Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, m. m
given Stockholms slott den 21 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)
om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964
(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964
(nr 402),

dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.
Genom lagen bestäms hur samhällets neutralitet vid arbetskonflikt
inverkar på bidrag åt arbetslösa och annat samhällsstöd. Lagen
avses tills vidare bli tillämplig på främst utbildnings- och flyttningsbidrag,
arbetslöshetshjälp, arbetslöshetsförsäkring, studiemedel och studiehjälp.

Med arbetskonflikt avses i förslaget lockout eller strejk eller därmed
jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Förslaget innebär att den som strejkar eller är föremål för lockout liksom
hittills inte skall kunna beviljas samhällsstöd så länge arbetskonflikten
pågår.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Arbetstagare som inte är direkt indragen i konflikten utan permitteras
eller friställs på annat sätt till följd av konflikten skall enligt förslagets
huvudregel däremot, till skillnad från vad som gäller nu, få samhällsstöd
även om han har ekonomiskt intresse av konfliktens utgång.

Samhällsstöd som har börjat utgå före konflikten, t. ex. för omskolning,
skall inte upphöra när konflikten bryter ut. Den som är arbetslös redan
före konflikt berörs alltså inte av de föreslagna neutralitetsbestämmelserna.

För att inte en eventuellt varslad eller pågående arbetskonflikt skall
påverkas av de nya bestämmelserna föreslås att de skall sättas i tillämpning
genom beslut av Kungl. Maj:t vid en tidpunkt då det är lugnt på
arbetsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Lag

om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonfiikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning i den mån särskild föreskrift därom meddelas
i lag eller annan författning eller i beslut av Konungen om bidrag
åt arbetslösa eller annat samhällsstöd.

2 §

Arbetskonfiikt anses i denna lag föreligga vid lockout eller strejk eller
därmed jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Vid tillämpning av lagen anses som arbetstagare även den som, utan att
anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och
därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art
som en arbetstagare till arbetsgivaren. Den för vars räkning arbetet utföres
anses som arbetsgivare enligt lagen.

3 §

Samhällsstöd utgår icke till arbetsgivare eller arbetstagare som är indragen
i arbetskonfiikt.

Samhällsstöd utgår dock till den som är indragen i arbetskonfiikt till
följd av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag eller kollektivavtal
eller icke vidtagits öppet.

4 §

Arbetsgivare är indragen i arbetskonfiikt, om han omfattas av stridsåtgärd
som avses i 2 §.

5 §

Arbetstagare är indragen i arbetskonfiikt under förutsättning att han

1. omfattas av sådan stridsåtgärd på arbetsplatsen som avses i 2 § eller
i annat fall blir utan arbete till följd av arbetskonfiikt på arbetsplatsen,
om han icke är eller till kort tid före konflikten varit bunden av något där
gällande kollektivavtal samt flertalet av de arbetstagare på arbetsplatsen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

vilka hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han, omfattas av
stridsåtgärder

2. före konfliktens utbrott tillträtt och vid konfliktutbrottet alltjämt
innehade anställning vid den konfliktberörda'' arbetsplatsen samt anställningen
var avsedd att vara minst en månad och gällde arbete minst två dagar
eller 17 timmar i veckan samt

3. vid konfliktutbrottet icke var permitterad eller uppsagd av arbetsgivaren.

Har arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats upphört
före konfliktutbrottet pa grund av att arbetstagaren efter varsel om konflikten
själv sagt upp eller utan uppsägning lämnat anställningen och kan
det antagas att han vid bibehållen anställning hade fyllt förutsättningarna
i första stycket, anses han indragen i konflikten, om ej annat följer av
6 §•

6 §

Har konfliktindragen arbetstagares anställning vid den konfliktberörda
arbetsplatsen upphört på grund av att arbetstagaren själv sagt upp eller
utan uppsägning lämnat anställningen och får han anställning vid annan
arbetsplats, anses han ej längre indragen i konflikten, sedan den nya anställningen
varat en månad.

7 §

Talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör
tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid
arbetsdomstolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr
254) om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg
som följer av 8—11 §§,

8 §

Angår beslutet medlem i sammanslutning som avses i 1 § lagen den 22
juni 1928 (nr 253) om kollektivavtal, föres hans talan av sammanslutningen.
Medlemmen får ej själv föra talan, om han icke visar att sammanslutningen
undandrager sig att föra hans talan.

9 §

Avvisas ej besvären, delger arbetsdomstolen besvären med den som är behörig
motpart, om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets
utgång.

10 §

Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

kan arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annat i avbidan på att
besvären prövas slutligt.

11 §

Arbetsdomstolen får avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor Härigenom

förordnas, att 37 § och 50 § 1 mom. förordningen den 14 december
1956 om erkända arbetslöshetskassor t skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

För tid, då arbetskonflikt råder,
må ersättning icke utgivas till
den, som är direkt indragen i konflikten
(deltager i strejk eller är föremål
för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i
anledning av konflikten och vilkens
löne- och anställningsvillkor skäligen
kunna antagas röna inverkan
av densamma.

Närmare bestämmelser angående
tillämpningen av denna paragraf
meddelas av tillsynsmyndigheten.

(Föreslagen lydelse)

§•

Lagen den— — —

1969 (nr 00) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt äger
tillämpning på ersättning enligt denna
förordning.

50 §.

1 mom. Talan mot-----

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
ärende angående försäkring enligt
denna förordning föres talan genom
besvär hos försäkringsdomstolen.

— hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
ärende angående försäkring enligt
denna förordning föres talan genom
besvär hos försäkringsdomstolen,
om annat ej följer av lagen om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

i Förordningen omtryckt 1964: 495.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Beslut som avses i andra stycket
må av tillsynsmyndigheten underställas
försäkringsdomstolens prövning,
om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig
vikt att saken prövas av domstolen
eller eljest särskilda skäl förefinnas
för sådan prövning.

(Föreslagen lydelse)

Beslut som avses i andra stycket
och ej innebär tillämpning av den
nämnda lagen må av tillsynsmyndigheten
underställas försäkringsdomstolens
prövning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att saken
prövas av domstolen eller eljest särskilda
skäl förefinnas för sådan
prövning.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Äldre
bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning i fråga om ersättning enligt
förordningen vid ar betskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat
före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401)

Härigenom förordnas, dels att 36 § studiemedelsförordningen den 4 juni
1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i förordningen
skall införas en ny paragraf, 31 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 a §.

Lagen den---

1969 (nr 00) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt äger
tillämpning på studiemedel som
sökts efter varsel om eller utbrott av
arbetskonflikt. Dock äger lagen icke
tillämpning på studiemedel åt handikappad
som av medicinska eller
sociala skäl behöver utbildning på
grund av handikappet.

36 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- Över centrala studiehjälpsnämndens
beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an nat

fall än som anges i lagen om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya
bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiemedel vid arbetskonflikt,
om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402)

Härigenom förordnas, dels att 34 § studiehjälpsreglementet den 4 juni
1964 skall erhålla ändrad lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny
paragraf, 28 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 a §.

Lagen den---1969

(nr 00) om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt äger tillämpning
på studiebidrag eller förhöjt
studiebidrag för utbildning som börjat
efter varsel om eller utbrott av
arbetskonflikt och på annan studiehjälp
som sökts efter varsel eller
konfliktutbrott. Dock äger lagen icke
tillämpning på studiehjälp åt handikappad
som av medicinska eller
sociala skäl behöver utbildning på
grund av handikappet.

34 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- över centrala studiehj älpsnämndens
beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an nat

fall än som anges i lagen om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya
bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiehjälp vid arbetskonflikt,
om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utdrag av protokollet över inrikes ärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 31 januari
1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric
Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt och anför.

Inledning

Sedan länge har den grundsatsen gällt i vårt land att samhället skall stå
neutralt vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Bestämmelser
härom, s. k. konfliktdirektiv, finns emellertid bara i fråga om arbetslöshetsförsäkring
och arbetslöshetshjälp, däremot inte i fråga om andra samhällsåtgärder
som har betydelse vid arbetskonflikt. Nuvarande bestämmelser
tillkom vid 1930-talets början. Med hänsyn till de väsentliga förändringar
som sedan dess ägt rum på arbetsmarknaden, i fråga om både avtalsförhandlingar
och samhällets stödåtgärder vid arbetslöshet, samt mot bakgrund
av 1966 års varsel om storkonflikt tillkallade dåvarande chefen för
inrikesdepartementet med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 december
1967 en sakkunnig1 och experter2 med uppdrag att utreda frågor
om vissa samhällsåtgärder vid arbetskonflikt. Utredningen har den 2 september
1968 lämnat betänkandet »Konfliktdirektiv. Begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt» (SOU 1968:37). Betänkandet innehåller förslag
till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt samt andra
författningsförslag. Utredningens författningsförslag torde få fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Remissyttranden över betänkandet har avgivits av socialstyrelsen, presidenten
i försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket, universitetskanslers 1

Utbildningschefen Sven-Hugo Ryman.

2 Länsarbetsdirektören Olov Bergström, förbundsjuristen Stig Gustafsson, förhandlingsdirektören
Kjell Johansson, sekreteraren Ove Kjellgren samt direktörerna Sten-Sture Landström,
Gunnar Lindström och Lars Tobisson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ämbetet, skolöverstyrelsen, kommerskollegium, arbetsdomstolens ordförande,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk, centrala studiehjälpsnämnden,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens
län, utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet (KSA-utredningen), socialutredningen,
statens handikappråd, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Bankernas förhandlingsorganisation,
Skogs- och lantarbetsgivareföreningen (SLA), Sveriges
redareförening, Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Tidningarnas
arbetsgivareförening (TA), Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges arbetsledareförbund
(SALF), Riksförbundet landsbygdens folk, De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation och Sveriges arbetares centralorganisation
(SAC).

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden av Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg.
Länsstyrelserna har överlämnat yttranden från länsarbetsnämnderna
i Västernorrlands och Norrbottens län, drätselkamrarna i Malmö, Lund och
Sundsvall, stadskollegiet i Hälsingborg, socialnämnderna i Stockholm, Uddevalla
och Partilie, styrelsen för Göteborgs socialförvaltning samt Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare. Yttrande över betänkandet
har därjämte inkommit från De handikappades riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Översikt över vissa av samhällets stödåtgärder

Utredningen har i sitt betänkande (s. 58—73 och 100—104) utförligt redovisat
en rad samhällsåtgärder som har betydelse för samhällets neutralitet
vid arbetskonflikt. Jag gör i det följande en översikt över dessa åtgärder.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Offentlig arbetsförmedling regleras i arbetsmarknadskungörelsen
den 3 juni 1966 (nr 368, omtryckt 1968:246). I arbetsförmedlingsorganens
verksamhet ingår förutom arbetsförmedling också
yrkesvägledning och arbetsvärd. Resekostnadsersättning och traktamente
kan i samband därmed utgå till arbetssökande som inställer sig hos förmedlingen
för utredning om sin framtida sysselsättning samt till handikappad
som i samband med arbetsvärd genomgår vissa undersökningar
och prov (11 §). I detta sammanhang bör nämnas att resekostnadsersättning,
traktamente och ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår — under
benämningen särskilt bidrag — vid utredning om förutsättningarna för
yrkesutbildning (21 § första stycket). Skälet till att bidrag kan utgå också
för förlorad arbetsförtjänst är att utredningen kan avse inte bara den som
är arbetslös utan även den som löper risk att bli arbetslös.

Arbetsmarknadsutbildning m. m. Arbetsmarknadsutbildning meddelas på
sysselsättningspolitiska grunder. Den innefattar omskolning och annan yrkesutbildning.
Syftet med utbildningen är dels att vid omställningar i näringslivet
underlätta för arbetslösa och personer som riskerar att bli arbetslösa
att gå över till nya uppgifter, dels att bereda handikappade och andra,
som har svårigheter att få stadigvarande arbete, sådan utbildning att deras
sysselsättningsproblem lättare kan lösas (16 § arbetsmarknadskungörelsen).
Samtidigt medverkar utbildningen till att fylla näringslivets behov av yrkesutbildad
arbetskraft. Sedan den 1 juli 1966 förekommer utom nu angiven
yrkesutbildning försöksverksamhet med s. k. bristyrkesutbildning, som står
öppen även för dem som varken är eller riskerar att bli arbetslösa (kungl.
brev den 7 oktober 1966). Bristyrkesutbildningen har till syfte att snabbt
öka tillgången på yrkeskunnigt folk inom vissa bestämda yrkesområden
med utpräglad brist på utbildad personal.

Arbetsmarknadsutbildningen bedrivs vid kurser som anordnas av skolöverstyrelsen
särskilt för ändamålet men också inom det ordinarie utbildningsväsendet.
Dessutom förekommer sådan utbildning inom företagen
och vid kurser anordnade av utbildningsorgan utanför det ordinarie utbildningsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Den arbetsmarknadsutbildning som ges vid kurser finansieras genom anslag
till arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Till kursdeltagare
utgår utbildningsbidrag, om han uppfyller villkoren i 16 § arbetsmarknadskungörelsen.
Utbildningsbidrag utgår i form av grundbidrag, hyresbidrag,
familj etillägg och särskilt bidrag. Företagsutbildningen finansieras i allmänhet
genom bidrag från arbetsmarknadsstyrelsen på villkor att den anställde
får avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. I vissa fall
sker finansieringen genom utbildningsbidrag direkt till den anställde. Sedan
yrkesutbildning har slutförts, kan den utbildade beviljas lån med belopp
som motsvarar högst utbildningsbidraget under en månad (27 § arbetsmarknadskungörelsen).
Lånet skall återbetalas inom ett år, om inte
förlängning eller eftergift medges av särskilda skäl.

Ekonomisk hjälp i samband med flyttning. För att underlätta arbetskraftens
rörlighet utgår enligt 30 § arbetsmarknadskungörelsen flyttningsbidrag
till den som är eller löper risk att bli arbetslös och som genom arbetsförmedlingen
får ny anställning på annan ort. Flyttningsbidraget utgörs av
respenning, bortavistelsebidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. Respenning
kan dessutom enligt 34 § utgå till arbetstagare som för att anställning
skall komma till stånd måste besöka arbetsgivaren eller arbetsplatsen i
förväg. Sedan den 1 juli 1966 utgår vidare som led i försöksverksamhet
familjebidrag till säsongarbetslösa familjeförsörjare i ort med särskilt hög
och långvarig arbetslöshet enligt regler som anges i kungl. brev den 3 juni
1966.

Med stöd av kungl. brev senast den 3 maj 1968 pågår sedan år 1964 försöksverksamhet
med inlösen av egna hem och bostadsrättslägenheter. Inlösningsmöjligheten
har tillkommit för att undanröja hinder för utflyttning
från arbetslöshetsorter i fall då försäljning i öppna marknaden av eget hem
eller bostadsrättslägenhet inte är möjlig eller kan ske endast med avsevärd
förlust för ägaren. Inlösen får ske, om ägaren inte kan beredas sysselsättning
på den öppna marknaden i hemorten i sådan omfattning att han kan
stadigvarande försörja sig och dem han har försörjningsplikt mot och han
till följd härav tvingas flytta till annan ort.

Arbetslöshetshjälp. Arbetslöshetshjälp utgörs enligt 71 § arbetsmarknadskungörelsen
av beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp, kommunalt
kontantunderstöd och statligt omställningsbidrag. Förutsättningar för arbetslöshetshjälp
är bl. a. att den arbetslöse är arbetsför och oförhindrad
att åtaga sig arbete för annan, att han söker arbete genom den offentliga
arbetsförmedlingen och att han inte kan anvisas arbete på den öppna arbetsmarknaden
eller bli föremål för åtgärd som underlättar arbetsplacering.

Vid beredskapsarbete, som kan vara statligt, kommunalt eller enskilt,
tillämpas lönerna på den öppna marknaden. Lön för arkivarbete, som kan
vara statligt eller kommunalt, och musikerhjälp utgår enligt ett särskilt
lönesystem med olika lönegrupper motsvarande ungefär de statliga löne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

klasserna A 4—A 21 (A 23 enligt förslag i prop. 1969: 1 bil. 13 s. 67). Kommunalt
kontantunderstöd utgår efter behovsprövning i form av dagunderstöd
och barntillägg. Omställningsbidrag utgår till vissa grupper äldre arbetslösa
med ett högstbelopp för månad som ersättning för den förlorade
arbetsinkomsten.

Statsbidrag utgår till kommunalt och enskilt beredskapsarbete, kommunalt
arkivarbete samt kommunal kontantunderstödsverksamhet. En förutsättning
för statsbidrag är att arbetsmarknadsmyndigheterna meddelat tillstånd
till arbetet eller verksamheten.

Arbetslöshetsförsäkring. Arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Den handhas
av arbetslöshetskassor som i allmänhet är organiserade av de försäkrades
fackliga organisationer på olika yrkesområden. Kassorna är erkända
av arbetsmarknadsstyrelsen som är statlig tillsynsmyndighet för dem.

Gällande bestämmelser om arbetslöshetsförsäkringen finns främst i förordningen
den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
(omtryckt 1964:495 och därefter ändrad senast 1968: 140). Ersättning
från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat belopp, dagpenning,
avsedd att kompensera inkomstbortfall och motsvarande en femtedels veckolön.
Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem som har fullgjort
vissa avgiftsvillkor samt fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad
att åtaga sig arbete.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras med medlemsavgifter, fondavkastning
och statsbidrag. Statsbidraget täcker omkring 60 % av kassornas utgifter.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. Vissa
åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken är speciellt inriktade på de handikappade.
I det föregående har nämnts arbetsvärd, som enligt 9 § arbetsmarknadskungörelsen
omfattar åtgärder vilka är särskilt ägnade att underlätta
handikappades anpassning till arbetslivet. I utredning om arbetsvärd
kan ingå arbets prövning, som består av medicinsk, psykologisk och social
utredning samt praktiska arbetsprov. Arbetsprövning följs ofta av arbetsträning
som har till syfte att förbereda övergången till arbetslivet. Båda åtgärderna
är reglerade i kungörelsen den 16 juni 1966 (nr 370) om statsbidrag
till verkstäder inom arbetsvärden. Huvudman för verksamheten är
landsting, kommun, förening eller stiftelse. Statsbidrag utgår till driften
av arbetsprövningsavdelning eller träningsverkstad. Statsbidraget omfattar
bl. a. klientersättning och får beviljas bara under förutsättning att
denna ersättning utgår efter samma grunder som gäller för utbildningsbidrag
enligt arbetsmarknadskungörelsen. Särskild arbetsprövning förekommer
dessutom vid statens arbetsklinik.

Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för längre eller kortare tid
vara så nedsatt att det behövs särskilt anpassade arbetsvillkor i verkstäder
för skyddad sysselsättning för att de skall kunna göra en produktiv insats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Verksamheten regleras i den nyss nämnda kungörelsen om statsbidrag till
verkstäder inom arbetsvärden. Statsbidragsberättigade huvudmän är även
här landsting, kommuner, föreningar eller stiftelser. Statsbidrag utgår i
form av anordningsbidrag och driftbidrag. Bidrag till klientersättning utgår
däremot inte. Under en första utbildningstid vid verkstaden får arbetssökanden
av huvudmannen ekonomiskt bidrag som motsvarar utbildningsbidraget
vid arbetsmarknadsutbildning. Efter anställandet får arbetstagaren
lön som bestäms med hänsyn till hans arbetsförmåga och arbetets art.

Företag som anställer handikappade i halvskyddad sysselsättning kan
få statsbidrag för verksamheten. Det är här fråga om försöksvis bedriven
halvskyddad sysselsättning av handikappade, som får kollektivavtalsenliga
löneförmåner.

Näringshjälp är huvudsakligen avsedd att underlätta övergång för arbetstagare
till verksamhet som egen företagare. Hjälpen utgår enligt 57 §
arbetsmarknadskungörelsen till handikappad, ensamställd kvinna eller medelålders
eller äldre arbetstagare som inte har kunnat få lämpligt arbete
på den öppna arbetsmarknaden. Till handikappad kan enligt 58 § i stället
utgå bidrag till kostnaden för mindre arbetsredskap eller verktyg som han
behöver för att kunna utöva arbetsanställning. Bidrag och lån till anskaffning
av motorfordon (personbil eller motordriven invalidvagn) utgår enligt
62 § till handikappad som är beroende av sådant fortskaffningsmedel
för att få sin utkomst av arbete eller för att förvärva utbildning med yrkesinriktning.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Den allmänna studiefinansieringen. Undervisningen är avgiftsfri vid
flertalet utbildningsanstalter. Både äldre och yngre elever får i allmänhet
utbildningsstöd i form av studiemedel enligt studiemedelsförordningen den
4 juni 1964 (nr 401, ändrad 1967: 884) eller studiehjälp enligt studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr 402, ändrat 1965:248 och 1967:302).

Studiemedel utgår vid utbildning vid universitet och högskolor samt lärarutbildningsanstalter
och vissa andra skolor för fackutbildning under sammanlagt
högst 16 terminer till elev som inte fyllt 40 år. Föreligger särskilda
skäl kan studiemedel utgå både för längre tid och till äldre studerande. Studiemedel
utgörs av en kombination av bidrag och lån för att täcka kostnaderna
för 10 månaders studier under varje läsår. Studiemedlen är på så sätt
inkomstprövade att de sätts ner om eleven får inkomster.

Studiehjälp kan utgå till elever i yrkesskolor, fackskolor, gymnasier,
folkhögskolor och andra gymnasiala utbildningsanstalter. Till studerande,
som börjat sina studier före det år då han fyller 21 år, utgår studiehjälp
i form av studiebidrag jämte vissa tillägg och studielån. Åldersgränsen är
f. n. föremål för omprövning. Till annan studerande utgår studiehjälp i

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

form av förhöjt studiebidrag, som inte är behovsprövat, och behovsprövat
studielån.

Utbildning sstöd inom jordbruk och skogsbruk. Lantbruksnämnderna
anordnar kurser med huvudvikt på frågor om jordbrukets rationalisering.
Undervisningen är avgiftsfri. Till deltagare i kurs som omfattar minst fem
kursdagar utgår enligt reglementet den 30 juni 1949 (nr 451) för statsunderstödd
utbildningsverksamhet på lantbrukets område ersättning för
resa samt s. k. traktamentsstipendium med 8 kr. om dagen. Vidare kan
ett inkomstprövat stipendium för förlorad arbetstid utges med 12 kr. om
dagen eller, om deltagaren har försörjningsplikt mot familj, med 20 kr. om
dagen.

Skogsvårdsstyrelserna anordnar skogsbrukskurser. Kurserna består av
skoglig grundkurs för ungdom, skoglig vidareutbildningskurs i skogsarbete
eller skogshushållning samt förmanskurs. Undervisningen är avgiftsfri.
Kursdeltagare kan enligt kungörelsen den 21 maj 1954 (nr 427) angående
statsunderstödda skogsbrukskurser få arbetspremier i den mån medel härtill
erhålls genom det arbete som utförs vid kursen. I övrigt kan deltagare
få ersättning för resa och traktamentsstipendium liksom vid lantbruksnämndernas
kurser samt — vid vidareutbildningskurs — stipendium för
förlorad arbetstid.

Sjukpenning

Sjukpenning utgår enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
och lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring. För
arbetstagare bestäms sjukpenningens storlek i båda fallen av inkomsten.
Avbrott i arbetet upp till sex månader medför inte ändring av sjukpenningens
storlek. Övergång till ett tillfälligt arbete med lägre lön påverkar först
efter sex månader sjukpenningens storlek.

Stöd åt företagare

Som framgår av det föregående kan bidrag och lån enligt arbetsmarknadskungörelsen
i vissa fall komma även företagare till godo. Även vissa stödformer
som uteslutande avser företag bör nämnas.

Enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr 101) om statligt lokaliseringsstöd
utgår lån och bidrag till industriföretag för ny-, till- eller ombyggnad
av industrilokal samt för maskinanskaffning. Till företag i den del av landet
där lokaliseringsstöd får utgå, det s. k. norra stödområdet, kan enligt
kungl. brev den 3 juni 1966 lämnas bidrag till kostnader för utbildning av
anställda vid företaget. En förutsättning för bidrag är att företaget utger
avtalsenliga förmåner till eleverna.

Statligt stöd i form av lånegaranti och lån lämnas vidare enligt kungörel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

sen den 3 juni 1960 (nr 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk
och småindustri. Stöd får utgå för ny-, till- eller ombyggnad av lokaler
samt för anskaffning av maskiner och, i vissa fall, omsättningstillgångar.

Enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 453) om statligt stöd till jordbrukets
rationalisering m. m. kan ekonomiskt stöd lämnas antingen i form
av lånegarantier för rationaliseringsåtgärder samt för jordförvärvs- och
driftslån eller — i vissa fall — som statsbidrag för samma ändamål. Stöd
förekommer dessutom i form av statlig kreditgaranti för maskinlån, till
uppförande av lagerhus för jordbruksändamål m. m. och till trädgårdsnäringens
rationalisering. Vidare finns möjlighet att lösa in ofullständiga
jordbruk. Bestämmelserna härom stämmer i huvudsak överens med vad
som gäller om inlösen av egnahem. I fråga om småbruksstödet märks —-utom visst stöd åt främst det norrländska jordbruket — kungörelsen den
9 juni 1967 (nr 422) om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt
jordbrukare. Äldre jordbrukare som tidigare har fått småbruksstöd kan
välja mellan att få fortsatt årligt stöd (särskilt övergångsbidrag) med 900 kr.
och att frånträda fastigheten och under vissa förutsättningar få ett engångsbelopp
på högst 6 000 kr. som avgångsvederlag. Även yngre jordbrukare
kan få avgångsvederlag eller särskilt övergångsbidrag, om han
på grund av nedsatt arbetsförmåga är svårplacerad på arbetsmarknaden
eller på grund av annan omständighet av social natur har särskilt behov av
sådant stöd.

Från statens skogsförbättringsanslag kan bidrag lämnas till åtgärder för
att främja skogsproduktionen på mark som lyder under skogsvårdslagen.
Anslaget används huvudsakligen för bidrag till skogsplantering på sämre
jordbruksmark och till iståndsättning av gamla restskogsarealer. För byggande
av skogsvägar kan lämnas statsbidrag eller beviljas lån ur skogsväglånefonden.
Slutligen kan statsbidrag utgå till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland och i Kopparbergs län i samband med investeringar
som ingår som led i större, samlade aktioner för upprustning av den skogliga
delen av näringslivet.

Utövare av yrkesmässigt fiske vars utkomstmöjligheter har försämrats
genom avlysning av vattenområde med anledning av kvicksilverförekomst i
fisk kan få statligt bidrag för förlust genom avlysningen. Bidragen beviljas
av lantbruksnämnd efter samråd med länsarbetsnämnd.

Socialhjälp

Rätt till socialhjälp enligt 12 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
s. k. obligatorisk socialhjälp, har den som på grund av minderårighet,
ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter
inte kan försörja sig genom arbete. Som ytterligare förutsättning för obligatorisk
socialhjälp gäller att han själv saknar medel och hans behov inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tillgodoses på annat sätt än genom socialhjälp. En arbetsför person, som
enbart på grund av arbetslöshet saknar medel till uppehälle, är kommunen
inte skyldig att utge socialhjälp till, liksom inte heller till hans make. Däremot
är minderåriga barn tillförsäkrade socialhjälp, när föräldrar på grund
av arbetslöshet saknar medel till barnens försörjning. Socialhjälp kan utgå
även t. ex. till barnens moder i hennes egenskap av deras vårdarinna.

I andra fall får enligt 13 § lagen om socialhjälp sådan hjälp lämnas enligt
de grunder som kommunens fullmäktige bestämmer eller, om sådana
grunder inte har fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt, s. k.
frivillig socialhjälp. Med stöd av denna bestämmelse kan skiftande hjälpbehov
tillgodoses i den utsträckning som de kommunala organen finner
rimligt. Även arbetsföra men arbetslösa personer kan få frivillig socialhjälp
om kommunen anser att det behövs.

Arbetstagare, som är arbetsför men arbetslös till följd av arbetskonflikt,
har sålunda inte rätt till obligatorisk socialhjälp. Skulle han under konflikten
på grund av sjukdom eller annan orsak bli oförmögen att försörja sig,
inträder däremot rätt till sådan hjälp fastän han samtidigt är arbetslös. Frivillig
hjälp kan liksom vid annan arbetslöshet utgå till arbetslös som på
grund av konflikt är i behov av hjälp. Några särskilda bestämmelser gäller
nämligen inte för det fall arbetslösheten har sin grund i arbetskonflikt. Under
förarbetena till lagen om socialhjälp avvisade föredragande departementschefen
ett förslag att inordna de kommunala kontantunderstöden vid
arbetslöshet i socialhjälpen under hänvisning till att särbestämmelser i så
fall skulle behövas om bl. a. avstängning från rätten till socialhjälp i vissa
konfliktsituationer. Regler av denna typ ansågs stämma dåligt överens med
den obundenhet som borde utmärka socialhjälpen och dessutom bereda
socialnämnderna betydande tillämpningssvårigheter (prop. 1955: 177 s. 75).
Vid meddelande av socialhjälp ankommer det alltså enligt gällande regler
på kommunerna att själva bedöma vilka behov som skall tillgodoses och
hur kommunen skall agera med hänsyn till kravet på samhällets neutralitet.

Obligatorisk socialhjälp lämnas till livsuppehälle och den vård som behövs
samt för uppfostran av minderårigt barn. Lagstiftningen har överlämnat
åt de tillämpande myndigheterna att i det enskilda fallet avgöra vad
som kan anses nödvändigt för en persons livsuppehälle. Praxis inom kommunerna
är varierande. I vissa kommuner begagnar man som norm de
belopp som finns uppställda för existensminimum — möjligen med visst
tillägg för hyreskostnader — medan man på andra håll utgår från den taxa
som Svenska kommunförbundets socialsektion har rekommenderat kommunerna
att tillämpa vid inbördes reglering av utgiven obligatorisk socialhjälp.
Inom många kommuner, framför allt storstäderna, har socialnämnden
fastställt särskilda riktlinjer. Med viss generalisering kan nivån för
socialhjälpen sägas ligga omkring eller något högre än folkpensionsförmånerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Hjälptagare är inte skyldig att ersätta obligatorisk socialhjälp som han
själv har fått. Däremot föreligger återbetalningsskyldighet i fråga om frivillig
socialhjälp. Ersättningsskyldighet föreligger även för obligatorisk
socialhjälp som har meddelats make och barn till familjeförsörjare, dock
inte om denne själv är berättigad till obligatorisk hjälp. Detta innebär att
en arbetstagare, som till följd av arbetskonflikt inte kan försörja sig och
sin familj, blir återbetalningsskyldig för frivillig hjälp som han själv uppbär
och för obligatorisk hjälp som utges till make och barn. Räknas socialhjälp
till make som utgiven till denne personligen, föreligger återbetalningsskyldighet
endast för hjälptagaren själv.

