Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. mgiven Stockholms slott den 5
december 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,

2) lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att landshypoteksförening skall få lämna lån
intill 75 % av en jordbruksegendoms belåningsvärde i stället för som f. n.
intill 60 %. Vidare föreslås en liberalisering av bestämmelserna om vilka
fastigheter som får belånas av landshypoteksförening. Dessutom föreslås att
fastighets belåningsvärde alltid skall få faställas av föreningen själv utan
den begränsning som f. n. gäller genom att värderingen i vissa fall skall
knyta an till gällande taxeringsvärden. Efter mönster av de fondbestämmelser
som infördes för stadshypoteksinstitutionen den 1 januari 1969 föreslås
nya regler om reservfond för hypoteksbanken och landshypoteksföreningarna.

För både landshypoteksinstitutionen och stadshypoteksinstitutionen föreslås
att låntagarnas solidariska ansvar för föreningarnas förbindelser
skall avvecklas och att den legala panträtt som innehavarna av hypoteksbankens
och stadshypotekskassans obligationer nu har i låntagarnas låne-
och inteckningsreverser skall tas bort.

Dessutom föreslås att de båda institutionerna skall ställas under tillsyn
av bankinspektionen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr m

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Förslag

till

Lag

om Sveriges allmänna hypoteksbank och’om landshypoteksföreningar

Härigenom förordnas som följer.

Hypoteksbanken
Ändamål och delägare

1 §

Sveriges allmänna hypoteksbank har till ändamål att driva lånerörelse
genom att lämna lån åt sina delägare och att driva annan verksamhet som
står i samband därmed.

2 §

Bankens delägare utgöres av landshypoteksföreningar.

Förenings delaktighet i banken bestämmes efter obetalda kapitalbeloppet
av de lån som föreningen erhållit från banken.

Styrelse, verkställande direktör och revisorer

3 §

Banken förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består
av sex ledamöter.

Konungen utser en ledamot och en suppleant för honom för tre år. Fullmäktige
i riksgäldskontoret utser en ledamot och suppleant för honom likaledes
för tre år.

Tre ledamöter och tre suppleanter för dem väljes på ordinarie delägarsammankomst.
Av dessa väljes en ledamot och suppleant för honom varje
år för en tid av tre år. Val av ledamot eller suppleant sker för tiden till och
med den ordinarie delägarsammankomst som hålles under tredje året efter
det år då valet förrättades.

De fem ledamöter som utsetts enligt andra och tredje styckena utser verkställande
direktör. Denne ingår som ledamot i styrelsen.

Den av Konungen utsedde ledamoten är styrelsens ordförande och den
av riksgäldsfullmäktige utsedde ledamoten är vice ordförande.

Avgår ledamot eller suppleant, som valts på delägarsammankomst, före utgången
av den tid för vilken han är vald, väljes ny ledamot eller suppleant
för återstående tid vid nästa ordinarie delägarsammankomst.

Konungen bestämmer arvoden till de av Konungen och riksgäldsfullmäktige
utsedda ledamöterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4 §

Verkställande direktör entledigas i samma ordning som han utses.

5 §

När ärende av större vikt skall avgöras, kan styrelsen kalla en representant
för varje förening för att deltaga i styrelsens överläggningar och beslut
(förstärkt styrelse).

Fråga som avses i 23 § skall behandlas vid sammanträde med förstärkt
styrelse, om minst två föreningar begär det.

6 §

Styrelsen är beslutför, när minst fyra ledamöter är tillstädes och tre av
dem är ense om beslutet. Är endast fyra ledamöter närvarande, måste ordföranden
eller vice ordföranden vara en av dessa tre ledamöter.

Som styrelsens beslut gäller den mening för vilken de flesta rösterna avges.
Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden vid sammanträdet
biträder.

Beslut om utseende eller entledigande av verkställande direktör eller om
uppläggande av obligationslån eller annan upplåning skall ha biträtts av
ordföranden eller vice ordföranden.

7 §

För revision av styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper utses
årligen fem revisorer.

Fullmäktige i riksgäldskontoret utser en revisor, som skall vara revisionens
ordförande, och suppleant för honom. Bankinspektionen utser en revisor
jämte suppleant för honom. Övriga revisorer jämte suppleanter för
dem väljes på ordinarie delägarsammankomst.

Av de på delägarsammankomst utsedda revisorerna skall en revisor och
hans suppleant vara auktoriserade av handelskammare eller på annat av
Konungen godkänt sätt. Bankinspektionen bestämmer arvode till den av inspektionen
utsedde revisorn, och riksgäldsfullmäktige bestämmer arvode
till den av fullmäktige utsedde revisorn.

8 §

Bankens styrelse utser årligen för varje förening ett ombud som skal!
deltaga i revisionen av föreningens förvaltning.

9 §

Styrelseledamöter och föreningsrepresentanter i förstärkt styrelse som
uppsåtligen eller av oaktsamhet tillskyndar banken skada svarar solidariskt
för skadan.

Har revisorer mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i sin berättelse
eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot sådan uppgift i handling
som de granskat eller visat oaktsamhet vid fullgörande av sitt uppdrag,
är de solidariskt ansvariga mot banken för skada som uppkommer därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Delägarsammankomst

10 §

Bankens delägare skall årligen före utgången av juni sammanträda till
ordinarie sammankomst på tid, som styrelsen bestämmer. Skriftlig kallelse
till sammankomsten skall jämte föredragningslista sändas över till föreningarna
minst en månad i förväg.

11 §

Extra sammankomst skall utlysas av styrelsen, när den finner det lämpligt
eller revisorerna begär det. Skriftlig kallelse till sammankomsten skall
jämte föredragningslista sändas över till föreningarna minst fjorton dagar
i förväg.

12 §

Varje förening får till sammankomst sända tre ombud av vilka minst ett
bör vara ledamot av föreningens styrelse.

Fullmäktige i riksgäldskontoret utser ett ombud att deltaga i sammankomsten.

13 §

Ordförande för sammankomst är ordföranden i bankens styrelse. Vid
förfall för denne eller vid behandling av fråga som anges i andra stycket
väljer sammankomsten ett av ombuden att vara ordförande för sammankomsten.

Bankens styrelseledamöter och revisorer bör vara närvarande vid sammankomst.
De har rätt att deltaga i beslut utom i frågor som angår ansvarsfrihet
för styrelsen, val av styrelseledamöter och revisorer jämte
suppleanter samt arvoden för styrelseledamöter och revisorer. I val som
nu nämnts får ej heller riksgäldsfullmäktiges ombud deltaga.

Beslut fattas genom omröstning efter huvudtal med enkel röstövervikt.
Vid lika röstetal gäller den mening som sammankomstens ordförande biträder.
Val avgöres dock vid lika röstetal genom lottning.

14 §

Det ankommer på sammankoms t att

1. efter föredragning av styrelsens förvaltningsberättelse för närmast
föregående räkenskapsår och av revisionsberättelsen avgöra frågor om fastställande
av balansräkningen och om ansvarsfrihet för styrelsen,

2. vid behov fastställa bidrag till bankens förvaltningskostnader och för
avsättning till reservfonden,

3. besluta i frågor om särskild utdebitering på grund av föreningarnas
ansvarighet för bankens förbindelser,

4. fastställa värderingsstadgor för föreningarna,

5. utse ledamöter och suppleanter i styrelsen samt revisorer för banken
och suppleanter för dem,

6. bestämma arvoden för de valda styrelseledamöterna och de valda revisorerna.

Ärenden som avses i 1, 5 och 6 skall behandlas på ordinarie delägarsammankomst.
I övrigt får vid ordinarie sammankomst behandlas alla frågor

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

som avser bankens verksamhet. På extra sammankomst får behandlas endast
fråga som tagits upp på föredragningslistan.

15 §

Om det enligt 8 § utsedda ombudet finner anledning till anmärkning mot
visst förhållande vid revision av förenings förvaltning, skall ombudet anmäla
förhållandet till bankstyrelsen för att behandlas på sammankomst.
Förening är skyldig att följa beslut som sammankomsten meddelar på
grund av anmärkningen.

16 §

Förslag som styrelsen lägger fram för beslut vid sammankomst skall om
möjligt delges föreningarna minst en månad före sammankomsten.

Förening eller ombud som vill framställa förslag till ordinarie sammankomst
skall anmäla förslaget skriftligen hos styrelsen minst en månad före
sammankomsten. Förslag som avser ändring i denna lag skall dock anmälas
hos styrelsen före utgången av februari.

Styrelsen och revisorerna skall yttra sig över förslag som avser ändring
i denna lag. Sådant förslag anses antaget endast om delägarna på två på
varandra följande sammankomster, varav minst en ordinarie, bifallit förslaget.

17 §

Innan ordinarie sammankomst hålles skall styrelsen överlämna förvaltnings-
och revisionsberättelserna till chefen för finansdepartementet, till
fullmäktige i riksgäldskontoret och till föreningarna.

Upplåning

18 §

Banken anskaffar medel för sin verksamhet genom lån mot obligationer.
Sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer får icke uppgå
till mera än tio gånger beloppet av den i 27 § angivna grundfonden.

Nedgår grundfonden genom förluster med tio procent eller mera, får banken
ej upptaga nytt lån förrän grundfonden återställts till sitt ursprungliga
belopp. Om ordinarie delägarsammankomst ej skall hållas inom en månad
från det sådan nedgång skedde, skall föreningarna kallas till extra sammankomst
för att besluta om de åtgärder som påkallas av omständigheterna.

19 §

För tillfälligt behov av rörelsemedel eller annat tillfälligt behov får banken
på annat sätt än mot obligationer taga upp lån på kort bestämd tid
eller på kort tids uppsägning.

Banken får taga upp lån mot säkerhet av inteckning i fastighet, som äges
av banken.

20 §

Banken har ensam rätt att mot obligationer låna upp medel för utlåning
mot säkerhet i jordegendom som avses i 40 §.

Kitngl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Lånerörelse

21 §

Lån som banken lämnar till förening skall återbetalas genom viss årlig
amortering (amorteringslån) eller genom årlig amortering under viss tid
och genom betalning av återstoden vid ritgången av denna tid (sammansatta
lån). Om särskilda skäl föreligger, får återbetalning också ske utan
amortering efter förloppet av viss tid (stående lån).

Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren
för bankens förbindelser.

22 §

Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats till förening, får
föreningen säga upp lånet till betalning efter ett år, om banken icke finner
att villkoren för dess förbindelser utgör hinder mot det. Föreningen är därvid
skyldig att på det sätt och med det belopp som banken bestämmer utge
ersättning för den ränteförlust som inbetalningen kan föranleda (ränteskillnadser
sättning).

Banken får medge förening att betala lån även tidigare än enligt första
stycket, om det kan ske med hänsyn till bankens förbindelser. Banken kan
i sådant fall föreskriva villkor för betalningen utöver skyldighet att utge
ränteskillnadsersättning.

23 §

Kan flera föreningars lånebehov ej på en gång tillgodoses fullt ut, skall
banken fördela tillgängliga lånemedel mellan föreningarna. Fråga om fördelning
av lånemedel skall dock avgöras på delägarsammankomst, om frågan
behandlats av förstärkt styrelse och därvid minst en tredjedel av de
röstberättigade begärt det. Sammankomstens beslut får avse fördelning av
lånemedel under högst ett kalenderår.

24 §

För lån som förening fått från banken skall föreningen årligen på bestämd
tid erlägga avtalad ränta, kapitalavbetalning och andra avgifter samt
bidrag med belopp som behövs för bankens förvaltningskostnader och för
avsättning till bankens reservfond.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen
skyldig att betala ränta på det förfallna beloppet med en halv procent i
månaden.

25 §

Förening ansvarar för att dess skuld till banken ständigt motsvaras av
lånefordringar för vilka finns säkerhet enligt denna lag eller av tillgodohavande
hos bank eller av kontanta medel. Banken övervakar att föreningen
uppfyller detta ansvar.

Banken ansvarar för att dess fordringar hos föreningarna vid varje tidpunkt
svarar mot lägst sammanlagda beloppet av bankens utelöpande obligationer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Föreningarnas ansvarighet för bankens förbindelser

26 §

För bankens förbindelser är föreningarna ansvariga i förhållande till sin
delaktighet i banken. Kan banken ej infria sina förbindelser med egna medel
har den rätt att i mån av behov erhålla tillskott från föreningarna efter
samma fördelning dem emellan.

Kan förening ej fullgöra sin betalningsskyldighet enligt första stycket, är
övriga föreningar ansvariga för bristen i förhållande till sin delaktighet i
banken.

Fonder

27 §

Som grundfond för banken ställer staten till förfogande en av riksgäldsfullmäktige
utfärdad garantiförbindelse på trehundra miljoner kronor.

28 §

Efter anmälan till riksgäldskontoret får banken taga grundfonden i anspråk
till fullgörande av sina förbindelser, när banken för tillfället saknar
tillgängliga medel till detta eller när banken trätt i likvidation.

När grundfonden tagits i anspråk i annat fall än vid bankens likvidation,
skall banken ersätta staten den ränta som staten med anledning härav har
utgivit och snarast möjligt återbetala vad som tagits i anspråk. Om banken
ej kan anskaffa medel för återbetalningen på annat sätt, får banken taga
ut det behövliga beloppet från föreningarna i förhållande till deras delaktighet
i banken.

29 §

Bankens behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond, om ej annat
följer av tredje stycket.

Reservfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mot en procent
av bankens skulder.

Av bankens årsvinst får förening beviljas bidrag utan åt erbetalningsskyldighet
till att täcka föreningens förvaltningskostnader.

SO §

Reservfonden får komma föreningarna till godo endast genom lättnad i
lånevillkoren enligt beslut som fattats på delägarsammankomst. Reservfonden
får dock användas för detta ändamål endast i den mån den överstiger
två procent av bankens skulder.

Har förening lidit förlust som den ej kan täcka med sin reservfond, får
banken bevilja föreningen bidrag ur bankens reservfond utan återbetalningsskyldighet
med belopp som svarar mot högst hälften av reservfonden.
Sådant bidrag får dock ej lämnas utan delägarsammankomstens hörande.

I övrigt får bankens reservfond användas endast till att täcka förlust som
uppkommit på bankens rörelse i dess helhet.

Nedgår reservfonden under föreskrivet belopp, skall den snarast åter
ökas till detta.

Bankens fondmedel skall placeras på ett betryggande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Likvidation

31 §

Om förfarandet vid likvidation av banken förordnar Konungen.

Vid likvidation får grundfonden tagas i anspråk endast i den mån annan
tillgång saknas som svarar för bankens förbindelser.

Landsliypoteksf öreningar

Ändamål och delägare

32 §

Landshypoteksförening har till ändamål att inom sitt verksamhetsområde
lämna dels långfristiga lån till fast ränta mot säkerhet i jordegendom,
dels andra lån för jordbruks- och skogsbruksändamål, för vilkas fulla betalning
staten ansvarar (garantilån) samt att driva annan verksamhet som
står i samband därmed.

33 §

Delägare i förening är låntagare som hos föreningen fått antingen lån till
vilket föreningen erhållit medel från banken eller förskott på sådant lån.

Förenings bildande och reglemente

34 §

Ansökan om tillstånd att bilda förening göres hos Konungen.

35 §

Reglemente för förening skall antagas av föreningen och underställas
Konungen för fastställelse.

Förvaltning och revision

36 §

Stämma med förenings delägare skall hållas minst en gång om året på
sätt som anges i reglementet.

Rösträtt vid föreningsstämma har varje delägare som ej står i skuld till
föreningen för förfallna avgifter och som enligt föreskrift i reglementet
anmält sig vilja utöva rösträtt vid stämman.

Delägare får genom fullmakt företrädas endast av annan röstberättigad
delägare eller av sin make.

Varje delägare har en röst. Ingen får som ombud företräda mer än en
delägare.

För en och samma jordegendom får endast en delägare rösta.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

37 §

Förenings angelägenheter förvaltas av en styrelse som utses enligt föreskrifter
i reglementet.

38 §

För granskning av förenings förvaltning och räkenskaper skall delägarna
årligen utse revisorer på sätt som anges i reglementet. I revisionen skall
deltaga det av banken enligt 8 § utsedda ombudet samt revisor som kan ha
utsetts av bankinspektionen.

Lånerörelse

Allmänna bestämmelser

39 §

Förening får för sin lånerörelse icke låna medel hos annan än Sveriges
allmänna hypoteksbank.

40 §

Förening får belåna jordegendom, som utgör en självständig produktionsenhet
och huvudsakligen användes

1. för jordbruk med binäringar eller skogsbruk, eller

2. för sådan trädgårdsskötsel, specialodling eller annan därmed jämförlig
produktion, som drives i större omfattning på öppen jord och som självständig
näring.

41 §

Med de undantag som följer av andra och tredje styckena får endast den
som innehar jordegendom med äganderätt eller fideikommissrätt erhålla
lån hos landshypoteksförening.

Lån får lämnas till sambruksförening även om föreningen ej äger annan
fast egendom än de ekonomibyggnader jämte tillhörande tomtmark som behövs
för verksamheten. En förutsättning är dock att verksamheten dessutom
drives på jordområden som föreningen arrenderar av sina medlemmar.
Sålunda ägd och arrenderad egendom skall vid belåning anses som jordegendom.

Andra stycket äger motsvarande tillämpning på andelsladugårdsföretag
som är organiserat som ekonomisk förening eller handelsbolag.

42 §

Jordegendoms belåningsvärde fastställes av föreningens styrelse på
grundval av särskild värdering. Värderingen sker enligt föreningens värderingsstadga
och verkställes antingen av en eller flera personer som utses
av styrelsen eller också med ledning av tillgängliga handlingar av styrelsen.

43 §

Jordegendoms belåningsvärde får ej till mer än en fjärdedel bestå av
värdet av sådan del av egendomen som användes för annat ändamål än
som anges i 40 § 1 eller 2.

Belåningsvärde får ej omfatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

1. övervärde som egendom kan ha på grund av att till egendomen hör
mark som kan användas för annat ändamål än som avses i 40 §,

2. värdet av maskin och annan utrustning, som hör till egendomen enligt
4 § lagen (1966: 453) om vad som är fast egendom.

44 §

Lån får beviljas till högst 75 % av belåningsvärdet eller vid belåning
av jordegendom som avses i 40 § 2 till högst 50 % av belåningsvärdet.

45 §

Bestämmelserna i 21 § om återbetalning av lån som lämnas av banken
äger motsvarande tillämpning på lån som lämnas av förening.

46 §

Förening skall lämna lån på samma villkor som gäller för föreningens
motsvarande lån hos banken.

47 §

Lån får med de undantag som anges i andra stycket beviljas endast mot
inteckning för fordran i jordegendom som lånesökanden innehar med äganderätt
eller fideikommissrätt.

Som säkerhet för lån till sambruksförening får godtagas gemensam inteckning
i egendom, varav en del äges av föreningen och återstoden av
föreningsmedlemmarna. Denna bestämmelse äger motsvarande tillämpning
på lån till andelsladugårdsföretag.

48 §

Inteckning skall lyda på minst det belopp, till vilket lån beviljas, och
ligga inom det värde, till vilket lån enligt 44 § högst får beviljas.

Tillhandahåller lånesökanden ej inteckning med bästa förmånsrätt, får
lån beviljas endast under förutsättning att lån, som lämnats mot säkerhet
av inteckning med bättre förmånsrätt, är ordnat på betryggande sätt och
att även sådan inteckning pantsättes för lån som föreningen beviljar.

Inteckning som avser annat än fordran och som ej har avsevärd betydelse
för egendomens värde, får stå kvar med bättre förmånsrätt än inteckning
för lån från förening utan att lånebeloppet nedsättes.

49 §

Skuldförbindelse med tillhörande säkerhet, som lämnats till förening för
utlämnat lån, skall, om ej annat beslutats enligt andra stycket, snarast
ställas under offentlig vård. Denna utövas av ett ombud som förordnas av
länsstyrelsen i det län där föreningens styrelse har sitt säte (offentligt ombud).

Förening kan besluta att första stycket icke skall tillämpas av föreningen.
Sådant beslut skall godkännas av banken.

Länsstyrelsen bestämmer arvode till offentligt ombud.

50 §

Lånehandlingarna skall förvaras under två särskilda lås med olika nycklar
i förvaringsrum som är brandsäkert och även i övrigt betryggande.
Finns offentligt ombud, skall denne inneha nyckeln till det ena låset. Annan
nyckel skall omliänderhas av person som föreningen utser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

51 §

Byggnader som omfattas av belåning skall vara nöjaktigt försäkrade mot
brandskada. Detsamma gäller för skog som belånas. Om särskilda skäl föranleder
det, får dock kravet på brandförsäkring av skog efterges.

52 §

Förening skall säga upp lån till betalning, om belånad egendom icke längre
är belåningsbar i landshypoteksförening.

Har jordegendom nedgått i värde, så att panten icke längre kan anses
utgöra betryggande säkerhet, kan förening säga upp lånet till betalning.

När förening anser det behövligt skall belånad egendom värderas på nytt.

53 §

Övergår belånad jordegendom till ny ägare eller innehavare och vill denne
övertaga lånet, skall han inom ett år från den dag, då han blev ägare
eller innehavare av egendomen, ansöka om delägarskap i föreningen genom
att lämna förbindelse om övertagande av lånet. Göres ej sådan ansökan eller
avslås den, kan föreningen säga upp lånet till betalning.

54 §

Har förening för att skydda fordran köpt jordegendom som är pantsatt
eller utmätt för fordringen, skall föreningen åter avyttra egendomen så
snart det lämpligen kan ske och senast när avyttring kan ske utan förlust för
föreningen.

55 §

Låntagare skall i efterskott till föreningen erlägga årsavgift, som omfattar
ränta, kapitalavbetalning enligt amorteringsplan samt bidrag med det
belopp som enligt föreningsstämmas beslut skall utgå för föreningens förvaltningskostnader
och för avsättning till den i 59 § angivna reservfonden.

Försummar låntagare att göra föreskriven inbetalning, skall han betala
dröjsmålsränta enligt grunder som fastställes av styrelsen.

56 §

Delägare i förening är skyldig att till föreningen utge det belopp som
krävs för att föreningen till banken skall kunna utge sådant bidrag som
avses i 24 § första stycket.

57 §

Sedan tio år förflutit efter det att visst lån utlämnats till låntagare, får
låntagaren säga upp lånet till betalning under den uppbörd som infaller
näst efter ett år från dagen för uppsägningen, om föreningen icke finner
att villkoren för förbindelserna till banken utgör hinder mot det. Låntagaren
är därvid skyldig att på det sätt och med det belopp som banken bestämmer
utge ersättning för den ränteförlust som inbetalningen kan föranleda
(ränteskillnadsersättning).

Förening får medge låntagare att betala lån även tidigare än enligt första
stycket om det kan ske med hänsyn till föreningens förbindelser. Föreningen
får i sådant fall föreskriva villkor för betalningen utöver skyldighet att
utge ränteskillnadsersättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Särskilda bestämmelser om garantilån
58 §

Lånesökande som erhållit statlig lånegaranti kan beviljas lån även om
han ej äger jordegendom som avses i 40 §.

I stället för 42—44, 47 och 48 §§ gäller vad den statliga myndigheten föreskriver
om garantilåns storlek och om skyldighet att ställa och underhålla
säkerhet för lånet.

Övergår egendom, som avses med garantilån, till ny ägare eller brukare
gäller utöver 53 § att lånet får övertagas av den nye ägaren eller brukaren
endast om den statliga myndigheten medgivit, att lånegarantin skall avse
den nye ägarens eller brukarens förpliktelser.

Reservfond

59 §

Förenings behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond.

Reservfonden skall uppgå till lägst ett belopp som svarar mot en procent
av föreningens skulder.

Om förening ej kan uppfylla i andra stycket angivet krav, skall reservfonden
sammanlagd med övriga föreningars reservfonder uppgå till lägst
ett belopp som svarar mot en procent av bankens skulder. Banken meddelar
anvisningar om tillämpningen av denna bestämmelse.

I den mån förenings medel ej behövs i rörelsen får de göras räntebärande
på ett betryggande sätt.

60 §

Reservfonden får komma delägarna till godo endast genom lättnad i lånevillkoren
enligt beslut som delägarna på förslag av styrelsen fattar. Reservfonden
får dock användas för detta ändamål endast i den mån den överstiger
två procent av föreningens skulder.

Likvidation

61 §

Om förfarandet vid likvidation förordnar Konungen.

Tillsynen övnr hypoteksbanken och landshypoteksföreningarna

62 §

Banken och föreningarna står under tillsyn av bankinspektionen.

Vid meddelande av föreskrift eller förbud i samband med tillsynen kan
bankinspektionen förelägga vite.

Beslut i fråga om tillsynen länder omedelbart till efterrättelse, om ej Konungen
föx-ordnar annat.

I övrigt meddelar Konungen närmare bestämmelser om tillsynsverksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

63 §

Till bestridande av bankinspektionens tillsynsverksamhet skall banken
årligen erlägga bidrag.

Närmare föreskrifter om bidragets storlek och om dess fastställande och
erläggande meddelas av Konungen.

64 §

Styrelseledamot, verkställande direktör eller annan tjänsteman hos banken
eller förening som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig
eller vilseledande uppgift rörande banken eller föreningen och dess
verksamhet dömes till böter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen
är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970, då förordningen (1955: 110) om
Sveriges allmäna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall upphöra
att gälla. Bestämmelserna i 3, 4, 6 och 7 §§ skall dock tillämpas för tid
från och med hypoteksbankens ordinarie delägarsammankomst år 1970. På
denna väljes en ledamot och suppleant för ett år, en ledamot och suppleant
för två år och en ledamot och suppleant för tre år. Samtidigt upphör gällande
uppdrag för vald ledamot och suppleant i bankens styrelse.

Staten ställer till förfogande en av riksgäldsfullmäktige utfärdad förbindelse
att gentemot innehavare av obligationer, som utgivits av hypoteksbanken
före den 1 juli 1970, svara för förlust som kan uppkomma på grund
av att 12 och 34 §§ förordningen upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, dels att

32 och 33 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 32 och

33 §§ skall utgå, dels att 4, 8, 9, 11, 16 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen skall införas tre nya paragrafer, 40—42 §§,
samt närmast före 40 § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

För revision av styrelsens förvaltning
och kassans räkenskaper utses
årligen fyra revisorer. Av dessa utses
en, som skall vara revisionens
ordförande, av Konungen, en av riksgäldsfullmäktige
och två på ordinarie
ombudsstämma. I samma ordning
utses lika antal personliga
suppleanter. Av de på ombudsstämma
utsedda skall en revisor och hans
suppleant vara auktoriserade av handelskammare
eller på annat av Konungen
godkänt sätt. Den andre på
ombudsstämma utsedde revisorn och
hans suppleant skall äga insikt och
erfarenhet beträffande rörelse för
fastighets- och tomträttsbelåning.

För revision av styrelsens förvaltning
och kassans räkenskaper utses
årligen fyra revisorer. Av dessa utses
en, som skall vara revisionens
ordförande, av bankinspektionen, en
av riksgäldsfullmäktige och två på
ordinarie ombudsstämma. I samma
ordning utses lika antal personliga
suppleanter. Av de på ombudsstämma
utsedda skall en revisor och
hans suppleant vara auktoriserade
av handelskammare eller på annat
av Konungen godkänt sätt. Den andre
på ombudsstämma utsedde revisorn
och hans suppleant skall äga
insikt och erfarenhet beträffande rörelse
för fastighets- och tomträttsbelåning.

Verkställande direktör---förut nämnts.

8 §•

Skuldförbindelse med tillhörande
säkerhet, som lämnats till förening
för utlämnat lån, skall snarast ställas
under offentlig vård.

Skuldförbindelse med tillhörande
säkerhet, som lämnats till förening
för utlämnat lån, skall, om ej annat
beslutats enligt andra stycket,
snarast ställas under offentlig vård.

Förening kan besluta att första
stycket icke skall tillämpas av för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Skuldförbindelse jämte säkerhet
skall pantförskrivas till kassan för
förenings lån hos denna och skall
utgöra pantsäkerhet för de obligationer
som kassan ger ut. Även förbindelse
som förening utfärdar till
kassan för erhållet lån skall tjäna
som säkerhet för obligationerna.

Kassan ansvarar för att föreskriven
säkerhet är ställd och hålles vid
makt samt att pantsäkerheten ej understiger
det sammanlagda beloppet
av utelöpande obligationer.

(Föreslagen lydelse)

eningen. Sådant beslut skall godkännas
av kassan.

Förening ansvarar för att dess
skuld till kassan ständigt motsvaras
av lånefordringar för vilka finns säkerhet
enligt denna förordning eller
av tillgodohavande hos bank eller av
kontanta medel. Kassan övervakar
att föreningen uppfyller detta ansvar.

Kassan ansvarar för att dess fordringar
hos föreningarna vid varje
tidpunkt svarar mot lägst sammanlagda
beloppet av kassans utelöpande
obligationer.

till

9 §•

för -

Lån som kassan lämnar
ening skall återbetalas

1. genom viss årlig amortering
(amorteringslån),

2. efter förloppet av viss tid, högst
tjugo år (fasta lån), eller

Lån som kassan lämnar till förening
skall återbetalas genom viss
årlig amortering (amorteringslån)
eller genom årlig amortering under
viss tid och genom betalning av återstoden
vid utgången av denna tid
(sammansatta lån). Om särskilda
skäl föreligger, får återbetalning också
ske utan amortering efter förloppet
av viss tid, högst tjugo år (fasta
lån).

Första stycket---byggnadstid (byggnadskreditiv).

Förfallotiden för---— kassans förbindelser.

Lånesumman skall----ej föreligga.

3. genom årlig amortering under
viss tid och genom betalning av återstoden
vid utgången av denna tid
(sammansatta lån).

. Inflyter medel till kassan, som
denna icke genast kan använda till
infriande av sina förbindelser eller
till utlåning åt föreningarna, får
kassan göra sådana medel räntebärande
genom insättning hos riksgäldskontoret,
bankaktiebolag, sparbank,
centralkassa för jordbrukskredit
eller postbanken eller genom

§•

Inflyter medel till kassan, som
denna icke genast kan använda till
infriande av sina förbindelser eller
till utlåning åt föreningarna, får
kassan göra sådana medel räntebärande
genom insättning hos riksgäldskontoret,
bankaktiebolag, sparbank,
centralkassa för jordbrukskredit
eller postbanken eller genom pla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

(Nuvarande lydelse)

placering i statsobligationer eller
andra statspapper, i Sveriges allmänna
hypoteksbanks eller kassans
egna obligationer eller genom utlåning
mot betryggande säkerhet av
sådana obligationer eller av inteckning
i fastighet eller i tomträtt eller
mot sådan förmånsrätt som åtnjutes
på grund av lagen den 16 december
1966 (nr 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen om vissa
gemensamlietsanläggningar och som
får göras gällande på kassans föranstaltande.

(Föreslagen lydelse)

cering i statsobligationer eller andra
statspapper eller i Sveriges allmänna
hypoteksbanks obligationer eller
genom utlåning mot betryggande säkerhet
av sådana obligationer eller
av inteckning i fastighet eller i tomträtt
eller mot sådan förmånsrätt
som åtnjutes på grund av lagen den
16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar
och som får göras gällande
på kassans föranstaltande.

Har förening lidit förlust som den
ej kan täcka med sin säkerhetsfond
eller utan anlitande av medlemmarnas
ansvarighet för föreningens förbindelser,
får kassan bevilja föreningen
bidrag ur reservfonden utan
återbetalningsskyldighet med belopp
som svarar mot högst hälften av reservfonden.
Sådant bidrag får dock
ej lämnas utan ombudsstämmans
hörande.

Har förening lidit förlust som den
ej kan täcka med sin säkerhetsfond,
får kassan bevilja föreningen bidrag
ur reservfonden utan återbetalningsskyldighet
med belopp som svarar
mot högst hälften av reservfonden.
Sådant bidrag får dock ej lämnas
utan ombudsstämmans hörande.

I övrigt--------dess helhet.

Nedgår reservfonden----till detta.

Ansökan om — —
Inom den del av

20 §.

- hos Konungen.

riket som Ko -

nungen bestämmer får förening utöva
verksamhet i stad och köping
samt i område utom stad eller köping
där hälsovårdsstadgans särskilda
bestämmelser för hälsovårdstätort
gäller. Verksamhet får utövas
även i annat tätare bebyggt område
i den mån Konungen bestämmer.

Förening får

Konungen bestämmer förenings
verksamhetsområde. Inom detta får
förening i område där hälsovårdsstadgans
särskilda bestämmelser för
hälsovårdstätort gäller utöva låneverksamhet
avseende fast egendom
eller med tomträtt upplåten fastighet
som bebyggs för att användas huvudsakligen
till bostäder eller affärslokaler.
Verksamhet får utövas även
i annat tätare bebyggt område i den
mån Konungen bestämmer.

— Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Tillsynen över kassan och
föreningarna

40 §.

Kassan och föreningarna står under
tillsyn av bankinspektionen.

Vid meddelande av föreskrift eller
förbud i samband med tillsynen kan
bankinspektionen förelägga vite.

Beslut i fråga om tillsynen länder
omedelbart till efterrättelse, om ej
Konungen förordnar annat.

I övrigt meddelar Konungen närmare
bestämmelser om tillsynsverksamheten.

Till bestridande av bankinspektionens
tillsynsverksamhet skall kassan
årligen erlägga bidrag.

Närmare föreskrifter om bidragets
storlek och om dess fastställande
och erläggande meddelas av Konungen.

Styrelseledamot, verkställande direktör
eller annan tjänsteman hos
kassan eller förening som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnar
oriktig eller vilseledande uppgift till
bankinspektionen rörande kassan eller
föreningen och dess verksamhet
dömes till böter eller fängelse i högst
sex månader, om ej gärningen är belagd
med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. 4 § i dess nya lydelse skall dock
tillämpas från och med tidpunkten för kassans ordinarie ombudsstämma
år 1970.

Staten ställer till förfogande en av riksgäldsfullmäktige utfärdad förbindelse
att gentemot innehavare av obligationer, som utgivits av kassan före
den 1 juli 1970, svara för förlust som kan uppkomma på grund av att
8 § fått ändrad lydelse samt 32 och 33 §§ upphört att gälla.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 171

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
5 december 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Bengtsson, Norling,
Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade regler
för landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna och anför.

1. Inledning

Med skrivelse den 21 november 1968 överlämnade Sveriges allmänna hypoteksbank
promemoria med förslag till ändringar i förordningen (1955:
110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
(LF)i.

Efter remiss har yttranden över hypoteksbankens förslag avgetts av statskontoret,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, kommerskollegium, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfonden (AP-fonden), Sveriges jordbrukskasseförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit
AB, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Svenska kommunförbundet.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i
Stockholm, Norrköping, Örebro, Göteborg, Borås och Karlstad.

I prop. 1968: 153, som antogs av riksdagen (BaU 62, rskr 370, SFS 575
och 576) lades fram förslag dels till bestämmelser om sammanslagning
av bostadskreditinstitutionen (Svenska bostadskreditkassan jämte anslutna
bostadskreditföreningar) med stadshypoteksinstitutionen (Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa jämte anslutna stadshypoteksföreningar), dels

1 Förslaget grundas på en utredning, som utförts av bankdirektören i Sveriges allmänna
hypoteksbank Gösta Renlund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1960

till en ny förordning för den genom sammanslagningen vidgade stadshypoteksinstitutionen.
Vid remissbehandlingen av det betänkande, som låg till
grund för förslagen, väcktes vissa frågor som inte berörts närmare i betänkandet.
Med anledning därav angav jag i propositionen att jag inte var
beredd att ta upp frågorna utan att de utretts och förklarade att jag ämnade
se över bestämmelserna i fråga. Sammanslagningen av de båda organisationerna
genomfördes den 1 januari 1969 och samtidigt trädde förordningen
(1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar (SF) i kraft (SFS 1968: 652).

