Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
1
Nr 79
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen om vissa pensionsfrågor,
m. m.; given Stockholms slott den 28 mars 1969.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Hans Gustafsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att kostnaden för statlig personalpensionering
av anställda vid vissa icke-statliga institutioner i fortsättningen inte bestrids
genom särskilda avgifter och att SPR görs tillämpligt på personal vid
Svenska riksteatern och Drottningholms teatermuseum.
Förslag läggs också fram om samordning av statlig personalpensionsförmån
med kommunal förtroendemannapension och om ändrade grunder för
samordning av statlig livränta med icke-statlig pensionsförmån.
Förslag läggs vidare fram om höjning av pensionslönen för vissa teaterchefer
och om kostnadsbidrag till pensionsförmåner för personal vid
Dammsdalsskolan.
I propositionen föreslås dessutom viss värdesäkring av pensioner från
Enskilda järnvägarnes pensionskassa samt uppräkning av vissa statliga
skadeståndslivräntor.
Slutligen läggs förslag fram om förbättrade pensionsförmåner eller skadeståndslivräntor
till vissa personer.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 79
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28
mars 1969.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson,
Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Gustafsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa pensionsfrågor,
m. m. och anför.
I. Borttagande av anordningen med avgifter till den statliga personalpensioneringen
i vissa fall, m. m.
Den statliga personalpensioneringen gäller inte bara statens arbetstagare
utan också ett stort antal arbetstagare i kommunal eller enskild tjänst.
När det gäller stats- och kommunalanställda samt arbetstagare hos ett
fåtal enskilda huvudmän bestrids kostnaderna för pensionsförmånerna helt
av staten. Medel ställs enligt nuvarande ordning till förfogande från riksstatsanslag
under tolfte huvudtiteln. De affärsdrivande verken bestrider
dock själva utgående pensioner av driftmedel.
Övriga enskilda huvudmän lämnar genom pensionsavgifter bidrag till
täckande av pensionskostnaderna. Avgifterna utgörs av dels obligatoriska
s. k. fortlöpande avgifter och dels, för vissa fall, ej obligatoriska s. k. engångsavgifter.
De fortlöpande avgifterna tas ut i efterskott för verksamhetsåret (motsvarande).
Vid avvägning av dem har man i princip utgått från att kostnaderna
för personalpensionsförmån och allmän tilläggspension skall i stort sett
betalas till hälften av staten och till hälften av huvudmannen. F. n. utgår
de fortlöpande avgifterna i allmänhet med 10 % av pensionslönerna.
Engångsavgifter erläggs för tillgodoräkning som tjänstår av vissa anställningstider
som eljest inte eller endast till viss del skulle kunna beaktas
vid t jänstår sberäkningen. Engångsavgifternas belopp svarar mot fortlöpande
avgifter för tid som är avsedd att tillgodoräknas. Beräkningen av
beloppet sker med utgångspunkt i förhållandena vid den tidpunkt när det
debiteras.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969
Fråga har uppkommit om att avveckla anordningen med avgifter till statens
personalpensionsverk för vissa av de huvudmän som nu har att betala
avgifter som bidrag till kostnaden för SPR-pensioneringen.
Skyddsvärnen i Göteborg och Stockholm och Bergsskolan i Filipstad.
Som ett led i anpassningen till en avsedd programbudgetering föreslås i
prop. 1969: 1 (bil. 2 s. 29) att pensions- och socialförsäkringskostnader
jämte vissa andra utgifter, som tidigare inte har belastat anställningsmyndighets
anslag, skall behandlas som utgifter som myndigheten har att bestrida.
Även den fr. o. in. år 1969 införda allmänna arbetsgivaravgiften har
ansetts böra redovisas som en utgift för myndigheten.
Personalpensions- och socialförsäkringskostnader jämte arbetsgivaravgift
skall i enlighet härmed redovisas som ett pålägg till lönekostnaderna.
Detta pålägg, det s. k. lönekostnadspålägget, avses skola som ett provisorium
för budgetåret 1969/70 tas upp till sammanlagt 23 % av lönerna.
Det avses att lönekostnadspåläggen skall tillgodoföras inkomsttiteln Pensionsmedel
m. m.
I prop. 1969: 1 (bil. 2 s. 29) föreslås lönekostnadspålägg även för vissa
icke-statliga huvudmän inom SPR-pensioneringens avgiftssektor. De huvudmän
som härvid åsyftas är föreningarna Skyddsvärnet i Göteborg och
Skyddsvärnet i Stockholm samt Bergsskolan i Filipstad.
Vårdanstalter för alkoholmissbrukarc. Personalen vid de erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare och andra sådana anstalter som inte
är kommunala är inordnad i SPR-pensioneringen. Härvid gäller att huvudmannen
har att betala avgifter till statens personalpensionsverk. Arbetstagare
vid vårdanstalter med kommunal huvudman har statlig pensionsrätt
endast om de tidigare har tillhört SPR-pensioneringen och uppfyller förutsättningarna
för s. k. personlig pensionsrätt. För övriga arbetstagare vid sistnämnda
vårdanstalter gäller kommunala pensionsbestämmelser.
Enligt kungörelsen den 12 maj 1955 (nr 426) om statsbidrag till driftkostnader
vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. äger ifrågavarande
vårdanstalter erhålla statsbidrag i form av garantibidrag och beläggningsbidrag.
Statsbidrag kan också ställas till förfogande i särskild ordning.
Vad beträffar i varje fall de icke-kommunala vårdanstalterna svarar staten
praktiskt taget helt för verksamhetens nettokostnader.
Styrelsen för Nykterhetsvårdens anstaltsförbund har i skrivelse den 12
juni 1967 hemställt om övergång till avgiftsfri pensionering för arbetstagare
vid de icke-kommunala vårdanstalterna för alkoholmissbrukare.
Styrelsen tar även upp frågan om att ordna statlig pensionering för personalen
vid de vårdanstalter som har Stockholms stads nykterhet snämnd
som huvudman. Enligt styrelsens mening finns det skäl att låta ett och samma
pensionssystem — och i så fall det statliga — gälla för samtliga vårdanstalter
i Stockholm.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Socialstyrelsen, som hörts i ärendet, tillstyrker bifall till framställningen
om att de icke-kommunala vårdanstalterna skall befrias från skyldigheten
att erlägga SPR-avgifter. Ämbetsverket förordar vidare att även arbetstagare
vid de vårdanstalter, som har primärkommun eller landstingskommun som
huvudman, skall inordnas under den statliga pensioneringen.
Statens personalpensionsverk framhåller i yttrande följande beträffande
yrkandet om avgiftsbefrielse för de icke-kommunala vårdanstalterna.
Såväl i 1962 års betänkande av SPA-utredningen som i skilda utlåtanden
av statens personalpensionsverk har förordats, att anordningen med SPRavgifter
inte skall tillämpas i fall där för ifrågavarande verksamhetsområde
förekommer statsbidrag av sådan storlek och konstruktion att en jämkning
av statsbidraget kan vidtas i den män detta finnes motiverat under
förutsättning av avgiftsfrihet. Att i sådana fall tillämpa avgiftssystemet är
i princip utan ekonomisk betydelse och uteslutande ägnat att tynga administrationen
hos huvudmännen, tillsynsmyndigheterna och pensionsmyndigheten
och f. ö. även inom departementen. Med hänsyn härtill har under
de senaste åren avgifterna slopats i flera fall. För andra grupper med statsbidragsförhållanden
av förut angivet slag kvarstår dock avgiftssystemet.
Pensionsverket anser att det finns förutsättningar att avveckla avgifterna
för de icke-kommunala vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Pensionsverket
tillstyrker en sådan avveckling.
Beträffande frågan om ett generellt inordnande under SPR av de kommunala
vårdanstalternas personal erinrar pensionsverket om att nuvarande
reglering ansluter till en uppgörelse som träffades inom SPA-utredningen
mellan representanter för staten och kommunförbunden. Pensionsverket
anser sig inte kunna uttala sig i frågan om det nu finns förutsättningar för
att ändra uppgörelsen.
Departementschefen. Statens personalpensionsverk har i skilda sammanhang
föreslagit en avveckling för vissa fall av systemet med skyldighet för
huvudmannen att erlägga avgifter för den statliga pensioneringen. De skäl
pensionsverket åberopar är främst att ett bortfall av avgiftsinkomst i avsedda
fall kan uppvägas genom jämkningar i den direkta statsbidragsgivningen
och att en sådan omläggning leder till en förenklad administration.
Dessutom är pensionsavgifterna enligt pensionsverket inte utan vidare ett
lämpligt underlag för en riktig redovisning av pensionskostnaden.
Avgiftssystemet för reglering av huvudmännens bidrag till finansieringen
av pensionskostnaderna innebär merarbete inte bara för statens personalpensionsverk
utan också för berörda icke-statliga huvudmän m. fl. Med hänsyn
härtill är det självfallet önskvärt att avgiftssystemet avvecklas i den
utsträckning som den avsedda kostnadsfördelningen mellan staten och
huvudmännen kan åstadkommas med administrativt enklare och från redovisningssynpunkt
överskådligare anordningar.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Anslutningen av icke-statlig personal till den statliga pensioneringen innebär
ett indirekt statsbidrag, vars storlek är beroende av om staten helt står
för pensionskostnaderna eller om huvudmannen har att lämna bidras i
o
form av avgifter. Befrias huvudmannen från skyldigheten att betala avgifter,
bör de direkta statsbidragen till huvudmannen regleras med hänsyn till
avgiftsbefrielsen, om inte särskilda skäl föranleder annat. Frågan om att
slopa avgifterna bör därför övervägas i budgetsammanhang när de direkta
statsbidragen prövas.
Det synes mig emellertid finnas förutsättningar att i berörda fall redan
nu pröva frågan om övergång till avgiftsfri pensionering.
Lönekostnadspålägg enligt de grunder som avses för statsmyndigheterna
har i prop. 1969: 1 (bil. 4 s. 70 och bil. 10 s. 242) beräknats för föreningarna
Skyddsvärnet i Göteborg och Skyddsvärnet i Stockholm samt för Bergsskolan
i Filipstad. Att under sådana förhållanden bibehålla anordningen med
avgifter till statens personalpensionsverk skulle direkt motverka den vinst
i form av ökad klarhet i redovisningen som avses med lönekostnadspålägget.
Det torde alltså inte längre finnas anledning att ha kvar ifrågavarande huvudmän
inom SPR-pensioneringens avgiftssektor. Emedan statsbidrag till
avgifter, som belöper på visst budgetår, enligt vedertagen praxis för berörda
huvudmän anvisas för nästföljande budgetår, bör avgifterna slopas redan
fr. o. m. innevarande budgetår.
De statsmedel som ställs till förfogande för verksamheten vid de ickekommunala
vårdanstalterna för alkoholmissbrukare är avsedda att täcka
nettokostnaderna för driften. Bortfaller de avgifter som huvudmännen har
att betala till personalpensionsverket, medför det att behovet av direkt statsbidrag
minskar i motsvarande mån. På grund härav finner jag inte anledning
att motsätta mig framställningen om övergång till pensionering av icke
avgiftspliktig typ för arbetstagare vid ifrågavarande vårdanstalter i den mån
staten lämnar bidrag som täcker nettokostnaderna för driften. Jag räknar
för dessa fall med att övergången skall ske fr. o. in. budgetåret 1969/70.
Det förutsätts att fortlöpande avgifter för innevarande budgetår, vilka som
nämnts debiteras i efterskott för verksamhetsår, skall bestridas av anslagsmedel
som är anvisade för nästa budgetår.
Frågan om att inordna personalen vid de kommunala vårdanstalterna
under SPR och om villkoren därför måste övervägas ytterligare. Ett ställningstagande
till denna fråga bör alltså anstå tills vidare.
Vissa ändringar i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslagen om
överföring till pensioneringens avgiftsfria sektor av vissa icke-statliga huvudmän.
Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra dessa
ändringar.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
II. Samordning av statlig tjänstepensionsförmån med kommunal
förtroendemannapension
Kommuns och landstings befogenhet att besluta om pensionsförmåner åt
kommunala förtroendemän regleras i kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753) respektive kommunallagen den 1 mars 1957 (nr 50) för
Stockholm och landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319).
Enligt dessa lagar i deras lydelse fr. o. in. den 1 juli 1962 ägde kommun
och landsting på särskilda skäl bevilja pension i form av ålderspension eller
förtidspension åt förtroendeman som under en lång följd av år på grund av
sitt uppdrag hade arbetat i betydande omfattning. Familjepension åt efterlevande
till sådan förtroendeman kunde också komma i fråga.
Genom ändring i kommunallagarna år 1967 (prop. 1967:114, KU 33,
rskr 286) erhöll kommuner och landsting ökad befogenhet att besluta om
pension m. m. för heltidssysselsatta förtroendemän. Förtroendeman som
skall ägna hela sin arbetstid åt uppdrag för kommun kan sålunda numera
redan vid tillträdet av uppdraget tillförsäkras pensionsrätt enligt vad som
är skäligt.
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet har rekommenderat
kommuner och landsting med heltidssysselsatta kommunala förtroendemän
att med stöd av den ökade befogenheten anta pensionsreglementen
för sådana förtroendemän.
Enligt nämnda reglementen är förtroendeman berättigad till ålderspension
och sjukpension under i huvudsak samma förutsättningar som arbetstagare
hos kommun. Motsvarande gäller i fråga om rätt till familjepension för förtroendemans
efterlevande. Dessutom har förtroendeman i allmänhet principiell
rätt till visstidspension som utgår från den tidpunkt då tjänstgöringen
upphör till dess 65-årsåldern uppnås. Då träder ålderspensionen i visstidspensionens
ställe. För hel förtroendemannapension krävs en uppdragstid av
tolv år.
Kommunal tjänstepensionsrätt och statlig tjänstepensionsrätt är sinsemellan
samordningsbara. Samordningen innebär i princip att den senaste
arbetsgivaren när det gäller avgång med pension skall ensam svara för
pensioneringen och bestämma arbetstagarens pension med beaktande av
den tid denne har tjänstgjort hos den tidigare arbetsgivaren. Den sistnämnde
är inte skyldig att utge livränta.
