysningar i
detta avseende. Ni har emellertid lämnat Swerups begäran utan beaktande
och i underrättelse om slutlig avvikelse endast meddelat att nämnden
vidhöll sitt tidigare fattade beslut.

Enligt 69 § 1 mom. taxeringsförordningen skall till den skattskyldige
sändas underrättelse om i vilka hänseenden deklarationen frångåtts samt
om skälen härför.

Här föreligger alltså en tydlig föreskrift att den skattskyldige skall givas
del av ej blott gjord avvikelse utan även skälen för densamma. Även om
en företagen skälighetsuppskattning i och för sig inte kan motiveras, måste
givetvis anledningen till att deklarationens uppgifter ej godtagits kunna
angivas. Eftersom något som helst skäl till att Swerups deklaration frångåtts
ej anförts, har Ni sålunda åsidosatt Eder skyldighet enligt sistnämnda
lagrum.

Genom vad Ni, på sätt i det föregående angivits, låtit komma Eder till
last har Ni gjort Eder skyldig till tjänstefel. Ehuru Swerup under nämndens
behandling av hans taxering inte i vederbörlig ordning fått möjlighet att
tillvarataga sin rätt och underlåtenheten att giva honom del av skälen för
avvikelsen från hans deklaration måste ha medfört svårigheter för honom
att bedöma frågan om taxeringens överklagande, finner jag felet ej vara
av den allvarliga beskaffenhet att beivran bör ske. Med stöd av 12 § i
instruktionen för riksdagens ombudsmän låter jag därför bero vid den erinran
som innefattas i det anförda.

343

Jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman
att fullgöra taxeringsintendentsuppgifter och att vara
taxeringsnämndsordförande

Hos JO framställde Hans Näckdal anmärkning mot länsstyrelsen i Jämtlands
län för att länsstyrelsen förordnat en biträdande taxeringsintendent
som taxeringsnämndsordförande vid 1967 års taxering. Han förmenade
att härigenom uppkom risk för att tjänstemannen såsom biträdande taxeringsintendent
kom att ta befattning med samma skattskyldiga dels i egenskap
av ordförande med avseende å 1967 års taxering, dels ock såsom intendent
med avseende å 1966 års och tidigare taxeringar.

Från länsstyrelsen inhämtades att de ordförandeförordnanden som han
kunde antas åsyfta gällde Jämtlands läns norra fögderis första särskilda
taxeringsdistrikt och Jämtlands läns södra fögderis första särskilda taxeringsdistrikt,
i vilka vid 1967 års taxering förordnanden såsom ordförande
meddelats för länsassessorn Bengt Danielsson respektive bitr. länsrevisorn
Stig-Arne Månson. Jämlikt 27 § 2 mom. andra stycket länsstyrelseinstruktionen
i dess lydelse den 1 januari 1967 var det förbjudet för bl. a. biträdande
taxeringsintendent i lönegrad 27 på löneplan A och länsrevisor att
inneha uppdrag som taxeringsnämndsordförande. Förbudet gällde numera
generellt för alla kategorier av biträdande taxeringsintendenter. Enligt länsstyrelsens
mening avsåg nämnda förbud uppenbarligen bara den som innehade
en tjänst som ordinarie befattningshavare eller mot vikariatslöneförordnande.
Eftersom Danielsson och Månson varit förordnade som biträdande
taxeringsintendent respektive som länsrevisor mot vikariatsersättning
var förbudet alltså inte tillämpligt på dem. Inte heller utgjorde enligt
21 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen meddelade förordnande något hinder
för dem att vara taxeringsnämndsordförande. I 17 § fjärde stycket taxeringsförordningen
föreskrevs att den som i annan befattning handlagt visst
taxeringsärende inte fick som taxeringsintendent ta befattning med samma
ärende. Länsstyrelsen tillfogade att länsstyrelsen självfallet vakade över
att ingen tjänsteman i egenskap av taxeringsintendent intog partsställning
i mål mot skattskyldig, vars taxering han tidigare haft att handlägga som
ordförande i taxeringsnämnd.

För att få ytterligare underlag för bedömningen av de jävssituationer
som kan uppkomma till följd av att samma person endels tjänstgör som
taxeringsintendent och endels som taxeringsnämndsordförande begärdes
kompletterande yttrande från länsstyrelsen i anslutning till en inom JOexpeditionen
upprättad promemoria.

Länsstyrelsen svarade bl. a. följande.

Länsstyrelsen vill givetvis inte förneka att man utifrån allmänna jävsgrundsatser
och närmast i anslutning till föreskriften i punkt 9 av RB 4:13
bör undvika också den så att säga omvända situation som föreligger, om en

344

tjänsteman beträffande ett års taxering av viss skattskyldig intar ställning
som taxeringsintendent och beträffande samme skattskyldigs taxering ett
eller flera år senare är förordnad som ordförande. Sistnämnda situation kan
i tillspetsad form tänkas föreligga på så sätt att arbetet som taxeringsintendent
och taxeringsnämndsordförande beträffande samme skattskyldig fullgöres
samtidigt men lika väl att längre eller kortare tid föreligger mellan
de olika verksamheterna.

Vid förordnande av ordförande i taxeringsnämnd söker länsstyrelsen tillse
att förordnande inte ges för taxerings distrikt inom sådana delar av länet
eller innefattande sådana skattskyldiga, beträffande vilka den förordnade
har eller har haft uppdrag att fullgöra på taxeringsintendent ankommande
göromål. Härigenom lärer i huvudsak sådana jävssituationer undvikas,
som anges i ovannämnda promemoria. Givet är emellertid att om den skattskyldige
flyttar inom länet ett aldrig så noggrant iakttagande av nyssnämnda
princip inte utesluter att jävssituationer kan uppkomma. Länsstyrelsen
saknar då vaipe reell möjlighet att tillse att detta undvikes utan ansvaret
härför måste åvila vederbörande taxeringsnämndsordförande. Det är emellertid
alldeles uppenbart, att i många mål i vart fall hos prövningsnämnden
den ståndpunkt taxeringsintendenten intar som part är så föga kontroversiell
att det — med hänsyn till det stora antalet mål en taxeringsintendent
i allmänhet har att handlägga och antalet skattskyldiga i ett taxeringsdistrikt
— är osäkert, om en taxeringsnämndsordförande vid granskning av en
skattskyldigs självdeklaration kan erinra sig att han i egenskap av taxeringsintendent
samtidigt liar eller tidigare haft att göra med samme skattskyldig.
Dessa rent praktiska synpunkter måste enligt länsstyrelsens mening
tillmätas betydelse.

Genom beslut att förordna Danielsson och Månson som taxeringsintendent
såvitt gällde lokala taxeringsdistrikt och som taxeringsnämndsordförande
för särskilda taxeringsdistrikt hade i görlig mån sörjts för att jävssituation
ej skulle uppkomma.

Ett förbehåll »därest förhållandena ej till annat föranledde» avsåg att ge
utrymme för sådana tillfälliga omfördelningar av arbetsuppgifterna, som
kunde framtvingas av sjukdom eller särskilt stor arbetsbelastning. Härav
kan i något fall ha följt att Danielsson eller Månson beträffande samma
skattskyldig fungerat som taxeringsintendent beträffande 1966 års taxering
och som taxeringsnämndsordförande beträffande 1967 års taxering.
Angelägenheten av att på en hand samla taxeringsintendentsfunktioner för
de till antalet visserligen fåtaliga men till sakinnehållet mycket speciella
prövningsnämndsmålen rörande avdrag för värdeminskning å skog kan
möjligen i något enstaka undantagsfall ha medfört samma situation för
Danielsson. Slutligen kan man inte helt bortse från den teoretiska möjligheten
att viss skattskyldig år 1966 tillhört lokalt taxeringsdistrikt men år
1967 särskilt taxeringsdistrikt och att till följd härav samma person skilda
år kommit i kontakt med den skattskyldige den ena gången som taxeringsintendent
och den andra som taxeringsordförande.

Länsstyrelsen vill vidare framhålla att absolut garanti mot att jävssituationen
inte inträder kan vinnas endast om den som en gång tjänstgjort som
taxeringsintendent därefter aldrig förordnas som taxeringsnämndsordförande.
Härav skulle bl. a. följa att pensionerad taxeringsintendent inte skulle
kunna förordnas som taxeringsnämndsordförande och inte heller den som
vunnit befordran från tjänst som exempelvis biträdande taxeringsintendent

345

till förste länsassessor. Att härigenom redan föreliggande svårigheter att
besätta uppdragen som taxeringsnämndsordförande med tillräckligt kunniga
personer skulle försvåras ligger i öppen dag.

Avslutningsvis vill länsstyrelsen understryka det förhållandet, att det
enligt 17 § taxeringsförordningen åligger taxeringsintendent. att verka för
att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa. Taxeringsintendenterna taga
därför i betydande utsträckning initiativ till att åsatta taxeringar nedsättas
genom beslut i prövningsnämnderna. Det saknas bl. a. med hänsyn härtill
enligt länsstyrelsens mening fog för antagande, att den som fullgjort på
taxeringsintendent ankommande göromål inte skulle kunna fullt objektivt
fullgöra uppdrag som taxeringsnämndsordförande.

Yttrande inhämtades också från Föreningen Sveriges Taxeringsintendenter
som anförde bl. a.

Den i första hand aktuella jävsbestämmelsen torde vara 37 § länsstyrelseinstruktionen,
vars hänvisning till vad om jäv mot domare är stadgat avser
4 kap. 13 § 9 punkten rättegångsbalken, som reglerar s. k. grannlagenhetsjäv.
Dessutom har ärendet anknytning till 17 § 4 st. taxeringsförordningen.

Tillämpningen av sistnämnda bestämmelse bör enligt föreningens mening
ej medföra något problem. Lagtexten är klart utformad och den i stadgandet
reglerade jävssituationen så självklar, att tjänstemän av det slag som
här kan komma ifråga, torde kunna förutsättas icke föra talan i mål, där
jäv enligt bestämmelsen föreligger. Såvitt föreningen har sig bekant sker
dessutom vid länsstyrelserna en omsorgsfull övervakning av efterlevnaden.

Vad angår RB 4:13 punkt 9 är förhållandet delvis ett annat. Stadgandet
torde i vissa hänseenden få anses vara relativt svårtolkat och lämna utrymme
för nyanser, som den enskilde tjänstemannen måhända ej alltid
kan förutsättas fånga upp. Vidare kan det ej uteslutas att länsstyrelse såsom
övervakande myndighet finner eu gränsdragning tveksam vid bedömning
av frågan om risk för jävssituation föreligger. Härigenom uppkommer
en viss osäkerhet, som visserligen ej torde göra sig gällande i de vanligare
fallen men som vid ett allmänt övervägande av olika principfrågor synes
böra tillmätas betydelse. Hit hör exempelvis ställningstaganden i samband
med den tid som förflutit mellan utövandet av funktionerna som taxeringsintendent
och som taxeringsnämndsordförande. Även om detta utövande
ej sker samtidigt, kan givetvis en jävssituation uppstå. En rimlig tolkningav
rättegångsbalkens jävsbestämmelser synes böra innebära, att hänsyn
tages till om rättssäkerheten faktiskt kan antagas vara i fara. Ju längre
tid, som förflyter mellan tjänstemannens utförande av partstalan mot viss
person och hans befattning såsom taxeringsnämndsordförande med samma
persons taxering, desto mera torde — bortsett från särfall — risken för bristande
objektivitet och faran för rättssäkerheten tunnas ut för att till sist
upphöra. Uppenbarligen kan det dock i åtskilliga fall vara vanskligt att
åstadkomma en sådan avgränsning. Som framgår av exempel i länsstyrelsens
i Jämtlands län remissvar den 4 december 1967 kan vid länsstyrelses
övervakning även komplikationer av annat slag finnas: skattskyldig flyttar
inom länet eller kommer av olika orsaker att det ena året tillhöra ett lokalt
men nästa år ett särskilt taxeringsdistrikt. Härav föranledda svårigheter
vid bevakningen av jäv kan föreligga bl. a. i den situation, som närmast
är aktuell i ärendet. Med den enligt föreningens erfarenhet grundliga övervakning,
som sker från länsstyrelsernas sida även beträffande efterlevnaden

346

av bestämmelserna om grannlagenhetsjäv, torde det emellertid höra till
sällsyntheterna att dessa ej iakttagas.

En i sammanhanget nära till hands liggande fråga gäller, i vilken mån
tjänsteman, som slutfört partstalan mot viss person och som trots förebyggande
åtgärder från länsstyrelsens sida påträffar samma person i sitt taxeringsdistrikt,
kan förväntas i sin egenskap av taxermgsnämndsordförande
självmant avhålla sig från att taga befattning med dennes taxering. Bestämmelserna
i 62 § taxeringsförordningen innehåller ingen allmän jävsgrund.
Om analog tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser angående jäv
mot domare kan göras gällande synes vara tveksamt. Enligt justitieombudsmannens
ämbetsberättelser åren 1960 och 1961 har anlitande av taxeringsnämndsordförande
såsom protokollförare hos prövningsnämnd ansetts vara
ägnat att rubba förtroendet till myndigheterna, oaktat analog tillämpning
av nyssnämnda bestämmelser betecknats såsom tveksam. Ställningstaganden
på sådan grund kan dock knappast antagas alltid ske hos berörda ordförande.
Ett annat ställningstagande är tänkbart. Gängse kommentar till
taxeringsförordningen (Hedborg m. fl. Taxeringshandbok 2 upplagan sid.
193) framhåller, att hinder icke torde föreligga för en taxeringsnämndsledamot
att på den allmänna jävsgrunden i RB 4:13 avhålla sig från att deltaga
i handläggningen av viss taxering och tillägger att det tvärtom torde vara
att rekommendera att så sker. Med ledamot i taxeringsnämnd enligt 62 §
taxeringsförordningen avses, såsom framgår av dess andra moment, även
ordföranden.

Föreningen ser det som en angelägenhet av största vikt att jävsbestämmelser
iakttagas. Utöver det självklara kravet på laglydnad kan framhållas
betydelsen av att skattemyndigheterna och deras företrädare fungerar på
ett sådant sätt, att de skattskyldiga ej får anledning till misstroende angående
rättssäkerheten. Å andra sidan inträffar det enligt föreningens erfarenhet
ej sällan, att de skattskyldiga överbetonar riskerna för taxeringstjänstemännens
objektivitet. De av länsstyrelsen i Jämtlands län anlagda
synpunkterna på objektivitetsfrågan anser föreningen vara värda beaktande.

Vid ett noggrant iakttagande av bestämmelserna i 37 § länsstyrelseinstruktionen
behöver den genom klagomålen aktualiserade situationen icke
uppkomma. En förutsättning härför är att förebyggande åtgärder vidtagas
och att övervakning sker. Det torde ankomma på länsstyrelse att tillse att
tjänsteman, som fungerar eller fungerat såsom taxeringsintendent, ej tilldelas
taxeringsdistrikt, där jävssituation kan uppkomma för honom. Som
tidigare antytts kan möjligheterna till en fullt effektiv bevakning av sådant
slag i vissa fall erbjuda svårigheter. Som ytterligare exempel kan nämnas
de i åtskilliga län årligen återkommande talrika nyrekryteringarna på grund
av avsägelser, delvis sedan taxeringsperioden börjat. Ett värdefullt komplement,
varigenom bättre effekt torde uppnås, synes kunna åstadkommas
genom att intaga föreskrifter i de närmare anvisningar, som förste taxeringsintendenten
jämlikt 21 § länsstyrelseinstruktionen har att utfärda för sådana
befattningshavare, som enligt länsstyrelsens beslut skall fullgöra taxeringsintendents
talan. I dessa anvisningar kan exempelvis intagas förbud
för befattningshavare att, beroende på omständigheterna handlägga mål
avseende visst geografiskt område eller vissa speciella sakfrågor. En ytterligare
åtgärd i förebyggande syfte kunde möjligen vara att i länsstyrelsernas
allmänna kungörelse angående taxeringsnämnder —- med samtidigt infö -

347

rande av lagtexten till 62 § taxeringsförordningen — även intaga en erinran
om att tjänsteman, som i sin tjänst har att utföra på taxeringsintendent
ankommande göromål, dessutom vid fullgörandet av tjänsten skall beakta
vad i 37 § länsstyrelseinstruktionen stadgas om jäv mot domare. Den omständigheten
att kungörelsen i första hand må vara avsedd för allmänheten
utesluter givetvis ej i varje fall en viss effekt hos vederbörande taxeringsnämndsordförande.

Med hänsyn till den osäkerhet i fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser
om grannlagenhetsjäv, som — låt vara i perifera sammanhang
— uppenbarligen kan uppstå, kan det ifrågasättas, om ej i taxeringsförordningen,
exempelvis 17 §, i lämplig form borde införas en hänvisning till
37 § länsstyrelseinstruktionen. Alternativt kunde måhända samtidigt sistnämnda
stadgande givas en utformning, varigenom föreskrevs skyldighet
för tjänsteman att självmant giva till känna för honom bekant omständighet,
som kan antagas innebära jäv mot honom. Även om bestämmelsen i 4
kap. 14 § rättegångsbalken skall anses vara uttryck för en allmängiltig
grundsats, synes det ej utan vidare klart att stadgandet i 37 § länsstyrelseinstruktionen
innefattar en hänvisning jämväl till nämnda stadgande i rättegångsbalken.

I sammanhanget vill föreningen slutligen anföra följande.

Kritik har ofta framförts mot att taxeringstjänstemän på länsstyrelse
innehar uppdrag som ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd. Enligt
föreningens mening är denna kritik ogrundad. Vad särskilt angår risken
för att jävsbestämmelserna ej beaktas kan med fog göras gällande, att förekomsten
av enstaka överträdelse — även om detta självfallet utgör en icke
önskvärd företeelse — ej har den betydelse för den allmänna rättssäkerheten,
att den bör påverka frågan om taxeringstjänstemän bör anlitas för
dessa uppdrag. Avsevärt större betydelse har det förhållandet, att taxeringsuppdragen
utgör ett viktigt led i utbildningen av taxeringstjänstemän
och innebär en nyttig skolning i iakttagandet av objektivitet och rättvisa,
en skolning som svårligen kan undvaras i arbetet på prövningsnämndsstadiet.
Härtill kommer att tjänstemannainslaget i taxeringsarbetet regelmässigt
är ägnat att förbättra kvalitén på taxeringarna, något som är föremål
för en ständig strävan hos de ansvariga myndigheterna. Genom ändring
av 27 § 2 mom länsstyrelseinstruktionen har fr. o. m. den 1 januari 1968
möjligheten att anlita taxeringstjänstemän för uppdrag av ifrågavarande
slag utökats. Synbarligen har någon tveksamhet ej förelegat angående
lämpligheten av att anlita taxeringstjänstemän för uppdrag såsom ordförande
och kronoombud i taxeringsnämnd.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.

Bedömningen av länsstyrelsens förordnanden för ifrågavarande tjänstemän
att dels uppehålla biträdande taxeringsintendentstjänst respektive
länsrevisorstjänst och fullgöra vad som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna
ankommer på taxeringsintendent, dels inneha uppdrag som taxeringsnämndsordförande
skall göras mot bakgrund av gällande bestämmelser.

Jag vill då till en början framhålla att jag på de av länsstyrelsen anförda
skälen delar länsstyrelsens uppfattning att de förstnämnda förordnandena

348

inte lade något författningsmässigt hinder i vägen för tjänstemännen att
samtidigt inneha uppdrag som taxeringsnämndsordförande.

Den fråga som härnäst uppställer sig är om det var lämpligt att på sätt
skedde kombinera ett innehav av ordförandeskap i taxeringsnämnd med
en funktion som det allmännas företrädare i taxeringsmål hos prövningsnämnden.
Denna fråga bör betraktas under hänsynstagande till jävsgrundsatsen.

Jag har i skilda sammanhang haft anledning att stryka under den grundläggande
betydelsen för all offentlig förvaltning av att myndigheterna kan
fullgöra sina uppgifter under fullt förtroende från allmänhetens sida för
deras objektivitet och opartiskhet. Det är angeläget att från myndigheternas
sida vidtas de åtgärder som behövs till vinnande av ett sådant förtroende.
En åtgärd som av ålder tjänat detta syfte är iakttagandet av grundsatsen
om jäv, vilken innebär att en tjänsteman bedöms obehörig att ta befattning
med ett ärende, om han står i sådant förhållande till person eller sak
att förtroendet till hans opartiskhet kan tänkas rubbat därigenom. Grundsatsen
är inte lagfäst genom någon allmän regel för förvaltningen men har
sedvanerättslig hävd. En kodifiering föreslås i »Förvaltningslag» (SOU
1968:27).

För ordförande i taxeringsnämnd gäller enligt 62 § taxeringsförordningen
vissa uppräknade släktskaps-, intresse-, ställföreträdare- och ombudsjäv.
Bland jäven nämns dock inte särskilt det allmänna jävet att »särskild omständighet
föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet
i målet». Härav bör dock inte motsättnings vis dras den slutsatsen att
sådant grannlagenhetsjäv inte behöver beaktas. Enligt min mening kräver
den allmänna jävsgrundsatsen att en ordförande i taxeringsnämnd avträder
och inte deltar i handläggningen av fråga om taxering, om sådan särskild
omständighet som nyss sagts föreligger. I annat fall skulle allmänhetens förtroende
för taxeringsnämnden äventyras.

Det förhållandet att en ordförande intagit eller intar partsställning i
taxeringsmål i högre instans gentemot en skattskyldig måste typiskt sett
anses utgöra sådan särskild omständighet som kan rubba förtroendet till
hans opartiska bedömning hos taxeringsnämnden av den skattskyldiges
taxering. Han bör alltså i sådant fall betrakta sig som jävig och avträda vid
taxeringsnämndens behandling av taxeringen, även om det för den som
känner våra tjänstemän saknas anledning anta annat än att han i och för
sig skulle kunna handlägga taxeringen på ett opartiskt sätt. Den bärande
tanken bakom jävsgrundsatsen skulle eljest inte komma till sin rätt.

Det kan ifrågasättas om inte reglerna om jäv hos taxeringsnämnd borde
byggas ut så att det uttryckligen gjordes klart att en ordförande är jävig
i ett sådant fall som det här diskuterade. Så länge några egentliga olägenheter
inte förmärkts av frånvaron av en uttrycklig jävsregel på denna punkt
och jävet i fråga kan antas bli respekterat en sådan regel förutan, torde dock

349

tillräckliga skäl till en omedelbar författningsändring inte föreligga. Frågan
torde kunna anstå till den allmänna översyn av taxeringsförordningens
jävsregler som kan förväntas komma till stånd i samband med genomförandet
av det förut nämnda förslaget till förvaltningslag.

Vad härefter gäller jäv för tjänsteman hos länsstyrelse som fullgör taxeringsintendentsfunktion
märks först regeln i 17 § fjärde stycket taxeringsförordningen.
Denna blir enligt sina ordalag dock tillämplig endast när
tjänstemannen ställs inför ett visst, bestämt taxeringsärende, som han handlagt
förut i annan befattning, t. ex. som taxeringsnämndens ordförande.
Tvåinstansjävet i fråga gäller däremot inte fall då han haft att göra med ett
annat taxeringsärende rörande samma skattskyldig för ett tidigare år eller
kommer att få befattning med ett taxeringsärende, som angår den skattskyldige,
för ett senare år. Frågan om jäv står emellertid inte för den skull
öppen, eftersom den allmänna jävsbestämmelsen i 37 § länsstyrelseinstruktionen
är tillämplig också på länsstyrelsetjänsteman som fullgör taxeringsintendentsfunktion.
Den jävsgrund bland domarjävsreglerna, till vilka instruktionsbestämmelsen
hänvisar, vilken närmast aktualiseras är det förut
beskrivna grannlagenhetsjävet.

Det förhållandet att en tjänsteman i taxeringsintendentsställning i egenskap
av taxeringsnämndsordförande haft att göra med annan taxering av
den skattskyldige torde generellt sett inte kunna anses grunda jäv för honom.
Sistnämnda taxering kan ju ha varit helt okontroversiell och inte föranlett
någon skriftväxling eller diskussion med den skattskyldige och därför
inte lämnat något spår i någonderas minne. Det torde därmed förhålla sig
så att befattningen med annat taxeringsärende rörande samma skattskyldig
kan men inte behöver rubba förtroendet till en taxeringsintendent på det
sättet att den skattskyldige befarar en förutfattad eller eljest partisk mening
från tjänstemannens sida.

För det fall att tjänstemannen ställs inför ett taxeringsmål som rör en
skattskyldig, vilken han skall åsätta taxering i taxeringsnämnd, går det
inte att bortse från att det från den skattskyldiges synpunkt måste göra
ett föga förtroendeingivande intryck att möta tjänstemannen ömsom som
motpart (»åklagare») ömsom som beslutsmyndighet (»domare»). Tjänstemannen
bör därför enligt min mening i ett sådant fall betrakta sig som
förhindrad att utföra det allmännas talan mot den skattskyldige.

Föreningen Sveriges Taxeringsintendenter har diskuterat utfärdande av
särskilda anvisningar om grannlagenhetsjävets tillämpning för dem som
fullgör taxeringsintendentsfunktioner. Huruvida sådana anvisningar bör
komma till stånd eller ej och hur de bör publiceras torde emellertid lämpligen
böra bedömas länsvis alltefter rådande förhållanden. Väsentligast
är att kunskapen om jävet hålls levande inom den krets av tjänstemän det
gäller. Någon komplettering av 17 § taxeringsförordningen med en hänvis -

350

ning till de allmänna jävsreglerna enligt 37 § länsstyrelseinstruktionen
borde inte behövas.

Med en insiktsfull och uppmärksam tillämpning av jävsgrundsatsen såväl
hos tjänsteman i taxeringsintendentsställning som hos tjänsteman som fullgör
uppdrag som ordförande i taxeringsnämnd undviks sådana kollisionsfall
som Näckdal fäst uppmärksamheten på. Under sådana förhållanden
synes någon kritik inte kunna riktas mot länsstyrelsen för att länsstyrelsen
låtit tjänstemännen inneha tillfälliga förordnanden med taxeringsintendentsuppgifter
samtidigt som de varit förordnade som ordförande i taxeringsnämnd.
Uppenbarligen är det dock angeläget att länsstyrelserna i görligaste
mån undviker att skapa sådana dubbelställningar som nu sagts i
klart medvetande om de betänkligheter de väcker.

Fråga om formulering av prövningsnämnds beslut i fall då
taxeringsbesvär ej upptagits till prövning

Hos prövningsnämnden i Malmöhus län anförde avdelningschefen Arne
Muller besvär över sin taxering år 1967 i Hälsingborg. Vid sammanträde
den 25—26 januari 1968 beslöt prövningsnämnden, med förste länsassessorn
E. Olofson som ordförande, att lämna besvären utan avseende. Som skäl
för beslutet angavs följande.

Besvären har inkommit efter ordinarie besvärstidens utgång. Någon
omständighet av beskaffenhet att medföra rätt till besvär i särskild ordning
har icke visats föreligga.

Vid prövning av besvären i sak har skäl för nedsättning av taxeringarna
icke ansetts föreligga.

I skrift till JO klagade Muller över målets handläggning i prövningsnämnden.
Han hemställde att prövningsnämnden skulle anmodas att taga
upp hans mål till ny prövning, enär besvärsskriften lämnats in på posten
den 15 augusti 1967 och »enligt vedertaget bruk» borde anses inkommen
den dagen. Vidare gjorde Muller gällande att han taxerats oriktigt för en
realisationsvinst och att prövningsnämndens beslut i sak inte innehöll
någon nöjaktig motivering.

Sedan Olofson anmodats yttra sig med anledning av Mullers klagomål
och det ej entydiga sätt på vilket prövningsnämndens beslut utformats,
inkom han med yttrande, vari anfördes:

Kontroll hade visat att Mullers besvär till prövningsnämnden kommit
in till nämndens kansli först den 16 augusti 1967. Innebörden av nämndens
beslut är att besvären inte upptagits till prövning i sak, d.v.s. att beslutet
inte utgör något materiellt avgörande av taxeringsfrågan. Beslutslokutionen
»besvären lämnas utan avseende» har av prövningsnämnden befunnits ut -

351

göra en mera adekvat och även för den skattskyldige mindre stötande formulering
än lokutionen att besvären icke upptages till prövning. Dessutom
markeras därigenom att en förprövning av sakfrågan skett och utfallit till
klagandens nackdel. Bestämmelserna om besvär i särskild ordning i 100 §
taxeringsförordningen förutsätter att sådan prövning skall äga rum. Det
kan antagas vara av ett visst värde för den skattskyldige att i beslutsmotiveringen
få ett »klart uttalande angående nämndens inställning till
sakfrågan sådan den kommit till uttryck vid den obligatoriska materiella
förprövningen som alltid föregår beslutet att icke upptaga besvären till
materiellt avgörande». I fall då materiellt beslut icke givits av prövningsnämnden
återförvisas ett mål regelmässigt till prövningsnämnden av överinstans,
som sedan utslaget överklagats kommer till den uppfattningen att
besvären bör upptagas till prövning. Med hänsyn till det stora antalet mål
avseende extraordinära besvär, som årligen handlägges av prövningsnämnden
föreligger ett administrativt intresse att söka nedbringa antalet återförvisningsfall.
En möjlighet härtill föreligger därigenom att i skälen för
prövningsnämndens beslut angives resultatet i materiellt hänseende av den
sakliga förprövningen.

Muller avgav påminnelser. I eu ytterligare skrift anförde Muller även
klagomål mot kammarrättens utslag den 17 juli 1968 i anledning av hans
besvär över prövningsnämndens ovannämnda beslut. Mullers talan i kammarrätten
ansågs i utslaget inte kunna upptagas till prövning i vidare mån
än, med stöd av 99 § taxeringsförordningen, såvitt angick ett i deklarationen
yrkat avdrag om 500 kr., som taxeringsnämnden förvägrat Muller utan
att därom lämna föreskriven underrättelse. Kammarrätten fann emellertid
besvären i denna del ej föranleda ändring i de överklagade taxeringarna.

Vid ärendets avgörande anförde JO Henkow i skrivelse till Olofson följande.

Enligt 76 § taxeringsförordningen skall besvär av skattskyldig över taxeringsnämnds
beslut ha inkommit till prövningsnämnden senast den 15
augusti under taxeringsåret.

Eftersom Mullers besvär hos prövningsnämnden över 1967 års taxering
inkommit dit först den 16 augusti 1967, är den i nämnda paragraf stadgade
förutsättningen för att hans talan skall kunna prövas ej uppfylld. Ej heller
eljest har förekommit anledning till anmärkning mot kammarrättens utslag.

Såsom av utslaget framgår hade prövningsnämnden, trots att besvären
ej inkommit senast den 15 augusti 1967, bort pröva Mullers talan såvitt
rörde det i deklarationen yrkade avdraget om 500 kr.

Oavsett detta förhållande har prövningsnämndens beslut ej utformats
på ett tillfredsställande sätt. Eftersom Mullers talan, enligt vad Ni uppgivit,
ej upptogs till prövning i sak, hade beslutet bort angiva att besvären
avvisades. Att i stället, såsom skett, förklara att besvären lämnas utan
avseende är väl ej direkt oriktigt, men då därav inte entydigt framgår om
saklig prövning ej förekommit eller om besvären efter sådan prövning fun -

352

nits ogrundade, måste denna utformning anses olämplig. För den skattskyldige
är det ofta av stor vikt att få kännedom om vilketdera av nämnda
fall som förelegat. Närmast kan han behöva veta det för att kunna bedöma
frågan om beslutets överklagande. Med tanke på att för den skattskyldige
ett senare år kan uppkomma liknande deklarationsspörsmål framstår det
emellertid såsom ej mindre angeläget att beslutet klart angiver om hans
talan prövats eller ej. Härtill kommer att, i händelse av överklagande, överinstansen
för sin prövning är beroende av vilken innebörd prövningsnämndens
beslut har. Som Ni själv förutsätter kan återförvisning vara erforderlig,
och bedömningen av om sådant behov föreligger bör givetvis ej försvåras
genom tvetydigt skrivsätt.

Under alla omständigheter måste emellertid skälen för beslutet avfattas
på sådant sätt att någon tvekan i berörda hänseende ej uppstår. I skälen
till förevarande beslut har angivits dels att besvären inkommit för sent för
att kunna prövas och dels att prövning av besvären i sak har skett. Denna
uppenbart självmotsägande avfattning är givetvis inte godtagbar. I och
för sig är det väl önskvärt att den skattskyldige lämnas så utförliga upplysningar
som möjligt. Men då prövningsnämnden funnit att hans besvär
ej kunnat upptagas till prövning, saknar nämnden befogenhet att ingå på
själva saken. Den omständigheten att rätten till besvär i särskild ordning
kräver viss bedömning av sakförhållandena får inte leda till en fullständig
prövning av dessa, och den sakprövning som sker måste naturligtvis angivas
såsom grund till att särskild besvärsrätt inte föreligger. I förevarande fall
synes emellertid med hänsyn till stadgandet i 100 § andra stycket taxeringsförordningen
någon sakprövning överhuvudtaget ej ha varit erforderlig.
Självklart är slutligen att önskemålet att undvika återförvisning i händelse
av överklagande inte förtjänar beaktande vid avfattningen av skälen till
ett beslut. Återförvisningsinstitutet är betingat av rättssäkerhetens krav
och får inte åsidosättas av administrativa hänsyn.

Utöver nu gjorda uttalanden föranleder klagomålen ej vidare åtgärd från
min sida.

Skattskyldig har gjort en fyllnadsinbetalning med ett mycket
betydande belopp som enligt efterföljande taxering inte behövdes.
Har den omständigheten att fyllnadsinbetalningen framstod såsom
oförklarlig utgjort laga skäl att tills vidare innehålla överskjutande

preliminär skatt?

Om erlagd preliminär skatt överstiger motsvarande slutlig skatt, skall
länsstyrelsen i det län, där skatten debiterats, skyndsamt ombesörja att det
överskjutande beloppet återbetalas till den skattskyldige (68 § 1 mom.
uppbördsförordningen). Sådan s. k. överskjutande preliminär skatt får dock

353

innehållas bl. a. i avbidan på att tillkommande skatt påförs den skattskyldige,
om det, då återbetalning skall ske, med fog kan antas, att sådan skatt
kommer att påföras på grund av beslut av prövningsnämnd om höjd taxering
(68 § 4 mom. uppbördsförordningen).

I en den 2 juni 1967 till JO inkommen skrift anförde fru Elizabeth Jakobson,
Stockholm, klagomål över att henne tillkommande överskjutande preliminär
skatt enligt 1966 års taxering, jämte ränta belöpande till 121 130
kr., inte utbetalats till henne förrän den 19 maj 1967. Å debetsedeln hade
angivits att överskottsskatten innehållits för kontroll av taxering och debitering,
därvid åberopats 68 § 4 mom. uppbördsförordningen. Hon ansåg
att överskottsskatten inte rimligen bort innehållas så lång tid och att det
påtalade förhållandet för henne medfört rättsförlust.

Av klagoskriften bilagda handlingar framgick, att Elizabeth Jakobson
som svar på en förfrågan hos dåvarande överståthållarämbetet om anledningen
till att den överskjutande preliminärskatten innehållits fått följande
redogörelse av taxeringsintendenten J. G. Brandter.

Vid verkställd granskning av överskjutande skatt framgick att för fru
Jakobson gjorts en fyllnadsinbetalning å 120 000 kronor. Vid förfrågan angående
detta till den, som enligt anteckning å deklarationen varit fru Jakobson
behjälplig vid deklarationens upprättande, nämligen hennes fader
professor Bengt Ihre, uppgav denne, att fyllnadsinbetalningen hade verkställts,
enär »det ansetts lämpligt». Vid förfrågan om någon höjning av
taxeringarna befarades förnekades detta.

Vid senare telefonkontakt med fru Jakobsons make framställdes samma
frågor, men något motiv för inbetalningen kunde ej heller denne lämna. Enligt
vad som framgick av fru Jakobsons deklaration hade hon under år 1965
erhållit fastighet i gåva, vilken under samma år försålts. Då gåvogivaren
professor Bengt Ihre anfört besvär över sin taxering hos prövningsnämnden,
ansågs lämpligt avvakta vederbörande taxeringsintendents yttrande över
besvären samt om taxeringsintendenten själv eventuellt skulle anföra besvär
över professor Ihres taxering. När yttrandet förelåg och det härav ej framgick
att någon taxeringsåtgärd beträffande fru Jakobson var aktuell, skickades
den 26 april 1967 meddelande till bokföringskontoret hos den lokala
skattemyndigheten, att ur taxeringssynpunkt skäl för närvarande ej längre
förelåg för innehållande av den överskjutande skatten.

Härtill fogade ämbetet den upplysningen, att meddelandet från taxeringsintendenten
att beloppet ej längre skulle innehållas tyvärr inte kommit
bokföringskontoret till handa. Ämbetet uppgav vidare, att anledningen
härtill inte kunnat utrönas men att beloppet utanordnats till Elizabeth
Jakobson så snart som hennes förfrågan inkommit till ämbetet.

I anledning av klagomålen inkom förste taxeringsintendenten vid överståthållarämbetets
skatteavdelning Gillis Heimer med infordrat yttrande,
däri anfördes bl. a. följande.

De närmare omständigheterna, som föranlett innehållandet av den överskjutande
skatten, torde icke ha varit obekanta för fru Jakobson---.

12 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

354

Ej heller synes den överskjutande skatten ha innehållits oskäligt lång tid
med hänsyn till fru Jakobsons åtgärd att verkställa en oförklarligt hög fyllnadsinbetalning.
Författningsenlig ränta har gottskrivits fru Jakobson med
5 720 kronor, därvid bör uppmärksammas att fyllnadsinbetalningen enligt
uppgift skett den 28 april 1966.

Heimer bifogade en den 18 november 1961 från riksskattenämnden till
samtliga taxeringsintendenter ställd cirkulärskrivelse angående innehållande
av överskjutande preliminär skatt. I denna skrivelse redogjordes till en
början för gällande bestämmelser, varefter anfördes följande.

Då det är för riksskattenämnden känt att i åtskilliga fall från de skattskyldigas
sida kritik riktas mot den praktiska tillämpningen av nämnda
föreskrifter, varvid bl. a. framhållits att skattskyldig, som frivilligt erlagt
högre preliminär skatt än som svarar mot den för honom tillämpliga skattetabellen,
icke borde »straffas» med att överskjutande belopp innehölls, får
riksskattenämnden — efter visst samråd med riksrevisionsverket och centrala
uppbördsnämnden —- framhålla följande.

1. Bestämmelsen om innehållande av överskjutande prelimiär skatt i avbidan
på prövning av taxeringsnämndens beslut bör tillämpas på sådant
sätt att kritik från allmänhetens sida i görlig mån undvikes. Överskjutande
preliminär skatt bör sålunda icke innehållas för sådana skattskyldiga, beträffande
vilka grundad anledning saknas till antagande att taxeringen
kommer att höjas, och gäller detta särskilt sådana skattskyldiga som —
därest tillkommande skatt likväl skulle bliva påförd vederbörande — måste
antagas komma att erlägga skatten i föreskriven tid och ordning.

2. Det bör icke förekomma att skattskyldig först genom uppgift å debetsedeln
å slutlig skatt jämlikt 44 § 2 mom. uppbördskungörelsen erhåller
kännedom om att taxeringen skall omprövas. Det bör därför sörjas för att
innan dylik skattskyldig mottager debetsedeln å slutlig skatt skriftväxling
med den skattskyldige rörande taxeringen inletts. När denna skriftväxling
inledes bör den skattskyldige underrättas om att det överskjutande beloppet
kan komma att innehållas i avbidan på resultatet av prövningen av
taxeringen.

3. Därest skattskyldig tillställs meddelande enligt p. 2 ovan, att taxeringen
skall omprövas, men eftergranskningen icke ger anledning till yrkande
om höjning av taxeringen, bör den skattskyldige underrättas om sistnämnda
förhållande med besked att den överskjutande skatten snarast kommer
att återbetalas.

Heimer uppgav, att samtliga taxeringsintendenter vid överståthållarämbetets
skatteavdelning genom dåvarande förste taxeringsintendentens försorg
erhållit kännedom om cirkulärskrivelsen.

Sedan viss ytterligare utredning ägt rum inhämtades utlåtande av riksskattenämnden,
som anförde bl. a. följande.

Elizabeth Jakobson har i sin självdeklaration uppgivit, att hon under
beskattningsåret försålt en fastighet, vilken hon samma år erhållit i gåva
av sin fader, och att en vinst på över 400 000 kronor uppkommit vid försäljningen.
Med hänsyn till den stora fastighetsaffären, som inte redovisats
såsom skattepliktig, och till det faktum, att Elizabeth Jakobson gjort en

355

fyllnadsinbetalning av skatt på 120 000 kronor — något. som kunde vara
ett uttryck för tveksamhet från hennes sida huruvida vinsten vid fastighetsförsäljningen
verkligen var skattefri — kan enligt riksskattenämndens
mening någon anmärkning inte riktas mot vederbörande taxeringsintendent
för att han föranstaltat om innehållande av den överskjutande skatten i
avbidan på en närmare undersökning. Riksskattenämnden finner det däremot
beklagligt, att det dröjt så länge med återbetalningen av skatten;
dröjsmålet torde sammanhänga med den rådande arbetsbelastningen hos
överståthållarämbetet.

Vad därefter beträffande frågan huruvida överståthållarämbetets förfarande
i detta fall står i överensstämmelse med riksskattenämndens den 18 november
1961 till samtliga taxeringsintendenter avlåtna cirkulärskrivelse,
framgår av handlingarna att rekommendationerna i punkterna 2 och 3 i
skrivelsen inte följts. Sålunda erhöll Elizabeth Jakobson först genom uppgift
på debetsedeln å slutlig skatt kännedom om att hennes taxeringar
skulle omprövas. Enligt vad riksskattenämnden har sig bekant är det emellertid
särskilt i de större länen svårt att följa den i punkt 2 givna rekommendationen.
Orsaken härtill har uppgivits vara att t axer in gs avd elnin garn a får
de s. k. överskottsförteckningarna från lokal skattemyndighet på ett så
sent stadium att skriftväxling med de skattskyldiga inte alltid hinner ske.
Vidare erhöll den skattskyldige inte särskild underrättelse om att eftergranskningen
ej givit anledning till yrkande om höjning av hennes taxeringar.
Även denna rekommendation har enligt uppgift visat sig svår att följa
i praktiken.

Riksskattenämnden får slutligen uttala, att med hänsyn bl. a. till vad i
detta ärende framkommit det torde vara motiverat att riksskattenämnden
i samråd med CFU undersöker huruvida de i cirkulärskrivelsen den 18 november
1961 gjorda uttalanden numera bör i vissa hänseenden ändras eller
kompletteras.

Av handlingarna angående Elizabeth Jakobsons och professorn Bengt
Ihres taxeringar år 1966 framgick, att Elizabeth Jakobson åsatts taxering
i enlighet med avlämnad självdeklaration, att Ihre av taxeringsnämnden
erhållit ett reducerat avdrag för bilkostnader och att prövningsnämnden
efter besvär av Ihre medgivit honom avdrag med yrkat belopp.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius i skrivelse till länsstyrelsen
följande.

Den föreskrift i 68 § 4 mom. uppbördsförordningen, varom här är fråga,
saknade motsvarighet i 1945 års uppbördsförordning, som i fråga om rätten
att innehålla överskjutande preliminärskatt endast kände till ett fall där
detta var tillåtet, nämligen när skattskyldig vid återbetalningstillfället häftade
för restförd skatt. Inte heller när så var fallet fick emellertid innehållas
större belopp än som svarade mot den restförda skatten jämte restavgift.
Vid tillkomsten av 1953 års uppbördsförordning infördes nu gällande
bestämmelser, som sedan dess är i huvudsak oförändrade. Upprinnelsen
synes vara en promemoria av dåvarande riksräkenskapsverket från

356

december 1948, i vilken ifrågasattes, om inte rätten att innehålla överskjutande
preliminärskatt borde utsträckas att gälla även sådana fall, då
prövningsnämnden vid utbetalningstillfället meddelat beslut om höjning
av skattskyldigs taxering men detta beslut inte kunnat iakttas vid utfärdande
av debetsedel å slutlig skatt.

1949 års uppbördssakkunniga anförde i sitt betänkande med förslag till
vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1 s. 363) under åberopande
av nämnda promemoria att de dåvarande bestämmelserna borde
kompletteras med en föreskrift om att kvittning fick ske även mellan överskjutande
preliminär skatt och redan debiterad tillkommande skatt samt
att överskjutande preliminär skatt skulle få innehållas för att kvittas mot
tillkommande skatt, »som enligt vad uppenbart är kommer att påföras på
grund av prövningsnämnds beslut om höjd taxering---under för utsättning

att den preliminära och den tillkommande skatten avse inkomst
för samma inkomstår». De sakkunniga förklarade, att de förutsatte, »att
återbetalning av mindre belopp som regel icke skall fördröjas av framställda
reservationsyrkanden från taxeringsintendent om höjd taxering samt att i
övrigt viss varsamhet iakttages med att uppskjuta återbetalning i och för
eventuell kvittning mot ännu icke debiterad tillkommande skatt». I enlighet
härmed föreskrevs i det förslag till ny uppbördsförordning, som åtföljde
betänkandet, att överskjutande preliminär skatt skulle få innehållas även
då tillkommande skatt inte påförts men det var uppenbart, att sådan skatt
skulle komma att påföras på grund av beslut av prövningsnämnd om höjd
taxering. I prop. 1953: 100 med förslag till bl. a. ny uppbördsförordning
var ordet »uppenbart» utbytt mot »kan med fog antagas». Anledningen
härtill kommenterades inte av vederbörande departementschef, som i förevarande
hänseende endast uttalade, att han inte hade något att erinra mot
de sakkunnigas förslag (s. 360). Han tilläde dock — i likhet med de sakkunniga
— att han förutsatte, att varsamhet ikattogs med att innehålla
överskjutande prelimiär skatt i och för kvittning mot ännu ej debiterad
tillkommande skatt.

Förutsättningen för att överskjutande preliminär skatt skall få innehållas
i andra fall än då skattskyldig häftar för restförd skatt eller vid återbetalningstillfället
redan debiterats tillkommande skatt är således enligt nu
gällande bestämmelser, att det med fog kan antagas, att den skattskyldige
kommer att påföras tillkommande skatt.

Av uttalandena i förarbetena framgår att man till att börja med avsett
sådana fall, då prövningsnämnden meddelat beslut om höjd taxering men
då debetsedel ännu inte hunnit utfärdas när den överskjutande preliminärskatten
skolat utbetalas. Klart är att man avsett även vissa fall då vid
återbetalningstillfället inte ännu förelegat prövningsnämndsbeslut. Därvid
torde i första hand komma i fråga sådana fall, då prövningsnämnden visserligen
inte fattat beslut men vederbörande taxeringsintendent framställt

357

yrkande hos prövningsnämnden om höjning av skattskyldigs taxering och
detta yrkande objektivt sett framstår såsom välgrundat. Vilka fall man i
övrigt kan ha haft för ögonen ger förarbetena inte besked om.

De i lagrummet valda ordalagen ger emellertid vid handen att fråga skall
vara om fall där man med visst mått av sannolikhet kan emotse ett prövningsnämndsbeslut
som medför att tillkommande skatt debiteras vederbörande.
Det måste alltså ha framkommit något objektivt påvisbart förhållande
av direkt relevans för frågan om en höjning av taxeringen. Man
kan därvid tänka sig fall då utredning påbörjats och avancerat så långt att
viss taxeringsfråga klarlagts eller att taxeringsintendenten på annat sätt fått
kännedom om förhållande, som grundar fog för antagande att av taxeringsnämnden
åsatt taxering blivit för låg. (Se i övrigt J. Bratt: En anmärkning
mot uppbördsförordningen i Svensk skattetidning 1956 s. 208).

Såväl överståthållarämbetet som Ileimer och Brandter har ansett att det
funnits tillräckliga skäl för att i förevarande fall innehålla Elizabeth Jakobsons
överskjutande preliminärskatt. Inte heller har riksskattenämnden ansett
att någon anmärkning kan riktas mot vederbörande taxeringsintendent.
Till stöd för denna uppfattning har åberopats dels den stora fyllnadsinbetalningen,
dels Elizabeth Jakobsons förvärv och försäljning av fastigheterna
i Ekerö.

Beträffande fyllnadsinbetalningen har någon förklaring härtill inte lämnats
av den skattskyldiga eller representant för henne. Synbarligen har inbetalningen
skett av ettdera av följande två skäl. Antingen har Elizabeth
Jakobson velat gardera sig mot att erhålla kvarstående skatt om fastighetsförsäljningen
skulle medföra beskattning för inkomst, eller också har
hon endast avsett att göra en fördelaktig kapitalplacering. Om pengarna
återbetalats under hösten hade hon nämligen erhållit en hög effektiv ränta
på kapitalet.

Var hennes avsikt endast att erhålla god avkastning på det inbetalade
beloppet, saknades laga grund för ämbetet att innehålla den överskjutande
prel iminärskatten.

Hade hon i stället inbetalat för att undgå kvarstående skatt, möter frågan
i vad mån det med fog kunde antagas att taxeringen blivit för lågt beräknad
av taxeringsnämnden. Blotta inbetalningen kan givetvis inte sägas ge fog för
antagande att taxeringen blivit för låg. Anledningen till inbetalningen behöver
ju inte ha varit annan än att Elizabeth Jakobson i likhet med de
flesta skattskyldiga inte kände till i vilken utsträckning en fastighetsförsäljning
betraktas såsom yrkesmässig och på denna grund inkomstbeskattas
och att hon därför ville säkerställa sig mot att erhålla kvarstående skatt
jämte skyldighet att gälda hög ränta.

Den stora inbetalningen av preliminärskatt motiverade helt visst en eftergranskning
av taxeringen men gav i och för sig i det inledande skedet inte
fog för antagande att tillkommande skatt komme att påföras henne.

358

Förarbetena till nu aktuella bestämmelsen liksom avfattningen av densamma
synes mig, på sätt framgår av det sagda, ge vid handen att det —
för att överskjutande skatt skall få innehållas — måste föreligga något
konkret förhållande vilket kan läggas till grund för ett höjningsyrkande,
som med fog kan antas bli bifallet.

När det gäller att bedöma om det — utöver den stora skatteinbetalningen
— förelåg något sådant konkret förhållande är följande att beakta:
Elizabeth Jakobson hade i sin självdeklaration inte på något sätt antytt att
fastighetsförsäljningen skulle kunna föranleda beskattning för inkomst.
Hon hade inte heller i deklarationen eller eljest lämnat sådana upplysningar
om fastighetsförsäljningen, att därav kunde bedömas om försäljningen
medförde skatteplikt. Taxeringsnämnden hade inte heller, såvitt framgår
av handlingarna i taxeringsärendet, ifrågasatt att fastighetsförsäljningen
skulle medföra beskattning eller företagit utredning i saken. När Brandter
fick hand om ärendet kände man uppenbarligen inte till någon omständighet
som kunde innefatta fog för antagande att taxeringen blivit för låg.
Huruvida därefter företagits någon utredning rörande Elizabeth Jakobsons
taxering framgår inte av handlingarna. Varken Heimer eller Brandter har
emellertid i sina hit avgivna yttranden angivit någon omständighet, som
utgjort belägg för att den Elizabeth Jakobson åsatta taxeringen var för
låg. Det framstår i stället såsom anmärkningsvärt, att Brandter i sitt yttrande
till överståthållarämbetet den 24 maj 1967, vilket sedermera vidarebefordrats
till Elizabeth Jakobson, som förklaring till att skattebeloppet
inte återbetalats anfört att det »ansågs lämpligt avvakta vederbörande taxeringsintendents
yttrande» över besvär av Ihre rörande dennes taxering.
Denna föx-klaring saknar varje anknytning till gällande bestämmelser.

Av det sagda synes mig framgå att någon omständighet som kunde läggas
till grund för ett yrkande om höjning av taxeringen och som kunde innefatta
fog för antagande att tillkommande skatt borde påföras Elizabeth
Jakobson icke var känd vid tidpunkten för innehållandet av överskjutande
skatt. Under ärendets handläggning härstädes har icke ens påståtts att någon
sådan omständighet förelåg vid innehållandet av medlen eller senare
framkommit. För min del kan jag därför icke finna att den i 68 § 4 mom.
uppbördsförordningen angivna förutsättningen för innehållande av överskjutande
skatt förelåg.

Överståthållarämbetets förfaringssätt synes mig präglat av en hård fiskalisk
inställning, för vilken enligt min mening stöd icke kan åberopas vare
sig i stadgandets avfattning eller i vad som förekom under förarbetena, utan
vilken fastmera är oförenlig med departementschefens uttalande att han
förutsatte att varsamhet iakttogs med att innehålla överskjutande preliminär
skatt i och för kvittning mot ännu ej debiterad tillkommande skatt.
Vad som från lagstiftarens sida åsyftades med den i stadgandet angivna
förutsättningen för innehållande — att det med fog kan antagas att till -

359

kommande skatt skall påföras — är dock inte helt klart. Med hänsyn härtill
föranleder ärendet inte vidare åtgärd från min sida. Jag anser dock att
denna tolkningsfråga bör ägnas särskild uppmärksamhet vid inspektioner
hos länsstyrelser och att, om det därvid visar sig, att förevarande hos överståthållarämbetet
iakttagna praxis är mera allmänt utbredd, framställning
bör avlåtas till Kungl. Maj:t om sådan ändring av bestämmelserna i 68 §
4 mom. uppbördsförordningen, att någon tvekan inte behöver uppkomma
om dess rätta innebörd och tillämpning.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har sedennera i anvisningar
till länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna den 16 oktober
1968 understrukit, att överskjutande preliminär skatt må innehållas
endast om det med fog kan antagas, att tillkommande skatt kommer att
påföras. I anvisningarna har vidare föreskrivits, att innehållet belopp i regel
ofördröjligen skall återbetalas, om inte taxeringsintendenten senast under
januari månad året efter taxeringsåret anfört besvär hos prövningsnämnden
med preciserat yrkande.

Vissa övriga ärenden angående taxering och uppbörd

Av de många klagomål som under år 1968 kommit in till JO har åtskilliga
avsett taxeringens materiella sida, ofta en skönstaxerings berättigande.
Sådana klagomål kan JO på grund av stadgandet i 113 § regeringsformen
om taxeringsmäns frihet från ansvar inte pröva. Ett förhållandevis stort
antal klagomål blir därför avvisade utan utredning på taxeringsväsendets
område.

Klagomålen mot taxeringsnämnd gäller oftast att taxeringsnämnden
åsidosatt sin skyldighet att underrätta den skattskyldige om ifrågasatt
avvikelse från hans självdeklaration eller om slutlig avvikelse eller att den
slutliga avvikelsen är ofullständigt motiverad. I ej så få fall ger den av JO
verkställda utredningen vid handen att det finns fog för kritik mot taxeringsnämnden
i dessa avseenden. Också vid JO:s inspektioner påträffas
brister i sådana hänseenden. Några ärenden som rör brister i fråga om
kommunikation och beslutsmotivering kommer att redovisas i det följande.

Vid JO:s inspektioner har särskild uppmärksamhet ägnats — förutom
åt nyss nämnda frågor — åt tillämpningen av bestämmelserna i 87 § taxeringsförordningen
om enmansmål hos prövningsnämnd och i 72 a § taxeringsförordningen
om lokal skattemyndighets befogenhet att rätta taxering.
Vidare har kontrollerats att den i 97 § taxeringsförordningen föreskrivna

360

sexmånadersfristen för översändande av besvärsakt till kammarrätten iakttagits.

På nppbördssidan har granskats handläggningen av ärenden angående
omräkning och återbetalning av skatt i anledning av beslut om nedsatt
taxering samt kontrollen av arbetsgivares skyldighet att inleverera preliminär
skatt för arbetstagare.

Av ärenden om försummad kommunicering hos taxeringsnämnd handlade
ett om en läroverksadjunkt, som begärt avdrag bl. a. för inköp av Svenskt
biografiskt lexikon och kostnader i samband med studieresor bestridda med
resestipendium. Avdrag vägrades utan att adjunkten tillställts någon underrättelse
om ifrågasatt avvikelse. Taxeringsnämndens ordförande (TO) förklarade
i sitt yttrande till JO, att nämndens uppfattning i denna fråga inte
kunde ändras av vad adjunkten skulle kunna anföra ytterligare till stöd för
sitt yrkande, och ansåg därför kommunicering obehövlig. JO Bexelius uttalade
vid ärendets avgörande.

Kommunicering behöver ej ske i fråga om felräkning, misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av den skattskyldige
uppenbarligen icke behövs för frågans bedömande. Undantagsbestämmelsen
bör enligt min mening tillämpas restriktivt. Det är icke tillräckligt att
taxeringsnämndens ordförande anser kommunicering obehövlig. Endast i
de fall där avvikelsen objektivt sett icke kan bli föremål för diskussion bör
kommunicering kunna underlåtas. Bedömningen av avdragsyrkandena kan
omöjligen hänföras under undan tagsstadgandet. Beträffande dessa yrkanden
borde tillfälle ha beretts den skattskyldige att framföra vad han önskade
till stöd för sina avdragsyrkanden.

En representant hade yrkat avdrag för bilkostnader med 5 642 kr. I underrättelse
om ifrågasatt avvikelse angavs endast att avdrag för bilkostnader
i tjänsten medgivits med skäliga 4 000 kr. därvid hänsyn tagits till att
arbetsgivaren bestritt kostnaden för drivmedel och motorolja. Den skattskyldige
begärde upplysningar om underlaget för skälighetsbedömningen.
Han fick intet annat svar än en anteckning på underrättelsen om slutlig
avvikelse att den ifrågasatta avvikelsen vidhölls trots »inkomna erinringar».
JO Bexelius uttalade i ärendet.

I förevarande fall har den skattskyldige yrkat avdrag för bilkostnader
med belopp, motsvarande av arbetsgivaren uppburen ersättning för sådana
kostnader. För en taxeringsman kan det måhända förefalla självklart att
den ifrågasatta avvikelsen berott på att den skattskyldige inte specificerat
sina kostnader. Man kan emellertid inte utgå från att en skattskyldig är
lika väl insatt i skattelagarna. Enligt TO:s förmenande borde frågan vara
välkänd för den skattskyldige med hänsyn till vad som förekommit i liknande
frågor vid tidigare års taxeringar. Detta skäl kan emellertid inte
anses godtagbart. Varje taxeringsnämnd skall självständigt och objektivt
pröva sina taxeringar. Bedömningar som förekommit tidigare år är i allmänhet
icke bindande vid senare års taxering. På grund härav äger taxerings -

361

nämnd icke utgå från att skattskyldig på grund av vad som förekommit
vid tidigare års taxeringar skall förstå taxeringsnämndens handlande. Enligt
min mening borde därför ha givits till känna — i underrättelsen om ifrågasatt
avvikelse eller på annat sätt — att taxeringsnämnden icke kunde godtaga
avdragsyrkandet utan specificering av kostnaderna.

Vid JO Henkows inspektion av en lokal skattemyndighet granskades ett
antal självdeklarationer och iakttogs att, såvitt deklarationsmaterialet utvisade,
avvikelser beslutats utan föregående kommunicering. Vederbörande
TO förklarade på JO:s förfrågan att han före besluten om avvikelse varit
i muntlig kontakt med de skattskyldiga. JO Henkow anförde i anledning
härav.

Taxeringshandlingarna skall normalt innehålla upplysning om allt av
betydelse, som förekommit vid taxeringen. Det bör sålunda framgå på vad

12* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

362

sätt skattskyldig beretts tillfälle avgiva yttrande när fråga uppkommit att
åsätta taxering med avvikelse från deklarationen. Har underrättelse lämnats
vid telefonsamtal eller eljest på annat sätt än genom skriftväxling, bör
i deklarationen antecknas när och på vad sätt kontakt tagits med den
skattskyldige samt huruvida den skattskyldige godtagit den avvikelse som
ifrågasatts eller vad han eljest haft att anföra.

_ Med hänsyn till det stora antalet avvikelser från avlämnade självdeklarationer
som normalt beslutas vid taxeringen är det angeläget att vad här
förut sagts noggrant iakttages. Det kan annars lätt hända att taxeringsnämnden
förbiser att inhämta yttrande av skattskyldig i fall där så bör ske.

Den 24 juni utsändes till en skattskyldig underrättelse om ifrågasatt
avvikelse från självdeklaration, vari meddelades att till deklarerad nettointäkt
lagts ett uppskattat belopp av 4 000 kr. med hänsyn till den för
branschen osedvanligt lågt redovisade bruttovinsten. Den skattskyldiga
lämnades tillfälle att inom åtta dagar efter mottagande yttra sig. Den skattskyldigas
svar kom in till TO efter den 30 juni. I svaret yrkade hon avdrag
för nedskrivning av varulager med 1 500 kr., om det skönsmässiga tillägget
vidhölls. Hon mottog senare en underrättelse om slutlig avvikelse, som
innebar att det skönsmässiga tillägget begränsats till 2 000 kr. och att det
yrkade avdraget för nedskrivning av varulager medgivits. Förfaringssättet
aktualiserade inte bara frågan om en ändamålsenlig ''planering av granskningsarbetet
utan också och framför allt frågan om beslutskompetensen
(jfr 1968 års ämb.ber. s. 506). JO Bexelius anförde.

Enligt 63 § taxeringsförordningen må beslut om taxering eller annat beslut,
som innefattar avgörande i sak, icke fattas av taxeringsnämnd, såvida
inte ordföranden och minst två — i vissa fall minst tre — andra ledamöter
är tillstädes. Ordförande får sålunda inte ensam meddela sakligt beslut om
taxering. Någon befog;enhet för nämnden att uppdraga åt ordföranden eller
annan ledamot av nämnden att ensam meddela sådant beslut finns ej
föreskriven, och ett sådant förfarande är därför icke heller tillåtet. TO
förfor således felaktigt när han på egen hand bestämde den skattskyldigas
taxering med ledning av hennes yttrande av den 30 juni. Det sagda gäller
såväl i den män som beslutet var grundat på skönsuppskattning av rörelseinkomsten
som i vad det hänförde sig till yrkandet om nedskrivning av
varulagret.

TO:s beslut angående taxeringen var dessutom felaktigt i ett annat hänseende.
Enligt 71 § taxeringsförordningen skall taxeringsarbetet vara avslutat
före utgången av juni månad. Eftersom TO synbarligen inte erhöll
erinringarna förrän i början av juli månad, meddelades TO:s på erinringarna
grundade beslut senare än vad som författningsenligt var tillåtet.

I ett tämligen analogt fall klagade en skattskyldig hos JO över att han
fått underrättelse om ifrågasatt avvikelse från TO så sent som den 28 juni
och därigenom gått miste om skäligt rådrum för besvarandet. Också här
kom huvuduppmärksamheten att ägnas åt taxeringsnämndens beslutskompetens,
enkannerligen nämndens möjligheter att ajournera sig till tid efter
den 30 juni. Ställföreträdande JO Thyresson uttalade.

363

I 71 § första stycket taxeringsförordningen föreskrivs att taxeringsnämnds
arbete beträffande visst års taxering skall vara avslutat före utgången av
juni månad under taxeringsåret. Föreskriften är tvingande och lämnar således
inget utrymme för taxeringsnämnderna att fatta några sakliga beslut
angående taxering efter den 30 juni. Givetvis spelar det ingen roll att en
taxeringsnämnd betecknar ett sammanträde den 1 juli eller senare som
fortsättning på ett »ajournerat» junisammanträde. TO har således förfarit
felaktigt genom att hålla sammanträde med taxeringsnämnden den 7 juli
1965.

Eftersom taxeringsarbetet skall vara avslutat vid halvårsskiftet måste
det planeras med erforderliga tidsmarginaler för kommunikation m. m. De
tidvis föreliggande hinder för taxeringsarbetets bedrivande som TO angett
synes knappast ha omöjliggjort en sådan organisation av arbetet att det
kunnat utföras med iakttagande av taxeringsförordningens föreskrifter.
Föreskriften i 65 § om skattskyldigs hörande över ifrågasatt avvikelse är
mycket betydelsefull från rättssäkerhetssynpunkt. Att sända ut en skriftlig
underrättelse om avvikelse den 28 juni med fem dagars svarsfrist och utan
ens en särskild förklaring till den sena åtgärden visar brist på respekt för
gällande bestämmelser och de rättssäkerhetshänsyn som ligger bakom dem.
Mottagaren kan inte, som TO gjort gällande, utan vidare antas förutsätta
att eventuella erinringar som kommer taxeringsnämnden till handa i juli
tas upp till saklig prövning i strid mot taxeringsförordningens föreskrift.
Tvärtom kan det inte uteslutas att förfarandet kan uppfattas som en formalitet
utan reellt syfte, endast ägnad att ge sken åt att taxeringsnämnden
verkligen iakttar reglerna i 65 § taxeringsförordningen om kommunikation
med de skattskyldiga.

I den nyssnämnda paragrafen föreskrivs inte hur skattskyldig skall ges
tillfälle att yttra sig rörande ifrågasatt avvikelse från deklarationen. Skriftligt
meddelande är den normala ordningen men om taxeringsnämnden kommit
i tidsnöd måste ordföranden söka nå den skattskyldige på snabbare
väg för att han skall få skälig tid på sig för erinringar. Ett telefonsamtal är
härvidlag en enkel och snabb kontaktmöjlighet. Om den skattskyldige inte
kan anträffas i så god tid att han får rimligt rådrum för yttrande innan
taxeringsnämnden håller sitt sista sammanträde, kräver enligt min mening
den skattskyldiges rättsskyddsintresse att hans deklaration följs om inte
starka skäl talar för att avvikelse beslutas trots att han inte hunnit höras.
Som jag förut har framhållit bör granskningsarbetet planläggas så, att
taxeringsnämnden inte behöver ställas inför ömtåliga avvägningar mellan
å ena sidan enskilds rättssäkerhetsintresse och å den andra sidan det allmännas
intresse av att arbete som ankommer på taxeringsnämnd inte
vältras över på taxeringssektion och prövningsnämnd.

