Kiingl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

1

Nr 9

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297);
given Stockholms slott den 19 december 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden och lagrådets protokoll, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297).

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ny lydelse av straffbestämmelsen i 13 kap. 7 §
andra stycket luftfartslagen så att av lagrummet klart framgår att den som
utövar luftfart och därvid åsidosätter villkor i meddelat luftfartstillstånd
kan straffas.

Vidare föreslås bl. a. en ändring i 7 kap. 3 § tredje stycket samma lag. Förslaget
innebär i denna del att Kungl. Maj :t ges möjlighet att till luftfartsverket
delegera rätten att medge undantag från förbudet för utländskt flygföretag
att utföra svensk inrikes luftfart. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 9

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, dels att i 1 kap. 2 och 3 §§, 2 kap. 1, 6—8, 10 och
12—16 §§, 3 kap. 2—5 och 7—10 §§, 4 kap. 1—6, 8 och 9 §§, 5 kap. 8 §,
6 kap. 1, 6, 8, 9, 11, 12 och 15 §§, 7 kap. 1, 4, 6 och 7 §§, 8 kap. 1, 2, 5, 7
och 8 §§, 11 kap. 1, 9 och 11 §§, 12 kap. 1 § samt 14 kap. 1—4 §§ luftfartslagen
den 6 juni 19571 ordet »luftfartsstyrelsen» eller böjningsform av detta
ord skall ersättas med »luftfartsverket» eller motsvarande form därav, dels
att i 3 kap. 7 §, 5 kap. 8 § och 12 kap. 1 § luftfartslagen ordet »styrelsen» eller
böjningsform därav skall bytas ut mot »verket» eller motsvarande form
därav, dels att i 6 kap. 16 § luftfartslagen ordet »markmekaniker» skall
bytas ut mot »flygmekaniker», dels att 7 kap. 3 § och 13 kap. 7 § luftfartslagen
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 KAP.

3 §•

Såvitt angår---- ---tillståndssökande bolaget.

Äro de--------meddelat tillståndet.

Konungen äger medgiva undantag Konungen eller, efter Konungens
från vad i denna paragraf stadgas, bemyndigande, luftfartsverket äger
när särskilda skäl äro därtill. medgiva undantag från vad i denna

paragraf stadgas, när särskilda skäl
äro därtill.

13 KAP.

7 §■

Inrättar eller--------sex månader.

Samma lag vare, där någon utövar Till samma straff dömes den som
luftfart utan att hava i 7 kap. före- utövar luftfart utan att hava tillskrivet
tillstånd. stånd enligt 7 kap. eller med åsido sättande

av villkor som meddelats
med stöd av 7 kap. 4 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. 1

1 Senaste lydelse av 2 kap. 8 § se 1959:520.

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1969

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 20 november 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar
i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) och anför.

Inledning

I mars 1966 tillkallades efter beslut av trafikministrarna i Danmark, Norge
och Sverige en arbetsgrupp1 med företrädare för varje land för att se över
de skandinaviska charterflygbestämmelserna.

Till de svenska delegaterna i arbetsgruppen överlämnade Kungl. Maj :t
genom beslut den 10 november 1967 för övervägande en framställning från
luftfartsverket om översyn av straffbestämmelserna i 13 kap. 7 § andra stycket
luftfartslagen (LL).

Arbetsgruppen har den 8 maj 1968 till cheferna för de skandinaviska
trafikministerierna redovisat sitt arbete i »Utlåtande rörande enhetliga skandinaviska
villkor för vissa former av charterflygningar m. m.» (Stencil K
1968: 5). I utlåtandet föreslås bl. a. ändring i 13 kap. 7 § andra stycket LL
och motsvarande lagrum i de andra skandinaviska luftfartslagarna. Vidare
föreslår arbetsgruppen att i de skandinaviska luftfartslagarna införs en särskild
straffbestämmelse för researrangör som förmedlar resa med vetskap
om att gällande bestämmelser och villkor kan komma att åsidosättas under
resan.

Yttranden över förslaget har avgetts av luftfartsverket, Föreningen Researrangörernas
Tekniska Samarbetsorganisation (RTS) och Scandinavian
Airlines System (SAS).