Kommunal förtroendemannapension samordnas redan nu enligt de kommunala
bestämmelserna med statlig tjänstepensionsförmån. Samordningen
sker på så sätt att förtroendemannapensionen å ena sidan ökas genom
principiellt tillgodoräknande av tid för statlig anställning och å andra si
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969
7
dan minskas med vad som svarar mot sådan statlig pension eller livränta
som utgår samtidigt. Den till 65 års ålder utgående visstidspensionen omfattas
dock inte av samordningen.
SPR:s nuvarande föreskrifter om samordning av pensionsförmåner gör det
inte möjligt att på motsvarande sätt reglera statlig pensionsförmån med hänsyn
till sådan kommunal förtroendemannapension som utgår samtidigt. Beträffande
tjänstårsberäkning gäller enligt SPR att tid, varunder arbetstagare
har varit ledig för att fullgöra offentligt uppdrag, likställs med tid för fullgjord
tjänstgöring i den tjänst, från vilken ledighet åtnjuts. Tid för ledighet
för uppdrag som t. ex. kommunalråd eller landstingsråd medför alltså inte
avdrag vid beräkning av tjänstår enligt SPR.
Departementschefen. På senare år har den kommunala verksamhetens
expansion medfört att förtroendemän i allt större utsträckning tagits i
anspråk för heltidssysselsättning i kommuner och landsting. Förtroendeman
som skall ägna hela sin arbetstid åt sitt uppdrag torde i allmänhet
tillförsäkras rätt till pension redan vid uppdragets tillträdande.
I inte obetydlig omfattning utses statsanställda till kommunalråd, landstingsråd
e. d. När statlig arbetstagare erhåller kommunal tjänst, som inte
är statligt reglerad, kan han inte räkna med att få vara ledig från sin
statliga anställning annat än under en kortare övergångstid. Däremot har
ledighet regelmässigt beviljats den som fått uppdrag som heltidssysselsatt
kommunal förtroendeman. Att ansökningar om ledighet i sistnämnda fall behandlats
mera generöst har hängt samman med tidigare begränsningar i
kommunernas och landstingens möjligheter att ordna pensionsskydd för sina
förtroendemän. I och med att dessa begränsningar inte föreligger nu torde
det inte längre vara av samma betydelse för den enskilde att få vara ledig
från statlig anställning på grund av kommunalt förtroendeuppdrag.
Som redan nämnts kan kommuner och landsting för sin del samordna annan
förtroendemannapension än visstidspension med sådan SPR-pensionsförmån
som utgår samtidigt. Enligt nuvarande ordning, som inte gör det
möjligt för staten att samordna på motsvarande sätt, kan samordningen förutsättas
innebära att förtroendemannapensionen betalas ut bara till den del
denna pension överskjuter den statliga pensionsförmånen. Att tjänstetidsberäkning
av tid för statlig anställning beaktas vid samordningen saknar i
många fall praktisk betydelse eftersom hel förtroendemannapension förutsätter
en uppdragstid av bara tolv år.
Självfallet bör emellertid en samordning i princip vara ömsesidig. Inom ramen
för SPR:s tillämpning bör därför skapas möjlighet att samordna pensionsförmån
som avses i reglementet med annan kommunal förtroendemannapension
än visstidspension. SPR-förmånen förutsätts alltså skola inte bara
bestämmas med beaktande av uppdragstiden utan också i princip kunna
minskas eller innehållas när sådan förtroendemannapension utgår samtidigt.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969
Representanter för civildepartementet och kommunförbunden har förhandlat
om grunder för eu kostnadsfördelning vid sammanträffande av pensionsförmån
enligt SPR och pension enligt normalpensionsreglemente för
heltidssysselsatta kommunala förtroendemän. Vid dessa förhandlingar har
— under förbehåll för godkännande av såväl Kungl. Maj :t och riksdagen
som Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet — den
20 mars 1969 träffats överenskommelse om sådana grunder.
Överenskommelsen innebär följande.
1. Den huvudman som har att svara för den största pensionsförmånen
utbetalar reglementsenligt sådan förmån och erhåller kostnadsbidrag^ från
den andre huvudmannen. Härvid beaktas bruttobeloppet före 67 års ålder.
2. Kostnadsbidrag till pension utgår först från den tidpunkt då pensionstagare
har rätt till såväl pensionsförmån enligt SPR som annan pensionsförmån
enligt normalpensionsreglemente än visstidspension.
3. Kostnadsbidrag till egenpension, vilket lämnas av staten, beräknas såsom
en till beloppet fixerad sådan pension. Tjänstetidsfaktorn skall därvid
utgöra förhållandet mellan å ena sidan det antal tjänstår, som pensionstagaren
äger tillgodoräkna och som ej avser tid för ledighet med anledning
av förtroendeuppdraget och å andra sidan samma antal tjänstår utökat med
tid för sådan ledighet och i förekommande fall tid som återstår till nedre
gränsen av den pensioneringsperiod eller till den pensionsålder, som gällde
för anställningen när pensionstagaren senast innehade den. På angivet sätt
utökat antal tjänstår skall dock utgöra minst trettio. Pensionen skall, om
pensionstagaren efter förtroendeuppdragets upphörande ej återgått till anställning
med statlig pensionsrätt, baseras på det pensionsunderlag, som
skulle ha gällt om pensionstagaren hade avgått med sjukpension enligt
SPR vid tidpunkt, då han tillträtt med pensionsrätt förenat förtroendeuppdrag.
I annat fall tillämpas det pensionsunderlag som gällde för senast
innehavd anställning när han frånträdde den.
4. Kostnadsbidrag till egenpension, vilket lämnas av kommun, utgår
med ett fixerat belopp motsvarande skillnaden mellan den SPR-pensionsförmån,
som pensionstagaren åtnjuter vid tidpunkt som i 2 punkten sägs,
och samma förmån reducerad genom multiplikation med en på följande
sätt beräknad faktor. Denna faktor skall utgöra förhållandet mellan å ena
sidan det antal tjänstår, som pensionstagaren äger tillgodoräkna och som
ej avser tid för ledighet med anledning av förtroendeuppdraget, och å andra
sidan samma antal tjänstår utökat med tid för sådan ledighet.
5. Kostnadsbidrag till familjepensionsförmån för ensam förmånsberättigad
utgår med halva beloppet av kostnadsbidraget enligt 3 eller 4 punkten.
Under tid, då familj epensionsförmån utgår för två eller flera förmånsberättigade,
ökar kostnadsbidraget med 40 % om antalet berättigade är två
och med ytterligare 20 % för varje berättigad utöver två.
6. Kostnadsbidrag för tid, då förtroendeman innehar sitt uppdrag, utges
av staten fr. o. m. månaden efter den, då 65 års ålder uppnås, och utgår med
belopp motsvarande den egenlivränta enligt SPR som förtroendemannen
antingen har rätt till på grund av avgång från anställning vid i punkten
3 avsedd ledighets början eller skulle ha blivit berättigad till om avgång;
från anställning skett vid nämnda tidpunkt.
7. Överenskommelsen gäller endast under förutsättning att statlig anställning
innehades vid förtroendeuppdragets tillträde.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att godkänna överenskommelsen
om grunder för en kostnadsfördelning vid sammanträffande
av statlig tjänstepensionsförmån och kommunal förtroendemannapension.
Vissa ändringar i SPR behövs för att genomföra förslaget om samordning
av nämnda pensionsförmåner. Kungl. Maj :t bör även inhämta bemyndigande
att göra dessa ändringar.
III. Vissa frågor beträffande livränterätten enligt SPR
Statens personalpensionsverk har med skrivelse den 11 mars 1969 överlämnat
en promemoria som utarbetats inom ämbetsverket och som tar upp
vissa frågor om rätten till livränta enligt SPR.
Egenlivränta. Enligt 11 § 1 mom. SPR föreligger under vissa förutsättningar
rätt till egenlivränta för den vars anställning upphör utan att medföra
rätt till pension. De angivna förutsättningarna är i princip att anställningen
har upphört när han fyllt 30 år, att arbetstagaren vid avgången
kan tillgodoräkna minst tre tjänstår eller under minst tre år har varit
underkastad statliga pensionsbestämmelser och att han därvid inte går
över till eller står kvar i annan anställning med statlig pensionsrätt.
Egenlivränta utgår från 65 års ålder eller, om den förmånsberättigade
tillerkänns folkpension i form av förtidspension, under tid när förtidspensionen
utgår. En förmånsberättigads rätt till livränta kan emellertid
enligt It § 4 mom. SPR upphöra under vissa förutsättningar. Dessa är att
den förmånsberättigade antingen blir på nytt underkastad statliga pensionsbestämmelser
eller får pension på grund av kommunal tjänstepensionering
eller pensionsförmån på grund av viss annan icke-statlig tjänstepensionering.
Att rätt till egenlivränta i vissa fall elimineras av icke-statlig pensionsförmån
beror på att rätten till statliga och icke-statliga förmåner i dessa
fall är sinsemellan samordningsbara.
Samordningen innebär i princip att senaste arbetsgivare skall ensam
svara för arbetstagarens pensionering och bestämma dennes pensionsförmåner
med beaktande av den tid han har tjänstgjort hos tidigare arbetsgivare.
I några av de fall som avses här beror samordningens genomförande
av att arbetstagaren får rätt till pension vid avgång från anställning
hos den senaste arbetsgivaren. I dessa fall samordnas alltså inte statlig
livränta och motsvarande icke-statlig förmån.
Samordningens genomförande är som synes i vissa fall beroende och i
andra fall oberoende av vad för slags pensionsförmån som senaste arbetsgivare
har att ge ut. Området för samordning i både pensions- och livräntefall
omfattar i princip anställningar inom sådan verksamhet, där huvudmannaskapet
eller eljest pensioneringen har övertagits av staten, samt
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
dessutom generellt anställningar hos försäkringskassor och vissa statliga
bolag. Området för samordning i enbart pensionsfall omfattar anställningar
hos kommuner, församlingar, pastorat och ett antal andra huvudmän.
Samordningsområdet är inte bestämt direkt genom hänvisning till ickestatlig
pensionering i viss regi eller enligt visst förmånssystem utan genom
hänvisning till den anställning som den icke-statliga pensioneringen
har grundats på. Detta leder till att samordningen inte berör exempelvis
kommunal pensionsrätt till den del denna pensionsrätt grundats på anställning
utanför de statliga bestämmelsernas samordningsområde.
Statens personalpensionsverk har i sin nämnda promemoria tagit upp
fråga om vissa ändringar i It § 1 och 4 mom. SPR.
Personalpensionsverket framhåller att bestämmelserna om den statliga
livränterättens beroende av förhållanden som hänger samman med annan
pensionsrätt är, närmast för fall då denna är icke-statlig, i stort behov av
översyn både från resultatmässiga, administrativa och psykologiska synpunkter.
I det följande tar personalpensionsverket upp fråga om undantag från
reglerna om livräntans beroende av annan pensionsrätt. Pensionsverket
erinrar härvid om att Kungl. Maj :t, med hänsyn till den speciella innebörden
av den statliga pensionsrätten för växelstationsföreståndare vid
televerket, i särskild ordning har beslutat att It § 4 mom. SPR inte skall
tillämpas med hänsyn till sådan pensionsrätt. För undantag från SPR:s
bestämmelser bör principiellt finnas stöd i dessa och undantagen bör kunna
gälla både villkoret för livränterätts uppkomst och villkoret för dess
upphörande. Med beaktande härav och då det inte är otänkbart att också
viss icke-statlig pensionsrätt kan ha sådan innebörd att den inte bör medföra
att statlig livränterätt upphör anser pensionsverket att Kungl. Maj :t
bör utverka befogenhet att besluta om undantag från reglerna om livräntans
beroende av den pensionsrätt som annars föreligger. Det synes pensionsverket
mest lämpligt att för ändamålet hithörande bestämmelser i
11 § 1 mom. och bestämmelserna i 11 § 4 mom. förs samman i sistnämnda
moment och att den avsedda dispensbefogenheten inryms däri.
Pensionsverket går härefter in på frågan när rätten till statlig egenlivränta
skall upphöra i samordningsfall. Enligt 11 § 4 mom. upphör sådan
livränterätt omedelbart när den förmånsberättigade får pensionsskydd i
anställning med statlig pensionsrätt. Varken förtidslivränta eller uppskjuten
livränta kan alltså utgå under tid när arbetstagaren är underkastad
SPR. Däremot kan statlig egenlivränta mera undantagsvis utgå under
tid för anställning med samordningsbar icke-statlig pensionsrätt. Sistnämnda
resultat synes pensionsverket inte vara motiverat. Icke-statlig
pensionsrätt bör därför på samma sätt som statlig pensionsrätt medföra
att statlig livränterätt upphör. Härigenom uppnås bl. a. ur administrativ
synpunkt den fördelen att man inte behöver i samband med kommunali
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
11
sering av statlig verksamhet fastställa egenlivräntor — som sedan normalt
skall dras in — utan kan begränsa sig till att beräkna tjänståren.
Att låta liv ränt er ätt en upphöra slutgiltigt och totalt skulle emellertid
enligt pensionsverket vara att sträcka sig för långt i vissa fall. Staten
samordnar varken i pensions- eller livräntefall med icke-statlig pensionsrätt
till den del denna pensionsrätt är grundad på anställning utanför
samordningsområdet. I den mån statlig livränterätt har grundats på anställning
utanför detta område, bör livränterätten till den delen inte upphöra
på grund av att den förmånsberättigade får icke-statlig pensionsförmån
inom området. Denna företeelse är emellertid undantagsmässig och
skulle kunna beaktas genom den dispensbefogenhet som avses för Kungl.
Maj :t. Det bör också observeras att ömsesidigheten inte är baserad på en
formlig och noga preciserad överenskommelse mellan staten och de ickestatliga
huvudmännen och att staten inte gärna torde kunna låta livränterätt
upphöra i vidare omfattning än den beaktas vid samordning med
icke-statlig pensionsförmån.
