Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1969

1

Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt; given Stockholms
slott den 28 februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning om ändring i förordningen den
26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att förhindra omotiverade skattelättnader genom överföring av förmögenhet
till barn föreslås att skatt för förmögenhet, tillhörande barn under
20 år som bor hos föräldrarna, alltid skall beräknas med hänsyn till
föräldrarnas och barnets sammanlagda förmögenhet. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 92

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig
fömögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 12 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig förmögenhetsskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

1 mom. För äkta makar, som
under beskattningsåret levt tillsammans,
beräknas den skattepliktiga
förmögenheten för makarna var för
sig, varvid boets gemensamma förmögenhet
inräknas i mannens skattepliktiga
förmögenhet. Har därvid
skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis
ej kunnat utnyttjas å den därtill
närmast berättigade makens förmögenhet,
må bristen avräknas å den
andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara
förmögenheten beräknas
för makarna gemensamt under
hänsyntagande, vid tillämpning
av 9 § tredje och fjärde styckena,
till makarnas sammanlagda nettoinkomst.
Frågan om skatteplikt enligt
10 § bedömes med hänsyn till makarnas
sålunda bestämda beskattningsbara
förmögenhet. Skatt beräknas
likaledes efter nämnda förmögenhet
samt fördelas å makarna
efter deras skattepliktiga förmögenheter.
Vad i 11 § 3 mom. sägs, skall
därvid iakttagas. 1

1 mom. För äkta makar, som
under beskattningsåret levt tillsammans,
beräknas den skattepliktiga
förmögenheten för makarna var för
sig, varvid boets gemensamma förmögenhet
inräknas i mannens skattepliktiga
förmögenhet. Har därvid
skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis
ej kunnat utnyttjas å den därtill
närmast berättigade makens förmögenhet,
må bristen avräknas å den
andra makens förmögenhet.

Har skattskyldig hemmavarande
barn, som icke fyllt 20 år, och uppgår
barnets till statlig inkomstskatt
beräknade beskattningsbara inkomst
till minst 100 kronor, beräknas den
skattepliktiga förmögenheten för
den skattskyldige och barnet var för
sig.

Den beskattningsbara förmögenheten
beräknas, i fall som avses i
första stycket gemensamt för makarna
och i fall som avses i andra
stycket gemensamt för föräldrar och
barn. Härvid skall, vid tillämpning
av 9 § tredje och fjärde styckena,
hänsyn tagas till den sammanlagda
nettoinkomsten hos dem för vilka
gemensam beräkning av förmögenheten
sker. Frågan om skatteplikt
enligt 10 § bedömes med hänsyn till

1 Senaste lydelse av 12 § 1 mom. se 1953: 276.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

den sålunda gemensamt bestämda
beskattningsbara förmögenheten.
Skatt beräknas likaledes efter nämnda
förmögenhet och fördelas på envar
efter hans skattepliktiga förmögenhet.
Vad i 11 § 3 mom. sägs, skall
därvid iakttagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969. Äldre bestämmelser tilllämpas
dock vid 1969 års taxering och vid eftertaxering för år 1969 eller
tidigare år.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1969

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
28 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Bengtsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade regler
för barns förmögenhetsbeskattning och anför.

Inledning

Skatt på förmögenhet infördes år 1910. Beträffande skattskyldighet för
barns förmögenhet utformades bestämmelserna redan från början så att
skattskyldig taxerades för hemmavarande omyndigt barns förmögenhet,
om inte barnet självt taxerades till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Bestämmelserna om barns förmögenhetsbeskattning har därefter inte ändrats
i sakligt hänseende.

Gällande bestämmelser i 8 § förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt (SF) innebär att den som har hemmavarande
barn under 21 år även är skattskyldig för barnets förmögenhet, om barnets
till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst inte uppgår
till minst 100 kr. Adoptivbarn och styvbarn behandlas efter samma
regler som gäller för andra hemmavarande barn, däremot inte fosterbarn.
Huruvida den skattskyldige haft barn eller om barn är att räkna som:
hemmavarande, liksom även frågan om barnets ålder, skall bedömas med
hänsyn till förhållandena den 1 november året före taxeringsåret. Om föräldrarna
sammanlever torde i regel fadern taxeras för barns förmögenhet.
I ett rättsfall (RÅ 1955:1654) har fadern taxerats för sina barns förmögenhet,
trots att föräldrarna -—- som samtaxerades — åsattes taxeringar i olika
kommuner och barnen bodde hos modern. Förutsättning för beskattning
enligt 8 § SF är att barnets och föräldrarnas sammanlagda förmögenhet
överstiger 100 000 kr.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1969