1 Arbetsgruppen har bestått av, från Danmark kontorchefen Poul Andersen och vicedirektören
Einar Rasmussen, från Norge byråsjeferna Haakon Breien och Johs. Björlo samt från
Sverige departementsrådet Clas Nordström och byråchefen Henry Söderberg. Sedan Söderberg
med utgången av år 1966 frånträtt uppdraget har byrådirektören Gunnar Smedman inträtt
i gruppen. Fr. o. m. den 1 mars 1968 har även byråsjefen Andreas Lothe från Norge ingått i
gruppen.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1969

Vid möte mellan de skandinaviska trafikministrarna i Köpenhamn den
26 augusti 1968 träffades överenskommelse om att de skandinaviska luftfartslagarnas
straffbestämmelser skulle ses över med utgångspunkt från
arbetsgruppens förslag.

Luftfartsverket har i skrivelser till Kungl. Maj:t påpekat behovet av en
lagändring enligt vilken Kungl. Maj :t kan uppdra åt verket att i vissa speciella
lägen, där stor skyndsamhet är påkallad, medge undantag från gällande
förbud för cabotage, dvs. förbud för utländskt flygföretag att befordra
passagerare eller gods endast från ort till annan inom Sverige eller utföra
annan inrikes luftfart.

Över luftfartsverkets framställning i denna fråga har efter remiss yttranden
avgetts av Flygföretagens Riksförbund, Linjeflyg Aktiebolag, Östermans
Aero Aktiebolag, SAS, Svensk Flygtjänst Aktiebolag, Svensk Pilotförening
och Transair Sweden Aktiebolag.

Gällande rätt

Enligt 7 kap. 1 § första stycket LL fordras tillstånd av Kungl. Maj :t för
luftfart i regelbunden trafik (linjefart) i förvärvssyfte. Enligt andra stycket
fordras för annan luftfart (icke regelbunden luftfart) i förvärvssyfte tillstånd
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av luftfartsstyrelsen,
numera luftfartsverket. Genom 87 § luftfartskungörelsen (LK)
den 24 november 1961 (nr 558) har luftfartsverket fått befogenhet att meddela
tillstånd till annan luftfart i förvärvssyfte än linjefart utom i fall då
tillståndet avser svenska staten, sådan inrikes luftfart som förutsätter medgivande
enligt 7 kap. 3 § tredje stycket LL eller sällskapsreseflygning mellan
ort i Sverige och ort som är belägen utanför Europa, det utomeuropeiska
medelhavsområdet, Kanarieöarna eller Madeira. När tillstånd meddelas skall
enligt 7 kap 4 § LL bestämmas de villkor som behövs (se prop. 1957: 69 s.
97). Tillstånd får begränsas till viss tid och lösningsrätt förbehållas kronan.
Enligt 7 kap. 5 § LL får den myndighet som meddelat tillståndet återkalla
det om innehavaren i väsentlig mån åsidosätter för verksamheten gällande
föreskrifter eller om det måste antas att han är oförmögen att behörigen
upprätthålla verksamheten. Särskilt tillstånd enligt 7 kap. LL är emellertid
inte behövligt, om Kungl. Maj :t genom överenskommelse med främmande
stat medgett luftfart inom svenskt område. Kungl. Maj :t får i sådant fall
förordna att luftfartsverket skall meddela de närmare bestämmelser, som
kan vara behövliga (7 kap. 6 § LL). Sådana förordnanden lämnas i 86 och
88 §§ LK.

Tillstånd till att befordra passagerare eller gods från en ort till en annan
inom Sverige eller till annan inrikes luftfart får enligt 7 kap. 3 § LL meddelas
endast svenska staten, svensk kommun, svensk medborgare, svenskt

5

Knngl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

dödsbo eller vissa svenska bolag eller föreningar. Kungl. Maj :t får medge
undantag från denna bestämmelse om särskilda skäl finns.

Enligt 13 kap. 7 § andra stycket straffas den som utövar luftfart utan att
ha i 7 kap. föreskrivet tillstånd med dagsböter eller fängelse i högst sex
månader. Straff enligt LL skall dock enligt 13 kap. 11 § inte utdömas där
gärningen skett av oaktsamhet som var ringa.

