Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

1

Nr 87

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt valutareglering;
given Stockholms slott den 28 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag,

1) begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat,

2) inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1969—den 30 juni 1970. För riksdagens
yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt
giltighet av valutaförordningen under samma tid.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 87

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

Förslag

till

Förordning

om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Härigenom förordnas, att valutaförordningen den 5 juni 1959, som enligt
förordning den 28 maj 1968 (nr 255) gäller till utgången av juni 1969, skall
äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1969

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28
mars 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt valutareglering
och anför.

Enligt valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) kan Kungl. Maj :t på framställning
av fullmäktige i riksbanken under vissa förutsättningar förordna
om valutareglering i enlighet med närmare bestämmelser i lagen. I allmänhet
får sådant förordnande meddelas för högst ett år i sänder och endast
efter riksdagens samtycke. Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter
som Kungl. Maj :t avser att meddela föreläggas riksdagen. Dessa föreskrifter
är intagna i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den 1 juli
1968—den 30 juni 1969.

En närmare redogörelse för bestämmelserna i valutalagen och de hitintills
gällande bestämmelserna i valutaförordningen har lämnats i prop
1968: 55 s. 3—8.

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 16 januari 1969 hemställt
om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1969—den 30 juni 1970.

Enligt riksbanksfullmäktige bör valutaregleringen avse samma lagrum i
valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket 1, 2 och
4—7, 5 § 1 och 3 samt 9 §.

I sin skrivelse hänvisar fullmäktige till de allmänna synpunkter på valutaregleringen
och dess uppgifter som redovisas i prop. 1963: 139 s. 49 och
framhåller att anledning alltjämt synes föreligga att ta valutalagens gällande
fullmakter i anspråk och att samtidigt ge valutaförordningen fortsatt
giltighet.

Enligt vid skrivelsen fogat protokollsutdrag har herrar Holmberg och
Dahlén reserverat sig mot fullmäktiges beslut.

Över riksbanksfullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden avgetts
av fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen och Svenska
sparbanksföreningen.

It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 87

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

Fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) och sparbanksföreningen
har inte haft något att erinra mot framställningen om fortsatt valutareglering.
Två reservanter i riksgäldsfullmäktige, herrar Östman och
Gustafsson, har dock ansett att fullmäktige bort framhålla önskvärdheten
av en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen.

Bankföreningen avstyrker en förlängning av valutaregleringen och åberopar
därvid de synpunkter föreningen framfört i sina tidigare remissyttranden
angående valutaregleringens fortbestånd.

En översyn av valutalagstiftningen anses emellertid påkallad
av sparbanksföreningen, som framhåller att under den tid av i det
närmaste 30 år, som valutalagen i sina väsentligaste drag varit i kraft, åtskilliga
av de omständigheter, som är av betydelse för och bör påverka utformningen
av en lagstiftning på detta område, radikalt förändrats. Veterligen
har några mera långsiktiga överväganden rörande en fortsatt valutareglering
inte presenterats. Föreningen förordar en utredning, där man belyser
och motiverar behovet av lagstiftning på valutaområdet under olika
tänkbara förutsättningar beträffande utvecklingen under 1970-talet av Sveriges
ekonomiska förbindelser med utlandet och betingelserna härför.

Reservanterna i riksbanksfullmäktige föreslår en översyn i liberaliseringssyfte.
Den frigörelse av världshandeln som eftersträvas t. ex. genom de
fortgående överläggningarna om marknadsintegrationer bör enligt reservanterna
i görlig mån fullföljas även på betalningarnas och kapitalöverföringarnas
område.

Departementschefen

Valutaregleringens författningsmässiga grundval utgörs av 1939 års valutalag,
vilken numera gäller tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag
som ger Kungl. Maj :t möjlighet att under vissa i lagen givna betingelser
meddela valutareglerande bestämmelser inom gränser som anges i lagen.
de valutareglerande bestämmelser som Kungl. Maj :t ämnar meddela med
riksdagens samtycke och för en tid av högst ett år i sänder. Samtidigt skall
de valutareglerande bestämmelser som Kungl. Maj :t ämnar utfärda med
stöd av den begärda fullmakten föreläggas riksdagen. Sedan år 1959 finns
dessa bestämmelser i valutaförordningen. Varje gång riksdagen lämnat samtycke
till fortsatt valutareglering har valutaförordningen förlängts för motsvarande
tid.

Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast
meddelats för tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1969. Valutaförordningen
gäller för samma tid. Riksbanksfullmäktige har funnit valutareglering behövlig
även efter den 30 juni i år och har därför hemställt om fortsatt sådan
reglering för tiden t. o. in. den 30 juni 1970. En fortsatt valutareglering har

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 87 år 1969

accepterats även av majoriteten i riksgäldsfullmäktige samt av Svenska sparbanksföreningen
men avstyrkts av Svenska bankföreningen.

Jag vill erinra om att den svenska valutaregleringen f. n. främst reglerar
värdepappershandeln och de finansiella krediterna. I enlighet med de åtaganden
Sverige gjort gentemot Internationella valutafonden och OECD faller
de löpande betalningarna utanför regleringen. Beträffande stora avsnitt
av kapitalöverföringarna, och i första hand sådana som står i direkt samband
med en utbyggnad av den produktiva och kommersiella verksamheten,
tillämpas en mycket liberal praxis. Riksbanken har sålunda under senare år
så gott som undantagslöst bifallit ansökningar om inåtgående och utåtgående
direkta investeringar, vilket Sverige för övrigt förpliktigat sig att göra
jämlikt OECD:s kapitalfrigörelsestadga. År 1967 gavs tillstånd till svenska
direkta investeringar i utlandet för sammanlagt 877 milj. kr. I fjol var motsvarande
siffra 673 milj. kr. Tillstånd till direkta investeringar i Sverige från
utlandets sida gavs under dessa år för 584 respektive 1 039 milj. kr. Tillstånd
till finansiell upplåning utomlands har till betydande belopp lämnats
för fartygsbyggen och finansiering av svenska investeringar i utlandet liksom
till utländska dotterbolag i Sverige. Denna upplåning uppgick år 1967
till 791 och år 1968 till 1 208 milj. kr. Den frihet som råder för direkta investeringar
i båda riktningarna över landets gränser samt för normala handelskrediter
och finansiering av svenska företags exportkrediter baseras på uppfattningen
att en internationalisering av företagsamheten är nödvändig om
vi skall kunna tillgodogöra oss fördelarna av den pågående ekonomiska integrationen.
Valutaregleringen lägger inte hinder i vägen för ett fullvärdigt
svenskt deltagande i den snabba tekniska utveckling som sker utomlands eller
för tillgången till utländska varumarknader.

Det direkta inflytande över kapitalrörelserna över gränserna som i Sverige
utövas i valutaregleringens form syftar till att upprätthålla så goda
förutsättningar som möjligt för en självständig penningpolitik. Valutareglerande
åtgärder utgör alltså ett av flera instrument som myndigheterna förfogar
över till främjande av målen för samhällets ekonomiska utveckling.
Att vår ekonomiska politik kunnat föras med jämförelsevis stor framgång
under efterkrigstiden sammanhänger bl. a. med att ett brett register av medel
funnits till hands.

Som stöd för strävandena att reglera omfattningen av den utestående
likviditeten fyller valutaregleringen en väsentlig funktion. Detta gäller
såväl vid högkonjunktur som vid mera dämpade konjunkturlägen. Under
perioder med fullt utnyttjade resurser i den svenska ekonomin skulle obegränsad
frihet för kapitalimport från utlandet säkerligen leda till att företag
och enskilda försöker undgå en åsyftad kreditåtstramning genom
att ordna sin kreditförsörjning utomlands. Värnandet om den samhällsekonomiska
balansen skulle under sådana omständigheter fordra att andra instrument
i ansträngda konjunkturlägen utnyttjades desto hårdare. Detta

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

betyder väsentligen dels en stramare generell kreditpolitik, som främst skulle
drabba alla med små eller obefintliga möjligheter att låna utomlands, dels
en kärvare finanspolitik med skattehöjningar och utgiftsbegränsningar.

I ett dämpat konjunkturläge skulle det å andra sidan utan viss spärr mot
kapitalexport vara mycket svårare att effektivt stimulera efterfrågan genom
eu expansiv kreditpolitik. Strävandena att öka likviditeten i ekonomin och
pressa ned räntesatserna skulle riskera att motverkas av kapitalplacering
utomlands om avkastningsmöjligheterna där ter sig bättre. Att detta kan
vara ett praktiskt problem illustrerades av utvecklingen i Västtyskland under
lågkonjunkturen 1966—1967.

Sist men inte minst finns anledning uppmärksamma det värde som en
valutareglering kan ha då oro uppstår på de internationella valutamarknaderna.
Valutaregleringen bereder också ett visst skydd mot ren kapitalflykt.