Gällande ordning liar kritiserats i olika sammanhang. I två likalydande
motioner till 1950 års riksdag (1:29, 11:29) påtalades att skillnaden mellan
det fall då fadern och det fall då barnet självt taxerades för förmögenheten
var betydande. Motionärerna fann det från rättvisesynpunkt ytterst
önskvärt att man tillskapade likformighet rörande omyndiga barns förmögenhetsbeskattning
och yrkade att hemmavarande omyndigt barns
förmögenhet skulle sammanläggas med föräldrarnas förmögenhet endast
om och i den mån barnets förmögenhet översteg den då gällande skattepliktsgränsen,
30 000 kr. På förslag av bevillningsutskottet (BeU 1950: 37)
avslog riksdagen motionerna. Utskottet anförde bl. a. att vid tillämpningen
av 8 § SF uppenbarligen mycket ojämna verkningar måste uppkomma
samt att dessa verkningar ej kunde anses tillfredsställande. Utskottet kunde
ändå inte förorda en omedelbar författningsändring i enlighet med motionärernas
förslag, eftersom en ändring av denna art kunde medföra konsekvenser
som inte kunde överblickas.

Frågan upptogs av 1949 års skatteutredning, som delade uppfattningen
att läget inte kunde anses tillfredsställande. Utredningen föreslog (SOU
1951:51 s. 242—247) att skattskyldigheten gjordes beroende uteslutande
av barnets ålder. Eftersom barnbidrag utgick intill 16 år, oberoende av
om barnet hade egen inkomst eller förmögenhet, syntes det utredningen
skäligt att alltid låta hemmavarande barns förmögenhet beskattas tillsammans
med föräldrarnas intill denna åldersgräns för barnen. Däremot
borde barnen efter fyllda 16 år enligt utredningen alltid behandlas som
självständiga skattesubjekt. Utredningen föreslog att barnets förmögenhet
taxerades hos föräldrarna och skatten påfördes dem i sådana fall, då barnet
inte självt påfördes statlig inkomstskatt. Beträffande de fall, då barnet
självt betalade statlig inkomstskatt fann sig utredningen däremot nödsakad
föreslå en formell samtaxering innebärande att den beskattningsbara
förmögenheten beräknades gemensamt för föräldrar och barn, varefter
skatten fördelades efter vars och ens beskattningsbara förmögenhet.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag ansågs förslaget förenat
med taxeringstekniska komplikationer. Förslaget ledde icke till lagstiftning
(prop.1952: 213 s. 127).

I prop. 1969: 25 har Kungl. Maj :t på föredragning av chefen för justitiedepartementet
föreslagit att myndighetsåldern sänks från 21 till 20 år.
Förslaget har ansetts böra föranleda motsvarande åtgärd i vissa författningar
där åldersgränsen 21 år f. n. har betydelse. Bl. a. förordas i propositionen
ändring i 8 § SF.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1969

Departementschefen

Förmögenhet, som tillhör hemmavarande barn, beskattas f. n. efter olika
bestämmelser beroende på barnets inkomster. Om barnets inkomster är så
stora att barnet påförs till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst,
dvs. i regel ca 5 000 kr., taxeras barnet självt för sin förmögenhet. Har barnet
inte tillräckliga inkomster för att få sådan beskattningsbar inkomst
läggs barnets förmögenhet vid beskattningen tillsammans med föräldrarnas.
Bestämmelserna gäller f. n. så länge barnet inte fyllt 21 år. Äldre barn
är självt skattskyldigt för sin förmögenhet. I proposition till årets riksdag
har Kungl. Maj :t föreslagit att åldersgränsen sänks till 20 år.

Mot gällande bestämmelser om omyndiga barns förmögenhetsbeskattning
har tidigare anmärkts att de medför ojämna verkningar. Skatten för en
mindre förmögenhet som tillhör ett barn kan — genom att förmögenheten
beskattas hos barnets föräldrar — utgå efter en väsentligt högre skattesats
än skatten för en större förmögenhet, som till följd av avkastningens eller
annan inkomsts storlek beskattas hos barnet.

Frågan om en ändring av hithörande bestämmelser har tidigare uppmärksammats
av 1949 års skatteutredning. Därvid prövades i första hand
möjligheten att alltid låta föräldrarna redovisa barns förmögenhet så länge
barnet inte fyllt 16 år. Barnets förmögenhet skulle taxeras hos endera av
föräldrarna på samma sätt som nu sker när barnet inte självt påförs statlig
inkomstskatt. Denna lösning avvisade dock utredningen som underströk
att föräldrar saknade laglig möjlighet att få täckning ur barnets förmögenhet
eller inkomst för skatt som påförts för barnets förmögenhet. Med
hänsyn härtill torde utredningen ha funnit det obilligt att påföra föräldrarna
skatt för större förmögenhetstillgångar tillhöriga barn. Utredningen
fann sig därför nödsakad att för alla de fall, då barnet hade egen skatteplikt
till statsskatt, föreslå en formell samtaxering mellan föräldrar och
barn, innebärande att den beskattningsbara förmögenheten beräknades
för dem gemensamt och den därå uträknade skatten sedermera fördelades
mellan dem efter vars och ens förmögenhet. Utredningens förslag föranledde
inte lagstiftning.