Återbetalningsskyldigheten följer direkt av lagen och behöver inte uppställas
i varje särskilt fall som villkor för att hjälp skall utgå. Kommunen
har dock rätt att fritt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall pröva om ersättningsskyldigheten bör efterges. Sådant beslut kan fattas
antingen i samband med att hjälpen meddelas eller senare. Återbetalningsskyldighet
kan inte göras gällande om den ersättningsskyldige genom
att återbetala kostnaden eller någon del därav skulle komma att sakna
erforderliga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga
skäl talar mot återbetalningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Gällande bestämmelser om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter
Gällande författningsbestämmelser

Grundsatsen att samhället skall stå neutralt vid arbetskonflikt mellan
arbetsgivare och arbetstagare har som nämnts kommit till uttryck endast
i bestämmelser om arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp samt arbetsförmedling.
Enligt 37 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor
får sålunda kassaersättning för tid då arbetskonflikt råder inte utges till
den som är direkt indragen i konflikten (deltar i strejk eller är föremål
för lockout) och inte heller till den som i annat fall är arbetslös med anledning
av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas
röna inverkan av denna. Bestämmelser av samma innebörd finns i 112 §
arbetsmarknadskungörelsen i fråga om arbetslöshetshjälp, dvs. beredskapsarbete,
arkivarbete, musikerhjälp, kommunalt kontantunderstöd och statligt
omställningsbidrag. Dessa neutralitetsbestämmelser utgör statsmakternas
direktiv till arbetslöshetskassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna
om hur de skall förfara vid arbetskonflikt. Bestämmelserna har därför sedan
gammalt benämnts konfliktdirektiv.

I fråga om arbetsförmedling finns i 5 § arbetsmarknadskungörelsen konfliktdirektiv
av motsatt innebörd. Arbetsförmedling skall sålunda bedrivas
oberoende av arbetskonflikt. Arbetsförmedlingsorganet skall emellertid undeirätta
den arbetssökande om konflikten. Arbetssökanden går inte miste
om kassaersättning eller arbetslöshetshjälp (36 § kassaförordningen resp.
74 och 75 §§ arbetsmarknadskungörelsen) om han vägrar anta arbete vid
arbetsplats där lovlig konflikt råder. Själva arbetsanvisningen anses alltså
inte innebära något neutralitetsbrott.

De gällande konfliktdirektiven tillkom i början av 1930-talet. Deras närmare
innebörd framgår dels av deras tillkomsthistoria, dels av arbetsmarknadsmyndigheternas
tillämpningsföreskrifter och praxis. Jag hänvisar i dessa
avseenden till den utförliga historiska översikten i betänkandet s. 17—41
och redogör nu endast för huvuddragen.

Historik

Frågan om samhällets ställning vid arbetskonflikt fick mera direkt aktualitet
först på 1920-talet. År 1921 lade statsmakterna fast vissa riktlinjer
för rätten till arbetslöshetshjälp. Man skilde mellan allmän konflikt och
partiell konflikt. Allmän konflikt ansågs föreligga då en konflikt omfattade
samtliga eller övervägande antalet arbetare inom ett fack, antingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

inom hela landet eller inom en ort eller flera orter. Konflikten var partiell
då den berörde bara ett eller ett fåtal arbetsföretag. Vid allmän konflikt
avstängdes samtliga arbetare i facket från arbetslöshetshjälp. Vid partiell
konflikt avstängdes bara de som direkt berördes. Andra inom samma fack
som inte deltog i arbetskonflikten kunde alltså få statlig arbetslöshetshjälp.
I fråga om gränsen mellan allmän och partiell konflikt uttalade riksdagen
år 1922 (SU 1922: 18, rskr 291) att partiell konflikt, som var ett led i en
genomgående plan att förändra löne- och arbetsvillkoren i hela yrket, skulle
betraktas som allmän.

År 1923 tog riksdagen på nytt ställning till rätten att i vissa fall få arbetslöshetshjälp.
Regeringen hade föreslagit att den som vid utbrottet av konflikt
inom ett fack hade varit arbetslös oavbrutet under sex månader inte
skulle avstängas från arbetslöshetshjälp, även om han hade haft sin sista
mera stadigvarande anställning i detta fack, den s. k. regeln bakåt. Riksdagen
godtog inte förslaget (SU 1923:30, rskr 79). I stället skulle arbetslöshetsorganen
enligt riksdagen undersöka i vilken utsträckning arbetslösa
alltjämt kunde anses tillhöra sitt tidigare yrke. Konstaterades då att de
hade haft sin sista mera stadigvarande anställning vid arbetsställe där driften
lagts ned åtminstone för längre tid av annan anledning än arbetskonflikt,
skulle de inte anses tillhöra yrket längre utan hänföras till ett s. k.
lokalt arbetskraftsöverskott. Vid konflikt inom ett fack skulle dessa arbetslösa
inte avstängas från arbetslöshetshjälp. Riksdagens ståndpunkt ändrades
sedan inte förrän år 1933.

Vid partiella konflikter uppkom frågan om arbetslösa, som inte direkt berördes
av konflikten, var skyldiga att ta arbete på arbetsplats där partiell
konflikt rådde och alltså skulle avstängas från arbetslöshetshjälp, om de
vägrade ta emot erbjudet arbete där. Statens arbetslöshetskommission, som
var tillsynsmyndighet för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten
vid arbetslöshet, hävdade att sådan skyldighet förelåg, om den erbjudna
lönen var skälig. Från arbetstagarsidan gjordes gällande att arbetslösa
fick hänvisas till arbetsplats där partiell konflikt rådde bara om det
var fråga om okynneskonflikt. Denna meningsmotsättning ställdes på sin
spets vid konflikten vid Stripa gruvfält år 1926. Arbetslöshetskommissionen
bedömde konflikten som partiell och avstängde arbetslösa, som hade
anvisats arbete vid gruvfältet men vägrat anta arbetserbjudandet, från rätt
att få arbetslöshetshjälp. Regeringen godtog att konflikten bedömdes som
partiell men beslutade att arbetslösa ändå inte skulle hänvisas dit. Beslutet
innebar att arbetslöshetshjälpen inte kunde dras in på grund av vägran att
ta arbete vid Stripa gruvfält.

Riksdagen ansåg i likhet med regeringen att hänvisning av arbetslösa
till Stripa gruvfält inte skulle äga rum men tog avstånd från regeringens
generella ställningstagande i fråga om arbetshänvisning vid partiella konflikter
(SU 1926: 168, rskr 344). Enligt riksdagens mening skulle frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

om arbetshänvisning och därmed om avstängning från arbetslöshetshjälp
vid sådan partiell konflikt som inte var att jämställa med allmän konflikt,
bero av om erbjudna löne- och anställningsvillkor var skäliga med hänsyn
till motsvarande villkor i orten. Detta riksdagsuttalande, de s. k. Stripadirektiven,
som ledde till regeringens avgång, stod sedan kvar till år 1933.

Gällande konfliktdirektiv antogs år 1933. Stripadirektiven slopades. Riksdagen
uttalade (SäU 1933: 18, rskr 356) att de inte hade haft den praktiska
betydelse som man torde ha antagit och att det därför inte fanns tillräcklig
anledning att behålla dessa bestämmelser som genom sin blotta tillvaro
visat sig vara ägnade att skapa onödig irritation. I stället tillkom den
alltjämt gällande regeln att lovliga konflikter skall respekteras. Vidare avskaffades
regeln bakåt. Den som är arbetslös redan vid konfliktutbrottet
anses inte berörd av konflikten och får således inte stängas av från kassaersättning
eller arbetslöshetshjälp.

Den tidigare uppdelningen av arbetskonflikter i allmänna och partiella
ersattes genom 1933 års beslut med nuvarande regel om avstängning av
den som är direkt indragen i arbetskonflikt samt den som eljest blivit arbetslös
i anledning av konflikt och vars löne- och anställningsvillkor skäligen
kan antas röna inverkan av konflikten, s. k. indirekt berörd. Beträffande
denna regel framhöll riksdagen (SäU 1933:18, rskr 356) att avsikten inte
var att begränsa verkningarna till sådana arbetare som är parter i samma
kollektivavtal som de i konflikten direkt indragna. Regeln skulle kunna
tillämpas i sådana fall som när exempelvis konflikt inom sågverksindustrin
medför arbetslöshet inom pappersmasseindustrin eller då konflikt med
fartygsbefäl leder till arbetslöshet bland däckspersonal eller maskinpersonal.
Å andra sidan betonades att regeln inte skulle få åberopas när intressegemenskapen
bara är av mindre betydelse eller av sekundär beskaffenhet.
I detta sammanhang hänvisades till sådana fall som att arbetarna
vid visst företag har blivit arbetslösa därför att råvarutillförseln eller krafttillgången
till företaget stoppats till följd av konflikt eller avverkning av
virke inställts till följd av en genom konflikt minskad åtgång vid förädlingsverken.
Även år 1934 behandlades konfliktdirektiven av riksdagen, som
uttalade (2LU 1934: 37, rskr 294) att man när det gällde de indirekt berörda
fick stanna vid en skälighetsprövning efter vissa angivna direktiv
och att hänsyn vid denna prövning fick tas främst till faktiskt föreliggande
intressegemenskap. Att en yrkesgrupp som part i ett gällande avtal alltjämt
var bunden till detta ansågs inte avgörande, såvida inte avtalstiden var så
lång att samhörigheten med de i konflikten indragna uppenbarligen upphävts.
Inte heller bedömdes intressegemenskap saknas av den anledningen
att viss del av en yrkesgrupp är sysselsatt med annat slags arbete än annan
del av samma yrkesgrupp, om den senare gruppen har intresse av konfliktens
utgång och hela gruppen har samma löne- och anställningsvillkor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

Tillämpningen

Vid konfliktdirektivens tillämpning har frågan vilka arbetslösa som bort
anses indirekt berörda stått i centrum.

De första fallen härrör redan från december 1933 och avsåg besvär hos
Kungl. Maj:t över arbetslöshetskommissionens beslut att under pågående
storkonflikt inom byggnadsbranschen avstänga arbetslösa rörlednings-,
plåtslageri- och måleriarbetare från arbetslöshetshjälp. Kungl. Maj :ts beslut
innebar i fråga om rörlednings- och plåtslageriarbetarna, för vilka avtalsförhandlingar
pågick eller stod i begrepp att inledas, att bara de arbetslösa
skulle avstängas vilkas arbetslöshet kunde anses förorsakad av byggnadskonflikten.
Beträffande måleriarbetarna, som hade träffat nytt kollektivavtal
för tiden fram till den 1 april 1935, innebar beslutet att avstängning
inte skulle ske. I sistnämnda fall ansågs sålunda arbetstagarnas anställnings-
och lönevillkor inte skäligen röna inverkan av den pågående konflikten.

Det dröjde därefter fram till år 1945 innan nya erfarenheter kunde vinnas
om konfliktdirektiven. Då bröt den stora metallkonflikten ut. Socialstyrelsen,
som då var tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen, meddelade
i samråd med arbetsmarknadskommissionen, vilken hade efterträtt
arbetslöshetskommissionen som tillsynsmyndighet för arbetslöshetshjälpen,
anvisningar om direktivens tillämpning och prövade i anslutning
härtill sex olika fall av indirekt berörda. Det var i samtliga fall fråga om medlemmar
av metallarbetarnas erkända arbetslöshetskassa. Det gällde dels
sådana anställda vid en konfliktberörd arbetsplats vilkas anställningsvillkor
reglerades i annan ordning än anställningsvillkoren för de strejkande, dels
anställda vid företag som inte omfattades av strejken men där produktionen
eller tillhandahållna tjänster omöjliggjordes eller fick begränsas till följd
av konflikten.

Två omständigheter tillmättes särskild betydelse. Sålunda undersöktes
om det för den indirekt berörde gällande kollektivavtalet företedde väsentlig
likhet med det avtal — verkstadsavtalet -— som före konflikten gällde
mellan de stridande parterna. Vidare prövades om avtalet för den indirekt
berörde löpte ut vid sådan tidpunkt att den kommande avtalsperioden till
väsentlig del skulle ha sammanfallit med verkstadsavtalets, om konflikten
inte hade kommit emellan.

Ett av fallen avsåg anställda vid den konfliktberörda arbetsplatsen, nämligen
marketenteripersonalen vid ett verkstadsföretag. Personalen avlönades
enligt restaurangavtalet, och detta bedömdes sakna väsentlig likhet
med verkstadsavtalet. Övriga fall gällde arbetstagare vid företag som inte
omfattades av strejken. I två av dessa, som avsåg metallverksavtalet och
rörledningsavtalet, ansågs avtalen sakna väsentlig likhet med verkstadsavtalet.
Ett fall, som avgjordes i mars 1945, gällde järnbruksarbetare, för

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

vilka ett nytt kollektivavtal — järnbruksavtalet — hade träffats till årets
utgång, och de ansågs inte ha så stort intresse av konfliktens utgång att de
stängdes av. I övriga två fall däremot bedömdes avtalen förete sådana väsentliga
likheter med verkstadsavtalet och ha sådan tidsmässig anknytning
till detta att arbetstagarna blev avstängda från stöd. Det var här fråga
om lokala avtal, av vilka ett hade löpt ut samtidigt med verkstadsavtalet
men prolongerats till den 1 mars 1945 och det andra löpte ut den 30 iuni
1945.

När livsmedelskonflikten bröt ut år 1953 hade arbetsmarknadsstyrelsen
ersatt socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen som tillsynsmyndighet
i fråga om tillämpningen av konfliktdirektiven. I de nya anvisningar som
då gavs ut hänvisade arbetsmarknadsstyrelsen till de tidigare utfärdade och
angav att dessa skulle gälla. I ett cirkulär till länsarbetsnämnderna uttalades
vidare, att sådana konditoriservitriser som blev arbetslösa till följd av livsmedelskonflikten
inte var uteslutna från rätt till understöd från arbetslöshetskassan,
eftersom deras löne- och anställningsvillkor var reglerade i särskilt
avtal som inte påverkades av konflikten.

Efter år 1953 finns inte några vägledande uttalanden av betydelse för
tillämpningen av konfliktdirektiven på indirekt berörda arbetstagare vare
sig i anvisningar till direktiven eller genom avgöranden i enskilda fall.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonllikt

De erkända arbetslöshetskassorna står under tillsyn av arbetsmarknadsstyrelsen.
Hos styrelsen finns en arbetslöshetsförsäkringsdelegation, som består
av generaldirektören, överdirektören och tre representanter för kassorna.
Delegationen handlägger i styrelsens ställe ärenden rörande erkända
arbetslöshetskassor med undantag för viktigare författningsfrågor och andra
frågor av större betydelse för den allmänna arbetsmarknadspolitiken,
vilka handläggs av styrelsen i plenum. Tillsynsmyndigheten skall övervaka
att kassan bedriver sin verksamhet i enlighet med författning och kassans
stadgar. Finner tillsynsmyndigheten att avvikelse sker från författning eller
att det föreligger annan anledning till anmärkning mot kassans verksamhet,
kan tillsynsmyndigheten meddela anvisningar om erforderliga åtgärder.
Rättar sig kassan inte efter anvisningarna, kan antagandet som
erkänd arbetslöshetskassa återkallas eller kassan förklaras förlustig rätten
till statsbidrag helt eller delvis för viss tid. Interimistiska beslut har
inte förekommit i ersättningsärenden. I stället stänger de lokala kassaredogörarna
automatiskt av medlem från ersättning i avvaktan på utredning och
beslut av kassan, när medlemmens ersättningsrätt av någon anledning ifrågasätts.
Det förekommer även, att kassor i tveksamma fall uppskjuter utbetalning
av ersättning i avvaktan på tillsynsmyndighetens granskning och
beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Arbetsmarknadsstyrelsen är också besvärsmyndighet i förhållande till
arbetslöshetskassorna. Mot styrelsens beslut i försäkringsfrågor förs talan
genom besvär hos försäkringsdomstolen. Beslut kan av styrelsen även underställas
försäkringsdomstolen, om det är av synnerlig vikt för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning att saken prövas av domstolen eller andra
särskilda skäl finns för sådan prövning.

Den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten leds av länsarbetsnämnderna,
som är länsmyndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor. Länsarbetsnämnderna
handhar också arbetsvärden och beslutar efter arbetsmarknadsstyrelsens
bestämmande om övriga åtgärder vid arbetslöshet och övar
tillsyn över tillämpningen. Prövningen av arbetsförhet, arbetsvillighet m. in.
ankommer i första hand på arbetsförmedlingsorganen, medan beslut om ersättning
eller åtgärd fattas av länsarbetsnämnden.

Enligt 116 § arbetsmarknadskungörelsen meddelar arbetsmarknadsstyrelsen
de föreskrifter och anvisningar som behövs för tillämpningen av
kungörelsen. Sådana anvisningar har i samband med tidigare arbetskonflikter
meddelats av arbetsmarknadsstyrelsen eller dess föregångare arbetslöshetskommissionen
och arbetsmarknadskommissionen. Arbetsmarknadsstyrelsen
är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna. Talan mot länsarbetsnämnds
beslut förs hos styrelsen genom besvär. Besvär över styrelsens
beslut förs hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om kommuns handläggning av frågor om arbetslöshetshjälp
enligt arbetsmarknadskungörelsen finns i lagen den 30 juni 1944
(nr 475) om arbetslöshetsnämnd och kungörelsen den 3 juni 1966 (nr 369)
med närmare föreskrifter om arbetslöshetsnämnd och dess verksamhet
in. in. I kommun som anordnar beredskapsarbete eller bedriver kontantunderstödsverksamhet
med statsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen
skall finnas arbetslöshetsnämnd, om Kungl. Maj :t inte föreskriver annat.
Arbetslöshetsnämnd skall samarbeta med länsarbetsnämnd och bl. a. omedelbart
underrätta denna om arbetskonflikt som påverkar hjälpverksamheten
i kommunen. Statsbidrag till arbetslöshetshjälp som lämnas av kommun
betalas ut först sedan arbetsmarknadsstyrelsen har godkänt åtgärden.
Talan mot beslut angående hjälp åt enskild arbetslös förs genom kommunalbesvär,
dvs. hos länsstyrelsen och regeringsrätten.

Som nämnts förut lämnas utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken
huvudsakligen i form av studiemedel eller studiehjälp. Studiemedlen
omhänderhas av lokala studiemedelsnämnder, medan beslutande myndighet
i fråga om studiehjälpen är skolstyrelse eller rektor för läroanstalten.
Överordnad myndighet för dessa former av utbildningsstöd är centrala studiehjälpsnämnden.
Klagan över centrala studiehjälpsnämndens beslut i
fråga om rätt till utbildningsstöd får inte föras.

Kangl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Vissa utländska bestämmelser m.m.

Bestämmelser i andra länder om neutralitet vid arbetskonflikt

I utredningens betänkande s. 42—55 redovisas bestämmelser om samhällsneutralitet
vid arbetskonflikt i övriga nordiska länder samt i Belgien, Frankrike,
Italien, Nederländerna, Storbritannien, Västtyskland och Amerikas
förenta stater. Jag hänvisar till denna redovisning och ger här endast en
sammanfattning av bestämmelserna i de nordiska grannländerna.

Danmark. I Danmark finns ett sjuttiotal arbetslöshetskassor. Varje kassa
omfattar vanligen ett yrkesområde. Kassaersättning utgörs av dagpenning,
även i form av utbildningsbidrag, och flyttningsbidrag. Dessa former av
stöd dras in vid arbetskonflikt dels för kassamedlemmar som omfattas av
strejk eller lockout, dels för arbetslösa medlemmar i yrket vilka under en
åttaveckorsperiod före konfliktutbrottet har varit anställda mer än tre
veckor vid det konfliktdrabbade företaget. Den sistnämnda bestämmelsen
avser sådana arbetstagare som inför ett väntat konfliktutbrott lämnar företaget.
Medlemmar som blir arbetslösa endast till följd av omständigheter som
har sin grund i konflikten, t. ex. materialbrist, betraktas däremot inte som
konfliktberörda. Om konflikten berör mer än 65 procent av kassamedlemmarna,
stängs hela kassan och även indirekt berörda medlemmar går miste
om stöd. Arbetstagare i samma företag, vilka tillhör en annan kassa,
berörs inte av avstängningen även om de har intresse i konfliktens utgång.

Den danska centrala arbetsmarknadsmyndigheten, arbejdsdirektoratet,
anordnar arbetsmarknadsutbildning. Därvid utgår arbetslöshetsunderstöd,
vilket inte omfattas av konfliktdirektiv. Detsamma gäller särskild lagreglerad
utbildning av icke yrkesutbildade samt handikappade.

Socialhjälp till den som är indragen i arbetskonflikt förenas i regel med
återbetalningsskyldighet.

Finland. Till den som direkt på grund av strejk, lockout eller annan därmed
jämförbar arbetskonflikt är arbetslös får samhällsstöd inte utgå under
den tid konflikten varar. Stöd får inte heller utgå till den som indirekt på
grund av sådan konflikt är arbetslös under den tid denna varar, om det
av omständigheterna kan slutas att avsikten med konflikten är att få till
stånd ändringar även i hans arbets- och löneförhållanden. Sådan avsikt anses
föreligga så snart det objektivt kan fastslås att arbetstagaren har vinning
av konflikten. Bestämmelserna är tillämpliga på arbetslöshetsförsäkring,
statliga och kommunala arbeten, yrkeskurser, arbetslöshetsersättning
som närmast motsvarar de svenska kontantunderstöden, flyttningsbi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

drag samt andra former av understöd och lån. Socialhjälp utgår oberoende
av konflikt.

Norge. Konfliktberörd arbetstagare är den som direkt tar del i strejk eller
omfattas av lockout eller annan arbetstvist eller den som på grund av sådan
arbetskonflikt — utan att ta del i den — blir arbetslös vid det företag
eller den arbetsplats som konflikten gäller och det kan antas att hans löneoch
arbetsvillkor kommer att påverkas av tvistens utgång. Bestämmelserna
skiljer sig sålunda från de svenska på det sättet, att avstängningen
av indirekt berörda avser arbetslösa endast vid den arbetsplats där konflikt
råder. Tillhör en arbetstagare t. ex. samma förbund som de strejkande
och påverkas hans lönevillkor av konflikten, stängs han alltså ej av, om
hans arbetsplats inte omfattas av konflikten. Bedömningen av i vad mån
lönevillkoren skall anses påverkade av konflikten sker objektivt utan hänsyn
till om arbetstagaren ställer sig neutral eller inte. Konfliktdirektiven
utgår dock närmast från förutsättningen att intressegemenskapen inte sträcker
sig utöver förbundsgränsen. Andra förbunds medlemmar torde därför
i regel inte stängas av. Bestämmelserna omfattar ersättning från den i
Norge obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen samt från utbildningsbidrag
■och flyttningsbidrag m. m.

Sveriges internationella åtaganden m.m.

Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 102 år 1952
angående minimistandard för social trygghet, vilken Sverige har ratificerat,
innehåller i artikel 69 en föreskrift om samhällsstöd vid arbetskonflikt
(prop. 1953: 73). Sålunda får förmån, som någon är berättigad till enligt
konventionen, »innehållas i den utsträckning som må varda stadgad
i fråga om förmån vid arbetslöshet, då vederbörande förlorat sin anställning
som en omedelbar följd av arbetsnedläggelse i samband med arbetstvist
---».

Inom ILO har sedan 1950-talet en expertkommitté fortlöpande granskat
bestämmelserna inom de stater, som har antagit konventionen nr 102. Beträffande
sådana indirekt berörda vilkas arbetsvillkor kan röna påverkan av
konflikten har kommittén konstaterat, att situationen för dessa grupper inte
alltid är klart angiven. Utredningen, som på s. 56 i betänkandet redogör för
tillkomsten och tillämpningen av artikel 69, upplyser att såvitt den har kunnat
finna någon erinran från ILO:s sida inte görs mot att indirekt berörda
stängs av från förmåner vid konflikt i enlighet med gällande svenska konfliktdirektiv.

Med anledning av Nordiska rådets rekommendation nr 21 år 1965 om samordning
av socialhj älpslagstiftningen har ett utskott inom Nordiska socialpolitiska
kommittén utarbetat ett förslag (NU 1968: 10) som behandlar
bl. a. frågan om socialhjälp vid arbetslöshet på grund av arbetskonflikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utskottet konstaterar i sitt förslag att det inte längre kan anses motiverat
att göra uppdelning mellan hjälp som måste lämnas av kommunen och
hjälp som kan erbjudas om socialnämnden finner för gott. Utslagsgivande
för rätt till socialhjälp bör enligt utskottet vara den faktiska omständigheten
att någon saknar medel och inte kan försörja sig. Denna grundsats
skulle för svensk rätts vidkommande innebära en utvidgning av rätten till
socialhjälp bl. a. så till vida som sådan rätt skulle föreligga även vid arbetslöshet
på grund av arbetskonflikt.

Socialhjälpen anses enligt utskottsförslaget i regel inte böra vara förenad
med återbetalningsskyldighet. Dock bör socialhjälp kunna förenas
med ett samtidigt fattat beslut om återbetalningsskyldighet, om hjälpbehovet
har uppkommit bl. a. på grund av att den hjälpbehövande eller hans
make deltar i kollektiv stridsåtgärd. En förutsättning härför bör dock vara
att hjälptagaren har tillgångar som inte är disponibla eller att han i en
nära framtid kan beräknas få möjlighet att ersätta kostnaden för socialhjälpen.
Den av utskottet föreslagna återbetalningsskyldigheten är avsedd
som en spärr mot missbruk av socialhjälpen i en konfliktsituation samtidigt
som vederbörlig hänsyn har tagits till neutralitetens krav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utredningen

Nuvarande bestämmelsers verkan på dagens arbetsmarknad

Inledning. Utredningen erinrar om att de nuvarande neutralitetsbestämmelserna
återspeglar arbetsmarknadsförhållandena på 1930-talet och måste
ses mot bakgrund av dem. Vid denna tid fördes förhandlingar om kollektivavtal
förbundsvis eller företagsvis. Avtalen inom olika förbund företedde
i regel inte några större likheter. Uppkom konflikt inom ett förbunds område
vilken ledde till arbetslöshet inom ett annat förbunds område, torde
det därför bara sällan ha inträffat att de sålunda indirekt berördas lönevillkor
påverkades av konflikten.

Utvecklingen på arbetsmarknaden sedan år 1953, då vägledande uttalanden
om neutralitetsbestämmelserna senast gjordes, har kommit att väsentligt
vidga kretsen av arbetstagare med gemensamma intressen i ett
och samma eller i flera likartade kollektivavtal. Skälen härtill är framför
allt tjänstemannaorganisationernas kraftiga tillväxt och övergången på
främst SAF—LO-området till ett system med centrala avtalsförhandlingar.
Utredningen har lämnat utförliga redogörelser för förhandlingsväsendet,
stridsåtgärderna och konfliktunderstöden på arbetsmarknaden. Jag hänvisar
härom till betänkandet s. 74—99.

Mot denna bakgrund har utredningen undersökt hur de gällande neutralitetsbestämmelserna
skulle komma att verka på sådana indirekt berörda
grupper som kan bli särskilt aktuella vid en konflikt på dagens svenska
arbetsmarknad. Utredningen börjar med grupper som står längst ifrån varandra
i fråga om facklig gemenskap och övergår sedan till grupper för
vilka facklig solidaritet och samverkan utgör ett framträdande kännetecken.

Tjänstemän — arbetare. På den privata sektorn av arbetsmarknaden företer
kollektivavtalen för tjänstemän i allmänhet inte några stora likheter
med avtalen för arbetare. Inte heller förekommer i allmänhet gemensamma
centrala förhandlingar för tjänstemän och arbetare mellan SAF
och berörda organisationer. Om arbetare blir permitterade till följd av en
tjänstemannakonflikt, torde de enligt utredningen normalt inte kunna
stängas av med stöd av de nuvarande konfliktdirektiven. Det sagda finner
utredningen emellertid inte utesluta, att det kan finnas fall då de nuvarande
direktiven leder till avstängning av arbetare som har permitterats till
följd av en tjänstemannakonflikt. Vägledande är här framför allt uttalandet
av särskilda utskottet vid 1933 års riksdag, att regeln i direktiven om de

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

indirekt berörda skulle kunna tillämpas exempelvis när konflikt med fartygsbefäl
leder till arbetslöshet bland däcks- och maskinpersonal.

På den offentliga sektorn är förhållandet mellan tjänstemän och arbetare
annorlunda sedan tjänstemännen genom lagstiftning år 1965 har fått
rätt att sluta kollektivavtal. Kollektivavtalen för de offentliga tjänstemännen
är på flera punkter likadant utformade som kollektivavtalen för statliga
och kommunala arbetare. Ofta gäller här likvärdiga allmänna bestämmelser
för arbetare och tjänstemän. Denna överensstämmelse framträder särskilt
starkt på den kommunala sidan. Även de ekonomiska förmånerna är
ibland likartade. Som exempel nämner utredningen obekvämtidstillägg,
och pensioner. Det står därför enligt utredningen utom tvivel, att det i många
fall måste bli oundvikligt att under en tjänstemannakonflikt på den offentliga
sektorn stänga av friställda arbetare anställda hos staten eller kommun
från samhällsstöd på grund av konfliktdirektivens regel om de indirekt
berörda.

Dessa synpunkter på frågan om avstängning av permitterade arbetare
under en tjänstemannakonflikt anser utredningen tillämpliga också på det
omvända förhållandet att tjänstemän friställs till följd av en arbetarkonflikt.

Tjänstemän inbördes. De skilda förbundsavtalen för tjänstemän på den
privata sektorn företer inte någon enhetlig bild, påpekar utredningen. En
del avtal är ganska lika varandra, medan andra visar väsentliga skillnader.
Överensstämmelserna mellan olika avtal och avtalsuppgörelser torde vara
särskilt stora inom TCO:s område, framför allt mellan de betydelsefulla
avtal som träffas mellan SAF samt Svenska industritjänstemannaförbundet
(SIF) och Handelstjänstemannaförbundet (HTF), men även avtalen
mellan SAF och SALF står nämnda avtal nära. Sålunda föreligger stora
likheter mellan dessa avtal i fråga om allmänna anställningsvillkor, pensioner
och tjänstegrupplivförsäkring liksom i fråga om avtalsuppgörelserna
betraktade som en helhet. När det gäller lönerna nämner utredningen, att
avtalen för tjänstemännen inom industrin regelmässigt saknar lönebestämrnelser
under det att HTF-avtalen i stor utsträckning har tarifflöner, överensstämmelsen
mellan avtalen betingas i väsentlig mån av starka önskemål
från SAF att behandla tjänstemannaorganisationerna och dess medlemmar
lika.