Den kontroll av vissa kategorier av kapitalrörelser som upprätthålls i
Sverige bör också ses mot bakgrund av andra länders politik på detta område.
Utvecklingen i utlandet har under större delen av 1960-talet snarast
gått mot ökade inslag av kontroller. Sålunda har myndigheterna i många
länder under de senaste åren sett sig föranlåtna att i en eller annan form
vidga sina möjligheter att påverka kapitalflödena på direkt väg. I Storbritannien
har man på grund av svårigheter med betalningsbalansen tvingats
skärpa tillståndsgivningen resp. kontrollen över de utgående direkta investeringarna
utanför sterlingområdet. Sedermera har uppmaningar om återhållsamhet
framförts även i fråga om investeringar i de utvecklade länderna
inom detta område. I Frankrike tillämpas en ytterst omfattande reglering
sedan franc-krisen i november 1968. Jag vill också fästa uppmärksamheten
på det program för återställande av jämvikt i betalningsbalansen som den
amerikanska regeringen lade fram i början av år 1968. Programmet inbegriper
en lagstadgad begränsning av amerikanska företags direkta investeringar
utomlands som finansieras genom kapitalöverföring från USA eller
ur vinstmedel som intjänats utomlands. Förutom dessa åtgärder ingår bl. a.
skyldighet för kreditinstitutionerna att skära ned sin kreditgivning till utlandet.
I Tyskland har man under 1960-talet vidtagit direkta åtgärder för
att avvärja kapitalimport. Under långa perioder har man aktivt sökt stimulera
kapitalexport.

Dessa exempel illustrerar tydligt att även länder som i princip förordar
fria kapitalrörelser funnit det nödvändigt att kontrollera och begränsa dessa
för att undgå allvarliga störningar i sin ekonomi. Till den internationella
bilden hör att man i diskussionerna inom OECD kommit fram till att rådande
jämviktsbrister i stora industriländers bytesbalanser också under
avsevärd tid framöver synes få överbryggas med hjälp av utjämnande kapitalrörelser.
Detta synes förutsätta att man förfogar över någon mekanism
som medger att kapitalströmmarna kan styras i de önskade riktningarna.

Beträffande olika länders politik i fråga om kontrollen av kapitalrörelser

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

bör uppmärksammas att en jämförelse mellan ländernas formella regelsystem
ger en helt otillförlitlig bild av i vilken grad skilda länder följer en
liberal eller restriktiv linje. Bestämmelserna kan tillämpas mer eller mindre
restriktivt. Största svårigheten vid en jämförelse ligger emellertid i att en
rad mekanismer av icke ren valutaregleringskaraktär begagnas för att påverka
kapitalrörelserna. Användningen av skatte- och kreditpolitiska åtgärder
för att motverka vissa typer av kapitalrörelser är tämligen utbredd.
Genom alt de inte är valutareglerande åtgärder i strikt bemärkelse faller de
heller inte omedelbart under OECD:s kapitalfrigörelsestadga. Länder som
utnyttjat dessa möjligheter har kommit att framstå som mera liberala i
ifrågavarande hänseende än länder vilka i likhet med Sverige valt kontroller
i valutaregleringens form. I OECD pågår emellertid en granskning av användningen
av instrument som inte faller under stadgans tillämpningsområde
men som har samma verkan. Det torde i praktiken förhålla sig så att
kapitalets rörelsefrihet i flera länder inskränkts mer än i Sverige.

I diskussionen om den svenska valutaregleringen har man mot dess fortsatta
användning bl. a. anfört dels att fria kapitalrörelser troligen inte skulle
leda till stora saldon mellan in- och utgående flöden, dels att alternativa
medel står till buds för att motverka eventuella ensidiga kapitalströmmar.
Bl. a. har man pekat på sådana kreditpolitiska åtgärder, ränteutjämningsskatter
och dylikt som just berörts. Det är svårt att se att något reellt skulle
vara vunnet om man från svensk sida försökte nå samma resultat som
valutaregleringen ger men på ett annat och mera indirekt sätt. Jag vill i
detta sammanhang också erinra om att problemet inte bara ligger i saldonas
storlek. Sammansättningen av kapitalrörelserna måste anses vara i det närmaste
lika viktig. Om t. ex. bakom ett obetydligt saldo doldes ett avsevärt
inflöde av kapital som söker kortfristig placering skulle en avsevärd utströmning
kunna utlösas vid ett oroligt valutaläge.