Principerna för s. k. utbotaxermg blev föremål för ställföreträdande JO
Petréns bedömning i följande uttalande.

Enligt 66 § taxeringsförordningen bör, vid taxering till kommunal inkomstskatt
beträffande skattskyldiga, som skall taxeras till statlig inkomstskatt
av annan taxeringsnämnd, när anledning därtill föreligger, samråd
äga rum med övriga taxeringsnämnder, av vilka den skattskyldige skall
taxeras. Vidare stadgas, att för envar, som därvid taxeras, skall underrättelse,
huru taxeringen utfallit, med uppgift jämväl om nettointäkt och
uppskattad inkomst för varje förvärvskälla, ofördröjligen avlåtas till om -

364

förmälda taxeringsnämnder. I 22 § taxeringskungörelsen föreskrives, att
taxeringsnämnd under taxeringsarbetets gång utan dröjsmål skall till andra
taxeringsnämnder lämna meddelanden rörande förhållanden, som kan vara
av betydelse för taxeringen inom dessa nämnder.

I åtskilliga fall är dylika underrättelser nödvändiga för att de skattskyldiga
skall kunna åsättas korrekta taxeringar, så t. ex. när inkomst av
viss förvärvskälla vid kommunaltaxeringen skall fördelas mellan olika kommuner
eller då skattskyldig tillkommande allmänt avdrag eller ortsavdrag
inte kan utnyttjas i hemortskommunen men väl i annan kommun. I andra
fall torde samrådsföreskrifterna huvudsakligen vara förestavade av önskemål
om att en taxeringsnämnd skall kunna utnyttja utredning, som verkställts
av annan taxeringsnämnd i fråga, som är av betydelse för skattskyldigs
taxering i båda berörda taxeringsdistrikt. I de fall dä en skattskyldig
har jordbruksfastighet i annan kommun än den där han taxeras till statlig
inkomstskatt skall därför taxeringsnämnden i den förra kommunen underrätta
vederbörande taxeringsnämnd i den senare kommunen om hur taxeringen
av jordbruksfastigheten utfallit. Skulle därvid den förra nämnden
komma fram till att jordbruksdriften lämnat underskott och att den skattskyldige
därför allenast skall taxeras för garantibelopp för fastigheten, är
det lämpligt att nämnden underrättar nämnden i hemortskommunen även
om beräkningar, som nämnden kan ha gjort rörande underskottet.

I förevarande fall var läget det, att den skattskyldige i Lidlmlt skulle
taxeras allenast för garantibeloppet för fastigheterna, medan han i Hässleholm
finge tillgodogöra sig avdrag för underskottet å lidhultsfastigheterna.
Under sådana omständigheter blir det taxeringsnämnden i Hässleholm, som
får träffa avgörandet rörande alla frågor som inverkar på storleken av
avdraget för detta underskott. En underrättelse från taxeringsnämnden i
Lidhult med besked om dennas bedömning av underskottsfrågan har sålunda
karaktär av utredningsmaterial, varmed en taxeringsnämnd tillhandagår
en annan.

Det kan konstateras, att taxeringsnämnden i Lidhult har att i det egna
taxeringsarbetet taga ställning till om ägaren skall för fastigheterna taxeras
blott för garantibeloppen eller på annat sätt. Nämnden har därvid för att
klarlägga om jordbruksdriften givit underskott eller ej bl. a. att pröva
bostadsvärdet av fastigheterna och bilkostnaderna för skötseln av dessa.
Det har därvid legat nära till hands för nämnden att preciserat värdera
bostadsförmånen. Taxeringsnämndens åtgärd att underrätta taxeringsnämnden
i Hässleholm om sin taxering samt om sin bedömning av underskottets
storlek står i överensstämmelse med taxeringsförordningens och
taxeringskungörelsens ovan citerade bestämmelser. Det är skäl i detta
sammanhang erinra om att taxeringsnämndens ställningstagande till värdet
av bostadsförmånen i förevarande fall inte är något taxeringsbeslut utan
endast en upplysning till taxeringsnämnden i Hässleholm om hur nämnden
i Lidhult bedömt värderingsfrågan. Det har därefter ankommit på nämnden
i Hässleholm att självständigt och på eget ansvar pröva bostadsvärdet och
åsätta den skattskyldige taxering i enlighet med sitt eget bedömande.

Vad härefter gäller underrättelse till den skattskyldige är att anteckna
att, om taxeringsnämnden i Hässleholm skulle ha följt nämndens i Lidhult
bedömning, det hade ankommit på den förstnämnda nämnden att underrätta
honom om värderingen i underrättelse om avvikelse från dennes i
Hässleholm avlämnade självdeklaration. Däremot fanns icke anledning för

365

taxeringsnämnden i Lidhult att lämna någon underrättelse, enär nämndens
värdering av bostadsförmånen saknade betydelse för taxeringen i Lidhult
och enär värderingen, såvitt gällde de taxerade beloppen, icke ledde till
någon avvikelse från deklarationen. Svårbedömda gränsfall kan emellertid
lätt uppkomma i liknande och andra situationer, t. ex. då två avvikelser
i samma deklaration jämnar ut varandra eller när skattskyldig framställer
alternativa yrkanden. Allmänt sett är det bättre att taxeringsnämnden
underrättar skattskyldig oftare än som är strängt nödvändigt än tvärtom.
Taxeringsnämnden i Lidhult har synbarligen velat lämna den skattskyldige
fullständiga informationer rörande handläggningen av hans taxering, vilket
i och för sig varit förtjänstfullt.

En skattskyldig, som mottagit en ej dagtecknad underrättelse om slutlig
avvikelse från sin självdeklaration, begärde hos TO fullständigare motivering
samt utdrag ur taxeringslängden och taxeringsnämndens protokoll.
TO återsände skrivelsen under hänvisning till att den kommit in efter
taxeringsarbetets avslutande. JO Henkow förklarade.

Enligt 111 § taxeringsförordningen är den som vill anföra besvär över
taxeringsnämnds eller prövningsnämnds beslut berättigad att av vederbörande
myndighet eller tjänsteman kostnadsfritt erhålla erforderligt utdrag
av taxeringslängd samt av nämndens protokoll.

Med hänsyn härtill är det svar TO länmat den skattskyldige på hans
begäran om utdrag inte tillfredsställande. Eftersom längdföringen ankommer
på lokala skattemyndigheten och taxeringsnämndens protokoll efter
taxeringsarbetets avslutande förvaras hos länsstyrelsen, hade TO i stället
bort vidarebefordra begäran till lokala skattemyndigheten och förste taxeringsintendenten
hos länsstyrelsen samt underrätta den skattskyldige att
så skett.

Vad TO anfört till förklaring av underlåtenheten att dagteckna underrättelsen
om avvikelse från självdeklaration — att denna utskrivits samtidigt
med underrättelsen om ifrågasatt avvikelse — kan inte godtagas.
Från synpunkten av ordning och reda är det angeläget att skrivelser från
myndigheter förses med dagteckning.

Då taxeringsrevision skall verkställas annorstädes än hos den skattskyldige,
skall denne på anfordran mot kvitto överlämna räkenskaper och andra
handlingar, som skall granskas, till granskningsmannen (56 § 3 mom. taxeringsförordningen).
I ett klagoärende uppgav klaganden, att vissa räkenskapshandlingar
efter en hos honom företagen taxeringsrevision inte hade
återställts. Vid utredningen framkom, att överlämnat bokföringsmaterial
av granskningsmannen medtagits till taxeringsrevisionens expedition. Där
hade handlingarna diarieförts, varefter kvitto hade utfärdats.

Med anledning av vad som framkommit uttalade JO Henkow, att kvitto
borde ha lämnats omedelbart vid handlingarnas omhändertagande och att
det tillämpade förfarandet stod i strid mot stadgandet i 56 § 3 mom. taxeringsförordningen.

Det tidigare behandlade ärendet om utbotaxering gav även upphov till
bedömningar av taxering sintendents (TI:s) befogenheter genom att den

366

ifrågavarande utbotaxeringen överklagades och TI i utbolänet ingick på
utredning och saklig prövning av beräkningen av underskottet på utbofastigheten.
Ställföreträdande JO Petrén gjorde följande uttalande i principfrågan.

Det ligger i sakens natur att en taxeringsintendents kompetens är i princip
begränsad till taxeringar i det egna länet. Han har icke att självmant
avgiva yttrande rörande taxering i annat län. I princip torde samma begränsning
gälla för åtskilliga av de tjänsteåtgärder, som i övrigt ankommer
på taxeringsintendent. I fråga om rätten att utfärda anmaning har en sådan
begränsning klart angivits i Hedborg m. fl.: Taxeringshandbok, 2:a uppl.
s. 159. Den lokalt bestämda begränsningen i taxeringsintendents kompetens
får antagas gälla alla åtgärder, varigenom skattskyldig eller annan med
stöd. av bestämmelse i taxeringsförordningen avkrävs uppgift eller upplysning
i taxeringsärende. Av det sagda framgår, att taxeringsintendenten
i ett län i princip icke äger att av skattskyldig infordra uppgift, som endast
har betydelse för dennes taxering i ett annat län.

Vad nu sagts utgör självfallet ej hinder för kommunikation mellan taxeringsintendenter
och andra myndigheter rörande skattskyldiga, som skall
taxeras i flera län. Tvärtom är sådan förutsatt i bl. a. 109 § taxeringsförordningen,
vari stadgas, att beträffande skattskyldiga, som skall taxeras
till statlig inkomstskatt i ett län och därjämte till kommunal inkomstskatt
i ett annat län, förste taxeringsintendenterna bör samråda för att åvägabringa
en likformig taxering. Även av andra skäl är kontakter mellan taxeringsmyndigheterna
i olika län tillrådliga. Prövningsnämnden i ett län kan
behöva utnyttja utredning, som verkställts av taxeringsnämnd eller taxeringsintendent
i ett annat län. Det finns i själva verket många skäl för utväxling
av information rörande skattskyldiga länsstyrelserna — och då särskilt
taxeringssektionema — emellan. I den män särskilda föreskrifter härom
saknas i taxeringsförordningen, blir den allmänna regeln i 5 § länsstyrelseinstruktionen
om information och biträde att tillämpa.

I anledning av att TI, sedan den skattskyldige fullföljt sin talan till kammarrätten,
infordrade uppgifter av honom för bedömande av värdet av
bostadsförmånen på utbofastigheten förklarade ställföreträdande JO Petrén
vidare.

Anmaningsrätten är noga reglerad i taxeringsförordningen. Det är sålunda
inte tillåtet att utfärda anmaning eller föreläggande i andra fall än
där så är direkt medgivet. Då IT av den skattskyldige begärde uppgifter
om bostaden, synes TI ha velat stödja sig på den rätt, som jämlikt 51 §
taxeringsförordningen tillkommer taxeringsintendent att av skattskyldig
infordra sådana upplysningar, som avses i 31 § 2 mom. samma förordning.
Dylika anmaningar skall emellertid enligt ordalagen i sistnämnda författningsrum
befinnas erforderliga för kontroll av riktigheten av skattskyldigs
deklaration eller eljest för hans taxering. Ytterligare upplysningar om värdet
av bostadsförmånen var emellertid icke erforderliga för kontroll av
riktigheten av deklarationen eller för nu ifrågavarande taxering. Oavsett
om bostadsvärdet å fastigheterna i Lidhult var 500 kr. eller sådant värde
överhuvudtaget inte borde beräknas, skulle ägaren i Kronobergs län endast
beskattas för garantibelopp för fastighet. TI har sålunda överskridit sina

367

befogenheter och därigenom förfarit felaktigt, då TI på sätt skett förelagt
den skattskyldige att lämna upplysningar om bostadens utrymme och standard.

I sin förklaring över en skattskyldigs besvär till prövningsnämnden anförde
vederbörande TI.

Besvären har inkommit till prövningsnämndens kansli den 2 september
1966 och således efter den i 76 § taxeringsförordningen angivna besvärstidens
utgång. Såvitt framgår av handlingarna i målet har den skattskyldige
före den 16 juli taxeringsåret erhållit i 69 § taxeringsförordningen föreskriven
underrättelse om avvikelse från avlämnad självdeklaration. Klaganden
äger förty ej anföra besvär jämlikt 99 § taxeringsförordningen. Han
har ej i övrigt anfört omständighet av beskaffenhet att medföra rätt för
honom att föra talan i särskild ordning. Jag hemställer, att besvären ej
måtte upptagas till prövning.

Det framkom sedan vid målets handläggning hos prövningsnämnden att
den skattskyldige inte fått del av taxeringsnämndens underrättelse förrän
efter den 15 juli och att han därför hade extraordinär besvärsrätt. JO Bexelius
uttalade i anledning härav beträffande Tl:s utredningsskyldighet vid
desertionsinvändning.

TI:s yttrande över taxeringsbesvären är avfattat på sådant sätt att det
bibringar en läsare den uppfattningen, att i taxeringshandlingarna finns
uppgifter, som positivt talar för att den skattskyldige erhållit underrättelsen
om avvikelse från deklarationen före den 16 juli 1965. Såvitt jag kan
finna innehåller akten icke några uppgifter, som ger ledning för bedömande
av när han mottagit taxeringsnämndens underrättelse. I TLs till mig avgivna
yttrande har TI inte heller omnämnt någon sådan uppgift. TLs uttalande
om att den skattskyldige, »såvitt framgår av handlingarna», fått
del av taxeringsnämndens underrättelse före den 16 juli 1965 är alltså vilseledande
och bygger synbarligen på ett antagande, för vilket TI såsom stöd
allenast haft föreskriften i 31 § taxeringskungörelsen om att underrättelser
såvitt möjligt skall utsändas före utgången av juni månad.

Detta antagande från TLs sida är anmärkningsvärt lösligt grundat. Det
torde vara allmänt känt bland taxeringsfolk, att det inte är ovanligt, att
taxeringsnämnderna expedierar underrättelserna först efter utgången av
juni månad samt att därtill åtskilliga av de rekommenderade försändelser,
i vilka underrättelserna inneslutes, av olika skäl kommer i retur. Utan särskild
undersökning i saken är det därför mycket vanskligt att uttala sig
om när en skattskyldig fått del av underrättelse om avvikelse från deklarationen.
TLs antagande är inte förenligt med den objektivitet, som bör
utmärka myndighetsutövning.

En särskild fråga, som aktualiseras i detta fall, är i vad mån en invändning
om att besvären inkommit för sent bör få framställas utan att frågan
dessförinnan utretts. TI ansåg att det borde ankomma på den skattskyldige
att bestrida riktigheten i TLs yttrande och åberopade såsom skäl härför,
att i detta speciella fall all egentlig utredning i processen kommit till stånd
genom omfattande arbetsinsatser från det allmännas sida.

I anledning härav vill jag påpeka följande. Det torde inte vara vanligt,
att en skattskyldig känner till att hans besvärsrätt är beroende av när han

368

fått del av underrättelse om taxeringsnämndens beslut. Det är därför närmast
orimligt att begära av honom, att han, när han mer än ett år senare
får del av taxeringsintendentens yttrande, skall kunna erinra sig och än
mindre styrka vilken dag som han erhöll underrättelse från taxeringsnämnden.
Utredning härom bör därför ankomma på taxeringsintendenten, som
regelmässigt torde ha möjlighet att med hjälp av taxeringsnämndens handlingar
undersöka när underrättelsen utkvitterades.

Beslutsredovisningen i prövning snämndens protokoll handlar följande
ärenden om. I det ena hade den skattskyldige i sina besvär gjort gällande att
taxeringsnämndens beslut var en nullitet därför att det fattats efter den
30 juni taxeringsåret (jfr ovan). Detta nullitetsyrkande återgavs emellertid
inte i prövningsnämndens protokoll. Ställföreträdande JO Thyresson anförde.

Det är självklart att ett prövningsnämndsbeslut skall avse alla yrkanden
och grunder för dem som klaganden framställt. Att denna grundsats iakttagits
bör naturligtvis också direkt framgå av beslutets formulering. Avfattningen
av prövningsnämndens beslut den 30 juni 1966 angående H:s
taxering 1965 visar inte att nämnden prövat yrkandet om att taxeringsnämndens
avvikelse från deklarationen skulle underkännas som en nullitet,
därför att avvikelsebeslutet meddelats efter den 30 juni 1965. Prövningsnämndens
beslut är således bristfälligt i detta avseende. Det kan dock inte
anses klarlagt att yrkandet över huvud taget inte har behandlats. Bristen
kan bero på ett förbiseende vid den slutliga utformningen av protokollet.
Under förhandenvarande omständigheter anser jag mig kunna låta bero
vid de gjorda uttalandena. Till sakfrågan om nullitetsyrkandet bort bifallas
eller ej anser jag mig inte böra ta ställning, eftersom frågan dragits under
kammarrättens prövning.

I det andra ärendet hade under rubriken »Skäl för prövningsnämndens
beslut» i det närmaste ordagrant återgivits vad taxeringsintendenten anfört.
JO Henkow uttalade i anledning härav.

Med hänsyn till den motivering som lämnats för prövningsnämndens
beslut synes det förklarligt om misstankar mot nämndens objektivitet uppkommit.
. Att taxeringsintendentens yttrande nästan ordagrant återgivits
kan ge intryck av att denne skrivit jämväl motiveringen. Då prövningsnämnden
tydligen hade samma uppfattning som taxeringsintendenten hade
lämpligen i reciten kunnat redogöras för såväl klagandens som intendentens
argumentation och därefter i domskälen endast angivas att nämnden anslöt
sig till den av intendenten uttalade meningen. På detta sätt skulle
nämndens funktion att döma mellan två parter ha framträtt klarare. Det
är uppenbarligen av stor vikt med tanke på allmänhetens förtroende för
skattemyndigheterna att jämväl beslutens utformning ägnas all möjlig omsorg.

Enligt 87 § taxeringsförordningen får prövningsnämnds beslut över besvär
som allenast avser rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende eller som biträtts av motpart på nämndens vägnar fattas
av ordföranden ensam. Aled anledning av iakttagelser vid inspektion

369

rörande tillämpningen av denna regel, utvaldes följande sju fall för vidare
diskussion.

1. Änkefru E., född år 1889, medgavs år 1965 av taxeringsnämnden avdrag
för nedsatt skatteförmåga med 3 000 kr. Hos prövningsnämnden
yrkade TI att avdraget måtte nedsättas till skäliga 500 kr. I yttrande, som
avgavs å en av länsstyrelsen tillhandahållen stencilerad blankett, tillkännagav
E. genom kryssmarkering, att hon godtog vad TI yrkat.

2. F. kvarnarbetaren N., född år 1896, som år 1965 av taxeringsnämnden
förvägrats avdrag för nedsatt skatteförmåga, yrkade att prövningsnämnden
måtte bevilja honom sådant avdrag. TI avstyrkte bifall till besvären.
I yttrande häröver förklarade M. genom kryssmarkering å stencilerad
blankett, att han godtog vad TI yrkat.

3. S. yrkade hos prövningsnämnden nedsättning av sin taxering 1963.
TI hemställde — under åberopande av att S:s besvärsskrift. hade inkommit
först den 2 november 1964 och att S. inte anfört skäl för att få besvären
prövade i särskild ordning — att besvären ej måtte upptagas till prövning.
Genom kryssmarkering å stencilerad blankett förklarade S., att han godtog
TI:s yrkande.

4. F. erhöll vid sin taxering 1965 avdrag för nedsatt skatteförmåga med
1000 kr. Däremot förvägrades F. ett med 6900 kr. yrkat avdrag, avseende
av lokal skattemyndighet fastställt existensminimum. Hos prövningsnämnden
yrkade F., att erhålla sistnämnda avdrag. TI, som avstyrkte F:s yrkande,
yrkade i egna besvär att det av taxeringsnämnden medgivna avdraget
för nedsatt skatteförmåga måtte vägras. F. förklarade genom kryssmarkering
å stencilerad blankett, att han godtog TI:s yrkande.

5. Fru E. vägrades år 1965 avdrag för nedsatt skatteförmåga av taxeringsnämnden.
Hon anförde besvär hos prövningsnämnden med yrkande
om skattebefrielse. TI avstyrkte bifall till besvären. Å stencilerad blankett
kryssmarkerade fru E., att hon godtog TI:s yrkande.

6. I en för omyndigförklarade S. år 1965 av förmyndaren avlämnad självdeklaration
yrkades avdrag för förmyndar- och överförmyndararvode med
1351 kr. Taxeringsnämnden medgav avdrag med 217 kr. Sedan förmyndaren
anfört besvär häröver hos prövningsnämnden, hemställde TI om avslag
under åberopande av ett regeringsrättsutslag från 1962. På en stencilerad
blankett kryssmarkerade förmyndaren, att han godtog TI:s yrkande med
tillägget »dock utan att på något sätt ha övertygats om det rättmätiga
däri».

7. En psykiskt efterbliven 25-årig kvinna K. var under år 1963 av Uppsala
läns centralstyrelse för undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna
placerad i familjevård och åtnjöt därvid enligt en för henne år 1964
avlämnad självdeklaration förmån av fritt vivre till ett värde av 2760 kr.
samt fick- och flitpengar 1 500 kr. Sedan K. taxerats härför anförde en kurator
vid Rickombergaskolan å centralstyrelsens vägnar besvär hos prövningsnämnden
med yrkande att K. inte måtte beskattas för fritt vivre och
fickpengar. TI hemställde om avslag å besvären. Kuratorn kryssmarkerade
på stencilerad blankett att hon godtog TI:s yrkande.

JO Bexelius anförde om de sju exemplen.

Enligt ordalydelsen i 87 § taxeringsförordningen äger prövningsnämndens

ordförande »ensam fatta beslut---över besvär---som biträtts

av motpart».

370

TI skall alltså ha tillstyrkt besvär anförda av skattskyldig eller omvänt
skall den skattskyldige ha förklarat sig nöjd med en av TI yrkad ändring
av taxeringen. Såsom ytterligare en förutsättning för att ordföranden skall
få avgöra målet ensam torde i allmänhet anses gälla (se prop. 1956:150
s. 255; jfr dock Hedborg in. fl.: Taxeringshandbok, uppl. 1961, s. 241), att
denne vid sin prövning av besvären kommer till enahanda resultat som
parterna.

Av de nu aktuella fallen är endast ett — fall 1 -— av den beskaffenheten
att det strikt efter ordalagen uppfyller förutsättningarna för att kunna
handläggas såsom enmansmål. I alla övriga fall — som avser besvär av den
skattskyldige — har TI haft invändningar mot besvärsyrkandena. Anledningen
till att de likväl handlagts såsom enmansmål är enligt uppgift att
någon tvist inte längre ansetts föreligga i målet sedan den skattskyldige
förklarat sig godtaga intendentens yrkande. En sådan rättstillämpningsynes
mig i och för sig godtagbar såsom väl förenlig med stadgandets syfte
om ock inte med dess ordalag. Förfarandet är arbetsbesparande och medför
i allmänhet inte några risker för den enskildes rättssäkerhet. Jag vill
emellertid framhålla att det i samtliga enmansmål måste framstå såsom
helt klart att parterna inte blott formellt utan även faktiskt är överens.
Vidare följer av den officialprövning, som behärskar taxeringsprocessen,
att ordföranden vid avgörande av enmansmål måste pröva taxeringsfrågan
med samma omsorg som i andra prövningsnämndsmål. Om taxeringen därvid
finnes böra bestämmas till annat belopp än parterna är ense om, talar
en ändamålstolkning av 87 § taxeringsförordningen snarast för att målet
prövas av fulltalig prövningsnämnd, eftersom målet då visserligen är otvistigt
mellan parterna men ändå tydligen ej klart i sakligt hänseende.

I fallen 1, 2, 4 och 5 var fråga om avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Prövningsnämndens ordförande har i anslutning till fall 1 uttalat sig för
att i den mån målen gällde pensionärer borde de handläggas av fulltalig
prövningsnämnd. För egen del är jag av den uppfattningen, att alla mål
rörande avdrag för nedsatt skatteförmåga bör handläggas av fulltalig
nämnd. Dessa mål utgör nämligen enligt min mening typexempel på fall
där lekmannaledamöterna i väsentlig utsträckning kan bidraga till en nyanserad
och på mångsidig erfarenhet grundad skälighets- och billighetsbedömning.
Ytterligare kan erinras om att frågor om avdrag för nedsatt skatteförmåga
ofta är ömtåliga och svårbedömbara och därför bör bli föremål
för fleras bedömande. Än vidare märks att en så utpräglad skälighets- och
billighetsfråga som den angående avdrag för nedsatt skatteförmåga inte
ägnar sig för »förlikning» mellan parterna. Den framstår snarare som en
så indispositiv fråga att parternas yrkanden blir av underordnad betydelse.
Även med tanke härpå ter det sig främmande att tillämpa reglerna om enmansavgörande
i otvistigt mål på ett mål om avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Om man än med stöd av ändamålstolkning bör kunna godtaga enmansavgörande
inte bara av mål där själva besvären biträtts av motparten utan
också av mål, där sakfrågan eljest blivit otvistig genom att motparts förslag
till taxering biträtts, synes det tveksamt om det kan accepteras att
besvär avvisas genom ett enmansavgörande på den grund att motparts yrkande
om desertion biträtts av den som besvärat sig. Fråga kan ju här inte
bli om annat än ett vitsordande av de faktiska omständigheterna i fråga
om besvärstidens iakttagande, eftersom det exklusivt ankommer på prov -

371

ningsnämnden att avgöra om den skall ingå på sakprövning eller ej. Man
står med andra ord också här inför en så indispositiv fråga att parternas
yrkanden blir av underordnad betydelse. Vilken uppfattning man än må
ha i tolkningsfrågan vill jag dock understryka, att den skattskyldiges godtagande
av taxeringsintendentens yrkande i fall 3 inte befriat prövningsnämndens
ordförande från skyldigheten att ex officio undersöka om S:s
besvärsrätt eventuellt var bevarad på grund av stadgandet i 99 § taxeringsförordningen,
i all synnerhet som det av intendentsyttrandet inte klart
framgick att besvärsrätten gått förlorad.

I fråga om fall 6 måste det med hänsyn till den reservation, som klaganden
gjorde i sitt yttrande, anses tvivelaktigt huruvida parterna verkligen
var ense. I betraktande härav fanns det skäl att hänskjuta målet till fulltalig
prövningsnämnd.

Med hänsyn till prövningsnämndens skyldighet att oberoende av parternas
yrkanden inom de i taxeringsförordningen uppdragna gränserna
söka nå fram till en riktig taxerig, har parternas ställningstaganden alltid
begränsad betydelse. I samtliga förevarande fall har för inhämtande av den
skattskyldiges yttrande använts en stencilerad blankett, vari den skattskyldige
med kryssmarkering angivit, att han godtagit TLs yrkande. I fallen
2—7 har detta godkännande inneburit, att klaganden i praktiken återkallat
sin talan. Då omständigheterna i flera av dessa fall knappast ger
en tillfredsställande förklaring till den helomvändning som kryssmarkeringen
till synes innebar, hade det måhända varit lämpligast att tillfråga
de skattskyldiga om de med sina markeringar avsåg att återkalla besvären.

Fr. o. m. år 1966 har lokal skattemyndighet ägt befogenhet enligt 72 a §
taxering sfär ordning en att i där uppräknade typfall rätta oriktiga taxeringar.
Från inspektionsiakttagelser kan antecknas följande.

En skattskyldig, som i självdeklarationen uppgivit att han under beskattningsåret
varit gift och sammanlevt med sin hustru, hade av taxeringsnämnden
taxerats som ogift, eftersom hustrun var bosatt i Finland.
Sedan den skattskyldige klagat hos lokala skattemyndigheten, ändrade denna
ortsavdraget till det för gift skattskyldig gällande beloppet. JO Bexelius
uttalade.

Förevarande spörsmål torde böra belysas med några citat av departementschefens
uttalande i prop. 1965:131 med förslag om införande av bestämmelserna
i 72 a § taxeringsförordningen. På s. 38 anföres bl. a. följande.

Däremot vill jag instämma i uttalandena att rättelse bör kunna ske endast
av uppenbart felaktiga ortsavdrag. Såsom riksskattenämnden preciserat
denna fråga bör rättelse i den föreslagna ordningen kunna ske t. ex.
om taxeringsnämnd inte observerat att en ensamstående skattskyldig har
hemmavarande barn men inte om nämnden ansett att barnet inte kan anses
som hemmavarande. Jag vill vidare erinra om det fallet att taxeringsnämnd
väl ansett barnet vara hemmavarande men trots detta av förbiseende
medgett endast det lägre ortsavdraget. Givetvis bör rättelse i förenklad
ordning kunna ske även i sistnämnda fall.

Det i propositionen omnämnda exemplet är direkt tillämpligt på förevarande
fall om man i stället för att fråga om ogift skattskyldig haft hem -

372

mavarande barn ställer frågan om L. under större delen av beskattningsåret
sammanlevt med sin hustru. Härav följer att man inte utan vidare kan
ändra taxeringen i förevarande fall. Taxeringsnämndens ordförande borde
ha tillfrågats om vad taxeringsnämnden avsett. Jag vill härvidlag hänvisa
till vad departementschefen anfört på s. 46 i samma proposition.

Felaktighet vars bedömande fordrar tolkning av författningsbestämmelse
kan alltså inte rättas genom nu ifrågavarande förfarande. Fn annan sak
är att det kan vara oklart vad taxeringsnämnden åsyftat, t. ex. huruvida
den påstådda felaktigheten grundas på ett klart beslut av taxeringsnämnden
eller vilka siffror i deklarationen som skall gälla, I sådana fall bör taxeringsnämndens
ordförande höras. Framkommer det därvid att den påstådda
felaktigheten överensstämmer med vad taxeringsnämnden avsett föreligger
inte rättelsemöjlighet.

För en annan skattskyldig utgjorde den beskattningsbara inkomsten enligt
taxeringsnämndens beslut 400 kr. sedan avdrag gjorts för nedsatt skatteförmåga
med 1 200 kr. Genom rättelsebeslut ändrade lokal skattemyndighet
inkomsten av tjänst från 6 564 kr. till 5 420 kr. och avdraget för nedsatt
skatteförmåga till 500 kr. varefter någon beskattningsbar inkomst inte återstod.
På JO Bexelius’ begäran avgav riksskattenämnden utlåtande över
förfaringssättet och anförde.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan frågan om ändring av H:s
taxerade inkomst av tjänst och frågan om storleken av det extra avdraget
för väsentligen nedsatt skatteförmåga — vilken sistnämnda fråga är av
skönsmässig karaktär och ankommer på taxeringsnämnd respektive prövningsnämnd
— anser riksskattenämnden, att rättelse icke bort företagas
i förevarande ordning utan att felaktigheten i stället, jämlikt 42 a § taxeringskungörelsen,
bort anmälas till vederbörande förste taxeringsintendent.
Riksskattenämnden vill emellertid tillägga, att vad i ärendet förekommit
enligt nämndens bestämda mening icke är av beskaffenhet att kunna läggas
vederbörande till last såsom tjänstefel.

JO Bexelius uttalade för egen del.

I förevarande fall har H:s taxering ändrats i två hänseenden, nämligen
dels såvitt gäller beräkning av tjänsteinkomsten och dels i fråga om avdraget
för nedsatt skatteförmåga. Den förstnämnda ändringen har uppenbarligen
varit av sådan beskaffenhet att rättelse kunnat ske med tillämpning
av bestämmelserna i 72 a § taxeringsförordningen. Någon befogenhet
för lokal skattemyndighet att ändra av taxeringsnämnden beräknat avdrag
för nedsatt skatteförmåga föreligger emellertid ej. Med hänsyn härtill och
till det nära sambandet mellan frågan om ändring av H:s taxerade inkomst
av tjänst och frågan om storleken av avdraget för väsentligen nedsatt skatteförmåga
anser jag — i likhet med riksskattenämnden — att någon rättelse
i förevarande fall överhuvudtaget inte bort vidtagas utan att felaktigheten
i stället bort anmälas till förste taxeringsintendenten.

Om rättelse av ortsavdrag handlade också ett annat inspektionsärende.
Lokal skattemyndighet hade där ändrat ett ortsavdrag från 2 250 kr. till
4 500 kr. och som skäl antecknat »fel ortsavdrag» och »sammanlevnad

373

med barnets moder og b». Från JO Henkows uttalanden i ärendet antecknas
följande.

Enligt 72 a § taxeringsförordningen må lokal skattemyndighet besluta om
rättelse av ortsavdrag allenast om felet är uppenbart. Att det skall vara
fråga om uppenbart fel har ytterligare understrukits av finansministern
i förslaget om införande av rätt för lokal skattemyndighet att i vissa fall
rätta taxeringsfel (prop. 1965:131 s. 38). Såsom exempel på sådana fel som
avsågs med förslaget nämndes det fallet, att taxeringsnämnden inte observerat
att en ensamstående skattskyldig har hemmavarande barn eller att
taxeringsnämnden väl ansett barnet vara hemmavarande men trots detta
av förbiseende medgett endast det lägre ortsavdraget. Däremot skulle ändring
inte få ske därest nämnden ansett att barnet inte kunde anses som
hemmavarande. På annat ställe i förslaget (s. 36) uttalade finansministern
att den ledande synpunkten vid lösning av frågan om vilka felaktigheter
rättelsemöjligheten skulle avse enligt hans mening borde vara den att rättelseinstitutet
skulle ha i stort sett samma karaktär som den självrättelse
av uppenbara felaktigheter som f. n. tillkommer prövningsnämnd (se 91 §
taxeringsförordningen). Institutet borde ses som en ersättning för den möjlighet
till självrättelse som taxeringsnämnd sannolikt skulle ha ägt om den
vore ett permanent organ.

I förevarande fall synes den skattskyldiges till lokala skattemyndigheten
den 12 januari 1968 inkomna skrift ha bort överlämnas till prövningsnämnden
för avgörande. Taxeringsnämndens handlingar ger nämligen inte besked
om i vilket hänseende han blivit feltaxerad. Utifrån de upplysningar
som taxeringsnämnden hade har han sannolikt blivit riktigt taxerad. Vad
som senare framkommit har visserligen visat att denna taxering var oriktig
men något förbiseende från taxeringsnämndens sida förelåg ej. Ytterligare
ett skäl, som talar för att ärendet bort hänskjutas till prövningsnämnden
är att en av de avgörande omständigheterna för taxeringen, nämligen att
den skattskyldige sammanlevt med barnets moder under sådana förhållanden
att han borde samtaxeras med henne, inte var av den art att den kunnat
utläsas ur längder eller andra handlingar, som förvarades hos lokala
skattemyndigheten utan var en typisk utredningsfråga. När sådan uppkommer
synes lämpligast att ärendet i regel överlämnas till prövningsnämnden
eller förste taxeringsintendenten.

Såsom vitsordats har emellertid taxeringen varit oriktig även i fråga om
avdrag för kommunalskatt och för obligatorisk sjukförsäkringsavgift. Det
är självfallet av vikt att då rättelse enligt 72 a § taxeringsförordningen sker
taxeringen verkligen blir korrekt. Eftersom även nämnda felaktigheter sammanhängde
med frågan om civilståndet är det anmärkningsvärt att de inte
uppmärksammats vid granskningen av taxeringen.

Det må slutligen framhållas att av beslutet bort bättre framgå vad som
utgjorde grunden för den företagna rättelsen. Av rättelsehandlingarna kunde
inte utläsas om den skattskyldige skulle taxeras såsom ogift skattskyldig
med barn eller såsom gift skattskyldig.

Från vid inspektioner gjorda iakttagelser beträffande lokal skattemyndighets
handläggning av ärenden angående anstånd med betalning av kvarstående
skatt antecknas följande rörande samordningsfrågorna när den
skattskyldige samtidigt begärt anstånd och anfört besvär över taxeringen

374

med yrkande om nedsättning av taxeringen som skulle medföra bortfall eller
minskning av den kvarstående skatten. JO Henkow förklarade i ett inspektionsärende
följande.

Enligt 49 § 1 mom. uppbördsförordningen i dess lydelse fr. o. m. den 1
januari 1968 (SFS 1967:625) är visserligen lokal skattemyndighet vid prövning
av anståndsansökan i fall som det förevarande liksom tidigare beroende
av taxeringsintendentens ställningstagande i taxeringsmålet men någon
skyldighet att inhämta dennes yttrande i anståndsärendet föreligger inte
längre. Detta innebär att den lokala skattemyndigheten formlöst kan efterhöra
huruvida taxeringsintendenten yttrat sig i taxeringsmålet. Har så
skett skall givetvis myndigheten begära att få del av yttrandet och meddela
beslut i anståndsärendet med ledning av yttrandet.

Därest taxeringsintendenten inte räknar med att kunna taga ställning
i taxeringsmålet i god tid före nästkommande uppbördstermin, kan ett beslut
i anståndsfrågan före uppbördsterminens utgång endast innefatta att
ansökningen avslås. Emellertid torde den skattskyldige i allmänhet hellre
vänta på beslut i anståndsärendet till dess taxeringsintendenten avgivit
yttrande i taxeringsmålet. Enligt min mening bör därför den lokala skattemyndigheten
taga kontakt med sökanden och underrätta honom om frågans
läge samt lämna honom besked om vad som händer om han inte betalar
skatten under uppbördsterminen. Härigenom får sökanden tillfälle att själv
avgöra om han vill betala in skatten eller avvakta den lokala skattemyndighetens
beslut med risk att, om detta skulle innebära avslag, restavgift
kommer att uttagas.

Vid ett fögderi iakttogs att beslut i anståndsärenden i flera fall inte var
daterade och inte heller signerade. JO Henkow erinrade med anledning
härav om föreskriften i 11 § allmänna verksstadgan om skyldigheten att
hos myndighet förvara handling, varav framgår vem som fattat beslutet
samt beslutets dag och innehåll. Fögderichefen förklarade i yttrande, att
han framdeles skulle bevara signerad kopia av expeditionsskrivelsen till sökanden.

I ett klagoärende var fråga om dröjsmål med återbetalning av skatt i anledning
av beslut om nedsatt taxering. Kammarrätten hade genom beslut
den 20 juni 1967 beslutat om nedsättning av klagandens taxering 1964.
Först den 26 februari 1968 hade det skattebelopp å 1 232 kr., som klaganden
haft att återfå, utbetalats till honom. Utredningen i ärendet gav vid
handen att dröjsmål uppkommit hos flera myndigheter, som haft att taga
befattning med ärendet. Med undantag för den lokala skattemyndighet,
som skulle omräkna skatten, ansågs berörda myndigheter dock inte kunna
lastas för dröjsmålet. Vid ärendets avgörande uttalade JO Henkow sammanfattningsvis
följande.

Av det nu anförda framgår att särskilda omständigheter föranlett den
avsevärda tidsutdräkt som förekommit samt att även med normala handläggningstider
skatteåterbäringen inte skulle ha kunnat utbetalas förrän
ungefär fyra månader efter det beslutet om återbäringen fattats. Eftersom

375

ett återbetalningsärende av förevarande slag medför ett flertal åtgärder
som med gällande ordning inte torde kunna avvaras, är det tydligt att viss,
förhållandevis lång tid erfordras för behandlingen. För den skattskyldige
kan det emellertid ofta vara svårt att förstå varför inte en beslutad återbäring
omedelbart tillhandahålles honom, och han har i vart fall ett berättigat
anspråk på att utbetalningen sker så snart som möjligt. Det är därför
av synnerlig vikt att varje led i förfarandet tidsmässigt förkortas till ett
minimum. Ehuru av remissyttrandena framgår att vederbörande myndigheter
har sin uppmärksamhet på detta förhållande, har jag ansett det angeläget
att understryka sakens betydelse.

376

Kommunal självstyrelse

Är det förenligt med den kommunala likställighetsprincipen att
kommunal bostadsförmedling vägrar villaägare, som sålt sin fastighet
utan att tillförsäkra kommunen anvisningsrätt till någon av
köparen anskaffad byteslägenhet, att bli anvisad bostad genom

förmedlingens försorg?

I Huddinge kommun finnes anordnad kommunal bostadsförmedling.
Från denna har följande meddelande utsänts till vid förmedlingen registrerade
fastighetsägare:

I Huddinge kommun gäller enligt kommunalnämndens beslut den 15
oktober 1965, § 393, följande:

att fastighetsägare, som är registrerad i Huddinge kommuns bostadsförmedling
och som efter intjänad väntetid i bostadskön önskar genom kommunens
förmedling anvisas lägenhet, i princip jämställes med vanlig lägenhetsinnehavare,
som ansöker om lägenhetsbyte.

Fastighetsägaren skall således för erhållande av lägenhet ställa disponibel
lägenhet till bostadsförmedlingens förfogande, vilket kan ske genom
att fastighetsägaren vid försäljning av fastigheten i handlingarna intager
bestämmelsen att köparen skall ställa disponibel lägenhet till Huddinge
bostadsförmedlings förfogande. Skulle vid försäljningen av fastigheten byteslägenhet
erhållas på annan ort medverkar kommunen till clearing
(byte) i syfte att ge fastighetsägaren möjlighet att vid avyttring av fastigheten
kvarbo i kommunen.

Kommunalnämndens tredje avdelning kan dock, när godtagbara skäl av
fastighetsägaren kan redovisas, befria honom från skyldigheten att lämna
bostadslägenhet och även när synnerliga skäl föreligger medgiva förtur till
ny bostad.

För att undvika att några problem eller missförstånd uppstår skall fastighetsägaren
i god tid före försäljningen av fastigheten kontakta bostadsförmedlingen.

I en den 16 februari 1967 till JO inkommen skrift anhöll Lennart Angeby
om JO:s prövning huruvida kommunalnämndens beslut den 15 oktober 1965
kunde anses kränka enskilda fastighetsägares rätt, eftersom kravet att lägenhet
skulle ställas till bostadsförmedlingens förfogande medförde en värdeminskning
för fastigheten.

Handlingarna i ärendet översändes därefter till kommunalnämnden med
begäran om yttrande huruvida det påtalade beslutet överensstämde med
den kommunala likställighetsprincipen. I avgivet yttrande anförde kommunalnämnden
följande.

377

Kommunernas strävan är att deras bostadsförmedlingar skall ha så stort
lägenhetsmaterial att arbeta med som möjligt. Vid anvisning av lägenhet i
nyproduktionen har sedan lång tid i orter med bostadsbrist s. k. värdförbindelse
i allmänhet krävts av den bostadssökande, innebärande rätt för
förmedlingen att anvisa hyresgäst även till successionslägenheter. Dessa
åtgärder gagnar en rättvis fördelning av tillgängliga lägenheter till den bostadssökande
allmänheten.

Någon anledning att se annorlunda på problemet när det gäller lägenhet
som friställes i anledning av fastighetsköp och anvisning av lägenhet till
säljaren finns icke. I den mån lägenhet blir disponibel efter köparen bör den
tillföras förmedlingen och icke uthyras på annat sätt.

Det är möjligt att fastighetens saluvärde minskar vid ett angivet förfarande,
men den minskningen motsvarar det värde vartill hyresrätten till
lägenheten kan uppskattas och eftersom det är förbjudet att betinga sig
ersättning för upplåtelse av hyresrätt kan det icke vara legitimt att värna
om att fastighetsägaren får en extra ersättning i anledning av bostadsbristen.
Det är alltså enligt kommunens uppfattning icke korrekt att som klaganden
tala om en extra värdeminskning.

Det är emellertid att märka att kravet på »värdförbindelse» icke är obligatoriskt.
Släktskaps- och familjeförhållanden samt inflyttning från icke
bristort kan vara omständigheter som medför att kravet på värdförbindelse
faller. Över huvud taget bör understrykas att förmedlingen icke styr fastighetsägarens
åtgärder utan det tillgår så att när köpet är klart så vill förmedlingen
ha en redogörelse för förhållandena och, därest friställd lägenhet
finns, förmedlingsrätten till denna. Att fastighetsägarna rekommenderats
taga kontakt med förmedlingen beror på att möjligheterna för förmedlingen
att använda friställd lägenhet icke skall omintetgöras genom tidigare träffade
dispositioner, vilka i så fall slutligen kan drabba fastighetsägaren. Så
tillvida kan en indirekt styrning uppkomma att en köpare som spekulerat i
den lediga lägenheten drager sig tillbaka.

Det kan alltså konstateras att person som innehar bostad och som står i
tur att erhålla annan genom bostadsförmedlingen avkräves redovisning beträffande
eventuell successionslägenhet. Den omständigheten att successionslägenheten
uppkommer i ett senare led i samband med en fastighetsförsäljning
föranleder icke att ett avsteg från likställighetsprincipen
gjorts. Fastmera gäller den likställighetsprincipen att hyresrätten till friställda
lägenheter oavsett åtkomstsättet icke skall ha ett ekonomiskt värde
i sig.

Angeby avgav därefter påminnelser, vari bl. a. anfördes att kommunen
ej borde ålägga villaägare någon skyldighet att undersöka om köpare hade
någon lägenhet att ställa till förfogande.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Kommunernas bostadsförmedlingsverksamhet har i huvudsak lämnats
utan särskild reglering i lag. I 10 § 1942 års hyresregleringslag stadgades att
Konungen ägde förordna, att i kommun där lagen ägde tillämpning avgiftsfri
bostadsförmedling skulle anordnas på kommunens bekostnad. År

378

1967 flyttades stadgandet till 1947 års lag om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande, därvid möjlighet infördes att förordna
om gemensam förmedling för flera kommuner i område som kan anses
utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende (SFS 1967 nr 309 och 310).
Förordnande jämlikt 10 § i hyresregleringslagen har meddelats endast i ett
fåtal fall, men i omkring 80 kommuner har särskild bostadsförmedling anordnats
genom kommunens försorg utan sådant förordnande. Beträffande
dessa bostadsförmedlingars verksamhet gäller allmänna regler om kommunal
verksamhet. Regeringsrätten har i ett fall fastslagit, att bostadsförmedlingarnas
anvisningsnormer måste överensstämma med bl. a. den kommunala
likställighetsprincipen (R 1951 ref. 43).

I Kungl. Maj:ts proposition nr 100 till 1967 års riksdag s. 117—146
lämnas en översiktlig redogörelse för tidigare lagförslag, bostadsförmedlingarnas
tillgång på bostäder och tillämpade anvisningsnormer. Departementschefens
synpunkter återfinns på s. 250—255. Propositionen bygger i denna
del på 1962 års bostadsförmedlingsutrednings betänkande »Kommunal bostadsförmedling»
(SOU 1967:1).

Förslag med syfte att ge de kommunala bostadsförmedlingarna anvisningsrätt
till alla ledigblivna lägenheter (obligatorisk bostadsförmedling)
har hittills avvisats av statsmakterna, och denna inställning vidhölls även i
1967 års proposition av departementschefen (prop. s. 250 f.). De kommuner
som har inrättat bostadsförmedling verkar emellertid på olika sätt för att
lägenheter, som är avsedda att hyras ut eller upplåtas med bostadsrätt, tillförs
den kommunala bostadsförmedlingen för att fördelas bland de bostadssökande
som är anmälda där. Beträffande nyproducerade lägenheter
har kommunerna i stor utsträckning träffat avtal med byggherrarna, varigenom
förmedlingarna tillförsäkras anvisningsrätt. Möjligheterna härtill
har utvidgats vid årsskiftet 1967/68, då ny bostadslånekungörelse (SFS
1967 nr 552) trädde i kraft. Enligt denna kan länsbostadsnämnd besluta
att bostadslån beviljas och får övertagas endast om sökanden tillförsäkrar
kommunen rätt att förmedla upplåtelse av bostäderna. Vad beträffar äldre
lägenheter, som blir lediga efter personer som genom förmedlingarna anvisats
nya bostäder, tillämpas regelmässigt ordningen att hyresvärden eller
bostadsrättshavaren avfordras en s. k. värdförbindelse, som ger förmedlingen
rätt att anvisa bostadssökande till den ledigblivna bostaden. Det
bör emellertid observeras, att laglig möjlighet saknas att framtvinga sådana
förbindelser. De är beroende av vederbörande hyresvärds goda vilja.

De normer, efter vilka bostadsförmedlingarna anvisar bostäder till sökande,
skiftar mellan kommunerna. Väsentligen kan man skilja mellan två
principer, nämligen prioritering efter bostadsbehov och efter väntetidens
längd. Vanligen torde behovsprincipen ge utslaget att vissa sökande ges
förtur medan flertalet anvisas bostad efter väntetidens längd. Av allmänna
kommunalrättsliga principer följer, att förmedlingarna måste anses pliktiga

379

att meddela anvisningarna efter generella normer av godtagbart innehall;
besluten kan eljest angripas genom kommunalbesvär såsom vilande på
orättvis grund. Inom den tämligen vida ram som härigenom uppdrages är
kommunerna emellertid oförhindrade att utbilda de normer som anses lämpliga.
Något striktare regler införs genom den förut omnämnda bostadslånekungörelsen
för de kommuner, som vill utnyttja den där angivna möjligheten
att få anvisningsrätt. Rätten att bli anvisad bostad får sålunda da
icke göras beroende av att sökanden är bosatt i kommunen, registrering av
sökande får ej annat än i särskilda fall ske före fyllda 18 ar och bostäder för
särskilda grupper av bostadssökande må reserveras endast i den omfattning
länsbostadsnämnden medger (52 § kungörelsen).

Sökande som kan ställa byteslägenhet till förfogande torde ofta erhålla
förtur i förhållande till andra sökande, detta med hänsyn till att de ofta
billigare byteslägenheterna efterfrågas av bostadslösa eller andra med angeläget
bostadsbehov, för vilka nyproducerade lägenheter ställer sig för
dyra. Mot sådan förtur har invändningar ej ansetts kunna riktas (prop.
s. 139, 253). Däremot skulle en vägran från bostadsförmedlingens sida att
anvisa bostad till sökande som ej kan prestera byteslägenhet otvivelaktigt
anses otillbörlig. Om hyresgäst eller innehavare av bostadsrätt skulle söka
erhålla särskild gottgörelse av ny hyresgäst handlar han lagstridigt (11 §
hyresregleringslagen, 4 § lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.). Bostadsförmedling bör vara berättigad att kontrollera
att så ej sker.

Mot bakgrunden av vad nu anförts är de föreskrifter som utsänts till
fastighetsägarna i Huddinge utformade på ett sätt, som knappast kan anses
godtagbart. De ger nämligen intrycket att exempelvis en villaägare, som
säljer sin fastighet utan att tillförsäkra kommunen anvisningsrätt till köparens
tidigare lägenhet, kan vägras att bli anvisad bostad genom förmedlingens
försorg. Ett dylikt villkor kan som nämnts icke ställas gentemot en
bostadssökande, som innehar förhyrd lägenhet som han vill lämna, och
bärande skäl finnes knappast att behandla villaägaren på annat sätt.

Ur en annan synpunkt — antydd av klaganden — är det högst tvivelaktigt,
om meddelandet kan anses förenligt med den kommunala likställighetsprincipen.
Prissättningen på villor och andra fastigheter är ju fri, och ägaren
är berättigad att genom utbjudande på allmänna marknaden söka uppnå
högsta möjliga pris. Om kommunen genom att vägra förmedla bostad
tvingar honom att sälja endast till köpare som kan ställa byteslägenhet till
förfogande kan detta medföra en betydande nedpressning av priset. Villaägaren
avkrävs alltså en ekonomisk prestation för den eljest kostnadsfria
förmedlingen. Den parallell med förbudet att begära eller mottaga särskild
ersättning för hyresrätt som kommunalnämnden i sitt yttrande drager är
rättsligen ohållbar, eftersom detta förbud ej är tillämpligt på fastighetsköp.
Ett konsekvent genomförande av principen att bostadsupplatelsen som sa -

380

dan ej skall medföra ersättning skulle förutsätta en obligatorisk bostadsförmedling,
utsträckt även till enfamiljshus i enskild ägo. Som nämnts har
tanken på obligatorisk bostadsförmedling hittills avvisats av statsmakterna.

Mot det nu sagda kan visserligen anföras, att en villaägare som i samband
med försäljning av sin villa söker erhålla lägenhet genom köparens
försorg utan tvivel måste räkna med ett betydande prisavslag på villan; en
gottgörelse för hyresrätten i denna form är nämligen oangripbar enligt hyresregleringslagen.
Det kan da synas rimligt, att villaägaren ej ställes i en
bättre situation genom att anlita kommunal bostadsförmedling. I det angivna
fallet beror emellertid sammankopplingen av försäljningen och lägenhetsförmedlingen
pa villaägarens fria val, och bostadsförmedlingen kan
näppeligen anses berättigad att framtvinga en sådan sammankoppling. Konsekvensen
skulle då bli att den som först sålt villan och därefter anmälde
sig till bostadsförmedlingen skulle avvisas, en inställning som med all sannolikhet
komme att underkännas vid en besvärsprövning.

De nu anförda synpunkterna är i huvudsak tillämpliga även om ägaren
av ett flerfamiljshus skulle önska bostadsförmedlingens bistånd för att erhålla
en hyreslägenhet. Detta fall torde emellertid ha avsevärt mindre praktisk
betydelse.

Självfallet innebär det nu sagda icke, att det skulle vara felaktigt av en
bostadsförmedling att söka erhålla anvisningsrätten till så många successionslägenheter
som möjligt. En dylik strävan är tvärtom helt naturlig.
Enligt min mening kan kommun emellertid icke anses berättigad att i denna
strävan söka tvinga sökande att skaffa fram lägenheter under hot att
eljest avvisa dem från lägenhetsförmedling. Det meddelande till fastighetsägarna
som föranledde de nu aktuella klagomålen ger klart intrycket
att ett sådant hot avsågs, och detta intryck undanröjdes icke av de reservationer
som gjorts i kommunalnämndens yttrande.

Av nu angivna skäl finner jag för min del kommunalnämndens beslut
den 15 oktober 1965 och det därpå grundade meddelandet till fastighetsägarna
stå i mindre god överensstämmelse med den kommunala likställighetsprincipen.
Jag vill emellertid framhålla, att denna rättsliga bedöm -ningsfraga är svår och att ett definitivt avgörande av densamma endast kan
erhållas genom prövning av regeringsrätten. Det kan sålunda icke göras
gällande, att kommunalnämnden genom beslutet skulle ha gjort sig skyldig
till tjänstefel som kan medföra ingripande från min sida.

381

Kritik mot kommunal nämnd för att den i syfte att undvika publicitet
underlåtit att protokollföra fattat beslut. Tillika fråga om
beslut att uppdraga åt enskilt företag att utföra visst projekteringsarbete
kan hemlighållas med stöd av 34 § Sekr L

I tidningen Aftonbladet för den 30 november 1967 intogs en artikel med
rubriken »Nu blir det ljus över ''fallet Lucia’. JO granskar Valhallabygget?»
I artikeln gjordes bl. a. gällande, att Göteborgs idrottsnämnd allvarligt
brutit mot offentlighetsprincipen genom att ej protokollföra ett beslut om
engagerande av ett byggnadsföretag för projekterings- och kostnadsberäkningsarbeten.
I anledning av artikelns innehåll beslöt JO Bexelius att inhämta
upplysningar från idrottsnämnden, som den 7 februari 1968 ingav
en av idrottsdirektören R. Jerneryd den 16 januari 1968 upprättad
promemoria. JO tog vidare del av Göteborgs stadsrevisions femte revisorsgrupps
skrivelser till idrottsnämnden den 1 december 1967 och den 20 maj
1968 ävensom gruppens sistnämnda dag avgivna revisionsberättelse.

Av handlingarna framgår, att idrottsnämnden på hösten 1962 beslöt att
anlita ett byggnadsföretag för omprojektering av Valhalla träningshallar
och tävlingsarena, vilka ursprungligen kostnadsberäknats till 58 millioner
kr. Utbetalningarna till företaget sköttes av Göteborgs Bostadsföretag, som
av idrottsnämnden erhållit uppdrag att fungera som byggledare. I avsikt att
undvika publicitet underlät idrottsnämnden att protokollföra beslutet.

I skrivelsen den 20 maj 1968 anförde femte revisorsgruppen, att den ansåg
det otillfredsställande att idrottsnämnden meddelat uppdrag till utomstående
och iklätt sig betydande engagemang utan att protokollföra beslut
härom och utan att upprätta avtal, som reglerat uppdragets art, omfattning
och utgående ersättning. Gruppen tillstyrkte dock ansvarsfrihet för 1967
års förvaltning.

Vid ärendets prövning anförde JO Bexelius följande.

I ärendet har intet framkommit som ger mig anledning att granska de av
idrottsnämnden vidtagna åtgärderna ur saklig synvinkel.

Det förfarande nämnden begagnat för att undvika publicitet är däremot
av det slag att ett uttalande är påkallat. Härutinnan får jag anföra följande.

För all offentlig förvaltning gäller som grundregel att, när beslut fattats
av en myndighet, hos denna skall vara att tillgå en handling, som utvisar
vilka som deltagit i beslutet, beslutets dag och dess innehåll. För de kommunala
nämndernas del finns bestämmelserna härom i 24, 39 och 45 §§
kommunallagen, som föreskriver att protokoll skall föras vid kommunal
nämnds sammanträde och att protokollet skall innehålla förteckning på
närvarande ledamöter samt för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse
för dess beskaffenhet, ange däri framställda förslag samt bl. a. i ärendet

382

fattat beslut. Reglerna om fattade besluts dokumentation har som ett av
sina huvudsyften att ge underlag för efterföljande kontroll, i fråga om
kommunalförvaltningen bl. a. revisionskontrollen och den allmänna medborgarkontroll
till vars förfogande det kommunala besvärsinstitutet står.
Varje kommunal nämnd och framför allt dess ordförande är skyldig att tillse
att protokollföringsbestämmelserna iakttas. Vikten av att så sker är uppenbar
mot bakgrund av vad som sagts om bestämmelsernas syfte.

Genom att de kommunala besluten skriftfästes i protokoll och dessa
protokoll utgör allmänna, offentliga handlingar får allmänheten och pressen
den insyn i den kommunala verksamheten som bedömts angelägen från
kontrollsynpunkt och med hänsyn till den fria opinionsbildningen. Offentlighetsprincipen
vidkänns emellertid vissa inskränkningar. Den omständigheten
att ett beslut tas in i protokoll behöver därför inte alltid innebära att
det blottas för offentligheten.

Den grundläggande regeln om inskränkningar i allmänna handlingars
offentlighet finns i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF), där det föreskrivs
att allenast sådana inskränkningar får gälla som påkallas av vissa
uppräknade skäl, bl. a. till skydd för statens, menigheters och enskildas
behöriga ekonomiska intresse. I särskild lag, sekretesslagen, skall noga anges
de fall, då enligt de uppräknade grunderna allmänna handlingar skall
hållas hemliga. Den paragraf i lagen som är av intresse i förevarande sammanhang
är 34 §.

Enligt dess första stycke får bl. a. handlingar i ärende angående utförande
av arbete för myndighets behov annorledes än genom dess egen eller annan
myndighets personal inte utan myndighetens tillstånd utlämnas, innan
avtal slutits eller ärendet eljest slutförts. Efter det att nämnden fattat beslut
att uppdra åt viss firma att omprojektera den planerade anläggningen,
har alltså förutsättningar att hemlighålla ett protokollfört beslut härom
inte förlegat enligt nämnda lagrum.

Enligt bestämmelserna i andra stycket äger emellertid myndighet —
»då anledning därtill föreligger» — besluta att handlingar, som avses i paragrafens
första stycke, även efter där angivna tidpunkter inte får utlämnas
utan myndighetens tillstånd. Vid tolkningen av detta till sina ordalag
vaga rekvisit står det till en början klart att inte vilken anledning som
helst är godtagbar. Åt föreskrifterna i sekretesslagen får nämligen inte
ges en tolkning som står i strid mot bestämmelserna i 2 kap. 1 § TF vilka
har grundlags karaktär. Det citerade rekvisitet måste därför åsyfta en
anledning som har med något i TF angivet skyddsintresse att göra, i detta
fall »menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intressen». Av förarbetena
utläses att sekretess bedömts nödvändig för att affärsdrivande
verk skall kunna bedriva sin verksamhet i såvitt möjligt affärsmässiga
former. Där framhålls också behovet av varsamhet i fråga om offentlighet
beträffande kommunernas ekonomiska förvaltning. Till förmån för

383

offentlighet anförs bl. a. att behovet av offentlig kontroll framträder med
särskild styrka på områden där stora ekonomiska intressen står på spel
och där en alltför långt gående sekretess lätteligen skulle kunna bana
vägen för mindre önskvärda förfaranden. Det skall också antecknas att
ett ursprungligt förslag att det skulle fordras »särskilda omständigheter»
för sekretess tonades ner till det i lagtexten nu intagna i anledning av att
kommunala myndigheter gjort invändningar mot kravet som de fruktade
skulle tolkas så att sekretessmöjligheterna inskränktes alltför mycket.

Från nämndens sida har uppgivits att underlåtenheten att protokollföra
beslutet att omprojektera Valhallaanläggningarna med visst enskilt
företags medverkan skedde »med hänsyn till att förväntad publicitet
skulle störa projektet som fick täcknamnet Lucia». Idrottsdirektören har
i detta sammanhang upplyst att projektet blivit ett mycket aktuellt publicitetsobjekt
i samband med att skilda uppfattningar om tidpunkten för
färdigställandet av viss del av anläggningen framfördes under valrörelsen
1962. Detta hade under projekteringsmånaderna hösten 1962, då olika
alternativa lösningar prövades och vägdes mot varandra, medfört utomordentliga
svårigheter att undanhålla alternativa skisslösningar från publicering.
Skissritningarna åsattes därför arbetsnamnet Lucia.

Genom att underlåta protokollfästande av sitt beslut har nämnden
handlat i uppenbar strid mot kommunallagens regler och de betydelsefulla
kontrollintressen som ligger bakom dessa. Jag delar även revisorernas
uppfattning om det önskvärda i att ett skriftligt avtal, som reglerat uppdragets
art, omfattning och utgående ersättning, upprättats.

Nämnden har emellertid genom sitt förfarande också brutit mot den ordning
som förutsätts i TF och som innebär att myndighets beslutshandlingar
inte får undanhållas offentligheten på andra grunder eller på annat
sätt än som anges i TF eller sekretesslagen. Nämndens förfarande framstår
som ett eklatant kringgående av för den offentliga förvaltningen fundamentala
regler.

Den rätta ordningen hade alltså varit att protokollföra beslutet om projekteringsuppdraget
och därefter ta ställning till om protokollet kunde
hållas hemligt med stöd av 34 § andra stycket sekretesslagen. Lagrummet
är visserligen ej helt lättläst och lämnar utrymme för tämligen vida
avvägningar. Ett påtagligt sekretessbehov måste emellertid kunna påvisas
för ett avkall på offentlighetsprincipen. Detta gäller särskilt de grundläggande
besluten i upphandlings- och liknande ärenden. Såvitt handlingarna
i detta ärende ger vid handen, förelåg inte tillräcklig anledning till
hemlighållande till skydd för kommunens eller enskildas behöriga ekonomiska
intressen av ett protokoll innehållande beslut om projekteringsuppdraget.
Idrottsnämnden hade följaktligen enligt min mening inte kunnat
hemlighålla ett sådant protokoll. Nämndens åsidosättande av protokolleringsreglerna
framstår härigenom i än allvarligare dager. I vilken

384

utsträckning andra handlingar rörande det planerade projektet, t. ex. ett
skriftligt avtal, kunnat hemlighållas anser jag mig sakna anledning att
uttala mig om i detta sammanhang.

Frågan om ansvar för idrottsnämndens ledamöter för underlåtenheten att
protokollföra det fattade beslutet är emellertid numera förfallen på grund
av preskription. Att idrottsnämnden därefter fullföljt beslutet och godtagit
betydande utbetalningar utan att sörja för tillfredsställande dokumentation
av det grundläggande beslutet föranleder visserligen i princip
samma erinringar som det ursprungliga förfarandet men är i och för sig
inte av beskaffenhet att böra föranleda ansvar. Jag låter därför bero vid
mina nu gjorda uttalanden.

Vissa övriga ärenden angående kommunal självstyrelse

Frågor angående den kommunala arkivvården aktualiserades i ett klagoärende
som gällde att en turistnämnds protokoll inte förvarades i stadshuset
utan hos nämndens ordförande och därigenom inte var omedelbart
tillgängliga för allmänheten. JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande.

Enligt 44 § andra stycket kommunallagen får kommun tillsätta de nämnder,
som finnes erforderliga, för att handha särskilda förvaltnings- eller
verkställighetsbestyr. Ansvaret för vården av sådan nämnds protokoll och
övriga till dess arkiv hörande handlingar tillkommer nämndens ordförande,
såvitt ej nämnden för vård och förtecknande överlämnat handlingarna till
kommunens styrelse, i den mån de ej erfordras för det löpande arbetet (40 §
andra stycket samt 45 § första stycket och andra stycket b) kommunallagen)
.

I riksarkivets råd och anvisningar den 14 juni 1933 rörande vården av
kommunala arkiv ges den rekommendationen att handlingar i så liten utsträckning
som möjligt förvaras i enskild persons bostad samt att alla
handlingar, som inte behövs för det löpande arbetet, förvaras i kommunalhus
eller annan kommunal lokal.