Enligt 23 kap. 4 § brottsbalken (BrB) skall ansvar som är föreskrivet i
BrB ådömas inte bara den som utfört gärningen utan också annan som
främjat denna med råd eller dåd. Den som inte är att anse som gärningsman
döms, om han förmått annan att utföra gärningen, för anstiftan av brottet
och annars för medhjälp till det. Envar medverkande bedöms efter det uppsåt
eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Ansvar som är föreskrivet
för gärning av syssloman, gäldenär eller annat s. k. specialsubjekt skall
också drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. Bestämmelsen
i 23 kap. 4 § BrB gäller dock inte om annat följer av vad som är bestämt
för särskilda fall. Enligt ordalydelsen är bestämmelsen tillämplig endast på
brott som är upptagna i BrB. Emellertid tillämpas den i mycket vid utsträckning
analogiskt inom specialstraffrätten. I vissa fall framgår dock av de
specialstraffrättsliga reglerna själva att analogisk tillämpning av 23 kap.
4 § BrB inte skall ske. Analogisk tillämpning av BrB:s medverkansregler
torde inte heller förekomma vid specialstraffrättsliga bagatellförseelser.

Synpunkter på linjefart och icke regelbunden luftfart i Skandinavien

Linjefart i internationell trafik är i Skandinavien förbehållen SAS och
sådana icke-skandinaviska flygföretag vilka utsetts av länder med vilka de
skandinaviska länderna träffat luftfartsavtal eller som utan sådant avtal
gett SAS motsvarande rätt. De koncessioner som i de skandinaviska länderna
meddelats SAS att driva linjefart innefattar förpliktelse för företaget att
i rimlig utsträckning befordra passagerare och gods på trafikerade linjer
utan hänsyn till om det är ekonomiskt lönsamt eller ej. Regelmässighet i
driften enligt godkänd tidtabell är alltså koncessionsvillkor. Motsvarande
gäller för de utländska linjebolagen.

Sällskapsreseflygning, utförd av företag, som inte bedriver linjefart har
under senare år haft en utomordentligt kraftig utveckling i Skandinavien.
Under högsäsong kan sålunda numera de stora företagen erbjuda avresa
flera gånger om dagen till de mest populära resmålen. Denna utveckling har
fört in ett element av regelbundenhet i trafiken som efter hand gjort det
svårare att skilja mellan denna trafik och linjefart.

Det är mot denna bakgrund som det sedan länge erkänts att ett visst konkurrensskydd
för linjetrafiken är oundgängligt. Till den del linjetrafiken

6

Kiingl. Maj. ts proposition nr 9 år 1969

bedrivs av SAS är skyddet dessutom av betydelse för SAS möjligheter att
i tillfredsställande omfattning och på försvarlig ekonomisk grundval fullgöra
de uppgifter som tillkommer företaget som koncessionerat skandinaviskt
linjeföretag och därigenom säkerställa en tillfredsställande och av
utlandet i möjligaste mån oberoende trafikförsörjning för de skandinaviska
länderna i internationell regelbunden luftfart. Behovet av skydd har tillgodosetts
genom att tillstånden för icke regelbunden luftfart förenats med
villkor, som syftar till att upprätthålla skillnaden mellan sådan luftfart och
linjefart.

Villkor i samband med tillstånd till icke regelbunden luftfart

Tillstånd till icke regelbunden luftfart förenas i första hand med tekniska
och operativa föreskrifter som anges i av luftfartsverket utfärdade Bestämmelser
för civil luftfart (BCL). Dessa bestämmelser berör frågor om
övervakning av driften, besättning, färdplanering, väderförhållanden m. m.
Efter skandinaviskt samarbete har vidare tillkommit särskilda villkor för
flygning i samband med gruppsällskapsresa. Dessa har den 18 december
1964 godkänts för tillämpning i Sverige av Kungl. Maj :t samt den 5 september
1968 ändrats såtillvida som tidigare gällande krav på att minst 15
deltagare skall ingå i sällskapsresan ersatts av ett krav på att minst 15
platser skall vara kontrakterade av researrangören och reserverade i flygplanet.
Tillstånd till sällskapsreseflygning skall i enlighet med nu gällande
föreskrifter förenas med villkor som innebär bl. a. följande. Flygningen
skall vara begränsad till befordran av resedeltagare som kontrakterats för
ett på förhand fastlagt program. För att en resa skall kunna anses som en
sällskapsresa fordras att resan skall vara minst en vecka, att researrangernangen
skall omfatta transport, inkvartering, måltider (minst halvpension)
samt eventuella utflykter, att en reseledare finns på destinationsorten och
att deltagare i resan skall resa ut och hem tillsammans. Tillstånd får lämnas
även om antalet deltagare i grupp med samma researrangemang understiger
15 personer. För varje grupp med samma arrangemang skall likväl
15 platser vara kontrakterade av researrangören och reserverade i flygplanet.
Plats som reserverats för gruppen får inte nyttjas för befordran
av någon som inte ingår i denna. Varje deltagare skall betala för hela sitt
researrangemang. Det är inte tillåtet att ta med enstaka resande uteslutande
för transport eller med egna arrangemang. Ändring av flygprogram
som legat till grund för luftfartstillstånd kräver godkännande av luftfartsmyndigheten.
Flygföretaget skall omedelbart före varje avresa göra
en förteckning över passagerarna och där ange namn, destinationsort och
tidpunkt för återresan. Ett exemplar av förteckningen skall sändas in till
luftfartsmyndigheten. Flygföretaget skall se till att den återvändande grup -