De bestämmelser i SF som enligt mitt uttalande i prop. 1968: 153 skulle
ses över har sin motsvarighet i LF.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 april 1969 tillkallade jag
samma dag en utredningsman som skulle se över vissa bestämmelser i de
förordningar som reglerar landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionernas
verksamhet. Utredningsmannen har den 30 september 1969 avgett promemorian
Ändrade regler för lands- och stadshypoteksinstitutionerna
(Stencil Fi 1969: 10, som i fortsättningen kallas utredningspromemorian).

Över utredningspromemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av statskontoret,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, bostadsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, kommerskollegium,
delegationen för bostadsfinansiering, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige
i riksgäldskontoret, AP-fonden, hypoteksbanken, stadshypotekskassan,
poststyrelsen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska kommunförbundet, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB),
Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges
lantbrulcsförbund, Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas
Sekundärkredit AB och RLF.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i
Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg och Norrköping.

2. Huvuddragen av landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionernas

organisation

Landshypoteksinstitutionen är en kooperativ kreditinrättning med uppgift
att tillgodose jordbrukets behov av långfristiga krediter till fast ränta.
Organisationen, som kom till år 1861, består av en central hypoteksbank,
Sveriges allmänna hypoteksbank, och tio lokalt verksamma landshypoteksföreningar
som är delägare i banken. Hypoteksbankens uppgift är att genom
upplåning mot obligationer skaffa medel åt föreningarna. Dessa har till
ändamål att — var och en i sitt verksamhetsområde — lämna långfristiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

lån till fast ränta mot inteckningssäkerhet i jordegendom. Föreningarna får
dessutom lämna sådana lån för jordbruksändamål som garanteras av staten
(garantilån). Låntagarna blir automatiskt medlemmar i föreningen.

Landshypoteksföreningarnas utlåning med hypoteksbankmedel uppgick
vid slutet av år 1968 till totalt ca 2 287 milj. kr., varav drygt 200 milj. kr.
avsåg garantilån.

I fråga om utlåning mot inteckningssäkerhet gäller bl. a. följande. I princip
får endast jordegendom som i sin helhet är taxerad som jordbruksfastighet
belånas hos landshypoteksförening, men under vissa förutsättningar
får också jordegendom som är taxerad på annat sätt belånas. Endast den
som med äganderätt eller fideikommissrätt innehar jordegendom är berättigad
att få lån. Låneramen beror på det belåningsvärde som sätts på jordegendomen.
Belåningsvärdet fastställs på grundval av taxeringsvärdet eller efter
särskild värdering. I vissa fall får taxeringsvärdet inte överskridas. Lån får
beviljas intill 60 % av belåningsvärdet i fråga om egendom som är taxerad
som jordbruksfastighet och intill 40 % av belåningsvärdet i fråga om egendom
som är taxerad som annan fastighet. Lånen är mestadels amorteringslån
men också fasta lån förekommer.

Hypoteksbanken har ensamrätt att ge ut obligationer i vilka utlovas säkerhet
i jordegendom som kan belånas hos landshypoteksförening.

Innehavarna av hypoteksbankens obligationer tryggas på följande sätt.
Låntagarnas reverser till föreningarna med tillhörande hypotek utgör
pantsäkerhet för obligationerna och förvaras under offentlig vård. Reservfonder
finns både i banken och i föreningarna. Föreningarna är solidariskt
ansvariga för bankens förbindelser i förhållande till resp. förenings skuld
hos banken. Låntagarna är på motsvarande sätt ansvariga för förenings
förbindelser. Som yttersta säkerhet för utelöpande obligationer ligger en av
staten tillskjuten grundfond som består av en garantiförbindelse på 300
milj. kr. Grundfondens säkerhetsvärde för obligationsinnehavarna bestäms
av regeln att obligationsupplåningen maximalt får uppgå till tio gånger
grundfondens belopp.

Hypoteksbankens styrelse består av fem ledamöter. Ordföranden utses av
Kungl. Maj :t och vice ordföranden av fullmäktige i riksgäldskontoret. Övriga
ledamöter väljs av ombud för föreningarna vid sammankomst med delägarna
i banken. Styrelsens förvaltning och bankens räkenskaper granskas
av fem revisorer. Revisionens ordförande utses av riksdagsfullmäktige och
övriga revisorer av föreningsombuden.

Landshypoteksförenings verksamhet regleras förutom av LF också av
reglemente som fastställs av Kungl. Maj :t.

Stadshijpoteksinstitutionen kom till år 1909 för att ordna fastighetskrediten
i städerna och de stadsliknande samhällena. År 1929 inrättades bostadskreditinstitutionen
för att tillgodose behovet av sekundär fastighetskredit.
I början av 1950-talet infördes en gemensam förvaltning av de båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

institutionerna. Efter tillkomsten av den nya låneform, enhetslån, som år
1965 infördes på den långfristiga fastighetskreditmarknaden sköttes all
nyutlåning genom bostadskreditinstitutionen. Denna låneform innebär att
ett enhetligt amorteringslån lämnas från botten och upp till det förutvarande
sekundärlånets övre gräns. Stadshypoteksinstitutionen, som endast
fick lämna primärlån, saknade möjlighet att ge enhetslån. Detta förhållande
ledde fram till att institutionerna den 1 januari 1969 slogs samman
till en organisation. Som antytts i det föregående skedde sammanslagningen
så att bostadskreditinstitutionen upplöstes och gick upp i stadshypoteksinstitutionen.
Samtidigt trädde en ny förordning — SF ■— för den vidgade
stadshypoteksinstitutionen i kraft.

F. n. uppgår stadshypoteksföreningarnas utestående lån till totalt drygt
22 miljarder kr.

Stadshypoteksinstitutionen är organiserad efter samma principer som
landshypoteksinstitutionen. Den består av 21 lokalt verksamma stadshypoteksföreningar
och ett topporgan — Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
— med uppgift att genom upplåning mot obligationer skaffa medel
till föreningarna. Dessa har till ändamål att lämna lån mot säkerhet av inteckning
i fast egendom eller tomträtt eller av förmånsrätt på grund av
lagen (1966: 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa geni
ensamhetsanläggningar.

Stadshypoteksföreningarnas utlåningsverksamhet är begränsad till att
avse byggnader som huvudsakligen är avsedda för bostadsändamål eller till
affärslokaler. Lån skall säkerställas av inteckningar som ligger inom 75 %
av det uppskattningsvärde som föreningen bestämmer för fastigheten. Föreningarna
har formellt möjlighet att lämna såväl amorteringslån som lån
utan amorteringsplikt. Som antytts i det föregående sker emellertid numera
all nyutlåning i form av amorteringslån (enhetslån). Utom långfristig kreditgivning
har institutionen sedan år 1964 också möjlighet att lämna korta
lån i form av byggnadskreditiv. Denna möjlighet har dock ännu inte kommit
till användning.

Innehavarna av stadshypotekskassans obligationer är tryggade mot förlust
på samma sätt som i det föregående har angetts i fråga om landshypoteksinstitutionen.
Den statliga grundfonden för stadshypotekskassans
del består av en garantiförbindelse på 2 900 milj. kr.

Kassans styrelse består av nio ledamöter. Kungl. Maj:t utser två ledamöter
varav en är ordförande. Riksgäldsfullmäktige utser en ledamot, vice ordföranden.
Övriga ledamöter väljs av ombud för föreningarna på ombudsstämma.
Kassastyrelsens förvaltning granskas av fyra revisorer, varav en,
ordföranden, utses av Kungl. Maj :t, en av riksgäldsfullmäktige och övriga
av föreningarnas ombud.

Regler om stadshypoteksinstitutionens organisation och verksamhet finns
förutom i SF också i reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar (S-regl).

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

3. Hypoteksbankens framställning

3.1 Belåningsobjekt

3.1.1 Gällande regler

Landshypoteksförening får endast belåna jordegendom som utgör en självständig,
huvudsakligen på jordens växtkraft grundad produktionsenhet och
som är taxerad enligt något av följande tre alternativ. 1) I sin helhet som
jordbruksfastighet. 2) Delvis som jordbruksfastighet och delvis som annan
fastighet, om den som annan fastighet taxerade delen väsentligen används
för att ta tillvara eller förädla produkter från jordbruk eller skogsbruk och
under förutsättning att taxeringsvärdet på sådan del av egendomen inte går
upp till mer än en tredjedel av jordegendomens totala taxeringsvärde. 3)1 sin
helhet som annan fastighet om egendomen huvudsakligen används för trädgårdsskötsel
eller specialodling under förutsättning att verksamheten hedrivs
på öppen jord som självständig näring och att det taxerade markvärdet
går upp till minst en tredjedel av egendomens hela taxeringsvärde (36 §
LF).

Belåningsvärdet skall redovisas i sådana särskilda värden som anges i 10 §
kommunalskattelagen (1928:370) — (KL). Belåningsvärde får dock inte
avse tomt- och industrivärde. I belåningsvärde får inte heller ingå värde på
maskiner eller liknande tillgångar (39 § första stycket LF).

Föreningsstyrelse har rätt att säga upp lån till betalning på grund av att
belånad egendom minskat i värdet, så att panten inte längre anses innebära
betryggande säkerhet. Den omständigheten att taxeringsvärdet sätts ned
eller att jordegendomens klassificering ändras är däremot inte i och för sig
tillräcklig grund för uppsägning (45 § första och andra styckena LF).

Av det föregående framgår att reglerna i KL om taxering av fast egendom
är av avgörande betydelse när det gäller att definiera de objekt som kan bli
föremål för belåning hos landshypoteksförening. De bestämmelser som i detta
sammanhang är av störst intresse är följande.

Fastighet skall taxeras som jordbruksfastighet när den används för jordbruk
eller skogsbruk. Används fastighet för annat ändamål skall den taxeras
som annan fastighet. Om fastighet används delvis för jordbruk eller skogsbruk
och delvis för annat ändamål skall den del, som används för jordbruk
eller skogsbruk, jämte tillhörande byggnader och inrättningar taxeras som
jordbruksfastighet och den del, som används för annat ändamål, med tillhörande
byggnader och inrättningar taxeras som annan fastighet. Ligger fastighet
oanvänd skall fastigheten taxeras som jordbruksfastighet såvida det
inte är påtagligt att fastigheten är avsedd att användas för annat ändamål

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 171 år 196!)

än jordbruk och skogsbruk. Under jordbruk inbegrips också binäring till
jordbruk (7 § törsta—fjärde styckena KL).

I punkt 2 av anvisningarna till 21 § KL (ändrad senast 1965:571) ges
regier om vad som skall falla under de olika begreppen jordbruk, binäring
till jordbruk och skogsbruk. Till jordbruk förs åkerbruk och ängsskötsel,
även då sådant bedrivs för industriellt behov. Också i samband med jordbruk
bedriven husdjursskötsel räknas som jordbruk. Trädgårdsskötsel, inbegripet
växtodling under glas, räknas till jordbruk, när den drivs tillsammans
med annat jordbruk. Som binäring till jordbruk är att anse sådan i.
sammanhang med jordbruk bedriven förvärvsverksamhet, som avser att
med utnyttjande av fastighetens alster eller naturtillgångar, av vid jordbruk
cl anställd arbetskraft eller av därför avsedda inventarier utvinna en
biförtjänst. I enlighet härmed skall som binäring till jordbruk räknas mejer
i hantering och kvarndrift för förädling av väsentligen det egna jordbrukets
produkter, kalkbränning, tegeltillverkning o. d. som huvudsakligen
drivs för eget behov och med fastighetens ordinarie arbetskraft. Drivs däremot
sådan verksamhet i större omfattning som mera fristående företag
och med särskilda för ändamålet avsedda byggnader eller inrättningar, särskilda
maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal,
är verksamheten att anse som rörelse. I enlighet härmed är inte att föra till
jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift för förmalning huvudsakligen
av inköpt eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering,
kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu in. m. dylikt.
Skogsbruk anses som ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten och räknas
därför inte som binäring till jordbruk. Har den som idkat skogsbruk också
drivit virkesförädling eller utvinning av biprodukter av skogsbruket såsom
tjära o. d. anses denna verksamhet som skogsbruk om den varit av mindre
omfattning eller väsentligen avsett husbehov. Har sådan verksamhet däremot
varit av större omfattning och bedrivits med särskilda anordningar av
stadigvarande art, t. ex. fasta kolugnar, fasta tjärugnar e. d. anses rörelse
föreligga.

I 10 § KL och i anvisningarna till samma paragraf finns bestämmelser om
att taxeringsvärdet skall redovisas som summan av särskilda värden, s. k.
delvärden. Bestämmelserna har i fråga om jordbruksfastighet ändrats genom
lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari 1969 och som skall tillämpas
första gången vid 1970 års allmänna fastighetstaxering (prop. 1968:
154; BeU 72; rskr 376; SFS 1968: 729). I 10 § KL i dess äldre lydelse föreskrevs
att för sådan fastighet skulle redovisas tre delvärden, nämligen 1.
jordbruksvärde eller fastighetens värde, utom värdet av växande skog, under
förutsättning att fastigheten användes för jordbruk med binäringar eller
skogsbruk, 2. skogsvärde eller värdet av växande skog, och 3. tomt- och
industrivärde eller det värde som fastigheten eller del därav hade utöver
jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund av att mark som hörde till fas -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

tigheten kunde tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar
eller skogsbruk. Beträffande jordbruksvärdet skulle särskilt anges vad
som belöpte på skogsmark, s. k. skogsmarksvärde. Värdet av särskilda förmåner
och naturatillgångar som ingick i jordbruksvärdet skulle enligt föreskrift
i anvisningarna redovisas särskilt i fastighetslängden.

Enligt 10 § KL i dess nija lydelse skall för jordbruksfastighet redovisas
fem i stället för tre delvärden, nämligen jordbruksvärde, skogsbruksvärde,
värde av övrig mark, värde av särskilda tillgångar och exploateringsvärde.
I de nya anvisningarna till 10 § KL (punkterna 2—4b) förklaras närmare
innebörden av de olika delvärdena. Ändringarna innebär i huvudsak att värdena
av särskilda förmåner och av övrig mark (icke produktiv mark och
vattenområde), som tidigare ingick i jordbruksvärdet, i fortsättningen skall
redovisas som särskilda delvärden samt att värdet av skogsmark förts samman
med skogsvärdet till ett skogsbruksvärde.

För annan fastighet skall redovisas delvärdena markvärde eller värdet
av marken inbegripet värdet av träd, trädgårdsanläggning o. d., och byggnadsvärde
eller värdet av byggnader på fastigheten därvid särskilt skall anges
vad som belöper på maskiner och liknande tillgångar som är avsedda
att huvudsakligen tjäna industriellt eller därmed jämförligt ändamål.

3.1.2 Hypoteksbanken

Hypoteksbanken framhåller inledningsvis att den år 1955 införda möjligheten
att belåna jordegendom som taxerats som annan fastighet utnyttjats
i endast obetydlig utsträckning. Detta hänger samman med de snäva
gränserna i 36 § LF för belåning av sådan egendom vartill kommer -— som
närmare behandlas i det följande — att lånegränsen för annan fastighet är
endast 40 % av belåningsvärdet vilket i sin tur för sådan fastighet är maximerat
till taxeringsvärdet. En bidragande orsak kan ha varit att föreningarna
under tider då det rått brist på lånemedel i första hand tillgodosett behovet
av medel för utlåning mot traditionell säkerhet. Banken pekar också
på att utformningen av 36 § LF i vissa fall medför en inskränkning av de
lånemöjligheter som fanns före år 1955. Om sålunda den del av en produktionsenhet
som är taxerad som annan fastighet har ett taxeringsvärde
som överstiger en tredjedel av taxeringsvärdet på hela jordegendomen är
—- åtminstone vid en restriktiv tolkning av paragrafen ■—- också den del av
egendomen som taxerats som jordbruksfastighet undandragen från belåning
i hypoteksförening. Enligt de regler som gällde före år 1955 kunde
denna del däremot bli föremål för sådan belåning. Denna konsekvens av de
nu gällande bestämmelserna är klart olämplig.

Den stela låsningen till taxeringsreglerna när det gäller att definiera
hypoteksföreningarnas belåningsobjekt är numera över huvud taget osmidig
och från låntagarnas synpunkt otillfredsställande. Vid fastighetstaxeringen
är det i första hand de fiskaliska synpunkterna som är vägledande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Den klassificering och värdering som sker från dessa synpunkter ger ett
resultat som inte alltid är lämpligt som underlag för belåning i hypoteksföreningarna.
Banken pekar på att det inte sällan kan vara vanskligt att
dra gränsen mellan vad som skall taxeras som jordbruksfastighet resp. annan
fastighet. Detta gäller bl. a. i fråga om små fastigheter på vilka drivs
jordbruk och i fråga om byggnader på jordbruksfastighet. Praxis varierar
avsevärt i de olika taxeringsdistrikten. Också beträffande redovisningen av
de olika delvärden som skall åsättas jordbruksfastighet anges praxis vara
skiftande.

Den rådande ordningen är ägnad att skapa irritation hos låntagarna och
försvårar en rationell belåning. I fråga om byggnader är det sålunda för
låntagaren i hög grad irrationellt att dels behöva bekosta en annars onödig
lantmäteriförrättning — i många fall kan f. ö. en sådan på grund av byggnadens
läge inte genomföras — endast för att få en del av egendomen avskild
som ett särskilt kreditobjekt och dels tvingas splittra primärkrediten
på två eller flera långivare.

Frågan om vilka objekt som bör vara tillåtna för hypoteksbelåning bör bedömas
mot bakgrunden av den pågående strukturomvandlingen inom jordbruket.
Rationaliseringen har bl. a. fört med sig ett minskat behov av arbetskraft
för driften. På medelstora och större gårdar är det inte ovanligt att
bostadsbyggnader som uppförts och tidigare använts för gårdens anställda
blivit överflödiga och hyrs ut. På samma sätt uthyrs ofta bostadsbyggnad,
som blivit överflödig på grund av att en brukningsdel delats upp på angränsande
fastigheter.

Enligt banken visar erfarenheterna av 1965 års fastighetstaxering att tendensen
att taxera på en jordbruksfastighet belägna byggnader och andra anläggningar
som annan fastighet har ökat till följd av den nämnda utvecklingen.
I många fall har sådan fast egendom, som år 1964 kunde belånas i
hypoteksförening, genom taxeringsmyndighetens ändrade klassificering år
1965 helt eller delvis dragits undan från belåning i föreningen utan att det
ur belåningssynpunkt inträtt några ändrade förhållanden i form av ökade
kreditrisker.

I den naturliga produktionsenhet, som ett lantbruk utgör, ingår sålunda
numera allt oftare egendom, som är taxerad som annan fastighet. Den ökade
tendensen att taxera vissa i en sådan enhet ingående tillgångar och anläggningar
som annan fastighet innebär att enheten i ett växande antal fall blir
splittrad som belåningsobjekt i hypoteksförening. Nuvarande möjligheter att
belåna annan fastighet har visat sig otillräckliga för att undanröja de olägenheter
som följer av den rådande ordningen. Enligt bankens mening bör
den produktionsenhet, som ett nutida lantbruk utgör, kunna belånas i hypoteksförening
oberoende av hur i produktionsenheten ingående delar är klassificerade
i taxeringshänseende.

Banken kommer med hänvisning till det anförda till den slutsatsen att

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1969

låsningen till taxeringsnormerna vid avgränsningen av föreningarnas belåningsobjekt
bör slopas. Föreningarna bör således få frihet att efter prövning
i varje särskilt fall avgöra om en fastighet är av sådan beskaffenhet att den
bör godkännas som låneobjekt.

Banken betonar emellertid starkt, att någon ändring i landshypoteksinstitntionens
huvudinriktning att vara kreditgivare till lantbruket inte bör komma
i fråga. Någon ändring av ändamålsbestämningen i 32 § LF — vari anges
att hypoteksföreningarna har till ändamål att lämna ut långfristiga lån till
fast ränta mot säkerhet i jordegendom ävensom andra lån för jordbruksändamål,
för vars fulla gäldande staten är ansvarig (garantilån) — sätts därför
inte i fråga. Beträffande garantilånen framhåller banken att en viktig
uppgift för landshypoteksföreningarna är att medverka vid jordbrukets rationalisering
genom att lämna sådana lån med därtill anslutande bottenlån.
En något mer flexibel bedömning när det gäller tolkningen av begreppet jordegendom
än den nuvarande låsningen till taxeringsnormerna medger torde i
vissa fall underlätta möjligheterna för föreningarna att lämna bottenlån,
vars övre gräns ansluter till garantilånets nedre.

Enligt bankens förslag till ny lydelse av 36 § LF skall förening få belåna
jordegendom som huvudsakligen används antingen för jordbruk med binäringar
eller skogsbruk eller för sådan trädgårdsskötsel, specialodling eller
annan därmed jämförlig produktion, som drivs i större omfattning på öppen
jord och som självständig näring. Med binäring till jordbruk avser banken
vad som enligt punkt 2 av anvisningarna till 21 § KL hänförs till detta begrepp.

Förslaget till ny lydelse av 36 § LF bör jämföras med bankens förslag till
nya regler i 39 § LF om vissa begränsningar i fråga om jordegendoms belåningsvärde.
Banken föreslår i detta hänseende att belåningsvärdet inte får
omfatta 1. värdet av sådan del av egendomen som används för annat än i
36 § angivet ändamål till den del detta värde överstiger en fjärdedel av egendomens
hela värde, 2. övervärde, som egendomen kan ha på grund av att
till egendomen hör mark som kan användas för annat ändamål än som
avses i 36 §, och 3. värdet av maskin och annan utrustning som hör till egendomen
enligt 4 § lagen (1966: 453) om vad som är fast egendom.

Genom de föreslagna reglerna undanröjs åtminstone de mest framträdande
olägenheterna av de nuvarande bestämmelserna. Sålunda skapas möjlighet
att belåna exempelvis byggnader, som på grund av rationalisering inte
längre behövs i den egentliga jordbruksdriften på egendomen men som av
egendomens ägare kan varaktigt utnyttjas för annat ändamål. För att
markera att det inte är fråga om någon ändring av landshypoteksrörelsens
huvudinriktning begränsas den fria sektorn genom den föreslagna regeln
i 39 § punkt 1 till en fjärdedel av produktionsenhetens hela värde. Givetvis
måste belåningen inklusive den fria sektorn falla inom ramen för ändamålsbestämmelsen
i 32 § LF. Härvid förutsätts att belåningen grundas på egen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

domens varaktiga utnyttjande och inte på dess mer eller mindre konjunkturbetonade
användning. Den föreslagna regeln i 39 § punkt 2 innebär att förbudet
mot belåning av tomt- och industrivärde står kvar.

Om de föreslagna ändringarna genomförs får regeln i 45 § andra stycket
LF tas bort. Enligt banken kan det vara lämpligt att i denna paragraf i stället
föra in en bestämmelse av innebörd att föreningsstyrelse skall säga upp
lån till betalning om den belånade egendomen inte längre är belåningsbar i
liypoteksförening. Detta kan t. ex. bli fallet om egendomen i sin helhet exploateras
för bebyggelse.

Banken anför avslutningsvis.

Banken kan inte finna att det skulle innebära några ökade risker att medge
hypoteksföreningarna den friare prövningsrätt, som föreslagits i det föregående.
Någon menlig inverkan på bedömningen av säkerheten för bankens
obligationer behöver säkerligen inte befaras. Det bör dock framhållas, att
särskilt stor försiktighet vid värderingen av vissa låneobjekt kan behöva
iakttagas, liksom skärpta krav på tillsynen av panten kan behöva ställas upp
i vissa lånefall. Dessa fall är dock ingalunda begränsade till sådana, då annan
fastighet ingår i det belånade objektet. Värdet på en jordbruksfastighet
beror nämligen i hög grad på byggnadsunderhållet, och det finns härvid ingen
anledning att göra skillnad på ekonomibyggnader och bostäder, på sådant
som är taxerat som jordbruksfastighet eller som annan fastighet.

3.1.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot att landshypoteksinstitutionen
får ökad frihet i sin kreditgivning. En del remissorgan har
gjort mera allmänna uttalanden om de föreslagna liberaliseringarna i fråga
om belåningsobjekt, värderingsprinciper och lånegränser. Lantbruksstyrelsen
framhåller att förslaget som helhet betraktat bör göra hypoteksföreningarnas
långivning till jordbruket och skogsbruket mera ändamålsenlig och
tillstyrker därför att ändringarna genomförs. Liknande uttalanden har
gjorts av RLF samt handelskamrarna i Borås, Göteborg, Karlstad och Örebro.

AP-fonden och Svenska försäkringsbolags riksförbund har lämnat förslagen
utan erinran med hänsyn till bl. a. den överensstämmelse som uppnås
med vad som gäller för stadshypoteksinstitutionen.

Försäkringsinspektionen anför att ett genomförande av de föreslagna
ändringarna obestridligen kommer att leda till att inteckningssäkerheterna
för hypoteksbankens framtida obligationslån kommer att vara sämre än för
de obligationslån som upptagits tidigare. Med hänsyn till bl. a. den statliga
grundfonden anser inspektionen emellertid att bankens obligationer också
efter författningsändringar enligt förslaget kan hänföras till sådana värdehandlingar
som enligt 274 § försäkringsrörelselagen får redovisas som säkerhet
för försäkringsfond.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Beträffande den föreslagna bestämningen av belåning sobjekt en framhåller
bankinspektionen att förslaget ger möjlighet till en i viss mån ändrad
inriktning av institutionens rörelse genom regeln att sådan del av egendom
som inte används i jordbruksdrift eller skogsdrift kan belånas i den mån
dess andel av belåningsvärdet ligger inom 25 % av egendomens totala belåningsvärde.
Under förutsättning att denna s. k. fria sektor utnyttjas endast
i rena undantagsfall har inspektionen emellertid ingen erinran mot
förslaget.

Riksbanksfullmäktige, som också godtar den föreslagna avgränsningen,
framhåller alt den fria sektorn med hänsyn till bankens förslag i olika hänseenden
— belåningsobjektets karaktär, värderingsprinciperna och lånegränserna
— innebär en mycket betydande liberalisering jämfört med nuvarande
regler. Regeln om den fria sektorn bör enligt fullmäktige utformas
så att däri sägs att jordegendoms belåningsvärde inte får mer än till en
fjärdedel bestå av värdet av sådan del av egendom som används för annat
än i 36 § angivet ändamål. Man får då en lätt tillämplig begränsning av belåningsmöjligheterna
för den del av egendomen som inte används för jordbruk,
skogsbruk eller trädgårdsskötsel, en begränsning som inte blir beroende
av en precis bestämning av jordegendomens totala värde eller av
den del som används för andra ändamål.

Jordbrukskasseförbundet betonar att någon ändring av landshypoteksinstitutionens
huvudändamål att vara kreditgivare åt lantbruket inte får
komma i fråga. Förbundet anser emellertid att det är rimligt att institutionen
inom en viss begränsad fri sektor får möjlighet att belåna t. ex. byggnader
som inte längre behövs för jordbruksdriften och som därför taxeras som
annan fastighet. Den föreslagna storleken av den fria sektorn synes förbundet
helt betryggande för att olägenheterna av de gällande reglerna skall
undanröjas.

Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit
AB erinrar om att bolagen enligt bolagsordningarna har till
ändamål att medverka vid finansieringen av näringsföretag, företrädesvis
företag vars verksamhet avser förädling eller distribution av produkter från
jordbruket eller skogsbruket med binäringar eller också distribution av
förnödenheter till samma näringsgrenar. Utlåningen har hittills omfattat
endast sådana företag som enligt bolagsordningen företrädesvis skall komma
i fråga. Några planer på att utsträcka låneverksamheten till jordbruks 0

h skogsbruksfastigheter finns inte. Bolagen har ingen erinran mot den av

oteksbanken föreslagna gränsdragningen i fråga om landshypoteks 1

stitutionens belåningsobjekt. Förslaget synes inte innebära att konkurr
ns uppkommer med bolagens verksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

3.2 Värderingsprinciper

3.2.1 Gällande regler

Jordegendoms belåningsvärde fastställs av föreningens styrelse antingen
på grundval av gällande taxeringsvärde eller efter särskild värdering. Särskild
värdering — s. k. hypoteksvärdering — skall ske enligt värderingsstadga,
som på delägaresammankomst fastställts att gälla för föreningen,
och skall verkställas antingen på platsen av en eller flera personer som utsetts
av styrelsen (platsvärdering) eller också med ledning av förefintliga
handlingar av styrelsen (styrelsevärdering). Egendom som är taxerad som
annan fastighet får inte åsättas belåningsvärde utan att platsvärdering har
ägt mm. Vid belåning av växande skog skall styrelsen undersöka om skogens
värde gått ned nämnvärt efter senaste fastighetstaxering. Om detta är
fallet måste platsvärdering äga rum (38 § LF).

Belaningsvärdet skall som förut nämnts — redovisas i sådana särskilda
delvärden som anges i 10 § KL. I det föregående har också angetts att
belåningsvärde inte får omfatta tomt- och industrivärde eller värde av maskiner
och liknande tillgångar. Vidare gäller att värde på skogsmark och
växande skog samt på egendom som är taxerad som annan fastighet inte
får tas upp till högre belopp än senaste fastighetstaxering (39 § LF).

För föreningarna gemensam värderingsstadga fastställdes år 1946. Denna
stadga gäller fortfarande med vissa vid 1963 års delägaresammankomst
beslutade ändringar.

3.2.2 Hypoteksbanken

Hy poteksbanken riktar kritik mot anknytningen till fastighetstaxeringen
också när det gäller värderingsprinciperna. En allmän anmärkning mot
taxeringsvärdena som normgivande för belåningsvärdena är att de olika
taxeringsnämndernas värderingspraxis inte är enhetlig utan varierar avsevart.
Banken betonar att taxeringsvärdena är värdefulla hjälpmedel vid
säkerhetsbedömningen men att kreditprövningen alltid bör innefatta kreditgivarens
egen bedömning av belåningsobjektets värde som säkerhet för
långfristig kredit.

Bankens kritik tar främst sikte pa förbudet mot att vid belåning av skogsmark
och växande skog och av egendom som är taxerad som annan fastighet
fastställa ett belåningsvärde som är högre än taxeringsvärdet. Ett sådant
förbud finns numera inte för någon annan kreditinrättning än landshypoteksinstitutionen.
I sammanhanget erinrar banken om att bundenheten till
taxeringsvärdena ar 1963 slopades för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas
del.

Enligt bankens principiella uppfattning bör föreningarna alltid ha rätt
att själva med ledning av värderingsstadgan fastställa belåningsvärde, oav -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

s tt om taxeringsvärdet därvid skulle överskridas. Någon risk för att fört
oendet för bankens obligationer skulle påverkas av en ökad frihet om
v rderingen av låneobjekten torde inte finnas.

Banken föreslår därför att jordegendoms belåningsvärde alltid skall fasts
ällas efter värdering enligt den långivande föreningens värderingsstadga.

en nuvarande maximeringen till taxeringsvärdet i fråga om skogsmark

0 h skog samt egendom som taxerats som annan fastighet skulle således
slopas. Kravet på att redovisa belåningsvärdet i delvärden fyller enligt banken
ingen uppgift vid hypoteksvärdering och bör därför också tas bort.

Vidare föreslår banken att den bestämmelse om obligatorisk platsvärdering
som nu gäller vid belåning av egendom, som är taxerad som annan fastighet,
i fortsättningen skall avse endast trädgårds- och specialodlingsfastigheter.

Regeln om platsvärdering vid belåning av växande skog för det fall värdet
har gått ned efter senaste taxering har slopats i förslaget. Banken har
emellertid när det gäller belåning av växande skog och skogsmark i sitt förslag
behållit ett samband med taxeringsvärdet. Sålunda föreslår banken att
belåningsvärdet på sådan egendom inte skall få sättas högre än taxeringsvärdet
utan att värdering med anlitande av skoglig expertis ägt rum. Bankens
överväganden i anslutning till denna regel framgår av det följande.

Banken har utförligt behandlat de värderingsfrågor som rör belåning av
skogsmark och växande skog. Inledningsvis erinrar banken om att taxeringsreglerna
i fråga om skogsmark och växande skog går ut på att fastställa
ett avkastningsvärde. Vid denna värdering tas hänsyn till olika faktorer,
t. ex. beräknade avverkningar, virkeskvantiteter in. m. Eftersom det inte är
praktiskt möjligt att göra en individuell värdering för varje område bygger
taxeringsbestämmelserna på en rad generaliseringar. En sakkunnigt utförd
individuell värdering av skogen måste rimligtvis innebära en säkrare bedömning
av avkastningsvärdet än den som sker vid fastighetstaxeringen. Föreningarna
bör därför få möjlighet att utgå från ett belåningsvärde som är
högre än taxeringsvärdet.

I fortsättningen diskuterar banken frågan hur hypoteksvärdering bör
utföras. Den gällande värderingsstadgan innehåller inga bestämmelser i detta
hänseende. Enligt banken bör denna fråga regleras i LF och i värderingsstadgan
på grundval av följande synpunkter.

I princip bör belåningsvärdet få sättas högre än taxeringsvärdet endast
om värdering på platsen utförts av person med skoglig sakkunskap. I den
mån sådan inte finns att tillgå inom hypoteksföreningarna kan lämpligen
anlitas expertis hos skogsvårdsstyrelser, skogsägareföreningar eller Skogssällskapet.
Dessa organisationer är villiga att samarbeta med föreningarna

1 skogsvärderingsfrågor. Vidare är det ibland möjligt att utgå från värdering
som utförts av lantbruksnämnd.

Kungl. Maj ds proposition nr 171 år 1969

Banken erinrar om att skogsägarna i allt större utsträckning låter upprätta
s. k. skogsbruksplaner. Sådana planer upprättas av skogsvårdsstyrelser,
skogsägareföreningar m. fl. Ofta ingår en skogsfastighet i ett av skogsägareförening
organiserat s. k. skogsbruksområde, en samverkansform som
vinner allt större utbredning. I de fall, då en skogsbruksplan är upprättad
för den fastighet som skall belånas eller för skogsbruksområde, vari sådan
fastighet ingår, synes särskild besiktning på platsen inte böra vara obligatorisk.
En skogsbruksplan, som alltid grundas på en på platsen utförd skogsuppskattning,
torde som regel innehålla alla för en värdering relevanta faktorer
(areal, bonitet, virkesförråd, fördelning på åldersklasser m. in.). De
skogsbruksplaner, som numera upprättas, innehåller ett skogsvårdsprogram
för en tid av tio år. Om en aktuell skogsbruksplan finns vid belåningstillfället
bör värderingen utan förnyad besiktning på platsen grundas
på de i skogsbruksplanen angivna uppgifterna. En förutsättning härför
är att föreningen gjort sig förvissad om att avverkningar inte skett i
större omfattning än vad som anges i skogsbruksplanen. Finns anledning
till antagande att avverkningar skett i större omfattning än enligt skogsbruksplanen
eller är planen inte aktuell, bör alltid en ny värdering på
platsen äga rum. Om skogsbruksplan inte finns upprättad vid belåningstillfället,
uppstår frågan om hypoteksförening skall kräva alt sådan plan
upprättas för att ett högre belåningsvärde än taxeringsvärdet skall kunna
åsältas. Banken bär stannat för att avvisa ett sådant krav bl. a. med hänsyn
till sådana fall, där skogsbruksvärdet är obetydligt i förhållande till
det totala belåningsvärdet eller där belåningsvärdet endast obetydligt överstiger
taxeringsvärdet.