Av de nu redovisade bestämmelserna framgår att det inte finns någon
ovillkorlig skyldighet att förvara särskild med stöd av kommunallagen tillsatt
nämnds protokoll i anslutning till kommunens centrala förvaltning.
Praktiska skäl torde också mången gång kunna anföras för en annan ordning.
Det må dock nämnas att beträffande kyrkofullmäktige gäller enligt
29 § andra stycket församlingsstyrelselagen att protokoll och andra arkivhandlingar
skall förvaras i kyrkoarkiv. Här föreligger alltså skyldighet att
förvara protokoll i kyrkoarkiv, även om det skulle medföra olägenheter
för fullmäktiges ordförande och allmänheten.

Den som önskar ta del av exempelvis turistnämndens protokoll kan vända
sig till nämndens ordförande för upplysning var protokollen finns och därefter
begära tillgång till handlingarna hos den myndighet som förvarar dem.
Upplysning om var protokollen förvaras kan lämpligen lämnas även av en
kommuns centrala förvaltning. I förevarande fall fick klaganden av drätsel -

385

kamreraren beskedet att nämndens ordförande hade protokollen i sitt förvar.
Drätselkamreraren torde inte ha varit formellt skyldig att på klagandens
begäran låna in handlingarna för att lättare bereda klaganden tillgång
till dem. Att så skedde var ett tillmötesgående och vittnar om god serviceanda.
Någon anmärkning kan givetvis inte göras mot att protokollen inte
fanns tillgängliga i stadshuset samma dag klaganden framförde sin begäran
att få del av desamma.

Den 2 juni 1964 ingicks ett kollektivavtal mellan en kommun och
Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Från kommunens sida undertecknades
avtalet av dess kommunalkamrer. Hos JO anmäldes att något kommunalt
beslut ej träffats om avtalet och att kommunalkamreren ej varit
behörig ingå detsamma. Hörd av JO vidgick kommunalkamreren att han
handlat utan stöd av något kommunalt beslut men förmenade att kollektivavtalets
ingående skedde »pro forma» och att avtalet inte varit till
nackdel för någon anställd i kommunen. Det hade inte varit hans avsikt
att »sätta den kommunala demokratin ur system». JO Lundvik anförde vid
ärendets avgörande i skrivelse till kommunalkamreren.

Det är av största vikt att stadgade kompetensregler och eljest gällande
demokratiska principer ej åsidosätts inom den kommunala förvaltningen.
Kommunens beslutanderätt får givetvis ej utan vederbörliga delegationsbeslut
utövas av kommunens tjänstemän. Denna elementära kommunalrättsliga
grundsats gäller självfallet också vid ingående av kollektivavtal.

Enligt min mening framstår det uppenbart, att Ni genom att underteckna
ifrågavarande avtal överskridit Edra befogenheter som kommunalkamrer.
Jag bedömer det också som anmärkningsvärt, att Ni synes sakna insikt om
det felaktiga i Edert handlingssätt och att Ni betecknar ett kollektivavtal
som en formsak.

Med hänsyn till att avtalet, vars civilrättsliga konsekvenser i och för sig
får anses som oklara, slutits av Eder i god tro och till såväl kommunens
som arbetarnas bästa, låter jag dock bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Om kompetensöverskridande handlade också ett ärende angående besittningstagande
i samband med expropriation. Enligt domstols beslut jämlikt
37 § lagen om expropriation skulle en kommun äga förhandstillträda viss
fastighet tidigast den 1 augusti 1965. Den 2 augusti 1965 infann sig kommunens
kanslichef tillsammans med dess fastighetschef och representanter
för en byggnadsentreprenör på fastigheten och tog den i besittning. Fastighetens
ägare hade inte underrättats i förväg och var inte närvarande. Om
detta förfaringssätt uttalade JO Bexelius i skrivelse till kanslichefen bl. a.
följande.

Jämlikt 36—40 §§ lagen om expropriation kan expropriant under vissa
förutsättningar erhålla domstols tillstånd att taga expropriationsobjektet
i besittning innan expropriationen fullbordats. Några regler om hur besittningstagandet
skall äga rum innehåller icke expropriationslagen.

Jämlikt 16 § p. 6 KF 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och
vad i avseende därå iakttagas skall, vilket lagrum jämlikt 14 § BrP alltjämt
äger tillämpning, må ingen »självvilligt taga åter det han vidkännes, evad

13 —* Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

386

det är från honom stulet, eller han det tappat haver; utan lite befallningshavanden
eller domaren därom till». Denna bestämmelse, som kompletteras
av straffbudet mot självtäkt i BrB 8:9, ger uttryck för en grundläggande
princip i svensk rätt, som måste anses tillämplig även i andra fall än då
besittningsrubbningen avser stulet eller tappat gods.

I en den 3 maj 1967 till åklagarmyndigheten i Handen ingiven skrift har
Ni gjort gällande, att de civilrättsliga exekutionsreglerna icke skulle vara
tillämpliga i expropriationsmål utan att exproprianten med stöd av domstolsbeslut
om förhandstillträde skulle utan anlitande av exekutiv myndighet
kunna taga egendomen i besittning. Till stöd härför har Ni åberopat,
att den enskilde måste anses skyldig att tåla det ingrepp som expropriationen
innebär och att expropriationsförfarandets offentligrättsliga karaktär
motiverar en särbehandling. Denna uppfattning måste emellertid bestämt
tillbakavisas. Den enskildes skyldighet att böja sig för en dom på expropriation
kan icke anses på sådant sätt skilja sig från hans skyldighet att
böja sig exempelvis för en vräkningsdom i ett hyresmål, att särregler i fråga
om verkställigheten utan lagstöd kan antagas. Och det kan icke med fog
göras gällande, att expropriationsförfarandets effektivitet skulle bli lidande
på att vanliga regler om exekution tillämpas. Jämlikt 37 och 42 §§ UL kan
verkställighet utan omgång erhållas hos utmätningsman.

I det stora flertalet fall torde något anlitande av exekutiv myndighet
faktiskt icke bli erforderligt vid förhandstillträden, eftersom expropriaten
på därom gjord förfrågan i regel torde meddela, att han ställer sig domstolens
beslut till efterrättelse. Om medgivande från motparten föreligger
är besittningstagande självfallet tillåtet. Men om motparten vägrar att
medverka till besittningsövertagandet är det ur allmän synpunkt av vikt
att laga former iakttages. Risk för tvister av olika slag uppstår annars lätt.
I detta ärende har sålunda gjorts gällande att vid tillträdet — som skedde
utan att fastighetsägaren ens underrättades — viss honom tillhörig egendom
förkommit. Detta påstående har väl ej vunnit stöd av utredningen
i ärendet, men genom Edert förfarande vid tillträdet har möjligheterna att
tillförlitligen vederlägga det på ett beklagligt sätt försämrats.

Med hänsyn till vad nu anförts finner jag den slutsatsen ofrånkomlig,
att Ni genom att för kommunens räkning taga fastigheten i besittning
utan exekutiv myndighets medverkan och utan att fastighetsägaren samtyckt
till eller ens underrättats om åtgärden förfor klart oriktigt. Av handlingarna
framgår, att relationerna mellan fastighetsägaren och kommunen
var sådana att Ni icke rimligen kunde räkna med tyst samtycke från hans
sida.

Ni har hos åklagarmyndigheten framhållit, att Ni handlat i enlighet med
vad Ni trott vara lagens innebörd. Anledning saknas att betvivla riktigheten
härav. Att Ni sålunda begått felet på grund av villfarelse angående
gällande rätt är visserligen icke en omständighet som i och för sig friar Eder
från ansvar, men felet måste anses begånget utan vrång avsikt och synes
knappast ha varit ägnat att i förevarande fall vålla egentlig skada. Jag finner
mig därför — trots den principiella vikt som måste fästas vid förbudet
mot självtäkt — kunna eftergiva åtal och låta bero vid den allvarliga
erinran som innefattas i det sagda.

Fråga om en kommunal förtroendeman mottagit otillbörlig belöning eller
i allt fall förfarit på sådant sätt att förtroendet för hans tjänsteutövning

387

kunnat rubbas uppkom i ett klagoärende. Ordföranden i kommunalnämnden
i B. kommun hade genom förmedling av dåvarande advokaten W. i
januari 1964 mottagit en försträckning å 10 000 kr. Det framkom i ärendet,
att W. under åren 1956—1963 brukat anlitas av kommunen såsom juridisk
rådgivare och ombud vid upprättandet av avtal och förandet av kommunens
talan vid domstol. Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik i skrivelse
till kommunalnämndsordföranden.

Den som innehar en statlig eller kommunal befattning och i denna har
att avgöra frågor om det allmännas anlitande av enskilda företagares tjänster
eller åtminstone kan påverka sådana avgöranden, måste iaktta försiktighet,
när det gäller att inlåta sig på privata ekonomiska förbindelser med
berörda företagare t. ex. genom att utverka försträckning eller särskilda
krediter. Skulle en sådan befattningshavare erhålla en förmån utöver vad
den enskilde företagaren normalt lämnar i sin verksamhet, kan misstanke
uppkomma om att förmånen är en belöning åt befattningshavaren för hans
tjänsteutövning eller att den — vare sig någon särskild avsikt ligger bakom
förmånen eller icke — faktiskt kan komma att påverka tjänsteutövningen.
Det får därför anses vara en tjänsteplikt för befattningshavare av nu ifrågavarande
kategori att förhålla sig så att dylika misstankar rimligen inte kan
uppstå.

I Eder egenskap av ordförande i kommunalnämnden kunde Ni uppenbarligen
påverka frågan i vad mån W. skulle erhålla uppdrag från kommunen.
Efter Eder hänvändelse till W. i januari 1964 skulle enligt uppgift
från kommunalkontoret denne visserligen ej vidare ha anlitats av kommunen,
men intet tyder på att det skulle ha varit något bestämt härom vid
tiden för försträckningen.

Rörande de närmare omständigheterna i samband med att Ni utverkade
försträckningen i januari 1964 har framkommit följande. Ni, som innehar
en radio- och sportaffär i B., hade 1963 en skuld å 10 000 kr. till ett företag
i radiobranschen. Efter resultatlösa förhandlingar rörande skulden, vidvilka
Ni biträddes av W., begärde motparten utmätning hos Eder för utfående
av fordringen. Sedan Ni förgäves sökt anskaffa medel till att betala Eder
skuld, vände Ni Eder till W. och bad denne att på något sätt utverka ett
kortfristigt lån. W. vände sig i sin tur till en av sina klienter och lyckades
få denne att ställa 10 000 kr. till förfogande. Transaktionen får anses ha
inneburit, att klienten i fråga lämnade beloppet såsom försträckning till W.,
som i sin tur försträckte Eder motsvarande belopp. Båda försträckningarna
skulle enligt överenskommelse förfalla till betalning den 1 mars 1964. Viss
ränta synes ha utfästs. Något skiftande uppgifter har lämnats om räntesatsen.

Det är uppenbart, att en avsevärd förmån bereddes Eder när Ni erhöll
denna försträckning. Eder ekonomi var ansträngd vid tillfället. Ni hade
ej betalt något av det belopp å 10 000 kr., som genom W:s förmedling försträckts
Eder i oktober 1959. Likväl lämnades ingen form av säkerhet vid
tillfället i januari 1964. Det upprättades icke ens någon revers. I detta sammanhang
bör nämnas, att Ni ej förmådde betala den 1 mars 1964. Den 1
oktober 1964 erlade Ni kapitalskulden, 10 000 kr. Ränta och vissa utlägg,

388

som W. haft till följd av att Ni ej betalade i tid, är såvitt av handlingarna
framgår alltjämt oguldna.

Enligt vad Ni uppgett hade Ni först kommit i kontakt med W. på grund
av Eder befattning i kommunalnämnden och under årens lopp träffade Ni
honom ganska ofta i tjänsten. Ni anlitade honom också i viss omfattning
sasom jurist för Edra privata angelägenheter, bl. a. i ett par inkassoärenden
och som förut nämnts vid förhandlingar angående skulden å 10 000 kr. Att
Ni privat anlitat W. som jurist synes ha sammanhängt, förutom med att
Ni haft med honom att göra i det kommunala arbetet, med att han på
grund av personliga anknytningar till B.-trakten ofta vistades där.

Även om Ni och W. sålunda haft beröring med varandra ej blott på grund
av Eder kommunala befattning, framstår det som i hög grad tveksamt,
huruvida Ni verkligen skulle ha erhållit försträckningen, om Ni ej haft en
viktig befattning hos kommunen. Ni försatte Eder vidare till följd av försträckningen
i viss beroendeställning i förhållande till W. Det finns därför
visst fog för att påstå, att genom Edert handlingssätt förtroendet för Eder
tjänsteutövning kunnat rubbas.

Å andra sidan bör beaktas, att W. var advokat och som sådan underkastad
Advokatsamfundets tillsyn och att det fanns ett direkt samband
mellan försträckningen och det juridiska biträde W. lämnat Eder.

. Med hänsyn till det sist sagda och då det inträffade ligger nära fem år
tillbaka i tiden och Ni lämnat Eder kommunala befattning, finner jag —
ehuru jag anser Edert handlingssätt mycket olämpligt — mig dock kunna
underlata att väcka atal i saken och låter sålunda bero vid vad som förevarit.

389

Tjänstemannafrågor

Förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet
i fråga om vakt över skolklass vid samling med konfessionella inslag

Av adjunkten Sven Pewe anförda klagomål mot rektorn Karl-Erik Johansson
avseende fråga huruvida lärare kunde beordras att i kyrka vaka
över skolklass under samling med konfessionella inslag — något som han
betecknade som brott mot religionsfriheten och en form av frihetsberövande
— avgjordes av JO Bexelius genom beslut den 14 september 1967 vari
anfördes.

Enligt 8 kap. 12 § a) skolstadgan — som enligt 14 kap. 14 § och 18 kap.
16 § äger motsvarande tillämpning beträffande lärare vid gymnasium och
fackskola — ingår bland allmänna åligganden för lärare vid grundskola
att vaka över elevernas uppförande och ordning under lektioner, raster och
eljest, då eleverna står under skolans omedelbara tillsyn. Något undantag
för övervakning vid exempelvis gemensamma samlingar enligt 11 kap. 23 §
och 15 kap. 16 § skolstadgan har inte givits. Att i en lärares tjänsteåligganden
ingår sådan vakthållning vid samling med konfessionella inslag kan
givetvis inte betraktas som »frihetsberövande» eller såsom en begränsning
av religionsfriheten. Johanssons ställningstagande i påtalat avseende är
således uppenbart inte av beskaffenhet att kunna bedömas som fel eller
eljest föranleda något mitt initiativ eller annat ingripande, i all synnerhet
som den tillämpade ordningen ger möjlighet till byte av vakttjänst.

I samband med biskopsvisitation anordnade Johansson den 22 september
1967 en »skolgudstjänst» i kyrkan. I anslag utsädes att de lärare som hade
klasserna första lektionen skulle närvara för kontroll. Bredvid anslaget
fanns ett tidningsurklipp med referat av JO:s avgörande. Mot bakgrund
av det inträffade ställde Pewe följande frågor till JO Bexelius.

1. Är det förenligt med grundlags- och lagbestämmelserna om religionsfrihet
att medborgare tvingas övervara gudstjänster?

2. Kan dessa lagar upphävas av en allmänt hållen bestämmelse i skolstadgan
om lärares övervakningsskyldighet?

A. Om JO:s svar är nekande anhåller jag att JO för den eller de ansvariga
påtalar detta.

B. Om JO:s svar är jakande anhåller jag om svar även på följande frågor:

a) Anser JO själv gudstjänsttvång för lärare vara rätt och riktigt?

b) Om svaret är ja vore JO:s motivering av stort värde för den fortsatta
striden. Om svaret är nej: vad tänker JO göra för att rätta till missförförhållandet? -

390

JO Bexelius svarade.

Jag vill först framhålla att det inte ingår i JO:s uppgifter att besvara
allmänt hållna frågor. Vad Pewe anfört och frågat kan därför föranleda uttalande
från min sida endast i den mån det påkallas för bedömningen av
den i ärendet aktuella frågan om Johansson förfarit felaktigt genom att
beordra Pewe att vakta sin skolklass vid anbefalld samling i kyrka.

Såsom jag, under hänvisning till vissa bestämmelser i skolstadgan, framhöll
i mitt beslut den 14 september 1967 är lärare vid grundskola pliktig att
vaka över elevernas uppförande och ordning under lektioner, raster och
eljest, då eleverna står under skolans omedelbara tillsyn, och att något
undantag från denna skyldighet icke gjorts med avseende å samlingar enligt
11 kap. 23 § och 15 kap. 16 § skolstadgan.

Pewe synes emellertid förmena att bestämmelserna om lärares övervakningsskyldighet
icke kan — på grund av »grundlags- och lagbestämmelserna
om religionsfrihet» — göras gällande vid samling i kyrka.

Det av Pewe avsedda grundlagsstadgandet (§ 16 RF) utsäger att Konungen
bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en
vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke störer samhällets
lugn eller allmän förargelse åstadkommer.

Beträffande innebörden av detta stadgande angavs i tidigare upplagor
av Malmgrens kommentar till Sveriges grundlagar att stadgandet positivt
uttalar sig för religionsfrihetens princip och bemyndigar Kungl. Maj:t att
sörja för dess genomförande. I kommentaren tillädes att tidigare lagar, som
till sitt innehåll var stridande mot principen, dock inte ansetts upphävda
genom detta uttalande utan först genom särskild därpå riktad lagstiftning.
I senare upplagor av samma kommentar sägs att — när paragrafen här uttalade
sig för religionsfrihet — avsågs icke religionsfrihet i nutida mening
utan en bekräftelse av 1781 års »toleransedikt» om fri religionsövning för
främmande trosbekännare och en principdeklaration om frihet i religionsövningen
för kyrkans medlemmar i fråga om deltagande i gudstjänst och
nattvard. Först under senare hälften av 1800-talet fick svenska medborgare
rätt att övergå till annat kristet trossamfund och först så sent som genom
1951 års religionsfrihetslag har full frihet att utträda ur svenska kyrkan
genomförts.

I det av 1958 års utredning kyrka—stat avgivna betänkandet »Religionsfrihet»
uttalas att innebörden av grundlagsstadgandet är omstridd
(SOU 1964: 13 s. 548). Även enligt där redovisade tolkningar har stadgandet
emellertid endast begränsad räckvidd. Vilken mening man än må ha i frågan
om stadgandet skyddar annat eller mera än rätten till fri religionsutövning
är det dock —■ icke minst mot bakgrunden av hur förhållandena på religionsfrihetens
område faktiskt gestaltat sig efter stadgandets tillkomst och långt
in i vår tid — uppenbart att en i tjänsten ingående skyldighet för lärare att

391

vakta vid samling i kyrka inte kan anses strida mot stadgandet, som inte
ändrats efter sin tillkomst.

Den religionsfrihetsprincip, varå 1951 års religionsfrihetslag vilar, har i
förarbetena till lagen (prop. 1951:100 s. 47 o.f.) angetts innebära att det
står den enskilde fritt icke blott att bekänna sig till annan religion än den
som omfattas av folkets flertal utan även att ställa sig utanför varje religiös
gemenskap. Religionsfriheten kan, om detta begrepp tages i vidsträckt bemärkelse,
anses inbegripa även en rätt att för religionsövning bilda sammanslutning
och anordna offentliga sammankomster.

En skyldighet för lärare att vakta vid samling i kyrka kan emellertid
icke utan vidare anses oförenlig med den rätt att fritt råda över sin livsåskådning,
som enligt det nyss sagda skall tillkomma envar medborgare,
och står i varje fall icke i strid med något uttryckligt stadgande i religionsfrihetslagen.

Sverige har genom att ratificera Europarådets konvention angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna åtagit sig
att säkerställa vissa rättigheter på religionsfrihetens område. Art. 9 i konventionen
ger envar rätt till samvetsfrihet och religionsfrihet, innefattande
frihet att byta religion eller tro och frihet att utöva sin religion eller tro
genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa
sedvänjor. Häri gäller vissa närmare angivna inskränkningar. Art. 2
i tilläggsprotokoll till konventionen innehåller en bestämmelse att vid utövandet
av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran
och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra
sina barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med
föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Sverige har i reservation
förklarat att befrielse från skyldigheten att deltaga i de allmänna skolornas
kristendomsundervisning endast kan medges för barn med annan trosbekännelse
än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande religionsundervisning
är anordnad.

Icke heller konventionens bestämmelser tar sikte på det tvång som ligger
däri att en tjänsteman har att fullgöra förpliktelser inom ramen för sin
tjänst.

Denna fråga har emellertid berörts i det förut omnämnda betänkandet
om religionsfrihet. 1958 års utredning kyrka—stat uttalade i detta hänseende
bl. a. följande (SOU 1964: 13 s. 567).

Till religionsfriheten anges emellanåt höra frihet från tvång att i skolor

deltaga såväl i religionsundervisning som i morgonsamling---liksom

att deltagande i gudstjänst eller korum vid krigsmakten samt i själavård
vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna inrättningar skall vara frivilligt.

Efter en redogörelse för vissa bestämmelser i det militära fortsatte utredningen: -

392

I fråga om militära förhållanden framstår det ur religionsfrihetssynpunkt
som otillfredsställande, om i andra fall än då sådant av organisatoriska skäl
icke kan undvikas någon grad av tvång föreligger för att personer skall närvara
vid gudstjänster, korum eller motsvarande religiösa inslag i tjänsten.
A andra sidan synes det med hänsyn till religionsfriheten kunna krävas, att
möjligheter beredes militär personal att då så önskas deltaga i gudstjänster
och liknande andaktsövningar. Under t. ex. beredskaps- och krigsförhållanden
kan de yttre omständigheterna också vara sådana, att besök i kyrka eller
annan gudstjänstlokal i praktiken är förenat med svårigheter ur tjänstgöringssynpunkt,
varför sammankomster av religiös karaktär då bör ordnas
för personer, som önskar besöka sådana.

Rörande gudstjänster m. m. vid sjukhus, fängelser eller andra allmänna
inrättningar bör ur religionsfrihetssynpunkt gälla att sådana skall förekomma
för att ge dem som inte kan besöka motsvarande sammankomster i kyrka
eller annorstädes tillfälle till religionsutövning, men att deltagande i sådana
sammankomster skall vara frivilligt. Dessa principer torde också tillämpas
i vårt land.

Utredningen bortser här från förpliktelser som kan anses åligga anställd
personal i tjänsten.

Morgonsamlingar o. dyl. med religiösa inslag utgör ännu en av statsmakterna
och i skolförfattningarna förutsedd och godtagen form för skolans
verksamhet. Ett uttryck för religionsfriheten ges, då enligt 27 § första
stycket skollagen elev i grundskolan — bl. a. av religiösa skäl — kan på
föräldrarnas begäran befrias från att deltaga i morgonsamling. Den av Pevve
gjorda jämförelsen med svenska värnpliktiga torde vara motiverad om den
sker med skolans elever, ej med anställda lärare.

På sätt framgår av det förut anförda finnes inte heller vid sidan av § 16
RF något stöd för att en lärares skyldighet att vaka över eleverna vid sammankomster
varom här är fråga skulle vara lagligen oförenlig med religionsfriheten.
Bestämmelserna är, såsom nyss antytts, ej direkt tillämpliga på
eventuella konflikter mellan samvete och tjänsteplikt, där lagstiftning
alltjämt saknas. Det är alltså inte fråga om att någon föreskrift i skolstadgan
upphäver några lagbestämmelser om religionsfrihet.

Såsom framgår av mitt tidigare avgörande kan jag inte finna annat än
att lärare principiellt är skyldig att vaka över eleverna även vid sammankomster
varom här är fråga. Detta är enligt min mening inte rättsligen
oförenligt med det aktuella innehållet i den svenska religionsfriheten och
bör inte jämställas med att en medborgare vilken som helst skulle tvingas
övervara gudstjänster. Genom anställningsavtalet har den anställde läraren
åtagit sig att fullgöra åligganden enligt gällande skolförfattningar och till
dessa åligganden hör också övervakning vid skolgudstjänster. Det synes mig
omöjligt att här draga några slutsatser av förhållandena i USA och avgöranden
av dess högsta domstol. I motsats till vad som gäller i USA är
morgonsamling med religiösa inslag tillåten i svenska allmänna skolor.

Till jämförelse vill jag även erinra att statskyrkopräst — som inte följt
bestämmelserna om vigselskyldighet och därvid under åberopande av sam -

393

vetsbetänkligheter vägrat förrätta vigsel av frånskild på den grund att han
ansåg det tillärnade äktenskapet strida mot Guds ord — dömts för tjänstefel
(se JO:s ämbetsberättelse 1961 s. 233 o.f.). En annan präst har, trots
åberopade samvetsskäl, dömts för tjänstefel genom att vid högmässa inställa
kollekt, som enligt föreskrift av Kungl. Maj:t skulle upptagas vid tillfället
(se JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 236 o.f.).

Till ytterligare belysning av den svenska rättsordningens uppfattning
om förhållandet mellan tjänsteplikt och religionsfrihet kan erinras om vad
som gäller i fråga om domares skyldighet att avlägga den med religiösa
inslag avfattade domareden. Enligt 4: 11 RB får den som på grund av sin
åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga denna
ed i stället avge försäkran på heder och samvete. Det har förutsatts att
endast de vilka hyser verkliga betänkligheter i religiöst hänseende mot edgången
gör framställning om edens utbytande mot försäkran. Någon ovillkorlig
rätt till sådant utbyte har en domare således inte utan det skall prövas
från fall till fall om dispens är motiverad.

Även om således en lärare kan åläggas att vakta vid samlingar i kyrka,
utesluter inte detta att hänsyn kan och bör tagas till lärare som det av allvarligt
grundade samvetsskäl bjuder emot att fullgöra sådan vakt. En förutsättning
härför är emellertid att läraren under åberopande av samvetsskäl
begär befrielse från vakttjänstgöringen. Av utredningen i det förra ärendet
framgick att Pewe icke före den då aktuella samlingen anhållit om befrielse
från vakten. Av Pewes egen uppgift framgår, att han ej ens vid det kollegiesammanträde,
då saken dryftades efter samlingen den 3 december 1966,
yttrat sig och än mindre framlagt sina personliga skäl för att slippa vakt då
religiösa inslag förekom. En lärare, som hyser betänkligheter av förut nämnd
art, bör enligt min mening själv lägga fram sina problem för rektor för att
söka uppnå en lösning i samförstånd.

Statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förbehålla
viss tjänst för endast män eller endast kvinnor

Genom kungörelse den 15 juni 1945 (SFS nr 424), som trädde i kraft den
1 januari 1946, förordnade Kungl. Maj:t, att statsmyndighet icke utan
Kungl. Maj:ts medgivande äger förbehålla viss statstjänst eller annat allmänt
uppdrag för endast män eller endast kvinnor.

Den 8 februari 1963 tillskrev expeditionschefen i civildepartementet —
på uppdrag av chefen för samma departement, som i ärendet samrått med
övriga statsråd — samtliga expeditionschefer i statsdepartementen samt
chefen för utrikesdepartementets personalavdelning och uppmanade dem
att tillse, att vid utannonsering av tjänster tillhörande vederbörandes de 13*

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

394

partement annonserna icke infördes under rubrik avsedda för enbart manliga
eller enbart kvinnliga tjänster. Det påpekades i skrivelsen, att annonserna
självfallet icke heller skulle utformas så att därav kunde utläsas att
person av visst kön önskades för viss tjänst. — Om vad sålunda skulle iakttagas
för statsdepartementens del förutsattes underställda verk och myndigheter
bli underrättade genom försorg av skrivelsens mottagare.

Genom annons i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter för den 23 september
1968 sökte bostadsstyrelsen för tillträde snarast möjligt manligt
biträde — hålkortsoperatör, IBM — till sin hålkortsavdelning. Med anledning
av annonsen anhöll JO Lund vik, att styrelsen skulle inkomma med
yttrande om anledningen till att befattningen förbehölls manlig sökande.

I yttrande den 30 september 1968 framhöll bostadsstyrelsen, att styrelsen
sedan flera år tillämpat den regeln, att lediga tjänster skall utannonseras
utan förbehåll avseende kön eller ålder. Tjänster tillhörande hålkortsgruppen
hade härvidlag icke utgjort något undantag. Att den ledigförklarade
tjänsten i annonsen förbehållits manlig sökande kunde därför endast förklaras
som ett »olycksfall i arbete», och berodde på att vederbörande
tjänsteman vid upprättande av annonsen av misstag utnyttjat en mall
av gammalt datum. Styrelsen, som beklagade misstaget, påpekade att annonsen
med ändrad formulering — uteslutande av förbehållet för manlig
sökande — införts i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter för den 24
september 1968. Annonsen hade vidare med tillägget »Ändring av annons
införd den 23.9» tagits in i Svenska Dagbladet för den 25 september och
Dagens Nyheter för den 26 september 1968.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik följande.

Med hänsyn till gällande bestämmelser förfor bostadsstyrelsen felaktigt,
då styrelsen i annons — utan att ha erhållit Kungl. Maj:ts medgivande —
förbehöll tjänst vid styrelsen manlig sökande. I princip bedömer jag det
inträffade som allvarligt, särskilt mot bakgrunden av innehållet i den i det
föregående redovisade cirkulärskrivelsen från expeditionschefen i civildepartementet.
Denna skrivelse delgavs statsmyndigheterna så sent som 1963
och innehöll också, utöver vad som här återgivits, en hänvisning till kungörelsen
den 15 juni 1945 (SFS nr 424) angående förbud mot särskiljande av
statstjänster i manliga och kvinnliga. Då styrelsen emellertid, sedan jag
fäst styrelsens uppmärksamhet på annonsens utformning, genom sina åtgärder
att ändra annonsen undanröjt hindret för kvinnliga sökande till
tjänsten, anser jag mig kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det
föregående. Jag utgår ifrån att styrelsen för därav berörd personal på lämpligt
sätt ånyo bringar ifrågavarande bestämmelser i erinran.

395

Myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för
rättande av tidigare löneutbetalning, som bedömts vara felaktig

I en till JO inkommen skrift påtalade assistenten vid Erkända nykterhetsvårdsanstalten
Lindåsen Tord Simonsson att styrelsen kvittningsvis
gjort avdrag på hans lön utan hans medgivande.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Klagomålen avser det förhållandet att styrelsen, som ansett att Simonsson
uppburit för hög lön såsom vikarierande föreståndare, innehållit viss
del av Simonssons lön för tiden februari—juni 1968 för att därigenom rätta
till de tidigare enligt styrelsens mening oriktiga utbetalningarna. Jag vill
härutinnan anföra följande.

Såsom framgår av ett under år 1967 utgivet betänkande av lagberedningen
(SOU 1967: 3) och utförligt belyses i en samma år publicerad doktorsavhandling
(Sigeman, Lönefordran) är det på många punkter ovisst i vad mån
arbetsgivare äger göra avdrag på anställds lön för kvittning med motfordran.
Detta gäller även inom den sektor av arbetslivet där stat, kommun
eller annat offentligrättsligt subjekt står som arbetsgivare.

Inom den offentligrättsliga sektorn har frågan om arbetsgivares kvittningsrätt
fått aktualitet särskilt i sådana fall som det nu förevarande,
dvs. när arbetsgivaren hävdar att lönen, på grund av oriktig författningstolkning,
misstag eller av annan dylik orsak, kommit att utbetalas med för
högt belopp. Situationen har många gånger bragts under regeringsrättens
eller kammarrättens prövning och dessa har därvid intagit den ståndpunkten
att myndighet — bortsett från fall då lönen utbetalats enligt preliminär
beräkning — icke äger göra avdrag på lön för tillrättande av ett tidigare utbetalningsbeslut
som ansetts oriktigt. Denna praxis hänför sig till fall då
lönen varit bestämd i författning. Vilka överväganden som lett fram till
praxis’ ståndpunkt framgår icke närmare av de meddelade utslagen. Det
är därför vanskligt att avgöra, om rättsläget blivit förändrat i och med den
övergång till avtalsvis bestämda löner som genomförts fr. o. m. den 1 januari
1966. Sigeman har i sin ovan nämnda avhandling (s. 419) hävdat, att
praxis skapat en sedvana på området som måste anses bindande alltjämt.
Synpunkten synes mig beaktansvärd men ingalunda höjd över diskussion.
Bl. a. får man ej förbise, att övergången till avtalsbestämda löner inneburit
en medveten anpassning till förhållandena inom det enskilda arbetslivet
och att något motsvarande kvittningsförbud synbarligen icke gäller där.

Ehuru rättsläget sålunda måste anses oklart, är jag dock för egen del benägen
ansluta mig till åsikten att staten, kommun eller därmed jämställd
arbetsgivare icke bör begagna sig av kvittning för att återkräva tidigare
för mycket utbetald lön när ej återkravet medgivits eller fordringen fast -

396

ställts av domstol. Jag har härvid i åtanke fall då en som oriktig betraktad
löneutbetalning tillskrivs feltolkning, misstag eller dylikt. Läget blir
möjligen ett annat, om den anställde själv genom bedrägliga uppgifter e. d.
givit anledning till att utbetalningen blivit felaktig. Skälen för min ståndpunkt
att den offentlige arbetsgivaren icke bör kvitta i här avsedda fall är
i korthet följande.

I äldre tider ansågs självklart, att en tjänsteman som uppburit lön med
för högt belopp utan vidare var skyldig att återbära det felaktigt utbetalda.
Sedermera har emellertid högsta domstolen i två uppmärksammade
rättsfall (NJA 1955 s. 310 och 1958 s. 475) frångått denna strikta ståndpunkt
och förklarat, att tjänstemännen i fråga vilka i god tro uppburit och
förbrukat utbetalda lönebelopp icke kunde förpliktas återgälda vad som
utgått för mycket. I båda fallen togs hänsyn till föreliggande särskilda
omständigheter. Det är därför ovisst, vilken räckvidd prejudikaten skall
anses äga. Så mycket är dock klart som att det numera icke kan antagas,
att tjänsteman utan vidare är pliktig att återbära vad som utgått för mycket.
Redan på grund härav utgör återbetalningskravet som regel icke någon
klar fordran.

Fordringen kan givetvis vara oklar också av den anledningen att det är
omtvistat, om den tidigare löneutbetalningen verkligen var felaktig.

Nu anses fordrans klarhet i allmänhet icke utgöra något villkor för att
kvittning skall få ske, låt vara att saken kan ställa sig något annorlunda i
rättegång (se t. ex. 14 § lagsökningslagen samt 50 kap. 25 § och 55 kap.
13 § rättegångsbalken). Ej heller vid kvittning mot lönefordran synes man
enligt gällande rätt kunna uppställa något generellt krav på att motfordringen
skall vara klar. I kollektivavtalsreglerade förhållanden medför dock
reglerna om arbetsdomstolens kompetens i vissa situationer hinder mot
kvittning i rättegång när motfordran är tvistig. Vid allmän domstol synes
frågan icke ha förevarit. Läget kan därför betecknas som i någon mån
ovisst.

Från arbetstagarhåll har önskemål vid skilda tillfällen framförts, att
kvittning icke skall få ske med oklar motfordran. En sådan åtgärd försätter
nämligen arbetstagaren i ett underläge, enär han är beroende av sin lön
och genom kvittningsåtgärden tvingas till att själv taga initiativet om han
önskar få motfordringen prövad. I det ovan berörda betänkandet av lagberedningen
har föreslagits att kvittning mot lönefordran endast skall få
ske om motfordringen är medgiven eller eljest klar. Frågan om fordran är
klar bör enligt motiven bedömas objektivt; uppenbart obefogade invändningar
bör ej få hindra kvittning. Huruvida förslaget kommer att genomföras
är ännu ovisst. I betraktande av att staten m. fl. arbetsgivare tidigare
helt saknat möjlighet att kvittningsvis göra avdrag på lön för att rätta
till felaktiga löneutbetalningar skulle det enligt min mening framstå som
stötande om myndigheterna nu, när frågan om införande av ett generellt

397

förbud mot kvittning med oklar motfordran är aktuell, skulle införa en
praxis som strider mot vad som tidigare tillämpats och dessutom svårligen
kan förenas med det föreliggande lagförslaget.

Sammanfattningsvis får jag alltså framhålla, att enligt min mening kvittning
icke bör tillgripas i här avsedda fall. Som framgår av det tidigare anförda
är dock rättsläget oklart och styrelsens åtgärd kan uppenbarligen
icke läggas någon härför ansvarig till last såsom tjänstefel. Jag vidtager
därför icke vidare åtgärd.

Vissa frågor om tjänstepliktens omfattning och åtaganden utom
tjänsten för personal inom lantmäteristaten

Vid JO Lundviks inspektion av lantmäteristyrelsen i maj 1968 upptog
chefen för stadsbyrån, överingenjören B. Hall, vissa frågor om tjänstepliktens
omfattning och tillåtligheten av extrauppdrag. Han anförde.

Det förekommer i viss utsträckning, att överlantmätare, chef för organisationsenhet
eller dem underställd personal anlitas av länsstyrelse för olika
uppdrag. Ett aktuellt exempel är uppdrag att verkställa sådan utredning
som statens naturvårdsverk låter införskaffa genom länsstyrelse för att verket
skall kunna taga ställning till skälig köpeskilling vid förvärv av mark
för naturvårdsändamål eller till skälig intrångsersättning i de fall då föreskrifter
som utfärdats i naturvårdande syfte medfört inskränkning i markägarens
möjlighet att utnyttja sin mark. Man kan indela uppdragen i tre
huvudkategorier: A. Utredningar av inventeringskaraktär, t. ex. fastighetsbeskrivning
med uppgifter om gällande bestämmelser i olika avseenden. B.
Utlåtande rörande fastighets värde. C. Uppdrag i samband med förhandling.
Dessa sistnämnda uppdrag kan i sin tur indelas i: 1. Uppdrag att deltaga
i sammanträde för att ge upplysningar i t. ex. fastighetsrättsliga frågor. 2.
Uppdrag att företräda länsstyrelse vid förhandlingar syftande till att nå
överenskommelse om skälig köpeskilling eller intrångsersättning. Med dessa
närstående uppdrag är att biträda kammarkollegiet vid förandet av statens
talan i ersättningsmål. — Hall menar att det får anses åligga överlantmätare
och annan lantmätare på länslantmäterikontor att åtaga sig uppdrag
som avses under A, B och C 1 såsom ett tjänsteuppdrag, alltså utan
särskild ersättning. Förhandlingsuppdrag som avses under C 2 menar Hall
däremot knappast ankomma på överlantmätaren eller hans personal som ett
tjänsteåliggande. För att vara en god förhandlare krävs ett personligt engagemang,
som ej kan förväntas av den som går till uppgiften på order. Om
uppdragen skall anses innefatta tjänsteåliggande, bör de vidare fördelas
efter viss turordning. Länsstyrelsen vill emellertid nonnalt ha en förhandlare
som man prövat tidigare och fått förtroende till. Detsamma måste

398

gälla uppdrag att biträda kammarkollegiet i rättegång. — Vad angår
lantmätarna inom förrättningsorganisationen menar Hall, att här avsedda
uppdrag normalt icke kan anses åligga dem i tjänsten. De kan däremot få
åtaga sig sådana uppdrag som extraarbete mot betalning. Vissa restriktioner
måste dock iakttagas. Bl. a. måste tillses, att uppdraget ej gör lantmätaren
jävig, annat än möjligen i ärende som direkt sammanhänger med
uppdraget. Lantmätare åtar sig ofta ej extrauppdrag inom det egna verksamhetsområdet,
varför omedelbart jäv sällan behöver uppkomma. Självfallet
måste också iakttagas, att vederbörande ej åtar sig så många extrauppdrag
att hans egna arbetsåligganden blir lidande. — Vad angår uppdragen
som avses under C 2 är Hall tveksam, huruvida det överhuvud bör
få förekomma att överlantmätare eller annan inom lantmäteristaten åtar
sig sådant uppdrag, vare sig i eller utom tjänsten. Vederbörande kan nämligen
knappast undgå att vid förhandlingarna driva viss linje, t. ex. i fråga
om var gränsen skall anses gå mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse. Om
vederbörande engagerar sig för hårt i saken, kan lätt allmänhetens förtroende
för hans opartiskhet vid fastställelseprövning eller förrättning komma
att rubbas. Om länsstyrelse mera regelbundet önskar anlita lantmätare
inom lantmäteristaten för uppdrag under C 2 kan ifrågasättas om icke sådant
uppdrag bör hänföras till tjänsteåliggande och endast utföras av lantmätare,
som tjänstgör å särskild organisationsenhet.

JO Lundvik lät till protokollet anteckna följande.

Enligt 4 § allmänna verksstadgan — vilken bestämmelse enligt 1 § lantmäteriinstruktionen
gäller även för lantmäteristaten — skall myndighet på
begäran tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde
som den kan lämna. Hur långt myndigheten skall anses pliktig att gå
i fråga om denna samverkan kan stundom vara vanskligt att avgöra. Uppenbart
är dock, att verksamheten icke får taga sådana proportioner att myndighetens
åligganden inom det egna sakområdet allvarligt eftersätts.

Såvitt angår lantmäteristaten kompletteras bestämmelsen i 4 § allmänna
verksstadgan av 26—29 §§ lantmäteriinstruktionen, vilka reglerar de åligganden
som ankommer på överlantmätare och chef för organisationsenhet
bl. a. i förhållande till länsstyrelse och annan statsmyndighet. Man bör
kunna utgå från att regleringen är avsedd att vara uttömmande såvitt angår
uppgifter som vid tiden för instruktionens utfärdande kunde förutses få
någon större frekvens.

Enligt 26 § lantmäteriinstruktionen åligger det överlantmätare att inom
sitt verksamhetsområde bl. a. på framställning av domstol, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelse, lantbruksnämnd eller annan statlig myndighet verkställa
utredning och avge utlåtande i ärende hos sådan myndighet, biträda
ägodelningsrätt eller annan domstol som sakkunnig, verka för rådgivning
och upplysning med syfte att främja jordbrukets och skogsbrukets yttre
rationalisering, deltaga i handläggningen i länsstyrelsen av ärende inom hans

399

verksamhetsområde och i lantbruksnämnden, medverka i arbetet för en
ändamålsenlig lokalisering och planläggning av bebyggelsen samt för jordbrukets
och skogsbrukets yttre rationalisering i övrigt samt lämna länsstyrelsen,
länsarkitekt, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen uppgifter
om fastighetsindelningen som är av intresse för dessa myndigheter.

Halls uppfattning att det åligger överlantmätaren som en tjänsteplikt att
åtaga sig uppgifter av de slag som angivits ovan under A, B och C 1 måste
anses stå i god överensstämmelse med nämnda instruktionsföreskrift. Om
överlantmätaren är förhindrad att personligen påtaga sig uppgiften och
i stället överlämnar den till annan lantmätare på sitt kontor, blir uppdraget
också för denne att betrakta som ett tjänsteuppdrag.

Uppgifter av den karaktär som avses under C 2 (förhandlingsuppdrag)
kan däremot knappast anses omfattade av bestämmelsen i 26 § lantmäteriinstruktionen,
och jag håller före, att de ej heller på annan grund kan utgöra
tjänsteåligganden. Om överlantmätare eller underordnad lantmätare på
hans kontor åtar sig sådant, torde det alltså vara att betrakta som ett uppdrag
vid sidan av tjänsten.

Bland de uppgifter som enligt 28 § lantmäteriinstruktionen åligger chef
för organisationsenhet ingår att biträda domstol eller annan myndighet som
sakkunnig. Det är däremot icke, såsom i 26 § för överlantmätare, stadgat,
att chef för organisationsenhet skall på begäran verkställa utredning. Skillnaden
i paragrafernas avfattning tyder på att avsikten varit att egentliga
utredningsuppdrag för annan myndighets räkning skall ankomma på överlantmätaren
och hans personal men däremot icke på förrättningsorganisationen.
Även sakliga skäl synes tala för att det bör förhålla sig på detta sätt.
I enlighet härmed får uppgifter som avses ovan under A anses falla utom
förrättningsorganisationens tjänsteåligganden. Uppgifterna under B — utlåtanden
rörande fastighets värde — vållar någon tvekan. I princip synes
de falla inom tjänsteplikten. Emellertid torde uppgiften ofta icke kunna
lösas utan mer ingående besiktning av fastigheten eller annan utredning
och i sådana fall kan med fog hävdas att den icke ankommer på förrättningsorganisationen
som ett tjänsteåliggande. Vad gäller uppdragen under
Cl — att närvara vid förhandling för att ge upplysningar — synes de
knappast falla in under de sakkunniguppdrag som instruktionen åsyftar
utan ligga utom tjänsteplikten. Förhandlingsuppdragen under C 2 måste
slutligen anses helt falla utanför det område som omfattas av tjänsteplikten.

Vad härefter angår frågan, om det kan anses tillåtligt att lantmätare utom
tjänsten åtager sig uppdrag som enligt vad ovan utvecklats icke omfattas
av hans tjänsteplikt, vill jag till en början erinra om stadgandet i 13 §
statstjänstemannalagen. Enligt detta får tjänsteman icke åtaga sig uppdrag
eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet till hans oväld i tjänsteutövningen.
Det anges vidare, att närmare bestämmelser härom meddelas
för vissa fall i lag och i övrigt av Kungl. Maj:t. För lantmäteristatens del

400

har bestämmelser om bisysslor meddelats i 36 § lantmäteriinstruktionen.
Stadgandet avser endast uppdrag som lämnats av kommun eller enskild i
ärende som handläggs eller kan komma att handläggas inom lantmäteristaten.
Stadgandet är uppenbarligen icke avsett att innefatta någon uttömmande
uppräkning av de bisysslor som kan tänkas falla in under 13 §
statstjänstemannalagen utan tar endast sikte på sådana uppdrag som ansetts
påkalla särskild kontroll. Den omständigheten att instruktionsföreskriften
icke nämner uppdrag som meddelas av länsstyrelse eller annan statsmyndighet
medför därför icke, att det får anses uteslutet att sådant uppdrag faller
in under stadgandet i 13 § statstjänstemannalagen såsom ägnat att rubba
förtroendet till lantmätarens oväld. Självfallet bör dock icke en länsstyrelse
eller annan myndighet lämna lantmätare uppdrag som har den karaktär att
allmänhetens förtroende för honom kan sättas i fara. Att uppdrag från statlig
myndighet icke nämnts i 36 § lantmäteriinstruktionen kan delvis förklaras
med att man räknat med att sådan myndighet icke kommer att lämna
uppdrag av olämplig karaktär.

Som principiell utgångspunkt för ett bedömande av här uppdragna problem
skulle jag vilja taga följande resonemang. Å ena sidan är det ett viktigt
allmänt intresse att förtroendet till tjänstemännen icke rubbas. Ur
denna synpunkt kan skäl anföras för att tjänstemännen bör iakttaga en
mycket långtgående försiktighet när det gäller att åtaga sig uppdrag utom
tjänsten. Å andra sidan bör beaktas, att med samhällslivets alltmer tilltagande
komplicering och specialisering det uppkommit ett behov både för
statens myndigheter och för allmänheten av sakkunnigt bistånd i olika
angelägenheter. I betydande utsträckning förhåller det sig så att erforderlig
sakkunskap knappast finns tillgänglig annat än inom den krets av tjänstemän
som arbetar inom sakområdet i fråga. Det vore därför otillfredsställande,
om möjligheten att taga dessa tjänstemäns sakkunskap i anspråk alltför
mycket inskränkes. Av 15 § kungörelsen den 18 oktober 1946 ang. kommisssionärer
hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen framgår också
att det icke gäller något generellt förbud för tjänsteman att åtaga sig uppdrag
inom det egna sakområdet. Bedömningen av tillåtligheten av att åtaga
sig visst uppdrag måste enligt min mening bero av en avvägning mellan de
av mig här angivna motsatta intressena.

De av Hall uppdragna frågorna är av den karaktär att ett uttömmande
svar på dem icke kan givas utan en närmare undersökning av olika fall som
kan tänkas uppkomma. En sådan undersökning kan icke företagas i detta
sammanhang. Jag får därför nöja mig med att hänvisa till det ovan anförda
och härutöver tillägga följande. Att generellt anse det otillåtligt att överlantmätare
eller lantmätare inom förrättningsorganisationen åtar sig förhandlingsuppdrag
av den art som avses ovan under C 2 synes mig vara att
gå för långt. Däremot kan det måhända i särskilda fall förekomma att förhandlingsuppdragets
karaktär och de därav berörda frågornas ömtåliga art

401

gör det olämpligt att någon från lantmäteristaten åtager sig uppdraget. Om
uppdragen skulle komma att få stor frekvens, kan den av Hall antydda lösningen
—- att låta uppgiften ankomma på en särskild organisationsenhet
som tjänsteuppdrag — innefatta en lämplig lösning. Härvid torde lantmäteriinstruktionen
lämpligen böra ändras så att någon oklarhet icke uppstår
angående uppdragens karaktär.

Vissa övriga ärenden av tjänstemannarättslig natur

En person, vilken som expert förordnats att biträda en statlig utredning,
hade inte fått deltaga i alla utredningens sammanträden och ej heller fått
följa all annan utredningsverksamhet. Han begärde JO:s prövning av vad
han betraktade som avstängning från effektivt utövande av expertuppdraget.
JO Bexelius meddelade som svar att ett förordnande att som expert
biträda en utredning ej medför någon rätt att deltaga i allt utredningsarbete
och att hinder ej mött mot att begränsa expertens medverkan till
allenast de arbetsuppgifter för vilka han var lämplig.

I ett tjänstetillsättningsärende inom kriminalvården aktualiserades frågan
huruvida en tjänstemans utnyttjande av varje medborgare tillkommande
fria kritikrätt kan komma att ligga honom i fatet, då det gäller befordran
till högre tjänst. På särskild fråga av ställföreträdande JO Petrén
om viss tjänstemans offentligen tillkännagivna kritiska inställning till den
nuvarande kriminalvårdspolitiken inverkat på kriminalvårdsstyrelsens bedömning
av honom svarade styrelsen att så inte varit fallet. Efter att ha
framhållit att styrelsen är angelägen om att kritik skall fritt kunna framföras
av såväl tjänstemän som intagna, tilläde styrelsen: »Detta är en förutsättning
för erhållande av självständiga tjänstemän och för en rätt utveckling
på ett område som kriminalvårdens.» Ställföreträdande JO Petrén uttalade
i anslutning härtill.

Jag kan för egen del helt instämma i detta kriminalvårdsstyrelsens uttalande
och vill understryka vikten för en sund utveckling av vårt samhälle
av att tjänstemännen kan fritt deltaga i den offentliga debatten, även inom
områden där de är yrkesverksamma, utan att behöva befara att härigenom
bli försatta i sämre ställning än den de skulle intagit, om de avhållit sig
från att framföra sina synpunkter.

I ett ärende om tillsättning av en tjänst som domkyrkoorganist uppkom
fråga huruvida obestyrkta bety g savskrifter kunde godtagas och vilka krav
som över huvud taget kan ställas på vidimation. JO Lundvik uttalade här -

om.

402

Såsom framgår av 29 § kyrkomusikerstadgan skall sökande till organisttjänst
förete bl. a. betyg över avlagda kunskapsprov och fullgjord tjänstgöring
ävensom andra handlingar som visar sökandens behörighet. Även
om bestämmelsens ordalydelse kan synas ge vid handen att betyg och andra
handlingar skall företes i original, är det uppenbart att även avskrifter och
fotokopior kan godtagas, om de överensstämmer med originalen. Prövningen
härav utgör en bevisprövningsfråga. Enligt allmänna rättsgrundsatser
är bevisprövningen fri, om ej annat stadgats. Vederbörande myndighet har
därför själv att pröva om överensstämmelsen med originalet ådagalagts på
ett övertygande sätt. Det normala är att överensstämmelsen styrkes genom
vidimation e. d. på avskriften eller fotokopian. Men det står myndigheten
fritt att på annat sätt, t. ex genom att infordra originalet, övertyga sig om
överensstämmelsen.

I andra författningar än kyrkomusikerstadgan — exempelvis i 25 kap.
3 § skolstadgan — förekommer stundom föreskrift om att betyg och andra
handlingar som åberopas i tillsättningsärende bör inges i behörigen styrkt
avskrift. Man kan fråga sig, vilka krav som bör ställas på bestyrkandet i
dessa fall liksom när myndighet eljest bedömer det erforderligt att åberopade
avskrifter eller kopior skall vara bestyrkta. Som min mening i denna
fråga vill jag uttala följande. Myndighet bör normalt icke sträcka kraven
längre än att handlingen skall vara vidimerad av åtminstone en identifierbar
person mot vars trovärdighet anmärkning icke förekommer. Vidimationen
bör ha skett genom egenhändig namnunderskrift, alltså icke enbart genom
stämpel. Det sagda gäller så väl avskrifter som fotokopior. Erfarenheten
visar, att det är relativt lätt att åstadkomma en falsk fotokopia, och man
bör därför ställa ungefärligen samma krav på vidimation av fotokopia som
på vidimation av avskrift.

Kyrkomusikerstadgan innehåller icke något krav på att ansökningshandlingarna
i alla avseenden skall vara fullständiga vid ansökningstidens utgång.
Vid sådant förhållande får det anses stå sökande fritt att komplettera
handlingarna så länge ärendet icke företagits till avgörande. Det gäller
nämligen numera som allmän regel, att komplettering kan äga rum även
efter ansökningstidens utgång, om ej annat stadgats. Grundsatsen har kommit
till tydligt uttryck i motiven till 6 § statstjänstemannalagen. Departementschefen
yttrade där (prop. 1965:60 s. 150): »Som sökande bör anses
envar som sökt tjänsten inom föreskriven tid, även om han icke vid ansökningstidens
utgång fullgjort allt som sökanden har att iakttaga, exempelvis
om han underlåtit att inkomma med meritförteckning, åldersbetyg e. d.».
Statstjänstemannalagen är icke tillämplig på hela det offentligrättsliga fältet.
Den av departementschefen angivna grundsatsen måste emellertid anses
äga giltighet långt utöver området för lagens direkta tillämpning.

Jag vill här vidare erinra om innehållet i Kungl. Maj:ts cirkulär den 18
oktober 1946 till samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter ang.
skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändande av expeditioner
m. in., det s. k. servicecirkuläret. Det liar där ålagts myndigheterna som
tjänsteplikt bl. a, att under vissa förutsättningar meddela sökande anvisningar
om erforderliga kompletteringar. Såsom närmare utvecklats i JO:s
ämbetsberättelser 1967 s. 187 ff och 1968 s. 491 ff bör detta iakttagas även
i ärende om tjänstetillsättning så att sökande icke lämnas i okunnighet om
vad han har att iakttaga för att tillvarataga sin rätt.

403

Sedan en central förvaltningsmyndighet ledigförklarat och utannonserat
en tjänst som avdelningsdirektör i lönegrad Be 6 i samarbete med det privata
institutet personaladministrativa rådet (PA-rådet) och ansökningshandlingar
kommit in, sände myndigheten dessa till PA-rådet med begäran
om rådets medverkan i form av psykologisk test av vissa sökande. PA-rådets
utlåtande gjordes ej tillgängligt i skriftlig form. En sökande, som ej erhöll
tjänsten, klagade hos JO över att han berövats möjligheten att ta del av det
material som legat till grund för myndighetens beslut att ej tilldela honom
tjänsten. Efter utredning av klagomålen anförde JO Lundvik i skrivelse
till myndigheten.

I ett i JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 192 f redovisat ärende har justitieombudsmannen
Alfred Bexelius betonat vikten av att allt relevant material
i ett ärende hos myndighet dokumenteras. Jag delar hans uppfattning, att
dokumentation är av väsentlig betydelse för offentlighetsprincipen.

Överstyrelsens åtgärd att undvika all skriftlig dokumentation beträffande
den psykologiska undersökningen och dess resultat syftade otvetydigt till
att hindra insyn såväl från allmänheten som från sökandena. I sistnämnda
hänseende hindrades varje sökande även att ta del av resultatet rörande
honom själv. Överstyrelsen underlät även att vidta den naturliga åtgärden
att nedteckna det väsentliga av vad rådets representant redovisade. Hade
någon form av uppteckning gjorts, hade den bort förvaras hos överstyrelsen.
Den hade då blivit allmän handling sist då överstyrelsen slutbehandlat
tillsättningsärendet. I stället för skriftlig dokumentation vaWe överstyrelsen
att muntligen — genom en byråchef — överbringa PA-rådets uppfattning
till styrelsens ledamöter. Det förefaller egendomligt, att denne därvid
icke till stöd för minnet gjort någon anteckning, särskilt med hänsyn till att
PA-rådet anlitats ej blott för denna tjänst.

Med den av överstyrelsen i JO-ärendet ådagalagda inställningen, att dokumentation
underlåtits av hänsyn till sökandena, var det intet som hindrade
att sökanden fått del av resultatet rörande honom själv. Så har uppenbarligen
icke skett. Nu blev i stället hemlighållandet fullständigt på eu
väsentlig punkt, vilken för honom torde ha framstatt som den avgörande.
Särskilt hos honom var detta givetvis ägnat att skapa misstanke om godtycke.
Möjligheten att överklaga tillsättningsbeslutet kunde lätt för honom
framstå som en tom formalitet och meningslös åtgärd.

Även om man skulle godtaga överstyrelsens uppfattning om behov av
sekretess, kunde ett sammanfattande omdöme om de mest meriterade sökandena
och en jämförelse dem emellan ha gjorts skriftligen. Något godtagbart
skäl att undanhålla allmänheten en sådan uppteckning kan jag ej finna.

Av det anförda framgår att jag vill taga avstånd från det av överstyrelsen
tillämpade förfaringssättet att icke sörja för skriftlig dokumentation. Det
strider mot offentlighetsprincipen och är därigenom ägnat att hos allmänheten
skapa intryck av godtycke hos tillsättningsmyndigheten. Enskilda
sökandes befogade krav på rättssäkerhet har därigenom åsidosatts.

Jag är medveten om att hittills många problem uppstått då psykologisk
expertis anlitats. I detta fall har vidare den psykologiska undersökningen
redovisats i överensstämmelse med praxis. Med hänsyn till sistnämnda
båda förhållanden och då icke visats att överstyrelsen vid tillsättnings -

404

beslutet tagit ovidkommande hänsyn, låter jag bero vid mina här gjorda
uttalanden.

I samband med avgörandet av klagomål rörande tillsättningen av en
professur (JO 1968 s. 264 o. f.) upptogs som särskilt ärende frågan om formerna
för samråd mellan sakkunniga i sådant tillsättningsärende. I skrivelse
till universitetskanslersämbetet anhöll JO Bexelius om yttrande i ämnet.
Efter att ha hört konsistorierna vid rikets universitet och högskolor anförde
universitetskanslersämbetet att gällande bestämmelser i universitetsstadgan
(127 § jämförd med 126 §) syntes bygga på förutsättningen att samrådet
skall ske genom muntligt utbyte av åsikter vid personligt sammanträffande
men att de å andra sidan inte uteslöt att överläggning äger rum
i annan ordning t. ex. genom utbyte av åsikter i skriftlig form. Något behov
syntes därför inte föreligga av kompletterande föreskrifter i ämnet.

Vid sitt avgörande av ärendet anförde JO Bexelius bl. a. att bestämmelserna
enligt hans mening inte i och för sig innefattar hinder mot att muntligt
samråd mellan sakkunniga äger rum t. ex. genom telekommunikation.
JO Bexelius fann vidare av konsistoriernas yttranden framgå att utrymme
fanns för olika uppfattningar i tolkningsfrågan om samråd kan ske skriftligen
utan eller med dispens — och att man kan ha delade meningar om
behovet och lämpligheten av samråd i skriftlig form. Det stod under sådana
förhållanden ej heller klart vilken prövning som skall äga rum då dispens
begärs från samradsförfarandet. Oavsett vilken lösning man föredrager i
fråga om samradets karaktär och förutsättningarna för dispens från samrådet,
ville JO Bexelius dock beteckna det som angeläget att nuvarande
oklarheter om vad som får anses gälla i fråga om formerna för det i 127 §
reglerade samradet mellan sakkunniga undanröjs. Han förordade därför
en översyn, vilken lämpligen kunde ske samtidigt som universitetskanslersämbetet
föreslog vissa andra ändringar i universitetsstadgan.

Efter en kommunsammanläggning beslöt sammanläggningsdelegerades
beredningsnämnd att utan ledigförklaring tillsätta brandchefstjänsten i den
nybildade kommunen med innehavaren av brandchefstjänsten i en av de
gamla kommunerna. Efter överklagande undanröjde regeringsrätten tillsättningsbeslutet,
enär tjänsten i den nya kommunen fick anses som en ny
tjänst för vilken den utsedde ej var behörig. Sedan drätselkammaren föreslagit
att staden inte skulle ledigförklara brandchefstjänsten i avvaktan på
utgången i ärende om dispens från föreskrivna behörighetsvillkor för den
som tillsatts på tjänsten genom det upphävda beslutet, beslöt fullmäktige
att lägga regeringsrättens utslag till handlingarna. I anledning av det sålunda
inträffade anfördes hos JO klagomål bl. a. över att den som tillsatts
på brandchefstjänsten fått tillträda tjänsten utan att tillsättningsbeslutet
vunnit laga kraft och över att tjänsten inte kungjorts ledig till ansökan
sedan beslutet upphävts av regeringsrätten. JO Lundvik uttalade i dessa
delar.

405

Frågan om kommunala tjänstetillsättningsbesluts verkställighet har
på förevarande område lämnats obesvarad såväl i tjänstemanna- som i
brandlagstiftningen. Ledning får därför hämtas ur de allmänna grundsatser
om verkställbarhet som gäller för kommunala beslut i gemen. Enligt dessa
är verkstallbarheten som regel inte beroende av lagakraften hos ett beslut,
utan beslutet kan verkställas så snart det blivit definitivt, dvs. när det
blivit justerat. Detta innebär emellertid inte att verkställighet också skall
ske vid denna tidpunkt. En avvägning måste alltid göras mellan å ena sidan
styrkan av de skäl som ur effektivitetssynpunkt påkallar omedelbar verkställighet
och å andra sidan angelägenheten av att sådan verkställighet inte
gör eventuella besvär onyttiga. Är en omgörelse av beslutet omöjlig eller
förenad med stora svårigheter, bör lagakraftens inträde oftast avvaktas.

Vid nämnda avvägning måste ifråga om här aktuella beslut beaktas, att
hänsynen till förvaltningens funktionsduglighet kan — särskilt i ett fall
som det förevarande — tala för att tjänster tillträdes utan hinder av anförda
besvär och att några allvarligare betänkligheter ur en klagandes synpunkt
inte är förenade med en sådan ordning. En omedelbar verkställighet
av ett tillsättningsbeslut kan nämligen knappast sägas äventyra dennes
möjligheter att vinna rättelse genom sina besvär. Skulle beslutet upphävas
i högre instans, kan en återgång av verkställigheten lätt åstadkommas genom
att den tillsatte befattningshavaren lämnar befattningen. En annan
sak är, att den som tillträtt tjänsten och i samband därmed kanske sökt avsked
från tidigare tjänst kan komma i ett svårt läge om tillsättningsbeslutet
upphävs. I förevarande fall gör sig dock denna synpunkt icke gällande.

I sitt utslag har regeringsrätten fastslagit att ifrågavarande befattning
var att anse som en ny tjänst och att L. inte var behörig att inneha den. Staden
saknar alltså för närvarande lagligen utsedd brandchef. I brandlagstiftningen
har emellertid föreskrivits att brandstyrkan i en kommun ovillkorligen
skall bestå av bl. a. en brandchef, för vilken har stadgats viss minimikompetens.
På grund härav måste staden anses ha varit skyldig att efter
regeringsrättens utslag ledigförklara tjänsten i enlighet med kommunaltjänstemannastadgans
bestämmelser.

Av handlingarna i ärendet framgår att anledningen till att drätselkammaren
inte omedelbart föranstaltade om tjänstens ledigförklarande var att
man önskade avvakta resultatet av L:s dispensansökan. Ehuru dispensärendet
enligt min mening inte kan anses ha utgjort tillräckligt skäl för att
inte vidtaga nyssnämnda åtgärd, kan underlåtenheten rimligen icke tillräknas
någon befattningshavare eller annan, som står under JO:s tillsyn, som
straffbar försummelse. Jag lämnar klagomålen därför även i denna del utan
vidare åtgärd.

L:s dispensansökan har avslagits av Kungl. Maj:t den 20 september 1968.
All anledning saknas därför numera att inte förklara tjänsten ledig till ansökan.
Jag utgår från att så kommer att ske utan onödigt dröjsmål och att
om så ej blir fallet, länsstyrelsen med stöd av sina tillsynsbefogenheter över
det kommunala brandväsendet vidtager erforderliga åtgärder.

En skolsköterska påkallade JO:s prövning av vad hon uppfattade som
en kränkning av hennes grundlagsgaranterade förflyttningsskydd. De närmare
omständigheterna framgår av följande skrivelse som JO Bexelius tillställde
henne som svar efter verkställd utredning.

406

Skolöverstyrelsen konstituerade och förordnade den 6 augusti 1949 Er
att fr. o. m. den 1 juli 1949 vara ordinarie skolsköterska i lönegraden Ca
12 vid allmänna läroverk i Hälsingborg och Höganäs.

