Kungi. Maj:ts proposition nr 78 ur 1969

1

iVr 78

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa sanktioner mot Rhodesia m. m.; given Stockholms
slott den 21 mars 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av hilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om vissa sanktioner mot Rhodesia,

2) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram bl. a. förslag till lag om vissa sanktioner mot
Rhodesia. Lagförslaget går ut på att för Sveriges vidkommande skall genomföras
de delar av de av FN:s säkerhetsråd beslutade sanktionerna mot
Rhodesia som ännu inte har kunnat genomföras.

Lagförslaget innehåller förbud mot olika förfaranden och åtgärder som
har samband med Rhodesia. Sålunda förbjuds in- och utförsel av varor till
och från Rhodesia.

Enligt förslaget skall det också vara förbjudet att vidta åtgärd som främjar
eller är ägnad att främja enligt lagen förbjuden utförsel och införsel.
I fråga om vara som härrör från Rhodesia och har utförts därifrån efter
lagens ikraftträdande får enligt lagförslaget inte ingås rättshandling som
avser t. ex. köp eller försäljning. Sådan vara får ej heller transporteras. Enligt
lagförslaget skall det — med vissa undantag — också vara förbjudet
att till mottagare i Rhodesia och vissa mottagare utanför Rhodesia verkställa
betalning eller lämna kredit. Luftfart skall inte få utövas till eller
från Rhodesia eller i samarbete med rhodesiskt lufttrafikföretag.

Överträdelse av förbuden som sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
föreslås bli straffbelagd.

I propositionen läggs också fram förslag till en bestämmelse om avvisning
i vissa fall av utlänning med hemvist i Rhodesia.

Sanktionslagen föreslås bli provisorisk i avvaktan på en allmän lag för
genomförande av säkerhetsrådets resolutioner.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 78

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

1) Förslag
till
Lag

om vissa sanktioner mot Rhodesia
Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med vara förstås i denna lag materiellt ting av lös egendoms natur. Som
vara anses även elektrisk kraft. Vad som föreskrives om vara gäller dock
ej egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

2 §•

Vara får ej utföras från Rhodesia eller införas dit. Från förbudet mot
införsel undantages vara som är avsedd endast för medicinskt bruk, utrustning
och materiel för undervisning i skola eller annan undervisningsanstalt,
publikation, nyhetsmaterial och, när det är påkallat av särskilda
humanitära skäl, livsmedel.

Det är vidare, med samma undantag som enligt första stycket gäller i
fråga om införsel, förbjudet att tillhandahålla mottagare utanför Rhodesia
vara, om denna är avsedd för verksamhet av ekonomisk art som idkas i
eller drives från Rhodesia.

3 §.

Åtgärd får ej vidtagas som främjar eller är ägnad att främja enligt 2 §
förbjudet förfarande och som innebär

1) tillverkning, bearbetning, sammansättning, installering, underhåll eller
reparation av vara,

2) lastning, lossning, transport eller mottagande till förvaring av vara
eller tillhandahållande av transportmedel eller av utrustning eller förnödenheter
för transport,

3) överlåtelse eller förvärv av vara, upplåtelse eller förvärv av särskild
rätt därtill eller meddelande av försäkring därå, eller

4) lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd som anges i 1—3.

Vad som sägs i första stycket gäller även om varan är avsedd endast som

hjälpmedel för framställning av annan vara och ej kommer att användas i
strid mot 2 §.

4 §•

I fråga om vara som härrör från Rhodesia och utförts därifrån efter denna
lags ikraftträdande får ej företagas rättshandling som avser förvärv, överlåtelse,
upplåtelse, transport eller annat ekonomiskt mellanhavande. Ej heller
får sådan vara transporteras.

Har någon företagit rättshandling som nu nämnts utan att han insett eller
bort inse att varan härrör från Rhodesia och utförts därifrån, kan Konungen
medge undantag från första stycket när det gäller vidare åtgärd med varan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

3

5 §■

Till mottagare i Rhodesia får ej utifrån verkställas betalning eller lämnas
kredit. Ej heller får betalning verkställas eller kredit lämnas till någon utanför
Rhodesia, om den är avsedd för mottagare i Rhodesia eller för verksamhet
av ekonomisk art som idkas i eller drives från Rhodesia.

Från förbud enligt första stycket undantages betalning och kredit, som
avser endast pension, medicinskt eller humanitärt ändamål, undervisningsändamål
eller anskaffande av nyhetsmaterial.

6 §.,

Luftfart får ej utövas till eller från Rhodesia eller i samarbete med rhodesiskt
lufttrafikföretag eller med ägare eller brukare av rhodesiskt luftfartyg.
Ej heller får uppdrag att utöva sådan luftfart lämnas eller förmedlas.

7 §•

Förbud enligt 2—6 § gäller även om avtal om förfarande eller åtgärd som
där sägs slutits före denna lags ikraftträdande.

8 §•

Den som bryler mot 2—6 § dömes, om gärningen skett uppsåtligen, till
böter eller fängelse i högst två år eller, om gärningen skett av grov oaktsamhet,
till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall ej dömas
till ansvar.

Utlänning som utom riket begått gärning enligt första stycket skall, oavsett
vad som föreskrives i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken, dömas för gärningen
endast om den begåtts på svenskt fartyg eller luftfartyg.

9 §.

Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.

10 §.

Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller
som frambragts genom sådant brott kan förklaras förverkad, om det är påkallat
till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamma
gäller egendom med vilken tagits befattning som utgör brott enligt
denna lag.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

11 §•

Åtal för brott enligt denna lag får väckas endast efter förordnande av Konungen
eller den Konungen bemyndigar.

12 §.

Utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i Rhodesia och ha begått
eller avse att begå sådan handling som står i strid mot 2—6 § kan oberoende
av var handlingen antages ha ägt rum eller komma att äga rum avvisas i den
ordning som föreskrives i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller så
länge Konungen ej annat förordnat, dock längst till utgången av år 1970.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

2) Förslag
till
Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 19 § utlänningslagen den 30 april 19541 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

19

Utlänning må ock avvisas,

1) om han kan —------—--eller utförsel;

4) om han tidigare inom eller utom
riket blivit dömd till frihetsstraff

4) om han tidigare inom eller utom
riket blivit dömd till frihetsstraff
och det skäligen kan befaras att han
kommer att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge
fortsätta brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge bedriva
sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.

Utlänning må jämväl

Vad

-----eller bosättningstillstånd.

och det skäligen kan befaras att han
kommer att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge
fortsätta brottslig verksamhet;

5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge bedriva
sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet;
eller

8) om i lag eller med stöd av lag
bestämmelse meddelats därom med
anledning av resolution, som antagits
av Förenta Nationernas säkerhetsråd.

— sådan begäran.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 19 § se 1963:620

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

5

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
24 januari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wickman,
Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning för
genomförande av vissa sanktioner mot Rhodesia och anför.

Inledning

Sydrhodesia, som i det följande kallas Rhodesia, förvaltades av British
South Africa Company fram till år 1923 men erhöll det året status av en
självstyrande brittisk koloni. Genom den nya författning som utfärdades
för Rhodesia år 1961 fick Rhodesia full självbestämmanderätt i fråga om
inre angelägenheter. Utrikespolitiken handhades till en början av brittiska
regeringen men med tiden erhöll Rhodesia en viss självständighet
även i sådana frågor.

Under åren 1953—1963 var Rhodesia förenat i en federation med Nordrhodesia
och Nyasaland (numera Zambia resp. Malawi). Efter federationens
upplösning framställde Rhodesias regering krav på full självständighet för
Rhodesia. Brittiska regeringen ställde sig dock avvisande till dessa krav
under åberopande av att Rhodesia inte hade ett representativt styrelseskick
med garantier för ett verkligt politiskt inflytande från befolkningsmajoritetens
sida.

Den 11 november 1965 avgav Rhodesias regering en ensidig självständighetsförklaring.
Brittiska regeringen har inte heller därefter gått med på att
bevilja Rhodesia självständighet.

I anslutning till Rhodesias självständighetsförklaring utfärdade Förenta
Nationernas säkerhetsråd resolutioner den 12 och den 20 november 1965
samt den 9 april 1966, i vilka FN:s medlemsstater rekommenderades att
genomföra vissa sanktioner mot Rhodesia (i resolutionerna kallat Sydrhodesia).
I resolution den 16 december 1966 beslöt säkerhetsrådet därefter

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

om en råd ekonomiska sanktioner mot Rhodesia (även i denna resolution
kallad Sydrhodesia).

Enligt artiklarna 25 och 48 i FN:s stadga är stat som är medlem i FN
förpliktad att godta och verkställa säkerhetsrådets beslut i frågor som rör
upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Resolutionen den 16
december 1966 är ett sådant beslut. Som FN-medlem åligger det alltså Sverige
att efterkomma resolutionen.

Vissa åtgärder som föreskrivs i denna kan inte vidtas utan stöd av ny
lagstiftning. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t den 10 februari
1967 åt FN-lagkommitten1, vars uppgift enligt direktiv av den 25 februari
1966 är att utreda frågan om lagstiftning för genomförande av säkerhetsrådets
beslut och rekommendationer, att med förtur utreda frågan om särskild
lagstiftning av provisorisk karaktär för att göra det möjligt för Sverige
att till alla delar uppfylla sina förpliktelser enligt resolutionen den
16 december 1966.

Kommittén har i mars 1968 överlämnat en promemoria med förslag till
lag om genomförande av vissa sanktioner mot Rhodesia. Förslaget torde
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren
(RÅ), hovrätten för Västra Sverige, sjöfartsstyrelsen, luftfartsverket, generaltullstyrelsen,
kommerskollegium, Sveriges riksbank, Stockholms handelskammare,
Utlandssvenskarnas förening, Svenska hamnförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund,
Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna sjöfartsförening,
Landsorganisationen (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening
och Svenska bankföreningen. RÅ har överlämnat yttranden av
överåklagaren i Stockholm samt länsåklagarmyndigheten i Stockholms län
och Gotlands län. Gemensamt yttrande har avgetts av exportföreningen,
grossistförbundet, industriförbundet och arbetsgivareföreningen. Till detta
yttrande har bankföreningen anslutit sig. De organisationer som sålunda
har avgett samstämmiga yttranden benämns i fortsättningen »exportföreningen
m. fl.».

Säkerhetsrådet antog den 29 maj 1968 en ny resolution, innehållande beslut
om ytterligare sanktioner mot Rhodesia (i resolutionen kallat Sydrhodesia).
Denna resolution antogs alltså efter det att kommittén hade
avlämnat sin promemoria och har därför inte kunnat beaktas i utredningsförslaget.

1 Expeditionschefen Eskil Hellner, ordförande, samt riksdagsmännen Allan Hernelius och
Yngve Möller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

/

Lagstiftningsfrågans allmänna bakgrund

FN:s främsta uppgift är att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
För att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från FN:s sida har
medlemmarna enligt FN-stadgans artikel 24 överlåtit detta ansvar på säkerhetsrådet,
som därvid har rätt att handla på medlemmarnas vägnar.

Rådets resolutioner i frågor om freden och säkerheten kan ha formen av
beslut eller rekommendation.

Av artikel 25 i stadgan framgår att stat som är medlem i FN har en
rättslig plikt att godta och verkställa säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse
med stadgan. I artikel 48 sägs att åtgärd, som fordras för att verkställa
säkerhetsrådets beslut för upprätthållande av internationell fred och
säkerhet, skall vidtas av samtliga medlemmar av FN eller av vissa bland
dem, allt efter säkerhetsrådets bestämmande. Stadgan saknar däremot bestämmelser
som juridiskt förpliktar organisationens medlemmar att efterkomma
rekommendation, som utfärdas av rådet. Det ankommer således på
medlemsstaterna att själva avgöra om en rekommendation skall följas
eller inte.

En förutsättning för att säkerhetsrådet skall äga fatta ett för medlemsstaterna
bindande beslut om sanktioner är enligt artikel 39 att rådet har fastställt
att det föreligger hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling.
Beträffande rekommendationer har i säkerhetsrådets praxis motsvarande
förutsättning inte ansetts behöva föreligga.

De sanktioner av icke-militär art som rådet kan besluta eller rekommendera
anges i artikel 41. I denna nämns fullständigt eller partiellt avbrytande
av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf- och
radioförbindelser samt av annan samfärdsel ävensom avbrytande av de
diplomatiska förbindelserna. Artikelns uppräkning av åtgärder som kan
komma i fråga är inte uttömmande utan får ses som en exemplifiering.
Alla slags sanktioner, som inte innefattar bruk av vapenmakt, faller under
artikeln.

Säkerhetsrådets resolutioner om Rhodesia

Den 12 november 1965 antog rådet en resolution, vari den
självständighetsförklaring, som hade utfärdats av Rhodesias regering, fördömdes.
I resolutionen rekommenderades vidare alla stater att inte erkänna
den olagliga regeringen och att avhålla sig från att lämna hjälp till
denna.

I resolution den 20 november 1965 uppmanade rådet för första
gången till omfattande ekonomiska sanktioner. Alla stater rekommendera -

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

des bl. a. att inte upprätthålla diplomatiska förbindelser med den olagliga
regeringen och att inte förse denna med krigsmateriel samt att göra sitt
yttersta för att bryta alla ekonomiska förbindelser med Rhodesia, inbegripet
en spärr för handel med olja och oljeprodukter.

Den 9 april 1966 antog rådet en ny resolution, som innehöll bl. a.
en rekommendation till alla stater att hindra sina fartyg från att transportera
olja, avsedd för Rhodesia.

I resolution den 16 december 1966 förklarade sig rådet uttryckligen
handla enligt artiklarna 39 och 41 i FN-stadgan och fastslog, att situationen
i Rhodesia utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet. Denna
resolution har karaktären av ett bindande beslut och innefattar en rad
olika ekonomiska sanktioner, som medlemsstaterna har att genomföra.

Sålunda skall enligt paragraf 2 (a) i resolutionen medlemsstat hindra
införsel till eget territorium av asbest, järnmalm, krom, tackjärn, socker,
tobak, koppar, kött och köttprodukter, hudar, skinn och läder, härrörande
från Rhodesia och utförda därifrån efter den 16 december 1966.

I paragraf 2 (b) åläggs medlemsstat till en början att hindra varje verksamhet
(»any activities») av egna medborgare eller inom eget territorium,
som främjar eller är ägnad att främja utförsel av sanktionsvaror (asbest,
järnmalm m. m.) från Rhodesia. Vidare skall medlemsstat hindra varje
affärstransaktion (»any dealings») av egna medborgare eller inom eget
territorium beträffande sanktionsvaror, härrörande från Rhodesia och utförda
därifrån efter den 16 december 1966. Slutligen förklaras, att i medlemsstats
skyldigheter ingår särskilt att hindra varje form av sådan valutaöverföring
till Rhodesia som står i samband med nämnda slag av verksamhet
eller affärstransaktioner.

Enligt paragraf 2 (c) skall medlemsstat hindra att sanktionsvaror, härrörande
från Rhodesia och utförda därifrån efter den 16 december 1966,
transporteras med fartyg eller luftfartyg som är registrerat i medlemsstaten.

Paragraf 2 (d) innehåller bestämmelser om att medlemsstat skall hindra
varje verksamhet av egna medborgare eller inom eget territorium, som
främjar eller är ägnad att främja försäljning eller transport till Rhodesia
av vapen, allt slags ammunition, militära luftfartyg, militära fordon samt
utrustning och materiel för tillverkning och underhåll av vapen och ammunition
i Rhodesia.

I paragraf 2 (e) åläggs medlemsstat att hindra varje verksamhet av egna
medborgare eller inom eget territorium, som främjar eller är ägnad att
främja att Rhodesia tillförs andra slag av luftfartyg och motorfordon samt
utrustning och materiel för tillverkning, sammansättning eller underhåll av
luftfartyg och motorfordon i Rhodesia. Vidare skall medlemsstat hindra att
sådant gods, avsett för Rhodesia, transporteras med fartyg eller luftfartyg,
registrerat i medlemsstaten. Slutligen skall medlemsstat hindra varje verksamhet
av egna medborgare eller inom eget territorium, som främjar eller är

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

9

ägnad att främja tillverkning eller sammansättning av luftfartyg eller motorfordon
i Rhodesia.

Enligt paragraf 2 (f) skall medlemsstat hindra varje sådan medverkan
till Rhodesias försörjning med olja eller oljeprodukter, som sker genom åtgärder
på statens eget territorium eller territorium under dess förvaltning,
med användning av land- eller lufttransportmedel eller genom verksamhet
av statens egna medborgare eller fartyg, registrerade i medlemsstaten.

I paragraf 2 sägs dessutom, att i paragrafen angivna förfaranden eller åtgärder
skall hindras även i de fall då avtal har ingåtts eller licens har beviljats
före den 16 december 1966.

Som komplettering till resolutionerna den 20 november 1965 och den 16
december 1966 fattade säkerhetsrådet genom resolution den 29 maj
1 9 6 8 för medlemsstaterna bindande beslut om följande sanktioner.

Enligt paragraf 3 (a) skall medlemsstat hindra import till eget territorium
av alla varor, som härrör från Rhodesia och som har exporterats därifrån
efter den 29 maj 1968. Förbudet skall gälla oavsett om varorna är avsedda
att förbrukas eller bearbetas inom medlemsstatens territorium eller
inte, oavsett om varorna importeras till frilager eller inte och oberoende
av om den hamn eller plats, till vilken varorna importeras eller där de lagras,
åtnjuter särskilda förmåner i fråga om varuimport.

Paragraf 3 (b) föreskriver att medlemsstat skall hindra dels varje verksamhet
av egna medborgare eller inom eget territorium, som främjar eller
är ägnad att främja export av alla slags varor från Rhodesia, dels varje affärstransaktion
av egna medborgare eller inom eget territorium beträffande
alla slags varor, härrörande från Rhodesia och exporterade därifrån efter
den 29 maj 1968. Särskilt skall detta gälla varje form av valutaöverföring
till Rhodesia som står i samband med sådan verksamhet eller affärstransaktion.

Medlemsstat skall enligt paragraf 3 (c) hindra att alla slags varor, härrörande
från Rhodesia och exporterade därifrån efter den 29 maj 1968, transporteras
med fartyg eller luftfartyg, som är registrerat i medlemsstaten eller
som har befraktats av medlemsstatens medborgare. Vidare skall medlemsstat
hindra att förut nämnda varor forslas genom statens territorium till
lands, oavsett om det är fråga om transitogods eller inte.

I paragraf 3 (d) åläggs medlemsstat att hindra försäljning eller leverans
av alla slags varor från egna medborgare eller från eget territorium till fysisk
eller juridisk person i Rhodesia eller till annan fysisk eller juridisk
person, om varorna skall användas i affärsverksamhet som idkas i eller
drivs från Rhodesia. Vidare skall medlemsstat hindra varje verksamhet av
egna medborgare eller inom eget territorium, som främjar eller är ägnad
att främja sådan försäljning eller leverans. Åläggandet i paragraf 3 (d) omfattar
emellertid inte varor, avsedda endast för medicinskt bruk, utrustning

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1960

och materiel för undervisning i skola eller annan undervisningsanstalt, och
ej heller publikation, nyhetsmaterial eller, när det är påkallat av särskilda
humanitära skäl, livsmedel.

Enligt paragraf 3 (e) skall medlemsstat hindra att varor avsedda för personer
som anges i paragraf 3 (d) transporteras med fartyg och luftfartyg
som nämns i paragraf 3 (c). Undantag skall gälla för de varor som särskilt
anges i paragraf 3 (d). Medlemsstat skall också hindra att sådana varor —
oavsett om det är fråga om transitogods eller inte — forslas till lands genom
statens territorium.

Paragraf 4 förbjuder medlemsstat att ställa kapital för investering eller
andra finansiella eller ekonomiska tillgångar till förfogande för den olagliga
regeringen i Rhodesia eller för något kommersiellt, industriellt eller offentligt
företag, inbegripet turistföretag, där. Medlemsstat skall också hindra
egna medborgare och alla personer inom eget territorium att företa sådan
handling och att på annat sätt överföra kapital till fysiska eller juridiska
personer i Rhodesia. Från förbudet undantas betalning som uteslutande avser
pensioner, medicinska eller humanitära ändamål, undervisningsändamål,
anskaffande av nyhetsmaterial eller, när det är påkallat av särskilda humanitära
skäl, livsmedel.

Paragraf 5 (a) ålägger medlemsstat att hindra inresa till eget territorium
för alla personer med rhodesiskt pass eller med »föregivet» pass, utfärdat
av den olagliga regeringen i Rhodesia eller på denna regerings vägnar. Undantag
kan göras då det är påkallat av särskilda humanitära skäl.

I paragraf 5 (b) föreskrivs, att medlemsstat skall vidta alla åtgärder som
är möjliga för att hindra inresa till eget territorium av person, som skäligen
kan antas vara varaktigt bosatt i Rhodesia och som kan förmodas ha
främjat eller avse att främja rättsstridiga handlingar av den olagliga regeringen
i Rhodesia eller verksamhet, som är ägnad att kringgå åtgärd som
har beslutats i resolutionerna den 16 december 1966 eller den 29 maj 1968.

Enligt paragraf 6 skall medlemsstat hindra flygbolag, som har bildats
inom dess territorium, och luftfartyg, som är registrerat i medlemsstaten
eller som har befraktats av medborgare i denna stat, från att trafikera Rhodesia
och från samarbete med flygbolag, som har bildats i Rhodesia, eller
med luftfartyg, som är registrerat där.

I paragraf 7 föreskrivs — på motsvarande sätt som i paragraf 2 i resolutionen
den 16 december 1966 — att de förfaranden och åtgärder som bär
angetts i paragraferna 3—6 skall hindras, även när det gäller avtal som
har ingåtts eller licenser som har beviljats före den 29 maj 1968.

Förutom de nu nämnda bindande sanktionerna innehåller resolutionen
den 29 maj 1968 även rekommendationer om genomförande av vissa åtgärder.
Medlemsstaterna uppmanas sålunda i paragraf 8 att vidta alla åtgärder,
som är möjliga för att hindra sådan verksamhet av egna medborgare eller
andra personer inom eget territorium som främjar eller uppmuntrar till emi -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

gration till Rhodesia. Syftet med de åtgärder som vidtas skall vura att stoppa
sådan emigration. I paragraf 9 slutligen anmodas medlemsstaterna att
vidta alla ytterligare åtgärder, som är möjliga enligt artikel 41 i FN-stadgan
för att komma till rätta med situationen i Rhodesia.

Resolutionerna den 16 december 1966 och den 29 maj 1968 torde få fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilagor 2 och 3. I bilagorna ingår
också översättning av resolutionstexterna till svenska språket.

Svensk rätt

Frågan om att införa lagstiftning för genomförande av ekonomiska sanktioner
mot annat land togs upp till behandling redan år 1922. Anledningen
var att Nationernas förbunds församling år 1921 hade antagit en resolution,
enligt vilken förbundsmedlemmarnas regeringar borde vidta de förberedande
åtgärder, särskilt i lagstiftningshänseende, som kunde behövas för att
varje stat skulle få möjligheter att på det nationella planet genomföra ekonomiska
sanktioner i överensstämmelse med förbundsakten. I mars 1922
remitterade Kungl. Maj :t till lagrådet ett förslag till lag om meddelande av
bestämmelser i fråga om avbrytande i visst fall av förbindelser med främmande
stat och dess innebyggare. Mot förslaget anförde lagrådet vissa betänkligheter
från konstitutionell synpunkt. Bl. a. framhölls att lagförslaget,
som hade konstruerats som ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj :t att
meddela de föreskrifter som var nödvändiga för ändamålet, syntes innefatta
befogenhet för Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter av beskaffenhet att
enligt regeringsformen fordra beslut av Kungl. Maj :t och riksdag gemensamt.
Förslaget ansågs därför förutsätta en grundlagsändring. Lagrådsremissen
ledde inte till någon proposition till riksdagen.

När Sverige i samband med den italiensk-abessinska konflikten år 1935
skulle tillämpa Nationernas förbunds sanktionssystem, saknades det härför
avsedd lagstiftning. Emellertid kunde Kungl. Maj :t inom ramen för sin
ekonomiska lagstiftningsmakt utan riksdagens medverkan meddela bestämmelser,
som i förening med frivilliga åtaganden från vissa organisationers
sida tillgodosåg det huvudsakliga syftet med de påbjudna sanktionerna mot
Italien. Sanktionerna gick närmast ut på att hindra viss varuinförsel till och
varuutförsel från Italien samt kreditgivning till förmån för detta land. Ett
strikt genomförande av de sanktioner som gällde kreditspärr kunde emellertid
inte ske utan lagstiftning med riksdagens medverkan. För att göra det
möjligt att även från formell synpunkt fullständigt verkställa de anbefallna
sanktionerna tillkom lagen den 24 april 1936 (nr 123) angående rätt för
Konungen att i vissa fall förordna om kreditspärr. Enligt denna lag ägde
Kungl. Maj :t, i den mån det ansågs nödvändigt, förordna om kreditspärr
då förbindelser av kommersiell eller finansiell art med viss främmande stat
borde avbrytas eller hindras på grund av förbundsakten. Med stöd av lagen

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

utfärdade Kungl. Maj:t därefter en kungörelse om kreditspärr mot Italien.

De kungörelser som utfärdades med anledning av de anbefallna sanktionerna
mot Italien upphävdes sommaren 1936. Lagen om kreditspärr var i
kraft till utgången av februari 1937.

Vad sedan angår säkerhetsrådets resolutioner i Rhodesiafrågan kan till
en början nämnas att Kungl. Maj:t redan innan resolutionen den 20 november
1965 antogs beslöt att dra in det svenska konsulatet i Salisbury
samt att Kungl. Maj :t inte har erkänt minoritetsregimen i Rhodesia.

Vissa av de ekonomiska sanktioner mot Rhodesia som säkerhetsrådet har
beslutat eller rekommenderat har Kungl. Maj :t kunnat genomföra i kraft av
sin ekonomiska lagstiftningsmakt. De åtgärder som härvid står till buds avser
i främsta rummet möjligheter att införa licenstvång för import från och
export till Rhodesia. Här aktuella författningar är kungörelsen den 14 mars
1947 (nr 82) angående allmänt importförbud, kungörelsen den 25 november
1949 (nr 614) angående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel och
kungörelsen den 9 juni 1950 (nr 324) angående allmänt exportförbud.
Kungl. Maj :t har också befogenhet att ingripa beträffande järnvägs-, post-,
tele- och radioförbindelser.

Med stöd av förut nämnda införsel- och utförselförfattningar avbröt Sverige
varuutbytet med Rhodesia i omedelbar anslutning till säkerhetsrådets
resolution den 20 november 1965. Sålunda återkallade Kungl. Maj:t genom
beslut den 22 november 1965, i vad gäller varor vilkas ursprungs- eller inköpsland
är Rhodesia, tidigare lämnat bemyndigande åt kommerskollegium
och statens jordbruksnämnd att på vissa villkor medge införsel utan importlicens
från vissa länder. Den 25 november 1965 bemyndigade Kungl. Maj :t
kommerskollegium och jordbruksnämnden att för vara, vars ursprungs- eller
inköpsland är Rhodesia, utfärda licens för import, om varan bevisligen har
lämnat Rhodesia med slutlig destination till Sverige före den 23 november
1965. Vidare återkallade Kungl. Maj:t genom beslut den 22 november 1965,
i fråga om utförsel av varor när försäljnings- eller förbrukningslandet är
Rhodesia, lämnat bemyndigande åt statens handelslicensnämnd och jordbruksnämnden
att för vissa varuslag medge utförsel utan exportlicens, oavsett
det land till vilket utförseln skall äga rum. Genom beslut den 3 december
1965 bemyndigade Kungl. Maj :t kommerskollegium och jordbruksnämnden
att för vara, vars försäljnings- eller förbrukningsland är Rhodesia, utfärda
licens för export under förutsättning att varan har försålts senast den
11 november 1965, att rembours har öppnats senast den dagen och att varan
förs ut före den 1 januari 1966. Den 11 februari 1966 förordnade Kungl.
Maj:t att vissa varor, vilkas ursprungs- eller inköpsland är Rhodesia,
fr. o. m. den 14 februari 1966 inte får utan tillstånd av den myndighet, som
äger medge införsel av varorna, transiteras eller annars under tullverkets
kontroll befordras eller uppläggas på tullager eller i frihamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

13

Kungl. Maj :t har således på grund av sin ekonomiska lagstiftningsmakt
i väsentliga delar kunnat genomföra av säkerhetsrådet beslutade eller rekommenderade
ekonomiska sanktioner. På det i förevarande avseende viktiga
sjöfartsområdet saknades emellertid legalt stöd för ingripanden, när
säkerhetsrådet i sin resolution den 20 november 1965 uppmanade medlemsstaterna
att göra sitt yttersta för att bryta alla ekonomiska förbindelser med
Rhodesia. För att täcka behovet av sådan lagstiftning vidgades genom särskild
lag tillämpningsområdet för de båda beredskapslagar som reglerar sjöfarten
vid krig eller krigsfara, nämligen lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. och lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg. 1939 års lag innehåller förbud mot att utan tillstånd av Kungl.
Maj: t eller den Kungl Maj :t har bemyndigat därtill överlåta svenskt fartyg
eller andel däri till utlänning. Motsvarande förbud gäller för upplåtelse av
svenskt fartyg till utlänning genom tidsbefraktning eller till nyttjande. Enligt
1940 års lag äger Kungl. Maj:t, i den mån det befinns nödvändigt, förordna
att resa med svenskt fartyg får företas endast med tillstånd av Kungl
Maj:t eller den Kungl. Maj:t har bemyndigat därtill och under iakttagande
av de villkor som kan ha uppställts för tillståndet (2 § första stycket). Överträdelse
av lagarna straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Dessutom
kan vissa former av förverkande komma i fråga. Enligt övergångsbestämmelserna
till de båda lagarna bryter ett ikraftträdande av en av lagarna inte avtal
om tidsbefraktning, som har ingåtts före ikraftträdandet. Båda lagarna
äger tillämpning utan särskilt förordnande, om riket kommer i krig. De kan
dessutom sättas i kraft genom förordnande av Kungl. Maj :t vid krigsfara,
vari riket befinner sig, eller vid utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Enligt lag den 13 maj 1966 (nr 158) angående utvidgad tillämpning av
dessa båda beredskapslagar äger Kungl. Maj :t, i den mån det påkallas med
anledning av beslut som har fattats eller rekommendation som har antagits
av säkerhetsrådet i överensstämmelse med FN:s stadga, förordna om tilllämpning
av vissa paragrafer i beredskapslagarna. Förordnande med anledning
av rekommendation av säkerhetsrådet förfaller, om det inte inom
en månad underställs riksdagen för prövning av frågan huruvida det skall
hestå och om det inte inom två månader från det underställningen skett
gillas av riksdagen. Lagen är av provisorisk karaktär i avvaktan på en allmän
FN-lag som ger befogenhet att utan tidsutdräkt genomföra säkerhetsrådets
beslut och rekommendationer. Som nämnts i inledningen utreds
frågan om sådan lagstiftning av FN-lagkommittén. 1966 års lag gäller, efter
beslut om förlängning, till utgången av juni 1970 (se SFS 1968: 135).

Med anledning av säkerhetsrådets beslut den 16 december 1966 och med
stöd av 1966 års lag samt 2 § första stycket 1940 års beredskapslag förordnade
Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 december 1966 (nr 766) att så -

14

Knngl. Maj:ts proposition nr 78 år 7969

dan inskränkning i rätten att företa resa med fartyg som avses i nämnda paragraf
skulle gälla i fråga om vissa särskilt angivna transporter.