På den offentliga sektorn finner utredningen bilden mera entydig. Här
dominerar tre stora avtalsområden — det statliga området samt primärkommunernas
och landstingskommunernas områden — och inom varje område
gäller i stort sett ett och samma eller i vart fall liknande avtalskomplex för
alla tjänstemän. På den statliga sidan träffas vanligen gemensamma kollektivavtal
mellan avtalsverket å ena sidan samt de fyra huvudorganisationerna
Statstjänarkartellen (SK), SR, SACO ocli TCO:s statstjänstemannasektion
(TCO-S) å den andra. Inom hela detta fält torde enligt utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ningen nu gällande konfliktdirektiv i regel leda till avstängning från statlig
arbetslöshetshjälp för indirekt berörda. För kommunerna förhandlar kommunförbunden
med kommunalarbetareförbundet — där även tjänstemän
är organiserade — samt med ett antal inom SACO och TCO verksamma
förbund, som vart och ett uppträder som självständig förhandlingspart. Förhandlingarna
är emellertid starkt samordnade. Motsvarande gäller enligt
praxis för SACO. I den mån det här inte är fråga om ett och samma avtalskomplex
är avtalen enligt utredningens uppfattning i många hänseenden
så lika att det ofta måste bli samma bedömning i fråga om indirekt berörda
som på det statliga området. Det sagda anser utredningen gälla också inom
landstingsförbundets avtalsområde.

Också en jämförelse mellan avtalskomplexen för tjänstemännen på de
statliga och kommunala områdena finner utredningen på många väsentliga
punkter visa så stora likheter, att kommunaltjänstemän som friställs med
anledning av en statstj änstemannakonflikt mycket väl skulle kunna tänkas
bli avstängda från statligt stöd med tillämpning av nuvarande konfliktdirektiv.
Motsvarande gäller friställda statstjänstemän under en konflikt på
den kommunala tjänstemannasidan.

Arbetare inbördes. De kollektivavtal som på den privata arbetsmarknaden
träffas på SAF-LO-området är många och berör stora och betydelsefulla
arbetstagargrupper. Avtalen sluts på ömse sidor mellan förbund som på
arbetstagarsidan har karaktären av industriförbund. För att bli giltiga på
arbetsgivarsidan måste avtalen godkännas av SAF. Generellt sett torde,
säger utredningen, olikheterna mellan kollektivavtalen vara mera framträdande
än likheterna när det gäller avtalens allmänna uppbyggnad och struktur
liksom anställningsvillkorens speciella utformning. Håller man sig till
avtalslikheterna torde konfliktdirektiven bara i ett mindre antal fall ge
stöd för avstängning av indirekt berörda arbetargrupper från kassaersättning
och statlig arbetslöshetshjälp.

De numera förekommande centrala avtalsförhandlingarna mellan SAF och
LO, som hittills har utgjort upptakten till och varit vägledande för alla
lönerörelser i landet, har emellertid väsentligen ändrat läget på detta
stora avtalsområde efter konfliktdirektivens tillkomst, framhåller utredningen.
Centrala förhandlingar har förekommit sedan år 1956. Dessa förhandlingar
har hittills inletts med ett bud från LO, varpå följt ett motbud
från SAF. Under förhandlingarnas huvudskede behandlas frågor av gemensamt
intresse över hela fältet. Bland sådana frågor märks dels löneförmåner
som generellt lönetillägg, låglönetillägg, helgdagslön, permitteringslön,
dels andra frågor som arbetstidsförkortning och avgångsbidrag. Jämsides
med dessa centrala förhandlingar i egentlig mening pågår förhandlingar
förbundsvis, som syftar till att inom den ekonomiska ramen för den preliminära
uppgörelse som kan komma att träffas lösa speciella eller branschbetonade
problem. Uppnås överenskommelse mellan SAF och LO, är den

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tills vidare att betrakta som preliminär. Härefter följer tillämpningsförhandlingar
på förbundsplanet, och när förbunden i anslutning härtill träffar
egna kollektivavtal blir den preliminära uppgörelsen definitiv. Förhandlingarna
förklaras strandade om parterna inte kan enas vid de centrala
förhandlingarna.

Fastän själva avtalen som sådana knappast har förändrats till sin allmänna
utformning och struktur genom de centrala förhandlingarna i vidare
mån än de tillförts vissa nya likalydande bestämmelser, brukar alltså
så gott som alla mera väsentliga avtalsfrågor få en gemensam lösning vid
den centrala avtalsuppgörelsen. Utredningen finner det därför svårt att
göra gällande annat än att intressegemenskapen här är så stark, att samtliga
arbetare som tillhör ett förbund vilket har deltagit i de centrala förhandlingarna
enligt gällande konfliktdirektiv får betraktas som berörda av
en konflikt som avser annat eller andra förbund. Är detta bedömande riktigt
— och härför talar enligt utredningen framför allt direktivens ordalag,
att de berörda arbetarnas löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas
röna inverkan av konflikten — bekräftas att systemet med centrala förhandlingar
kan medföra att stora grupper av indirekt berörda arbetslösa
ställs utan kassaersättning och arbetslöshetshjälp, om förhandlingarna
strandar och arbetskonflikt bryter ut.

Inom den offentliga sektorn förs avtalsförhandlingarna för arbetare på
ett sätt som nära påminner om de centrala förhandlingarna mellan SAF och
LO. Trots att det på den statliga sidan inte är avtalsverket utan de centrala
förvaltningsmyndigheterna som själva sluter kollektivavtalen med de olika
till SK hörande förbunden, leds förhandlingarna i praktiken av avtalsverket
och SK och resulterar i rekommendationer till specialavtal med likalydande
generella bestämmelser, överensstämmelsen mellan de olika kollektivavtalen
är därför här påfallande. Kollektivavtalen för de statliga bolagens
arbetare ansluter sig i allmänhet till motsvarande avtal på den privata sektorn.
Detta leder enligt utredningens bedömning till att avstängning av indirekt
berörda statliga arbetare enligt nuvarande konfliktdirektiv kan ligga
mera i farozonen, om konflikten inträffar på den privata än om den inträffar
på den offentliga sektorn. På det kommunala området förhandlar
kommunförbundet och landstingsförbundet med kommunalarbetareförbundet
men avtalen träffas mellan sistnämnda förbund och varje kommun
för sig. På grund härav kommer i regel likalydande avtal att inom varje avtalsområde
för sig gälla för arbetare anställda hos olika kommuner. Alla
kommunalarbetare inom ett och samma avtalsområde synes därför vara
lika berörda av en arbetarkonflikt på den kommunala sidan, oavsett om de
själva omfattas av konflikten eller inte.

Utredningens slutsats. Den utförda undersökningen ger enligt utredningen
vid handen att neutralitetsbestämmelsernas nuvarande utformning leder
till att stora grupper av indirekt berörda arbetstagare kan komma att stäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

las utan samhälleligt stöd vid en konflikt på dagens svenska arbetsmarknad.
Invändningar mot konflikldirektivens utformning har framförts från
arbetstagarhåll, där man framför allt har gjort gällande att många arbetstagare
härigenom oförskyllt skulle bli avstängda från kassaersättning och
arbetslöshetshjälp under en arbetskonflikt som de inte deltar i. En allvarlig
olägenhet med direktiven är enligt utredningen under alla förhållanden,
att det blir allt svårare att med stöd av dem klart avgränsa kretsen indirekt
berörda, när centrala avtalsförhandlingar tenderar att omfatta allt fler
grupper av arbetstagare och avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden i
dess helhet mer och mer koncentreras till problemet att fördela tillgängligt
utrymme för lönehöjningar mellan sinsemellan konkurrerande arbetstagargrupper.
Denna svårighet blir enligt utredningen särskilt framträdande,
om man anser sig bunden av den i praxis antagna bedömningsgrunden om
väsentliga likheter i aktuella avtal. Utredningen finner redan på grund härav
att det är nödAändigt att söka finna en ny väg för att bestämma vilka
arbetstagare som skall anses så berörda av en konflikt att de måste stängas
av från stöd från samhällets sida.

Nya neutralitetsbestämmelser

Neutralitetens innebörd

Utredningen framhåller först att den enligt sina direktiv har att utgå från
den hittills gällande grundsatsen att samhället skall stå neutralt vid konflikt
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

En följd av samhällets neutralitet vid arbetskonflikter är, fortsätter utredningen,
att det överlämnas till arbetsmarknadsparterna själva att sörja
för finansieringen av arbetsstriden. Denna finansiering kan ske på olika
sätt, t. ex. genom avsättning av medel via medlemsavgifter, penninglån, bidrag
och borgensförbindelser. I den mån samhället inte direkt eller indirekt
medverkar till att under en arbetskonflikt stärka eller försvaga någondera
sidan ekonomiskt är samhället följaktligen neutralt.

Neutraliteten avser samhällets förhållande inte bara till arbetsmarknadens
organisationer som sådana utan också till organisationernas enskilda
medlemmar. Allmän enighet torde enligt utredningen råda om att det inte är
förenligt med neutraliteten att samhället till en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation
lämnar bidrag som kan begagnas till att allmänt sett stärka
organisationens ekonomi. Tillflöde av penningmedel till en organisation
är uppenbarligen ägnat att stärka dess utsikter att gå segrande ur en konflikt.
I fråga om de enskilda medlemmarna — företag på arbetsgivarsidan
och arbetstagare på den andra sidan — gäller neutralitetsproblemet om
stödåtgärder från samhällets sida, som under normala förhållanden skulle
komma medlemmarna till godo, måste utebli under en arbetskonflikt för
att inte balansen skall rubbas mellan de stridande parterna. Eftersom de
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

samhälleliga stödåtgärderna i det övervägande antalet fall är inriktade på
arbetstagarsidan och där avser stöd mot arbetslöshet, tar utredningens
framställning av praktiska skäl sikte bara på samhälleligt stöd till arbetslösa
arbetstagare. Utredningen tillägger att framställningen emellertid i
princip är tillämplig också på stöd till enskilda företag.

När fred råder på arbetsmarknaden kan således olika stödåtgärder från
samhällets sida komma i fråga för enskild arbetstagare som är arbetslös.
Det naturliga utgångsläget är att samhällsstöd i regel skall komma arbetslös
arbetstagare till godo. Avstängning från sådant stöd utgör enligt utredningen
ett undantag som bör tillämpas bara om man kan påvisa att samhällets
neutralitet vid arbetskonflikter kräver det.

Direkt berörda

Det är enligt utredningen en så gott som allmän uppfattning att de som
direkt berörs av en konflikt, dvs. de som själva strejkar eller är föremål
för lockout, i princip bör stängas av från samhällets arbetslöshetsstöd.
Konfliktfonderna är uppbyggda för att organisationerna skall kunna bistå
de medlemmar ekonomiskt som direkt drabbas av konflikten, och det skulle
uppenbarligen stå i strid med hävdvunna neutralitetsgrundsatser om dessa
medlemmar skulle få ersättning från arbetslöshetskassa eller arbetslöshetshjälp.
Bidrag från det allmänna till de direkt berörda får i själva verket
samma ekonomiska konsekvenser för organisationen som bidrag till organisationen
själv.

Utredningen behandlar särskilt det fallet att arbetstagare blivit föremål
för lockout utan att själva ha medverkat till konflikten. Det kan inträffa
om ett arbetstagarförbund träffar kollektivavtal med arbetsgivarsidan
men förbundets medlemmar därefter utsätts för sympatilockout därför att
ett annat förbund på arbetstagarsidan inte vill vara med om en uppgörelse
och låter sina medlemmar gå i strejk. Fråga uppkommer här om neutraliteten
kräver avstängning. Utredningen anser det inte vara riktigt att i detta
sammanhang skilja mellan olika slag av stridsåtgärder som är tillåtna enligt
kollektivavtalslagen — i det anförda exemplet är sympatilockouten lovlig
— eftersom till neutraliteten också hör att samhället inte tar ställning
till frågan vem som bär skulden till en konflikt. Risken att bli utsatt för
lockout hör till spelets regler, och konfliktfonderna är avsedda även för de
arbetstagare som drabbas av en sympatilockout. När det gäller de direkt
berörda finner utredningen sålunda inte anledning att i princip ändra gällande
neutralitetsbestämmelser.

Indirekt berörda

Inledning. Frågan om också de som indirekt berörs av en konflikt bör
stängas av och i vilken omfattning det i så fall bör ske är enligt utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 <55

kontroversiell. Redan före tillkomsten av nuvarande konfliktdirektiv fanns
många företrädare för uppfattningen att man inte bör stänga av andra
från samhälleligt stöd än dem som själva deltar i strejk eller är föremål
för lockout. Enligt utredningens uppfattning kan goda skäl alltjämt
anföras till stöd för att inte ge neutralitetsbestämmelserna större räckvidd.
Bara de som själva strejkar eller är utsatta för lockout är invecklade i konflikten,
och det är — bortsett från vilda strejker eller andra därmed jämförliga
stridsåtgärder — arbetsmarknadens organisationer som själva bestämmer
omfattningen av konflikten. Utvecklingen har emellertid lett till
sådana förändringar på arbetsmarknaden, att frågan hur man numera bör
ställa sig till avstängning av indirekt berörda inte låter sig besvaras, innan
man mera ingående har studerat striden på den moderna arbetsmarknaden
och framför allt då hur beslut om stridsåtgärder fattas inom organisationerna
och vilken samverkan som förekommer mellan dem inför en förestående
konflikt.

Utredningen riktar i enlighet med sina direktiv uppmärksamheten framför
allt på mera omfattande konflikter, dvs. konflikter inom hela näringsgrenar
eller fack. Det är främst sådana konflikter som kan skapa ofrivillig
arbetslöshet inom andra näringsgrenar och därmed framkallar de största
problemen. Utredningen går däremot inte närmare in på vare sig den totala
konflikten, dvs. en konflikt som drabbar hela samhället, eller lokalt begränsade
konflikter. Vid en total konflikt blir alla direkt berörda, betonar utredningen,
och anses statsmakterna kunna underlåta att ingripa för
att bilägga en sådan konflikt, kommer arbetslöshetskassorna att stänga
och arbetslöshetsstödet att helt upphöra. I den mån de lokalt begränsade
konflikterna föranleder problem, är de av samma art som de som uppkommer
vid en mera omfattande konflikt. 1 enlighet med det anförda har utredningen
inte funnit skäl att överväga olika konfliktdirektiv med hänsyn
till konflikternas olika omfattning men däremot funnit anledning att särskilt
uppmärksamma större konflikter vid bedömningen hur bestämmelserna
bör utformas.

Indirekt berörda inom stridande förbund. Utredningen undersöker först
betydelsen av tillhörighet till ett arbetstagarförbund som är invecklat i
strid. Omfattas medlemmen av arbetsinställelsen, är han som förut sagts
direkt berörd och måste stängas av från samhällsstöd. På senare tid har
emellertid punktstrejken kommit till användning — främst från tjänstemannaorganisationers
sida — och den innebär att organisationen begränsar
strejken till ett mindre antal medlemmar inom samma yrkeskategori. Strejken
tillgår så att arbetet läggs ner bara av några arbetstagare i nyckelposition,
varigenom organisationen med ganska ringa insatser kan skada arbetsgivaren
avsevärt. En strejk kan också begränsas på så sätt att den omfattar
bara en yrkeskategori inom ett förbund som organiserar flera yrkesgrupper.
Vidare kan strejken begänsas till något eller några företag inom samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

bransch. Skulle arbetsgivaren till följd av en punktstrejk eller en på annat
sätt begränsad strejk nödgas inställa verksamheten helt eller delvis och
därmed friställa arbetstagare som tillhör det stridande förbundet men inte
omfattas av strejken, torde det enligt utredningens uppfattning vara oundvikligt
att i detta sammanhang betrakta de friställda på samma sätt som
de strejkande. Samhällsstöd till de friställda skulle i ett sådant fall i själva
verket vara detsamma som stöd till de strejkande och därmed också till
organisationen själv. De friställda är inte ofrivilligt indragna i konflikten,
påpekar utredningen, eftersom de såsom medlemmar i organisationen får
anses vara delaktiga i dess beslut.

På dessa skäl anser utredningen, att i första hand de arbetstagare måste
avstängas från samhällsstöd som antingen själva omfattas av en konflikt
eller på annat sätt bär blivit arbetslösa till följd av en konflikt i vilken deras
eget förbund är invecklat.

Betydelsen av centrala avtalsförhandlingar. Organiserad samverkan mellan
olika arbetstagarförbund förekommer i olika former, anför utredningen.
På det statliga tjänstemannaområdet har samordningen nått så långt, att
det har överlämnats åt huvudorganisationen att uppträda som avtalsslutande
part. I övrigt förs avtalsförhandlingar på stora områden av arbetsmarknaden
centralt av stora huvudorganisationer. Om sådana förhandlingar
strandar, måste man, säger utredningen, förutsätta möjligheten av
ett gemensamt uppträdande också i fråga om sättet att strida. Inom utredningen
har emellertid olika meningar rått i frågan huruvida redan deltagande
i centrala avtalsförhandlingar skulle vara tillräckligt för att ett förbund
och alla dess medlemmar skulle anses berörda av en stridsåtgärd i anslutning
till att förhandlingar strandar.

Innan utredningen går närmare in på denna fråga lämnar den följande
redogörelse för de områden av arbetsmarknaden där centrala förhandlingar
förekommer, nämligen det kommunala tjänstemannaområdet, det statliga
arbetarområdet och framför allt det största området, den privata sektor
av arbetsmarknaden som täcks av SAF och LO.

För kommunal tjänstemännen förhandlar kommunförbundet och landstingsförbundet
—- förutom med kommunalarbetareförbundet — med SACOförbund
och TCO-förbund jämte TCO-K. På TCO-sidan förhandlar varje
medlemsförbund direkt med arbetsgivarsidan. Förhandlingarna förs dock
av TCO-K i frågor som har gemensam karaktär och principiell betydelse.
Enligt gällande huvudavtal ankommer det på TCO att lämna förbund medgivande
till stridsåtgärd. Enligt praxis förs förhandlingarna i huvudsak på
motsvarande sätt på SACO-sidan, och SACO måste enligt gällande huvudavtal
lämna medgivande till att förbund vidtar stridsåtgärd. SACO:s och
TCO:s åtaganden gentemot arbetsgivarsidan, att huvudorganisationerna
skall lämna sitt medgivande till stridsåtgärder, vilar på motsvarande stadgeenliga
befogenheter för huvudorganisationerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

På det statliga arbetarområdet förhandlar avtalsverket med SK om rekommendationer
rörande avtalsfrågor av generell natur. Härefter förs mellan
de statliga myndigheterna och förbunden i SK förhandlingar om dels
tillämpningen av den centrala rekommendationen, dels vissa för resp. förbund
speciella frågor.

På den privata arbetsmarknaden förs de centrala avtalsförhandlingarna
direkt mellan SAF och LO. Om man blir ense, utmynnar förhandlingarna i
en preliminär uppgörelse. Denna blir definitiv först sedan kollektivavtal
på grundval av den centrala uppgörelsen har träffats över hela linjen i anslutning
till förhandlingar förbundsvis. Varje förbund inom LO har enligt
sina stadgar rätt att självt besluta om stridsåtgärd. Denna rätt är emellertid
begränsad så till vida som landssekretariatet enligt stadgarna för LO
måste lämna tillstånd till strejk, om den omfattar mer än 3 % av förbundets
medlemmar eller om den kan medföra lockout av minst samma omfattning
mot samma eller annat förbund.

Av intresse är, fortsätter utredningen, framför allt hur förbunden kan
tänkas agera när de centrala förhandlingarna strandar. På LO-sidan synes
man hittills ha uppträtt solidariskt över hela linjen när preliminär uppgörelse
hotat att inte komma till stånd. När de centrala förhandlingarna år
1966 hade strandat, varslade samtliga av förhandlingarna berörda LO-förbund
utom ett om blockad av övertidsarbete. Detta handlingssätt måste —
vid sidan av landssekretariatets rekommendation till de berörda förbunden
om blockad — ha föregåtts av samråd mellan förbunden, eftersom
de enligt sina stadgar bara själva kan fatta beslut om stridsåtgärd. Från
det kommunala området begränsar sig erfarenheterna av förbundens sätt
alt agera, när avtalsförhandlingarna har strandat, till ett varsel om strejk
och blockad från SACO-sidan hösten 1966. Varslet om strejk avsåg dels
samtliga SACO-förbunds medlemmar utanför undervisningsområdet vilka
var anställda inom bl. a. primärkommunerna kring Stockholm, dels vissa
begränsade yrkesgrupper i Malmö.

Utredningen finner att följande skäl talar för att deltagande i centrala
förhandlingar skall anses innebära deltagande även i konflikt som kan bli
följden av att förhandlingarna strandar. Genom att delta i en central förhandling
har varje arbetstagarförbund åtagit sig att solidariskt verka för
en gemensam uppgörelse. Detta bär tagit sig uttryck i att förbunden har
överlämnat till sin huvudorganisation att föra förhandlingarna och att träffa
uppgörelse över hela fältet. Om uppgörelse inte kommer till stånd och det
blir konflikt, måste också den betraktas som en gemensam angelägenhet för
alla som deltar i förhandlingen. Konflikten syftar nämligen till att man
fortfarande skall nå det ursprungligen uppsatta målet, dvs. gemensam
uppgörelse på godtagbara villkor. Hur själva striden förs saknar i och för
sig betydelse. Alla förbund som deltar i den centrala förhandlingen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

därför kunna anses delaktiga även om det har bedömts lämpligt att själva
striden skall föras bara av något eller några förbund.

Det sagda torde dock enligt utredningens mening gälla endast när förhandlingen
syftar till en odelbar och total uppgörelse över hela fältet. Detta
krav uppfyller i första hand de centrala avtalsförhandlingarna mellan SAF
och LO, förhandlingarna mellan avtalsverket och SK rörande arbetare samt
förhandlingarna mellan kommunförbunden och TCO-K. För SACO är kravet
uppfyllt i den mån dess förhandlingar med landstingsförbundet och kommunförbundet
avser gemensamma frågor, dvs. frågor som parterna är ense
om skall få en enhetlig lösning inom vartdera området. Om något av huvudorganisationens
förbund redan från början ställer sig utanför centrala förhandlingar,
synes det få betraktas som fristående även om arbetsgivarsidan
kräver att förbundet gör upp på samma villkor som innefattas i en central
uppgörelse.

Den naturliga utgångspunkten är att de som själva strejkar eller är föremål
för lockout stängs av från samhällsstöd. Skall man gå längre måste
man kunna påvisa starka skäl. Utredningen har tidigare funnit, att tillhörigheten
till ett förbund motiverar avstängning för dess medlemmar även
om dessa inte själva omfattas av en konflikt. Denna ståndpunkt säger sig
utredningen ha intagit framför allt av det skälet att konflikten i sådant fall
får anses lika mycket gälla organisationen som sådan som de stridande
medlemmarna och att ekonomiskt stöd från samhällets sida till formellt
icke stridande medlemmar måste anses innebära att samhället medverkar
till finansiering av striden och därmed åsidosätter sin neutralitet.

Samhällsstöd till enskilda medlemmar i ett förbund, vilket inte självt
deltar i arbetsnedläggelse när centrala förhandlingar har strandat, betyder
emellertid inte utan vidare att samhället därmed medverkar till stridens
finansiering. Utredningen framhåller att man inte får bortse från att arbetstagarförbunden
på den privata och kommunala arbetsmarknaden samt på
den statliga arbetar sidan själva fattar beslut om stridsåtgärder och enligt
stadgarna inte kan tvingas ut i strid av sin huvudorganisation. Genom att
gå med i de centrala förhandlingarna har förbunden inte uppgivit sin rätt
att själva ta ställning till frågan om medverkan i eventuella stridsåtgärder.
När det gäller betydelsen av centrala avtalsförhandlingar för neutralitetsbestämmelsernas
utformning står man inför avvägningsproblemet, om man
bör ge neutralitetsbegreppet en vidsträcktare innebörd än utredningen i
sina förut redovisade ställningstaganden har funnit vara motiverad. Innan
utredningen angriper detta avvägningsproblem undersöker den i vad mån
det kan anses rimligt att det får ankomma på arbetsgivarsidan att vidta
stridsåtgärder, dvs. främst tillgripa lockout, för att uppnå att arbetstagare
stängs av från samhällsstöd.

Avvägningen mellan de intressen som här står mot varandra måste enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

utredningen ske helt förutsättningslöst och sålunda utan hänsyn till den
effekt som tillämpningen av de nu gällande konfliktdirektiven skulle kunna
få. En tillämpning av nuvarande konfliktdirektiv på en större arbetskonflikt
i Sverige har utredningen funnit i dagens läge kunna leda till att stora
grupper indirekt berörda arbetslösa blir avstängda från kassaersättning
och arbetslöshetshjälp. Det är naturligt att arbetsgivarsidan i en sådan
situation avvaktar med lockout. Resultatet av en permittering kan ändå
bli att arbetarna stängs av, och arbetsgivarsidan når utan att själv behöva
gå till motangrepp en av de effekter som en lockout är avsedd att ge.
Skulle samhället gå längre med avstängning från samhällsstöd än som betingas
av neutralitetens krav, kan man hävda att arbetsgivarsidan i motsvarande
mån får eu förmånsposition. Från samhällsstöd avstängda arbetstagare,
som har blivit arbetslösa till följd av en strejk som de inte själva
deltar i, kommer förr eller senare att utöva ett tryck på de strejkande eller
i vart fall på sitt eget förbund, eftersom de inte har rätt till konfliktunderstöd
från detta. Måste förbundet ge konfiiktunderstöd utan att självt anse
sig delaktigt i konflikten, blir det framför allt förbundet som utövar trycket
på de strejkande eller deras förbund. Det bör enligt utredningen alltid
kunna krävas att neutralitetsbestämmelser utformas så att de inte påverkar
parternas taktiska dispositioner till förmån för den ena sidan och till nackdel
för den andra.

Neutralitetsbestämmelser bör även i görligaste mån utformas så att de
inte blir ägnade att framkalla stridsåtgärder som annars inte skulle ha kommit
till stånd, betonar utredningen. Samhället bör inte medverka till att
motsättningarna mellan arbetsmarknadens parter skärps. Utredningen är
medveten om att lockout är en allvarlig stridsåtgärd som kan få svårare
verkningar än som har avsetts och att det är ett starkt samhällsintresse att
en sådan åtgärd i görligaste mån undviks. Detsamma gäller emellertid för
strejken. Det är inte samhällets uppgift att i detta sammanhang bedöma i
vad mån de i lag angivna stridsåtgärderna är mer eller mindre berättigade i
det enskilda fallet, om man vill hålla fast vid principen om arbetsmarknadsparternas
frihet att göra upp om anställningsvillkoren för arbetstagarna
utan inblandning från samhällets sida. Det är heller inte i och för sig givet,
att en strejk för den allmänna opinionen framstår som mer berättigad eller
godtagbar än en lockout.

Utredningen anför vidare att både strejken och lockouten kräver ekonomiska
uppoffringar på ömse sidor. Det pris som arbetstagarsidan får betala
för en strejk är att de strejkande förlorar sin lön och går miste om rätten
till gängse arbetslöshetsstöd från samhället så att konfliktfonderna eller
eljest tillgängliga medel får tas i anspråk för de strejkandes försörjning. Ju
mer omfattande strejken blir desto större blir de ekonomiska påfrestningarna
för arbetstagarsidan. Det ingår som ett naturligt led i arbetstagarsidans
taktiska bedömanden att bestämma omfattningen av en strejk i begynnelse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

skedet, öppnar arbetstagarsidan för att minska de ekonomiska påfrestningarna
för sig själv med en begränsad strejk, står arbetsgivarsidan inför
ett motsvarande taktiskt bedömande. Finner arbetsgivarsidan en utvidgning
av konflikten ofrånkomlig, bör arbetsgivarsidan inte rimligen få undkomma
att betala priset av en lockout för att nå det syfte som eftersträvas. I vad
mån detta pris är värt att betala ankommer inte på samhället att bedöma.
Öppnar arbetstagarsidan en konflikt med en begränsad strejk, ter det sig
med nu angivna utgångspunkter naturligt att man på arbetsgivarsidan
svarar med en lockout. Detta gäller inte minst om det på arbetstagarsidan
råder sådan gemenskap som har tagit sig uttryck i centrala förhandlingar.
Vissheten att arbetstagare som inte är med i konflikten ändå går miste om
arbetslöshetsstöd från samhällets sida får inte medverka till ett beslut på
arbetsgivarsidan att inte tillgripa lockout.

Enligt de erfarenheter som har vunnits av konflikter i Danmark har
arbetsgivarsidans åtgärd att besvara till ett mindre antal företag begränsade
strejker med en lockout mot hela branschen inte bara haft effekt utan också
betraktats som ganska självklar på ömse sidor, fortsätter utredningen.
Även i Norge synes man på arbetsgivarhåll helt acceptera nödvändigheten
att möta en strejk med lockout. Till denna inställning bidrar sannolikt att
indirekt berörda enligt de norska konfliktdirektiven kan stängas av från
samhällsstöd bara om de är anställda vid det konfliktdrabbade företaget.
Går utvecklingen i Sverige i ökad utsträckning mot mera punktbetonade
strejker — hittills har sådana förekommit huvudsakligen på tjänstemannasidan
— torde enligt utredningens bedömning förståelsen öka också här
för att arbetsgivarsidan finner det vara nödvändigt att på ett helt annat
sätt än tidigare använda lockoutvapnet för att möta en strejk. Utredningen
anser att en sådan utveckling inte är osannolik i ett industrisamhälle som
vårt där omfattande konflikter tenderar att få allt svårare verkningar för
hela samhället.

Beträffande särskilt SAF—LO-området erinrar utredningen om att det
i anslutning till centrala förhandlingar hittills inte har förekommit, att
varsel eller stridsåtgärder av taktiska skäl har begränsats till något eller
några LO-förbund. Skulle detta inträffa i framtiden, ställs arbetsgivarsidan
i en ny situation. Det förefaller utredningen naturligt att det ingår i
beredskapen på arbetsgivarsidan att kunna möta på så sätt begränsade
strejker med olika, efter omständigheterna avvägda typer av motåtgärder
inom ramen för det lockoutvapen som står arbetsgivarsidan till buds.