År 1962 framlades en proposition om reformering av den obligatoriska
skolan m. m. (prop. 1962:54). I denna anfördes (s. 439) beträffande de elva
ordinarie skolskötersketjänster, som inklusive Er egen då fanns inrättade
vid de allmänna läroverken, att ett ändrat huvudmannaskap — kommunalt
i stället för statligt — borde föranleda att tjänsterna fr. o. m. budgetåret
1962/63 i personalförteckningen för de allmänna läroverken avfördes från
ordinarie stat men, i den mån tjänsterna var besatta med ordinarie innehavare,
tills vidare togs upp på övergångsstat med hänsyn till att övergång
till en motsvarande kommunal tjänst kanske inte i samtliga fall omedelbart
kunde komma till stånd. Riksdagen borde bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidta den åsyftade ändringen i personalförteckningen. Skolsköterska, som
övergångsvis kvarstod på statlig tjänst, borde vidare åläggas skyldighet
att fullgöra sin tjänstgöring inom den kommunala skolhälsovården. Riksdagen
gav Kungl. Maj:t det begärda bemyndigandet (rskr 1962:328).

Med stöd av riksdagsbeslutet har Kungl. Maj: t — senast för budgetåret
1967/68 — förordnat, att i personalförteckningen för statliga realskolor
som tjänst på övergångsstat skall tas upp skolskötersketjänst i Ao 9 med
anmärkning att innehavaren är skyldig att fullgöra sin tjänstgöring inom
den kommunala skolhälsovården.

I skrivelse den 7 juni 1962 informerade skolöverstyrelsen Er om riksdagsbeslutet
och meddelade att Ni skulle erbjudas en kommunal tjänst
som svarade mot Er statliga tjänst. Om Ni inte accepterade erbjudandet,
skulle Ni kunna stå kvar i Er statliga tjänst, som då skulle tas upp på övergångsstat,
men med skyldighet att fullgöra denna som skolsköterska inom
den kommunala skolhälsovården. Ni valde att behålla Er statliga tjänst.

I en skrift till JO ifrågasatte Ni lagligheten av den Er ålagda skyldigheten
att fullgöra kommunal tjänst. Framför allt vände Ni Er mot att beslutet
tillämpats så att Ni ålagts utföra arbete vid grundskolan i Hälsingborg,
fastän Ert konstitutorial avsåg allmänna läroverk i Hälsingborg och Höganäs.

I 36 § regeringsformen med den lydelse paragrafen har sedan den 1 januari
1966 stadgas intet om andra ordinarie tjänstemäns än domares skydd
mot förflyttning o. d. Där sägs i stället endast att grundläggande bestämmelser
om statstjänstemännens rättsställning ges i lag. Före den 1 januari
1966 hade 36 § regeringsformen emellertid en annan lydelse. Då förklarades
där, att innehavare av ordinarie tjänst inte på annat sätt än genom domstols
dom kunde avsättas från den innehavda tjänsten och inte heller utan
egen ansökan kunde befordras eller förflyttas till annan tjänst. Med förflyttning
till annan tjänst brukar jämföras åläggande att med bibehållen
tjänst utöva annan tjänst samt föreskrift att fullgöra innehavd tjänst på
annan ort (omstationering) eller hos annan myndighet eller att underkasta
sig liknande väsentlig förändring av arbetsuppgifterna.

Redan på 1800-t.alet fann Kungl. Maj:t och riksdagen det förenligt med
grundlagsstadgandet att som villkor för en anställning på tjänst eller en
uppreglering av löneförmånerna för innehavd tjänst uppställdes att tjänstemannen
underkastade sig förflyttningsskyldighet o. d. År 1860 beslöt riksdagen
(SFS 1860:49), att som villkor för tjänstemän, som kom i åtnjutande
av löner på ordinarie stat till högre belopp än de till vilka de tidigare skulle

407

vara berättigade, skulle gälla bl. a. att de skulle underkasta sig den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet och jämkning i åligganden, som vid en
blivande förändrad organisation av ämbetsverken eller eljest kunde komma
att stadgas. Grundlagsenligheten av skildrade praxis har prövats och bekräftats
av högsta domstolen i några fall (se bl. a. NJA 1920 s. 134 och 053
samt 1928 s. 88).

I departementspromemorian »De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt»
(SOU 1963:51) föreslogs en lag om statens tjänstemän. I lagförslaget
fanns en bestämmelse, som gav Kungl. Maj:t generellt bemyndigande att
meddela föreskrifter om skyldighet för statstjänsteman att uppehålla annan
allmän — alltså även kommunal — tjänst. I anledning av invändningar från
hörda instanser jämkades förslaget. I 11 § statstjänstemannalagen kom
därför, såvitt här är av intresse, att föreskrivas endast, att statstjänsteman
är skyldig att i den mån Konungen föreskriver utöva tjänst vid myndighet
eller allmän inrättning, som inte är statlig men står under tillsyn av statlig
förvaltningsmyndighet, och att Konungen får meddela sådan föreskrift
bara om särskilda skäl föreligger. I motiven (prop. 1905:60 s. 164) anförde
departementschefen, att generell skyldighet inte borde stadgas för statstjänsteman
att motta förordnande hos annan arbetsgivare än staten. Han
framhöll också att, om behov uppkommer av att föreskriva sådan skyldighet
till följd av organisatoriska förändringar, såsom avveckling av eller
minskning av viss verksamhet eller byte av huvudmannaskap, skyldigheten
bör kunna åläggas utan tidsbegränsning. Han erinrade om att i propositionen
om reformering av de gymnasiala skolorna m. m. (prop. 1964:171) förutsatts,
att tjänsteman, som efter reformen kvarstår i statlig tjänst, skall
vara skyldig att fullgöra sin tjänstgöring vid kommunal skola.

Statstjänstemannalagen trädde i kraft den 1 januari 1966. Dessförinnan
fanns inga allmänna bestämmelser om statstjänstemans skyldighet att utöva
annan tjänst. Tjänsteman ansågs det oaktat i princip skyldig att vid
det egna verket uppehålla annan tjänst, högre eller lägre än den egna. För
vissa statstjänstemän fanns föreskrifter om skyldighet att uppehålla annan
allmän tjänst än den egna. statliga, t. ex. en kommunal tjänst. Såvitt jag
kunnat finna gällde dock inga sådana föreskrifter för skolsköterska.

Den ordinarie tjänst som skolsköterska vid allmänna läroverk i Hälsingborg
och Höganäs, som Ni fick konstitutorial på år 1949, är Ni fortfarande
innehavare av. Ni har inte förflyttats till någon annan tjänst utan endast
ålagts att fullgöra den innehavda tjänsten inom den kommunala skolhälsovården.
Formellt kan kravet på tjänstgöring inom den kommunala skolhälsovården
därför inte sägas strida mot ett förflyttningsskydd som kunde
anses gälla enligt 36 § regeringsformen i dess lydelse före den 1 januari 1966.

Det skulle emellertid kunna göras gällande att åläggandet att fullgöra
kommunal tjänst i stället för innehavd statlig tjänst i realiteten innebär
en förflyttning till annan tjänst och att det därför rättsligen bör bedömas
som sådan förflyttning som inte var tillåten enligt 36 § regeringsformen.
Med detta betraktelsesätt skulle Ni inte ha kunnat åläggas att fullgöra
tjänst inom den kommunala skolhälsovården. Några övergångsbestämmelser
har inte meddelats till statstjänstemannalagen. Det blir därför en särskild
tolkningsfråga om föreskrifterna i 11 § denna lag om skyldighet att
utöva annan tjänst kan tillämpas på tjänsteman med konstitutorial, som
meddelats, medan 36 § regeringsformen gällde i sin äldre lydelse.

Om vilket betraktelsesätt som är det rättsligt riktiga kan delade me -

408

ningar råda. Vägledande prejudikat saknas till ledning för bedömningen av
den situation som uppkom för Er. Mot ett antagande, att staten kunde
ålägga Er att tjänstgöra inom den kommunala skolhälso vården talar det
grundlagsfästa förflyttningsskydd som gällde för innehavare av ordinarie
tjänster. För ett sådant antagande kan å andra sidan anföras bl. a. att staten
som arbetsgivare har rätt att leda och fördela sina arbetstagares arbete
och att i denna befogenhet — i vart fall i samband med en omorganisation
— också ingår en rätt att förändra tjänstgöringsskyldigheten som sträcker
sig ända därhän att arbetstagare får beordras att fullgöra sin tjänst även
på ett kommunalt fält. Den rättsliga bedömningen av de diskuterade frågorna
ankommer i sista hand på allmän domstol och jag kan inte uttala
mig därom i vidare mån än som skett. Jag har nämligen endast att pröva
om någon tjänsteman som står under JO:s tillsyn gjort sig skyldig till något
fel. I Ert fall har tjänstemännen handlat i överensstämmelse med ett
beslut som fattats av Kungl. Maj:t efter bemyndigande av riksdagen. Något
fel kan därför inte anses ha förelupit från tjänstemännens sida.

Omplacering är en åtgärd som står förflyttning nära. I vissa fall måste
omplacering föregås av arbetsvårdsåtgärder. Under arbetsvärd kan tjänstemannen
åtnjuta partiell tjänstebefrielse enligt 21 § kungörelsen den 3 december
1965 (nr 915) om inrättande av vissa statligt reglerade tjänster
m. m. Kan det antas att tjänstemannen behöver partiell tjänstebefrielse
under mer än 180 dagar, skall anställningsmyndigheten samråda med statens
personalvårdsnämnd innan beslut fattas. Arbetsvärdens ändamålsenlighet
i det enskilda fallet skall vitsordas av läkare som anställningsmyndigheten
själv utsett.

Sedan fråga uppkommit om arbetsvårdsåtgärder beträffande en yrkeslärare,
som hade svårt att komma till rätta med disciplinproblemet i sin
undervisning och dessutom led av astmatiska besvär, erbjöds läraren att
tjärstgöra på en administrativ tjänst inom den centrala skolförvaltningen.
Tjänstgöringen var tänkt som arbetsprövning, vilken skulle tjäna som underlag
för beslut om omplacering. Det gjordes emellertid inte klart för läraren
att han var föremål för arbetsvärd i form av arbetsprövning. Inte
heller inhämtades yttrande av läkare angående arbetsvärdens ändamålsenlighet.
Läraren fick inte kännedom om att han skulle ha partiell tjänstebefrielse
i och för arbetsvärd förrän han fick del av det beslut härom, vilket
träffades efter det personalvårdsnämnden hörts och tillstyrkt. Han hade
då sedan ungefär två veckor tillbaka tjänstgjort på den administrativa
tjänsten. Handläggningen av ärendet uppmärksammades av JO genom att
den kritiserades i pressen. Ställföreträdande JO Thyresson yttrade efter
hos JO verkställd utredning bl. a. följande.

En förutsättning för partiell tjänstebefrielse i samband med arbetsvärd
är enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 15 september 1960 ang. anställningsvillkor
m. in. för partiellt arbetsföra inom statlig och statsunderstödd verksamhet
att läkare vitsordat ändamålsenligheten av arbetsvärden i det enskilda
fallet. Så har ej skett i detta fall. Den läkarprövning som må ha ägt

409

rum i anslutning till lärarens astmatiska sjukdom vårterminen 1967 kan
givetvis inte ersätta den form av prövning som här är föreskriven.

Hos personalvårdsnämnden avgjordes ärendet utan medverkan av läkare
och först sedan kritik framförts synes läkare hos nämnden ha informerats
om fallet. I efterhand uppgavs att det var anställningsmyndighetens sak
att ombesörja läkarprövning och att man kunde förmoda att så skett då
läraren vårterminen 1967 varit sjukskriven. Mot bakgrund härav är det
tydligt att nämnden inte förstått att läraren komme att beviljas partiell
tjänstebefrielse för att undergå arbetsvärd utan att föreskriven läkarprövning
skett. Jag vill emellertid tillägga att om personalvårdsnämnden, som
ju är central fackmyndighet på området, vid granskning av ett ärende finner
att en anställningsmyndighet som hänvänt sig till nämnden avser att
fatta beslut utan att givna föreskrifter iakttas, nämnden självfallet bör
göra anställningsmyndigheten uppmärksam härpå.

Med tanke på den betydelse ett beslut om arbetsvärd har för den anställde
är det — även om uttrycklig föreskrift saknas om kommunicering
med denne — angeläget att den anställde före beslutets fattande beredes
tillfälle att yttra sig. Att så sker är av stor vikt från rättssäkerhetssynpunkt.
I förevarande fall var det från denna synpunkt ej tillfyllest att en omplacering
skedde med ett medgivande i och för sig av tjänstemannen utan han
borde före omplaceringen ha upplysts om att föreslagen omplacering hade
karaktär av arbetsvärd och med sålunda erhållen insikt härom fått tillfälle
att yttra sig.

På grund av vägran att undergå föreskriven läkarundersökning var en
lärarinna sedan år 1961 avstängd från utövningen av sin tjänst. I januari
1967 gjorde skolstyrelsen framställning hos Kungl. Maj:t om prövning av
skyldighet för henne att avgå från tjänsten jämlikt 38 § andra stycket
kommunal tjänstemannastadgan och åberopade bl. a. att hon med utgången
av juni 1967 skulle uppnå pensioneringsperiodens nedre gräns. Genom
föreskrift i Kungl. brev den 13 januari 1967 höjdes emellertid pensioneringsperiodens
nedre gräns med tre år för den tjänstemannakategori som lärarinnan
tillhörde. Personalpensionsverket utfärdade den 27 juni 1967 bevis
om rätt för lärarinnan till ålderspension vid avgång ur tjänst tidigast den
30 juni 1967. I ärendet förelåg en ansökan om egenpension beträffande lärarinnan
men den var ej undertecknad av henne. Den var insänd av skolstyrelsen,
som samtidigt upplyst att hon absolut vägrat underteckna till
henne översända ansökningshandlingar. Under hänvisning till personalpensionsverkets
beslut beviljade skolstyrelsen den 29 juni 1967 lärarinnan avsked
från hennes tjänst fr. o. m. den 1 juli 1967. Beslutet överklagades till
länsskolnämnden. Sedan denna remitterat besvären till skolstyrelsen, återkallade
skolstyrelsen som dåmera fått kännedom om de ändrade föreskrifterna
om pensioneringsperioderna sitt beslut om avsked. Övriga omständigheter
i saken framgår av följande beslut som JO Bexelius meddelade
efter närmare utredning angående förhållandena.

4 § SPR behandlar avgångsskyldighet på grund av uppnådd ålder. Huvudregeln
är att tjänsteman är avgångsskyldig vid övre gränsen av den

410

för honom gällande pensioneringsperioden. Enligt 1 mom. tredje stycket
må tjänsteman, som uppnått periodens nedre men ej dess övre gräns, under
vissa förhållanden förklaras skyldig avgå. Jämlikt 37 § kommunal tjänstemannastadgan
är tjänsteman skyldig att avgå vid ålder som anges i avtal
om statlig pension. I nu avsedda fall prövas frågan om anställnings upphörande
i regel av den myndighet hos vilken tjänstemannen är anställd och
frågan om rätten att erhålla pensionsförmån av personalpensionsverket (41
§ andra stycket kommunal tjänstemannastadgan samt 2 § 3 mom. och 13
§ tilläggsbestämmelser till SPR).

Beträffande avgångsskyldighet på grund av sjukdom m. m. finns bestämmelser
i 5 § SPR och 38 § kommunal tjänstemannastadgan, däribland i fall
tjänsteman är urståndsatt att fullgöra tjänsten tillfredsställande och högst
fem år återstår till dess han äger avgå med ålderspension. I sistnämnda fall
avgör Kungl. Maj:t både frågan om avgång och om rätt att få pensionsförmån.

Om förfaringssättet vid avgångsskyldighet på grund av uppnådd ålder
lämnas vissa föreskrifter i 2 § tilläggsbestämmelserna. Finnes anledning
antaga att tjänsteman, som uppnått pensionsperiodens nedre men ej dess
övre gräns, bör avgå skall tjänstemannen beredas tillfälle inkomma med
ansökning om entledigande jämte ansökan om egenpension. Avgången bör
normalt inte fastställas att äga rum tidigare än sex månader efter det tillfälle
beretts tjänstemannen att inkomma med ansökning. Vid avgångsskyldighet
jämlikt 4 § SPR må entledigande ej ske utan att frågan om tjänstemannens
rätt att komma i åtnjutande av egenpension dessförinnan avgjorts
eller i samband med entledigandet avgörs. Underlåter tjänsteman att i vederbörlig
ordning inge ansökan om entledigande och om ålderspension och
inkommer han ej med sådana ansökningar efter erinran därom, ankommer
det på myndigheten att föranstalta om prövning av frågan om rätt till ålderspension
samt, därest pensionsrätt prövats föreligga entlediga tjänstemannen
eller hemställa om hans entledigande.

De ändrade föreskrifter som i Kungl. Maj:ts brev den 13 januari 1967
meddelades om pensioneringsperiod för småskollärare medförde att skyldighet
inte längre förelåg för lärarinnan att på grund av bestämmelserna i 4 §
SPR avgå redan den 30 juni 1967. Skolstyrelsens beslut den 29 juni
1967 att utan hennes ansökan därom entlediga henne var därför felaktigt.

Skolstyrelsen har i fråga om lärarinnans avgång från tjänsten samrått
med skolöverstyrelsen, personalpensionsverket och civildepartementet samt
följt givna rekommendationer. Även efter det Kungl. Maj:ts brev den 13
januari 1967 utfärdats har tjänstemän hos personalpensionsverket och departementet,
oaktat dessa borde känna till rätta förhållandet, bibringat
skolstyrelsen den uppfattningen att äldre bestämmelser om pensionsperiod
alltjämt gällde för lärarinnan. Det förefaller mig under sådana förhållanden
ursäktligt av skolstyrelsen att skolstyrelsen inte självmant uppmärksammade
att, efter det framställningen den 3 januari 1967 till Konungen tillkommit,
pensioneringsperioden höjts och att till följd härav skolstyrelsen
inte ägde besluta om avsked fr. o. m. den 1 juli 1967. Skolstyrelsens felaktiga
beslut kan därför inte läggas någon därför ansvarig till last såsom tjänstefel.

Sedan det uppdagats att beslutet om avsked var felaktigt, har skolstyrelsen
återkallat sitt beslut och i stället ånyo hänskjutit frågan om avgångsskyldigheten
till Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn till omständigheter -

411

na föranleder skolstyrelsens åtgärd att återkalla ett tidigare fattat beslut
om avsked inte något uttalande från min sida.

Beträffande personalpensionsverkets eventuella ansvar för skolstyrelsens
felaktiga beslut den 29 juni 1967 får jag anföra följande.

I enlighet med en fundamental grundsats i svensk förvaltning står givetvis
skolstyrelsen självständigt ansvar för sina beslut. Det är dock naturligt
att en lokal myndighet som ställs inför en så komplicerad fråga som det
bär gäller rådgör med den centrala fackmyndigheten och av denna har rätt
att förvänta sig korrekta upplysningar om innebörden av gällande bestämmelser.
Såsom framgår av de tidigare redovisade bestämmelserna måste
vid avgång enligt 4 § SB It härjämte kontakt ske mellan anställningsmyndigheten
och personalpensionsverket, eftersom verket efter framställning
via anställningsmyndigheten har att fatta beslut i pensionsfrågan.

I detta ärende framgår att skolstyrelsens framställning till personalpensionsverket
skett efter samråd med en tjänsteman vid verket och att därvid
för frågan betydelsefulla fakta redovisats. Ärendet inkom den 2(i juni 1967
till personalpensionsverket och avgjordes redan följande dag. Brådskan betingades
uppenbarligen av att skolstyrelsen skulle hinna fatta beslut om
avsked före den 1 juli 1967. Den tjänsteman, med vilken samrådet skett och
som tillika är ansvarig för verkets beslut, borde uppenbarligen ha insett
att skolstyrelsen mot lärarinnans vilja inte ägde bevilja henne avsked med
verkan redan fr. o. m. sistnämnda datum. Enligt min mening ålåg det honom
— även om personalpensionsverket vid utfärdande av pensionsbevis
ej prövar vederbörandes skyldighet att avgå — att vid samrådet upplysa
skolstyrelsen härom. Såvitt jag förstår skulle så även ha skett, om tjänstemannen
haft aktuellt för sig att pensioneringsperioden höjts i lärarinnans
fall. Tjänstemannen har muntligen uppgivit att han vid tillfället ej tänkte
på att pensioneringsperioden höjts. Ett sådant förbiseende bör inte läggas
honom till last såsom tjänstefel. För övrigt synes det mig ligga i sakens natur,
att ett centralt ämbetsverk, som fått en framställning från en annan
myndighet — om verket på grund av framställningen förstår att den senare
myndigheten till följd av missförstånd om gällande bestämmelser avser att
fatta ett felaktigt beslut — fäster myndighetens uppmärksamhet härpå. I
detta fall borde pensionsverket ha haft sådan kännedom om gällande bestämmelser
att missförståndet uppmärksammats och detta även om skolstyrelsen
icke tidigare gjort någon förfrågan.

Om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut handlade följande ärenden.
En person, som var förordnad som lärare i läroämnen fr. o. m. den 25 augusti
1966, förordnades genom beslut av skolstyrelsen den 4 oktober 1966
till huvudlärare under läsåret 1966/67 i eltekniska ämnen och som extraordinarie
tjänsteman i Ae 17:19 fr. o. in. den 1 augusti 1966. Sedan man
upptäckt att enbart anställning som extra lärare kunde komma i fråga
med hänsyn till att den förordnade saknade föreskriven lärarutbildning,
beslöt skolstyrelsen den 3 april 1967 med upphävande av tidigare fattat
beslut att han tills vidare t. o. m. den 11 juni 1967 skulle vara anställd som
extra lärare i Ug 9:9 fr. o. m. den 25 augusti 1966 och i Ug 9:10 fr. o. m.
den 1 januari 1967. Över detta skolstyrelsens förfaringssätt klagade läraren
hos JO. Efter utredning, som innefattade inhämtande av yttrande från

412

statens avtalsverk, uttalade JO Lundvik om de av ärendet väckta principfrågorna.

Skolstyrelsens beslut den 4 oktober 1966 att förordna A. till extra ordinarie
lärare var oriktigt, enär A. icke uppfyllde föreskrivna villkor i fråga
om lärarutbildning eller hade av länsskolnämnden funnits ha förvärvat
motsvarande utbildning. A. saknade även behörighet som huvudlärare. Det
felaktiga beslutet kan förmodas ha haft sin orsak i bristande kontroll av
dels vilka behörighetsvillkor som gällde enligt sko Istadgan och dels om A.
uppfyllde villkoren. Hithörande bestämmelser i skolstadgan är emellertid
icke lättillgängliga och jag finner mig icke böra rikta allvarligt klander mot
nagon för det fel som här förekommit.

Ett förvaltningsbeslut kan vara behäftat med så grovt fel att det betraktas
som obefintligt eller ogiltigt (nullitet). Enligt min mening är det fel
som vidlådde tillsättningsbeslutet i förevarande fall ingalunda så grovt
att beslutet kan behandlas som obefintligt. Fråga är då om beslutet på något
sätt kan rättas.

Man star här inför det svarlösta spörsmålet om rättskraft i förvaltningsförfarandet.
Frågan har behandlats bl. a. av besvärssakkunniga i betänkandet
»Lag om förvaltningsförfarandet» (SOU 1964:27) och i ett inom justitiedepartementet
utarbetat lagförslag »Förvaltningslag» (SOU 1968:27). Det
har befunnits ogörligt att uppställa några generella regler i ämnet.

Statens avtalsverk har som sin mening uttalat, att A. icke mot sin vilja
kunnat skiljas från de honom meddelade förordnandena annat än genom
uppsägning, som dock ej var möjlig från förordnandet att vara huvudlärare
vilket gällde för bestämd tid. Länsskolnämnden och skolstyrelsen har anslutit
sig till uppfattningen att förordnandet som e. o. lärare bort bringas
att upphöra genom uppsägning. Om förordnandet som huvudlärare har
skolmyndigheterna ej särskilt yttrat sig.

För egen del finner jag uppenbart, att rättelse icke kunnat ske genom
att förordnandena återkallades med retroaktiv verkan. Huruvida i en situation
som den förevarande förordnande kan återkallas omedelbart med
verkan för framtiden (hävas) eller om enda rättelsemöjligheten är uppsägning
(när sådan överhuvud får ske) är en fråga, på vilken jag — i avsaknad
av lagbestämmelser och vägledande domstolsprejudikat — icke kan lämna
något bestämt svar. Skilda synpunkter kan anläggas på ämnet. Bl. a. synes
det mig vara av betydelse, om den anställde kände till de omständigheter
som gjorde tillsättningsbeslutet felaktigt.

I förevarande fall har bland de hörda myndigheterna enighet slutligen
uppnåtts därom att A:s anställning som e. o. lärare bort bringas att upphöra
genom uppsägning och icke genom att förordnandet återkallades. Skolstyrelsen
har också, förklarat sig villig att gottgöra A. som om beslutet den
3 april 1967 haft formen av uppsägning. Jag saknar anledning att ingå på
prövning av frågan vilken löneklass och vilken uppsägningstid som bör
ligga till grund för beräkningen av sådan gottgörelse. Frågan får — om ej
uppgörelse kan träffas — dragas under domstols prövning.

Vad angår förordnandet för A. att vara huvudlärare har detta — såsom
framgår av det ovan anförda — icke kunnat bringas att upphöra genom
uppsägning. Enligt, statens avtalsverks i ärendet uttalade mening torde A.
vara berättigad till de förmåner som följer av anställningen till läsårets utgång.
bkolstyrelsen har icke uttalat sig härom. För egen del kan jag endast
säga, att jag finner den lösning som avtalsverket anvisat vara rimlig och

413

lämplig i den föreliggande situationen. Om ej uppgörelse kan träffas får
givetvis även frågan, huruvida huvudlärarförordnandet kunde hävas, dragas
under domstols prövning.

Genom beslut den 15 mars 1965 förklarade en länsskolnämnd viss person
behörig att fr. o. m. den 1 juli s. å. söka och vid en yrkesskola t. v. inneha
extra ordinarie ämneslärartjänst i lönegrad Ae 17. Den 3 september 1965
beslöt nämnden emellertid efter meddelande från skolstyrelsen att beslutet
inte lagts till grund för något förordnande att återkalla sitt beslut, enär det
inte syntes grunda sig på gällande författningar. Beslutet överklagades hos
Kungl. Maj:t, som genom beslut den 3 februari 1967 bemyndigade skolstyrelsen
att meddela personen i fråga förordnande som extra ordinarie lärare
i angivna ämnen vid yrkesskolan. Genom klagomål kom under JO:s bedömning
om länsskolnämnden ägt att på sätt skett återkalla sitt beslut.
Genom ett från skolöverstyrelsen inhämtat yttrande fick enligt JO Bexelius’
mening anses klarlagt, att länsskolnämndens beslut den 15 mars 1965 inte
var lagligen grundat men att laglighetsfrågan varit föremål för delade meningar.
Vad angår nämndens återkallelsebeslut den 3 september 1965 gav
nämnden för sin del i yttrande till JO uttryck för uppfattningen att enstaka
ärenden, som handlagts i olämplig ordning och på otillräckliga grunder,
borde kunna återkallas, om det såsom ifrågavarande ärende kunde få principiella
konsekvenser. Efter att ha citerat uttalanden i ämnet av besvärssakkunniga
samt av professorerna Håkan Strömberg, Halvar Sundberg och
Ole Westerberg förklarade skolöverstyrelsen.

Samtliga återgivna uttalanden går i den riktningen att gynnande beslut
inte bör kunna återkallas. Även om detta stått klart för länsskolnämnden,
återstod för den att besvara frågan, om inte undantag från denna princip
kunde göras i förevarande fall med hänsyn till att behörighetsförklaringen
inte lett till förordnande och löneutbetalning. Endast Westerberg torde få
anses ha givit uttryck för en uppfattning, som skulle kunna tyda på att
undantag från principen inte skulle få göras i förevarande fall. Av övriga
citat torde knappast kunna dragas någon säker slutsats hur frågan bör
bedömas.

Det torde sålunda kunna råda delade meningar beträffande frågan om
länsskolnämnden överskridit sin befogenhet, då den återkallade det enligt
dess mening felaktiga beslutet om behörighetsförklaring. Syftet med återkallelsebeslutet
var att dels åstadkomma rättvisa mot andra sökande, som
icke ansågs kunna få samma dispens, dels så långt möjligt bevaka presumtiva
elevers primära rätt att tillförsäkras undervisning av lärare med föreskriven
behörighet. Med hänsyn till utformningen av gällande bestämmelser
är det fullt förklarligt, att länsskolnämnden ansåg behörighetsförklaringen
felaktig. Enligt överstyrelsens mening kan det sålunda ifrågasättas, om
länsskolnämndens beslut att återkalla behörighetsförklaringen verkligen
var felaktigt.

JO Bexelius anförde för egen del.

Av den utredning, som besvärssakkunniga redovisat i sitt slutbetänkande
(SOU 1964:27, s. 476—481) framgår, att rättskraften i förvaltningsförfaran -

414

det icke har någon fix innebörd utan blir beroende av överväganden i det
särskilda fallet. Det vore enligt de sakkunniga icke möjligt att generellt
ange huruvida gynnande förvaltningsakter tog åt sig rättskraft. En särskild
undersökning måste göras för varje kategori för sig under beaktande framför
allt av tillämplig författnings syften och den enskildes behov av trygghet
m. m.

Uppenbart är emellertid, att mycket starka skäl måste föreligga för att en
återkallelse av gynnande beslut skall vara försvarlig med hänsyn till den
enskildes intresse av trygghet. I förevarande fall kan det enligt min mening
med fog ifrågasättas, om tillräckliga skäl för återkallelse var för handen.
Kungl. Maj:ts beslut i dispensärendet ger ock stöd för en sådan uppfattning.
Å andra sidan kan av skolmyndigheterna åberopade rättviseskäl icke
frånkännas väsentlig betydelse i detta sammanhang, vilket försvårat en
rätt bedömning av fallet. Med hänsyn härtill och till att någon enhetlig
rättsuppfattning i denna rättsfråga icke utbildat sig kan nämndens åtgärd
att återkalla sin behörighetsförklaring icke läggas vederbörande till last som
fel eller försummelse i tjänsten.

Vid sin inspektion av en central myndighet fann JO Lund vik anledning
att göra följande uttalande om preskription av disciplinärt ansvar.

Enligt 35 kap. 2 § brottsbalken må påföljd ej ådömas för tjänstefel, om
ej den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år.
Regeln anses analogt tillämplig i fråga om disciplinär bestraffning av tjänsteman
enligt vad därom är stadgat, se numera 19 § statstjänstemannalagen.
Att en femårig preskriptionstid gäller har antagits bl. a. i det fall som återges
i Regeringsrättens årsbok 1945 ref. 23. Det tillkommer dock den omständigheten
att i det normala disciplinärförfarandet icke finns någon egentlig
motsvarighet till åtalet som preskriptionsavbrytande faktor. Det antages
därför, att preskription avbryts först genom bestraffningsbeslutet. Har
ej disciplinstraff ålagts inom fem år från gärningen, anses sålunda bestraffning
ej vidare kunna komma i fråga. Härom kan hänvisas bl. a. till ett i
Förvaltningsrättslig tidskrift 1949 s. 24 ff. återgivet uttalande av JK.

415

Övrigt

Åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med avgörande
av mål angående fastställande av grundhyror

Till hyresnämnden i Örebro stad inkom den 9 september 1958 från hyresvärden
för ett å tomten nr 13 i kvarteret Haren (Trädgårdsgatan 11) i
Örebro år 1955 färdigställt bostadshus jämte kontorsbyggnad en ansökan
om fastställande av grundhyror i fastigheten. Viss utredning förebragtes
och målet företogs vid olika tillfällen till handläggning inför hyresnämnden
under tiden fram till den 15 februari 1960, då nämnden efter överläggning
beslöt att meddela beslut vid senare tillfälle. Sedan handläggningen
av målet på nyåret 1963 övertagits av nämndens vice ordförande, tingsdomaren
Joachim Åkerman, återupptog hyresnämnden ärendet till behandling
vid sammanträde den 18 februari 1963. Hyresvärden företräddes därvid
av ombud, som uppgav sig ha erhållit uppdraget så sent att han ej
hunnit taga del av handlingarna i ärendet och begärde uppskov därför.
Nämnden biföll denna begäran och utsatte nytt sammanträde den 25 mars
1963. Vid sammanträdet den 25 mars föredrogs två från parterna inkomna
skrifter samt påbörjade nämnden enskild överläggning i ärendet. Nämnden
höll fortsatt överläggning den 2 maj 1963, varvid beslöts att beslut i ärendet
skulle meddelas sedan beslutet erhållit slutgiltig utformning. Något
protokollfört sammanträde i ärendet hölls därefter ej förrän den 30 januari
1967. Nämnda dag återupptogs överläggningen och nämnden beslöt då
att handlingarna i ärendet skulle hållas tillgängliga å hyresnämndens kansli
till nästkommande sammanträde för att hyresnämndens kommunalvalda
ledamöter skulle erhålla tillfälle att göra erforderliga beräkningar. Fortsatt
överläggning ägde rum den 27 februari 1967 men kunde enligt vad som
antecknats i nämndens protokoll ej avslutas på grund av att en ledamot av
nämnden var sjuk och en annan jävig. Vidare beslöts att nämndens ordförande
och en ledamot skulle företaga besiktning i fastighetens garage den
1 mars 1967. Den 24 april 1967 meddelade hyresnämnden beslut, varigenom
grundhyror för fastigheten fastställdes.

I en den 12 december 1966 inkommen skrift anförde Sigvard Svensson,
som varit hyresgäst i fastigheten men på grund av underlåten hyresbetalning
blivit avhyst därifrån, klagomål bl. a. över det förhållandet att
hyresnämnden då ännu icke fastställt grundhyror för fastigheten.

Med anledning härav inhämtades upplysningar från hyresnämnden.
Handlingarna i ärendet remitterades därefter för yttrande till Åkerman i

416

anslutning till en vid JO-expeditionen upprättad promemoria, varefter Åkerman
avgav yttrande. Svensson inkom med påminnelser.

Åkerman underrättades om att han var misstänkt för att ha gjort sig
skyldig till tjänstefel genom att icke — sedan han på nyåret 1963 såsom
ordförande i hyresnämnden blivit ansvarig för ärendets handläggning —
tillse att ärendet avgjordes tidigare än som skett. Därefter avgav Åkerman
nytt yttrande.

I skrivelse till länsåklagaren i Örebro län den 3 augusti 1967 anförde JO
Bexelius i fråga om Åkermans handläggning av ärendet följande.

Bestämmelser som reglerar den tid inom vilken olika handläggningsåtgärder
skall vidtagas av hyresnämnd finns i kungl. kungörelsen den 19 juni
1942 med närmare föreskrifter angående hyresnämndernas verksamhet.
Däri stadgas sålunda följande. Då fullständig ansökan föreligger, skall
ärendet utan dröjsmål upptagas till vidare behandling (11 § tredje stycket).
Där ej nämnden finner, att framställning, som är av ringa vikt, icke förtjänar
avseende och omedelbart avslår densamma, skall tid utsättas för
förhandling vid sammanträde inför nämnden. Sammanträdet skall hållas
snarast möjligt och ej senare än fjorton dagar efter det fullständig ansökan
inkommit, där ej särskilda skäl för längre anstånd föreligger (13 §
första stycket). Då så prövas nödvändigt av särskild anledning, må ärende
uppskjutas till nytt sammanträde, som skall hållas snarast möjligt och
senast inom fjorton dagar, där ej särskilda skäl för längre anstånd föreligger
(18 §). Sedan förhandlingarna avslutats, skall ärendet avgöras av
nämnden, varvid denna, om så erfordras, skall hålla enskild överläggning
och företaga omröstning. Därest ärendets invecklade beskaffenhet eller
annan särskild omständighet föranleder, att nämndens beslut icke kan
fattas samma dag som förhandlingarna avslutats, må beslutet meddelas
senare, dock högst en vecka därefter (19 §).

Ett utmärkande drag för handläggningen hos hyresnämnd enligt nu angivna
bestämmelser är den skyndsamhet, varmed förekommande ärenden
skall upptagas och avgöras. Alldeles uppenbart är att detta krav på skyndsamhet
i hög grad åsidosatts i det förevarande ärendet.

Sedan Åkerman såsom ordförande övertagit ansvaret för ärendets handläggning,
behandlades ärendet vid sammanträden den 18 februari och den
25 mars 1963, varefter nämnden påbörjade överläggning i ärendet. Med tilllämpning
av 19 § hyresnämndskungörelsen skulle beslutet ha meddelats
högst en vecka därefter. Beslutet meddelades emellertid först drygt fyra år
senare. Det kan emellertid inträffa, att en hyresnämnd efter att ha avslutat
förhandlingarna och påbörjat enskild överläggning i ett ärende, finner
ytterligare utredning erforderlig. Mot att nämnden då låter verkställa
denna utredning och utsätter nytt sammanträde i ärendet är naturligtvis

417

ingenting i och för sig att erinra. Emellertid torde få krävas, att nämnden
skyndsamt vidtager åtgärder för åstadkommande av sådan utredning. I
förevarande ärende skulle enligt beslut vid överläggningen den 30 januari
1967 handlingarna hållas tillgängliga för att hyresnämndens kommunalvalda
ledamöter skulle få tillfälle att göra erforderliga beräkningar och har
ny besiktning företagits den 1 mars 1967 beträffande fastighetens garage.
Att så skett innebär dock inte att bestämmelsen i 19 § ej kan anses åsidosatt.
Tvärtom strider det dröjsmål som här förekommit på ett flagrant
sätt mot denna bestämmelse.

Jag har ingen anledning antaga att ärendets avgörande, såsom Svensson
antytt, skulle ha medvetet fördröjts av hänsyn till viss myndighet eller
vissa myndighetspersoner. Även om ärendet må, främst med hänsyn till att
hyresvärden i detta ärende begärt att få tillgodoräkna sig del av tomtvärdet
å de intilliggande, honom även tillhöriga tomterna nr 10 och 11, ha
varit mera komplicerat än många andra av de hos hyresnämnden förekommande
ärendena finner jag emellertid dröjsmålet med ärendets avgörande
högst betänkligt. Den försening som redan förelåg då Åkerman övertog
ansvaret för ärendets handläggning gjorde ju att ärendet bort behandlas
med särskild förtur. Åkerman kan inte ha undgått att inse den olägenhet
det måste ha inneburit för parterna att under en lång följd av år sväva i
ovisshet om vilka hyror som slutligen skulle komma att gälla i fastigheten.

Enligt vad Åkterman uppgett har hans arbetsbörda varit så stor, att tiden
inte räckt till för att han skulle kunna slutföra handläggningen av det förevarande
ärende. Han har vidare uttalat, att han åtagit sig handläggningen
av ärendet med hänsyn till att det inte fanns någon annan som hade bättre
tid att bringa ärendet till ett slut. Att Åkermans arbetsbörda varit stor saknar
jag anledning att betvivla. Denna omständighet utgör emellertid inte
någon godtagbar ursäkt för hans underlåtenhet att tillse att ärendet avgjordes
tidigare än som skett. Åkermans egna uppgifter tyder på att han
ej gjort några större ansträngningar för att någon annan, som hade bättre
tid, skulle övertaga handläggningen av ärendet. Det hade dock under förhandenvarande
omständigheter ålegat Åkerman antingen skaffa en ersättare
för detta ärendes handläggning eller vidtaga åtgärder för att vinna den
lättnad i övriga honom åvilande arbetsuppgifter som erfordras för att slut.
föra handläggningen av detta ärende.

På grund av vad nu anförts finner jag att Åkerman genom att — sedan
hyresnämnden den 25 mars 1963 påbörjat enskild överläggning i ärendet —
icke tillse att ärendet avgjordes tidigare än som skett gjort sig skyldig
till tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras.

På grund av vad sålunda upptagits uppdrog JO Bexelius åt länsåklagaren
att vid rådhusrätten i Örebro väcka och utföra åtal mot Åkerman för tjänstefel
bestående i underlåtenhet att tillse att målet angående fastställande
av grundhyror företogs till slutligt avgörande tidigare än som skett.

14 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

418

Länsåklagaren väckte vid rådhusrätten åtal mot Åkerman i enlighet med
uppdraget. Sedan justitiekanslern i Svea hovrätt väckt åtal mot Åkerman
för tjänstefel avseende dröjsmål från Åkermans sida med handläggningen
av vissa brottmål och ett ärende, vilken handläggning ankommit på Åkerman
i hans egenskap av tingsdomare i Västernärkes domsaga, överflyttades
det vid rådhusrätten anhängiga målet till hovrätten. Med entledigande av
länsåklagaren uppdrogs åt byråchefen Lars Persson att utföra åtalet i det
överflyttade målet.

I dom den 11 juni 1968 anförde hovrätten i domskälen, att Åkerman
erkänt vad JK och JO lagt honom till last, och upptog beträffande det av
JO påtalade dröjsmålet följande redogörelse av Åkerman: Hans arbete i hyresnämnden
var ett extrauppdrag, som måste skötas på den minimala fritid
som stod honom till buds. Ifrågavarande ärende hade varit synnerligen
svårlöst och komplicerat. Det hade ej gått att uppbringa någon som i Åkermans
ställe kunnat handlägga ärendet. Lagen föreskrev visserligen vissa
tider för ärendenas handläggning och avgörande i nämnden. Ofta förekom
emellertid ärenden av sådan storleksordning och av så komplicerad natur
att dessa tider omöjligen kunde hållas.

Hovrätten fann genom Åkermans erkännande och genom vad i övrigt
förekommit styrkt, att Åkerman gjort sig skyldig till de försummelser i
tjänsten som i målet lagts honom till last och att dessa försummelser var av
beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel. Vidare yttrade hovrätten
såvitt här är i fråga: De dröjsmål Åkerman gjort sig skyldig till är i flertalet
fall betydande, vilket medfört olägenheter av skilda slag. Vid målets
bedömande bör å andra sidan hänsyn tagas till vad Åkerman uppgett om
sin stora arbetsbörda ävensom till de pressande arbetsförhållandena på
domsagans kansli. Någon skada för enskild parts rätt synes icke heller ha
inträffat till följd av de påtalade dröjsmålen.

Hovrätten dömde Åkerman jämlikt 25 kap. 4 § strafflagen och 20 kap.
4 § brottsbalken för tjänstefel till trettio dagsböter å fyrtio kronor.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Byggnads- och planväsendet

Klagomålen i ärenden angående byggnads- och planväsendet har huvudsakligen
riktat sig mot dröjsmål och fel i handläggningen. Åtskilliga ärenden
har berört tillämpningen av naturvårdslagen. Bland ärenden av mera allmänt
intresse avsåg ett fråga huruvida ett av byggnadsnämnd med stöd
av 54% 4- mom. byggnadsstadgan meddelat byggnadslov för skyltar utanför
detaljplanlagt område befriade från skyldighet att söka länsstyrelsens tillstånd
enligt 22 § naturvårdslagen. Omständigheterna i ärendet var följande.

419

På ansökan av ett reklamföretag beviljade vederbörande byggnadsnämnd
byggnadslov för två större reklamskyltar som skulle sättas upp omkring
60 meter från en europaväg. För området gällde utomplansbestämmelser.
Platsen låg däremot inte inom område för stadsplan eller byggnadsplan.
Skyltarna uppsattes på angiven plats. Sedan länsstyrelsen blivit uppmärkr
sammad på skyltarna, meddelade länsstyrelsen vederbörande polismästare
att uppsättande av skyltarna krävde länsstyrelsens tillstånd enligt 22 §
naturvårdslagen men att sådant tillstånd inte lämnats av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen anmodade polismästaren att med anledning av vad som förekommit
verkställa utredning i ärendet och att vidta de åtgärder utredningen
kunde ge anledning till. Länsstyrelsen kände då inte till att byggnadsnämnden
lämnat tillstånd till skyltarnas uppsättande. Sedan länsstyrelsen fått
kännedom om att sådant tillstånd lämnats, meddelade länsstyrelsen i cirkulärskrivelse
till länets byggnadsnämnder att de förfor felaktigt om de
beviljade byggnadslov för uppsättande av skylt utanför stads- eller byggnadsplanelagt
område. Klagomål anfördes av reklamföretaget mot länsstyrelsen
för att länsstyrelsen gjort polisanmälan beträffande skyltarnas
uppsättande, oaktat byggnadslov härför erhållits. I klagomålen gjordes
vidare gällande att länsstyrelsen inte hade något stöd för det uttalande,
som gjorts i cirkulärskrivelsen till byggnadsnämnderna. Vidare hävdades
i klagomålen att byggnadsnämnd ägde rätt att enligt 54 § 4 mom. lämna
byggnadslov för skyltar utanför detaljplanelagt område och inom område
med utomplansbestämmelser samt att nämnda bestämmelse i byggnadsstadgan
inte satts ur kraft genom någon uttrycklig bestämmelse i naturvårdslagen
utan att 22 § tredje stycket naturvårdslagen tvärtom stadgade
undantag i de fall då byggnadslov givits.

JO Bexelius anförde med anledning av klagomålen följande.

I samband med naturvårdslagens tillkomst gjordes ett tillägg i 54 §
1 mom. byggnadsstadgan, varigenom byggnadslov för uppsättande eller
väsentlig ändring av skylt eller ljusanordning efter den 1 januari 1965 krävs
inte endast inom stadsplanelagt område utan även inom område med
byggnadsplan. Utanför planlagt område erfordras emellertid inte byggnadslov
för sådan åtgärd. Här krävs i stället enligt 22 § första stycket naturvårdslagen
länsstyrelsens tillstånd. Det är utan vidare uppenbart att lagstiftarna
med hithörande bestämmelser åsyftat att åvägabringa en bestämd
kompetensfördelning mellan länsstyrelse och byggnadsnämnd i fråga om
tillståndsgivningen för skyltar, så att byggnadslov krävs för skyltar inom
planlagt område, medan tillstånd av länsstyrelsen erfordras för skyltar,,
som avses skola uppsättas utanför sådant område.

Rättsfrågan huruvida länsstyrelsens befogenhet att pröva frågan om tillstånd
till skylt utanför planlagt område förfaller, om byggnadsnämnd med
stöd av 54 § 4 mom. byggnadsstadgan prövat tillståndsfrågan, har varit
föremål för regeringsrättens prövning. I samband med besvär över ett av
länsstyrelsen i ett annat län meddelat föreläggande att avlägsna reklamtavlor,
som uppsatts inom område med utomplansbestämmelser och för

420

vilka byggnadslov lämnats, förklarade regeringsrätten i utslag den 7 november
1967 bl. a. att byggnadslov inte erfordrades för att sätta upp skyltarna
på platser inom område, där endast utomplansbestämmelser gällde. Regeringsrätten
förklarade vidare att byggnadsnämndens beslut endast innefattade
ett godkännande jämlikt 54 § 4 mom. byggnadsstadgan och inte
befriade företaget från skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § första stycket
naturvårdslagen.

Eftersom byggnadslov ostridigt inte erfordrades för de båda skyltarna,
vilka uppsatts å icke detaljplanlagt område, är byggnadsnämndens beslut
om byggnadslov — i enlighet med den uppfattning som kommit till uttryck
i regeringsrättens utslag —- att uppfatta allenast såsom innebärande
att nämnden vid prövning enligt 54 § 4 mom. byggnadsstadgan för sin del
funnit sig kunna godkänna arbetena. Motivet till bestämmelserna i nämnda
författningsrum är ju att bereda en byggande möjlighet att få besked av
sakkunnig myndighet huruvida visst byggnadsföretag står i överensstämmelse
med byggförfattningarna. En prövning enligt 54 § 4 mom. har alltså
främst betydelse för att kunna bedöma om den byggande kan fällas till
ansvar, om företaget befinnes strida mot någon föreskrift.

Byggnadsnämndens beslut i anledning av bolagets ansökningar saknar
alltså den laga verkan som eljest tillkommer byggnadslov. Nämndens godkännande
av skyltarna har icke befriat bolaget från att begära tillstånd
av länsstyrelsen innan skyltarna uppsattes. Härvid är särskilt att märka
att fråga om prövning enligt 54 § 4 mom. skall, enligt vad där stadgas, handläggas
i den ordning som angives i 55—58 §§ byggnadsstadgan. Det ålåg
följaktligen nämnden såsom en tjänsteplikt att i sina beslut erinra bolaget
om att länsstyrelsens tillstånd måste inhämtas före arbetenas utförande
(57 §).

/ ett torn tindelnin g sär ende, där förslag till indelning efter utställning omarbetats
och på nytt utställts, uppkom fråga om verkan av att byggnadsnämnden
underlät att till länsstyrelsen redovisa inkommen anmärkning
mot det ursprungliga förslaget. Sakläget var följande: Byggnadsnämnden
i B.köping lät utställa ett förslag till tomtindelning för ett kvarter i köpingen
för granskning inom viss angiven tid inom vilken erinringar skulle
vara inkomna till nämnden. Under utställningstiden inkom anmärkningar
mot förslaget bl. a. från makarna S. såsom ägare till en tomt inom kvarteret,
vilka klagade över att deras tomt beskurits och därigenom betydligt
minskat i värde. Byggnadsnämnden beslöt att lämna de av makarna S.
framförda anmärkningarna utan avseende men att låta revidera tomtindelningsförslaget
på grund av innehållet i några av de övriga anmärkningar
som anförts mot förslaget. Efter verkställd revidering, som beträffande
-makarna S. tomt inte innebar någon avvikelse från det tidigare framlagda
förslaget, utställdes förslaget på nytt, varom samtliga berörda markägare
underrättades. Några erinringar framfördes härvid inte mot förslaget.
Byggnadsnämnden beslöt därefter antaga förslaget, som insändes till länsstyrelsen
för fastställelse. Byggnadsnämnden bifogade därvid inte de av
makarna S. tidigare inkomna anmärkningarna mot förslaget. Av de protokollsutdrag,
som medsändes, framgick inte heller att anmärkningar framförts

421

mot det ursprungliga förslaget. Länsstyrelsen fastställde tomtindelningsförslaget
och förklarade i beslutet att klagan häremot inte fick föras, då
någon sakägare inte framställt erinran mot förslaget.

Makarna S. anförde klagomål mot byggnadsnämnden för att nämnden
inte till länsstyrelsen översänt de erinringar, som de anfört mot tomtindelningsförslaget
och inte heller omnämnt dessa, då ärendet insändes till
länsstyrelsen för fastställelse, vilket lett till att anmärkningarna inte kunnat
beaktas och att länsstyrelsen förklarat att talan mot fastställelsebeslutet
inte fick föras. Makarna S. hemställde om anvisning hur rättelse skulle
kunna ske för att de skulle kunna erhålla den besvärsrätt till Konungen, vartill
de ansåg sig berättigade.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Bexelius i skrivelse till byggnadsnämnden
följande.

Har länsstyrelsen till alla delar fastställt av byggnadsnämnd antaget
förslag rörande tomtindelning, må jämlikt 150 § tredje stycket byggnadslagen
klagan föras endast av sakägare, som i ärendet framställt yrkande,
vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. På sätt framhålles i kommentaren
till byggnadslagstiftningen, 4:e upplagan sid. 310, behöver en markägare,
som framställt anmärkning mot ett tomtindelningsförslag, som därefter
omarbetats^ och på nytt utställts, inte ånyo upprepa anmärkningen för att
vara bibehållen vid sin klagorätt. Endast i det fall att det sista förslaget är
ett helt nytt förslag, som saknar samband med det tidigare, torde besvärsrätt
inte kunna grundas på den tidigare anmärkningen.

I förevarande ärende anförde klagandena anmärkningar mot tomtindelningsförslaget
i samband med den första utställningen. Den revidering av
förslaget, som därefter skedde, berörde inte deras tomter. De var därför
bibehållna vid sin klagorätt, oaktat de inte upprepade anmärkningarna vid
utställningen av det reviderade förslaget. Deras anmärkningar borde givetvis
ha beaktats av byggnadsnämnden, då nämnden prövade det omarbetade
förslaget. Man torde få anse att de av makarna S. tidigare framställda
anmärkningarna, vilka ju var kända för nämnden, såtillvida prövades i
samband med förslagets antagande att anmärkningarna av nämnden icke
ansågs böra påverka det reviderade förslaget. Oavsett hur därmed förhåller
sig ålåg det nämnden att till länsstyrelsen insända alla de inkomna handlingarna
i saken. Genom att byggnadsnämnden underlät detta fick länsstyrelsen
inte tillgång till samtliga handlingar, som erfordrades för att länsstyrelsen
skulle kunna allsidigt pröva förslaget. Den omständigheten, att
det inte heller av de till länsstyrelsen ingivna handlingarna framgick att
anmärkningar framförts mot det ursprungliga tomtindelningsförslaget, föranledde
länsstyrelsen att i resolutionen förklara att talan mot densamma
inte fick föras.

Byggnadsnämnden har alltså förfarit klart felaktigt vid handläggningen
av tomtindelningsärendet.

Det material, på vilket länsstyrelsens beslut i saken grundades, var till
följd av det fel, som nämnden begick, i relevanta avseenden ofullständigt.
Med hänsyn härtill torde enligt min mening — ehuru uttryckliga bestämmelser
härom saknas sakliga förutsättningar föreligga för anförande av
nullitetsbesvär till regeringsrätten (jfr Westerbergs artikel i Förvaltnings -

422

rättslig tidskrift 1968 s. 96). Klagandena torde alltså själva äga hos regeringsrätten
göra framställning om att regeringsrätten måtte förklara att
länsstyrelsens beslut på grund av det allvarliga procedurfel som förelupit
saknar laga verkan samt, med undanröjande av fastställelsebeslutet, förordna
att länsstyrelsen skall upptaga ärendet till förnyad prövning.

Med hänsyn till den möjlighet till omprövning av tomtindelningsärendet
som sålunda torde föreligga och till att felet måste antagas ha sin förklaring
i bristande administrativ rutin och till omständigheterna i övrigt anser jag
mig kunna låta bero vid den allvarliga erinran som innefattas i det sagda.

I ett stadsplaneärende påtalade en fastighetsförening för ett villaområde
att vederbörande kommunala myndigheter icke beaktat föreskriften i 14 §
byggnadsstadgan om samråd vid utarbetande av förslag till ny stadsplan.

Byggnadsnämnden anförde i yttrande över klagomålen bl. a. följande.
Fastighetsägarna hade fått tillfälle ta del av det upprättade planförslaget,
vilket endast var ett skissförslag, som remitterats till kommunens styrelse
för erhållande av kommunens synpunkter. Först sedan dessa klarlagts kunde
frågan om erforderligt samråd med enskilda markägare avgöras. 14 § byggnadsstadgan
kunde enligt byggnadsnämnden inte tolkas så att olika skissförslag
skulle förevisas för enskilda fastighetsägare eller sammanslutning
av sådana.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 14 § byggnadsstadgan skall den som upprättar förslag till plan
därvid samråda med bl. a. enskilda personer, som kan ha ett väsentligt
intresse av frågan. Bestämmelsen, som var en nyhet i 1959 års stadga, motiverades
med att det var nödvändigt att planförfattaren på ett så tidigt
stadium som möjligt gjorde sig underrättad om de synpunkter på frågan
som företräddes av intressenterna. Detta kunde enligt uttalande av departementschefen
i och för sig ha motiverat att förfarandet vid tillkomsten
av en plan konstruerats såsom en förrättning efter mönster av exempelvis
bestämmelserna i jorddelningslagen. Emellertid kunde det ur. allmän synpunkt
vara nödvändigt att omgärda planarbetet med en viss sekretess.
14 § byggnadsstadgan har därför utformats som en kompromiss mellan de
stridiga synpunkterna. Tidpunkten för och omfattningen av samrådet måste
enligt uttryckliga uttalanden under förarbetena vara växlande från fall till
fall.

Den kortfattade redogörelse för stadgandets motiv som här lämnats visar
klart, att generella uttalanden om samrådets utformning måste göras med
stor försiktighet. Det är emellertid önskvärt, att samråd med berörda intressenter
äger ram innan förslag utarbetas, så att vederbörandes synpunkter
kan beaktas i förslaget. Av särskild vikt är att man redan i inledningen av
planarbetet tar kontakt med berörda fastighetsägare för att inhämta deras
önskemål och skälen härför. Fastighetsägarnas synpunkter bör nämligen
vara kända, då byggnadsnämnden eller planförfattaren samråder med kommunens
styrelse, så att denna — där så är möjligt och ändamålsenligt —
kan beakta markägarnas synpunkter, när den uttalar sig om grunderna för
markens användning. Meningen är sålunda inte att utkast först skall utarbetas
i enlighet med direktiv, som kommunens styrelse bestämt utan att

423

känna fastighetsägarnas synpunkter, och att samrådet med fastighetsägarna
begränsas till detaljer i redan utarbetat förslag. Däremot är det, såsom
departementschefen framhöll vid stadgandets tillkomst, inte alltid nödvändigt
och i vissa fall direkt olämpligt att hålla sakägarna kontinuerligt
underrättade om de lösningar, som planförfattaren kommer fram till.

I förevarande fall har planarbetet fortskridit långt utan att markägarna
tillfrågats om sina synpunkter. Det är uppenbart att det tillämpade förfaringssättet
inte står i överensstämmelse med vad som avsetts med stadgandet
i 14 §. Vad härutinnan förekommit är dock inte av beskaffenhet
att böra läggas någon befattningshavare till last som straffbart tjänstefel.
Jag vill emellertid framhålla, att det för allmänhetens förtroende för myndigheterna
är av synnerlig vikt att den enskilde inte får känslan av att han
hålles utanför handläggningen av ärenden som nära angår honom, och att
hans egna synpunkter däri betraktas som ovidkommande.

I ett ärende var fråga om visst områdes exploatering för fritidsbebyggelse
otillbörligt fördröjts genom framförda naturvårdskrav. Omständigheterna
var följande: Egendomen Kvädö i Tjust-Eds kommun utgöres av en ö inom
ett ur naturskyddssynpunkt värdefullt kustområde och består till större
delen av orörd natur. Egendomen förvärvades i augusti 1964 av ett konsortium
för exploatering för fritidsbebyggelse. Lantbruksnämnden lämnade
i november 1964 tillstånd till förvärvet. I februari 1965 hölls ett sammanträde
inför länsstyrelsen för överläggning om principerna för exploateringen,
innan planeringsarbetet igångsattes. Vid sammanträdet framfördes krav
på en lägre exploateringsgrad än den föreslagna med hänsyn till de betydande
naturvärden som stod på spel. Vid sammanträdet överenskoms att
markägarna skulle göra upp en preliminär markdispositionsplan. I oktober
1965 hölls ett nytt sammanträde inför länsstyrelsen, sedan exploateringsplanerna
konkretiserats i ett förslag till dispositionsplan. I december 1965
gjorde markägarna en formell framställning till länsstyrelsen om sådant
principiellt godkännande av dispositionsplanen, att planerings- och projekteringsarbetet
beträffande exploateringen kunde fortsättas. I februari 1966
hölls ett nytt sammanträde inför länsstyrelsen för överläggning rörande
dispositionsplanen samt möjligheterna att genomföra tidigare framförda
förslag om inrättande av naturreservat på ön. Vid sammanträdet framkom
att statliga medel för inlösen av ön till ett naturreservat inte fanns tillgängliga
och att ön sett i ett större sammanhang inte kom i främsta rummet
vid en prioritering av skyddsvärda objekt. Vidare framkom att andra markägare
inom kommunen hade gjort framställningar om detaljplanläggning
för fritidsbebyggelse och att frågan om exploateringen av ön därför måste
ses i ett större sammanhang. Vid en uppvaktning, som ägarna till Kvädö
gjorde inför länsstyrelsen i mars 1966, framkom att fastställelse av någon
detaljplan för området inte kunde komma i fråga, förrän länsstyrelsen fått
tillgång till en generalplanemässig utredning för åtminstone den del av
kommunen, där anspråk på bebyggelseexploatering framställts. Länsstyrelsen
anmodade därefter vederbörande kommun att föranstalta om upp -

424

rättande av generalplan för området. I december 1966 överlämnade kommunen
ett förslag till generalplan för berörd del av kommunen. Efter remiss
avgav statens planverk i januari 1968 yttrande till länsstyrelsen över generalplaneförslaget.
Härefter togs samråd i frågan med statens naturvårdsverk,
vars skriftliga yttrande skulle avvaktas, innan frågan kunde föras
vidare.

I april 1968 anförde ägarna till Kvädö klagomål mot länsstyrelsen för
dröjsmål med dess ställningstagande till frågan om markdispositionen för
området. I klagomålen framhölls att de naturvårdskrav som framförts skapat
eu i hög grad besvärande situation med avseende å möjligheterna att
vidta, de åtgärder, som för markägarna var förenliga med ett ekonomiskt
utnyttjande av egendomen. Markägarna hemställde om granskning huruvida
deras berättigade krav på en konsekvent och icke fördröjande behandling
från länsmyndigheternas sida av frågan, om markanvändningen blivit
tillgodosett på ett klanderfritt sätt.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Jag vill till en början erinra om stadgandet i 5 § första stycket byggnadslagen.
Där föreskrives att ägare av mark är med avseende å dess användning
för olika slags bebyggelse underkastad de inskränkningar som stadgas
i byggnadslagen eller med stöd av denna. En förutsättning för att mark
skall få användas till tätbebyggelse är, på sätt framgår av stadgandet i
paragrafens andra stycke, att marken vid planläggning enligt byggnadslagen
prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. En markägare
har således inte någon rätt att få exploatera sin mark för fritidsbebyggelse
(tätbebyggelse). Huruvida en sådan exploatering må tillåtas komma till
stånd eller ej är helt beroende av om exploateringen ur allmän synpunkt
framstår såsom lämplig eller ej.

Vid prövning av denna lämplighetsfråga skall hänsyn tagas till olika
allmänna intressen. Ett sådant intresse som skall beaktas vid prövningen
är naturvårdsintresset.

Det är tydligt att en exploatering av Kvädö för tätbebyggelse måste ur
naturvårdssynpunkt inge betänkligheter, i all synnerhet med tanke på omfattningen
av den ifrågasatta exploateringen. När förslag väcks om tätbebyggelse
av mycket naturskönt område, måste givetvis undersökas om
behovet av mark för fritidsbebyggelse kan med mindre olägenhet ur naturvårdssynpunkt
tillgodoses på annat håll inom orten. Det är med hänsyn
till vad nu sagts uppenbart att behovet att värna om de betydande naturvärdena
på ön krävt ingående överväganden och bedömanden från berörda
myndigheters sida. Det kan därför inte riktas någon anmärkning mot att
länsstyrelsen i enlighet med sin skyldighet enligt 2 § naturvårdslagen att
verka för naturvården i länet till en början övervägt frågan om inrättande
av naturreservat på ön och därefter — sedan andra markägare framfört
planer på fritidsbebyggelse inom närbelägna områden — krävt en översiktlig
byggnadsplanering i form av generalplan för hela denna del av kommunen.
Frågans principiella betydelse och dess stora räckvidd gjorde det
erforderligt att generalplanen underställdes centrala myndigheter, vilket
ytterligare fördröjde ärendet. Enligt min mening finns det därför inte sakligt
fog för kritik av det påtalade dröjsmålet. Utredningen, i ärendet ger inte

425

heller stöd för antagande att länsstyrelsen låtit sig påverkas av ovidkommande
hänsyn vid sin befattning med ärendet.

I ett ärende anfördes klagomål mot en länsstyrelse och en byggnadsnämnd
för att de inte vidtog några åtgärder för att avbryta ett nybygge, avseende
uppförande av två punkthus i en stad, vilket fortsatte oaktat Kungl. Maj:t
upphävt den dispens som länsstyrelsen lämnat för nybyggnaden. Byggnadsnämnden
hade lämnat byggnadslov för nybyggnaden två dagar efter
det att länsstyrelsens dispensbeslut meddelats.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén följande.

Som anförts i JO:s ämbetsberättelse år 1966, s. 465 upptager inte byggnadslagstiftningen
något stadgande, som innefattar hinder för byggnadsnämnd
att meddela byggnadslov, innan dispensbeslut, som möjliggör byggnadslovet,
vunnit laga kraft. Det kan därför inte läggas byggnadsnämnden
till last som fel att nämnden i förevarande fall beviljat byggnadslovet, innan
tiden för anförande av besvär över dispensbeslutet gått till ända. Det hade
emellertid varit lämpligt om byggnadsnämnden i samband med beslutet
erinrat sökanden om att ett igångsättande av byggnadsföretaget, innan
dispensbeslutet vunnit laga kraft, skedde på sökandens egen risk och kunde
medföra, att sökanden senare kunde tvingas avbryta företaget, om dispensbeslutet
ändrades.

Den omständigheten att Kungl. Maj:ts resolution om upphävande av
länsstyrelsens dispensbeslut inte delgavs byggnadsnämnden förrän närmare
tio månader efter det byggnadslovet lämnats medförde att byggnadsföretaget
kunde fortgå så lång tid som skedde. Detta dröjsmål är mindre tillfredsställande
men beror inte på omständighet, varöver byggnadsnämnden
kunnat råda. Byggnadsnämnden får sålunda anses ha fullgjort vad på nämnden
ankommit, sedan nämnden fått kännedom om att dispensbeslutet upphävts,
genom att kort tid därefter förelägga fastighetsägaren att inom viss
tid upphöra med pågående byggnadsarbeten. Det föreligger sålunda inte
heller något skäl till anmärkning mot byggnadsnämnden för dess handläggning
av ärendet i det läge som uppkommit, sedan dispensbeslutet upphävts.