Enligt pensionsverket är det emellertid mindre tillfredsställande om livränterätten
upplivas helt vid varje avgång med livränterätt från anställning
hos kommun eller annat rättssubjekt som är jämställt med kommun ur samordningssynpunkt.
När det gäller livränta samordnar staten i princip med
pensionsrätt som är grundad på anställning hos kommun eller liknande
rättssubjekt i sådana fall, där anställningen tillhör verksamhetsområde,
för vilket huvudmannaskapet eller eljest pensioneringen har övertagits av
staten. Åtminstone beträffande övertagen personal bör konsekvensen kräva
att här avsett icke-statligt rättssubjekt samordnar med statlig livränterätt
även i livräntefall när huvudmannaskapet respektive enbart pensioneringen
har flyttats över från staten till det icke-statliga rättssubjektet. Bestämmelserna
om upphörande av statlig livränterätt bör utformas på sådant sätt
att de svarar mot en sådan eventualitet.
Under åberopande av vad som anförts föreslår pensionsverket att rätten
till statlig egenlivränta väl skall upphöra i och med att arbetstagaren får
nytt pensionsskydd i anställning med relevant statlig eller icke-statlig pensionsrätt
men att han ändå skall under tid, då han inte innehar sådan anställning,
åtnjuta eljest föreskriven rätt till egenlivränta i den män inte
pensionsförmån, som han åtnjuter på grund av anställningen, har bestämts
med beaktande av anställning som skulle ha medfört tj änstårsberäkning
för egenlivränta. Allt efter omständigheterna kommer alltså den upplåning
av statlig livränterätt som pensionsverket syftar till att ske totalt, partiellt
eller inte alls.
Familjelivränta. Enligt 13 § 1 mom. SPR har efterlevande till den som
blivit underkastad SPR rätt till familjelivränta om han vid sitt frånfälle
åtnjöt eller efter avgång från anställning som avses i reglementet ägde rätt
att framdeles komma i åtnjutande av egenlivränta.
Familjelivränta utgår i princip under samma tid som gäller i fråga om
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1969
familjepension. Upphör arbetstagares rätt till egenlivränta, upphör samtidigt
efterlevandes rätt att åtnjuta familjelivränta efter hans frånfälle.
Statens personalpensionsverk, som enligt vad förut angivits förordat att
Kungl. Maj :t skall utverka befogenhet att besluta om undantag från reglerna
om statlig livräntas beroende av senare förvärvad pensionsrätt, framhåller
att det inte är otänkbart att förevarande fråga kan behöva bedömas
olika när det gäller egenlivränta och familjelivränta. Kungl. Maj :t bör därför
utverka en motsvarande befogenhet avseende statlig familjelivränta.
Denna bör följa av ett nytt moment i 13 § SPR. Pensionsverkets avsikt är
alltså att Kungl. Maj :t skall kunna dispensera beträffande enbart egenlivränta,
enbart familjelivränta eller båda förmånerna.
De nuvarande bestämmelserna om statlig familjelivräntas beroende av
icke-statlig pensionsförmån skulle vid en strikt tolkning leda till det otillfredsställande
resultatet att sådan livränta kommer att utgå, om arbetstagare
avlider innan han fått sådan pensionsförmån. Detta gäller även om
den icke-statliga förmånen är familjepension. Härtill kommer att rätten till
statlig familjelivränta upphör om arbetstagaren före frånfället fått ickestatlig
egenpensionsförmån, oberoende av i vilken mån den icke-statliga
familjepensionsförmånen bestämts genom samordning med den statliga
familjelivräntan. Ingetdera anser pensionsverket vara tillfredsställande. Möjligheten
till statlig familjelivränta bör primärt upphöra då arbetstagaren
efter avgången bär innehaft anställning med icke-statlig pensionsrätt som
samordnas med statlig pensionsrätt. Eljest föreskriven rätt till statlig familjelivränta
bör likväl föreligga i den mån pensionsförmån för efterlevande
på grund av den icke-statliga anställningen inte har bestämts med beaktande
av anställning som skulle ha medfört tjänstår sberäkning för statlig
familjelivränta.
Till sist erinrar pensionsverket om att änklings pension endast undantagsvis
förekommer inom icke-statlig pensionering. Med hänsyn härtill föreslår
ämbetsverket att vid tillämpningen av de avsedda samordningsbestämmelserna
frågan om statlig familjelivränta till kvinnlig anställningshavares
make bedöms för sig. Om det icke-statliga pensionssystemet ej medför änklingspensionsrätt,
bör statlig änklingslivränta utgå. I annat fall bör statlig
änklingslivränta utgå endast i den mån livräntan grundas på tjänstår för
anställning, som inte beaktas vid bestämmandet av änklingens icke-statliga
pensionsförmån. Om statlig familjelivränta skulle ha utgått till både änkling
och barn men som en följd av samordningen utgår endast till änklingen,
förutsätts att änklingslivräntan bestäms som om livränterätten för
barn funnits kvar.
Departementschefen. SPR:s bestämmelser om den statliga livränterättens
beroende av annan pensionsrätt är i behov av översyn. Statens personalpensionsverk
har gjort en sådan översyn och i anslutning därtill föreslagit
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969
vissa ändringar i bestämmelserna. Jag finner förslagen väl avvägda. Den
reglering jag förordar i det följande ansluter till vad pensionsverket föreslagit.
Statlig livränterätt upphör i och med att arbetstagaren får pensionsskydd
i anställning förenad med pensionsrätt enligt SPR. Egenlivränta kan alltså
inte utgå till arbetstagaren under tid när han är underkastad reglementet.
Den statliga livränterättens beroende av icke-statlig pensionsrätt bör konstrueras
på motsvarande sätt. Rätten till livränta bör alltså upphöra i och
med att den förmånsberättigade får pensionsskydd i anställning med ickestatlig
pensionsrätt som samordnas med statlig pensionsrätt. Detta bör gälla
även då samordningen avser endast icke-statlig pensionsförmån som utgörs
av pension.
Att låta livränterätten upphöra för all framtid skulle emellertid vara att
sträcka sig alltför långt. Livränterätten kan i vissa fall behöva upplivas
när den icke-statliga anställningen upphör. Blir arbetstagaren inte berättigad
till pensionsförmån på grund av den icke-statliga anställningen eller
intjänar han däri rätt till pensionsförmån som inte samordnas med livräntan,
bör livränterätten sålunda upplivas. Har i annat fall pensionsförmånen
på grund av den icke-statliga anställningen bestämts utan att man beaktat
viss anställningstid som har tillgodoräknats som tjänstår vid livräntans bestämmande,
bör livränterätten upplivas i motsvarande mån. Beslut om upplivning
av livränterätt bör kunna gälla enbart egenlivränta, enbart familjelivränta
eller båda förmånerna.
Vad pensionsverket i övrigt föreslagit anser jag mig också kunna biträda.
Den avsedda regleringen bör tekniskt utformas så att rätt till livränta ej
skall, med mindre Kungl. Maj :t förordnar därom, vidare föreligga när arbetstagaren
erhållit nytt pensionsskydd enligt SPR eller icke-statlig pensionering
av här avsett slag. Från den angivna regeln undantas rätt till livränta
i den mån den intjänats i anställning som ej beaktats vid prövning
av fråga om pensionsförmån enligt ifrågavarande pensioneringsgrunder.
Fråga om familjelivränta till kvinnlig arbetstagares make skall härvid bedömas
för sig.
Vissa ändringar i SPR behövs för att genomföra vad jag nu förordat.
Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra dessa ändringar.
14
Kungl. Maj ds proposition nr 79 år 1969
IV. Pensionering av personal vid vissa institutioner m. m.
A. Svenska riksteatern
Riksteatern-Svenska teatern bildades hösten 1967 genom sammanslagning
av Riksteatern och Svenska teatern. Teaterns namn ändrades till Svenska
riksteatern den 1 juli 1968.
Svenska riksteatern har till ändamål att utbreda och fördjupa intresset
för teater och att anordna teaterföreställningar främst på platser, där det
inte finns någon statsunderstödd teater. I teaterns uppgifter ingår också
att producera och distribuera skolteater, att främja och stimulera amatörteaterverksamhet
samt att genom studie- och upplysningsverksamhet stimulera
intresset för god scenkonst.
Svenska riksteatern är en ideell förening. Beslutande organ är en kongress,
som består av ombud för lokala teaterföreningar, och en styrelse på
femton ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t utser ordförande och fem andra
ledamöter.
Verksamheten vid Svenska riksteatern finansieras till övervägande delen
med statsbidrag. Detta disponeras enligt inkomst- och utgiftsstat som är
fastställd av Kungl. Maj :t. För budgetåret 1969/70 föreslås i prop. 1969: 1
(bil. 10 s. 30) som bidrag till verksamheten vid teatern ett anslag av
21 814 000 kr. Övriga inkomster är främst ersättningar av arrangörer samt
medlemsavgifter.
Teaterns fast anställda personal uppgår f. n. till omkring 120 personer.
Dessutom finns annan personal, inemot 300 personer, med viss tjänstgöring
under kortare tider, som oftast varierar mellan fyra och åtta och en halv
månader per spelår. Denna personal återkommer i många fall år från år.
Löneförmånerna för teaterns personal regleras enligt samma avtal som
gäller för de statsunderstödda stadsteatrarna. Avtalsslutande parter är
å ena sidan Teatrarnas riksförbund och å andra sidan Svenska teaterförbundet
och Svenska musikerförbundet.
Flertalet anställda vid Svenska riksteatern har inte rätt till personalpensionsförmåner.
Vissa arbetstagare var emellertid i tidigare anställning hos
dåvarande Riksteatern tillförsäkrade rätt till pensionsförmåner på grund
av försäkring i Svenska Personal-Pensionskassan (SPP). Dessa arbetstagare,
f. n. 28 personer, kvarstår som försäkringstagare i pensionskassan. Vidare
är ett par arbetstagare alltjämt delaktiga i pensionskassa som de tillhörde i
tidigare anställningar.
Riksteatern och Svenska teatern har i gemensam skrivelse den 5 maj
1967 anhållit att SPR skall tillämpas på de anställda vid teatern på samma
villkor som gäller för personalen vid Operan och Dramatiska teatern. Härvid
förutsätter teatern att detta skall gälla även de s. k. korttidsanställda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969 15
Teatern anhåller vidare att staten övertar ansvaret för vissa pensioner som
teatern har att utge.
I skrivelse den 15 januari 1968 har Svenska riksteatern (Riksteatern —
Svenska teatern) anhållit att anslutningen till SPR får gälla fr. o. m. den 1
januari 1968 och att den personal som f. n. är pensionsförsäkrad hos SPP
även framdeles får vara försäkrad där.
Statens personalpensionsverk anför i yttrande att ämbetsverket finner det
i princip motiverat att teaterns personal medges anslutning till den statliga
personalpensioneringen.
I fråga om den närmare regleringen av en sådan anslutning anför personalpensionsverket
följande beträffande den korttidsanställda personalen.
I stor utsträckning förekommer att arbetstagare som är korttidsanställda
själva inte önskar längre sammanhängande anställningar utan vill ha
möjlighet till annan verksamhet under resterande tid. De bestämmelser som
nu reglerar pensioneringen för de SPV-anslutna teatrarna innebär inte något
formellt hinder för att anställningshavare skall bli underkastad SPR i
egenskap av innehavare av »delårsanställning», men frågan om dylik tilllämpning
av reglementet har hittills inte aktualiserats. Om de nuvarande
bestämmelserna skulle göras tillämpliga på Riksteatern-Svenska teatern
skulle emellertid detta rent faktiskt komma att innebära en utvidgning av
den statliga teaterpensioneringen till att i relativt stor utsträckning omfatta
korttids- eller säsonganställd personal. En sådan utvidgning skulle
bl. a. leda till en ytterligare komplicering av pensioneringens administration,
som redan för mera fast anställd teaterpersonal är förenad med särskilda
problem på grund av att löne- och anställningsförhållandena för
teaterpersonalen avviker från de för statsanställda gällande grunderna, efter
vilka SPR-pensioneringen byggts upp i viktiga tekniska hänseenden.
Pensionsverket anser sig på anförda skäl inte böra tillstyrka att ifrågavarande
»korttidsanställda» i sådan egenskap omfattas av SPR. Däremot
finner ämbetsverket skäl att förorda att »korttidsanställning» får tillgodoräknas
i tjänstårshänseende för den som blir underkastad reglementet på
grund av annan anställning. Den avsedda regleringen bör enligt ämbetsverket
åstadkommas genom en särbestämmelse i 17 § SPR och gälla anställning
vid samtliga SPV-anslutna teatrar.
Personalpensionsverket anser att man i detta sammanhang vidare bör
överväga utformningen av det villkor om heltidstjänstgöring som i princip
gäller för SPR:s tillämpning på teaterpersonal. Härom anför ämbetsverket
följande.
F. n. gäller beträffande de kungl. teatrarna ett formellt hinder för tilllämpning
av reglementet på andra anställningar än heltidsanställningar.
Beträffande stadsteatrarnas personal finnes f. n. inte något generellt krav
om heltidsanställning utan endast ett heltidsvillkor för det fall att för anställningen
utgår avlöning enligt annan grund än efter statlig eller kommunal
lönegrad. Den nu berörda olikheten i den formella regleringen saknar
f. n. — förutom i några enstaka undantagsfall — betydelse på grund av de
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
faktiska förhållandena beträffande avlöningsgrunderna och den anställda
personalen.
Enligt pensionsverket bör man nu genom en formell jämkning av föreskrifterna
om kravet på heltidstjänstgöring sörja för att den enhetlighet
som i praktiken redan finns i detta hänseende tryggas även i framtiden.
Erforderliga föreskrifter härom bör tas in i SPR-bilagan. För de enstaka
undantagsfall som förut har berörts bör meddelas vissa övergångsföreskrifter
om bibehållande av nuvarande grunder vid fortsatt oavbruten anställning.
Departementschefen. I överensstämmelse med vad chefen för utbildningsdepartementet
förutsatt vid framläggande av förslag i prop. 1969: 1 (bil.