Kungl. Maj. ts proposition nr 9 år 1969

7

pen består av samma passagerare som reste ut tillsammans. Eventuella avvikelser
skall anmälas till luftfartsmyndigheten med förklaring till det
inträffade. Deltagare i sällskapsresa skall vara försedd med såväl flygbiljett
som deltagarbevis, som visar att han har betalat eller kommer att betala
det pris som researrangören fastställl för resan i sin helhet.

Arbetsgruppens förslag

Arbetsgruppen konstaterar att de möjligheter att ingripa mot den som
inte ställer sig föreskrivna villkor för chartertrafik med sällskapsresor till
efterrättelse under senare tid tilldragit sig ökad uppmärksamhet. Återkallelse
av luftfartstillstånd aktualiseras i första hand vid överträdelse av
operativa och tekniska föreskrifter med följd att flygsäkerheten sätts i
fara. Trots att sådana överträdelser från tid till annan kunnat konstateras,
har erfarenheten gett vid handen att det framför allt är i fråga om
villkoren för researrangemangen som överträdelser sker. Särskilt vanlig
har varit överträdelse av gruppkravet och därmed sammanhängande bestämmelser.
Att återkalla luftfartstillstånd av sådan anledning innebär ofta
en åtgärd som i hög grad drabbar godtroende resande som därigenom plötsligt
ställs i situationen att nödgas ändra sina dispositioner för resan eller
kanske helt inställa den på grund av svårigheten att finna annan motsvarande
resemöjlighet. Det är naturligt om luftfartsmyndigheterna av
denna anledning tvekat att tillgripa återkallelse.

Det har vidare gjorts gällande av luftfartsverket att straffbestämmelsen
i 13 kap. 7 § andra stycket LL inte är tillämplig, eftersom den enligt ordalagen
blott tar sikte på det fall att luftfart utövas utan att tillstånd över
huvud taget meddelats. Nu angivna förhållanden har inte kunnat undgå att
hos flygföretag och researrangörer framkalla föreställningen att de särskilda
villkoren i tillstånden med avseende på researrangemangen kunnat
åsidosättas utan nämnvärd risk för reaktion från myndigheternas sida.

Även om kravet på ett bestämt antal deltagare i gruppen avskaffats
återstår enligt arbetsgruppens mening åtskilliga föreskrifter beträffande
resornas utformning, vilkas noggranna iakttagande måste tillmätas största
vikt, om inte linjefartens vitala intressen skall trädas för när. Det är därför
angeläget att myndigheterna sätts i stånd att reagera mot överträdelser
utan att den resande allmänheten därigenom onödigtvis kommer i
kläm. Av denna anledning instämmer arbetsgruppen i vad som vid skilda
tillfällen framförts från luftfartsmyndigheterna om behovet av straffsanktion
vid åsidosättande av villkor i tillstånd.

Den restriktiva tolkning som luftfartsmyndigheternas praxis gett straffbestämmelserna
anser arbetsgruppen i och för sig kunna ställas under
diskussion. Att en straffbestämmelse avser utövande av viss verksamhet
utan föreskrivet tillstånd torde inte i princip utesluta att straffbestämmel -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1969

sen kan tillämpas också när villkor som skall iakttas för att tillståndet
skall få utnyttjas åsidosatts. Det kan väl därför sättas i fråga om inte bestämmelsen
redan i sin nuvarande utformning medger bestraffning om
villkoren inte iakttas. Med hänsyn till den praxis som utbildat sig beträffande
tillämpningen av det berörda lagrummet har arbetsgruppen likväl
funnit det riktigast att föreslå att behovet av en vidgad tillämpning tillgodoses
genom uttrycklig föreskrift i 13 kap. 7 § andra stycket LL, enligt
vilken straff skall kunna ådömas innehavare av luftfartstillstånd, som
åsidosätter villkor som avses i 7 kap. 4 § LL.