I ett ärende om placering av garage vid gränsen mellan två tomter, ägda
av R. och S., hade följande inträffat. Byggnadsnämnden beviljade S. byggnadslov
för uppförande av bl. a. garage, vilket avsågs uppföras invid gränsen
till den av R. ägda tomten. I byggnadslovsbeslutet angavs att grannens
medgivande till placeringen av garaget i tomtgräns erfordrades. Garaget
uppfördes utan att sådant medgivande lämnats. R. gjorde gällande att placeringen
av garaget invid tomtgränsen till hans fastighet var trivselförstörancle
och att garagets läge bestämts utan hans hörande, vilket stred mot 39 §
byggnadsstadgan.

I skrivelse till byggnadsnämnden anförde JO Bexelius följande.

Enligt författningsmotiven till 39 § byggnadsstadgan (1951 års byggnadslagstiftnings
betänkande »Förenklad byggnadslagstiftning», SOU 1957:
21, sid. 231 samt Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1959 sid. 254) skall
bestämmelserna om grannes hörande inte tolkas så att något absolut hinder

14* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

426

möter mot att medge en minskning av avståndet mellan byggnad och tomtgräns
mot grannes bestridande. Dennes samtycke är således inte ovillkorligen
erforderligt men det har förutsatts att skälig hänsyn skall tagas till
hans intressen och att han därför skall höras i saken.

Av utredningen i ärendet framgår att placeringen av garaget vid tomtgränsen
till R:s fastighet uppenbarligen kunde inverka på förhållandena
på dennes tomt. Tillfälle skulle därför ha beretts R. att yttra sig innan
byggnadslovet lämnades. Byggnadsnämnden förfor klart felaktigt genom att
medge undantag från ovan angivna regler och lämna byggnadslov för garaget
utan att först bereda R. tillfälle att yttra sig över ansökningen. Byggnadsnämndens
uttalande i protokollet att grannens medgivande erfordrades
kan visserligen uppfattas såsom ett villkor för byggnadslovet men var inte
tillräckligt. Härigenom avhände sig byggnadsnämnden möjlighet att tillse
att garaget inte uppfördes, innan medgivande lämnats. Jag finner det av
byggnadsnämnden tillämpade förfarandet högst otillfredsställande.

Framställning angående tillståndsgivningen avseende
drosktrafik i Stockholm

I en till Konungen den 20 juni 1968 avlåten skrivelse anförde ställföreträdande
JO Thyresson följande.

Enligt 12 § tredje och fjärde styckena kungl. förordningen den 25 oktober
1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (SFS 1940:910 med
senare vidtagna ändringar) gäller, att trafiktillstånd må meddelas allenast
den, som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet samt andra på
frågan inverkande omständigheter befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig
trafik. Tillståndet skall ställas på fysisk eller juridisk person
samt upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd
till beställningstrafik i andra än i paragrafens andra stycke närmare angivna
bb! — som det inte är fråga om i det följande — må dock meddelas juridisk
person endast om särskilda skäl är därtill.

I skrift, som inkom hit den 4 juni 1968, anhöll taxiägaren Curt Alderheim,
Spånga, att få klarlagt dels om de till Taxi Trafikförening u. p. a.
Stockholm tvångsanslutna medlemmarna kan åläggas kostnadsansvar för
Stockholm Taxi Transporttjänst AB och bolagets förvaltning, dels om inte
meddelande av trafiktillstånd skall ske enhetligt för hela riket och om inte
tillståndsgivningen i Stockholm står i strid med den verkliga innebörden
av 12 § yrkestrafikförordningen.

I fråga om sistnämnda yrkande uppgav Alderheim i huvudsak följande.
I Stockholm frångår man kravet på att viss person (tillståndsinnehavaren)
skall bedriva trafiken och utlämnar för närvarande automatiskt ledigblivande
eller nytillkommande taxinummer till en förening, Drosktrafikföreningen
i Stockholm u. p. a. Föreningen utväljer sedan i sin tur lämplig per -

427

son, regelmässigt den i tur stående föraren, och får vederbörande godkänd
att driva droskrörelse med ett av föreningens drosknummer. Denne person
får därvid helt tillgodogöra sig avkastningen av droskrörelsen. Förfaringssättet
kunde i princip tolkas som en förhyrning av drosktillstånd. I hela
riket utom Stockholm stod tillstånden på brukarna. I Stockholm stod tillstånden
på Drosktrafikföreningen, en praxis som felaktigt kommit i tilllämpning
omkring 1945.

Taxiförenings styrelse står inte under JO:s tillsyn. Jag kan därför inte
ingå i någon prövning av frågan om kostnadsansvar för medlemmarna i
Taxi Trafikförening u. p. a. Stockholm för Stockholm Taxi Transporttjänst
AB och dess förvaltning. Jag lämnar Alderheims framställning i denna del
utan åtgärd.

Vidkommande frågan om tillståndsgivningen avseende drosktrafik i
Stockholm får jag anföra följande.

Som Alderheim påpekat har Drosktrafikföreningen i Stockholm u. p. a.
tillstånd att tills vidare utöva beställningstrafik för personbefordran i
drosktrafik med Stockholm såsom stationsort. Enligt för mig tillgängliga
handlingar meddelades trafiktillståndet för drosktrafikföreningen av förutvarande
överståthållarämbetet genom beslut den 28 mars 1945. Sedan besvär
över beslutet anförts hos Eders Kungl. Maj:t av bl. a. statens bihrafiknämnd
under yrkande, att överståthållarämbetets beslut matte upphävas,
fann Eders Kungl. Maj:t i resolution den 19 oktober 1945 icke skäl att göra
ändring i ämbetets beslut.

Jag har tagit del av de handlingar som förvaras i akten till Eders Kungl.
Maj:ts resolution. Av dessa framgår, att överståthållarämbetets beslut att
lämna trafiktillstånd till drosktrafikföreningen väsentligen grundats på
sociala hänsyn, främst att de med drosktrafiken sysselsatta personerna
därigenom kunde beredas tryggade anställnings- och pensionsförhallanden.
Biltrafiknämndens invändningar mot överståthållarämbetets beslut gick
bl. a. ut på att beslutet i vissa betydelsefulla avseenden icke överensstämde
med yrkestrafikförordningen. Genom beslutet kom, menade biltrafiknämnden,
de som skulle utöva trafiken med befogenheter motsvarande en enskild
trafikrättsinnehavare inte att inneha trafiktillstånd. En sådan ordning
var enligt nämnden både principiellt olämplig och stred mot föreskriften
i 5 § yrkestrafikförordningen, att yrkesmässig trafik får bedrivas
endast efter vederbörligt tillstånd. Trafik borde och skulle utövas av den,
som innehade trafiktillståndet.

Biltrafiknämnden framhöll, att yrkestrafikförordningen byggde på den
grundförutsättningen, att tillstånd till beställningstrafik skall som regel
beviljas endast fysiska personer. Enligt 12 § förordningen finge dylikt tillstånd
meddelas juridisk person endast i sådana fall, där särskilda skäl för -

428

anleder därtill. Som sadant särskilt skäl kunde enligt nämndens mening ej
godtagas önskemålet att fa ordnade pensionsförhållanden för den i rörelsen
sysselsatta personalen. Detta skulle i realiteten innebära, att man som villkor
för rätt att utöva drosktrafik fordrade, att vederbörande trafikutövare
vore ansluten till pensionskassa.

Överståthållarämbetet bemötte vad biltrafiknämnden anfört och poängterade
därvid mycket starkt, att genom det trafiktillstånd som meddelats
drosktrafikföreningen grunden lagts för bl. a. en tryggad ålderdomsförsäkring
för droskägarna. Nämnden hade enligt överståthållarämbetet knappast
beaktat de anställdas ti-ygghet och säkerhet.

Det synes uppenbart att Eders Kungl. Maj:t vid ställningstagande till
besvären över överstathallarämbetets förutnämnda beslut godtagit som
vägande de sociala skäl, fiäimst beträffande pensioneringen, som varit avgörande
för ämbetets beslut.

Styrkan i de av överståthållarämbetet anförda skälen för att lämna
trafiktillstånd till drosktrafikföreningen, alltså en juridisk person, har numera
väsentligt minskat genom tillkomsten av den allmänna tjänstepensioneringen
(ATP). Då enligt min mening nuvarande sätt för tillståndsgivning
avseende drosktrafik i Stockholm inte svarar mot innebörden av 12 §
y rkes t ra f i k fö ro rd n i n ge n torde jag något få utveckla våld denna bristande
överensstämmelse består och därefter framföra de slutsatser detta berättigar
till.

Av 12 § framgår tydligt, att en individuell prövning av sökandes kompetens
att inneha trafiktillstånd skall ske från myndighetens sida, innan
trafiktillstånd meddelas. Detta gäller såväl då sökanden är fysisk som juridisk
person.

I propositionen med förslaget till yrkestrafikförordningen (1940: 115)
framhöll vederbörande departementschef angående 12 §, att den praxis
som dittills utvecklats angående tillståndsgivningen, enligt vilken tillstånd
till beställningstrafik i regel begränsades till fysiska personer, syntes i stort
sett ändamålsenlig.

Det nuvarande systemet för drosktrafiktillstånd i Stockholm, där drosktrafikföreningen
står som innehavare av trafiktillståndet och de enskilda
medlemmarna av föreningen som självständiga utövare av den drosktrafik,
som sanktionerats genom tillståndet, ter sig principiellt betänkligt med
hänsyn till yrlcestrafikförordningens utformning. Sålunda överflyttas i
praktiken i strid mot förordningen myndighets, i detta fall trafiknämnden
i Stockholm, prövning av fråga om nya presumtiva utövare av drosktrafik
i Stockholm fyller kraven i 12 § andra stycket på bl. a. erfarenhet och vederhäftighet
till drosktrafikföreningen. Att alla som utövar drosktrafik
i Stockholm registreras kan inte ersätta tillståndsprövningen. Likaså synes
det inte tillfyllest, att villkor för drosktrafikföreningens utövande av trafiktillståndet
föreskrivits i tillståndsresolutionen. Sådant villkor kan, även

429

om det tid efter annan skulle omprövas, inte ersätta en individuell tillståndsprövning,
alltså en sådan prövning som sker i landet i övrigt .

Av det anförda torde framgå, att den hittillsvarande regleringen av fråga
om trafiktillstånd för drosktrafik i Stockholm är otillfredsställande och
därför bör överses. Detta bör lämpligen ske antingen i samband med en
revision av bestämmelser i yrkestrafikförordningen — där särskilt 12 §
kräver en översyn, för det fall det befinnes lämpligt att bibehålla nuvarande
kollektiva system för drosktrafiktillstånd i Stockholm — eller så att frågan
om inte trafiktillstånd för drosktrafiken i Stockholm i fortsättningen skall
tilldelas enbart fysiska personer omprövas.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga berörda spörsmål för den
åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Fråga om användningen av boken »Samspel»
i sexualundervisningen

^ I en den 12 februari 1968 inkommen skrift hemställde Viking Forsberg,
Farsta, om JO:s prövning av det lagenliga i att anvisningar som ges i avsnittet
»Samlag» i en av bokförlaget Prisma/RFSU år 1967 utgiven bok
»Samspel» genom skolornas försorg får lämnas minderåriga.

Bakgrunden till Forsbergs framställning var den, att Stockholms skoldirektion
genom beslut den 21 december 1967 uttalat, att skoldirektionen
inte har nagot att invända mot att skriften inköpes av »stockholmsskolorna»
efter förslag av vederbörande skolas ämneskonferens i ämnet biologi för
att användas i undervisningen i ämnet såsom komplement till den muntliga
undervisningen och till den ordinarie lärobokens framställning.

I framställningen uttalade Forsberg, att han såsom förälder starkt reagerar
mot flera av bokens avsnitt. Detta kan, framhöll han, delvis vara emotionellt
betingat, delvis föranlett av den »eftersläpning» i tänkesätt som
ofta belastar föräldragenerationen. Forsbergs inställning till avsnittet »Samlag»
syntes däremot inte vara att hänföra till sådan bedömning. Den detaljerade
teknik i »petting» och samlag, som där meddelas, syntes honom ligga
väsentligt utanför den i och för sig avancerade information om preventivmetoder
m. m. som skriften innehåller. Även om författarnas mening varit
att meddela kunskap om naturligt sexuellt beteende kunde materialet av
omogen läsekrets än mera tjäna som impuls till otuktigt beteende av minderåriga,
för vilket föräldrar svårligen är beredda att taga ansvar; detta så
mycket mera som denna typ av information via skolan tvingas på många
med annan etisk och estetisk grundsyn, framhöll Forsberg till sist.

430

Efter remiss inkom. skolöverstyrelsen med yttrande. Överstyrelsen eiinrade
inledningsvis om sitt yttrande över tva likalydande motioner till 1968
års vårriksdag om användande av skriften »Samspel» i skolundervisningen
(I: 292 och II: 370), i vilket yttrande överstyrelsen konstaterat, att skriften
uppenbarligen inte kan läggas till grund för skolans sexualundervisning.
Riksdagen hade vid tidpunkten för ställningstagandet till Forsbergs framställning
ännu inte tagit ställning till motionerna.

En väsentlig synpunkt vid ett ställningstagande i den här väckta frågan
var enligt skolöverstyrelsens uppfattning, hur ett läromedel används i undervisningen.
Om man såg »Samspel» från den synpunkten och då särskilt den
i Forsbergs skrift preciserade frågeställningen, kunde följande konstateras,
framhöll överstyrelsen.

En undervisning, grundad på beskrivningar av det slag som ges i »Samspel»,
vilka kan uppfattas som »anvisningar», skulle sakna stöd i den Handledning
i sexualundervisning, som skolöverstyrelsen givit ut, och dessutom
strida bl. a. mot den allmänna anda av »takt, omdöme och finkänslighet»,
som anvisningarna talar om.

Skolöverstyrelsen erinrade om att beslut om inköp av läromedel fattas av
vederbörande kommunala skolstyrelse och att fragan om granskning, produktion
och distribution in. m. av läromedel behandlas av den av Kungl.
Maj:t tillsatta läromedelsutredningen, vars arbete pågår. Bl. a. på grund
härav hade överstyrelsen — oaktat sin förenämnda inställning till innehållet
i »Samspel» — inte ansett det vara lämpligt eller möjligt med ett förbud
mot att använda skriften i skolans sexualundervisning. Frågor i skolan från
eleverna föranledda av deras enskilda inköp och studium av skriften liksom
andra praktiska skäl talade också emot ett generellt förbud mot användning
av skriften i skolans undervisning. — Överstyrelsen hade ej tagit ställning
till om det kunde anses förenligt med bestämmelser om disposition av kommunala
skattemedel att kostnadsfritt ställa boken till elevernas förfogande.

Forsberg inkom med påminnelser. I

I skrivelse till Forsberg erinrade ställföreträdande JO Thyresson inledningsvis
om att det icke tillkommer JO att lämna direktiv hur myndighet
skall handlägga visst ärende, ej heller att ändra myndighets beslut. Vad
JO kunde pröva i anledning av Forsbergs framställning var endast, huruvida
någon myndighet eller någon dess tjänsteman gjort sig skyldig till fel
eller försummelse vid handläggningen av det ärende Forsberg aktualiserat.

Efter en redogörelse i stora drag för vad som gäller beträffande skolundervisningen
i sexualkunskap speciellt i grundskolan sadan undervisning
ges på alla stadier av denna skolform enligt särskilda kursplaner —
anförde JO i huvudsak följande.

431

Boken »Samspel» har — enligt vad Riksförbundet för sexuell upplysning
(RFSU) framhåller i förordet till den i förevarande ärende aktuella upplagan
— det syftet, att den dels1 skall kunna tjäna som underlag för sexualundervisningen
på grundskolans högstadium, i yrkesskolor, fackskolor och
gymnasier, dels kunna läsas på egen hand av ungdomar och av envar, som
önskar faktisk information om sexuell samlevnad och preventivmedel. Enligt
förordet är det några avsnitt i undervisningen som enligt förbundets
erfarenheter har ständig aktualitet, därför att de upplevs av den enskilde
som nödvändiga grundkunskaper, nämligen »sexualitetens olika utrycksformer»,
»hur uppstår graviditet» samt »olika preventivmetoder och deras
användningssätt». Dessa avsnitt avser boken att belysa »i koncentrerad
och lätt tillgänglig form».

Genom beslut av Kungl. Maj:t den 9 oktober 1964 tillkallades särskilda
sakkunniga för att överväga och framlägga förslag rörande dels sexualundervisningens
och sexualupplysningens omfattning, innehåll och mål, dels
åtgärder till förbättrande av undervisningen och upplysningsverksamheten
på ifrågavarande område. Enligt direktiven för de sakkunniga — de har
antagit benämningen »Utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor
i undervisnings- och upplysningsarbetet» — bör de sakkunniga vid sina
överväganden av vilka värderingar, som skall läggas till grund för sexualundervisningen,
se denna undervisning som ett led i den uppfostran för
mänsklig samlevnad, vilken skolan och övriga institutioner för fostran och
upplysning har till uppgift att meddela. De värderingar, från vilka undervisningen
och upplysningsarbetet i sexual- och samlevnadsfrågor skall utgå,
bör därför enligt direktiven sammanfalla med de grunder, på vilka skolans
etiska fostran i allmänhet skall bygga.

Utredningens arbete beräknas, enligt vad jag inhämtat, inte kunna slutföras
förrän tidigast år 1970.

För egen del vill jag framhålla följande.

Det är självfallet att synen på sexualundervisningen och innehållet i denna
undervisning förändras i takt med utvecklingen av samhället och förändringen
av människors värderingar, attityder och moralföreställningar.
Den handledning i sexualundervisning som kom till för ett tjugotal år sedan
ansågs av många både djärv och fördomsfri. I dag är handledningen,
som i allt väsentligt bibehållits oförändrad genom åren, helt under omarbetning.
Det finns i sammanhanget skäl att erinra om de fortlöpande ändringar
i läroplanerna som görs och förutses mot bakgrunden av bl. a. samhällsutvecklingen,
detta trots att dessa läroplaner antogs för relativt kort tid
sedan. Även tillsättandet av 1964 års utredning om sexual- och samlevnadsfrågor
i undervisnings- och upplysningsarbetet vittnar om behovet av förändringar.

Mot denna bakgrund är det förklarligt, att det bland skolböckerna inom
området sexualkunskap framkommer böcker, som både i fråga om öppenhet

432

och inställning i sakfrågorna skiljer sig från gårdagens litteratur på området.
Där utvecklingen inom det regelkomplex som skall styra undervisningen
av någon anledning tillfälligt bromsas upp, som t. ex. i detta fall i
avvaktan på en omarbetning av gällande handledning och på resultatet av
den sedan 1964 verkande utredningen, kommer skolbokslitteraturen att
granskas utifrån den nu gällande men delvis föråldrade handledningen och
med denna starkt sammankopplade kommentarer och anvisningar till kursplaner.
Givetvis kan de modernare böckerna inom området redan härigenom
komma att bli hårt kritiserade, förstärkt också genom att delar av den
allmänna opinionen står kvar på en äldre värderingsgrund.

Det är också rimligt att beakta lärarens roll i undervisningen för att man
rätt skall kunna bedöma det mer eller mindre kontroversiella i det skriftliga
material som kan komma till användning i dagens skola. Utan att därför
underskatta betydelsen i opinionshänseende av en speciell bok i sexualkunskap,
spelar givetvis lärarens ledning av lektionerna, hans förklaringar
och sätt att kommentera fortfarande en mycket viktig roll för elevernas
kontakt med lärostoffet. Även om den nuvarande handledningen i sexualundervisning
inte är modern, ger den dock läraren möjligheter att möta och
balansera en alltför ensidig och onyanserad framställning i en i undervisningen
använd bok. Dessutom är ju eleverna, som framgått av redogörelsen
om sexualundervisningen i skolan, genom uppbyggnaden av undervisningen
genom årskurserna, ingalunda oförberedda, när sexualundervisningen
i t. ex. grundskolans avslutningsklass tar upp svårare och mera omstritt
stoff.

Beträffande skriften »Samspel» har förlaget inte gjort gällande, att det
är fråga om en »lärobok i författningens mening». Detta framgår av att
förlaget inte underställt boken prövning av läroboksnämnden, som enligt
sin instruktion har att pröva om viss bok skall uppföras såsom lärobok på
den s. k. läroboksförteckningen. Enligt vad jag inhämtat betraktar läroboksnämnden
s. k. momentböcker i sexualkunskap som bredvidläsningsböcker,
vilka nämnden inte uppför på läroboksförteckningen. Det möter
dock inte något hinder för vederbörande rektor att inom ramen för anvisade
medel inköpa böcker av bredvidläsningskaraktär för att exempelvis i
skolorna tillhöra klassuppsättning av böcker och användas som komplement
till läroböckerna. För högstadiets del ingår momentet sexualkunskap vanligtvis
i läroböckerna för biologi.

Stockholms skoldirektion har, såsom framgått av det föregående, betraktat
»Samspel» som en bredvidläsningsbok. Det nyss anförda visar att skoldirektionens
uppfattning i detta avseende är riktig.

Skoldirektionen har uttalat, att den inte har något att erinra mot att
»Samspel» användes i undervisningen som komplement till den muntliga
undervisningen och till den ordinarie lärobokens framställning. Också i
fråga om användningsområdet är skoldirektionens beslut oantastligt. Jag

433

vin i sammanhanget erinra om, att det framgår av den gällande och i det
föregående i tillämpliga delar refererade kursplanen i biologi för grundskolans
högstadium, att biologiinstitutionen bör förfoga över en relativt välförsedd
boksamling.

Vad härefter angår innehållet i den aktuella boken må framhallas, att det
redan i förordet till boken påpekas, att den endast berör vissa närmare angivna
avsnitt av vad som enligt gällande läroplaner ingar i sexualundervisningen.
Framför allt den etiska sidan av ämnesdelen saknas praktiskt
taget helt. Redan på den grund är det alltså omöjligt att betrakta boken
som en egentlig lärobok. En lärare, som använder boken sasom enda läiomedel
och inte såsom enbart supplerande material till muntlig undervisning
eller lärobok, förfar med andra ord felaktigt. Det är givetvis av vikt, att
vederbörande lärare är medvetna härom. Man torde få utgå ifrån att skoldirektionen
och isynnerhet skolöverstyrelsen uppmärksammar detta.

Vad slutligen angår ämnesstoffets utformning i boken är jag medveten
om att olika värderingar kan anläggas. Skolöverstyrelsen har hänvisat till
bristande överensstämmelse med gällande »anvisningar». Det framgår inte
av överstyrelsens yttrande om överstyrelsen härvid syftar på de i Läroplan
för grundskolan intagna anvisningarna till förenämnda kursplaner eller på
Handledningen i sexualundervisning. Vad gäller anvisningarna är de innehållsmässigt
inte särskilt utförliga. Vad angår grundskolans högstadium,
varom i Eder framställning främst torde vara fråga, papekas i anvisningarna,
att psykologiska och etiska synpunkter ovillkorligen måste vara med.
Beträffande de etiska synpunkterna framhävs de även i kursplanen för ämnet
kristendomskunskap. Till den del ifrågavarande synpunkter inte återfinns
i »Samspel» måste de, som jag tidigare framhöll, på annat lämpligt
sätt meddelas eleverna, Att förbjuda bokens användning i skolarbetet kan
inte komma i fråga enbart pa den grund att boken inte täcker hela ämnesdelen.
I övrigt bör understrykas, att anvisningarna och kommentarerna till
kursplanerna inte är tvingande.

Vad angår Handledningen i sexualundervisning är den, såvitt jag kunnat
finna, inte heller tvingande utan är närmast avsedd att vara en vägledningför
de lärare som skall undervisa i sexualkunskap. Jag anser därför, att det
faktum att delmoment som t. ex. samlagsteknik och planerat föräldraskap
samt preventivmedel blott i begränsad utsträckning behandlas i handledningen
men tages upp som väsentligheter i »Samspel» inte diskvalificerat
den senare boken att användas i skolundervisningen. Jag har för min del i
allt väsentligt funnit, att vad boken redovisar under exempelvis »Samlagsteknik»
inte, såsom Ni hävdar, kan betraktas som »anvisningar». Redogörelsen
är visserligen delvis avancerad men måste dock rimligtvis mera uppfattas
såsom avsedd att utgöra information och faktisk beskrivning av
något i och för sig naturligt. Mycket hänger dock givetvis på hur läraren
behandlar stoffet och hur eleverna uppfattar det.

434

På eu punkt kommer emellertid vad som sägs i »Samspel» uppenbart i
konflikt med vad som uttalas i skolöverstyrelsens handledning. Det är beträffande
fragan om avhallsamhet från sexuellt samliv under uppväxtåren,
d‘h det i handledningen uttalas, att man i skolans sexualundervisning måste
hävda, att avhållsamhet är det riktiga under det att i den i förevarande
ärende aktuella upplagan av »Samspel» framhålles, att man inte kan säga,
om tidigt sexuellt samliv är rätt eller fel. Uttalandets skärpa i handledningen
medför i detta fall uppenbarligen att, om en lärare här gör »Samspels»
uppfattning till sin inför eleverna utan att nämna uppfattningen i handledningen,
lian får anses ha brustit i den objektivitet som enligt gällande läroplaner
skall prägla undervisningen. Enbart det faktum att en avancerad
mening hävdats i »Samspel» gör dock inte boken som sådan olämplig, förutsatt
att eleverna bedöms tillräckligt mogna att med lärarens hjälp kritiskt
värdera bokens uppgifter.

Jag kan inte heller från någon annan utgångspunkt finna, att boken
»Samspel» inte bör få användas som hjälpmedel i skolundervisningen. Det
förtjänar i sammanhanget att påpekas, att något hinder för bokens utgivning
och försäljning i bokhandeln inte förelegat.

Med hänvisning till det anförda kan jag inte finna, att Stockholms skoldiiektion
förfarit felaktigt genom att inte motsätta sig bokens användning i
stockholmsskolorna. Jag lämnar alltså Eder framställning utan vidare åtgärd.

Avslutningsvis vill jag emellertid upplysa om att helt nyligen har utgivits
eu andra upplaga av »Samspel». I ett brev, riktat till skolan, vilket jag haft
tillfälle att taga del av, anför Riksförbundet för sexuell upplysning, att förbundet
med tacksamhet tagit emot sådan kritik som avsett att förbättra
framställningen. Förbundet omtalar att i den nya upplagan gjorts en del
bearbetningar. Några formuleringar, som enligt förbundets mening vantolkats
av vissa kritiker, har, framhåller förbundet, skrivits om för att förhindra
nya och enligt förbundets mening grundlösa påståenden om att förbundet
uppmuntrar till ansvarslös promiskuitet och det redan före 15 års
ålder. På begäran från många håll har ett kort avsnitt om gonorré tillfogats,
framhåller förbundet i brevet.

Jag vill tillfoga att den av mig i det föregående refererade passusen i
föista upplagan av »Samspel» om att man inte kan säga, huruvida tidigt
sexuellt samliv är rätt eller fel, utgått i den andra upplagan.

435

Vid handläggning av ärende rörande import av ett parti vitaminer
har skada uppkommit för importören till följd av dröjsmål från
medicinalstyrelsens sida och fel från tullverkets sida. Framställning
om ersättning av allmänna medel till importören

I en till Konungen den 16 januari 1968 avlaten skrivelse anföide JO
Bexelius följande.

Enligt 8 § läkemedelsförordningen den 14 december 1962 och 6 § kungörelsen
den 28 juni 1963 om tillämpningen av läkemedelsförordningen
må, med vissa undantag, läkemedel icke införas i riket med mindre än att
medicinalstyrelsen meddelat tillstånd därtill.

I 9 § samma förordning stadgas, att om läkemedel anmälts till tullklarering
för någon som ej är berättigad att införa varan, ma han, om tillstånd
till införsel ej erhålles, överlåta varan till någon som är berättigad att införa
den eller ock åter utföra varan. Införes, överlåtes eller utföres varan
ej inom fyra månader efter det den skall anses ha mottagits av tullanstalt
eller inom den längre tid generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller varan
jämte emballage Kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom
som tillfallit Kronan skall förfaras på sätt medicinalstyrelsen bestämmer.

I en den 11 juli 1967 hit inkommen skrift påtalade direktören Börje Fransén
i Lomma, att medicinalstyrelsen trots påstötning underlåtit att i tid
besvara en av honom den 16 mars 1967 gjord framställning om tillstånd
att till riket införa ett parti om 100 flaskor vitamin AD, värt 500 kr., med
påföljd att tullverket i Göteborg, där partiet förvarades, låtit förstora detsamma.

Med anledning av klagomålen inkom medicinalstyrelsen med yttrande,
däri styrelsen hänvisade till en av byråchefen a apoteksbyrån Folke Ernerfeldt
upprättad promemoria. I promemorian anfördes följande.

Jag tillträdde tjänsten som chef för byrån den 1 november 1966 och
har vid sidan av den ordinarie befattningen haft att slutföra nagra tidigare
utredningsuppdrag rörande säkerhetsfrågor inom läkemedelshanteringen.

Det aktuella ärendet har enligt min uppfattning inte handlagts pa det
sätt som är önskvärt. En förklaring till vad som skett är emellertid clen
onormala arbetsbelastningen på apoteksbyrån. Omedelbart efter mitt tillträde
av tjänsten som byråchef tilldelades min närmaste man apoteksprivilegium.
Efterträdaren tillträdde sin tjänst den 1 april 1967 med partiell
tjänstgöring de tre första månaderna. Dessförinnnan uppehölls tjänsten av
vikarie Även andra tjänster har fått upprätthållas med vikarier eller extra
personal. Dessa personalförhållanden på en byrå med en orutmerad chef kan
lätt leda till malörer av inträffat slag. Att sådana också skulle kunna inträffa
stod klart för mig redan då jag accepterade befattningen som byråchef.
Eftersläpningen i arbetet var onormalt stor. Darfor inleddes omedelbart
i samarbete med verksledningen eu rad rationaliseringsatgärder i avsikt
att avlasta byrån rutinuppgifter, som icke kan anses strängt nödvändiga
i dagens läge. Detta rationaliseringsarbete har bland annat lett till en

436

ändring i kungl. kungörelsen den 21 augusti 1935 (nr 508) om föreståndar skap

a apotek (SFS 1967:102), varigenom byrån befriats ifrån ett tusental
arenaen ärligen.

Även beträffande andra ärendegrupper har arbetsbesparingar kunnat genomforas.
Tyvärr hade dessa åtgärder dock inte blivit helt genomförda, då
den nu patalade händelsen inträffade. Vidare har byrån erhållit tillfällig
personahorstarkmng utöver den personal som enligt staten är anvisad för

Byråns personal är enligt mm uppfattning synnerligen väl lämpad att
losa små arbetsuppgifter Enskilda tjänstemän har uträttat storartade
prestationer. Att oaktat detta resultatet inte blivit perfekt måste tillskriv,
as d?^ rollandet »tf antalet ärenden trots vidtagna åtgärder varit för
stort i forhallande till tillgängliga resurser.

i 7eiu C-er vd^a inom byrån som skall anses vara direkt ansvariga för det
aktuella ärendets handläggning saknar därför enligt min mening betydelse.
JJe befattningshavare som omhänderhaft ärendet har på grund av starkt
7 ,''.e tryck pressats att i första hand befatta sig med ärenden som av dem
bedömts viktigare.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Sakuppgifterna i Franséns skrivelse är fullt korrekta. Det första brevet
1oi:?1CdiCIafS yT ''SeV dianefördes På styrelsens apoteksbyrå den 17 mars
9167 °r.!1 det andra den 10 maj 1967. Breven besvarades av medicinalstyrelsen
forst sedan Fransen den 10 juli 1967 avlåtit sin skrivelse till JO
1 ransens framställning till medicinalstyrelsen gällde ett varuparti, ‘ som
kvarhalhts av tullmyndighet, uppenbarligen beroende på att varan av denna
bedömts utgöra läkemedel, på vilket läkemedelsförordningen ägde tilllampning.
Iramstallnmgen innebar en ansökan om sådant tillstånd, som
avses i 8 g 2 mom. c) läkemedelsförordningen och 6 3 kungl. kunsrörelsen
den 28 juni 1963 (nr 439) om tillämpningen av nämnda förordning.

btyrelsen beklagar livligt dröjsmålet i ifrågavarande fall och kan till försvar
darior endast aberopa den stora och växande arbetsbelastningen på
styielsens apoteksbyra. Genom de åtgärder som vidtagits för rationalisermg
av byråns arbetsuppgifter och för förstärlaiing av dess personal bör
risken för ett upprepande vara eliminerad. Styrelsen vill också framhålla
att rationaliseringsstravandena beträffande byråns uppgifter ingalunda är
avslutade utan fortsätter till dess en grundlig omprövning skett av alla
arbetsrutiner m. m.

I avgivna påminnelser yttrade klaganden bl. a.

Medicindstyredsen har i skrivelse den 24 juli 1967 avgett yttrande och
darav framgar att namnda preparat icke skall klassificieras som läkemedel,
.rieparatet skulle alltsa ha släppts av tulltjänstemannen i Göteborg. Denne

"odseHidc förstörasS^ °( fl V1 lK''k uPPrePade påringningar om besked om

Så skedde också efter det vi inte kunde få besked från medicinalstyrelsen
Den i var skrivelse till JO namnda summan kr. 500:— har alltså
iorlorats för oss, da vi givetvis måste betala vår leverantör. Det egendomliga
i sammanhanget är att vid tidigare sändning har partiet passerat tullen
utan anmärkning men med annan tjänsteman.

437

Själv förstår jag synpunkterna, som medicinalstyrelsen anlagt och eftersom
ärendena numera kommer att behandlas på ett bättre sätt är det min
uppfattning, att något klander ej behöver riktas mot medicinalstyrelsen.
— — — Vad däremot är anmärkningsvärt är enligt min mening, att tullen
i Göteborg inte kunde vänta till dess medicinalstyrelsen avgett yttrande
utan gång på gång proponerade på att partiet skulle förstöras.

Med anledning av vad sålunda framkommit infordrades närmare upplysningar
rörande tullverkets handläggning av ifrågavarande importärende,
varvid tulldirektionen i Göteborg anförde till en början.

I samband med tulltaxering av en varusändning för Börje Fransén tillställde
den tulltaxerande tjänstemannen, förste tullkontoristen K. J. Johansson,
omhandlade preparat Vitamin A o D with Calcium härvarande tullaboratorium
för fastställande av tillämpligt statistiskt nummer.

Preparatet var förpackat i glasflaskor vägande ca 160 g brutto, vardera
innehållande 90 tabletter.

På glasflaskorna fanns bl.a. följande tryck: »Directions: One tablet with
each meal. 3 tablets daily. Helps promote normal development of bones
and teeth, excellent for children and adults, prevents rickets».

Enligt läkemedelsförordningens 1 §, 1 mom. förstås med läkemedel i förordningen
»sådan vara, som är avsedd antingen att vid invärtes eller utvärtes
bruk förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom
hos människor eller djur eller att eljest på angivna sätt användas i samband
med behandling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning,
allt under förutsättning att varan för sådant ändamål genom beredning,
dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick».

Då preparatet genom beredning och doseringsanvisning iordningställts i
bruksfärdigt skick och dessutom direkt uppgavs förebygga en angiven sjukdom
(rickets = engelska sjukan) ansågs varan utgöra ett läkemedel, hänförligt
till statrnr 30.03.100 i tulltaxan.

Mottagaren var inte berättigad att jml 8 § läkemedelsförordningen införa
varan och den utlämnades därför inte från tullverket. I skrivelse av
den 16.3 ansökte han hos medicinalstyrelsen om införseltillstånd.

Den 24.7 har medicinalstyrelsen meddelat att varan inte skall klassificeras
som läkemedel. Detta beslut synes ha sin grund i det förhållandet att
mottagaren i reklamen för preparatet vid saluförande i Sverige uteslutit
den sjukdomsförebyggande indikationen.

Att varan inte klassificeras som läkemedel föranleder ingen ändring av
tulltaxeringen enligt statrnr 30.03.100 (tullfritt). I

I fråga om partiets förstörande yttrade direktionen, efter att ha erinrat
om innehållet i 9 § läkemedelsförordningen, följande.

Förrättningsmannen har meddelat speditören, Kontinentspedition AB,
de olika alternativen för varans tullklarering. Oriktigt har därvid även förstöring
framhållits som en möjlighet.

Då införseltillståndet dröjt, har förrättningsmannen gjort upprepade påstötningar
hos speditören. Detta är helt i enlighet med den rutin som tilllämpas
och är anbefalld för att undvika alltför stor balans av oavslutade
tulltaxeringsärenden. Förrättningsmannen säger sig därvid dock inte såsom
klaganden påstår ha proponerat på att varan skulle förstöras.

438

Då man efter omkring tre månader trots förnyad hänvändelse till medicinalstyrelsen
inte erhållit införseltillstånd och överlåtelse inte kunnat ordnas,
har speditören efter kontakt med mottagaren och med dennes samtycke
anmält partiet till förstöring.

Förstöring under tullkontroll av importgods kan i vissa fall ske enligt
olika föreskrifter, t. ex. enligt 146 § tullstadgan för att få befrielse från tull
och annan avgift för gods som är skadat eller förskämt och enligt 160 §
tullstadgan, då det gäller vara som kvarligger utöver stadgad anståndstid.
I en del fall skall också varor som förverkats enligt varusmugglingslagen
eller hemfallit till Kronan förstöras. I här föreliggande fall skulle emellertid
förstöring inte ägt rum utan att medicinalstyrelsen förordnat därom.
Detta förhållande ändras inte av att speditören med varuägarens tillstånd
anmält godset till förstöring.

Förrättningsmannen har vid skilda tillfällen under ärendets handläggning
samrått med sin närmaste överordnade, tullöverkontrollör A. A. E.
Hansson, främst angående sättet för varans förstöring, sedan anmälan
därom gjorts av speditören. Sistnämnda fråga har även diskuterats med
dåvarande avdelningsföreståndaren, tullöverkontrollör K. A. Ivnuthén. Någon
erinran mot förstöringen har därvid inte gjorts från dessa tjänstemäns
sida.

Härefter inkom klaganden med nya påminnelser.

Utredningen i ärendet ger sålunda vid handen att vederbörande tulltjänstemän
vid tullbehandlingen av varupartiet, som infördes till riket den 7
mars 1967, ansåg detsamma hänförligt till läkemedel, vars införande krävde
tillstånd av medicinalstyrelsen, att klaganden i framställning, som inkom
till medicinalstyrelsen den 17 mars, begärde dylikt tillstånd, att ansökningen
prövades av medicinalstyrelsen först den 24 juli, därvid styrelsen
fann att varupartiets införande ej krävde särskilt tillstånd, att varupartiet
den 20 juni, då tillstånd till införseln ej erhållits, förstördes genom tullverkets
försorg samt att förstörelsen skedde utan att tullverket dessförinnan
i enlighet med vad som stadgas i 9 § läkemedelsförordningen inhämtat
besked från medicinalstyrelsen om hur man skulle förfara med varan.

Med hänsyn till vad tulldirektionen upplyst angående reklamen för preparatets
användning finner jag uppenbart, att det icke kan läggas tullverket
till last såsom fel att partiet behandlades såsom läkemedel och kvarhölls
inom vederbörande avdelning i avbidan på att frågan om införseltillstånd
för partiet prövades i föreskriven ordning.

Det ligger i sakens natur, att klagandens ansökan om införseltillstånd
borde med hänsyn till att varupartiet kvarhölls av tullen och till den i 9 §
läkemedelsförordningen stadgade tidsfristen ha prövats med erforderlig
skyndsamhet. Så har icke skett. I betraktande av vad från medicinalstyrelsens
sida upplysts om den arbetsbörda som vid ifrågavarande tid åvilade
apoteksbyrån och de besvärliga personalförhållandena vid byrån anser jag

439

dock det i och för sig betänkliga dröjsmålet med prövningen av klagandens
ansökan skäligen icke vara av beskaffenhet att kunna läggas vederbörande
tjänstemän till last såsom straffbart tjänstefel. Med hänsyn härtill och till
de av styrelsen vidtagna åtgärderna för en mera skyndsam handläggning
av apoteksbyråns ärenden synes mig det inträffade icke påkalla någon min
vidare åtgärd gentemot vederbörande tjänstemän eller eljest till förekommande
av ett upprepande.

Såsom även tulldirektionen vidgått står förstörelsen av varupartiet icke
i överensstämmelse med vad som stadgats i 9 § läkemedelsförordningen.
Partiet borde alltså icke ha förstörts utan att medicinalstyrelsen förordnat
härom. Denna bedömning kan icke rubbas av det förhållandet att speditören
med klagandens tillstånd — dock först efter påstötningar från tullverket
— anmält godset till förstöring. Vederbörande tjänstemän inom
tullverket har följaktligen förfarit felaktigt i nu berörda hänseende. I betraktande
av omständigheterna, icke minst dröjsmålet hos medicinalstyrelsen,
synes mig det fel som ligger tulltjänstemännen till last icke vara av
beskaffenhet att böra för dem medföra ansvar och ersättningsskyldighet.

Av det sagda framgår emellertid att skada tillskyndats Fransen genom
samverkande fel från medicinalstyrelsens och tullverkets sida. Det framstår
för mig såsom helt orimligt och stridande mot all rättvisa, att Fransén
skulle själv bära skadan, till vilken han icke kan anses ha själv medverkat.
Jag anser därför att ersättning för skadan bör utgå till honom av allmänna
medel. Fransén har själv uppskattat skadan till 500 kr. Jag har icke prövat
skäligheten av beloppet. Handlingarna ger emellertid icke anledning att
ifrågasätta skäligheten av det angivna beloppet.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för
riksdagens ombudsmän får jag — med överlämnande av handlingarna i
ärendet — framlägga ovan berörda förhållanden för den åtgärd vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Till stöd för denna framställning vill jag åberopa Eders Kungl. Maj:ts
praxis vid behandlingen av liknande framställningar från ombudsmännens
sida, då fråga varit om tjänsteåtgärder, som objektivt sett varit oriktiga
men för vilka någon tjänsteman icke ansetts kunna eller böra göras ansvarig,
och då billighetsskäl motiverat gottgörelse av allmänna medel. Till
förmån för framställningen åberopas även ett av 1906 års lagutskott vid
granskningen av JO:s ämbetsförvaltning gjort uttalande i ämnet.

Ärendet var härmed av JO slutbehandlat.

Genom beslut den 6 juni 1968 föreskrev Kungl. Maj:t att till Fransén
skulle utbetalas 500 kr. som ersättning för det förstörda varupartiet.

440

Tillförlitlighetsgarantiema vid pris- och kartellnämndens
prisundersökningar

I juni 1966 lät statens pris- och kartellnämnd verkställa en undersökning
rörande de lokala prisförhållandena inom livsmedelsdetaljhandeln i Gävle.
Undersökningens huvudsyfte var att jämföra såväl prisnivåerna mellan
olika butiksgrupper och storföretag inom den kooperativa och den enskilda
sektorn av nämnda handel på orten som prisnivåerna mellan olika butiker
inom respektive butiksgrupper.

Resultatet av undersökningen publicerades i bl. a. en annons med rubriken
»SPK granskar priserna på livsmedel i 41 butiker i Gävle». I annonsen
kunde läsas bl. a. följande.

Har Ni undrat över att jämförbara varor kan kosta olika i olika butiker?
Hur stor är egentligen skillnaden och lönar det sig att byta butik? Vad betyder
lockpriser och lågprisbutiker i er hushållsbudget? Priset är ju bara
en av de faktorer som avgör köpet. Sortiment, betjäningsform, hemtransport,
hur lätt ni når butiken spelar också in. Men vet ni mer om priserna
i olika butikstyper kan ni planera bättre och spara både tid och pengar.

Om prisundersökningen upplystes i annonsen att i varje butik noterats
priserna på ett 50-tal varor, som ingår i ett vanligt veckoköp. Undersökningen
hade visat, att skillnaden mellan dyraste och billigaste pris på veckoköpet
i Gävle var ca 13 %>, alltså 13 kr på varje hundrakronorsköp eller
780 kr vid en årlig hushållsbudget på 6 000 kr. Lägsta priset 90:50 hade
noterats hos Gävle Sparköp och det högsta, knappt 102 kr, hos några enskilda
butiker. I en mellangrupp på 96—97 kr låg Konsum, Epa, Noréns
Stormarknad och Tempo. I ett stort antal enskilda butiker varierade priserna
mellan 98 och 101 kr.

I ett pressmeddelande den 31 augusti 1966 lämnade nämnden en del
ytterligare uppgifter om resultatet. Meddelandet innehöll följande prisnivårangering
av butikerna.

	. . 90,50	Ica-butikerna ..........	100,00 100,00
Konsumbutikerna ....	. . 95,60	Vivo-butikerna..........
Epa ................	. . 97,00	FN-butikerna (Vivo) . .. .	100,10
Noréns stormarknad . .	. . 97,30	Sebra shoppingcenter . . . .	100,50
Tempo ..............	. . 97,40	Övriga enskilda butiker . .	100,60
Endres ..............	. . 99,50

Innehållet i meddelandet återgavs utförligt i lokalpressen i Gävle.

I anledning av prisundersökningen och de resultat som publicerats innehöll
Sveriges livsmedelshandlareförbunds facktidning Livs nr 1 januari
1967 en artikel, där under rubriken »Nu är det SPK:s tur att granskas.
Brister i Gävleundersökningen” kritiska synpunkter anlades på prisundersökningen.
Anmärkningarna gick sammanfattningsvis ut på att prisinsam -

441

lingen inte skett med erforderlig tillförlitlighet och att prisjämförelserna
inte i allo grundat sig på likvärdiga varor med påföljd att resultatet blivit
missvisande.

Inom JO-expeditionen upprättades en promemoria i vilken efter en redogörelse
för förhållandena bl. a. ifrågasattes om inte behovet av kontrollåtgärder
för prisundersökningarnas del och den lämpliga uppbyggnaden av
ett system av olika sådana åtgärder borde klarläggas, därvid särskilt borde
uppmärksammas frågan huruvida inte — innan slutsatserna av en prisundersökning
offentliggörs — tillfälle bör beredas vederbörande butiksinnehavare
att yttra sig över det material, på vilket slutsatserna av undersökningen
skall grundas.

Över innehållet i promemorian inhämtades yttrande från nämnden, som
efter en redogörelse för de regler som gäller för prisuppgiftsinsamling anförde
bl. a.

Även om den personal, som ombesörjer insamlingsarbetet, har erfoiderliga
kunskaper och erfarenheter samt försetts med klara anvisningar, kvarstar
givetvis i alla undersökningar av detta eller liknande slag den risk för felaktigheter
i materialet som grundar sig på mänsklig oförmåga att absolut
felfritt behandla samtliga enskilda uppgifter. Det har därför för nämnden
varit angeläget att i den fortsatta bearbetningen inlägga sådana gransknings-
och kontrollåtgärder, som i möjligaste mån eliminerar risken for att
nämnvärda fel skall uppträda i slutprodukten.

Alla uppgifter vid undersökningar av detta slag inhämtas vid personliga
besök i respektive butiker. Uppgiftsinsamlingens karaktär förutsätter medverkan
från representant för butiken. Denne har således full insyn och alla
möjligheter att ta del av de noteringar som göres på undersökningsblanketterna
samt att framföra sina synpunkter på dessa.

I samband med granskningsarbetet tas ytterligare kontakter per telefon
eller vid återbesök med uppgiftslämnarna i exempelvis sådana fall då uppgifternas
korrekthet kan ifrågasättas eller då tveksamhet föreligger beträffande
vilka varuvarianter som skall ingå i beräkningarna.

Sedan undersökningsrapporterna färdigställts, föredras de i vanlig ordning
inför nämndens styrelse, vari representanter för såväl näringsliv som
konsumenter ingår. Styrelsen beslutar i anslutning härtill om pubhcermgsåtgärder.

Beträffande de felaktigheter, som enligt Livs skulle ha förelupit vid prisinsamlingen,
uttalade nämnden sammanfattningsvis.

Som närmare utretts är den i »Livs» framförda kritiken inte en följd av
konstaterade felaktigheter i prisuppgifterna, utan förefaller snarast stödja
sig på minneskunskaper beträffande prissättningen vid en flera manader
tillbaka liggande tidpunkt. Nämnden vill inte hävda att fel inte kan föreligga
i materialet men efter fortsatt granskning och prövning av det aktuella
materialet samt kontakter med uppgiftsinsamlare och butik har nämnden
kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl talar för att de justeringar
som möjligen kan vara befogade med hänsyn till de patalade »felen»
knappast kan förändra indextalet för den speciellt åberopade butiken med

442

mer än ca 0,3 indexenheter. En sådan justering ändrar dock inte butikens
prisnivåtal.

Om kommunikationsproblemet uttalade nämnden.

Beträffande kommunikationsförfarandet i samband med nämndens undersökningsverksamhet
vill nämnden, framhålla att detta gestaltar sig något
olika, för olika slag av undersökningar beroende på arten av det material
pa vilket undersökningarna grundar sig och på sättet för dess inhämtning.

Vissa undersökningar grundar sig i betydande utsträckning på uppgifter
inhämtade genom intervjuer med företagare. Vid sådana intervjuer föres
utförliga minnesanteckningar, vilka undantagslöst underställes uppgiftslämnaren
för granskning.

I många fall kan tolkningen av inhämtade uppgifter vara förenad med
svårigheter. Detta gäller ofta ärenden rörande olika slag av konkurrensbegränsningar.
Därför brukar en preliminär undersökningsrapport eller del
därav tillställas berörda företag för kommentarer.

Vid de omfattande undersökningar om pris- och marginalförhållanden,
dar ett stort antal företag berörs, ligger kommunikationsfrågan något annorlunda
till. I sådana frågor som sammanhänger med undersökningarnas
uppläggnmg är det enligt nämndens mening endast möjligt att kommunicera
med ett begränsat antal företagarrepresentanter. Sådana kon tak ter
har som förut nämnts ingått som ett normalt inslag i utredningsverksamheten.
Det centrala problemet vid uppgiftsinsamlingen gäller i första hand
att garantera det insamlade prismaterialets riktighet. Detta kan ske, i de
fall så är möjligt, på det sättet att riktigheten av de på insamlingsblanketten
noterade uppgifterna bekräftas genom uppgiftslämnarens underskrift.
Vid de nu aktuella lokala prisundersökningarna på livsmedelsområdet har
detta förfaringssätt emellertid ansetts vara alltför betungande för uppgiftslämnaren
framför allt beroende på omfattningen av det blankettmaterial
som använts — blanketten för varje butik vid exempelvis undersökningen
i Gävle omfattade ca 60 sidor. I dessa fall har nämnden emellertid strävat
etter att uppna samma effekt genom det sätt på vilket uppgiftsinsamlingen
genomförts. Insamlingsarbetet har nämligen skett med full öppenhet gentemot
butiksinnehavaren och med obegränsad möjlighet för denne att följa
arbetet och kontrollera noteringarna, som avsett butikens konsumentpriser.

Det insamlade prismaterialet har sålunda undantagslöst varit tillgängligt
för uppgiftslämnaren eller dennes ombud vid själva insamlingstillfället.
bkulle detta prismaterial härutöver remitteras ut till undersökta butiker
eller eventuellt i kopia lämnas kvar i butiken vid insamlingstillfället för ytterligare
granskning inom viss tid torde man få räkna med en fördröjning
av den fortsatta bearbetningen och presentationen av resultaten.

Om uppgiftslämnare kräver ändringar i materialet måste detta nämligen
bil föremål för särskild prövning och kontroll från nämndens sida. Möjligheterna
att efteråt verifiera prisuppgifter är ofta begränsade, eftersom prisändringar
i livsmedelsbutikerna sker förhållandevis ofta, stundom flera
gånger i veckan, och noteringar av konsumentpriser enligt vad nämnden
funnit i regel icke sparas sedan de förlorat sin aktualitet.

Att även vid dessa undersökningar fa uppgiftsblanketterna underskrivna
av uppgiftslämnaren skulle ur vissa synpunkter vara av värde för nämnden.
Nämnden kan sålunda tänka sig att för framtiden tillämpa ett sådant förfa -

443

rande om detta visar sig vara ett önskemål från uppgiftslämnarna. Detta
måste i så fall kombineras med att butiken erhåller en kopia av insamlade
uppgifter, ett önskemål som framförts i »Livs». Vid ett sådant förfarande
får man dock räkna med att uppgiftsinsamlingen avsevärt kompliceras för
båda parter.

Sveriges Livsmedelshandlareförbund, som lämnades tillfälle att yttra sig
i ärendet, anförde — efter att ha tecknat den allmänna bakgrunden till sin
kritik av Gävle-undersökningen — om själva kommunikationsproblemet.

SSLF kan inte finna att den av SPK åberopade brådskan att snabbt få
fram material som kan användas i nämndens konsumentupplysande verksamhet
kan utgöra ett skäl för att underlåta kommunikation. Inga särskilda
skäl av det slag som påpekats i JO:s ämbetsberättelse (år 1962) föreligger
i det aktuella fallet. Tvärtom har händelseutvecklingen beträffande Gavleundersökningen
med utomordentlig tydlighet visat vådan av att ett undersökningsmaterial
publiceras under stor brådska och utan att den part som
varit föremål för undersökningen har haft möjlighet att ta del av denna.
SPK:s påpekande att den enskilda butiksinnehavaren haft tillfälle att kontrollera
undersökningsresultaten vid själva insamlingstillfället är ohallbart
såväl i sak som rent principiellt. I princip är det givetvis så att SPK i egenskap
av utredande myndighet bör bereda enskild part som varit föremal
för utredning tillfälle att yttra sig över utredningen, detta sa mycket mer
som det i efterhand — vilket SPK också påpekar i sitt yttrande over JO:s
promemoria — kan vara svårt att verifiera prisuppgifter pa grund av att
butikerna normalt sett icke sparar på föråldrade prisuppgifter, Särskilt
olustigt ter sig det faktum att SPK i dagens läge inte kan förebringa nagot
som kan styrka uppgifterna i den aktuella prisundersökningen utan tvingas
tala om missförstånd, möjligheten av felmärkningar eller att det icKe kan
uteslutas att detaljhandeln lämnat oriktiga uppgifter. Bevisbördan torde
i detta fall ligga på den undersökande myndigheten och kan av denna icke
övervältras på den som varit föremål för undersökningen, så mycket mer
som denne icke beretts möjlighet att yttra sig över densamma.

Inte heller i sak är SPK:s resonemang hållbart. Vid genomgången av
Gävleundersökningen lades från SSLF:s sida märke till att relativt manga
ändringar av noterade priser förekom i undersökningsmaterialet Dessa
ändringar hänför sig med all sannolikhet till justeringar, som av olika skal
har företagits i grundmaterialet. Undersökningsresultaten vid sjalva insamlingstillfället
är med andra ord icke identiska med de resultat som av
SPK så småningom redovisas i pressreleaser etc. Aven om butiksmnehavaren
skulle ha tagit del av undersökningen vid tidpunkten, för insamlingen
är härmed föga vunnet då det resultat som betecknas som det slutgiltiga

uppenbart skiljer sig från det preliminära.

Med tanke på de ekonomiska konsekvenser som publiceringen av en
oriktig undersökning kan få för den drabbade butiken torde det därför
vara ett oavvisligt krav att butiksinnehavaren bereds tillfälle att före publicering
ta del av undersökningsmaterialet och att inom. en viss tid, som
icke bör sättas snävare än vad som är brukligt i förvaltnings sammanhang,
inkomma med eventuella erinringar mot detta. SPK framhåller själv att
undersökningarna är komplicerade och upptar ett sextiotal sidor per butik.
I ett så stort material måste nästan ofrånkomligen felaktigheter smyga sig

444

in. Det måste även för SPK vara av värde att dessa felaktigheter kan korngeras
innan publicering äger rum.

SSLP vill inte hävda att fel av det slag som SPK påtalat inte kan förekomma,
men finner det anmärkningsvärt att en statlig utredningsmyndighet
inte har starkare underlag för uppgifter åt vilka getts offentlighet än
förmodanden och obevisbara påståenden. Det måste även för SPK framstå
som värdefullt att nämndens undersökningar innan de når offentligheten
bär genomgått en remissprocedur, som garanterar högsta möjliga grad av

korrek.^eV ■F1or (Ien enskilde hvsmedelsdetaljisten är det ett oavvisligt
rattssakerhetskrav.

Härefter lämnades Sveriges Köpmannaförbund tillfälle att yttra sig.
Förbundet anförde bl. a,

I sitt yttrande till JO av den 9 februari 1967 har SPK gett anvisning på
den metoden att de undersökta företagen skriftligen skulle bekräfta av
dem lamnade uppgifter. Vi anser att ett sådant förfarande — inte minst
ur bl K:s egen synpunkt — vore i hög grad ändamålsenligt för att härigenom
undvika diskussioner om faktiska förhållanden som det är svårt att
i efterhand erhalla full klarhet om.

Både ur tillförlitlighets- och objektivitetssynpunkt är det också enligt
var mening angeEget att de undersökta detaljhandelsföretagen eller företradare
för dessa bereds tillfälle att ta del av och i förväg samråda med SPK
om undersökningarna och deras resultat. Invändningen att ett sådant förtärande
skulle medföra dröjsmål i fråga om utredningarna och publicerandet
ai deras resultat maste väga väsentligt mindre än det rimliga kravet på en
rättvis _ behandling av ojika näringsgrenar och företag. Dröjsmålet behöver
orovngtmte bil särskilt stort därest samrådet med detaljhandelsföretagen
och dess foretradare sker på ett relativt tidigt stadium och där man givetvis
j handelns sida skall eftersträva att med största snabbhet lämna önskade
upplysningar och besked.

. X1 V/!Ji .därför förorda ett förfarande, som är likartat med det som i regel
torde tillampas vid undersökningar av monopolföretag eller beträffande
branscher respektive företagsgrupper med ett relativt fåtal företagsenheter.
Den omständigheten att en näringsgren består av ett större antal företag
an nmligtvis inte få medföra att dessa i nu nämnt hänseende kommer i en
sämre situation än storföretagen. Eu diskriminering av detta slag kan inte
sta i överensstämmelse med den lika rätt inför lagen som är en allmänt nedtagen
prmcip i vart rättssamhälle.

Landsorganisationen i Sverige bereddes sedan tillfälle att avge yttrande
i ärendet. I dess yttrande uttalades bl. a.

.. ka.r enllgt va.d LO kan finna använt sig av den gängse metodik som
ai tillämpbar vid prisundersökningar. Denna medför ett ur konsumentsynpunkt
tillfredsställande resultat. Metodiken ger från rättssäkerhetssynpunkt
betryggande garantier för tillförlitlighet i undersökningsmaterialet. Sannolikheten
för väsentliga avvikelser från de korrekta uppgifterna synes
med denna metodik vara avsevärt mindre än vid många andra fall som
lagges till grund lör juridiska avgöranden.

Det är viktigt att här understryka betydelsen av att undersökningarna
gores pa basis av prisnivåer.

445

Ur konsumentsynpunkt synes det LO anmärkningsvärt att de uppgifter
som handlarna, i Gävle anför utan att kunna förebringa någon bevisning
för deras korrekthet skall tillmätas större tilltro än SPK:s redogörelse. Det
synes LO mer motiverat, att den som framför som sin uppfattning att ett
fel begåtts får visa detta.

Beträffande uppgifterna i tidningen LIVS angående felaktigheter beträffande
fem av de tusentals prisangivelserna i Gävle-undersökningen kan
LO inte i detalj bedöma dessa, men anser, att Pris- och kartellnämnden
framfört argument som SSLF inte har kunnat vederlägga.

Det är orimligt att av SPK:s prisundersökningar kräva en för konsumenten
i det konkreta fallet meningslös fullständighet. Det synes LO anmärkningsvärt
att de krav som SSLF ställer på den offentliga informationen
i prisfrågor är så mycket högre än de krav handeln ställer på sin egen prisannonsering.
Problemet är att finna en rimlig avvägning mellan konsumenternas
ekonomiskt betydelsefulla krav att få en bättre information om prissituationen
i detaljhandeln och handelns naturliga intresse av att till konsumenterna
få spritt den information som handeln anser mer väsentlig. LO
anser att i de prisundersökningar SPK gjort har en sådan rimlig avvägning
skett. En annan sak är om undersökningsresultatet beror på bristfällig eller
felaktig information från handelns sida. I sådana fall kan inte vare sig SPK
eller undersökningsmetoden klandras.

När det gäller att tillgodose kommunikationsprincipen anser LO det vara
tillfyllest att uppgifter lämnas till priskontorens representanter. LO anser
inte att kommunikationsprincipen kräver att den bearbetade sammanfattningen
av hela materialet redovisas till den enskilde detaljisten. Uppgifterna
lämnas ju av detaljisten eller dennes företrädare. En redovisning av bearbetningen
torde leda till en så stor tidsutdräkt att ett effektivt genomförande
av undersökningarna därigenom i allvarlig utsträckning skulle försvåras.

Sveriges Livsmedelshandlareförbund kom härefter in med en skrift i
vilken framställdes bl. a. följande erinringar mot innehållet i landsorganisationens
yttrande.

SSLF kan icke finna annat än att LO:s remissvar icke på någon enda
punkt i sak har kunnat vederlägga den kritik som SSLF riktat mot SPK:s
undersökningsverksamhet. Tvärtom understryker en rad av LO:s uttalanden
med utomordentlig styrka vikten av att den enskildes rättssäkerhet
— han må vara handlande eller konsument — måste sättas i främsta rummet,
även om detta skulle medföra att framtida prisundersökningar måste
bedrivas enligt en mera » besvärlig» metodik.

Slutligen erhölls på begäran yttrande från statens konsumentråd, som
bl. a. förklarade.

De kritiska synpunkter som i skilda sammanhang lagts fram rörande prisoch
kartellnämndens undersökningar sommaren 1966 är i huvudsak av
tre slag.

För det första har man kritiserat undersökningarna och publiceringen
av de framkomna resultaten för en ensidig inriktning på prisvariabeln. Man
har menat att samtidigt som prisskillnaderna presenterats för allmänheten

446

man även borde ha redovisat skillnader som förelegat mellan de berörda
butikerna vad beträffar främst servicefaktorer.

För det andra har man ifrågasatt undersökningsmetodiken: urvalet av
varor som ingått i undersökningarna; principerna som tillämpats i samband
med att man försökt definiera vilka varor som kunnat betraktas som kvalitetsmässigt
likvärdiga; de skattningar som i vissa fall gjorts för omräkning
av priset från en förpackningsstorlek till en annan osv.

För det tredje har de i Gävle insamlade uppgifterna kritiserats i detalj
på vissa bestämda punkter. Man har hävdat att några av de inhämtade
prisuppgifterna inte har varit riktiga, dvs. att de inte har tillämpats vid
undersökningstiden i de undersökta butikerna.

Konsumentrådet skall i det följande behandla de tre problemområdena
var för sig.

Vad den ensidiga koncentrationen på priserna i de ifrågavarande undersökningarna
beträffar synes de inledande synpunkterna i detta yttrande
val motivera en sådan inriktning. Det är priserna som konsumenten inte
kan bedöma själv och vill ha hjälp med. Servicevariablerna torde varje
konsument — i den utsträckning som de är för honom relevanta — kunna
värdera själv. Är det så att en konsument inte själv observerar om butiken
har parkeringsplats eller inte, huruvida det förekommer hemsändning eller
inte eller om sortimentet är stort eller litet är det sannolikt att han inte
heller har något intresse av den förekommande servicen. Däremot torde
varje konsument klart observera de nackdelar och brister som för hans del
är förbundna med ett bestämt inköpsställe. Den för konsumenten viktigaste
servicefaktorn, nämligen närheten till bostaden, varierar dessutom från
individ till individ.

Vad metodproblemen beträffar kan man konstatera att dessa är svårbemästrade
och kräver stor noggrannhet och omtanke vid undersökningarnas
planläggning. Enligt konsumentrådets uppfattning förfogar pris- och
kartellnämnden över personal med en utbildning och erfarenhet som är
nödvändig för att undersökningar av här ifrågavarande komplicerade karaktär
skall kunna genomföras. Med hänsyn till att pris- och kartellnämndens
undersökningsverksamhet ur metodsynpunkt är komplicerad och att det
föreligger ett ständigt behov av utvecklingsarbete vore det dock enligt
konsumentrådets uppfattning angeläget att ytterligare förstärka nämndens
resurser på metodsidan. En garanti för att metodproblemen löses
på ett tillfredsställande sätt ligger också i att nämndens styrelse, med representanter
både för konsument- och näringslivsintressen, ständigt följer
det utvecklingsarbete som bedrives beträffande undersökningsmetoder. Som
redan understrukits är det givetvis angeläget att detta metodarbete får
fortsätta. Metoderna synes dock redan nu vara så väl utvecklade att en
undersökningsverksamhet och på denna byggd upplysning kan bedrivas
i de former som pris- och kartellnämnden hittills har tillämpat. Rådet finner
det också av intresse att notera att den typ av undersökningar, som f. n. är
föremål för granskning från JO:s sida, har bedrivits under ett antal år och
varit allmänt accepterade från näringslivets sida. Det synes därför snarare
vara den slagkraftiga publiceringen än undersökningsmetoderna som 1966
utlöste kritiken. Skulle det föreligga ett sådant samband måste det med
kraft understrykas att om samhället lägger ned stort arbete på att genomföra
undersökningar, vilkas huvudsyfte är att ge konsumenterna information
av vad slag det vara må, informationsförmedlingen också måste be -

447

drivas på ett effektivt, men givetvis korrekt, sätt. Eu undersökningsverksamhet
vilkens resultat inte når dem som den är avsedd för får betecknas
som slöseri med offentliga medel.