Sedan säkerhetsrådet genom beslutet den 29 maj 1968 hade utvidgat sanktionerna
mot Rhodesia, ersattes 1966 års kungörelse av kungörelsen den 28
juni 1968 (nr 449) om tillämpning i förhållande till Rhodesia av 2 § lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg. Enligt denna kungörelse skall sådan inskränkning i rätten att företa
resa med fartyg som avses i 2 § första stycket i 1940 års lag gälla dels
transport av varje vara, härrörande från Rhodesia och exporterad därifrån
efter den 29 maj 1968, dels transport av vara som är avsedd för fysisk eller
juridisk person i Rhodesia eller vara som är avsedd för annan fysisk eller
juridisk person, om varan skall användas i affärsverksamhet som idkas i
eller drivs från Rhodesia. Från det sistnämnda transportförbudet undantas
vara, avsedd endast för medicinskt bruk, utrustning och materiel för undervisning
i skola eller annan undervisningsanstalt, publikation, nyhetsmateriel
och, då det är påkallat av särskilda humanitära skäl, livsmedel.

Med anledning av kravet i paragraf 5 (a) i resolutionen den 29 maj 1968
att medlemsstat skall hindra inresa till eget territorium av vissa personer
med rhodesiskt pass kan erinras om att Kungl. Maj :t enligt 7 § utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193) kan förordna att utlänning inte utan tillstånd
får resa in i eller uppehålla sig i riket. Tillstånd meddelas såsom visering,
uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd. I 20 § utlänningskungörelsen
den 4 juni 1954 (nr 457) har Kungl. Maj:t som huvudregel ställt
upp ett generellt krav på visering för rätt att resa in i Sverige. Härifrån görs
emellertid vittgående undantag, bl. a. för medborgare i Brittiska riket, som
innehar giltigt hemlandspass, betecknat »British passport» eller »British
visitor’s passport». Däremot finns det inget undantag för sådana som innehar
rhodesiskt pass. Visering meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten
eller av ministern för utrikes ärendena. Också diplomatisk eller konsulär
myndighet samt polismyndighet kan bemyndigas att meddela visering.

Kungl. Maj :t har alltså möjlighet att genom viseringstvång och direktiv
till viseringsmyndighet rörande meddelande av visering uppfylla resolutionens
föreskrift om inreseförbud för person med rhodesiskt pass. Utlänningslagstiftningens
nuvarande kontrollmedel gör det möjligt att i administrativ
ordning genomföra nödvändig inresereglering även i fråga om andra legitimationshandlingar
som åberopas som pass.

Slutligen kan nämnas att Sveriges redareförening har uppmanat sina medlemmar
att ställa sig solidariska med Sveriges förpliktelse att följa rådets
resolutioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

15,

Vissa främmande länders lagstiftning

I Danmark, Finland och Norge finns numera FN-lagar av allmän fullmaktsnatur.

I Danmark ger en lag av den 10 maj 1967 regeringen allmän fullmakt att
efter överläggning med utrikespolitiska nämnden meddela sådana bestämmelser
som krävs för att landet skall kunna genomföra bindande beslut som
säkerhetsrådet har träffat i överensstämmelse med artiklarna 39 och 41 i
FN-stadgan. Straffbestämmelser finns i 110 c § i den danska strafflagen. Enligt
detta lagrum skall böter eller frihetsstraff, i Adssa fall upp till tre år,
ådömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder bestämmelser
eller förbud som med stöd av lag meddelats bl. a. för genomförande av statens
förpliktelser som FN-medlem.

I Finland gäller sedan den 1 januari 1968 en lag om uppfyllande av vissa
förpliktelser, som grundar sig på Finlands medlemskap i FN. Lagen avser
endast säkerhetsrådets bindande resolutioner. För uppfyllande av sådana
förpliktelser kan i fråga om åtgärder av ekonomisk natur samt åtgärder,
som gäller »meddelelsemedel och kommunikationer», föreskrifter meddelas
av regeringen genom förordning. Sådan förordning kan senare upphävas av
riksdagen. Beträffande straff och övriga påföljder för överträdelser av bestämmelser,
som har meddelats med stöd av lagen eller som grundar sig på
denna, gäller en särskild lag om bestraffning av brott mot AÖssa fullmaktslagar.
Enligt denna lag är straffet för normalbrott böter eller fängelse i högst
två år.

I Norge äger regeringen enligt lag den 7 juni 1968 meddela de bestämmelser
som är nödvändiga för att genomföra säkerhetsrådets beslut. Uppsåtliga
överträdelser av bestämmelser, meddelade med stöd av lagen, straffas med
böter eller fängelse i högst tre år eller bådadera. Gärning som begås av oaktsamhet
straffas med böter eller fängelse i högst sex månader eller bådadera.
Lagen innehåller även förverkanderegler.

I Danmark, Finland och Norge har säkerhetsrådets bindande resolutioner
rörande Rhodesia verkställts genom förordningar, som meddelats med stöd
aAT ländernas FN-lagar. Sålunda har förordningar senast utfärdats, i Danmark
den 18 september 1968 samt i Finland och Norge den 26 juli 1968. Förordningarnas
lydelser ansluter nära till resolutionstexterna.

I fråga om utomnordiska länder kan följande här nämnas.

I Förenta Staterna finns en särskild FN-lag, »The United Nations Participation
Act» av år 1945, vari presidenten bemyndigas att vidta sådana åtgärder
som behövs för att genomföra säkerhetsrådets bindande beslut. Presidenten
har den 5 januari 1967 och den 29 juli 1968 utfärdat bestämmelser,
vars lydelser i stort sett överensstämmer med resolutionstexterna.

16

Kungl. AIaj:ts proposition nr 78 år 1969

Kanada och Storbritannien har också särskilda FN-lagar som ger regeringen
fullmakt att genomföra säkerhetsrådets bindande beslut. Kanadas lagär
av år 1947, Storbritanniens av år 1946. Storbritannien har emellertid inte
genomfört säkerhetsrådets resolutioner på grundval av den särskilda FNlagen
utan med stöd av särskild lagstiftning och vissa export- och importlagar.
I Kanada har —• under åberopande av 1947 års sanktionslag — den
20 december 1968 utfärdats »United Nations Rhodesia Regulations» för
att efterkomma resolutionerna den 16 december 1966 och den 29 maj 1968.

Kommittén

Kommittén föreslår i sin promemoria att en provisorisk lag införs, som
ger Kungl. Maj :t fullmakt att förordna om vissa särskilt angivna sanktionsåtgärder
i den mån det är påkallat med anledning av beslut som säkerhetsrådet
har fattat eller rekommendation som rådet har antagit rörande
Rhodesia i överensstämmelse med FN:s stadga. Kommittén har också lagt
fram förslag till Kungl. Maj :ts förordnande med stöd av den provisoriska
lagen. I promemorian och författningsförslagen har landet kallats Syd-Rhodesia.

Som redan nämnts har kommittén i sina överväganden inte kunnat beakta
säkerhetsrådets resolution den 29 maj 1968 utan har haft rådets resolution
av den 16 december 1966 som utgångspunkt för sitt förslag. Lagförslaget
har emellertid en sådan utformning att det kan användas inte bara
beträffande sanktioner i fråga om de varuslag som anges i resolutionen
den 16 december 1966. Det kan i och för sig också läggas till grund för
lagstiftning för genomförande av mera vittgående sanktioner.

Enligt kommittén ger en genomgång av resolutionen den 16 december
1966 vid handen, att det för att uppfylla resolutionen fordras lagstiftning
som gör det möjligt att förbjuda vissa ekonomiska och finansiella åtgärder
samt vissa transporter. De förhållanden som bör kunna förbjudas är

1) dels utförsel från Rhodesia av rhodesiska sanktionsvaror samt varje
verksamhet som främjar eller är ägnad att främja sådan utförsel, dels valutaöverföringar
till Rhodesia som står i samband med sådan verksamhet.

2) dels införsel till Sverige av rhodesiska sanktionsvaror (utförda från
Rhodesia efter det resolutionen har trätt i kraft), dels varje affärstransaktion
beträffande sådana varor, var de än befinner sig, dels valutaöverföringar
till Rhodesia som står i samband med sådana affärstransaktioner, dels transporter
av rhodesiska sanktionsvaror med fartyg eller luftfartyg registrerade
i Sverige,

3) dels införsel till Rhodesia av sådan krigsmateriel och civil transportmateriel
som omfattas av säkerhetsrådets resolution samt varje verksamhet
som främjar eller är ägnad att främja Rhodesias försörjning med sådan ma -

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1969 17

teriel, dels verksamhet som främjar Rhodesias försörjning med olja eller
oljeprodukter.

1 sina allmänna överväganden om utformningen av de lagregler som skall
innefatta dessa förbud uppmärksammar kommittén särskilt kravet på förbud
mot sådan verksamhet som hänför sig till utförsel från Rhodesia av
varor och sådan verksamhet som hänför sig till Rhodesias försörjning med
varor. Lagbestämmelser härom bör kunna träffa åtgärder som främjar eller
är ägnade att främja sådan utförsel eller försörjning. Kommittén avvisar
möjligheten att beskriva dessa åtgärder genom att helt allmänt förbjuda
varje åtgärd som främjar eller är ägnad att främja utförsel eller försörjning
av ifrågavarande slag. Som skäl för sin ståndpunkt hänvisar kommittén
till vikten av att förbjudna handlingar får en tillfredsställande precisering.
I stället förordas den lösningen att i lagen anges de särskilda handlingar
som kan förbjudas. Även om inte alla handlingar, som kan tänkas
inbegripas i ett uttryck som »any activities», härigenom kommer med i uppräkningen,
torde denna dock kunna göras så fullständig att resolutionens
krav uppfylls i nöjaktig utsträckning.

Motsvarande synpunkter anlägger kommittén på lagreglernas utformning
i fråga om kravet på förbud mot varje affärstransaktion (»any dealings»)
beträffande rhodesiska sanktionsvaror, utförda från Rhodesia efter
det säkerhetsrådets resolution har trätt i kraft.

Förbud mot införsel till Sverige av rhodesiska sanktionsvaror kan genomföras
genom möjligheterna att införa importförbud med stöd av Kungl.
Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Kommittén anser därför att några
regler om införsel till Sverige av rhodesiska sanktionsvaror inte behöver
ingå i sanktionslagen.

Även beträffande export från Sverige till Rhodesia av sanktionsvaror kan
Kungl. Maj :t ingripa genom sin ekonomiska lagstiftningsmakt. Ej heller i
denna del behöver bestämmelser tas in i sanktionslagen.

Som tidigare nämnts har genom lagen den 13 maj 1966 angående utvidgad
tillämpning av lagen den 22 juni 1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen den 21 mars 1940 med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg öppnats möjlighet att på
sjöfartens område genomföra vissa av säkerhetsrådet beslutade eller rekommenderade
sanktioner. Med stöd av denna lag har Kungl. Maj :t — som också
har nämnts i det föregående — genom kungörelsen den 28 juni 1968 förordnat
att transporter av varor som anges i kungörelsen får företas med registreringspliktiga
svenska fartyg och svenska bogserfartyg endast med tillstånd
av Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t har bemyndigat därtill. Kommittén
framhåller emellertid att det beträffande sjötransporter krävs möjlighet
att vidta även vissa åtgärder, som inte omfattas av 1939 och 1940 års
beredskapslagar. Motsvarande regler behövs enligt kommittén också för
andra transportgrenar än sjöfarten. Med hänsyn till att samtliga regler för

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 78

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

genomförande av sanktioner inom transportområdet bör vara samlade i samma
lag och tillsammans med övriga sanktionsregler anser kommittén att
1966 års lag inte längre bör användas för åtgärder beträffande Rhodesia.

För valutaöverföringar och andra transaktioner på valutaområdet gäller
valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) och valutaförordningen den 5 juni
1959 (nr 264). Denna lagstiftning tar sikte på en penningpolitiskt grundad
reglering av valutatransaktioner med andra länder. Den kan ej sättas i tillIämpning
för att genomföra säkerhetsrådets beslut eller rekommendationer
om finansiella sanktioner. Kommittén har övervägt möjligheten att ändra
denna lagstiftning så att den kan utnyttjas även för att genomföra sådana
sanktioner. Denna tanke avvisas emellertid under åberopande av att reglerna
härom bör ingå i den lag som reglerar andra sanktioner. Kommittén föreslår
därför att det rättsliga underlaget även för finansiella sanktioner regleras
i den föreslagna lagen om sanktioner mot Rhodesia.

I frågan vilka särskilda handlingar som Kungl. M a j: t bör
kunna förbjuda med stöd av den föreslagna lagen finner kommittén,
att i huvudsak samma slags handlingar kommer i fråga såväl för verksamhet
rörande utförsel från Rhodesia av rhodesiskt sanktionsgods eller Rhodesias
försörjning med annat sanktionsgods som för affärstransaktioner
med sådant rhodesiskt sanktionsgods, som har förts ut ur Rhodesia efter
den 16 december 1966.

De särskilda handlingar som Kungl. Maj :t skall kunna förbjuda är enligt
kommittén följande.

Av väsentlig betydelse är att utförsel från och införsel till Rhodesia av
sanktionsvaror skall kunna förbjudas. En bestämmelse härom har tagits in

1 2 § första stycket i lagförslaget.

Möjlighet bör vidare finnas att förbjuda vissa särskilt angivna åtgärder,
som främjar eller är ägnade att främja utförsel från eller införsel till Rhodesia
av sanktionsgods eller som främjar eller är ägnade att främja Rhodesias
försörjning på annat sätt med sådant gods. Med uttrycket »försörjning»
avses i förslaget dels varuinförsel till Rhodesia, dels Rhodesias försörjning
med varor på annat sätt, t. ex. genom tillverkning, installering eller sammansättning
i Rhodesia av gods avsett för denna stat. »Försörjning» innebär
alltså enligt förslaget en ökning av Rhodesias tillgång på sanktionsgods.

2 § andra stycket föreslås innehålla föreskrifter om detta förbud.

De åtgärder som enligt kommittén således bör kunna förbjudas har i
utredningspromemorian sammanförts i fem olika grupper, redovisade i 2 §
andra stycket i lagförslaget.

Den första gruppen innehåller vissa faktiska eller fysiska förfaranden
med sanktionsgods, nämligen tillverkning, bearbetning, sammansättning,
installering, underhåll och reparation.

Till den andra gruppen hör vissa »rättsliga» förfaranden avseende sank -

19

Kung!. Maj. ts proposition nr 78 år 1969

tionsgods, nämligen förvärv, mottagande till förvaring, pantsättning och
mottagande som pant, varje form av överlåtelse och upplåtelse, direkt eller
indirekt, samt meddelande av försäkring. Med »indirekt» överlåtelse resp.
upplåtelse avses t. ex. överlåtelse av en majoritetspost aktier i ett bolag, i
vars tillgångar ingår sanktionsvaror eller rättigheter att nyttja sådana. Med
»försäkring» avses endast primära försäkringsavtal.

Den tredje gruppen avser förbud mot åtgärder som rör transporter och
transportmedel. De uppräknade åtgärderna är inte bara själva transporten
av sanktionsgods med fartyg, luftfartyg och andra transportmedel, t. ex. lastbilar,
utan också lastning och lossning av sanktionsgods, tillhandahållande
av utrustning eller förnödenheter, t. ex. bränsle, åt transportmedel avsett för
sådant gods samt varje form av överlåtelse eller upplåtelse, direkt eller indirekt,
av sådant transportmedel. Med »indirekt» överlåtelse av transportmedel
åsyftas t. ex. överlåtelse av andel i fartyg och med »indirekt»
upplåtelse av transportmedel åsyftas t. ex. upplåtelse av rätt till tidsbefraktning
av fartyg.

Åtgärderna i den f järde gruppen tar sikte på finansiella transaktioner som
är ägnade att främja införsel eller utförsel av sanktionsgods. Hit hör överförande
av betalningsmedel till Rhodesia samt kreditgivning. Kreditgivning
skall enligt förslaget kunna vara straffbar, även om den sker till ett företag
i tredje land, t. ex. om företaget säljer på kredit köpta varor vidare till Rhodesia.

Den femte gruppen slutligen innehåller förfarande som innebär lämnande
eller förmedlande av uppdrag för åtgärder som ingår i de fyra föregående
grupperna.

Kommittén har slutligen ansett att i lagen bör tas in också en bestämmelse
om olovlig befattning (»any dealings») med gods som i strid mot säkerhetsrådets
förordnande har förts ut ur Rhodesia. Förbjudna åtgärder bör
enligt kommittén vara desamma som har angetts i de nyss nämnda fem olika
grupperna. Den nu avsedda olovliga befattningen bör dock begränsas att
avse gods som har förts ut ur Rhodesia efter det att den svenska författningsbestämmelsen
har trätt i kraft. Svårlösta situationer skulle annars
kunna uppstå med sanktionsvaror, som har förts ut ur Rhodesia efter ikraftträdandet
av säkerhetsrådets sanktionsbeslut men innan den svenska författningen
har trätt i kraft. Kommittén föreslår att den nu nämnda bestämmelsen
tas in i 2 § tredje stycket.

Kommittén framhåller att den verksamhet och de affärstransaktioner
som skall förbjudas enligt säkerhetsrådets beslut inte är begränsade till de
fall som kommer den rhodesiska staten till godo. Sanktionerna skall sålunda
t. ex. gälla inte bara staten Rhodesias försörjning med sanktionsvaror
eller överförande av betalningsmedel till staten utan också åtgärder till
förmån för juridiska och fysiska personer i Rhodesia. Kommittén föreslår
därför att i sanktionslagen (1 § tredje stycket) tas in en bestämmelse om

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 78 år 1969

att vad i lagen stadgas om Rhodesia gäller den rhodesiska staten, offentliga
och privata juridiska personer i Rhodesia samt fysiska personer, som har
hemvist eller är verksamma där. Med »juridiska personer i Rhodesia» menas
juridisk person, vars styrelse har säte i Rhodesia eller, om styrelse inte
finns, har sitt huvudkontor där.

Som förut har anmärkts sägs i paragraf 2 i säkerhetsrådets resolution
den 16 december 1966 att i paragrafen angivna förfaranden och åtgärder
skall hindras även i fråga om avtal som har ingåtts eller licenser som har
beviljats före antagandet av resolutionen. Avtal som sluts i strid med förordnande
som Kungl. Maj :t har meddelat med stöd av sanktionslagen
måste således enligt kommittén vara ogiltiga i den del som strider mot
förordnandet. Vad sedan angår avtal som har ingåtts, när Kungl. Maj :ts
förordnande träder i kraft, föreslås avtalspart bli befriad från skyldighet
att uppfylla avtalsförpliktelse som skulle strida mot förordnandet. Sådan
befrielse bör emellertid enligt kommittén gälla bara så länge förordnandet
består. Bestämmelser i förevarande avseenden har tagits in i lagförslagets
3 §. Frågan om vilken civilrättslig verkan en på grund av sanktionsförordnande
ogiltig del av ett avtal medför får enligt kommittén bedömas
enligt allmänna rättsprinciper.

Kommittén har också övervägt frågan i vad mån ersättning bör utså
av allmänna medel åt enskild som lider ekonomisk förlust till följd av

ö

Sveriges deltagande i FN:s sanktioner mot Rhodesia. Enligt kommittén
bör sådan ersättning ibland kunna utgå av billighetsskäl. Kommittén finner
dock inte skäl att i detta sammanhang pröva frågan om en lagfäst
rätt till ersättning för förluster på grund av sanktioner. Visserligen kan
av rättviseskäl med visst fog hävdas att förluster av ifrågavarande slag,
som råkar drabba vissa enskilda personer eller företag, bör bäras av det
allmänna. Det är emellertid enligt kommittén förenat med mycket stora
svårigheter att generellt ange några bestämda riktlinjer för bedömande av
dessa ersättningsfrågor. Kommittén menar att enda möjligheten i nuvarande
läge torde vara att sådana frågor avgörs av Kungl. Maj :t efter skälighetsprövning
i varje särskilt fall. Någon bestämmelse härom har inte tagits in
i författningsförslaget.

I fråga om de straffrättsliga påföljderna framhåller kommittén,
att de gärningar som åsyftas i den föreslagna lagen kan tänkas vara
av mycket varierande svårhetsgrad, från systematiska aktioner för att bryta
en blockad till tämligen lindriga handlingar, begångna av obetänksamhet.
Straffskalan bör därför ha en betydande spännvidd. För uppsåtliga brott
föreslås som straffmaximum fängelse i två år. I straffskalan bör också dagsböter
ingå.

Kommittén understryker risken för att de med lagförslaget avsedda
handlingarna blir begångna av oaktsamhet, varför åtminstone fall av grov

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

21

oaktsamhet bör kunna straffas. Här föreslår kommittén att bara dagsböter
skall komma i fråga som straff. Oaktsamhet bör enligt kommittén bedömas
som grov t. ex. när det framgår av omständigheterna att gärningsmannen
uppenbarligen bort inse att viss transport har avsett sanktionsgods.
Kommittén anför att så kan vara fallet exempelvis om pressuppgifter
har förekommit om att ett visst parti sanktionsgods har lagrats i en
viss hamn i avvaktan på vidare transport. Speciella, iögonenfallande omständigheter,
som tyder på att man i ett visst fall har att göra med
sanktionsgods, bör enligt kommittén föreligga, om oaktsamhet skall kunna
bedömas som grov.

Bagatellartade fall bör däremot inte bestraffas. Detta motiverar kommittén
med intresset att undvika rättegångar som kan te sig stötande för
allmänhetens rättskänsla eller rentav löjeväckande. Åtal skall alltså enligt
förslaget inte ske för gärningar som är ringa, inte ens då uppsåtligt brott
föreligger. En gärning bör enligt kommittén kunna bedömas som ringa t. ex.
när den avser en mindre mängd tobak för personligt bruk.

Beträffande tillämpligheten i rummet av lagförslagets straffbestämmelser
hänvisar kommittén till 2 kap. brottsbalken. Bestämmelserna avses således
omfatta alla brott mot sanktionslagen, som har begåtts i Sverige eller
utom riket av svensk medborgare, samt dessutom i vissa fall brott som
utlänning har begått utomlands. Vidare erinrar kommittén om åtalsreglerna
i samma kapitel i brottsbalken, enligt vilka åtal för brott som har förövats
utom riket i regel får väckas bara efter förordnande av Kungl. Maj :t eller
den Kungl. Maj :t har bemyndigat därtill.

Kommittén föreslår att bestämmelser om förverkande av egendom
som har använts som hjälpmedel vid brott enligt sanktionslagen eller har
varit föremål för sådant brott tas in i sanktionslagen. Som skäl för förverkandemöjlighet
åberopar kommittén såväl den straffrättsliga som den politirättsliga
funktionen av förverkande. Förverkande bör enligt kommittén
äga rum bara vid uppsåtliga brott. En förutsättning för förverkande bör
vara att egendomens ägare eller den som är i hans ställe har förövat gärningen.
Förverkandepåföljden bör vara fakultativ. Värdeförverkande bör
kunna ske i stället för sakförverkande. Dessutom föreslås regler om vissa
panträtter och andra särskilda rättigheter i egendom som förklaras förverkad.

I frågan om riksdagens medverkan vid den föreslagna lagens
tillämpning erinrar kommittén om att skyldighet föreligger för medlemsstat
att godta och verkställa beslut som säkerhetsrådet har fattat i överensstämmelse
med stadgan. Med hänsyn härtill och till intresset av att så snabbt
som möjligt kunna genomföra säkerhetsrådets sanktionsbeslut bör enligt
kommittén Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan kunna förordna enligt
den föreslagna provisoriska lagen i den mån det är påkallat för att genomföra
ett sanktionsbeslut som står i överensstämmelse med stadgan.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1969

I fråga om rekommendationer av säkerhetsrådet erinrar kommittén om
att skyldighet inte föreligger att efterkomma sådana. Kommittén hetonar
emellertid att det även vid rekommendationer bör finnas möjlighet att
snabbt genomföra sanktionsåtgärd. Kungl. Maj :t bör därför även beträffande
rekommendationer kunna utan riksdagens samtycke förordna enligt
den provisoriska lagen. Eftersom rekommendationer inte är av bindande
karaktär, bör dock förordnandet inom en månad underställas riksdagen
för dess prövning av frågan om det skall bestå. Om förordnandet inte gillas
av riksdagen inom två månader från det underställningen har skett, bör
det förfalla. Bestämmelser av detta innehåll har tagits in i förslaget till
sanktionslag.

I ett särskilt yttrande anför ledamoten i kommittén Allan Hernelius att
Sverige i princip bör förbehålla sig prövningsrätt vid varje beslut om bindande
sanktioner och att denna prövningsrätt bör utövas av riksdagen. Vid
denna prövning bör även granskas om säkerhetsrådets beslut i frågan har
tillkommit i den ordning som FN-stadgan föreskriver. En liknande formell
prövning bör äga rum också i fråga om rekommendationer av rådet. Innan
förordnande enligt den provisoriska sanktionslagen, i fall av rekommendationer,
sätts i kraft, bör riksdagen få pröva förordnandet både formellt
och materiellt.

Kommittén föreslår att lagen skall gälla till utgången av juni 1969, då
en allmän och bestående sanktionslag enligt kommitténs bedömning beräknas
kunna sättas i kraft.

Slutligen framhåller kommittén vikten av att särskilda åtgärder vidtas
för att sprida kännedom bland svenska medborgare utomlands om innehållet
i förordnande enligt den föreslagna sanktionslagen.

Remissyttrandena

Till en början bör anmärkas att remissinstanserna inte har varit i tillfälle
att beakta säkerhetsrådets resolution den 29 maj 1968.

Det övervägande antalet remissinstanser har i princip tillstyrkt
kommitténs förslag till lagstiftning eller lämnat detta utan erinran i huvudsak.
Dessa remissinstanser har i regel inte närmare utvecklat skälen för
sin ståndpunkt.

Vissa remissinstanser avstyrker dock förslaget eller ställer sig
tveksamma till det. Advokatsamfundet anser att lagstiftning i ämnet
inte bör genomföras utan att enskilda personer tillförsäkras lagfäst rätt till
ersättning av allmänna medel för ekonomiska förluster på grund av sanktionerna
och avstyrker därför den föreslagna lagstiftningen.

Redareföreningen anser att de åtgärder som redan har genomförts i Sverige
genom Kungl. Maj :ts förordnanden och på frivillig väg under en över -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

gångstid är så tillfredsställande att man skulle ha kunnat avvakta en enhetlig
nordisk sanktionslagstiftning. En sådan samordning av lagstiftningen
är enligt föreningen önskvärd bl. a. på grund av att befraktare som berörs
av lagstiftningen av konkurrenshänsyn bör kunna räkna med likartade
regler, oberoende av vilken flagg fartyget för. Även sjöfartsstyrelsen framhåller
att sjöfartsnationernas lagstiftning om sjöfarten i görligaste mån bör
samordnas samt sätter i fråga om inte redan utfärdade bestämmelser tillsammans
med frivilliga överenskommelser är tillräckliga för sjöfartens del
i avvaktan på en allmän FN-lagstiftning.

Hovrätten för Västra Sverige har framfört en utförlig kritik av allmänt
principiell natur mot den tekniska uppläggningen av den föreslagna lagstiftningen.
I den mån man måste räkna med en eller flera tilläggsresolutioner
— hovrättens yttrande avgavs före säkerhetsrådets resolution den 29 maj
1968 — bör man enligt hovrätten utfärda dels en allmän baslag, som i avvaktan
på en slutlig FN-lagstiftning kan begränsas till att gälla i förhållande
till enbart Rhodesia, dels en särskild tillämpningsförfattning, varigenom
resolutionen den 16 december 1966 i direkt översättning eller omstöpt i
svensk lagstil införlivas med svensk lagstiftning. Nya resolutioner av säkerhetsrådet
kan då lätt införlivas i lagstiftningen genom att kompletterande
tillämpningsförfattningar utfärdas. Baslagen bör innehålla en allmän
fullmakt för Kungl. Maj :t att meddela sådana bestämmelser, som krävs för
att genomföra säkerhetsrådets bindande resolutioner, samt föreskrifter motsvarande
3--6 §§ i utredningens lagförslag. Vid en granskning av förslaget
har hovrätten funnit, att strävandena att vid omskrivningen följa resolutionen
innehållsmässigt så nära som möjligt knappast har varit framgångsrika.
Enligt hovrätten finns det i de föreslagna författningarna vissa delvis
ganska betydelsefulla diskrepanser mellan resolution och författning. Dessa
skillnader innebär ibland inskränkningar, ibland utvidgningar av författningstexten
i förhållande till resolutionstexten. Beträffande kommitténs
strävan att precisera de förbjudna handlingarna på ett tillfredsställande sätt
anser hovrätten att en jämförelse med modern central strafflagstiftning inte
ger stöd för något internt rättsstatligt krav på att driva precisionen längre
än vad som har skett i den internationella resolutionens text.

Exportföreningen m. fl. godtar den av kommittén använda metoden att
genom en särskild fullmaktslag jämte ett kompletterande förordnande av
Kungl. Maj :t för Sveriges del genomföra säkerhetsrådets sanktioner. Lagstiftningen
torde dock kunna förbättras i sitt utförande. Enligt organisationerna
bör fullmakten för Kungl. Maj :t innefatta, som förekommer även
i annan fullmaktslagstiftning, befogenhet att förordna om att en eller flera
av lagens bestämmelser skall träda i kraft.

Exportföreningen m. fl. sätter i fråga om inte bestämmelserna om å tgärder
som kan förbjudas (2 § i lagförslaget) bör kompletteras
med en regel om godtrosförvärv av sanktionsgods. Organisationerna nämner

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

som exempel det fallet att ett svenskt företag, som har litat på en oriktig
ursprungsbeteckning, har förvärvat rhodesiska råvaror för bearbetning och
vidareförsäljning. När varornas rätta ursprung klarläggs, blir företaget enligt
kommitténs förslag förhindrat såväl att avsluta bearbetningen som att sälja
godset. Den av kommittén angivna möjligheten för Kungl. Maj:t att i sådana
situationer dispensera från förbud, som har utfärdats med stöd av lagen,
anser organisationerna inte vara tillräckligt betryggande. Exportföreningen
m. fl. kritiserar också det föreslagna förbudet mot indirekt överlåtelse
av sanktionsgods (2 § andra stycket andra punkten). Kommittén
synes enligt organisationerna ge uttrycket indirekt överlåtelse en så vidsträckt
betydelse att däri skulle ingå även överlåtelse av aktierna i ett bolag,
som i sin tur är ägare av sanktionsgods. En sådan innebörd kan inte
rimligen accepteras och inte heller ett förbud av sådan omfattning. Organisationerna
anser att ett förbud av det slaget skulle kunna tänkas innebära
hinder för svenska rättssubjekt att avveckla sitt aktieinnehav i ett rhodesiskt
bolag, därför att detta i sin tur innehar blockerat gods. Med hänsyn
till svårigheterna att precisera innebörden av ordet »indirekt» bör detta
utgå ur lagtexten.

I frågan om möjligheten att ändra gällande valutalagstiftning
så att den kan utnyttjas även för att hindra valutaöverföring, som
har förbjudits av säkerhetsrådet, framhåller riksbanken att en omarbetning
av valutaförfattningarna i sådant syfte skulle stöta på betydande komplikationer
i flera avseenden. Riksbanken ansluter sig därför till kommitténs
uppfattning, att regler om finansiella sanktioner bör ges tillsammans med
övriga sanktionsregler i en författning som är skild från valutaregleringsbestämmelserna.