Enligt min uppfattning är läget beträffande hemmavarande barns förmögenhetsbeskattning
så otillfredsställande att en omedelbar lagstiftningsåtgärd
är motiverad. Gällande bestämmelser gynnar i praktiken de större
förmögenhetsinnehavarna. Bestämmelserna inbjuder i sin nuvarande utformning
till åtgärder i skatteflyktssyfte. Föräldrar med större förmögenhetstillgångar
kan exempelvis överföra till ett barn tillgångar, som lämnar
så stor avkastning att beskattningsbar inkomst till statlig inkomstskatt
uppkommer för barnet. Härigenom nedbringas skattebelastningen, vilket
oftast framstår som omotiverat med hänsyn till att barnets förmögenhet

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1969

regelmässigt står under föräldrarnas förvaltning och kan sägas ingå i den
förmögenhet som totalt sett disponeras av familjen. Härtill kommer att
barns förmögenhet i regel härrör från föräldrar eller andra närståede. Det
kan därför inte anses obilligt att beräkningen av förmögenhetsskatten sker
under hänsynstagande till föräldrarnas och barnets sammanlagda förmögenhet.

Vissa tekniska svårigheter uppkommer när det gäller att omsätta förslaget
i praktiken. Att nå en från alla synpunkter tillfredsställande lösning har
visat sig svårt. Som tidigare framhållits är syftet med lagstiftningen att förhindra
att föräldrar erhåller omotiverade skattelättnader genom att överföra
förmögenhet till barn. De anmärkningar av taxeringsteknisk natur
som riktades mot 1949 års skat teutrednings förslag har efter det att ADBsystemet
införts förlorat i styrka. Eftersom förslaget sakligt sett synes mig
ändamålsenligt förordar jag en ändring som i stort sett överensstämmer med
skatteutredningens förslag. Detta innebär att någon ändring inte görs i nuvarande
regler för det fall att barnet har så låg inkomst att det inte blir påfört
statlig inkomstskatt. För dessa fall har nu gällande ordning fungerat
utan anmärkning. Föräldrar, som nu beskattas för förmögenhet tillhörande
hemmavarande omyndigt barn, skall alltså även i fortsättningen ta upp
barnens förmögenhet i sina deklarationer. Beträffande barn med så höga inkomster
att de har egen skatteplikt till statlig inkomstskatt, bör däremot
nya bestämmelser införas. I dessa fall lämnar barnet egen självdeklaration
och är därigenom uppgiftsskyldigt för sin förmögenhet. Syftet med lagstiftningen
uppnås om man för hithörande fall föreskriver att förmögenhetsskatt
för föräldrarna och barnet skall beräknas med hänsyn till deras
sammanlagda förmögenheter och fördelas på dem efter förhållandet mellan
de skattepliktiga förmögenheterna. De föreslagna bestämmelserna liknar
dem som nu gäller för äkta makars förmögenhetsbeskattning.

Den i 9 § tredje stycket SF angivna reduceringsregeln (den s. k. 30-gångerregeln) föreslås tillämpas med beaktande av föräldrarnas och barnets
sammanlagda nettoinkomst. Enligt min mening finns inget behov av att införa
ömsesidig rätt till avdrag för skulder på sätt gäller mellan makar.

Mitt förslag medför inte någon utökad deklarationsskyldighet. Eftersom
debetsedel i alla fall måste utfärdas för barn med egen skatteplikt till statlig
inkomstskatt innebär den här valda lösningen icke någon väsentligt ökad
belastning på taxeringsapparaten. Ändringen bör lämpligen genomföras samtidigt
med att myndighetsåldern sänks till 20 år.

I fråga om inkomstbeskattningen av omyndiga barn finns inga särskilda
bestämmelser utan de behandlas i detta hänseende på samma sätt som andra
skattskyldiga. Detta innebär bl. a. att barn medges ortsavdrag på vanligt
sätt. Har barnet ingen annan inkomst än inkomst av kapital reduceras således
avkastningen av barnets förmögenhet med ortsavdrag vid beskattningen
och inkomstskatt beräknas på vad som eventuellt återstår. Någon

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1969

samtaxering av barns inkomster med föräldrarnas existerar således inte i
vårt land. När det gäller barns inkomst av förvärvsarbete torde det nu tilllämpade
systemet vara naturligt. Beträffande barns kapitalinkomster kan
däremot ifrågasättas om de nuvarande beskattningsbestämmelserna är tillfredsställande
från rättvisesynpunkt. Jag är emellertid inte beredd att nu
framlägga ändringsförslag i denna fråga, som är av tämligen komplicerad
natur. Frågan torde kräva ytterligare överväganden.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättat
förslag till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS bOKTR. STHLM 1969 6901 53