Banken är medveten om att skogsvårdslagens krav på jämn och uthållig
avkastning av skogen numera ges eu mera liberal tolkning än tidigare.
Ibland kan det t. ex. för ett rationellt bedrivande av avverkningarna samtidigt
över flera angränsande skogsskiften vara önskvärt att göra ett större
uttag i den utvecklingsbara skogen än som är godtagbart för enbart en
fastighet enligt de allmänna reglerna. Ett bedömande av de kreditrisker,
som denna utveckling kan innebära, ingår i den allmänna kreditprövningen.

Banken tar också upp frågor som rör pantövervakningen vid skogsbelåning.
I 1 § skogsvårdslagen (1948:237) anges, att skogsmark med därå
växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande
förmåga skötas så att tillfredsställande utbyte vinns och såvitt
möjligt i huvudsak jämn avkastning erhålls. Enligt 4 § samma lag skall
vederbörande skogsvårdsstyrelse hålla uppsikt över att skogsmarken och
skogen sköts på det sätt som anges i skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsernas
allmänna övervakningsskyldighet kompletteras av en regel i förordningen
(1900:267) angående skogsvårdsstyrelser om viss rapportskyldighet
mot angivna kreditgivare, däribland hypoteksföreningarna. Har lån

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

lämnats mot inteckning i fastighet under villkor, att avverkning inte får
ske annat än efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg, åligger
det nämligen styrelsen att på framställning av långivaren till denne mot
skälig ersättning genast lämna meddelande om stämpling eller avverkning,
som påbörjats i strid med villkoret och kommit till styrelsens kännedom
(2 §). Denna rapportgivning har i de allra flesta fall visat sig fungera
effektivt, så att hypoteksföreningarna på ett tidigt stadium fått kännedom
om avverkningar som påbörjats i strid mot träffade överenskommelser. Om
förening finner att lånesäkerheten äventyras har den möjlighet att ingripa
genom att begära interimistiskt förordnande om kvarstad på kvarliggande
virke samt avverkningsförbud.

Enligt bankens mening bör möjligheten att få rapport från skogsvårdsstyrelse
om stämpling och avverkning som skett utan styrelsens medverkan
utnyttjas i ökad utsträckning. Om skogsbruksvärdet satts högre än
taxeringsvärdet bör det i princip vara obligatoriskt för hypoteksförening
att använda sig av denna möjlighet till pant övervakning. Undantag från
denna regel bör dock få ske om vederbörande skogsägareförening åtagit
sig en rapportskyldighet motsvarande den som åligger skogsvårdsstyrelse,
exempelvis i sådana fall, då skogsägareföreningen utfört värderingen
med ledning av en av föreningen upprättad slcogsbruksplan och hypotelcsföreningen
ställt som villkor för belåningen att avverkning inte får ske
utöver avverkningsplan som tagits in i skogsbruksplanen.

Banken berör vidare bestämmelserna i lagen (1930:202) om begränsning
av rätten att avverka skog å intecknad fastighet (begränsningslagen).
I denna lag stadgas att om långivare, på vilken enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
lagen skall äga tillämpning, meddelat lån mot inteckning i
fastighet med växande skog samt med fastighetens ägare kommit överens,
att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skog, får skogsvårdsstyrelsen
-— om de överenskomna bestämmelserna inte strider mot grunderna
för god skogsvård — på begäran av långivaren meddela föreskrift
att bestämmelserna skall lända till efterrättelse. Vidare innehåller lagen en
hänvisning till vissa bestämmelser i skogsvårdslagen om straffansvar vid
överträdelse av skogsvårdsstyrelsens beslut m. in. Efter ändring år 1957 har
lagen —. såvitt avser landshypoteksföreningarnas utlåning — endast tillläinpning
på lån mot statlig lånegaranti. I fråga om bottenlån gäller den
dock fortfarande övergångsvis i fråga om överenskommelser, som träffats
före den 1 januari 1957. Banken påpekar att eftersom begränsningslagen
är föremål för överväganden av den år 1962 tillsatta skogsbruksutredningen
vill banken inte sätta i fråga någon ändring i lagen eller dess tillämpningsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

3.2.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar genomgående bankens förslag om en övergång''
från taxeringsvärden till uppskattningsvärden, när det gäller att fastställa
jordegendomars belåningsvärden.

Bankinspektionen pekar på att slopandet av förbudet att vid fastställande
av belåningsvärde på egendom som är taxerad som annan fastighet och
På skog och skogsmark gå över taxeringsvärdet kan komma att innebära
ökade kreditrisker. Det är därför enligt inspektionen angeläget att den
långivande föreningen för värderingen anlitar person med verklig sakkunskap.
Inspektionen ställer sig av principiella skäl tveksam till tanken att
låta någon inom föreningens styrelse utföra värderingen. Vidare ifrågasätter
inspektionen om inte platsvärdering alltid bör krävas i fråga om
sådan jordegendom som delvis används för annat än jordbruk eller skogsbruk.
Inspektionen erinrar därvid om att för sådan egendomsdel som är
taxerad som annan fastighet f. n. krävs platsvärdering, trots de begränsningar
som ligger i att belåningsvärdet inte får gå över taxeringsvärdet
och att lånegränsen går vid 40 mot nu föreslagna 75 % av belåningsvärdet.

Stadshypotekskassan betonar att värderingsfrågorna får större betydelse
i och med att lånereglerna på olika sätt liberaliseras. Mot denna bakgrund
ifrågasätter kassan om inte — i likhet med vad som gäller för stadshypoteksinstitutionen
— värdering av särskilt sakkunniga alltid bör föregå styrelsens
handläggning av låneärendena. — Jordbrukskasseförbundet anser
att det inte är nödvändigt att för något fall — således inte ens för belåning
av trädgårds- och specialodlingsfastigheter — särskilt föreskriva att platsvärdering
skall ske. Det ligger nämligen i föreningarnas eget intresse att
alltid göra en platsvärderäng så snart minsta tvekan kan uppstå om pantens
Adirde.

k lera remissinstanser berör de problem som hänger samman med skogsbelåning.
Skogsstyrelsen delar liypoteksbankens uppfattning att generösare
regler bör införas beträffande belåning av skogsbruksvärde, dvs. värde på
skogsmark och växande skog. Den av hypoteksbanken berörda liberaliseringen
av skogsvårdslagens krav på jämn avkastning kan enligt skogsstyrelsen
neutraliseras genom att hypoteksföreningen med vederbörande skogsvårdsstyrelse
kommer överens om att samråda innan skogsvårdsstyrelsen
lämnar tillstånd till avverkning som av rationaliseringsskäl är större än
vad som är godtagbart enligt de allmänna skogsvårdsreglerna. Skogsstyrelsen
har i stort sett ingen erinran mot vad banken anfört om hur värdering
bör utföras. Ett frågetecken sätts dock för bankens tanke att en s. k. områdesplan
(dvs. en skogsbruksplan för ett komplex av fastigheter) skulle
som värderingsunderlag kunna jämställas med en plan som upprättats enbart
för den fastighet som skal! belånas. Områdesplanen innehåller nämligen
normalt inte så noggranna uppgifter som krävs vid en belåningsvärdering.
Skogsstyrelsen stryker slutligen under vikten av att föreningarna i
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

fall då belåningsvärdet satts högre än taxeringsvärdet i princip obligatoriskt
begagnar sig av den möjlighet till pantövervakning som erbjuds i 2 §
sjätte stycket skogsvårdsstyrelseförordningen.

Lantbruks styr elsen anför att enligt styrelsens erfarenhet inte ens taxeringsvärdet
alltid utgör någon riskgaranti vid skogsvärdering. Ett realistiskt
saluvärde på skog i dåligt avsättningsläge kan sålunda ibland ligga
under taxeringsvärdet.

Jordbrukskasseförbundet anser att det ibland kan vara lämpligt att företa
en platsvärdering också i fall när en skogsbruksplan finns att tillgå.
Viktigare är emellertid att en fortlöpande pantövervakning kommer till
stånd.

3.3 Lånegränser

3.3.1 Gällande regler

Hypoteksförening kan — bortsett från garantilån — f. n. endast lämna
s. k. primärlån. Detta innebär att lån skall ligga inom 60 % av belåningsvärdet,
när det gäller egendom som är taxerad som jordbruksfastighet, och
inom 40 % av motsvarande värde vid belåning av egendom som är taxerad
som annan fastighet (40 § LF).

För garantilån gäller vad vederbörande statliga myndighet föreskriver
(52 § LF).

Förenings lån hos hypoteksbanken och låntagares lån hos förening skall
antingen amorteras (amorteringslån) eller utan amortering återbetalas efter
viss tid (stående lån) — (8 § första stycket och 42 § första stycket LF).
Vid belåning hos förening av egendom som är taxerad som annan fastighet
gäller amorteringsplikt (42 § andra stycket LF).

3.3.2 Hypoteksbanken

Hypoteksbanken erinrar om att banken i skrivelse till jordbruksdepartementet
den 18 oktober 1961 föreslog att ett särskilt obligationsutgivande
organ skulle bildas för att tillgodose jordbrukets behov av sekundär krediter.
Det nya institutet borde enligt förslaget samförvaltas med landshypoteksinstitutionen
efter mönster av den samförvaltning som inom bostadssektorn
etablerats mellan stadshypoteksinstitutionen, som lämnade primärlån,
och bostadskreditinstitutionen, som lämnade sekundärlån. Skrivelsen
överlämnades till 1960 års jordbruksutredning för beaktande. Jordbruksutredningen
förordade i sitt slutbetänkande (SOU 1966:30 B s. 90)
en utbyggnad av hypoteksbanken och hypoteksföreningarna i enlighet med
bankens förslag så att föreningarna skulle kunna bevilja långa lån med bunden
ränta mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom 60—75 %
av belåningsvärdet. Utredningen menade att utbyggnaden skulle kunna

Kungi. Maj:ts proposition nr i71 år 1969 35

genomföras snabbt och utan annan utredning än den som kunde utföras av
hypoteksorganisationen själv.

Frågan om inrättandet av en särskild organisation för jordbrukets sekundärkrediter
har kommit i ett nytt läge genom de nya principer som för
bostadskreditgivningens del började tillämpas i november 1965. Efter initiativ
av riksbanken infördes nämligen då på bostadslånemarknaden eu ny
lånetyp, s. k. enhetslån, som innebär att ett enhetligt amorteringslån lämnas
från botten och upp till det förutvarande sekundärlånets övre gräns,
dvs. 75 % av belåningsvärdet. För stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionernas
del medförde den nya ordningen, att låneverksamheten i fortsättningen
fick ske enbart genom bostadskreditinstitutionen eftersom stadshypoteksinstitutionen
endast fick lämna lån upp till 60 % av en fastighets
belåningsvärde. I fråga om de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen har
införandet av enhetslån fått till följd att upplåningen inte som tidigare behöver
ske i två olika serier, eu för primärlån och en annan — med något
högre ränta — för sekundärlån.

Mot bakgrund av vad som sålunda skett beträffande kreditgivningen inom
bostadssektorn behandlar banken frågan hur jordbrukets behov av sekundärkredit
lämpligen bör lösas. I anslutning till att banken överväger om en
sekundärlånerörelse för lantbruket kan tänkas få en sådan omfattning, att
den kan bära upp en särskild organisation berörs garantilånens betydelse i
sammanhanget. F. n. gäller att garanti inte kan fås för lån, som enskild kreditinrättning
kan lämna som bottenlån. Någon anledning att ändra denna regel
och knyta an den nedre gränsen för garantilånen till ett sekundärlån
synes knappast motiverad. En anordning med primärlån (till primärlåneränta),
sekundärlån (till sekundärlåneränta) och garantilån (till primärlåneränta)
synes föga lämplig. Den »räntepuckel» som skulle uppstå mitt i
lånekedjan är från låntagarens synpunkt irrationell och svårförståelig. Om
man behåller regeln att garantilånets undre gräns skall anknyta till bottenlånet
bortfaller emellertid behovet av sekundärlån i garantilånefallen. Redan
av denna anledning är det tveksamt om tillräckligt utrymme finns för
en särskild sekundärlånerörelse, särskilt som det statliga garantistödet tenderar
att öka i omfattning. Väljer man i stället lösningen att höja primärlånegränsen
blir resultatet att garantilånets storlek minskar i motsvarande
mån som primärlånet ökas, vilket medför den fördelen att den statliga garantiramen
räcker för ett större antal garantier.

Även om en särskild organisation för sekundärlån samförvaltas med landshypoteksinstitutionen
kommer krediterna att inte obetydligt fördyras genom
att sekundärlånerörelsen måste hållas avskild från primärlånerörelsen. En
annan omständighet som enligt hypoteksbanken talar mot särskilda sekundärlån
är alt en låntagare efter en höjning av sin fastighets belåningsvärde
i vissa fall inte utan extra kostnader kan lägga om eventuella sekundärlån till
primärlån.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Vissa av olägenheterna med ett särskilt sekundärlåneinstitut skulle troligen
falla bort om en sekundärlånerörelse organiserades på det sättet, att
hypoteksbanken emitterade obligationer i två olika serier, nämligen en serie
för primärlån och en annan — med högre ränta — för sekundärlån. Ett sådant
arrangemang skulle emellertid knappast förbilliga krediterna nämnvärt.
Kravet att sekundärlånerörelsen hålls skild från primärlånerörelsen i
fråga om bokföring, fondbildning in. m. måste nämligen gälla också i ett sådant
fall.

Vid en lösning av sekundärkreditfrågan som innebär att belåningsgränsen
höjs till 75 % av belåningsvärdet måste övervägas i vad mån kreditriskerna
kan tänkas öka och i vad mån den försämrade säkerheten kan antas
påverka bedömningen av hypoteksbankens obligationer. Efter jordbrukskrisen
i början av 1930-talet bär inga förluster förekommit i hypoteksföreningarnas
långivning. Som följd av den fortskridande penningvärdeförsämringen
har fastighetsvärdena ökat och efter hand gett utrymme för nya krediter.
Frågan är om en lånegräns vid 75 % av belåningsvärdet är fullt betryggande
under den hypotetiska förutsättningen att fastighetsvärdena i
framtiden stagnerar eller sjunker. Med hänsyn till den pågående rationaliseringen
inom jordbruket kan de produktionsenheter som beräknas bestå för
framtiden antas behålla sitt värde. Banken betonar vikten av att stor försiktighet
iakttas vid belåning av egendomar i s. k. avfolkningsbygder. Det
saknas anledning att anta annat än att föreningarna också efter en höjning
av belåningsgränsen kommer att handla med samma försiktighet och ansvarskänsla
som hittills.

Bankens obligationer utgör — jämte bl. a. statens och stadshypotekskassans
— prioriterade placeringsobjekt enligt bestämmelser i olika lagar och
författningar. Banken kan inte finna annat än att dess obligationer kommer
att behålla sin ställning som »guldkantad» placering, även om säkerheten
efter en höjning av belåningsgränsen teoretiskt försämras något.

Bankens överväganden i sekundärkreditfrågan mynnar ut i att det är att
föredra att höja nu gällande belåningsgränser framför att bilda ett särskilt
kreditinstitut för sekundärlånerörelse. Sålunda föreslås som huvudregel att
lån skall få lämnas till högst 75 % av en jordegendoms belåningsvärde. Banken
påpekar att 75 %-gränsen avses gälla för jordegendomen (dvs. produktionsenheten)
i dess helhet. Om ett långfristigt belåningsvärde efter omsorgsfull
prövning beräknats för en egendom saknas nämligen anledning att
som f. n. tillämpa olika belåningsgränser för olika delvärden.

Hypoteksbanken gör i fråga om trädgårds- och specialodlingsfastigheter
undantag från den nyssnämnda huvudregeln. För sådana jordegendomar föreslås
sålunda belåningsgränsen gå vid 50 %, vilket innebär en höjning med
10 %.

Hypoteksbanken erinrar om jordbruksutredningens förslag att åtgärder
skulle vidtas för att en ökad del av hypoteksföreningarnas utlåning skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

kunna ske i form av stående lån (SOU 1966: 31 B s. 88). Ett av skälen bakom
förslaget var att det för speciellt nyetablerade jordbrukare är av stor betydelse
att amorteringarna inte är för betungande under de första åren. Banken
instämmer i att detta är önskvärt men framhåller att om belåningsgränsen
höjs enligt bankens förslag i det föregående bör de därigenom i viss mån
ökade kreditriskerna motverkas genom amorteringsplikt. Sålunda bör stående
lån upp till 75 % av belåningsvärdet få ges endast i undantagsfall. Ingenting
hindrar emellertid att belåningen av en egendom delas upp i ett stående
lån och ett amorteringslån. Proportionerna mellan de båda låntyperna får
bestämmas av omständigheterna. Bl. a. får hänsyn tas till att jorden som
sådan — i motsats till byggnader och anläggningar — i regel inte är underkastad
förstöring eller värdeminskning. Vid belåning av skog måste amorteringstiden
anpassas till takten av avverkningarna. I stort beror amorteringsvillkoren
på utformningen av betalningsvillkoren för motsvarande obligationslån,
vilka i sin tur måste anpassas till förhållandena på kapitalmarknaden.

Banken föreslår den ändringen i de gällande reglerna att kravet på amortering
vid belåning av egendom som är taxerad som annan fastighet slopas.
Amorteringsvillkoren bör nämligen avpassas efter investeringarnas varaktighet
oavsett hur egendomen är taxerad.

3.3.3 Remissyttrandena

Den föreslagna höjningen av belåningsgränserna godtas allmänt av remissinstanserna.

Lantbruksförbundet tillstyrker förslaget med förklaring att en höjning av
lånegränserna kommer att underlätta den rationalisering som pågår inom
j ordbruksnäringen.

Jordbrukskasseförbundet anser att den lånegräns som skall gälla för trädgårds-
och specialodlingsfastigheter också bör gälla för jordbruk med specialiserad
animalieproduktion — t. ex. göddjursuppfödning och fårskötsel —
om sådan produktion är av avgörande betydelse för företagets ekonomi. Erfarenheterna
från jordbrukskassornas kreditgivning visar att risktagandet i
jordbruket ökar snabbt genom att en enstaka produktionsgren — den må
avse vegetabilie- eller animalieproduktion — blir helt avgörande för jordbruksföretagets
lönsamhet. Med hänsyn till att vissa sådana företag trots
specialiseringen ändå inte är särskilt risktagande är det rimligt att lånegränsen
dras vid 60 % av belåningsvärdet. — Förbundet anser att stående
lån upp till 75 % av belåningsvärdet inte ens undantagsvis skall få förekomma.
Det är vidare med hänsyn till det ökade risktagandet rimligt att amorteringskrav
alltid skall gälla för lån mellan 60 och 75 % av belåningsvärdet.

Bankinspektionen anser att det bör framgå av LF att stående lån inte får
ges upp till 75 % av belåningsvärdet, lämpligen genom amorteringsplikt för
lån som ligger mellan 60 och 75 % av värdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Riksbanksfullmäktige har inte något emot den föreslagna höjningen av
belåningsgränserna. Fullmäktige betonar emellertid att ändringen inte får
tas till intäkt för att det f. n. skulle finnas utrymme för en utvidgning av
hypoteksbankens upplåning på obligationsmarknaden. Utlåningen bör ske i
form av s. k. enhetslån av samma typ som numera används för finansiering
av bostadsbyggandet. Enhetslånen på bostadsområdet har konstruerats som
amorteringslån. Enligt fullmäktige bör samma krav ställas på landshypoteksinstitutionens
utlåning. Fullmäktige motsätter sig därför bestämt förslaget
om ökad amorteringsfrihet och förutsätter i stället att krav på amortering
genomgående skall tillämpas för såväl nyutlåning som omsättning av
äldre lån.

3.4 Reservfonder

3.4.1 Gällande regler

Hypoteksbankens resp. förenings behållna årsvinst skall avsättas till en
reservfond, som i första hand skall användas till att täcka eventuella förluster.
Reservfonden får komma delägarna, dvs. föreningarna resp. låntagarna,
till godo endast genom lindring i lånevillkoren enligt delägarnas
beslut i fråga om förening efter förslag av styrelsen. Reservfonden får emellertid
inte användas för sådant ändamål om fonden därigenom skulle komma
att understiga 2 % av bankens resp. föreningens utestående kapitalskuld
(15 § första och andra styckena samt 51 § 1 mom. LF).

Vissa regler finns om reservfondmedlens placering. För bankens del anges
endast att fondmedlen skall placeras på ett betryggande sätt (15 § tredje
stycket LF). I fråga om föreningarna finns däremot en närmare reglering.
Sålunda skall minst hälften av förenings reservfondmedel placeras i statspapper
eller vissa andra likvärdiga värdepapper eller också stå inne hos
bank eller motsvaras av kontanta pengar. I övrigt skall medlen göras räntebärande
på ett betryggande sätt, i den mån medel inte behövs som rörelsemedel
(51 § 2 mom. LF).

Genom att låntagare är skyldig att till föreningen utge ett särskilt förvaltningsbidrag
får förening möjlighet att göra avsättningar till reservfonden
(48 § LF). Ranken har motsvarande möjlighet att ta ut bidrag från föreningarna
men har sedan lång tid inte behövt ta ut några bidrag för att göra
fondavsättningar (10 § LF).

Enligt de fondregler som sedan den 1 januari 1969 gäller för stadshypoteksinstitutionen
skall såväl kassan som förening i princip alltid uppfylla
ett fondkrav på 1 %. För föreningarna gäller subsidiärt att om en förening
inte uppfyller detta krav skall samtliga föreningars fonder tillsammans svara
mot lägst 1 % av kassans skulder (15 och 34 §§ SF).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

3.4.2 Hypoteksbanken

De förslag hypoteksbanken i det föregående lagt fram medger en vidgning
av låneverksamheten. Mot denna bakgrund har banken funnit det motiverat
att se över reservfondsreglerna.

Bankens reservfond uppgick vid 1967 års utgång till 18,5 milj. kr. Vissa
andra fondmedel — i balansräkningen redovisade under rubriken Diverse
räkningar — uppgick till 5,7 milj. kr. Föreningarnas sammanlagda fonder
— reservfonder och för vissa föreningars del också fondmedel som bokförts
som dispositionsfond eller reserverade medel — utgjorde vid samma
tidpunkt ca 27,8 milj. kr.

Som framgår av följande tabell har fondrelationstalet sedan många år
tillbaka minskat för såväl banken som föreningarna.

År Hypoteksbanken Föreningarna

% av obligations- % av låneom skulden

slutningen

1940.................. 3,02 3,09

1945.................. 3,20 2,97

1950.................. 2,73 2,17

1955.................. 1,70 1,59

1960.................. 1,48 1,49

1964 .................. 1,26 1,49

1965 .................. 1,22 1,46

1966 .................. 1,19 1,41

1967 .................. 1,13 1,32

Banken anmärker att den minskade fondrelationen hänger samman med
den expansion av utlåningen som pågått under senare år. För föreningarnas
del beror förhållandet delvis också på att under en följd av år avsättningar
gjorts till de år 1942 instiftade pensionsstiftelserna i stället för till reservfonderna.
Banken erinrar i sammanhanget även om att rätten till skattefria
avsättningar till reservfonden enligt 29 § 3 mom. kommunalskattelagen
är begränsad till sådana avsättningar som är nödvändiga för att få upp
fonden till ett belopp som svarar mot 2 % av skulderna.

Den nuvarande fondställningen kan fortfarande anses som god. Banken
understryker samtidigt att garantier i låntagarnas eget intresse bör skapas
för att fondernas relativa storlek inte går ned under en viss gräns.

I sin framställning knyter banken an till de nya fondregler för stadshypoteksinstitutionen
som departementschefen förordade i prop. 1968: 153
och som trätt i kraft den 1 januari 1969. Banken anser att dessa bestämmelser
kan ligga till grund för nya fondregler för landshypoteksinstitutionen.
Vid utformningen av de nya reglerna för landshypoteksinstitutionen
bör emellertid hänsyn tas till de väsentliga olikheter som finns mellan stadshypoteksinstitutionen
och landshypoteksinstitutionen. En olikhet är att LF
f. n. inte innehåller krav på viss relation mellan fonder och skulder. Detta
kan förklaras av att den realsäkerhet som finns för hypoteksbankens obligationer
ansetts säkrare än realsäkerheten för bostadsobligationer. En jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

bruksfastighet torde nämligen i mindre grad än en bostadsfastighet vara
underkastad värdeminskning, eftersom själva jorden har ett bestående värde
som inte minskar. Vidare ger en tillämpning av de kapitaltäckningsbestämmelser
som införts för bankinstituten (se prop. 1968: 143) ett annat
resultat för landshypoteksinstitutionen än för stadshypoteksinstitutionen.
Enligt dessa bestämmelser krävs nämligen ingen kapitaltäckning för utlåning
med statlig kreditgaranti. Vid slutet av år 1967 utgjorde landshypoteksföreningarnas
sammanlagda utlåning i form av garantilån 170 milj. kr.,
varemot stadshypoteksföreningarna över huvud taget inte får lämna garantilån.
Landshypoteksföreningarnas övriga utlåning — vid samma tidpunkt
1,9 miljard kr. skulle med tillämpning av bankinstitutens kapitaltäckningsregler
kräva 1 % kapitaltäckning.

Hypoteksbanken anför vidare.

Banken vill betona, att banken fäster synnerlig vikt vid att fondrelationstalet
inom landshypoteksinstitutionen inte sätts onödigt högt. Ett krav på
en fondrelation överstigande 1 % måste omedelbart medföra en höjning av
de förvaltningsbidrag, som nu tas ut och som också används för fondavsättning.
För att erforderlig fondförstärkning skulle kunna åstadkommas
mom skälig tid finge dessa förhöjda årliga uttaxeringar tas ut av samtliga
låntagare, således inte bara av den, som begagnat sig av de utvidgade belåningsmöjligheterna.
De gamla låntagarna skulle således få vidkännas en
inte oväsentlig försämring av sina lånevillkor utan att flertalet av dem
skulle få någon motsvarande fördel. Det är nämligen uppenbart att de nuvarande
ca 45 000 låntagarna först successivt över en lång tidsperiod kommer
att fa behov av eller möjligheter till att vidga sin belåning i hypoteksföreningarna.
En fondrelation av den av banken föreslagna storleken gör
risken för extra uttaxeringar med anlitande av den solidariska ansvarigheten
för att täcka eventuella förluster mycket avlägsen, och det behöver
inte råda något tvivel om att låntagarna föredrar att utsätta sig för denna i
praktiken närmast obefintliga risk framför att betungas med onödigt stora
bidrag till föreningen.

Enligt bankens förslag skall bankens fonder — efter avdrag av grundfonden
uppgå till minst 1 % av skulderna. Om fonderna går ned under
föreskrivet belopp skall fonderna inom skälig tid ökas till detta belopp. För
hypoteksförening föreslås motsvarande bestämmelser, dock med den avvikelsen,
att det belopp som svarar mot summan av garantilånen inte skall
tas med vid beräkningen av skulderna. Slutligen har den närmare regleringen
om placeringen av förenings fondmedel slopats som obehövlig.

I sitt remissyttrande över utrednings promemorian återkommer banken
till fondfrågan. I promemorian föreslås att låntagarnas solidariska ansvar
för förenings förbindelser skall avvecklas. Banken biträder detta förslag
under förutsättning att fondbildningskravet inte sätts högre än vad banken
föreslagit. Banken lägger därvid särskild vikt vid att garantilånen skall
vara fria från fondtäckning på samma sätt som gäller i fråga om statsgaranterade
lån i bankinstitutens kapitaltäckningsregler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

3.4.3 Remissyttrandena

Bankinspektionen anser att det föreslagna fondrelationskravet inte ger
ett tillräckligt skydd. Inspektionen pekar därvid på de ökade kreditrisker
som följer av en vidgning av låneverksamheten enligt vad som föreslagits
i det föregående. Hänsyn måste också tas till de risker som kan följa av
den pågående strukturomvandlingen inom jordbruket. I de stora enheter
som bildas investeras betydande kapital i byggnader och maskiner. Resultatet
av dessa stora kapitalinsatser blir emellertid ofta beroende av en enda
mans — och hans hustrus — kapacitet och arbetsförmåga. Det blir fråga om
kreditgivning till affärsmässigt drivna företag som i storlek närmast kan
jämföras med mindre industri- och handelsföretag. Den blir av delvis annan
karaktär än kreditgivning på bred bas till familjejordbruk av traditionell
typ, där ägarens egen livsföring kan påverka företagets möjligheter att
klara ekonomiska krissituationer. Mot denna bakgrund anser inspektionen
att en förstärkning av fonderna bort eftersträvas. Förslaget innebär emellertid
endast att en gräns sätts för den relativa minskning av reserverna
som länge pågått. Särskilt den strukturella förändringen av jordbrukets
driftsformer och införandet av en »fri sektor» gör också att det är tveksamt
om för landshypoteksinstitutionen kan godtas lika låga fondrelationstal
som för stadshypoteksinstitutionen. Det är vidare tveksamt om man kan
göra jämförelser med kapitaltäckningsreglerna i bankinstituten. Dessa institut
har en helt annan utlåningsstruktur, och där står ju alla tillgångar
mot alla skulder, varigenom direkta jämförelser mellan kapitalkraven för
vissa delar av deras utlåning och utlåning av liknande slag i specialinstituten
knappast är meningsfull. Vad slutligen beträffar kostnaderna för låntagarna
av ökade fonder erinrar inspektionen om att föreningars medel i
den mån de inte behövs i rörelsen skall göras räntebärande på annat betryggande
sätt. Det förhållandet att fondmedlen arbetar med i rörelsen
eller förräntas på annat sätt bidrar till att hålla förvaltningsbidragen nere.
Inspektionens överväganden mynnar ut i ett förslag om ett fondrelationskrav
på 1,5 % för såväl banken som föreningarna. I sitt remissyttrande
över utredningspromemorian anför inspektionen att om de i promemorian
framförda förslagen om avveckling av den särskilda pantförskrivningen
jämte den offentliga vården av det solidariska ansvaret genomförs, så stärks
motiven för ett skärpt fondbildningskrav.

Försäkringsinspektionen anser att den omständigheten att också andra
fastigheter än rena jordbruksfastigheter skall få belånas hos hypoteksförening
motiverar att fondtäckningskravet snarast borde vara strängare än
för stadshypoteksinstitutionen och i vart fall inte lindrigare. Med hänsyn
härtill föreslår inspektionen i likhet med riksbanksfullmäktige att för landshypoteksföreningarna
skall gälla en subsidiär fondtäckningsregel av samma
konstruktion som finns för stadshypoteksföreningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Även stadshypotekskassan riktar kritik mot att hypoteksbankens förslag
inte har full överensstämmelse med vad som gäller för stadshypoteksinstitutionen.
Kassan hävdar vidare att uteslutande reservfonderna — och
således inte som banken föreslagit också eventuella andra medel av fondkaraktär
— skall få beaktas vid beräkningen av fondrelationen.

Jordbrukskasseförbundet instämmer i hypoteksbankens mening att garantilånen
skall tas undan från fondtäckningskrav. Banken har emellertid
inte närmare berört de problem som kan uppstå genom att vissa garantilån
har längre löptid än de obligationer med vilka lånen finansieras och att
för garantilån i regel gäller andra amorteringsregler än för vanliga hypotekslån.
Förbundets tillstyrkan på denna punkt gäller under förutsättning
att dessa omständigheter inte innebär ökat risktagande för föreningarna.

3.5 Övriga frågor

Fastställande av dröjsmålsränta. F. n. stadgas att låntagare,
som försummar att under vederbörlig uppbördstermin betala sin
årsavgift, dvs. avtalad ränta, förvaltningsbidrag och kapitalavbetalning
enligt uppgjord plan, skall vidkännas dröjsmålsränta enligt grunder som
fastställs av hypoteksföreningens delägare (48 § LF). —- Hypoteksbanken
föreslår att grunderna för dröjsmålsränta i fortsättningen skall fastställas
av föreningens styrelse, eftersom den nuvarande ordningen visat sig opraktisk
i tillämpningen.

Avytt ringsplikt beträffande förvärv till skyddande
av fordran. Hy pot eksbanken föreslår en bestämmelse av innehåll,
att om förening för att skydda fordran köpt jordegendom, som är pantsatt
eller utmätt för fordringen, skall föreningen åter avyttra egendomen så
snart det lämpligen kan ske och senast när försäljning kan ske utan förlust
för föreningen. Förslaget är betingat av bestämmelsen i 1 § 4 jordförvärvslagen
(1965:290), vari stadgas att förvärvstillstånd av lantbruksnämnd
inte krävs om jordbruksfastighet förvärvas av kreditinrättning vilken enligt
lag eller reglemente eller bolagsordning som Kungl. Maj :t fastställt, är
skyldig att åter avyttra egendomen. Sådan skyldighet finns för andra kreditinrättningar,
t. ex. bankinstituten.

Hypoteksbankens styrelse och verkställande direktör.
Hypoteksbanken förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm.
Styrelsen skall bestå av fem ledamöter. Av dessa utses en, ordföranden, av
Kungl. Maj :t och en, vice ordföranden, av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Därjämte utser Kungl. Maj :t en suppleant för ordföranden i hans egenskap
av ledamot och fullmäktige i riksgäldskontoret en suppleant för den av
fullmäktige utsedde ledamoten. Övriga tre ledamöter jämte samma antal
suppleanter för dem väljs på ordinarie delägaresammankomst. En av de

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

tre ledamöter som väljs vid delägaresammankomsten utses samtidigt att
vara bankens verkställande direktör (16 § LF). I praxis är alltid de två
övriga stämmovalda styrelseledamöterna ordförande eller vice ordförande
i förening. Samtliga ledamöter och suppleanter utses för tre år. —- Styrelsen
är beslutför när minst tre ledamöter är närvarande och två av dem
är ense om beslutet (18 § första stycket LF). — Det ankommer på delägaresammankomsten
att fastställa anställningsvillkoren för verkställande
direktören (26 § första stycket LF).

Hy pot ek sbank en anser att det — särskilt mot bakgrunden av de föreslagna
ändringarna i utlåningsreglerna — är önskvärt att kontakterna mellan
föreningarna och banken stärks och föreslår därför att antalet styrelseledamöter
ökas med en. Härigenom bereds plats i bankstyrelsen för ytterligare
en representant för föreningarna. Banken föreslår nämligen att
verkställande direktören skall utses av styrelsen och inte av delägaresammankomsten.
Liksom f. n. bör dock verkställande direktören tillhöra styrelsen.
Styrelsen föreslås vara beslutför när minst fyra ledamöter är närvarande
och tre av dem är ense om beslutet. Regeln att delägaresammankomsten
skall fastställa anställningsvillkoren för verkställande direktören bör utgå.
Om styrelsen får utse denne faller det av sig självt att styrelsen också skall
fastställa anställningsvillkoren.

Det ankommer f. n. på delägaresammankomsten att fastställa villkoren
för föreningarnas lån hos banken. Sammankomsten
har därvid möjlighet att för viss tid, högst tre år i sänder, besluta om villkoren
(26 § första stycket LF). Sammankomsten har också att fastställa
de grunder som skall gälla för förtidsinbetalning
av lån, som förening fått hos banken och av lån, som lämnats av förening
(samma lagrum). För lån som lämnats av banken gäller att förening
efter tio år får säga upp lånet till betalning efter ett år om banken inte finner
att villkoren för bankens förbindelser hindrar detta. Skulle en sådan för tidig
inbetalning medföra förlust för banken är föreningen skyldig att utge ersättning
till banken enligt de grunder som fastställts på delägaresammankomst
(8 § andra stycket LF). I fråga om lån som lämnats av förening finns motsvarande
möjlighet att efter tio år säga upp lånet till inbetalning, dock att
bestämmelse om ersättning för förlust saknas. Önskar låntagare tidigare inbetala
lån får detta ske enligt föreningsstyrelsens prövning enligt de grunder
som fastställts på delägaresammankomst i banken. Styrelsen får därvid
bestämma om låntagaren skall ge ut särskild ersättning med anledning av
förtidsinbetalningen (50 § LF).