10 s. 30) om anslag till Svenska riksteatern för budgetåret 1969/70 anser
jag att pensionsförhållandena för arbetstagare vid Svenska riksteatern bör
fr. o. in. den 1 juli 1969 regleras enligt statliga personalpensionsbestämmelser.
Jag förordar alltså att SPR får tillämpas på dem.
Statens personalpensionsverk har på anförda skäl ansett sig inte böra
tillstyrka att s. k. korttidsanställda och deltidsanställda vid riksteatern i sådan
egenskap omfattas av SPR. Samma bör enligt pensionsverkets mening
gälla Dramatiska teatern, Operan, stadsteatrar och symfoniorkestrar. Denna
fråga måste ytterligare övervägas. Jag begränsar mig därför till att nu föreslå
att ifrågavarande anställda vid riksteatern tills vidare undantas från
reglementets tillämpning. Såsom pensionsverket förutsatt bör tid för korttidsanställning
få beaktas i pensionshänseende för den som efter sådan anställning
blir inordnad i det statliga personalpensionssystemet på grund av
annan antällning.
Jag anser att staten i princip inte bör medverka till att arbetstagare vid
riksteatern efter dennas anslutning till den statliga pensioneringen får pensionsvillkor
enligt icke-statliga grunder. Jag räknar dock med att det kan
finnas skäl att medge undantag för arbetstagare som nu omfattas av sådana
grunder.
Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att i den mån så erfordras
reglera frågan om tillgodoräkning av tid för anställning vid riksteatern
eller dennas föregångare före den avsedda anslutningstidpunkten
den 1 juli 1969.
Medel till att täcka kostnaden för pensioneringen har för nästa budgetår
beräknats under nyssnämnda anslag. Härvid har tillämpats de allmänna
grunderna för beräkning av lönekostnadspålägg. Med hänsyn härtill bör anordningen
med särskilda pensionsavgifter till statens personalpensionsverk
inte gälla beträffande riksteatern.
Frågan om staten skall påtaga sig ansvar för utgivande av pensioner till
förutvarande anställningshavare som inte blir omfattade av den i det föregående
avsedda pensionsregleringen bör övervägas i samband med prov
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
17
ningen av teaterns begäran om anslag för budgetåret 1970/71. Med ett ställningstagande
till den frågan får alltså anstå tills vidare.
Vissa ändringar i SPR behövs för att genomföra vad jag nu förordat.
Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra dessa ändringar.
B. Drottningholms teatermuseum
Drottningholms teatermuseum tillkom år 1922 genom beslut av Hans
Maj :t Konungen. Huvudman för verksamheten är sedan år 1945 den samma
år bildade stiftelsen Drottningholms teatermuseum. Enligt stadgar som fastställts
av Kungl. Maj :t har stiftelsen till uppgift att vidga kännedomen om
teaterkonstens historia, med särskild hänsyn till teaterkonsten i Sverige
under äldre och nyare tid, och att för detta ändamål förkovra museets samlingar.
Verksamheten vid stiftelsen omfattar tre huvudgrenar: museal vård och
bearbetning av stiftelsens samlingar, verksamhet vid stiftelsens bibliotek
och arkiv samt föreställnings- och konsertverksamhet på Drottningholmsteatern.
Sistnämnda verksamhet har under senare år omhänderhafts av
Föreningen Drottningholmsteaterns vänner och Operan. Enligt det avtal
som gäller härom har stiftelsens förste intendent i sin tjänst haft att leda
föreställningsverksamheten mot att föreningen till stiftelsen inbetalat ersättning
för så stor del av förste intendentens lön som ansetts svara mot hans
arbete med föreställningarna.
Stiftelsen står under riksmarskalksämbetets överinseende och förvaltas
av en nämnd. Självskriven ordförande i nämnden är ståthållaren på Drottningholms
slott. De fyra övriga ledamöterna förordnas av Hans Maj :t
Konungen.
Teatermuseets verksamhet finansierades till mitten av 1940-talet i stort
sett med hjälp av visningsmedel. De särskilda medelstillskott, som erfordrades,
lämnades från anslag under slottsstaten. Fr. o. in. budgetåret 1945/46
ställs medel till förfogande över riksstaten. Övriga inkomster härrör till
största delen från visningsmedel. I prop. 1969: 1 (bil. 10 s. 83) har för
budgetåret 1969/70 som bidrag till stiftelsens verksamhet föreslagits ett
anslag av 140 000 kr.
Föreningen Drottningholmsteaterns vänner åtnjuter också statsbidrag
för teaterns verksamhet. Sådant bidrag har för budgetåret 1968/69 utgått
med 310 000 kr. Föreningen får även bidrag för verksamheten från Stockholms
stad.
Vid teatermuseet finns i nuvarande läge normalt nio arbetstagare. Två
av dessa tjänstgör på halvtid och deras arvoden bestrids av medel som ställs
till förfogande av Stockholms universitet. En av arbetstagarna har ytterligare
avkortad tjänstgöring och för en gäller ej någon reglerad arbetstid. Ar
2
Iiiliang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 79
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
betstagarna är anställda antingen för viss bestämd tid med möjlighet till förlängning
eller tills vidare. Samtliga arbetstagare, som fullgör minst halvtidstjänst,
åtnjuter i princip arvode som har avvägts efter månadslön enligt
löneklass på statens löneplan A. 1 ett fall utgör arvodet skillnaden mellan
sådan månadslön och den pension som har intjänats i tidigare anställning.
För arbetstagarna tillämpas semester enligt samma grunder som gäller för
statstjänstemän. Anställningarna är inte förenade med statlig personalpensionsrätt.
Nämnden för stiftelsen Drottningholms teatermuseum har i skrivelse den
4 juli 1966 hemställt att stiftelsens personal i pensionshänseende likställs
med statens arbetstagare. Nämnden framhåller särskilt angelägenheten av
att f. d. förste intendenten Gustaf Hilleström, som varit i stiftelsens tjänst i
omkring 25 år, får sin pensionsfråga löst.
Statens personalpensionsverk framhåller i yttrande att stiftelsen Drottningholms
teatermuseum i huvudsak synes uppfylla de förutsättningar som
på grundval av 1959 års SPA-utrednings förslag angivits för anslutning till
den statliga personalpensioneringen. Med hänsyn till stiftelsens karaktär
bör SPV-anslutning för personalen inte begränsas att gälla enbart innehavare
av »fast anställning» utan i princip stå öppen i samma utsträckning
som för anställningar i statens tjänst. Bakgrunden till att förste intendenten
under viss tid har ombesörjt vissa uppgifter i samband med föreställningsverksamheten,
som enligt avtal omhänderhafts av föreningen, har förutsatts
vara sådan att även tiden för detta arrangemang kan beaktas i pensionshänseende.
Pensionsverket anför slutligen att en eventuell SPV-anslutning för arbetstagare
hos stiftelsen bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1967. Ämbetsverket förutsätter
härvid att det skall finnas samma möjligheter till retroaktiv tjänstårsberäkning
m. m. för då anställd personal som i övrigt gäller i motsvarande
fall.
Det har upplysts att f. d. förste intendenten Hilleström har lämnat sin anställning
hos stiftelsen den 30 september 1968.
Departementschefen. Kostnaderna för verksamheten vid stiftelsen Drottningholms
teatermuseum finansieras i huvudsak av statsmedel till den del
de inte täcks med inkomster av visningar m. m. Med beaktande härav anser
jag liksom statens personalpensionsverk att stiftelsens anställningar bör anslutas
till SPR. Den omständigheten att innehavaren av tjänsten som förste
intendent i väsentlig omfattning har disponerats för uppgifter i samband
med föreställningsverksamheten och därvid i huvudsak avlönats av Föreningen
Drottningholmsteaterns vänner bör i och för sig inte hindra att
även denna tjänst ansluts till pensioneringen.
Anslutning till SPR bör vara möjlig i samma utsträckning som för statliga
anställningar. För anslutningen bör dock förutsättas att anställningarna
anmäls till och registreras hos pensionsverket.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Lönekostnadspålägg, som avser att täcka bl. a. pensionskostnader, liar beräknats
för stiftelsen enligt samma grunder som för statsmyndigheterna.
Under sådana förhållanden finns det inte anledning till att anordningen
med särskilda avgifter till personalpensionsverket skall tillämpas i fråga
om museet.
Jag föreslår att anslutningen av anställningarna hos stiftelsen till SPR
skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1967. Vid bifall härtill kommer den avsedda
pensionsregleringen att omfatta även tjänsten som förste intendent, vilken
drogs in i samband med Hilleströms avgång den 30 september 1968. Hilleström
blir i så fall såvitt beror av hans innehav av nämnda tjänst berättigad
till livränteförmåner.
Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra vad jag nu har
förordat. Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna
ändring.
V. Vissa ändringar i|bilagan till SPR
I bilagan till SPR finns anledning att vidta ytterligare följande ändringar
av mera formell natur.
Under V d) utbyts orden »Svenska röda korsets med bidrag från riksförsäkringsverket
drivna hem för barn med gomdefekter» mot orden »Svenska
röda korsets Lidingöhem».
Under V e) byts ordet »Föreståndare» ut mot orden »Rektor, biträdande
rektor».
Under VII f) byts dels orden »rektor och lärare vid särskola eller epileptikerskola»
ut mot orden »rektor och lärare vid särskola», dels orden
»internationella institutet för freds- och konfliktforskning» ut mot orden
»Stockholms internationella fredsforskningsinstitut».
Under VII k) anges att bestämmelser om pensionsavgifter inte längre
gäller för textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska institut i Norrköping.
Under XIV byts orden »De kungl. teatrarna» ut mot orden »Operan och
Dramatiska teatern».
Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra här avsedda
ändringar i bilagan till SPR.
VI. Pensionslön för teatercheferna vid Operan och Dramatiska teatern
Pensionslönen för teaterchef vid de kungl. teatrarna, numera Operan
och Dramatiska teatern, beräknas efter lönegrad C 2. Detta följer av föreskrift
i bilagan till statens pensionslöneförordning.
Löneförmånerna för nämnda chefer regleras av Kungl. Maj:t. Enligt
beslut den 17 februari 1967 åtnjuter de arvode som svarar mot lön till
2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 79
20
Kungl. Ma j:ts proposition nr 7.9 år 1969
statstjänsteman i lönegrad C 3. Dessutom nigår viss represenlationsei sättning.
Nämnda beslut gäller fr. o. m. den 1 juli 1966.
Styrelsen för Kungl. Teatern Aktiebolag har i skrivelse den 10 december
1968 begärt att pensionslönen för teaterchefen vid Operan skall beräknas
eller lägst det arvode han tillförsäkrats genom Kungl. Maj:ts nämnda
beslut.
Teater- och orkesterrådet, som hörts i ärendet, tillstyrker att pensionslönen
för teaterchefen vid Operan skall bestämmas med utgångspunkt i det
fasta arvode han åtnjuter. Även pensionslönen för Dramatiska teaterns chet,
vars fasta lön är densamma som operachefens, bör enligt rådet omprövas i
sammanhanget.
Departementschefen. Jag finner det rimligt att pensionsförmånerna för
teatercheferna vid Operan och Dramatiska teatern avvägs med beaktande
av det fasta arvode som de har tillförsäkrats enligt beslut av Kungl. Maj :t.
.lag förordar därför att den föreskrift om pensionslön för här avsedd teaterchef
som finns intagen i bilagan till pensionslöneförordningen skall upphävas.
Jag förutsätter att Kungl. Maj :t skall få bestämma sådan pensionslön
för förfluten tid med beaktande av det av Kungl. Maj :t fastställda aiAOdet.
Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra den förutsatta
ändringen i bilagan till pensionslöneförordningen.
VII. Pensionsrätt för vissa provinsialläkare hos landstingskommuner
Kungl. Maj :t har den 28 maj 1968 med stöd av riksdagens bemyndigande
(prop. 1968: 1 bil. 7 s. 171, SU 5, rskr 5) godkänt överenskommelse mellan
statens förhandlingsnämnd och Svenska landstingsförbundet om avlösning
av statsbidraget till provinsialläkarväsendet m. in. I enlighet med överenskommelsen
har statsbidraget till avlöning åt provinsialläkare in. in. upphört
fr. o. in. den 1 januari 1968. Enligt överenskommelsen avsåg statens
ansvar för provinsialläkarnas pensionering endast de provinsialläkartjänster
som av landstingskommun före den 1 januari 1968 inrättats inom ramen
för de 760 statsbidragsberättigande tjänsterna. I protokoll till överenskommelsen
fanns en anteckning enligt vilken parterna var ense om att ta upp
förhandlingar om finansieringen av och formerna för de landstingsanställda
provinsialläkarnas pensionering.
I skrivelse den 12 december 1968 har statens förhandlingsnämnd meddelat
att nämnden och landstingsförbundet enats om att tjänstepensionsreg1
em entet för arbetstagare hos landsting (LPR) bör gälla för landstingsanställd
provinsialläkare, som är född 1906 eller senare och vars tjänst landstingskommun
inrättat inom ramen för de tidigare statsbidragsberättigande
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
21
760 tjänsterna. Vidare har landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund
enats om att ifrågavarande provinsialläkare skall fr. o. in. den 1 januari 1969
omfattas av LPR.
Departementschefen. Den överenskommelse som träffats mellan landstingsförbundet
och läkarförbundet innebär att sådana provinsialläkare hos
landstingskommun, på vilka landstingskommunala bestämmelser om tjänstepensionering
är tillämpliga, inte omfattas av SPR fr. o. in. den 1 januari
1969. Till följd härav har på min hemställan Kungl. Maj:t den 13 december
1968 förordnat om viss ändring i SPR (SFS 1968: 715).
Vad sålunda förekommit har jag ansett böra bringas till riksdagens kännedom.
VIII. Kostnadsbidrag till pensionsförmåner för personal vid
Dammsdalsskolan
Sävstaholms skol- och arbetshem i Vingåker inrättades år 1934 som eu
enskild anstalt för pojkar med komplicerade psykiska rubbningar. Inrättandet
skedde utan statligt ekonomiskt stöd.