Beträffande förbudet mot överförande av betalningsmedel
till Rhodesia eller mot varje form av kreditgivning (2 § andra stycket fjärde
punkten) framhåller riksbanken, att betydande tekniska svårigheter möter
att genomföra en sådan betalningsreglering som kommittén föreslår. Betalningar
till Rhodesia lär kunna utföras utan risk för upptäckt via täckadresser
i tredje land. Det språkliga uttryck, som begagnas i lagförslaget
för att ge möjlighet till betalningsreglering, är alltför snävt. Ett förbud
mot endast »överförande av betalningsmedel till Rhodesia» ter sig enligt
riksbanken meningslöst med hänsyn till att internationella betalningar i
mycket stor utsträckning sker genom kontotransaktioner mellan berörda
banker. Något »överförande av betalningsmedel» i detta begrepps vedertagna
mening kommer alltså inte till stånd. Lagen bör ge möjlighet till
förbud mot »verkställande av betalning till i Rhodesia bosatt person eller
varje form av kreditgivning till sådan». Även om någon särskild i lag given
definition av begreppet »betalning» inte finns, torde det enligt riksbanken
framgå att »verkställande av betalning» innefattar alla former av fullgörande
av en i penningar bestämd prestation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

25

Också exportföreningen m. fl. anser det vara oklart vad som avses med
uttrycket »överförande av betalningsmedel».

Stockholms handelskammare finner det önskvärt att det i lagtexten sägs
på vilka rättssubjekt 2 § i lagförslaget skall vara tillämplig. Exportföreningen
m. fl. är av samma uppfattning.

Reglerna om ett förbuds cfvilrättsliga verkan på avtal (3 § i lagförslaget)
bär berörts av flera remissinstanser. Meningarna om bestämmelsen
har varit delade.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att en rad besvärliga problem
kan uppkomma. Som exempel anförs det fallet att, om ett leveransavtal
skall bedömas av svensk domstol eller skiljedomstol i Sverige enligt utländsk
rätt, detta avtal kan vara giltigt enligt utländsk rätt, samtidigt som
den svenska lagen förklarar avtalet ogiltigt. Hur ogiltighetssanktionen får
sitt innehåll i sådana internationella sammanhang är enligt hovrättens mening
så svårbestämt, att den svenska lagtexten rimligen måste begränsa sig
till en vag formel av det slag som utredningen har begagnat.

Sjöfartsstyrelsen ställer sig tveksam till den föreslagna skyldigheten att
bryta ingångna tidsbefraktningsavtal och anser att förslaget går längre än
vad som har ansetts skäligt i 1966 års nationella beredskapslagstiftning på
sjöfartens område.

Stockholms handelskammare finner det klart otillfredsställande att lagen
får retroaktiv verkan. Genom speciella övergångsbestämmelser borde
i allt fall kunna uppnås, att enskilda inte tillskyndas ekonomisk skada.

Exportföreningen m. fl. säger beträffande den föreslagna bestämmelsen
om befrielse från prestation så länge förbud mot sådan består (3 § andra
stycket), att sådan befrielse torde vara självfallen utan att behöva särskilt
anges. Även ogiltighetsregeln i 3 § första stycket synes överflödig. Frågor
av detta slag brukar den svenska lagstiftaren överlämna till domstolarnas
rättstillämpning och skäl för att förevarande lagstiftning i detta hänseende
skall inta någon särställning i jämförelse med annan förbudslagstiftning
har inte anförts och är svår att finna. Om 3 § anses böra stå kvar i lagen,
uppkommer frågan om paragrafens tillämpning på redan ingångna avtal.
Organisationerna anser, att man vid införandet av restriktioner för utrikeshandeln
i allmänhet bör utfärda sådana övergångsbestämmelser, att ingångna
avtal i rimlig utsträckning kan hållas.

Redareföreningen framhåller att långfristiga avtal är vanliga inom rederinäringen.
Således förekommer ibland bortfraktning av tonnage för tidsperioder
överstigande tio år. Föreningen betonar att dessa avtal helt naturligt
gäller mycket stora belopp och ingås mot bakgrunden av konjunkturerna
under en viss avgränsad tidsperiod. Därefter inträffade förändringar
i konjunkturerna kan lätt medföra, att endera parten söker anledningar att
bli fri från avtalets förpliktelser. Att under sådana omständigheter införa

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

lagstiftning med verkan även på tidigare ingångna avtal synes kommersiellt
betänkligt och föga förenligt med svensk lagstiftningstradition.

Frågan om ersättning för förluster på grund av sanktioner
har livligt uppmärksammats av remissinstanserna.

Hovrätten för Västra Sverige instämmer i kommitténs åsikt att ersättning
av allmänna medel ibland bör kunna utgå av billighetsskäl men sätter
i fråga om inte en erinran härom bör tas in i själva lagtexten. En sådan
erinran behöver bara innehålla att Kungl. Maj :t — eventuellt utan riksdagens
medverkan på grund av en i en baslag lämnad fullmakt — kan ge
ersättning av allmänna medel åt enskild person som har drabbats på ett
uppenbart obilligt sätt.

Kommitténs uppfattning att det är mycket svårt att ange några bestämda
riktlinjer för bedömande av ersättningsfrågor av detta slag delas av kommerskollegium,
som också understryker angelägenheten av att ersättningsfrågan
verkligen blir beaktad med hänsyn till de verkningar som besluten
kan få för den enskilde. En företagare som under en lång följd av år har
byggt upp en exportverksamhet på en nation och genom sanktioner får sitt
arbete spolierat kan komma i en besvärlig situation. Enligt kollegiets mening
måste det i många sådana situationer framstå som riktigast att statsmakterna
i betydande grad tar på sig ansvaret för de ekonomiska konsekvenser
som ett sanktionsbeslut kan medföra för den enskilde. Kollegiet
sätter i fråga om det inte i lagen bör tas in en allmän bestämmelse om att
ersättning av allmänna medel kan utgå till skadelidande efter särskild prövning
av Kungl. Maj :t.

Även Stockholms handelskammare och Utlandssvenskarnas förening ansluter
sig till kommitténs uppfattning att ersättningsfrågor bör avgöras
efter skälighetsprövning i varje särskilt fall. Handelskammaren understryker
emellertid kraftigt det angelägna i att det klart framgår av lagens förarbeten,
att prövningen av anspråk på ersättning inte skall ske alltför restriktivt.
Föreningen vill särskilt fästa uppmärksamheten på de förluster
i form av bortfall av försörjningsmöjligheter, skadeståndsskyldighet etc.
som utomlands bosatta svenskar kan ådraga sig genom att i strid med den
rätt som gäller på platsen följa de svenska sanktionsbestämmelserna.

Redareföreningen delar inte kommitténs uppfattning att frågan om en
lagfäst rätt till ersättning för sanktionsförluster inte bör prövas i detta sammanhang.
Även om ersättningsfrågor i förekommande fall måste prövas individuellt
och baseras på omständigheterna i det enskilda fallet, bör enligt
föreningen den svenska lagstiftningen innehålla åtminstone en hänvisning
till möjligheten att söka gottgörelse för ekonomiskt avbräck till följd av
sanktioner. Den kanadensiska lagstiftningen innehåller sådan bestämmelse.
Genom ett tillägg av detta slag skulle man på ett önskvärt sätt i lagtexten
framhålla sambandet mellan ett lands politiska ställningstagande och dess
konsekvenser för enskilda medborgare.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Exportföreningen m. fl. anser att i princip bör full ersättning av allmänna
medel utges till den som tillfogas skada på grund av sanktionslagstiftning.
Från den enskildes synpunkt torde det i dessa fall ofta röra sig om oförutsebara
förluster som bör bäras kollektivt. Som exempel på tillfällen, när
ersättning synes böra utgå, nämns sådana fall då svenskt rättssubjekt utomlands
tvingas erlägga skadestånd på grund av att det inte har kunnat uppfylla
avtal, som strider mot den svenska sanktionslagstiftningen, eller då
sådant rättssubjekt går miste om ersättningar, exempelvis licensavgifter,
som skall utgå enligt avtal, träffade före lagens ikraftträdande. Det bör
också vara möjligt att lämna ersättning till svenska medborgare, som är
bosatta utomlands och som på grund av de svenska sanktionsbestämmelserna
tvingas upphöra med eller lägga om sin hittillsvarande verksamhet.
Även om det skulle vara svårt att i lagtext precisera de fall, då ersättning
av allmänna medel bör utgå, synes detta inte utgöra fullgott skäl att i lagen
gå förbi frågan med tystnad. Lagen bör åtminstone säga att ersättning
skall utges, i den mån detta i viss angiven ordning finnes skäligt. Regler
om ersättningsfrågornas handläggning synes också påkallade. Eventuellt
bör en nämnd inrättas med företrädare för bl. a. näringslivets organisationer
och kanske även med parlamentarisk förankring med uppgift att avge
yttrande i ersättningsärenden.

Den skarpaste kritiken mot kommitténs ståndpunkt i denna fråga framförs
av advokatsamfundet, som anser att frågan inte kan avfärdas med att
Kungl. Maj :t av billighetsskäl stundom bör betala ersättning av allmänna
medel. En lagstiftning om sanktionsåtgärder är följden av att Sverige som
stat anses vara skyldigt att genomföra FN-sanktioner. Detta måste rimligtvis
innebära att annat inte får komma i fråga än att staten skall bära de
ekonomiska konsekvenserna av lagstiftningen, ej enskilda personer och
företag. I många situationer kommer svenska enskilda intressen att kunna
skadas allvarligt dels på grund av lagens bestämmelser, dels på grund av
motåtgärder från Rhodesias sida. Skadeverkningarna har enligt samfundet
främst anknytning till bestämmelserna om förbud (2 §) och till bestämmelsen
om att avtal som sluts i strid mot förordnande i lagen är i denna
del ogiltigt och att skyldigheten att uppfylla förpliktelser, som strider mot
förordnandet, bortfaller beträffande avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande
(3 §). Om avtal sluts i god tro om t. ex. leverans från Sverige till
annat land än Rhodesia och avtalet senare visar sig främja eller vara ägnat
att främja import till Rhodesia eller detta lands försörjning på annat sätt,
blir avtalet ogiltigt med de konsekvenser som detta kan innebära för den
svenske säljaren. Än mera stötande kan situationen bli jämlikt 3 § andra
stycket i lagförslaget. Om ett svenskt företag före lagens ikraftträdande
har ingått ett avtal om leverans av maskiner till företag i annat land, som
skall begagna dem i en anläggning i Rhodesia, blir det svenska företaget
förhindrat att fullgöra sin leverans med därav följande förluster. Vidare

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

måste fall komma att finnas, då en påbörjad leverans måste avbrytas med
ekonomiska förluster som följd. En annan skadeeffekt som lätt kan förutses
är det fall då företag eller personer i Rhodesia befrias från sin prestationsskyldighet
gentemot den svenske kontrahenten. Detta gäller säkerligen
även avtal träffade före lagens ikraftträdande. I praktiken innebär detta
att all betalning av svenska fordringar i Rhodesia kommer att upphöra.

I frågan om det straffrättsliga ansvaret för sådant brott mot
sanktionslagen som har begåtts av grov oaktsamhet råder delade meningar.

RÄ anser att straff latituden för sådant brott bör inbegripa även fängelse
i högst sex månader. Bl. a. kommer det därigenom bli möjligt att tillgripa
straffprocessuella tvångsmedel, vilket ofta torde behövas från utredningssynpunkt.
Liknande synpunkter anförs av länsåklagarmyndigheten i Stockholms
län och Gotlands lön.

Hovrätten för Västra Sverige anser att resolutionen den 16 december 1966
får förstås så, att den överlämnar åt de enskilda staterna att själva avgöra
om icke-uppsåtliga gärningar skall kriminaliseras. Hovrätten vill inte förneka
lämpligheten av att också gärningar som sker av grov oaktsamhet beläggs
med straff.

Exportföreningen m. fl. anser det mycket tveksamt om grov oaktsamhet
bör kriminaliseras.

Redareföreningen hävdar att straffbarheten bör begränsas till uppsåtliga
brott. I resolutionen den 16 december 1966 används inte begrepp som svarar
mot »uppsåtligen» eller »av grov oaktsamhet». I den mån sådana distinktioner
över huvud taget har varit aktuella för författarna av resolutionen,,
ger dess text snarare vid handen, att man har avsett uppsåtligt handlande.
Att vid sådant förhållande förorda straffansvar även vid grov oaktsamhet,
särskilt som under uppsåt faller även eventuellt uppsåt, förefaller sakligt
sett obefogat. Dessutom torde begreppet grov oaktsamhet komma att i praktiken
medföra betydande tolkningssvårigheter och betungande bevisföring
angående normal handelssed etc.

I Svenska hamnförbundets remissyttrande påpekas att hamnpersonalen
vid vanlig hamnrutin saknar möjlighet att kontrollera om gods som hanteras
inom hamnarna är sanktionsgods. Enligt förbundet framgår det inte tillräckligt
av kommittéförslaget vilken hamnpersonal som kan straffas för
överträdelse av lagens förbud och inte heller vilka kontrollåtgärder från personalens
sida som krävs. Om lagförslaget genomförs, bör i vad gäller hamnarna
generell dispens från förbuden meddelas samtidigt med lagens införande.

Bestämmelsen att det i ringa fall inte skall dömas till straff finner hovrätten
för Västra Sverige vara väl motiverad och fullt förenlig med resolutionen.
Hovrätten anser emellertid att det exempel på ringa gärning som
ges i utredningspromemorian (införande av en mindre mängd tobak för personligt
bruk) kan verka missledande, eftersom även allvarligare förseelser

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

än så bör kunna bedömas som ringa. Hovrätten menar också att uppsåtliga
överträdelser som har begåtts av humanitära skäl bör kunna bedömas som
ringa, även om det har varit fråga om gods av mera betydande värde, samt
föreslår att ett uttryckligt undantag för humanitära leveranser förs in i lagen.
Hovrätten föreslår dessutom en viss språklig översyn av kommitténs
straffbestämmelser.

Reglerna om förverkande anser RÄ bör utformas i närmare överensstämmelse
med de nya bestämmelser i 36 kap. brottsbalken som har trätt
i kraft efter det kommittén avlämnade sitt förslag. Därvid framhåller RÅ
särskilt, att också utbyte av brott mot sanktionslagen skall förklaras förverkat,
om det inte är uppenbart obilligt. Vid brottslighet av ifrågavarande slag
lär det många gånger inte vara tillräckligt avskräckande för gärningsmannen
att han riskerar ett frihetsberövande. Stora affärstransaktioner med internationell
anknytning brukar inte sällan ge god ekonomisk vinst. I många
sådana fall framstår det som stötande att vinsten inte skall träffas direkt.
Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Västra Sverige och överåklagaren
i Stockholm.

Länsåklagarmyndigheten i Stockholms och Gotlands län förordar att förverkande
skall kunna ske även när gärningen har skett av grov oaktsamhet.

Hovrätten för Västra Sverige sätter i fråga om sambandet med den brottsliga
gärningen är lika påtagligt beträffande hjälpmedel som beträffande den
egendom som har varit föremål för brott. Hovrätten anser därför att frågan
om förverkande av egendom som har varit föremål för brott bör bedömas
efter delvis andra och måhända strängare principer än frågan om förverkande
av hjälpmedel. Förverkande av hjälpmedel framstår ej heller lika
angeläget från allmänpreventiv synpunkt som förverkande av egendom som
har varit föremål för brott. Hovrätten anser vidare att värdeförverkande
bör kunna ske, även när egendomen i fråga är åtkomlig för förverkande.

Kommittéförslagets innebörd i fråga om åtalsprövning föranleder
en del synpunkter. Kommitténs tanke att åtalsförordnande beträffande
utom riket begånget brott skall föregås av yttrande från myndighet som
handlägger frågor inom det berörda samhällsområdet kritiseras av RÅ, som
anser att det bör lämnas öppet vilken utredning som skall ligga till grund
för avgörandena. Vidare anser RÅ att frågor om åtal för brott som begås
inom riket lämpligen bör prövas av statsåklagare för att man skall nå en
så enhetlig åtalspraxis som möjligt. Anvisning härom kan meddelas av RÅ
med stöd av 39 § åklagarinstruktionen.

Överåklagaren i Stockholm anser att lagstiftningens speciella karaktär
och dess beroende av vårt lands politiska åtaganden gentemot andra länder
kan antas göra det svårt för åklagaren att avgöra, när grov oaktsamhet eller
när ringa fall skall anses vara för handen, överåklagaren sätter därför i fråga
om inte en särskild åtalsregel bör införas av innehåll att åtal inte får ske
utan Kungl. Maj :ts förordnande.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Även hovrätten för Västra Sverige, kommerskollegium och exportföreningen
in. fl. förordar en central åtalsprövning. Enligt hovrätten skulle i en särskild
paragraf kunna föreskrivas att åtal för brott får väckas endast efter
anmälan eller medgivande av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t
bestämmer.

Skilda uppfattningar har kommit till uttryck i frågan om riksdagens
medverkan vid tillämpningen av den föreslagna fullmaktslagen. Bland
remissinstanser som godtar den ordning som kommittén har föreslagit befinner
sig hovrätten för Västra Sverige. Kommerskollegium däremot anser
att förordnanden av förevarande slag regelmässigt rör frågor, som kan innebära
stora ingrepp i företagens och den enskildes verksamhet, och att de
därför bör behandlas av riksdagen, vare sig säkerhetsrådets beslut är bindande
för medlemsstaterna eller ej. Riksdagen får därigenom beträffande
varje förordnande ta ställning till dess konsekvenser för den enskilde. Kollegiet
erinrar härvid om den återhållsamhet, som präglar svensk rätt när det
gäller att överlåta till Kungl. Maj :t att i fredstid förordna om tillämpning
av lagar av fullmaktsnatur.

Stockholms handelskammare finner det inte lämpligt att Kungl. Maj :t får
möjlighet att förordna om sanktionsåtgärder med anledning av säkerhetsrådets
rekommendationer utan att riksdagen har hörts dessförinnan. När säkerhetsrådet
har inskränkt sig till att utfärda rekommendationer, synes
mycket starka skäl tala för att riksdagens handlingsfrihet i realiteten inte
begränsas genom att sanktionsåtgärder, om än provisoriska, sätts i kraft.
Advokatsamfundet framför liknande synpunkter.

Exportföreningen m. fl. anser att sådana säkerhetsrådets resolutioner som
innebär endast rekommendationer inte bör omfattas av svensk sanktionslagstiftning.
Rekommendationerna är ofta resultatet av motsättningar inom
FN, som har hindrat att bindande resolutioner antas. Om rekommendationer
anses böra omfattas av lagen, anser organisationerna att sanktioner som
anges i sådana beslut inte bör få sättas i kraft förrän efter riksdagens samtycke.
Redareföreningen intar samma ståndpunkt.

Departementschefen
Allmänna synpunkter

Stat som är medlem i Förenta Nationerna är skyldig att godta och verkställa
beslut som säkerhetsrådet har fattat i överensstämmelse med FN:s
stadga. En förutsättning för att rådet skall ha rätt att fatta sådant för
medlemsstaterna bindande beslut är enligt artikel 39 att rådet har ansett
det föreligga hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling.

I artiklarna 41 och 42 i FN-stadgan anges vilka sanktioner som säker -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

hetsrådet kan besluta för att upprätthålla eller återställa internationell
fred och säkerhet. I artikel 41 nämns olika sanktioner av icke-militär
natur, såsom avbrytande av ekonomiska och diplomatiska förbindelser
och kommunikationer. Artikel 42 nämner ingripanden av olika slag med
militära Styrkor.

Förordnande om sådana sanktioner som avses i FN-stadgans artiklar
41 och 42 kan ges genom bindande beslut. Säkerhetsrådet kan emellertid
också utfärda resolutioner innehållande rekommendationer åt medlemsstaterna
att vidta åtgärder av sanktionskaraktär. FN-stadgan saknar bestämmelser
som ålägger medlemsstaterna att efterkomma sådana resolutioner.
Det ankommer på varje medlemsstat att själv avgöra om den skall följa en
rekommendation eller inte. När en rekommendation ger uttryck åt en allmänt
omfattad politisk och moralisk förväntan, bör medlemsstaterna självfallet
följa den.

Den It november 1965 förklarade Rhodesias regering landet självständigt
utan att dessförinnan ha träffat överenskommelse därom med Storbritannien.
I anslutning därtill antog FN:s säkerhetsråd den 12 november
1965 en resolution, vari självständighetsförklaringen fördömdes och medlemsstaterna
uppmanades att inte erkänna den olagliga regeringen. I resolutioner
den 20 november 1965 och den 9 april 1966 uppmanade säkerhetsrådet
därefter medlemsstaterna att avbryta de diplomatiska förbindelserna
med och att vidta vissa ekonomiska sanktioner mot Rhodesia,
framför allt beträffande handeln med olja och oljeprodukter. Dessa båda
resolutioner är liksom den första att anse endast som rekommendationer.

Den 16 december 1966 antog säkerhetsrådet en ny resolution (i fortsättningen
kallad 1966 års resolution), innehållande beslut om en rad ekonomiska
sanktioner mot Rhodesia. I denna resolution fastslog rådet att situationen
i Rhodesia utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet och
förklarade sig handla i överensstämmelse med artiklarna 39 och 41 i FNstadgan.
I en ny resolution den 29 maj 1968 (i det följande kallad 1968 års
resolution) konstaterade säkerhetsrådet på nytt att situationen i Rhodesia
utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet samt föreskrev ytterligare
sanktioner av icke-militär natur mot Rhodesia. 1966 och 1968 års
resolutioner innehåller för medlemsstaterna bindande beslut om vissa sanktioner
mot Rhodesia.

De sanktioner som säkerhetsrådet har rekommenderat eller ålagt medlemsstaterna
att vidta har Sverige redan kunnat genomföra i väsentliga delar.
Sverige beslöt redan innan rådets resolution den 20 november 1965
antogs att dra in det svenska konsulatet i Salisbury. Sverige har inte heller
erkänt minoritetsregimen i Rhodesia. Med stöd av sin ekonomiska lagstiftningsmakt
har Kungl. Maj:t förbjudit införsel till och utförsel från
Sverige av sådana varor som enligt 1966 och 1968 års resolutioner inte får
föras in till eller ut från medlemsstat. Med stöd av den provisoriska lagen

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

den 13 maj 1966 angående utvidgad tillämpning av 1939 års lag om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. in. och av 1940 års
lag med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg förordnade
Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 december 1966 om inskränkningar
i rätten att med svenska fartyg transportera sådana varor som anges i 1966
års resolution. Med anledning av 1968 års resolution ersatte Kungl. Maj:t
denna kungörelse med ny kungörelse som utfärdades den 28 juni 1968 och
innebär en vidgning av det tidigare förbudet mot fartygstransporter av varor,
avsedda för eller härrörande från Rhodesia. Vidare kan nämnas att vår utlänningslagstiftning
gör det möjligt att — i överensstämmelse med bestämmelse
i 1968 års resolution — hindra inresa till Sverige av utlänning med
rhodesiskt pass.

En del av de föreskrifter i 1966 och 1968 års resolutioner som innebär
ålägganden för Sverige kan emellertid inte genomföras här utan ny lagstiftning.
I fråga om utformningen av en sådan lagstiftning vill jag först
anföra några principiella synpunkter.

Sverige är som medlem av FN bundet av 1966 och 1968 års resolutioner
och är således folkrättsligt förpliktat att genomföra resolutionerna.

Emellertid bör man hålla i minnet att de båda resolutionerna inte har
samma folkrättsliga karaktär som en konvention. En konvention som berör
viktiga rättsprinciper föregås i regel av omfattande förarbeten och brukar
innehålla definitionsklausuler. De resolutioner det här gäller har däremot
uppenbart utarbetats på kort tid och utan att möjlighet har funnits att i
detalj överväga deras verkningar inom olika nationella rättssystem. Resolutionen
innehåller inte heller några definitioner av använda termer och uttryck.
Vid ett detaljstudium av resolutionstexterna visar det sig också att eu
tillämpning av resolutionerna efter ordalagen ibland skulle leda till resultat
som ter sig som otillfredsställande eller rentav orimliga och som
knappast kan ha åsyftats av författarna till resolutionerna. Jag vill nämna
följande exempel.

Enligt 1968 års resolution skall medlemsstaterna bl. a. hindra att »commodities
or products» utförs från Rhodesia, transporteras till eller från
Rhodesia eller införs till annat territorium. Någon definition av »commodities
or products» ges inte. Samma uttryck förekommer i 1966 års resolution.
Det är knappast troligt att resolutionerna med dessa uttryck avser alla
slags varor eller förnödenheter. Detta skulle exempelvis innebära att eu
resenär som avreser från Rhodesia till sitt hemland inte får föra med sig
persedlar som han har köpt för personligt bruk i Rhodesia. Inte heller skulle
en familj av utländsk nationalitet som har varit bosatt i Rhodesia och ämnar
återvända till sitt hemland få ta med sig sitt möblemang och andra
personliga tillhörigheter hem. Vidare åläggs medlemsstat enligt paragraf
3 fd) i 1968 års resolution att hindra försäljning eller leverans av alla slags

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

varor från landets egna medborgare till fysisk eller juridisk person i Rhodesia
samt varje verksamhet av egna medborgare, vilken främjar sådan
försäljning eller leverans. Enligt ordalagen avser denna bestämmelse även
sådana medborgare i en medlemsstat, som är bosatta i Rhodesia. En svensk
som driver lantbruk i Rhodesia skulle således inte få sälja sina lantbruksprodukter
ens till personer på den ort där han bor, och om han bestämmer
sig för att lämna sitt lantbruk, skulle han vara förhindrad alt ta anställning
exempelvis som affärsbiträde i en butik. Enligt paragraf 5 (b) i 1968 års
resolution skall medlemsstat vidta alla åtgärder som är möjliga för att
hindra inresa till eget territorium av person, som bl. a. kan antagas ha främjat
rättsstridiga handlingar av den olagliga regeringen i Rhodesia. Enligt
ordalagen tar denna föreskrift sikte även på det egna landets medborgare,
vilket skulle innebära, att Sverige under vissa förutsättningar var skyldigt
alt hindra svenska medborgare från att resa in i Sverige.

Vad nu sagts leder enligt min mening till slutsatsen, att man inte i alla
detaljer kan känna sig bunden av de formuleringar som har använts i resolutionstexterna.
I stället bör man tolka resolutionerna efter deras allmänna
anda och söka på ett förnuftigt sätt utforma de lagregler som behövs för
att förverkliga syftena bakom resolutionerna, nämligen alt avskärma Rhodesia
från utlandet och därigenom bringa den olagliga regimen på fall (jfr
ingressen till paragraf 3 i 1988 års resolution).

Vid överföring av resolutionernas bestämmelser till svensk lagtext anser
jag'' det väsentligt att tillse, att reglerna även i denna lag motsvarar rimliga
krav på rättssäkerhet för de personer, på vilka lagen kan vinna tillämpning.
Denna aspekt är av stor betydelse i delta fall, eftersom det rör sig om förbud
som ingriper djupt i enskilda människors handlingsfrihet och vars åsidosättande
kan leda till straff. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör
därför eftersträvas att utforma så precisa och konkreta gärningsbesltrivningar
som möjligt. Resolutionernas delvis mycket vaga och allmänna bestämmelser
kan sålunda inte utan bearbetning förvandlas till svensk lagtext.

Det kan tilläggas att inget hindrar en medlemsstat att i sin interna lagstiftning
om ekonomiska sanktioner mot Rhodesia gå längre än vad resolutionerna
kräver. Som förut har nämnts innehåller paragraf 9 i 1968 års
resolution en uppmaning till medlemsstaterna att vidta ytterligare åtgärder
av icke-militär natur mot Rhodesia.

När jag i fortsättningen redogör för vilka föreskrifter i 1966 och 1968
års resolutioner som Sverige ännu inte har kunnat följa, nämner jag
också de förbud mot transporter med fartyg som får anses iakttagna genom
den förut nämnda kungörelsen den 28 juni 1968. Anledningen är alt jag i
det följande avser att föreslå att bestämmelserna i denna kungörelse ersätts
av andra föreskrifter.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 78

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

De bestämmelser i 1966 års resolution som kräver ytterligare
åtgärder från svensk sida är följande. Medlemsstat är skyldig att hindra
varje verksamhet (»any activities») av egna medborgare eller inom eget
territorium som främjar eller är ägnad att främja utförsel från Rhodesia
av vissa varor (asbest» järnmalm m. m.) och varje affärstransaktion
(»any dealings») med sådana varor. Även vaiutaöverföring som står
i samband med sådan verksamhet eller sådana transaktioner skall hindras
(paragraf 2 b). Medlemsstat skall också hindra transporter av rhodesiska
sanktionsvaror (varor utförda från Rhodesia i strid med resolutionen) med
fartyg och luftfartyg som är registrerade i medlemsstat (paragraf 2 c).
Medlemsstat åläggs vidare att hindra varje verksamhet av egna medborgare
eller inom eget territorium som främjar eller är ägnad att främja
försäljning eller transport av krigsmateriel till Rhodesia (paragraf 2 d).
På liknande sätt åläggs medlemsstat att hindra varje verksamhet av egna
medborgare eller inom eget territorium för tillförsel till Rhodesia, resp.
tillverkning eller sammansättning där av flygplan, motorfordon o. d. (paragraf
2 e). Slutligen åläggs medlemsstat att hindra verksamhet i olika
former för tillförsel av olja eller oljeprodukter till Rhodesia (paragraf 2 f).

De bindande föreskrifter i 1968 års resolution som inte kan
genomföras i Sverige utan ny lagstiftning är följande. Vad som föreskrivs
i paragraf 2 (b) i 1966 års resolution motsvaras av paragraf 3 (b) i
1968 års resolution, som dock inte avser bara vissa uppräknade varor utan
alla slags varor, härrörande från Rhodesia och utförda därifrån efter den 29
maj 1968. Paragraf 3 (c) i 1968 års resolution motsvarar paragraf 2 (c) i
1966 års resolution men går längre än det däri upptagna åläggandet att hindra
transporter av sanktionsvaror därigenom att bestämmelsen omfattar alla
sådana varor som nämns i paragraf 3 (b) och att den förbjuder också
transporter med fartyg eller luftfartyg som har befraktats av medlemsstats
medborgare samt transporter till lands genom medlemsstats territorium. I
paragraf 3 (d) åläggs medlemsstat att hindra egna medborgare och, inom
eget territorium, även andra personer att sälja eller leverera alla slags
varor till fysisk eller juridisk person i Rhodesia eller till annan fysisk eller
juridisk person, om varorna skall användas i affärsverksamhet som idkas
i eller drivs från Rhodesia. Medlemsstat skall också hindra varje verksamhet
av egna medborgare eller inom eget territorium, som främjar eller är
ägnad att främja sådan försäljning eller leverans som förut bär nämnts.
Från förenämnda förbud görs undantag för bl. a. medicinska varor, undervisningsmateriel
och — i vissa fall — livsmedel. Föreskrifterna i paragraf
3 (d) kan sägas ha sina motsvarigheter i paragraferna 2 (d)—(f) i 1966 års
resolution. Paragraf 3 (e) förbjuder transport av alla slags varor, avsedda
för sådana fysiska eller juridiska personer som avses i paragraf 3 (d).
De i paragraf 3 (d) angivna undantagen torde gälla också förevarande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

35

stämmelse. De transportmedel som åsyftas är sådana som nämns i paragraf
3 (c). Medlemsstat förbjuds i paragraf 4 att ställa kapital för investering
eller andra finansiella eller ekonomiska tillgångar till förfogande
för den olagliga regeringen i Rhodesia eller vissa företag där. Vidare skall
medlemsstat hindra egna medborgare och inom eget territorium även andra
personer från handlingar av sådant slag och från varje annan kapitalöverföring
till fysiska eller juridiska personer i Rhodesia. Från förbudet görs
emellertid vissa undantag, bl. a. beträffande betalning som uteslutande
avser pensioner eller humanitära ändamål. Enligt paragraf 5 (b) är medlemsstat
skyldig att vidta åtgärder för att hindra inresa till sitt territorium
av person som skäligen kan antas vara bosatt i Rhodesia och som kan
förmodas ha främjat eller avse att främja rättsstridiga handlingar av den
olagliga regeringen i Rhodesia eller verksamhet som syftar till att kringgå
säkerhetsrådets två bindande resolutioner. Paragraf 6 ålägger medlemsstat
att hindra lufttrafik med Rhodesia. Paragraf 7 slutligen föreskriver att i resolutionen
förbjudna förfaranden och åtgärder skall hindras, oavsett om avtal
har ingåtts eller licenser har beviljats före resolutionsdagen. En motsvarande
bestämmelse finns i 1986 års resolution.