Det anförda innebär å andra sidan inte att valutaregleringen är en solid
skärm bakom vilken en oberoende intern ekonomisk politik skulle kunna
föras. Något sådant vore ju inte möjligt vid den kraftiga tillväxten i världshandeln
och den snabba utbyggnaden av andra internationella förbindelser
på det ekonomiska livets alla plan. Genom den betydande frihet som medges
kapitalrörelser som står i direkt samband med produktiv verksamhet
och genom den med nödvändighet ökande internationaliseringen av företagsamheten
uppstår lätt omfattande kapitalflöden vilka i besvärliga situationer
kan vålla påfrestningar. Envar som följt utvecklingen under de senaste
åren såväl i Sverige som utomlands har också kunnat konstatera att utrymmet
för en till interna förhållanden optimalt anpassad penningpolitik även
vid den praktiserade kontrollen över vissa kapitalrörelser är begränsat. Av
särskild betydelse är att förskjutningar av betalningsterminer och kredittagande
i utrikeshandeln kan ge kraftiga utslag i våra monetära reserver.

De gjorda erfarenheterna leder emellertid långt ifrån till slutsatsen att

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 87 år 1969

regleringen utan vidare kan undvaras. Utslagen på våra valutareserver till
följd av de senaste årens svåra störningar på valutamarknaderna torde ha
blivit betydligt mera omfattande om inte valutaregleringen verkat avskärmande.
De senaste årens utveckling inom världsekonomin, med dess splittrade
konjunkturbild och bristande samordning av den ekonomiska politiken,
har enligt min mening framhävt angelägenheten av att Sverige tills
vidare slår vakt kring den rörelsefrihet i den ekonomiska politiken som kan
uppnås.

I den snabbt föränderliga värld varav den svenska ekonomin utgör en beståndsdel
måste en kontinuerlig anpassning och utveckling ske av den ekonomiska
politikens instrument och hjälpmedel. Möjligheterna till anpassning
av valutaregleringen efter skiftande omständigheter bör självfallet
också tillvaratas. Riksbanken, som administrerar valutaregleringen, har för
detta ändamål tillagts befogenhet att dispensera från valutaförordningens
bestämmelser. Det bör emellertid understrykas, att sedan länge de svenska
valutareglerande åtgärderna inskränkts till att avse vissa kapitalrörelser,
som i regel bedömts vara av särskild betydelse eller ha ett inbördes sammanhang.
En betydelsefull ytterligare liberalisering skulle sannolikt göra valutaregleringen
ganska verkningslös. Den kommitté för utredning av valutaregleringen,
som tillsattes på hösten 1960, fick därför i sitt i oktober 1962
avgivna betänkande inrikta sig på förslag om förändringar av mera formell
natur. Genomförda administrativa lättnader har dock varit nog så genomgripande.
Från och med den 1 juli 1963 gäller sålunda att löpande betalningar
är undantagna från valutaregleringen i den mån de utförs på betalningsväg''
som anvisats av riksbanken. Redovisningsskyldigheten till riksbanken
för utförda betalningar har inskränkts så mycket som möjligt. Detta har
bl. a. medfört ökade svårigheter att få en tillfredsställande betalningsbalansstatistik.
Som framgår av valutastyrelsens årsberättelser vidtas emellertid
praktiskt taget varje år smärre ändringar i tillämpningsbestämmelserna för
valutaregleringen i uppmjukande eller skärpande riktning alltefter lägets
krav.

En fortlöpande översyn av valutaregleringen påkallas även av utvecklingen
i fråga om marknadsgrupperingarna i Europa. De modifikationer av
den svenska valutaregleringen som skulle påkallas av en anslutning till EEG
har belysts i en utredning, som utförts och publicerats inom ramen för det
nordiska ekonomiska samarbetet och som fortlöpande kommer att hållas
aktuell. Mera näraliggande ligger det behov för anpassning av vår valutareglering
som aktualiseras om och när beslut fattas om en nordisk ekonomisk
union.

Valutaregleringen utgör sammanfattningsvis ännu så länge ett nödvändigt
hjälpmedel för vår ekonomiska politik. Giltighetstiden för det nu löpande
förordnandet om valutareglering utgår, som jag redan nämnt, den
30 juni detta år. Med hänsyn till vad jag nu anfört bör riksdagens samtycke

Kungl. Maj.ts proposition nr 87 år 1969 9

inhämtas till förordnande om valutareglering för ytterligare ett år. I enlighet
med riksbanksfullmäktiges förslag bör förordnandet omfatta samma
bestämmelser i valutalagen som f. n.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t

1) begär riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med
stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad
som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och 4—7, 5 § 1 och 3
samt 9 § samma lag skall äga fortsatt tillämpning under tiden
den 1 juli 1969—den 30 juni 1970,

2) inhämtar riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om fortsatt
giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690248