Hy pot eksbanken föreslår att bestämmelserna om att delägaresammankomsten
skall fastställa villkoren för lånen hos banken samt grunderna för
förtidsinbetalning slopas. Villkoren för föreningarnas lån måste nämligen
smidigt kunna anpassas efter skiftande räntelägen och växlande förhållanden
i övrigt på kapitalmarknaden. Det är därför naturligt att styrelsen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

inte delägaresammankomsten fastställer lånevillkoren. Motsvarande synpunkter
gäller också beträffande villkoren för förtidsinbetalningar.

Revision av hypoteksförenings förvaltning. Hypoteksbankens
styrelse skall årligen för varje förening utse ett ombud, som
skall delta i revisionen av föreningens förvaltning. Om ombudet finner anledning
till anmärkning mot visst förhållande vid revisionen, skall han anmäla
förhållandet till bankens styrelse i och för behandling på delägaresammankomst.
Sammankomsten har rätt att till efterrättelse för vederbörande
förening meddela beslut på grund av anmärkningen samt, om anmärkningen
avser viss åtgärd av föreningens styrelse, vägra denna ansvarsfrihet för den
anmärkta åtgärden (21 § LF). Hypoteksbanken anser att föreskriften om
delägaresammankomstens befogenhet att vägra föreningsstyrelse ansvarsfrihet
är onödig och föreslår därför att den slopas.

Mot bakgrund av den föreslagna vidgningen av lånerörelsen förordar banken
vissa övergångsbestämmelser, dels i fråga om den särskilda
pantförskrivningen av låntagarnas reverser jämte säkerhetshandlingar till
skydd för dem som köpt bankens obligationer före ikraftträdandet av de nya
reglerna, dels i fråga om den solidariska ansvarigheten till skydd för de
föreningsmedlemmar som finns vid ikraftträdandet.

Remissinstanserna har lämnat de olika förslagen till ändring i
LF utan erinran.

3.6 Departementschefen

Landshypoteksinstitutionen har till uppgift att tillgodose jordbrukets och
skogsbrukets behov av bunden primärkredit. Under efterkrigstiden har institutionens
utlåning ökat från ca 500 milj. kr. år 1945 till f. n. ca 2,4 miljarder
kr. Den successiva ökningen av utlåningsvolymen har naturligtvis samband
med den pågående industrialiseringen inom jordbruket och skogsbruket.
Den fortsatta rationaliseringsprocessen inom dessa näringar kommer
att medföra ökade kreditanspråk från utövarna av näringarna. Mot denna
bakgrund har hypoteksbanken lagt fram förslag som främst har till syfte att
möjliggöra för landshypoteksföreningarna att på ett bättre sätt än f. n. tillgodose
jordbrukets och skogsbrukets växande kreditbehov. Förslaget innebär
väsentligen en uppmjukning av reglerna om vilka objekt som skall få
belånas i föreningarna, en liberalisering vad gäller principerna för beräkning
av egendoms belåningsvärde och en höjning av lånegränserna. Remissinstanserna
har genomgående ställt sig positiva till bankens framställning.
Också jag anser att landshypoteksinstitutionen kan ges större frihet i sin
låneverksamhet. Den vidgning av lånerörelsen som föreslås i det följande

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

skall enligt min mening inte behöva medföra några märkbara ändringar i
värderingen av hypoteksbankens obligationer, särskilt som jag också föreslår
att reservfondsreglerna skall konstrueras om så att de skall ge ett bättre
förlustskydd än f. n. I sammanhanget bör påpekas att jag på grundval av
promemorian den 30 september 1969 kommer att föreslå att det allmännas
insyn i institutionens verksamhet skall förstärkas genom att institutionen
ställs under tillsyn av bankinspektionen.

De ändrade bestämmelser som jag med anledning av hypoteksbankens
framställning föreslår i det följande berör åtskilliga regler i LF. Mina förslag
på grundval av promemorian den 30 september 1969 innebär också
ändring i flera bestämmelser som f. n. gäller. Inom finansdepartementet
har därför upprättats förslag till en ny lag för landshypoteksinstitutionen.
Förslaget innefattar —- förutom de sakliga ändringar som behandlas i det
följande — i allt väsentligt endast redaktionella ändringar.

Hypoteksbanken har ensamrätt att utge obligationer mot säkerhet i jordegendom
på landet. Det är mot denna bakgrund naturligt att en precisering
sker av de belåningsobjekt som begreppet jordegendom skall anses
omfatta. Före år 1955 kunde endast egendom som var taxerad som jordbruksfastighet
belånas i hypoteksförening. Genom LF blev det möjligt att i
begränsad utsträckning belåna också egendom som är taxerad som annan
fastighet. Samtidigt definierades begreppet jordegendom i LF. F. n. gäller
sålunda att hypoteksförening får belåna jordegendom som utgör en självständig,
huvudsakligen på jordens växtkraft grundad produktionsenhet som
är taxerad på visst sätt. Självfallet får egendom som i sin helhet är taxerad
som jordbruksfastighet belånas. Möjligheten att belåna egendom som taxerats
på annat sätt är inskränkt till två fall. Det ena fallet avser när en produktionsenhet
är taxerad delvis som jordbruksfastighet och delvis som annan
fastighet. I sådant fall skall den som annan fastighet taxerade delen av
produktionsenheten väsentligen användas för att ta till vara eller förädla produkter
från jordbruk eller skogsbruk. Denna bestämning tar närmast sikte
på stärkelsefabriker, brännerier, kvarnar, sågar och liknande anläggningar
(se prop. 1955:4 s. 68). Vidare får taxeringsvärdet av denna del av egendomen
inte överstiga en tredjedel av taxeringsvärdet på hela produktionsenheten.
Det andra fallet när egendom får belånas utan att i sin helhet vara
taxerad som jordbruksfastighet är när egendomen i sin helhet taxerats som
annan fastighet och huvudsakligen används för trädgårdsskötsel eller specialodling.
Därvid gäller som villkor, att verksamheten skall drivas på öppen
jord som självständig näring och att markvärdet skall gå upp till minst en
tredjedel av hela taxeringsvärdet.

Jag delar bankens uppfattning att den nuvarande avgränsningen av belåningsobjekten
med dess fasta anknytning till fastighetstaxeringsreglerna
från flera synpunkter är osmidig och orationell och därför bör mjukas upp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Bankens förslag innebär att bindningen till egendoms klassificering i taxeringshänseende
slopas. I stället föreslås att låneobjekten bestäms med utgångspunkt
i den faktiska användningen av egendomen på så sätt att jordegendom
skall vara belåningsbar hos landshypoteksförening om egendomen
huvudsakligen används antingen för jordbruk med binäringar eller
skogsbruk eller också för sådan trädgårdsskötsel eller annan specialodling
som drivs i större omfattning på öppen jord och som självständig näring.
Begreppet jordegendom avser enligt bankens förslag oförändrat en självständig
produktionsenhet men detta har inte ansetts behöva anges i den föreslagna
lagtexten. Vad gäller sådan del av jordegendomen som inte används
för något av huvudändamålen skall inte ställas upp några krav i fråga om
användningssättet. För att göra klart att någon ändring av landshypoteksinstitutionens
huvudinriktning på jordbruksnäringen inte avses med förslaget
föreslår banken att möjligheten att belåna sådan del av jordegendom
begränsas till en på visst sätt bestämd fri sektor. Värdet av sådan egendom
skall sålunda inte få beaktas till den del värdet överstiger 25 % av jordegendomens
hela belåningsvärde. Detta betyder med andra ord att minst 75 %
av ett låneobjekts belåningsvärde alltid kommer att avse egendom som används
för rent jordbruks- eller skogsbruksändamål. Liksom f. n. skall tomtoch
industrivärde samt maskinvärde inte få beaktas.

De olägenheter som följer av den nuvarande regleringen röjs i allt väsentligt
undan med en lösning enligt bankens förslag samtidigt som någon väsentlig
ändring inte kan sägas ske i fråga om verksamhetens huvudinriktning.
I likhet med remissinstanserna godtar jag därför att belåningsobjekten
avgränsas på det sätt banken föreslagit. Jag anser dock att bestämningen
i LF att jordegendom skall utgöra en självständig produktionsenhet i tydlighetens
intresse bör behållas i lagtexten.

Föreningarna kommer självfallet att ibland ställas inför problem när det
gäller att avgöra om användningen av viss egendom är att hänföra till jordbruk
med binäringar eller skogsbruk eller skall anses avse annat ändamål
och därigenom falla under den fria sektorn. Jag vill då först framhålla att
en närmare bedömning i detta hänseende behöver ske endast när det kan
bli aktuellt att begränsa belåningsunderlaget med hänsyn till 25 %-regeln.
Någon uppdelning av en produktionsenhets egendom i de nämnda kategorierna
behöver således inte ske för att bestämma vilken lånegräns som skall
gälla om, som jag föreslår i det följande, samma lånegräns skall gälla för
all egendom som ingår i en produktionsenhet. Anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
(1928:370) innehåller definitioner av begreppen jordbruk,
binäring till jordbruk och skogsbruk. Som banken antytt i fråga om
tolkningen av uttrycket binäring till jordbruk kan föreningarna i sina bedömningar
hämta ledning från dessa anvisningar. Föreningarna bör emellertid
inte vara bundna av dessa för skatteområdet avsedda föreskrifter.
Hänsyn bör enligt min mening tas till att begreppet jordbruk genom den pågående
utvecklingen inom jordbruksnäringen kan få en efter hand något

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

ändrad innebörd. Denna utveckling kännetecknas bl. a. av ökad specialisering
av animalieproduktion, t. ex. uppfödning av göddjur och broilers.
I vad mån sådan produktion skall anses falla under begreppet jordbruk
med binäringar får avgöras med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda
fallet. Om jordegendom i huvudsak är inriktad på animalieproduktion under
närmast industrialiserade former, bör dock inte komma i fråga att anse
egendomen belåningsbar i landshypoteksförening.

I övrigt vill jag betona vikten av att föreningarna särskilt till en början
iakttar stor försiktighet när det gäller belåning av egendom som de tidigare
inte fått belåna. För dessa fall liksom för föreningarnas kreditgivning i allmänhet
gäller att belåningen måste grundas på ett varaktigt utnyttjande
av egendomen och inte på en användning av mer eller mindre tillfällig natur.

Genomförs de föreslagna ändringarna i fråga om belåningsobjekten bör
bestämmelsen att ändring av jordegendoms taxeringsvärde eller klassificering
inte i och för sig anses som tillräcklig grund för förening att säga upp
lån till betalning slopas. Jag delar bankens uppfattning att en regel bör införas
som ger förening rätt att säga upp lån om den belånade egendomen
inte längre är belåningsbar i hypoteksförening.

De berörda reglerna har i departementsförslaget tagits upp i 40 och 43 §§
samt 52 § första stycket. Vid avfattningen av regeln om den fria sektorn har
jag följt den av riksbanksfullmäktige förordade formuleringen.

I fråga om värderingsprinciperna gäller f. n. att belåningsvärde
skall fastställas antingen på grundval av taxeringsvärde eller efter
särskild värdering. Denna huvudregel kompletteras med en bestämmelse
som beträffande växande skog, skogsmark och egendom som taxerats som
annan fastighet maximerar belåningsvärdet till taxeringsvärdet. Hypoteksbankens
förslag att slopa beroendet av taxeringsvärdena och därigenom ge
föreningarna full frihet att efter särskild värdering själva uppskatta kreditobjektens
värde har biträtts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Den föreslagna ordningen innebär, som också påpekats från något håll,
endast en anpassning till numera allmänt accepterade kreditvärderingsprinciper.
Även jag ansluter mig därför till förslaget i denna del.

Banken föreslår ingen ändring av den gällande regeln att uppskattningsvärde
får grundas antingen på värdering som utförts av en eller flera personer
efter besiktning (platsvärdering) eller också på värdering som utförts
av styrelsen med ledning av tillgängliga handlingar (styrelsevärdering).

Stadshypotekskassan har ifrågasatt om inte uppskattningsvärdet i likhet
med vad som gäller för stadshypoteksinstitutionens del alltid borde grundas
på värdering av särskilda värderingsmän. Kassan har därvid hänvisat till
värderingsfrågornas ökade betydelse som följd av de liberaliseringar som
i olika hänseenden föreslås beträffande kreditgivningsreglerna. Jag vill med

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

anledning härav betona vikten av att belåningsvärde bestäms på ett material
som är ägnat att så långt som möjligt eliminera risken för att värdet
sätts för högt. Därmed är emellertid inte sagt att i alla låneärenden finns
ett behov av särskild sakkunnigvärdering. I fall där det av tillgängliga handlingar
och genom kunskap inom föreningsstyrelsen är helt uppenbart att
lånet jämte inteckning ligger långt under belåningsgränsen kan en värdering
av särskilda värderingsmän med de kostnader som är förenade därmed
knappast fylla något ändamål. Även i andra fall kan en sakkunnigvärdering
vara obehövlig, t. ex. ibland när fråga är om lån av endast liten storlek.
Jag anser därför att föreningarna också i fortsättningen kan få ha kvar
möjligheten till styrelsevärdering.

Frågan uppkommer då om som f. n. föreskrifter bör ges om fall då sakkunnigvärdering
skall vara obligatorisk. Enligt bankens förslag skall det
gällande kravet på värdering på platsen av särskilt utsedda sakkunniga vid
belåning av egendom som taxerats som annan fastighet såtillvida stå kvar,
att kravet skall gälla vid belåning av trädgårds- och specialodlingsfastigheter.
Bankens förslag innebär vidare att regeln om platsvärdering vid belåning
av växande skog i fall där värdet gått ned nämnvärt efter senaste
taxering slopas. För sådan belåning liksom för belåning av skogsmark föreslår
banken emellertid en bestämmelse om att belåningsvärdet inte skall få
sättas högre än taxeringsvärdet utan att skoglig expertis anlitats vid värderingen.
Bankinspektionen ifrågasätter om inte platsvärdering bör krävas
också beträffande jordegendom, som delvis används för annat ändamål än
jordbruk och skogsbruk. Som skäl härför anförs att värdering av sådan
egendom kan erbjuda speciella problem. Jordbrukskasseförbundet däremot
anser att någon reglering om användningen av platsvärdering inte behövs,
eftersom det ligger i den långivande föreningens eget intresse att vid tvekan
om pantens värde föranstalta om sådan värdering.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att jag förutsatt att styrelsevärdering
skall tillämpas endast när det är helt klart att särskild sakkunnigvärdering
saknar betydelse för låneärendets avgörande. I alla andra
fall skall således värdering av en eller flera värderingsmän föregå föreningsstyrelsens
handläggning, oavsett om egendomen används för jordbruk,
skogsbruk eller annat ändamål. Enligt min mening kan det vara
olämpligt att för särskilda fall slå fast att värdering av särskilda sakkunniga
alltid skall föregå styrelsens prövning. Så kan det t. ex. också beträffande
trädgårds- och specialodlingsfastigheter någon gång räcka med en
styrelsevärdering. Efter mönster av vad som gäller för stadshypoteksinstitutionen
anser jag vidare att krav inte bör ställas upp på att besiktning alltid
skall ske vid sakkunnigvärdering. Självfallet är det i regel nödvändigt för
värderingsmännen att besiktiga låneobjektet vid värderingen men ibland kan
detta vara obehövligt. I sammanhanget vill jag erinra om vikten av att behövliga
anvisningar i nu angivna frågor — bl. a. med hänsyn till önskemålet

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

om enhetlighet — tas in i de värderingsstadgor som bankens delägarsammankomst
bär att fastställa för föreningarna.

Det jag nu sagt betyder också att jag beträffande belåning av skog och
skogsmark inte ansluter mig till hypoteksbankens förslag att föreskriva
värdering av skoglig expertis som villkor för att belåningsvärdet skall få
sättas högre än taxeringsvärdet. Som lantbruksstyrelsen påpekat innebär
taxeringsvärdet inte alltid någon riskgaranti vid skogsbelåning. Så snart
tvekan uppstår om värdet av skogen bör det ligga i föreningens eget intresse
att oavsett taxeringsvärdet koppla in skoglig expertis på värderingen.
Med hänsyn till de speciella problem som hänger samman med skogsvärdering
förutsätter jag emellertid att — som banken också avsett —
anvisningar om sådan värdering lämnas i värderingsstadgan. Jag utgår
därvid från att anvisningarna i huvudsak kommer att grundas på de riktlinjer
som banken dragit upp i sin framställning och som i allt väsentligt
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Anvisningarna förutsätts
sålunda bygga på följande synpunkter. När så bedöms behövligt — vilket
regelmässigt torde bli fallet om uppskattningsvärdet skall sättas högre
än taxeringsvärdet — skall skoglig expertis anlitas vid värderingen.
Som bankinspektionen anmärkt är det angeläget att person med verklig
sakkunskap anlitas. I den mån sådan sakkunskap finns representerad i
föreningsstyrelse har jag i motsats till inspektionen ingen erinran mot att
den utnyttjas för värderingen. I övrigt bör främst anlitas sakkunskap hos
skogsvårdsstyrelse, skogsägareförening eller Skogssällskapet, vilka sammanslutningar
enligt banken förklarat sig villiga att samarbeta med hypoteksföreningarna
i värderingsfrågor. Ibland kan uppskattningsvärdet grundas
på värdering som utförts av lantbruksnämnd. Finns en aktuell skogsbruksplan
upprättad för ifrågavarande fastighet kan planen som regel utan
besiktning på fastigheten läggas till grund för värderingen, dock under förutsättning
att det konstaterats att avverkning inte skett i större omfattning
än vad som framgår av planen. I andra fall får skogsbruksplanen kompletteras
med en besiktning på platsen. Som skogsstyrelsen påpekat innehåller
däremot s. k. områdesplan, dvs. skogsbruksplan för ett komplex av fastigheter,
normalt inte så noggranna uppgifter att den lämpar sig som enda
underlag för en kreditvärdering. Om skogsbruksplan inte finns upprättad
vid belåningstillfället, bör förening i regel som villkor för kredit kräva att
eu sådan plan upprättas. Pantövervakningen bör ske med särskild noggrannhet
när det gäller skogsbelåning. En viss garanti för att avverkningar
inte äger rum i sådan omfattning att säkerheten äventyras ligger i skogsvårdslagens
bestämmelse att skogsmark med växande skog bör genom utnyttjande
på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så att
tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinns och såvitt möjligt i huvudsak
jämn avkastning erhålls. Banken har själv pekat på att kravet på jämn
och uthållig avkastning av rationaliseringsskäl numera ges en liberal tolk4
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 år 1969

ning och anfört att detta förhållande måste beaktas vid den allmänna kreditprövningen.
Från övervakningssynpunkt kan det vara lämpligt att, som
skogsstyrelsen framhållit, den långivande föreningen kommer överens med
vederbörande skogsvårdsstyrelse om samråd, innan skogsvårdsstyrelsen
ger tillstånd till avverkning som av rationaliseringsskäl är större än vad
som följer av skogsvårdslagens regler. Slutligen är det av vikt att föreningarna
i största möjliga utsträckning utnyttjar den kontrollmöjlighet som
erbjuds genom bestämmelserna i 2 § sjätte stycket förordningen (1960: 267)
angående skogsvårdsstyrelser. Härigenom är det möjligt för föreningarna
att från vederbörande skogsvårdsstyrelse få rapport om stämpling eller avverkning
som påbörjats i strid med lånevillkor att avverkning inte skall få
ske annat än efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg.

Reglerna om hur värdering skall ske har i departementsförslaget tagits
upp i 42 §.

Den praktiskt sett viktigaste liberaliseringen av kreditgivningsreglerna
avser lånegränserna. F. n. gäller att hypoteksförening får lämna lån
mot säkerhet av inteckning inom 60 % av belåningsvärdet såvitt angår
egendom som är taxerad som jordbruksfastighet och inom 40 % av samma
värde såvitt angår egendom som är taxerad som annan fastighet. Hypoteksbanken
har föreslagit en höjning av dessa gränser i syfte att tillgodose
jordbrukets behov av bunden sekundärkredit. Det finns f. n. ingen institution
som lämnar sådan kredit. Tidigare tillgodosågs jordbrukets behov av
sekundärkredit genom den år 1935 inrättade statens sekundärlånefond för
jordbrukare. Denna fond står emellertid under avveckling sedan år 1951.
Banken har valt att föreslå eu höjning av lånegränserna framför en lösning
med en särskild organisation för sekundärkrediter. Bankens ställningstagande
har skett bl. a. mot bakgrunden av den ordning som efter införandet
i november 1965 av enhetslånen kommit att råda för de bostadsfinansierande
kreditinstituten. Denna lånetyp innebär att ett enhetligt amorteringslån
lämnas från botten och upp till det förutvarande sekundärlånets
övre gräns, dvs. 75 % av belåningsvärdet. För stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
ledde det nya lånesystemet till att all nyutlåning måste
ske genom bostadskreditinstitutionen eftersom stadshypoteksinstitutionen
fick lämna lån upp till endast 60 % av belåningsvärdet. Denna ordning
har sedan, som jag nämnt i det föregående, lett till att de båda organisationerna
den 1 januari 1969 slagits samman på så sätt att bostadskreditinstitutionen
gått upp i stadshypoteksinstitutionen som samtidigt fått
lånegränsen höjd till 75 % av belåningsvärdet.

Hypoteksbankens förslag innebär att lånegränsen för egendom som används
för jordbruk eller skogsbruk höjs från 60 till 75 % av belåningsvärdet.
Beträffande annan egendom som — inom ramen för den i det föregående
angivna fria sektorn, dvs. 25 % av hela jordegendomens belåningsvärde
— ingår i jordbruks- eller skogsbruksfastighet innebär förslaget en höj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

ning av lånegränsen från 40 % till 75 % av belåningsvärdet. För trädgårdsoch
specialodlingsfastigheter höjs gränsen enligt förslaget från 40 % till
50 % av samma värde.

En vidgning av landshypoteksinstitutionens kreditgivningsmöjligheter så
att dessa också får omfatta s. k. sekundär kredit skulle otvivelaktigt främja
den rationaliseringsprocess som pågår inom jordbruks- och skogsbruksnäringarna.
Jag är därför positiv till en sådan liberalisering av lånereglerna.
Jag finner det vidare naturligt att sekundärkreditfrågan på sätt banken föreslagit
löses genom en höjning av de lånegränser som nu gäller, dvs. efter
mönster av vad som efter införandet av enhetslånen gäller på bostadslånemarknaden.
Denna lösning, som i princip också tillstyrkts eller lämnats utan
erinran vid remissbehandlingen, är enkel och smidig och ställer sig avgjort
billigare att administrera än alternativet med en särskild sekundärkreditrörelse.
Självfallet medför en vidgning ökade kreditrisker. Jag vill därför
betona vikten av att föreningarna möter dessa risker med att visa försiktighet
i kreditbedömningen.

En remissinstans har hävdat att för jordbruksegendomar med specialiserad
animalieproduktion av avgörande betydelse för jordbruksföretagets ekonomi
borde gälla samma lånegräns som för trädgårds- och specialodlingsfastigheter,
varvid gränsen kunde dras vid 60 % av belåningsvärdet. Med
anledning härav får jag hänvisa till vad jag i det föregående anfört om jordegendomar
som inrättats för specialiserad animalieproduktion. Av vad jag
där framhållit framgår att egendomar som huvudsakligen används för sådan
produktion under närmast industrialiserade former överhuvud inte kan
komma i fråga till belåning hos hypoteksförening. I övriga fall finns enligt
min mening inte anledning att frångå den lånegräns som avses gälla för
jordbruksegendomar i allmänhet. I fråga om trädgårds- och specialodlingsfastigheter
finner jag inte skäl att förorda en högre lånegräns än den som
banken själv föreslagit.

Jag ansluter mig sålunda till alla delar till hypoteksbankens förslag i
fråga om ändrade lånegränser. Samtidigt vill jag i likhet med riksbanksfullmäktige
betona, att genomförandet av förslaget inte får tas till intäkt för att
det f. n. finns utrymme för banken att vidga sin upplåning på obligationsmarknaden.

I departementsförslaget har bestämmelser om lånegränser tagits upp i 44 §.

Några remissinstanser har i anslutning till bankens förslag om nya lånegränser
förordat att i LF borde tas in regler om amorteringsskyldighet. Frågan
om vilka regler som bör gälla för amortering av hypotekslån har också
övervägts i utredningspromemorian. Jag återkommer därför till denna fråga
i det följande i samband med min behandling av förslagen i promemorian.

Den vidgning av landshypoteksinstitutionens utlåningsmöjligheter som jag
i det föregående förordat innebär ökade kreditrisker. Av hänsyn främst till

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

ofaligationshavarnas trygghet är det därför befogat att arbeta om reservfondsreglerna
i syfte att förstärka skyddet mot kreditriskerna.

Enligt gällande bestämmelser skall hypoteksbanken resp. hypoteksförening
avsätta den årliga behållningen på rörelsen till en reservfond, som i
första hand skall användas till att täcka eventuella förluster. Några krav på
att fonden skall uppgå till en viss minimistorlek finns inte. Sedan lång tid
tillbaka skapar banken — främst genom kursvinster vid inköp av egna obligationer
— möjligheter till fondavsättningar utan att behöva anlita rätten
att ta ut förvaltningsbidrag från föreningarna. Dessa tar däremot ut sådana
bidrag från sina låntagare. Bidragens storlek varierar för de skilda föreningarna
från 0,10 % till 0,25 % beräknat på ursprungligt lånebelopp.

Av bankens framställning framgår att fondernas relativa storlek minskat
successivt under efterkrigstiden. Vid 1968 års utgång uppgick bankens reservfond
till 20,7 milj. kr. och föreningarnas reservfonder sammanlagda till
24,8 milj. kr. Därutöver finns vissa andra fondmedel som vid samma tidpunkt
utgjorde för banken 5,7 milj. kr. och för föreningarna 4,6 milj. kr. Om också
dessa fondmedel beaktas svarade bankens fonder mot 1,13 % av obligationsskulden.
För föreningarnas del svarade fonderna mot 1,29 % av utlåningen.
Två föreningar nådde inte upp till en fondrelation på 1 % (0,84
resp. 0,91 %).

Banken avser att med sitt förslag förebygga att fonderna går ned under
en viss gräns. Förslaget innebär sålunda att för såväl banken som förening
skall gälla ett minsta fondrelationskrav som i princip alltid skall vara uppfyllt.
Banken föreslår att det fondrelationskrav som sedan den 1 januari
1969 gäller för stadshypoteksinstitutionen skall tillämpas också för landshypoteksinstitutionen,
dvs. 1 % för såväl banken som förening eller således
2 % för organisationen sedd som enhet. Förslaget har utformats så att
— i motsats till vad som gäller för stadshypoteksinstitutionen — även andra
fondmedel än de som ingår i reservfonderna skall få beaktas vid beräkningen
av fondrelationstalet. Förslaget avviker i några andra hänseenden
från de fondkravsbestämmelser som gäller för stadshypoteksinstitutionen.
Efter mönster av bankinstitutens kapitaltäckningsbestämmelser
krävs i hypoteksbankens förslag beträffande föreningarna inte någon
fondtäckning för den skuld som svarar mot lämnade garantilån, dvs. lån
med statlig kreditgaranti. Lån av denna typ lämnas inte av stadshypoteksföreningarna.
Bankens förslag till regler med syfte att trygga att fondkravet
verkligen uppfylls har vidare en liberalare utformning än motsvarande regler
för stadshypoteksinstitutionen. Om bankens eller förenings reservfond understiger
föreskrivet belopp skall den enligt förslaget inom skälig tid åter ökas
till detta. I motsvarande fall gäller för stadshypotekskassan att reservfonden
snarast skall ökas till angivet belopp. För stadshypoteksföreningarna
åter gäller eu subsidiär regel av innehåll att om förenings säkerhetsfond inle
svarar mot 1 % av skulderna så skall i stället samtliga föreningars säkerhetsfonder
tillsammans svara mot samma procenttal av kassans skulder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Samtliga remissinstanser utom bankinspektionen har godtagit det föreslagna
fondrelationskravet på 1 % för såväl banken som förening. Inspektionen
anser att särskilt industrialiseringen av jordbrukets driftsformer
och införandet av den fria sektorn i fråga om belåningsobjekten gör det
tveksamt om det fondkrav som gäller för stadshypoteksorganisationen kan
accepteras också för landshypoteksinstitutionen. Inspektionens överväganden
mynnar ut i ett förslag på ett fondrelationskrav på 1,5 % i båda leden,
således 3 % för institutionen sedd som helhet.

För egen del vill jag till att börja med framhålla att fondkravsfrågan bör
bedömas från två olika utgångspunkter. Å ena sidan skall fonderna utgöra
ett tillräckligt gott skydd för obligationshavarna samtidigt som risken för
att extraordinära åtgärder — i sista hand utnyttjande av den statliga grundfonden
— måste anlitas för att täcka förluster så långt som möjligt elimineras.
Å andra sidan är det angeläget att inte driva fram onödigt stora reservfonder,
eftersom detta medför en inte önskvärd ökning av jordbrukets
och skogsbrukets kostnader.

Banken har i sina överväganden i fondkravsfrågan bl. a. utgått från de
kapitaltäckningsbestämmelser som sedan den 1 januari 1969 gäller för
bankinstituten. Jag vill med anledning därav framhålla att — som jag för
stadshypoteksinstitutionens del påpekade i prop. 1968: 153 — det bl. a. med
hänsyn till bankinstitutens helt annorlunda utlåningsstruktur inte går att
utan vidare tillämpa dessa regler på landshypoteksinstitutionen. I det föregående
har angetts att dessa regler inte ställer upp något krav på kapitaltäckning
i fråga om fordran med statlig kreditgaranti. Banken har lagt särskild
vikt vid att garantilånen tas undan från krav på kapitaltäckning. Vid
1968 års utgång uppgick föreningarnas utlåning i form av garantilån med
sådan garanti till ca 214 milj. kr. av det totala kreditbeloppet på ca 2 287
milj. kr. För fordran mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom
75 % av uppskattningsvärdet är kapitalkravet för bankinstituten 1 %. Vad
angår fordran mot säkerhet av inteckning i fastighet som helt eller delvis
är inrättad för industriell verksamhet gäller för dessa institut ett kapitalkrav
på 4 % för den del som faller inom 50 % av uppskattningsvärdet och
8 % för återstoden. Inom ramen för den fria sektorn får landshypoteksföreningarna
enligt vad jag förordat i det föregående möjlighet att belåna
egendom som är att hänföra till sistnämnda fastighetskategori. Även om det
förutsätts att föreningarna kommer att handla med försiktighet när det
gäller sådan lcreditgivning, får det antas att möjligheten kommer att utnyttjas
i viss omfattning. Detta förhållande skulle för den del av skulderna
som inte svarar mot garantilån i och för sig motivera ett krav på något
strängare fondtäckning än vad som gäller för stadshypoteksinstitutionen.
All denna institutions utlåning sker nämligen mot säkerhet av inteckning i
bostads- eller af färsfastigheter inom 75 % av uppskattningsvärdet, dvs.
fordringar som för bankinstitutens del medför ett kapitalkrav på 1 %.

Enligt min mening kan en lämplig avvägning av de synpunkter som i det

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

föregående lagts på fondkravsfrågan ske så, att det av banken föreslagna
kravet såtillvida skärps, att för såväl bankens som förenings skulder skall
utan avräkning för garantilån ställas upp på ett fondrelationskrav på 1 %.
Härvid bör, som påpekats från något håll, gälla att endast reservfonderna
— till vilka all rörelsevinst skall avsättas — skall få beaktas vid beräkning
av bankens eller förenings fondställning. Övriga fondmedel, som i allt väsentligt
torde ha tillkommit före den genom LF införda regleringen av fondbildningen,
får i mån av behov föras över till reservfonderna. I likhet med
några remissinstanser anser jag att bestämmelserna med syfte att trygga
att fondkravet verkligen uppfylls bör utformas efter mönster av vad som
gäller för stadshypoteksinstitutionen. Banken bör således vara skyldig att
om reservfondens storlek gått ned under föreskrivet belopp snarast åter
öka fonden till detta. För landshypoteksföreningarna bör liksom för stadshypoteksföreningarna
gälla en subsidär regel av innehåll att om en förenings
reservfond inte når upp till 1 % av föreningens skulder så skall i vart fall
samtliga föreningars reservfonder sammanlagda svara mot 1 % av bankens
skulder. Den närmare tillämpningen av denna regel får ske efter anvisningar
av banken. Genom den av mig förordade konstruktionen av fondkravsreglerna
skapas en garanti för att institutionen sedd som helhet alltid uppfyller
en fondrelation på minst 2 % samtidigt som hänsyn tas till att vissa föreningar
kan ha svårt att klara 1 %-kravet.

Banken har otvivelaktigt — genom kursvinster vid köp av egna obligationer
och andra inkomster — lättare än föreningarna att uppfylla det föreslagna
fondkravet. Mot denna bakgrund anser jag att banken bör få samma
möjlighet som stadshypotekskassan nu har att av sin årsvinst bevilja
förening bidrag utan återbetalningsskyldighet till att täcka föreningens förvaltningskostnader.
Vidare bör — också efter mönster av vad som gäller
för stadshypoteksinstitutionen — banken ha möjlighet att till förening som
inte kan täcka förlust med sin reservfond utge bidrag utan återbetalningsskyldighet
med ett belopp motsvarande högst hälften av bankens reservfond.
Sådant bidrag skall dock inte få lämnas utan att delägarsammankomsten
hörts. I övrigt skall bankens reservfond få användas endast till att
täcka förlust på bankens rörelse i dess helhet.

För såväl banken som förening gäller f. n. att reservfonden får komma
delägarna till godo genom lindring i lånevillkoren, dock endast under förutsättning
att fonden inte därigenom kommer att gå ned under 2 % av bankens
resp. förenings skulder. Någon ändring av denna övre fondgräns har
inte föreslagits av banken. Även jag anser att en fondrelation på 2 % —
som svarar mot vad som gäller inom stadshypoteksorganisationen — också
i fortsättningen bör gälla som övre gräns för bankens och föreningarnas
reservfonder. I sammanhanget vill jag erinra om att hypoteksbanken eller
landshypoteksförening enligt 29 § 3 mom. kommunalskattelagen (1928:
370) inte är skattskyldig för belopp som avsatts till reservfond i den mån

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

avsättningen är nödvändig för att bringa upp fonden till ett belopp som
svarar mot 2 % av inrättningens skulder. Den subsidiära fondkravsregel
som enligt mitt förslag skall gälla för landshypoteksföreningarna innebär
att förening av banken kan bli ålagd att låta reservfonden svara mot mer än
2 % av skulderna för att därigenom medverka till att det samlade kravet för
föreningarna uppfylls. Med hänsyn till motsvarande regel i SF har i prop.
1969: 99 för stadshypoteksföreningarnas del föreslagits avdragsrätt för avsättning
till säkerhetsfond upp till 2,5 % av föreningens skulder. Införs den
subsidiära regeln för landshypoteksföreningarna avser jag att lägga fram
förslag om en höjning av den skattefria gränsen också för landshypoteksföreningarnas
del.

I förtydligande syfte föreslår jag att reglerna om låntagares resp. förenings
bidrag för förenings resp. bankens förvaltningskostnader jämkas så
att det framgår att bidraget också avser vad som behövs för fondavsättning.

I överensstämmelse med bankens förslag förordar jag att den närmare
regleringen av förenings fondmedelsplacering slopas.

Reservfondsreglerna har i departementsförslaget tagits upp i 29, 30, 59
och 60 §§.