Förutom sanktionsföreskrifter av tvingande karaktär innehåller 1968
års resolution vissa ej bindande rekommendationer. Jag syftar härvid främst
på paragraf 8, vari medlemsstaterna uppmanas att vidta åtgärder för att
hindra sådan verksamhet av dess egna medborgare eller inom eget territorium
som främjar emigration till Rhodesia. Vidare kan nämnas paragraf
9, vari medlemsstaterna uppmanas att vidta alla de ytterligare åtgärder av
icke-militär natur som den föreliggande situationen påkallar. Jag återkommer
senare till frågan i vad mån dessa och andra rekommendationer är
uppfyllda från svensk sida eller bör föranleda särskilda åtgärder.

I början av år 1966 tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tre
sakkunniga för att utreda frågan om en allmän lagstiftning för genomförande
av säkerhetsrådets beslut och rekommendationer. De sakkunniga antog
benämningen FN-lagkommittén. Med anledning av 1966 års resolution
uppdrog Kungl. Maj :t den 10 februari 1967 åt kommittén att med förtur
utreda frågan om särskild lagstiftning av provisorisk karaktär för att göra
det möjligt för Sverige att till alla delar uppfylla sina förpliktelser enligt
resolutionen.

Kommittén avlämnade i mars 1968, alltså före 1968 års resolution, en
promemoria med förslag till lag om genomförande av vissa sanktioner mot
Rhodesia. Enligt lagförslaget skall Kungl. Maj:t få bemyndigande att förordna
om vissa särskilt angivna sanktionsåtgärder. Fullmakten skall få
användas bara i den mån det är påkallat med anledning av beslut som
har fattats eller rekommendation som har antagits av säkerhetsrådet rörande
Rhodesia. Brott mot förbud som meddelats med stöd av lagen skall

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 78 år 1969

föranleda straffansvar. Kommittén har föreslagit att fullmaktslagen blir
provisorisk i avvaktan på en allmän FN-lag. Frågan om sådan lagstiftning
är som förut har nämnts under utredning inom FN-lagkommittén.

Kommittéförslaget har remissbehandlats. Remissinstanserna har i allmänhet
tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Endast advokatsamfundet
har förklarat sig avstyrka lagförslaget. Samfundet anser att detta,
som inte innehåller några bestämmelser om reglering av ekonomiska förluster
som kan uppkomma till följd av sanktionerna, bör genomföras endast
under förutsättning att enskilda personer tillförsäkras lagfäst rätt till ersättning
av allmänna medel för sådana förluster.

Två remissinstanser, sjöfartsstyrelsen och redareföreningen, sätter i fråga
om inte de åtgärder som redan har vidtagits med anledning av säkerhetsrådets
resolutioner är tillräckligt effektiva, så att man skulle kunna avvakta
en allmän FN-lagstiftning och inte behöva genomföra en särskild lagstiftning
beträffande Rhodesia. Hovrätten för Västra Sverige har föreslagit alt
det i stället för den förordade fullmaktslagen införs en allmän baslag,
som i avvaktan på en slutlig FN-lagstiftning begränsas till att gälla enbart i
förhållande till Rhodesia. I anslutning till denna lag skulle utfärdas särskilda
tillämpningsförfattningar, genom vilka säkerhetsrådets resolutioner
införlivas med den svenska lagstiftningen antingen i direkt översättning eller
omstöpta till svensk lagstil.

Ett betänkande med förslag till allmän FN-lag beräknar FN-lagkommittén
kunna lägga fram under år 1969. En lag i ämnet torde inte kunna träda
i kraft förrän tidigast under år 1970. Eftersom det är angeläget att säkerhetsrådets
resolutioner beträffande Rhodesia skall kunna genomföras fullt
ut i vårt land snarast möjligt, finner jag i likhet med det övervägande antalet
remissinstanser en särskild lagstiftning beträffande sanktioner mot
Rhodesia nödvändig i avvaktan på att en allmän FN-lag kommer till stånd.

Reträffande den tekniska uppläggningen av sanktionslagstiftningen
kan man i princip välja mellan två lösningar. Den ena lösningen
är att genom en fullmaktslag ge Kungl. Maj :t befogenhet att vidta de åtgärder
som krävs för att Sverige till alla delar skall kunna efterkomma de
resolutioner som säkerhetsrådet redan har antagit eller framdeles kan
komma att antaga i fråga om Rhodesia. Den andra lösningen är att stifta en
lag med direkta bestämmelser av sådant innehåll att vårt land genom själva
lagen kan anses uppfylla kraven i redan antagna resolutioner.

Frågan vilken lösning som skall väljas för Rhodesialagstiftningen kan i
första hand sägas vara beroende av vilka sanktioner som säkerhetsrådet redan
har beslutat och vilka ytterligare skyldigheter som kan beräknas komma
att åläggas medlemsstaterna. När FN-lagkommittén avlämnade sitt lagförslag
och remissinstanserna yttrade sig över detta, hade säkerhetsrådet inte
antagit 1968 års resolution. Det beslut om sanktioner som rådet hade meddelat
i december 1966 begränsade sig till vissa varor och vissa förfaranden.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Det fanns anledning anta att rådet skulle komma att inom en nära framtid
besluta om ytterligare sanktioner. I det läget var det naturligt med eu fullmaktslag,
som gav Kungl. Maj :t bemyndigande att inom en viss ram meddela
de närmare bestämmelser som behövdes för att genomföra sanktioner
som säkerhetsrådet hade beslutat eller rekommenderat och som rådet senare
kunde komma att besluta eller rekommendera. Situationen är dock eu
annan efter det att rådet har meddelat 1968 års resolution. De sanktioner
som avses i denna är så omfattande och långtgående att man knappast behöver
räkna med att rådet kommer att påbjuda eller rekommendera ytterligare
sanktioner av icke-militär art mot Rhodesia. Anledningen till att de
resolutioner som säkerhetsrådet har utfärdat mot Rhodesia hittills inte har
gett det resultat som säkerhetsrådet torde ha förväntat sig, synes inte ha
varit att de av rådet beslutade sanktionerna har varit för begränsade. Snarare
synes anledningen vara att inte alla FN:s medlemsstater har följt resolutionsföreskrifterna
lojalt. Det torde därför inte vara någon större risk
för att en lag med direkta bestämmelser om vilka handlingar och förfaranden
som förbjuds med stöd av rådets resolutioner behöver ändras
inom eu nära framtid.

På grund av vad nu har anförts och då det är angeläget att riksdagen
får möjlighet att pröva rättsenligheten i sanktionsåtgärderna redan innan
dessa sätts i kraft, anser jag att metoden med en fullmaktslag inte bör
väljas i detta sammanhang utan att i stället en lag av ordinär natur bör
införas för att de delar av 1966 och 1968 års resolutioner som ännu inte
har kunnat följas från svensk sida skall kunna genomföras. I enlighet härmed
har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om vissa
sanktioner mot Rhodesia, vilket torde få fogas till protokollet i detta ärende
såsom bilaga 4.

Förslag till lag om vissa sanktioner mot Rhodesia

Lagförslagets innehåll är i stora drag följande. I 1 § anges lagens tillämpningsområde.
2—4 §§ innehåller bestämmelser om vilka åtgärder som är
förbjudna i fråga om varor av olika slag. I 5 § har tagits in förbud mot kapitalöverföring
till Rhodesia och i 6 § förbud mot luftfart med anknytning
till Rhodesia. 7—10 §§ innehåller ansvarsbestämmelser in. in. En föreskrift
om ogiltighet av sådan del av avtal som strider mot förhud enligt sanktionslagen
har tagits in i 11 §. I 12 § slutligen har förts in en regel om avvisning
av utlänning i vissa fall.

1 §•

I denna paragrafs första stycke har tagits in bestämmelser som anger lagens
tillämpningsområde. De skilda typer av påföljder eller rättsverkningar
i övrigt som kommer i fråga enligt lagen får olika räckvidd både såvitt angår
den personkrets som kan beröras och beträffande tillämpligheten i rummet.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

När det gäller straff är särskilt att beakta att resolutionen ålägger medlemsstat
att hindra visst handlande dels av dess egna rättssubjekt (»their
nationals»), dels inom dess territorium. För svensk del föranleder detta att
lagens straffsanktioner för det första bör avse svenska medborgare, och de
bör för dessa gälla oberoende av var gärningen är begången. Enligt vanliga
regler bör straffbestämmelserna anses tillämpliga även när gärningen begås
för annans räkning, t. ex. för juridisk persons räkning. Beträffande utlänningar
som har hemvist här i riket innebär 2 kap. 1 § och 2 § första stycket
brottsbalken att de är jämställda med svenska medborgare. Resolutionerna
föranleder emellertid inte att utlänningar med hemvist här behöver behandlas
annorlunda än utlänningar i allmänhet. Som har nämnts kräver resolutionerna
i det avseendet att enligt desamma förbjudet handlande skall
hindras inom medlemsstats territorium. Följaktligen bör straffbestämmelserna
avse också utlänning som här i riket överträtt i lagen föreskrivet förbud.
Eftersom flera av bestämmelserna i 1968 års resolution vidare avser att
medlemsstat skall hindra transporter med fartyg eller luftfartyg som är
registrerade i vederbörande medlemsstat — paragraferna 3 (c) och (e) samt
6 — bör straffbestämmelserna i lagen vara tillämpliga även när utlänning
på svenskt fartyg eller luftfartyg överträder i lagen föreskrivet förbud. Vad
som i det föregående har sagts om tillämplighet av lagens straffbestämmelser
har giltighet också när det gäller lagens föreskrifter om förverkande.

I enlighet med det anförda har i 1 § inledningsvis angetts, att lagen
skall tillämpas i fråga om straff och förverkande på svensk medborgare och
på utlänning, som här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg har överträtt
i lagen föreskrivet förbud.

Enligt paragraf 7 i 1968 års resolution (jfr paragraf 6 i 1966 års resolution)
skall medlemsstat vidta effektiva åtgärder för att efterkomma (»give
effect to») bestämmelserna om att vissa handlingar skall hindras. Som närmare
kommer att utvecklas under 11 § bör med hänsyn härtill föreskrivas,
att i den mån avtal innebär förpliktelse, vars fullgörande skulle strida mot
någon av lagens förbudsbestämmelser, avtalet i sådan del är ogiltigt. En sådan
bestämmelse behövs i synnerhet för att ge effekt åt förbudsbestämmelserna
i sådana fall då straff enligt lagen inte drabbar den som ingår avtalet
(t. ex. när utlänning som ställföreträdare för svensk juridisk person ingår
avtal utomlands). Men även när straffbestämmelserna är tillämpliga är en
föreskrift om civilrättslig ogiltighet av avtal, i den mån det strider mot lagen,
ägnad att motverka att sådant avtal över huvud taget kommer till stånd.
Redan av allmänna rättsgrundsatser torde visserligen följa att ett avtal, som
ingås i strid mot ett legalt förbud, i sådan del kan vara ogiltigt, men det
torde inte vara fullt klart i vilka fall ogiltighet på sådan grund bör anses
föreligga (jfr t. ex. rättsfallen NJA 1942: 614, särskilt vad som uttalas på s.
618, och 1953: 99). I tydlighetens intresse bör därför ges en uttrycklig bestämmelse
om ogiltighet av avtal i den mån det innebär förpliktelse vars

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

fullgörande skulle strida mot lagens förbud. Räckvidden av en sådan ogiltighetsbestämmelse
bör vara oberoende av vem som har ingått avtalet och
oberoende också av var detta har ingåtts eller skall fullgöras. Utan att
detta uttryckligen behöver anges måste en begränsning av ogiltighetsbestämmelsens
direkta tillämpningsområde doek vara att avtalet skall bedömas
enligt svensk lag. Beträffande andra avtal kan det inte komma i
fråga att i svensk lagstiftning ge föreskrift om ogiltighet. En annan sak
är att förekomsten av en ogiltighetsbestämmelse beträffande avtal, som
är att bedöma enligt svensk lag, torde få betydelse också när det gäller
frågan om svenska domstolar eller andra myndigheter skall stå till förfogande
för att genomdriva fullgörelse av till innehållet likartade avtal,
varå främmande stats lag i princip skall vara tillämplig. Hänsyn till ordre
public torde föranleda att den svenska rättsordningen inte medverkar till att
sådana avtal fullgörs.

Av nu anförda skäl har som ett andra led i paragrafens första stycke angetts,
att lagens bestämmelse om avtals ogiltighet (11 §) är tillämplig
oberoende av mellan vilka och var avtalet har ingåtts och var det skall
fullgöras.

I ett sista led av första stycket behandlas räckvidden av den i 12 § meddelade
bestämmelsen om avvisning av utlänning på den grunden bl. a. att
han skäligen kan antas ha begått eller avse att begå vissa förbjudna handlingar.
I 1 § har beträffande den bestämmelsen föreskrivits, att den är tilllämplig
oberoende av var där avsedd handling antas ha ägt rum eller komma
att äga rum.

I 1 §:s andra stycke har tagits in en bestämmelse om innebörden av den i
de följande paragraferna använda termen vara. Bakgrunden härtill är följande.
Enligt resolutionerna har medlemsstat skyldighet bl. a. att hindra
utförsel från och leverans till Rhodesia av »commodities or products». »Commodities»,
som närmast synes innebära konkreta föremål av olika slag, torde
i första hand kunna översättas med »varor» eller »råvaror». »Products» synes
ha en liknande innebörd, nämligen varor och nyttigheter av allehanda
slag, alltifrån råämne till färdig produkt. Med hänsyn till resolutionernas syfte
bör »commodities or products» tolkas vidsträckt. Dit bör därför räknas alla
slags naturaprodukter samt produkter som har framställts eller bearbetats
hantverksmässigt eller maskinellt. Även elektrisk kraft får anses inbegripen.
För att täcka vad som torde åsyftas i resolutionerna synes kunna ifrågakomma
att använda ord som vara, produkt och nyttighet. Termen nyttighet kan
möjligen i sin mest vidsträckta betydelse anses omfatta även sådana förhållanden
som tjänster samt tillhandahållande av lokaler och arbetskraft. Sådana
former av nyttigheter torde dock inte vara omfattade av förbuden i resolutionerna.
För att få en lämplig avgränsning till de slag av »commodities or
products» som är mer konkretiserade, har jag funnit att lagförslagets räckvidd
bör begränsas till produkt eller nyttighet som kan framställas i, utföras

40

Kungl. Maj:is proposition nr 78 år 1969

från eller införas till Rhodesia. Som teknisk term används i lagens senare
paragrafer ordet vara. I 1 §:s andra stycke har intagits en definition, enligt
vilken med vara förstås varje produkt eller nyttighet som kan framställas i,
utföras från eller införas till Rhodesia och som ej är avsedd endast för innehavarens
personliga bruk. Undantaget beträffande sådant som är avsett endast
för personligt bruk hänger samman med vad jag i det föregående anförde
om att en tillämpning av resolutionstexterna efter ordalagen kan få
otillfredsställande konsekvenser i vissa hänseenden. Som exempel nämnde
jag bl. a. uttrycket »commodities or products». Som framgår av vad jag
förut anförde bör resolutionernas krav på åtgärder till förhindrande av inoch
utförsel över Rhodesias gräns inte anses gälla egendom som eu resande
eller transportör för in til! eller ut ur Rhodesia för rent personligt bruk och
alltså i annat syfte än i handelssyfte eller för yrkesmässig förbrukning.

I motiveringen i det följande använder jag för enkelhetens skull orden
»vara», »varor» eller »sanktionsgods» som gemensam beteckning för de varor,
produkter och nyttigheter som enligt det nu sagda omfattas av lagstiftningen.

2-4 §§.

Beträffande varor kan man i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget
konstatera att det i princip behövs tre olika kategorier av förhud
för att tillgodose kraven i FN-resolutionerna.

Det behövs förbud som tar sikte på att hindra utförsel av varor från
Rhodesia. Utgångspunkten är här föreskrifterna i paragraferna 3 (b) och

(c) i 1968 års resolution, enligt vilka varje verksamhet, som främjar eller är
ägnad att främja utförsel från Rhodesia av varje slags vara härrörande därifrån,
samt transporter av sådan vara skall hindras. Verksamhet av sådant
slag kan tänkas avse olika led i produktions- och distributionsprocessen,
från varans framställande eller frambringande till dess själva utförseln och
transporten från rhodesiskt territorium har ägt rum. I paragraf 3 (b) nämns
särskilt att sådan valutaöverföring till Rhodesia som står i samband med
verksamhet av detta slag skall hindras. Till frågor om kapitalöverföringar
återkommer jag dock senare (under 5 §).

Det föreligger också behov av bestämmelser för att hindra att Rhodesia
tillförs sanktionsgods. Sådana bestämmelser bör utformas med utgångspunkt
från paragraf 3 (d) i 1968 års resolution. Paragrafen föreskriver, med
vissa undantag, förbud mot försäljning eller leverans (»sale or supply») av
alla slags varor till fysisk eller juridisk person i Rhodesia eller till annan fysisk
eller juridisk person, om varorna skall användas i affärsverksamhet
som idkas i eller drivs från Rhodesia. Vidare sägs i paragrafen att varje
verksamhet som främjar eller är ägnad att främja sådan försäljning eller
leverans skall hindras. Av betydelse är också transportförbudet i paragraf 3
(e).

Som jag förut framhållit skulle en tillämpning efter ordalagen av pa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

41

ragraf 3 (d) i 1968 års resolution leda till resultat som knappast kan ha
åsyftats av säkerhetsrådet. Resolutionen torde i denna del inte vara så
långtgående att den också innebär förbud att genom handling, vidtagen
inom Rhodesia, förse någon där med varor som inte är avsedda för utförsel
eller att inom Rhodesia vidta åtgärd som främjar eller är ägnad att
främja sådan handling. Syftet med föreskrifterna i paragraferna 3 (d)
och (e) i 1968 års resolution får anses vara att hindra att sanktionsgods
införs till Rhodesia eller att vissa rättssubjekt med anknytning till Rhodesia
utanför Rhodesia förses med sådana varor. Även varje verksamhet
som främjar eller är ägnad att främja sådan införsel eller varuförsörjning
omfattas av föreskriften. Verksamhet av sistnämnda art består av åtgärder,
motsvarande dem som jag förut har nämnt i fråga om verksamhet som
avser utförsel av sanktionsgods från Rhodesia.

För att genomföra säkerhetsrådets resolutioner fordras vidare förbud
som går ut på att hindra olika former av befattning med rhodesiska varor
som i strid mot resolutionerna har förts ut ur Rhodesia. Utgångspunkten är
i detta fall paragraf 2 (b) i 1966 års resolution och paragraf 3 (b) i 1968 års
resolution, i vilka paragrafer det föreskrivs förbud mot varje befattning
(»any dealings») med sanktionsgods, härrörande från Rhodesia och utfört
efter antagandet av respektive resolutioner. Dessa föreskrifter får antas
syfta till att lamslå omsättningen av sådant gods. Även i detta hänseende
aktualiseras förbud mot åtgärder av i stort sett samma slag som
tidigare har nämnts. Till frågan om valutaöverföring till Rhodesia i samband
med befattning med sanktionsgods återkommer jag senare.

Vid utformningen av de lagbestämmelser som skall ange vilka åtgärder
beträffande sanktionsgods som är förbjudna har jag ansett det lämpligt att
utgå från den uppdelning i tre grupper som nu har berörts.

Sålunda har i 2 § tagits in en bestämmelse om förbud mot utförsel av varor
från Rhodesia. Jag har tidigare redogjort för vad som avses med termen
vara.

I samma paragraf har tagits in ett förbud som svarar mot skyldigheten
att hindra försäljning eller leverans av sanktionsgods till fysisk eller juridisk
person i Rhodesia. Bestämmelsen har utformats som ett förbud att införa
vara till Rhodesia. Ett sådant införselförbud torde svara mot resolutionernas
krav i denna del så som jag enligt det förut sagda har tolkat dem.

Med utförsel och införsel förstås i detta sammanhang detsamma som enligt
lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om varusmuggling. Jag vill erinra om
att förevarande bestämmelse avser förbud för t. ex. svensk medborgare, bosatt
i Rhodesia, att föra sanktionsgods in eller ut över Rhodesias gränser.
Import till eller export från Sverige av produkter från eller till Rhodesia är
förbjuden enligt svenska införsel- och utförselförfattningar.

De förbudsbestämmelser som har tagits in i 2 § lagförslaget avser också
visst annat förfarande än utförsel eller införsel. Enligt paragraf 3 (d)

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

i 1968 års resolution skall försäljning eller leverans av sanktionsgods till
Rhodesia i vissa fall förbjudas, även när försäljningen eller leveransen
inte innebär införsel till Rhodesia, nämligen när varorna skall tillföras
fysisk eller juridisk person utanför Rhodesia men är avsedda att användas
i affärsverksamhet (»any business») som idkas i eller drivs från Rhodesia.
Resolutionen innehåller också förbud mot transport av sådant sanktionsgods
(paragraf 3 e). Avsikten med förbudet i denna del torde vara
att förhindra att sanktionerna kringgås genom att sanktionsgods säljs eller
levereras till mottagare som inte uppehåller sig i Rhodesia men som avser
att på något sätt utnyttja godset för verksamhet av ekonomisk art med
anknytning till Rhodesia. Ett förbud som täcker även detta förfarande
har jag ansett böra tas in i 2 §. Bestämmelsen har angetts avse förbud
att »förse» mottagare som nu avses med vara. Detta uttryck får anses täcka
de i resolutionen använda orden »sale or supply».

Uttrycket »any business» i resolutionens paragraf 3 (d) har i 1968 års
kungörelse om tillämpning i förhållande till Rhodesia av 2 § i 1940 års lag
med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg översatts med affärsverksamhet.
Det skulle i och för sig kunna övervägas att man använder
ordet näringsverksamhet, som förekommer i annan lagstiftning och där har
en bestämd innebörd. Med näringsverksamhet avses i allmänhet yrkesmässigt
bedriven verksamhet av ekonomisk art. För att verksamheten skall anses
yrkesmässig torde krävas bl. a. att den har viss varaktighet. Sanktionslagens
förbud i förevarande del bör emellertid omfatta också den som i eller
från Rhodesia driver verksamhet som är av mera tillfällig natur och därför
inte kan betecknas som yrkesmässig. Med uttrycket »any business» i 1968
års resolution bör därför i detta sammanhang förstås »verksamhet av ekonomisk
art».

Från förbudet att till Rhodesia införa sanktionsgods undantas enligt paragraf
3 (d) i 1968 års resolution sådana varor som är avsedda endast för medicinskt
brulc samt utrustning och materiel för undervisning i skola eller annan
undervisningsanstalt, publikation, nyhetsmaterial och, när det är påkallat
av särskilda humanitära skäl, livsmedel. En bestämmelse om dessa undantag
har tagits in som ett andra stycke i 2 § i lagförslaget.

Som framgår av det föregående omfattar FN-sanktionerna också åtgärder
som främjar eller är ägnade att främja sådan utförsel från Rhodesia och införsel
dit samt försörjning av vissa fysiska eller juridiska personer utanför
Rhodesia som anges i 2 § lagförslaget. Bestämmelser härom har tagits in
i 3 §.

I frågan hur dessa handlingar skall beskrivas i lagtexten har kommittén
av rättssäkerhetsskäl avvisat tanken på att helt allmänt förbjuda varje åtgärd
som främjar eller är ägnad att främja sådan utförsel, införsel eller försörjning
som här är i fråga. Kommittén har i stället förordat att de för -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

bjudna handlingarna preciseras i möjligaste män genom att man i författningen
uttömmande anger de olika slag av befattning med ifrågavarande
produkter som skall vara förbjudna.

Den lösning som kommittén har förordat har vissa fördelar. Framför allt
kommer därigenom att i lagen preciseras vilka speciella åtgärder beträffande
sanktionsgods som omfattas av sanktionslagen. Den av kommittén valda
lösningen leder emellertid till en omfattande uppräkning i lagtexten av vilka
olika åtgärder som skall vara förbjudna utan att det kan garanteras att alla
handlingar, som FN-resolutionerna kan tänkas avse, kommer med. Mot en
sådan lösning skulle därför kunna invändas att man inte med säkerhet når
full överensstämmelse mellan resolutionerna och sanktionslagen. Å andra sidan
är det med hänsyn till de påföljder av straffrättslig art som bör följa på
brott mot förbud enligt sanktionslagen från rättssäkerhetssynpunkt nödvändigt
att förbjudna handlingar preciseras i möjligaste mån.

Jag har övervägt möjligheten att förena intresset av en sådan precisering
med intresset av fullständig överensstämmelse mellan sanktionslagen och
resolutionerna på det sättet att man i lagtexten anger de i sammanhanget
mest typiska slag av åtgärder med sanktionsgods som är förbjudna samt avslutar
uppräkningen med en allmän bestämmelse om andra handlingar som
främjar eller är ägnade att främja sådan utförsel, införsel och försörjning
som förbjuds i 2 §. En sådan metod torde dock inte väsentligen skilja sig
från den förut nämnda metoden att helt allmänt förbjuda varje åtgärd som
främjar eller är ägnad att främja utförsel av varor etc. Med hänsyn till att
den av kommittén föreslagna uppräkningen av sanktionsåtgärder fyller alla
rimliga krav på utförlighet vill jag av rättssäkerhetsskäl förorda att på
grundval av nämnda uppräkning i lagen uttömmande anges de särskilda åtgärder
som skall vara förbjudna enligt lagen.

Bestämmelserna i 3 § har utformats i överensstämmelse härmed. De åtgärder
som omfattas av förbudet har delats upp i fyra olika grupper, i huvudsak
överensstämmande med den uppräkning som ingår i 2 § andra stycket
i kommitténs lagförslag. Åtgärder av finansiell natur skall jag dock behandla
särskilt under 5 § i förslaget. För samtliga grupper i 3 § krävs att de
angivna handlingarna skall främja eller vara ägnade att främja utförsel från
Rhodesia eller införsel dit av sanktionsgods eller sådan försörjning av vissa
fysiska eller juridiska personer med sanktionsgods som nämns i 2 § förslaget.
Det bör anmärkas att åtgärd som förbjuds i 3 § inte behöver ha lett till
att sanktionsgods har förts ut från Rhodesia eller förts in dit eller kommit
rhodesisk verksamhet av ekonomisk art till godo. Det är tillräckligt att
möjlighet till sådan effekt har skapats genom den vidtagna åtgärden.

FN-lagkommittén har i sitt förslag till fullmaktslag fört in möjlighet för
Kungl. Maj :t att förordna om förbud att vidta åtgärd som främjar eller är
ägnad att främja Rhodesias försörjning med sanktionsgods på annat sätt än
genom införsel. Enligt kommittén skulle nämligen Kungl. Maj:t kunna för -

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1969

bjuda varje handling som leder till att exempelvis den rhodesiska staten eller
befolkningen förses med varor av olika slag, även om åtgärden i fråga
vidtas enbart inom Rhodesia. Som jag nyss har framhållit torde nu ifrågavarande
sanktioner inte vara så långtgående. Någon motsvarighet till sådana
förbud som kommitténs förslag i denna del ger utrymme för har därför
inte tagits med i lagförslaget.

Förbudet i 3 § drabbar i enlighet med det anförda åtgärd som främjar eller
är ägnad att främja enligt 2 § förbjudet förfarande under förutsättning att
åtgärden är av sådant slag som anges i en i paragrafen gjord uppräkning.
Denna uppräkning avser följande.

I punkt 1 i 3 § i departementsförslaget anges vissa tekniska förfaranden
med varor, nämligen tillverkning, bearbetning, sammansättning, installering,
underhåll och reparation.

I punkt 2 anges vissa »rättsliga» förfaranden avseende varor. Här har
räknats upp förvärv av äganderätt eller annan särskild rätt till vara, mottagande
till förvaring eller pantsättning av vara, vidare varje form av överlåtelse
eller upplåtelse därav samt meddelande av försäkring därå. Termen
»särskild rätt» förekommer bl. a. i 36 kap. 4 § sista stycket brottsbalken
och har i detta sammanhang samma innebörd som där (se prop. 1968:
79 s. 63). I överensstämmelse med vad FN-lagkommittén har föreslagit
avses med »försäkring» endast direkta försäkringar och inte återförsäkringar.

Kommittén har i sin uppräkning av förbjudna åtgärder tagit med också
»indirekta» överlåtelser och upplåtelser. Härmed har avsetts t. ex. försäljning
av en majoritetspost aktier i ett bolag, i vars tillgångar ingår sanktionsvaror
eller rättigheter att nyttja sådana. Exportföreningen m. fl. har kritiserat
förslaget i denna del som alltför vittgående. Bl. a. skulle det enligt dessa
remissinstanser medföra att svenska rättssubjekt blir förbjudna att avveckla
sitt aktieinnehav i ett rhodesiskt företag därför att detta i sin tur innehar
sanktionsgods.

Enligt min uppfattning omfattar Rhodesia-blockaden också »indirekta»
överlåtelser och upplåtelser av varor. Frågan huruvida t. ex. ett svenskt
rättssubjekt som innehar aktier i ett bolag med affärsförbindelser med
Rhodesia bryter mot sanktionslagen, om det överlåter sina aktier, kan
emellertid inte besvaras generellt. Liksom vid »direkta» överlåtelser måste
svaret på frågan bli beroende av om överlåtelsen har främjat eller varit ägnad
att främja t. ex. införsel till Rhodesia av sanktionsvaror. Är detta fallet,
bör »indirekta» överlåtelser och upplåtelser anses falla under sanktionslagen.
Uttrycken »direkt» och »indirekt» behöver dock inte särskilt anges i
lagtexten.

I punkt 3 har tagits upp åtgärder som rör transporter och transportmedel.
De uppräknade åtgärderna är lastning, lossning och transport av varor,
vidare tillhandahållande av utrustning eller förnödenheter åt transport -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

medel, avsett för varor, samt varje form av överlåtelse eller upplåtelse av
sådant transportmedel. Lagtexten anger — i motsats till utredningsförslaget
— inte uttryckligen att förbudet omfattar också »indirekta» överlåtelser
eller upplåtelser av transportmedel. Även dessa bör dock anses inbegripna
under samma förutsättning som bar angetts under punkt 2. Avsikten är
sålunda inte heller här att avvika i sak från utredningsförslaget.

I punkt ''i föreskrivs förbud att lämna eller förmedla uppdrag för åtgärd
som har nämnts under punkterna 1—3. Bestämmelsen har sin direkta motsvarighet
i utredningsförslaget. Av paragraferna 3 (d) och (e) i 1968 års
resolution följer att Sverige är skyldigt att hindra transport av varor med
utländskt fartyg eller luftfartyg i de fall då detta har befraktats av svensk
medborgare men utlänning har åtagit sig transporten. Genom fraktavtal
får befraktaren anses ha lämnat annan ett transportuppdrag. Bestämmelsen
i punkt 4, jämförd med punkt 3, avses vara tillämplig på sådana fraktavtal.
Det bör i detta sammanhang påpekas att också den stat i vilken den som
har åtagit sig transporten är medborgare eller fartyget är registrerat enligt
resolutionen är skyldig att ingripa mot sådan transport som nu avses.

De åtgärder som således förbjuds i 3 § är givetvis i främsta rummet sådana
som rör just den vara som avses bli förmål för det i 2 § förbjudna
förfarandet. Förbudet gäller således t. ex. tillverkning eller sammansättning
här i Sverige av varor som är avsedda att föras in till Rhodesia. Det
blir ej heller tillåtet att i Sverige överlåta en vara till en köpare utanför
Rhodesia, om varan är avsedd för åter för sälj ning till Rhodesia. Ej heller
får någon vara transporteras på svenskt fartyg för vidarebefordran till
Rhodesia.