Utredningen tillägger att dess förslag, att alla medlemmar av ett förbund
som befinner sig i konflikt skall anses berörda av denna, kan betyda en
inte oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till nuvarande
konfliktdirektiv. Genom förslaget blir nämligen även sådana förbunds
medlemmar berörda av konflikten som har helt andra avtal än de
medlemmar som omfattas av denna. Samtidigt som utredningen har fun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

nit det vara nödvändigt att överge avtalslikheten som kriterium på konfliktberördhet,
har utredningen ansett det vara naturligt att anknyta till
förbundet också av det skälet, att det framför allt är genom förbundet som
arbetstagarnas — liksom för övrigt också företagens —- samhörighet och
solidaritet tagit sig sitt organisatoriska uttryck. Både industriförbundsprincipens
vidsträckta utbredning och den pågående utvecklingen mot storförbund
pekar fram mot en utvidgning av arbetstagarnas organisatoriska
gemenskap. Enligt utredningens mening bör man inte utan tvingande skäl
gå utanför förbundets ram när det gäller att bestämma om konfliktberördhet
föreligger. Att redan centrala avtalsförhandlingar skulle konstituera konfliktberördliet
för alla deltagande förbund, oavsett om de omfattas av konflikten
eller inte, anser utredningen vara att gå för långt. Detta framträder
särskilt när permitteringar blir en följd inte av en strejk utan av en lockout.

Under tid då kollektivavtal gäller får enligt 4 § lagen den 22 juni 1928
(nr 253) om kollektivavtal stridsåtgärd inte vidtas för att genomföra bestämmelse
som är avsedd att träda i tillämpning sedan avtalet löpt ut, erinrar
utredningen. På LO-området kan avtalen för vissa av de förbund som
deltar i centrala förhandlingar alltjämt gälla medan avtalen för övriga förbund
har löpt ut. Det är enligt utredningen osäkert om de avtalsbundna
förbunden har rätt att strejka och SAF att tillgripa lockout mot dem innan
deras avtal har löpt ut. Stridsåtgärderna skulle i sådant fall gälla de framtida
avtalen och sannolikt också frågor som är gemensamma för alla de
berörda förbunden. Utredningen utgår därför från att SAF i allmänhet
inte anser sig lagligen kunna möta en strejk av ett begränsat antal LO-förbund
med lockout mot annat sådant förbund förrän dess avtal har löpt ut.
Någon möjlighet att behandla ett sådant förbund som indirekt berört redan
då de avtalslösa förbunden har kommit i öppen konflikt anser utredningen
inte finnas och erinrar om att kollektivavtalens giltighetstider är förhandlingsfrågor.

Särskilt yttrande rörande betydelsen av centrala avtalsförhandlingar. Utredningens
expert Lindström anser i motsats till utredningen att arbetstagare,
som tillhör annat förbund än det som befinner sig i konflikt, bör
avstängas från samhällsstöd om båda förbunden har deltagit i centrala
förhandlingar och konflikten är en följd av att dessa har strandat. Utöver
de skäl som enligt utredningen i och för sig talar för detta ställningstagande
anför Lindström i huvudsak följande.

De förbund som deltar i de centrala förhandlingarna verkar solidariskt
för att nå de gemensamt uppställda målen, sådana de har angivits i den
egna sidans förslag till motparten. Varje förbund är redan från början medvetet
om vad detta innebär, inbegripet risken för stridsåtgärder som direkt
eller indirekt kan drabba förbundets medlemmar. Vardera partens taktiska
uppläggning av förhandlingarna, i förekommande fall även frågan om vilka
grupper som skall gå ut i öppen strid, beror på en mängd faktorer, bl. a.
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

det ekonomiska läget i olika branscher, hänsynen till samhällsviktiga funktioner
och stridsfondernas storlek. En sammanvägning sker, så att man
får den gynnsammaste uppläggningen för den egna sidan betraktad såsom
en helhet. I de centrala förhandlingarnas begrepp ligger, att vardera parten
måste komma fram till ett enhetligt beslut i de olika frågorna. Detta gäller
även ställningstagandet till eventuella stridsåtgärder. I realiteten är två
stora block förhandlingsparter. Resultatet av förhandlingarna kommer till
uttryck i en central rekommendation från SAF och LO till samtliga deltagande
förbund. Varje förbund får således vad som anges i den centrala
rekommendationen, och avvikelser från den för respektive förbund fastställda
ekonomiska ramen är inte avsedda. Ett genomgående drag i de
centrala förhandlingarna är alltså den starka sammanhållningen på vardera
sidan.

Stridsfondernas storlek får betydelse vid vardera sidans uppläggning av
förhandlingarna, sägs vidare i det särskilda yttrandet. Varje förbund tar
hänsyn till att det kan bli berört av stridsåtgärder på ett eller annat sätt.
Blir så fallet, är det organisationernas sak att ekonomiskt sörja för sina
medlemmar. Kommer det ena blocket i ett sådant läge att stridsfonderna
minskar alltför mycket, utgör detta givetvis ett incitament till att söka få en
uppgörelse. Alla på vardera sidan kämpar solidariskt för de uppställda målen
samt avgör på olika skäl av bl. a. taktisk art vilka grupper som skall gå ut
i strid och hur en strid i övrigt skall läggas upp. Man måste vid centrala
förhandlingar emellertid på ömse sidor alltid komma fram till ett enhetligt
ställningstagande. Varje tillskott av medel från samhället till något av de
stridande blocken innebär i ett sådant läge —- även om utbetalning sker till
medlemmar i ett förbund, som av någon anledning för tillfället inte befinner
sig i öppen strid — en förskjutning av det ekonomiska läget. Ett sådant
tillskott i form av stödåtgärder till de på grund av konflikten permitterade
utgör därför ett neutralitetsbrott från samhällets sida.

Om samhällsstöd likväl utges, har arbetsgivarna möjlighet att genom
lockout av de permitterade arbetstagarna få dem avstängda från stödet,
något som utredningen har tillagt stor betydelse för sitt ställningstagande.
Lockout är emellertid en utomordentligt allvarlig åtgärd med vittgående
ekonomiska och psykologiska verkningar, som utredningen enligt Lindströms
mening inte tillfullo har beaktat. Arbetsgivarsidan vill tillgripa detta
vapen endast i särskilt allvarliga lägen. Om endera sidan i samband med
centrala förhandlingar vidtar stridsåtgärder, måste det vara denna sidas
sak att beakta såväl de direkta som de indirekta följderna samt att ekonomiskt
svara för de egna medlemmarna. Vidtar exempelvis arbetstagarsidan
partiella stridsåtgärder, åligger det denna sida att gentemot medlemmarna
svara även för åtgärdernas indirekta verkningar. Att arbetsgivarsidan
underlåter att handla och att motparten får svara för följderna av sina
egna åtgärder kan inte innebära, att arbetsgivarsidan — som utredningen

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

är inne på — får en förmånsposition. Det kan inte vara arbetsgivarens sak
att till skada för alla berörda, inbegripet samhället, utvidga konflikten och
vidta stridsåtgärder som man annars kanske inte ens skulle ha övervägt.
Lockoutvapnet skall inte behöva användas för att tillrättalägga sådana
balansrubbningar i styrkeförhållandet mellan parterna, som uppstår genom
att neutralitetsbestämmelser utformas på ett visst sätt. Detta skulle innebära,
att bestämmelserna utformades så att de påverkade den ena sidans
taktiska dispositioner. Arbetsgivarsidans alternativ till att vidta egna stridsåtgärder
är att låta de stridsåtgärder som arbetarparten har vidtagit ha sin
gång tills vidare. Konflikten blir dock i sådant fall sannolikt längre genom
att arbetstagarparten får ekonomiskt stöd av samhället. Även denna senare
situation leder till ökade förluster också för samhället, eftersom förlängningen
av konflikten medför ökat produktionsbortfall. Sammanfattningsvis
anser Lindström att lockout inte är ett lämpligt medel att upphäva verkningarna
av neutralitetsbestämmelser som är utformade enligt utredningens
förslag.

Huvudorganisation med rätt att besluta om stridsåtgärd. Utredningen
påpekar att dess ställningstagande till centrala avtalsförhandlingar inte
utesluter att en huvudorganisation har fått så stora befogenheter eller att
sådan samverkan kan förekomma mellan olika förbund, att alla huvudorganisationens
förbund eller alla förbund som har samverkat får anses berörda
av en arbetskonflikt även om denna skulle begränsas till ett eller
några av dem.

Enligt gällande huvudavtal för statstjänstemän mellan staten, å ena sidan,
samt SIv, SR, SACO och TCO-S, å den andra, får stridsåtgärd inte vidtas
av förbund på arbetstagarsidan utan att åtgärden har blivit beslutad
eller medgiven av huvudorganisationen. I anslutning härtill har berörda
förbund överlåtit beslutanderätten i fråga om stridsåtgärder på sin huvudorganisation.
Härmed stämmer överens att huvudorganisationerna enligt
huvudavtalet i regel också skall föra kollektivavtalsförhandlingarna på
arbetstagarsidan. Detta innebär, att huvudorganisationerna och inte medlemsförbunden
i allmänhet är parter i kollektivavtalen.

De fyra nyssnämnda huvudorganisationerna har alltså enligt sina stadgar
möjlighet inte bara att säga ja eller nej till en hemställan från ett av sina
medlemsförbund att få börja strejk utan också att själva ta initiativ till en
sådan åtgärd. Den sistnämnda befogenheten innebär att huvudorganisationen
i själva verket fattar beslut hur striden skall föras. Ett sådant beslut
kan innebära att striden skall föras av ett förbund i ett annat förbunds intresse.
Detta kan bli aktuellt när man inom huvudorganisationen bedömer
det vara nödvändigt att på så sätt stödja ett förbund vars egna medlemmar
av olika skäl inte anses lämpligen böra strejka själva. Ett sådant skäl kan
vara att man inte vill riskera att strejken bedöms som samhällsfarlig, ett
annat att förbundets medlemmar har sådana befattningar att de anses vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

mindre stridsdugliga. I linje härmed ligger att huvudorganisationerna i
regel också har vidsträckta befogenheter att disponera över tillgängliga
konfliktfonder. De här angivna fyra huvudorganisationerna utgör därför när
de företräder statstjänstemän i själva verket envar ett enda arbetstagarförbund
och måste enligt utredningen i detta sammanhang bedömas på
samma sätt som ett sådant. Utredningen känner inte till några andra liknande
fackliga sammanslutningar med samma befogenheter som de här
nämnda, vare sig på den offentliga eller den privata arbetsmarknaden, men
skulle sådana sammanslutningar komma att bildas får de självfallet också
räknas som ett förbund vid neutralitetsbestämmelsernas tillämpning.

Utredningen anser följaktligen att man från samhällsstöd måste stänga
av dem som har blivit arbetslösa till följd av en konflikt i vilken deras egen
huvudorganisation är invecklad, om det ankommer på huvudorganisationen
att fatta beslut om stridsåtgärder.

På övriga områden av arbetsmarknaden har huvudorganisationerna inte
rätt att bestämma att ett medlemsförbund skall gå ut i strid. Enligt sina
stadgar skall de emellertid i allmänhet godkänna en stridsåtgärd som ett
medlemsförbund vill vidta, vilket innebär att de kan vägra sitt medgivande
till en sådan åtgärd. Utredningen tar därför upp frågan hur en sådan vetorätt
för huvudorganisation skall bedömas vid utformningen av nya neutralitetsbestämmelser.

Om huvudorganisationen lämnar ett av sina medlemsförbund medgivande
att gå ut i konflikt, vore det enligt utredningen inte orimligt om detta skulle
få till följd att alla till organisationen anslutna arbetstagare anses så berörda
av konflikten att de ställs utanför samhällsstöd. De olika medlemsförbunden
har på de enskilda medlemmarnas vägnar överlämnat till huvudorganisationen
att till sist bestämma, och denna har haft befogenhet att hindra konflikten.

å andra sidan är skillnaden påfallande mellan rätten för huvudorganisation
att vägra sitt medgivande till förbund att vidta stridsåtgärd och rätten
för organisationen att besluta hur striden skall föras inom denna. Kan
huvudorganisationen inte tvinga ett förbund ut i strid, är det som utredningen
tidigare har anfört i samband med övervägandena av frågan om de
centrala avtalsförhandlingarnas betydelse svårt att anse ett förbund inom
organisationen berört av en konflikt som det ställt sig utanför. Utredningen
finner det därför inte vara möjligt att betrakta enbart huvudorganisationens
vetorätt som ett kriterium på ett förbunds berördhet av en konflikt i
vilken det självt inte deltar.

Huvudorganisation med rätt att besluta om ekonomiskt bidrag för arbetskonflikt.
Huvudorganisation har i vissa fall rätt att ålägga medlemsförbund
att lämna ekonomiskt bidrag till annat förbund som är i konflikt.
Sålunda nämner utredningen att t. ex. SACO-förbund är skyldigt att bidra
till konflikt som berör annat förbund inom SACO vid gemensamma kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

flikter. Med gemensam konflikt avses konflikt i vilken SACO är part eller
som enligt beslut av SACO:s styrelse skall betraktas som gemensam. På
det statliga området är SACO alltid part och där kan alltså förekomma bara
gemensamma konflikter, medan det på övriga områden fordras ett särskilt
beslut för att en konflikt skall anses vara gemensam. Alla förbund behöver
inte bidra ekonomiskt till en gemensam konflikt.

Som ett annat exempel på bidragsskyldighet anger utredningen LO:s
stadgar. Landssekretariatet har rätt att vid behov — utöver ordinarie avgifter
— påbjuda särskild uttaxering av alla anslutna förbund. Arbetskonflikt
kan utgöra ett skäl för uttaxering, och är det fråga om större konflikter
kan representantskapet besluta om uttaxering med högre belopp
än i annat fall. Eftersom varje förbund har rätt att få konfliktersättning
från LO, om konflikten har godkänts av förbundets styrelse och i förekommande
fall också av landssekretariatet, betyder den särskilda uttaxeringen
att alla till LO hörande förbund kan åläggas att indirekt bidra till
en arbetskonflikts finansiering, oavsett om förbundet självt är med i konflikten
eller inte.

Utredningen finner inte tillräckliga skäl föreligga att ett icke stridande
förbund skall anses berört av en konflikt enbart av den anledningen att
förbundet tillhör en huvudorganisation som kan fatta beslut om att förbundet
skall lämna ekonomiskt bidrag till en konflikt. En sådan regel skulle
t. ex. inom SACO:s område leda till att ett förbund, som har sluppit bidra
till finansieringen av en konflikt av den anledningen att det ansetts inte
ha något intresse i denna, likväl skulle få bära ansvaret för konflikten i
förhållande till sina egna medlemmar som avstängdes från samhällsstöd
på grund av konflikten. Inte heller anser utredningen en huvudorganisations
bidragsgivning från en central konfliktfond eller andra tillgångar böra
få till följd att alla medlemsförbunden blir berörda av en konflikt. Sådan
bidragsgivning är i allmänhet av så ringa betydelse för ett stridande förbund,
att den inte rimligen kan ges så generell verkan. Har däremot huvudorganisationen
enligt sina stadgar eller annars med bindande verkan i samband
med konflikt, som berör ett medlemsförbund, ålagt annat medlemsförbund
att bidra till konfliktens finansiering genom att lämna ekonomiskt
bidrag direkt till det stridande förbundet eller indirekt till huvudorganisationen,
måste det bidragsgivande förbundet enligt utredningen finna sig i
att bli betraktat som lika berört av konflikten som det stridande förbundet
självt.

Till den fackliga solidariteten hör, säger utredningen, att man inom fackföreningsrörelsen
söker med penningbidrag och lån frivilligt stödja ett förbund
som befinner sig i konflikt med arbetsgivarsidan. Denna solidaritet
sträcker sig ofta över landets gränser. Frivilliga bidrag kan komma från
förbund som företräder helt andra yrkesgrupper än de i konflikten indragna
liksom från organisationer och enskilda utanför fackföreningsrörelsen. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

redningen finner det svårt att skilja mellan olika typer av frivilliga bidrag,
och det går inte att kontrollera förekomsten av sådana bidrag utan att införa
öppen redovisningsskyldighet. Frivilliga bidrag från sympatiserande
fackförbund kan heller inte bli särskilt betydande, eftersom ett förbund
måste hålla sina egna konfliktfonder intakta. Frivilliga insatser av denna
art bör enligt utredningens mening inte leda till att det stödjande förbundet
anses bli så berört av konflikten att dess medlemmar mister rätten till
samhällsstöd.

Sammanfattning

Utredningen anser det lämpligt att slopa begreppen direkt och indirekt
berörda arbetstagare. I stället använder utredningen beteckningen konfliktberörda
för alla som omfattas av de föreslagna nya neutralitetsbestämmelserna
samt skiljer mellan den som är indragen i konflikt, dvs. deltar i eller
är föremål för stridsåtgärd, och den som är arbetslös till följd av konflikt
utan att vara indragen i denna.

Som berörd av arbetskonflikt skall enligt utredningens förslag anses
dels arbetstagare som är direkt indragen i konflikten, dels arbetstagare som
är arbetslös till följd av konflikten utan att vara indragen i denna, om han
tillhör förbund som befinner sig i konflikt eller om han tillhör annat förbund
samt de båda förbunden tillhör samma huvudorganisation och huvudorganisationen
har rätt att fatta beslut om stridsåtgärder eller har ålagt
det icke stridande förbundet att lämna ekonomiskt bidrag för konflikten.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Det övervägande antalet arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden
tillhör en facklig organisation. Utredningens överväganden i det föregående
bygger på förutsättningen att arbetstagarna är organiserade och tillhör
ett förbund. Med förbund har utredningen avsett fackförbund eller annan
facklig primärorganisation på arbetstagarsidan.

En oorganiserad arbetstagare som blir arbetslös till föijd av strejk eller
lockout har inget arbetstagarförbund att falla tillbaka på och kan därför
inte få något konfliktunderstöd. Stängs en oorganiserad av från samhällsstöd,
drabbas han alltså i allmänhet hårdare av en konflikt än en organiserad.
Utredningen anser det likväl inte kunna komma i fråga att behandla
en organiserad och en oorganiserad arbetstagare olika i avstängningshänseende.
Samhällsstödet måste härvidlag anpassas till den solidaritet
och rättsordning på vilka kollektivavtalssystemet har byggts upp. Helt avstängd
från samhällsstöd behöver en oorganiserad heller inte bli under eu
arbetskonflikt som drabbar honom, eftersom kommunen vid behov har
möjlighet att ge honom socialhjälp. Socialhjälpens användning under ar -

Kurigl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

betskonflikt behandlas i det följande. Deltar den oorganiserade i eu strejk
eller omfattas han av en lockout är han indragen i konflikten och blir då
automatiskt avstängd enligt huvudregeln. En oorganiserad som blir arbetslös
genom permittering eller entledigande till följd av konflikt bör behandlas
på samma sätt som organiserade arbetstagare. Vid tillämpningen av en sådan
regel uppkommer svårigheter för det fall att flera förbund har medlemmar
inom samma yrkeskategori samtidigt sysselsatta på samma arbetsplats och
bara ett av förbunden är i konflikt med arbetsgivaren. Det synes utredningen
lämpligt att den oorganiserade då får anses berörd av konflikt, om flertalet
arbetstagare på arbetsplatsen med huvudsakligen samma arbetsuppgifter
som hans är berörda enligt huvudregeln. Den som visserligen är organiserad
men vars organisation inte har varit part i något på arbetsplatsen
gällande kollektivavtal bör behandlas på samma sätt som en oorganiserad,
anser utredningen.

Utredningen föreslår alltså att som konfliktberörd arbetstagare skall anses
den som inte tillhör något förbund eller som är medlem i organisation,
som inte har varit part i något på arbetsplatsen gällande kollektivavtal, och
som utan att vara indragen i konflikten är arbetslös till följd av denna, om
han var anställd vid arbetsplats där flertalet arbetstagare med huvudsakligen
samma arbetsuppgifter som han är berörda av konflikten.

Samhällets stödåtgärder

I enlighet med sina direktiv har utredningen undersökt vilka arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som vid en arbetskonflikt måste anses som neutralitetsbrott.
Dessutom har utredningen undersökt om vissa stödformer utanför
arbetsmarknadspolitiken bör behandlas på samma sätt som arbetsmarknadsåtgärder.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m.m. Utredningen erinrar om att arbetsförmedlingens
rutiner under senare år i många avseenden ändrat karaktär. Genomförda
ändringar innebär i första hand att stora grupper arbetssökande inte längre
behöver skrivas in vid arbetsförmedlingen utan själva kan med ledning av
skriftlig och muntlig information ta kontakt med arbetsgivare och söka
lediga anställningar. I andra fall där lämpliga arbetstillfällen inte står till
buds tillämpas ett förenklat inskrivningsförfarande. Denna förenkling av
förmedlingsarbetet har skett framför allt för att förmedlingarna skall kunna
ägna tillräcklig omsorg åt den ökande grupp arbetssökande som befinner
sig i en genomgripande omställningssituation. Hit hör närmast sådana
arbetssökande som till följd av strukturella förändringar måste byta yrke
och arbetsort men också sökande som på grund av ålder, handikapp eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

andra personliga förhållanden har svårighet att finna anställning. I dessa
fall företas noggranna förmedlingsutredningar som vid behov kompletteras
med arbetsvårdsutredningar — innefattande bl. a. läkarundersökning och
psykotekniska prov — och yrkesvägledning.

Arbetsförmedlingens anvisande funktion har sålunda blivit mera serviceinriktad
samtidigt som den stödjande funktionen har fått ökad tyngd.
Arbetsförmedling måste därför, säger utredningen, numera i ännu högre
grad än tidigare få bedrivas oberoende av konflikt, och någon ändring av
den nuvarande ordningen synes inte önskas från något håll. Hinder föreligger
inte heller att behålla upplysningsplikten vid arbetsanvisning till ett
av konflikt drabbat företag. Skyldighet att upplysa om förekomsten avkonflikt
bör enligt utredningen emellertid föreligga inte bara när enskild
arbetssökande inställer sig personligen vid arbetsförmedlingen för att få
anvisning om arbete. Utredningen föreslår upplysningsplikt också i de fall
då arbetsmarknadsmyndigheterna i vakanslistor eller annars mera allmänt
informerar om lediga anställningar.

De åtgärder som i samband med arbetsförmedling vidtas för att kartlägga
en arbetssökandes situation — utredning om framtida sysselsättning och
arbetsvårdsutredning — avser till övervägande del arbetssökande som på
grund av handikapp eller annat personligt förhållande är svåra att placera
på arbetsmarknaden eller för vilka annars särskilda insatser behövs från
arbetsmarknadsmyndigheternas sida. Åtgärderna kommer till stånd på arbetsförmedlingens
initiativ. De är av förberedande natur och kan därför
sägas ligga inom ramen för den arbetsförmedlande verksamheten. Då härtill
kommer, att sökanden i dessa fall får ersättning bara för resekostnader
och utgifter för uppehälle i samband med resan, anser utredningen att den
här angivna utredningsverksamheten bör få fortgå oberoende av konflikt.
Utredningen finner alltså inte skäl att föreslå någon avstängning från dessa
ersättningar under konflikt.

Det särskilda bidraget vid utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning
avser inte bara handikappade och andra svårplacerade utan även
andra som kan behöva omskolas eller få annan yrkesutbildning. Trots detta
anser utredningen att sådant bidrag, av samma skäl som i fråga om andra
åtgärder för att kartlägga en sökandes situation, bör utgå oberoende av
konflikt. Utredningen anmärker att den del av bidraget som utgör ersättning
för förlorad arbetsförtjänst inte kan utgå till den som är indragen
i eller eljest arbetslös till följd av arbetskonflikt.

Utbildningsbidrag m.m. Eftersom arbetsmarknadsutbildningen har stor
omfattning — nära 70 000 utbildade år 1967 — är det enligt utredningen
nödvändigt att avgöra om konfliktberörda bör stängas av från utbildningsbidrag
och lån.

Utbildningen tillgodoser starka samhällsintressen och har stor betydelse
för arbetsmarknadsparterna på ömse sidor. Samhällsekonomiska synpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

talar för att en arbetstagare skall kunna utnyttja en konfliktsituation för
ett sådant positivt ändamål som utbildning. Å andra sidan bär utbildningsbidraget
stor ekonomisk betydelse för den enskilde och är i huvudsak en
ersättning av samma natur som arbetsinkomst. Utbildningsbidrag till konfliktberörd
arbetstagare måste därför enligt utredningen i princip anses
utgöra ett neutralitetsbrott från samhällets sida.

En avvägning mellan dessa motsatta intressen måste göras. På detta
arbetsmarknadspolitiska område framträder med särskild skärpa kravet
att inte ge avstängningsreglerna längre gående verkan än som betingas av
neutralitetens krav, betonar utredningen.

Utredningen nämner att drygt 30 % av arbetsmarknadsutbildningen avser
handikappade och erinrar om att de enligt utredningens direktiv så
långt som möjligt bör skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt. Enligt
utredningens mening vore det önskvärt att kunna bereda yrkesutbildning
åt sådana konfliktberörda handikappade som oberoende av konflikten får
anses ha behov av sådan utbildning snarast möjligt. Gränsen mellan handikappade
och andra som behöver utbildning för att kunna placeras eller
omplaceras på arbetsmarknaden är emellertid flytande. Utredningen finner
det därför av praktiska skäl inte möjligt att förverkliga detta önskemål
fullt ut.

De handikappade utbildas delvis vid ordinarie skolor och utbildningsinstitutioner.
I stor utsträckning utnyttjas också omskolningskurser inom
arbetsmarknadsutbildningen, och handikappade yrkesutbildas även direkt
i näringslivet. Inom den här angivna utbildningsverksamheten är de handikappade
sålunda integrerade med andra elever, och handikappet som sådant
behöver inte ha något direkt samband med utbildningens inriktning. I dessa
fall finner utredningen det inte vara möjligt att ge konfliktberörda handikappade,
till skillnad från andra konfliktberörda, utbildningsbidrag.

I vissa fall avser emellertid integrerad utbildning handikappade, som
man kan avgränsa på grund av att arbelsförmedlingen före utbildningens
början har prövat handikappets natur. Detta gäller i första hand dem som
i samband med arbetsvärd har genomgått arbetsprövning eller arbetsträning
och som därunder funnits vara i behov av yrkesutbildning, liksom sådana
handikappade vilkas utbildningsbehov av medicinska skäl är så trängande
att det bör tillgodoses utan dröjsmål. Utbildningsbidrag kan dessutom utgå
i samband med åtgärder som är speciellt avsedda för handikappade. Utredningen
syftar här i första hand på anpassningsutbildning för handikappade.
Denna omfattar svårt handikappade personer, framför allt blinda, hörselskadade
och andra med allvarliga fysiska eller psykiska defekter. Vidare
har de som genomgår arbetsprövning vid statens arbetsklinik rätt till utbildningsbidrag,
och de utgör också en klart avskilj bar grupp av svårt
handikappade.

Den här ifrågavarande verksamheten för klart avskiljbara handikappade

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

anser utredningen böra fortgå helt ostörd av arbetskonflikter. Utredningen
föreslår därför att utbildningsbidrag i dessa fall skall utgå oavsett konflikt.
I övrigt anser sig utredningen, efter att ha granskat arbetsmarknadsutbildningen
i dess skiftande utformning, inte kunna förorda särbehandling av
handikappade och andra svårplacerade.

De lån som efter genomgången yrkesutbildning kan beviljas de utbildade
är enligt vad utredningen har inhämtat sällsynta. De torde heller inte bli
aktuella för konfliktberörda, varför utredningen lämnar dem åsido.

Utbildning som har påbörjats före arbetskonflikt bör enligt utredningens
mening få fullföljas oavsett om arbetstagaren är berörd av konflikten.
Särskilda regler finner utredningen emellertid behövas för att förhindra
att utbildningsbidrag beviljas dem som är berörda eller kan väntas bli berörda
av arbetskonflikt och som under denna vill genomgå arbetsmarknadsutbildning,
bortsett från de grupper av handikappade som utredningen
redan har undantagit. Härvid anknyter utredningen till 16 § arbetsmarknadskungörelsen,
där som en förutsättning för möjlighet att få utbildningsbidrag
anges att sökanden skall vara eller löpa risk att bli arbetslös.

För att kunna få utbildningsbidrag är det inte nödvändigt med en formlig
ansökan, utan frågan om sådant bidrag kan väckas på annat sätt. Detta
utgör enligt utredningen eu svårighet, när man skall bedöma om ett utbildningsfall
har samband med arbetskonflikt. Att arbetsmarknadsutbildning
i ett enskilt fall uppenbarligen har aktualiserats oberoende av arbetskonflikt
anser utredningen vara tillräckligt för att utbildningsbidrag skall
kunna beviljas. För att utbildning skall anses ha aktualiserats bör fordras
antingen att sökanden har gjort skriftlig förfrågan om utbildning hos
arbetsförmedlingen eller att saken har tagits upp i samband med personligt
besök där.

Aktualiseras utbildning efter konfliktens utbrott och är arbetstagaren
berörd av konflikten, finner utredningen det emellertid vara ofrånkomligt
att han stängs av från rätten till utbildningsbidrag. Inte heller bör efter
konfliktutbrottet bidrag kunna beviljas arbetstagare, om utbildningen
har aktualiserats sa kort tid före utbrottet att han har kunnat befaras bli
arbetslös på grund av konflikten. Befarad arbetslöshet bör i regel föreligga
efter ett konfliktvarsel men kan med hänsyn till speciella omständigheter
föreligga tidigare. Innan befarad arbetskonflikt bryter ut, bör utbildningsbidrag
enligt utredningens uppfattning inte heller kunna beviljas den som
löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten. Även här bör konfliktvarsel
i regel bli avgörande vid bedömningen av orsakssammanhanget.

Fastän sistnämnda ståndpunkt kan leda till att fullt legitima utbildningsbehov
i enskilda fall inte kommer att kunna tillgodoses förrän efter
lång tid exempelvis när konfliktvarsel ges tidigt och avtalsförhandlingarna
drar ut på tiden — anser utredningen denna olägenhet vara att föredra
framför att utbildningen får påbörjas under villkor att den måste avbrytas,
om konflikten bryter ut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utredningen föreslår alltså som huvudregel, att utbildningsbidrag inte
skall få beviljas den som är berörd av arbetskonflikt, om arbetslöshet på
grund av konflikten förelåg eller kunde befaras, när frågan om utbildning
aktualiserades hos arbetsförmedlingen. Utbildningsbidrag bör inte heller
före befarad arbetskonflikt få beviljas den som löper risk att bli arbetslös
på grund av konflikten.

Oberoende av konflikt bör emellertid enligt utredningens mening utbildningsbidrag
få utgå dels till handikappad som i samband med arbetsvärd
har genomgått arbetsprövning eller arbetsträning och då funnits vara i behov
av yrkesutbildning, dels till sådan handikappad vars utbildningsbehov av
medicinska skäl är så trängande att det bör tillgodoses utan dröjsmål.
Vidare bör utbildningsbidrag oberoende av konflikt få utgå vid anpassningsundervisning
för handikappad och i samband med arbetsprövning
vid statens arbetsklinik. I fråga om försöksverksamheten med bristyrkesutbildning
bör den av utredningen förordade huvudregeln gälla.