Bankens förslag att föreningsstyrelse i stället för föreningsstämma i fortsättningen
skall fastställa grunderna för dröjsmålsränta har jag
ingen erinran mot (55 § andra stycket i departementsförslaget).

Jag delar bankens uppfattning också i fråga om behovet av en regel om
avyttringsplikt beträffande förvärv till skyddande
av fordran (54 § i departementsförslaget).

Banken föreslår att antalet ledamöter i bankens styrels
e skall ökas från fem till sex för att stärka föreningarnas inflytande i
styrelsen. Samtidigt föreslås att verkställande direktör i banken
skall utses i annan ordning än den som f. n. gäller. Kungl. Maj :t utser
styrelsens ordförande och riksgäldsfullmäktige vice ordföranden. Övriga
tre ledamöter väljs på delägarsammankomst, varvid samtidigt en av
dessa tre ledamöter utses till verkställande direktör. Enligt bankens förslag
skall styrelsen ökas med en ledamot på så sätt, att de av Kungl. Maj :t,
riksgäldsfullmäktige och delägaresammankomsten utsedda ledamöterna
utser en verkställande direktör, som blir självskriven ledamot i styrelsen.
I konsekvens med detta förslag förordar banken vidare att styrelsen skall
vara beslutför när fyra, mot f. n. tre, ledamöter är närvarande och tre, i
stället för som f. n. två, av dem är ense om beslutet.

Jag har i likhet med remissinstanserna ingen erinran mot att antalet
styrelseledamöter ökas på det sätt som banken angett. Den i praxis tillämpade
ordningen att sammankomsten varje år utser en ledamot och sup -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

pleant bör skrivas in i lagen. Som en jämförelse kan jag nämna att av stadshypotekskassans
nio ledamöter utser Ivungl. Maj :t ordföranden och en
annan ledamot, riksgäldsfullmäktige vice ordföranden och ombudsstämman
återstående sex ledamöter. Vad särskilt angår utseendet av verkställande
direktör kan framhållas, att eftersom bankens ledning utövas av styrelsen
och direktören har att arbeta under överinseende av styrelsen är det
naturligt att styrelsen och inte delägarsammankomsten utser honom. Eu.
sådan ordning överensstämmer f. ö. med den som allmänt gäller i den associationsrättsliga
lagstiftningen. Som banken påpekat bör styrelsen också
utan särskild föreskrift fastställa anställningsvillkoren för verkställande
direktören. Denne bör inte omfattas av regeln att ledamots uppdragstid
skall vara tre år.

När det sedan gäller beslutförhetsreglerna vill jag erinra om de regler
som finns för stadshypotekskassan (2 § S-regl.). Kassastyrelsen är beslutför
när minst sju av de nio ledamöterna är närvarande. Är endast fem ledamöter
tillstädes får beslut fattas om alla är ense om beslutet och om
bland de närvarande finns den av Kungl. Maj :t utsedde ordföranden eller
den av riksgäldsfullmäktige utsedde vice ordföranden. Vidare gäller att för
giltigheten av vissa beslut — bl. a. i fråga om utseende och entledigande
av verkställande direktör och om upplåning — krävs, förutom fulltalig styrelse,
att ordföranden eller vice ordföranden biträtt beslutet. Vid en ökning
av antalet styrelseledamöter enligt vad jag angett i det föregående bör enligt
min mening i huvudsak likartade bestämmelser gälla för beslut som fattas
av hypoteksbankens styrelse. Jag förordar således att bankstyrelsen skall
vara beslutför om minst fyra ledamöter är närvarande och tre av dem är
ense om beslutet. Om endast fyra är tillstädes skall bland dem som biträder
beslutet vara ordföranden eller vice ordföranden. För giltigt beslut i fråga
om utseende eller entledigande av verkställande direktör och om uppläggande
av obligationslån eller om annan upplåning skall alltid krävas, att
ordföranden eller vice ordföranden biträtt beslutet.

De berörda reglerna har i departementsförslaget tagits upp i 3, 4 och 6 §§.

Jag har ingen erinran mot bankens förslag att bankstyrelsen i stället för
delägarsammankomsten skall fastställa villkoren för föreningarnas
lån hos banken. Jag har ej heller något emot bankens
förslag att grunderna för förtidsinbetalning av lån
i fortsättningen inte skall fastställas av delägarsammankomsten. I detta
sammanhang föreslår jag att reglerna om ersättning på grund av förtidsinbetalning
lämpligen konstrueras på det sätt som gäller för stadshypoteksinstitutionen.
Detta innebär följande. Sedan tio år förflutit sedan visst lån
lämnats ut skall banken resp. förening kunna medge att lånet sägs upp till
betalning efter ett år om inte villkoren för bankens resp. föreningens
upplåning lägger hinder i vägen. Föreningen resp. låntagaren skall därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

vara skyldig att med det belopp som bestäms av banken ge ut ersättning
för ränteförlust som kan föranledas av inbetalningen (ränteskillnadsersättning).
Banken får medge förening och förening får medge låntagare att
betala lån också tidigare än nu sagts under förutsättning att det kan ske
med hänsyn till bankens resp. föreningens förbindelser. I sådant fall skall
banken resp. förening kunna föreskriva villkor för betalningen utöver skyldighet
att erlägga ränteskillnadsersättning. Närmast kommer därvid i fråga
att kräva ersättning för förlorade förvaltnings- och fondbidrag (22 och 57 §§
i departementsförslaget).

Jag delar bankens uppfattning att bestämmelsen om möjlighet för bankens
delägarsammankomst att vägra föreningsstyrelse ansvarsfrihet kan tas
bort som onödig. Fråga om föreningsstyrelses ansvarsfrihet
prövas på föreningsstämma och det fyller knappast något ändamål
att också delägarsammankomsten skall pröva denna fråga. Om anledning
till anmärkning finns mot föreningsstyrelses förvaltning har delägarsammankomsten
enligt uttrycklig bestämmelse möjlighet att besluta
om behövliga åtgärder.

Frågan om övergångsbestämmelser kommer att behandlas i
det följande.

4. Utredningspromemorian

4.1 Den särskilda pantförskrivningen

4.1.1 Gällande regler m. m.

Stadshypoteks- och landshypoteksföreningarnas utlåningsverksamhet finansieras
i huvudsak genom att stadshypotekskassan resp. hypoteksbanken
lånar upp pengar mot obligationer. Viss möjlighet finns också att skaffa
medel genom reverslån. Upplåningen — för stadshypotekskassans del inklusive
eventuell upplåning i form av reverslån —• får inte överstiga tio
gånger den statliga grundfonden. Denna regel innebär omvänt att grundfonden
alltid måste vara minst 10 % av upplåningen. Obligationerna säkerställs,
som angetts i det föregående, också på andra sätt. Låntagarnas reverser
till föreningarna med tillhörande hypotek spelar härvidlag en självfallet
viktig roll. Genom regler om ett särskilt pantförskrivningsförfarande
utgör reverserna jämte hypotek pantsäkerhet för de obligationer som kassan
resp. banken ger ut.

Pantförskrivningsreglerna är något olika utformade i SF (8 §) och LF
(12 §) men stämmer överens i sak. De innebär följande. De skuldförbindelser
med tillhörande säkerhet som låntagare lämnar till förening för utlämnat
lån skall snarast ställas under offentlig vård. Handlingarna skall pant -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

förskrivas till kassan resp. banken och utgör pantsäkerhet för obligationsutgivningen.
Även de förbindelser som förening utfärdar till centralorganet
för erhållna lån tjänar som säkerhet för obligationerna. Kassan resp. banken
ansvarar för att föreskriven säkerhet är ställd för hypotekslån och att
säkerheten hålls vid makt. Centralorganet skall också se till att pantsäkerheten
inte understiger sammanlagda beloppet av utelöpande obligationer.

Det är något olika typer av säkerheter som kan ställas för de skilda institutionernas
utlåning. För stadshypoteksföreningarnas del gäller att lån
enligt huvudregeln får ges endast mot säkerhet av inteckning i fast egendom
eller tomträtt. I fråga om byggnadskreditiv skall även annan betryggande
säkerhet lämnas. Stadshypoteksförening kan också lämna lån för
vilket förmånsrätt åtnjuts på grund av lagen (1966: 701) om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar (28 § SF).
De säkerheter som kan komma i fråga för landshypoteksorganisationens
del är när det gäller vanliga hypotekslån inteckningssäkerhet i jordegendom
och när det gäller garantilån dels den statliga garantin, dels den säkerhet
som låntagaren enligt beslut av den myndighet som beviljar garantilånet
skall ställa (32 och 52 §§ LF).

Bestämmelser •—• i allt väsentligt likalydande — om den offentliga vården
finns intagna i 13 § S-regl. och 13 § LF. Vården skall utövas av ett ombud
— för stadshypoteksförening eventuellt jämte suppleant eller vid behov två
ombud — som förordnas av länsstyrelsen i det län där vederbörande förenings
styrelse har sitt säte. De pantsatta handlingarna skall förvaras under
två särskilda lås med olika nycklar i förvaringsrum som är brandfritt och
även i övrigt betryggande. Ombud och en person som föreningen utser skall
ha var sin av nycklarna. När stadshypoteksförening är långivare tillsammans
med annan (konsortielån) får handlingarna efter ombuds godkännande
förvaras på annat betryggande sätt. Ombuds arvode bestäms av länsstyrelsen.
För stadshypoteksinstitutionens del gäller att kassan skall höras
innan arvode bestäms.

De offentliga ombudens uppgifter regleras av Kungl. Maj :ts instruktioner
(1968:656 och 1955: 111) för offentligt ombud hos stadshypoteksförening
resp. för av länsstyrelsen förordnat ombud hos landshypoteksförening.
Instruktionen beträffande ombud hos stadshypoteksförening innehåller
väsentligen följande. Ombudet skall till kassan avge intyg om på
vilket sätt säkerhetshandlingarna förvaras. Vidare skall ombudet övervaka
att kassans föreskrifter om skyldighet att hos inskrivningsdomare anmäla
innehav av inteckning följs. Säkerhetshandling får lämnas ut till förening
endast för vissa angivna åtgärder, t. ex. konkursbevakning, eller för åtgärd
som beslutats i behörig ordning där åtgärden inte uppenbarligen strider
mot gällande bestämmelser. Över handlingar som lämnats ut skall ombudet
föra särskild förteckning. Vid dröjsmål med att återställa handling skall
ombudet göra påminnelse hos föreningsstyrelsen. Om påminnelsen inte be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

aktas skall ombudet göra anmälan till kassan. När handling återställs skall
ombudet se till att med denna inte vidtagits annan åtgärd än den för vilken
handlingen lämnats ut. Instruktionen för ombudet hos landshypoteksförening
innehåller föreskrifter av i huvudsak motsvarande innebörd. Sådant
ombud har dessutom att granska lånehandlingarna i vissa hänseenden. Ombudet
skall sålunda kontrollera att låntagaren styrkt sin rätt att belåna den
pantförskrivna egendomen, att det angivna belåningsvärdet inte överstiger
taxeringsvärde eller särskilt åsatt värde, att lånebeloppet ligger inom föreskriven
belåningsgräns och att för utlämnat lån har pantförskrivits inteckningar
till minst motsvarande belopp och med föreskriven förmånsrätt. Vid
lån med statlig lanegaranti skall vidare kontrolleras att i lånegarantihandlingen
angiven säkerhet ställts för lånet, att lånet i övrigt lämnats ut i
överensstämmelse med garantihandlingens villkor och föreskrifter, samt att
i förekommande fall innehav av inteckning i jordbruksinventarier antecknats
hos inskrivningsdomare.

Vad angår valvsvården i allmänhet gäller för stadshypoteksförening att
värdehandlingar skall förvaras under minst två särskilda lås med olika
nycklar i brandsäkert och i övrigt betryggande förvaringsrum, därvid nycklarna
skall omhänderhas av personer som föreningen utser (47 § S-regl.).
Någon motsvarande föreskrift finns inte för landshypoteksföreningarnas
del.

För stadshypoteksinstitutionens del har regler om pantförskrivning och
offentlig vård av reverser och säkerheter gällt sedan institutionens bildande.
Vid tillkomsten av 1953 års förordning om institutionen skedde vissa justeringar
i reglerna. Bl. a. gjordes det förtydligandet att den säkerhet som obligationshavarna
hade i låntagarnas reverser och säkerhetshandlingar var en
panträtt. 1 samband därmed uttalade föredragande departementschefen att
syftet med den offentliga vården torde ha varit att skilja panten från pantsättarens
besittning och därmed uppfylla det för panträtt i lös egendom
gällande traditionskravet, dvs. kravet att panten överlämnas till panthavaren
(prop. 1953: 36).

Vid remissbehandlingen av det betänkande som låg till grund för SF
ifrågasatte bankinspektionen om inte tiden var mogen att avveckla den
särskilda upplåningspantsättningen och därmed den offentliga vården av
pantsäkerheterna med de kostnader och olägenheter i övrigt som denna
för med sig. Inspektionen pekade bl. a. på att en sådan åtgärd redan utan
menliga konsekvenser vidtagits beträffande andra kreditinstitut av liknande
slag såsom skeppshypotekskassan och kreditaktiebolaget Svensk Exportkredit
AB. Departementschefen fann att det kunde finnas skäl att överväga
slopandet av pantsättningsreglerna. Han ansåg emellertid att frågan borde
prövas i samband med en senare översyn av vissa andra regler för institutionens
verksamhet (prop. 1968: 153).

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

För landshypoteksinstitutionens del infördes sakrättsligt skydd för obligationsinnehavarna
i form av pantsäkerhet först år 1955 genom LF. Rörelsens
solvens säkerställdes i de tidigare författningarna — 1861 och 1890
års förordningar — genom täcknings- och förvaringsregler. Täckningsregeln
innebar att obligationerna skulle ha beloppsmässig täckning i fullgoda
inteckningssäkerheter för de lån som lämnats av föreningarna. Det
ålåg därför banken att se till att tillräcklig säkerhet ställts för de lämnade
lånen och att fullgod säkerhet behölls under hela avbetalningstiden.
Förvaringsregeln, som syftade till att trygga en från allmän risksynpunkt
acceptabel förvaring av säkerhetshandlingarna, föreskrev skyldighet för
föreningarna att på lämplig ort nedsätta säkerhetshandlingarna under
offentlig vård. Kravet på offentlig vård uppfylldes genom att bankstyrelsen,
som innehöll representanter från det allmänna, utsåg ombud med uppgift
att kontrollera att täcknings- och förvaringsreglerna iakttogs.

4.1.2 Utredningen

Utredningen berör inledningsvis panträttsinstitutets funktion. Panträtten
kan karaktäriseras som en sakrättsligt skyddad rätt som ger panthavaren
befogenhet att, när en viss prestation inte behörigen erläggs, tillgodogöra
sig dess värde ur den förpantade egendomen med viss förmånsrätt.
Panträtten har stor betydelse för kreditsystemet genom att den erbjuder
en möjlighet för en långivare att trygga sig mot låntagarens insolvens.
Om pantsättaren/låntagaren inte betalar sin skuld på förfallodagen
har panthavar en/långivar en således möjlighet att driva in sin fordran
genom att sälja panten. Panträttens sakrättsliga skydd kommer till synes
på två sätt. Dels ger panträtten panthavaren ett omsättningsskydd genom
att panträtten blir gällande också mot nya ägare till panten. Dels innefattar
panträtten ett borgenärsskydd genom att panthavaren vid utmätning av
panten och vid pantsättarens konkurs har företräde till betalning ur panten
(förmånsrätt) om flera borgenärer konkurrerar om tillgången.

Mot bakgrunden av de allmänna panträttsliga reglerna konstaterar utredningen
att obligationshavarna i egenskap av panthavare har rätt att
låta sälja panten om pantsättaren, kassan eller banken, inte förmår lösa
in obligationerna i enlighet med obligationsvillkoren. Eftersom panten består
av en fordringsrätt med inteckningssäkerhet finns också utvägen att
driva in fordringen från den enskilde låntagaren eller söka ta ut beloppet
ur den intecknade fastigheten. Bortsett från att det är svårt att tänka sig
hur obligationshavarna praktiskt skulle effektuera sin rätt ställer utredningen
frågan om det över huvud kan tänkas någon situation, där obligationshavarna
verkligen använder sin panträtt.

Enligt föreskrifter i SF och LF skall villkoren för obligationsupplåningen
och föreningars utlåning vara förenliga med varandra. Om de enskilda
låntagarna sköter sina lån kan därför rimligen återbetalningen av obliga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

tionslånen inte komma i fara. Fullgör enskild låntagare inte sina betalningsförpliktelser
har den långivande föreningen att genom realisation av
panten — i praktiken exekutiv försäljning av den intecknade fastigheten
— söka få sin fordran betald. Brist som därefter kan kvarstå får täckas av
reservfondmedel. Om man antar att ett stort antal låntagare inte förmår
betala sina lån och att långivaren vid därpå följande exekutiva auktioner
inte alls eller endast delvis lyckas driva in sina lånefordringar kan den
situationen inträffa att reservfonderna töms och att obligationshavarna
riskerar att bli nödlidande. I ett sådant läge, som tydligen förutsätter en
ren krissituation på fastighetsmarknaden och i det ekonomiska livet i övrigt,
får statsmakterna antas gripa in genom olika åtgärder för att söka
häva krisen. Om så mot förmodan inte skulle ske finns f. n. möjlighet att
med utnyttjande av låntagarnas solidariska ansvarighet driva in medel.
Som framgår av ett följande avsnitt föreslås dock att denna möjlighet i
fortsättningen inte skall finnas kvar. I sista hand får centralorgan och
föreningar gå i konkurs eller — enligt förordnande av Kungl. Maj :t —
träda i likvidation. Därvid blir det möjligt att ta i anspråk den statliga
grundfonden.

Mot bakgrunden av det nyss sagda är det svårt att föreställa sig någon
situation, där obligationshavarna själva kan tänkas kunna gripa in för att
genom försäljning av de pantsatta handlingarna eller genom utsökningsåtgärder
skaffa sig betalning för sina fordringar hos kassan eller banken.
I stället är det i alla tänkbara fall föreningarna, kassan eller banken som
agerar när det gäller att realisera pantsäkerheterna och — vad som är
särskilt viktigt i detta sammanhang — föreningarna, kassan eller banken
skulle förfara på samma sätt även om den särskilda pantförskrivningen
inte fanns.

Vad därefter angår det sakrättsliga skydd som panträttsinstitutet skänker
åt panthavaren är det närmast den del av detta skydd som i det föregående
betecknats som borgenärsskyddet — dvs. företrädet till panten
framför andra pantsättares borgenärer — som skulle kunna tänkas ha någon
betydelse för obligationshavarna. En sådan förmånsrätt skulle kunna
aktualiseras vid en likvidation av stadshypotekskassan eller hypoteksbanken
eller i en konkurssituation. Därmed är sagt att det fortsatta resonemanget
i frågan om borgenärsskyddets betydelse för obligationshavarna
knappast har annat än teoretiskt intresse.

Borgenärsskyddets betydelse för obligationshavarna måste bedömas mot
bakgrund av att landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna inte får
driva annan verksamhet än den som anges i resp. förordning. För kassans
del gäller att medel för låneverksamheten får skaffas genom lån mot obligationer
eller genom annan upplåning (7 § SF). Upplåning på annat sätt
än genom att ge ut obligationer avses emellertid ske endast undantagsvis
(prop. 1968: 153 s. 35). För banken gäller att lån på annat sätt än mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

obligationer får tas upp endast för att tillgodose ett tillfälligt behov eller
om det är fråga om lån mot säkerhet av inteckning i fastighet som ägs av
banken (6 § LF). Vid sidan av institutionernas långivare kan naturligtvis
finnas också andra borgenärer, t. ex. anställda med löneanspråk och borgenärer
med utomobligatoriska anspråk.

Genom den särskilda pantförskrivningen till säkerhet för obligationerna
får obligationshavarna i en konkurs- eller likvidationssituation företräde
till betalning ur låntagarnas omslagsreserver och inteckningsreserver, framför
kassans eller bankens andra borgenärer. Det är emellertid alldeles
uppenbart, att de förbindelser som resp. inrättning kan ha utöver obligationsförpliktelserna
är av så förhållandevis blygsam omfattning, att de endast
i mycket ringa grad kan inverka på obligationshavarnas rätt.

Utredningen drar av det sagda slutsatsen att obligationshavarnas panträttsskydd
saknar betydelse för obligationernas ställning på kapitalmarknaden.
Avgörande för bedömningen av obligationerna som piaceringsobjekt
är —• förutom stadshypoteks- och landshypoteksinstitutionernas eget
riskkapital i form av säkerhets- eller reservfonder samt den statliga garantin
för verksamheten —• att institutionerna var för sig driver en ensartad
verksamhet, som är strikt begränsad till finansiering av bostads- och affärsfastigheter
resp. jordbruksegendomar, och att obligationerna -— enligt föreskrifter
i 8 § sista stycket SF resp. 12 § sista stycket LF —- täcks av de säkerheter
som lämnats till föreningarna för givna lån. Dessa täckningsregler
innebär ju i sak detsamma som om säkerheterna pantsatts för obligationslånen,
eftersom obligationshavarna i en likvidation eller konkurs
praktiskt sett är de enda borgenärerna. Att en avveckling av den särskilda
pantförskrivningen således inte bör förringa säkerheten för obligationshavarna
och inte heller inverka på obligationernas ställning på kapitalmarknaden
vinner också stöd av att regler om särskild pantförskrivning till
obligationshavarnas skydd saknades för landshypoteksinstitutionens del
fram till år 1956. För skeppshypoteksrörelsens del slopades motsvarande
regler år 1965 utan att någon menlig verkan på obligationernas ställning
på marknaden synes ha följt av detta.

Ett skäl som kan tala för att den särskilda pantförskrivningen skall behållas
är emellertid att den med denna förbundna offentliga vården av panthandlingarna
är av betydelse från ordnings- och kontrollsynpunkt. Mot detta
kan anföras att den offentliga vården medför visst administrativt merarbete
och att handläggningen i samband med den offentliga vården också otvivelaktigt
i takt med den växande verksamheten har blivit tungrodd och osmidig.
Härtill kommer de kostnader som föranleds av den offentliga vården. Arvodena
till de offentliga ombuden för stadshypoteksinstitutionens del går
f. n. upp till drygt 100 000 kr. per år. En avveckling av den särskilda pantförskrivningen
jämte den offentliga vården kräver naturligtvis att i SF och
LF förs in regler, som garanterar att den interna valvsvården och hante -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

ringen i övrigt också i fortsättningen blir ordnad på ett betryggande sätt.
Även om några större kostnadsbesparingar därvid inte kan göras, torde de
fördelar i administrativt hänseende som kan vinnas med en annan och smidigare
ordning än den nuvarande vara så betydande, att ett slopande av den
särskilda pantförskrivningen och den offentliga vården är motiverat också
från denna synpunkt.

Utredningens överväganden mynnar ut i ett förslag att den särskilda
pantsättningen till skydd för obligationshavarna och den därmed sammanhängande
offentliga vården av panthandlingarna avvecklas. Sambandet mellan
kassans resp. bankens obligationsskuld och lånefordringarna kan säkerställas
genom att de nuvarande täckningsreglerna ersätts med en regel av
innehåll att mot förenings skuld till kassan resp. banken skall alltid finnas
lånefordringar i portfölj säkerställda i enlighet med gällande utlåningsregler,
och att mot kassans resp. bankens låneskuld skall vid varje tid finnas
fordringar hos anslutna föreningar — säkerställda på sätt nyss sagts —
till sammanlagt belopp motsvarande lägst kassans låneskuld. Den kontroll
av valvsvården och verksamheten i övrigt som f. n. sker genom den offentliga
vården kan lösas på ett smidigt sätt om — som utredningen i det följande
föreslår — institutionerna ställs under tillsyn av bankinspektionen.
Härigenom ges centralorgan och föreningar möjlighet att i samråd med inspektionen
ordna valvsvården och hanteringen av skuldförbindelser jämte
säkerhetshandlingar på ett så smidigt och rationellt sätt som möjligt. Detta
utesluter självfallet inte att — i den mån detta bedöms vara den bästa lösningen
— förening använder sig av ombud med väsentligen samma uppgifter
som de nuvarande offentliga ombuden.

Utredningen berör därefter de gällande bestämmelserna att också förenings
förbindelse till centralorganet för utlämnat lån skall utgöra säkerhet
för obligationerna. Denna säkerhet har i förordningarna inte betecknats
som pantsäkerhet. Med hänsyn härtill och då regler saknas om skuldförbindelsernas
avskiljande från kassans resp. bankens besittning -— motsvarande
den offentliga vården av låntagarnas reserver — torde det inte vara
möjligt att anse panträtt föreligga. Bestämmelserna som synes sakna varje
betydelse för obligationernas säkerhet bör tas bort samtidigt med att pantsättningsreglerna
mönstras ut.

Avslutningsvis anför utredningen att av analysen av den särskilda pantsäkerhetens
reella innebörd följer att någon övergångsbestämmelse till skydd
för innehavarna av de obligationer som getts ut före en lagändring inte är
nödvändig. Deras säkerhet blir med den nya konstruktionen av täckningsregeln
tillgodosedd på ett i jämförelse med den särskilda pantsäkerheten
likvärdigt sätt.

Kungl. Maj ds proposition nr 171 år 1969

4.1.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna instämmer allmänt i utredningsmannens uppfattning
att obligationshavarnas panträtt i låntagarnas skuldreverser jämte säkerheter
saknar betydelse från säkerhetssynpunkt och därför bör tas bort. Riksbanksfullmäktige,
som finner att en avveckling av den särskilda pantsättningen
är starkt motiverad av praktiska skäl, uttalar att ett slopande av den
särskilda pantförskrivningen inte bör föranleda någon ändring i kapitalmarknadens
värdering av kassans och bankens obligationer. Liknande uttalanden
görs av bl. a. riksgälds fullmäktige och hg pot eksbanken.

De flesta remissinstanserna tillstyrker eller godtar också vad utredningsmannen
i övrigt föreslagit. En remissinstans vill emellertid ha kvar den del
av pantsättningen som avser pantförskrivning av lånehandlingarna till
centralorganet och från några håll riktas stark kritik mot förslaget att a\-veckla också den offentliga vården.

Av de remissinstanser som tillstyrker förslaget i dess helhet kan nämnas
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, bostadsstgrelsen, delegationen
för bostadsfinansiering, riksbanksfullmäktige, AP-fonden, jordbrukskasseförbundet,
handelskammaren i Norrköping, Svenska Riksbyggen och SABO.
Bankinspektionen konstaterar att med ett slopande av den särskilda pantförskrivningen
följer, att den ganska omständliga offentliga vården inte behövs.
Inspektionen betonar att en tillfredsställande förvaring av handlingarna
i stället måste ordnas inom föreningarna. AP-fonden tillstyrker förslaget
under förutsättning att de båda institutionerna enligt förslaget i promemorian
ställs under tillsyn av bankinspektionen. Även riksbanksfullmäktige
pekar på betydelsen av att institutionerna ställs under tillsyn av bankinspektionen
om den offentliga vården slopas. SABO anför att de förenklingar
som genom de föreslagna ändringarna kan vinnas i den administrativa handläggningen
är välkomna.

Stadshypotekskassan anser väl att obligationshavarnas legala panträtt i
lånehandlingarna kan tas bort men finner det däremot tveksamt om den
pantförskrivning av lånesäkerheterna som f. n. sker från föreningarna till
centralorganet bör slopas. Kassan och föreningarna framstår visserligen
utåt som en ekonomisk enhet men formellt är det dock fråga om olika juridiska
personer. Om pantförskrivning inte sker till kassan kommer denna
att sakna formell säkerhet för sina fordringar på föreningarna och därmed
fråntas möjlighet att vid behov förfoga över säkerheterna. Kassan är därför
inte beredd att på grundval av utredningen tillstyrka en avveckling av pantsättningsreglerna
i vad avser pantförskrivningen till kassan.

Såväl stadshypotekskassan som hy pot eksbanken — i vars yttrande lantbruksförbundet
och RLF instämmer — riktar stark kritik mot förslaget att
avveckla den offentliga vården. Båda inrättningarna hävdar att även om den
särskilda pantförskrivningen avvecklas så är det motiverat att ha kvar den
offentliga vården. Det är främst följande omständigheter som — i huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

sak av båda remissorganen — åberopas till stöd för denna inställning. Den
offentliga vården har visserligen samband med den särskilda pantförskrivningen
men har också betydelse från kontroll- och ordningssynpunkt. Den
sakkunskap som de offentliga ombuden representerar är betydelsefull, särskilt
för de föreningar som saknar anställda med juridisk utbildning. Det är
principiellt felaktigt att centralorganet frikopplas från sitt nuvarande ansvar
för att föreningarna har tillräcklig säkerhet för sin utlåning och från den
med detta ansvar förenade kontrollskyldigheten i fråga om lånesäkerheterna.
Dessa utgör nämligen säkerheter för betalningsskyldigheten mot obligationshavarna.
De offentliga ombuden kan ses också som ombud för centralorganet
med viss rapportskyldighet mot detta. En kontinuerlig kontroll förutsätter
att ombud finns i föreningarna. En tillsyn av bankinspektionen kan inte
ersätta ombuden. Om den offentliga vården tas bort kan såväl banken som
kassan därför komma att utse egna ombud i föreningarna. Det kan bli svårt
för att inte säga omöjligt att ordna en tillfredsställande intern valvsvård i de
minsta föreningarna med endast två—tre personer anställda, eftersom det
måste förutsättas att handlingarna skall förvaras under minst två särskilda
lås med nycklar som skall innehas av olika personer. Den nuvarande ordningen
är inte tungrodd och osmidig. En tillförlitlig vård kan inte ordnas på
ett smidigare sätt än det nuvarande. Den offentliga vården är också fördelaktig
från kostnadssynpunkt. Den i promemorian förordade lösningen som
innefattar tillsyn av bankinspektionen blir dyrare.

Övriga remissinstanser som också är helt negativa till att den offentliga
vården las bort är handelskamrarna i Malmö och Jönköping samt Sveriges
Fastighetsägareförbund. Handelskammaren i Jönköping är i motsats till de
övriga remissinstanserna som kritiserar förslaget att avveckla den offentliga
vården positiv till att institutionerna ställs under tillsyn av bankinspektionen.
Handelskammaren understryker att ombudens kontroll är särskilt värdefull
i mindre föreningar. Den omständigheten att i kontrollen av säker -lietshandlingarna deltar en sakkunnig person som handlar under ämbetsmannaansvar
är ägnad att skapa särskild trygghet. Genom att behålla det
allmänna ombudet kan vidare bankinspektionens befattning med föreningarnas
verksamhet begränsas och därmed minska inspektionens arbetsbelastning.

Riksgälds fullmäktige delar rent principiellt utredningsmannens uppfattning
i fråga om avveckling av den offentliga vården. Med hänsyn till att en
omläggning enligt utredningsförslaget kan komma att medföra praktiska
svårigheter särskilt för mindre föreningar, anser fullmäktige emellertid att
frågan bör övervägas ytterligare.

Stadshypotekskassan berör den föreslagna täckningsregeln att förening
skall ansvara för att dess skuld till kassan ständigt motsvaras av lånefordringar
för vilka finns föreskriven säkerhet. En alltför bokstavlig tolkning
av bestämmelsen skulle kunna omöjliggöra att lån lämnas ut i de inte ovanliga
fall, när någon tid går från utlämningstillfället till dess formella sä 5

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

kerheter erhållits. Kassan syftar på de fall när nödvändiga inteckningsåtgärder
inte medhunnits före lånets utlämnande. Kassan hänvisar i sammanhanget
till ett departementschefsuttalande i prop. 1953: 56 s. 68 att hinder
inte bör anses föreligga för förening att i sådana fall lämna ut lån mot
att bank förbinder sig att så snart som inteckningsåtgärden vidtagits tillhandahålla
stipulerad inteckningssäkerhet eller att återbetala lånet. Kassan
utgår från att förslaget inte avser någon ändring av den praxis som
utbildats på grundval av detta uttalande.

Bankinspektionen menar att även om säkerheten för obligationerna också
i fortsättningen är betryggande så kan inte bortses från att de formella
förutsättningarna för obligationsupplåningen ändras genom ett slopande
av obligationshavarnas panträtt. Inspektionen ifrågasätter därför om inte
staten övergångsvis borde lämna en garanti efter mönster av vad som
skedde vid fusionen av stadshypotekskassan och bostadskreditkassan.
Bankföreningen anser däremot att någon övergångsbestämmelse inte är
påkallad.

4.2 Det solidariska ansvaret
4.2.1 Gällande regler m. m.

Den i landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna inbyggda solidariska
ansvarigheten infördes vid institutionernas tillkomst. Avsikten var
att stärka skyddet för obligationshavarna och därmed också obligationernas
ställning på kapitalmarknaden.

Reglerna om den solidariska ansvarigheten finns i 11 och 34 §§ LF resp.
12 och 32 §§ SF. De innebär att föreningarna ansvarar för centralorganets
förbindelser och att förenings låntagare ansvarar för föreningens förbindelser.
I första band, primärt, fördelas ansvaret mellan föreningarna resp.
låntagarna i förhållande till obetalt lånebelopp. Om förening eller låntagare
inte kan fullgöra sin betalningsskyldighet enligt det primära ansvaret
blir övriga föreningar resp. låntagare i andra hand, subsidiärt, ansvariga
för bristen efter samma grund som nyss angetts. Ett garantiansvar
som är konstruerat på angivet sätt kan benämnas subsidiärt solidariskt
ansvar. Systemet innebär rent teoretiskt att en medlem kan få svara för
hela det belopp som skall tas ut.

I fråga om grunden efter vilken ansvarigheten fördelas är reglerna något
olika utformade i LF och SF. Beträffande landshypoteksorganisationen
gäller att ansvaret fördelas efter delaktigheten i banken resp. förening.
Delaktigheten i banken bestäms efter obetalda beloppet av de lån som
varje förening fått av banken (2 § LF). Låntagares delaktighet i förening
bestäms efter det obetalda beloppet av lån hos föreningen, såvitt angår medel
som föreningen lånat hos banken (33 § andra stycket och 35 § LF). —
Vad gäller stadshypoteksorganisationen fördelas ansvaret i båda leden i

Kungl. Maj:ts proposition nr 17i år 1969

förhållande till de högsta under senaste räkenskapsår obetalda kapitalbeloppen
av lånen. I låntagarledet föreskrivs här inte någon begränsning till
medel som härrör från upplåning hos kassan.

För stadshypoteksföreningarnas del finns en bestämmelse som gör det
möjligt för en förening att uppskjuta ett ianspråktagande av det solidariska
ansvaret. I 16 § SF föreskrivs nämligen att om förening lidit förlust
som den inte kan täcka med sin säkerhetsfond eller utan anlitande av medlemmarnas
ansvarighet för föreningens förbindelser, så får kassan bevilja
föreningen bidrag ur kassans reservfond med belopp som svarar mot högst
hälften av reservfonden. Sådant bidrag, som inte är förenat med återbetalningsskyldighet,
får inte lämnas utan att ombudsstämman hörts.

Av det sagda framgår att reservfondernas storlek är av stor betydelse
när det gäller att bedöma risken för att det solidariska ansvaret skall behöva
utnyttjas. Reglerna i fråga om fondbildningen är något olika utformade
i LF (15 och 51 §§) och SF (15, 16, 34 och 35 §§). För stadshypoteksinstitutionen
gäller att stadshypotekskassans reservfond resp. stadshypoteksförenings
säkerhetsfond i princip alltid skall ha en storlek, som
svarar mot minst 1 % av kassans resp. föreningens skulder. Om förening
inte kan uppfylla 1 %-kravet skall fonden tillsammans med övriga föreningars
fonder uppgå till lägst samma procenttal av kassans skulder. För
institutionen som helhet innebär detta ett fondrelationskrav på minst 2 %.
Reglerna har utformats bl. a. från utgångspunkten att fondställningen bör
vara så stark att den innebär en garanti för att det solidariska ansvaret
och grundfonden inte skall behöva tas i anspråk för att täcka förluster
(prop. 1968: 153 s. 38). — För landshypoteksinstitutionens del ställs f. n.
i LF inte upp krav på en viss minsta fondstorlek. I det föregående har
emellertid lagts fram förslag till nya fondregler som i huvudsak stämmer
överens med de som gäller för stadshypoteksinstitutionen.