Vad slutligen beträffar de detaljanmärkningar som riktats mot Gävleundersökningen
kan konsumentrådet givetvis inte bedöma alla de enskilda
uppgifterna. I flera fall står uppgift mot uppgift. Konsumentrådet vill på
denna punkt dock konstatera att det finns flera tänkbara skäl varför en i
och för sig riktig prisnotering efter hand för företagen kan te sig orimlig.
Som konsument träffar man ibland på felstämplade varor och får — om
man inte själv observerar felet i butiken — betala det felaktiga priset. Har
sådana fel kommit med i undersökningsmaterialet återspeglar de eu verklighet
som även konsumenten stundom får uppleva. Givetvis kan dock enstaka
fel uppstå även vid insamlingsarbetet. Sådana fel borde dock, om de
är oavsiktliga, gå i båda riktningarna och därför inte ha någon större effekt
på undersökningens resultat. Pris- och kartellnämnden har också visat att
de fel som det funnits indikation på i gävlematerialet har varit av så ringa
storlek att de resultat som delgivits allmänheten inte skulle ha rubbats
även om samtliga påstådda felaktigheter hade förelegat i materialet.

Med hänsyn till Gävlediskussionen synes det dock vara angeläget att
överväga på vilket sätt man kan förebygga likartade incidenter. Konsumentrådet
anser inte att man normalt bör behöva bereda företagen tillfälle
att granska prismaterialet efter insamlingens avslutande. Förhållandena
vid en prisundersökning skiljer sig avsevärt från dem vid en teknisk
varuprovning eller vid en komplicerad branschundersökning, vid vilka materialet
ofta lämnas till efterhandsgranskning av berörda företag. Vid sådana
undersökningar är undersökningsresultat inte entydiga och en diskussion
med uppgiftslämnarna kan av flera skäl vara önskvärd. Vid teknisk varuprovning
kan det exempelvis visa sig att det provade exemplaret är ett s. k.
måndagsexemplar, varför det inte kan vara lämpligt att lägga dess egenskaper
till grund för konsumentupplysning etc. Vid prisinsamling sammanhänger
svårigheterna i huvudsak med varans identifiering, vilket ställer
stora krav på omsorgsfullhet hos prisinsamlaren. Skulle företaget vid en
efterhandsgranskning inte acceptera de noteringar som gjorts vid insamlingen
är det knappast möjligt att objektivt konstatera vilket pris som i
verkligheten gällde. Vill man ge företagen den säkerhet de önskar måste
granskningen därför ske i samband med insamlingsarbetet. Redan nu genomföres
insamlingar regelmässigt tillsammans med någon representant
för företaget. Denna medverkan kan — även om det innebär viss fördyring
av insamlingsverksamheten både för SPK och de berörda företagen — på
föreslaget sätt formaliseras så att de insamlade uppgifterna bekräftas av
den som deltagit i arbetet och att företaget får behålla en kopia av uppgifterna.
Om så sker torde alla rimliga säkerhetsåtgärder vid insamlingen
vara vidtagna.

Avslutningsvis vill konsumentrådet understryka att det är synnerligen
angeläget att pris- och kartellnämnden även framdeles får bedriva sin upplysningsverksamhet
på prisområdet och att arbetet tekniskt inte kompliceras
mer än nödvändigt. Skall uppgifterna kunna användas vid konsumentupplysning
måste bearbetningstiden vara så kort som möjligt. Åtgärder
som kan fördröja bearbetningen och publiceringen bör därför undvikas.

448

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.

Såsom framhölls vid remissen till nämnden är prisundersökningar av det
slag, varom här är fråga och offentliggörandet av de slutsatser, som kan
dras av dem, otvivelaktigt av stort värde från allmän synpunkt. Lämnandet
av uppgifter om tillämpade priser är ägnat att främja den fria konkurrensen
och är till stort gagn för de enskilda konsumenterna. Att korrekta uppgifter
om tillämpade priser lämnas allmänheten kan därför icke möta några
befogade invändningar.

Mitt syfte med remissen till nämnden var inte att ta upp nämndens prisundersökningsverksamhet
till någon allsidig diskussion. Från min sida gällde
det endast att få en delfråga belyst, den nämligen om tillräckliga garantier
finns för att slutsatserna vid prisundersökningarna grundar sig på ett
tillförlitligt material. Jag begränsar mig därför i det följande till denna detalj
som enligt min mening är av den allra största betydelse för att prisundersökningsverksamheten
skall kunna bli till avsedd nytta.

Konsumentupplysningen har till uppgift att vägleda konsumenterna och
hjälpa dem att träffa det för dem förmånligaste valet vid sina inköp. Med
den uppläggning Gävle-undersökningen fick kom de enskilda butikernas
prisnivå i fokus som valgrund. Jag skall inte diskutera det ändamålsenliga
häri utan endast konstatera att vad den enskilde konsumenten sålunda fick
hjälp med var att välja den inköpskälla som från renodlad prissynpunkt
kunde vara att betrakta som den för honom förmånligaste, Rangeringen av
de enskilda, med namn angivna Gävle-butikerna i pressmeddelandet den
31 augusti 1966 i prisnivågrupper med den billigaste först och dyraste sist
framhäver på ett särskilt sätt denna inriktning.

När en myndighet på sätt som skedde anger enskilda butikers prisnivåer
med två decimalers exakthet, kommer detta givetvis av konsumenterna att
uppfattas som ett återgivande av ostridiga fakta. Det ligger därför redan
från konsumentsynpunkt stor vikt på att de redovisade siffrorna är korrekta.
Ej mindre betydelsefullt är det emellertid för butiksinnehavarna att
siffrorna återspeglar de verkliga prisnivåerna.

Med den auktoritet, som nämnden åtnjuter i egenskap av statlig myndighet,
och den vederhäftighet, som allmänheten kan förvänta sig av nämndens
under ämbetsansvar gjorda uttalanden, övar dessa nämligen oundvikligen
— och detta är ju också avsikten med prisundersökningar av detta slag —
ett ej obetydligt inflytande på konsumenternas tänkande och handlande.
De publicerade siffrorna måste därför antas i ej obetydlig mån påverka
konsumenternas val av inköpskälla. Upplysning om att en butik håller jämförelsevis
höga priser kan ej undgå att vålla kundbortfall. Redan en eller
två enheters fel kan medföra en så försämrad placering i rangeringslistan
att ett betydande kundbortfall för butiken i fråga blir resultatet. Nu
nämnda olika omständigheter leder enligt min mening till att mycket höga
krav måste ställas på undersökningsmaterialets tillförlitlighet.

449

Nämnden har förklarat sig medveten om att det vid sådana prisundersökningar
som det här är fråga om finns risk för felaktigheter i materialet
som grundar sig på mänsklig oförmåga att absolut felfritt behandla samtliga
enskilda uppgifter. Nämnden synes emellertid mena att gransknings- och
kontrollåtgärder lagts in, som i möjligaste mån eliminerat risken för nämnvärda
fel i de publicerade resultaten. Nämnden har bl. a. hänvisat till att
uppgiftsinsamlingen skett under full insyn av en representant för den besökta
butiken och att i tveksamma fall kontakter tagits i efterhand med
butiksinnehavaren.

Av såväl Sveriges Livsmedelshandlareförbund som Sveriges Köpmannaförbund
har de tillämpade gransknings- och kontrollrutinerna bedömts som
otillräckliga. Köpmannaförbundet har uttalat sig till förmån för den förstärkningen
av kontrollen att de undersökta företagen vid insamlingstillfället
skriftligen bekräftar de insamlade uppgifternas riktighet. Konsumentrådet
har också pekat på denna möjlighet och ansett att, om den anlitas,
därmed alla rimliga säkerhetsåtgärder vid insamlingen blivit vidtagna.

Sveriges Livsmedelshandlareförbund har vidare på en råd punkter ansett
sig kunna påvisa felaktigheter i undersökningsmaterialet och brister i
själva insamlingsarbetet. Felaktigheterna skulle ha uppkommit på grund
av oriktiga noteringar vid insamlingstillfället. Förbundet säger sig emellertid
också ha lagt märke till att vid insamlingstillfället noterade siffror
ändrats på senare stadium. Uppgifter står här mot uppgifter. Syftet med
min granskning har inte varit att utleta sanningen i dessa hänseenden.
Tydligen har emellertid insamlingen och bearbetningen av materialet skett
på ett sätt som inte skapat det rätta förtroendet för nämndens verksamhet.
Enbart detta utgör enligt min mening tillräcklig anledning att pröva formerna
för verksamheten.

Fel kan uppkomma dels på insamlingsstadiet, dels på bearbetningsstadiet.
För att upptäcka fel som begås på det senare stadiet behövs i och för
sig inte någon medverkan av uppgiftslämnaren. Moment av extern kontroll
av själva bearbetningen är sällsynta i statistisk verksamhet över huvud
taget. Det kan enligt min mening inte begäras att någon kommunikation
äger rum med uppgiftslämnaren då. Nämnden har på ett övertygande sätt
skildrat de praktiska olägenheter som skulle vållas härav för prisundersökningsverksamhetens
del. Det naturliga betraktelsesättet synes i stället vara
att utredningen anses avslutad i och med själva prisinsamlingen och de
eventuella ändringar som görs av det som då antecknats. Vad det gäller att
säkra blir med detta betraktelsesätt grundnoteringarnas tillförlitlighet. Den
kan inte vinnas utan nära medverkan av företagaren själv. Den bärande
tanken bakom kommunikationsprincipen är just att det inte går att med
tillbörlig grad av säkerhet bedöma tillförlitligheten av ett utredningsmaterial,
om inte den mest initierade, d. v. s. den saken angår, fått tillfälle att
granska det. I princip borde därför varje notering och ändring av gjord

15 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

450

notering vara attesterad av företagaren för att få läggas till grund för sådan
bearbetning och publicering som ägde rum i anslutning till Gävle-undersökningen.

Det är emellertid av vikt att en sådan attestordning inte utformas på
sådant sätt att den blir betungande både för prisinsamlaren och för företagaren.
Den torde för övrigt inte behöva göras obligatorisk utan kan vara
fakultativ. Företagaren bör kunna låta sig nöja med att fortlöpande följa
vilka noteringar prisinsamlaren gör vid insamlingstillfället eller med att göra
stickprovskontroller o. d. efter insamlingens fullbordan. Men om företagaren
begär det, bör prisinsamlingen göras under attestering uppgift för uppgift
från hans sida.

Måhända kan den för båda parter minst betungande kontrollen vinnas
genom att prisinsamlaren alltefter det anteckningarna göres till företagaren
överlämnar en med hjälp av karbonpapper framställd kopia av gjorda anteckningar
samt bereder företagaren tillfälle att — innan insamlaren lämnar
affären — ange huruvida det finnes anledning till anmärkning mot de
gjorda anteckningarna. Därvid bör givetvis visst rådrum beredas företagaren.
Vilken ordning som än tillämpas bör självfallet ingen notering få
ändras utan att företagaren först fått tillfälle att yttra sig därom. Samma
krav torde lämpligen i övrigt i stort sett böra ställas på noteringarna som
på bokföring enlig bokföringslagen. Inga raderingar bör t. ex. få göras.

Såsom framgått av det föregående ligger det både i konsumenternas och
företagarnas intresse att underlaget för nämndens konsumentinformation
är objektivt riktigt. Om påståenden om fel i lämnad information icke kan
vederläggas genom hänvisning till grundmaterialet, kan allmänhetens tilltro
till informationen lätt rubbas. En smidig tillämpning av kommunikationsprincipen
möjliggör en efterhandskontroll, varigenom obefogade anmärkningar
om fel i de flesta fall kan vederläggas, och är därmed ägnad
att främja tilltron till lämnad information. Att allmänheten hyser tilltro till
den information som lämnas är helt visst en oundgänglig förutsättning för
att verksamheten skall kunna bli till avsedd nytta. De förslag, som kommit
fram i detta ärende rörande kontroller och garantier till säkerställande av
informationsunderlagets tillförlitlighet, är inte att betrakta som universalmedel
vilka passar för alla typer av undersökningar. Det kan tvärtom antagas
att kontrollsystemet måste varieras från typ till typ. För mig är det
emellertid väsentligt att stryka under att de grundtankar som kommunikationsprincipen
vilar på därvid inte förloras ur sikte.

Under hänvisning till det anförda finner jag för min del beklagligt att den
i det aktuella fallet tillämpade prisinsamlingsmetoden inte gör det möjligt
att med säkerhet bedöma om och i så fall i vilken utsträckning den angivna
prisnivån för t. ex. den särskilt diskuterade Levins affär var oriktig. Några
generella eller för prisundersökning gällande särskilda bestämmelser om
kommunikation har emellertid inte meddelats. Det kan därför inte med

451

fog göras gällande att någon befattningshavare hos nämnden gjort sig skyldig
till fel genom att inte kommunicera insamlat grundmaterial med den,
hos vilken undersökningen utförts, på sådant sätt att tveksamhet inte behövt
uppkomma om materialets riktighet. Vad som framkommit i ärendet
visar dock att det är angeläget att för framtiden ges sådana direktiv för
prisundersökningsverksamheten att uppkomsten av sådan tveksamhet i
möjligaste mån förebyggs.

Vissa andra ärenden

I Göteborgs-Tidningen stod den 28 september 1967 att läsa en artikel
med rubriken »Först undervisning sen dop, sa pastor». I artikeln uppgavs
att en komminister i visst angivet fall vägrat utföra ett dop, om barnets
föräldrar ej var villiga att delta i samtal och undervisning om kristendomen
eller att vidtala kristna faddrar. I anledning av artikeln begärde JO yttrande
från biskopen Bo Giertz, som i sitt svar inledningsvis framhöll att barndop
och undervisning enligt evangelisk uppfattning hör samman och att detta
samband är grundat redan i Kristi dopbefallning och även givits uttryck
i dopritualen. Detta medför i en sekulariserad miljö problem, särskilt som
dopseden i stort förblivit obruten även bland människor som personligen
knappast synes ha någon anknytning till kristen tro och till församlingens
liv. Giertz fortsatte.

Enighet synes råda om att man i denna situation i första hand bör undervisa
om dopets betydelse och de förpliktelser det medför och göra detta
på ett så personligt sätt som möjligt, lämpligen genom dopsamtal med föräldrarna
före dopet. Biskopsmötet har innevarande år behandlat denna
fråga och beslöt att överlämna åt varje biskop att på det sätt han finner
lämpligt rekommendera prästerskapet att i större utsträckning än vad som
nu är fallet nyttja de tillfällen till vigsel- och dopsamtal som ges. Inom
andra evangelisk-lutherska kyrkor förekommer exempel på längre gående
åtgärder. Enligt tysk evangelisk kyrkoordning skall pastor vägra att döpa,
om föräldrarna avböjer att komma till dopsamtalet eller icke går med på
att barnet skall få evangelisk undervisning, resp. håller äldre syskon borta
från densamma, likaså om de är borgerligt vigda och utan giltig grund avböjer
att låta sitt äktenskap kyrkligt välsignas.

När det gäller personer, som icke är medlemmar av kyrkan, gäller allmänt
regeln, att de icke kan påfordra dop av sina barn. I några kyrkor
föreligger förbud att döpa sådana barn.

Gällande rättsläge. Kyrkolagen utgår ifrån en situation, där det ålåg
alla föräldrar att inom 8 dagar låta döpa sina barn. Församlingsprästens
skyldighet att döpa var i denna situation en självklarhet. Om prästens
skyldighet att undervisa om dopet säger kyrkolagen (kap. 3 § 1): Döpelsen
skall i all som största ära och vördnad hållas, och prästerna, så ofta därom
läres och predikas, förmana folket att hava vid dess förrättande sådana

452

åthävor och tankar, som andäktiga kristna höves, på det ingen må förargas
eller sakramentet vanäras.

Denna bestämmelse ålägger prästen en förpliktelse, som i våra dagar kan
fullgöras bl. a. genom dopsamtal.

Pastors skyldighet att döpa gäller endast medlemmar av den egna församlingen.
Självfallet kan han — och bör i många fall — på begäran döpa
jämväl barn från andra församlingar, men detta åligger honom icke såsom
en tjänsteplikt. (Undantag kan gälla för sjukhuspräster in. fl., vilkas tjänstgöring
regleras av särskild instruktion.)

Om en person, som icke tillhör Svenska kyrkan och icke förut är döpt,
önskar genom dopet upptagas i kyrkan, skall dopet enligt kyrkohandboken
föregås av »erforderlig undervisning i kristendomens huvudstycken».

Det aktuella fallet. Sedan något mer än ett år hålles i Brämaregårdens
församling regelbundet dopsamtal med de föräldrar, som önskar få sina barn
döpta. Att så sker måste mot bakgrunden av vad ovan sagts anses vara
i överensstämmelse med prästens ämbetsplikt. I den situation, som uppkommit
under detta århundrade och alltmera tillspetsats, ter det sig djupt
otillfredsställande, om de kyrkliga förrättningarna utförs utan att något
göres för att klargöra för de deltagande innebörden och meningen med de
kyrkliga akter, i vilka de blir engagerade.

Under de dopsamtal, som komministern sålunda hållit, säger han sig
ha fått en klar bild av de svårigheter, som många föräldrar känner inför
kravet att ge sina barn den fostran, som bör vara en naturlig konsekvens
av dopet. Det har exempelvis hänt, att de sagt sig ha svårt att ge sina barn
något, när de själva »inte har något förråd att ösa ur». I den situationen
har komministern känt det såsom en skyldighet att erbjuda föräldrarna
hjälp med en uppgift, som venom dopet påläggs dem. Han har därvid funnit,
att det inte räcker med en uppmaning till dem att besöka gudstjänsten.
De behöver hjälp att förstå gudstjänsten för att kunna tillgodogöra sig den.
Denna hjälp måste ofta ges på ett individuellt sätt. Komministern har därför
sträckt sig så långt, att han erbjudit sig att i små grupper eller enskilt,
där så önskas i vederbörandes hem, samtalsvis ge vidare vägledning. Han
har också fått göra detta i ett antal fall, och man har förklarat sig vara
tacksam för att kyrkan på detta sätt velat ta hand om den enskilde och
hjälpa föräldrar tillrätta med en uppgift, inför vilken de känt sig illa rustade.

Att prästen erbjuder sig att giva en sådan undervisning, måste anses
både motiverat och lovvärt. När den, såsom av komministern, meddelas
enskilt, kräver den uppenbarligen en starkt ökad arbetsinsats från prästens
sida. Ett sådant åtagande måste anses vittna om nit och ansvarskänsla.

Det avgörande för bedömande av frågan om en präst i sådant fall överskridit
sin befogenhet synes vara, om deltagandet i nämnda undervisning
gives såsom ett erbjudande eller ställes såsom ett villkor. Makarna E. har
enligt vad som framgår av redogörelsen i det av Eder bifogade tidningsurklippet
avvisat erbjudandet om en sådan undervisning. Komministern
säger sig ha haft hopp om att de dock skulle acceptera detsamma och därför
dröjt med dopet. Då emellertid föräldrarna — som möjligen uppfattat komministerns
inställning som en vägran att döpa — under tiden vände sig
till en annan präst, som förrättade dopet, fick saken förfalla.

Vid samtal med mig har komministern givit uttryck åt den inställningen,
att han val önskar att föräldrar till dopbarnen skall begagna sig av den

453

möjlighet till undervisning, han kan erbjuda dem, men att han icke kommer
att ställa detta såsom villkor för att förrätta dop av deras barn. Han förutsätter
därvid att barnen skall komma i åtnjutande av den kristna undervisning,
som kyrkan kan bli i tillfälle att giva, exempelvis genom söndagsskola
och konfirmandundervisning.

Sammanfattning. Där medlemmar av en församling i Svenska kyrkan
begär att få sitt barn döpt, åligger det församlingsprästen såsom tjänsteplikt
att döpa barnet. Det är befogat och i många fall angeläget, att han dessförinnan
på lämpligt sätt erinrar föräldrarna om dopets innebörd och betydelse
och om deras ansvar för barnets kristna fostran. Han har därvid också
anledning att framhålla angelägenheten av att barnet får del i den undervisning,
som kyrkan kan ge.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius i skrivelse till biskopen
Giertz.

Såsom Ni framhållit gällde enligt 1686 års kyrkolag skyldighet för föräldrar
att låta döpa sitt barn. Denna skyldighet har väl ej formellt upphävts
men är sedan länge obsolet. Hänvisas kan till 23 § namnlagen, som
utgår från att förnamn kan givas annorledes än vid dop inom svenska
kyrkan.

Såsom Ni jämväl framhåller, måste däremot alltjämt anses föreligga en
ovillkorlig rätt för medlem av församling inom svenska kyrkan, som så
begär, att få sitt barn döpt, och fullgörandet härav åligger församlingsprästen
som en tjänsteplikt. Någon erinran torde icke riktas mot vad Ni
anfört om önskvärdheten av att dopförrättaren på lämpligt sätt erinrar
föräldrarna om dopets innebörd och om de förpliktelser ifråga om barnets
kristna fostran som enligt evangelisk åskådning är förbundna med barndopet.
Bedömningen av på vilket sätt och i vilka former dessa förpliktelser
uppfylls måste emellertid vara föräldrarnas egen. Erbjudanden om samtal
eller undervisning av det slag varom i detta ärende är fråga måste alltså
ges på sådant sätt, att det står klart att deltagande icke är något villkor
för att prästen skall förrätta dopet.

Av Eder redogörelse framgår, att komministern vid samtal med Eder
sagt sig ha dröjt med dopet i hopp om att föräldrarna skulle acceptera hans
erbjudande om undervisning. En sådan motivering för att uppskjuta förrättningen
kan knappast anses förenlig med församlingsprästens skyldigheter
enligt vad nyss sagts, eftersom den är klart ägnad att ge föräldrarna
uppfattningen att dop kan förvägras deras barn. Eftersom av Edert yttrande
otvetydigt framgår att Ni anser dopvägran oriktig och komministern vid
samtalet med Eder synes ha godtagit denna inställning synes emellertid
icke behöva befaras, att nya tvistigheter av detta slag skall uppstå. Med
hänsyn härtill finner jag ytterligare åtgärder från min sida ej erforderliga
utan avskriver ärendet från vidare handläggning härstädes.

Vid JO Lundviks inspektion av en länsstyrelse ställdes frågan om en person
kunde vägras pass även i andra fall än dem som finns angivna i 6 §
passkungörelsen, t. ex. när sökanden flera gånger gjort sig skyldig till straffbara
handlingar men förklarats straffri. JO Lundvik svarade härpå.

Huruvida passmyndighet har någon möjlighet att förvägra en person
pass i sådana fall där intet i lag eller författning uttryckligen angivet hinder

454

för erhållande av pass föreligger, kan möjligen vara tveksamt. I 7 § passkungörelsen
förekommer ett uttryck som tyder på att passhindren ej är uttömmande
angivna i 6 §. Uttrycket kan emellertid syfta på den underförstådda
förutsättningen, att sökanden skall vara svensk medborgare (se 1 § passkungörelsen)
eller på eventuellt förekommande föreskrifter i annan lag eller
författning än passkungörelsen. Före passkungörelsens tillkomst prövade
passmyndigheten om hinder förelåg mot utfärdande av pass utan annan
ledning än den som sakens natur och förekommande föreskrifter i olika
författningar gav. Av förarbetena till passkungörelsen framgår att syftet
med uppräkningen av passhindren i 6 § kungörelsen är att på ett i princip
uttömmande sätt ange grunderna för den hinderslöshetsprövning som skall
verkställas. För nutida uppfattning ter det sig också främmande, att
passmyndighet skulle ha någon befogenhet att på diskretionära grunder
vägra en person pass. Ett ytterligare stöd för att ett sådant betraktelsesätt
ej längre kan anläggas ligger däri att. Sverige biträtt det fjärde tilläggsprotokollet
till konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se prop. 1964:87).
Enligt artikel 2 punkt 2 i detta tilläggsprotokoll äger envar frihet att lämna
vilket som helst land, inbegripet sitt eget. Denna rättighet kan enligt
punkt 4 bli föremål för inskränkningar som angivits i lag. Föredragande
departementschefen anförde i propositionen, att gällande svensk lag ej
syntes innebära hinder att Sverige åtager sig att tillämpa de rättigheter
som inskrivits i art. 2. Han tilläde, att de inskränkningar som i Sverige finns
i vad avser utövande av dessa rättigheter (t. ex. skyldigheten att vid utresa
ur riket inneha pass och förekomsten av i passkungörelsen angivna passhinder)
fick anses stå i överensstämmelse med vad som var tillåtet enligt
protokollet. Jag finner därför välbetänkt av länsstyrelsen att icke vägra
en sökande pass om ej uttryckligt, i lag eller författning upptaget, hinder
föreligger häremot.

I anledning av att en tillförordnad polischef förordnat sig själv som kontrollant
för ett lotteri, för vilket han utfärdat tillståndsbevis, anförde JO
Lundvik i skrivelse till honom.

Enligt 62 § polisinstruktionen äger bestämmelserna om jäv mot domare
motsvarande tillämpning på polischef och den som handlägger ärende i polischefs
ställe.

Bestämmelserna om jäv mot domare återfinns i 4 kap. 13 § rättegångsbalken.
Under åtta punkter upptages där speciella jävsgrunder, bland dem
under 1 att domaren själv är part eller eljest har del i saken eller av dess
utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada. Härjämte upptages under
punkt 9 en generell jävsgrund, nämligen att eljest särskild omständighet
föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till domarens opartiskhet
i målet.

Huruvida någon av de speciella jävsgrunderna, och då närmast den under
1 upptagna, skall anses tillämplig i ett fall som det förevarande, kan måhända
vara tveksamt. Uppenbart är dock, att det icke är förenligt med god
ordning att polischef eller den som handlar i hans ställe förordnar sig själv
till kontrollant vid lotteri. Enligt min mening är fallet närstående det som
avses under punkt 1 och måste i allt fall falla in under den generella jävsgrunden
under punkt 9. Jag anser därför, att Ni bort avhålla Eder att in -

455

träda som kontrollant beträffande lotterier, för vilka Ni själv beviljade
tillstånd.

Sedan klagomål anförts hos JO över det sätt, på vilket en lottenhontrollants
åliggande fullgjorts i ett av en länsstyrelse beviljat lotteri, anförde
ställföreträdande JO Petrén efter det utredning verkställts angående förelupna
försummelser.

Enligt 4 § lotteriförordningen den 19 maj 1939 må vid meddelande av
tillstånd till lotteri föreskrivas de närmare villkor samt meddelas de kontrolloch
ordningsföreskrifter, vartill omständigheterna kan ge anledning. Bakgrunden
till detta stadgande får anses vara att samhället åtagit sig ett
ansvar i förhållande till allmänheten beträffande lotteri, till vilket vederbörande
myndighet givit tillstånd. Uppsikten över ett lotteri, till vilket tillstånd
lämnats, är sålunda en tjänsteuppgift, och detta oavsett om kontrollen
utövas av tillståndsmyndigheten själv eller av en särskilt förordnad
kontrollant. Den omständigheten att de ordnings- och kontrollåtgärder, som
tillståndsmyndigheten anser sig böra föreskriva, skall bekostas av lotteriet
inverkar ej på kontrollarbetets karaktär av offentlig tjänsteuppgift. I de
fall, då särskild kontrollant förordnats, blir det en plikt för tillståndsmyndigheten,
som utsett kontrollanten, att övervaka dennes verksamhet. Denna
ingår som ett led i den offentliga lotterikontrollen. Det är därför tydligt,
att tjänsteansvar åvilar särskilt förordnad kontrollant vid fullgörandet av
det honom lämnade uppdraget att övervaka ett lotteri. Denne är sålunda
vid utövande av lotterikontroll underkastad ämbetsansvar och står följaktligen
också under JO:s tillsyn.

Enligt länsstyrelsens resolution var L. i sin egenskap av kontrollant för
föreningens lotteri skyldig bl. a. att granska dess räkenskaper och att inge
berättelse till länsstyrelsen över lotteriets verksamhet senast den 10 april
1967. Dessa åligganden har han ej fullgjort inom föreskriven tid. Även om
föreståndaren för lotteriet uppenbarligen icke självmant tillhandahållit L.
räkenskaperna för lotteriet, har detta förhållande ej fritagit L. från skyldigheten
att delta i granskningen av lotteriets räkenskaper och att, sedan
så skett, avge berättelse till länsstyrelsen inom föreskriven tid. Revisionen
av lotteriets räkenskaper ägde rum den 4 mars 1967, sålunda mer än en
månad före den tidpunkt, den 10 april, då berättelsen skulle inges till länsstyrelsen.
Om sina skyldigheter härvidlag hade L. blivit påmind, då hans
arvode som lotterikontrollant anlände den 10 mars 1967. Berättelsen har
ingivits med post den 8 december 1967, d.v.s. nära åtta månader för sent.
Berättelsens insändande synes icke vara föranlett av någon påstötning från
länsstyrelsens sida.

Vad i ärendet förekommit ådagalägger icke endast att L. gjort sig skyldig
till försummelser vid kontrollantuppdragets fullgörande utan även att det
brustit i länsstyrelsens tillsyn av att de för kontrollarbetet meddelade föreskrifterna
iakttagits av L.

Icke minst med hänsyn till att icke någon synes ha lidit skada av det inträffade
och då länsstyrelsen får förutsättas vidtaga de åtgärder som kan
erfordras, finner jag vad L. låtit komma sig till last icke påkalla någon min
vidare åtgärd.

Tillsynen över lotterier är en icke oviktig offentlig arbetsuppgift. Det
är enligt min mening av betydelse att tillståndsmyndigheten ordnar sin

456

övervakning av vederbörande lotterikontrollant på sådant sätt, att tillsynen
blir effektiv av att kontrollanten fullgör de åligganden länsstyrelsen själv
fastställt för hans verksamhet.

Från de ärenden hos JO som angått filmcensur skall här redovisas uttalandena
angående »Jag är nyfiken gul» och »Dom kallar oss mods». Beträffande
statens biografbyrås och åklagarmyndigheternas ställningstaganden till
till den förstnämnda filmen anförde JO Bexelius.

I fråga om offentlig förevisning av film gäller följande enligt förordningen
den 5 juni 1959 med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.
Ingen film får förevisas, som inte dessförinnan godkänts av statens biografbyrå.
Biografbyrån får inte vägra godkänna film eller del av film på annan
grund än någon av följande grunder. 1) Att filmens förevisande på grund
av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang, vari de förekommer,
kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till
brott. 2) Att förevisandet kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande
till främmande makt eller kan lända till upplysning om förhållanden,
vilkas uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för
rikets säkerhet. 3) Att förevisandet finnes uppenbarligen strida mot allmän
lag. •

. TiH biografbyrån är som rådgivande organ knutet statens filmgranskningsråd.
Jag har inhämtat att rådet medverkat vid granskningen av »Jag
är nyfiken gul».

För en films bedömning enligt den första grunden har som målsättning
ställts upp att ingripande skall göras endast om det är påkallat för att förebygga
brott eller bereda mentalhygieniskt skydd. 1964 års filmcensurutredning
har till uppdrag att utreda den närmare innebörden härav. De fasta
hållpunkterna för bedömningen är än så länge få och i det enskilda fallet
finns därför utrymme för skilda meningar om huruvida skäl finns för ingrepp.
Jag kan inte finna att någon sekvens i »Jag är nyfiken gul» är av
sådan beskaffenhet att det under angivna omständigheter kan påstås vara
tjänstefel från biografbyråns sida att inte ingripa mot den enligt den första
bedömningsgrunden.

Vad gäller prövningen enligt den andra bedömningsgrunden märks att
5:3 brottsbalken kriminaliserar smädande av annan genom kränkande tillmäle
eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom.
Om gärningen innebär att någon genom förgripelse på främmande makts
statsöverhuvud kränker den främmande makten, kan detta enligt 19:11
brottsbalken medföra straffhöjning. Under förutsättning att scenen i »Jag
är nyfiken gul», som återgav åtbördor och knivstickning mot en bild av
general Franco, kan anses olämplig förevisa med hänsyn till rikets förhållande
till främmande makt eller ett förevisande uppbarligen strider mot allmän
lag, närmast då 5:3 brottsbalken, hade statens biografbyrå inte bort
godkänna scenen för visning. Scenen kan uppfattas på olika sätt och ges
skilda symboliska tolkningar. Den behöver och bör enligt min mening inte
uppfattas som ett skymfande av generalen Franco. Med hänsyn härtill kan
jag inte finna, att det kan läggas biografbyrån till last som tjänstefel att
scenen godkänts för visning.

Vad angår prövningen i övrigt av om förevisandet uppenbarligen strider
mot lag har uppmärksamheten riktats mot straffbestämmelserna i 16:11

457

brottsbalken om sårande av tukt och sedlighet. När det gäller att bedöma
huruvida viss gärning är straffbar enligt lagrummet, möter svårigheter, som
sammanhänger med att begreppet tukt och sedlighet är vagt och att bedömningen
enligt motiven till stadgandet skall ske på grundval av den vid
tiden för gärningen rådande uppfattningen i samhället om vad som är
sarande av tukt och sedlighet. Då denna uppfattning växlar med tiderna,
ligger det i sakens natur att det ofta är svårt att påvisa att en viss bedömning
står i samklang med rådande uppfattning inom samhället. En av mig
i anledning av klagomålen företagen granskning av praxis visar, att åtalsmyndigheter
och domstolar varit mycket -återhållsamma, när det gällt att
bedöma om en skrift eller en bild kan anses sedlighetssårande. Praxis visar
sålunda att ingripande skett huvudsakligen endast i sådana fall, där framställningen
haft en förråande och brutal karaktär. Försiktighet vid bedömningen
är vidare påkallad för att yttrandefrihet samt litterära och konstnärliga
intressen icke skall lida intrång genom lagbudet. Åt litterär och
konstnärlig behandling av ömtåliga ämnen måste ges vidsträckt spelrum
(jfr. Beckmans m. fl. Kommentar till brottsbalken, II, s. 203).

Det är lätt att förstå grunden för klagomålen. Vissa scener i filmen
»Jag är nyfiken gul» är sådana, att dessa på grundval av den uppfattning,
som blott för ett par decennier sedan rådde i samhället, skulle ha
bedömts såsom sårande av tukt och sedlighet. Under senaste tid har emellertid
den allmänna uppfattningen i samhället om vad som är sårande av
tukt och sedlighet påtagligt och snabbt liberaliserats. Vilken mening man
än må ha om denna förskjutning i uppfattningen inom samhället — min
egen stilkänsla har inte förändrats på samma siitt — är det emellertid uppenbart
att åklagares, domstolars och andra myndigheters bedömning av hithörande
frågor skall stå i samklang med den uppfattning som nu råder inom
samhället.

Även om vissa scener i filmen »Jag är nyfiken gul» otvivelaktigt för
många i samhället framstår såsom sårande av tukt och sedlighet, kan det
mot bakgrunden av det sagda icke göras gällande att biografbyråns bedömning
innefattar tjänstefel av de befattningshavare som är ansvariga
för godkännandet av filmen.

Än mera otänkbart är det givetvis att göra gällande att de s. k. ofrivilliga
intervjuerna ej bort godkännas på den grund att förevisandet
av dem uppenbarligen skulle strida mot allmän lag.

Med den utformning filmcensuren fått innebär ett godkännande av en
film i och för sig inte någon garanti för att en förevisning inte strider mot
allmän lag. Vid granskningen prövas ju bl. a. bara om något uppenbarligen
strider mot allmän lag eller ej. Det är alltså i och för sig tänkbart att förevisningen
av en godkänd film kan utgöra brottslig gärning. Det ligger
emellertid i sakens natur att detta blir sällsynt. Av vad jag anfört i det
föregående framgår att jag inte funnit sådana förhållanden föreligga att
jag har anledning betrakta det som tjänstefel från åklagarmyndighetens
sida att ej inleda något undersöknings- eller åtalsförfarande i anledning
av visningen av »Jag är nyfiken gul».

Avslutningsvis kan konstateras, att vår rättsordning lämnar vida marginaler
åt dem som anförtrotts uppgiften att skydda medborgarna mot bildupplevelser
som sårar eller kränker känslor och ideal. Den avvägning, som
gjorts mellan intresset av fritt utrymme för åsiktsbildning och konstnärligt
skapande, å ena, och intresset av skydd för den enskilde mot obehagliga

15* —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

458

upplevelser, å andra sidan, kan alltid diskuteras. Det ankommer emellertid
inte på JO att ingå på sådan diskussion.

Om statens biografbyrås befattning med den andra filmen anförde ställföreträdande
JO Thyresson i skrivelse till klagandena.

Frågan om godkännande av filmen »MAN KALLAR OSS MODS» prövades
av tre censorer vid biografbyrån. Denna form av granskning förbehålls
i och för sig enligt byråns instruktion det fall, att fråga uppkommit
att förbjuda film helt eller delvis och två censorer inte kunnat enas om beslut
i ärendet. I det nu aktuella ärendet är inte upplyst något om att censorerna
varit oeniga på något stadium av ärendets handläggning. Att tre censorer
ändå deltog i beslutet — en sådan handläggning är ju egentligen inte förutsedd
i instruktionen annat än vid oenighet mellan censorerna men å andra
sidan givetvis inte heller förbjuden — måste därför rimligtvis tolkas så, att
censorerna ansett fråga vara om ett principiellt ingripande av större räckvidd.

Ni har ifrågasatt, om inte filmgranskningsrådet borde ha hörts av biografbyrån.
Biografbyrån har däremot förnekat, att skäl funnits att inhämta
rådets yttrande. För bedömningen av frågan har jag funnit, att bland de
kriterier som angivits i 7 § instruktionen för biografbyrån för rådets hörande
det att fråga uppkommer att förbjuda betydande del av film är främst
aktuellt i förevarande sammanhang.

Det är uppenbart inte rimligt att tolka en »betydande del» som ett enbart
kvantitativt begrepp, såsom statens biografbyrå närmast synes ha gjort
i detta fall. Hade det verkligen varit fråga om bara ett fåtal meter film,
betydelselöst för filmens helhetsverkan, kan man med skäl fråga sig, varför
spörsmålet om ingrepp mot förevarande sekvens som innefattades i endast
30 filmmeter ändå togs upp av inte mindre än tre censorer. Sistnämnda förhållande
kan emellertid förklaras med att censorerna vid tillfället inte så
mycket avvägt frågan om den ifrågavarande scenen utgjort en betydande
del av filmen som mera spörsmålet om filmavsnittet sårade tukt och sedlighet.
Svar på detta spörsmål kan sägas ha givits slutligt genom Kungl. Maj:ts
utslag den 22 mars 1968, enligt vilket filmen skulle få visas i obeskuret skick.

Man kan inte bortse från att subjektiva värderingar måste komma att
spela en jämförelsevis stor roll vid bedömningen av om kriterierna i 7 §
instruktionen för biografbyrån är för handen. Jag har själv intrycket av
filmen som ett nyttigt och delvis skakande inlägg i debatten om ungdomsvårdsfrågor
och bär sett den som i första hand ett väl genomfört dokumentärt,
socialt reportage i långfilmens form. Vad beträffar den ifrågavarande
scenen har en praktiskt taget enhällig filmkritikerkår och filmgranskningsrådet
ansett, att scenen intagit en för sammanhanget i och förståelsen av
filmen central position. Det har betonats att den ömhet som ansetts manifesterad
i denna scen på ett verksamt sätt kontrasterar mot den råhet och
känslokallhet som eljest så ofta återfinns hos filmens huvudpersoner. Jag
har för egen del förståelse för ett sådant ställningstagande från en väsentlig
opinions sida. Man kan emellertid inte bortse från att andra människor
kan bli så engagerade av filmens tendens som sådan, att de inte upplever
den aktuella scenen som speciellt unik i sammanhanget eller absolut nödvändig
för förståelsen av filmen. Möjligen kan den senare värderingsgrunden
också få sin förklaring av att det samtal mellan scenens huvudpersoner
som framförallt synes vara avsett att bidraga till att framhäva ömhets -

459

momentet i scenen naturligt nog förs i viskande ton och alldeles uppenbart
är svårt att uppfatta. Trots att jag gjorts uppmärksam på när och var scenen
skulle komma och vad huvudpersonerna skulle yttra, hade jag själv
vissa svårigheter att uppfatta talet.

För egen del är jag av den meningen att statens biografbyrå — med hänsyn
till att, såsom ådagalagts, starka skäl finns för att scenen i fråga är att
uppfatta som en betydande del av filmen — borde enligt 7 § instruktionen
för biografbyrån ha hört filmgranskningsrådet före sin censuråtgärd. Ehuru
jag icke kan undgå att anse det uppseendeväckande att så inte skett, finner
jag mot bakgrunden av vad som nyss anförts om frågans kontroversiella
natur — varav följer att det måste finnas utrymme även för en annan i och
för sig beaktansvärd uppfattning om scenen — byråns underlåtenhet att
inhämta filmgranskningsrådets yttrande inte vara av beskaffenhet att kunna
lastas någon tjänsteman vid byrån såsom fel eller försummelse.

460

V. Remissyttranden

Yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens
betänkande »Officerare som konsulenter inom försvarets

personalvård»

Sedan statsrådet och chefen för försvarsdepartementet berett MO tillfälle
att avge yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande
»Officerare som konsulenter inom försvarets personalvård» (Fö
1967:14), avgav MO Henkow den 19 januari 1968 följande yttrande till
departementschefen.

Utredningens förslag innebär att den nuvarande personalvårdsorganisationen
utbyts mot en organisation med militärt rekryterade konsulenter.
Dessa skall utväljas bland officerare på aktiv stat och övergå till konsulenttjänster
i 40—45-årsåldem. Genom höjning av avgångsåldern beräknas de
kunna utnyttjas i personalvårds verksamhet under 15—20 år. Efter genomgången
särskild utbildning under cirka två år skall de militära konsulenterna
utföra de uppgifter som för närvarande fullgöres av personalvårdsofficerare
och personalvårdskonsulenter. De skall kvarstå på aktiv stat och sammanföras
till en för krigsmakten gemensam personalkår i likhet med t. ex. fortifikations-
och intendenturkårerna. Något undantag från den uniformsplikt
som gäller för militär personal på aktiv stat förutsättes ej.

I den nuvarande personalvårdsorganisationen ankommer de viktigaste
uppgifterna, däribland social, ekonomisk och juridisk rådgivning, på civilanställda
personalvårdskonsulenter och -assistenter. Såsom av betänkandet
framgår härleder sig denna ordning från beredskapstiden 1939—1945. Civila
personalvårdsassistenter anställdes första gången 1946. Försvarets personalbehandlingsutredning
anförde i sitt den 3 oktober 1950 avgivna betänkande
angående försvarets personaltjänst (SOU 1951:2 s. 100):

Erfarenheten har visat att personalvårdens befattningshavare inom den
svenska krigsmakten icke haft särskilda svårigheter att få kontakt med befäl
och andra inom förbanden. Mottagandet från den militära personalens
sida har — med ytterst få undantag — varit beroende av assistentens personliga
egenskaper och kunskaper.

I sin kontakt med de värnpliktiga och de civilanställda liksom troligen
även med det fast anställda manskapet torde deras civila gradlösa ställning
vara till en avgjord fördel. I sin kontakt utåt skola de icke fungera som militära
experter och ha därför icke heller någon anledning att uppträda i uniform.

Det synes därför icke vara anledning att ändra nuvarande förhållanden
och göra konsulenter och assistenter till militära befattningshavare eller
ålägga dem allmän uniformsplikt.

461

Under den därefter förflutna tiden har, såvitt veterligt, kritik inte framförts
mot personal vårdskonsulenters och -assistenters civila status. I ett till
mig i visst ärende den 19 juli 1962 avgivet yttrande framhöll chefen för
försvarsstaben (se MO:s ämbetsberättelse 1964 s. 214) att det vid utformningen
av personalvårdsorganisationen både från den militära försvarsledningens
och från de beslutande statsmakternas sida bedömts att den civila
anställningsformen är lämplig, även om skäl talat för en civilmilitär anställningsform.

Ej heller i det föreliggande betänkandet göres gällande att konsulenters
och assistenters civila ställning medfört olägenheter. Utredningen karaktäriserar
visserligen personalvården såsom militärt präglad och framhåller betydelsen
av att personalvårdens handhavare har god kännedom om den
militära verksamheten. Det saknas emellertid anledning att antaga att härmed
avsetts att ifrågasätta de civilanställda personalvårdstjänstemännens
möjligheter att utföra ett tillfredsställande arbete.

Utredningens verkliga skäl för förslaget att personalvårdsverksamheten
skall ombesörjas av en militär konsulentkår synes vara önskemålet att skapa
förutsättningar för höjda avgångsåldrar för aktiv officerspersonal. I och för
sig är detta syfte givetvis berättigat. Men med hänsyn till personalvårdens
utomordentliga vikt för såväl krigsmakten som den enskilde kan nämnda
skäl inte anses som en tillräcklig grund för den föreslagna reformen. Såsom
av det föregående framgår har brister i det hittillsvarande systemet med
civilanställda konsulenter och assistenter inte påvisats, och det måste rimligtvis
fordras att en försämrad personalvård ej blir följden av att de nämnda
konsulenterna och assistenterna ersättes av militära konsulenter. Såvitt
jag kunnat finna har utredningen ej anfört övertygande argument i detta
hänseende.

Enligt min mening talar omständigheterna snarast för att reformen skulle
medföra olägenheter, åtminstone såvitt angår den avgjort största personalgruppen,
nämligen de värnpliktiga. Genom den avsedda omskolningen kan
säkerligen en officer bibringas sådana kunskaper och erfarenheter som en
civilanställd konsulent i allmänhet besitter. Eftersom han under ett tjugutal
år verkat som befäl, har han dessutom ingående kännedom om den militära
verksamheten. Uppenbarligen kan denna kännedom i många situationer
vara till god nytta, men det torde vara lika klart att den i vissa fall kan
utgöra en mer eller mindre omedveten hämsko. Då en värnpliktig anser sig
illa behandlad av ett befäl och med anledning därav begär råd och hjälp
av konsulenten, är det sålunda att befara att dennes långvariga officerstjänstgöring
med invand militär rutin och ställningen som överordnad i
förhållande till de värnpliktiga skall göra det svårt för honom att till fullo
förstå den hjälpsökandes synpunkter och sätta sig in i hans problem. I vart
fall måste den värnpliktige i en sådan situation lätt kunna få den uppfattningen
att konsulenten inte helhjärtat engagerar sig för hans sak.

462

Men även eljest, alltså när någon konflikt av nyss antytt slag inte föreligger
utan den begärda hjälpen avser t. ex. rent privata förhållanden, kan
konsulentens tidigare militärtjänstgöring och fortsatta medlemskap i en
militär befälslcår verka ofördelaktigt. En mycket viktig förutsättning för en
ändamålsenlig personalvård är att konsulenten åtnjuter fullt förtroende
hos dem som han är satt att hjälpa. Sant är visserligen att frågan i vilken utsträckning
en tjänsteman inger förtroende främst är beroende av hans personliga
egenskaper. Men man kan inte komma ifrån att även sådana i sammanhanget
till synes irrationella faktorer som kårtillhörighet och uniform
spelar en högst reell roll. Den värnpliktige känner stundom den tvångsmässiga
tjänstgöringen som ett hårt tryck och bör då kunna betrakta personalvården
som ett slags motvikt. Finner han emellertid konsulenten vara
en av företrädarna för det militära system i vilket han själv är inordnad,
är det förklarligt om han avhåller sig från att anlita personalvårdsorganisationen.
Risken att en sådan inställning skall sprida sig bland den värnpliktiges
kamrater synes ej böra underskattas. Den värdefulla kontaktmöjlighet
med det civila livet som organisationen erbjuder kan härigenom äventyras.

De sålunda redovisade synpunkterna bygger i viss mån på de erfarenheter
jag fått under min ämbetsverksamhet. Vid inspektioner av krigsmaktens
förband brukar jag regelmässigt genom samtal med konsulenter och assistenter
göra mig underrättad om personalvårdens bedrivande och även låta
representanter för de värnpliktiga få framföra sina åsikter om förhållandena
vid förbandet. Mitt allmänna intryck är att den rådgivande personalvårdsverksamheten
varit livligt anlitad och att personalvården över huvud fungerat
på ett tillfredsställande sätt. I ett nyligen inträffat fall uttalades
emellertid från de värnpliktigas sida missnöje med vederbörande konsulent.
Som anledning därtill uppgavs bl. a. att han brukade uppträda i uniform
och att de som besökte honom därigenom hade känslan av att vända sig till
ett befäl.

På grund av det anförda anser jag mig inte kunna tillstyrka den föreslagna
reformen.

Yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerström-affären
utlåtande rörande handläggningen av säkerhetsfrågor
(SOU 1968:4). Tillika ställningstagande till klagomål
från enskilda rörande åsiktsregistrering m. m.

Genom remiss beredde Kungl. Maj:t JO tillfälle att avge yttrande över
rubricerade betänkande. Ungefär samtidigt inkom till JO följande anmälningar.

463

Författaren Jan Myrdal angående tillhörighet till viss socialgrupp som
grund för riskbedömning vid tillsättning av från säkerhetssynpunkt känslig
befattning,

riksdagsledamoten C. H. Hermansson angående det förhållandet att i det
register, som förs hos rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, införs medborgare
enbart därför att de är medlemmar i eller sympatisörer till ett visst
parti, d. v. s. har vissa politiska åsikter,

direktören Carl Rådemyr angående diskriminering vid nämnda registerföring
av kommunister och homosexuella,

Nils H. Brandt angående åsiktsregistrering, och

Jan Jonsson angående en opartisk undersökning om riktigheten av att
han antecknats i säkerhetsavdelningens register.

Efter att ha tagit del av innehållet i parlamentariska nämndens utlåtande
och i klagoskrifterna samt ha avlagt besök hos rikspolisstyrelsen för att på
platsen orientera sig om säkerhetsavdelningens register och de olika frågor
som sammanhänger därmed, anförde JO Bexelius i skrivelse till Konungen
den 23 februari 1968 följande.

I centrum för uppmärksamheten står säkerhetsavdelningens register. Det
synes lämpligt att behandla detta ur tre skilda synvinklar. Registrets primäruppgift
är att tjäna som spanings- och utredningsregister. Tillhandahållande
av uppgifter ur registret som material för den s. k. personalkontrollen
utgör en viktig sekundärfunktion. Myndigheternas användande av
det material, som sålunda utlämnats, såsom underlag för beslut om tjänstetillsättning,
entledigande m. m. framstår som en tredje fristående fråga. Jag
kommer att först uppehålla mig vid registrets primäruppgift.

De syften som den svenska rättsordningen vill främja återspeglas i brottsbalken.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är bestämmelserna i 19
kap. brottsbalken, vilka till skyddsobjekt har rikets säkerhet. Som gärningar,
mot vilka samhället skall värja sig och som inte får tolereras, nämns
där bl. a. högförräderi, spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift och
olovlig underrättelseverksamhet. Bestämmelserna har tillkommit under allsidiga
överväganden av folkrepresentationens organ. Så länge bestämmelserna
gäller, är det samhällsorganens oavvisliga plikt att verka för deras
syfte och tillse att de efterlevs. Uppgiften ankommer i första hand på sådana
organ som svarar för rikets inre och yttre säkerhet, d. v. s. Eders Kungl.
Maj:t samt underlydande polisiära och militära organ. Med hänsyn till uppgiftens
vikt och svårighetsgrad är det självklart att särskilda organisatoriska
åtgärder behövs till säkerställande av uppgiftens behöriga fullgörande. Säkerhetsavdelningen
hos rikspolisstyrelsen och dess lokala förgreningar har
därmed sitt givna existensberättigande.

Enligt lagen den 9 april 1965 om polisregister m. in. får hos polismyndighet
föras register. Innehållet i sådant polisregister skall begränsas till
uppgifter som polisen behöver för att kunna förebygga och uppdaga brott

464

samt fullgöra sin verksamhet i övrigt. Reglerna gäller i lika mån för verksamhet
som syftar till skydd mot brott mot rikets säkerhet som för bekämpande
av andra brott. Att säkerhetsavdelningen för polisregister som
led i sin verksamhet är alltså i full överensstämmelse med gällande rätt. Anledning
saknas att ändra pa denna ordning. Det torde tvärtom förhålla sig
så att registreringsverksamheten utgör ett särskilt värdefullt medel att förehySga
och uppdaga brott mot rikets säkerhet. Med utgångspunkt i att registret
är oumbärligt och skall föras blir uppgiften att finna den rätta avvägningen
mellan intresset av erforderlig effektivitet, å ena, och intresset
av ändamålsenliga och tillräckliga garantier för den enskilde medborgarens
integritet och frihet, å andra sidan.

Samma avvägningsproblem möter i och för sig även i fråga om de övriga
spanings- och utredningsregister som polisen för. Det är emellertid uppenbart
att avvägningsproblemen blir mycket vanskligare när det gäller ett
spaningsregister som skall användas till förebyggande och avslöjande av
brott mot rikets säkerhet, eftersom i detta sammanhang vid avvägningen
mellan olika intressen synnerlig hänsyn måste tagas till den för ett demokratiskt
samhällsskick så betydelsefulla tanke- och åsiktsfriheten.

Det är en av demokratins ledande idéer att medborgarna skall ha lika
rättigheter och behandlas lika oavsett kön, ras, härkomst, religion, politiska
asikter, yrke, samhällsställning etc. Som grundläggande element i demokratin
ingar också en fri åsiktsbildning. Det svenska samhällsskicket är inställt
på att dessa ideal skall förverkligas i vårt land.

Av grundsatserna följer att oliktänkande skall respekteras och att ingen
skall särbehandlas på grund av sina åsikter. Författningsutredningen betonade
att åsiktsfriheten i ett nutida demokratiskt samhälle är en självklar
rättighet av central betydelse såväl för medborgarna själva som för samhällets
bestånd och utveckling och att den utgör grundvalen för opinionsfriheten
i övrigt (SOU 1963:17 s. 168).

Det ligger emellertid i sakens natur att ingen frihet kan tillåtas utövad
helt oinskränkt. Vissa gränser måste sättas till skydd för andra intressen,
exempelvis samhällets bestånd och samhällsmaskineriets behöriga funktionerande.
Detta gäller även samhällen, som är organiserade på demokratins
grundvalar. Rätt till åsiktsfrihet och lika behandling oavsett åsiktstillhörighet
gar inte att förverkliga fullt ut ens i det demokratiskt organiserade samhället.
Det är nämligen, om man vill bevara ett i största möjliga utsträckning
på demokratiska ideal byggt samhälle, nödvändigt att vidta åtgärder,
som kan vara pakallade till skydd mot samhällsfientlig och samhällsomstörtande
verksamhet, även om åtgärderna skulle innebära visst intrång i de
demokratiska idealen.

Det är angeläget framhålla att det inte ligger någon motsägelse eller något
förnekande av demokratin i att vissa gränser sätts för åsiktsfriheten till
skydd för det samhälle, som skall utvecklas just under fri åsiktsbildning,

465

så länge det är fråga om skydd mot en mot själva demokratin illojal åsiktsbildning.
Detta är en idealens naturliga anpassning till den krassa verkligheten
eller, om man så vill uttrycka det, en demokratins nödvärnsrätt. Samtidigt
står det emellertid klart att till sann demokrati hör inte bara tolerans
av avvikande åsikter utan också ett uppmuntrande och främjande av
differentierad åsiktsbildning bland medborgarna. Åsiktsfriheten bör med
hänsyn härtill inte vidkännas andra inskränkningar än sådana som är helt
nödvändiga till skydd för demokratin och, när inskränkningar görs, måste
det tillses att betryggade garantier samtidigt skapas mot att inskränkningarna
tillämpas på ett sätt, som lägger ej avsedda och onödiga band på medborgarnas
frihet eller eljest vållar medborgarna men.

År intresset av skydd för medborgarens integritet särskilt påfallande i
samband med registrering som led i spaning och utredning angående brott
mot rikets säkerhet, är intresset av effektivitet i detta sammanhang å andra
sidan inte mindre framträdande. Under de labila politiska förhållanden som
råder i världen synes en jämförelsevis hög kuppberedskap nödvändig, som
innefattar en effektiv övervakning av mot samhället fientligt inställda eller
eljest lojalitetssvaga personer och organisationer. Utan en sådan övervakning
från samhällsorganens sida skulle organen svika en av sina klassiska
plikter, nämligen den att skapa trygghet för medborgarna. Vad det gäller
är att skapa trygghet inte bara mot omstörtande och förrådande av samhället
utan också mot sådant störande av samhällsordningen vilket kan
förekomma som led i strävanden att underminera denna.

En medborgarövervakning motsvarande den man finner exempel på i
totalitära s. k. polisstater kan inte tolereras i ett demokratiskt samhälle. Var
toleransgränsen bör gå i ett sådant samhälle, blir emellertid en bedömningsfråga
som det bör ankomma på de politiskt ansvariga instanserna att avgöra.
Uppenbart är att bedömningen inte kan ske utan hänsynstaganden till
det utrikespolitiska läget. Eftersom detta växlar, måste också bedömningen
utfalla olika vid olika tillfällen. Det lär därför inte vara möjligt att fixera
toleransgränsen en gång för alla.

I likhet med nämnden anser jag därför att registreringen som sådan inte
bör författningsregleras närmare än som skett. Det bör ankomma på regeringens
och rikspolisstyrelsens diskretionära prövning hur långt man bör
sträcka sig i fråga om registrering inom den av lagen om polisregister angivna
allmänna ramen. Det ansvar under vilket nämnda organ verkar innebär
en garanti för att medborgarnas integritet och frihet skyddas i görligaste
mån.

Nämnden har om den politiska åsikten som grund för upptagande i säkerhetsavdelningens
register anfört (s. 64) att det i och för sig är mindre
tillfredsställande att man kan bli antecknad i ett officiellt register på grund
av politiska åsikter. Nämnden har emellertid betonat att grunden för registrering
dock inte ligger i den politiska uppfattningen som sådan utan är

466

och bör förbli risken för samhällsfientlig verksamhet. Anledningen till att
ytterlighetspartiers medlemmar och sympatisörer registreras är enligt nämnden
att nämnda risk så ofta sammanfaller med tillhörigheten till sådant
parti. I detta ligger dock enligt nämnden inte någon åsiktsregistrering. Beträffande
homosexualitet som orsak till registrering har nämnden endast
upplyst att anteckningar gjorts i registret beträffande innehavare av säkerhetskänsliga
befattningar, om vilka man känner till något som erfarenhetsmässigt
kan leda till konspiratorisk verksamhet, och nämnt homosexualitet
som exempel härpå jämte bl. a. alkoholism, narkotikamissbruk, dålig ekonomi
och långvarig utlandsvistelse. Som sin egen mening i dessa frågor har
nämnden vidare helt allmänt uttalat bl. a. att det är ytterst vanskligt att
ge direktiv i fråga om införandet i registret och att bedömandet av vilka
uppgifter som skall tas in kräver åtskilligt av kombinationsförmåga, förutseende
och kunskaper.

Hermansson vänder sig i sin JO-anmälan mot uttalandet att införandet
av ett visst partis medlemmar och sympatisörer i registret ej skulle innebära
någon åsiktsregistrering. Enligt hans uppfattning utgör en sålunda bedriven
registrering att personer med en bestämd politisk åsikt särbehandlas. Detta
strider enligt hans mening mot bestämmelserna i 16 § regeringsformen.
Brandt framför samma synpunkt och gör gällande att systemet måste leda
till oförskylld personförföljelse med personliga och ekonomiska skadeverkningar
som följd. Han framhåller också att åsiktsregistreringen kan framkalla
oro och rädsla och kanske t. o. in. skräck för framtiden och frågar om
den är förenlig med de mänskliga rättigheterna enligt FN-konventionen.
Rådemyr tar också upp registreringen av kommunister och betecknar den
som ett led i en systematisk förföljelse och diskriminering av kommunisterna.
I fråga om registrering av någon på grund av homosexualitet finner han
det djupt kränkande för individen när ett statligt organ som säkerhetspolisen
på detta sätt misstänkliggör de homosexuella och dömer dem på förhand.
Jan Jonsson meddelar att han av innehållet i nämndens utlåtande
dragit den slutsatsen att han i egenskap av medlem av Vänsterpartiet Kommunisterna
uppförts i säkerhetsavdelningens register. Han förklarar sig
uppfatta detta som en prickning med karaktär av rättsövergrepp och synnerligen
ärekränkande och befarar att det kan betyda ekonomiskt och arbetsmässigt
handicap för såväl honom själv som för hans fru, hans släkt och
t. o. m. andra oskyldiga människor i hans bekantskapskrets.

I anledning av det anförda kan till en början framhållas, att något skydd
för åsiktsfriheten inte finns inskrivet i grundlagen vare sig i 16 § eller i någon
annan paragraf. Det kan därför inte med fog göras gällande att en
åsiktsregistrering utgör något formligt grundlagsbrott. Å andra sidan får
åsiktsfriheten som författningsutredningen framhållit (SOU 1963:17 s. 168)
anses utgöra en i princip självklar medborgerlig rättighet. En diskussion om
i vad mån det är förenligt med en sådan rättighet att grupper av medborgare

467

registreras för sina åsikters skull synes därför ändå i och för sig meningsfull
att föra från statsrättslig synpunkt.

Med hänsyn till den fria opinionsbildningens betydelse för samhällsutvecklingen
och det medborgarengagemang som varje sann demokrati bör
eftersträva är det angeläget att åsikter får bildas och hysas under så liten
inblandning från det allmänna som möjligt. En medborgare skall i princip
kunna välja åsikt fritt utan att behöva riskera någon som helst form av
samhällsåtgärd om han väljer en åsikt i stället för en annan. Av dessa skäl
måste valhemligheten vara absolut. Men medvetandet om att den som på
annat sätt än genom sin röst vid val ger uttryck åt viss eller vissa åsikter
löper risken att bli antecknad i ett register måste allmänt sett antas hämma
åsiktsbildningen. Från denna synpunkt måste varje form av direkt eller indirekt
åsiktsregistrering vara beklaglig.

Nämnden gör gällande (s. 65) att det självklart inte ligger något besvärande
eller vanhedrande i att bli antecknad för en politisk mening. Det
må vara att själva antecknandet som sådant inte kan sägas innebära något
menligt för den enskilde. Det förhållandet att registrering skett och att kontinuerliga
noteringar görs om vederbörandes förehavanden, i den mån de
bedöms vara av betydelse från säkerhetssynpunkt, kan däremot uppenbarligen
lända den registrerade till men på olika sätt. Det går som nämnden
framhåller (s. 66) t. ex. inte att skapa fullständiga garantier mot att uppgifter
om registrets innehåll läcker ut. Det som bör vara någons helt privata
angelägenhet kommer då på grund av registreringen till utomståendes kännedom
och kan användas i obehöriga och för den enskilde skadliga syften.
Blotta vetskapen om att vara registrerad kan härigenom vålla lidande. Ordet
får en stark makt över tanken. Det som anförs i de förut återgivna JO-anmälningarna
ger en viss uppfattning om hur den enskilde kan uppleva registreringen.
Det går inte att bortse från att inbillningskraften får särskild
näring av den sekretess med vilken hela systemet för närvarande kringgärdas.

Samtidigt står det emellertid klart att, om man vill upprätthålla en hög
beredskap i kampen mot brotten mot rikets säkerhet och med verklig effektivitet
förebygga och i förekommande fall utreda sådana brott, registreringen
av dem, som på den ena eller andra grunden kan antas sakna tillräcklig
motståndskraft mot frestelsen att begå dylika gärningar, måste ske med
tämligen bred marginal.

Det finns organisationer som har gärningar vilka utgör brott mot rikets
säkerhet på sitt program. Någon befogad erinran mot att blotta medlemskapet
i en sådan organisation föranleder anteckning i spaningsregistret kan
givetvis inte göras. Men inte heller kan enligt min mening riktas någon avgörande
invändning mot att den som är medlem av viss organisation —
den må verka som politisk partiorganisation eller på annat sätt — blir antecknad
i registret på grund av sitt medlemskap, om man erfarenhetsmäs -

468

sigt kan räkna med att bland medlemmarna i en utsträckning, som ej går
att förbise, finns personer som är beredda att med olagliga medel främja
syften som är främmande för vår demokratiska rättsordning. En sådan metodik
överensstämmer med beprövad och allmänt vedertagen prognosstatistik.

Med hänsyn till nu nämnda olika omständigheter är jag inte beredd att
tillstyrka en ändring av direktiven till rikspolisstyrelsen i fråga om anteckning
i spaningsregistret på grundval av tillhörigheten till viss organisation.
Jag förutsätter då givetvis att sådan tillhörighet inte tas till intäkt för registrering
utan att det finns objektivt underlag som visar att medlemskapet
med påtaglig statistisk frekvens predestinerar till handlingar som utgör risk
för rikets säkerhet och att det kontinuerligt omprövas att denna förutsättning
föreligger. Med medlemskap i viss organisation bör under samma förutsättningar
kunna likställas den som sympatiserar med organisationen.

Jag anser mig böra nämna att jag före mitt besök hos rikspolisstyrelsen
kände tvekan rörande behovet av en på organisations- och åsiktstillhörighet
grundad registrering. Vad jag erfor hos säkerhetsavdelningen har emellertid
medfört att jag inte anser mig med gott samvete kunna föreslå någon
ändring av de principer som tillämpas.

Nämnden uttalar (s. 21 och 64) att det kunnat konstateras att personer
med påvisbar kommunistisk anknytning systematiskt sökt anställningar
hos myndigheter eller i sammanslutningar, där personalen kan antas komma
i kontakt med försvarshemligt material. Vid mitt besök hos rikspolisstyrelsen
ansåg jag mig böra närmare efterhöra hållbarheten av detta uttalande.
Den redogörelse som härvid lämnades mig gav belägg för att det fanns ett
faktiskt underlag för uttalandet.