Flyttningsbidrag samt inlösen av egna hem och bostadsrättslägenheter.
Utredningen erinrar om att förutsättning för att få flyttningsbidrag är
inte bara att sökanden är arbetslös eller löper risk att bli arbetslös utan
också att det råder brist på arbetskraft i det yrke som hans anställning
på den nya orten avser. Sådan arbetskraftsbrist kan emellertid föreligga
lika väl under en arbetskonflikt som under fredliga förhållanden på arbetsmarknaden.
Eftersom flyttningsbidraget utgör ett sysselsättningspolitiskt
instrument som avser arbetsmarknaden i dess helhet och som har vunnit
stor utbredning i praktiken, måste man enligt utredningen räkna med att
arbetsförmedlingsorganen under en arbetskonflikt utsätts för ett väsentligt
ökat tryck för att de skall medverka till omställningar som betingas av
konflikten. Som förutsättningarna för flyttningsbidrag är angivna i arbetsmarknadskungörelsen
torde förmedlingsorganen inte kunna vägra flyttningsbidrag
enbart av den anledningen att sökanden är berörd av arbetskonflikt.
Samhället bör emellertid, anser utredningen, inte rimligen genom
ekonomiskt bidrag eller annat sådant stöd medverka till att arbetskraft
lämnar företag under en konflikt för att vinna anställning på annat håll.
Varken strejk eller lockout bryter ett anställningsförhållande, och det normala
är att de konfliktberörda arbetstagarna återgår till sina arbeten efter
konfliktens slut. Utredningen finner det därför redan av nu angivna skäl
vara nödvändigt att arbetstagare som är berörd av konflikt stängs av från
rätten till flyttningsbidrag så länge konflikten varar.

Som skäl för att konfliktberörd arbetstagare inte bör få flyttningsbidrag
framhåller utredningen vidare att bidraget till viss del täcker levnadskostnader
och att det därför i princip bör bedömas på samma sätt som andra
bidrag som lielt eller delvis utgör ersättning av samma natur som arbetsinkomst.

Bland arbetssökande som under fredliga förhållanden på arbetsmark -

52 Rungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1069

naden är berättigade till flyttningsbidrag finns inga handikappade eller
andra svårplacerade som låter sig klart avgränsas från övriga arbetssökande.
Utredningen finner det följaktligen inte möjligt att i detta sammanhang
föreslå särbehandling av de handikappade. Inte heller anser utredningen
skäl föreligga att ge säsongarbetslösa familjebidrag oberoende av
konflikt.

Påbörjad flyttning bör, liksom påbörjad arbetsmarknadsutbildning, få
fullföljas oberoende av konflikt, menar utredningen.

Vad utredningen har anfört i närmast föregående avsnitt om utbildningsbidrag
i fall då utbildning aktualiseras sedan risk för konflikt uppkommit
anser utredningen i huvudsak gälla också i fråga om sambandet mellan
arbetskonflikt och aktualisering av flyttningsbidrag. Eftersom sådant bidrag
emellertid regelmässigt förutsätter ansökan, anser utredningen att man
här kan utgå från ansökningen vid bedömningen om samband föreligger.

Utredningen föreslår alltså, att flyttningsbidrag inte skall få beviljas
den som är berörd av arbetskonflikt, om arbetslöshet på grund av konflikten
föreligger eller har kunnat befaras vid ansökningen om sådant bidrag.
Inte heller skall sådant bidrag före befarad arbetskonflikt få utges till den
som löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten.

Försöksverksamheten med inlösen av egna hem och bostadsrättslägenheter
har tillkommit för att undanröja hinder för utflyttning från arbetslöshetsorter
i fall då försäljning i öppna marknaden inte är möjlig eller
kan ske bara med avsevärd förlust för ägaren. De skäl som har anförts
till stöd för att flyttningsbidrag inte bör få beviljas den som är berörd av arbetskonflikt
äger enligt utredningen giltighet även för denna försöksverksamhet.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring. Utredningen föreslår att
arbetslöshetshjälp och ersättning från erkänd arbetslöshetskassa som hittills
skall förvägras den som är berörd av arbetskonflikt. Bryter konflikt
ut på en arbetsplats där beredskapsarbete — som är en form av arbetslöshetshjälp
-— pågår eller måste sådant arbete avbrytas på grund av konflikt,
får de som där är berörda av konflikten behandlas på samma sätt som andra
konfliktberörda, dvs. stängas av från möjligheten till fortsatt sådant arbete
liksom från annat stöd för vilket konfliktdirektivens avstängningsbestämmelser
gäller. Detta följer av huvudregeln, framhåller utredningen.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. De av
utredningens förslag som hittills har behandlats avser bidrag vilka i princip
utgår till alla arbetslösa eller arbetssökande utan åtskillnad för att underlätta
deras placering eller omställning, när denna är betingad av sysselsättningspolitiska
grunder. Härvid har utredningen särskilt undersökt möjligheten
att skydda de handikappade mot olägenheterna av arbetskonflikter.
Svårigheten att i dessa fall avgränsa de handikappade från övriga arbetssökande
har lett till att utredningen — bortsett från åtgärder av kart -

515

Kungl. Maj:Is proposition nr 76 år 1969

läggande natur — inte har ansett sig kunna undanta andra handikappade
från avstängningsregler än sådana som i vissa speciella fall är berättigade
till utbildningsbidrag. Utbildningsbidrag i övriga fall får därför inte, liksom
inte heller flyttningsbidrag och arbetslöslietshjälp, enligt utredningens
förslag utges till handikappad som är berörd av arbetskonflikt.

Åtskilliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder är emellertid uteslutande
eller huvudsakligen inriktade på handikappade, vilket innebär att arbetsförmedlingen
måste särskilt utreda handikappets natur för att kunna ta
ställning till frågan om lämplig och tillåten åtgärd. Utredningen har undersökt
om det är möjligt att låta sådana åtgärder få fortgå helt oberoende av
arbetskonflikt så att de kan komma också konfliktberörda handikappade
till godo.

Som åtgärder av huvudsakligen förberedande natur som avser bara
handikappade eller andra svårplacerade nämner utredningen arbetsprövning
och arbetsträning. Utredningen föreslår att dessa åtgärder lämnas helt
ostörda av arbetskonflikt och att klientersättning följaktligen får utgå även
till den som kan vara berörd av sådan konflikt.

En arbetssökande som placeras i verkstad för skyddad sysselsättning
lämnar därmed den öppna arbetsmarknaden. Han kan enligt utredningens
åsikt knappast anses ha något intresse i en pågående arbetskonflikt. Utredningen
anser därför att skyddad sysselsättning bör stå öppen också för
den som är berörd av konflikt. När det gäller den halvskyddade. sysselsättningen
finner utredningen saken mera tveksam men anser sig kunna föreslå
att även denna sysselsättning skall kunna komma konfliktberörd arbetstagare
till godo. Skälet härför är närmast att det inte ens på mycket lång
sikt torde finnas något praktiskt behov att i konfliktsammanhang behandla
halvskyddad sysselsättning annorlunda än skyddad sysselsättning.

Arbetskonflikt kan emellertid tänkas bryta ut i en verkstad för skyddad
sysselsättning eller vid ett företag som bedriver halvskyddad verksamhet.
Den som blir berörd av en sådan konflikt blir enligt utredningens tidigare
förslag avstängd från möjligheten att få bidrag som syftar till att underlätta
lians omställning till arbete på den öppna arbetsmarknaden. Eftersom
möjlighet i praktiken inte torde finnas för en sådan konfliktberörd arbetstagare
att under konflikten söka sig till annan skyddad eller halvskyddad
sysselsättning, finner utredningen inte nödvändigt att föreslå särskilda
regler för att hindra en sådan omplacering.

Syftet med näringshjälp, bidrag till kostnad för arbetsredskap eller verktyg
samt bidrag och lån till anskaffning av motorfordon är antingen att
bereda arbetstagaren tillfälle att lämna den öppna arbetsmarknaden för
att bli egen företagare eller att möjliggöra för svårt belastad handikappad
att stanna kvar på arbetsmarknaden och där få rimlig arbetsförtjänst. I den
män hjälpåtgärden avser att underlätta för arbetstagaren att bli egen företagare,
bör han enligt utredningens mening få hjälpen även om han skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

vara berörd av arbetskonflikt, eftersom han inte kan ha någon fördel av
konfliktens utgång. Också när åtgärden är avsedd att möjliggöra för arbetstagaren
att stanna kvar på den öppna arbetsmarknaden anser utredningen
den böra få stå öppen för eu konfliktberörd, eftersom det här är
fråga om arbetstagare vars handikapp måste utredas och fastställas för att
åtgärden skall kunna vidtas. Utredningen framhåller särskilt att bidrag
till motorfordon utgår bara om det medicinska behovet av fordonet styrks
med läkarintyg.

Vissa tillämpningsfrågor. Utredningen tillägger att de arbetsmarknadspolitiska
stödåtgärderna i regel är i hög grad sammansatta. De neutralitetsbestämmelser
som utredningen har föreslagit träffar bara en del av varje
sådan åtgärd, nämligen det ekonomiska stöd till den enskilde som ibland
men inte alltid utgör en förutsättning för att han skall kunna tillgodogöra
sig hjälpinsatsen i övrigt. Under en arbetskonflikt kan helt naturligt många
problem uppkomma för arbetsmarknadsmyndigheterna på detta vidsträckta
område. Utredningen anför följande exempel. Blir det konflikt inom ett
tack kan lämpligheten att driva beredskapsarbete inom samma fack ifrågasättas
från neutialitetssynpunkt. Medicinska och sociala synpunkter
kan tala för att en konfliktberörd arbetstagare får genomgå arbetsmarknadsutbildning,
om han är beredd att avstå från utbildningsbidrag. Förberedande
åtgärder kan i och för sig vara påkallade men kan te sig tveksamma, om
de inte får fullföljas med aktiva insatser. Bestämmelser om avstängning
kan tänkas förhindra sådana insatser. I sådana fall som de här nämnda
måste det enligt utredningens mening ankomma på arbetsmarknadsmyndigheterna
själva att med beaktande av tillbörliga neutralitetskrav och sedvanliga
bedömningsgrunder pröva lämpligheten av tilltänkta åtgärder. Omständigheterna
skiftar alltför mycket från fall till fall för att utredningen
har kunnat finna det motiverat att vid sidan av neutralitetsbestämmelserna
föreslå anvisningar till arbetsmarknadsmyndigheterna rörande tillämpningen
av arbetsmarknadskungörelsen under konflikt.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Den allmänna studiefinansieringen. Studiemedel och studiehjälp utgör
betydelsefulla förmåner för den enskilde. Om de får utgå utan begränsning
under arbetskonflikt måste man, säger utredningen, räkna med att de kan
stimulera dem, som är berörda av konflikten och vill göra den arbetsfria
tiden under denna mera meningsfull, att använda tiden till studier. Konfliktberörda
arbetstagare med erforderliga formella meriter kan utan svårighet
skriva in sig för studier inom ett inte spärrat studieområde vid någon
universitetsfakultet och kan få studiemedel, om inkomstprövningen
inte lägger hinder i vägen. För studiehjälp finns ingen meritprövning, och
någon särskild prövning av studielämpligheten förekommer här inte heller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Å andra sidan gör den terminsbundna undervisningen som det här ofta är
fråga om att man inte kan börja utbildningen när som helst.

Som utredningen har framhållit i samband med arbetsmarknadsutbildningen
är det från samhällsekonomisk synpunkt önskvärt att tiden under
en arbetskonflikt kan utnyttjas för utbildning. Inom det ordinarie utbildningsväsendet
står utbildning också öppen för alla samhällsmedborgare,
oavsett om de råkar vara arbetslösa eller inte. Problemet gäller därför här
inte, om man måste stänga av konfliktberörda arbetstagare från rätten till
speciell utbildning för arbetslösa, utan i stället om man måste hindra dem
som är berörda av arbetskonflikt att utnyttja de allmänna ekonomiska förmåner
som följer med ordinarie utbildning. Eftersom förmånerna i allt väsentligt
är avsedda för elevens uppehälle under studietiden, måste det anses
utgöra ett neutralitetsbrott från samhällets sida om de kommer även konfliktberörda
arbetstagare till godo. Utredningen finner det vara ofrånkomligt
att sådana arbetstagare avstängs från rätten till studiemedel och studiehjälp.

Den som före konfliktutbrottet redan har beviljats studiemedel eller studiehjälp
bör enligt utredningen emellertid få utnyttja dessa förmåner under
den studieperiod som stödet avser, även om han skulle vara berörd av konflikten.

Till skillnad från vad som gäller arbetsmarknadsutbildningen utgör arbetslöshet
inte en förutsättning för rätten till här avsedd utbildning. Avstängningsreglerna
i fråga om den allmänna studiefinansieringen bör därför
utformas på ett något annorlunda sätt. Beträffande båda studiefinansieringsformerna
kan man knyta an till ansökningen utom när det gäller
förhöjt studiebidrag inom studiehjälpen, vilket utgår utan ansökan. Utredningen
föreslår att studiemedel och studiehjälp inie får beviljas den som är
berörd av arbetskonflikt, om konflikten har brutit ut eller kunnat befaras
vid ansökningen om sådant stöd eller — i fråga om förhöjt studiebidrag
inom studiehjälpen — vid utbetalningen av bidraget. Vid bedömningen av
om konflikt har kunnat befaras bör detsamma gälla som utredningen har
anfört i fråga om utbildningsbidrag.

Utbildning sstöd inom jordbruk och skogsbruk. Utredningen anser att det
stöd som f. n. lämnas inom jordbruk och skogsbruk bör få utgå oberoende av
arbetskonflikt. Skälet är att stödet innefattar förmåner som har endast
ringa ekonomisk betydelse. Särskilt påpekar utredningen att traktamentsstipendium
för förlorad arbetstid inte kan komma i fråga för den som är
arbetslös till följd av konflikt.

Sjukpenning

Utredningen erinrar om att sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
inte avser arbetstagare som är arbetsföra utan sådana vilkas arbetsförmåga

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

är helt eller delvis nedsatt på grund av sjukdom eller olycksfall. Rätten till
sjukpenning bör enligt utredningen därför inte påverkas av arbetskonflikt.
När det gäller arbetslöshet på grund av sjukdom är gränsen emellertid flytande
mellan socialförsäkringen, å ena sidan, samt arbetslöshetsförsäkringen
och de arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna, å den andra. Detta
är fallet särskilt beträffande handikappade av olika slag, vilka utredningen
i viss utsträckning har undantagit från avstängningsregler för att i görligaste
mån skydda dem från olägenheterna av en arbetskonflikt. Utredningen
håller inte för uteslutet att trycket på försäkringskassorna kommer
att öka under en längre arbetskonflikt, vilket dock inte behöver innebära
att det är fråga om missbruk. Det får ankomma på försäkringskassorna
att pröva sådana ärenden efter gängse normer. Anledning att av nu angivna
skäl föreslå ändring i gällande regler om rätten till sjukförmåner från den
allmänna försäkringen finns inte enligt utredningens uppfattning. Att det
föreligger sådant arbetsgivarinträde, som avses i 3 kap. 16 § lagen om allmän
försäkring, bör inte få hindra den sjuke från att under konflikt få ut den
sjukpenning, som han är försäkrad för. Det bör enligt utredningen ankomma
på riksförsäkringsverket att tillse att erforderliga bestämmelser meddelas
härom.

Stöd åt företagare

Ekonomiskt stöd åt företagare bör enligt utredningen betraktas på i princip
samma sätt som stöd åt arbetstagare. Samhällets lokaliseringsstöd, kreditstöd
samt stöd åt jordbruk, skogsbruk och fiske är i allt väsentligt avsett
att hjälpa företagen med investeringar som är nödvändiga för att trygga
deras fortsatta verksamhet. Stödet främjar indirekt också sysselsättningspolitiken.
Ingen har, säger utredningen, något att vinna på att sådant stöd dras
in bara därför att ett företag är drabbat av arbetskonflikt. För arbetstagarsidan
är det av intresse att efter konfliktens slut få återgå till arbete i ett
livsdugligt företag, och från företagsekonomiska synpunkter är det önskvärt
att kunna utnyttja den tid då produktionen ändå ligger nere till nödvändiga
ombyggnader, installationer m. m. De lån eller bidrag som innefattas i stödet
utgår först efter ingående utredning om investeringsbehovet och andra omständigheter
av betydelse. Eftersom kontrollen över att stödet används för
avsett ändamål dessutom torde vara betryggande, bär utredningen funnit
sig böra lämna företagsstödet utanför tillämpningsområdet för neutralitetsbestämmelserna.

Att företagsstöd sålunda inte bör förenas med konfliktdirektiv betyder
enligt utredningens mening emellertid inte, att en arbetskonflikt skulle vara
helt utan betydelse för frågan huruvida i ett enskilt fall stöd bör lämnas till
ett företag eller inte. Här liksom eljest får det ankomma på vederbörande
myndighet att beakta alla omständigheter av betydelse för ärendets avgöran -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

de. Skulle fråga uppkomma om att lämna lokaliseringsstöd eller kreditstöd
åt företag som befinner sig i konflikt, får myndigheten självmant beakta
också betydelsen av att samhället inte åsidosätter sin skyldighet att iaktta
neutralitet till konflikten. Utredningen erinrar om att den funnit deltagande
i centrala avtalsförhandlingar inte utgöra tillräckligt skäl för avstängning
från samhällsstöd av arbetstagare som är anslutna till ett i förhandlingarna
deltagande förbund och som blivit permitterade till följd av en arbetskonflikt
avseende annat sådant förbund. Härav torde enligt utredningen följa, att bedömningen
måste bli densamma vid prövning av frågan huruvida statligt
stöd bör utgå till företag som indirekt är berört av arbetskonflikt.

Socialhjälp

Utredningen erinrar om att det i dess direktiv har angivits, att samhällets
direkta ingripande för att skydda mot nöd — den vedertagna formen härför
är socialhjälpen -— bör behandlas i samband med frågan om konfliktdirektiv
för samhällets stödåtgärder i övrigt. Särskilt bör förutsättningarna för frivillig
socialhjälp utredas i syfte att om möjligt få till stånd enhetliga bestämmelser
eller riktlinjer för kommunernas åtgärder i detta avseende.

Undersökningar som utredningen har gjort om förekomsten av socialhjälp
i konfliktsituationer har gett till resultat, att frivillig socialhjälp har
meddelats i mindre omfattning men att det varit svårt att få något säkert
grepp om kommunernas praxis. Utredningens överväganden är därför
grundade i huvudsak på intervjuer kring frågan hur man i dagens situation
från statligt och kommunalt håll ser på dessa problem.

Under arbetskonflikter har kommunerna av allt att döma varit återhållsamma
med socialhjälp till konfliktberörda arbetstagare. Man har tydligen
varit väl medveten om att arbetslöshetshjälp i första hand inte är en
socialvårds- utan en arbetsmarknadsfråga. Fastän departementschefen i
propositionen om socialhjälpslagen ställde sig tveksam till frågan om socialhjälpens
förhållande till arbetslöshetshjälpen och denna fråga inte har
blivit löst i princip, torde det likväl ha framstått som klart, att barnen och
modern skall få socialhjälp. Socialbidraget har inte heller varit så ändamålsbundet
att den konfliktberörde mannen har hindrats från att till någon del
tillgodogöra sig detta. Bidraget synes för övrigt inte sällan ha utmätts på
sådant sätt att också mannen har kunnat försörjas nödtorftigt, och socialstyrelsen
synes inte ha haft något att erinra mot en sådan tillämpning.

Behovsprövningen har å andra sidan lett till att socialhjälp vanligen
har ansetts inte kunna utgå till familjeförsörjaren och hans familj när
denne har fått konfliktunderstöd från sin organisation. Några normer för
behovsprövningen har inte ansetts böra lämnas kommunerna vare sig från
socialstyrelsens eller kommunförbundens sida. Inom socialstyrelsen har
man menat — och denna mening torde ha full resonans bland kommunerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

— att skyddet mot nöd är av den betydelse att samhällets skyldighet att
tillgodose detta inte kan sättas i fråga. Inget tyder heller på att det har
uppkommit några problem i motsatt riktning, nämligen att frivillig socialhjälp
har lämnats så frikostigt under arbetskonflikt att neutraliteten skulle
ha satts på spel.

Utredningen räknar med att det inom nordiska socialpolitiska kommittén
utarbetade förslaget om slopad gränsdragning mellan obligatorisk och frivillig
socialhjälp kommer att övervägas närmare i samband med den allmänna
översyn av den sociala vårdlagstiftningen som nyligen har anförtrotts
den s. k. socialutredningen. Denna utredning skall enligt sina direktiv
beakta bl. a. utvecklingen på det internationella planet och särskilt de
nordiska harmoniseringssträvandena.

Utredningen framhåller att gränsen mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp
är flytande, vilket hänger samman inte bara med reglernas konstruktion
utan också med den omständigheten att båda hjälpformerna finansieras
av kommunerna som därför i praktiken inte själva håller dem
isär. Konfliktdirektiv som riktar sig bara mot den frivilliga socialhjälpen
skulle få begränsad effekt, så länge som obligatorisk hjälp kan komma en
konfliktberörd arbetstagare till godo via den familj som han har försörjningsplikt
mot. Enhetliga bestämmelser eller riktlinjer för kommunerna
när det gäller den frivilliga socialhjälpen under arbetskonflikt kan enligt
utredningen inte ges utan att man kommer i strid med den obundenhet som
utmärker socialhjälpen och som utgör en av socialhjälpslagens fundamentala
förutsättningar. Särskilt från denna synpunkt utgör det ett allvarligt
steg att begränsa den fria behovsprövning som kommunerna har enligt lagen.
Skall bindande direktiv lämnas för tillämpningen av socialhjälpslagen
i samband med arbetskonflikt, synes det svårt att undvika att ändra på de
grundförutsättningar som gäller för socialhjälpen. Av de främmande länder,
vilkas arbetsmarknadsförhållanden utredningen har undersökt, har
inget land närmare bundit tillämpningen av socialhjälpsnormerna under arbetskonflikt,
om man bortser från regler som avser återbetalningsplikt.

I detta läge har utredningen ansett sig böra närmare överväga vilka möjligheter
kommunerna har att inom den nuvarande socialhjälpslagens ram
ingripa mot nöd under arbetskonflikt och samtidigt ta rimliga hänsyn till
kravet på neutralitet från samhällets sida. Frågan gäller närmast om man
skulle kunna undvika mera genomgripande ändringar i socialhjälpslagen
och därmed också bindande konfliktdirektiv i avvaktan på resultatet av
socialutredningens översyn av socialvårdslagstiftningen. Vid dessa överväganden
har utredningen särskilt beaktat vilken effekt i stort de föreslagna
konfliktdirektiven kan väntas få på det sociala området.

Praktiskt taget alla organiserade arbetstagare som enligt utredningens
förslag skall anses berörda av en arbetskonflikt har stadgeenlig rätt till understöd
ur organisationernas konfliktfonder. Vidare har socialförsäkringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

lämnats utan konfliktdirektiv, vilket innebär att sjukförsäkringsförmåner
normalt kommer även konfliktberörda arbetstagare till godo. Utredningen
bär också i viss utsträckning undantagit de handikappade från de föreslagna
konfliktdirektivens avstängningsregler. Utredningen anser det vara
berättigat att anta, att dessa omständigheter i förening med den ökade ekonomiska
tryggheten överlag i samhället kommer att utsätta socialnämnderna
för ett mindre tryck än tidigare under arbetskonflikter.

Det sagda innebär emellertid inte, tillfogar utredningen, att det inte under
arbetskonflikter skulle kunna uppstå nödsituationer som kräver socialnämndernas
ingripande. Eftersom obligatorisk socialhjälp i allmänhet står
öppen för en konfliktberörd arbetstagares familj men inte för den konfliktberörde
själv, är det framför allt de ensamstående och av dem främst
de oorganiserade som kan komma i svårigheter. Kommunen har här, liksom
i övriga nödsituationer när obligatorisk hjälp inte får lämnas, lagliga
möjligheter att inom den frivilliga socialhjälpens ram bistå den nödställde.

Socialhjälpens förhållande till samhällets neutralitet vid arbetskonflikter
kan enligt utredningen bli ett praktiskt problem i huvudsakligen två fall,
nämligen när konfliktunderstöden från organisationerna till följd av konfliktens
varaktighet börjar skäras ned eller upphöra och när ett större antal
oorganiserade arbetstagare är berörda av konflikten. Utredningen finner
det vara uteslutet att kommunerna i sådana situationer skulle tillämpa
andra än gängse grunder för beliovsprövningen, och frågan gäller då i praktiken
om tillämpning av dessa i samband med arbetskonflikt kan komma
i strid med samhällets skyldighet att ställa sig neutralt till konflikt.

De sparsamma erfarenheter som finns anser utredningen ge vid handen
att kommunerna under tidigare arbetskonflikter har hållit hjälpen på sådan
nivå att den räckt endast för rent oumbärliga ändamål. Vägledande torde
ha varit tillämpade normer för existensminimum. Neutraliteten synes aldrig
ha ställts på sin spets, och återbetalningsskyldighet har inte aktualiserats
på grund av bidragens ringa storlek.

Utbyggnaden av socialförsäkringssystemet har minskat betydelsen av
socialhjälpsverksamhetens försörjningsfunktion. Andra ekonomiska stödåtgärder
har verkat i samma riktning. Möjligheterna att ge ekonomiskt bistånd
efter individuell prövning inom socialhjälpens ram har därför kommit
att begagnas mera i förebyggande och rehabiliterande syfte. Under arbetskonflikter
torde socialhjälpen däremot i här förekommande fall få
fylla sin tidigare funktion att säkerställa försörjningen för dem som har
blivit så nödställda att de inte kan klara sig på annat sätt. Genom att de
konfliktberörda arbetstagare som kan bli i behov av socialhjälp sannolikt
kommer att skilja sig från övriga hjälpbehövande bör det bli lättare för
socialnämnderna att här iaktta den restriktivitet som betingas av neutralitetens
krav, uttalar utredningen.

Konfliktunderstöden till den organiserade arbetskraften torde enligt ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

redningen vanligen ligga högre än socialhjälpen. Sjunker konfliktunderstöden
till sådan nivå att socialhjälp blir aktuell, är det alltså i allmänhet
fråga om standardsänkning. Utredningen finner inte anledning att räkna
med annan orsak till nedsättning av konfliktunderstöden än överväganden
kring konfliktens varaktighet och möjligheten för stridande förbund att
ekonomiskt genomföra konflikten. Standardsänkningen synes i förening
med den återbetalningsskyldighet som föreligger enligt socialhjälpslagen
kunna utgöra en tillräcklig garanti mot att socialhjälpen skulle få en neutralitetskränkande
effekt.

Utredningen fäster uppmärksamheten särskilt på att hjälptagare är återbetalningsskyldig
för frivillig socialhjälp. Vad som från neutralitetssynpunkt
framstår som en brist i lagen är att socialnämnderna kan meddela
eftergift från sådan ersättningsskyldighet och därvid inte är bundna av
några lagregler utan kan pröva fritt med hänsyn till omständigheterna i
varje särskilt fall om eftergift bör ske. Med stöd av denna rätt har socialnämnderna
också handlat på det sättet att de har underlåtit att ta upp
frågan om återbetalningsskyldighet.

Utredningen har vidare övervägt på vilket sätt denna brist kan undanröjas
och har då kommit fram till att man skulle kunna begränsa rätten för
socialnämnderna att meddela eftergift i fråga om konfliktberörda hjälptagare
till att avse endast sådana fall som anges i 39 § sista stycket socialhjälpslagen,
dvs. om arbetstagaren genom att återbetala kostnaden eller
någon del därav kan antas komma att sakna erforderliga medel till underhåll
för sig eller de sina eller annars synnerliga skäl talar mot att ersättning
skall återkrävas. Utredningen har emellertid avstått från att föreslå en
formlig lagändring i enlighet härmed, eftersom utredningen inte har funnit
behovet av lagändring så trängande att man inte lämpligen skulle kunna
avvakta resultatet av socialutredningens pågående översyn av den sociala
vårdlagstiftningen. Enligt utredningens mening torde neutraliteten inte bli
något problem, om socialstyrelsen och kommunförbundet i förening rekommenderar
kommunerna att iaktta restriktivitet med eftergift från återbetalningsskyldighet
för konfliktberörda arbetstagare.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt
Högsta besvärsinstans

De former av samhällsstöd som utredningen anser böra förenas med neutralitetsbestämmelser
är, som framgår av den föregående redogörelsen, ersättning
från erkänd arbetslöshetskassa, flertalet bidrag och stödåtgärder
enligt arbetsmarknadskungörelsen samt studiemedel och studiehjälp. Dessa
förmåner är, säger utredningen, i allmänhet av rättighets natur eller står
rättigheterna nära. Principen inom förvaltningen om lika behandling av

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 Öl

lika ärenden leder till att även arbetsmarknadskungörelsens sysselsättningsfrämjande
åtgärder måste bedömas med hänsyn tagen till rättssäkerhetssynpunkter.
Under alla förhållanden måste tillämpningen av regler
om avstängning vid konflikt anses utgöra rättstillämpning, eftersom motsatta
partsintressen i regel finns. Mot denna bakgrund bedömer utredningen
om den nuvarande ordningen för prövningen kan anses fullt tillfredsställande.

En viss brist i det nuvarande systemet är enligt utredningen att avgörandet
i sista instans vid tillämpningen av de nuvarande konfliktdirektiven
ligger hos två olika myndigheter, Kungl. Maj :t i statsrådet och försäkringsdomstolen.
Till dessa två myndigheter skulle komma centrala studielijälpsnämnden,
om nuvarande prövningsförfarande för ärenden rörande studiemedel
och studiehjälp lämnades oförändrat. För att enhetlig rättstillämpning
skall säkerställas bör enligt utredningens mening avgörandet i sista
instans om möjligt läggas hos en och samma myndighet.

Det är närmast tre domstolar som skulle kunna komma i fråga för prövningen,
nämligen regeringsrätten, försäkringsdomstolen och arbetsdomstolen.
Rent principiellt anser utredningen invändningar kunna resas från
neutralitetssynpunkt mot att regeringen prövar frågor om avstängning från
arbetsmarknadskungörelsens samhällsstöd under arbetskonflikt. Även de
partsförhandlingar av rättegångs natur som enligt utredningens förslag
förutsätts komma att äga rum i besvärsmålen talar mot prövning i statsrådet.
Utredningen anser därför att Kungl. Maj :t i statsrådet bör befrias
från sin nuvarande uppgift som besvärsinstans i dessa mål.