För skol- och arbetshemmet gällde redan från början samma bestämmelser
om villkor för intagning, utbildning och utskrivning in. in. som för statens
uppfostringsanstalter för barn med komplicerade psykiska rubbningar.
I statsbidragshänseende tillhörde skol- och arbetshemmet den statsunderstödda
vården av psykiskt utvecklingsstörda. Statsbidrag utgick till hemmet
enligt samma grunder och med samma belopp som till övriga statsunderstödda
skolor för utvecklingsstörda.
Fr. o. in. år 1955 nedlades arbetshemsavdelningen vid skol- och arbetshemmet.
Som en följd därav ändrades hemmets namn till Sävstaholms skolhem.
Skolhemmets verksamhet reglerades genom årliga avtal mellan staten
och föreningen. Enligt dessa avtal som gällde t. o. in. år 1966 utgick till skolhemmet,
utöver de statsmedel som eljest stod till förfogande, ett särskilt
statsbidrag som var avsett att täcka underskottet av driften.
Fr. o.m. år 1967 upphörde statens ansvar för driften av Sävstaholms skolhem.
Södermanlands läns landsting trädde i stället för staten in som part
i avtalet. Ett år senare lades skolhemmet ned och ersattes av Dammsdalsskolan
som har landstinget till huvudman.
Anställningarna som rektor och lärare har alltsedan skol- och arbetshemmets
tillkomst tillhört området för den statliga personalpensioneringen. I
detta hänseende ändrades inte någonting genom att landstinget övertog
huvudmannaskapet. Den statliga personalpensioneringen omfattar också eu
anställning som husmor med personlig pensionsrätt enligt SPR.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Övriga anställningar blev förenade med pensionsrätt enligt landstingskommunal
bestämmelser i och med att de överfördes från Sävstaholms
skolhem till Dammsdalsskolan. Tidigare fanns det inte någon pensionsrätt
för dem.
Frågan om en reglering av pensionsförhållandena för avsedda övriga anställningar
aktualiserades första gången av dåvarande huvudmannen Föreningen
Sävstaholmsskolorna i samband med avgivande av statförslag för
år 1965. Föreningen anmälde därvid att Svenska kommunalarbetareförbundet,
hos vilket praktiskt taget samtliga ifrågavarande arbetstagare var organiserade,
hade gjort upprepade framställningar om att föreningen skulle lösa
pensionsfrågan för dem. Föreningen framhöll samtidigt att den för sin del
saknade ekonomisk möjlighet att ta på sig så omfattande förpliktelser som
elt antagande av landstingens pesionsreglemente skulle medföra.
Kommunalarbetareförbundet har i skrivelse den 22 december 1967 till
Södermanlands läns landsting hemställt att ifrågavarande arbetstagare får
räkna anställningstid före den 1 januari 1968 som tjänstår för pensionsförmån
enligt landstingets pensionsreglemente. Landstinget avslog denna framställning.
Sedermera har kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 12 mars 1968
till skolöverstyrelsen hemställt att de nämnda arbetstagarnas pensionsfråga
skal! lösas genom statsverkets försorg.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 15 maj 1968 underställt frågan
Kungl. Majrts prövning. Ämbetsverket finner det skäligt att staten betalar
kostnaderna för pensioneringen för lid då anstalten fungerat som skolhem.
Departementschefen. Under förbehåll om godkännande träffade representanter
för staten och Södermanlands läns landsting avtal den 4 februari
1966 om landstingets övertagande av statens mentalsjukvård inom landstingsområdet.
Även undervisningen av de psykiskt utvecklingsstörda omfattades
av övertagandet. Avtalet godkändes sedermera av Kungl. Maj :t och
landstinget.
Enligt avtalet skall staten medverka till att bestrida kostnaderna för pensionering
av de arbetstagare vid ifrågavarande skolhem som var fortlöpande
anställda vid den tidpunkt då statens ansvar för dess verksamhet upphörde.
Härför förutsätts emellertid att arbetstagarna hade grundat rätt till pensionsförmån
i anställningen vid nämnda tidpunkt. Som förut nämnts var
arbetstagarna utom rektor, lärare och en husmor då inte omfattade av den
statliga personalpensioneringen och inte heller tillförsäkrade pensionsrätt i
annan ordning.
Fråga har nu aktualiserats att de här avsedda arbetstagare, som tidigare
inte haft pensionsrätt, skall under medverkan av staten få möjlighet till
viss tillgodoräkning i pensionshänseende.
Med hänsyn till omständigheterna finner jag det rimligt att staten under
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 196!)
23
villkor om viss medverkan från landstinget tar på sig vissa pensionsförpliktelser
gentemot ifrågavarande arbetstagare. Jag förordar därför att statsmedel
får användas till en reglering av deras pensionsförhållanden. Regleringen
bör avse tid då staten hade ansvaret för verksamheten, d. v. s. tid intill
den 1 januari 1967.
Statens pensionsförpliktelser bör utformas analogt med vad som överenskommits
i samband med mentalsjukvårdens kommunalisering. Under förutsättning
att landstinget tillgodoräknar avsedd anställningstid såsom tjänstår
för pensionsförmån enligt landstingets pensionsreglemente, får i enlighet
härmed utgå statligt bostadsbidrag enligt grunder som anges i förenämnda
avtal. Jag räknar med att landstinget tillgodoräknar ifrågavarande
tid i princip i samma omfattning som om ifrågavarande arbetstagare, för
det fall att eljest stadgade förutsättningar därför varit för handen, i anställning
vid hemmet blivit underkastade SPR fr. o. m. den 1 juli 1959 och ägt
räkna tid för föregående sådan anställning som tjänstår till två tredjedelar.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva fråga om pensionsförmån
åt arbetstagare vid hemmet som stått kvar i tjänst efter den 31 december
1966 men på grund av överårighet eller annan anledning inte tillerkänns
pensionsförmån av landstinget.
Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att utge kostnadsbidrag
till pensionsförmåner för ifrågavarande personal enligt vad jag förordat
i det föregående.
IX. Förbättrade pensionsförmåner för vissa personer
A. F. d. flygingenjören av 1. graden vid flygvapnet Anders Peter Gunnarson
F. d. flygingenjören av 1. graden vid flygvapnet Anders Peter Gunnarson,
som är född den 6 oktober 1905, har fullgjort flygtjänstgöring vid flygvapnet
dels under författningsenlig eller frivillig tjänstgöring som reservofficer
i sammanlagt omkring 5 månader under åren 1933—1936, dels i arvodesanställning
som biträdande flottilj ingenjör den 16 november 1936—den 8
augusti 1939, dels under beredskapstjänstgöring den 30 augusti 1939—den
11 september 1941 och dels i den beställning på aktiv stat vid flygvapnet
som han tillträdde i anslutning till beredskapstjänstgöringens upphörande.
Hans kommendering till flygtjänstgöring i nämnda beställning upphörde
av medicinska skäl den 29 september 1949.
Gunnarson avgick från tjänsten som flygingenjör av 1. graden med
ålderspension vid utgången av mars 1966. Pensionen har bestämts efter
den högsta löneklassen inom den lönegrad (Ao 23) som då gällde för nämnda
tjänst. Vid pensionens bestämmande har inte kunnat tas hänsyn till Gunnarsons
flygtjänstgöring emedan han endast under åtta år uppburit flygtillägg
som avses i bilagan till statens pensionslöneförordning.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Gunnarson anhöll i skrivelse den 5 november 1965 att hans pension,
med hänsyn till att han fullgjort flygtjänstgöring mer än tolv år, skulle
avvägas efter lönegrad som var två enheter högre än den som pensionsbestämningen
grundats på.
Eftersom Gunnarson under flygtjänstgöringen hade varit berättigad till
flygtillägg som avses i Inlagan till pensionslöneförordningen i endast åtta
av då erforderliga tolv år, beslöt Kungl. Maj :t den 6 juli 1967 att lämna
ansökningen utan bifall.
I skrivelse den 6 december 1967 har Gunnarson anhållit att frågan om
höjd pension skall prövas på nytt. Han åberopar i skrivelsen ett intyg som
utfärdats av dåvarande specialflygläkaren vid flygvapnet Arne Frykholm.
Denne anför i intyget hl. a. följande.
Gunnarson sjukskrevs den 5 september 1949 på grund av sjukdom som
sannolikt hade orsakats av tillfällig överansträngning i tjänsten och vårdades
därefter på sjukhus i omkring tre veckor. Hans flygtjänstgöring upphörde
enligt beslut den 22 september 1949. Den fortsatta händelseutvecklingen
visade att beslutet kan anses ha varit något förhastat. Gunnarson
har nämligen inte haft recidiv av sjukdomen. Under Frykholms tjugoåriga
tjänstgöring inom flygvapnet har det vidare varit praxis att man i
allmänhet grundar beslut om upphörande av flygtjänstgöring på en lång,
ofta flerårig observation. Denna praxis har emellertid inte tillämpats när
det gällt Gunnarson.
I ärendet har chefen för flygvapnet och försvarets civilförvaltning avgett
yttranden.
Chefen för flygvapnet biträder Frykholms uppfattning. Enligt chefen
för flygvapnet är det sannolikt att Gunnarson efter sjukdomen skulle ha
fått återuppta flygtjänsten till en början med reservförare och så småningom
som ensamflygare och att han fått fortsätta därmed i första hand
till 50 års ålder.
Även försvarets civilförvaltning tillstyrker bifall till ansökningen.
Departementschefen. Som nämnts har Kungl. Maj :t genom beslut den 6
juli 1967 lämnat en ansökning av Gunnarson i ämnet utan bifall. Senare
har visats att beslutet om upphörande av flygljänstgöringen varit något förhastat.
Efter vad chefen för flygvapnet framhåller skulle Gunnarson sannolikt
ha fått återuppta flygtjänstgöringen och fortsätta den i första hand
till 50 års ålder. I så fall hade Gunnarson författningsenligt varit berättigad
till den pensionsförbättring som han nu ansöker om.
Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört förordar jag, i likhet
med remissmyndigheterna, att Gunnarson från tidpunkten för avgång ur
tjänst får sin pension bestämd som om hans flygtjänstgöring vid flygvapnet
hade fortgått till dess han fyllde 50 år. Vid bifall härtill kommer
pensionen att helt avvägas efter lönegrad A 25.
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969
25
B. Gymnasieinspektören hos skolöverstyrelsen Einar Hårleman
Gymnasieinspektören hos skolöverstyrelsen Einar Hårleman är född den
19 december 1906. Under tiden den 1 augusti 1962—den 30 september 1964
innehade han vikariatslöneförordnande som undervisningsråd hos skolöverstyrelsen
och blev e. o. undervisningsråd där den 1 oktober 1964.
Genom Kungl. Maj :ts beslut den 20 november 1968 förordnades Hårleman
att fr. o. in. den 1 januari 1969, med bibehållande av tjänstetiteln undervisningsråd,
vara gymnasieinspektör i lönegrad Up 26 hos skolöverstyrelsen.
Med tjänsten som gymnasieinspektör följer viss avlöningsförstärkning.
Fr. o. in. dagen för tillträdet av tjänsten har Hårleman endast tre
år kvar till den för honom gällande pensioneringsperiodens nedre gräns.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 18 februari 1969 hemställt att
Hårleman i egenskap av gymnasieinspektör skall i pensionshänseende behandlas
som om han alltjämt var undervisningsråd.
Departementschefen. Med hänsyn till omständigheterna framstår det som
skäligt att Hårleman får behålla den rätt till pensionsförmåner som följde
med tjänsten som undervisningsråd. Jag förordar, efter samråd med chefen
för utbildningsdepartementet, att Hårleman — under förutsättning att
han avstår från den rätt till pensionsförmåner som eljest föreligger för honom
— tillförsäkras egen- och familjepensionsrätt som om han alltjämt
kvarstod i tjänsten som undervisningsråd.
C. Föreståndaren för institut Tessin i Paris Gunnar Lundberg
Institut Tessin eller Tessininstitutet i Paris kom till år 1933 med uppgift
att verka för vetenskapligt och konstnärligt utbyte mellan Frankrike och
Sverige.
Institutet grundades av fil. lic. Gunnar Lundberg, som är född år 1903.
Han har sedan institutets tillkomst varit dess föreståndare.
Föreståndarskåpet var länge oavlönat. Först under den senaste femårsperioden
har Lundberg uppburit arvode. Detta har utgått med 10 000 kr.
under budgetåret 1964/65 och med 20 000 kr. om året under tiden därefter.
Arvodet som bestrids av statsbidrag beskattas inte i Sverige. Sedan år 1936
åtnjuter han i sin egenskap av föreståndare förmånen av fri bostad i institutets
lokaler.
Lundberg tjänstgör sedan hösten 1945 dessutom på halvtid som lokalanslällt
kulturråd vid svenska ambassaden i Paris. I sådan egenskap uppbär
han arvode som nu utgår med 15 780 kr. om året. Skatt på beloppet betalas
av statsmedel.
Lundberg torde komma att tillerkännas statlig pension på grund av anställningen
som kulturråd. Enligt preliminära beräkningar skulle en sådan
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969
pension komina alt utgå med omkring 630 kr. i månaden. På grund av sitt
föreståndarskap är han berättigad till pension med omkring 250 kr. i månaden
enligt en pensionsförsäkring som har tecknats för honom.
Styrelsen för Institut Tessin har i sina anslagsäskanden för budgetåret
1969/70 tagit upp frågan om pensionsförmåner för Lundberg. Enligt vad styrelsen
anför har han gjort en lång och förtjänstfull insats för främjandet av
de svensk-franska kulturförbindelserna både som kulturråd och som föreståndare
för institutet. Med hänsyn härtill anser styrelsen det skäligt att
man vid bestämmande av hans pensionsförmåner beaktar insatsen i dess helhet.
Styrelsen föreslår alt Lundberg av statsmedel tillerkänns egenpension
som om han i anställningen som föreståndare uppburit arvode till belopp som
svarar mot lönen för en svensk docent.
Departementschefen. Lundberg är nu 65 år. När han lämnar sina anställningar
som föreståndare resp. kulturråd, blir han bara berättigad till statlig
pension för anställningen som kulturråd, om det inte medges annat.