Med det sagda har jag också besvarat Hermanssons, Rådemyrs, Brandts
och Jonssons mot registreringsförfarandet riktade klagomål.

Såsom nämnden uttalar (s. 61) är det oundvikligt att registreringen av
förut nämnda effektivitetsskäl blir så omfattande att även lojala medborgare
blir antecknade i registret. Det ligger i sakens natur att så blir fallet
och klargör i sin mån att blotta registreringen inte får uppfattas som någon
»prickning». Samtidigt måste det emellertid läggas största vikt på att de
för spaningsändamål antecknade uppgifterna inte utan vägande skäl kommer
till användning för andra legitima ändamål. På skyddet av registerinnehållet
måste ställas mycket höga krav från rättssäkerhetssynpunkt.

Det bör då framhållas att det från anförda synpunkter framstår som
ytterst otillfredsställande att någon i lag föreskriven tystnadsplikt i fråga
om innehållet i registret inte finns för dem som handhar detta. Till följd
härav kunde källan till de uppgifter ur registret, som förra året förekom i
en tidning, inte efterforskas. Åtgärder bör enligt min mening utan dröjsmål
vidtas så att denna lucka i skyddet inte består.

469

Jag övergår härefter till den sekundärfunktion registret har att tjäna som
hjälpmedel för personalkontrollen. Uppenbart är att det inte går att avstå
från att utnyttja registret för detta ändamål. Det är emellertid också tydligt
att ett register, som har till syfte att utgöra spaningsregister, inte utan vidare
också lämpar sig för pesonalkontrolländamål. En strängare sovring av materialet
måste göras vid personalkontroll än vid ren spaning. Av hänsyn till
den enskilde medborgarens rättssäkerhet och integritet bör inte vilka indicier
som helst på medborgerlig opålitlighet komma under bedömning. En
absolut förutsättning för att själva registreringen skall kunna ske med bred
marginal måste därför vara att det som antecknas inte står till förfogande
utan särskild prövning i varje enskilt fall av personalkontroll. Stora krav
bör ställas på denna prövning så att betryggande garantier erhålls för att
ingen uppgift lämnas ut utan vägande skäl.

Jag delar nämndens uppfattning att den form av prövning av ärenden
angående utlämnande av uppgifter från registret för personalkontroll som
tillämpas utgör den från flertalet synpunkter bästa interna garanti som kan
ges till skydd för den enskildes rättssäkerhet. Jag är däremot inte övertygad
om att så mycket skulle vara att vinna på att denna s. k. parlamentariska
prövning byggdes ut på det sättet att den skulle ske under ordförandeskap
av en utanför rikspolisstyrelsen stående jurist med långvarig
domarerfarenhet. Enligt min uppfattning är det inte på denna punkt som
något behov av ytterligare rättsskyddsgarantier gör sig gällande i första
hand utan på det senare stadiet när de uppgifter, som efter moget övervägande
lämnats ut, skall användas som bedömningsunderlag för en tjänstetillsättning
e. d. Det båtar föga att kringgärda själva utlämnandet med en
mängd garantier, om det inte samtidigt skapas tillräckliga garantier för att
det som ställs till den personalkontrollerande myndighetens förfogande används
på ett från alla synpunkter riktigt sätt.

Nuvarande ordning innebär att rikspolisstyrelsen vid utlämnande av
uppgifter till personalkontrollmyndigheten inte gör något till- eller avstyrkande
uttalande på grundval av egen riskbedömning. Härvid torde det böra
förbli. Mera kan inte gärna begäras av styrelsen. Det ligger emellertid nära
till hands att redan av den omständigheten att den omfrågade personen
inte redovisats »blank» dra den slutsatsen att han utgör en påtaglig säkerhetsrisk
och för den skull inte bör inneha den tjänst eller placering förfrågningen
gällt. Det finns därför en uppenbar risk för att den mottagande
myndigheten blir benägen att för säkerhets skull anse personen i fråga
diskvalificerad. Den risken måste förebyggas så att ingen utan tillräckliga
sakskäl går miste om en befordran eller annan förmån.

I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla vikten av sådan ökad
offentlighet som nämnden förordar (s. 74 och 75). Det fall som finns återgivet
i JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 292 illustrerar på ett slående sätt det
men en enskild kan vållas genom den överdrivna sekretess, med vilken per -

470

sonalkontrollen hittills bedrivits. Jag vill särskilt stryka under vikten av att
kommunikationsprincipen upprätthålls. Det ligger i sakens natur att kommunikation
i regel inte kan ske skriftligen genom översändande av handlingar,
över vilkas innehåll vederbörande bereds tillfälle att yttra sig, utan
att muntliga kontakter i form av samtal måste väljas. Förhållandet är ingalunda
unikt inom förvaltningsförfarandet utan tillgrips på åtskilliga andra
områden där utredningsmaterialet utgörs av handlingar som parten inte kan
tillåtas ta del av in extenso. Jag vill i detta sammanhang erinra om departementschefens
uttalande i prop. 1947:260 s. 30 att en begränsning i parts rätt
att utfå handlingar inte innebär inskränkning i myndighets skyldighet att
låta part få kännedom om alla omständigheter som åberopas som bevis.
Kommunikation utgör ett av de mest effektiva medlen för kontroll av ett
beslutsunderlags sakliga riktighet.

Vad nämnden i övrigt anför om själva personalkontrollen, dess omfattning
och bedrivande synes förnuftigt och väl avvägt. En omprövning och
systematisk översyn av personalkontrollen samt överväganden om differentiering
av densamma synes på de av nämnden anförda skälen behövlig och
lämplig. Vad speciellt gäller personalkontrollen inom polisväsendet torde
böra sörjas för att en intern kontroll kommer till stånd motsvarande den
som tillämpas vid utlämnande från rikspolisstyrelsen av uppgift från säkerhetsavdelningens
register till utomstående myndighet.

Vad särskilt angår säkerhetsskyddet inom riksdagens förvaltning delar
jag nämndens uppfattning att åtgärder bör vidtas som tryggar sådant skydd.
Anledning saknas att ge riksdagens förvaltningspersonal någon särställning
i fråga om säkerhetskontroll, där sådan är sakligt motiverad. Otvivelaktigt
förekommer hos riksdagens förvaltningsorgan på sina håll material som är
ömtåligt från säkerhetssynpunkt. För mig ligger det närmast till hands att
som exempel erinra om att riksdagens ombudsmän kan ta del t. ex. av försvarshemliga
handlingar utan hinder av gällande sekretess.

Nämnden har diskuterat (s. 69) återinförande av en fristående samrådsnämnd
i personalkontrollärenden. Dennas uppgift skulle i främsta rummet
vara att samråda med rikspolisstyrelsen i ärenden om utlämnande av uppgifter
ur säkerhetsregistret för personalkontrolländamål. Enligt min uppfattning
är det emellertid inte så mycket vid utlämnande av uppgifterna
som samråd behövs som vid uppgifternas användande. Skall en samrådsnämnd
inrättas, borde den därför få till främsta uppgift att stå till förfogande
för samråd med de personalkontrollerande myndigheterna. Eventuellt
skulle dess uppgifter kunna begränsas till ett samråd med Eders
Kungl. Maj:t vid prövning av tjänsteärenden, där uppgifter från säkerhetsregistret
ingår i bedömningsunderlaget och det framstår som tveksamt vilka
slutsatser som bör dras av uppgifterna. För min del tror jag att det för allmänhetens
förtroende för myndigheterna skulle vara av värde att en dylik
fristående nämnd med här angivna uppgifter inrättades.

471

Lekmannaledamöterna i rikspolisstyrelsen brukar visserligen betraktas
som parlamentariska ledamöter därför att de till största delen utses bland
riksdagsmännen. De förordnas emellertid av Eders Kungl. Maj:t och har
intet mandat från riksdagen. Härtill kommer att en ledamot i ett verks styrelse
av naturliga skäl erfarenhetsmässigt mer eller mindre solidariserar sig
med verket. Den insyn de s. k. parlamentariska ledamöterna i rikspolisstyrelsen
har i säkerhetsavdelningens verksamhet och den del de tar i handläggningen
av frågor om utlämnande av uppgifter från säkerhetsavdelningens
register kan därför knappast karakteriseras som någon extern kontroll.
Den enda externa kontroll, som för närvarande står till buds i detta hänseende,
får därför anses vara den som kan erhållas genom justitiekanslern
och riksdagens ombudsmän. Under förutsättning att en effektiv extern
kontroll anordnas över att det som lämnas ut används på rätt sätt, är jag
emellertid benägen att anse JK:s och JO:s (inklusive MO:s) externa kontroll
över själva utlämnandet som tillräcklig för det ändamålet. Däremot anser
jag som framgår av vad jag sagt förut att det knappast räcker med denna
form av extern kontroll, som ju till sin karaktär är extraordinär, när det
gäller användningen av det utlämnade materialet.

Hermansson har i sin anmälan gjort gällande att personalkontrollen tilllämpas
på ett sätt som strider mot 16 § regeringsformen. Jag vill i anledning
härav framhålla att en personalkontroll som tillför bedömningsunderlaget
i ett tjänstetillsättnings- eller befordringsärende eller annat personalärende
för ärendets avgörande sakligt relevant material inte med fog kan
sägas strida mot något stadgande i regeringsformen. Det är först om personalkontrollen
sker godtyckligt, subjektivt eller olikformigt som vägande
invändningar kan riktas mot den.

Statsmakterna har i olika sammanhang gett uttryck för den ståndpunkten
att när det gäller tillsättning av från säkerhetssynpunkt känsliga befattningar
den s. k. medborgerliga pålitligheten utgör en sakligt relevant omständighet
till vilken hänsyn skall tas vid tillsättningsprövningen. Något uttryckligt
stöd finns visserligen inte i regeringsformens stadganden om tjänstetillsättning
för ett sådant betraktelsesätt. Det ligger emellertid i sakens natur
att statens tjänstetillsättning måste vara så anordnad att det förebyggs att
nyckelposter i förvaltningen besätts med personer för vilkas samhällslojalitet
man inte vågar hysa förtroende. En annan ordning skulle innebära att
samhällsapparaten vid ett skärpt utrikespolitiskt läge lätt kunde sättas ur
funktion med katastrofala följder för landets frihet och oberoende.

Vad Hermansson anfört i denna del föranleder därför intet annat uttalande
från min sida än det att jag ytterligare stryker under vikten av
garantier för objektiv och allsidig prövning i personalärenden som angår från
säkerhetssynpunkt ömtåliga befattningar.

Myrdal har i sin JO-anmälan gjort gällande att personalkontrollen tilllämpas
olika beroende på vilken socialgrupp den kontrollerade tillhör. Till

472

stöd härför har han anfört att hans moder år 1955 utsågs till svensk ambassadör
i New Delhi trots att han då var antecknad som säkerhetsrisk, medan
personer i socialgrupp 3 inte kunde antas som polismän i motsvarande situation.
Anledning skulle därför finnas att anta att hans moder favoriserades
vid riskbedömningen vid jämförelse med den som sökte polistjänst.

Det finns inte något sakligt skäl för mig att i anledning av Myrdals klagomål
efterforska om några uppgifter från säkerhetsregistret utlämnats i
samband med den påtalade tjänstetillsättningen. Vad Myrdal anfört ger
mig dock anledning att helt allmänt framhålla att lämplighets- och riskbedömningen
givetvis måste anpassas inte efter vederbörandes socialgruppstillhörighet
men väl efter den tjänst det är fråga om. Myrdals skrift belyser
det jag förut anfört om nödvändigheten av förtroendeskapande garantier
för objektiviteten vid sådan tjänstetillsättning som den påtalade.

Vad nämnden anför om säkerhetsunderrättelsetjänstens teknisk-organisatoriska
problem föranleder intet uttalande från min sida. Om lagen den
21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
uttalar nämnden att den på ett godtagbart sätt avvägt statens intresse av
en effektiv brottsbekämpning inom säkerhetssektorn och den enskildes rätt
till integritet i fråga om individuella ingripanden. Min erfarenhet som justitieombudsman
jävar inte detta omdöme.

Nämnden ifrågasätter om inte en mindre ändring bör övervägas i lagen
som skulle ge säkerhetstjänstens personal möjlighet att tillgripa beslag även
i fråga om försändelse som befinner sig i post- eller telegrafverkets vård.
Nämndens skäl för ändringen förefaller övertygande. Jag är dock ej beredd
att ta definitiv ställning till förslaget innan frågan utretts närmare.

Under rubriken utlänningskontroll diskuterar nämnden bl. a. den bostadsanmälningsskyldighet
som gäller beträffande utlänningar. Nuvarande
system med straffsanktionerad anmälningsskyldighet för envar, som upplåter
bostad åt en utlänning i sitt hem, synes föga tillfredsställande med
hänsyn till svårigheterna att effektivt hålla allmänheten underkunnig om
skyldigheten i fråga. Det allmänna rättsmedvetandet reagerar mot ett sådant
samhällskrav och detta kan i sin män bidra till ett undergrävande av
lojaliteten mot rättsordningen. Ehuru jag inte ifrågasätter riktigheten av
rikspolisstyrelsens omdöme att bostadsanmälningarna utgör en för den polisiära
säkerhetstjänsten betydelsefull och oersättlig faktor, vill jag därför
förorda en omprövning av gällande ordning.

Yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds
och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning

Genom remiss den 29 januari beredde Kungl. Maj:t JO och MO tillfälle
att avge utlåtande över rubricerade betänkande (stencil Ju 1967:16).

473

Med anledning härav avgav JO Bexelius den 7 mars 1968 följande yttrande.

I betänkandet behandlas till en början frågan om vad som — i betraktande
av att statstjänstemannalagen inte gäller för justitieråd och regeringsråd
— kan anses utgöra gällande rätt i förhandlings- och avtalshänseende
för dem efter 1965 års tjänstemannareform. Jag vill erinra om att
som riktpunkt för reformen tjänade att samma arbetsrättsliga utgångsläge
skall gälla för statens befattningshavare som för de privat anställda. Det
är mot den allmänna bakgrunden som justitieråds och regeringsråds arbetsrättsliga
ställning blir att bedöma.

Grundläggande arbetsrättsliga regler finns i 1936 års lag om föreningsoch
förhandlingsrätt. Denna lag anges tillämplig på förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. En första rättsfråga som reser sig blir därför
om ledamöterna i Eders Kungl. Maj:ts högsta domstolar är att anse som
arbetstagare. Det synes inte från något håll ha gjorts gällande att så inte
skulle vara fallet. Statsrättsligt utgör domstolarna visserligen integrerande
delar av det högsta statsorganet, men rent faktiskt fungerar de som fristående
högsta rättskipande organ. Någon tvekan synes därför inte behöva
råda om att lagen om förenings- och förhandlingsrätt numera är tillämplig
också på justitieråd och regeringsråd.

Den rättsliga följden av lagens tillämplighet på nämnda domare blir att
de äger föreningsrätt enligt lagens bestämmelser. Föreningsrätten kan enligt
3 § femte stycket lagen inskränkas genom avtal så att en s. k. frikrets av
oorganiserade skapas bland anställda med arbetsledande funktioner. Från
statens sida har emellertid inte gjorts gällande något som helst krav på en
frikrets som inskränker organisationsfriheten inom statsapparaten. Ledamöterna
i de högsta domstolarna har alltså samma rätt att vara organiserade
i arbetstagareföreningar som varje annan befattningshavare i statens
tjänst.

Förhandlingsrätt tillkommer enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt
ej enskild arbetstagare utan endast förening av arbetstagare. Frågeställningen
blir därför här om förening, som företräder justitieråd och regeringsråd,
äger förhandlingsrätt angående dessas anställningsförhållanden. I
princip blir givetvis så fallet. Frågan blir därför snarast vilka inskränkningar
förhandlingsrätten vidkänns.

Det sägs visserligen inte uttryckligen i 4 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt
— men är underförstått — att förhandlingsrätten inte sträcker
sig längre än avtalsfriheten. Det som man inte kan avtala om skall man
heller inte kunna förhandla om. I 3 § första stycket statstjänstemannalagen
slås uttryckligen fast att i anställningsförhållande varå lagen är tillämplig
skall gälla vad som är bestämt i avtal. Härigenom blir förhandlingsrätten
förankrad för de tjänstemän som omfattas av lagen. Motsvarande förankring
saknas däremot tydligen för justitieråd och regeringsråd. Av förarbete -

474

na till paragrafen (se särskilt lagrådets uttalande prop. 1965:60 s. 272)
framgår emellertid att den återgivna passusen närmast har deklarativ innebörd.
Dess uppgift är att ge positivt uttryck för den för lagen grundläggande
ståndpunkten att alla anställningsfrågor, som ej omfattas av förbud mot
avtal, skall höra till förhandlings- och avtalsområdet. Fog saknas därför
för en e eontrariotolkning av innebörd att anställningsförhållande, på vilket
statstjänstemannalagen inte är tillämplig, t. ex. justitieråds och regeringsråds
anställningsförhållande, inte kan bli föremål för avtal. Slutsatsen blir
i stället att avtalsfrihet i princip gäller för sådant anställningsförhållande
och att också kollektivavtal kan slutas rörande frågor, som avser anställningsvillkor
och förhållande i övrigt mellan staten och arbetstagarna i fråga.
Till denna slutsats har också utredningsmannen kommit (s. 17).

Såsom utredningsmannen samtidigt påpekar vidkänns den bl. a. i 1 §
lagen om kollektivavtal förutsatta avtalsfriheten emellertid vissa inskränkningar.
Fråga, som reglerats genom tvingande lagbestämmelse på annat håll,
t. ex. regeringsformen samt lagarna om högsta domstolen och regeringsrätten,
är inte avtals- eller förhandlingsbar.

Däremot synes det, såsom utredningsmannen också framhåller, inte möjligt
att hävda något avtalsförbud för justitieråd och regeringsråd beträffande
de ämnen som uppräknas i 3 § andra stycket statstjänstemannalagen
med stöd av en analogitolkning.

En särskild fråga är om bestämmelserna i 20 kap. BrB om ämbetsamvar
skall tilläggas någon självständig betydelse vid bedömningen av avtalsfriheten
i fråga om justitieråds och regeringsråds anställningsförhållanden.
Utredningsmannen har här intagit den ståndpunkten att med hänsyn till
ämbetsansvaret avtal inte får slutas om åligganden i tjänsten (s. 18). Han
stöder sig härvid bl. a. på ett antal domstolsavgöranden från tiden före
tjänstemannareformen och på uttalanden i samband med denna. Till ytterligare
belysning av frågeställningen kan jag hänvisa till JO:s ämbetsberättelse
1959 s. 421.

Såvitt jag kan finna ger uttalandena vid 1965 års reform intet direkt svar
på den tolkningsfråga det här gäller. Följande synpunkter kan anläggas på
om alltjämt som allmän rättsgrundsats kan antas gälla att det är oförenligt
med ämbetsansvaret att avtala om sådant som detta är avsett att sanktionera.

Det synes till en början ostridigt, att reglerna om ämbetsbrott är utformade
så att de inte kan utnyttjas till att beivra åsidosättande av förpliktelse
som grundas enbart på avtal (se prop. 1965:60 s. 65). Vidare märks
att det i 47 § regeringsformen är utsagt, att statens tjänstemän skall bli
»Konungen i laga ordning ansvarige, om något utav dem underlåtes och
försummas eller olagligen behandlas». Det är med andra ord förutsatt att
juridiskt ansvar skall kunna utkrävas av en tjänsteman, om han åsidosätter
tjänsteplikt. Under sådana förhållanden synes det med fog kunna göras

475

gällande att tjänsteåligganden inte kan eller i varje fall inte lämpligen bör
regleras avtalsvägen, eftersom det juridiska ansvaret inte kan utkrävas vid
avtalade åliggandens åsidosättande.

Justitieråd och regeringsråd är visserligen enligt 101 § regeringsformen
underkastade juridiskt ansvar. Med »ansvar efter rikets lag», som formuleringen
lyder i grundlagsstadgandet, torde numera avses ansvar enligt 20
kap. BrB. Ansvaret är emellertid enligt stadgandet begränsat till grova
brott i domarämbetet. I övrigt gäller »politiskt» ansvar enligt 103 § regeringsformen.
För åligganden, som hänför sig till annat än den rent dömande
gärningen, gäller alltså inte ämbetsansvar enligt 20 kap. BrB för justitieråd
och regeringsråd. Det synes därför svårt att, när det gäller dessa åligganden,
hävda att ämbetsansvar hindrar avtalsreglering.

Slutsatsen av det förda resonemanget skulle alltså bli att teoretiskt sett
visst lagligt utrymme finns för avtalsreglering inte bara av justitieråds och
regeringsråds ekonomiska förmåner utan också av deras åligganden. Staten
kan emellertid på samma sätt som en privat arbetsgivare förbehålla sig bestämmanderätten
i frågor om t. ex. tjänsteåliggandena utan stöd av lagbestämmelser,
som inskränker avtalsfriheten. Beträffande tjänstemännen i gemen
har det emellertid ansetts att statens bestämmanderätt i detta hänseende
inte bör vara beroende av i vad mån staten vid förhandlingar lyckas hålla
frågorna utanför avtalsreglering. Därav de uttryckliga avtalsförbuden i 3 §
statstjänstemannalagen (prop. 1965:60 s. 117). I konsekvens härmed borde
ett särskilt förbud mot avtalsreglering, motsvarande det nyssnämnda, stadgas
i lag i fråga om justitieråd och regeringsråd. Med hänsyn till den författningsreglering
rörande tjänsteåliggandena, som finns i regeringsformen och
i särskilda lagar, skulle dock ett sådant lagstadgat avtalsförbud få mycket
begränsad praktisk betydelse. På grund härav och då det synes helt osannolikt
att organisationerna skulle vilja hävda förhandlings- och avtalsrätt
i större omfattning för justitie- och regeringsråd när det gäller deras anställningsförhållanden
än de har möjlighet att göra beträffande tjänstemän i
allmänhet, synes det utgöra en överloppsgärning att införa ett dylikt lagstadgat
avtalsförbud. Jag anser mig därför inte böra förorda ett sådant
förbud.

Med de slutsatser jag dragit rörande vad som är avtalsbara frågor inom
ramen för justitieråds och regeringsråds anställningsförhållanden kommer
jag till samma resultat som utredningsmannen när det gäller dessa ämbetsmäns
strejkrätt, nämligen att sådan rätt föreligger i den omfattning som
följer av de arbetsrättsliga lagarna. Eftersom jag kommit fram till att
avtalsrätt i princip skulle föreligga också i fråga om tjänsteåliggandena,
innebär det sagda för min del även att ämbetsmännen i fråga i princip skulle
kunna strejka för att genomdriva krav som angår tjänsteåliggandena. Denna
sida av strejkrätten måste emellertid på samma sätt som avtalsfriheten
rörande åliggandena betraktas som rent teoretisk för att inte säga illusorisk.

476

Några särskilda lagstiftningsåtgärder synes därför inte heller påkallade
som förbjuder sådan strejk eller andra former av stridsåtgärder för justitieråd
och regeringsråd. Jag delar också utredningsmannens uppfattning att
det inte är nödvändigt att för justitieråd och regeringsråd införa någon
motsvarighet till den skadeståndsskyldighet som gäller enligt 16 § statstjänstemannalagen.
Det torde vara tillräckligt med vad som gäller enligt
lagen om kollektivavtal i detta hänseende.

Beträffande statens rätt till lockout synes böra tillämpas samma resonemang
som förts i fråga om ämbetsmännens rätt till strejk. Det är i enlighet
härmed från reglerna i de arbetsrättsliga lagarna som man skall utgå.
Eftersom dessa förutsätter att en arbetsgivare har rätt tillgripa lockout för
att hävda sin mening vid förhandling om avtalsbar fråga, skulle staten
alltså ha lockouträtt mot justitieråd och regeringsråd. Häremot invänder
utredningsmannen att dessa ämbetsmän åtnjuter oavsättlighet och att för
lockouträtt gentemot sådana ämbetsmän ansetts oeftergivligt att uttryckligt
lagstadgande finns om lockouträtt för att sådan rätt skall kunna göras
gällande. Utredningsmannen synes här kunna stödja sig på bestämmelsen i
36 § andra stycket regeringsformen, som anger att grundläggande bestämmelser
i övrigt om statstjänstemäns rättsställning — alltså om annat än
domares skiljande från tjänsten som regleras i första stycket — skall ges
i civillag. Jag är närmast böjd att dela utredningsmannens uppfattning
så till vida som jag i 36 § första stycket regeringsformen vill se ett skydd mot
justitieråds och regeringsråds skiljande från tjänsten vilket ger en lönegaranti
men knappast en garanti mot skiljande från tjänstens utövande.
Det skulle i enlighet härmed visserligen vara möjligt att utestänga ämbetsmännen
i fråga från arbetsplatsen genom lockout men inte att beröva dem
deras lön under lockouttiden. Eftersom lockoutens huvudsyfte är att ekonomiskt
svälta ut de lockoutade, skulle lockouten därmed såsom i det närmaste
verkningslös i praktiken inte vara användbar. Den bristande balans,
som sålunda skulle föreligga mellan statens-arbetsgivarens och justitie- och
regeringsrådens-arbetstagarnas tillgång till stridsmedel vid kollektivavtalsförhandling,
framstår givetvis som i och för sig otillfredsställande. Jag delar
emellertid utredningsmannens uppfattning att spörsmålet har så övervägande
teoretiskt intresse att tillräckliga skäl för särskilda lagstiftningsåtgärder
inte föreligger.

Om av gång sskyldighet i samband med pensionering ges för domares del
ett allmänt stadgande i 36 § första stycket regeringsformen. Det täcker såväl
ålderspensionering som sjuk- och förtidspensionering. Eftersom för domare
i allmänhet getts detaljerade grundläggande bestämmelser om förutsättningarna
för avgångsskyldigheten i civillag — statstjänstemannalagen
— synes det visserligen, med hänsyn till vad som sägs i 36 § andra stycket
regeringsformen, ej tillfredsställande att motsvarande bestämmelser för
justitie- och regeringsråds del är att söka i pensionsförfattningarna, som är

477

av lägre valör. Som ett provisorium torde det dock kunna godtas. Vid en
framtida övergång till kollektivavtalsreglering av pensionsförmånerna kommer
emellertid tydligen att fordras särskilda lagbestämmelser om förutsättningarna
för avgångsskyldigheten för justitie- och regeringsråd motsvarande
statstj änstemannalagens.

I fråga om justitie- och regeringsråds rätt att inneha bisyssla instämmer
jag i utredningsmannens uttalanden och slutsatser. Nuvarande provisorium
bör tills vidare bestå och de slutgiltiga övervägandena anstå till dess den
särskilda utredningen om statstjänstemännens bisysslor slutförts.

Vad utredningsmannen uttalar angående särskilda spörsmål med anledning
av statstjänstemannalagen föranleder ingen annan reflektion från min
sida än att jag instämmer i utredningsmannens förslag till lagändring som
sätter statstj änstemannalagens regler om läkarundersökning m. m. i kraft
för justitie- och regeringsrådens del (s. 42).

Utredningsmannen har utförligt gått igenom de olika synpunkter, som
gör sig gällande beträffande justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning. Tydligt
är att en lagreglering behövs som på en råd punkter preciserar och klargör
denna. Genom att för justitiekanslern välja anställningsformen »förordnande
tills vidare» sådan den utformats i statstjänstemannalagen vinns
nära överensstämmelse med vad som gäller för riksdagens ombudsmän enligt
97 § regeringsformen. Jag tillstyrker därför nämnda anställningsform.
Det synes i övrigt inte möjligt att undvara särskilda tjänstemannarättsliga
regler på samma sätt som för justitie- och regeringsrådens del. De skäl utredningsmannen
anfört — inte minst de praktiska skälen — för att den
erforderliga lagregleringen kommer till stånd genom att statstjänstemannalagen,
såsom ursprungligen avsetts, görs tillämplig på justitiekanslern synes
övertygande. Jag tillstyrker därför den lösningen.

Det har inte ingått i utredningsmannens uppdrag att undersöka riksdagens
ombudsmäns arbetsrättsliga ställning. Eftersom ett av skälen till att
justitiekanslern undantogs från statstj änstemannalagens bestämmelser var
att riksdagens ombudsmän var undantagna och att hans ämbetsåligganden
till väsentlig del är tämligen likartade med ombudsmännens, finns det emellertid
anledning att fråga sig om några slutsatser kan dras av att justitiekanslern
nu finnes böra återbördas till statstjänstemannalagen.

Av vad förut sagts om justitierådens och regeringsrådens arbetsrättsliga
ställning torde också följa att riksdagens ombudsmän äger föreningsrätt och
att de organisationer som företräder dem i princip har förhandlingsrätt och
rätt att sluta kollektivavtal om deras anställningsförhållanden. Om ombudsmännens
ämbetsplikter, anställande och entledigande gäller särskilda bestämmelser
i 96—100 §§ regeringsformen och 68 § riksdagsordningen. I
dessa hänseenden finns givetvis inte något utrymme för avtalsreglering.
Något förbud mot avtalsreglering motsvarande det i 3 § andra stycket
statstjänstemannalagen torde med hänsyn härtill och till de speciella an -

478

ställningsförhållandena inte vara påkallade. Flertalet övriga bestämmelser
i statstjänstemannalagen saknar av samma skäl intresse för riksdagens ombudsmäns
del.

Det framstår emellertid som en brist att frågorna om straffrättsligt ansvar
för ombudsman och lagföring för ämbetsbrott är oreglerade. Det är för
närvarande sålunda oklart i vad mån ämbetsansvar gäller, vilken domstol
som är behörig att pröva fråga härom och vilken åklagare som är kompetent
att föra talan. Ej heller är det tillfredsställande att regler saknas om
avstängning av ombudsman vid ämbetsfel eller sjukdom samt om läkarundersökning.
Frågan om ombudsmans bisyssla torde heller inte böra förbli
oreglerad. Utan närmare undersökning av de nu endast ytligt berörda frågorna
är det emellertid inte möjligt att ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder
som kan vara påkallade. Jag inskränker mig därför till att fästa
uppmärksamheten på att här finns frågeställningar som väntar på utredning
och förslag till lösningar.

MO Henkow anförde i ett den 19 mars 1968 avgivet yttrande följande.

Utredningsmannen har förklarat att beträffande justitieråd, regeringsråd
och justitiekanslern, vilka är undantagna från tillämpning av statstjänstemannalagen,
gäller dels det s. k. Slottsbacksavtalet och dels allmänt
avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST).

Någon invändning häremot synes inte kunna göras i den mån nämnda
tjänstemän är organiserade. På sätt framgår av 2 § lagen om kollektivavtal
är emellertid sådant avtal ej bindande för oorganiserad tjänsteman. I 4 §
kungörelsen den 30 juni 1965 om vissa statliga kollektivavtal m. m. föreskrives
visserligen att myndighet, som är bunden av kollektivavtal, inom
yrkesgrupp och område som avses i avtalet skall tillämpa detta även på
arbetstagare som ej omfattas av avtalet eller annat tillämpligt kollektivavtal.
Ehuru härigenom Slottsbacksavtalet och AST får betydelse jämväl
för den som är oorganiserad, torde dock ej sådan bundenhet för denne uppkomma
att lagen om kollektivavtal blir tillämplig.

Med hänsyn härtill och då det ej kan antagas att samtliga ifrågavarande
tjänstemän är och kommer att vara organiserade, synes en fullständig bedömning
av deras arbetsrättsliga ställning inte kunna ske utan att även
oorganiserades förhållanden uppmärksammas. Något skäl till att denna
sida av problemet inte berörts i betänkandet har ej anförts.

Beträffande stridsåtgärders lovlighet såvitt angår justitieråd och regeringsråd
har utredningsmannen kommit till den slutsatsen att lockout inte
kan tillgripas mot dessa tjänstemän, ehuru de själva har strejkrätt. Grunden
härtill synes vara uppfattningen att lockout i princip ej är förenlig med
tjänstemännens oavsättlighet.

479

Riktigheten av utredningsmannens slutsats torde kunna ifrågasättas. Vid
tillkomsten av statstjänstemannalagen utgick lagstiftaren från att principiella,
rättsliga hinder ej mötte mot att i fråga om tillgång till kollektiva
stridsmedel jämställa oavsättlig tjänsteman med arbetstagare i enskild
tjänst. Men enligt vad utredningsmannen uttalat skulle trots det ett uttryckligt
lagstadgande om stridsmedels tillåtlighet ha ansetts oeftergivligt
och ha tillkommit i och med 15 § statstjänstemannalagen. Såvitt jag kunnat
finna står detta uttalande inte i överensstämmelse med lagens förarbeten.
Nämnda paragraf torde inte ha något direkt samband med frågan om arbetsinställelses
förenlighet med vederbörande arbetstagares oavsättliga
ställning. Den synes närmast böra betraktas som en precisering av de stridsmedel
som skall vara tillåtna beträffande de under lagen lydande tjänstemännen;
därest paragrafens innehåll ej ingått i lagen skulle i stället motsvarande
bestämmelser i kollektivavtalslagen ha blivit tillämpliga såvitt
angår organiserade tjänstemän. Vid dessa förhållanden är beträffande organiserade
justitieråd och regeringsråd frågan om lockout att bedöma efter
kollektivavtalslagen, och i denna förutsättes såsom framgår av 4 § att arbetsgivar-
och arbetstagarparten har ömsesidig tillgång till stridsmedel.

Om det sagda är riktigt skulle den bristande balans i fråga om stridsmedlens
användbarhet som utredningsmannen påtalat inte föreligga beträffande
organiserade justitieråd och regeringsråd. Däremot synes utredningsmannens
anmärkning gälla oorganiserade sådana tjänstemän. Något
stöd för att anse lockout kunna tillgripas mot dem torde nämligen ej finnas,
medan å andra sidan envar tjänsteman på grund av 20 kap. 4 § tredje stycket
brottsbalken kan deltaga i organisationsmässig stridsåtgärd utan att
därigenom göra sig skyldig till tjänstefel.

I 40 § statstjänstemannalagen finns bestämmelser med syfte att i händelse
av krig eller krigsfara hindra tjänsteman från att lämna tjänsten. Utredningsmannen
har ansett bestämmelser av dylik art knappast vara behövliga
i fråga om justitieråd och regeringsråd.

Särskilt om samtliga utövare av högsta domarmakten på en gång lämnade
tjänsten skulle en med hänsyn till allmänna intressen allvarlig situation
kunna uppstå. Det torde inte kunna uteslutas att fall av sådan art kan
inträffa under politiskt oroliga tider. Enligt min mening bör därför som en
beredskapsåtgärd frågan om regler i förevarande hänseende upptagas till
närmare övervägande.

Utöver vad som framgår av det föregående har min granskning av det
föreliggande betänkandet inte givit anledning till erinran.

480

Yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande
»Förvaltningsrättskipning»

Sedan Kungl. Maj:t berett JO tillfälle att avge yttrande över rubricerade
betänkande, anförde JO Bexelius i yttrande den 25 mars 1968 följande.

Till en början vill jag framhålla att jag helt delar den i utredningsdirektiven
uttalade uppfattningen att den dominerande uppgiften för regeringsrätten
såsom högsta instans inom förvaltningsrättskipningen bör vara dess
prejudikat bildande funktion. Med hänsyn till de genomgripande förändringar,
som under senare decennier skett och alltjämt sker på förvaltningens
och förvaltningslagstiftningens område — förändringar som leder till en
fortgående vidgning av förvaltningens befogenheter och av gränserna för
dess verksamhet — är det enligt min mening av största betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt
att lagtolkning och rättstillämpning på området sker
efter så långt möjligt enhetliga och fasta grunder. På den högsta förvaltningsdomstolen
bör följaktligen ankomma att sörja för att omsorgsfull
prejudikatbildning kommer till stånd till myndigheternas och enskildas
vägledning. För att denna viktiga uppgift skall kunna fullgöras är det ofrånkomligt
att domstolens ledamotsantal hålls inom en viss snävare gräns. Härav
följer i sin tur att domstolen endast i begränsad utsträckning kan och bör
belastas med ärenden som inte är av betydelse ur principiella synpunkter.
För en begränsning i fråga om ramen för domstolens verksamhet talar också
det i och för sig angelägna rättssäkerhetsintresset att domstolens beslut skall
kunna meddelas utan längre tidsutdräkt.

Den betydande tillströmning av mål till regeringsrätten, som på grund
av förvaltningslagstiftningens utvidgning, samhällsutvecklingen och gällande
fullföljdsregler skett och sker, försvårar uppenbarligen i väsentlig grad
för domstolen att fullgöra sin nyssnämnda funktion. Som jag i annat sammanhang
framhållit kan sålunda domstolens motiveringar till meddelade
beslut understundom vara så knapphändiga att missförstånd lätt uppkommer
rörande beslutens innebörd. Det har t. ex. förekommit att underordnade
myndigheter uppfattat regeringsrättsutslag som prejudicerande i visst
hänseende, oaktat det med stor sannolikhet endast varit fråga om in casuavgörande,
liksom att olika myndigheter åberopat ett och samma utslag
som stöd för hävdande av rakt motsatta uppfattningar i någon principfråga.
Det är uppenbarligen angeläget att sådana anledningar till oriktig
eller oenhetlig praxis hos underinstanserna undanröjs och att regeringsrättens
arbete över huvud kommer att verksamt främja fast och enhetlig
rättstillämpning.

Jag vill alltså understryka att det enligt min mening framstår som en
trängande nödvändighet att en reform i fråga om regeringsrättens ställning
och uppgifter snarast möjligt genomförs. Fn sådan reform, syftande till att
möjliggöra för regeringsrätten att på ett effektivt sätt fullgöra sin prejudi -

481

katbildande funktion, har framför allt sin betydelse med hänsyn till de
underordnade myndigheternas möjligheter att tillgodose kravet på rättssaker
handläggning. Även om reformen organisatoriskt sett avser det korrektiva
rättsskyddet ligger sålunda dess främsta värde på det preventiva
rättsskyddets plan.

Det är alltså en mycket aktuell och angelägen reformfråga som anförtrotts
förvaltningsdomstolskommittén, en fråga som är förenad med vissa svårlösta
spörsmål beträffande förvaltningsrättskipningens organisation i övrigt.
Olika meningar kan helt naturligt hävdas rörande det problemkomplex som
här föreligger liksom i fråga om omfattningen av den jurisdiktion som bör
ligga inom förvaltningsrättskipningens ram. Enligt min mening har kommittén
på ett förtjänstfullt sätt analyserat och diskuterat hithörande spörsmål
och därmed lagt en god grund för lagstiftning i ämnet.

Jag övergår härefter till huvudpunkterna i kommitténs förslag.

Organisationen av förvaltning srättskipning en

I fråga om regeringsrättens ställning och uppgifter har kommittén i enlighet
med utredningsdirektiven sett som en huvuduppgift att föreslå åtgärder
som möjliggör sådan lättnad i domstolens arbetsbelastning att den dominerande
uppgiften blir dess prejudikatbildande funktion. Av vad jag förut
anfört framgår att jag finner en reform i sådant syfte i hög grad angelägen.
Kommittén har rörande denna fråga diskuterat olika utvägar men funnit
att en generell begränsning av fullfölj dsrätten utgör den enda framkomliga
metoden för att man på ett effektivt sätt skall kunna åstadkomma en avsevärd
och bestående minskning av regeringsrättens arbetsvolym. För min del
finner jag den sålunda föreslagna metoden otvivelaktigt vara den principiellt
sett riktigaste. Säkerligen förhåller det sig också så, att denna väg med
utvecklingens gång förr eller senare måste beträdas.

De relativt stränga regler som enligt kommittén bör gälla för rätt till
fullföljd till regeringsrätten förutsätter enligt kommittén att samtliga mål
i lägre instans prövas av en väl kvalificerad förvaltningsdomstol. Enligt
kommitténs mening talar övervägande skäl för att denna rättskipning
anförtros åt en utbyggd kammarrättsorganisation, en organisation som
skulle omfatta 13 avdelningar (mot nu 8%), fördelade på två kammarrätter,
den ena omfattande i stort sett Svealand och Norrland och den andra i stort
sett Götaland.

En sådan reform i fråga om mellaninstansorganisationen innefattar
otvivelaktigt en radikal omstöpning av nuvarande ordning. I och för sig är
naturligtvis en sådan lösning möjlig att genomföra. Även om det sålunda
i princip inte finns anledning att — om nu frågan inte lämpligen kan lösas
på annat sätt — motsätta sig en reform i enlighet med vad kommittén tänkt
sig, måste emellertid framhållas att detta förslag är förenat med vissa mycket
allvarliga olägenheter. Härom får jag anföra följande.

16 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

482

Enligt förslaget skulle instanskedjan, bortsett från skattemålen, komma
att i princip utökas med ytterligare en instans. Kommittén har nämligen
inte ansett att någon utmönstring bör ifrågakomma av nuvarande besvärsorgan,
med undantag av länsstyrelserna såsom besvärsinstans i kommunalmål.
Att sålunda med ännu en instans utbygga vår ganska tunga förvaltningsapparat,
som successivt växt fram utan att någon generell översyn
skett i organisatoriskt hänseende, framstår knappast som tilltalande redan
från mera allmänna rationaliseringssynpunkter; en utveckling i motsatt
riktning torde ur sådana synpunkter snarare te sig naturlig. Att instanskedjan
inte ytterligare utbyggs torde emellertid framför allt vara av vikt ur
rättssäkerhetssynpunkt. Det är ur denna synpunkt ett angeläget krav att
förvaltningsärenden kan bringas till slutligt avgörande inom rimlig tid.
Detta viktiga krav får inte trängas tillbaka av vissa andra synpunkter som
i och för sig syftar till ökad rättssäkerhet. Man får med andra ord inte
överbetona betydelsen ur nu angiven synpunkt av tillgången till en säkert
men långsamt och omständligt arbetande instanskedja. Man måste hålla i
minnet att det för den enskilde medborgaren är och måste vara ett primärt
intresse att kunna komma till sin rätt inom rimlig tid och utan att behöva
föra sitt mål genom alltför många instanser. Kommitténs förslag att instanskedjan
för en mångfald mål skall utökas till tre eller fyra beslutsorgan är
följaktligen ägnat att väcka betänkligheter. Enligt min mening måste därför
allvarligt övervägas om inte den avsedda avlastningen av regeringsrättens
arbetsbörda kan vinnas utan en samtidig utökning av instanskedjan.

Körande detta i utredningsdirektiven och av kommittén närmare diskuterade
spörsmål får jag till en början erinra att skattemålen i regeringsrätten
f. n. uppgår till omkring 1 600 per år och utgör mer än en % av det totala
antalet mål hos domstolen. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan några betänkligheter
enligt min mening inte möta mot att man nu genomför fullständig
fullföljdsbegränsning i fråga om skattemålen. Det må härvid erinras om det
nyligen framlagda sakkunnigbetänkandet rörande prövningsnämndernas
omvandling till länsskatterätter med renodlad domstolskaraktär. I organisatoriskt
hänseende kräver nyss antydda reform inte heller några förändringar.
Att allmän fullföljdsbegränsning på sätt kommittén föreslagit införs
i fråga om skattemålen kan alltså oreserverat tillstyrkas. Ett genomförande
av kommitténs förslag i fråga om dessa mål synes följaktligen vara ägnat
att medföra en betydande arbetslättnad.

Den näst skattemålen till antalet i särklass största gruppen utgörs av
körkortsmål^, som uppgår till omkring 1 200 per år eller mer än % av det
totala antalet mål hos regeringsrätten. Andelen i arbetsvolymen är emellertid
uppenbarligen avsevärt mindre, eftersom målen som regel är av tämligen
enkel beskaffenhet. Som kommittén erinrat är frågan om att överföra vissa
körkortsmål till prövning hos allmän domstol föremål för övervägande i
särskild ordning liksom för övrigt hela komplexet frågor rörande återkallelse

483

av körkort. Utan hinder av pågående utredningar härom torde en överflyttning
av körkortsmålens prövning enligt nuvarande regler kunna genomföras
utan olägenhet. Dessa mål synes lämpligen kunna överföras för avgörande
i sista instans av ett fristående judiciellt organ eller av det nyinrättade
trafiksäkerhets verket med viss judiciell sammansättning. I båda fallen
skulle särskild trafiksakkunskap — och möjligen också olika yrkesintressen
— kunna bli representerade i sista instans, en ordning som i och för sig
framstår som önskvärd med hänsyn till målens speciella karaktär och till
de avvägningsfrågor som där plägar förekomma. En överflyttning på antytt
sätt skulle också möjliggöra skyndsammare avgörande, något som ur såväl
allmän som enskild synpunkt torde vara av särskilt värde i dessa mål.

Enligt min mening kan och bör sålunda körkortsmålen helt avskiljas från
regeringsrättens handläggning. Även om dessa mål som sagt inte är särskilt
arbetskrävande ur tidssynpunkt, torde ett sådant avskiljande med hänsyn
till målens stora antal dock vara ägnat att medföra en inte obetydlig arbetslättnad.

I fråga om övriga mål fungerar regeringsrätten i flertalet fall som tredje
instans. Enligt kommitténs förslag skulle regeringsrätten i stället få ställning
som fjärde instans genom att kammarrätten sköts in som mellaninstans.
För kommittén har det framstått som nödvändigt av rättssäkerhetsskäl att
intet mål möts av fullfölj dsspärr utan att först ha varit föremål för domstolsprövning.
Bedömningen har emellertid gjorts med utgångspunkt i de
tämligen stränga regler om tillståndsprövning som kommittén föreslår.
Utgår man i stället från regler, som innefattar möjlighet till ändringsdispens
motsvarande den som finns i 54:10 RB, kan bedömningen utfalla annorlunda.

Den praktiska skillnaden mellan fri fullföljd och fullföljd, som förutsätter
ändringsdispens, blir till en början att alla de besvär som inte meriterar sig
för ändringsdispens — eller prejudikats- eller intressedispens — inte behöver
bli föremål för regeringsrättens bedömning på annat sätt än vid dispensprövning
på en tremannaavdelning. Genom att så få ledamöter tas i anspråk,
får domstolen totalt sett mera tid över till sin egentliga dömande
verksamhet. Det blir emellertid en arbets- och tidsbesparing också på det
sättet att ett beslut om avslag på ansökan om tillstånd till prövning kan
skrivas mycket enklare än ett utslag på sakprövade besvär, eftersom avslaget
inte skall motiveras och heller inte förutsätter någon bedömning av
det överklagade beslutets grunder. Det förhållandet att dispensprövningen
kan äga rum i så summariska former måste antas ge betydande tidsvinster.

Från arbetssynpunkt invänds dock ofta mot en ordning, som förutsätter
dispensprövning i alla mål, att den är oekonomisk därför att mål som skall
prövas då måste föredras två gånger, en gång på dispensavdelning och en
gång på fullsutten avdelning. Denna dubbelbehandling bör dock kunna
nedbringas till ett minimum, om man låter fullsutten avdelning svara även

484

för dispensprövningen i de mål som föredragandena —- eventuellt efter samråd
med referent — bedömer som dispensmeriterade. Den fullsuttna avdelningen
kan då i ett sammanhang bevilja prövningsdispens och ingå på
sakprövning. Skulle avdelningen komma till annat resultat i dispensfrågan
än föredraganden, har visserligen flera ledamöter deltagit i dispensprövningen
än som behövs, men olägenheterna härav synes av underordnad
betydelse vid jämförelse med systemets fördelar i övrigt.

Ett system med ändringsdispens innebär minsta möjliga ingrepp i medborgarnas
rätt att »gå till kungs». Mycket talar för att man bör gå försiktigt
fram när det gäller att inskränka denna urgamla rätt. Redan av detta
skäl finns det därför anledning att ställa sig tveksam till den förhållandevis
stränga dispensordning som kommittén föreslår. Då därtill kommer att
denna förutsätter en kraftig utbyggnad av nuvarande kammarrättsorganisation
eller motsvarande och en utökning av instanskedjan med därav följande
fördröjning av rättskipningen, vill jag ifrågasätta om man inte gör
klokast i att gå mera försiktigt fram. Det är svårt att bedöma vilka arbetsoch
tidsvinster en ändringsdispensordning skulle innebära och om vinsterna
skulle vara tillräckliga för att ge regeringsrätten det utrymme som behövs
för en fördjupad rättskipning i prejudikatmål och andra tungviktiga mål.
Det enda sättet att vinna full klarhet i dessa hänseenden är att pröva ordningen
i praktiken. Skulle det visa sig att det önskade målet inte kan nås
den vägen, bör det med ledning av vunna erfarenheter bli betydligt enklare
än i nuvarande läge att ta ställning till vilka ytterligare åtgärder som fordras
och till hur dispensgrunderna bör vara utformade. Enligt min mening bör
en så genomgripande reform som den av kommittén föreslagna inte genomföras
utan att man är fullständigt övertygad om att problemen inte går att
lösa på annat sätt. För egen del har jag inte blivit övertygad om att inte
enklare lösningar kan väljas. Jag är därför inte beredd att tillstyrka den
föreslagna omorganisationen av förvaltningsrättskipningen utan förordar
i stället att man först prövar en dispensordning som är så moderat att det
inte behöver ställas något krav på prövning i domstolsinstans före klagan
till regeringsrätten.

Mot att på nu antytt sätt införa fullfölj ds begränsning även för mål, som
blott prövats i en instans, kan mahända invändas att denna instans inte
överallt är tillräckligt kvalificerad när det gäller bedömningar av rättsliga
problem. De organ varom här är fråga torde dock i stor utsträckning utgöras
av centrala ämbetsverk, länsstyrelser och andra regionala myndigheter,
som i allmänhet har tillgång till arbetskraft med erforderlig juridisk
skolning. Det bör också erinras om det omfattande lagstiftningsarbete som
sedan länge pågår för att på olika sätt öka rättssäkerheten inom förvaltningen
och då framför allt med tanke på verksamheten i första instans. Vid
prövningen av mål som skall gå direkt till regeringsrätten synes emellertid
organen — om viss fullföljdsspärr införs — städse böra vara organiserade

485

med lämpligt juristinslag och handlägga ärendena under betryggande
former.

En annan invändning mot ordningen med fullfölj ds begränsning direkt
efter beslut av första instans skulle kunna vara att praxis hos myndigheterna
blir alltför skiftande, om prövningen under regeringsrätten är splittrad
på t. ex. ett tjugotal länsorgan. Införande av en mellaninstans, där flertalet
besvärsmål kommer att stanna, skulle med andra ord vara erforderligt för
att säkerställa önskvärd enhetlighet i rättstillämpningen. En sådan synpunkt
har kommittén också framfört i anslutning till det förslag om inrättande
av socialdomstolar i länen, som framlagts av utredningen om administrativa
frihetsberövanden. Enligt min mening är synpunkten visserligen
värd beaktande. Å andra sidan innebär kommitténs förslag om en utbyggd
kammarrättsorganisation att det skulle tillskapas en enda mellaninstans
för samtliga administrativa mål, såväl skattemålen — som hittills alltid
särhållits i instanserna under regeringsrätten — som övriga mål från det
vidsträckta förvaltningsfältet. Det skulle alltså bli åtskilliga nya, delvis
ganska särpräglade och obearbetade rättsområden som skulle föras in under
en instans, vars dominerande arbetsuppgift allt fortfarande skulle utgöras
av skatterätten med dess speciella och i och för sig invecklade lagstiftningsmateria.
Med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning har kommittén
också funnit att den nya organisationen måste arbeta på hela 13 avdelningar.
Det torde inte kunna undgås att svårigheter härigenom skulle
uppkomma för avdelningarna att erhålla nödig överblick över de vidsträckta
rättsområdena och att nå enhetlighet och konsekvens i avdömandet av de
många olikartade målen. I viss mån synes därför samma invändning som i
detta sammanhang må kunna framföras mot den av mig angivna lösningen
också kunna riktas mot kommitténs förslag. I varje fall torde någon större
skillnad knappast föreligga i fråga om de olägenheter i form av viss bristande
enhetlighet som kan vara förenade med den ena eller andra ordningen.

I enlighet med vad här ovan anförts anser jag alltså att man i fråga om
fullföljdsrätten kan tänka sig att — utan att behöva inskjuta en ny instans
— genomföra en restriktiv prövning beträffande skattemålen och en liberal
prövning med ändringsdispens för övriga mål. Genom dessa åtgärder i förening
med ett avskiljande av körkortsmålen torde en väsentlig lättnad i
arbetsbördan kunna beredas regeringsrätten.

Med hänsyn till vad jag förut anfört rörande de skäl som talar mot att
man utökar vår redan tunga förvaltningsorganisation med ytterligare en
instans vill jag alltså för min del ifrågasätta om inte ovan skisserade lösningar
först bör prövas, innan man närmare överväger att genomföra en så
radikal omgestaltning av mellaninstansorganisationen som kommitténs förslag
otvivelaktigt innebär. För en sådan mindre genomgripande reform
synes också tala att det, trots de utredningar som redan skett på området,

486

återstår att lösa många centrala rättssäkerhetsfrågor inom förvaltningen,
frågor som främst har avseende på verksamheten i första instans. Det är
tydligt att en säkrare handläggning i denna instans kan bli av betydelse för
besvärstillströmningen och över huvud taget för frågan om hur besvärsorganisationen
lämpligen bör gestaltas. Effekten av nu antydda reformer synes
därför helst böra avvaktas innan man beslutar om en genomgripande och
för lång framtid bestående omdaning av denna organisation.

Kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten

Den genomgång som kommittén företagit av ett stort antal besvärsärenden
synes åskådliggöra svårigheterna att verkställa en kompetensfördelning
med tillämpning av den ofta använda — men praktiskt föga givande —
uppdelningen av ärenden såsom huvudsakligen avseende antingen en »rättsfråga»
eller en »lämplighetsfråga». De resultat vartill kommittén kommit
synes emellertid i stort sett ej ge anledning till erinringar utifrån mera
allmänna avvägningsgrunder. Någon avgörande förändring av gällande
kompetensfördelning innehåller inte heller förslaget. Jag har därför inte
närmare ingått på de olika detaljspörsmålen.

Hur en sådan fördelning än genomförs kan det dock aldrig undvikas att
juridiskt svårlösta frågor understundom uppkommer också i ärenden som
med hänsyn till riksstyrelsens befogade intressen anses böra prövas i konselj.
Självfallet är det inte något intresse för regeringsmakten att underlåta tillse
att sådana fall blir föremål för i allo korrekt rättslig bedömning. Ett visst
samspel synes därför böra förekomma med regeringsrätten när det gäller
bedömningen av rent juridiska spörsmål av mera invecklad beskaffenhet,
framför allt givetvis beträffande spörsmål som i annat sammanhang kan
bringas under regeringsrättens exklusiva prövning.

Kommittén har för sin del — utan att föreslå någon författningsreglering
— i försiktiga ordalag pläderat för den gamla tanken att regeringsrättens
utlåtande bör, i ökad utsträckning, inhämtas i nu avsedda fall. I och för
sig har jag för min del inte heller något att erinra häremot. Som tidigare
påtalats från regeringsrättens sida kan emellertid en sådan ordning vara
förenad med vissa nackdelar, bl. a. i form av dubbelarbete och försening
med ärendens avgörande. Det kan därför möjligen förtjäna övervägas att
införa en allmän befogenhet för regeringen att till regeringsrättens avgörande
överlämna ärende, som eljest enligt gällande fördelning ankommer på
prövning i konselj. Befogenheten skulle alltså ta sikte på ärenden där den
dominerande frågan avser ett rent juridiskt spörsmål av svårbedömd art.
Som nyss framhållits har jag svårt att finna att det skulle kunna vara något
intresse ur riksstyrelsens synpunkt att förbehålla sig prövningen av dylika
spörsmål. Däremot talar uppenbarligen starka rättssäkerhetsskäl för att
mål av denna natur, efter regeringens prövning i det särskilda fallet, överlämnas
till regeringsrätten.

487

Yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten

inom statsförvaltningen»

Genom remiss den 5 juli 1968 beredde statsrådet och chefen för civildepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att yttra sig över tjänstebegreppsutredningens
promemoria »Oavsättligheten inom statsförvaltningen»
(C-stencil 1968:5).

Med anledning härav avgav JO Lundvik den 14 oktober 1968 följande
yttrande.

För den som är utnämnd till domare innebär den s. k. oavsättligheten
enligt 36 § regeringsformen, att han ej kan skiljas från tjänsten på annat
sätt än av domstol efter åtal eller genom beslut om entledigande i samband
med pensionering, varmed förstås icke blott ålderspensionering utan även
förtidspensionering. Vidare märks att han kan förflyttas till annan domartjänst
endast om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl och att förflyttningen
i så fall får ske endast till jämställd domartjänst.

För innehavare av annan ordinarie tjänst än ordinarie domartjänst framgår
den s. k. oavsättligheten endast indirekt av 30 § statstjänstemannalagen
därigenom att tjänsteman som tillsatts med fullmakt eller konstitutorial
(eller förordnande för bestämd tid) ej omnämns bland de tjänstemän
som kan skiljas från tjänsten genom uppsägning.

Det kan alltså konstateras, att det numera bara är utnämnda domare
som är tillförsäkrade grundlagsskydd för sin oavsättlighet. Övriga oavsättliga
tjänstemän åtnjuter bara civillagsskydd. Uppsägningsskyddet kan upphävas
eller omgestaltas genom en ändring i 30 § statstjänstemannalagen.

Såsom tjänstebegreppsutredningen framhåller innefattar oavsättligheten
knappast längre någon funktionsgaranti. Denna har i realiteten satts ur
spel bl. a. genom föreskrifterna om tjänstemans åligganden i 10 och 11 §§
statstjänstemannalagen angående lämnande av biträde oberoende av fastställd
arbetsfördelning och utövande av annan tjänst. I detta sammanhang
bör också erinras om vad som finns föreskrivet om partiell tjänstebefrielse
i kungörelsen den 3 december 1965 om inrättande av vissa statligt reglerade
tjänster m. m. Kvar står däremot en viss lönegaranti. Att märka är
dock att lönens belopp blivit beroende av vad som avtalas mellan staten
och tjänstemännens organisationer.

Oavsättlighetsgrundsatsen har såsom tjänstebegreppsutredningen också
påpekat undergrävts i betydande utsträckning genom att en mängd tjänster,
som enligt tidigare praxis skulle ha inrättats som ordinarie tjänster att
tillsättas med fullmakt eller konstitutorial, i stället inrättats som tjänster
vilka tillsätts med förordnande tills vidare. Åklagarorganisationen kan
framhållas som typexempel härpå. Det är därför i våra dagar ett förhål -

488

landevis litet antal förvaltningstjänster som är förknippade med oavsättlighet.

Nu nämnda olika förhållanden gör det onekligen angeläget att en allmän
översyn kommer till stånd i syfte att få fram fasta och enhetliga normer
för de trygghetsgarantier som bör vara förbundna med olika typer av statstjänster.
Oavsättligheten som infördes på 1700-talet har aldrig haft någon
fix innebörd utan dess innehåll och motiv har växlat allt efter utvecklingens
krav. Det framstår som naturligt att en anpassning sker till dagens
samhällsutveckling. Jag vill betona vikten av att de improvisationer som
utmärker situationen idag ersätts med en på samlade och grundliga överväganden
fotad ny ordning som utmärks av konsekvens och ändamålsenlighet.

Oavsättligheten har i alla tider haft både en offentligrättslig och en tjänstemannens
privatekonomiska sida. Den offentligrättsliga sidan av oavsättligheten
kan naturligen ej bedömas fristående från den offentliga rätten i
övrigt. Den hänger nära samman med andra offentligrättsliga institut såsom
ämbetsans varet, förvaltningsmyndigheternas funktionella självständighet,
som på vissa områden står mycket nära domstolarnas, samt balansen
och den inbördes kontrollen över huvud taget mellan politiska och
professionella organ i samhällsmaskineriet. Flera härmed sammanhängande
frågor är föremål för utredning hos grundlagberedningen och ämbetsansvarskommittén.
Också den s. k. lönesystemutredningen lär komma in på
frågor sammanhängande med oavsättligheten. Att i detta läge utan möjlighet
till samordning ta ställning till hur oavsättligheten eller det uppsägningsskydd
som kan finnas böra sättas i dess ställe bör utformas är ogörligt.
Tjänstebegreppsutredningen har skisserat en tänkbar ordning med lagfäst
anställningsskydd efter viss längre tids tjänstgöring m. m. Jag anser mig
om denna endast böra uttala, att jag givetvis delar utredningens uppfattning
att oavsättligheten i klassisk bemärkelse bör behållas för tjänsteman
som innehar ordinarie domartjänst. När det gäller utredningens förslag i
fråga om vad som bör gälla beträffande uppsägningsskydd för tjänstemän,
som innehar fast inrättade förvaltningstjänster av olika slag, finner jag
det däremot ej möjligt att ta ställning utan annat underlag än utredningens
mycket allmänt hållna överväganden. Ställningstagandet måste anstå till
dess övriga utredningar slutfört sina uppgifter och frågan kan bedömas
i sitt större sammanhang. Jag kan därför icke tillstyrka, att bemyndigande
ges tjänstebegreppsutredningen att under sitt fortsatta arbete på tjänstebegreppets
fixerande utgå från sina i den remitterade promemorian gjorda
ställningstaganden i frågan.

489

Bilaga 1

Arbetsordning för riksdagens ombudsmannaexpedition
antagen av riksdagens ombudsmän den 16 maj 1968

1 §•

Ombudsmännens tillsynsområden omfattar

1) ärenden rörande

allmänna eller särskilda domstolar, överförmyndare och åklagare inom område
som utgör Svea hovrätts domkrets, polisens verksamhet inom samma område
för utredning om brott, allt dock med undantag för ärenden som rör handläggningen
av militära mål,

vattendomstolar, i den mån de ej ingår bland de förut nämnda domstolarna,
polisväsendet, offentlig rättshjälp in. fl. frågor hörande till justitieförvaltningen,

utrikesförvaltningen,

exekutionsväsendet,

landsstaten, kommunikationsväsendet m. fl. frågor hörande till kommunikationsförvaltningen,

finansförvaltningen,
den kommunala självstyrelsen,

undervisning, svenska kyrkan och övriga kulturella frågor utom ärenden angående
teater eller film, lantmäteriväsendet och övriga frågor rörande jordbruk,
skogsbruk, fiske, jakt o. d.,
handelsfrågor,

tillämpning av utlänningslagen, vapenfri tjänst, hyresreglering m. fl. frågor
hörande till inrikesförvaltningen,

arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare i allmän tjänst utom försvarsväsendet,

2) ärenden rörande

högsta domstolen, såvitt rör mål, som fullföljts dit från annan hovrätt än
Svea hovrätt, hovrätterna utom Svea hovrätt, under dessa hovrätter lydande
allmänna underrätter, ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar,

överförmyndare och åklagare inom område, som utgör domkrets för annan
hovrätt än Svea hovrätt, polisens verksamhet inom sådant område för utredning
om brott, taxerings- och uppbördsväsendet,
försvarsväsendet, handläggningen av militära mål,

3) ärenden rörande
kriminalvård,

samhällsfarlig asocialitet, barna- och ungdomsvård, socialhjälp, åldringsvård,
nykterhetsvård, narkomanvård, allmän hälsovård, sjukvård m. fl. frågor hörande
till socialförvaltningen,
allmän försäkring,
arbetarskydd, arbetsmarknaden,
tryckfrihet och allmänna handlingars offentlighet,
byggnads- och planväsendet, vägväsendet,
övriga frågor, som ej hör under 1) eller 2).

17 — Justitieombudsmännens ämbetsbcrättelse till 1969 års riksdag

490

2 §.

Ärende, som berör mer än ett tillsynsområde, handläggs, om ej annat överenskoms,
av den justitieombudsman till vars tillsynsområde ärendet huvudsakligen
hör. Har ärenden, som tillhör olika tillsynsområden, nära samband med varandra,
överenskommer vederbörande justitieombudsmän om vem som skall
handlägga ärendena.

Ärende, som upptagits vid inspektion, handläggs, om ej annat överenskoms,
av den justitieombudsman som förrättat eller beordrat inspektionen.

När ärende, som hör till visst tillsynsområde, på grund av jäv eller annan
anledning ej kan handläggas av den justitieombudsman som förestår tillsynsområdet
och ställföreträdare ej lämpligen kan inträda, övertages ärendet av
annan justitieombudsman.

3 §.

Tillsynsområdena fördelas mellan ombudsmännen sålunda att för 1) svarar
justitieombudsmannen Ulf Lundvik, för 2) justitieombudsmannen Hugo Henkow
och för 3) justitieombudsmannen Alfred Bexelius.

4 §.

Om ställföreträdares tjänstgöring beslutar vederbörande justitieombudsman
efter erforderligt samråd med övriga justitieombudsmän.

Inom riksdagens ombudsmannaexpedition finns sex byråer, första domstolsbyrån
(tillsynsområde 1), andra domstolsbyrån (tillsynsområde 2), försvarsbyrån,
första förvaltningsbyrån (länsförvaltning), andra förvaltningsbyrån (centralförvaltning)
och administrativa byrån samt en skatteavdelning. Varje byrå
förestås av en byråchef och skatteavdelningen av en byrådirektör/avdelningsdirektör.
På andra domstolsbyrån indelas en byrådirektör/avdelningsdirektör
för militära mål m. in., på första förvaltningsbyrån en byrådirektör/avdelningsdirektör
för kriminalvårdsärenden m. m. och en byrådirektör/avdelningsdirektör
för kommunala ärenden m. m.