Muntliga partsförhandlingar är inte heller vanliga i regeringsrätten.
Denna domstol är dessutom hårt belastad och torde vara organisatoriskt
mindre väl rustad för påtaglig ökning av arbetsbördan även om denna
skulle uppträda sporadiskt. Det är inte uteslutet, att det kan bli rätt många
besvärsmål rörande neutralitetsbestämmelserna under en arbetskonflikt.
Många av dem kan fordra förhandlingar under medverkan av organisationer
på arbetsmarknaden, och de måste alla behandlas med förtursrätt. Utredningen
anser sig av dessa skäl inte böra föreslå regeringsrätten som sista
instans i besvärsmålen.

För försäkringsdomstolen talar, att den redan är sista instans vid prövning
av ärenden om avstängning under arbetskonflikt från rätten till ersättning
från arbetslöshetsförsäkringen och att bland domstolens ledamöter
finns företrädare för arbetsmarknadens organisationer. Förfarandet hos
domstolen torde också i allmänhet vara väl ägnat för handläggning av besvärsmål
som rör neutralitetsbestämmelsernas tillämpning.

Avgörande för tillämpningen i enskilda fall av de neutralitetsbestämmel•ser
som utredningen har föreslagit är emellertid, om en arbetstagare kan
anses vara berörd av en arbetskonflikt. Denna fråga är av arbetsrättslig
natur. Även vid tillämpningen av de regler som utredningen föreslår som

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

lijälpnormer för denna bedömning kommer man in på arbetsrättsliga problem.
I enskilda besvärsmål kommer ställning att behöva tas till sådana
frågor som en arbetskonflikts karaktär och lovlighet enligt lagen om kollektivavtal,
betydelsen av en arbetstagares organisationstillhörighet, innebörden
av en organisations stadgar, det enskilda anställningsavtalets uppkomst
och innehåll samt sambandet mellan en arbetskonflikt och därunder
vidtagna permitteringar. För utredningen står det utom tvivel att arbetsdomstolen
med hänsyn till reglernas innehåll skulle vara bäst ägnad att
sörja för enhetlig rättstillämpning inom hela området där neutralitetsbestämmelser
kommer att gälla.

Arbetsdomstolen torde enligt utredningens bedömning också vara i stånd
att utan organisatoriska förändringar handlägga besvärsmålen. Domstolen
har de senaste åren inte haft någon stor målbalans och den har i stort sett
kunnat hålla balansen ganska konstant. Tillgången på ersättare för ordinarie
ledamöter ger domstolen erforderlig elasticitet för att kunna möta tillfälliga
merbelastningar.

För arbetsdomstolen skulle det emellertid innebära en främmande uppgift
att bli sista instans inom ett administrativ besvärsförfarande. Frågan
gäller då om detta går att förena med de regler som gäller för domstolens
handläggning av mål. Utredningen finner att det i fråga om besvärsmål
som avser tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna skulle behövas bara
mindre ändringar i och tillägg till bestämmelserna i lagen om arbetsdom
stol för att arbetsdomstolen skall kunna handlägga även sådana mål. Ut
redningen föreslår därför att arbetsdomstolen blir sista instans i alla dessa
mål. Förslaget innebär för centrala studiehjälpsnämnden den ändringen att
nämnden inte längre blir sista instans i alla studiemedels- och studiehjälpsärenden.

Förfarandet i lägre instanser

Utredningens förslag innebär att arbetsdomstolen skall pröva besvär över
arbetsmarknadsstyrelsens och centrala studiehjälpsnämndens beslut rörande
samhällsstöd bara när stödet har eller kan antas ha samband med arbetskonflikt.
Besvärsordningen skall alltså i övrigt vara oförändrad. För att
arbetsdomstolen inte i onödan skall behöva pröva besvärsmål om samhällsstöd,
bör förvaltningsmyndigheterna i första hand ta ställning till frågan
om stödet skall lämnas den enskilde enligt de villkor som gäller oberoende
av konflikt och bara om denna fråga besvaras jakande pröva om hinder
enligt neutralitetsbestämmelserna föreligger att lämna stödet. När samhällsstöd
vägras den enskilde, bör i motiven till beslutet klart anges om myndigheten
funnit sådant hinder föreligga.

Tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna är en angelägenhet lika
mycket för arbetsmarknadens organisationer som för deras enskilda med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

lemmar, anför utredningen. Organisationerna har ett starkt intresse av att
samhällets neutralitet upprätthålls och av att följa rättstillämpningen på
området för att bevaka denna. Ofta är det bara organisationerna som sitter
inne med de upplysningar som kan vara av betydelse för tillämpningen, varför
de i regel måste bidra till utredningen. Därtill kommer att organisationerna
i överensstämmelse med gällande förfarande vid arbetsdomstolen bör
tillerkännas partsställning där i första hand. Med hänsyn härtill anser utredningen
att organisationen, till skillnad mot den praxis som eljest tillämpas
i förvaltningsärenden, bör betraktas som part jämte medlemmen redan
i första instans och liksom denne ha rätt att besvära sig över där fattat beslut.

Behörig att anföra besvär blir i enlighet med det anförda i första hand
enskild arbetstagare, som har vägrats samhällsstöd därför att han funnits
vara berörd av arbetskonflikt. Likaså bör den arbetsgivare hos vilken arbetstagaren
är anställd ha rätt aLt klaga över ett beslut, varigenom arbetstagaren
tillerkänts sådant stöd, om arbetsgivaren menar att arbetstagaren är konfliktberörd.
Vidare bör besvärsrätt tillkomma de organisationer till vilka
arbetstagaren och arbetsgivaren är anslutna i samma mån som deras medlemmar
har sådan rätt.

Utredningen har inte funnit anledning att ge organisationen företrädesrätt
framför den enskilde medlemmen till partsställning redan i första instans,
eftersom man vid ansökningen om samhällsstöd ofta inte kan veta om
neutralitetsbestämmelserna blir aktuella att tillämpa. Denna fråga torde
aktualiseras först vid ärendets handläggning i arbetsmarknadsstyrelsen
eller centrala studiehjälpsnämnden, varför organisationen inte heller där
bör få sådan företrädesrätt.

Ofta torde utredningen i stödärende kräva att upplysningar inhämtas
från organisationerna i den mån de inte själva för talan. Annars får det ankomma
på den handläggande myndigheten att följa gängse förvaltningsrättslig
praxis när det gäller att bedöma i vilken utsträckning ett ansökningsärende
skall kommuniceras med berörda parter. Utredningen erinrar
särskilt om att myndigheten inte får bifalla en ansökan om samhällsstöd i
en situation, då fråga har uppkommit om tillämpning av neutralitetsbestämmelserna,
utan att först kommunicera ärendet med arbetsgivarsidan. Inte
heller bör myndigheten i en motsvarande situation få avslå en dylik ansökan
från enskild organiserad arbetstagare utan att först underrätta dennes organisation.

Rätten för arbetsgivaren att överklaga ett bifallsbeslut bör föranleda att
beslutet delges arbetsgivarsidan, om tillämpning av neutralitetsbestämmelserna
har varit i fråga. Det bör enligt utredningen ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
och centrala studiehjälpsnämnden att i samråd ge anvisningar
härom till myndigheter som är underställda dem eller över vilka de övar tillsyn
i annan ordning.

När arbetstagare som redan uppbär samhällsstöd blir berörd av arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

konflikt, t. ex. när en utvidgning av konflikten träffar dem som efter dennas
utbrott har blivit arbetslösa eller då ett förbund i efterhand har ålagts
att lämna ekonomiskt bidrag för konflikten, bör vederbörande myndighet
på eget initiativ se till att samhällsstödet upphör då så skall ske och fatta
formligt beslut härom. Skulle arbetsgivarsidan men inte myndigheten finna
att sådana arbetstagare måste anses ha blivit konfliktberörda, får arbetsgivaren
göra framställning hos myndigheten om avstängning för att få till
stånd ett beslut också i ett sådant fall. Förhållandena under en arbetskonflikt
kan också utvecklas dithän, att arbetsmarknadsstyrelsen och centrala
studiehjälpsnämnden finner skäl att lämna generella anvisningar om vilka
som skall anses konfliktberörda, över sådant normbeslut kan naturligen
besvär anföras hos arbetsdomstolen, yttrar utredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7(i år 1969

Remissyttrandena

Behov att ändra gällande neutralitetsbestäminelser

De flesta remissinstanserna vitsordar- att det föreligger behov av ändrade
neutralitetsbestäminelser.

Yttranden som rent allmänt och utan närmare kommentarer tillstyrker
utredningens förslag lämnas av länsstyrelsen i Örebro län, Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet.

Arbetsmarknadsstyrelsen —- som har att tillämpa gällande bestämmelser
—- framhåller att dessa har blivit allt svårare att tillämpa. Enligt statens
avtalsverk behöver de nuvarande reglerna omprövas främst av det skälet
att de tillkom, innan parterna på arbetsmarknaden började föra centrala
avtalsförhandlingar för stora områden. Det skulle bli mycket svårt att tilllämpa
gällande bestämmelser, om arbetskonflikt skulle bryta ut till följd
av att centrala förhandlingar strandar. Kommerskollegium samt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län understryker att de gällande neutralitetsbestämmelserna
inte är anpassade till nutida förhållanden.

Enligt LO råder f. n. vid arbetskonflikt brist på balans på arbetsmarknaden
till arbetsgivarnas förmån. SR erinrar om att gällande neutralitetsbestämmelser
bär tillkommit under en epok då förhandlingar i regel fördes
på en lägre nivå. Konflikter kom därigenom att beröra vissa ganska begränsade
grupper av arbetstagare. Utvecklingen bär emellertid gått mot allt
mer centraliserade förhandlingar. Det är enligt SR inte otänkbart att 1969
års förhandlingar på ett eller annat sätt kommer att centraliseras inom
hela den svenska arbetsmarknaden. Med hänsyn till denna utveckling kan
det inte anses rimligt att t. ex. ersättning från erkända arbetslöshetskassor
dras in för var och en som »blivit arbetslös i anledning av konflikten och
vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kan antas röna inverkan av
konflikten». Detta skulle i praktiken vid en totalcentraliserad förhandling
kunna medföra att arbetslöshetsersättning inte skulle kunna utgå till någon
som blir arbetslös på grund av en relativt begränsad konfliktåtgärd. För
SR är det därför uppenbart att konfliktdirektiven måste omarbetas. Den
nya situationen på arbetsmarknaden kan inte på ett rimligt sätt mötas
genom t. ex. närmare bestämmelser om tillämpningen av de nu gällande
konfliktdirektiven.

SACO anser att gällande neutralitetsbestämmelser inte kan anses vara
anpassade till dagens förhållanden och SALF framhåller att bestämmelserna
är svåröverskådliga och med hänsyn till samhällsutvecklingen nu
bör arbetas om.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Möjligheten att behålla gällande neutralitetsbestämmelser diskuteras endast
av arbetsdomstolens ordförande. Han erinrar om att de nuvarande reglerna
fäster avgörande vikt vid de indirekt berörda arbetstagarnas intressegemenskap
med dem som är direkt berörda av konflikten i de frågor denna
gäller. Sådan intressegemenskap kan vara inskränkt till en mindre grupp
arbetstagare inom ett förbund men den kan också sträcka sig över förbundsgränserna
och omfatta arbetstagare inom två eller flera förbund.

De gällande neutralitetsbestämmelserna synes, fortsätter arbetsdomstolens
ordförande, ge klart utslag beträffande två grupper arbetstagare som inte
är direkt indragna i konflikt. Den ena omfattar arbetstagare vilkas löneoch
anställningsvillkor uppenbarligen inte kan antas bli påverkade av konfliktens
utgång. Påtagligt samband med konfliktutgången kan dock föreligga
även för arbetstagare vilka vid tiden för konflikten är bundna av ett
kollektivavtal som då ännu inte har löpt ut. Den nu åsyftade gruppen avstängs
f. n. inte från samhällsstöd vid konflikt. Den andra gruppen omfattar
arbetstagare som har samma intresse av konfliktens utgång som däri
direkt indragna arbetstagare. Det kan här vara fråga om arbetstagare, som
tillhör samma avtalsområde som de sistnämnda, men också om arbetstagare
inom andra avtalsområden och andra förbund, om nämligen konflikten gäller
krav som yrkas genomförda även inom dessa andra områden.

I fråga om de nu antydda grupperna torde enligt arbetsdomstolens ordförande
de gällande konfliktdirektiven inte behöva bereda några mera avsevärda
svårigheter vid tillämpningen, och direktiven synes för dem leda
till resultat som från neutralitetssynpunkt förefaller materiellt tillfredsställande.
Det återstår emellertid en mellangrupp av arbetstagare, som utan
att vara indragna i konflikten har blivit arbetslösa till följd av denna. De
har visserligen inte samma intresse av konfliktens utgång som de direkt
berörda men deras löne- och anställningsvillkor kan likväl skäligen antas
röna inverkan av konflikten. För denna grupp, som kan vara splittrad på
flera förbund och inom dessa på olika avtalsområden, förutsätter de nuvarande
konfliktdirektiven en skälighetsprövning, som uppenbarligen kan
vara förenad med stora vanskligheter. För de myndigheter, som skall tilllämpa
konfliktdirektiven och som av naturliga skäl måste fatta snabba avgöranden
i dessa ärenden, torde konfliktdirektivens utformning i fråga
om den nu åsyftade gruppen kunna medföra en besvärande belastning. Om
denna grupp kunde föras utanför konfliktdirektiven — exempelvis genom
att ordet »skäligen» utbyttes mot »uppenbarligen» — skulle därför en betydande
förenkling uppnås. Arbetsdomstolens ordförande anser sig inte kunna
bedöma om en sådan ändring skulle medföra alltför långtgående inskränkningar
i samhällets neutralitet vid arbetskonflikter. Ändringen synes dock
i huvudsak ligga i linje med den av utredningen uttalade principen att avstängning
från samhällsstöd inte bör komma i fråga om det inte kan påvisas
att samhällets neutralitet till arbetskonflikter kräver det.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Direkt berörda

Utredningens uppfattning att det skulle stå i strid med hävdvunna neutralitetsgrundsatser
om samhällsstöd fick utgå till arbetstagare som direkt
omfattas av stridsåtgärder på arbetsmarknaden lämnas utan erinran av alla
remissinstanserna.

Indirekt berörda

I stora drag innebär utfallet av remissbehandlingen följande. Utredningens
förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet hörda myndigheter,
däribland statens avtalsverk, och av Svenska kommunförbundet och
Svenska landstingsförbundet. LO, TCO och SACO anser att de indirekt berörda
över huvud taget inte bör avstängas från samhällsstöd vid arbetskonflikt.
Arbetsgivarorganisationerna inom det enskilda näringslivet förordar
den utvidgning av konfliktberördheten som innefattas i det vid betänkandet
fogade särskilda yttrandet.

Samhällsstöd åt indirekt berörda

Som skäl för sin ståndpunkt att endast direkt indragna bör stängas av
från samhällsstöd anför LO att den strikta och fullt acceptabla neutralitet
från statens sida, som utredningen har velat ge uttryck för, objektivt sett
kan uppnås endast med denna lösning. Eftersom arbetsgivarsidan alltid
kan utnyttja lockoutvapnet för att reglera de följder som den anser önskvärda
från stridssynpunkt, framstår den av utredningen föreslagna förbundsprincipen
som en inblandning från statens sida i arbetsstriden. Även
om utredningen har begränsat denna inblandning i förhållande till nuvarande
konfliktdirektiv, lämnar utredningsförslaget möjlighet till ett statligt ställningstagande
mot en stor krets av indirekt berörda, något som av dessa och
deras organisationer måste uppfattas som en åtgärd till arbetsgivarpartens
förmån. Härigenom nås en utomordentligt vittomfattande negativ ekonomisk
effekt för den stridande arbetstagarsidan, utan att arbetsgivarparten genom
ett beslut om lockout behöver belastas ansvarsmässigt och psykologiskt.
Sådana konsekvenser av utredningens förslag är enligt LO:s bestämda uppfattning
ett allvarligt avsteg från den neutralitetsprincip som har gällt hittills
i förhållandet mellan staten och arbetsmarknadens parter på andra områden.
Omfattningen av arbetskonflikten bör arbetsmarknadens organisationer
följaktligen bestämma själva.

Utredningens praktiska huvudmotiv för sitt ställningstagande synes,
fortsätter LO, framför allt vara att punktstrejken på senare tid har kommit
till användning, då främst från tjänstemannaorganisationernas sida. Dessa
punktstrejker har dels varit fåtaliga, dels med undantag av lärarkonflikten

(»8

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

inte varit av någon större omfattning och dessutom enligt utredningen
inte givit några erfarenheter av de nuvarande konfliktdirektivens tillämpning.
Med hänsyn Jiärtill torde, såvitt LO kan bedöma, några säkra slutsatser
beträffande de framtida konfliktdirektivens lämpliga utformning
inte kunna dras. Att arbetsgivarparten vid de hittillsvarande punktstrejkerna
av den ena eller andra orsaken inte har funnit anledning att utnyttja
lockoutvapnet torde knappast utgöra tillräckliga skäl att utvidga konfliktdirektivens
tillämpning utanför de direkt indragnas krets.

Enligt TCO måste reglerna om avstängning av arbetstagare som har blivit
arbetslösa till följd av arbetskonflikt med nödvändighet bli obestämda
och svåra att tolka, vilket redan erfarenheterna av de gällande bestämmelserna
visar. För att reglerna skall bli så klara som möjligt bör därför endast
de direkt indragna omfattas av direktiven. Arbetsgivarsidan har för övrigt
alltid möjligheten att möta begränsade konflikter med lockout. Som ytterligare
skäl anför TCO sin speciella organisationsstruktur, som innebär att
vissa TCO-förbund på den privata sidan ofta omfattar en mängd branschområden.

Arbetstagare som blir arbetslösa till följd av konflikt utan att vara
indragna i den bör inte heller enligt SACO omfattas av neutralitetsbestämmelser
som avser avstängning från samhällsstöd. Härigenom skulle den
enklaste och renaste lösningen åstadkommas för begränsningen av detta
stöd vid arbetskonflikt. Vill arbetsgivaren hindra att vissa arbetstagare
med intresse av konfliktens utgång får samhällsstöd, bör det ankomma
på honom att nå detta syfte genom lockout. SACO tillägger att detta är
organisationens principiella uppfattning men yrkar inte på att den nu läggs
till grund för nya regler. Till förmån för samma lösning uttalar sig också
länsstyrelsen i Norrbottens län fastän med det tillägget att utom direkt indragna
även arbetstagare, som lämnar bidrag till de konfliktberörda genom
sitt förbund eller på annat sätt, bör stängas av från samhällsstöd.

Organisationstillhörigheten som grund för konfliktberördhet

Utredningens metod att lägga organisationstillhörigheten i stället för avtalslikheten
till grund för nya neutralitetsbestämmelser i fråga om indirekt
arbetslösa förordas av några remissinstanser, medan andra är tveksamma.
I flertalet yttranden berörs denna metodfråga endast indirekt i form av
diskussioner om organisationstillhörighetens konsekvenser i olika konfliktsituationer.

Till förmån för organisationstillhörighet som grund för konfliktberördhet
uttalar sig statens avtalsverk. Intressegemenskap mellan olika arbetstagare
tar sig i första hand uttryck i medlemskap i samma förbund eller huvudorganisation.
I den mån icke-stridande arbetstagare lämnar konfliktstöd,
kan stödet väntas komma främst från andra arbetstagare i samma förbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

eller huvudorganisation. Huruvida anställningsvillkoren är likartade för
stridande och icke stridande arbetstagare torde därvid ha mindre betydelse.
Länsstyrelsen i Östergötlands län samt arbetslöshetsnämnden och drätselkammaren
i Malmö förordar också utredningens metod, liksom Stockholms
handelskammare, som finner att metoden genom anknytningen till objektivt
fastställbara faktorer är överlägsen den nuvarande metoden. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser att begreppet konfliktbcrörd i utredningens
förslag har fått en ändamålsenlig bestämning som torde ge upphov
till svårigheter i tillämpningen i betydligt mindre mån än nuvarande
bestämmelser. Enligt kommerskollegium kan utredningens förslag betraktas
som en godtagbar lösning. SACO anser att det f. n. kan vara adekvat
att som utredningen knyta an till organisationstillhörigheten.

Att organisationstillhörigheten som grund för konfliktberördhet har både
fördelar och nackdelar påvisar arbetsdomstolens ordförande. Han framhåller
att utredningens förslag otvivelaktigt innebär en klarare gränsdragning
än de nuvarande reglerna och därigenom är ägnat att underlätta myndigheternas
tillämpning av neutralitetsbestämmelserna. De föreslagna reglerna
lämnar inte utrymme för någon skönsmässig bedömning utan knyter
an till objektivt konstaterbara omständigheter, vilket är en betydande förtjänst
i förslaget. Detta har emellertid helt kastat loss från den typ av intressegemenskap,
som gällande konfliktdirektiv fäster avgörande vikt vid,
och tar inte någon hänsyn till de frågor konflikten gäller. Förslaget kan
härigenom komma att medföra betydande avvikelser från den nuvarande
neutralitetslinjen, i det att å ena sidan arbetstagare som inte med hänsyn
till sina egna löne- och anställningsvillkor har någon påtaglig intressegemenskap
med de i konflikten indragna kan komma att uteslutas från samhällsstöd,
medan å andra sidan sådant stöd kan komma att utgå till arbetstagare
som har samma intresse av konfliktens utgång som i denna indragna
arbetstagare. Om det föreslagna systemet bör genomföras till priset av sådana
avvikelser är eu avvägningsfråga till vilken arbetsdomstolens ordförande
anser sig inte ha att ta ställning.

Utredningens metod medför visserligen påtagliga fördelar för den enskilde
i fråga om säkerhet, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen
tillägger emellertid att metoden i särskilda fall kan innebära ätt grupper
som saknar direkt intresse i en konflikt ställs utanför sådant samhällsstöd
som i övrigt uppfattas som en medborgerlig rättighet, medan möjligen
andra grupper med större intresse av konfliktens utfall behåller denna
rättighet.

Den sistnämnda konsekvensen understryks också av LO, TCO och SACO.
Eu jämförelse mellan nuvarande neutralitetsbestämmelser och utredningens
förbundsprincip föranleder LO att rent allmänt konstatera att förbundsprincipen
i viss mån minskar kretsen av de indirekt berörda åtminstone i
de fall då arbetslöshet på grund av en arbetskonflikt drabbar andra med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

lemmar än förbundets egna. Däremot får förbundsprincipen i många fall
större verkningar än de gällande reglerna, om en arbetskonflikt medför arbetslöshet
endast inom förbundets område, eftersom kriteriet avtalslikhet
då inte längre kommer att gälla. Detta drabbar särskilt LO-förbunden, där
olikheterna mellan kollektivavtalen är mera framträdande än likheterna.
LO:s förståelse för utredningens förslag hade givetvis varit större, om utredningen
inom ramen för förbundsprincipen hade behållit kravet på avtalslikhet.
Visserligen torde det vara lättare för de administrativa myndigheterna
att tillämpa en renodlad förbundsprincip, men begränsade administrativa
skäl får inte föra med sig att samhället åsidosätter sin neutralitet.
LO påpekar att det i begynnelseskedet av en längre konflikt på arbetsmarknaden
är till största delen enbart indirekt berörda tillhörande LOförbunden
som drabbas, eftersom dessa berörda till skillnad från tjänstemannagrupperna
kan permitteras vid arbetsbrist. Konfliktdirektiven får
därför vid konflikt omedelbar verkan för de flesta av LO-förbundens indirekt
arbetslösa medlemmar, medan däremot andra arbetstagargrupper kan åtnjuta
full lön under uppsägningstiden.

Betydelsen av centrala avtalsförhandlingar och rätten att besluta om stridsåtgärd

Förbundstillhörigheten som huvudprincip för indirekt konfliktberördhet
tillstyrks uttryckligen av statens avtalsverk, länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län,
stadskollegiet i Hälsingborg, länsarbetsnämnderna i Västmanlands och Västernorrlands
län samt drätselkammaren i Sundsvall. Som nämnts förut lämnar
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet utredningens
förslag i dess helhet utan erinran.

Den i det särskilda yttrandet framförda meningen att deltagande i centrala
avtalsförhandlingar bör medföra konfliktberördhet över hela fältet
biträds av länsstyrelsen i Gävleborgs län, handelskammaren i Göteborg,
Skånes samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare och
samtliga hörda arbetsgivarorganisationer inom det enskilda näringslivet.

Av de tillstyrkande remissinstanserna anser länsstyrelsen i Östergötlands
län att det skulle vara att gå för långt, om redan deltagandet i centrala
avtalsförhandlingar skulle konstituera konfliktberördhet för alla deltagande
förbund, oavsett om de omfattas av stridsåtgärder eller ej. Länsstyrelsen
och länsarbetsnämnden i Västmanlands län accepterar utredningens förslag
som en rimlig och väl motiverad avvägning mellan tänkbara ytterligheter
vilken i görligaste mån tillgodoser kravet på samhällets neutralitet vid
arbetskonflikt. Drätselkammaren i Sundsvall framhåller att det ligger i den
kommunala verksamhetens natur att permittering av arbetstagare som tillhör
ett icke stridande förbund inte torde bli aktuell på samma sätt som
inom det enskilda näringslivet. Frågan huruvida samhällsstöd åt den som

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

är arbetslös till följd av konflikt utan att vara indragen i denna utgör neutralitetsbrott
från samhällets sida torde därför vara av teoretiskt intresse
för en kommun som arbetsgivarpart. Å andra sidan torde kommuns möjligheter
att genom lockout utestänga icke indragna arbetstagare från samhällsstöd
också vara begränsade.

LO och TCO, vilka som förut nämnts anser att indirekt arbetslösa över
huvud taget inte bör avstängas från samhällsstöd, vänder sig också mot det
särskilda yttrandet. Enligt LO vore det rent stötande att låta enbart den
omständigheten att ett förbund deltar i centrala förhandlingar medföra
att dess medlemmar ställs utan samhällsstöd, om ett annat i dessa förhandlingar
deltagande förbund vidtar stridsåtgärd. En sådan ordning skulle
medföra att i regel en större krets av arbetstagare skulle avstängas än f. n.,
eftersom avtalslikhet mellan de direkt och indirekt berörda inte fordras
enligt utredningens förslag. Härigenom skulle balansen på arbetsmarknaden
ytterligare väsentligt rubbas i förhållande till vad som gäller nu.

Några remissyttranden representerar en ståndpunkt mellan den grupp
som följer utredningens förslag och den som ansluter sig till det särskilda
yttrandet. Sålunda anser kommerskollegium att enbart deltagande i centrala
avtalsförhandlingar visserligen inte bör konstituera konfliktberördhet men
att den av utredningen dragna generella gränsen för konfliktberördhet är
väl snäv. Bl. a. kan ifrågasättas om den principiella och reella skillnaden
verkligen är så stor att olika gränser för samhällets handlingsfrihet är motiverade
i de fall då en huvudorganisation fattar beslut hur striden skall
föras och de fall då de inblandade förbunden, efter taktiska överläggningar,
själva avgör detta. Enligt kollegiets uppfattning är denna skillnad närmast
av formell natur. Även om en huvudorganisations bestämmanderätt är inskränkt
men de i centrala förhandlingar deltagande förbunden av taktiska
skäl begränsar vidtagna stridsåtgärder till något eller några förbund, bör
därför samtliga inblandade förbund och deras medlemmar anses berörda av
en konflikt. För denna ståndpunkt talar även de skäl som anförs i det särskilda
yttrandet. Kollegiet understryker särskilt vikten av att lockout- eller
strejkvapnet inte skall behöva användas för att tillrättalägga balansrubbningar
i styrkeförhållandena mellan parterna till följd av ofullständig utformning
av konfliktdirektiven. Liknande mening har Stockholms handelskammare,
som finner de skäl som har anförts i det särskilda ytttrandet
väga tungt. Utredningens hänvisning till att det ankommer på arbetsgivarna
att använda lockoutvapnet är obestridligen riktig, eftersom mot strejk
från arbetstagarnas sida svarar lockout från arbetsgivarna. Men motsvarigheten
är till stor del formell. Handelskammaren uttalar tveksamhet om
riktigheten i utredningens uttalande att det inte i och för sig är givet att
strejk i den allmänna opinionen framstår som mera berättigad eller godtagbar
än lockout. Handelskammaren, som avstår från att uttala någon bestämd
åsikt i frågan, tillägger att den i det särskilda yttrandet förordade

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

lösningen kräver närmare precisering i fråga om relationen mellan de centrala
förhandlingarna och arbetskonflikten. SR finner utredningens förslag
riktigt och rimligt men konstaterar att det föreslagna systemet medför
skiljaktigheter mellan SR och exempelvis LO i fråga om de ekonomiska
påfrestningarna vid konflikt. SR anmäler därför förståelse för de synpunkter
som kommer fram i det särskilda yttrandet.

Som skäl för sin anslutning till det särskilda yttrandet anför länsstyrelsen
i Gävleborgs län att utredningens förslag i vissa lägen kan befaras föranleda
parterna till taktiska spekulationer och åtgärder vilka i sin tur påtvingar
motparten stridsåtgärder, som denne innerst inne inte önskar använda och
som kan medföra besvärande följder för arbetsmarknaden och därmed även
för samhället. En sådan utveckling är enligt länsstyrelsen inte önskvärd.

Flertalet övriga remissinstanser som biträder det särskilda yttrandet
fäster avgörande vikt vid den intressegemenskap som de anser föreligga
mellan organisationer som berörs av centrala eller på annat sätt gemensamma
avtalsförhandlingar.

Sålunda ligger det enligt Skånes handelskammare i de centrala förhandlingarnas
begrepp att vardera parten måste komma fram till ett enhetligt
beslut i de olika frågorna. Att stridsåtgärder vidtas endast av vissa förbund
kan därför inte uppfattas så att övriga förbund har beslutat sig för att inte
tillgripa stridsåtgärder för att genomföra sina krav. En sådan slutsats
synes kunna dras endast om de icke stridande förbunden träffar överenskommelse
med arbetsgivarsidan. I stället torde de tillgripna stridsåtgärderna
närmast få ses som resultatet av en samlad bedömning från arbetstagarsidan
av frågan hur man snabbast skall förmå arbetsgivarna att acceptera de uppställda
kraven, eller med andra ord som uttryck för en taktisk bedömning.
Stridsåtgärder som är begränsade till endast vissa förbund i samband med
centrala förhandlingar kan därför med visst fog jämföras med punktstrejker
som har beslutats av ett förbund. Om vissa grupper, som deltar i de centrala
förhandlingarna, trots sitt deltagande skulle få samhällsstöd under en
konflikt som följer på sådana förhandlingar, innebär detta otvivelaktigt
att arbetstagarparten vid sin bedömning av vilken omfattning eventuella
stridsåtgärder bör ges kan räkna med detta samhällsstöd för vissa grupper,
något som skulle strida mot tanken att neutralitetsbestämmelserna inte
bör påverka parternas taktiska bedömning. Utredningens förslag kan tänkas
komma att förlänga eventuella konflikter och öka parternas benägenhet
att tillgripa stridsåtgärder. Motiveringen för förslaget — att arbetsgivarparten
i sista hand kan tillgripa lockout — utgör en bekräftelse härpå.
För handelskammaren framstår det emellertid som mindre lyckligt att ge
direktiven en utformning som på detta sätt är ägnad att skärpa motsättningarna
mellan parterna med de skadliga verkningar detta kan medföra
för samhället i dess helhet.