Den utpräglade inbördes konkurrenssituation i vilken flygföretagen befinner
sig i förhållande till researrangörerna har enligt arbetsgruppen medfört
att de inte sällan blivit utsatta för allehanda påtryckningar från dessas
sida att åsidosätta olika i luftfartstillstånden upptagna villkor beträffande
researrangemangen. I själva verket är det ofta researrangören som
har det största intresset härvidlag. Flygföretagen har i regel inte något inflytande
på utformningen av researrangemangen och har inte heller några
egentliga förutsättningar att säkerställa att föreskrifterna om dessa arrangemang
iakttas. Flygföretagen ställer i charteravtalen normalt bara ett
antal platser i ett flygplan till förfogande för researrangören på närmare
avtalade flygsträckor. Följaktligen är det, enligt arbetsgruppens mening,
av väsentlig betydelse att också researrangören kan hållas ansvarig för att
gällande föreskrifter om researrangemangens utformning iakttas. Också
när det gäller de tekniska och operativa villkoren för tillståndet bör researrangören
kunna göras ansvarig om han förmedlat befordringen med vetskap
om att villkoren eftersätts.

I såväl svensk som dansk och norsk rätt torde i angivna fall researrangören
redan nu ibland kunna göras ansvarig för anstiftan eller medhjälp
till den överträdelse av tillståndsvillkoren som flygföretaget gjort sig skyldig
till. Med hänsyn till önskvärdheten av likartad utformning av reglerna
i de skandinaviska länderna och med tanke dessutom på att det vanligen
torde te sig mest konsekvent att researrangören kan behandlas som gärningsman
har arbetsgruppen stannat för att föreslå en särskild bestämmelse
om ansvar för den som yrkesmässigt förmedlar luftbefordran med
vetskap om att föreskrivna villkor för befordringens utförande överträds.
Den nya bestämmelsen bör för Sveriges del kunna fogas in i 13 kap. 7 § LL
och utformas så att den som yrkesmässigt eller eljest mot vederlag förmedlar
befordran med luftfartyg med vetskap om att befordringen utförs
av någon som saknar luftfartstillstånd eller under sådana omständigheter
att villkor i luftfartstillstånd åsidosätts kan straffas. Straffskalan i bestämmelsen,
som i princip också kommer att omfatta linjefart, bör vara
densamma som nu gäller för trafikutövarens motsvarande förseelse, dvs.
böter eller fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

9

Yttrandena över arbetsgruppens förslag

De föreslagna straffbestämmelserna har lämnats utan erinran av RTS
och SAS. Luftfartsverket har ingen annan erinran än att verket finner
tveksamt om fängelse bör ingå i straffskalan.

Luftfartsverkets framställning om medgivande till cabotage

Luftfartsverket framhåller att verket från tid till annan har att ta
ställning till frågan om tillstånd för utländskt flygföretag att undantagsvis
utföra flygning för befordran av passagerare eller gods endast från ort
till annan inom riket. Ibland är läget sådant att det är mycket svårt att
hinna inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd. En sådan situation kan föreligga
när svensk transportkapacitet inte går att uppbringa t. ex. vid ambulanstransporter
eller i samband med större sportarrangemang. En befogenhet
för luftfartsverket att efter bemyndigande från Kungl. Maj :t meddela sådana
tillfälliga tillstånd kan inte innebära att det intresse som skyddas
genom 7 kap. 3 § LL, nämligen att åt landets egna flygföretag förbehålla
ekonomiskt givande inrikeslinjer, äventyras.

Yttranden över luftfartsverkets framställning

Framställningen tillstyrks av Flygföretagens Riksförbund, Östermans
A er o Aktiebolag, Svensk Flygtjänst Aktiebolag och Transair Sweden Aktiebolag
på de skäl som anförts av luftfartsverket.