ö §•

Till riksdagens ombudsmannaexpedition ankommande postförsändelser, telegram
och övriga försändelser öppnas och till expeditionen ställda värdeförsändelser
utkvitteras av kanslichefen eller av annan på kanslichefens uppdrag.

Vid postöppningen fördelas de nya ärendena på tillsynsområden, sakområden
samt byråer och motsvarande, varefter de överlämnas till registratorn för registrering.

7 §•

På registratorsexpeditionen förs

1) över inkommande handlingar i nya ärenden diarium med diarieblad och
register enligt fastställda formulär

2) över övriga inkommande handlingar förteckning (inkommande postbok)

3) över avgjorda ärenden expeditionslistor för envar ombudsman

4) över ärenden av principiellt eller eljest allmänt intresse sakregister.

Av expeditionsförmannen förs
över utgående försändelser förteckning (utgående postbok).

491

8 §.

Vid diarieföring iakttas 1

att, om bilaga som anges följa inkommen handling saknas, handlingen förses
med anteckning härom,

att, om inkommande ärende har gemenskap med annat ärende, anteckning
härom görs på diariebladen för båda ärendena samt på båda ärendenas aktomslag,
varjämte det äldre ärendets akt fogas till det nya ärendets akt, om det
äldre ärendet är avgjort.

9 §.

Byråchef åligger

att antingen själv bereda och föredraga eller till annan tjänsteman överlåta
att bereda och föredraga de ärenden, som fördelas på hans byrå,

att vaka över att ärendena på hans byrå företas till behandling utan onödig
tidsutdräkt.

Byrådirektören för skatteavdelningen och byrådirektören för kriminalvårdsärenden
m. m. har motsvarande åligganden på sina sakområden.

Byråchefen för administrativa byrån svarar för redigering av ämbetsberättelsen.

10 §. •

Expedition, som rör infordran av upplysning, utredning eller yttrande i anhängigt
ärende, undertecknas av kanslichefen och föredraganden. Expedition,
som endast avser att bereda klagande tillfälle att yttra sig över utredningsmaterial,
undertecknas av föredraganden.

11 §.

Ombudsmans beslut skrivs ut i två originalexemplar — ett för registraturet
och ett som beslutsexpedition — samt i det antal avskrifter som fordras. Föredraganden
upprättar koncept till beslutet och anger på detta antalet avskrifter
och till vilka de skall gå. Om beslutet bör antecknas i sakregistret, anmäler han
detta till registratorn.

12 §.

Akt i avgjort ärende skall innehålla avskrift av beslutsexpedition.

13 §.

Utgående beslutsexpedition skrivs under

i ärende, som avgjorts av ombudsmännen gemensamt, av ombudsmännen
eller den av dem som de utsett därtill och kanslichefen eller av kanslichefen
enligt ombudsmännens beslut,

i ärende, som avgjorts av ombudsman, av denne och föredraganden eller'' av
föredraganden eller annan på ombudsmannens uppdrag,

i administrativt ärende, som avgjorts av tjänsteman på expeditionen, av
denne.

14 §.

Beslut i personalärenden och övriga administrativa ärenden fattas
av ombudsmännen gemensamt eller

492

av kanslichefen, efter erforderligt samråd, i fråga om semester eller annan
ledighet, vikariatsförordnanden i anslutning härtill, antagande av extra personal,
arvodes- och liknande ersättningsfrågor, lokal-, material-, inventarie-, bok- och
tidskriftsfrågor.

Kanslichefen för särskilt protokoll i administrativa ärenden, expeditionens
tjänstematrikel, ärendestatistik samt liggaren över ärenden som föranlett åtal
eller disciplinär bestraffning.

15 §.

Registratorsexpeditionen åligger att
svara för diarieföringen,

sedan inkomna handlingar hållits tillgängliga för nyhetsorganen, överlämna
dem till vederbörande befattningshavare,
utfärda diariebevis,

tillhandagå myndigheter, nyhetsorgan, allmänheten och expeditionens befattningshavare
med de upplysningar som utan särskild efterforskning kan lämnas
med ledning av registratur, diarier, protokoll, akter och övriga på expeditionen
tillgängliga handlingar,

på föredragandes uppdrag rekvirera handlingar från myndigheter,
ombesörja expedieringen av utfärdade beslut,
upprätta expeditionslistor,

ansvara för arkivet och för bindningen av registratur, diarium in. m.

16 §.

Assistenten

leder och fördelar arbetet på registratorsexpeditionen, svarar själv för beslutsexpedieringen,
arkiveringen och övriga åtgärder i anslutning till ärendenas
avslutande samt

lämnar kanslichefen det biträde som påkallas av honom.

Förste kontorsskrivaren svarar under assistenten för diarieföringen och vad
därtill hör.

17 §.

Expeditionsvakt åligger

att avhämta och avlämna expeditionens post och handlingar,
att biträda vid expedieringen av försändelser,

att biträda med stencilering, fotokopiering, arkivering och framtagning ur
arkivet,

att befordra interna försändelser mellan expeditionens befattningshavare,
att i övrigt utföra de sysslor som anvisas honom.

18 §.

Expeditionsvakt som är expeditionsförman åligger därjämte att ansvara för
vården av skrivmaterial, papper, blanketter, kuvert, öva kontroll över förbrukningen
och i god tid till kanslichefen anmäla behov av komplettering,
att låta ombesörja bindning av tidskrifter in. m.,

att föra förteckning över innehavare av nycklar till expeditionens lokaler,
att vaka över städning och rengöring av expeditionens lokaler, tvätt av mattor,
gardiner och handdukar samt tillse att uppkommande reparations- och
underhållsbehov i fråga om lokaler och inventarier blir åtgärdade.

493

19 §.

Justitieombudsmännen bär mottagningstid för allmänheten måndagar mellan
klockan 10 och klockan 12 och registratorsexpeditionen hålls öppen för allmänheten
måndag—fredag mellan klockan 9 och klockan 16, om annat ej bestäms
i särskilt fall.

494

Bilaga 2

Tjänstgöring och personalorganisation

Justitieombudsmännens semestrar m. m.

Justitieombudsmannen Bexelius

8—22 mars (sjukledighet), 13—28 maj, 12—23 augusti, 4—8 november.
Justitieombudsmannen Henkow

16—19 april, 27 maj—14 juni, 29 juli—16 augusti, 4—7 november.
Justitieombudsmannen Lundvik

4—20 juni, 19 augusti—13 september.

Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring

Ställföreträdande justitieombudsmannen Sandström
6 januari—29 februari, 7—27 mars.

Ställföreträdande justitieombudsmannen Thyresson

16—19 april, 27—28 maj, 1—20 juni, 21—30 juni (dubblering), 29 juli—13
september, 2—18 oktober (dubblering), 4—7 november, 8 november (dubblering),
16—18 december (dubblering).

Ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén

13—31 maj, 4—14 juni, 1—5 juli (dubblering), 12—23 augusti, 25—28 september
(dubblering), 4—8 november, 11—12 december (dubblering).

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Bertil Wennergren

Byråchefen Per Lundbergh (första domstolsbyrån)

Byråchefen Lars Persson (andra domstolsbyrån)

Byråchefen Karl-Åke Lundin (försvarsbyrån)

Byråchefen Claes Hammarskjöld (första förvaltningsbyrån; länsförvaltning)
Byråchefen Hans Bolinder fr. 1.5.1968 (andra förvaltningsbyrån; central förvaltning) Byråchefen

Sven Sjöberg (administrativa byrån)

Kammarrättsassessorn Bengt Karlsson (skatteavdelningen)
Avdelningsdirektören Hans Regner (militära mål m. m.)

Avdelningsdirektören Tom T:son Thyblad (kriminalvårdsärenden)
Avdelningsdirektör för kommunala ärenden m. m. Vakant.

Under tiden april—september har föredragandena hos KU Per Dahhnan och
Lennart Groll med vissa avbrott planenligt tjänstgjort som föredragande hos
riksdagens ombudsmän. Såsom föredragande med heltidsanställning har vidare
under år 1968 tjänstgjort revisionssekreteraren Birgitta Egenvall, assessorn
Karl-Olof Lidin och assessorn Bo G:son Nordström. Som föredragande med halvtidsanställning
har tjänstgjort byrådirektören Karin Dahnell.

495

Bilaga 3

Förteckning

över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1968 genom
skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1968

1. 1939 den 30 december (JO nr 744), angående skyldighet i vissa fall för
konkursförvaltare att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äger
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Skrivelsen har den 12 maj 1961 överlämnats till lagberedningen för att vara
tillgänglig vid fullgörandet av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

2. 1949 den 22 augusti (JO nr 127), angående bestämmelser rörande efterlysning
i allmänna publikationer av för brott häktad, som rymt från
fångvårdsanstalt eller eljest avvikit.

Enligt beslut den 29 januari 1965 har skrivelsen överlämnats till rikspolisstyrelsen
för att beaktas vid den utredning om efterspaning m. m. som styrelsen
genom beslut den 15 januari 1965 fått i uppdrag att verkställa. Styrelsen har
efter verkställd utredning avgivit en den 15 september 1967 dagtecknad promemoria.
Efter remissbehandling av promemorian är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1949 den 11 november (JO nr 553/1948), angående arkivfotografering av
fastighetsböcker.

Den i skrivelsen behandlade frågan kommer att tas upp av inskrivningskommittén,
som enligt bemyndigande den 17 december 1965 tillkallats för att utreda
frågan om automatisk databehandling på inskrivningsväsendets område. (Justitiedepartementet.
)

4. 1953 den 3 december (MO nr 681/1953) angående fråga om behov av
bestämmelser till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens föreskrifter
om allmänna handlingars offentlighet åsidosättes genom användande
av handbrev.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1954 den 2 december (JO nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Utredningen om rättegångshjälp har den 19 februari 1965 avlämnat förslag till
lag om rättegångshjälp m. m. (SOU 1965:13). Sedan yttranden inhämtats över
förslaget, är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till
ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22 april
1963 avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU 1963:28). Betänkandet
är i förevarande delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

496

7. 1959 den 18 juni (JO nr 884/1957), angående straffriförklarades sjukförsäkringsförmåner
i vissa fall.

Ärendet har den 30 december 1961 överlämnats till 1961 års sjukförsäkringsutredning
för beaktande vid fullgörandet av det utredningen lämnade uppdraget.
(Socialdepartementet.)

8. 1960 den 23 december (JO nr 1201), angående förslag till partiell reform
inom ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat
administrativt rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell
skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva
de skäl, å vilka besluten grundas.

Skrivelsen har remissbehandlats. Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag
till förvaltningslag (SOU 1968:27). Förslaget, som innehåller bl. a. en bestämmelse
om motivering av beslut, remissbehandlas f. n. (Justitiedepartementet.
)

9. 1961 den 27 mars (JO nr 748/1959), angående utfärdande av anvisningar
till ledning för beräkningen av vissa kommissionärsavgifter vid länsstyrelserna
m. m.

Av uppgifter som inhämtats från länsstyrelserna framgår att länsstyrelserna med
anledning av förevarande framställning sett över kommissionärstaxorna. Några
anmärkningsvärda variationer när det gäller debiteringsgrunderna synes numera
inte föreligga. Med hänsyn därtill har provisoriska föreskrifter i avvaktan på
resultatet av bilregisterutredningens arbete ej ansetts nödvändiga. Framställningen
kommer att prövas på nytt i anslutning till beredningen av bilregisterutredningens
år 1968 avlämnade förslag. (Kommunikationsdepartementet.)

10. 1961 den 2 juni (JO nr 403/1960), angående behovet av en översyn av
bestämmelserna om kostnader för vissa förrättningar enligt stadgan
angående hotell- och pensionatrörelse samt förordningarna om eldfarliga
oljor och explosiva varor.

Kommerskollegium har den 27 september 1968 avgivit yttrande i ärendet, såvitt
angår förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva varor, samt den
17 oktober 1968 utfärdat kungörelse med närmare bestämmelser rörande tilllämpningen
av förordningen om explosiva varor. (Handelsdepartementet.)

11. 1961 den 5 december (JO nr 1010), angående lagstiftningsåtgärd för vinnande
av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän
föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före
ärendets avgörande lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till förvaltningslag (SOU
1968: 27). Förslaget, som innehåller bl. a. en bestämmelse om kommunicering
med part, remissbehandlas f. n. (Justitiedepartementet.)

12. 1962 den 19 december (JO nr 245), angående utredning av fråga om
större enheter för handläggning av inskrivningsärenden och, i avbidan
härå, om skyndsamma åtgärder för avhjälpande av de sedan lång tid
tillbaka förefintliga missförhållandena.

497

Frågan om större enheter för handläggning av inskrivningsärenden behandlas
av inskrivningskommittén, som enligt bemyndigande den 17 december 1965
tillkallats för att utreda frågan om automatisk databehandling på inskrivningsväsendets
område. Vissa förslag i syfte att förenkla arbetet på inskrivnings{ivdelningarna
och underlätta en eventuell övergång till automatisk databehandling
har antagits av riksdagen (SFS 1968:278—294). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.
(Justitiedepartementet.)

13. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande inom
polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer
utan personellt samröre med enskilda organ.

Se JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera överlämnat
ärendet till rikspolisstyrelsen. I sin anslagsframställning för budgetåret
1969/70 har styrelsen tagit upp frågan om statens övertagande av de tre s. k.
polistekniska rådgivningsbyråer, som finns i Stockholm, Göteborg och Malmö,
samt om anskaffning av viss materiel m. m. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

14- 1963 den 12 december (MO nr 632/1961), angående fråga om undervisningen
inom krigsmakten rörande krigets lagar och bruk.

Ärendet bereds för närvarande inom justitie- och försvarsdepartementen. Genom
justitiedepartementets försorg beräknas under år 1969 kunna utgivas de fullständiga
texterna till de konventioner m. m. på folkrättens område vilka Sverige
ratificerat. För undervisning i folkrätt inom krigsmakten avses 1949 års Genévekonvcntioner
utges i särtryck och förbereds inom försvarsstaben en handbok
angående folkrättsliga regler för krig. (Försvarsdepartementet.)

15. 1964- den 6 maj (JO nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns rätt
till fribiljetter från transportföretag.

Sedan yttranden över framställningen avgetts av statens järnvägar och luftfartsverket,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.
)

16. 1964 den 14 maj (JO nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga
okända sakägares rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande
rätt till myrslogar frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore
socken, m. m.

I skrivelsen berörd fråga om avveckling av vissa äldre godmanskap för okända
eller bortovarande arvingar ingår i förmynderskapsutredningens uppdrag enligt
direktiven för utredningen den 30 december 1964. I övrigt är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

17. 1964 den 12 december (JO nr 13/1963), angående åtgärder till stärkande
av kontrollen över boutredningsmäns förmögenhetsförvaltning.

Skrivelsen har överlämnats till förmynderskapsutredningen för att tas i övervägande
vid utredningsarbetet. Jfr 1966 års riksd. ber. Ju:60 s. 67. (Justitiedepartementet.
)

18. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av 6 § passkungörelsen
avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall, då misstanke
om brott föreligger mot passökande.

17* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1969 års riksdag

498

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på
Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.)

JO. 1965 den 2 januari (JO nr 733 och 881/1963), angående utredning om åtgärder
för att — med bibehållande av det nuvarande fångvårdssystemets
grundläggande humanitära principer — i största möjliga utsträckning
undanröja förefintliga orsaker till rymningar från särskilt säkerhetsanstalterna.

Skrivelsen har den 13 januari 1967 överlämnats till utredningen angående lagstiftningen
om behandling i fångvårdsanstalt m. m. för att beaktas vid fullgörandet
av dess uppdrag. (Justitiedepartementet.)

20. 1965 den 13 juli (JO nr 1207/1963), angående ersättning till en för fylleri
omhändertagen person för skada, orsakad av polisgrepp.

Sedan den skadelidande meddelat att uppgörelse med Falu stad numera träffats
i skadeståndsfrågan, har Kungl. Maj:t i beslut den 6 december 1968 beslutat
att skrivelsen ej skall föranleda någon vidare åtgärd. ( Justitiedepartementet.)

21. 1965 den 28 oktober (JO nr 1279/196/), angående lagändring i syfte att
möjliggöra att anstånd med verkställighet av frihetsstraff kan beviljas på
grund av arbetsgivarintresse, som är angeläget ur samhällssynpunkt.

22. 1966 den 2/ januari (JO nr 11.(4/1963), angående åtgärder i syfte att giva
de renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina
av lagen erkända rättigheter och att hindra att intrång däri göres utan
tillräckliga skäl och utan rimlig ersättning.

Rennäringssakkunniga har den 13 februari 1968 avgett betänkandet »Rennäringen
i Sverige» (SOU 1968:16). I detta har JO:s skrivelse behandlats (se
ex.vis s. 36, 57, 69). Betänkandet är f. n. föremål för beredning i departementet.
Betänkandet remitterades med sådan remisstid att proposition med anledning
av detsamma skulle kunna föreläggas 1969 års riksdag. (Jordbruksdepartementet.
)

23. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen vid de
svenska FN-kontingenterna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

24- 1966 den 21 april (JO nr 1274/1964), angående införande av bestämmelser
om ersättning till enskild part för inställelse vid förhör i nykterhets- och
barna vårdsärenden.

Ärendet har den 3 december 1968 överlämnats till 1968 års utredning om rättshjälp
i förvaltningsärenden. (Socialdepartementet.)

25. 1966 den SO juni (JO nr 804/1962, 369/1963, 1285/1964 och 1199/1965),
angående utredning av behovet av skydd för fastighetsägare mot verkningarna
av långvariga provisoriska byggnadsförbud.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 29 mars 1968 har chefen för kommunikationsdepartementet
tillkallat sakkunniga med uppdrag att se över byggnadslagstiftningen.
(Angående direktiven se Post och Inrikes Tidningar den

499

3 maj 1968.) JO:s skrivelse har överlämnats till de sakkunniga. (Kommunikationsdepartementet.
)

26. 1966 den 27 september (JO nr 868), angående ändring av det vid kungörelsen
den 18 april 1947 (nr 186) om upprättande av röstlängd för val
till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd fogade
formuläret nr 3.

Nytt formulär liar fastställts genom kungörelsen den 2 februari 1968 (nr 20)
om allmän röstlängd och kommunal röstlängd. Ärendet har därmed avskrivits.
(Kommunikationsdepartementet.)

27. 1966 den 1J) oktober (JO nr 879/196/ to. fl,), angående revision av bestämmelserna
om bosättning i riket såsom villkor för rätt till samhällsförmåner
i syfte att åstadkomma en rättvis avvägning mellan förefintlig
skyldighet att gälda skatt för lön under tjänstgöring utomlands och rätt
till olika samhällsförmåner under utlandsvistelse. Tillika fråga bl. a. om
den, som från myndighet inhämtat upplysning att skattskyldighet icke
förelåg men långt senare beskattats, bör få gottgörelse för skada till följd
av att han, i förlitan på beskedet, påtagit sig utgifter för familjen som
han icke skulle ha ansett sig ha råd till om han vetat att skattskyldighet
förelåg.

Frågan om bosättningsreglerna är alltjämt föremål för prövning inom centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden, som kan väntas avge förslag under år
1969. Vad angår frågan om gottgörelse för skada, som kan ha tillskyndats någon
som förlitat sig på myndighets besked beträffande skattskyldighet, meddelas
att ett ärende med yrkande om sådan gottgörelse den 9 februari 1968 avgjorts
av Kungl. Maj:t, som lämnat ansökningen utan bifall. (Finansdepartementet.)

28. 1967 den 7 februari (JO nr 803/1966), angående behovet av föreskrifter om
diarieföring av allmänna handlingar i statsdepartement.

Bestämmelser om diarieföring har införts genom ändring i. departementsinstruktionen
(se SFS 1968:455). Ärendet är slutbehandlat. (Justitiedepartementet.)

29. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida gällande
bestämmelser om den militära straffregistreringen bör överses.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

30. 1967 den 3 april (JO nr 1031 och 1032/1966), angående översyn av barnavårdslagens
bestämmelser rörande fosterbarnsvård in. m.

Ärendet har den 22 mars 1968 överlämnats till den år 1968 tillkallade socialutredningen.
(Socialdepartementet.)

31. 1967 den 21 april (JO nr 111/1967), angående översyn av reglerna om
handläggning av disciplinärenden mot Vetenskapsakademiens tjänstemän.

Vetenskapsakademien har den 8 augusti 1968 yttrat sig över skrivelsen. Under
hand har sedermera upplysts att fråga om ändring av grundstadgarna med
anledning av JO:s skrivelse torde komma att tas upp till behandling av
akademien. (Utbildningsdepartementet.)

32. 1967 den 6 juli (JO nr 275/1967), angående föreskrifter rörande anlitande
av patienters vid mentalsjukhus arbetskraft för utförande av privata
sysslor åt personalen.

Ärendet remissbehandlas för närvarande (Socialdepartementet.)

500

..33.. 1967 den 9 augusti (JO nr 409/1966), angående ändring av gravationsbeviskungörelsen
i syfte att gravationsbevis skall upptaga upplysning
huruvida mark frångått fastigheten och i så fall vilket år det senast skett.
Den i skrivelsen behandlade frågan kommer att tas upp av inskrivningskom‘raittéii,
som enligt bemyndigande den 17 december 1965 tillkallats för att utreda
frågan om automatisk databehandling på inskrivningsväsendets område. (Justitiedepartementet.
)

''34: 1967 den 10 augusti (JO nr 131, 437 och 883/1966), angående åtgärder
för nedbringande av väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar i
brottmål.

Arvodet för rättspsykiatrisk undersökning, som har utförts av s. k. utomstående
läkare, har höjts fr. o. m. den 1 november 1967. Vid rättspsykiatriska kliniken
i Stockholm har inrättats bl. a. en extra överläkartjänst fr. o. m. den 1 mars
1968 tills vidare dock längst t. o. m. juni 1969. Inom justitiedepartementet har
utarbetats en departementspromemoria med förslag till författningsändringar i
syfte , att åstadkomma förbättringar för häktade som skall undergå rättspsykiatrisk
undersökning. De i promemorian upptagna frågorna är efter remissbehandling
av promemorian beroende på Kungl. Majrts prövning. (Justitiedepartementet.
)

, 35.. 1967 den 10 augusti (JO nr 194/1967), angående behovet av skärpta bestämmelser
mot svårartat och upprepat djurplågeri.

Lag ang. ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd har utfärdats
den 13 december 1968 (nr 735). I samband därmed har ärendet avskrivits.
(Just ätiedepartemen tet.)

36. 1967 den 25 september (JO nr 1334/1966), angående behovet av en på
erfarenheter från 1966 års lärarkonflikt grundad översyn av förhandlingsordningen
på det offentliga tjänstemannaområdet.

Skrivelsen har den 10 november 1967 överlämnats till förhandlingsutredningen
för att av denna tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.
(Civildepartementet.)

37. 1967 den 16 oktober (JO nr 309/1967), angående upphävande av bestämmelsen
i 31 § 3 mom. tulltaxeringskungörelsen om tullfrihet för vissa
gåvor av tobaksvaror.

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1968 förordnat, att bestämmelsen skall upphöra att
gälla från den 1 juli 1968 (SFS 1968:364). Ärendet är slutbehandlat. (Finansdepartementet.
)

501

Bilaga $

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 1969

Ackord, se Indrivning.

Adoption, se Barnavård.

Allmänna handlingar, fråga huruvida i 50 § militära rättsvårdskungörelsen avsedd
tillrättavisningsförteckning utgör hemlig handling, 69:117; — fråga om
röntgenfilm utgör allmän och offentlig handling, 69:313; — fråga om skriftligt
samråd mellan sakkunniga vid professorstillsättning, 69:313; — ordningen
för tillhandahållande av handlingar i myndighets arkiv, 69:314; — utlämnande
av bostadsförmedlings handlingar för mikrofotografering, 69:315;.—
möjligheten att få avskrift av kommunal myndighets handlingar eller att själv
göra avskrift därav, 69: 316; — ersättning får uttas av kommunal myndig-1
het, som tillhandahåller avskrift av allmän handling, 69:316; — se även
Sekretess.

Arbetsrätt, yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds och
justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning, 69:472.

Arbetsvärd, före beslut om arbetsvårdsåtgärder skall tjänsteman få yttra sig,
69:408.

Arkiv, frågor angående den kommunala arkivvården, 69:384.

Arrest, verkställighet av arreststraff ur rättssäkerhetssynpunkt, 69:181. :''

Bandinspelning, fråga om privat bandinspelning vid huvudförhandling, 69: 39.

Barnavård, framställning om ändring av barnavårdslagen så att barnavårdsnämnds
förhandsgranskning av ifrågasatt fosterhem kan överprövas, 69: 226;
— fråga om barnavårdsnämnds skyldighet att kommunicera utredning i vårdnadsmål
före avgivande av yttrande, 69: 231; — barnavårdsmans efterforskande
av faderskap, 69: 233; — fråga om barnavårdsnämnd bör verka för eftergift
av återkrav å bidragsförskott, 69:240; — fråga om varning enligt ,26 §
barnavårdslagen, 69:241; — för samhällsvård omhändertaget barn bör ej
längre tid vistas i föräldrahemmet, 69:242; — dröjsmål med vårdnadsutredningar,
69:242.

Behandlingslagen, se Straffverkställighet.

Bevisning, bevisbedömningen vid vittnesvägran av tilltalads nära anhörig,
69:30.

Bostadsförmedling, fråga om villaägare, som sålt sin fastighet utan att tillförsäkra
kommunen anvisningsrätt till någon av köparen anskaffad byteslägenhet,
kan vägras bostad genom bostadsförmedlingens försorg, 69: 376. . ,

Brev, olovligt öppnade av brev (intrång i förvar), 69: 322. ■

Brottmål, se Personundersökning. S

502

Byggnadslov, fråga om byggnadsnämnd äger meddela byggnadslov för nybyggnad
oaktat länsstyrelses dispensbeslut icke vunnit laga kraft, 69:425; —
skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne vid meddelande av byggnadslov
för garage invid tomtgräns, 69:425.

Böter, oriktig förvandling av bötesstraff å 50 kronor, 69:46; — upprepade uppskov
i bötesförvandlingsmål, 69:46; — se även Verkställighet.

Censur, statens biografbyrås bedömning av filmer, 69:456; — se även Mentalsjukvård,
Straffverkställighet.

Civil verksamhet, fråga om militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter för
tillgodoseende av civila intressen, 69:157; — värnpliktiga kan beordras som
ledningspersonal då civila flygplan anlitar militära flygplatser, 69:183; — frågor
om beordrande av personal ur krigsmakten att medverka vid högertrafikomläggningen,
69:183.

Delgivning, se Nöjdförklaring.

Demonstrationer, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69:63; —
fråga om banderoller och plakat varit lagstridiga, 69:85.

Diarieföring, 69:323, 324.

Disciplinmål, se Militärförhör.

Dokumentation, allt relevant material i ett ärende skall dokumenteras, 69: 403;
— se även Protokoll, Taxering.

Dop, se Religionsutövning.

Dröjsmål, med vårdnadsutredningar, 69:242; — med återbetalning av skatt i
anledning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — med avgörande av mål
angående fastställande av grundhyror, 69:415.

Ersättning, framställning om ersättning av allmänna medel till importör, som
lidit skada genom fel från myndigheters sida, 69: 435.

Expedition, fråga om medellös persons frihet från avgift enligt expeditionskungörelsen,
69:47.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter,

69:121.

Expropriation, kompetensöverskridande genom egenmäktigt besittningstagande
av fastighet i samband med expropriation, 69: 385; — se även Rättegångskostnad.

Faderskap, se Barnavård.

Flygning, se Civil verksamhet.

Folkrätt, krigsdeltagare som i strid dödar fiende är enligt allmänna folkrättsliga
regler i princip ej straffbar därför, 69:82.

Frihetsberövande, se Vårdhem.

503

Fritid, fråga om föreskrift av innebörd, att värnpliktig, som förts till sitt förband
därför att han stört allmän ordning, skall beordras lägga sig på sitt kompani,
är förenlig med gällande bestämmelser om värnpliktigs fritid, 69:113.

Fångvårdsanstalt, sjukvård vid, 69:207; — intagens användande för arbete åt
tjänsteman, 69:217.

Förberedelse, käromål har under förberedelse avvisats efter föreläggande om
komplettering av stämningsansökningen, 69: 25.

Företagsnämnd, suppleant, som utan att ha trätt i ledamots ställe deltagit i av
nämnden företagen resa, har ej ansetts berättigad uppbära oavkortad lön,
resekostnadsersättning och traktamente, 69:176.

Förflyttning, fråga om skyldighet för statstjänsteman att fullgöra kommunal
tjänst, 69:405.

Förmynderskap, fråga om överförmyndares redovisningskrav gentemot förmyndare,
69: 51. Jfr Kungörelse.

Förundersökning, utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning
bör icke åberopas som bevis, om den anhörige utnyttjar sin rätt att
vägra vittna i målet, 69: 30; — polismyndighets skyldighet att utlämna uppgifter
till pressen och att motivera vägran att lämna uppgift, 69:77; — förundersöknings
bedrivande då fråga är om ett stort antal brott och flera tilltalade,
69: 83; — bör bedrivas skyndsamt när den misstänkte är häktad, 69: 84;
— underlåtenhet att i samband med delgivande av misstanke för brott lämna
underrättelse om rätt att anlita försvarare, 69: 92; — se även Gripande, Åtal.

Förvaltning, yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande »Förvaltningsrätt
skipning», 69: 480.

Förvar, förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen,
69:104.

Gripande, förutsättningar för gripande och medtagande till förhör 69:89, 92; —
polismans skyldighet uppge anledning till gripande, 69:92; — underlåtenhet
att skyndsamt anmäla gripande, 69: 93.

Handläggning, åtal mot läkare för underlåtenhet att besvara i tjänsten mottagna
skrivelser, 69:145; — kommunalkamrer har överskridit sin befogenhet
genom att utan stöd av kommunalt beslut underteckna kollektivavtal, 69: 385;
— se även Hyresreglering, Säkerhetsfrågor.

Handräckning, se Mentalsjukvård, Nykterhetsvård.

Husrannsakan, skyldighet för polisen att vid husrannsakan förete tillstånd ej
stadgad, 69: 87.

Huvudförhandling, i brottmål där den tilltalade är häktad, 69:40; —• fråga om
brottmål bort avgöras i den tilltalades frånvaro, 69:40, 42; — fråga om tillta -lads befrielse från inställelseskyldighet efter skriftligt erkännande å s.k. erkännandeblankett,
69:41; — fråga om skriftligt erkännande bort godtagas,
09:42; — fråga om skyldighet att höra vårdnadshavare innan skyddstillsyn
ådömes, 69:43; — fråga om hörande i brottmål upplysningsvis av person som

504

ej är part, 09: 44; — fråga om bedömning av yrkande om jämkning av skadestånd,
69:44; — se även Bandinspelning.

Hyresreglering, åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med avgörande
av mål angående fastställande av grundhyror, 69:415.

Häktning, åklagare har ej inom stadgad tid avlåtit ansökan till rätten om häktning,
69:82.

Indrivning, fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud beträffande
oguldna skatter, 69:330.

Införsel, fråga om tidpunkt för införsel på grund av hovrätts bötesdom, 69: 336;
— fråga om kvittningsanspråk vid införsel för utfående av underhållsbidrag,
69: 339.

Inhibition, se Lagsökning.

Inställelse till rättsförhandling, se Huvudförhandling.

Inteckning, i samband med sammanläggning av fastighet med annan har iigodelningsdomare
felaktigt krävt att fastigheten skulle befrias från nyttjanderättsinteckning,
avseende mark utanför fastigheten, 69:49.

Jäv, jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman att fullgöra taxeringsintendentsuppgifter
och att vara taxeringsnämndsordförande, 69:343; — ej
förenligt med god ordning att polischef förordnar sig själv till kontrollant vid
lotteri, 69:454.

Kassaväsende, militär kassachef har felaktigt utlämnat förskott för fyllnadsinbetalning
av skatt, 69:187.

Kollektiv bestraffning, tidigareläggning av revelj har felaktigt använts som
reaktionsmedel i stället för individuella tillrättavisningar, 69:181; — se även
Mentals j ukvård.

Kominxmicering, fråga i ärende rörande disciplinär bestraffning om anmälares
rätt att få del av utredningsmaterialet, 69:309; — länsstyrelse har oriktigt
förelagt part att avge yttrande inom viss tid vid äventyr att ärendet annars
avskrevs (stupstocksremiss), 69:310; — vid prisundersökningar, 69:440; — se
även Barnavård, Taxering.

Kompetens, se Expropriation, Handläggning.

Kungörelse, fråga om tiden för kungörande av dom angående hävande av
omyndighetsförklaring, 69:49. Jfr Laga kraft.

Kvittning, se Införsel, Lön.

Laga kraft, beträffande dom angående hävande av omyndighetsförklaring,
69: 49. Jfr Kungörelse.

Lagfars, inskrivningsdomares utredningsskyldighet vid beräkning av lagfartsstämpel,
69:48.

503

Lagsökning, fråga huruvida domstol, som förordnat om inhibition av lagsökningsutslag
och därefter i återvinningsmål fastställt utslaget, ägt i samband
med domen förordna om fortsatt inhibition, 69:33; — fråga om godtagande i
lagsökningsmål av avskrift, som ej helt överensstämt med originalet, 69:47.

Ledighet, värnpliktig äger rätt att erhålla erforderlig ledighet för förberedande
av sin talan i militärt brottmål, som handläggs av domstol, 69:182.

Lotteri, brister i kontroll och tillsyn över lotterier, 69:455. Jfr Jäv.

Läkare, Läkarvård, läkares skyldighet att lämna biträde åt polisen, 69: 88.

Lön, myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för rättande
av tidigare löneutbetalning som bedömts vara felaktig, 69:395; — fråga om
inhämtande av tjänstemans medgivande vid verkställande av löneavdrag för
fackföreningsavgifter, 69: 322; — se även Företagsnämnd.

Mentalsjukvård, olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus; tillika
fråga om intagningsbeslutet var sakligen grundat, 69:287; — förutsättningarna
för polishandräckning för tvångsintagning på mentalsjukhus, 69: 298; — fråga
om förtur vid intagning av den som av domstol överlämnats till sluten
psykiatrisk vård, 69: 299; — åtgärder mot indisciplinärt förfarande från ett
flertal patienters sida bör ha en individuell inriktning och inte ges kollektiv
karaktär, 69:302; — omhändertagande av intagens pass, 69:304; — frågor om
brevcensur, 69:304.

Militärförhör, behörighet att hålla militärförhör, 69:107.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 69:100.

Motivering av beslut, medicinalstyrelsens disciplinnämnd ej skyldig att närmare
precisera skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages, 69:310; — fråga
om skyldighet att närmare utveckla motiveringen i försäkringsärende, 69: 311;
— motivering av avslagsbeslut på ansökan om forskningsanslag, 69:311; —
se även Taxering.

Motorfordon, se Skadestånd.

Naturvårdslagen, skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen för
uppsättande av skylt för vilken byggnadslov lämnats, 69:418; — dröjsmål
vid exploatering av område för fritidsbebyggelse genom naturvårdskrav framförda
av olika myndigheter, 69:423.

Nykterhetsvård, återintagning på vårdanstalt av gravid kvinna på grundval av
bristfällig utredning; tillika fråga om begärd polishandräckning varit erforderlig
och om underlåten förvarning om handräckningen, 69:249; — polismyndighets
anmälningsskyldighet enligt 10 § nykterhetsvårdslagen, 69:255; —
bedrivandet av undersökningar enligt 12 § nykterhetsvårdslagen, 69:256; —
den som avses med ansökan om tvångsintagning bör personligen höras, 69: 256;

— frågor om vad som är att hänföra till hjälpåtgärd enligt 14 § 1 mom.
samt om tillämpning av 14 § 2 mom. nykterhetsvåx-dslagen, 69:257, 258;

— innebörden av 18 § nykterhetsvårdslagen, 69: 259; — delgivning av övervakningsbeslut
enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna till nykterhetsvårdslagen,

506

69: 259; — övervakares råd till alkoholmissbrukares hustru att söka skilsmässa
oförenligt med uppdraget som övervakare, 69: 260; — se även Straffverkställighet.

Nämndeman, se Privat uppdrag.

Nöjdförklaring, häktad eller eljest intagen skall så snart som möjligt få del av
meddelad dom, 69: 224.

Qavsättlighet, yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten
inom statsförvaltningen», 69:487.

Obduktion, avlidens anhöriga bör beredas tillfälle framföra synpunkter på frågan
om obduktion bör ske, 69: 306.

Ordningen inom krigsmakten, jfr Fritid.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 69:100.

Otillbörlig belöning, fråga om kommunal förtroendeman mottagit otillbörlig
belöning, 69:386.

Pass, torde cj kunna vägras sökande om ej uttryckligt i lag eller författning
upptaget hinder möter däremot, 69:453; — se även Mentalsjukvård.

Pension, felaktigheter vid handläggning av ärende angående pensionsavgång,
69:409; — myndighet skall kontrollera att tjänstematrikel är fullständig och
riktig, 69: 322.

Personalvård, yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande
»Officerare som konsulenter inom försvarets personalvård», 69:460.

Personundersökning, personundersökare i brottmål äger icke utreda omständigheterna
kring brottet, 69: 28.

Polismyndighet, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69:63; —
polismans skyldighet att legitimera sig, 69: 86; — polismän har överträtt sina
befogenheter då de sökt förskaffa en person tillträde till en annans bostad,
69:87; — se även Förundersökning. Jfr Läkare, Läkarvård.

Polisregister, felaktiga uppgifter i lämplighetsintyg utfärdat med ledning av
polisregistret, 69:94; — polismyndighets åtgärd att på begäran av socialnämnd
med stöd av 16 § socialhjälpslagen lämna nämnden uppgifter ur polisregistret
beträffande hjälpsökande saknar stöd i gällande bestämmelser,
69:95.

Preskription, fråga om preskription av disciplinärt ansvar, 69:414.

Priskontroll, se Kommunicering.

Privat uppdrag, fråga om det är förenligt med nämndemans tjänsteåliggande
att verka som pressreferent av domstolsförhandlingar, 69:39; — se även
Tjänsteplikt.

507

Protokoll, kommunal nämnd har i syfte att undvika publicitet underlåtit att
protokollföra beslut, 69: 381.

Religionsfrihet, se Tjänsteplikt.

Religionsutövning, villkor kan ej ställas om viss undervisning innan dop förrättas,
69:451.

Rese- och traktamentsersättning, se Företagsnämnd.

Rättegångsförhandling, se Huvudförhandling.

Rättegångskostnad, framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott å rättegångskostnad i expropriationsmål,
69:21.

Sekretess, disciplinär åtgärd mot polisman för försumlighet vid handhavandet
av hemliga handlingar, 69:59; — fråga om beslut att uppdraga åt enskilt
företag att utföra visst projekteringsarbete kan hemlighållas med stöd av 34 §
sekretesslagen, 69:381; — se även Allmänna handlingar. Jfr Protokoll.

Självrättelse, se Ändring av beslut.

Skadestånd, fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat skada
genom grov vårdslöshet, 69:96.

Skatt, se Indrivning, Taxering, Uppbörd.

Socialhjälp, fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp
uppställa villkoret att nämnden får lyfta mottagaren tillkommande pension,
69:282; — fråga huruvida kommun ägt mot dödsboet efter en avliden vårdtagare
framställa krav på ersättning för vårdkostnader m. m., 69:283.

Stadsplan, skyldighet för kommunala myndigheter att ta samråd med fastighetsägarna
i ett villaområde vid utarbetande av förslag till ny stadsplan för
området, 69:422.

Statliga utredningar, förordnande att som expert biträda en utredning medför
ej rätt att delta i allt utredningsarbete, 69:401.

Strafföreläggande, å strafföreläggande av misstänkt gjord påteckning att han
ej var skyldig till förseelse men under viss förutsättning kunde påta sig ansvar
för densamma hade icke bort godtagas som ett godkännande, 69: 57.

Straffverkställighet, disciplinära åtgärder mot styresmän för inneslutning av
underåriga i enrum under längre tid än behandlingslagen medger, 69:191; —
förvaring av intagen i låst källarrum, 69:194; — arbetsvägran vid Kumlaanstalten,
69:199; — tillämpning av 45 § behandlingslagen, 69:203; — frågor
angående brevgranskning vid fångvårdsanstalter, 69: 209; — lättnad i verkställigheten
för utförande av talan vid domstol, 69:219; — användande av
besparade medel för permissionskostnad, 69: 220; — intagens rätt att mot avgift
erhålla avskrift av anslaget beslut; tillika fråga om penninginsamling bort
förbjudas, 69:221; — användande av fängsel vid transport av häktad eller i
fångvårdsanstalt intagen, 69:222; — framställning med anledning av olägenheter
ur vårdnadssynpunkt vid samtransporter av fångar och alkoholmissbrukare,
69:243, — se även Fångvårdsanstalt.

508

Stämning, stämning i tvistemål liar utfärdats på ansökan som var otjänlig för
rättegång, 69:25.

S ii kerh e tsf rågo r, yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerströmaffärcn
utlåtande rörande handläggningen av säkerhetsfrågor, 69:462.

Taxering, fråga om innebörden av taxeringsnämnds underrättelseskyldighet
in. m. vid avvikelse från självdeklaration i fall då kostnadsavdrag uppskattats
efter skön, 69:340, 360; — formulering av prövningsnämnds beslut i fall då
taxenngsbesvär ej upptagits till prövning, 69:350; — fråga om sådana omständigheter
förelegat, att taxeringsnämnd kunnat underlåta kommunicering,
69: 360; — fråga om dokumentation av utredningsmaterial som annorledes än
skriftligen tillförts taxeringsärende, 69:361; — fråga om taxeringsnämnds
beslutskompetens, 69:362; — taxeringsintendents kompetens är i prinicp
begränsad till taxeringar i det egna länet, 69:365, 366; — fråga om rätt
för _ taxeringsnämnd att hålla »ajournerat» sammanträde efter den 30
juni, 69: 362; — frågor om samråd mellan taxeringsnämnder då skattskyldig
skall taxeras på flera orter, 09:363; — om skyldigheten att enligt 111 § taxei
ingsförordningen tillhandahalla utdrag av taxeringslängd och av nämndens
protokoll, 69: 365; — om skyldigheten för taxeringsnämnd att dagteckna underrättelser
till de skattskyldiga, 69:365; — taxeringsintendents utredningsskyldighet
vid desertionsinvändning, 69:367; — om skyldighet att lämna
kvitto å omhändertagna handlingar vid taxeringsrevision, 69: 365; — enmansmål
i prövningsnämnd, 69:368; — otillfredsställande beslutsredovisning hos
piövningsnämnder, 69: 368; — frågor om tillämpning av 72 a § taxeringsförordningen
om rättelse av taxeringar, 69: 371, 372; — se även Jäv.

Tillrättavisning, vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst skall
angivas om extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete eller annan
särskild uppgift, 69:116. Jfr Kollektiv bestraffning.

Tillrältavismingsförteckning, se Allmänna handlingar.

Tillsyn, över lotterier, 69:455; — över utmätningsmän, 69:337.

Tjänstebil, disciplinär åtgärd mot styresman för fångvårdsanstalt för underlåtenhet
att föra körjournal, 69:194.

Tjänstebrev, oriktigt användande av tjänstebrev för meddelande om m-upplivförsäkring,
69: 321.

Tjänstefel, åtal för, se Explosiva varor, Handläggning, Vårdhem.

Tjänstematrikel, se Pension.

Tjänsteplikt, förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet i
fråga om vakt över skolklass vid samling med konfessionella inslag, 69: 389; —
tjänstepliktens omfattning och åtaganden utom tjänsten för personal inom
lantmäteristaten, 69:397.

Tjänstetillsättning, statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förbehålla
viss tjänst för endast män eller endast kvinnor, 69:393; — tjänstemans
utnyttjande av den fria kritikrätten far ej ligga honom till last i fråga om
befordran, 69: 401; — frågor om vidimation av betyg och om komplettering

509

av ansökningshandlingar, 69:401; — fråga om formerna för samråd mellan
sakkunniga i ärende angående tillsättning av professur, 69:404; — användande
av psykologisk test vid tjänstetillsättning, 69:403; — underlätet ledigförklarande
av tjänst efter undanröjande av tidigare tillsättningsbeslut,
69:404; — frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut, 69:411, 413.

Tomtindelning, verkan av byggnadsnämnds underlåtenhet att till länsstyrelse
redovisa inkommen anmärkning mot utställt förslag till tomtindelning, 69:420.

Trafiktillstånd, framställning angående tillståndsgivningen avseende drosktrafik
i Stockholm, 69:426.

Tryckfrihet, frågor angående inskränkningar i rätten att fritt lämna upplysningar
till pressen och om ordningen för lämnande av pressinformation,
69:316, 317; — anonymitetsskydd för meddelare till pressen, 69:319.

Tvångsmedel, se Gripande, Åklagare.

Undervisning, fråga om användningen av boken »Samspel» i sexualundervisningen,
69:429.

Uppbörd, fråga om laga skäl förelegat att innehålla inbetald överskjutande
preliminärskatt, 69: 352; — samordningsfrågor vid samtidigt yrkande om anstånd
med betalning av kvarstående skatt och anförande av besvär över
taxering, 69: 373; — dröjsmål med återbetalning av skatt i anledning av beslut
om nedsatt taxering, 69: 374; — se även Utredning.

Upphandling, felaktigheter vid handläggning av upphandlingsärenden, 69:165,
188.

Upplysningsverksamhet, fråga om uttalande av regementschef framstått som
inblandning i den politiska debatten, 69:180.

Utbildning, fråga om fog förelegat för förvisning av en elev vid militär verkstadsskola
och om lärarkollegiet varit behörigt besluta därom, 69:169.

Utmätning, fråga om överexekutor bort sakpröva besvär över utmätning trots
formfel vid förrättningen, 69:336; — egendoms egenskap av enskild eller
giftorättsgods saknar betydelse vid utmätning, 69: 337; — fråga om utmätningsgäldenärs
fordran skall utmätas i dess helhet, 69:337; — länsstyrelses
tillsyn över utmätningsmännen, 69:337; —- fråga om verkställighet av utslag
i lagsökningsmål utan företeende av det i utslaget avskrivna skuldebrevet,
69:338; — gäldenärs underrättande i förväg om utmätning, 69:338.

Utredning, lokal skattemyndighets utredningsskyldighet i ärenden angående
anstånd med betalning av skatt, 69:308.

Utsökningsmål, se Verkställighet.

Verkställighet, fråga om möjligheterna att verkställa utslag i utsökningsmål,
innefattande förpliktelse att bortföra byggnad från annans mark, och om fel
vid handläggningen, 69: 325; — fråga om tiden för verkställbarhet av hovrätts
bötesdom, 69:335; — se även Vräkning.

510

Vite, fråga om utsättande ex officio av vite i samband med meddelande av besöksförbud
i hemskillnadsmål, 69:45.

Vräkning, fråga om verkställighet av vräkning, 69: 336.

Vårdhem, åtal mot socialdirektör för underlåtenhet att bryta praxis vid vårdhem
att i låst rum isolera berusade vårdtagare, 69: 261.

Åklagare, underlåtenhet att ingripa vid flyktfara, 69: 54; — se även Häktning,
Strafföreläggande.

Ålderdomshem, fråga om socialnämndsordförandes skyldighet att biträda vårdtagare
vid fastighetsförsäljning, 69:279.

Åtal, åtal för underlåtenhet att ansöka om registrering av bil felaktigt nedlagt
sedan köparen upplyst om att han ej fått skattekvittot från säljaren, 69: 83;
— fråga om väckande av åtal innan förundersökning avslutats, 69: 85.

Ändring av beslut, fråga om självrättelse av på felaktig automatisk databehandling
grundat oriktigt beslut, 69: 312. Jfr Tjänstetillsättning.

Övning, anordnande av militära vinterövningar i stark kyla, 69:185.

511

Bilaga 5

The Swedish Parliamentary Ombudsmen

Annual Report for 1968
Summary in English

In the course of the last few years an incrcasing number of visitors from
abroad have come to the Swedish parliamentary Ombudsmen in order to inform
themselves about this institution för the supervision of public officials. Among
the visitors have been representatives of governments as well as political scientist
and lawyers. Ma ny letters have also arrived from abroad with questions
concerning our institution. We have greatly appreciated the interest shown and
think that the time has now come to present a summary in English of our
Annual Report in order to provide more accessiblc information as to our work.
There is a further reason for doing so this year as a reform was made in 1968.

When the office of a parliamentary Ombudsman was ereated in 1809 the idea
was that one person should be appointed to supervise, on behalf of the Riksdag
(Parliament), all judges, civil servants and military officers in order to ensure
that the Law was observed in the execution of official duties. The designation
of the officer—justitieombudsman, i.e. Judicial Commissioner—as well as the
requirement that he should be a trained lawyer emphasized his role as a watcher
over the loyalty of public officers towards the Law.

In 1915 the Riksdag found it necessary to separate the funetion of supervising
the military officers from the general supervisory funetions of the justitieombudsman
and ereated a separate office for the control of the armed forces and
authorities attached thereto—the militieombudsman (Military Commissioner).
From 1915 onwards there were consequently two parliamentary Ombudsmen in
Sweden. The development after the second World War led, however, to decreasing
work for the militie ombudsman but increasingly onerous tasks for the justitieombudsman.
In 1963 a Royal Commission was appointed to investigate the
situation and suggest improvements. When the Commission had published its
report and the matter had been further diseussed, the Riksdag in December
1967 decided on quite a radical reform.

In short, the reform meant that the two offices of the justitieombudsman and
the militieombudsman were turned into one sole institution with three Ombudsmen,
each styled justitieombudsman, and with a common staff of assistants.
The supervisory duties of the Ombudsmen were to be distributed among them
on grounds of substance. The Riksdag was anxious to strengthen the supervision
of administrative fields where detention and other restrictions of the personal
liberty were possible, e.g. in connection with the care of children and young''
persons, the administration of the temperance laws, prison administration, and
the care of mentally disordered persons. The main task of one of the Ombudsmen
will therefore be to supervise the province of social welfare. He will also
be in charge of matters concerning social insurance, building and planning, and
questions of classifieation of documents with regard to publicity. The armed
forces will provide one of the other Ombudsmen with his chief tasks. He will
also have to watch over the field of taxation and to share the burden of supervising
the courts, the prosecutors and the police with the third Ombudsman,
who will further keep an eye on the sheriffs, local government and the rest of the

512

civil administration. There will be two Deputy Ombudsmen, who must be prepared
to serve when an Ombudsman is in need of relief on account of journeys
of inspection or particularly time-consuming cases, or when he goes on holiday.

It was decided that the reform should take effect on the day after the 48
electors of the Riksdag had chosen the three Ombudsmen and their deputies for
the term of office, i.e. four years. The election took place on March 27, 1968.
The electors chose as Ombudsman for the field of social and institutional welfare
Mr. Alfred Bexelius (the former justitieombudsman), as Ombudsman for military
and taxation matters and to share in the control of the courts, the prosecutors
and the police, Mr. Ilugo Henkow (the former militie ombudsman), and as Ombudsman
for the remainder of judicial and other administration Mr. Ulf Lundvik
(a former Judge of the Supreme Court). As Deputy Ombudsmen Mr. Gustaf
Petrén and Mr. Gunnar Thyresson were elected, both of them Judges of Appeal.

In the staff of the Ombudsmen there are the following posts: one Chief of
Staff, six Chiefs of Sections (there are two sections for judicial and two for administrative
matters, one for military and one for civil service questions), and
four Deputy Chiefs (concerned with prison administration, local government,
taxation and military matters respectively). In addition to these there are some
six supernumerary officers. All members of the staff are qualified lawyers, most
of them drawn from the judiciary. There are also about fifteen clerks, assistants
and typists. The budget of the office with all salaries and costs ineluded amounts
to about 2,000,000 Swedish crowns. The salary of an Ombudsman equals that
of a Judge of the Supreme Court, i.e. 103,000 crowns a vear.

According to the Swedish Constitution all judges, civil servants and police and
military officers are bound to give the Ombudsmen all the assistance they may
require. All public prosecutors must aid the Ombudsmen by instituting proceedings
when requested to do so. Furthermore, the Ombudsmen have access to all
files and records of tlie courts, the administrative authorities, and the armed
forces. On request the documents must be sent to the Ombudsmen. The Constitution
anticipates that further Instructions as to the activities of the Ombudsmen
should be given by the Riksdag, and new Instructions were issued in connection
with the reform. Mainly, liowever, they merely codified what had long been
the established practice of the Ombudsmen.

According to the Instructions, supervision is to bc exercised by inspcctions and
inquiries and by such other means as may be appropriate in the circumstances.
The Ombudsmen may embark on inquiries on account of complaints, observations
in the course of inspections, or for other reasons. Among the measures
which are mentioned by the Instructions as available to the Ombudsmen are
recommendations to the Riksdag or the Government for amendment of the law
or for some other action. There are also provisions for the prosecution in a court
of law and for disciplinary proceedings by the competent authority against an
official who has broken his duty, although these powers are rarely used nowadays.
When an official is found åt fault the Ombudsman may instead issue a
more or less severe admonition. Quite often the Ombudsman, when giving his
decision in a case, takes the opportunity of making a pronouncement with regax-d
to the interpretation or application of the rules in question or as to what, in
his opinion, is the proper course of administration in a given situation. Here his
competence, liowever, is limited to reasoned argument. He may not order an
official to change a decision, nor can he intervene and reverse it.

Complaints must be made in writing. They generally arrive by mail, many of
them are handwritten and few compiled with the assistance of a lawyer. Com -

513

plainants very seldom appear personally to see the Ombudsman. The usual way
of handling a complaint that calls för investigation is either simply to send för
the documents, or to remit the complaint to the authority or official concerned
and ask for an explanation and comments. In the latter case the reply is forwarded
to the complainant together with an invitation to give his point of view. It
necessary, further correspondence may take place, and the opinions of experts
and interested bodies may be taken. When the inquiries are finished, one of the
lawyers on the staff prepares the case for decision and presents it to the Ombudsman
together with a draft decision. The Ombudsman then makes his decision.
The procedure is thus generally written, but it now and then happens
that oral hearings are held with the official concerned or with an expert or other
“witness”, either before the Ombudsman himself or, usually, before a member
of the staff. When someone has to be heard orally, it is, however, often more
practical to let a chief of police or a public prosecutor take care of this phase of
the investigation. Furthermore, an Ombudsman is not entitled to hear a person
under oath; in principle, only a court of law may do so in Sweden.

With regard to the work of 1968 it may be noted that a total of 2656 frcsli
cases were registered with the Ombudsmen. Out of these 2120 were complaints,
and 494 were initiated by the Ombudsmen themselves as a result of newspaper
artides, observations in the course of inspections, or for some other reason. The
rest of the cases had reference to organizational and similar administrative
matters. In comparison with 1967 there was an increase in the cases of complaints
with about 10 per cent. What particularly catches the eye when the flow
of complaints is examined is the fact that private persons to an unprecedented
extent sent newspaper artides to the Ombudsmen and asked for investigations.

Leaving the administrative cases out of account, a total of 2655 cases were
dealt with in 1968; åt the end of the year there were 577 cases still under consideration.
The tables on the following pages show the kind of public activity
concerned and the outcome of the cases.

514

Schedule of complaint cases finished during 1968

Activity concerned	Eesult
Proposals to the Govern-ment	Prose- cutions or discipli- nary pro- ceedings	Admo- nitions	No criti-cism aftei investi-gation	Referred to other agencies or state organs	Dismissed without investi- gation	Total
Couris ......................	i		19	139		70	229
Public prosecutors ............			C	68	15	38	127
Police authorities; criminal mat-
ters .......................			15	95	9	33	152
Police authorities; other matters			6	47	6	23	82
Prison administration ........		i	26	197	30	24	278
Armed forces ................		3	29	69	1	22	124
Child welfare ................			9	52		10	71
Social welfare................		1	4	26		9	40
Cam of alcoholics ............	i		5	14		2	22
Medical care ................			12	82	9	41	144
Social insurance ..............			1	13		11	25
Public health care ............	i		5	37		20	63
Planning ....................			8	27		10	45
Execution ...................			12	48		13	73
Local govermnent ............		1	11	39	1	30	82
Communications .............	i		13	51	2	29	96
Taxation and revenue ........			24	40		31	95
Education, culture, State churcli			10	56	2	26	94
Agriculture ..................			3	28		9	40
Trade and commerce..........			1	5		1	7
Domestic matters ............		1	1	24	1	13	40
Miscellaneous ................			4	17		11	32
Complaints with unclear mean-						49	49
ing ......................
Complaints outside jurisdiction						117	117
	4	7	224	1 174	76	642	2 127

515

Schedule of cases initiated by an Ombudsman and finished during 1968

Activity concerned	Result
Proposals to the Government	Prosecutions or discipli-nary proceedings	Admonitions Finished without final criticism	Total.
Courts ...................			43	28	71
Public prosecutors .........			8	8	10
Prison administration .....				G	0
Armed forces .............			93	123	210
Child welfare .............	i		21	3	25
Social welfare .............			2	2	4
Care of alcoholics .........			7	4	11
Medical care .............			1		1
Public liealth care.........			1		1
Execution ................			2	1	3
Local government .........			5	4	9
Communications ..........			4	5	9
Taxation and revenue .....			45	21	00
Miscellaneous .............			14	20	34
	i		240	225	472

The proposals to the Government dealt with:—
the question of compensation to an importer whose goods were ruined as a result
of mistakes both by the customs authorities and by the National Social Welfare
Board;

a suggested power for the Courts of Compulsory Acquisition of Land to make
an advance order for a party’s costs;

the undesirability of transporting prisoners and alcoholics together when moved
from one prison or institution to another;
a suggested amendment of the Child Welfare Act in order to improve the procedure
for dealing with application as to foster children (occasioned by the refusal
to allow a single person to receive a foster child from Korea); and
the licensing of taxi-cabs in Stockholm.

There were no proposals to the Riksdag. Nowadays such recommendations
are very rare, as it is more practical to submit recommendations to the Government,
which possesses the means för making investigations and for the preparation
of legislation etc.

The prosecutions were directed against:—
a woman director of a home for elderly people for having entered into transactions
with an inmate with a view to the acquisition of real property belonging
to him;

a military sergeant for different kinds of carelessness in the execution of administrative
functions;

seven local government officials for unlawful transactions in connection with the
purchase of equipment for hospitals and hospital administration offices;
a colonel and a major for unlawful use of military property; and

516

a colonel for neglcct of duty in connection with the economic planning of a train ing

course.

The disciplinary proceedings were directed against:—
a prison warder för not having observed certain rules of accounting; and
a policeman for carelessness with secret documents.

The Report also contains a list of courts, administrative agencies, regiments
etc. inspected by the Ombudsmen in the course of the year. Altogether about a
hundred different authorities are mentioned in the list.

In order to give an idea of the nature of the admonitions it may be mentioned

that the Ombudsmen have reminded officials—judges as well as civil servants_

of their duties with regard to matters of procedure, e.g. the principles of no
bias, of hearing both sides and stating reasons for decisions, and further the rules
för compulsory investigation and hearing and for procuring records and registers.
Not infrequently criticism has been directed against the erroneous interpretation
or application of substantive provisions of the law. Quite often admonitions have
dealt with unreasonable delays in the handling of matters. In some cases the
Ombudsman has reminded an official—a judge, a civil servant or a military
officer—of his duty to behave and to use proper language in his dcalings with
the public. Police officers and other officials empowered to use force have in
some cases exceeded the limits allowed and been reminded of their duties in
this respect. In the field of institutional care wardens have been criticized for
malti eating inmates. In a few cases abuse of power and excess of competence
have been spotted and led to reproofs. The Ombudsmen have also reprimanded
social welfare officials, police officers and others for not having acted although
the circumstances warranted official action. Inactivity in such cases is looked
upon as a serious fault. Apart from the errors that have led to prosecutions and
disciplinary proceedings, the breaches of duty have, however, not been of any
serious character. No cases of bribery have been revealed. Sweden has on the
whole been preserved from that malady in its public administration.

Of the cases dealt with in 1968 a number have been selected for full reports
with case histories in this Annual Report. The selection includes all cases that
have led. to recommendations to the Government as well as those that liavc
resulted in prosecutions or disciplinary proceedings. Of the remainder a few will
be mentioned below by way of examples.

The following kinds of errors have caused reminders to judges of their duties:
incorrect handling of an application for a summons, faulty decision about inhibition
of the effects of a sentence, and trying a nineteen-year-old boy withont
notifying his parents. The Ombudsman has also expressed his opinion of a lay
assessor’s writing newspaper reports of trials in his court, of the right of a private
person to use his tape-recorder åt a trial, and of the scope for the use of a special
form for pleading guilty in minor cases.

Prosecutors have been criticized for not properly having used their power of
asking the court for an order of committal of a suspect. Questions as to the
actions of the police in connection with Viet-Nam demonstrations and similar
events have been considered by the Ombudsmen in several cases; they have
been thoroughly investigated and resulted in minor reproofs to individual policemen.
A provincial chief of police was reprimanded for not having adequatelv
organized the piotection against demonstrating students of a tennis tournament
between Sweden and Rhodesia. In some cases the Ombudsman has stated his
opinion as to a policeman’s obligation to establish his identitv when requested

517

to do so. The complaints about police brutality have been comparatively few,
and the investigations have not led to any serious admonitions. The use of the
power to arrest has been commented on in some cases. There are also Ombudsman
pronouncements on the information to be furnished to other authorities
from the registers of the police and on information concerning investigations of
crimes given by police officers to the press.

As regards the armed forces there may be noted questions concerning disciplinary
measures against soldiers, the use of military personnel and equipment
for civil purposes, the training of personnel under very cold weather conditions
and the propriety of a colonebs making political statements. Some cases have
been investigated in which the rules for buying up supplies and services for the
armed forces were neglected; they resulted in reprimands. The Ombudsman
makes it a great point that the rules designed to safeguard the interests of
private businessmen should be observed.

As the table shows the complaints from prisoners have been numerous. One
that caused a most comprehensive investigation concerned the circumstances
connected with a strike of prisoners. Several cases have dealt with the justification
for ordering solitary confinement by way of punishment or on other grounds.
The medical and dentist services in the prisons have also been examined on
account of complaints and so has the carrying out of the censorship of letters.
In the field of child welfare the Ombudsman is particularly anxious that the
provisions concerning detention should be obeyed. A comparatively great number
of formal defects have been revealed in the course of inspections of local
Child Welfare Committees in that respect. The detention of alcoholics is also
under constant surveillance of the Ombudsman. Several reproofs have concerned
errors committed in connection with such detention. Unsatisfactory treatment in
institutions for alcoholics has been criticized. The methods of investigation employed
by local Child Welfare and Temperance Committees have been commented
on by the Ombudsman and recommendations have been made. Among
the cases in the province of social welfare there is one which led to criminal
proceedings, which were instituted in 1966. They were brought against the Director
of Social Welfare in Stockholm who was sentenced for not having put a
stop to unlawful detention, which was practised åt an institution principally
used to care for old alcoholics. Several cases concerned the economic relations
between a local Social Assistance Committee and inmates of old age homes, the
Committee havin abused its powers in relation to the inmates. Most cases in
the field of medical care had reference to the care of mentally disordered persons
and the detention of such persons. The Ombudsman has had reason to criticize
both doctors and police officers for not having properly applied the provisions
as to such detention.

The fourth and largest section of the Report relätes to the remainder of the
administrative activities in the country. It opens with questions concerning administrative
procedure, most of them associated with the principles of “audi
alteram partem” and of stating the reasons for adverse decisions. There are
also several cases on the classification of documents with regard to publicity;
in this field the Ombudsman may play an important role by clarifying intricate
problems. With regard to the law of execution there are some statements of
the Ombudsmän^ opinions and recommendations concerning the seizure of
property and the attachment of salaries.

In the field of planning admonitions have been issued to planning authorities
for not having given the public a proper opportunity of expressing their views

518

and för liaving delayed decisions, taking irrelevant public interests into consideration.
The Instructions direct the Ombudsman to leave local government
affairs alone as far as possible. Among the cases which, despite that limitation,
have been taken up by the Ombudsman, one may be mentioned which concems
improper conditions for procuring local housing aid, neglect in entering decisions
on the record, and excesses of competence of local government officials. Taxation
authorities have been criticized, mainly for neglecting the duties to hear
the taxpayer before making an adverse decision, and to state the reasons for
such a decision. From the field of the civil service comes one case in which the
Ombudsman stated that it is no derogation of a teacher’s freedom in matters
of belief to ask him to supervise pupils åt a religious gathering. The obligation
of the clergy of the established Church to baptize has also been the subject of
comments. A fair number of cases concern questions in connection with appointments
and the security of tenure of public officers. Among cases from various
branches of the administration there may be mentioned one that concerned the
use in the comprehensive school of a text-book with rather advanced views on
sexual behaviour, some about the censorship of sexually advanced films, and one
concerning the methods practised by the National Price and Cartel Office for
investigating prices in retail shops. In the latter case the Ombudsman obtained
the views of a great many expert bodies and interested organizations before
expressing his own opinion and giving his recommendations with regard to
guarantees for accuracy and reliability. In the administration of the universities
there was a mishap the first time a Computer was used to select students for
certain courses of study. The events were investigated by the Ombudsman who
found that no one had acted in an inexcusable manner.

Stockholm in January, 1969.

ALFRED BEXELIUS

HUGO HENICOW

ULF LUND VIK
Bertil Wennergren