Frågan om en avveckling av den solidariska ansvarigheten inom stadshypoteksinstitutionen
berördes bl. a. vid tillkomsten av 1963 års förordning
om institutionen. Bostadslåneutredningen, vars betänkande (SOU
1962:31) låg till grund för förordningen, föreslog att den solidariska ansvarigheten
skulle behållas. Utredningen menade bl. a. att ett slopande av
detta ansvar utan att ökad säkerhet i någon annan form sattes i stället
kunde leda till en ogynnsammare kurs för obligationerna. Några remissinstanser
ifrågasatte om inte förutsättningarna för ett slopande borde prövas
ytterligare. Departementschefen anslöt sig emellertid till utredningsförslaget
(prop. 1963: 13 s. 69).

I samband med fusionen mellan stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
anförde departementschefen att han delade den av några remissorgan
framförda uppfattningen att den solidariska ansvarigheten
knappast hade annat än teoretiskt intresse och att han därför ämnade låta
utreda om den kunde avvecklas (prop. 1968: 153 s. 22).

Kangl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.2.2 Utredningen

Utredningen pekar inledningsvis på alt i 1951 års lag om ekonomiska
föreningar inte finns den tidigare möjligheten att bilda ekonomisk förening
med begränsad personlig ansvarighet och att medlemmarna i jordbrukskassa
år 1956 genom jordbrukskasselagen också befriades från personligt
ansvar för kassans förbindelser. Mot bakgrund av denna utveckling
inom föreningslagstiftningen krävs mycket starka skäl för att behålla reglerna
om solidariskt ansvar för de båda hypoteksinstitutionernas del. Huvudmotivet
för införandet av regler om solidariskt ansvar synes ha varit att
detta ansetts bidra till att hos köparna av hypoteksbankens och stadshypotekskassans
obligationer inge ett sådant förtroende, att obligationerna kan
säljas till förmånlig kurs och därmed göra det möjligt för institutionerna
att lämna lån på för låntagarna fördelaktiga villkor. Det solidariska ansvaret
skulle sålunda ha medverkat till att hypoteksbankens och stadshypotekskassans
obligationer tillsammans med statsobligationer, s. k. guldkantade
obligationer, länge stod i särklass som säkra och trygga placeringar.
Numera räknas också obligationer emitterade av kreditinstitut utan inbyggt
solidariskt ansvar — obligationslån som ges ut av de bostadsfinansierade
kreditaktiebolagen (SIGAB, GIGAB m. fl.) — som förstklassiga och utges
och säljs till samma ränta som hypoteksbankernas obligationslån. Den solidariska
ansvarigheten inom landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna
har säkerligen i rörelsernas tidigare historia varit ett värdefullt argument i
obligationsförsälj ningen men saknar numera betydelse för obligationernas
säljbarhet. Helt avgörande för hypoteksobligationernas ställning på obligationsmarknaden
är i stället den goda inteckningssäkerhet, som krävs för
långivningen, institutionernas eget riskkapital och det statliga engagemanget
i institutionerna i form av en av staten tillskjuten grundfond.

Ett skäl som ibland anförts för ett behållande av det solidariska ansvaret
är att kapitalbildningen då kan hållas på en lägre nivå med följd att låntagarnas
kostnader för lånen minskas. Med de fondkrav som gäller för
stadshypoteksinstitutionen och i det föregående föreslagits att gälla för landshypoteksinstitutionen
är det emellertid endast vid mycket allvarliga rubbningar
på fastighetsmarknaden som det kan bli aktuellt att utnyttja det
solidariska ansvaret. Detta innebär med andra ord att institutionerna åläggs
att hålla en fondstyrka som utom i rena krislägen är tillräcklig för att möta
förluster i låneverksamheten. På grund av de nya fondkravens utformning
saknas därför i stort sett möjlighet för föreningarna och centralorganen att
reglera fondernas storlek med hänsyn till »värdet» av det solidariska ansvaret.
I anslutning härtill framhålls att en situation med mycket allvarliga
rubbningar på fastighetsmarknaden kan antas uppstå endast om ett visst
område eller landet i dess helhet drabbas av en allmän ekonomisk kris. I ett
sådant läge skulle ett utnyttjande av låntagarnas solidariska ansvarighet med

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

största sannolikhet endast förvärra krisen. Det får därför förutsättas att
statsmakterna i en sådan situation på ett tidigt stadium griper in med olika
åtgärder för att häva krisen och att det följaktligen aldrig hinner bli aktuellt
att ta i anspråk det solidariska ansvaret.

Från principiell synpunkt måste det anses betänkligt att den enskilde låntagaren
inte på förhand kan avgöra omfattningen av det ansvar som följer
med medlemskapet i en hypoteksförening. Ansvaret är i princip obegränsat
och vad som faller på den enskilde medlemmen blir därför helt beroende
av de övriga medlemmarnas ekonomiska ställning. Systemet innebär
teoretiskt att en välställd fastighetsägare med endast ett mindre lån hos en
hypoteksförening kan få svara för icke blott den egna föreningens utan för
hela institutionens samtliga förbindelser. I vad mån fastighetsägare på grund
av den obegränsade solidariska ansvarigheten avskräckts från att söka medlemskap
i lands- resp. stadshypoteksinstitutionen är naturligtvis svårt att
säga men det kan inte uteslutas att förhållandet någon gång spelat in när
fastighetsägare haft möjlighet att välja kreditinstitut.

Utredningen delar inte den från något håll framförda åsikten att den solidariska
ansvarigheten utgör den egentliga grunden för låntagarnas medlemskap
och inflytande i institutionerna. Grunden härför är enligt utredningen
i stället helt enkelt de bestämmelser som i detta avseende finns i SF
och LF.

Utredningens överväganden mynnar ut i ett konstaterande att inget vägande
skäl kan anföras för att behålla det solidariska ansvaret inom landsoch
stadshypoteksinstitutionerna utan tvärt om att åtskilligt talar för att
det solidariska ansvaret bör utmönstras. Det sagda gäller dock uteslutande
de enskilda föreningsmedlemmarnas ansvarighet för sin förenings förbindelser.
I fråga om föreningarnas ansvar för hypoteksbankens resp. stadshypotekskassans
förbindelser är läget annorlunda. Med den uppbyggnad
såväl lands- som stadshypoteksinstitutionen har är det naturligt att betrakta
centralorganet jämte de till detta anslutna föreningarna som en ekonomisk
enhet. Av detta följer att föreningarna också i fortsättningen bör ta del i ansvaret
för bankens resp. kassans förbindelser. Ansvaret bör — i likhet med
vad som redan gäller och på samma sätt som i fråga om det ansvar jordbrukskassorna
har för centralkassans förbindelser (It och 21 §§ jordbrukskasselagen)
— vara utformat som ett subsidiärt solidariskt ansvar.

Enligt utredningens förslag skall således låntagarnas solidariska ansvar
för lands- resp. stadshypoteksföreningarnas förbindelser tas bort men behållas
i fråga om föreningarnas ansvar för centralorganets förbindelser.
Eftersom det solidariska ansvaret endast är av teoretiskt intresse torde någon
övergångsbestämmelse till skydd för de nuvarande obligationshavarna
inte vara nödvändig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.2.3 Remissyttrandena

Förslaget att avveckla låntagarnas solidariska ansvar för förenings förbindelser
har allmänt tillstyrkts eller -— i några fall dock med tvekan —
godtagits av remissinstanserna. Allmän enighet råder om att föreningarnas
solidariska ansvar för resp. centralorgans förbindelser skall stå kvar också
om föreningsmedlemmarnas solidariska ansvar tas bort.

Av remissinstanser som uttryckligen tillstyrker förslaget kan nämnas
bankinspektionen, bostadsstijrelsen, försäkringsinspektionen, delegationen
för bostadsfinansiering, AP-fonden, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige,
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, jordbrukskasseförbnndet,
Svenska Riksbyggen och SABO.

Till de remissorgan som godtar förslaget med tvekan hör de båda berörda
institutionerna. Hypoteksbanken erinrar om att det solidariska ansvaret var
ett värdefullt argument när obligationerna i landshypoteksinstitutionens
tidigare historia i stor omfattning såldes i utlandet. Om bankens obligationer
efter en liberalisering av de internationella kapitalrörelserna åter kan
placeras i utlandet skulle det solidariska ansvaret sannolikt få ökad betydelse
som försäljningsargument. Det solidariska ansvaret har troligen också
varit av betydelse såtillvida, att det manat föreningarna till särskild noggrannhet
vid värderingen av belåningsobjekten och också i övrigt till försiktighet
vid kreditgivningen. Institutionens förluster har sålunda varit
obetydliga och inga alls under de senaste årtiondena. Den omständigheten
att den enskilde låntagaren inte på förhand kan avgöra omfattningen av det
ansvar som följer med medlemskapet kan knappast sägas ha inneburit någon
olägenhet, eftersom det solidariska ansvaret aldrig behövt tas i anspråk.
I vart fall kan en sådan olägenhet inte anses avhjälpt genom utredningsförslaget.
I en situation — självfallet helt teoretisk — då föreningarnas ansvar
för bankens förbindelser skulle aktualiseras, måste föreningarnas fonder
tas i anspråk. Om då fonderna sjunker under den minimistorlek som
föreningarna väntas bli ålagda att hålla, blir det nödvändigt att ta ut fondbidrag
från föreningsmedlemmarna så att fondkravet uppfylls. Härigenom
kan det solidariska ansvaret för låntagarna sägas bestå, om än i begränsad
omfattning. Den teoretiska omfattningen av det ansvar som följer med medlemskapet
kan således fortfarande inte bestämmas på förhand. Banken betonar
i fortsättningen vikten av att slopandet av det solidariska ansvaret
inte får kombineras med fondkrav av sådan storlek att fondbidragen måste
höjas för att föreningarna skall klara fondkravet. Låntagarna föredrar utan
tvivel att utsätta sig för den i praktiken närmast obefintliga risken för extra
uttaxeringar på grund av ett solidariskt ansvar framför att betungas med
onödigt stora fondbidrag. Mot denna bakgrund bör fondkravet inte ställas
högre än vad banken föreslagit i sin framställning den 21 november 1968.
Banken lägger därvid särskild vikt vid att garantilån, dvs. lån med statlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

garanti, blir fria från fondkrav. Sammanfattningsvis anser sig banken med
viss tvekan kunna biträda förslaget om avveckling av låntagarnas solidariska
ansvar, dock under den uttryckliga förutsättningen att fondkravet
bestäms till högst 1 % för banken resp. förening därvid fondtäckning dock
inte skall krävas i fråga om garantilån. Lantbruksförbundet och RLF ansluter
sig till bankens yttrande.

Stadshypot ekskassan anför att oavsett att de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen
säljer sina obligationer på samma villkor som kassans vill
kassan inte helt instämma i uppfattningen att det solidariska ansvaret
numera saknar betydelse för säljbarheten av kassans obligationer. Det kan
åtminstone tänkas situationer i framtiden, när ett solidariskt ansvar kan
inverka positivt på kurssättningen av obligationerna. Det solidariska ansvaret
bör därför tas bort endast om starka skäl talar för det. Kassan har
inte kunnat märka några praktiska olägenheter med det solidariska ansvaret.
De av utredningsmannen anförda principiella betänkligheterna talar
emellertid för ett slopande av det solidariska ansvaret. Detta har genom utvecklingen
inom associationsrätten kommit att framstå som något otidsenligt.
Vidare har konsolideringen inom stadshypoteksorganisationen medfört
att det solidariska ansvaret minskat i betydelse för obligationernas säkerhet.
Med hänsyn till dessa omständigheter vill kassan inte motsätta sig utredningsförslaget.
Kassan utgår därvid från att en avveckling av föreningsmedlemmarnas
solidariska ansvar inte kommer att påverka medlemsinflytandet
i föreningarna. Grund för ett sådant inflytande kan ses i skyldigheten
att utge fond- och förvaltningsbidrag.

Riksförsäkringsverket, som samrått med de för förvaltningen av verkets
fonder förordnade fullmäktige, ger också — på i huvudsak samma grunder
som hypoteksbanken — uttryck för tveksamhet inför förslaget att slopa
föreningsmedlemmarnas solidariska ansvar. Med hänsyn till de av utredningsmannen
anförda skälen och då särskilt till att för de bostadsfinansierande
kreditaktiebolagen saknas motsvarande ansvar vill verket dock inte
motsätta sig att låntagarnas solidariska ansvar tas bort.

Sveriges Fastighetsägareförbund, som utan att ta direkt ståndpunkt också
är tveksam till förslaget, betonar starkt att grunden för låntagarnas medlemskap
och inflytande inte får rubbas genom att låntagarnas solidariska
ansvar tas bort.

Flera remissinstanser — bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riksgäldsfultmäktige,
hypoteksbanken och handelskammaren i Malmö — finner
det av principiella skäl motiverat att slopandet av låntagarnas solidariska
ansvar bör föranleda att de nuvarande innehavarna av kassans och
bankens obligationer skyddas genom en övergångsbestämmelse. Denna föreslås
få formen av en statlig garanti efter mönster av den garanti som vid
fusionen av stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna lämnades i
fråga om förlust som kunde uppkomma till följd av fusionen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

Bankföreningen delar däremot utredningsmannens uppfattning att någon
övergångsbestämmelse inte behövs.

4.3 Tillsyn

4.3.1 Utredningen

Utredningen erinrar om att den omständigheten att ett kreditinstitut
finansierar sin verksamhet med pengar som lånas upp av allmänheten
har ansetts motivera statlig kontroll och insyn. I överensstämmelse härmed
är inte bara bankinstituten, dvs. affärsbanker, sparbanker och jordbrukets
kreditkassor, utan också de obligationsutgivande kreditaktiebolagen
underkastade tillsyn och kontroll från statens sida genom bankinspektionen.

Behovet av kontroll och insyn från det allmännas sida är inte heller förbisett
i fråga om landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna. Av hypoteksbankens
styrelse, som består av fem ledamöter, utser Kungl. Maj :t
ordföranden och riksgäldsfullmäktige vice ordföranden (16 § LF). 1 stadshypotekskassans
styrelse, som består av nio ledamöter, utses ordföranden
och en annan ledamot av Kungl. Maj :t och vice ordföranden av riksgäldsfullmäktige
(2 § SF). En viss kontroll sker också genom den offentliga
vården av låntagarnas skuldförbindelser jämte säkerhetshandlingar. Den
offentliga vården som omhänderhas av ombud som utses av länsstyrelserna,
syftar visserligen närmast till att skapa förutsättning för den särskilda
pantsättningen men innebär också en garanti för att handlingarna förvaras
på ett betryggande sätt och — beträffande landshypoteksinstitutionen
— en kontroll av att vissa utlåningsregler följs. I den revisorsgrupp om
fem ledamöter som granskar bankens verksamhet utses ordföranden av
riksgäldsfullmäktige (20 § LF). I fråga om kassan gäller att av de fyra
revisorerna utses ordföranden av Kungl. Maj :t och en ledamot av riksgäldsfullmäktige
(4 § SF). Banken resp. kassan är skyldig att överlämna
förvaltnings- och revisionsberättelserna till chefen för finansdepartementet
och riksgäldsfullmäktige (30 § LF och 7 § S-regl.). Landshypoteksföreningarna
skall enligt föreskrift i reglementena sända motsvarande handlingar
till finansdepartementet med skyldighet att lämna alla de övriga
upplysningar som begärs. Slutligen föreskrivs för bankens del att handlingar,
räkenskaper och kassa skall när som helst hållas tillgängliga för
den undersökning som Kungl. Maj :t eller chefen för finansdepartementet
kan finna för gott att anställa (30 § LF). En motsvarande regel fanns tidigare
också i fråga om stadshypotekskassan.

Utredningen betonar att kontrollen och insynen från det allmännas sida
hittills har fungerat väl i båda institutionerna och något missförhållande

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

som påkallar ändrade bestämmelser har inte förekommit. Att utredningen
likväl funnit anledning att ta upp frågan om tillsyn av institutionernas
verksamhet hänger delvis samman med förslaget att slopa den särskilda
pantförskrivningen och den med denna sammanhängande offentliga vården.
En förutsättning för ett genomförande av detta förslag är att den kontroll
av valvsvården och verksamheten i övrigt som nu sker genom de offentliga
ombuden ordnas på ett betryggande sätt också i fortsättningen. Utredningen
har i det föregående uttalat sig för en lösning som innebär, att institutionerna
själva under tillsyn av bankinspektionen får svara för hanteringen
av lånehandlingarna. Tillsynen bör självfallet inte begränsas till frågor
som hänger samman med valvsvården utan — i likhet med vad som
gäller för bankinstituten och kreditaktiebolagen — avse också andra delar
av verksamheten som har betydelse från soliditets- och likviditetssynpunkt.
En så anordnad tillsyn skulle otvivelaktigt innebära ett ytterligare skydd
för obligationshavarna och väl kompensera dem för borttagandet av den
särskilda pantförskrivningen och den solidariska ansvarigheten.

Ett starkt skäl för att nu aktualisera frågan om tillsyn genom bankinspektionen
är den särskilt för stadshypotekskassans del starka volymmässiga
expansionen under de senare åren föranledd av det accelererande bostadsbyggandet.
Kassan förvaltar i dag värden för drygt 20 miljarder kr.
Inom en tioårsperiod kan detta belopp förutses öka till åtminstone 50
miljarder kr. Med denna utveckling för ögonen är det naturligt att föreslå
ett stärkande av det allmännas insyn och kontroll.

Vad särskilt angår landshypoteksinstitutionen är en tillsyn från bankinspektionens
sida av stort värde för såväl institutionen som obligationshavarna
med tanke på den vidgning av låneverksamheten som blir möjlig
om hypoteksbankens förslag i framställningen den 21 november 1968 genomförs.
Utan tvivel kommer de föreslagna reglerna att ställa de långivande
organens rent bankmässiga kompetens på hårda prov med därav
följande ökade risker. Slutligen kan påpekas att det från allmän synpunkt
ligger ett visst värde i att bankinspektionen har en så vid överblick som
möjligt över hela kredit- och kapitalmarknaderna.

Utredningen föreslår att landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna
i fortsättningen skall stå under tillsyn av bankinspektionen. Tillsynen
bör i stort utformas efter mönster av de bestämmelser som gäller för kreditaktiebolagen
enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag. I förordningarna
bör lämpligen endast tas in bestämmelser dels om rätt för inspektionen
att vid meddelande av föreskrift eller förbud förelägga vite och
om omedelbar verkställighet av beslut i tillsynsfråga, dels om bidrag från
hypoteksbanken resp. stadshypotekskassan till bestridande av inspektionens
tillsynsverksamhet, dels om påföljd för tjänsteman hos centralorgan
eller förening som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift
till bankinspektionen. I övrigt torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

meddela närmare bestämmelser om tillsynsverksamheten och om tillsynsbidragets
storlek, fastställande och erläggande. Tillsynsbestämmelserna bör
i huvudsak innehålla följande. Inspektionen skall övervaka att centralorgan
och föreningar följer författningar och med stöd av dessa meddelade
föreskrifter. Också i övrigt skall inspektionen följa verksamheten i den
mån detta behövs för kännedom om förhållanden som kan inverka på resp.
inrättnings säkerhet. Inspektionen skall ha rätt att förbjuda verkställighet
av beslut som står i strid mot förordning eller reglemente. Vid behov skall
inspektionen kunna meddela föreskrifter om sättet för förande av räkenskaper
och om förvaring och inventering av värdehandlingar. Inspektionen
skall vidare ha rätt att kalla samman centralorgans eller förenings styrelse.
Ställföreträdare för centralorgan eller förening skall vara skyldig att i olika
hänseenden gå inspektionen tillhanda med uppgifter m. m. Talan mot inspektionens
beslut skall få föras hos Kungl. Maj :t.

4.3.2 Remissyttrandena

Förslaget att de båda institutionerna skall ställas under tillsyn av bankinspektionen
tillstyrks uttryckligen av bl. a. bankinspektionen. Inspektionen
instämmer i utredningsmannens argumentering för förslaget och finner
det naturligt att båda institutionerna underkastas samma slags tillsyn
som andra organ med liknande uppgifter. Också det förhållandet att institutionerna
stöder sin verksamhet på mycket betydande ansvarsåtaganden
från det allmännas sida talar för att de underkastas tillsyn av organ
som samhället har speciellt inrättat för sådant ändamål. Man bör heller
inte bortse från att enhetlighet i fråga om tillsynens organisation skänker
tillsynsmyndigheten en bättre överblick över kredit- och kapitalmarknaderna
och underlättar tillsynens utövande över huvud taget. I sammanhanget
bör emellertid framhållas, att den föreslagna utökningen av inspektionens
verksamhet — liksom tidigare ifrågasatt utvidgning av tillsynen
till att omfatta även postbanken — inte kan ske utan att ämbetsverkets
resurser förstärks. — Om de båda institutionerna ställs under tillsyn av
inspektionen bör inspektionen tillsätta en revisor för kassan resp. banken.
Vad gäller kassan kan detta lämpligen ske på så sätt att inspektionen får
utse den revisor som f. n. utses av Kungl. Maj :t.

Poststyrelsen tillstyrker också förslaget och ser däri ett uttryck för en
önskvärd utveckling mot likformiga regler för kreditmarknaden.

Andra remissinstanser som är positiva till förslaget är b o stads styr elsen,
delegationen för bostadsfinansiering, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund,
Svenska riksbyggen samt handelskamrarna i Göteborg, Jönköping
och Norrköping. En reservant i riksgäldsfullmäktige, herr Östman, tillstyrker
också förslaget.

I det föregående har redovisats att AP-fonden tillstyrker att den särskilda
pantförskrivningen av lånehandlingarna jämte den offentliga vår -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969 75

den av dessa avvecklas under förutsättning att institutionerna ställs under
tillsyn av bankinspektionen.

Riksbanksfullmäktiges granskning av förslaget mynnar ut i att fullmäktige
inte har något att invända mot det.

Såväl stadshypotelcskassan som hypoteksbanken intar däremot en helt
avvisande hållning till förslaget. På skäl som redovisats i det föregående
avstyrker de båda inrättningarna förslaget om avveckling av den offentliga
vården — genom ombud som förordnas av länsstyrelserna — av låntagarnas
skuldreverser jämte säkerheter. Från såväl effektivitets- som kostnadssynpunkter
anges sålunda den nuvarande vården och kontrollen av
lånehandlingarna vara att föredra framför att föreningarna själva under
tillsyn av bankinspektionen skall svara härför. Vidare åberopas att centralorganen
genom ombuden får den kontinuerliga kontroll av låntagarnas
säkerheter som centralorganet såsom långivare till föreningarna bör ha.
I tillsynsfrågan anförs vidare följande. Kassan anser att stadshypoteksinstitutionens
volymmässiga expansion inte utgör ett skäl för tillsyn genom
bankinspektionen, eftersom den specialiserade verksamheten inte innebär
några komplikationer som motiverar ytterligare tillsyn. Vad angår utredningsmannens
påpekande att det från allmän synpunkt är av värde att
inspektionen har en så vid överblick som möjligt över kredit- och kapitalmarknaderna
menar kassan, att inspektionen redan har möjlighet att få
den insyn i institutionernas verksamhet som behövs för en sådan överblick.
Uppgifter om institutionens verksamhet finns nämligen i årsberättelserna
varjämte kassan fortlöpande lämnar statistiska uppgifter till olika myndigheter.
Banken lägger särskild vikt vid den kostnad som en tillsyn av
bankinspektionen drar med sig för institutionen i form av tillsynsbidrag,
vartill kommer kostnader för ombud som banken själv kan komma att
utse om de offentliga ombuden i föreningarna försvinner. Banken hävdar
också att någon tillsyn genom bankinspektionen inte behövs av hänsyn
till de liberaliseringar som föreslås i bankens framställning den 21 november
1968. Sammanfattningsvis anför banken och kassan -—■ i huvudsak
samstämmigt — följande. Institutionerna har en offentlig rättslig ställning
och deras verksamhet regleras i detalj genom författningsbestämmelser.
Kontrollen och insynen från det allmännas sida har hittills fungerat väl.
Staten och riksdagen har sålunda direktinflytande i institutionerna genom
styrelseledamöter och revisorer hos banken resp. kassan. Centralorganen
har i sin tur på olika sätt inflytande över föreningarna. Några bärande
skäl för att samtidigt med ett slopande av den offentliga vården ställa institutionerna
under bankinspektionens tillsyn har sålunda inte anförts.
-— I bankens yttrande har lantbruks förbundet och RLF instämt.

Övriga remissinstanser som direkt avstyrker förslaget är Sveriges Fastighetsägareförbund,
handelskammaren i Malmö och HSB.

Riksgäldsfullmäktige (majoriteten) anför att om den offentliga vården

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

av låntagarnas lånehandlingar enligt fullmäktiges förslag får vara kvar
åtminstone t. v. så faller ett av skälen för en tillsyn genom bankinspektionen
bort. Det kan — med hänsyn till den offentliga insyn som redan finns
i institutionerna — sättas i fråga om de andra skäl som åberopas i promemorian
motiverar en sådan tillsyn. Frågan kräver i likhet med spörsmålet
om den offentliga vården ytterligare belysning innan den avgörs.

Jordbrukskasseförbundet framhåller — dock utan att avstyrka förslaget
■— att slopandet av det solidariska ansvaret knappast innebär att riskerna
för obligationernas säkerhet tilltar på ett sådant sätt att behovet av kontroll
och insyn från det allmänna ökar.

4.4 Låneformer

4.4.1 Gällande regler m. m.

I fråga om återbetalningssättet för kreditinstituts utlåning kan man skilja
mellan amorteringslån, dvs. lån som skall återbetalas genom viss årlig
betalning, och fasta lån eller med ett annat uttryck stående lån, dvs. lån
som utan amortering skall återbetalas efter utgången av viss tid. Som en
särskild form av amorteringslån kan betraktas lån för vilka föreskrivs
årlig amortering under viss tid och återbetalning av återstoden vid utgången
av denna tid, s. k. sammansatta lån.

Vad först angår stadshypoteksinstitutionen anges i 9 § SF de återbetalningsvillkor
som får användas i fråga om stadshypotekskassans lån till föreningarna.
Sådana lån — bortsett från byggnadskreditiv — skall vara
amorteringslån eller fasta lån med en bestämd löptid av högst 20 år eller
också sammansatta lån. I en allmän likviditetsregel föreskrivs vidare att
förfallotiden för lånen skall vara förenliga med villkoren för kassans förbindelser,
dvs. i huvudsak obligationsupplåningen.

Enligt 29 § SF gäller reglerna för kassans utlåning också för föreningarnas
utlåning. Vidare föreskrivs att förening skall lämna lån på samma
villkor som gäller för föreningens motsvarande lån hos kassan.

Sammanslagningen den 1 januari 1969 av stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna
var, som angetts i det föregående, föranledd av att ett enhetligt
amorteringslån från botten och upp till det förutvarande sekundärlånets
övre gräns år 1965 på initiativ av riksbanken införts för bostadsbyggandet.
Före sammanslagningen var stadshypoteksinstitutionen ett primärlåneinstitut,
därvid lånen till den övervägande delen gavs i form av fasta
lån. Vid utgången av år 1968 uppgick sådana lån till 9 096 milj. kr. under det
att summan av amorteringslån var 687 milj. kr. Bostadskreditinstitutionen
kunde däremot endast ge lån i form av amorteringslån. Den efter samman -

Kungl. Mcij. ts proposition nr 171 år 1969

slagningen vidgade stadshypoteksorganisationen kan med hänsyn till enhetslånesystemel,
vilket förutsätter amorteringsplikt, f. n. inte utnyttja den
foimella möjligheten att lämna fasta lån, när det gäller nyutlåning.

Institutionen lämnar således f. n. enhetslån därvid såvitt angår lån för bostadsändamål
annuiteten — dvs. ränta och amortering — är beräknad
efter en 60-årig amorteringsplan med lika annuiteter. Också i fråga om affärsfastigheter
ges lånen i torni av enhetslån, därvid annuiteten dock är beräknad
efter en 40-årig amorteringsplan. Enhetslånen lämnas f. n. med en
löptid av 20 år. Enligt den terminologi som finns i SF kan enhetslånen således
betecknas som sammansatta lån.

De angivna villkoren för utlåningen följer de villkor som genom riksbankens
emissionskontroll fastställs för motsvarande obligationsupplåning. Eftersom
riksbanken f. n. genomgående kräver att obligationslånen skall vara
amorteringslån måste stadshypotekslcassans fasta obligationslån vid löptidens
utgång förnyas till amorteringslån. Av detta följer att motsvarande hypotekslån
också får ändras från fasta lån till amorteringslån (enhetslån).

Departementschefen anförde vid tillkomsten av SF att eftersom det inte
syntes aktuellt att återgå till långivning i form av fasta lån när det gäller finansiering
av bostadsbyggandet, ämnade han vid den kommande översynen
av vissa andra regler också låta undersöka om inte bestämmelserna om fasta
lån kunde avvaras (prop. 1968: 153 s. 36).

För landshypoteksinstitutionen gäller att hypoteksbankens lån till föreningarna
resp. förenings lån till enskilda låntagare kan ha formen av antingen
amorteringslån eller stående lån. Vid belåning av egendom som är
taxerad som annan fastighet måste lånet dock alltid vara amorteringslån (8
och 42 §§ LF).

Som nämnts i det föregående tar landshypoteksinstitutionen förutom hypotekslån
lämna lån för jordbruksändamål i form av garantilån, dvs. lån
med statlig lånegaranti. Den viktigaste författningen om sådan garanti är
kungörelsen (1967:453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering
m. m. Lånegaranti kan lämnas bl. a. för förvärv av mark för yttre rationalisering
(yttre rationaliseringslån), åtgärd för inre rationalisering (inre rationaliseringslån),
inköp av jordbruksinventarier m. m. (driftslån) samt förvärv
av jordbruksfastighet (jordförvärvslån) — (10 §). I beslut om lånegaranti
skall tas in en amorteringsplan (34 §). Längsta amorteringstid för
driftslån är 20 år när det gäller lån till sambruksförening eller viss annan
sammanslutning och 15 år i fråga om annan låntagare. Beträffande andra
garantilån är längsta amorteringstid 35 år för jordförvärvslån och 30 år för
andra lån. Amortering skall börja, räknat från första lyftningsdagen, senast
efter två år beträffande driftslån och fem år beträffande övriga lån (35 §).

I likhet med SF innehåller också LF (6 § 1 mom.) en allmän likviditetsregel
av innebörd att förfallotiderna för upplåning resp. utlåning skall vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

förenliga med varandra. Under det att i SF anges att villkoren för utlåningen
skall anpassas till upplåningsvillkoren utgår bestämmelserna i LF från att
obligationsvillkoren skall anpassas till grunderna för utlåningen.

Vad gäller obligationslånen anges vidare att dessa får vara amorteringslån
eller fasta lån och att en viss kvot (1/5) av de utelöpande lånen inte behöver
ha en bestämd löptid (6 § 1 inom. LF). Frånsett några äldre obligationslån
i form av fasta lån med kort löptid är hypoteksbankens utelöpande obligationslån
emellertid genomgående amorteringslån.

De lån som tagits upp av hypoteksbanken de senaste åren har en 20-årig
löptid och amorteras efter en amorteringsplan på omkring 40 år med lika
annuiteter. Detta innebär att efter 20 år ca 10 % av obligationslånet lösts in.
Genom att föreningarna i viss utsträckning lämnar ut lån, såväl vanliga hypotelcslån
som garantilån — med något strängare amorteringsvillkor än vad
som gäller för motsvarande upplåning — skapar föreningarna utrymme för
utlåning i form av fasta lån. Av föreningarnas totala utlåning under år 1968,
209,9 milj. kr., lämnades 37,7 milj. kr. i form av fasta lån. Vid utgången av
år 1968 uppgick den sammanlagda utlåningen till ca 2 287 milj. kr., varav
ca 631 milj. kr. hänförde sig till fasta lån. Ca 25 milj. kr. av sistnämnda belopp
avsåg lån som lämnats på fem år, därvid löptiden går ut under åren
1970 och 1971. Hos banken har upplysts att sedan institutionen år 1948 började
ge garantilån så torde huvuddelen av de fasta lånen ha getts som
bottenlån till lån med statlig garanti.

I det föregående har redovisats att vissa remissinstanser vid remissbehandlingen
av bankens förslag om höjda lånegränser framställde krav på vidgad
amorteringsskyldighet beträffande landshypoteksföreningarnas utlåning.

4.4.2 Utredningen

Beträffande de lån som lämnas av stadshypoteksinstitutionen erinrar utredningen
om de skäl som enligt kreditmarknadsutredningens promemoria
från år 1959 angående amortering av lån (Fi stencil) på ett avgörande sätt
talar för att bostads- och affärsfastighetslån bör vara amorteringslån. Denna
utredning pekade särskilt på att amortering ger möjlighet att lämna krediter
till nya byggnader. Även om det inte med någon större grad av säkerhet kunde
bedömas hur stort nettosparande som följer av en viss amorteringsplikt
antogs denna likväl ha någon effekt i sådant hänseende. Kreditmarknadsutredningen
betonade vidare att en vidgad amorteringsplikt hade betydelse för
kreditmarknadens anpassning till nya kreditbehov och växlande konjunkturer.
Kreditmarknadsutredningens överväganden mynnade ut i ett förslag om
amorteringsplikt för bostads- och affärsfastighetslån med längre löptid än
ett år. Förslaget ledde dock inte till lagstiftning. Uppfattningen att angivna
lån skall vara amorteringslån konfirmerades emellertid i och med det på
riksbankens initiativ år 1965 införda enhetslånet för bostadsbyggandet.

Stadshypoteksinstitutionen — liksom i allt väsentligt också de bostads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

finansierande kreditaktiebolagen — tillämpar således i sin nyutlåning genomgående
denna typ av amorteringslån. Någon återgång till långivning i
form av fasta lån när det gäller finansiering av bostadsbyggandet synes inte
aktuell. Bestämmelserna i 9 § SF, som anger bl. a. att lån får lämnas som fast
lån med en löptid av högst 20 år, bör därför ändras så att det också författningsmässigt
görs klart, att de lån som stadshypoteksinstitutionen ger skall
vara amorteringslån.