Förbuden i 3 § bör emellertid inte bara gälla åtgärder med just de varor
som avses bli utförda från eller införda till Rhodesia eller komma sådan
juridisk eller fysisk person till godo som nämns i 2 § första stycket andra
punkten. Med »vara» i paragrafen avses inte bara den produkt som slutligen
skall föras över Rhodesias gräns utan också annan vara enligt den definition
som ges i 1 § andra stycket. Den vara beträffande vilken åtgärd
enligt 3 § vidtas kan alltså utgöras av t. ex. råämne, halvfabrikat och beståndsdelar
till vara som avses att bli använd i strid mot 2 §. Det blir alltså
förbjudet för svensk företagare att till någon i annat land överlåta ett råämne
för framställning av vara som är avsedd att tillföras Rhodesia.

Men förbudet går enligt lagförslaget längre genom att den vara som är
föremål för åtgärd enligt 3 § inte behöver på något sätt ingå i den vara som
beräknas föras ut från Rhodesia eller tillföras Rhodesia. Sålunda är det förbjudet
att utanför Rhodesia uppföra en fabrik för framställning av varor
som avses komma Rhodesia till godo. Likaledes skall det anses som förbjudet
att installera eller reparera en maskin, avsedd för tillverkning av
sådana varor. För att den nu angivna omfattningen av förbuden skall komma
till klart uttryck i lagtexten har jag funnit det lämpligt att som ett

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

andra stycke i 3 § ta in en bestämmelse om att vad som sägs i första stycket
om förbjudna åtgärder skall gälla också om varan är avsedd endast som
hjälpmedel för framställning av annan vara och inte kommer att användas
i strid mot förbuden i 2 §. Om hjälpmedlet är avsett att föras ut från Rhodesia
eller tillföras Rhodesia är givetvis bestämmelserna i första stycket
direkt tillämpliga.

De åtgärder som förbjuds i 3 § har beskrivits som positiva handlingar
eller positiv verksamhet. I vissa fall måste dock underlåtenhet att förhindra
förbjuden åtgärd eller verksamhet bedömas som lika klandervärd som en
positiv handling. Skulle exempelvis en redare under transport av varor med
sitt fartyg få kännedom om att varorna är avsedda att föras in till Rhodesia,
bör han anses skyldig att genom lämplig åtgärd försöka hindra att denna
införsel kommer till stånd. Motsvarande bör gälla exempelvis för aktiebolag

1 Sverige som har ett bestämmande inflytande över ett annat bolag utanför
Sverige. Om dotterbolaget i ett annat land idkar en verksamhet som strider
mot sanktionslagen, bör det anses åligga moderbolaget att försöka se till att
denna verksamhet upphör.

Som framgår av det anförda är verkningarna av förbuden i 3 § långtgående.
Med hänsyn till förbudens art och de mångskiftande förhållanden
som kan föreligga är det svårt att närmare än som nu skett ange var gränsen
för det förbjudna området går. Det måste bli beroende på omständigheterna
i det enskilda fallet, om en åtgärd kan anses främja eller vara ägnad
att främja sådant förfarande som förbjuds i 2 §. För att en viss åtgärd
skall vara ägnad att främja sådant förfarande måste krävas att en
åtgärd av det slaget typiskt sett kan verksamt bidra till att enligt 2 § förbjudet
förfarande kommer till stånd. Om det vid den tidpunkt då åtgärden
vidtas inte rimligen kan förutses att åtgärden kommer att få sådan effekt,
bör åtgärden inte anses stå i strid mot 3 §.

I det föregående har jag nämnt att det i lagförslagets 2 § andra stycket har
tagits in en bestämmelse som undantar vissa varor från de i 2 § första stycket
angivna förbuden. Härav följer att åtgärd som nämns i 3 § inte är förbjuden
när den avser vara som omfattas av undantagen i 2 §. Någon särskild
bestämmelse behövs därför inte för att ange det undantag från förbudet att
transportera sanlctionsgods till Rhodesia som paragraf 3 (e) i 1968 års resolution
innehåller.

Beträffande 3 § vill jag slutligen framhålla att åtgärd som främjar enligt

2 § förbjuden handling men inte har räknats upp i 3 § i vissa fall kan bestraffas
i enlighet med brottsbalkens allmänna medverkansregler.

Som 4 § i lagförslaget har förts in en bestämmelse som avses täcka den
tredje kategorien av förbud beträffande sanktionsgods som FN-resolutionerna
innehåller, nämligen förbud att ta befattning med rhodesiska varor. T
resolutionerna förbjuds »any dealings» med sanktionsgods som har förts ui

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

från Rhodesia, beträffande de i 1966 års resolution omnämnda produkterna
efter den 16 december 1966 och beträffande övriga produkter efter den 29
maj 1968. »Dealings» har i kommittépromemorian översatts med affärstransaktion.
I de danska, finska och norska rhodesiaförfattningarna har ordet
översatts med rättshandling, handelstransaktion resp. transaktion. Enligt
min uppfattning motsvaras »dealings» i svenska språket närmast av
rättshandlingar. Resolutionernas sanktionskrav torde i detta hänseende inte
vara så vittgående att de omfattar också åtgärder av icke-ekonomisk natur,
och det saknas anledning att gå längre i den svenska sanktionslagen. De handlingar
som skall vara förbjudna har jag därför angett som rättshandling som
avser förvärv, överlåtelse, upplåtelse, transport eller annat ekonomiskt mellanhavande.

Paragraf 3 (c) i 1968 års resolution innehåller en föreskrift om förbud mot
transport av rhodesiska varor. Utförandet av en transport är inte någon
rättshandling och täcks därför inte av den förut nämnda bestämmelsen i 4 §.
Denna paragraf har därför kompletterats med ett förbud mot transport av
rhodesisk vara.

De varor som omfattas av förbudet i 4 § anges som vara som härrör från
Rhodesia och har förts ut därifrån efter sanktionslagens ikraftträdande. Med
vara härrörande från Rhodesia avses inte bara sådana varor som har producerats
eller tillverkats i Rhodesia och exporterats därifrån utan även
varor som har bearbetats eller sammansatts där, även om råmaterialet till
varan eller dess ursprungliga beståndsdelar tidigare har förts in till Rhodesia.

Som jag har nämnt i det föregående innebär FN-resolutionerna att förbudet
skall drabba de varor som har förts ut ur Rhodesia efter det säkerhetsrådet
har fattat beslut om vederbörande sanktioner. Kommittén har emellertid
föreslagit att förbudet skall avse endast sådana varor som har förts
ut från Rhodesia efter det att Kungl. Maj :ts förordnande med stöd av sanktionslagen
har trätt i kraft. Skälet härför är att det enligt kommittén annars
kunde uppkomma svårlösta situationer med sanktionsgods som har
förts ut från Rhodesia efter säkerhetsrådets beslut om sanktionen men före
Kungl. Maj :ts förordnande om ikraftträdande. Mot förslaget i denna del
har remissinstanserna inte anfört någon kritik. Jag ansluter mig till kommitténs
uppfattning och har därför angett att förbudet i 4 § gäller varor
som har förts ut från Rhodesia efter lagens ikraftträdande. Eftersom förbudet
i 1968 års resolution mot utförsel från Rhodesia gäller alla varor, härrörande
därifrån, behöver i lagtexten inte särskilt anges att varorna skall ha
förts ut i strid mot 1966 eller 1968 års resolution.

Vid redogörelsen för 3 § i lagförslaget har jag anmärkt att i vissa fall
bör också underlåtenhet att handla vara omfattad av paragrafens förbud
mot vidtagande av vissa åtgärder. Vad där sagts äger motsvarande tillämpning
på 4 §.

FN-lagkommittén har i sin promemoria berört frågan om vad som bör

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

gälla i de fall då någon har fått sanktionsgods i sin besittning i god tro
och det därefter uppdagas att godset är underkastat förbud mot vidare hantering.
Kommittén ansåg att Kungl. Maj :t — med den konstruktion av Rhodesia-lagstiftningen
som kommittén hade föreslagit — i sådana fall kunde
dispensera från förbudet.

Vid remissbehandlingen satte exportföreningen in. fl. i fråga om inte en
regel som tar sikte på godtrosförvärv borde tas in i sanktionslagen.

Genom att sanktionslagstiftningen enligt departementsförslaget inte konstruerats
som en fullmaktslag med bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda
de förbud som behövs får Kungl. Maj :t inte den möjlighet att dispensera
från förbuden som kommittén nämner. Det kan givetvis inte undvikas
att rättshandling i fråga om sanktionsgods som förbjuds i 4 § ibland kommer
att ingås utan att vederbörande förvärvare etc. har insett eller bort
inse varans beskaffenhet. Skulle han senare få visshet härom, är hans möjligheter
att på ett lagligt sätt förfoga över godset starkt begränsade. Så kan
t. ex. en företagare som har förvärvat någon vara utan vetskap om att den
härrör från Rhodesia knappast vidta någon annan åtgärd än att låta den
ligga osåld till dess sanktionerna mot Rhodesia har avlysts. I resolutionerna
ges inte ens möjlighet för honom att transportera bort varan från den plats
där den finns, när han får vetskap om dess ursprung. Det kan lätt tänkas
även andra svårlösta situationer som en enskild kan råka in i till följd av
det ovillkorliga förbudet mot olovlig befattning med rhodesiska varor. Förhållandena
kan vara sådana att dét inte är möjligt att komma ur situationen
utan att bryta mot sanktionslagen. Enligt min uppfattning är det rimligt
att sådana situationer skall kunna lösas på något sätt genom någon form av
undantagsbestämmelse. FN-resolutionerna innehåller visserligen inte någon
uttrycklig bestämmelse som ger medlemsstaterna rätt att meddela undantag
från förbudet att ta befattning med produkter som härrör från Rhodesia
och har förts ut därifrån efter resolutionernas ikraftträdande. Jag vill emellertid
erinra om vad som i ingressen till paragraf 3 i 1968 års resolution
sägs om syftet med de i samma paragraf upptagna sanktionerna. Enligt min
mening kan därför sanktionernas syfte tillgodoses även om medlemsstat
i särskilda fall medger undantag från förbudet för sådana åtgärder som inte
på något sätt blir till nytta för den olagliga regimen i Rhodesia eller påverkar
dess möjligheter att sitta kvar vid makten. Jag föreslår med hänsyn till
det anförda att Kungl. Maj :t får befogenhet att i godtrosfall av nu nämnd
art medge undantag från förbudet i 4 § när det gäller AÖdare åtgärd med
varan. Vid sådant dispensförfarande bör Kungl. Maj :t kunna meddela undantag
inte bara för den som i god tro har ingått rättshandlingen utan även
för den med vilken denne avser att ingå ny rättshandling för vidare åtgärd
med varan. I vissa fall, t. ex. i fråga om en konsumtionsvara, bör dispensen
kunna innebära att varan släpps helt fri.

Den nu föreslagna undantagsbestämmelsen, som har tagits in som elt

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

andra stycke i 4 §, bör inte komina till användning annat än när vidare liantering
av varan kan anses vara utan egentlig betydelse för det nyss nämnda
syftet med sanktionerna.

Någon anledning att införa möjlighet att dispensera från förbudet i 3 §
torde inte föreligga med hänsyn till de möjligheter som står till buds för den
enskilde att utan att bryta mot sanktionslagen vidta åtgärder beträffande
sanktionsgodset. Enligt 3 § är nämligen alla förfaranden som inte främjar
eller är ägnade att främja i 2 § förbjuden handling tillåtna. Härigenom får
godtrosförvärvare och motsvarande anses ha goda möjligheter att disponera
över sanktionsgodset på lagligt sätt.

5 §•

Paragraf 4 i 1968 års resolution innehåller förbud mot vissa finansiella
transaktioner. Där förbjuds medlemsstat att ställa kapital för investering
eller andra finansiella eller ekonomiska tillgångar till den rhodesiska illegala
regeringens eller vissa rhodesiska företags förfogande. Medlemsstat åläggs
också att hindra egna medborgare och, inom landets territorium, även andra
personer att utföra sådana handlingar eller andra kapitalöverföringar till
fysiska eller juridiska personer i Rhodesia. Undantag medges endast för betalningar
för bl. a. humanitära ändamål.

Som förut har nämnts berörs frågan om förbud mot valutaöverföring till
Rhodesia också i paragraferna 2 (b) i 1966 års resolution och 3 (b) i 1968
års resolution. Enligt dessa paragrafer ingår det i medlemsstats skyldigheter
särskilt att hindra valutaöverföringar till Rhodesia som står i samband
med utförsel av varor från Rhodesia eller olovlig befattning med varor som
härrör därifrån.

I direktiven för FN-lagkommittén framhölls att kommittén borde överväga
möjligheten att ändra gällande valutalagstiftning så att denna kunde
utnyttjas även för att hindra sådana valutatransaktioner som förbjuds i FNresolutionerna.
Kommitténs överväganden ledde emellertid till att tanken på
att ändra valutalagstiftningen avvisades och att nödvändiga bestämmelser i
stället bör föras in i sanktionslagen. Vid remissbehandlingen har någon kritik
inte riktats mot kommitténs uppfattning. Riksbanken har uttryckligen
förklarat att den ansluter sig till denna.

Även jag finner — på de skäl som har anförts av kommittén — alt resolutionernas
föreskrifter om krav på förbud mot valutatransaktioner till
Rhodesia lämpligen bör efterkommas genom en bestämmelse i sanktionslagen
och inte genom ändringar i den nuvarande valutalagstiftningen. Bestämmelsen,
som har tagits in som 5 §, bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad riksbanken har föreslagit, dvs. som ett förbud mot
betalningar till och varje form av kreditgivning till förmån för Rhodesia.
Som riksbanken har framhållit avses med betalning alla former av fullgö4
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 78

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

rande av en i pengar bestämd prestation. I paragraf 4 i 1968 års resolution
ställs inte upp något krav på att kapitalöverföringen för att vara förbjuden
skall stå i samband med någon transaktion i fråga om sanktionsgods,
t. ex. utförsel av vara, eller annan motprestation. Med hänsyn härtill bör bestämmelsen
i sanktionslagen utformas som ett generellt förbud mot finansiella
transaktioner utan krav på att transaktionen skall främja någon sanktionshandling
eller i övrigt stå i samband med sådan.

Mot bakgrunden av det anförda har lagförslaget ansetts böra innehålla
förbud mot handling, varigenom mottagare i Rhodesia utifrån tillförs kapital
genom att betalning verkställs eller kredit lämnas till honom. Från förbudet
i denna paragraf utesluts därigenom valutatransaktioner som sker inom
Rhodesia. FN-sanktionerna torde inte omfatta även sådana handlingar i
andra fall än när de står i samband med utförsel av vara från Rhodesia eller
olovlig befattning med vara, härrörande från Rhodesia (se paragraferna 2
(b) i 1966 och 3 (b) i 1968 års resolution). Verkställs betalning eller lämnas
kredit för sådant ändamål inom — liksom utanför — Rhodesia, kan handlingen
föranleda straffansvar, om den kan anses som medverkan till brott
mot 2, 3 eller 4 §.

Det i 5 § använda uttrycket mottagare i Rhodesia får anses täcka de bestämmelser
i paragraf 4 i 1968 års resolution som anger vem betalning eller
kredit inte får lämnas till.

En bestämmelse som utformas som ett förbud mot införsel av kapital till
Rhodesia torde kunna kringgås genom att betalning eller kredit lämnas
mottagare utanför Rhodesia men med syfte att komma Rhodesia eller fysisk
eller juridisk person i Rhodesia till godo. För att hindra sådant förfarande
bör bestämmelsen kompletteras med ett förbud mot sådan betalning
eller kredit till mottagare utanför Rhodesia som är avsedd för mottagare
i Rhodesia. För att göra förbudet än effektivare bör det lämpligen gälla
också i fråga om sådan betalning eller kredit til! mottagare utanför Rhodesia
som är avsedd för verksamhet av ekonomisk art som idkas i eller
drivs från Rhodesia. I 5 § har därför förts in eu bestämmelse av denna innebörd.

I paragraf 4 i 1968 års resolution ges vissa undantag från förbudet mot
finansiella transaktioner, Dessa undantag anges vara betalning som uteslutande
avser pension, medicinskt eller humanitärt ändamål, undervisningsändamål,
anskaffande av nyhetsmaterial och, då det är påkallat av särskilda
humanitära skäl, livsmedel. En motsvarande bestämmelse har tagits
in i 5 § andra stycket. Därvid har jag dock uteslutit undantaget beträffande
livsmedel, eftersom dessa fall får anses vara omfattade av det allmänna
undantaget beträffande betalning i humanitärt syfte. De undantag från 5 §
första stycket som gäller i fråga om betalning bör gälla även i fråga om
kreditgivning.

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 78 år 1969
6 §.

Som förut har nämnts åligger det Sverige enligt paragraf G i 1968 års
resolution att hindra flygtrafik till och från Rhodesia. I fråga om flygtransporter
som främjar eller är ägnade att främja bl. a. utförsel från eller införsel
till Rhodesia av sanktionsgods får man från svensk sida anses efterkomma
åläggandet genom de förbud mot transporter som jag har föreslagit
i det föregående. Persontrafik omfattas emellertid inte av dessa förbud.
Kravet i resolutionens paragraf 6 torde enklast uppfyllas på det sättet att
man generellt förbjuder luftfart till eller från Rhodesia. En föreskrift härom
har tagits in i 6 §.

Paragraf 6 i 1968 års resolution förbjuder också samarbete med rhodesiskt
lufttrafikföretag eller luftfartyg. Jag anser att detta förbud i den
svenska bestämmelsen lämpligen bör anges som förbud att utöva luftfart
i samarbete med rhodesiskt lufttrafikföretag eller med ägare eller brukare
av rhodesiskt luftfartyg.

Av 1 och 7 §§ följer att förbudet generellt gäller svensk medborgare och
därjämte gäller utlänning som inom Sverige utövar luftfart eller som befinner
sig på svenskt luftfartyg i trafik till eller från Rhodesia. Med uttrycket
»under charter to» torde i resolutionen avses helbefraktning och
tidsbefraktning. För att sådan befraktning skall inrymmas under förbudet
bär vid sidan av förbudet i 6 § att utöva luftfart i paragrafen förts in ett
särskilt förbud att lämna eller förmedla uppdrag alt utöva sådan luftfart
som forbjuds i paragrafen. Härigenom blir det möjligt att ingripa mot
svensk medborgare och utländsk medborgare här i riket som har befraktat
svenskt eller utländskt luftfartyg för transport till eller från Rhodesia.

7 §■

Överträdelser av förbud enligt sanktionslagen måste vara förenade med
straffhot för att lagen skall kunna verka effektivt. Bestämmelser om det
straffrättsliga ansvaret har tagits in i 7 § i lagförslaget.

Kommittén har föreslagit att uppsåtliga brott bestraffas med böter eller
fängelse i högst två år. Mot detta förslag har remissinstanserna inte riktat
någon kritik. Även jag biträder förslaget i denna del och förordar en sådan
strafflatitud för de uppsåtliga brotten.

Kommittén har vidare föreslagit att brott som begås av grov oaktsamhet
skall medföra bötesstraff. Ett par remissinstanser bär avstyrkt en sådan
utsträckning av det straffbara området. Liksom kommittén och det övervägande
antalet remissinstanser anser jag att även grovt culpösa handlingar
bör vara straffbara.

Svenska hamnförbundet har i sitt remissyttrande framfört vissa kritiska
synpunkter på bl. a. förslaget att kriminalisera även grovt culpösa gärningar.
Med anledning därav vill jag hänvisa till vad kommittén har anfört
om nar oaktsamhet bör bedömas som grov. Till dessa uttalanden kan jag

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

ansluta mig. Det bör sålunda inte krävas någon strängare undersökningsplikt
av hamnpersonalen vid lastning, lossning eller transport av gods. Motsvarande
bör gälla vid annan verksamhet, t. ex. när en person i Sverige ingår
avtal om leverans av en vara till utlandet. Någon närmare undersökning
om vart varan är avsedd att slutligt levereras kan inte begäras av leverantören
i Sverige annat än när särskilda omständigheter tyder på att varan
kan komma Rhodesia till godo.

Från åklagarhåll har under remissbehandlingen hävdats att strafflatituden
för oaktsamhetsbrotten bör omfatta också fängelse i högst sex månader.
Jag ansluter mig till denna uppfattning och föreslår att straffskalan
för gärningar, begångna av grov oaktsamhet, bestäms till böter eller fängelse
i högst sex månader. En konsekvens härav är att polis- och åklagarmyndigheterna
får möjlighet att använda vissa straffprocessuella tvångsmedel,
t. ex. husrannsakan, också vid oaktsamhetsbrotten.

Som kommittén har föreslagit bör ansvar ej kunna ådömas när brottsligheten
bedöms vara av ringa beskaffenhet. En bestämmelse härom har förts
in i 7 § andra stycket. Jag finner inte anledning att — som hovrätten för
Västra Sverige har föreslagit — i straffbestämmelsen ta in ett uttryckligt
undantag för leveranser med humanitärt ändamål. Sådana leveranser lär
i många fall kunna bedömas som ringa överträdelse av sanktionslagen, även
om de sker nppsåtligen, och därför inte föranleda straffansvar. Jag vill också
erinra om att lagförslaget innehåller undantag från förbudet mot införsel
till Rhodesia när det gäller bl. a. varor för medicinskt bruk samt livsmedel
i särskilda humanitära fall.

Brottsbalkens allmänna regler om ansvar för medverkan kan tillämpas
analogiskt på brott mot sanktionslagen. Någon uttrycklig bestämmelse om
medverkan behöver därför inte föras in i lagen.

De åtgärder som är förbjudna enligt sanktionslagen innefattar också
handlingar som till sin natur är försökshandlingar. Jag anser därför i likhet
med kommittén att särskilda bestämmelser om straff för försök inte behövs.

Som framgår av vad jag har sagt vid den tidigare redogörelsen för 3 och
4 §§ i lagförslaget bör även underlåtenhetshandlingar i viss utsträckningfalla
under straffbestämmelsen. Utgångspunkten bör vara att underlåtenhet
bör bestraffas som aktivt handlande, om den ter sig lika straffvärd som sådant
handlande.

8 och 9 §§.

I dessa paragrafer har tagits in bestämmelser om förverkande. I FN-lagkommitténs
lagförslag finns föreskrifter om förverkande av egendom som
har använts som hjälpmedel vid brott enligt lagen eller som har varit föremål
för sådant brott. Sedan kommittén lade fram sitt förslag, har reglerna
i 36 kap. brottsbalken om förverkande ändrats. Enligt uttalanden i proposi -

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1969

tionen med förslag till dessa ändringar (prop. 1968:79) bör förverkanderegler
utanför brottsbalken utformas med 36 kap. 1 och 2 §§ som förebild.

Kommittén har inte föreslagit att vinning av brott enligt sanktionslagen
skall kunna förklaras förverkad. I likhet med vissa remissinstanser, bl. a.
RÅ och hovrätten för Västra Sverige, anser jag att också sådan egendom hör
kunna förverkas. Handel med sanktionsgods kan vara mycket vinstgivande.
Risken för att vinsten förverkas kan utgöra ett effektivt komplement till
straffhotet. Bristande möjlighet att direkt ingripa mot vinsten skulle också
kunna framstå som stötande.

Bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel in. in. bör få en lydelse som
i stort sett överensstämmer med 36 kap. 2 § brottsbalken. Detta innebär att
vad som kan förklaras förverkat vid sidan av hjälpmedel är egendom som
har frambragts genom brott mot sanktionslagen och egendom med vilken
har tagits befattning som utgör sådant brott. Vidare kan värdeförverkande
ske även när själva egendomen är åtkomlig för förverkande.

De föreslagna förverkandebestämmelserna innehåller inte uttryckliga regler
om vilka subjektiva rekvisit som krävs för förverkande. Härav följer att
förverkande kan ske vid de gärningar som är straffbara enligt sanktionslagen,
alltså även vid brott som har begåtts av grov oaktsamhet.

Brottsbalkens bestämmelser om vem förverkande får riktas mot och om
behandlingen av särskild rätt till egendom som förklaras förverkad (36 kap.
4 §) är numera direkt tillämpliga inom specialstraffrätten, om det inte i den
särskilda författningen meddelas särskilda föreskrifter härom. Någon anledning
att låta sanktionslagen innehålla särregler i detta avseende föreligger
inte.

10 §.

Enligt FN-lagkommitténs förslag skall frågor om åtal för brott mot sanktionslagen
prövas av central myndighet i den mån detta följer av 2 kap. 5 §
brottsbalken. Flera remissinstanser har emellertid förordat att åtaisprövningen
alltid skall ske centralt. Med hänsyn till lagens speciella natur finner
jag det lämpligt att åtal för brott enligt lagen får väckas endast efter förordnande
av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bemyndigar
därtill. En bestämmelse härom har förts in i 10 §. Bemyndigande att meddela
åtalsförordnande bör lämnas till RÅ, som genom Kungl. Maj :ts beslut
den 18 december 1964 redan har fått bemyndigande att i vissa fall meddela
förordnande enligt 2 kap. 5 eller 6 § brottsbalken.

Genom kravet på särskild åtalsprövning ges bl. a. möjlighet att underlåta
åtal i sådana fal! då lagföring för brott mot sanktionslagen skulle te sig stötande.
Jag tänker då bl. a. på de situationer som kan uppkomma genom
att den svenska sanktionslagen görs tillämplig även på gärningar som begås
av svenska medborgare utomlands. Om en svensk medborgare sedan flera

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

år har varit bosatt i Rhodesia och där redan före landets självständighet sförklaring
har drivit t. ex. sådan affärsverksamhet som kan anses vara ägnad
alt främja export från Rhodesia, kan det i vissa fall finnas skäl att
underlåta åtala honom för brott mot den svenska lagen. Detsamma torde i
undantagsfall också kunna gälla beträffande svensk medborgare som i annat
land än Rhodesia har vidtagit någon åtgärd som inte är straffbar enligt
landets sanktionslagstiftning men väl enligt den svenska.

Som förut har framgått är den gärningsbeskrivning som ges i 3 § mycket
omfattande och gränsen för det förbjudna området är vag. Genom den särskilda
åtalsprövningen får man bl. a. eu möjlighet att underlåta lagföring
i de fall då en handling i och för sig kan anses uppfylla rekvisiten för brott
mot 3 § men ändå framstår som föga straffvärd. Åtalsprövningen kompletterar
på det sättet bestämmelserna i 7 § andra stycket i lagförslaget om att
ansvar inte skall ådömas vid brott av ringa beskaffenhet.

Jag kan inte ansluta mig till kommitténs uppfattning att yttrande i regel
bör inhämtas från vederbörande förvaltningsmyndighet innan åtalsförordnande
meddelas. Liksom RÅ anser jag att frågan om vilket underlag som
krävs för bedömande av åtalsfrågan måste bli beroende av omständigheterna
i det enskilda fallet. 11

11 §•

Enligt paragraf 2 i 1966 års resolution och paragraf 7 i 1968 års resolution
skall medlemsstaterna vidta effektiva åtgärder för att hindra de förbjudna
handlingarna och detta oberoende av om avtal har ingåtts eller licens
har beviljats innan vederbörande resolution antogs.

I 3 § i sitt förslag till sanktionslag har FN-lagkommittén fört in en bestämmelse
om verkan av avtal. Bestämmelsen skulle svara mot den skyldighet
som har ålagts medlemsstaterna i paragraf 2 i 1966 års resolution.
Enligt första stycket i den föreslagna bestämmelsen skall avtal som sluts i
strid mot förordnande enligt sanktionslagen i den delen vara ogiltigt. Paragrafens
andra stycke avser avtal som har ingåtts, innan förordnande enligt
sanktionslagen har trätt i kraft. Enligt förslaget skall skyldighet att uppfylla
förpliktelse som strider mot förordnandet bortfalla så länge detta består.

Vid remissbehandlingen av förslaget har exportföreningen m. fl. ansett
ogiltighetsreglerna i både första och andra stycket i den föreslagna paragrafen
vara överflödiga. Organisationerna framhåller bl. a. att det torde
vara självfallet att part i redan slutet avtal blir befriad från prestation så
länge förbud att fullgöra sådan består.

Vissa remissinstanser vänder sig mot förslaget att ge lagen retroaktiv verkan.
Några nämner därvid särskilt konsekvenserna för de ofta långfristiga
tidsbefraktningsavtalen inom sjöfarten. En remissinstans föreslår att åtminstone
sådana övergångsbestämmelser meddelas att enskilda inte till -

55

Kung!. Maj. ts proposition nr 78 år 1969

skyndas ekonomisk skada genom förbudet att fullgöra redan slutet avtal.
Sjöfartsstyrelsen nämner att 1966 års lag om utvidgad tillämpning av 1939
och 1940 års beredskapslagar på sjöfartens område inte påverkar giltigheten
av vissa redan slutna avtal. I övergångsbestämmelserna till 1939 och 1940
års beredskapslagar, som äger tillämpning bl. a. om riket kommer i krig,
förklaras det uttryckligen att ingångna avtal om tidsbefraktning inte bryts
när lagarna sätts i kraft. 1966 års provisoriska lag, som gör det möjligt att
sätta beredskapslagarna i tillämpning även när FN:s säkerhetsråd har fattat
beslut eller antagit rekommendation som påkallar ingripande från svensk
sida, utfärdades emellertid innan Sverige genom 1966 års resolution blev
folkrättsligt förpliktat att låta sanktionerna bryta redan ingångna avtal.

I likhet med kommittén och det övervägande antalet remissinstanser har
jag funnit, att de inledningsvis under denna paragraf nämnda resolutionsbestämmelserna
föranleder att avtal vars fullgörande strider mot sanktionsförbuden
bör anses ogiltiga från den svenska rättsordningens synpunkt. Såsom
följer av resolutionsbestämmelserna bör detta gälla även avtal som har
ingåtts innan resolutionerna antogs.

Av skäl som jag har anfört under 1 § bör en uttrycklig bestämmelse i
fråga om ogiltigheten meddelas. En sådan bestämmelse torde kunna bidra
till att göra sanktionerna mer effektiva. Som jag redan nämnt under 1 § får
en regel om ogiltighet av avtal i den mån det strider mot sanktionslagen betydelse
i synnerhet i de fall då straff enligt lagen inte drabbar den som ingår
avtalet. En sådan regel skulle också vara ägnad att avhålla enskilda och andra
från att ingå nya avtal. Inte heller bör part, som enligt avtal är skyldig
att fullgöra en förpliktelse i strid mot sanktionslagen, av svensk domstol —•
om denna har att tillämpa svensk rätt i målet — kunna åläggas att fullgöra
förpliktelsen eller utge skadestånd för underlåtenhet att fullfölja förpliktelsen.

När det gäller den närmare utformningen av en förbudsbestämmelse har
kommittén som nämnts gjort skillnad mellan avtal som sluts i strid mot
förbud i svensk sanktionslagstiftning (och alltså sedan en sådan har trätt
i kraft) samt avtal som har träffats tidigare. Medan de förstnämnda avses
bli ogiltiga såvitt angår lagstridig del av avtalet, föreslås i fråga om de sistnämnda
en regel av innehåll, att skyldighet att uppfylla förpliktelse som
strider mot legalt förbud bortfaller så länge förbudet är i kraft. En sådan
kategorisk föreskrift om endast suspensiv verkan av ett mot ett sanktionsförbud
stridande avtal skulle i vissa fall kunna leda till mindre tillfredsställande
resultat, exempelvis när förpliktelsen avser leverans av en viss vara
som förlorar sitt värde om mottagaren inte får den på avtalad tid. Jag vill
därför inte ansluta mig till utredningens förslag i denna del.