SAF, i vars yttrande Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare, Skogs- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

^^arbetsgivareföreningen samt Sveriges redareförening i princip instämmer,
erinrar om att utgångspunkten för utredningens arbete har varit att
samhällets neutralitet vid arbetskonflikter skall bevaras. Utredningens
förslag medför emellertid betydande risker i praktiken för allvarliga rubbningar
av balansen i olika konfliktsituationer. Orsaken härtill är främst att
utredningen helt har lösgjort sig från den hittills gällande principen att
sådan arbetstagare, vars anställningsvillkor skäligen kan antas bli påverkade
av konflikten, skall vara avstängd från samhällsstöd. I stället har utredningen
valt att knyta rätten till samhällsstöd enbart till formella kriterier,
såsom arbetstagares tillhörighet till viss organisation och utformningen
av arbetstagarorganisationernas stadgar. Utredningen synes ha anlagt ett
väsentligen formellt och teoretiskt betraktelsesätt och inte tillräckligt beaktat
de aktuella styrkeförhållandena och förhandlingsformerna på arbetsmarknaden.
Verkningarna av de föreslagna reglerna blir därför i de sannolikaste
konfliktfallen högst egendomliga och besvärande för den eftersträvansvärda
balansen mellan parterna.

Sakligt riktigt är enligt SAF att den vars lönevillkor är beroende av konflikts
utgång inte får samhällsstöd, medan den som saknar varje eget
intresse i tvisten får sådant stöd. Eftersom utredningens förslag i många
fall leder till motsatt resultat, anser SAF olämpligt att neutralitetsbestämmelserna
utformas så att organisationernas stadgar blir avgörande för rätten
till stöd, en ståndpunkt som även Bankernas förhandlingsorganisation
ansluter sig till. En icke avsedd bieffekt av en sådan lagstiftning kan enligt
SAF bli, att arbetstagarorganisationerna i fortsättningen tillser, att stadgarna
får sådan utformning som ger den förmånligaste situationen i händelse
av arbetskonflikt. Den hittillsvarande tendensen mot centraliserat
beslutsfattande bryts. Neutralitetsbestämmelserna kan härigenom motverka
strävandena till samverkan mellan organisationer och försvåra enhetliga
lösningar av de nu alltmer aktuella frågorna om fördelningen mellan
olika grupper av »tillgängligt löneutrymme».

Enligt SAF bör vidare LO vid centrala förhandlingar jämställas med sådan
huvudorganisation som har att besluta om stridsåtgärder. Utredningens
argument för att betrakta tjänstemännens huvudorganisationer inom den
statliga sektorn som artskilda från LO, nämligen att samordningen inom
området nu har nått så långt »att det överlämnats åt vederbörande huvudorganisation
att uppträda som avtalsslutande part», bemöter SAF med att
skillnaden mellan dessa organisationers ställning och LO:s ställning vid
centrala förhandlingar i realiteten är minimal — även om LO formellt endast
rekommenderar förbunden viss uppgörelse. Under samtliga hittillsvarande
centrala förhandlingsomgångar har LO:s rekommendationer undantagslöst
accepterats av de förbund som har deltagit i de centrala förhandlingarna.
LO:s stadgeenliga och ekonomiska möjligheter att påverka
sina förbund är måhända något mindre än exempelvis SACO:s, men skill3*—Bihang
till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

naden ligger mer på det formella än det reella planet och bör enligt SAF
inte föranleda att LO-förbunden behandlas annorlunda än vissa tjänstemannaorganisationer
inom den statliga sektorn, när det gäller medlemmars
rätt till samhällsstöd i en konfliktsituation.

SAF erinrar vidare om att utredningens förslag är så utformat att samhällsstöd
utgår till arbetstagare vilkas avtal ännu inte har löpt ut och som
enbart till följd därav inte deltar i en konflikt vilken blivit följden av de
centrala förhandlingarnas sammanbrott. Om SAF, som utredningen antar,
inte får tillgripa sympatilockout mot dessa arbetstagare, blir följden att
en tredjedel eller en fjärdedel (beroende på tidpunkten J av LO:s medlemmar
inom SAF:s område inte behöver anlita sina stridsfonder, medan kostnader
uppstår för de icke direkt konfliktdrabbade företag där sådana LOmedlemmar
sysselsätts och som till följd av råvarubrist och transportsvårigheter
m. m. tvingas att låta verksamheten ligga nere. Driftsinställelse medför
lika stora förluster vare sig företaget formellt omfattas av konflikten
eller tvingas inställa driften på grund av konfliktens verkningar. Resultatet
av utredningens förslag blir sålunda enligt SAF en mycket allvarlig rubbning
av balansen mellan parterna för det i nuvarande situation mest sannolika
konfliktfallet på arbetarområdet — och därtill det som utredningen
enligt sina direktiv har haft att ta hänsyn till i främsta rummet. Utredningens
ståndpunkt att arbetsgivarsidan i normalfallet har både rätt och
skyldighet att tillgripa lockout, om man vill undvika att friställda arbetstagare
får samhällsstöd, synes enligt SAF svår att förena med ståndpunkten
att sympatilockout inte kan användas mot arbetstagare vilkas avtal ännu inte
har löpt ut.

Alla som deltar i centrala avtalsförhandlingar måste, fortsätter SAP’,
anses berörda av stridsåtgärder som vidtas för att genomdriva krav vilka
har framställts vid sådana förhandlingar. Möjlighet att använda sympatilockout
även i den nyssnämnda situationen då avtalen löper ut vid olika
tider bör skapas. Kollektivavtalslagen och neutralitetsbestämmelserna måste
på denna punkt samordnas, om balansen mellan parterna skall kunna
behållas.

Möjligheten att återställa balansen i vissa konfliktsituationer genom lockout
eller utvidgad lockout framstår för SAF som ett föga tilltalande sätt
att komma till rätta med svagheterna i det av utredningen föreslagna systemet.
Det är klart olämpligt att konfliktdirektiven utformas så att konflikter
på arbetsmarknaden får större omfattning än som annars skulle bli
fallet. Större skadeverkningar än nödvändigt uppstår därigenom såväl för
företag och anställda som för samhället. Utredningens understrykande av
möjligheterna att utvidga konflikten för att nå balans framstår som än
egendomligare mot bakgrund av att utredningens främsta motiv för att
ändra de nuvarande reglerna synes vara, att den centrala förhandlingsmetodiken
medför att så många arbetstagare riskerar att bli berörda, om de

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

centrala förhandlingarna strandar och en storkonflikt bryter ut. Det är visserligen
obestridligen riktigt, att fler arbetstagare berörs såväl av uppgörelse
som av stridsåtgärder när centrala förhandlingar förs än när förhandlingarna
förs förbundsvis. SAF kan emellertid för sin del inte finna att antalet
berörda i och för sig bör påverka statens principiella inställning i
fråga om neutralitet vid arbetskonflikter.

Sammanfattningsvis framhåller SAF att utredningens förslag synes utgå
från alltför teoretiska och formella betraktelsesätt och i allt för liten grad
tar hänsyn till realiteterna på arbetsmarknaden. Det är orimligt att medlemmarna
i en arbetstagarorganisation som deltar i centrala förhandlingar
inte skall anses berörda av sådana stridsåtgärder som vidtas för att driva
igenom de centralt framförda kraven. SAF anser det nödvändigt att utredningens
förslag ändras i enlighet med vad SAF har anfört, om förslaget
skall kunna läggas till grund för lagstiftning. I andra hand föreslår SAF,
om än med tvekan, att som konfliktberörd skall anses även den som tillhör
annat förbund än det som befinner sig i konflikt, om båda förbunden tillhör
samma huvudorganisation och har deltagit i centrala förhandlingar
som förts av huvudorganisationen samt denna har beslutat om eller godkänt
konflikten. Härigenom uppnås åtminstone den begränsningen att eu
arbetstagarorganisation inte kan, genom selektiva strejkaktioner för att
genomdriva centrala krav, på staten övervältra en stor del av löneförlusterna
för de arbetstagare som har friställts på grund av strejken.

Skulle inget av SAF:s förslag beaktas, anser SAF att utredningens förslag
inte bör läggas till grund för lagstiftning. Utredningsförslaget leder i
oförändrad form och under rådande förhållanden på arbetsmarknaden til1
klart orimliga konsekvenser och får oförutsedda biverkningar på arbetstagarorganisationernas
stadgar och framtida struktur.

Tidningarnas arbetsgivareförening intar samma ståndpunkt som SAF.
För att illustrera de enligt föreningens mening orimliga konsekvenserna av
utredningens förslag nämner föreningen som exempel att en konflikt, som
omfattar pappersbruken och transportnäringarna, kan medföra brist på
tidningspapper med påföljd att produktionen inte kan upprätthållas och
de tidningsanställda blir arbetslösa. Om konflikten inte omfattar de grafiska
förbundens avtalsområde, får de arbetslösa tidningsanställda enligt
utredningens förslag samhällsstöd. I motsatt fall får de inte sådant stöd.
Läget för tidningsföretagen är emellertid detsamma i båda fallen. Till följd
av utredningens ytterligt formella betraktelsesätt förskjuts i det förra fallet
balansen mellan parterna väsentligt.

De grafiska fackförbunden, Svenska typografförbundet, Svenska litografförbundet
och Svenska bokbindareförbundet, uppträder gemensamt vid förhandlingar
med Tidningarnas arbetsgivareförening, säger föreningen vidare.
Om dessa förhandlingar strandar och t. ex. typografförbundet beslutar strejk

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

inom sitt avtalsområde, skulle detta kunna leda till att även ett stort antal
medlemmar i de övriga två fackförbunden blev arbetslösa. Vid tillämpning
av utredningens förslag skulle dessa senare arbetare kunna få samhällsstöd,
trots att deras fackförbund har deltagit i gemensamma förhandlingar
med det i konflikten direkt indragna förbundet och att förhandlingarna
och konflikten åsyftar samma resultat inom de olika avtalsområdena. För
att undvika en helt oacceptabel styrkeförskjutning skulle föreningen således
tvingas att utvidga konflikten genom att tillgripa lockout mot de två
övriga i förhandlingarna deltagande fackförbunden. Även detta exempel
visar enligt föreningen att utredningens förslag inte utan kompletteringar
kan läggas till grund för lagstiftning.

Utredningens förslag till neutralitetsbestämmelser får enligt länsstyrelsen
och länsarbetsnämnden i Norrbottens län alltför vittgående följder vid
lokala konflikter. Om alla medlemmar i ett förbund eller i sådan huvudorganisation
som har rätt att besluta om stridsåtgärder eller som har ålagt
förbund bidragsskyldighet blir berörda av lokal konflikt, hindras arbetsmarknadsutbildning,
omflyttning av arbetskraft och andra åtgärder för
avsevärda grupper arbetstagare över hela landet. Detta stämmer enligt länsstyrelsen
inte överens med strävan att i möjligaste mån begränsa verkningarna
för samhället av arbetskonflikter. Med de båda sistnämnda remissinstansernas
tolkning av utredningens förslag bör sammanställas ett påpekande
av De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation att indirekt
berördhet förutsätter att arbetslösheten verkligen är en följd av konflikten.
Enligt samorganisationens uppfattning kan neutralitetsbestämmelserna inte
tillåtas få sådan verkan att arbetstagare, som en tid efter ett konfliktutbrott
blir arbetslös av skäl som inte beror på konflikten, exempelvis till
följd av företagets konkurs eller — i enmansföretag — på grund av arbetsgivarens
bortgång, skall avstängas från samhällsstöd med anledning av att
den organisation han tillhör är indragen i strejk. Som utredningen framhåller
finns det förbund, som organiserar flera och i många fall avsevärt
skiljaktiga yrkesgrupper. Detta förhållande gäller särskilt på serviceområden.
Så har t. ex. Handelsanställdas förbund, Handelstjänstemannaförbundet
och Transportarbetareförbundet grupper, som på grund av artskilda
arbetsförhållanden inte gärna kan tänkas ha likartade avtal. En hovmästare
kan inte ha några intressen att bevaka i en konflikt, som berör tandsköterskorna,
och sköterskornas villkor inverkar inte på något sätt på flygvärdinnornas.
Dessa kategorier är emellertid organiserade i samma förbund.
Det skulle verka stötande om en tandsköterska, som på grund av arbetsgivarens
sjukdom blir arbetslös 14 dagar efter det konflikt har brutit ut i
fråga om flygvärdinnornas eller hovmästarnas arbetsvillkor, skulle berövas
ersättning från arbetslöshetskassan därför att hon tillhör samma förbund
som de konfliktberörda.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 76 år 1969

Huvudorganisation med rätt att besluta om ekonomiskt bidrag till arbetskonflikt

Både LO och SAF anser att utredningens utvidgning av förbundsprincipen
på denna punkt är alltför formell.

Regeln att ett icke stridande förbund anses delaktigt i en arbetskonflikt,
om det av sin huvudorganisation har ålagts att direkt eller indirekt ekonomiskt
stödja ett stridande förbund, skulle för LO gälla när särskild uttaxering
påbjuds. Däremot skulle LO mycket väl, när arbetskonflikt inte
råder, kunna ta ut större avgifter från förbunden eller under konflikten
genom t. ex. upplåning lämna större konfliktersättning till ett eller flera
stridande förbund utan att samtliga LO-förbund därigenom skulle anses
indragna i arbetskonflikten. Det kan enligt LO inte vara lämpligt att göra
samhällsstödet beroende av sådana rent formella omständigheter.

SAF erinrar om att konfliktersättning regelmässigt utgår från LO vid
konflikt inom LO-området, vid sidan av ersättning från respektive förbund.
Eftersom LO:s fonder är uppbyggda med bidrag från samtliga förbund
eller deras medlemmar, kan med fog påstås att varje förbund inom LO
bidrar till den konfliktersättning som i en viss konflikt utgår från LO,
även om något direkt åläggande härom inte har förekommit under själva
konflikten eller i anslutning till den. För frågan om ett förbund i detta fall
skall anses berört eller inte kan enligt SAF inte gärna var avgörande, huruvida
bidrag har lämnats under eller i anslutning till den aktuella konflikten
eller tidigare i form av bidrag till en gemensam stridsfond.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Utredningens förslag att indirekt arbetslös, som är oorganiserad eller
inte har varit bunden av något kollektivavtal, skall anses konfliktberörd
om flertalet anställda på hans arbetsplats är berörda, lämnas utan erinran
av remissinstanserna. Statens avtalsverlc anser det vara uppenbart att samhällsstöd
inte skall beviljas oorganiserade i sådana fall. Vikten av att organiserade
och oorganiserade behandlas lika i detta sammanhang framhålls
särskilt av KSA-utredningen, LO, TCO, SR och De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation.

Internationella frågor

Med hänsyn till den gemensamma nordiska arbetsmarknaden och kollektivavtal
på nordisk bas anser SALF att en gemensam nordisk utredning
om neutralitetsbestämmelserna hade bort göras. SALF förklarar sig vidare
inte vara lika övertygat som utredningen om att ILO-konventionen angående
minimistandard för social trygghet står i överensstämmelse med de
föreslagna neutralitetsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Samhällets stödåtgärder

Risk att bli konfliktberörd

Enligt utredningens lagförslag får samhällsstöd inte utgå till den som
löper risk att bli berörd av arbetskonflikt. SAF konstaterar, liksom även
Bankernas förhandlingsorganisation, att denna regel, tolkad efter bokstaven,
borde innebära att frågan om betydelsen av deltagande i centrala
avtalsförhandlingar löses i enlighet med SAF:s ståndpunkt. Arbetstagare i
förbund som deltar i centrala förhandlingar löper nämligen självfallet risk
att dras in i en eventuell konflikt vilken är avsedd att påverka lösningen av
den fråga som är föremål för förhandlingarna. SAF är emellertid på det
klara med att en sådan bokstavlig tolkning inte vinner stöd av utredningsförslaget
i övrigt.

Statens avtalsverk anser att det med visst fog kan sägas att såväl arbetsgivare
som arbetstagare alltid löper risk att bli berörda av arbetskonflikt,
om avtalslöst tillstånd råder och förhandlingar angående nya avtal pågår.
Den av utredningen föreslagna regeln kan vålla tolkningssvårigheter. Avtalsverket
föreslår som en tänkbar lösning att samhällsstöd inte får utgå till
arbetstagare som, när konfliktvarsel har utfärdats, kan antas bli berörd
av konflikten om den bryter ut.

Önskemål om förtydligande av vad som avses med risk att bli berörd av
arbetskonflikt framställs också av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i
Västernorrlands lön, SB och SACO.

Med hänvisning till att ett konflikt varsel kan vara av långvarig karaktär
och omfatta större delen av arbetsmarknaden anser TCO, att det inte är
rimligt att i sådana situationer inställa de olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Vidare är lönerna inom TCO:s olika branschområden på den
privata sidan i regel individuella och fastställs efter förhandlingar företagsvis.
Ordningen för förhandlingarna medför att konflikt kan uppstå vid ett
företag om hur lönesumman skall fördelas, utan att utgången av konflikten
kan påverka löne- och anställningsförhållandena vid andra företag. Enligt
TCO bör därför den föreslagna bestämmelsen om risk för att bli berörd antingen
slopas eller avgränsas närmare.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Skyldigheten att upplysa om arbetskonflikt
kan enligt länsarbetsnämnden i Östergötlands län bli svår att fullgöra
i de fall då arbetsmarknadsmyndigheterna i öppna platslistor eller
annars mera allmänt informerar om lediga platser.

Till utredningens uppfattning att inledande och förberedande åtgärder i
syfte att kartlägga en arbetssökandes situation bör få vidtas oberoende av
konflikt ansluter sig arbetsmarknadsstyrelsen.

Kurigl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

Utbildningsbidrag m. m. Erinran mot förslaget att utbildningsbidrag
skall omfattas av neutralitetsbestämmelser gör endast SAC, som ser
dessa bidrag som en »förlängd» form av arbetsförmedling. SAC anser att
företagsstödet, dvs. stödet till den materiella produktionsfaktorn, och utbildningsstödet
som avser den levande produktionsfaktorn bör behandlas
lika. Ytterligare ett skäl för sin ståndpunkt finner SAC i att samhället skulle
komma i motsättning till sig självt, om det drar in utbildningsstödet för
konfliktberörda för att, om nöden kräver det, hålla strejkande eller lockoutade
personer och deras familjer vid liv genom socialhjälp. Denna blir då
vad man vill undvika, nämligen strejkunderstöd.

Riksförsäkringsverket förklarar sig inte ha något att erinra mot förslaget
att utbildningsbidrag skall få utgå helt ostört av arbetskonflikt till
klart urskiljbara grupper handikappade men inte till övriga. Verket erinrar
därvid om att sjukpenning — som enligt utredningsförslaget inte påverkas
av konflikt — i vissa fall kan utgå under arbetsprövning, arbetsträning och
yrkesutbildning.

SR framhåller att de föreslagna bestämmelserna om avstängning från
utbildningsbidrag med största säkerhet kommer att försätta många arbetstagare,
bl. a. handikappade, i en ohållbar ekonomisk situation. SR uttalar
emellertid förståelse för utredningens uppfattning att gränsdragningsproblemen
på detta område är mycket stora och vill därför inte motsätta sig
att utredningens enligt SR mycket hårda linje väljs.

1 övrigt behandlas i remissyttrandena möjligheterna att från neutralitetsbestämmelserna
undanta flera grupper handikappade än dem utredningen
har bedömt som klart avskilj bara.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller sålunda — med hänsyn till den
betydelse anställningen enligt förslaget har för gränsdragningen mellan
konfliktberörda och övriga arbetstagare — att förhållandevis få handikappade
skulle beröras av en konflikt. Styrelsen finner trots detta att förslaget
kan ge avstängningsreglerna en längre gående verkan än som betingas av
neutralitetens krav. Handikappade kan i många fall genom arbetsförmedlingsexpeditionerna
få det stöd som behövs för att finna anställning eller
l''å utbildning eller omskolning. Först när arbetsförmedlingen har konstaterat
att sökanden på grund av handikappet inte kan placeras genom förmedlingens
vanliga åtgärder, förs ärendet över till arbetsvårdsexpeditionen
för utredning. I betänkandet föreslås att utbildningsbidrag skall kunna
utgå oberoende av arbetskonflikt, när utbildningsbehov har fastställts genom
arbetsprövning eller arbetsträning. Arbetsprövning är en av flera kartläggande
åtgärder som kan ingå i en arbetsvårdsutredning. I sådan utredning
ingår regelmässigt en medicinsk kartläggning. Vilka kartläggande åtgärder
som vidtas bestäms till både art och omfattning efter behovet i det enskilda
fallet. Flertalet handikappade kan, säger styrelsen, yrkesvägledas genom
de vanliga metoderna sedan ett grundmaterial har samlats in beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

deras skol- och yrkesmässiga bakgrund samt deras sociala och ekonomiska
situation och sedan den medicinska bilden har kartlagts genom läkarundersökning.
I de fall då man är tveksam i fråga om de begåvningsmässiga förutsättningarna
kan psykotekniska anlagsprov användas. Enligt styrelsens
uppfattning bör de handikappade som på de här antydda vägarna får hjälp
i sin yrkesvalssituation inte ställas i ett sämre läge än de som har genomgått
arbetsprövning eller arbetsträning. Styrelsen föreslår därför att utbildningsbidrag
oberoende av konflikt alltid skall kunna utgå till handikappad
som i samband med arbetsvårdsutredning och därvid verkställd medicinsk
utredning har funnits vara i behov av utbildning.

LO, som uttalar att utredningen synes ha varit alltför »neutralitetskänslig»
i fråga om de handikappade, föreslår att utbildningsbidrag får utgå till
handikappad så snart utbildningsbehov föreligger på medicinskt godtagbara
skäl.

Statens handikappråd anser att den föreslagna lösningen i fråga om de
handikappade, trots att den präglas av en positiv grundsyn, inbjuder till
skilda bedömningar och därmed till ett visst godtycke. Med hänsyn till utredningsdirektiven,
enligt vilka de handikappade så långt som möjligt skall
skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt, borde utredningen ha
prövat möjligheterna att oavsett konflikt bereda alla handikappade den
utbildning som de behöver. Detta är särskilt viktigt därför att uppskov
med planerad utbildning skapar osäkerhet och otrygghet som kan äventyra
rehabiliteringen.

Förslaget att utbildningsbidrag får utgå oberoende av arbetskonflikt till
handikappad vars utbildningsbehov av medicinska skäl är så trängande
att det bör tillgodoses utan dröjsmål skapar enligt statens handikappråd
många svåra gränsfall. Rådet frågar hur det skall vara möjligt att bedöma
behovet någorlunda enhetligt, vem som skall göra bedömningen och om
läkarintyg blir helt utslagsgivande. Oavsett om det är övervägande medicinska
eller sociala skäl som talar för bidrag, vore det bättre att inte stänga
av den handikappade. Det är nämligen, påpekar rådet, mycket svårt att
renodla grundorsaken till utbildningsbehovet. Ofta anges ett grundskäl men
i regel finner man vid närmare granskning av det enskilda fallet att flera
orsaker av social och medicinsk karaktär är för handen.

Vidare gör handikapprådet invändningar mot utredningens uppdelning
mellan å ena sidan handikappade, som går tillsammans med andra elever i
ordinarie skolor och för vilka handikappet som sådant inte har direkt samband
med utbildningens inriktning, samt å andra sidan handikappade som
får anpassningsundervisning, dvs. blinda, döva, hörselskadade, psykiskt
utvecklingsstörda m. fl. I princip torde det enligt rådet inte föreligga någon
skillnad beträffande utbildningens inriktning. I båda fallen går denna ut
på att ge en yrkesutbildning som gör eleven rustad att i möjligaste mån klara
sin egen och familjens försörjning. Det finns andra grupper som från

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

liandikappsynpunkt kan ha lika stora svårigheter som de nämnda, nämligen
handikappade vilkas handikapp inte är lika synligt eller påtagligt
för den utomstående men som likväl tillhör gruppen klart avskilj bara handikappade,
för vilka utbildningsverksamheten bör fortgå ostörd av arbetskonflikter.
Bland sådana grupper nämner rådet allergiker, hjärt- och lungsjuka,
epileptiker, och psoriasissjuka. Även för dessa grupper kan avstängning
från samhällsstöd medföra allvarliga konsekvenser från hälsosynpunkt.
På grund av den psykiska press, som blir ofrånkomlig under en avstängning,
kan dessutom värdefulla rehabiliteringsinsatser omintetgöras.

Slutligen ställer sig handikapprådet undrande inför utredningens uppfattning
att försöksverksamheten med bristyrkesutbildning bör falla under
den av utredningen förordade huvudregeln att utbildningsbidrag inte skall
utgå vid konflikt. Även här är det möjligt att låta handikappade fortsätta
sin utbildning i den mån den inte försiggår i företag som är invecklat i
konflikten.

De handikappades riksförbund framhåller att arbetsvärd numera omfattar
inte bara handikappade arbetssökande utan också i väsentlig omfattning
andra som av skilda skäl måste beredas ny eller kompletterande utbildning
för att de skall kunna få skälig utkomst. Vidare är det en allmän
strävan att ge handikappade utbildning inom ramen för det ordinarie utbildningsväsendet.
Därför integreras handikappade i allt större omfattning
i yrkesskolor och skolor för vuxenutbildning i övrigt. Strävar man efter att
skydda handikappade mot olägenheter av en arbetskonflikt, kommer det
med all säkerhet att uppstå bedömningssvårigheter, om man som utredningen
skiljer mellan dem som får utbildning i särskild ordning och dem
som deltar i integrerad undervisning. Man kommer att i en konfliktsituation
möta många gränsfall, där personer med likartad invaliditet och likartade
behov av ostörd studiegång bedöms olika. Förbundet förordar att inte utbildningsformen
utan främst handikappets art skall vara avgörande vid bedömningen.
Förbundet finner det inte heller tillfredsställande att binda villkoren
till att utbildningen skall vara en följd av arbetsvårdande åtgärder. I många
fall kan utbildningen vara en följd av initiativ från eleven själv eller någon
handikapporganisation, varvid bakgrunden till initiativet är densamma som
i de fall som utretts genom arbetsvärdens försorg. Förbundet påpekar att
utredningen inte närmare har gått in på hur man skall bedöma om utbildningsbehovet
grundas på trängande medicinska skäl. Enligt förbundets uppfattning
är det snarare de sociala skälen som framträder starkast i samband
med arbetskonflikt. Handikappade elever som blir berörda av arbetskonflikt
kan inte som andra skaffa sig kompensationsinkomster. Till de
sociala skälen kan också hänföras risken att den motivation för rehabilitering
som har byggts upp under tidigare behandlingsskede undanträngs
under en period av sysslolöshet. Som förutsättning för att utbildningsbidrag
m. m. skall utgå vid konflikt bör sålunda gälla att handikappet är av sådan

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

art och grad att utbildningen är betingad av detta. Därvid bör hänsyn tas
till medicinska, arbetsvårdande och sociala skäl som har samband med handikapp.
Man kan uttrycka förhållandet även på det sättet att utbildningsbidrag
vid arbetskonflikt bör utgå till handikappad som deltar i integrerad
undervisning, om han formellt är berättigad att delta i särskild undervisning.

Utredningens förslag att utbildningsbidrag oberoende av konflikt skall
utgå i samband med arbetsprövning vid statens arbetsklinik föranleder De
handikappades riksförbund till påpekandet, att jämförbar arbetsprövning
numera sker vid nyupprättade arbetsprövningsavdelningar vid en rad arbetsträningsinstitut
och att arbetskliniken därvid i allt högre grad har begränsat
sig till forskning. Därför bör enligt förbundet utbildningsbidrag
utgå i samband med arbetsprövning vid alla dessa institut.

Flyttningsbidrag m. m. De allra flesta remissinstanserna lämnar
utan erinran utredningens förslag att flyttningsbidrag bör omfattas
av neutralitetsbestämmelserna. Motsatt ståndpunkt intar endast SAC, som
anför samma skäl som i fråga om utbildningsbidrag.

Utredningens mening att det inte är möjligt att särbehandla de handikappade
i fråga om rätt till flyttningsbidrag vid arbetskonflikt godtas inte
av De handikappades riksförbund. I många arbetsvårdsfall krävs enligt
förbundet omfattande förarbete för att få fram lämplig bostad till rörelsehindrad
sökande. Om en sökande behöver specialinredd lägenhet eller om
andra speciella betingelser på grund av handikappet föreligger för ordnande
av bostad på annan ort, bör flyttningsbidrag få utgå även i samband
med arbetskonflikt. Det är ofta svårt att få en arbetsgivare att anställa en
handikappad från annan ort. När ett sådant ärende är aktuellt brukar det
vara nödvändigt att snabbt fullfölja det, eftersom tjänsten ofta i annat fall
tillsätts med annan sökande som snabbare kan komma i tjänst. Förbundet
förordar därför att flyttningsbidrag får utgå i de fall då arbetsvärden på
sådana skäl som de här anförda finner en förflyttning till annan ort nödvändig
för att lyckas med arbetsplacering av handikappad arbetssökande.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring.
Någon erinran mot att dessa stödformer alltjämt omfattas av neutralitetsbestämmelser
görs inte av remissinstanserna. KS A-utredningen upplyser att
den arbetar på ett system med kontant arbetslöshetsstöd i två former, nämligen
allmänt grundstöd och frivillig arbetslöshetsförsäkring. Neutralitetsbestämmelser
bör enligt utredningen gälla för båda dessa stödformer.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för
handikappade. Allmän enighet råder om att dessa stödformer inte
bör påverkas av arbetskonflikt.