Jag finner det motiverat att Lundberg i särskild ordning beviljas en pension
som bestäms med beaktande av hans samlade insats som kulturråd och
föreståndare. Den pension jag sålunda förordar bör utgå med 1 400 kr. i månaden.
Jag förutsätter härvid att pensionen inte samordnas med den pension
som han har rätt till på grund av pensionsförsäkring. Kungl. Maj:t bör inhämta
riksdagens bemyndigande alt meddela de särskilda föreskrifter om
tjänstårsfaktor m.m. som kan behövas.
X. Värdesäkring av pensioner från Enskilda järnvägarnes pensionskassa
Enskilda järnvägarnes pensionskassa (EJP) förstatligades år 1945. Till
grund för förstatligandet låg eu överenskommelse mellan representanter för
staten och pensionskassan. Enligt överenskommelsen övertog staten kassans
alla tillgångar och rättigheter mot att staten åtog sig att svara för de pensionsförpliktelser
som vilade på kassan.
Som avsetts har kassans verksamhet efter förstatligandet minskat kraftigt.
Den 1 juli 1945 fanns 4 595 delägare i aktiv tjänst och 4 497 pensionärer.
Antalet pensionärer har nu gått ned till omkring 380. Av dem uppbär
omkring 210 ålderspension, omkring 165 änkepension och några barnpension.
EJP-pensionerna betalades ut med belopp som ej ändrades under tid intill
den 1 juli 1968 och var synnerligen låga. Det årliga genomsnittsbeloppet var
då 2 454 kr. för ålderspension och 1 199 kr. för familjepension. Inräknat
kompletterande pensionsförmåner från vederbörande enskilda järnvägsföretag
steg de årliga genomsnittsbeloppen till 4 703 kr. respektive 2 408 kr.
Svenska Järnvägsmannaförbundet begärde våren 1967 en undersökning
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
av huruvida en »normal ränteavkastning» på delägares delaktighetsbelopp
i pensionskassan skulle kunna medföra årliga förbättringar av de EJP-pensioner
som då utgick.
En sakkunnig i försäkringsmatematiska frågor1 har utrett hur del nuvarande
EJP-beståndets beräknade andel i de vid förstatligandet övertagna
tillgångarna skulle ha utvecklats vid en försäkringsmässig förvaltning. Avkastningen
beräknades av den sakkunnige efter de årligen stigande procentsatser
som svarat mot verklig förräntning hos SPP och andra pensionskassor.
Den avtagande dödligheten och de till lågt belopp fastställda avgifterna
medförde emellertid, enligt vad utredningen utvisade, att något överskott
inte skulle ha uppstått.
Såsom närmare framgår av prop. 1968:95 befanns det på där anförda
skäl ändå rimligt att staten medverkade till förbättring av nuvarande pensionärers
pensionsvillkor.
Pensionsförbättringens utformning förutsatte, som framhölls i propositionen,
ett omfattande utredningsarbete. Det var därför inte möjligt att lägga
fram ett slutligt förslag till lösning i så god tid att den kunde underställas
1968 års riksdag under dess vårsession. Med hänsyn till pensionärernas pensionssituation
ansågs det att viss förbättring av pensionsvillkoren ändå borde
genomföras utan dröjsmål. I propositionen förordades en provisorisk pensionsreglering
som innebar att pensionerna höjdes med 20 %. Höjningen
förutsattes dock skola utgå bara i den mån vederbörande pensionstagare
därigenom inte erhöll en samlad personalpensionsinkomst som översteg vad
han skulle ha erhållit i pension enligt statliga pensionsbestämmelser, om
den enskilda järnvägen hade förstatligats efter pensionstagarens avgång ur
tjänst.
Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj :t att besluta om den föreslagna provisoriska
förbättringen av pensioner från EJP (SU 112, rskr 262). Bestämmelser
därom utfärdades den 28 juni 1968.
Den sakkunnige som utfört den tidigare utredningen har sedermera fullföljt
utredningsarbetet. Han har nu inkommit med en promemoria i ärendet,
vilken är dagtecknad den 11 mars 1969.
Promemorian upptar två alternativa förslag till ytterligare förbättring av
EJP-pensionerna. Båda förslagen innebär att pensionerna regleras för varje
kalenderår fr. o. m. år 1969 genom att deras grundbelopp, hänförda till
visst basår, multipliceras med förhållandet mellan basbeloppet för januari
under utbetalningsåret och basbeloppet för januari under basåret. Det är
vidare förutsatt att man skall tillämpa en spärregel analog med den som
gällde vid den provisoriska förbättringen. Pensionerna avses skola höjas
retroaktivt fr. o. m. år 1969.
Alternativ 1. Basår är 1968. Pensionens grundbelopp är dess belopp den
30 juni 1968 med provisorisk höjning enligt beslutet vid 1968 års riksdag.
1(5:* Aktuarien Einar Dahllöf.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Grundbeloppet ändras fr. o. m. år 1969 genom multiplikation med faktorn
5 800/5 700, vilket innebär en förbättring med ca 1,75 %. Jämfört med pension
utan nyssnämnd provisorisk höjning medför detta alternativ eu förbättring
med ca 22,1 % fr. o. in. år 1969.
Alternativ 2. Basår är 1962. Basåret är valt med hänsyn till atl pensioneringen
fr. o. in. nämnda år endast avsåg personer som hade lämnat aktiv
tjänst och att Svenska Järnvägsmannaförbundet i sin förutnämnda framställning
jämförde förhållandena för de per årsskiftet 1961/62 utträdda och
kvarstående personerna. Pensionens grundbelopp är dess belopp den 30
juni 1968 utan provisorisk höjning enligt beslutet vid 1968 års riksdag.
Grundbeloppet ändras fr. o. in. år 1969 genom multiplikation med faktorn
5 800/4 500, vilket innebär en förbättring med ca 28,9 %. Förbättring enligt
detta alternativ ersätter fr. o. in. år 1969 provisorisk höjning enligt beslutet
vid 1968 års riksdag men leder uppenbarligen inte till att någon pension utgår
med lägre belopp än som gällt under juli—december 1968.
I följande tabell anges det genomsnittliga årsbeloppel av egenpension
respektive änkepension före och efter den provisoriska förbättringen. Vidare
har motsvarande pensionsbelopp beräknats för år 1969 enligt de alternativa
förslagen med hänsyn tagen till att basbeloppet för januari 1969 är 5 800 kr.
Spärregeln har beaktats även i fråga om förbättring enligt de nya förslagen.
Pensionsförmån |
Genomsnittsbelopp av egenpension, änkepension, kr./år kr./år |
|
2 446 |
1 225 |
|
2 866 |
1 427 |
|
Pension jämte 1968 års höjning och förbättring enligt alter- nativ 1 .......................................... Pension jämte förbättring enligt alternativ 2 ............ |
2 910 3 055 |
1 450 1 541 |
Statens järnvägar förordar i yttrande att pensioner från EJP förbättras
enligt alternativ 2.
Departementschefen. Den sakkunnige har i promemorian lämnat två förslag
till ytterligare förbättring av EJP-pensionerna. Det ena förslaget, alternativ
1, innebär att pension jämte provisorisk höjning enligt 1968 års riksdags
beslut ändras fr. o. in. den 1 januari 1969 och därefter kalenderårsvis
genom multiplikation med kvoten av det vid varje tid gällande basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring och basbeloppet för januari månad 1968.
Det andra förslaget, alternativ 2, innebär att pension utan nyssnämnd provisorisk
höjning uppräknas fr. o. in. den 1 januari 1969 genom multiplikation
med kvoten av det vid varje tid gällande basbeloppet och basbeloppet för
januari 1962 och därefter ändras kalenderårsvis i samma mån som enligt
alternativ 1.
Båda alternativen förutsätter tillämpning av en vid varje tidpunkt gäl -
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969
lande spärregel. Därmed avses att den tillämnade förbättringen skall utgå
endast i den mån pensionstagaren därigenom inte erhåller en samlad personalpensionsinkomst
som överstiger vad han skulle ha erhållit i pension enligt
statliga pensionsbestämmelser om den enskilda järnvägen hade förstatligats
efter hans avgång nr tjänst.
Jag finner det med hänsyn till EJP-pensionärernas ekonomiska situation
och i övrigt föreliggande omständigheter rimligt att deras pensioner nu värdesäkras.
Det förefaller mig lämpligt att åstadkomma värdesäkringen enligt
en av de två metoder som den sakkunnige anvisar.
Huvuddelen av de kassadelägare som var i aktiv tjänst vid utgången av år
1961 utträdde då ur EJP-beståndet. Kapitalvärdet av de rättigheter som härrörde
ur deras delaktighet överfördes till andra pensionsorgan. I den mån
de mottagande organen tillämpade säkerhetsmarginaler i sina avgifter har
det skapats förutsättningar för en värdesäkring av de pensioner som de utträdda
deltagarna nu har rätt till. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med
statens järnvägar att övervägande skäl talar för en reglering av EJP-pensionerna
enligt det alternativ — alternativ 2 — som innebär beaktande av
basbeloppets ändringar sedan januari månad 1962.
Arbetet inom statens personalpensionsverks utbetalningsbyrå bygger på
enhetliga ADB-rutiner och minsta möjliga manuella ingrepp i bearbetningarna.
Att fortlöpande tillämpa den av utredningsmannen föreslagna spärrregeln
kommer att medföra ett betydande merarbete, bl. a. med hänsyn till
att den synes förutsätta viss manuell behandling. Det finns anledning förmoda
att spärregeln för huvuddelen av falien saknar praktisk betydelse.
Jag föreslår därför, att den föreslagna spärregeln iakttas endast dels vid
den omräkning av pensionerna som avses skola ske per den 1 januari 1969
och dels vid beviljande därefter av ny pension. Spärregeln skall i övrigt inte
tillämpas. Vid omräkningen per den 1 januari 1969 bör vidare bolagspension
eller motsvarande beaktas med samma belopp som vid den provisoriska omregleringen.
Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om den
föreslagna värdesäkringen av pensioner från Enskilda järnvägarnes pensionskassa.
XI. Uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor
Enligt beslut av 1967 års riksdag blev trafiklivräntor och yrkesskadelivräntor
uppräknade för tid fr. o. in. den 1 januari 1968 och värdesäkrade för
framtiden.
Enligt beslut av 1968 års riksdag blev även statliga skadeståndslivräntor,
varmed här avses andra än sådana som är att anse som trafiklivräntor eller
fastställts enligt grunderna för lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring, förbättrade
för tid fr. o. m. den 1 januari 1968.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 79
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Fråga är nu om viss ytterligare uppräkning av ifrågavarande statliga skadeståndslivräntor.
Departementschefen. 1 prop. 1968:95 tog jag upp frågan om en förbättring
av de statliga skadeståndslivräntorna. Härvid uttalade jag att man vid
valet av metod för en förbättring i första hand borde, som riksförsäkringsverket
avsett, eftersträva en anpassning till antingen reglerna för uppräkning
och värdesäkring av yrkesskadelivräntor eller motsvarande regler om
trafiklivräntor. Jag ansåg mig emellertid inte beredd att utan ytterligare
utredning ta ställning till vilken av de två lösningarna som från skilda synpunkter
var mest lämplig. Ändå förklarade jag mig med hänsyn till omständigheterna
villig att medverka till en provisorisk förbättiing av ifragavarande
livräntor och föreslog att de skulle höjas med 25 % om skadan inträffat
år 1961 eller tidigare, med 20 % om skadan inträffat något av åren
1962—1964 och med 10 % om skadan inträffat något av åren 1965—1967. Tilllägg
till livräntorna förutsattes skola höjas i samma mån.
Riksdagen bemyndigade år 1968 Kungl. Maj:t att förbättra de statliga
skadeståndslivräntorna enligt förslaget i prop. 1968: 95 (SU 112, rskr 262).
Bestämmelser därom utfärdades den 4 oktober 1968.
Jag tillkallade senare en särskild utredningsman1 med uppgift att utreda
och föreslå en slutlig reglering av de statliga skadeståndslivräntorna.
Utredningsmannen har anmält för mig att det är nödvändigt att närmare
gå igenom ett stort antal fall för att klargöra hur en uppräkning och värdesäkring
enligt den ena eller den andra av de bada metodei na utfaller i de
enskilda fallen. Denna genomgång kommer att ta så lång tid att utredningen
inte kan bli klar förrän längre fram i vår. Jag kan därför inte i detta sammanhang
föreslå en slutlig reglering av de statliga skadeståndslivräntorna.
Jag anser mig emellertid böra nu aktualisera frågan om viss ytterligare
provisorisk förbättring av ifrågavarande livräntor.
Den förbättring av de statliga skadeståndslivräntorna som medgavs förra
året innebar en uppräkning med samma procenttal som det varmed yrkesskadelivräntorna
höjdes för tiden fr. o. m. den 1 januari 1968.
Yrkesskadelivräntorna har — till skillnad från de statliga skadeståndslivräntorna
— värdesäkrats för framtiden genom att automatiskt knytas
till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet steg för tiden
fr. o. m. den 1 mars 1968 från 5 700 kr. till 5 800 kr., vilket i allmänhet
medförde en mindre höjning av yrkesskadelivräntorna. En ny stegring av
basbeloppet kan väntas under år 1969 och yrkesskadelivräntorna kommer
som en följd därav att höjas ytterligare.
Det synes mig rimligt att även de statliga skadeståndslivräntorna — i avvaktan
på en slutlig reglering — uppräknas i anslutning till reglerna om
1 T. f. byrådirektören hos riksförsäkringsverket Gloria Sprang.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
värdesäkring av yrkesskadelivräntor. Uppräkningen bör emellertid ske med
beaktande av förhållandena vid den tidpunkt då skadeståndet fastställdes.
Den uppräkning av de statliga skadeståndslivräntorna som jag nu har
föreslagit bör gälla för tiden fr. o. m. den 1 januari 1969 tills vidare t. o. m.
den 30 juni 1970. Vid uppräkningen bör man emellertid beakta den förändring
av basbeloppet som skedde för tiden fr. o. m. den 1 mars 1968.
Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om den
uppräkning av de statliga skadeståndslivräntorna som jag nu har förordat.