I fråga om ogiltighetsbestämmelsens utformning har jag i stället stannat
för att föreslå en avfattning som tar sikte på både avtal, slutna före lagens
ikraftträdande, och avtal slutna därefter. Bestämmelsen innebär att, i den

56

Kungi. Maj.ts proposition nr 78 år 1969

mån avtal — när det än har ingåtts — medför förpliktelse vars fullgörande
skulle strida mot bestämmelse i 2—6 §§, avtalet i sådan del är ogiltigt. Av
1 § följer att ogiltighet inträder vem som än är avtalspart och oberoende
av var avtalet har ingåtts eller skall fullgöras. En ytterligare förutsättning
för ogiltighet — en förutsättning som har ansetts inte behöva komma till uttryck
i lagtexten — är att avtalet skall bedömas enligt svensk lag. Som har
anmärkts under 1 § torde ogiltighetsbestämmelsen indirekt få betydelse
även när det kommer i fråga att här i landet pröva avtal, som i princip
skall bedömas enligt utländsk lag, eller att verkställa utländskt avgörande
beträffande sådant avtal.

Genom en regel av föreslagen innebörd löses frågan om giltigheten av den
del av ett avtal som strider mot sanktionslagen. Vilka civilrättsliga verkningar
som följer av att på denna grund en del av ett avtal blir ogiltig får, som
kommittén har framhållit, bedömas enligt allmänna rättsprinciper. Detta
innebär bl. a. att den andra avtalsparten i vissa fall kan under åberopande
av bristande förutsättning eller motparts underlåtenhet att fullgöra sin prestation
bli befriad från sin avtalsförpliktelse eller få avtalet hävt i sin helhet.
Härigenom finns det viss möjlighet att undvika obilliga konsekvenser för den
andra avtalsparten av att avtalet blott till en del är ogiltigt.

Den retroaktiva verkan av den föreslagna ogiltighetsbestämmelsen förtjänar
ett par kommentarer. Sanktionslagen kommer att bryta redan ingångna
avtal. När det gäller avtal som har ingåtts efter antagandet av FNresolutionerna,
måste avtalsparterna ha varit medvetna om riskerna för att
motparten kunde komma att befrias från avtalsförpliktelse till följd av att
avtalet helt eller delvis strider mot resolutionerna. Beträffande dessa avtal
kan ogiltighetsbestämmelsen inte anses föranleda betänkligheter. När det
gäller avtal som har ingåtts redan innan resolutionerna antogs, kan frågan
anses mer tveksam. Effektivitetskravet gör dock att undantag beträffande
sådana avtal har ansetts inte böra komma i fråga.

I FN-resolutionerna sägs att sanktionerna skall genomföras även när licenser
har beviljats före antagandet av resolutionerna. I likhet med kommittén
anser jag inte någon uttrycklig bestämmelse härom nödvändig.

FN-lagkommittén har i sin promemoria också tagit upp frågan i vad mån
ersättning bör utgå av allmänna medel till enskild som har lidit ekonomisk
skada på grund av sanktionslagstiftningen. Utredningen har ansett
att sådan ersättning ibland bör kunna utgå av billighetsskäl efter prövning
av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall men har inte funnit skäl att ta in en
särskild föreskrift härom i lagen.

Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning i ersättningsfrågan.
Några av dessa, bl. a. hovrätten för Västra Sverige och kommerskollegium,
anser dock att en erinran om möjligheten att söka ersättning
bör tas in i sanktionslagen.

Några remissinstanser, bl. a. advokatsamfundet och exportföreningen,

Iiungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

57

menar att staten bör bära konsekvenserna av den lagstiftning varigenom
de av FN:s säkerhetsråd beslutade sanktionerna genomförs för svenskt vidkommande.
De föreslår att en särskild föreskrift om ersättningsrätt för den
enskilde tas in i sanktionslagen.

För min del ser jag saken i korthet på följande sätt. De förluster för enskilda
som kan uppkomma till följd av förbud av olika slag som en regering
är skyldig att införa på grund av säkerhetsrådets beslut om sanktioner
mot viss stat kan vara av mycket skiftande slag och omfattning.
Det är inte möjligt att ens tillnärmelsevis kartlägga vilka skador som kan
bli aktuella. Än mindre kan man med tillfredsställande grad av säkerhet
beräkna vilka kostnader som skulle kunna uppstå för staten, om rätt till
ersättning för förluster av detta slag införs. Därför är det redan av statsfinansiella
skäl uteslutet att införa en lagstiftning som garanterar enskilda
rätt till ersättning för förluster på grund av sanktionslagstiftning. Inte heller
andra länder som är bundna av säkerhetsrådets beslut om sanktioner har
velat beträda en sådan väg.

Jag anser alltså att den nu aktuella lagen om sanktioner mot Rhodesia
inte bör innehålla någon bestämmelse om skyldighet för staten att utge
ersättning till enskilda för de ekonomiska skador som de kan komma att
åsamkas genom lagen. Till frågan om staten i något konkret fall bör utge
viss ersättning av billighetsskäl finns det inte anledning att ta ställning i
detta sammanhang.

12 §.

Enligt paragraf 5 (b) i 1968 års resolution skall medlemsstat vidta alla
åtgärder som är möjliga för att hindra inresa till eget territorium av person,
som kan antas ha hemvist i Rhodesia och som kan antas ha främjat eller
som sannolikt avser att främja rättsstridiga handlingar av den olagliga
regeringen i Rhodesia eller verksamhet som är ägnad att kringgå sanktioner
som har beslutats i 1966 och 1968 års resolutioner.

Resolutionsföreskriften omfattar enligt ordalagen även egna medborgares
inresa. Någon bestämmelse som förbjuder inresa till Sverige av
sådan svensk medborgare med hemvist i Rhodesia som avses med föreskriften
är inte tänkbar. Som jag redan förut har berört synes FN-resolutionerna
ej heller böra tolkas så att medlemsstat är skyldig att hindra inresa
även av egna medborgare. En sådan tolkning skulle strida mot den
internationellt erkända principen om medborgares ovillkorliga rätt att resa
in i och vistas i sitt hemland.

Beträffande andra än svenska medborgare kan resolutionsföreskriften
i någon mån uppfyllas med stöd av 19 § utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193). Enligt första stycket punkterna 3 och 4 i detta lagrum kan
utlänning avvisas om han, enligt vad som är känt, under de senast förflutna
två åren yrkesmässigt har bedrivit bl. a. olovlig införsel eller ut -

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

försel eller om han tidigare har dömts till frihetsstraff och det skäligen
kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i riket.
Dessa avvisningsgrnnder kan emellertid anses föreligga endast i undantagsfall.
För att resolutionens föreskrifter i denna punkt skall kunna följas
krävs antingen att utlänningslagens awisningsgrunder kompletteras eller
att ett totalt viseringstvång införs, som gör det möjligt att individuellt pröva
varje utlänning som vill resa in i riket. Ett totalt viseringstvång, gällande
även medborgare i annat nordiskt land, torde med hänsyn till de praktiska
konsekvenserna framstå som en orimlig åtgärd. Däremot är det möjligt att
införa ytterligare awisningsgrunder. Med hänsyn till att förevarande lagstiftning
är av provisorisk karaktär och till intresset av att i möjligaste
mån i en lag samla alla bestämmelser om sanktioner mot Rhodesia bör bestämmelsen
om sådana nya awisningsgrunder tas in i förevarande lagförslag
och inte i utlänningslagen.

I 12 § har därför tagits in en bestämmelse, enligt vilken utlänning kan
avvisas i den ordning som föreskrivs i utlänningslagen, om han skäligen
kan antas ha hemvist i Rhodesia och ha begått eller avse att begå
handling som står i strid mot 2—6 §. Med bestämmelsen åsyftas även sanktionsbrott,
begångna av utlänningar utom riket (jfr 1 § första stycket sista
ledet).

Enligt resolutionsbestämmelserna skall utlänning avvisas, om han kan
antas ha brutit eller avse att bryta mot resolutionerna. Om resolutionstexten
skall följas helt i svensk lagstiftning, måste utlänning alltså awisas
även i de fall då brottet har begåtts före sanktionslagens ikraftträdande.
Dessutom tvingas man att skilja mellan handlingar som är förbjudna enligt
1966 års resolution och sådana som är förbjudna enligt 1968 års. För
att tillämpningen av avvisningsbestämmelsen skall kunna förenklas anser
jag att endast handlingar som har vidtagits efter den svenska sanktionslagens
ikraftträdande bör kunna föranleda avvisning. Detta kommer till uttryck
genom att avvisning enligt 12 § kan ske endast på grund av sådan
handling som står i strid mot bestämmelse i lagen. En handling kan inte
anses strida mot lagen förrän denna har trätt i kraft.

Awisningsbestämmelsen har ansetts böra göras fakultativ för att ge sådan
person möjlighet att resa in till riket som kan åberopa asylrättsliga
eller humanitära skäl för inresan. Resolutionstexten ger också utrymme
för sådant undantag från avvisningskravet.

Genom en avvisningsgrund som den föreslagna får man ej någon motsvarighet
till vad som i resolutionsföreskriften sägs om awisning av den
som kan förmodas ha främjat eller avse att främja rättsstridig handling
av den olagliga regeringen i Rhodesia. Innebörden av denna avvisningsgrund
är emellertid så oklar och obestämd att det knappast är möjligt att
ange den med den grad av bestämdhet som man måste kräva av en lagbestämmelse
i detta ämne.

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1969

Genom att i den föreslagna lagtexten hänvisa till de handlingar som
är förbjudna enligt sanktionslagen i stället för att anknyta helt allmänt
till innehållet i 1966 och 1968 års resolutioner har visserligen avvisningsgrunderna
begränsats något i förhållande till resolutionsföreskriftens krav
men har å andra sidan vunnits ökad klarhet om vilka avvisningsgrunderna
är. Dessa får genom den föreslagna lagtexten anses ha fått en tillräcklig
precisering.

Jag anser att åläggandet i paragraf 5 (b) i 1968 års resolution efterkommes
i tillfredsställande grad genom de nu förordade bestämmelserna jämte
de redan gällande avvisningsgrunderna i 19 § utlänningslagen. Någon ytterligare
lagstiftning med anledning av innehållet i paragraf 5 (b) torde inte
behövas.

Övergångsbestämmelser

Jag föreslår att lagen träder i kraft snarast och att den ges giltighet
längst till utgången av år 1970. En allmän och bestående svensk FN-lag kan
beräknas kunna träda i kraft vid denna tidpunkt — eller möjligen tidigare
— och ersätter då den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen. Dessutom
bör Kungl. Maj:t ges möjlighet att förordna att lagen inte vidare skall
gälla. Eu sådan bestämmelse synes lämplig för att lagen snabbt skall kunna
upphävas om säkerhetsrådet beslutar häva sanktionerna före utgången
av år 1970.1 annat fall kommer bestämmelsen självfallet inte att tillämpas.

FN-lagkommittén har bland övergångsbestämmelserna till sitt lagförslag
tagit in en föreskrift om att brott, som har begåtts under lagens giltighetstid,
skall kunna beivras även efter det att lagen har upphört att gälla. Detta
får med hänsyn till sanktionslagens speciella karaktär anses följa av det
undantag från allmänna straffrättsliga grundsatser som finns intaget i 5 §
andra stycket andra punkten brottsbalkens promulgationslag. En särskild
regel därom får anses onödig i förevarande övergångsbestämmelser.

Övriga frågor

Som jag förut berört har FN:s säkerhetsråd i resolutioner i november
1965 och april 1966 rekommenderat medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder
gentemot Rhodesia eller att avhålla sig från visst handlande. Även 1966
och 1968 års resolutioner innehåller vid sidan av sanktionsföreskrifter av
tvingande karaktär bestämmelser som har karaktär av enbart rekommendationer.

En del av dessa rekommendationer berör regeringarnas eget handlande i
förhållande till Rhodesia, t. ex. avbrytande av diplomatiska förbindelser, och
kan för svenskt vidkommande genomföras utan lagstiftning. Andra rekommendationer
får för Sveriges del anses uppfyllda genom tidigare vidtagna åtgärder
eller genom förevarande sanktionslagstiftning.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1969

Av de åtgärder som säkerhetsrådet har rekommenderat torde det i stort
sett endast vara bestämmelserna i paragraferna 8 och 9 i 1968 års resolution
som föranleder överväganden om ytterligare åtgärder behöver vidtas från
svensk sida. I paragraf 8 uppmanas medlemsstaterna att vidta åtgärder för
att hindra sådan verksamhet av dess egna medborgare eller inom eget territorium
som främjar emigration till Rhodesia. Redan genom de förbud mot
olika slags verksamhet av ekonomisk och annan art som det tidigare redovisade
lagförslaget innehåller torde i väsentlig utsträckning svenska medborgare
kunna avhållas från att emigrera till Rhodesia. Ingripanden i yttrande-
och tryckfriheten för ifrågavarande ändamål kan inte komma i fråga.
Giltigheten av svenska pass skulle kunna administrativt begränsas så att de
inte gäller för utresa till Rhodesia. Eftersom det emellertid är inreselandet
som bestämmer vilka identitetshandlingar det skall godta, är en sådan åtgärd
skäligen verkningslös.

Paragraf 9 innehåller en uppmaning till medlemsstaterna att vidta alla
de ytterligare åtgärder av icke-militär natur som den föreliggande situationen
i Rhodesia påkallar. Med hänsyn till de långtgående sanktioner som
1968 års resolution i övrigt innehåller torde ytterligare åtgärder inte kunna
avse annat än avbrytande av kulturella, vetenskapliga och idrottsliga förbindelser,
post- och teleförbindelser och allmän-politiska relationer. Även
i dessa hänseenden torde dock paragrafens räckvidd vara inskränkt. Enligt
paragraf 4 får exempelvis penningmedel överföras till Rhodesia för nyhetsmaterial,
vilket ger vid handen att post- och teleförbindelserna förutsätts ej
skola brytas. Vidare får medel överföras för humanitärt ändamål, något som
synes förutsätta att personliga förbindelser får vidmakthållas. Med hänsyn
till att de förbud som upptas i det förut redovisade lagförslaget är av så omfattande
natur får enligt min mening förevarande rekommendation anses
tillgodosedd i sådan utsträckning att någon ytterligare åtgärd av lagstiftningskaraktär
inte är påkallad.

I den föregående redogörelsen för mitt lagförslag har jag nämnt att Kungl.
Maj :t den 28 juni 1968 utfärdade en kungörelse, genom vilken med stöd av
särskild lagstiftning infördes förbud att med svenskt fartyg transportera
varor, härrörande från Rhodesia, och varor, avsedda för bl. a. fysisk eller
juridisk person i Rhodesia. I 3 § punkt 3 i förevarande lagförslag har tagits
in bestämmelser om förbud mot godstransporter av olika slag. Den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot detta förbud kan dömas till
straff. Vidare kan förverkande av egendom ske. Dessa regler jämte bestämmelsen
i 1 § om sanktionslagens tillämpningsområde kommer att motsvara
också de handlingar som nu förbjuds i 1968 års kungörelse. Denna kungörelse
kan därför upphävas i samband med alt förslaget till sanktionslag genomförs.

I 5 § i lagförslaget har förts in bestämmelser om förbud mot vissa valutatransaktioner.
Det torde inte behöva göras någon hänvisning i valutalagen
till dessa föreskrifter. Inte heller torde luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

297) behöva kompletteras med någon hänvisning till sanktionslagens förbud
i 6 § mot viss luftfart.

Bestämmelserna i 12 § lagförslaget om avvisning utgör ett komplement
till de avvisningsgrunder som anges i 19 § utlänningslagen. Med hänsyn till
innehållet i 1 § första stycket andra punkten utlänningslagen hör i 19 § samma
lag göras ett tillägg om att avvisning också kan ske om särskild bestämmelse
har meddelats därom med anledning av resolution som säkerhetsrådet
har antagit. Tillägget bör avse både bindande beslut och rekommendationer
och bör lämpligen få en sådan utformning att det inte behöver ändras
om säkerhetsrådet beslutar att upphäva sanktionerna mot Rhodesia eller
beslutar sanktioner mot annat land. Hänvisningen bör tas in som punkt 6
i 19 §: s första stycke.

Enligt 19 § tredje stycket utlänningslagen skall bestämmelserna i 19 §
inte gälla den som innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd.
Dessa undantag från avvisningsmöjligheten bör gälla också de nu
ifrågavarande fallen.

I enlighet härmed har inom justitiedepartementet efter samråd med chefen
för inrikesdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i utlänningslagen.
Lagen bör träda i kraft samtidigt med sanktionslagen. Förslaget
finns intaget i den till statsrådsprotokollet i detta ärende fogade bilagan 4,
som även upptar förslaget till lag om vissa sanktioner mot Rhodesia.

Slutligen vill jag erinra om att kommittén har ansett att särskilda åtgärder
bör vidtas för att bland svenska medborgare utomlands sprida kännedom
om den nya lagstiftningen. Jag delar denna åsikt. Frågan vilka åtgärder som
bör vidtas får prövas i senare sammanhang.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1) lag om vissa sanktioner mot Rhodesia,

2) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193).

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Bilaga 1

FN-lagkommittén

Förslag

till

Lag om genomförande av vissa sanktioner mot Syd-Rhodesia

1 §''

I den mån det påkallas i anledning av beslut som fattats eller rekommendation
som antagits rörande Syd-Rhodesia av Förenta Nationernas säkerhetsråd
i överensstämmelse med Förenta Nationernas stadga, äger Konungen
förordna om förbud enligt 2 §.

Förordnande i anledning av rekommendation av säkerhetsrådet förfaller,
om det icke inom en månad underställes riksdagen för prövning av frågan
huruvida det skall bestå och om det icke inom två månader från det underställningen
skett gillas av riksdagen.

Vad i denna lag stadgas om Syd-Rhodesia gäller den syd-rhodesiska staten,
offentliga och privata juridiska personer i Syd-Rhodesia samt fysiska
personer, som har hemvist eller är verksamma där.

2 §•

Konungen äger förordna om förbud att

a) från Syd-Rhodesia utföra sådant gods, som enligt säkerhetsrådets beslut
eller rekommendation icke får utföras därifrån, och

b) till Syd-Rhodesia införa sådant gods, som enligt säkerhetsrådets beslut
eller rekommendation icke får tillhandahållas nämnda stat.

Konungen äger även förordna om förbud att vidtaga sådan nedan nämnd
åtgärd, som främjar eller är ägnad att främja utförsel från eller införsel till
Syd-Rhodesia av ovannämnda slags gods eller Syd-Rhodesias försörjning på
annat sätt med sådant gods, nämligen

1) tillverkning, bearbetning, sammansättning, installering, underhåll eller
reparation av godset,

2) förvärv, mottagande till förvaring, pantsättning eller mottagande som
pant av godset eller varje form av överlåtelse eller upplåtelse, direkt eller
indirekt, av godset eller meddelande av försäkring därå,

3) lastning, lossning eller transport av godset eller tillhandahållande av
utrustning eller förnödenheter åt transportmedel avsett för godset eller varje
form av överlåtelse eller upplåtelse, direkt eller indirekt, av sådant transportmedel,
eller

4) överförande av betalningsmedel till Syd-Rhodesia eller varje form av
kreditgivning, eller

5) lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd som i 1)—4) sägs.

Konungen äger vidare förordna om förbud mot åtgärd, som i 1)—5) sägs,

beträffande gods som efter det att med stöd av denna lag meddelat förord -

o3

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

nande trätt i kraft i strid mot säkerhetsrådets beslut eller rekommendation
utförts från Syd-Rhodesia.

3 §•

Avtal som slutes i strid mot förordnande enligt denna lag är i denna del
ogiltigt.

Har avtal ingåtts innan förordnande enligt denna lag trätt i kraft bortfaller,
så länge förordnandet består, skyldighet att uppfylla förpliktelse som
strider mot förordnandet.

4 §•

Den som överträder förbud som meddelats med stöd av 2 §, dömes, om
gärningen sker uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år. Sker gärningen
av grov oaktsamhet dömes till böter.

I ringa fall skall dock ej till straff dömas.

5 §•

Egendom, vilken använts som hjälpmedel vid eller varit föremål för brott
enligt denna lag, kan, såvida egendomens ägare eller någon som var i hans
ställe uppsåtligen förövat gärningen, förklaras helt eller delvis förverkad
till kronan, om det är påkallat till förebyggande av brott enligt denna lag
eller särskilda skäl annars föreligger och det ej är uppenbart obilligt.

Utgjordes egendomen av annat än betalningsmedel och är den oåtkomlig,
kan i stället värdet förklaras förverkat.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla den som i god tro förvärvat egendomen
eller särskild rätt till denna.

6 §■

Förklaras fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, eller luftfartyg,
som besväras av luftpanträtt eller inteckning, förverkat, kan rätten
förklara att panträtten skall upphöra i den förverkade egendomen. Bör i
annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat bestå trots förklaringen,
skall rätten göra förbehåll därom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1969. Förordnande, som meddelats enligt denna lag,
skall ej gälla längre än till och med sistnämnda dag. I fråga om brott, som
begåtts under lagens giltighetstid, skall även efter utgången av nämnda tid
tillämpas i lagen meddelade bestämmelser.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Bilaga 2

Säkerhetsrådets resolution den 16 december 1966

The Security Council,

Reaffirming its resolutions 216 (1965) of 12 November 1965, 217 (1965)
of 20 November 1965 and 221 (1966) of 9 April 1966, and in particular its
appeal to all States to do their utmost in order to break off economic relations
with Southern Rhodesia,

Deeply concerned that the CounciFs efforts so far and the measures taken
by the administering Power have failed to bring the rebellion in Southern
Rhodesia to an end,

Reaffirming that to the extent not superseded in this resolution, the measures
provided for in resolution 217 (1965) of 20 November 1965, as well as
those initiated by Member States in implementation of that resolution, shall
continue in effect,

Acting in accordance with Articles 39 and 41 of the United Nations Charter,

1. Determines that the present situation in Southern Rhodesia constitutes
a threat to International peace and security;

2. Decides that all States Members of the United Nations shall prevent:

(a) the import into their territories of asbestos, iron ore, chrome, pig-iron,
sugar, tobacco, copper, meat and meat products and hides, skins and leather
originating in Southern Rhodesia and exported therefrom after the date of
this resolution;

(b) any activities by their nationals or in their territories which promote
or are calculated to promote the export of these commodities from Southern
Rhodesia and any dealings by their nationals or in their territories in any
of these commodities originating in Southern Rhodesia and exported therefrom
after the date of this resolution, including in particular any transfer of
funds to Southern Rhodesia för the purpose of such activities or dealings;

(c) shipment in vessels or aircraft of their registration of any of these commodities
originating in Southern Rhodesia and exported therefrom after the
date of this resolution;

(d) any activities by their nationals or in their territories which promote
or are calculated to promote the sale or shipment to Southern Rhodesia of
arms, ammunition of all types, military aircraft, military vehicles, and equipment
and materials for the manufacture and maintenance of arms and ammunition
in Southern Rhodesia;

(e) any activities by their nationals or in their territories which promote
or are calculated to promote the supply to Southern Rhodesia of all other
aircraft and motor vehicles and of equipment and materials for the manufacture,
assembly or maintenance of aircraft and motor vehicles in Southern
Rhodesia; the shipment in vessels and aircraft of their registration of any
such goods destined för Southern Rhodesia; and any activities by their
nationals or in their territories which promote or are calculated to promote
the manufacture or assembly of aircraft or motor vehicles in Southern Rhodesia; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

65

(f) participation in their territories or territories under their administration
or in land or air transport facilities or by their nationals or vessels of
their registration in the supply of oil or oil products to Southern Rhodesia;

notwithstanding any contracts entered into or licences granted before the
date of this resolution;

3. Reminds Member States that the failure or refusal by any of them to
implement the present resolution shall constitute a violation of Article 25
of the Charter;

4. Reaffirms the inalienable rights of the people of Southern Rhodesia to
freedom and independence in accordance with the Declaration on the Granting
of Independence to Colonial Countries and Peoples contained in General
Assembly resolution 1514 (XV); and recognizes the legitimacy of their
struggle to secure the enjoyment of their rights as set forth in the Charter
of the United Nations;

5. Calls upon all States not to render financial or other economic aid to
the illegal racist régime in Southern Rhodesia;

6. Calls upon all States Members of the United Nations to carry out this
decision of the Security Council in accordance with Article 25 of the United
Nations Charter;

7. Urges, having regard to the principles stated in Article 2 of the United
Nations Charter, States not Members of the United Nations to act in accordance
with the provisions of paragraph 2 of the present resolution;

8. Calls upon States Members of the United Nations or of the specialized
agencies to report to the Secretary-General the measures each has taken in
accordance with the provisions of paragraph 2 of the present resolution;

9. Requests the Secretary-General to report to the Council on the progress
of the implementation of the present resolution, the first report to be submitted
not later than 1 March 1967;

10. Decides to keep this hem on its agenda for further action as appropriate
in the light of developments.

Inom utrikesdepartementet verkställd översättning av resolutionen

Säkerhetsrådet,

Som bekräftar sina resolutioner 216 (1965) den 12 november 1965, 217
(1965) den 20 november 1965 och 221 (1966) den 9 april 1966, och särskilt
sin vädjan till alla stater att göra sitt yttersta för att avbryta de ekonomiska
förbindelserna med Sydrhodesia,

Som är djupt bekymrat över att rådets hittillsvarande ansträngningar och
de åtgärder som vidtagits av den förvaltande staten misslyckats med att
bringa upproret i Sydrhodesia till ett slut,

Som bekräftar att i den mån de inte upphävs genom denna resolution de
i resolution 217 (1965) den 20 november 1965 föreskrivna åtgärderna liksom
de åtgärder som initierats av medlemsstater för tillämpning av resolutionen
fortfarande skall vara gällande,

Som handlar i överensstämmelse med artiklarna 39 och 41 i Förenta
Nationernas stadga,

1. Fastslår att den nuvarande situationen i Sydrhodesia utgör ett hot mot
internationell fred och säkerhet,

5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 78

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

2. Beslutar att alla Förenta Nationernas medlemsstater skall förhindra:

(a) införsel till eget territorium av asbest, järnmalm, krom, tackjärn,
socker, tobak, koppar, kött och köttprodukter samt hudar, skinn och läder,
härrörande från Sydrhodesia och utfört därifrån efter dagen för denna resolution; (b)

varje verksamhet av egna medborgare eller inom eget territorium
som främjar eller är ägnad att främja utförsel av dessa varor från Sydrhodesia
och varje rättshandling från egna medborgares sida eller inom
eget territorium avseende någon av dessa varor, härrörande från Sydrhodesia
och utförd därifrån efter dagen för denna resolution, häri särskilt
inbegripet överföring av betalningsmedel till Sydrhodesia för sådan verksamhet
eller rättshandling;

(c) transporter med i den egna staten registrerade fartyg eller luftfartyg
av någon av dessa varor, härrörande från Sydrhodesia och utförd därifrån
efter dagen för denna resolution;

(d) varje verksamhet av egna medborgare eller inom eget territorium
som främjar eller är ägnad att främja försäljning eller transport till Sydrhodesia
av vapen, allt slags ammunition, militära luftfartyg, militära fordon
samt utrustning och materiel för tillverkning och underhåll av vapen
och ammunition i Sydrhodesia;

(e) varje verksamhet av egna medborgare eller inom eget territorium
som främjar eller är ägnad att främja tillförseln till Sydrhodesia av alla
andra slag av luftfartyg och motorfordon samt av utrustning och materiel
för tillverkning, sammansättning eller underhåll av luftfartyg och motorfordon
i Sydrhodesia; liksom transport med i den egna staten registrerade
fartyg och luftfartyg av någon av dessa varor destinerad till Sydrhodesia;
samt varj e verksamhet av egna medborgare eller inom eget territorium som
främjar eller är ägnad att främja tillverkning eller sammansättning av
luftfartyg eller motorfordon i Sydrhodesia;

(f) medverkan inom eget territorium eller på territorium under medlemsstaternas
förvaltning eller genom land- eller lufttransportmedel eller
av egna medborgare eller av fartyg registrerade i den egna staten i tillförseln
till Sydrhodesia av olja eller oljeprodukter;

oavsett om avtal ingåtts eller licens beviljats före dagen för denna resolution; 3.

Erinrar medlemsstaterna om att försummelse eller vägran av någon
av dem att tillämpa denna resolution utgör ett brott mot artikel 25 i stadgan; 4.

Bekräftar Sydrhodesias folks oförytterliga rätt till frihet och självständighet
i enlighet med deklarationen angående beviljande av självständighet
åt kolonialländer och kolonialfolk som är intagen i generalförsamlingens
resolution 1514 (XV); och erkänner rättmätigheten i deras
kamp för att trygga åtnjutandet av sina rättigheter i enlighet med Förenta
Nationernas stadga;

5. Uppmanar alla stater att ej ge vare sig finansiell eller annan ekonomisk
hjälp till den illegala rasistregimen i Sydrhodesia;

6. Uppmanar alla medlemsstater i Förenta Nationerna att verkställa
detta beslut av säkerhetsrådet i enlighet med artikel 25 i Förenta Nationernas
stadga;

7. Manar enträget, under beaktande av de i Förenta Nationernas stadga
artikel 2 fastslagna principerna, stater som icke är medlemmar i Förenta

67

Kungi. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Nationerna att handla i överensstämmelse med vad som föreskrivs i punkt 2
i denna resolution;

8. Uppmanar varje stat som är medlem i Förenta Nationerna eller i fackorganen
att avge rapport till generalsekreteraren om de åtgärder som den
vidtagit i enlighet med bestämmelserna i punkt 2 i denna resolution;

9. Anmodar generalsekreteraren att rapportera till rådet om utvecklingen
i vad avser tillämpningen av denna resolution samt att framlägga den första
rapporten senast den 1 mars 1967;

10. Beslutar att behålla detta ärende på dagordningen för de vidare åtgärder
som kan anses lämpliga i ljuset av den framtida utvecklingen.