Utredningens resonemang i det föregående tar sikte på nyutlåning. Amortermgsfrågan
anges vara mera komplicerad när det gäller omsättning av redan
utelöpande fasta lan. Anledningen till detta är följande. De fasta obligationslån,
som bildar underlag för nu utestående fasta hypotekslån, gavs
ut av stadshypotekskassan under åren 1942—1966. Vissa av dessa lån förfaller
först på 1990-talet men huvuddelen av lånen har en löptid som går ut
före år 1980. Hypotekslånen, som i regel löper på kortare tid än motsvarande
obligationslån, sätts om kontinuerligt inom ramen för obligationslånets löptid.
Det innebär alltså att fasta hypotekslån som går tillbaka på fasta obligationslån
f. n. sätts om till nya fasta hypotekslån så länge motsvarande
obligationslån löper ute. Förklaringen till detta står att finna i två omständigheter.
Den ena är att ett kreditinstituts utlåning tidsmässigt bör vara förenlig
med de villkor som gäller för upplåningen. Denna allmänna likviditet
sprincip har i SF kommit till uttryck i bestämmelsen i 9 § att förfallotiden
för lån skall bestämmas så att den är förenlig med kassans förbindelser.
Om kassan vid omsättning av fasta hypotekslån skulle kräva amortering
skulle kassan kunna göra förluster om amorteringsmedlen inte kan lånas ut
eller placeras med en lika hög ränta som de utelöpande fasta obligationslånen.
Denna förlustrisk är dock i dagens ränteläge liten och motverkas också
av att kassan viss tid — i regel 10 år — efter löptidens början har möjlighet att
amortera eller konvertera obligationslånet. Den andra och viktigare omständigheten
avser låntagarnas lånekostnader. Före införandet av enhetslånet
fick låntagarna primärlån till 60 % och sekundärlån till 15 % av fastighetsvärdet.
Om primärlånet var fast amorterades sekundärlånet desto mera.
Sekundärlånen gavs med en löptid upp till 40 år under det att primärlånen
lämnades med högst 20 års löptid. Annuiteten för enhetslånet sammanfaller
ungefär med summan av annuiteten för sekundärlånet och räntan för primärlånet.
Om en låntagare åläggs att amortera primärlånet innan sekundärlånet
slulbetalats blir den årliga lånekostnaden följaktligen större än om
låntagaren från början erhållit ett amorteringslån av enhetslånetyp. Detta
kan medföra störningar på hyresmarknaden.

Med hänsyn till de annars ökade lånekostnaderna för låntagarna bör
stadshypoteksinstitutionen också i fortsättningen ha möjlighet att omsätta
fasta lån till nya sådana lån åtminstone så länge som motsvarande fasta
obligationslån löper ute. När dessa obligationslån förfaller till betalning och
därvid konverteras till amorteringslån måste självfallet hypotekslånen sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

tidigt också sättas om till amorteringslån. I det läget torde det inte kunna
undvikas att — i den mån sekundärlånet inte är slutbetalt — den årliga
lånekostnaden blir något större än om ett enhetslån tagits från början. Genom
att tillåta omsättning av fasta lån på angivet sätt minskas emellertid
den tidsperiod under vilken amortering sker på både primärlån och sekundärlån.

Regeln om amorteringsplikt skall således inte tillämpas på omsättning av
fasta hypotekslån så länge de motsvaras av utelöpande fasta obligationslån.

I stället för att ange nämnda undantag från huvudprincipen om amorteringsplikt
i en särskild övergångsbestämmelse, kan bestämmelsen i 9 §
lämpligen formuleras så, att fasta lån får ges om särskilda skäl föreligger.
Härigenom öppnas möjlighet att lämna fasta lån — förutom i omsättningsfallen
— också om kassan av marknadsskäl någon gång skulle tvingas att
emittera ett obligationslån till ett fast lån med kort löptid.

Vad gäller landshypoteksinstitutionen erinrar utredningen om att amorteringsfrågan
också beträffande jordbruksfastighetslån berörts tidigare i
utredningssammanhang. Kreditmarknadsutredningen fann att de skäl som
ledde fram till förslaget om obligatorisk amorteringsplikt för bostadslån
kunde åberopas i fråga om alla slags fastighetslån. Även om det därför ansågs
önskvärt att alla fastighetslån i framtiden amorterades, avstod utredningen
dock från att föreslå amorteringskrav för jordbrukslån med hänsyn
bl. a. till att pantsäkerheten i avsevärd mån består av fastighetens markvärde.
Den omständigheten att jordbruksfastighet innefattar tillgångar, som
anses ha ett bestående värde, synes vara den som främst åberopats till
stöd för användning av fasta lån när det gäller jordbrukslån. Sålunda
åberopade jordbruksutredningen (SOU 1966:31, R s. 88) förhållandet, när
den förordade att åtgärder borde vidtas för att öka landshypoteksföreningarnas
amorteringsfria utlåning.

De skäl som talar för en generell amorteringsplikt också beträffande jordbruksfastighetslånen
väger emellertid tungt. Förutom att amortering är
önskvärd från allmän sparandesynpunkt bör särskild vikt fästas vid den
betydelse en amorteringsplikt kan ha för kreditmarknadens anpassning till
nya kreditbehov, inte minst de behov som har samband med den pågående
industrialiseringen inom jordbruket. Därtill kommer att den strukturförändring
som äger rum inom jordbruket kan göra det svårt att på lång sikt
bedöma pantsäkerhetens värde. Tillräcklig anledning saknas att i fråga om
jordbrukslån frångå den princip om amorteringsplikt som i regel gäller
vid beviljande av företagskrediter. Principen bör således vara att arnorteringsskyldighet
skall gälla inte bara för lån mot säkerhet som ligger mellan
60 och 75 % av en jordegendoms belåningsvärde utan generellt för alla hypotekslån
som landshypoteksföreningarna lämnar. Detta bör slås fast i LF.

Principen om amorteringsskyldighet bör dock inte heller för landshvpoteksinstitutionens
del gälla undantagslöst. På samma skäl som anförts i

Knngl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

fråga om stadshypoteksinstitutionen bör omsättning av fasta hypotekslån
kunna tillåtas om och så länge ett mot lånet svarande fast obligationslån är
utelöpande. Vidare är det befogat att ett fast hypotekslån skall få lämnas
som bottenlån till garantilån, som har en förhållandevis snabb amorteringslakt.
För att öppna en möjlighet att i nämnda fall lämna fasta lån bör bestämmelserna
utformas så, att fasta lån får lämnas om särskilda skäl föreligger.
I övrigt bör amorteringsplikt vara regel vid såväl nyutlåning som omsättning
av äldre lån.

Bestämmelserna om villkoren för bankens obligationslån bör enligt utredningen
utgå. I praktiken är det nämligen riksbanken som genom sin
emissionskontroll och på annat sätt bestämmer upplåningsvillkoren och
något utrymme för banken att handla på egen hand finns inte.

4.4.3 Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna tillstyrker eller godtar utredningsförslaget.
Några av dessa remissorgan kommenterar förslaget närmare. Riksbanksfullmäktige
förklarar att de liksom tidigare har uppfattningen att såväl
stadshypoteks- som landshypoteksföreningarna bör lämna sina lån i form
av amorteringslån. Fullmäktige vill inte motsätta sig att avsteg från denna
regel skall få göras i de av utredningsmannen angivna fallen men understryker,
att fasta lån bör lämnas endast då verkliga skäl härför finns. Undantag
från huvudregeln skall således inte ske automatiskt i alla fall när
lån motsvaras av ett fast obligationslån med viss återstående löptid —
SABO stöder förslaget att principen om amorteringslån skall slås fast i författningarna.
Detta innebär ett fullföljande av de överväganden som lett till
systemet med enhetslån. SABO menar vidare att undantag från regeln om
amorteringsplikt skall få göras endast om mycket tungt vägande skäl kan
åberopas. Som anförts i promemorian torde det finnas mycket liten risk för
ränteförluster på amorteringsmedel vid en övergång till amorteringslån.
Den gjorda jämförelsen mellan å den ena sidan fasta primärlån och sekundärlån
som amorteras och enhetslån å den andra är visserligen formellt
invändningsfri men beaktar inte inverkan av tidsfaktorn. Jämförelsen blir
mer adekvat om hänsyn tas till förändringarna av kostnadsläget, främst
produktionskostnader, för de äldre fastigheter som har fasta lån och de
senare uppförda som har enhetslån. Det bör här finnas utrymme för att vid
låneomsättning förvandla fasta lån till amorteringslån. Amorteringsmedlen
kommer på detta sätt att snabbare få betydelse för finansiering av nyproduktion.
Bestämmelserna bör utformas så att institutionernas möjlighet
att lämna kortfristiga lån utan amortering, dvs. främst byggnadskreditiv,
inte förhindras eller försvåras.

Statskontoret intar en negativ attityd mot utredningsmannens resonemang
dock utan att direkt avstyrka förslaget. Låneverksamheten berör inte
6 Bihartg till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 171

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

bara låntagaren/fastighetsägaren utan också långivaren/obligationsköparen.
Det för en långivare väsentliga bör vara graden av säkerhet hos den
ställda panten. Långivarens intresse är dessutom rimligen knutet till penningvärdesförsämringar.
Dessa urholkar reellt det nominella kapital som
binds i en obligation. Från långivarens synpunkt är långa lån, särskilt fasta
lån med längre löptid än tio år och amorteringslån med begränsad amortering,
besvärande genom att uppsägningsrätten ensidigt gynnar låntagaren.
En fastighetsägare, särskilt inom jordbruket, ställs ständigt inför krav på
reparationer och moderniseringar för att bevara fastighetens värde. Lånekontrakten
innehåller också regelmässigt bestämmelser om skyldighet för
låntagaren att väl vårda panten vid äventyr att lånet kan sägas upp till
betalning. Enligt statskontoret borde en omläggning av de villkor som f. n.
gäller för låneverksamheten ta sikte på låntagarens intresse av fasta primärlån
och långivarens behov av skydd mot penningvärdeförsämring genom
möjlighet till konvertering av lån vart tionde år. En sammanvägning
av parternas skilda intressen borde inte vara omöjlig och skulle inte innebära
något annat än att på obligationssidan skulle tillämpas de principer
som gäller i fråga om reverslån till kommuner och enskilda. Vad angår
skälet att en generell amorteringsplikt är önskvärd från allmän sparandesynpunkt
för att möjliggöra anpassning till nya kreditbehov invänder
statskontoret, att mer sparmedel inte torde tillföras kreditmarknaden i dess
helhet om medlen tas från fastighetsägarna i form av amorteringar än om
de kommer marknaden till godo på annat sätt. En årlig amortering på 1 %
av den samlade hypoteksskulden svarar f. ö. mot endast 3 % av de avgifter
som f. n. årligen flyter in till allmänna pensionsfonden. Vad gäller jordbruksområdet
torde näringen inte möjliggöra att bottenlån amorteras utan
att avbetalade belopp ersätts med nya lån. Förhållandet är detsamma i fråga
om lån i särskilt större byggnader. Spareffekten av ett amorteringstvång
kan således förutsättas bli obefintlig eller i varje fall ytterst begränsad.
Däremot uppstår ett merarbete på kreditmarknaden med därav följande
kostnader för låntagaren och ökade inkomster för kreditinstituten, ett merarbete
som ur rationell synpunkt måste te sig otillfredsställande. Mot bakgrund
till det sagda anser statskontoret att amorteringsplikten helt bör
bero på kravet att inteckningslånen skall utgöra säkerhet för utelöpande
obligationer. Från säkerhetssynpunkt synes amortering inte behövas i fråga
om de lån, som har bästa säkerhet i fastighet, och detta gäller särskilt
när fråga är om objekt vars huvudsakliga värde utgörs av mark. Vad gäller
lån, som har en sämre inteckningssäkerhet, kan däremot pantobjekt normalt
förutsättas undergå en sådan fortlöpande värdeförsämring, att en
minskning av lånet är påkallad. En justering i sådant avseende kan ske
antingen genom en årlig, omedelbart påbörjande eller uppskjuten amortering,
eller också genom att lånetidens längd begränsas med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

objektets minskade värde. Från obligationsinnehavarnas synpunkt torde
blandade lån i samma fastighet vara tänkbara. Bottenkrediten skulle då
vara utan amorteringsskyldighet och krediten härutöver amorteras. Var
gränsen skulle gå, måste bedömas i varje särskilt fall med hänsyn till fastigheten
som kreditobjekt på längre sikt och eventuellt föreskriven amorteringsskyldighet
på utelöpande obligationer.

Hypot eksbanken har vad angår landshypoteksinstitutionen inte någon
erinran mot utredningsförslaget. Andra remissinstanser som uttalar sig
särskilt om denna institutions utlåning är lantbruksstyrelsen och jordbrukskasseförbundet.
Lantbruksstyrelsen tillstyrker förslaget. Beträffande
de fall då undantag skall få göras från huvudregeln om amorteringsplikt
utgår styrelsen från att fasta hypotekslån generellt skall få lämnas som
bottenlån till garantilån, eftersom dessa lån vanligen har en förhållandevis
snabb amorteringstakt. Förbundet delar däremot inte uppfattningen att
lånen i princip skall ges som amorteringslån och att denna princip skall
anges i lag. När det gäller investeringar i objekt med så lång varaktighet
och behållen produktionskraft som åkerjord är det enligt förbundet rimligt
att kreditinstituten får ge också ganska långa lån utan amorteringsplikt.

Några remissinstanser uttalar sig särskilt om de lån som ges av stadshypoteksinstitutionen.
Stadshypotekskassan delar utredningsmannens uppfattning
såtillvida, att utlåningen, där så är möjligt, bör ställas på amortering.
Utredningsförslaget fyller emellertid inte någon funktion såvitt avser
stadshypoteksinstitutionen. Genom att förfallotiden för lån alltid måste
bestämmas så att den är förenlig med villkoren för upplåningen kommer
formerna för utlåningen i praktiken att bestämmas av riksbanken, som
genom sin emissionskontroll och på annat sätt bestämmer principerna för
upplåningsvillkoren. Föreskrifter om formerna för utlåningen synes därför
vara onödiga och borde kunna utgå. Den enda bestämmelse som behövs är
den redan gällande bestämmelsen, att förfallotiden för lån skall vara förenlig
med förfallotiden för kassans förbindelser. En mera detaljerad reglering
av utlåningsmöjligheterna kan erfarenhetsmässigt medföra betydande
svårigheter bl. a. i kapitalmarknadslägen, som tvingar fram speciella konstruktioner
av obligationslånen och därmed också av utlåningen. Om förslaget
likväl genomförs, utgår kassan från att motsvarande regler kommer
att införas för de med stadshypoteksinstitutionen konkurrerande kreditaktiebolagen.
En metod som f. n. tillämpas av vissa av dessa bolag är att
lämna lån med amorteringsfrihet under ett antal år för att sedan bli amorteringspliktiga.
En sådan lånekonstruktion synes inte vara förenlig med
de för stadshypoteksinstitutionen föreslagna utlåningsreglerna. — Sveriges
fastighetsägareförbund yrkar att möjligheten att lämna fasta lån behålls.
I den nuvarande ekonomiska situationen är det ytterligt svårt för fastig -

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

hetsägarna att amortera på bottenlånen i någon mera betydande omfattning.

Poststyrelsen delar stadshypotekskassans mening att en författningsmässig
reglering av utlåningsvillkoren är onödig, eftersom villkoren bör
bestämmas av de rådande marknadsförhållandena.

4.5 Redovisning av inköpta egna obligationer

4.5.1 Gällande regler m. m.

Obligationslån kan vara fasta lån eller amorteringslån. Ett fast lån skall
betalas i sin helhet, när lånets löptid går rit. Ett amorteringslån amorteras
genom att viss del av lånet inlöses varje år under lånets hela löptid eller
viss del av löptiden. Amortering kan ske antingen genom uppköp med
åtföljande makulering av obligationerna eller genom utlottning eller också
genom en kombination av dessa båda metoder.

Stadshypotekskassans obligationslån från åren 1942—1966 är fasta lån
men — utom vad gäller några lån med kort löptid — med möjlighet att
viss tid före den bestämda löptidens slut amortera på lånet. I övrigt har
kassans liksom i huvudsak också hypoteksbankens obligationslån formen
av amorteringslån. Amorteringen får ske också genom uppköp. Genom att
under sådana delar av amorteringstiden, när marknadsräntan är högre än
den som gäller för obligationslånet, köpa upp obligationer till underkurs
har institutionerna möjlighet att vid amortering göra en kursvinst. Bl. a.
genom att utnyttja denna möjlighet har banken sedan lång tid tillbaka liksom
kassan före fusionen med bostadskreditkassan kunnat klara föreskriven
avsättning till reservfond utan att behöva ta ut bidrag från föreningarna.
Hos kassan och banken har upplysts att lagret av uppköpta egna
obligationer i regel svarar mot två—tre års amorteringsbehov.

Enligt It § SF får stadshypotekskassan på visst sätt placera tillfälliga
överskottsmedel, dvs. medel som kassan inte genast kan använda till amortering
på obligationsskulden eller till utlåning åt föreningarna. Sådana medel
får göras räntebärande bl. a. genom »placering» i vissa angivna obligationer,
däribland kassans egna.

Med stöd av nämnda regel redovisas i kassans balansräkning på tillgångssidan
en post betecknad »Inköpta egna obligationer». I balansräkningen
för år 1968 redovisades vid denna post obligationer med ett belopp av 79,7
milj. kr. (inköpsvärdet). Dessa obligationers nominella värde angavs vara

99,5 milj. kr., vilket belopp gick in i den på skuldsidan redovisade obligationsskulden.
Skillnaden mellan de båda beloppen utgör en dold reserv.

För bostadskreditkassan fanns också en placeringsbestämmelse i fråga
om tillfälliga överskottsmedel. Bland placeringsobjekten togs emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969 85

inte upp kassans egna obligationer. I kassans balansräkningar redovisades
emellertid sådana obligationer som tillgång på samma sätt som i stadshypotekskassans.

I LF saknas helt regler om placering av tillfälliga överskottsmedel. Hvpoteksbanken
använder beträffande inköpta egna obligationer i sin redovisning
samma metod som stadshypotekskassan. I balansräkningen för år
1968 redovisades tillgångsposlen »Inköpta egna obligationer» med 50,8
milj. kr. Nominella värdet av obligationerna var 64,9 milj. kr.

I sitt remissyttrande över det betänkande som låg till grund för SF hävdade
bankinspektionen att egna obligationer inte borde tas upp bland de
placeringsobjeki, vari stadshypotekskassan skulle få placera överskottsmedel.
Inspektionen menade att när egna obligationer köps upp är det
fråga om amortering av skuld och inte om placering i tillgångar som skall
redovisas som sådana i balansräkningen (prop. 1968:153 s. 30). Departementschefen
fann det visserligen riktigt att köp av egna obligationer formellt
sett var att betrakta som amortering av skuld men var inte beredd
att då ändra det redovisningssystem som sedan länge gällt i stadshypoteksoch
bostadskreditinstitutionerna. Den av bankinspektionen väckta frågan
skulle dock uppmärksammas vid den kommande översynen av vissa regler
i förordningen (prop. 1968: 153 s. 36 f).

4.5.2 Utredningen

Helt allmänt förefaller det anmärkningsvärt att — som sker hos bi. a.
kassan och banken — redovisa en egen skuldförbindelse som tillgång. Den
omständigheten att obligationerna är säkerställda genom pant, som omhänderhas
av ett av offentlig myndighet förordnat ombud, har ibland anförts
som försvar för att redovisa egna obligationer som tillgång. Mot detta
kan emellertid invändas att värdet av panten så att säga ingår i balansräkningens
tillgångssida två gånger, dels som pant för fordringarna hos
föreningarna, dels som pant för de egna obligationerna.

Med redovisning av inköpta egna obligationer som tillgång kan det läget
uppkomma att — såsom fallet var hos stadshypotekskassan den 31 december
1968 — balansräkningen utvisar en obligationslåneskuld som är större
än de mot densamma svarande fordringarna hos föreningarna.

Enligt utredningens mening är det lämpligast att använda en redovisningsmetod
som innebär att man på balansräkningens skuldsida redovisar
den faktiska obligationsskulden. Den kursvinst som kan ha uppkommit
genom att egna obligationer uppköpts till ett lägre pris än nominella värdet
kan redovisas i form av ett kursregleringskonto på balansräkningens skuldsida.
Redovisningen skulle sålunda kunna ske enligt följande (beloppen
hänför sig till kassans balansräkning för år 1968).

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

Tillgångar:

Till föreningarna lämnade lån.........................

9 783 211 105

Skalder:

Obligationslån nom. (enligt specifikation) 9 834 043 000
Förfallna, för inlösen icke företedda obligationer
nom........................... 89 987

9 834 132 987

Egna obligationer i portfölj nom........... 99 452 000 9 734 680 987

Ivursregleringskonto för återköpta obligationer .......... 19 754 524

Med en sådan redovisningsmetod framgår direkt — i motsats till den
f. n. tillämpade ordningen — att den verkliga obligationsskulden har full
täckning i lånefordringarna hos föreningarna.

Från kursregleringskontot kan årligen tas ut ett belopp motsvarande
skillnaden mellan nominella värdet och inköpsvärdet för under året i samband
med amortering makulerade och från skuldsumman avförda obligationsposter.

Utredningen förordar att uppköpta egna obligationer i fortsättningen
redovisas enligt vad som angetts i det föregående. Godtas den förordade
redovisningsmetoden bör uttryckssättet »placering i egna obligationer» i
11 § SF utgå.

4.5.3 Remissyttrandena

Stadshgpotekskassan vill inte motsätta sig utredningens förslag även
om den ekonomiska ställningen framgår klart också med nuvarande redovisningsmetod
enligt kassans mening. Kassan betonar betydelsen av att
kassan har möjlighet att köpa upp egna obligationer i amorteringssyfte och
att sådana obligationer får redovisas särskilt till dess de makuleras i samband
med amorteringar. Till undvikande av tveksamhet bör det göras klart
att kassan får återköpa egna obligationer utan att obligationerna omedelbari
avförs ur räkenskaperna.

Övriga remissinstanser har lämnat förslaget helt utan erinran.

4.6 Rösträtts- och representationsregler
4.6.1 Gällande regler m. m.

För landshypoteksinstitutionen gäller följande ordning. Vid föreningsstämma
är föreningsmedlemmarnas rösträtt i viss mån graderad efter delaktigheten
i föreningen. Varje medlem har sålunda en röst för varje påbörjat
belopp av 2 000 kr. av sitt obetalda lånebelopp, dock högst 25 röster

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

(53 § fjärde stycket första punkten LF). Vid tillkomsten av LF satte en
remissinstans i fråga om inte graderingen borde avskaffas. Departementschefen
avvisade dock en sådan lösning med hänsyn bl. a. till att det solidariska
ansvaret för en förenings förbindelser också var fördelat efter obetalt
lånebelopp. Beträffande delägaresammankomst i hypoteksbanken gäller
att varje förening får representeras av tre ombud och att varje ombud
har en röst (24 och 25 §§ LF). Här tillämpas således likaröstprincipen.

I fråga om stadshypoteksinstitutionen gäller numera likaröstprincipen
för såväl föreningsstämma (27 § SF) som ombudsstämma i kassan (6 §
SF). Principen infördes år 1963 för röstning på föreningsstämma. Tidigare
tillämpades graderad rösträtt med en röst för varje påbörjat tusental av
medlems obetalda lånebelopp med den begränsningen att ingen fick för
egen eller annans räkning utöva rösträtt för mer än sammanlagt en tjugondedel
av röstetalet vid stämman. Likaröstprincipen infördes år 1968 för representation
på ombudsstämma. Varje förening får utse fem ombud. Enligt
de regler som gällde före år 1969 var rätten att utse ombud graderad så, att
ett ombud fick utses för varje påbörjat tjugofemtal milj. kr. av föreningens
sammanlagda obetalda lånebelopp, dock med den begränsningen att föreningen
inte fick representeras av flera ombud än fem.

Vid remissbehandlingen av det utredningsförslag som låg till grund för
SF hävdade ett remissorgan — HSB — att föreningarnas inflytande i kassan
borde differentieras med hänsyn till att föreningarna är solidariskt ansvariga
för kassans förbindelser i förhållande till sina skulder till kassan.
Enligt denna remissinstans borde vidare likaröstprincipen överges beträffande
rösträtt på föreningsstämma. Departementschefen godtog förslaget
om tillämpning av likaröstprincipen också på ombudsstämma men beaktade
remissyttrandet på det sätt, att han framhöll att det kunde finnas anledning
att ta frågan till förnyad prövning vid den översyn som skulle ske
av vissa andra bestämmelser.

4.6.2 Utredningen

Utredningen påpekar inledningsvis att enligt lagen (1951:308) om ekonomiska
föreningar är likaröstprincipen, dvs. röstning efter huvudtal, huvudregel.
Bestämmelsen är emellertid dispositiv och medger sålunda att i
föreningsstadgarna tas in regler om ett graderat medlemsinflytande. Det
torde dock enligt utredningen knappast råda något tvivel om att huvudregeln
tillämpas av det stora flertalet ekonomiska föreningar.

Att graderad rösträtt tillämpas — och såvitt angår landshypoteksföreningarna
fortfarande tillämpas — för hypoteksinstitutionernas del synes
hänga samman med den solidariska ansvarigheten. Det har sålunda ansetts
rimligt, att en medlem med stor låneskuld och på grund därav stor
ansvarighet borde ha ett större inflytande än en låntagare med liten låne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

skuld (se SOU 1962: 31 s. 72). För stadshypoteksföreningarnas del ansågs
emellertid vid 1963 års författningsöversyn den solidariska ansvarigheten
inte böra hindra en övergång från en metod med graderad rösträtt till den
i föreningslagen fastslagna huvudregeln om lika rösträtt. Genomförs förslaget
att slopa låntagarnas ansvarighet för föreningens förbindelser rycks
det främsta motivet för en graderad rösträtt på föreningsstämma bort. I så
fall saknas anledning att överge likaröstprincipen för stadshypoteksföreningarnas
del. Vad angår landshypoteksföreningarna bör en följd av ett
slopat solidariskt ansvar bli att likaröstprincipen i fortsättningen tillämpas
också av dessa.

I fråga om rösträtt på delägarsammankomst i hypoteksbanken och på
ombudsstämma i stadshypotekskassan kan visserligen föreningarnas på
låneskuldens storlek grundade ansvarighet för centralorganets förbindelser
åberopas till stöd för tillämpning av en röstskala som är graderad efter
föreningarnas storlek. Vad först angår hypoteksbanken finns emellertid
knappast anledning alt pröva om den likaröstmetod som sedan institutionens
tillkomst år 1861 gällt för föreningarnas representation på delägarsammankomst.

Beträffande ombudsstämma i stadshypotekskassan infördes lika representation
för föreningarna genom SF. I praktiken utsåg föreningarna dock
lika många ombud redan dessförinnan, eftersom samtliga föreningar nått
eu sådan storlek att maximala antalet ombud fick utses. I det inom stadshypoteks-
och bostadskreditinstitutionerna upprättade förslag som låg till
grund för SF anfördes i frågan, att det mot bakgrund av likaröstprincipens
tillämpning på föreningsstämma syntes följdriktigast att använda samma
princip i fråga om föreningarnas representation på ombudsstämma. Vidare
angavs som skäl för eu sådan ordning, att alla föreningar efter en sammanslagning
av stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna kom att nå en
sådan storlek att en gradering mellan dem tedde sig omotiverad. Samtliga
föreningar lämnade förslaget om lika representation utan erinran. De synpunkter
som fördes fram i nyssnämnda förslag och som accepterades av
samtliga föreningar gäller fortfarande. Anledning saknas alltså att göra
ändring i de regler som infördes genom SF. Varje förening bör dock självfallet
utse ombud så att representanter för olika låntagarintressen blir företrädda
på ombudsstämman.

Utredningen föreslår således att principen en man — en röst införs också
i fråga om föreningsstämma i landshypoteksförening. Utredningen föreslår
tillika att den gällande regeln i 53 § LF att ingen för egen del och med hjälp
av fullmakt för annan får rösta för mer än 50 röster eller för mer än 1/20
av hela röstetalet ersätts — efter mönster om vad som gäller enligt SF
(27 §) — med en föreskrift om att ingen får som ombud företräda mer än
eu medlem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

4.6.3 Remissyttrandena

Hypoteksbanken har inte något att erinra mot att likaröstprincipen införs
också för landshypoteksföreningarna. Banken ser förslaget som en konsekvens
av ett slopande av föreningsmedlemmarnas solidariska ansvar för föreningarnas
förbindelser. Lantbruksförbiindet och RLF delar bankens uppfattning.
Jordbrukskasseförbundet tillstyrker förslaget och pekar på att
likaröstprincipen sedan länge praktiskt taget fullständigt är genomförd i primärledet
inom den ekonomiska föreningsrörelsen i övrigt.

Stadshypotekskassan (majoriteten i styrelsen) har ingen erinran mot förslaget
att likaröstprincipen också i fortsättningen skall gälla i fråga om såväl
föreningarnas representation på ombudsstämma i kassan som föreningsmedlemmarnas
rösträtt på föreningsstämma.

Några remissinstanser är kritiska mot utredningsförslaget. HSB anser att
frågan om föreningarnas rösträtt och representation på ombudsstämma inte
är tillräckligt utredd. Förbundet har därför inte funnit anledning att gå
ifrån sin tidigare framförda ståndpunkt, att ombudsplatserna bör bestämmas
till ett visst antal, att varje förening skall få utse ett bestämt antal ombud
och att återstående ombudsplatser skall fördelas proportionellt efter föreningarnas
ekonomiska engagemang i centralorganet. I fråga om föreningsledet
anser förbundet, att graderad rösträtt bör införas i stadshypoteksföreningarna
och behållas i landshypoteksföreningarna. Till stöd för denna
ståndpunkt åberopas bl. a. följande. Föreningslagens huvudregel om likaröstprincipen
är dispositiv därför att lagstiftaren önskat öppna en möjlighet
till att differentiera medlemmarnas inflytande i en förening allt efter
medlemmarnas intresse i föreningens verksamhet. Bl. a. avsågs sådana fall
då grundvalen inte som i konsumentkooperationens första led är ett hushåll
utan en verksamhet av skiftande omfattning, som t. ex. inom lantbrukskooperationen.
Sådana föreningar inom konsument- och producentkooperationen,
vars medlemmar är föreningar är enligt förbundet jämförbara med
hypoteksinstitutionerna. För sådana kooperativa föreningar är graderad
rösträtt huvudregeln. Som exempel nämns bl. a. HSB:s riksförbund, Kooperativa
Förbundet, Svenska riksbyggen, Sveriges lantbruksförbund och
jordbrukskasseförbundet. Vidare måste det vara till fördel för institutionernas
verksamhet om de stora låntagarna som kontinuerligt driver en omfattande
byggnadsproduktion får medverka i utformningen av verksamheten
på ett sätt som svarar mot deras engagemang i verksamheten. Det är dessa
synpunkter som utgör det främsta skälet för graderad rösträtt och inte —
som anges i promemorian — det solidariska ansvaret. En reservant i stadshypotekskassans
styrelse, herr Kypengren, anför likartade synpunkter. —
SABO anför att de farhågor som SABO hade när likaröstprincipen år 1963
infördes för stadshypoteksföreningarnas del har besannats. Det har nämligen
funnits tecken som tyder på att en organiserad verksamhet kan ha före7
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

tagits från visst håll för att mobilisera ett stort antal röster på föreningsstämma
för att därigenom få ett bestämmande inflytande över sammansättningen
av styrelsen. Så länge den nuvarande organisationen inom hypoteksväsendet
består är det motiverat att olika intressen finns representerade
i en föreningsstyrelse. Det kan emellertid inte vara rimligt att det avgörande
inflytandet skall kunna utövas exempelvis av mindre enskilda fastighetsägare
utan eller med obetydlig nyproduktion, när merparten av långivningen
avser nybyggnader, främst bostadshus, för allmännyttiga och kooperativa
byggherrar. Att som utredningsmannen föreslår utsträcka likaröstprincipen
även till landshypoteksföreningar är en analogibildning som inte stöds av erfarenheter
från stadshypoteksföreningarna. SABO anser att det är rimligare
att helt pröva om frågan om röstinflytande i stadshypoteksföreningarna.

I detta sammanhang skall också redovisas några yttranden som avser en
mera genomgripande ändring av stadshypoteksinstitutionens organisation
och verksamhet. Delegationen för bostadsfinansiering och SABO erinrar om
delegationens diskussion i betänkandet »Bostadsbyggandets planering och
kreditförsörjning» (SOU 1968: SO) om möjligheten att skapa ett bättre
system för bostadsfinansiering och därvid utnyttja stadshypoteksinstitutionen.
SABO pekar på att delegationen funnit att uppbyggnaden av stadshypoteksinstitutionen
och utformningen av ansvaret för dess upplåning inte
helt svarade mot de krav som borde ställas på ett institut för integrerad kreditgivning.
Detta motiverade enligt delegationen att man även borde överväga
att skapa ett helt nytt kreditinstitut. SABO menar att det bör prövas
vilka ändringar som behövs för en radikal förbättring av stadshypoteksinstitutionen
innan andra mer långtgående åtgärder övervägs. Institutionens
regionala organisation bör sålunda prövas om. Den nuvarande uppdelningen
på 21 föreningar är historiskt betingad. Motiven för att behålla
självständiga föreningar med begränsade reella beslutsmöjligheter bör skärskådas.
Det är möjligt att andra lösningar kan innebära såväl lägre kostnader
som större smidighet. Frågan om administrationen lokalt eller regionalt
skall skötas genom egna kontor eller samordnas med andra kreditinstitut
eller andra organ bör också prövas. Det är angeläget att stadshypoteksinstitutionen
blir föremål för en utredning enligt det sagda. Delegationen
anför i sitt remissyttrande, att även om de i utredningspromemorian
föreslagna reformerna bidrar till en rationellare organisatorisk uppbyggnad
av den långfristiga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet, så svarar de
inte mot den högsta ambitionsnivån i delegationens betänkande. Delegationen
vill därför se reformerna som ett första steg i en modernisering av institutionen.

Poststgrelsen vill gärna se en belysning av de administrativa fördelar som
skulle kunna uppnås med en mer centraliserad organisation, eventuellt genom
att föreningarna slås samman med kassan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

4.7 Stadshypoteksföreningarnas belåningsorter
4.7.1 Gällande regler m. m.

Kungl. Maj:t bestämmer för varje stadshypoteksförening den del av
landet som får omfattas av föreningens verksamhet (20 § SF). Var och en
av de 21 föreningarna har således sitt bestämda verksamhetsområde, där
ingen annan stadshypoteksförening får vara verksam.

För att minska riskerna vid utlåningen föreskrivs i paragrafen att förening
inom sitt distrikt får driva verksamhet endast i städer och vissa stadsliknande
samhällen. Reglerna innebär att förening utan särskilt tillstånd av
Kungl. Maj :t får utöva sin verksamhet i två olika kategorier orter (fria belåningsorter).
Den ena kategorin utgörs av städer och köpingar. Någon begränsning
till planlagt område inom sådana kommuner finns inte. Kassan
har emellertid i anvisningar för föreningarnas verksamhet föreskrivit, att
för belåning av fastighet, som ligger utanför sådant område, krävs tillstånd
av kassan. Den andra kategorin fria belåningsorter avser områden utom
stad eller köping där hälsovårdsstadgans (1958: 663) särskilda bestämmelser
för hälsovårdstätort gäller. Med begreppet hälsovårdstätort avses i stadgan
område för vilket fastställts stadsplan eller byggnadsplan (5 §). Genom
att i en lokal hälsovårdsordning kan anges att de särskilda bestämmelserna
för hälsovårdstätort också skall gälla för områden utanför de egentliga hälsovårdstätorterna
(66 §), kan även sådana områden få karaktär av fria belåningsorter.
Vid bestämmelsens införande uttalade departementschefen att
i vissa lägen torde en ändamålsenlig och snabb anpassning av långivningen
efter bostadsproduktionens förändringar kunna underlättas genom att sådana
ännu inte planlagda områden blev fria för belåning (prop. 1963: 63 s.
36). Det av kassan uppställda kravet på tillstånd av kassan vid belåning av
fastighet utanför planlagt område gäller dock också här. Beskrivningen av
föreningarnas fria belåningsorter stämmer överens med den bestämning
som gäller för de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen enligt föreskrifter
i bolagsordningarna.

I den mån Kungl. Maj :t medger det får stadshypoteksförening driva verksamhet
också i andra tätare bebyggda områden än sådana som har karaktär
av fria belåningsorter.