XII. Skadeståndslivräntor åt vissa personer
A. Fru Gertrud Wahlberg
Fru Gertrud Wahlberg, som är född den 11 april 1902, undergick på karolinska
sjukhuset år 1961 strålbehandling av hypofysen. Sommaren 1963
försämrades hennes syn och på hösten samma år var hon blind.
Wahlberg var år 1963 anställd hos Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson.
Enligt bolagets beräkningar skulle hon ha tjänat 12 845 kr., om hon hade
arbetat hela året. Om hon fortsatt sitt arbete under åren 1964—1966, beräknas
hennes inkomst ha blivit 13 526 resp. 15 297 och 17 617 kr.
I skrivelse, som inkom till dåvarande medicinalstyrelsen den 7 oktober
1965, gjorde Wahlberg gällande, att hon blivit felbehandlad vid berörda tillfälle,
och begärde utredning i ärendet.
Medicinalstyrelsens disciplinnämnd fann enligt beslut den 26 maj 1966
att det med största sannolikhet måste kunna antas att synskadan helt eller
i avgörande mån orsakats av strålbehandlingen, även om det inte kan helt
uteslutas att andra faktorer bidragit till skadans uppkomst. Enligt nämnden
vilar ansvaret för behandlingen på den läkare vid sjukhuset som givit
direktiv om behandlingens omfattning. Läkaren får anses ha förfarit felaktigt
genom sina direktiv om att behandlingen skulle omfatta en stråldos
som överskridit den brukliga dosen för ifrågavarande tillstånd. Nämnden
fann vad läkaren sålunda låtit sig komma till last med hänsyn till omständigheterna
inte vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar.
I skrivelse den 12 januari 1967 har advokaten Anders Wikare som ombud
för Wahlberg hemställt om ersättning åt henne från Kronan för den skada
som hon lidit till följd av den felaktiga behandlingen.
Den yrkade ersättningen utgör 5 000 kr. för sveda och värk samt 30 000
kr. för lyte och men. Härtill kommer yrkande om ersättning för förlorad
arbetsinkomst efter den beräknade årsinkomsten för åren 1963—1966. Sistnämnda
ersättning, sammanlagt 53 199 kr., avses skola minskas med vad
hon under ifrågavarande tidsperiod har erhållit från allmän försäkringskassa.
Wikare har dessutom förbehållit Wahlberg rätt till livränta fr. o. m. den
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
1 januari 1967, att beräknas efter en inkomst för år 1967 av 18 000 kr., samt
ersättning åt hemhjälp, om hon måste betala härför. Numera yrkas årlig
livränta fr. o. m. sistnämnda dag.
Yttranden i ärendet har avgivits av direktionen för karolinska sjukhuset
den 24 februari 1967, medicinalstyrelsen den 5 juni 1967, statskontoret den
26 april 1968 och riksförsäkringsverket den 10 juni 1968.
Direktionen för karolinska sjukhuset samt medicinalstyrelsen tillstyrker,
under åberopande av disciplinnämndens beslut den 26 maj 1966, att Wahlberg
tillerkänns ersättning av statsmedel för den skada som hon enligt utredningen
i ärendet har lidit till följd av behandlingen.
Statskontoret, som konstaterar att det enligt läkarexpertis föreligger orsakssamband
mellan strålbehandlingen och skadan, föreslår att Kronan
ersätter Wahlberg med 63 927 kr. Av detta belopp utgör 35 000 kr. ersättning
för sveda, värk och framtida men samt återstoden ersättning för inkomstbortfall
under åren 1963—1966. Ersättningen för inkomstbortfall har avvägts
med beaktande av vad som betalats ut av arbetsgivare och allmän
försäkringskassa. Beträffande ersättningen för hemhjälp förutsätter statskontoret,
som inte anser frågan härom vara aktuell, att hon inkommer med
en ny framställning om sådant behov uppkommer i framtiden.
Statskontoret framhåller vidare att livsvarig skadeståndslivränta efter
100 % invaliditet torde böra utgå till Wahlberg för tiden fr. o. m. den 1 januari
1967. Skadeståndslivräntan torde intill den dag hon fyller 67 år böra
bestämmas till ett belopp, som svarar mot skillnaden mellan hennes beräknade
årsinkomst 1966 eller 17 617 kr., och de förmåner, som enligt lagen
om allmän försäkring utgick till henne vid utgången av samma år. Statskontoret
finner det tveksamt om man därvid bör beakta det kommunala
bostadstillägget med hänsyn till att detta är en behovsprövad förmån. För
tiden efter det att hon har fyllt 67 år torde enligt statskontoret skadeståndslivräntan
böra sättas ned till hälften av det belopp som utgått dessförinnan.
Riksförsäkringsverket upplyser om att de förmåner för år som vid 1966
års utgång tillkom Wahlberg enligt lagen om allmän försäkring utgjordes av
folkpension med 4 670 kr., allmän tilläggspension med 1 399 kr. och invaliditetstillägg
med 1 650 kr. Härutöver uppbar hon kommunalt bostadstilllägg
med 1 940 kr. enligt lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstilllägg
till folkpension.
Efter vad riksförsäkringsverket vidare anför är det kommunala bostadstillägget
till sin storlek beroende av Wahlbergs inkomstförhållanden.
Tillerkänns Wahlberg skadeståndslivränta med belopp, som svarar mot
skillnaden mellan den beräknade uteblivna arbetsförtjänsten för år 1966,
17 617 kr., och de förmåner, sammanlagt 7 719 kr., som vid utgången av
samma år tillkom henne enligt lagen om allmän försäkring, blir livräntans
belopp 9 898 kr. om året. En sådan årsinkomst är så stor att Wahlberg inte
kan vara berättigad till kommunalt bostadstillägg. Skadeståndslivräntan
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
synes enligt riksförsäkringsverket därför böra bestämmas utan hänsyn till
det kommunala bostadstillägget.
Riksförsäkringsverket framhåller vidare att vederbörande försäkringskassa
torde besluta om indragning av det kommunala bostadstillägget, när
beslut om skadeståndslivränta för tiden fr. o. m. den 1 januari 1967 föreligger.
Ett sådant beslut torde dock inte få retroaktiv verkan. Det kommunala
bostadstillägget synes därför böra dras av från skadeståndslivräntan,
så länge det har utgått eller utgår.
Det invaliditetstillägg, som utgick till Wahlberg vid utgången av år 1966,
har ett annat syfte än att kompensera för inkomstbortfall. Riksförsäkringsverket
ifrågasätter därför om man inte vid bestämmande av skadeståndslivräntan
bör se bort från invaliditetstillägget.
Kungl. Maj :t har genom beslut den 11 juli 1968 bemyndigat direktionen
för karolinska sjukhuset att från delposten Diverse utgifter under anslagsposten
Övriga utgifter i sjukhusets omkostnadsstat för budgetåret 1968/69
till Gunnar Johansson som förmyndare för Wahlberg betala ut 63 927 kr.,
varav 35 000 kr. utgör ersättning för sveda och värk, lyte och men samt
återstoden ersättning för förlorad arbetsförtjänst under åren 1963—1966. I
beslutet har Kungl. Maj :t förklarat sig vilja sedermera fatta särskilt beslut
i frågan om livränta till henne.
Departementschefen. Det kan med största sannolikhet antas att Gertrud
Wahlbergs skada har orsakats genom felaktig behandling. Med hänsyn till
omständigheterna torde Kronan vara skadeståndsskyldig för den uppkomna
skadan.
Kungl. Maj :t har redan tillerkänt Wahlberg begärd ersättning för sveda
och värk, lyte och men samt förlorad arbetsförtjänst för tiden 1963—1966.
I likhet med statskontoret anser jag att livsvarig skadeståndslivränta
efter 100 % invaliditet bör utgå till Wahlberg för tiden fr. o. m. den 1 januari
1967. Livräntan bör bestämmas till ett belopp, som svarar mot skillnaden
mellan hennes beräknade inkomst för år 1966 och de förmåner enligt
lagen om allmän försäkring, som hon åtnjöt vid utgången av samma år.
Jag delar också statskontorets uppfattning att livräntan bör utgå med hälften
av nämnda belopp för tiden efter det att Wahlberg har fyllt 67 år. Vid
avräkningen av hennes förmåner enligt lagen om allmän försäkring bör man
se bort från invaliditetstillägg med hänsyn till att det har ett annat syfte än
att kompensera för inkomstbortfall.
Uppbär Wahlberg skadeståndslivränta och allmän tilläggspension, torde
hon ej vidare kunna få kommunalt bostadstillägg. Det är alltså inte aktuellt
att samordna livräntan med bostadstillägget. Redan uppburet sådant tillägg
bör dock dras av från livräntan.
Wahlberg har inte haft några utgifter för hemhjälp. Fråga om ersättning
därför är alltså inte aktuell.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Under åberopande av det anförda förordar jag att Wahlberg på grund av
ifrågavarande skada medges att uppbära livsvarig livränta med 11 548 kr.
för år 1967, med 16 227 kr. för tiden fr. o. m. den 1 januari 1968 intill den 11
april 1969, då hon fyller 67 år, och med 6 351:40 kr. om året för tiden därefter.
Höjning enligt beslutet den 4 oktober 1968 om ersättning av statsmedel
till förbättring av vissa statliga skadeståndslivräntor är inräknad i de livräntebelopp
som avses skola gälla fr. o. m. år 1968. Vad jag förordat under XI
om uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor skall å andra sidan
gälla även den livränta som jag nu förordar skola utgå till Wahlberg. Som
nämnts bör livräntan minskas med vad hon har uppburit i kommunalt bostadstillägg.
Kostnaderna för livränta åt Wahlberg bör bestridas för tid t. o. m. den
30 juni 1969 från anslaget Personalpensionsförmåner in. m. och för tiden
därefter från inkomsttiteln Pensionsmedel in. m.
B. F. d. sluss vakten Lennart Wallgren
F. d. slussvakten hos Göta Kanalbolag Lennart Wallgren, som är född den
29 december 1918, ådrog sig en knäskada den 26 april 1957 i arbete på Riksbergs
kanalbro i Töreboda. Olyckan inträffade när Wallgren skulle öppna
bron och synes ha föranletts av fel på det elektriska bromaskineriet.
Den knäskada Wallgren åsamkades var av den art och omfattning att han
måste sluta sin anställning som slussvakt. Han anställdes efter omskolning
fr. o. m. den 12 februari 1962 som verktygsslipare vid en urfabrik i Töreboda.
Senare drabbades han av andra sjukdomsbesvär. Prognosen beträffande
dessa är mindre god. Knäskadan i förening med besvären ledde till att
han måste sluta sin anställning vid urfabriken den 5 juli 1968. Under hösten
1968 arbetade han tidvis som försäljare.
Riksförsäkringsverket har genom skilda beslut tillerkänt Wallgren fortlöpande
yrkesskadelivränta på grund av knäskadan. Livräntan började utgå
den 1 oktober 1959 och är livsvarig sedan den 1 januari 1969.
Dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett att styrelsen på
grund av olyckan den 26 april 1957 är ersättningsskyldig gentemot Wallgren.
Enligt särskilda avtal mellan styrelsen och ombud för Wallgren samt enligt
domar av Göteborgs rådhusrätt har Wallgren fått ersättning för sveda och
värk, resekostnader samt förlorad arbetsförtjänst m. m. för tiden t. o. in. den
31 augusti 1961.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska vägarbetareförbundet som
ombud för Wallgren har genom avtal reglerat skadeståndsfrågan för tiden
t. o. m. den 31 december 1964. Enligt detta avtal fick Wallgren ersättning för
förlorad arbetsförtjänst med 250 kr. i månaden. Parterna har träffat preliminär
överenskommelse om livränta till Wallgren för tiden den 1 januari
1965—den 31 december 1968. Enligt den preliminära överenskommelsen
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
skall Wallgren få en livränta av 6 600 kr. om året. Vid avvägning av den
förlorade arbetsförtjänst som livräntan avses kompensera har man beräknat,
atl en del av inkomstbortfallet orsakas av de senare uppkomna besvären,
och därför minskat livräntan i motsvarande mån. I avvaktan på ett slutligt
ställningstagande till överenskommelsen åtog sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att utbetala å conto 250 kr. i månaden till Wallgren.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 24 januari 1967 begärt
bemyndigande att betala ut den preliminärt överenskomna livräntan
till Wallgren.
Riksförsäkringsverket framhåller i yttrande att det är vanskligt att närmare
avgöra i vad män Wallgrens partiella arbetsoförmåga beror på de
särskilda besvären. Hänförs till minskad arbetsförtjänst på grund av knäskadan
endast det inkomstbortfall, som innebär att han i anställningen vid
urfabriken har lägre timförtjänst än normalt, och till minskad arbetsförtjänst
på grund av övriga besvär det inkomstbortfall, som uppstår när han
arbetar kortare tid än normalt, kan det årliga inkomstbortfallet på grund av
knäskadan uppskattas till den beräknade slussvaktslönen av 19 600 kr. med
avdrag av den beräknade lönen av omkring 15 500 kr. i anställningen vid
urfabriken vid full arbetstid eller omkring 4 100 kr. Efter avdrag av den
genomsnittliga yrkesskadelivräntan för åren 1965—1968 återstår med denna
beräkning ett belopp som inte obetydligt understiger det belopp av 3 000 kr.
om året varmed skadestånd förskottsvis utges till honom. Uppskattas den
andel av Wallgrens hela inkomstförlust — av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknad till genomsnittligt 9 600 kr. för ifrågavarande år — som
beror på knäskadan efter en skälighetsbedömning till hälften eller 4 800 kr.
om året, återstår efter avdrag av yrkesskadelivräntan ett belopp av omkring
3 000 kr. om året. Även med beaktande av hans merkostnader för resor och
besvär i övrigt på grund av olycksfallet finner riksförsäkringsverket att det
preliminärt avtalade skadeståndsbelopp, som höjdes från 3 000 till 6 600 kr.
om året, är alltför högt.