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Bilaga 3

Säkerhetsrådets resolution den 29 maj 1968

The Security Council,

Recalling and reaffirming its resolutions 216 (1965) of 12 November 1965,
217 (1965) of 20 November 1965, 221 (1966) of 9 April 1966, and 232 (1966)
of 16 December 1966,

Taking note of resolution 2262 (XXII) adopted by the General Assembly
on 3 November 1967,

Noting with great concern that the measures taken so far have failed to
bring the rebellion in Southern Rhodesia to an end,

Reaffirming that, to the extent not superseded in this resolution, the
measures provided för in resolutions 217 (1965) of 20 November 1965, and
232 (1966) of 16 December 1966, as well as those initiated by member states
in implementation of those resolutions, shall continue in effect,

Gravely concerned that the measures taken by the Security Council have
not been complied with by all states and that some states, contrary to resolution
232 (1966) of the Security Council and to their obligations under
article 25 of the Charter, have failed to prevent trade with the illegal regime
in Southern Rhodesia,

Condemning the recent inhuman executions carried out by the illegal regime
in Southern Rhodesia which have flagrantly affronted the conscience
of mankind and have been universally condemned,

Affirming the primary responsibility of the Government of the United
Kingdom to enable the people of Southern Rhodesia to achieve self-determination
and independence, and in particular their responsibility for dealing
with the prevailing situation,

Recognizing the legitimacy of the struggle of the people of Southern Rhodesia
to secure the enjoyment of their rights as set forth in the Charter of
the United Nations and in conformity with the objectives of General Assembly
resolution 1514 (XV),

Reaffirming its determination that the present situation in Southern Rhodesia
constitutes a threat to international peace and security,

Acting under chapter VII of the United Nations Charter,

1. Condemns all measures of political repression, including arrests, detentions,
trials and executions which violate fundamental freedoms and rights
of the people of Southern Rhodesia, and calls upon the Government of the
United Kingdom to take all possible measures to put an end to such actions;

2. Calls upon the United Kingdom as the administering Power in the discharge
of its responsibility to take urgently all effective measures to bring
to an end the rebellion in Southern Rhodesia, and enable the people to secure
the enjoyment of their rights as set forth in the Charter of the United Nations
and in conformity with the objectives of General Assembly resolution 1514
(XV);

3. Decides that, in furtherance of the objective of ending the rebellion, all
States Members of the United Nations shall prevent:

(a) The import into their territories of all commodities and products
originating in Southern Rhodiesia and exported therefrom after the date of

69

Kiingl. Maj. ts proposition nr 78 år 1969

this resolution (whether or not the commodities or products are for consumption
or processing in their territories, whether or not they are imported
in bond and whether or not any special legal status with respect to the import
of goods is enjoyed by the port or other place where they are imported or
stored);

(b) Any activities by their nationals or in their territories which would
promote or are calculated to promote the export of any commodities or products
from Southern Rhodesia; and any dealings by their nationals or in their
territories in any commodities or products originating in Southern Rhodesia
and exported therefrom after the date of this resolution, including in particular
any transfer of funds to Southern Rhodesia for the purposes of such
activities or dealings;

(c) The shipment in vessels or aircraft of their registration or under charter
to their nationals, or the carriage (whether or not in bond) by land transport
facilities across their territories of any commodities or products originating
in Southern Rhodesia and exported therefrom after the date of this
resolution;

(d) The sale or supply by their nationals or from their territories of any
commodities or products (whether or not originating in their territories, but
not including supplies intended strictly för medical purposes, educational
equipment and material for use in schools and other educational institutions,
publications, news material and, in special humanitarian circumstances, foodstuffs)
to any person or body in Southern Rhodesia or to any other person
or body for the purposes of any business carried on in or operated from
Southern Rhodesia, and any activities by their nationals or in their territories
which promote or are calculated to promote such sale or supply;

(c) The shipment in vessels or aircraft of their registration, or under
charter to their nationals, or the carriage (whether or not in bond) by land
transport facilities across their territories of any such commodities or products
which are consigned to any person or body in Southern Rhodesia, or
to any other person or body for the purposes of any business carried on in or
operated from Southern Rhodesia;

4. Decides that all States Members of the United Nations shall not make
available to the illegal régime in Southern Pvhodesia or to any commercial,
industrial or public utility undertaking, including tourist enterprises, in
Southern Rhodesia any funds for investment or any other financial or
economic resources and shall prevent their nationals and any persons within
their territories from making available to the régime or to any such undertaking
any such funds or resources and from remitting any other funds to
persons or bodies within Southern Rhodesia except payments exclusively
för pensions or for strictly medical, humanitarian or educational purposes
or for the provision of news material and in special humanitarian circumstances,
food-stuffs;

5. Decides that all States Members of the United Nations shall:

(a) Prevent the entry into their territories, save on exceptional humanitarian
grounds, of any person travelling on a Southern Rhodesian passport,
regardless of its date of issue, or on a purported passport issued by or on
behalf of the illegal régime in Southern Rhodesia; and

(b) Take all possible measures to prevent the entry into their territories
of persons whom they have reason to believe to be ordinarily resident in
Southern Rhodesia and whom they have reason to believe to have furthered

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

or encouraged, or to be likely to further or encourage, the unlawful actions of
the illegal régime in Southern Rhodesia or any activities which are calculated
to evade any measure decided upon in this resolution or resolution 232
(1966) of 16 December 1966;

6. Decides that all States Members of the United Nations shall prevent
airline companies constituted in their territories and aircraft of their registration
or under charter to their nationals from operating to or from Southern
Rhodesia and from linking up with any airline company constituted or aircraft
registered in Southern Rhodesia;

7. Decides that all States Members of the United Nations shall give effect
to the decisions set out in operative paragraphs 3, 4, 5 and 6 of this resolution
notwithstanding any contract entered into or licence granted before the
date of this resolution;

8. Calls upon all States Members of the United Nations or of the specialized
agencies to take all possible measures to prevent activities by their nationals
and persons in their territories promoting, assisting or encouraging emigration
to Southern Rhodesia, with a view to stopping such emigration;

9. Requests all States Members of the United Nations or of the specialized
agencies to take all possible further action under Article 41 of the Charter
to deal with the situation in Southern Rhodesia, not excluding any of the
measures provided in that Article;

10. Emphasizes the need for the withdrawal of all consular and trade representation
in Southern Rhodesia, in addition to the provisions of operative
paragraph 6 of resolution 217 (1965);

11. Calls upon all States Members of the United Nations to carry out these
decisions of the Security Council in accordance with Article 25 of the United
Nations Charter and reminds them that failure or refusal by any one of
them to do so would constitute a violation of that Article;

12. Deplores the attitude of States that have not complied with their obligations
under Article 25 of the Charter, and censures in particular those
States which have persisted in trading with the illegal régime in defiance of
the resolutions of the Security Council, and which have given active assistance
to the régime;

13. Urges all States Members of the United Nations to render moral and
material assistance to the people of Southern Rhodesia in their struggle to
achieve their freedom and independence;

14. Urges, having regard to the principles stated in Article 2 of the United
Nations Charter, States not Members of the United Nations to act in accordance
with the provisions of the present resolution;

15. Requests States Members of the United Nations, the United Nations
Organization, the specialized agencies, and other international organizations
in the United Nations system to extend assistance to Zambia as a matter of
priority with a view to helping her solve such special economic problems as
she may be confronted with arising from the carrying out of these decisions
of the Security Council;

16. Calls upon all States Members of the United Nations, and in particular
those with primary responsibility under the Charter for the maintenance of
international peace and security, to assist effectively in the implementation
of the measures called for by the present resolution;

17. Considers that the United Kingdom as the administering Power should
ensure that no settlement is reached without taking into account the views

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

71

of the people of Southern Rhodesia, and in particular the political parties
favouring majority rule, and that it is acceptable to the people of Southern
Rhodesia as a whole;

18. Calls upon all States Members of the United Nations or of the specialized
agencies to report to the Secretary-General by 1 August 1968 on
measures taken to implement the present resolution;

19. Requests the Secretary-General to report to the Security Council on
the progress of the implementation of this resolution, the first report to be
made not later than 1 September 1968;

20. Decides to establish, in accordance with rule 28 of the provisional rules
of procedure of the Security Council, a committee of the Security Council
to undertake the following tasks and report to it with its observations:

(a) To examine such reports on the implementation of the present resolution
as are submitted by the Secretary-General;

(b) To seek from any States Members of the United Nations or of the
specialized agencies such further information regarding the trade of that
State (including information regarding the commodities and products
exempted from the prohibition contained in operative paragraph 3 (d)
above) or regarding any activities by any nationals of that State or in its
territories that may constitute an evasion of the measures decided upon in
this resolution as it may consider necessary för the proper discharge of its
duty to report to the Security Council;

21. Requests the United Kingdom, as the administering Power, to give
maximum assistance to the committee, and to provide the committee with
any information which it may receive in order that the measures envisaged
in this resolution and resolution 232 (1966) may be rendered fully effective;

22. Calls upon all States Members of the United Nations, or of the specialized
agencies, as well as the specialized agencies themselves, to supply
such further information as may be sought by the Committee in pursuance
of this resolution;

23. Decides to maintain this item on its agenda for further action as appropriate
in the light of developments.

Inom utrikesdepartementet verkställd översättning av resolutionen

Säkerhetsrådet,

Som erinrar om och bekräftar sina resolutioner 216 (1965) den 12 november
1965, 217 (1965) den 20 november 1965, 221 (1966) den 9 april 1966 och
232 (1966) den 16 december 1966,

Som beaktar resolutionen 2262 (XXII), antagen av generalförsamlingen
den 3 november 1967,

Som med stort bekymmer uppmärksammar att hittills vidtagna åtgärder
inte lyckats bringa upproret i Sydrhodesia till ett slut,

Som bekräftar att i den mån de inte upphävs genom denna resolution de
i resolutionen 217 (1965) den 20 november 1965 samt i resolutionen 232
(1966) den 16 december 1966 föreskrivna åtgärderna, liksom de åtgärder
som initierats av medlemsstater i tillämpningen av dessa resolutioner, fortfarande
skall vara gällande.

Som är allvarligt bekymrat över att de av säkerhetsrådet vidtagna åtgärderna
inte har efterkommits av alla stater och att vissa stater i strid med

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

säkerhetsrådets resolution 232 (1966) och med sina skyldigheter i enlighet
med stadgans artikel 25 har underlåtit att förhindra handel med den olagliga
regimen i Sydrhodesia,

Som fördömer de omänskliga avrättningar som nyligen verkställts av
den olagliga regimen i Sydrhodesia, vilka utgör en öppen skymf mot mänsklighetens
samvete och vilka universellt fördömts,

Som bekräftar Förenade Konungarikets primära ansvar att möjliggöra
för Sydrhodesias folk att uppnå självbestämmanderätt och oberoende, i
synnerhet dess ansvar att ta itu med den rådande situationen,

Som erkänner rättmätigheten i det sydrhodesiska folkets kamp för att
trygga åtnjutandet av sina rättigheter i enlighet med FN-stadgan och med
syftet med generalförsamlingens resolution 1514 (XV),

Som bekräftar sitt beslut att den rådande situationen i Sydrhodesia utgör
ett hot mot internationell fred och säkerhet,

Som handlar med stöd av kapitel VII i Förenta Nationernas stadga,

1. Fördömer alla åtgärder innebärande politiskt förtryck, däri inbegripet
frihetsberövande, rättegång och avrättningar, vilka kränker Sydrhodesias
folks grundläggande fri- och rättigheter, och uppmanar Förenade Konungarikets
regering att vidtaga alla tänkbara åtgärder för att få ett slut på sådana
handlingar;

2. Uppmanar Förenade Konungariket som förvaltande stat att i samband
med fullgörandet av sina förpliktelser brådskande vidtaga alla effektiva
åtgärder för att bringa upproret i Sydrhodesia till ett slut och möjliggöra
för folket att trygga åtnjutandet av sina rättigheter i enlighet med FNstadgan
och med syftet med generalförsamlingens resolution 1514 (XV);

3. Beslutar för att främja syftet att bringa upproret till ett slut, att alla
Förenta Nationernas medlemsstater skall förhindra:

a) Införsel till eget territorium av alla råvaror och produkter härrörande
från Sydrhodesia, vilka utförts därifrån efter dagen för denna resolution
(vare sig råvarorna eller produkterna är avsedda att förbrukas eller bearbetas
inom eget territorium eller inte, vare sig de införts utan erläggande
av tull eller inte och vare sig den hamn eller annan plats, till vilken varorna
införs eller lagras, åtnjuter särskild rättslig ställning i vad avser varuinförsel
eller inte);

b) Varje verksamhet av egna medborgare eller inom eget territorium
som skulle främja eller är ägnad att främja utförsel av råvara eller produkt
från Sydrhodesia liksom varje rättshandling från egna medborgares sida
eller inom eget territorium avseende råvara eller produkt härrörande från
Sydrhodesia och utförd därifrån efter dagen för denna resolution, häri särkilt
inbegripet överföring av betalningsmedel till Sydrhodesia för sådan
verksamhet eller rättshandling;

c) Transporter med i den egna staten registrerade eller av dess medborgare
befraktade fartyg eller luftfartyg eller med transportmedel till lands
(vare sig utan erläggande av tull eller inte) genom eget territorium av råvara
eller produkt härrörande från Sydrhodesia och utförd därifrån efter
dagen för denna resolution;

d) Försäljning eller leverans av råvara eller produkt från egna medborgares
sida eller från eget territorium (vare sig den härrör från eget territorium
eller inte, men inte omfattande leveranser uteslutande avsedda för
medicinskt bruk, undervisningsutrustning och materiel för användning i
skola eller annan undervisningsanstalt, publikationer, nyhetsmaterial samt,
under särskilda humanitära omständigheter, livsmedel) till fysisk eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

73

juridisk person i Sydrhodesia eller till annan fysisk eller jurdisk person, då
varan är avsedd att användas i affärsverksamhet, som idkas i eller drivs
från Sydrhodesia, samt all verksamhet av egna medborgare eller inom eget
territorium som främjar eller är ägnad att främja sådan försäljning eller
leverans;

e) Transporter med i den egna staten registrerade eller av dess medborgare
befraktade fartyg eller luftfartyg eller med transportmedel till lands
(vare sig utan erläggande av tull eller inte) genom eget territorium av sådan
råvara eller produkt avsänd till fysisk eller juridisk person i Sydrhodesia
eller till annan fysisk eller juridisk person, då varan avses användas i affärsverksamhet
som idkas i eller drivs från Sydrhodesia;

4. Beslutar att ingen av Förenta Nationernas medlemsstater skall för den
illegala regimen i Sydrhodesia eller för kommersiellt eller industriellt företag
eller allmän inrättning, inbegripet turistföretag, i Sydrhodesia, göra
tillgängligt kapital för investering eller andra finansiella eller ekonomiska
resurser och de skall hindra egna medborgare och alla personer inom eget
territorium från att låta regimen eller sådant företag eller sådan inrättning
få tillgång till sådant kapital eller resurser liksom från att tillställa fysiska
och juridiska personer i Sydrhodesia andra tillgångar med undantag för
betalningar uteslutande avseende pensioner eller rent medicinska eller humanitära
syften eller för undervisningsändamål eller för anskaffning av
nyhetsmaterial och, under särskilda humanitära omständigheter, livsmedel;

5. Beslutar att alla Förenta Nationernas medlemsstater skall:

a) Förhindra inresa till sina territorier, utom i undantagsfall av humanitära
skäl, för personer som reser på sydrhodesiskt pass, oavsett när det
utfärdats, eller på föregivet pass utfärdat av den illegala regimen i Sydrhodesia
eller för dess räkning; och

b) Vidtaga alla tänkbara åtgärder för att förhindra inresa till sina territorier
för personer, som de har anledning förmoda har sitt vanliga hemvist
i Sydrhodesia och som de har anledning förmoda har befrämjat eller uppmuntrat,
eller kan tänkas befrämja eller uppmuntra, den olagliga sydrhodesiska
regimens lagstridiga handlingar eller verksamhet som avser att
undvika åtgärd, som beslutats i denna resolution eller resolution 232 (1966)
den 16 december 1966;

6. Beslutar att alla Förenta Nationernas medlemsstater skall förhindra
flygbolag som bildats på egna territorier och i den egna staten registrerade
eller av sina medborgare befraktade luftfartyg från att flyga till eller från
Sydrhodesia och från att samarbeta med något flygbolag bildat i eller något
luftfartyg registrerat i Sydrhodesia;

7. Beslutar att alla Förenta Nationernas medlemsstater skall verkställa
besluten enligt operativa punkterna 3, 4, 5 och 6 i denna resolution, oavsett
om kontrakt ingåtts eller licenser beviljats före dagen för denna resolution; 8.

Uppmanar alla som är medlemmar i Förenta Nationerna eller i fackorganen
att vidtaga alla tänkbara åtgärder för att hindra sina medborgare
eller personer inom eget territorium från handlingar som främjar, stöder
eller uppmuntrar emigration till Sydrhodesia, i syfte att förhindra sådan
emigration;

9. Anmodar alla som är medlemmar i Förenta Nationerna eller i fackorganen
att vidta alla tänkbara åtgärder enligt artikel 41 i stadgan för att ta
itu med situationen i Sydrhodesia, utan att utesluta någon av de åtgärder
som anges i artikeln;

74

Kangl. Maj. ts proposition nr 78 år 1969

10. Betonar i tillägg till bestämmelserna i operativa punkten 6 i resolution
217 (1965) behovet av att all konsulär representation och handelsrepresentation
i Sydrhodesia återkallas;

11. Uppmanar alla i Förenta Nationernas medlemsstater att genomföra
dessa beslut av säkerhetsrådet i enlighet med artikel 25 i Förenta Nationernas
stadga och erinrar dem om att underlåtenhet eller vägran av någon av
dem att göra detta skulle utgöra ett brott mot denna artikel;

12. Beklagar inställningen hos de stater som inte har uppfyllt sina förpliktelser
enligt stadgans artikel 25 och fördömer i synnerhet de stater som
har framhärdat i att bedriva handel med den illegala regimen trots säkerhetsrådets
resolutioner och vilka har givit regimen aktivt stöd;

13. Uppmanar alla Förenta Nationernas medlemsstater att lämna moraliskt
och materiellt bistånd till Sydrhodesias folk i dess kamp för att uppnå
frihet och oberoende;

14. Manar enträget, under beaktande av de i artikel 2 i Förenta Nationernas
stadga fastslagna principerna, stater som icke är medlemmar i Förenta
Nationerna att handla i överensstämmelse med vad som föreskrivs i denna
resolution;

15. Anmodar Förenta Nationernas medlemsstater, Förenta Nationerna,
fackorganen och andra internationella organisationer inom FN-familjen att
med förtur lämna bistånd till Zambia i syfte att hjälpa landet att lösa de
särskilda ekonomiska problem som kan möta det som en följd av genomförandet
av dessa säkerhetsrådets beslut;

16. Uppmanar alla Förenta Nationernas medlemsstater och i synnerhet
dem som har det grundläggande ansvaret enligt stadgan för upprätthållandet
av internationell fred och säkerhet att effektivt bidra till genomförandet
av de åtgärder som denna resolution föreskriver;

17. Anser att Förenade Konungariket som förvaltande stat bör säkerställa
att ingen uppgörelse träffas utan att hänsyn tas till det sydrhodesiska
folkets åsikter och speciellt till de politiska partier som önskar majoritetsstyre
och utan att lösningen är godtagbar för det sydrhodesiska folket i dess
helhet;

18. Uppmanar alla som är medlemmar i Förenta Nationerna eller i fackorganen
att senast den 1 augusti 1968 avge rapport till generalsekreteraren
om de åtgärder som vidtagits för att genomföra denna resolution;

19. Anmodar generalsekreteraren att rapportera till säkerhetsrådet om
hur framstegen med genomförandet av denna resolution fortskrider, varvid
den första rapporten skall lämnas senast den 1 september 1968;

20. Beslutar att i enlighet med 28 § i den provisoriska arbetsordningen för
säkerhetsrådet tillsätta en kommitté inom säkerhetsrådet för att fullgöra följande
uppgifter och lämna rapport jämte kommentar till säkerhetsrådet:

a) att granska de rapporter om genomförandet av denna resolution som
framläggs av generalsekreteraren;

b) att hos stat som är medlem i Förenta Nationerna eller i fackorganen
begära de ytterligare uppgifter som kommittén anser nödvändiga för att
på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin uppgift att rapportera till
säkerhetsrådet beträffande denna stats handel (inbegripet uppgifter om de
råvaror och produkter som är undantagna från förbudet i operativa punkten
3 (d) ovan) eller beträffande åtgöranden av medborgare i den staten
eller inom dess territorium som kan innebära ett kringgående av de åtgärder
som beslutats i denna resolution;

21. Begär att Förenade Konungariket, i egenskap av förvaltande stat, ger

75

Kungl. Maj:ts proposition, nr 78 år 1969

största möjliga stöd åt kommittén och förser den med alla upplysningar som
landet kan erhålla för att de åtgärder som förutses i denna resolution och i
resolution 232 (1966) skall kunna bli fullt effektiva;

22. Uppmanar alla som är medlemmar i Förenta Nationerna eller i fackorganen
liksom fackorganen själva att förse kommittén med de ytterligare
upplysningar som kommittén kan komma att begära för verkställandet av
denna resolution;

23. Beslutar att behålla detta ärende på dagordningen för de vidare åtgärder
som kan anses lämpliga i ljuset av den framtida utvecklingen.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Bilaga 4

1) Förslag
till
Lag

om vissa sanktioner mot Rhodesia
Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Denna lag tillämpas i fråga om

straff och förverkande på svensk medborgare och på utlänning, som
här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg överträtt i lagen föreskrivet
förbud,

avtals ogiltighet oberoende av mellan vilka och var avtalet ingåtts och
var det skall fullgöras,

avvisning oberoende av var i 12 § avsedd handling antages ha ägt rum
eller komma att äga rum.

Med vara förstås i denna lag varje produkt eller nyttighet som kan framställas
i, utföras från eller införas till Rhodesia och som ej är avsedd endast
för innehavarens personliga bruk.

2 §•

Vara får ej utföras från Rhodesia eller införas dit. Ej heller får fysisk
eller juridisk person utanför Rhodesia förses med vara, om denna är avsedd
för verksamhet av ekonomisk art som idkas i eller drives från Rhodesia.

Från förbud mot införsel eller mot förfarande som avses i första stycket
andra punkten undantages vara, som är avsedd endast för medicinskt
bruk, utrustning och materiel för undervisning i skola eller annan undervisningsanstalt,
publikation, nyhetsmaterial och, då det är påkallat av
särskilda humanitära skäl, livsmedel.

3 §•

Åtgärd får ej vidtagas som främjar eller är ägnad att främja enligt 2 §
förbjudet förfarande och som innebär

1) tillverkning, bearbetning, sammansättning, installering, underhåll eller
reparation av vara,

2) förvärv av äganderätt eller annan särskild rätt till vara, mottagande
till förvaring eller pantsättning av vara eller någon form av överlåtelse eller
upplåtelse därav eller meddelande av försäkring därå,

3) lastning, lossning eller transport av vara eller tillhandahållande av
utrustning eller förnödenheter åt transportmedel avsett för vara eller någon
form av överlåtelse eller upplåtelse av sådant transportmedel, eller

4) lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd som anges i 1—3.

Vad som sägs i första stycket gäller även om varan är avsedd endast som

hjälpmedel för framställning av vara och ej kommer att användas i strid
mot 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

77

4 §•

I fråga om vara som härrör från Rhodesia och utförts därifrån efter denna
lags ikraftträdande får ej ingås rättshandling som avser förvärv, överlåtelse,
upplåtelse, transport eller annat ekonomiskt mellanhavande. Ej heller
får sådan vara transporteras.

Har någon ingått rättshandling som nu nämnts utan att han insett eller
bort inse att varan härrör från Rhodesia och utförts därifrån, kan Konungen
medge undantag från första stycket när det gäller vidare åtgärd med
varan.

5 §•

Mottagare i Rhodesia får ej utifrån tillföras kapital genom att betalning
verkställes eller kredit lämnas honom. Ej heller får betalning verkställas
eller kredit lämnas till mottagare utanför Rhodesia, om den är avsedd för
mottagare i Rhodesia eller avser verksamhet av ekonomisk art som idkas
i eller drives från Rhodesia.

Från förbud enligt första stycket undantages betalning, som avser endast
pension, medicinskt eller humanitärt ändamål, undervisningsändamål
eller anskaffande av nyhetsmaterial. Motsvarande undantag gäller i fråga
om kredit som avser ändamål av nu nämnt slag.

6 §•

Luftfart får ej utövas till eller från Rhodesia eller i samarbete med rhodesiskt
lufttrafikföretag eller med ägare eller brukare av rhodesiskt luftfartyg.
Ej heller får lämnas eller förmedlas uppdrag att utöva sådan luftfart.

7 §•

Den som bryter mot 2—6 § dömes, om gärningen skett uppsåtligen, till
böter eller fängelse i högst två år eller, om gärningen skett av grov oaktsamhet,
till böter eller fängelse i högst sex månader.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

8 §•

Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det ej är
uppenbart obilligt.

9 §.

Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller
som frambragts genom sådant brott kan förklaras förverkad, om det är påkallat
till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamma
gäller egendom med vilken tagits befattning som utgör brott enligt
denna lag.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

10 §.

Åtal för brott enligt denna lag får väckas endast efter förordnande av
Konungen eller den Konungen bemyndigar. 11

11 §■

I den mån avtal innebär förpliktelse vars fullgörande skulle strida mot
2—6 § är avtalet i sådan del ogiltigt.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969
12 §.

Utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i Rhodesia och ha begått
eller avse att begå sådan handling som står i strid mot 2—6 § kan
avvisas i den ordning som föreskrives i utlänningslagen den 30 april 1954
(nr 193).

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till
dess Konungen annat förordnat, dock längst till utgången av år 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

79

2) Förslag
till
Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 19 § utlänningslagen den 30 april 19541 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Utlänning må ock avvisas,
1) om han kan---—• —

(Föreslagen lydelse)

19 §.

4) om han tidigare inom eller utom
riket blivit dömd till frihetsstraff
och det skäligen kan befaras att han
kommer att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge
fortsätta brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge bedriva
sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.

eller utförsel;

4) om han tidigare inom eller utom
riket blivit dömd till frihetsstraff
och det skäligen kan befaras att han
kommer att här i riket eller i Danmark,
Finland, Island eller Norge
fortsätta brottslig verksamhet;

5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark, Finland,
Island eller Norge bedriva sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet;
eller

6) om bestämmelse meddelats
därom med anledning av resolution,
som antagits av Förenta Nationer -

Utlänning må jämväl
Vadi — — —---

nas säkerhetsråd.

---sådan begäran.

eller bosättningstillstånd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse av 19 § se 1963: 620.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 mars 1969.

Närvarande:

justitierådet Riben,
regeringsrådet Hjern,
justitierådet Bergsten,
justitierådet Gyllensvärd.

Enligt lagrådet den 5 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokollet
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24
januari 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om vissa sanktioner mot Rhodesia och 2) lag om ändring
i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Hans Olsson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om vissa sanktioner mot Rhodesia

Den föreslagna lagen är av ovanlig karaktär. I vårt land har tidigare icke
förekommit någon direkt motsvarighet på området. Visserligen väcktes i
början av 1920-talet frågan om att införa lagstiftning för genomförande av
ekonomiska sanktioner mot annat land, men projektet strandade på kritik
från bl. a. lagrådets sida, främst grundad på konstitutionella betänkligheter.
Då den italiensk-abessinska konflikten utbröt 1935, saknade vi här i
landet bestämmelser som möjliggjorde Sveriges medverkan i sanktioner.
Konflikten föranledde visserligen tillkomsten 1936 av en lag om rätt för
Kungl. Maj:t att i vissa fall förordna om kreditspärr, men lagen kom endast
att gälla mycket kort tid.

Den lag som nu framlägges är avsedd att vara provisorisk och riktar sig
blott mot ett enda land. Önskvärt är naturligtvis, att vi så snart som möjligt
får en lag, så konstruerad att lagens bestämmelser kan sättas i funktion
mot varje land beträffande vilket säkerhetsrådet beslutat om sanktioner.
Av remissprotokollet framgår att förslag till en sådan allmän svensk FNlag
är att vänta inom något år.

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Såsom anmärkts i remissprotokollet är en förutsättning för att säkerhetsrådet
skall äga fatta ett för medlemsstaterna bindande beslut om sanktioner
enligt FN-stadgan att rådet har fastställt, att det föreligger ett hot
mot freden, fredsbrott eller angreppshandling. Frågan huruvida denna förutsättning
är uppfylld när det gäller de beslutade sanktionerna mot Rhodesia
kan icke prövas i lagstiftningsärendet. I och med att säkerhetsrådet
konstaterat, att situationen i Rhodesia utgör ett hot mot internationell fred
och säkerhet, är Sverige bundet av besluten. För att de helt skall kunna
genomföras utan avbidan på en allmän FN-lag är separat lagstiftning erforderlig.

Innehållet i det framlagda lagförslaget är icke i alla stycken så lätt att
genomtränga, ej heller låter sig konsekvenserna av de delvis mycket långtgående
bestämmelserna till alla delar överblicka. Förslaget innehåller dock
stadganden, ägnade att eliminera sådana konsekvenser som kan te sig stötande.
Särskilt betydelsefullt i detta hänseende är stadgandet i 10 § att åtal
för brott enligt lagen får väckas endast efter förordnande av Konungen
eller den Konungen bemyndigar. Vid åtalsprövningen bör hänsyn kunna
tagas till att en handling, som enligt lagen är förbjuden, i det enskilda fallet
kan vara ursäktlig.

Av intresse för bedömningen av förslaget hade varit att åtminstone i
stora drag få kunskap om arten och omfattningen av handelsutbytet mellan
Sverige och Rhodesia, antalet svenska medborgare, bosatta i Rhodesia,
svensk företagsamhet i landet och övriga i sammanhanget betydelsefulla
relationer. Remissprotokollet innehåller inga uppgifter härom. Troligt är
att Sveriges affärsförbindelser med Rhodesia numera är av blygsam omfattning.

I detta sammanhang vill lagrådet beröra frågan om ersättning åt enskild
för ekonomisk förlust till följd av Sveriges deltagande i sanktionerna.

FN-lagkommittén har härom anfört, att sådan ersättning ibland bör kunna
utgå av billighetsskäl, men kommittén har likväl inte funnit skäl att i nu
förevarande sammanhang pröva frågan om en lagfäst rätt till ersättning för
förluster på grund av sanktioner. Enligt kommitténs mening kan av rättviseskäl
med visst fog hävdas, att förluster av ifrågavarande slag som råkar
drabba enskilda personer eller företag bör bäras av det allmänna, men
kommittén har menat, att det är förenat med mycket stora svårigheter att
generellt ange några bestämda riktlinjer för bedömande av dessa ersättningsfrågor.
I överensstämmelse härmed har kommittén icke intagit någon
bestämmelse i ämnet i sitt lagförslag.

Kommitténs ståndpunkt har vid remissbehandlingen utsatts för viss kritik,
särskilt skarp från advokatsamfundet, som ansett att lagstiftningen
över huvud taget inte bör genomföras utan att enskilda personer tillförsäkras
lagfäst rätt till ersättning av allmänna medel för ekonomiska förluster
på grund av sanktionerna.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 78

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Departementschefen har i stort sett ställt sig på samma linje som kommittén
under hänvisning bl. a. till att de förluster, som kan uppkomma,
kan vara av mycket skiftande slag och omfattning. Det är enligt departementschefens
mening inte möjligt att ens tillnärmelsevis kartlägga vilka
skador som kan bli aktuella, än mindre kan man med tillfredsställande
grad av säkerhet beräkna vilka kostnader som skulle kunna uppstå för
staten, om rätt till ersättning för förluster av detta slag införes.

Lagrådet vill för sin del framhålla, att störningar i internationella affärsförbindelser
genom import- och exportförbud, valutarestriktioner in. in.
ofta förekommer utan att ersättning från det allmännas sida kommer i
fråga. Ersättningsrätt föreligger sålunda ej i anledning av vare sig de i
remissprotokollet redovisade kungörelserna om import- och exportförbud
eller 1966 års lag angående utvidgad tillämpning av 1939 och 1940 års fartygslagar.
De ekonomiska sanktioner som hittills kunnat genomföras mot
Rhodesia grundar sig huvudsakligen på nämnda författningar, och dessa
sanktioner har sannolikt givit upphov till förluster för enskilda personer
eller företag i större omfattning än som kan följa av den nu tillämnade
lagstiftningen. Det kan vidare framhållas att motiven för en ersättningsregel
i viss mån försvagas om, såsom lagrådet i det följande kommer att
förorda, stadgandet i 11 § om ogiltighet av avtal utgår. På dessa skäl och
med hänsyn till vad departementschefen i övrigt anfört anser lagrådet avsaknaden
av ersättningsbestämmelser av ifrågavarande slag ej utgöra hinder
mot lagstiftningens genomförande. Lagrådet förutsätter emellertid, att
vid det fortsatta arbetet på en svensk FN-lag ersättningsfrågan blir föremål
för ytterligare överväganden.

1 §•

Med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens ovanliga karaktär är det
önskvärt, att dess bakgrund kommer till uttryck genom att säkerhetsrådets
resolutioner omnämnes i lagtexten. Härmed markeras syftet med lagstiftningen
och den betydelse som innehållet i resolutionerna har när det gäller
tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna i lagen. Lagrådet förordar
därför, att såsom ett första stycke i 1 § upptages en bestämmelse
med hänvisning till dessa resolutioner. Bestämmelsen torde kunna formuleras
så, att med anledning av de resolutioner om sanktioner mot Rhodesia
som antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd den 16 december 1966
och den 29 maj 1968 skall gälla vad som stadgas nedan i denna lag.