SAS och Linjeflyg Aktiebolag avstyrker framställningen. Därvid framhålls
att tillstånd enligt 7 kap. 3 § LL inte aktualiseras då koncessionerat
flygföretag anlitar annat flygföretag för att under dettas driftstekniska
ansvar men under det första företagets koncession utföra viss flygning.
Det blir då inte fråga om en tillståndsprövning utan om godkännande av
den tekniska och operationella organisationen för utövandet av ett redan
lämnat tillstånd. Eftersom den här angivna situationen är den vanligaste,
då utländskt flygplan kan komma att användas i inrikes luftfart, återstår
inte sådant behov för luftfartsverket att få begärt bemyndigande att en
lagändring är motiverad.

Svensk Pilotförening finner det allmänt lämpligt att ett smidigt tillvägagångssätt
skapas för att möjliggöra berörda flygningar men yrkar i
första hand på en mera ingående utredning av den kompetensfördelning
som i tillståndsfrågor bör gälla mellan Kungl. Maj :t och luftfartsverket
och avstyrker därför framställningen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

Departementschefen

Utvecklingen av sällskapsreseflyget har medfört att de skandinaviska regeringarna
funnit det motiverat att charterföretagens luftfartstillstånd för
sällskapsresetrafik förenas med villkor och bestämmelser som ger sällskapsreseflygningarna
avsedd karaktär och som såvitt möjligt förebygger att sällskapsresor
utnyttjas för individuella resor eller andra inte förutsatta ändamål.
För Sveriges del har Kungl. Maj :t i beslut den 18 december 1964
föreskrivit sådana villkor. En viss ändring av villkoren har därefter skett
genom beslut den 5 september 1968. Regeringarna har också funnit nödvändigt
att de bestämmelser som garanterar villkorens efterlevnad blir
föremål för översyn. Överenskommelse om deLta träffades vid ett skandinaviskt
trafikministermöte i Köpenhamn den 26 augusti 1968 där ett av
en arbetsgrupp utarbetat förslag om ny utformning av straffbestämmelserna
förelåg.

Det åligger flygföretagen att följa — förutom föreskrifter i författningarna
— de villkor och föreskrifter som förenas med luftfartstillståndet. Om
villkoren och föreskrifterna åsidosätts i väsentlig mån — vilket kan bli
fallet också om ett flertal överträdelser av i och för sig något mindre viktiga
villkor eller föreskrifter görs — kan luftfartstillståndet återkallas. Återkallelse
aktualiseras emellertid, som arbetsgruppen framhåller, främst vid
sådana överträdelser av de operativa och tekniska föreskrifterna som har
medfört fara för flygsäkerheten. Vid överträdelse av villkor för researrangemang
i samband med sällskapsreseflygning är återkallelsen ofta inte någon
lämplig sanktion, eftersom den i vissa fall på ett orimligt sätt kan
drabba sällskapsresedeltagare. Luftfartsverket har bl. a. av sådana skäl endast
i mycket begränsad utsträckning tillgripit återkallelse av tillstånd, när
villkor för researrangemangen åsidosatts. Inte heller har luftfartsverket ansett
sig kunna till åtal anmäla den som brutit mot villkor, eftersom straffbestämmelsen
i 13 kap. 7 § andra stycket LL enligt verkets uppfattning
avser endast den som utövar luftfart utan att ha något som helst tillstånd.
I allmänhet har således den som inte iakttagit villkor eller bestämmelse av
här angivet slag inte behövt befara någon kännbar reaktion från myndigheternas
sida.

Som arbetsgruppen anfört torde straffbestämmelsen inte behöva ges en
så restriktiv tolkning som skett i luftfartsverkets praxis. Förarbetena till LL
(se lagrådets yttrande i prop. 1957: 69 s. 267) ger närmast vid handen att
det var avsett att också tillståndshavare som åsidosätter villkor i luftfartstillstånd
skulle kunna straffas enligt bestämmelsen. Lagrummets ordalydelse
ger dock inte något klart uttryck för denna innebörd. I likhet med
arbetsgruppen anser jag att en uttrycklig föreskrift om ansvar i nu berör -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

da hänseende bör tas in i LL. Jag förordar därför att till 13 kap. 7 § andra
stycket LL fogas en bestämmelse om att innehavare av tillstånd som åsidosätter
villkor som meddelats med stöd av 7 kap. 4 § kan straffas på samma
sätt som den som utövar luftfart utan att ha föreskrivet tillstånd.