Kungl. Maj:t tillerkände genom beslut den 18 oktober 1968 Wallgren ersättning
för förlorad arbetsförtjänst, resekostnader och besvär med anledning
av skadan under åren 1965—1968. Ersättningen utgjordes för år 1968
av viss ersättning för resekostnader och besvär med anledning av knäskadan
samt dessutom av livränta som fastställdes till 410 kr. i månaden och som
skulle minskas med vad han för samma tid och av samma anledning uppburit
i ersättning från vägverket och i yrkesskadelivränta från riksförsäkringsverket.
På livräntans bruttobelopp utgick höjning med 25 % eller 102
kr. 50 öre i månaden enligt Kungl. Maj :ts beslut den 4 oktober 1968 om förbättring
av vissa statliga skadeståndslivräntor.
Svenska vägarbetareförbundet har i skrivelse den 3 januari 1969 begärt
reglering av frågan om skadestånd till Wallgren för tiden efter den 31 december
1968.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
Kungl. Maj:t tillerkände Wallgren genom beslut den 17 januari 1969 livränta
för första kvartalet 1969 och ersättning för besvär enligt samma grunder
som tillämpats för år 1968.
Riksförsäkringsverket har yttrat sig över vägarbetareförbundets senast
ingivna framställning. Ämbetsverket hänvisar till ett nyligen införskaffat
läkarintyg, enligt vilket Wallgrens tillstånd efter knäskadan är helt oförändrat.
Han har av ämbetsverket tillerkänts livsvarig yrkesskadelivränta
efter höjd invaliditetsgrad som utgör 35 %. Höjningen av invaliditetsgraden
beror på att skador av ifrågavarande slag brukar ge ökade besvär genom
s. k. artrosförändringar. Han har på grund av ny ohälsa sjukskrivits fr. o. m.
den 18 december 1968 tills vidare t. o. m. den 31 mars 1969. Vederbörande
läkare har ansett det inte osannolikt att sjukskrivningen kan mynna ut i
invalidpensionering. Storleken av det framtida inkomstbortfall, som beror
på knäskadan, kan enligt riksförsäkringsverket inte nu bedömas med sådan
säkerhet att skadeståndet kan slutligt regleras. Verket föreslår att Wallgren
beviljas fortsatt skadestånd tills vidare enligt grunderna i Kungl. Maj :ts beslut
den 17 januari 1969. Utredning i ämnet bör i så fall införskaffas i höst.
Departementschefen. Det är ostridigt att staten är skyldig att utge skadestånd
till Wallgren för den knäskada som år 1957 drabbade honom i arbete
på en bro över Göta Kanal. Statens ekonomiska förpliktelser gentemot Wallgren
har reglerats enligt avtal, domar och senast enligt beslut av Kungl.
Maj :t för tiden t. o. m. den 31 mars 1969. För den senaste fyraårsperioden
har ersättningar för förlorad arbetsförtjänst, resor och besvär med anledning
av skadan bestritts från pensionsanslag, vilket jag ansett böra bringas
till riksdagens kännedom.
Det bör nu beslutas om skadeståndslivränta och ersättning för besvär till
Wallgren för tid fr. o. m. den 1 april 1969.
Wallgren uppbär f. n. en skadeståndslivränta som med särskild förhöjning
uppgår till 512 kr. 50 öre i månaden. Livräntans belopp har avvägts
från den utgångspunkten att den efter samordning med yrkesskadelivränta
som utgår jämsides därmed skall ge skälig kompensation för det inkomstbortfall
som beror på knäskadan. Jag delar riksförsäkringsverkets uppfattning
att storleken av det framtida inkomstbortfall som orsakas av knäskadan
inte kan bedömas med sådan säkerhet att skadeståndet bör slutligt regleras
redan nu. Från denna utgångspunkt kan jag biträda ämbetsverkets
förslag att Wallgren fr. o. in. den 1 april 1969 tills vidare skall få ersättning
för förlorad arbetsförtjänst enligt grunderna i beslutet den 17 januari 1969.
Jag räknar härvid med att samordningen med yrkesskadelivräntan skall ske
så, att skadeståndslivräntans grundbelopp, 410 kr. i månaden, minskas med
yrkesskadelivräntans belopp utan tillägg enligt lagen den 15 december 1967
(nr 919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m. Mitt förslag nnder
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
37
XI om uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor skall avse även
den livränta som jag nu har förordat åt Wallgren.
Jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt riksförsäkringsverket
att utreda frågan om reglering på längre sikt av skadeståndet till
Wallgren. Utredningen bör kunna bli färdig i så god tid att frågan om livsvarig
livränta kan upptas av 1970 års riksdag vid dess vårsession.
Det ankommer på Kungl. Maj :t att besluta om ersättning åt Wallgren för
besvär med anledning av knäskadan.
Kostnaderna för livränta och andra ersättningar åt Wallgren bör bestridas
under andra kvartalet 1969 från anslaget Personalpensionsförmåner
in. m. och för tiden därefter från inkomsttiteln Pensionsmedel m. m.
C. Supportsvarvaren Lars Blom
Supportsvarvaren Lars Blom, som är född den 12 mars 1947, skadades
vid kollision den 9 augusti 1963 mellan en moped som fördes av honom och
en traktor som tillhörde Mariebergs sjukhus. Medicinalstyrelsen och advokaten
Svante Fresk som ombud för Blom är ense om att traktorföraren och
Blom i lika mån har vållat kollisionen.
Blom ådrog sig vid kollisionen brott på vänster lårben, revbensbrott och
vissa mindre kotskador. Han kan befaras få framtida ryggbesvär och sårbildningar
på vänster häl. Det är inte helt uteslutet att han också kommer
att besväras av vissa bestående men från vänster knä och höft.
Blom har genomgått en tvåårig utbildning vid yrkesskola. Efter utbildningen
tillträdde han anställning som supportsvarvare vid AB Karlstads
Mekaniska Werkstad. Den anställningen innehar han fortfarande.
Med stöd av medicinalstyrelsens bemyndigande den 23 mars 1965 utbetalade
direktionen för Mariebergs sjukhus till Blom viss ersättning för skada
på moped, kläder m. in., för ett års försening av utbildningen samt för
sveda och värk. Den utgivna ersättningen var avvägd med hänsyn till det
förutsatta delade ansvaret.
I skrivelse den 30 december 1965 anhöll Fresk hos medicinalstyrelsen att
styrelsen skulle utreda frågan om kvarvarande men hos Blom för fastställande
av en framtida livränta.
Medicinalstyrelsen har i skrivelse den 9 november 1967 underställt Kungl.
Maj :ts prövning fråga om livränta åt Blom. I skrivelsen framhåller ämbetsverket
att verket bedömer hans invaliditetsgrad till 20 % samt med hänsyn
till hans arbetsinkomster anser ett inkomstunderlag av 18 000 kr. för år
1966 och 20 000 kr. om året för tiden därefter som skäligt. Härvid räknar
ämbetsveket med att livräntan skall värdesäkras på samma sätt som andra
trafiklivräntor. Nämnda invaliditetsgrad och inkomstunderlag har godtagits
38 Kangl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
av hans ombud. Ämbetsverket föreslår att Blom tillerkänns en livränta för
tiden fr. o. m. den 16 juni 1966.
Riksförsäkringsverket meddelar i yttrande att ämbetsverket enligt de
grunder, som verket tillämpar för ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen,
skulle till Blom ha utgivit livränta som svarar mot en beräknad nedsättning
av arbetsförmågan med 15 %. Livräntan skulle ha tillerkänts för
en tid av 3 år, räknat från den 18 december 1965, när läkarintyg rörande
honom senast utfärdades. Vid utgången av nämnda livränteperiod skulle
verket ha föranstaltat om ny läkarundersökning av honom för bedömning
av frågan om och i vad mån ytterligare livränta skulle kunna tillerkännas
honom. Om livsvarig livränta redan från början skulle ha tillerkänts honom
torde verket ha fastställt invaliditetsgraden till 20 % med hänsyn till att man
sannolikt kunde vänta en försämring av det tillstånd som olycksfallet hade
orsakat.
Kungl. Maj:t har genom beslut den 28 juni 1968, utöver viss engångsersättning
för lyte och men, tillerkänt Blom livränta med 900 kr. för tiden
den 16 juni—den 31 december 1966 och med 2 000 kr. om året för tiden därefter
t. o. m. den 30 juni 1969. Fr. o. m. år 1969 utgår indextillägg på livräntan
enligt förordningen den 1 december 1967 (nr 666) om tillägg till
vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel in. m.
Kungl. Maj :t har vidare förklarat sig vilja underställa riksdagens prövning
fråga om livränta åt Blom för tiden efter den 30 juni 1969.
Departementschefen. De myndigheter, som hörts i ärendet, och Bloms
ombud är ense om att traktorföraren och Blom får anses ha i lika mån vållat
de skador som drabbat denne. Jag ansluter mig till denna bedömning av
skadeståndsansvarets fördelning. I enlighet härmed får staten anses vara
till hälften ersättningsskyldig'' för Bloms skador.
Kungl. Maj :t har redan beslutat om livränta åt Blom för tiden t. o. in.
den 30 juni 1969. Beslutet grundades på medicinalstyrelsens antaganden om
invaliditetsgrad och inkomstunderlag. Eftersom inga andra medel funnits
att tillgå, har livräntan bestritts från pensionsanslag, vilket jag ansett höra
bringas till riksdagens kännedom.
Det bör nu beslutas om skadeståndslivränta till Blom för tid fr. o. m. den
1 juli 1969.
Med hänsyn till Bloms ålder och svårigheten att kunna bedöma de framtida
följderna av skadan anser jag inte att livsvarig livränta bör fastställas
redan nu. Jag förordar att han på grund av skadorna tillerkänns livränta
för tiden den 1 juli 1969—den 30 juni 1972 med oförändrat belopp eller
2 000 kr. om året. Härtill kommer indextillägg enligt förordningen om tilllägg
till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel. Sådant tillägg utgår
f. n. med 5 %.
Det är min avsikt att föreslå Kungl. Maj:l att uppdra åt riksförsäkrings -
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969
39
verket att på nytt utreda Bloms skadesviter och de ekonomiska följderna
därav. Jag räknar med att på grundval av den utredningen förslag om livsvarig
livränta åt Blom skall kunna föreläggas 1972 års riksdag.
Kostnaden för livränta åt Blom bör bestridas från inkomsttiteln Pensionsmedel
m. in.
XIII. Särskilda förmåner åt viss personal
Med hänvisning till handlingar, som avses skola överlämnas direkt till
riksdagens vederbörande utskott, förordar jag att Kungl. Maj :t inhämtar
riksdagens bemyndigande att besluta om särskilda förmåner åt viss personal.
XIV. Ikraftträdande m. in.
Vad jag förordat i det föregående bör träda i kraft den 1 juli 1969, om
annat ej angetts särskilt. Kungl. Maj :t bör få utfärda de övergångsbestämmelser
som kan behövas.
XV. Hemställan
Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att
1. vidtaga de ändringar i statens allmänna tjänstepensionsreglemente
den 28 maj 1959 (nr 287) som föranleds
av förslagen under I och III—V,
2. godkänna den överenskommelse som redovisas under
II och vidtaga de ändringar i statens allmänna tjänstepensionsreglemente
som har samband med överenskommelsen,
3. vidtaga den ändring i bilagan till statens pensionslöneförordning
den 28 maj 1959 (nr 286) som föranleds av förslaget
under VI,
4. utge kostnadsbidrag till pensionsförmåner för personal
vid Dammsdalsskolan enligt vad jag förordat under VIII,
5. besluta om förbättrade pensionsförmåner för f. d. flygingenjören
av 1. graden vid flygvapnet Anders Peter Gunnarson,
gymnasieinspektören hos skolöverstyrelsen Einar
Hårleman och föreståndaren för Institut Tessin i Paris Gunnar
Lundberg enligt vad jag förordat under IX,
6. besluta om värdesäkring av pensioner från Enskilda
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
järnvägarnes pensionskassa eniigt vad jag förordat under
X,
7. besluta om uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor
enligt vad jag förordat under XI,
8. besluta om skadeståndslivräntor åt fru Gertrud Wahlberg,
f. d. slussvakten Lennart Wallgren och supportsvarvaren
Lars Blom enligt vad jag förordat under XII,
9. besluta om särskilda förmåner åt viss personal enligt
vad jag förordat under XIII,
10. meddela de föreskrifter och vidtaga de åtgärder i övrigt,
som behövs för att genomföra de framlagda förslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969
41
Innehåll
Sid.
I. Borttagande av anordningen med avgifter till den statliga personalpensioneringen
i vissa fall, m. m............................. 2
II. Samordning av statlig tjänstepensionsförmån med kommunal förtro
endemannapension.
....................................... 6
III. Vissa frågor beträffande livränterätten enligt SPR................ 9
IV. Pensionering av personal vid vissa institutioner m. m.
A. Svenska riksteatern...................................... 14
B. Drottningholms teatermuseum ............................ 17
V. Vissa ändringar i bilagan till SPR ............................ 19
VI. Pensionslön för teatercheferna vid Operan och Dramatiska teatern .. 19
VII. Pensionsrätt för vissa provinsialläkare hos landstingskommuner____ 20
VIII. Kostnadsbidrag till pensionsförmåner för personal vid Dammsdalssko
lan
.................................................... 21
IX. Förbättrade pensionsförmåner för vissa personer
A. F. d. flygingenjören av 1. graden vid flygvapnet Anders Peter Gun
narson.
................................................. 23
B. Gymnasieinspektören hos skolöverstyrelsen Einar Hårleman .... 25
C. Föreståndaren för Institut Tessin i Paris Gunnar Lundberg...... 25
X. Värdesäkring av pensioner från Enskilda järnvägarnes pensionskassa 26
XI. Uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor................ 29
XII. Skadeståndslivräntor åt vissa personer
A. Fru Gertrud Wahlberg.................................... 31
B. F. d. slussvakten Lennart Wallgren ........................ 34
C. Supportsvarvaren Lars Blom .............................. 37
XIII. Särskilda förmåner åt viss personal............................ 39
XIV. Ikraftträdande m. m....................................... 39
XV. Hemställan................................................ 39
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690237