Kungl. Maj :t har våren 1969 i proposition till riksdagen med förslag om
införande av enhetlig kommunbeteckning m. m. (prop. 1969: 63) föreslagit
bl. a. att nuvarande beteckningar på de borgerliga primärkommunerna —
landskommun, köping och stad — mönstras ut ur kommunallagarna och
ersätts med den enhetliga beteckningen kommun. Den föreslagna lagstiftningen
som torde komma att behandlas av riksdagen under hösten 1969,
föreslås i propositionen träda i kraft den 1 januari 1971. Härvid föreslås gälla
en övergångsbestämmelse av innebörd, att regler i andra lagar än kommu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

nallagarna som knyter an till de gamla kommunbeteckningarna i princip
skall avse samma områden som tidigare.

4.7.2 Utredningen

Ett beslut om att beteckningarna stad och köping enligt förslaget i prop.
1969: 63 skall mönstras ut ur kommunallagarna föranleder — oavsett den
föreslagna övergångsbestämmelsen — att stadshypoteksföreningarnas fria
belåningsorter får bestämmas på annat sätt än som är fallet med den gällande
ordningen, som bl. a. utgår från begreppen stad och köping. Reglerna,
som nu delvis bygger på begreppet hälsovårdstätort enligt hälsovårdsstadgan,
bör i fortsättningen helt knytas an till detta begrepp. Förening bör
alltså få driva verksamhet i område där hälsovårdsstadgans särskilda bestämmelser
för hälsovårdstätort gäller. Med en sådan lösning får förening
vara verksam dels i områden för vilka stadsplan eller byggnadsplan fastställts,
dels i områden för vilka sådan plan visserligen inte fastställts men
som likväl omfattas av de särskilda reglerna för hälsovårdstätort. Jämfört
med vad som nu gäller betyder detta i sakligt hänseende endast den ändringen
att områden i stad och köping, som ligger utanför planlagd del och
som inte heller omfattas av reglerna för hälsovårdstätort, inte längre får
karaktär av fria belåningsorter. Denna inskränkning synes i praktiken helt
sakna betydelse. F. ö. saknas skäl att bevara den skillnad som i detta hänseende
nu finns mellan å ena sidan stad och köping och å andra sidan andra
större tätorter.

Utredningen föreslår således — under förutsättning att beteckningarna
stad och köping mönstras ut ur kommunallagarna — att bestämningen i 20
§ SF av stadshypoteksförenings fria belåningsorter görs om enligt vad som
angetts i det föregående. För fullständighetens skull bör i paragrafen läggas
till att förenings verksamhet skall avse byggnader som huvudsakligen är
avsedda för bostadsändamål eller till affärslokaler. En sådan bestämmelse
finns visserligen i 30 § S-regl. men bör ha plats också i SF. Det synes inte
medföra några olägenheter att låta den nya bestämningen av belåningsorterna
gälla redan innan en beslutad ändring i kommunallagarna trätt i kraft.

4.7.3 Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna har inte mött någon erinran ''säd remissbehandlingen.

4.8 Departementschefen

Det viktigaste skyddet för köpare av hypoteksbankens och stadshypotekskassans
obligationer ligger i de reverser och inteckningshandlingar
som låntagare lämnat till föreningarna. Genom bestämmelser om särskild
pantförskrivning får obligationshavarna f. n. legal panträtt
i dessa handlingar. Handlingarna nedsätts under offentlig vård och pant -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

förskrivs från förening till banken resp. kassan för att utgöra pantsäkerhet
för obligationsutgivningen. Bestämmelserna om pantsättning kompletteras
med en s. k. täckningsregel, som innebär att banken resp. kassan
skall se till att föreskriven säkerhet är ställd för utlåningen och att obligationsskulden
motsvaras av pantsäkerheter. Den offentliga vården utövas
av ett — för stadshypoteksföreningarnas del eventuellt två — ombud som
utses av länsstyrelsen i det län där föreningen har sitt säte. Ombudet
har nyckeln till det ena av de två lås under vilka panthandlingarna förvaras.
En person som utses av föreningen har nyckeln till det andra låset.
Som närmare angetts i det föregående kontrollerar ombudet hanteringen
av handlingarna och lämnar vissa rapporter till kassan resp. banken.
Ombudet hos landshypoteksförening skall dessutom granska att lånehandling
uppfyller vissa formella krav. Någon granskning av enskilda låneärenden
görs däremot inte av ombuden.

Utredningen kommer i sin granskning av den särskilda pantförskrivningen
fram till att obligationshavarnas panträttsskydd i praktiken saknar
betydelse för obligationernas säkerhet och att panträttsskyddet därför
utan menlig verkan för obligationernas ställning på kapitalmarknaden kan
slopas. Enligt förslaget i utredningspromemorian bör också den med den särskilda
pantsättningen sammanhängande offentliga vården av lånehandlingarna
avskaffas. Valvsvården och hanteringen i övrigt av lånehandlingarna bör
i stället kunna ordnas av institutionerna själva. Dessa frågor kan enligt utredningen
lösas på ett betryggande sätt om institutionerna ställs under
tillsyn av bankinspektionen. En sådan lösning anges också från administrativ
synpunkt vara smidigare än den nuvarade ordningen.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att obligationshavarnas
legala panträtt i låntagarnas reserver och säkerhetshandlingar kan
slopas. En remissinstans — stadshypotekskassan -— kan inte tillstyrka förslaget
i den del det avser slopande av pantförskrivning av dessa handlingar
från förening till kassan. Kassan pekar särskilt på att kassan i så fall
kommer att sakna formell säkerhet för sina fordringar. Med anledning av
detta påpekande vill jag framhålla att regeln om pantförskrivning av lånehandlingarna
till kassan resp. banken kommit till för att formellt göra det
möjligt att låta panthandlingarna utgöra pantsäkerhet för kassans obligationer.
Vidare har det aldrig inträffat att kassan eller banken behövt utnyttja
förenings pantsättning vilket skulle förutsätta att förening vägrat göra rätt
för sig gentemot kassan resp. banken. Jag menar att något behov av pantsättning
från förening till centralorganet inte heller föreligger för framtiden
och anser att den särskilda pantsättningen inbegripet pantförskrivningen
av lånehandlingarna från föreningarna till kassan resp. banken
bör slopas. Som utredningen angett bör samtidigt bestämmelsen att förenings
förbindelse för lån från centralorganet skall tjäna som säkerhet för
obligationerna tas bort.

Kungl. Maj. ts proposition nr 171 ur 1969

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller godtar också att den med den
särskilda pantförskrivningen sammanhängande offentliga vården av lånehandlingarna
avvecklas. Från några håll framhålls de administrativa
förenklingar som därvid kan vinnas. Samtidigt understryks att en betryggande
valvsvård måste ordnas inom föreningarna. I det sammanhanget
betonas — bl. a. av AP-fonden — vikten av att institutionerna ställs under
tillsyn av bankinspektionen. Från institutionerna själva hävdas emellertid
att det från kontroll- och ordningssynpunkter är motiverat att behålla
den offentliga vården också om den särskilda pantsättningen slopas. Som
skäl härför anförs i huvudsak följande. Den fortlöpande kontroll över
pantsäkerheterna som nu nås genom de offentliga ombuden kan inte ersättas
av bankinspektionens tillsyn. För att övervaka att föreningarna har
tillräcklig säkerhet för sin utlåning kan därför banken och kassan komma
att utse egna ombud i föreningarna. Det kan vidare vara svårt att
utan ombudssystemet ordna en tillfredsställande valvsvård i de minsta
föreningarna med endast få anställda. Den sakkunskap som de offentliga
ombuden har är av värde för de föreningar som saknar personal med juridisk
utbildning. Kassans och bankens negativa inställning till förslaget
att slopa den offentliga vården delas av lantbruksförbundet, RLF, handelskamrarna
i Malmö och Jönköping samt fastighetsägareförbundet. Riksgäldsfullmäktige
är i princip positiv till förslaget men anser att frågan med
hänsyn till de praktiska konsekvenserna för särskilt de mindre föreningarna
bör övervägas ytterligare.

Den offentliga vården av lånehandlingarna hänger intimt samman med
den särskilda pantsättningen till obligationshavarnas säkerhet. Den har
till syfte att skilja föreningarna från besittningen till panthandlingarna
och på så sätt bilda en motsvarighet till det för pantsättning av lös egendom
i allmänhet gällande kravet att pantsättaren skall lämna det pantsatta
ifrån sig. Mot denna bakgrund är utredningens förslag att avveckla
den offentliga vården en naturlig följd av förslaget att slopa obligationshavarnas
panträttsskydd. Den offentliga vården har emellertid betydelse
också från kontroll- och ordningssynpunkt. Garantier måste därför skapas
för att valvsvården och hanteringen av lånehandlingarna också i
fortsättningen kan ordnas på ett betryggande sätt om den offentliga vården
skall slopas. I det följande ansluter jag mig till utredningens förslag
att ställa institutionerna under tillsyn av bankinspektionen. För utredningsförslaget
att institutioneran själva under tillsyn av bankinspektionen
skall kunna lösa valvsvårdsfrågan talar onekligen att så sker inom
bankinstituten med dessas ofta rikt förgrenade nät av filialer. Att förenklingar
i administrativt hänseende med den föreslagna lösningen kan
uppnås förefaller också uppenbart. Å andra sidan bör enligt min mening
hänsyn tas till att vissa föreningar — särskilt de mindre — kan
ha svårt att själva ordna en tillfredsställande valvsvård. Visserligen skul -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969 95

le en sådan förening, som utredningen ansett, kunna använda sig av ett
ombud som gavs samma uppgifter som de offentliga ombuden. En bättre
lösning är dock att behålla systemet med offentliga ombud men med möjlighet
för förening att efter medgivande från centralorganet — och självfallet
efter samråd med bankinspektionen — avveckla den offentliga vården.
Med en sådan anordning kan föreningarna efterhand som de själva
kan ordna en betryggande valvsvård avveckla vården genom de offentliga
ombuden och därmed också få möjlighet till att göra hanteringen av
lånehandlingarna smidigare. I likhet med vad som f. n. gäller bör lånehandlingarna
förvaras under två lås. Finns offentligt ombud skall denne
ha hand om nyckeln till det ena låset.

Banken och kassan har anmärkt att de som ansvariga för obligationsskulden
har intresse av att ha kontroll över de säkerheter som förvaras
hos föreningarna och att denna kontroll skulle försvåras om de offentliga
ombuden, som har viss rapportskyldighet gentemot centralorganet,
avskaffades. Denna anmärkning har visst samband med utformningen av
täckningsregeln. F. n. ansvarar kassan resp. banken för att föreskriven
säkerhet är ställd och hålls vid makt och att pantsäkerheten täcker obligationsskulden.
Detta betyder att centralorganets tillsyn skall avse inte endast
den formella kontroll som sker genom de offentliga ombuden utan
också en fortgående saklig prövning i fråga om den ställda pantens värde.
Enligt utredningens förslag skall förening ansvara för att dess skuld
till centralorganet motsvaras av lånefordringar för vilka finns föreskriven
säkerhet. Centralorganet skall i sin tur ansvara för att dess fordringar
hos föreningarna täcker obligationsskulden. Härigenom görs klart
att obligationsskulden också i fortsättningen skall vara täckt av fordringar
med författningsenlig säkerhet. För förening som avvecklat den offentliga
vården och sålunda själv svarar för valvsvården är det enligt min
mening naturligt att täckningsregeln är utformad enligt utredningsförslaget.
Jag anser att regeln lämpligen bör gälla också för de föreningar som
fortsättningsvis har kvar de offentliga ombuden. Emellertid har kassan
och banken i egenskap av institutionernas kapitalanskaffande centralorgan
ett uppenbart intresse av att kontrollera föreningarnas verksamhet,
vilket också kommit till uttryck i författningarna, särskilt vad gäller
stadshypoteksinstitutionen. Kassan utser f. n. både en styrelseledamot och
en revisor i föreningarna (22 och 24 §§ SF). Vidare är förening skyldig
att till kassan lämna alla upplysningar som kassan begär och att verkställa
vad kassan anbefaller (21 § S-regl.). Kassan kan också föranstalta om
särskild granskning av förenings förvaltning (24 § S-regl.). I fråga om
hypoteksbanken gäller att denna utser ett ombud som skall delta i revisionen
av förenings förvaltning (21 § LF). Ombudet skall anmäla anmärkning
till banken för behandling på delägaresammankomst, som har
rätt att meddela beslut som är bindande för den berörda föreningen. Mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

bakgrund härav bör enligt min mening i författningstexten anges att kassan
och banken har att övervaka, genom inspektioner och rapporter eller
på annat sätt, att föreningarna iakttar sin del av täckningsregeln.

Med anledning av ett påpekande av stadshypotekskassan vill jag framhålla,
att någon ändring inte åsyftas i den praxis som sedan länge tilllämpats,
nämligen att föreskriven säkerhet skall anses ha ställts också i de
fall när nödvändiga inteckningsåtgärder inte hunnits med innan förening
övertar lån från bank. I tydlighetens intresse bör täckningsregeln formuleras
så att det framgår att mot förenings skuld till kassan resp. banken
får stå inte bara lånefordringar med föreskriven säkerhet utan också fordran
hos bank eller kontanta medel.

Förslaget föranleder ändring i 8 § SF och 13 § S-regl.

I departementsförslaget till lag om hypoteksbanken och om landshypoteksföreningar
har bestämmelser i nu angivna frågor tagits upp i 25, 49
och 50 §§.

Som framgår av det föregående har frågan om slopandet av den offentliga
vården av lånehandlingarna visst samband med utredningens förslag
att de båda institutionerna skall ställas under tillsyn av bankinspektionen.
Förutom att en sådan ordning skulle innebära en garanti
för att institutionerna håller en tillfredsställande valvsvård anför
utredningen några andra omständigheter som motiverar att stads- och
landshypoteksinstitu tionerna i likhet med bankinstituten och kreditaktiebolagen
ställs under tillsyn av inspektionen. Sålunda pekar utredningen
på institutionernas — särskilt stadshypoteksinstitutionens — starka volymmässiga
expansion. För landshypoteksinstitutionens del anges en tillsyn
av inspektionen vara av värde för både institutionen och obligationshavarna
med tanke på de ökade risker som följer av de föreslagna
liberaliseringarna av kreditgivningsreglerna. Vidare framhålls fördelen
av att bankinspektionen får en så vid överblick som möjligt över kreditoch
kapitalmarknaderna. Utredningsförslaget tillstyrks eller lämnas utan
erinran av de flesta remissinstanserna. Stadshypotekskassan och hypoteksbanken
samt några andra remissorgan avstyrker dock förslaget. Bl. a.
betonas att institutionerna har en offentligrättslig ställning och att staten
och riksdagen redan har inflytande i institutionerna genom att Kungl.
Maj :t och riksgäldsfullmäktige utser styrelseledamöter och revisorer i
banken och kassan. Riksgäldsfullmäktige (majoriteten) anser att tillsynsfrågan
bör belysas ytterligare innan den avgörs.

Tillsynsfrågan bör enligt min mening bedömas med utgångspunkt i vad
som i allmänhet gäller i fråga om kreditinstitut som i likhet med de båda
hypoteksinstitutionerna driver utlåningsverksamhet med medel som lånas
upp på den allmänna marknaden. Det kan då först konstateras att samtliga
bankinstitut —- inklusive den statsägda affärsbanken Sveriges Kredit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969 97

bank — med undantag av postbanken står under tillsyn av bankinspektionen,
dvs. det kontrollorgan som inrättats just för att tillvarata det allmännas
intressen i fråga om kreditinstitut som verkar på den allmänna marknaden.
Vad angår postbanken vill jag erinra om att i prop. 1969: 158
med förslag till ny lagstiftning för postbanken föreslagits att också detta
bankinstitut i fortsättningen skall stå under tillsyn av bankinspektionen.
Enligt kreditaktiebolagslagen skall vidare kreditaktiebolagen — som finansierar
sin verksamhet genom revers- och obligationsupplåning — stå
under sådan tillsyn, dock med möjlighet för Kungl. Maj:t att ge dispens
därifrån. Av de kreditaktiebolag som har sin verksamhet inriktade på näringslivet
är det endast det av staten helägda bolaget Investeringsbanken
AB som inte står under bankinspektionens tillsyn. De till hälften statsägda
bolagen AB Industrikredit, AB Företagskredit, Lantbruksnäringarnas Primär
kredit AB resp. Sekundärkredit AB samt AB Svensk Exportkredit står
sålunda under sådan tillsyn liksom de bostadsfinansierande kreditaktiebolagen
SPINTAB, SIGAB, GIBAB m. fl.

Den omständigheten att staten och riksdagen (genom riksgäldsfullmäktige)
har ett visst inflytande i stads- och landshypoteksinstitutionerna
genom styrelserepresentanter och revisorer kan inte enligt min mening
åberopas som ett avgörande skäl för att institutionerna i motsats till andra
kreditinstitut med likartad verksamhet skall stå utanför den tillsyn
från det allmänna som sker genom bankinspektionen. I stället talar de
omständigheter som utredningen anfört till stöd för sitt förslag med viss
styrka för en sådan tillsyn. Det större ansvar för institutionernas verksamhet
som det allmänna åtagit sig genom de efter hand ökade statliga
grundfonderna — f. n. för kassans del 2 900 milj. kr. och för bankens del
300 milj. kr. — utgör också, som bankinspektionen påpekat, ett skäl för
tillsyn och kontroll genom inspektionen. Även om något missförhållande
inte förekommit som föranleder att institutionerna ställs under tillsyn av
bankinspektionen, kan det sålunda enligt min mening ses som en naturlig
åtgärd att i fortsättningen låta bankinspektionens tillsyn omfatta också
dessa institutioner. Jag instämmer därför i utredningens förslag på
denna punkt.

Som utredningen föreslagit bör tillsynsverksamheten utformas efter
mönster av vad som gäller för kreditaktiebolagen. Med ledning av vad
bankinspektionen anfört bör inspektionen — i överensstämmelse med vad
som är fallet i fråga om andra kreditinstitut som står under inspektionens
tillsyn — utse en revisor i såväl kassan som banken. Vad gäller
kassan utses f. n. en av de fyra revisorerna jämte suppleant av Kungl.
Maj:t. Som inspektionen ifrågasatt kan denne revisor jämte suppleant i
fortsättningen lämpligen i stället utses av inspektionen. Detta förslag föranleder
ändring i 4 § SF. Därjämte bör 6 § sista stycket S-regl. ändras så
att inspektionen resp. riksgäldsfullmäktige får bestämma arvodet till den

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

av inspektionen resp. fullmäktige utsedde revisorn. Bankens revisorsgrupp
består f. n. av fem personer, varav ordföranden jämte suppleant utses
av riksgäldsfullmäktige och de övriga jämte suppleanter väljs på delägarsammankomst.
Enligt min mening bör antalet revisorer inte ökas.
Frågan bör i stället lösas så att i fortsättningen tre revisorer jämte suppleanter
väljs av delägarna i banken och en revisor jämte suppleant utses
av inspektionen. Arvode till den revisor som utses av riksgäldsfullmäktige
bör bestämmas av fullmäktige i stället för som f. n. av bankens delägare.
Arvodet till den av inspektionen utsedde revisorn bör fastställas av inspektionen.
Fullmäktige och inspektionen bör lämpligen samråda innan revisorsarvode
fastställs. Bestämmelser om bankens revisorer har upptagits
i 7 § departementsförslaget till lag om banken och föreningarna. I övrigt
bör som utredningen förordat i författningarna om de båda institutionerna
tas in endast vissa bestämmelser rörande tillsynen, nämligen regler
om rätt för inspektionen att förelägga vite, om omedelbar verkställighet
av beslut i tillsynsfråga, om skyldighet att utge tillsynsbidrag och om påföljd
i vissa fall när oriktig uppgift lämnats till inspektionen. Enligt departemenisförslagen
upptas dessa bestämmelser i tre nya paragrafer i SF
(40—42 §§) resp. i 62—64 §§ lagen om banken och föreningarna. De
föreskrifter som i övrigt behövs för tillsynsverksamheten torde kunna
meddelas av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan. Förutom vad utredningen
angett bör föreskrifterna också innefatta möjlighet för inspektionen
att vid behov utse revisor i förening.

Utredningens förslag att avveckla låntagarnas solidariska ansvar
för föreningarnas förbindelser grundar sig på att detta ansvar är
av endast teoretisk betydelse som skydd för obligationerna och att det
numera saknar betydelse för obligationernas ställning på kapitalmarknaden.
Vidare pekar utredningen på den avveckling av personlig ansvarighet
som skett inom den allmänna föreningslagstiftningen och på det principiellt
betänkliga i att en enskild låntagare inte på förhand kan avgöra
omfattningen av det ansvar som följer med medlemskapet. Förslaget har
i stort sett fått ett positivt gensvar hos remissinstanserna. Några remissinstanser
— bl. a. stadshypotekskassan och hypoteksbanken — har dock
uttryckt viss tveksamhet. Kassan vill inte motsätta sig att förslaget genomförs
men menar att det kan tänkas situationer i framtiden när ett solidariskt
ansvar skulle kunna inverka positivt på kurssättningen av obligationerna.
Banken antar att den solidariska ansvarigheten skulle kunna få
ökad betydelse som försäljningsargument vid en eventuell framtida obligationsförsäljning
i utlandet. Banken menar också att förekomsten av ett
personligt ansvar manat föreningarna till noggrannhet och försiktighet
i kreditgivningen. Banken synes emellertid lägga störst vikt vid att ett slopande
av låntagarnas solidariska ansvar inte får föranleda att fondkravs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969 90

reglerna görs strängare än vad som banken själv föreslagit i sin framställning
den 21 november 1968. Banken biträder sålunda förslaget under
denna förutsättning.

Jag delar uppfattningen att det solidariska ansvaret numera saknar betydelse
för obligationernas ställning på kapitalmarknaden. I motsats till
vad banken och kassan förmodar menar jag vidare att ett solidariskt ansvar
ej heller i någon framtida situation kan antas få någon betydelse
för kurssättningen av obligationerna. Som utredningen påpekar är det
den goda inteckningssäkerhet som ställs för långivningen, institutionernas
egen fondbildning och de statliga grundfonderna som är helt avgörande
för kapitalmarknadens bedömning av obligationerna. Mot denna
bakgrund och med hänsyn till de principiella betänkligheter som utredningen
anfört mot ett personligt låntagaransvar anser också jag att tiden
nu kan vara mogen att avskaffa föreningsmedlemmarnas solidariska ansvar.
Med anledning av vad hypoteksbanken anfört angående det solidariska
ansvarets samband med fondkravsfrågan får jag hänvisa till framställningen
i det föregående. Det förslag till nya fondregler för landshypoteksinstitulionen
som jag där lagt fram har upprättats utan hänsyn
till en avveckling av föreningsmedlemmarnas solidariska ansvar. Vad angår
synpunkten att förekomsten av ett solidariskt ansvar för föreningarnas
förbindelser kan ha haft betydelse för en noggrann kreditprövning
vill jag peka på den kontroll som i fortsättningen kommer att ske från
bankinspektionens sida.

I likhet med remissinstanserna instämmer jag i utredningens förslag
att föreningarnas solidariska ansvar för bankens resp. kassans förbindelser
oförändrat skall stå kvar också i fortsättningen.

Förslaget föranleder ändring i 16 § SF varjämte 32 och 33 §§ SF får
utgå.

Bestämmelser om landshypoteksföreningarnas solidariska ansvar har i
departementsförslaget till lag om hypoteksbanken och om landshypoteksföreningar
tagits upp i 26 §.

Utredningens förslag till nya regler för stads- och landshypoteksinstitutionerna
i fråga om lånefor merna innebär att i författningarna
anges att i princip alla lån skall vara förbundna med amorteringsplikt.
Vad gäller stadshypoteksinstitutionens nyutlåning innebär detta inte någon
ändring eftersom lånen uteslutande är s. k. enhetslån som är en form
av amorteringslån. Landshypoteksinstitutionen lämnar däremot i viss
mindre utsträckning ut också stående lån, eller med ett annat uttryck fasta
lån, dvs. lån utan amorteringsvillkor. Eu remissinstans, statskontoret,
har erinringar av principiell natur mot en regel om generell amorteringsplikt.
Jordbrukskasseförbundet delar inte uppfattningen att landshypoteksföreningarnas
lån i princip skall vara amorteringslån. Kassan menar

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1969

att en reglering i lag av låneformerna är onödig, eftersom det i praktiken
är villkoren för obligationsupplåningen — vilka i sin tur bestäms genom
riksbankens emissionskontroll — som blir avgörande för utlåningsvillkoren.
Också poststyrelsen anser på likartade skäl att en detaljreglering
i lag är onödig.

För egen del anser jag i likhet med utredningen och på de av utredningen
anförda skälen att institutionernas lån i princip skall vara amorteringslån.
Den omständigheten att riksbanken genom sin emissionskontroll
f. n. omöjliggör obligationslån i form av fasta lån innebär ingen garanti
för att utlåningen får formen av amorteringslån. Detta framgår av
att landshypoteksföreningarna utnyttjar amorteringar som sker i snabbare
takt än vad som motiveras av motsvarande obligationslån till att lämna
nya lån i form av fasta lån. Jag anser därför i likhet med utredningen
att principen om amorteringsplikt bör slås fast i författningarna.

Som utredningen förordat bör emellertid öppnas möjlighet för institutionerna
att i särskilda fall göra avsteg från huvudregeln om amorteringsplikt.
I fråga om stadshypoteksinstitutionen har undantagsbestämmelsen
främst till syfte att möjliggöra omsättning av äldre fasta primärlån
till nya fasta lån så länge löptiden för motsvarande fasta obligationslån
inte har gått ut. I annat fall skulle enligt utredningen den totala årliga
amorterings- och ränteavgiften för såväl primärlån och sekundärlån
bli större än om ett lån av enhetslånetyp gällt från början och kunna
leda till störande hyreshöjningar. Jag instämmer i att avsteg från amorteringsregeln
skall kunna göras i nämnda omsättningsfall. Med anledning
av vad riksbanksfullmäktige och SABO framhållit i denna fråga vill
jag emellertid betona, att när det bedöms kunna ske utan alltför påtagliga
konsekvenser för hyressättningen, de fasta lånen bör omsättas till
amorteringslån oavsett att obligationslånets löptid inte är ute. Vid denna
prövning bör självfallet hänsyn tas också till de villkor under vilka
de amorterade beloppen kan placeras i väntan på att obligationslånet skall
betalas. Vad gäller landshypoteksinstitutionen tar undantagsregeln enligt
utredningen sikte bl. a. på behovet att kunna ge amorteringsfria lån
som bottenlån till garantilån som har en förhållandevis snabb amorteringstakt.
Även jag anser att hypotekslån i sådana fall skall få vara amorteringsfria.
Lantbruksstyrelsen menar att undantagsregeln i dessa fall skall
tillämpas generellt. Med anledning därav vill jag betona att i de fall där
så anses kunna ske bör huvudregeln om amorteringsplikt tillämpas också
för bottenlån till garantilån.

De föreslagna undantagsreglerna bör — som utredningen antytt — kunna
tillämpas också om kassan eller banken någon gång av marknadsskäl
tvingas att emittera ett fast obligationslån som ett fast lån med kort löptid.

I likhet med remissinstanserna har jag ingen erinran mot att de föreskrifter
som f. n. ges i LF i fråga om villkoren för hypoteksbankens obligationsupplåning
utmönstras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969 101

Föi slaget föianleder för stadshypoteksinstitutionens del ändrincf i 9 S
SF.

I departementsförslaget till lag om hypoteksbanken och om landshypoteksföreningar
är bestämmelser om låneformer upptagna i 21 och 45 §§.

Utredningen har förordnat att kassan och banken vid redovisning
av uppköpta egna obligationer bör tillämpa en
annan metod än den som f. n. används. Förslaget innebär att obligationer
som köps upp för att senare användas för amortering enligt obligationsvillkoren
inte som nu i räkenskaperna skall redovisas som tillgång utan
med hjälp av ett kursregleringskonto redovisas på skuldsidan. Med den
löreslagna metoden framgår den verkliga obligationsskulden direkt. Remissinstanserna
har godtagit förslaget. Även jag anser att banken och
kassan — som oförändrat bör ha möjlighet att köpa upp egna obligationer
utan att omedelbart avföra obligationerna ur räkenskaperna — i fortsättningen
bör redovisa de uppköpta obligationerna enligt utredningsförslaget.
I konsekvens härmed bör 11 § SF ändras enligt utredningens förslag.

Utredningens översyn har avsett också rösträtts- och representationsreglerna.
I fråga om landshypoteksinstitutionen gäller
f. n. likaröstprincipen för föreningarnas representation på delägarsammankomst
i banken — varje förening får utse tre ombud — under
det att föreningsmedlems rösträtt på föreningsstämma är på visst sätt gradeiad
efter medlemmens låneskuld. Beträffande stadshypoteksinstitutionen
gäller likaröstprincipen såväl för representation på ombudsstämma
i kassan varje förening får utse fem ombud — som för röstning på
föreningsstämma. Utredningens överväganden leder till att likaröstprincipen
bör behållas i fråga om centralorganen och stadshypoteksföreningarna
och införas beträffande landshypoteksföreningarna. Remissinstanserna har
i allmänhet tillstyrkt eller godtagit förslaget. Från några håll — HSB,
SABO och en reservant i kassans styrelse — riktas emellertid stark kritik
mot föi slaget. Enligt denna remisskritik bör föreningarnas och föreningsmedlemmarnas
inflytande i centralorgan resp. föreningar differentieras efter
storleken på låneskulderna.

Föi egen del anser jag att likaröstprincipen i överensstämmelse med
huvudregeln i lagen om ekonomiska föreningar bör gälla också för de båda
hypoteksinstitutionerna om inte särskilda skäl talar för en annan ordning.
Vad angår föreningarna tillämpas likaröstprincipen i fråga om
stadshypoteksföreningarna sedan år 1963 under det att landshypoteksföreningarna
däremot fortfarande har ett system med graderad rösträtt.
Att rösträtten på föreningsstämma ansetts böra graderas med hänsyn till
de olika medlemmarnas låneskulder har, som utredningen påpekar, ett
klart samband med den personliga solidariska ansvarigheten för för -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

eningarnas förbindelser. Slopas denna ansvarighet enligt mitt förslag i
det föregående, saknas i högre grad än tidigare skäl att avvika från föreningslagens
huvudregel om principen en man — en röst. Med hänsyn
härtill och då den framförda remisskritiken mot likaröstprincipen inte
ger anledning till annat bedömande instämmer jag i likhet med de flesta
remissinstanserna — däribland kassan (styrelsemajoriteten) och banken
— i vad utredningen föreslagit. Detta innebär alltså att likaröstprincipen
införs också för landshypoteksföreningarna.

Ej heller i fråga om föreningarnas representation på delägarsammankomst
i banken resp. ombudsstämma i kassan föranleder remisskritiken
mig att bedöma frågan på annat sätt än utredningen gjort. Föreningarna
bör således oförändrat ha lika stort inflytande i centralorganet.

Representations- och rösträttsbestämmelser har, såvitt angår landshypoteksinstitutionen,
i departementsförslaget tagits upp i 12 och 36 §§.

Vad angår de önskemål som från några håll framställts i fråga om en
mera genomgripande översyn av stadshypoteksinstitutionens
organisation och verksamhet är jag inte beredd
att nu ta ställning till en sådan åtgärd. .lag vill emellertid i sammanhanget
peka på angelägenheten av att institutionen själv tar till vara
de möjligheter som kan finnas till rationaliseringar i olika hänseenden.
Så bör t. ex. kassan och föreningarna verka för att — där så anses rationellt
— ändringar av föreningarnas verksamhetsområden eller sammanslagningar
av föreningar kommer till stånd. Sådana åtgärder kan bl. a.
underlätta för föreningarna att utnyttja den i det föregående föreslagna
möjligheten att själva ordna den interna valvsvården och sålunda avveckla
den offentliga vården av lånehandlingarna.

Utredningsförslaget i fråga om ny definition av s t a d s h y p o t eksföreningarnas
belåningsorter har inte mött någon erinran
vid remissbehandlingen. Ej heller jag har något att erinra mot utredningsförslagets
omformulering av 20 § SF till följd av att beteckningarna stad
och köping utmönstras ur kommunallagarna.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Den
föreslagna lagstiftningen på grund av såväl hypoteksbankens framställning
som utredningspromemorian bör träda i kraft den 1 juli 1970. De
nya bestämmelserna om hypoteksbankens styrelse, om verkställande direktör
i banken och om revisorer för bankens förvaltning (3, 4, 6 och 7 §§
i departementsförslaget) bör dock lämpligen gälla fr. o. m. den ordinarie
delägar sammankom sten 1970. För att möjliggöra en anpassning till nu
gällande uppdrag såvitt avser valda styrelseledamöter med suppleanter

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1969

och verkställande direktör bör på denna sammankomst nyval ske av
samtliga de tre ledamöter som skall utses på delägarsammankomst. Gällande
uppdrag får således samtidigt upphöra. Den av Kungl. Maj :t år
1969 förordnade revisorn för granskning av stadshypotekskassans förvaltning
och suppleanten för denne har en uppdragstid som sträcker sig
t. o. in. kassans ordinarie ombudsstämma 1970. För att göra det möjligt
för bankinspektionen att anpassa sitt revisorsförordnande till denna uppdragstid
bör 4 § SF i dess nya lydelse tillämpas fr. o. m. tidpunkten för
ordinarie ombudsstämma 1970. Såväl ordinarie sammankomst med bankens
delägare (10 § departementsförslaget) som kassans ordinarie ombudsstämma
(§ 6 SF) skall hållas före utgången av juni. Jag förutsätter
att sammankomsten resp. ombudsstämman år 1970 sätts ut till sådan tidpunkt
att de nya bestämmelserna kan iakttas.

Med anledning av förslaget att slopa dels obligationshavarnas legala
panträtt i lantagarnas skuldreverser och säkerhetshandlingar, dels låntagarnas
solidariska ansvarighet för föreningarnas förbindelser uppkommer
frågan om övergångsbestämmelser behövs av hänsyn till de obligationsköpare
som förvärvat obligationer innan de föreslagna ändringarna
träder i kraft. Enligt utredningens mening behövs inte några övergångsbestämmelser,
eftersom saväl panträtten som den solidariska ansvarigheten
i praktiken saknar betydelse som säkerhet för obligationerna. Vissa
remissinstanser menar emellertid att de formella synpunkter som kan
läggas på frågan påkallar övergångsbestämmelser och sätter i fråga om
dessa inte kan ges formen av en statlig garanti efter mönster av vad som
skedde vid sammanslagningen av bostadskreditkassan och stadshypotekskassan.
Jag delar dessa remissinstansers uppfattning. Staten bör således
genom en garantiförbindelse, som utfärdas av riksgäldsfullmäktige, åta
sig att trygga innehavarna av obligationer, som utgetts av kassan resp.
banken före de nya reglernas ikraftträdande, för förlust dessa borgenärer
kan komma att lida för den händelse kassan resp. banken inte kan fullgöra
sina förpliktelser enligt obligationsvillkoren och detta beror på att obligationshavarnas
legala panträtt och låntagarnas solidariska ansvarighet slopats.

5. Hemställan

Under åberopande av det anförde och under framhållande att hinder
inte synes möta mot att ärendet behandlas av 1970 års riksdag hemställer
jag, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till

104

Kungl. Maj:ts proposition, nr 171 år 1969

1) lag om Sveriges allmänna hgpoteksbank och om landshgpoteksföreningar,

2) lag om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket
Sveriges stadshgpotekskassa och om stadshgpoteksföreningar,

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att utfärda
två garantiförbindelser som innebär åtaganden enligt vad
som anges i övergångsbestämmelserna till de föreslagna lagarna.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969 690650