Den i 1 § första stycket i det remitterade förslaget behandlade frågan om
lagens tillämpningsområde i avseende å straff och förverkande kan lämpligen
regleras i anslutning till ansvarsbestämmelserna. Även bestämmelsen
i samma stycke om avvisning torde böra flyttas; den kan inarbetas i avvisningsregeln
i 12 § i det remitterade förslaget. Av bestämmelserna i 1 §
första stycket återstår därefter en regel rörande tillämpligheten av ogiltig -

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

hetsbestämmelsen i It §. På sätt framgår av det följande föreslår lagrådet
att denna bestämmelse skall utgå och ersättas med en föreskrift om giltighet
av de i lagen stadgade förbuden oavsett ingångna avtal. Det sagda innebär,
att hela första stycket i 1 § i det remitterade förslaget kan slopas.

I andra stycket har upptagits definition på begreppet vara. Det har här
gällt att bestämma innebörden av det i resolutionen den 29 maj 1988 använda
uttrycket »commodities or products». De uttalanden som departementschefen
gjort angående den närmare innebörden av varubegreppet går
i huvudsak ut på att det skall vara fråga om konkreta föremål, icke tjänster
och liknande, samt att elektrisk kraft inbegripes. Den definition som föreslås
— produkt eller nyttighet som kan framställas i, utföras från eller införas
till Rhodesia — är emellertid ägnad att skapa oklarhet, särskilt med
hänsyn till termen nyttighet. Lagrådet föreslår, att det i stället anges att
med vara förstås materiellt ting som är av lös egendoms natur samt att det
uttryckligen anges att elektrisk kraft anses som vara. Uttrycket materiellt
ting får anses inbegripa även gas. (Jfr 7 § förordningen om mervärdeskatt.)
Det förbehåll beträffande vara avsedd för innehavarens personliga bruk
som ingår i den i det remitterade förslaget upptagna definitionen har icke
samband med innebörden av själva varubegreppet och synes därför böra
överflyttas till beskrivningen av de förbjudna förfarandena i 2 och 4 §§.

2 §•

Vid beaktande av vad lagrådet anfört beträffande 1 § andra stycket bör
i fråga om förbudet mot utförsel och införsel av vara göras undantag för
vara som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

Paragrafen synes kunna göras mera lättläst genom viss omdisposition
av bestämmelserna. Lagrådet föreslår, att paragrafen uppdelas i tre stycken
och att därvid upptages, i första stycket förbud mot utförsel och införsel
med det nyss angivna förbehållet beträffande vara som är avsedd endast
för personligt bruk, i andra stycket bestämmelser om undantag från förbudet
mot införsel i enlighet med det remitterade förslagets andra stycke
samt i tredje stycket det i första stycket andra punkten i det remitterade
förslaget stadgade förbudet med angivande av att samma undantag gäller
som beträffande förbudet mot införsel.

3 §•

Bestämmelserna i denna paragraf är avsedda att komplettera förbuden
i 2 § så att paragraferna tillsammans skall motsvara de ålägganden för medlemsstaterna
som i säkerhetsrådets resolution den 29 maj 1968 upptagits i
paragraf 3 (b) första ledet, (d) och (e). Resolutionens beskrivningar av de
åtgärder som skall förhindras har ansetts alltför allmänt hållna för att
direkt kunna överföras till lagtext. I stället har man sökt precisera de olika
slag av befattning med varor, härrörande från eller avsedda för Rhodesia,

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

som skall vara förbjudna. I enlighet härmed har i förevarande paragraf
uppräknats åtgärder som — under förutsättning att de främjar eller är
ägnade att främja de enligt 2 § primärt förbjudna förfarandena, dvs. huvudsakligen
varors utförande från och införande till Rhodesia — likaledes
skall vara förbjudna. Det lagtekniska greppet på uppgiften ger i och för
sig inte anledning till erinran. Mot uppräkningen i första stycket av de otilllåtna
åtgärderna kan emellertid riktas vissa anmärkningar från systematisk
och terminologisk synpunkt. Lagrådet föreslår att punkterna 2 och 3 —
med omkastning av den inbördes ordningen — ändras så, att under punkt 2
upptages lastning, lossning, transport eller mottagande till förvaring av vara
eller tillhandahållande av transportmedel eller av utrustning eller förnödenheter
för transport och under punkt 3 överlåtelse eller förvärv av vara, upplåtelse
eller förvärv av särskild rätt därtill eller meddelande av försäkring
därå.

Avfattningen av andra stycket — vilket bör uppfattas som ett förtydligande
i visst avseende av innehållet i första stycket — synes böra jämkas
så, att vad som sägs i första stycket anges gälla även om den vara till vilken
åtgärden skulle hänföra sig endast utgör hjälpmedel för framställning av
annan vara, avsedd att bli föremål för förfarande i strid mot 2 §.

I remissprotokollet har gjorts vissa uttalanden av innebörd att paragrafens
förbud bör kunna gälla även fall av underlåtenhet att handla. Möjligheterna
att tillämpa lagrummet i sådana fall synes emellertid vara, om inte
helt uteslutna så dock högst begränsade. Paragrafen omfattar nämligen
bara situationer, där vissa uppräknade åtgärder vidtas, och dessa åtgärder
är av sådant slag att de svårligen kan tänkas komma till stånd utan positivt
handlande. Härmed är inte sagt, att de som exempel nämnda fallen inte
skulle träffas av den föreslagna lagstiftningen. Om någon utövar kontinuerlig
ledning av en verksamhet, är nämligen underlåtenhet att ingripa ofta att
bedöma som ett positivt handlande.

På sätt departementschefen angivit i samband med behandlingen av
denna paragraf kan åtgärd, som främjar enligt 2 § förbjuden handling men
inte räknats upp i 3 §, i vissa fall bestraffas i enlighet med brottsbalkens
regler om medverkan. Den omständigheten att gärningsmannen själv
kanske inte kan fällas till ansvar på den grund att han är utlänning och att
överträdelsen ägt rum utomlands synes inte böra hindra bestraffning av
svensk medhjälpare. De i lagen inskrivna förbuden gäller i princip oberoende
av vem som handlar och var handlandet äger rum, och att vissa begränsningar
stadgas i fråga om möjligheten att utkräva straffansvar av utlänningar
bör inte inverka på övriga medverkandes straffbarhet. Det anförda
kan ha betydelse bl. a. för möjligheten att straffa för medverkan i
sådana situationer där enligt remissprotokollet ansvar för underlåtenhet
att handla skulle kunna inträda.

85

Kurigl. Maj. ts proposition nr 78 år 1969
4 §•

De rättshandlingar, som skall vara förbjudna i fråga om sanktionsgods
som utförts från Rhodesia, synes lämpligen — utan att någon väsentlig
skillnad i sak uppkommer i förhållande till det remitterade förslaget — kunna
anges genom en hänvisning till 3 § första stycket 3 i dess av lagrådet föreslagna
lydelse. Under förutsättning att lagrådets förslag beträffande 3 §
godtages och med erinran om vad som vid 1 § anförts beträffande vara, avsedd
för personligt bruk, vill lagrådet därför föreslå, att första stycket i förevarande
paragraf får det innehållet att vara, som härrör från Rhodesia och
för annat ändamål än att tjäna till innehavarens personliga bruk utförts
därifrån efter lagens ikraftträdande, ej får göras till föremål för transport
eller för rättshandling som anges i 3 § första stycket 3.

Även andra stycket torde böra omarbetas. Såsom förutsättning för att
undantag skall kunna medges från det i första stycket stadgade förbudet
synes därvid böra anges, att den från Rhodesia härrörande varan eller särskild
rätt till densamma förvärvats av någon som varken insett eller bort
inse att varan var sådan som anges i första stycket.

7—10 §§.

Dessa paragrafer bör enligt vad som anföres vid 11 § erhålla beteckningarna
8—11 §§.

Enligt stadgande som ingår i 1 § första stycket i det remitterade förslaget
skall lagen i fråga om straff och förverkande tillämpas på svensk medborgare
och på utlänning som här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg
överträtt i lagen föreskrivet förbud. Denna bestämning av tillämpningsområdet
avviker från de allmänna reglerna i 2 kap. brottsbalken så till
vida, att brottsbalkens regler är vidsträcktare i fråga om utlänning som begått
brott utom riket; se 2 kap. 2 och 3 § § brottsbalken. Särskilt förtjänar
framhållas, att den i 2 kap. 2 § första stycket brottsbalken fastslagna grundsatsen
om likställighet mellan svensk medborgare och sådan utlänning som
har hemvist i Sverige frångås. Då säkerhetsrådets resolutioner icke kan anses
kräva dylik likställighet och ansvarsbestämmelsernas tillämplighet icke
torde böra utsträckas längre än som nödvändigtvis följer av resolutionerna,
bör denna avvikelse godtagas.

Enligt vad lagrådet tidigare uttalat bör erforderlig reglering av frågan om
lagens tillämpningsområde i avseende å straff och förverkande ske i anslutning
till ansvarsbestämmelserna. Då brottsbalkens regler om tillämpligheten
av svensk lag i princip gäller även specialstraffrätten, torde därvid
endast böra anges avvikelsen från nämnda regler, dvs. den begränsade
möjligheten att straffa utlänning för utomlands begången gärning (jfr 5 §
lagen den 1 april 1966 om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna
havet, som i förhållande till brottsbalken innebär en utvidgning av tilllämpningsområdet).
Restämmelsen härom bör upptagas i 7 § (8 § enligt lag -

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 78 år 1969

rådets förslag), lämpligen — om första och andra styckena sammanföres
till ett — såsom ett andra stycke, och i enlighet med det sagda innehålla, att
utlänning som utom riket begått gärning enligt första stycket skall, oavsett
vad som stadgas i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken, dömas för gärningen endast
om den begåtts på svenskt fartyg eller luftfartyg. Att särskilt ange tilllämpningsområdet
för förverkandereglerna i de följande paragraferna är då
icke erforderligt. Det är redan av dessa paragrafers lydelse klart, att deras
tillämpning måste anknyta till brott som kan bedömas enligt förevarande
lag.

Vissa spörsmål angående medverkan till brott enligt lagen har lagrådet
berört vid 3 §.

11 §•

Denna paragraf behandlar verkan av de i 2—6 §§ uppställda förbuden på
ingångna avtal. I den mån avtal innebär förpliktelse vars fullgörande skulle
strida mot något av dessa förbud skall avtalet, oavsett vid vilken tidpunkt
det är ingånget, i sådan del vara ogiltigt. Bestämmelser av liknande innehåll
fanns i 3 § av kommittéförslaget, där det emellertid gjordes viss skillnad
mellan avtal som slutits i strid mot ett enligt den föreslagna lagen meddelat
förordnande och avtal som ingåtts innan sådant förordnande trätt i kraft.

Avfattningen av ogiltighetsregeln i det remitterade förslaget torde sammanhänga
med att de förbud till vilka den anknyter är av mycket olika karaktär.
Vissa förbud innebär inskränkningar i den rättsliga handlingsfriheten,
andra avser rent faktiska förfaranden av skilda slag. Innebörden av bestämmelsen
är emellertid i flera avseenden oklar.

Av vad departementschefen anfört framgår att bestämmelsen — såsom
också ordalydelsen ger vid handen — primärt gäller endast den avtalsparts
förpliktelse, som träffas av det i lagen upptagna förbud varom i det särskilda
fallet är fråga. Vilka civilrättsliga verkningar som följer av att en del av
ett avtal sålunda blir ogiltig får enligt departementschefen bedömas enligt
allmänna rättsprinciper. Detta säges innebära bl. a. att den andra avtalsparten
i vissa fall under åberopande av bristande förutsättning eller motparts
underlåtenhet att fullgöra sin prestation kan bli befriad från sin avtalsförpliktelse
eller få avtalet hävt i dess helhet. Dessa uttalanden synes stå i
mindre god överensstämmelse med ett av de anförda motiven för att meddela
en uttrycklig bestämmelse i fråga om ogiltigheten: att part, som enligt avtal
är skyldig att fullgöra en förpliktelse i strid mot sanktionslagen, inte av
svensk domstol bör kunna åläggas att fullgöra förpliktelsen eller utge skadestånd
för underlåtenhet att fullfölja förpliktelsen. Huruvida avtalspart, som
genom ny lagstiftning eller myndighets bud hindras att fullgöra sin förpliktelse,
är skyldig att ersätta motparten för härigenom uppkommande skada
är nämligen enligt allmänna rättsprinciper i första hand beroende på avtalets
innehåll (jfr 1, 23 och 24 §§ köplagen).

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

I den mån ett förbud direkt riktar sig mot ingående av rättshandling av
visst innehåll kan ogiltighetsregeln i 11 § möjligen tolkas så, att ett i strid
mot förbudet ingånget avtal är ogiltigt beträffande båda parternas förpliktelser
och alltså i sin helhet. Regeln skulle därigenom få samma sakliga innebörd
som annorstädes i lagstiftningen förekommande bestämmelser enligt
vilka avtal, ingånget i strid mot ett legalt förbud, är ogiltigt eller utan verkan
(se t. ex. 69 § aktiebolagslagen och lagen om förbud mot sämjedelning
av fast egendom.) Den avvikande formuleringen är emellertid ägnat att inge
den föreställningen att ogiltighetsregeln i detta fall skulle ha en annan innebörd
än eljest.

Ogiltighetsregeln ill § tar tydligen i första hand sikte på fall då en person
eller ett företag, som direkt eller genom mellanhänder har affärsförbindelser
med Rhodesia, åtagit sig förpliktelser vilkas fullgörande skulle strida
mot lagen. Möjligen är det avsett att regelns räckvidd skall vara begränsad
till sådana fall. Efter orden träffar emellertid regeln även exempelvis ett avtal
som en svensk exportör ingår med en svensk industriidkare om tillverkning
av varor avsedda för Rhodesia. Fullgörandet av tillverkarens förpliktelse
enligt avtalet skulle utgöra ett sådant förbjudet förfarande som anges
i 3 § första stycket 1, och avtalet skulle sålunda för hans del vara ogiltigt.
Om tillverkaren vid avtalets ingående visste att varorna var avsedda för
Rhodesia — kanske även om eventuellt bristande insikt härom är att tillskriva
grov oaktsamhet från hans sida — kan ett sådant tolkningsresultat
möjligen förefalla naturligt; även tillverkarens handlingssätt skulle ju i detta
fall vara straffbart. Men även om tillverkaren varit okunnig om beställarens
avsikter och inte haft anledning att efterforslca dessa, skulle ogiltighet
inträda. Detta synes svårt alt förena med vedertagna grundsatser inom avtalsrätten.

Såvitt lagrådet kan finna är det över huvud inte nödvändigt att, vid sidan
av förbud mot vissa förfaranden och rättshandlingar, i lagen upptaga en bestämmelse
om ogiltighet av avtal. På vilket sätt en sådan bestämmelse skulle
vara ägnad att göra förbudsbestämmelserna mera effektiva är svårt att förstå.
Om ett avtal, som går ut på eller för sitt fullgörande förutsätter en i lagen
förbjuden åtgärd, trots förbudet blivit fullgjort, är det föga troligt att
någondera parten skulle påfordra återgång av avtalsprestationerna under
åberopande av att avtalet för hans del varit ogiltigt. Ej heller synes en ogiltighetsbestämmelse
kunna motiveras med att den skulle vara behövlig för
att förhindra att den, som åtagit sig en förpliktelse i strid mot sanktionslagen,
av svensk domstol ålägges att fullgöra förpliktelsen. Ett krav på fullgörande
av en i lagen förbjuden prestation kan inför domstol bestridas lika effektivt
under hänvisning till själva förbudet som under åberopande av en
ogiltighetsbestämmelse. Å andra sidan lär en sådan bestämmelse — som i
dispositivt tvistemål inte torde kunna beaktas av domstolen utan att ogiltigheten
åberopas av part — knappast ha någon betydelse för möjligheten att

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

stävja eventuella försök att med anlitande av rättegång och exekution kringgå
sanktionsbestämmelserna. En ogiltiglietsbestämmelse torde slutligen ej
heller vara av någon betydelse för motparten i avtalsförhållandet; redan
uteblivandet av den förbjudna prestationen bör normalt ge honom möjlighet
att bli fri från sina egna förpliktelser enligt avtalet.

Av gällande sanktionslagar i de övriga nordiska länderna behandlar endast
den finska förhållandet mellan sanktionsbestämmelser och avtal. Där
stadgas att förbindelse eller avtal, som ingåtts i strid mot lagen eller med
stöd därav givna föreskrifter eller som avser kringgående av dessa föreskrifter,
inte får uppfyllas. Om förbindelse eller avtal, som ingåtts innan med
stöd av lagen given förordning trätt i kraft, står i strid mot föreskrifter
som utfärdats i förordningen eller grundar sig på densamma, skall dess
uppfyllande omedelbart avbrytas. Dessa regler har alltså inte till någon del
den innebörden att avtal under vissa förutsättningar skulle vara ogiltigt på
grund av sanktionsbestämmelserna. Det kan tilläggas att hithörande spörsmål
tämligen ingående behandlas i det kommittébetänkande som ligger till
grund för den norska sanktionslagen. Av intresse är särskilt att den norska
kommittén — i anslutning till yttranden i litteraturen — i fråga om inverkan
av ny lagstiftning på bestående avtal gör en klar åtskillnad mellan, å
ena sidan, fall där en ny lag direkt ingriper i ingångna avtal och förklarar
dessa ogiltiga och, å andra sidan, fall där ny lag generellt påbjuder eller förbjuder
vissa handlingar med påföljd att existerande avtal inte kan uppfyllas
eftersom uppfyllelsehandlingen står i strid mot den nya lagen. Endast ingrepp
av den förra typen anses komma i konflikt med den norska grundlagens
förbud mot att ge ny lag tillbakaverkande kraft. Av kommitténs uttalanden
framgår tydligt att föreskrifter, grundade på sanktionsbeslut av säkerhetsrådet,
inte förutsättes få denna karaktär.

Av det anförda torde framgå att en bestämmelse om ogiltighet av avtal
— som enligt lagrådets redan uttalade mening inte är på sakliga grunder behövlig
— inte heller kan anses påkallad med hänsyn till önskvärdheten av
såvitt möjligt likformig nordisk lagstiftning.

Emellertid får det anses lämpligt att det förhållandet, att sanktionerna
skall genomföras utan hänsyn till ingångna avtal, framhäves genom en uttrycklig
lagbestämmelse. I sak kommer en sådan bestämmelse att motsvara
vad den gällande finska sanktionslagen innehåller beträffande avtal som ingåtts
innan med stöd av lagen given förordning trätt i kraft. Bestämmelsen
synes kunna få det innehållet, att förbud enligt 2—6 § gäller även om avtal
om förfarande eller åtgärd som där sägs slutits före lagens ikraftträdande.
Lämpligen bör bestämmelsen upptagas som en särskild paragraf med placering
närmast efter 6 §.

Lagrådet hemställer alltså, att 11 § får utgå och att i stället en bestämmelse
om de i lagen stadgade förbudens giltighet oavsett ingångna avtal —
med det närmare innehåll och den placering som nu angivits — upptages

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

i lagen. Om så sker, kommer det remitterade förslagets 7—10 §§ att erhålla
beteckningarna 8—11 §§.

12 §.

Enligt vad lagrådet anfört vid 1 § bör det i första stycket i nämnda paragraf
upptagna stadgandet om tillämpligheten av avvisningsbestämmelsen inarbetas
i förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

Förslaget föranleder ingen erinran.

Ur protokollet:
Brita Dydrick

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
21 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om vissa sanktioner mot Rhodesia och lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954- (nr 193).

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför. I
det remitterade förslaget till lag om vissa sanktioner mot Rhodesia har som
ett första stycke i 1 § tagits in en allmän inledningsbestämmelse som anger
tillämpningsområdet för de påföljder eller rättsverkningar i övrigt som följer
när lagens förbud överträds. Lagrådet föreslår däremot, att erforderliga
bestämmelser om tillämpningsområdet anknyts till de föreskrifter i lagen
som direkt reglerar påföljdsfrågorna. Häremot har jag intet att erinra. Jag
återkommer i det följande till de flyttade bestämmelsernas placering i lagen.

Lagrådet föreslår vidare, att som inledande bestämmelse i lagen i stället
anges att med anledning av de ifrågavarande FN-resolutionerna skall gälla vad
som stadgas i lagen. En föreskrift som inte alls utsäger något om det handlingsmönster
som enskilda och myndigheter har att iaktta har enligt min mening
inte sin plats i lagtexten. Jag kan därför inte biträda lagrådets förslag.
Möjligen skulle man kunna tänka sig att i lagens ingress använda sådan
formulering att där framgår att det är med anledning av FN-resolutionerna
som Kungl. Maj :t med riksdagen har förordnat att vad som anges i lagen
skall gälla. Emellertid har under senare tid undvikits att i lagars ingresser
ta med förklaringar av sådan historiebeskrivningstyp, och jag anser inte att
det finns tillräcklig anledning att just i denna lags ingress redovisa att lagstiftningen
har viss folkrättslig bakgrund.

Med hänsyn till det anförda förordar jag, att tanken på att förse lagen med
en mera allmän inledningsbestämmelse uppges och att den i stället som
första bestämmelse får ta upp definitionen på det i lagen använda begreppet
vara. En sådan definition återfinns i 1 § andra stycket i det remitterade förslaget.
Lagrådet föreslår, att definitionen ges en annan avfattning som i

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

91

stort sett ansluter till 7 § andra stycket förordningen den 6 juni 1968 (nr
430) om mervärdeskatt. Detta förslag anser jag bör godtas. Denna avfattning
utesluter emellertid inte egendom som är avsedd endast för innehavarens
personliga bruk. För att slippa att — som lagrådet har föreslagit — göra
förbehåll i det avseendet i både 2 och 4 §§ bör i anslutning till definitionen
ges en bestämmelse av innebörd att vad som i lagen föreskrivs om vara inte
gäller egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

I fråga om 2 § bör lagrådets förslag till viss omdisposition godtas. Första
och andra styckena i lagrådets förslag kan dock med fördel sammanföras
till ett stycke, särskilt som i det av lagrådet föreslagna första stycket, enligt
vad jag har förordat i det föregående, inte bör göras något undantag beträffande
vara som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

I 3 £ bör i första stycket göras de jämkningar som lagrådet föreslår. När
det gäller andra stycket, anser jag däremot att den lydelse som har förordats
i det remitterade förslaget är att föredra framför lagrådets alternativ, eftersom
avfattningen i det remitterade förslaget bättre betonar det förtydligande
syftet med detta stycke. Det är just när varan (produktionshjälpmedlet) i
sig själv inte hanteras i strid mot 2 § som man behöver en kompletterande
regel i förtydligande syfte.

Beträffande 4 § föreslår lagrådet en omformulering av både första och
andra styckena. Enligt lagrådet skulle dess förslag till lydelse av första stycket
inte innebära någon väsentlig skillnad i sak i förhållande till det remitterade
förslaget. Jag kan inte dela denna uppfattning. Lagrådets förslag innebär
förbud endast mot överlåtelse eller förvärv av sådan vara som avses i
paragrafen, upplåtelse och förvärv av särskild rätt därtill eller meddelande
av försäkring därå. Utanför förbudet skulle således falla att någon ingår
avtal om bearbetning, reparation, installering, lastning in. m. (jfr 3 § första
stycket 1 och 2 i den slutligt föreslagna lydelsen). Det remitterade förslaget
avser att täcka också sådana rättshandlingar i den mån de avser ett ekonomiskt
mellanhavande. Eftersom det är angeläget att i största möjliga utsträckning
täcka FN-resolutionernas krav på förbud mot varje rättshandling
avseende (»any dealings in») utfört sanktionsgods, anser jag lagrådets
förslag i fråga om första stycket ha för begränsad räckvidd. Jag förordar
därför, att lydelsen i det remitterade förslaget behålls i denna del.

Behålls den avfattning som första stycket har fått i det remitterade förslaget,
får lagrådets förslag beträffande andra stycket för snäv räckvidd.
Behov av undantag från första stycket kan uppkomma även i andra fall än
när varan eller särskild rätt därtill har »förvärvats». En dispensmöjlighet
bör finnas även när någon i god tro har ingått rättshandling som avser t. ex.
förvaring eller transport av vara. Med hänsyn härtill bör det remitterade
förslaget inte frångås.

I det remitterade förslaget har straffbestämmelserna tagits in i 7 §. Av
vad jag har anfört vid behandlingen av 1 § framgår att föreskriften om till -

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

lämpningsområdet för straffsanktionerna i enlighet med lagrådets önskemål
är avsedd att knytas till ansvarsbestämmelserna. Som lagrådet föreslår
bör den erforderliga bestämmelsen härom tas upp som ett andra stycke i
ansvarsparagrafen, sedan de förut föreslagna första och andra styckena däri
har sammanförts till ett. Om den berörda bestämmelsen utformas enligt den
teknik som har använts i det remitterade förslaget eller enligt lagrådets förslag
torde i sak vara likgiltigt. Jag kan dock godta att det nya andra stycket
utformas på sätt lagrådet förordar.

Som jag strax kommer att närmare beröra bör en ny bestämmelse föras
in efter 6 §. Den nya bestämmelsen bör erhålla beteckningen 7 §. Det remitterade
förslagets 7—10 §§ bör då erhålla beteckningarna 8—11 §§.

Lagrådet föreslår vidare, att 11 § i det remitterade förslaget utgår, och
motiverar detta med att det inte är nödvändigt att, vid sidan av lagens förbud
mot vissa förfaranden och åtgärder, uppta en bestämmelse om ogiltighet
av avtal. Beträffande detta förslag och lagrådets uttalanden i övrigt i
anslutning till det remitterade förslagets 11 § vill jag framhålla, att skäl kan
anföras både för och mot en uttrycklig ogiltighetsbestämmelse.

Vad angår skälen för att ha en sådan bestämmelse vill jag först erinra
om att — som jag uttalade i motiven till det remitterade förslaget — det
av allmänna rättsgrundsatser torde följa att avtal som strider mot legalt
förbud kan vara ogiltigt i sådan del. Det betonades emellertid vidare att,
när uttrycklig bestämmelse saknas, det inte är fullt ldart i vilka fall ogiltighet
på sådan grund inträder. Jag ansåg det därför av värde att rättsläget
för förevarande lagstiftnings del klarläggs genom en särskild regel
om avtals ogiltighet. Ett godtagande av lagrådets förslag medför, att den
nämnda oklarheten beträffande den civilrättsliga giltigheten i angivna fall
kvarstår oförminskad.

Som ett ytterligare skäl för att i lagen ha en ogiltighetsregel framhöll
jag vid remissen till lagrådet, att en sådan regel torde kunna bidra till att
göra sanktionerna mer effektiva. Lagrådet har funnit det svårt att förstå
på vilket sätt en ogiltighetsregel kan ha sådan effekt. Jag vill därför erinra
om det i remissprotokollet gjorda uttalandet att en ogiltighetsbestämmelse
kan antas vara ägnad att motverka att lagstridiga avtal över huvud
laget kommer till stånd. Därmed åsyftade jag närmast, att en presumtivavtalspart
torde dra sig för att sluta avtal, om han har fullt klart för sig
att han i händelse av tvist inte åtnjuter rättsordningens skydd.

Ett tredje skäl att ha en ogiltighetsbestämmelse i denna lag är att man
därmed följer exempel från vissa andra lagar, vars reglering går ut på att
rättshandlingar av viss innebörd skall motverkas på grund av offentligrättsliga
intressen. Ett särskilt närliggande exempel är 1936 års lag om kreditspärr.
Jag vill i det sammanhanget anmärka, att lagrådets argument mot
en ogiltighetsbestämmelse i förevarande lag synes träffa också jämförbara
bestämmelser i annan lagstiftning.

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

Innan jag övergår till de skäl som kan tala mot en uttrycklig ogiltighetsregel,
vill jag i korthet göra en kommentar till lagrådets kritik beträffande
ett motivuttalande till 11 §. Detta gick ut på att part inte bör kunna
åläggas skadeståndsskyldighet för underlåtenhet att fullgöra förpliktelse i
strid mot sanktionslagen. Lagrådet invänder att frågan, huruvida avtalspart
som genom ny lagstiftning hindras att fullgöra sin förpliktelse är skyldig
att ersätta motparten för härigenom uppkommande skada, enligt allmänna
rättsprinciper i första hand är beroende på avtalets innehåll. Synpunkten
är naturligtvis riktig. Det bör dock tilläggas, att — om avtalets innebörd
är att skadestånd i sådant fall skall utgå — avtalet också i den
delen kan drabbas av ogiltighetsbestämmelsen såsom avseende en i lagen
förbjuden betalning (jfr 5 §). —- Något senare i utlåtandet kritiserar lagrådet
att ogiltighet av avtal kan inträda även när ena avtalsparten är i
god tro. Jag vill med anledning därav erinra om att samma förhållande
föreligger exempelvis vid ogiltighet av aktieförvärv enligt 3 § lagen den
30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag och vid ogiltighet av fastighetsköp
enligt 9 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 (nr 290).

Vad angår lagrådets skäl mot en uttrycklig ogiltighetsregel, så framhålls
bl. a. att det är föga troligt att någon part skulle påfordra återgång
av fullgjorda avtalsprestationer under åberopande av att avtalet för hans
del varit ogiltigt. Detta är otvivelaktigt riktigt.

.lag kan även instämma i lagrådets synpunkt att en särskild ogiltighetsregel
inte behövs för att förhindra att den, som åtagit sig en förpliktelse
i strid mot sanktionslagen, av svensk domstol åläggs att fullgöra
förpliktelsen. Likaledes delar jag meningen att ett krav på fullgörande
av en i lagen förbjuden prestation inför domstol kan bestridas lika effektivt
under hänvisning till själva förbudet som under åberopande av en
ogiltighetsbestämmelse. I det sammanhanget uttalar lagrådet att en ogiltighetsbestämmelse
inte torde kunna beaktas av domstolen i dispositivt tvistemål
utan att ogiltigheten åberopas av part. Däremot vill jag invända, att
domstolen torde ha att självmant beakta ogiltighet som beror på att avtal
strider mot legalt förbud, (jfr t. ex. Olivecrona, Rätt och dom s. 193 och 338,
Bramsjö, Om avtals återgång s. 28 och Larsson, Förlikning i tvistemål s.
129). Lagrådets antagande om en möjlighet att genom rättsligt förfarande
för skens skull kringgå lagen torde därför inte vara sakligt grundat.

Jag delar vidare lagrådets uppfattning att en ogiltighetsregel inte torde
behövas av hänsyn till motparten i avtalsförhållandet.

Det framstår som tveksamt om skälen för en uttrycklig ogiltighetsregel
väger tyngre än skälen mot en sådan regel. Det kan därför med visst fog
hävdas att man i förevarande lag, som är av provisorisk natur, bör avstå
från att ta med en uttrycklig ogiltighetsregel och att man i stället först
efter ytterligare överväganden i samband med utarbetandet av den allmän -

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 78 år 1969

na och bestående FN-lagen tar definitiv ställning till frågan om det på detta
område bör finnas en sådan regel och hur den i så fall bör utformas. Med
hänsyn härtill och då man som framgår av det förut anförda i betydande
grad kan stävja lagstridiga avtal även utan en uttrycklig ogiltighetsregel,
vill jag inte mot lagrådets avstyrkande vidhålla det remitterade förslaget
såvitt angår 11 §. Denna bör alltså utgå. I dess ställe bör av de skäl som
lagrådet anger i lagen tas in en bestämmelse som klargör att förbud enligt
2—6 § skall gälla även om avtal om förfarande eller åtgärd som där sägs
har slutits före lagens ikraftträdande. Den nya bestämmelsen bör som
jag förut har antytt få beteckningen 7 §.

Av vad jag har anfört i anslutning till 1 § i lagförslaget följer att det
av lagrådet ifrågasatta tillägget till 12 § bör göras.

Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen har lämnats utan erinran
av lagrådet.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtas i det remitterade förslaget.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga lagförslagen med de angivna ändringarna.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 680528