Arbetsgruppen har anfört, att flygföretagen inte sällan blir utsatta för påtryckningar
från mindre nogräknade researrangörer att åsidosätta olika villkor
i luftfartstillstånden beträffande researrangemangen. I själva verket
torde det ofta vara researrangören som har intresse av ett sådant åsidosättande.
Flygföretagen har i regel inte något direkt inflytande på utformningen
av researrangemangen och inte heller några egentliga förutsättningar
att säkerställa att föreskrifterna om dessa arrangemang iakttas.

Mot denna bakgrund är det uppenbart att researrangören i många fall
framstår som den i realiteten skyldige när villkor i luftf artstillstånd åsidosätts.
I och för sig kunde det därför vara önskvärt att hans ansvar betonades
genom en särskild straffbestämmelse i LL. En särskild straffbestämmelse
kunde emellertid få den inte avsedda följden att BrB:s medverkansregier
skulle komma att anses inte tillämpliga vid andra brott mot LL:s bestämmelser.
Det bör uppmärksammas att man genom att använda BrB:s regler
om ansvar för medverkan kan nå samma resultat som med en särskild
straffbestämmelse för researrangören. I praktiken kan alltså påföljden för
researrangören bli densamma vare sig han döms som självständig gärningsman
eller som medverkande till flygföretagares gärning.

Vid brott mot de s. k. charterreglerna bör således liksom i fråga om andra
bestämmelser i LL BrB:s medverkansregier tillämpas. Det bör strykas under
att researrangören, om han är den mera brottslige, kan dömas till strängare
straff än flygföretagaren liksom att det väl är möjligt att fälla researrangören
till ansvar för medverkan även om flygföretagaren går fri därför
att uppsåt eller vårdslöshet i samband med överträdelsen inte kan läggas
honom till last. Den förordade ändringen av 13 kap. 7 § andra stycket LL
medför att luftfartsverket inte behöver tveka om att anmäla researrangör
till åtal för medverkan till flygföretagares överträdelse av luftfartstillstånd,
om skäl för en sådan åtgärd för övrigt finns.

Det är av vikt att den inrikes luftfarten i princip förbehålls svenska flygföretag''
och att möjligheten att medge undantag härifrån används med stor
försiktighet. Rätt att medge undantag är enligt gällande lag förbehållen
Kungl. Maj :t. Som luftfartsverket anfört föreligger ett visst behov av delegering.
Någon uppmjukning av nämnda grundregel kan knappast sägas följa
av att Kungl. Maj :t ges befogenhet att bemyndiga luftfartsverket att meddela
undantag från kravet på svensk nationalitet för luftfartstillstånd i
inrikes trafik, när särskilda skäl föreligger. Jag vill också understryka, att
en sådan delegationsrätt är avsedd att användas med stor försiktighet och

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

endast för klart avgränsade fall. Jag föreslår således att i 7 kap. 3 § tredje
stycket luftfartslagen tas in en regel som ger Kungl. Maj :t rätt att bemyndiga
luftfartsverket att medge undantag från huvudregeln i lagrummet.

Luftfartsverkets centralförvaltning har inte längre benämningen luftfartsstyrelsen
(se instruktioner för luftfartsverket SFS 1958: 506, 1965: 845
och 1967:339). Orden »luftfartsstyrelsen», »styrelsen» eller böjningsform
av dessa ord i LL bör därför bytas ut mot »luftfartsverket», »verket» eller
böjningsform av dessa ord.

I 6 kap. 16 § LL talas om »markmekaniker». Benämningen på en sådan
funktionär är emellertid numera »flygmekaniker». Lagrummet bör ändras
i detta avseende.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297).

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.
1

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande inhämtas enligt 87 § regeringsformen
över lagförslaget genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

1 Bilagan har uteslutits här. Förslaget i bilagan är likalydande med det förslag som är
fogat vid propositionen frånsett en mindre jämkning av redaktionell art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9 år 1969

13

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 december 1968.

Närvarande:

f.d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 29 november 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 20 november 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297).

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Claes Ljungström.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 9 år 1969

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 19 december 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297).

Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran och
anför.

En mindre redaktionell jämkning bör vidtas i lagförslaget.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår 1969 års riksdag
att antaga lagförslaget med angiven ändring.

Med bifall till vad föredraganden med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 680593