För handikappade som sysselsätts i skyddad verkstad synes enligt socialstyrelsen
inte uppstå några problem, om verkstaden har egen produkttillverkning.
Är verkstaden däremot hänvisad till legoarbeten och uppdragsgiva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ren blir berörd av konflikt, kan svårigheter uppstå. Även om obligatorisk
socialhjälp i vissa fall kan utgå till dessa handikappade i en sådan situation,
är dock sysselsättningen för många av dem absolut nödvändig för
att de inte skall bli vårdfall. I den mån verkstaden kan hålla en tillverkning
av såväl lego- som egenproduktion igång genom att tillverka på lager
borde staten enligt socialstyrelsen vid arbetskonflikt lämna garantier som
ersättning till huvudman för utförda arbeten. Självfallet skulle detta förutsätta
att produktionens omfattning godkändes på förhand.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Förslaget att studiemedel och studiehjälp skall omfattas av neutralitetsbestämmelserna
tillstyrks av universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen
och LO samt lämnas i övrigt utan erinran av alla remissinstanserna utom
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen, som understryker
att studiestödet inte är stödåtgärder vid arbetslöshet utan ordinära studieförmåner,
är tveksam om detta stöd helt bör undanhållas konfliktberörda.
Utredningens förslag torde enligt länsstyrelsen grundas på risken för missbruk.
Samhällets och de enskildas intresse av att möjligheter till studier
under arbetslöshet utnyttjas talar för att konfliktberörda bör få studiestöd
i form av lån. Återbetalningsskyldigheten synes utgöra garanti mot missbruk
och för samhällsneutralitet, i enlighet med utredningens motsvarande
argumentering om att socialhjälp med återbetalningsskyldighet inte behöver
omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Handikappade bör inte, såsom blir följden av utredningens förslag, avstängas
från studiemedel och studiehjälp, anmärker De handikappades riksförbund.

I några yttranden behandlas förhållandet i tiden mellan studiestöd och
konfliktutbrott. Mot utredningens uttalande, att konfliktberörd som före
konfliktutbrottet redan har beviljats studiestöd bör få utnyttja detta under
den studieperiod som stödet avser, riktar Statens handikappråd anmärkning.
Studiemedel beviljas terminsvis men en konflikt kan bli långvarig. Eftersom
det i detta sammanhang vanligen gäller studier som sträcker sig över
flera år, måste den studerande tillförsäkras rätten att fullfölja dem utan
avbrott. Avstängning från studiemedel under konflikt som varar från en
termin till nästa kan betyda stort avbräck och t. o. m. helt spoliera utbildningen.

Centrala studiehjälpsnämnden upplyser att studiemedel för viss termin
i princip kan sökas när som helst under terminen och att en studerande kan
ha godtagbara skäl att uppskjuta sin ansökan till efter terminens början.
Större rättvisa mellan olika studerande skulle därför skapas med en regel
om att studiemedel får utgå till den som under terminen har påbörjat sina
studier, innan konflikt har brutit ut eller kunnat befaras. Mot en sådan regel

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

talar emellertid att den skulle öppna möjlighet för vissa tjänstemän, exempelvis
assistenter, vilka också är registrerade som studerande, att under
pågående termin i händelse av arbetskonflikt som berör dem byta ut sin
lön mot studiemedel. På grund härav och eftersom det är svårt att avgöra
vid vilken tidpunkt en studerande skall anses ha påbörjat sina studier, ansluter
sig centrala studiehjälpsnämnden till utredningens förslag.

Däremot biträder centrala studiehjälpsnämnden inte utredningens förslag
att utbetalningstidpunkten skall vara avgörande för rätt till den de!
av studiehjälp som utgår utan ansökan. Nämnden upplyser att denna tidpunkt
av administrativa skäl varierar avsevärt mellan kommunerna. Förslaget
skulle därför kunna medföra orättvisor vid jämförelse mellan elever
vid olika skolor. Nämnden förordar att rätten till sådan studiehjälp som
utgår utan ansökan knyts till tidpunkten när studierna började under terminen.
Vid de gymnasiala skolorna med deras bundna studiegång är det
inga svårigheter att avgöra när en elev har börjat sina studier.

Skolöverstyrelsen föreslår att sådant studiestöd, som i form av utbildningsarvode
utgår till vissa deltagare i lärarutbildningskurser, också skall
omfattas av neutralitetsbestämmelserna. Vidare framhåller skolöverstyrelsen,
med hänvisning till erfarenheterna av 1966 års lärarkonflikt, som
önskvärt att frågan om ämneslärarkandidater bör betraktas som arbetstagare
blir klarlagd. TCO och SACO erinrar också om att lärarkandidaternas
speciella ställning kan föranleda problem.

Slutligen fäster skolöverstyrelsen uppmärksamheten på de studiestipendier,
som kommuner och landstingskommuner delar ut, samt anser att neutralitetsbestämmelser
eller rekommendationer angående begränsning vid
arbetskonflikt bör övervägas.

Universitetskansler sämbetet upplyser att innehavare av statliga doktorandoch
licentiandstipendier har rätt att utöva bisyssla i viss begränsad omfattning.
Ämbetet föreslår att konfliktberörd arbetstagare skall avstängas från
dessa stipendier.

Sjukpenning

Remissinstanserna lämnar utan erinran utredningens förslag att förmåner
från den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen som hittills
skall utgå oberoende av arbetskonflikt. Riksförsäkringsverket påpekar att
sjukpenning och förtidspension från den allmänna försäkringen samt sjukpenning
och livränta från yrkesskadeförsäkringen i princip skall kompensera
inkomstbortfall som grundas på nedsättning av arbetsförmågan av medicinska
skäl. Förmånerna kan enligt verket därför inte anses vara av sådan
natur att de bör omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Riksförsäkringsverket instämmer vidare i utredningens uppfattning att
arbetsgivarinträde enligt 3 kap. 16 § lagen om allmän försäkring inte får leda

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

till alt den som är sjuk går miste om sjukpenning under konflikt. Verket
tillägger att arbetsgivarinträdet automatiskt upphör att fungera under konflikt
och att försäkringskassorna därför får betala ut förekommande ersättningar
i den ordning som gäller för andra fall.

Stöd åt företagare

I några yttranden framhålls att stöd i vissa fall kan utgå till den som
blir arbetslös i verksamhet som självständig företagare. Sålunda nämner
arbetsmarknadsstyrelsen att Sveriges fiskares erkända arbetslöshetskassa
avser företagare och upplyser att ytterligare kassor för egna företagare kan
väntas bli bildade i en nära framtid. Enligt styrelsen finns det därför skäl
att utsträcka neutralitetsbestämmelserna att i tillämpliga delar gälla även
enskilda företagare och beroende uppdragstagare. KS A-utredningen påpekar
att arbetslöshetshjälp, som avses i arbetsmarknadskungörelsen, utgår till
den som är arbetslös, oavsett om han tidigare har varit företagare eller
arbetstagare. Detta framträder särskilt i bestämmelserna om omställningsbidrag,
enligt vilka den som har haft sin huvudsakliga försörjning genom
avlönat arbete för annan likställs med den som har haft sådan försörjning
genom verksamhet som självständig företagare. KSA-utredningen anser
därför tveksamt om neutralitetsbestämmelserna bör begränsas att avse
enbart arbetstagare. Det bör närmare övervägas vilken betydelse arbetslöslietshjälpen
har för företagare som avvecklar sin rörelse till följd av arbetskonflikt
samt söker arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen och, om
han inte får det, söker samhällsstöd i någon form.

Utredningens motivering för att lämna företagsstödet utanför neutralitetsbestämmelserna
skulle enligt LO med lika stor tyngd kunna användas
i fråga om utbildningsbidrag och flyttningsbidrag. Även om det är ett intresse
för arbetstagarna att efter konflikt återvända till ett livsdugligt företag,
torde det ligga i arbetskonfliktens natur att vissa konsekvenser för
företagen inte kan undvikas. Enligt LO:s uppfattning kan det starkt ifrågasättas,
om inte stöd till företagen i en del fall kan förstärka arbetsgivarsidans
stridspotential och därmed utgöra ett otvetydigt brott mot principen
om samhällets neutralitet. Statligt stöd till företaget kan i inte oväsentlig
grad eliminera arbetsgivarens olägenheter av en konflikt. LO erinrar också
om att det finns och planeras arbetslöshetskassor för företagare. Enligt
LO:s bestämda uppfattning bör därför neutralitetsbestämmelserna omfatta
även enskilda företag och företagare. I överensstämmelse med LO:s principståndpunkt
bör sådana bestämmelser avse endast direkt berörda.

Socialhjälp

Utredningens uppfattning att speciella neutralitetsbestämmelser för socialhjälpen
inte bör införas nu biträds av socialstyrelsen. Länsstyrelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

i Östergötlands och Gävleborgs län anser liksom utredningen att behovet
av lagändring inte är så trängande att man inte kan avvakta resultatet av
socialutredningens översyn av den sociala vårdlagstiftningen. De båda länsstyrelserna
understryker lämpligheten av att socialstyrelsen och kommunförbundet
i förening rekommenderar kommunerna att vara restriktiva med
eftergift från återbetalningsskyldighet i fråga om socialhjälp till konfliktberörda.
Stgrelsen för Göteborgs socialförvaltning hälsar med tillfredsställelse
att ingen inskränkning i socialnämndernas fria behovsprövning föreslås.
Socialnämnden är det samhällsorgan som har till uppgift att ingripa,
när ingen annan möjlighet att avhjälpa akut nöd återstår. Att för vissa fall
avhända socialnämnden denna möjlighet skulle strida mot samhällets allmänt
erkända skyldighet att hjälpa medborgare i nöd. Man torde, slutar
styrelsen, utan betänkligheter kunna överlämna åt socialnämnderna att
från fall till fall lösa dessa problem, i förvissning om att även de skall tilllämpa
principen om samhällets neutralitet så långt det är möjligt utan att
någon enskild kommer att lida nöd. I dessa uttalanden av Göteborgs socialförvaltning
instämmer länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Om fullgoda garantier skapas för att återbetalningsskyldigheten verkligen
blir effektiv, anser länsstyrelsen i Malmöhus län att en spärr skapas
mot missbruk samtidigt som neutralitetskravet upprätthålls. Behovet av
lagändring i enlighet härmed torde inte vara så brådskande att inte socialutredningens
förslag kan avvaktas.

Socialutredningen anser att socialhjälpen tills vidare bör lämnas utanför
lagstiftning om neutralitetsbestämmelser och att det bör ankomma på socialutredningen
att närmare överväga socialhjälp i samband med arbetskonflikt.

Stockholms stads socialnämnd, som i allt väsentligt ansluter sig till utredningens
ståndpunkt, anser neutralitetsprincipen leda till att i regel endast
obligatorisk, ej frivillig socialhjälp bör beviljas vid konflikt.

En mer kritisk inställning till utredningen har länsstyrelserna i Stockholms
och Västmanlands län. Av Stockholms stads socialnämnds yttrande
framgår, säger länsstyrelsen i Stockholms län, att enligt en beredskapsplan
för arbetskonflikt endast obligatorisk socialhjälp skall utgå. Den konfliktdrabbade
skulle därmed kunna få endast den indirekta hjälp som följer
av att bistånd lämnas familjemedlemmar. Med hänvisning till utredningens
direktiv ställer länsstyrelsen mot denna bakgrund frågan om det
inte är ofrånkomligt att reglera socialhjälp vid konflikt närmare än vad
utredningen har tänkt sig. Regler på området behövs och behovet bör tillgodoses
genom lagstiftning. Det bör inte överlämnas åt rättstillämpningen
att sörja för en lämplig avvägning på detta svårbedömda och kontroversiella
område.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län bör hjälp alltid utgå, om hjälpbehov
enligt 12 § socialhjälpslagen föreligger för konfliktdrabbad eller hans

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

familj. Däremot synes frågan mera tveksam beträffande den frivilliga lijälpen.
Länsstyrelsen anmärker att den beskrivning av socialhjälpens nutida
utformning och klientel, som utredningen synes grunda sitt ställningstagande
beträffande den frivilliga socialhjälpen på, knappast ger en korrekt
bild av läget. Sålunda kan det inte generellt påstås, att kommunerna i praktiken
inte håller isär den obligatoriska och den frivilliga hjälpen. Det är
knappast heller riktigt, att socialhjälpens för sörj ningsfunktion har minskat
i sådan utsträckning att hjälp numera främst utgår i förebyggande och rehabiliterande
syfte. Trots socialförsäkringar och andra ekonomiska stödåtgärder
är många alltjämt hänvisade att söka socialhjälp för sin försörjning. Det
finns därför inte någon anledning att förmoda, att de som på grund av arbetskonflikt
behöver hjälp skulle påtagligt skilja sig från andra hjälpbehövande.

Om socialhjälp kommer att utgå vid arbetskonflikt, kan man enligt länsstyrelsen
vidare anta att hjälpens storlek kommer att variera i olika kommuner.
Vidare kan frågan om hjälp över huvud taget skall utgå bedömas
olika i skilda kommuner. Antalet hjälpsökande och kommunernas resurser
kan därvid spela in. I en kommun, där de flesta inkomsttagarna är anslutna
till samma fackförbund, skulle en långvarig konflikt med nedskurna konfliktunderstöd
kunna medföra så många ansökningar om socialhjälp alt
kommunen inte skulle orka med att lämna hjälp i sådan omfattning.

Länsstyrelsen håller för troligt att möjligheten att få socialhjälp kan
förlänga en arbetskonflikt. Frågan om hjälp skall utgå till den som är berörd
av sådan konflikt synes därför böra behandlas på ett mer klargörande
sätt än vad utredningen har gjort. Någon upplysning om innebörden av den
restriktivitet som betingas av neutralitetens krav lämnas inte. Utredningen
har knappast lämnat andra riktlinjer än att socialnämnderna bör vara
restriktiva, när det gäller att avstå från alt kräva ersättning för den utgivna
hjälpen. Länsstyrelsen anser det tveksamt, om ersättningsskyldigheten ensam
kan anses medföra att samhället inte åsidosätter neutraliteten, när frivillig
socialhjälp utges till dem som drabbats av arbetskonflikt. Troligen
kommer det att bli små möjligheter att inom lagstadgad tid, tre år, återkräva
socialhjälp som kanske har lämnats under relativt lång tid, eftersom arbetstagarna
efter en långvarig konflikt kan antas ha fått sin ekonomi undergrävd.
Erfarenheten från nuvarande tillämpning av socialnämndernas rätt
till återkrav för utgiven hjälp talar också mot möjligheterna till återbetalning
i någon nämnvärd utsträckning.

Länsstyrelsen förutsätter att dessa frågor klargörs närmare vid den översyn
av den sociala vårdlagstiftningen som pågår.

LO framhåller vikten av att samma principer för återbetalningsskyldighet
kommer att gälla för dem som har anlitat socialhjälpen på grund av arbetslöshet
vid konflikt som för dem som av andra skäl har anlitat denna hjälp.
Vidare betonar LO nödvändigheten av att de oorganiserade, som vid konflikt
inte kan få konfliktersättning och följaktligen torde bli de som mesta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

dels kommer att begära socialhjälp, inte får sådan hjälp utöver vad som
oumbärligen behövs och under inga omständigheter mera än den konfliktersättning
som utgår till organiserade.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Förslaget att arbetsdomstolen blir högsta besvär sinstans i mål om tillämpningen
av neutralitetsbestämmelserna har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.
Det tillstyrks uttryckligen av länsstyrelserna i Malmöhus,
Gävleborgs och Norrbottens län samt SALF. Arbetsdomstolens ordförande
förklarar sig inte ha någon erinran mot förslaget under förutsättning
att neutralitetsbestämmelserna utformas så att de inte ger utrymme
för rena skälighetsavgöranden. Presidenten i försäkringsdomstolen biträder
utredningens uppfattning att prövningen i sista instans av neutralitetsbestämmelsernas
tillämpning inom arbetslöshetsförsäkringen inte bör förläggas
till försäkringsdomstolen utan till arbetsdomstolen. Centrala studiehjälpsnämnden
godtar förslaget såvitt det avser besvärsmål rörande neutralitetsbestämmelsernas
tillämpning på studiemedel och studiehjälp.

I övrigt har förfarandet behandlats endast av presidenten i försäkringsdomstolen,
som påpekar att besvär över beslut av arbetsmarknadsstyrelsen
kan anföras saväl hos arbetsdomstolen rörande neutralitetsbestämmelsernas
tillämpning som hos försäkringsdomstolen angående rätten till eller storleken
av ersättning enligt de regler som gäller oberoende av konflikt. Arbetsdomstolen
bör då först pröva om neutralitetsbestämmelserna hindrar att
ersättning utgår innan försäkringsdomstolen tar ställning till målet i övrigt.

Knngl. Mnj:ts proposition nr 76 år 1669

Departementschefen
Behov av nya neutralitetsbestämmelser

Sedan länge gäller den grundsatsen i vårt land att samhället skall stå
neutralt vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Grundsatsen har
kommit till uttryck i bestämmelser om ersättning från erkänd arbetslöshetskassa
och arbetslöshetshjälp i samband med ar bet skonflikt. Bestämmelserna
innebär att samhällsstöd i dessa former inte får lämnas till den som är direkt
indragen i konflikt, dvs. strejkar eller är föremål för lockout. Sådant stöd
får inte heller lämnas till den som på annat sätt har blivit arbetslös med
anledning av konflikt (s. k. indirekt arbetslös), om hans löne- och anställningsvillkor
skäligen kan antas röna inverkan av konflikten.

Dessa neutralitetsbestämmelser går tillbaka på beslut efter de politiska
striderna under 1920-talet och 1930-talets början om arbetslöshetspolitikens
utformning. Sedan dess har förhållandena på arbetsmarknaden ändrats
väsentligt. Sålunda har dåvarande system med avtalsförhandlingar företagsvis
eller förbundsvis i stor utsträckning ersatts med centrala förhandlingar
i grundläggande frågor, förhandlingar som leds av huvudorganisationer och
omfattar stora grupper av arbetsgivare och arbetstagare. Till följd härav
kan en arbetskonflikt numera komma att leda till omfattande indirekt arbetslöshet,
samtidigt som det har blivit allt svårare att avgöra vilka indirekt
arbetslösa som enligt gällande neutralitetsbestämmelser skall stängas av
från kassaersättning och arbetslöshetshjälp vid arbetskonflikt. Erfarenheterna
från de konflikter som har förekommit eller hotat att bryta ut under
efterkrigstiden ger emellertid stöd för antagandet att avstängning skulle
komma att drabba flertalet indirekt arbetslösa.

Också i andra avseenden är förhållandena nu andra än när neutralitetsbestämmelserna
kom till. Samhället har åtagit sig ett väsentligt vidgat ansvar
för sysselsättningen. Inom arbetsmarknadspolitiken har detta vidgade
ansvarstagande fått form av hl. a. ett differentierat system av åtgärder för
att bereda sysselsättning åt dem som ställs utan arbete. Vid neutralitetsbestämmelsernas
tillkomst bestod samhällsinsatserna för den arbetslöse
huvudsakligen i kontant stöd eller nödhjälpsarbete. Numera ger samhället
stöd också i form av bidrag till flyttning och omskolning eller annan utbildning
samt till olika åtgärder för att bereda handikappade arbete. Neutralitetsbestämmelserna
är inte anpassade till denna nya arbetsmarknadspolitik.

Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet
i början av år 1968 efter Kungl. Maj :ts bemyndigande den s. k. konfliktdirektivutredningen,
som redovisade sitt uppdrag i september 1968. Utred -

Kungl. Maj ds proposition nr 76 år 1969

ningen har på skäl av den art som jag nyss har antytt funnit att de nuvarande
neutralitetsbestämmelserna behöver ersättas med nya. Denna uppfattning
har också remissinstanserna, även om motiven för deras ståndpunkt varierar.

Även enligt min mening gör såväl utvecklingen på förhandlingsväsendets
område som arbetsmarknadspolitikens utveckling det nödvändigt att nu ompröva
frågan om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter. Innan jag går
närmare in på huvudfrågorna vill jag ange ett par utgångspunkter för övervägandena
om samhällsneutraliteten.

När man säger att samhället skall stå neutralt vid arbetskonflikt avses
samhället som huvudman för bl. a. arbetsmarknadspolitikens stöd- och
hjälpåtgärder, socialt stöd och utbildningsstöd. Däremot rör frågan om samhällsneutralitet
självfallet inte statens eller kommuns möjligheter i egenskap
av arbetsgivare att vid tvist med de anställda tillgripa åtgärder som i
motsvarande situation står andra arbetsgivare till buds.

Mina överväganden i det följande begränsar sig till neutralitetsproblem i
fråga om samhällsstöd till anställda och arbetsgivare som berörs av arbetskonflikt.
Jag avser inte att i detta ärende behandla samhällets neutralitet i
fråga om åtgärder med anledning av andra verkningar på samhällslivet av
arbetskonflikter.

I ett remissyttrande anmärks att en nordisk utredning om neutralitetsbestämmelserna
borde ha företagits. Jag vill med anledning härav erinra
om att förhållandena på arbetsmarknaden i de nordiska länderna väsentligen
bestäms av arbetsmarknadens parter själva och att formerna för bl. a.
arbetsmarknadspolitiska insatser från samhällets sida varierar. Det skulle
därför bli tidsödande att söka nå en gemensam nordisk lösning av neutralitetsproblemen.
Jag kan inte förorda att en omprövning av våra neutralitetsbestämmelser
anstår i avvaktan på en sådan internordisk prövning.

Samhällsneutralitetens innebörd och omfattning

Det råder i stort sett allmän enighet om att samhället skall vara neutralt
i förhållande till parterna i arbetskonflikter. Jag förordar att denna grundsats
även framdeles skall utgöra utgångspunkten för bedömningen av samhällets
handlande vid arbetskonflikt.

Däremot har meningarna varit och är i viss mån fortfarande delade i frågan
om vad denna neutralitet närmare innebär. Enighet synes dock råda
om att de som direkt omfattas av en arbetskonflikt måste ställas utanför
möjligheten att få samhällsstöd. Också jag ansluter mig till uppfattningen
att denna möjlighet inte bör tillkomma den som själv har vidtagit eller är
föremål för stridsåtgärd vid arbetskonflikt. Jag vill emellertid tillägga att
skyddet mot nöd under alla förhållanden måste tillgodoses. Till denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969 91

fråga återkommer jag, när jag i det följande behandlar socialhjälp vid arbetskonflikt.

Under 1920-talet ansågs neutraliteten kräva att personer, som var arbetslösa
redan när konflikt bröt ut inom deras fack, undantogs från möjligheten
att få samhällsstöd, den s. k. regeln bakåt. Det ansågs vidare inte utgöra
neutralitetsbrott av samhället att hänvisa arbetslösa till arbetsplats, där
konflikt pågick, och att stänga av dem från möjligheten att få samhällsstöd
om de vägrade att bli strejkbrytare, de s. k. Stripadirektiven. Som jag har
nämnt förut ändrades uppfattningen om neutraliteten i dessa avseenden år
1933, då regeln bakåt och Stripadirektiven slopades. På dessa båda punkter
har sedan dess inte förekommit några meningsmotsättningar.

Alltsedan 1920-talet råder emellertid olika meningar om och i vad mån
de som till följd av en konflikt blir indirekt arbetslösa skall ställas utanför
möjligheten att få samhällsstöd. Detta är huvudfrågan i föreliggande ärende.

Bakgrunden till diskussionen om förhållandet mellan samhället och de
indirekt arbetslösa är, förenklat uttryckt, de överväganden av ekonomisk
och psykologisk art från arbetsmarknadsorganisationernas sida som bestämmer
hur arbetsstriden förs. Arbetsstridens främsta syfte är att — intill
den gräns där skyddsarbete måste utföras -—■ utsätta motparten för så svåra
ekonomiska påfrestningar att han blir benägen till uppgörelse i så nära
anslutning som möjligt till de villkor som har ställts upp av den part som
öppnar striden. En stridsåtgärd innebär emellertid samtidigt ekonomiska
påfrestningar även för denna part. Utgången av arbetsstriden beror i hög
grad på vardera partens ekonomiska resurser. Sättet att föra striden bestäms
följaktligen bl. a. av önskemålet att begränsa de ekonomiska verkningarna
av en stridsåtgärd för den egna sidan. En metod att på arbetstagarsidan
nå detta syfte är den s. k. punktstrejken, som innebär att arbetsinställelsen
begränsas till ett mindre antal arbetstagare, som har en nyckelställning
i ett eller annat avseende, medan striden i verkligheten gäller anställningsvillkoren
för ett stort antal arbetstagare. Punktstrejken leder
ofta till omfattande indirekt arbetslöshet bland arbetstagare som har intresse
av stridens utgång. Man har menat att dessa indirekt arbetslösa i
själva verket måste anses delta i striden och att det därför är neutralitetsbrott
från samhällets sida att ge ekonomiskt stöd åt dem med anledning av
arbetslösheten. Frågan har blivit, vilken intressegemenskap som skall föreligga
mellan de direkt stridande och de indirekt arbetslösa för att samhällsstöd
till de senare skall anses som neutralitetsbrott.

Enligt gällande neutralitetsbestämmelser fastställs intressegemenskapen
genom jämförelse mellan de stridandes och de indirekt arbetslösas kollektivavtal.
I den mån samma kollektivavtal gäller för de båda grupperna eller
väsentlig överensstämmelse föreligger mellan avtalens innehåll och giltighetstid
anses intressegemenskapen vara så påtaglig att de indirekt arbetslösa
måste stängas av från samhällsstöd med anledning av arbetslösheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

för att samhället skall anses upprätthålla sin neutralitet. Konfliktdirektivutredningen
har förordat en helt annan metod att fastställa intressegemenskap.
Utredningen utgår i sitt förslag sålunda från att intressegemenskapen
mellan arbetstagarna kommer till uttryck i deras organisationstillhörighet.
De indirekt arbetslösa vilka tillhör fackförbund som deltar i arbetskonflikt
skall därför enligt utredningens förslag ställas utanför möjligheten att få
samhällsstöd. Denna regel kompletterar utredningen med bestämmelser om
avstängning i vissa fall även av sådana indirekt arbetslösa som tillhör annat
fackförbund inom samma huvudorganisation. Avstängning i dessa fall
knyts enligt förslaget främst till huvudorganisationens stadgeenliga befogenheter
gentemot medlemsförbunden.

Ingen av dessa metoder att bestämma intressegemenskapen har gått fri
från kritik. Mot den avtalslildietsprincip som gällande neutralitetsbestämmelser
vilar på har invänts främst att principen erbjuder stora tillämpningssvårigheter.
De erinringar som har riktats mot utredningens förslag går ut
på att avgränsningen av de indirekt arbetslösa som anses ha intressegemenskap
med de stridande är rent formell och att den leder till avstängning från
samhällsstöd av grupper xilkas anställningsförhållanden inte påverkas av
stridens utgång. Man har betonat bl. a. att organisationerna ofta inte bär
byggts UPP ined hänsyn till samorganiserade gruppers intressegemenskap i
fråga om anställningsvillkoren.

Enligt min mening är det mot denna bakgrund nödvändigt att närmare
överväga om det över huvud taget är möjligt att på ett rimligt sätt avgränsa
de indirekt arbetslösa som på grund av förutsatt intressegemenskap skall
jämställas med de stridande i fråga om rätt till samhällsstöd under en konflikt.
Frågan var aktuell redan vid de nuvarande neutralitetsbestämmelsernas
tillkomst. Som då framhölls är sammanhangen i det ekonomiska livet
sådana att utgången av en konflikt kan få verkningar långt utöver den krets
som konflikten närmast gäller. Ändrad lönenivå i ett yrke kan omedelbart
eller så småningom återverka på andra yrkesområden. Köpkraft kan ökas
eller minskas och avsättning av varor påverkas. Om man försöker att räkna
med de indirekta verkningarna för de arbetslösa av en arbetskonflikt, måste
man därför riskera att i det övervägande antalet fall begå orättvisor mot dem.
Skäl av denna art ansågs från regeringens sida tala för att man avstod från
att anse några indirekt arbetslösa berörda av arbetskonflikt (prop. 1933:
209). Riksdagen godtog inte denna ståndpunkt (SäU 1933: 18, rskr 356).
De erfarenheter som har vunnits sedan dess av förhållandena på arbetsmarknaden,
särskilt i fråga om sambandet mellan lönenivån inom skilda
yrkesgrupper, ger emellertid i dag betydligt större tyngd åt de skäl som år
1933 anfördes mot försöken att finna hållbara kriterier för en särskild
intressegemenskap mellan vissa grupper indirekt arbetslösa och de stridande.
Det kan enligt min mening knappast göras gällande att t. ex. förhandlingarna
under de senaste tio åren mellan SAF och LO om generella lönehöjningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 915

har haft intresse enbart för de anställda inom LO-området och inte för de
anställda inom t. ex. TCO:s och SACO:s områden. Jag ansluter mig därför
till konfliktdirektivutredningens och remissinstansernas uppfattning att
reell intressegemenskap mellan indirekt arbetslösa och de stridande inte
utgör en godtagbar grund för att behandla skilda grupper indirekt arbetslösa
olika i fråga om möjlighet att få samhällsstöd på grund av arbetslösheten.

Från de synpunkter jag nu har anfört är inte heller utredningens förslag
ändamålsenligt. Den formella avgränsning av konfliktberörda indirekt arbetslösa
som utredningen förordar tar nämligen över huvud taget inte sikte
på intressegemenskap i fråga om anställningsvillkoren. Utredningens förslag
kan därför, som flera remissinstanser har anmärkt, leda till att indirekt
arbetslösa på grund av sin organisationstillhörighet avstängs från samhällsstöd,
trots att de i varje fall på kort sikt saknar intresse av konfliktens utgång,
medan andra grupper med direkt intresse av utgången men med annan
organisationstillhörighet får samhällsstöd.

Detta är en följd av att utredningens förslag helt inriktas på att klarlägga
solidariteten inom arbetsmarknadsparternas organisationer på ömse sidor
-och de konsekvenser som denna solidaritet har för parternas sätt att föra
striden. Utredningen menar att striden förs av organisationer — förbund
eller huvudorganisationer — och att den därför gäller en stridande organisations
alla medlemmar, inte bara dem som det bedöms taktiskt lämpligt
att föra ut i den direkta striden.

Jag delar denna uppfattning och har heller ingen erinran mot den ingående
analys av arbetsstriden som utredningen har gjort. Däremot finns
det enligt min mening skäl att närmare granska utredningens slutsats att
samhällsneutraliteten därför kräver att indirekt arbetslösa som tillhör stridande
eller understödjande förbund eller huvudorganisation stängs av från
samhällsstöd som i annat fall utgår vid arbetslöshet.

Jag vill då först konstatera att stridsåtgärder i intressekonflikter på arbetsmarknaden
är tillåtna enligt svensk lag, bortsett från vissa undantagsfall,
och att parterna på arbetsmarknaden själva, dvs. utan samhällets inblandning,
bestämmer vilka stridsåtgärder de skall vidta och åtgärdernas
omfattning. Med anledning av uttalanden vid remissbehandlingen är jag
angelägen att framhålla att de författningsbestämmelser som reglerar vår
arbetsrätt inte innefattar någon inbördes värdering av de skilda i och för sig
tillåtna stridsåtgärderna vid arbetskonflikt. Risken att bli utsålt för t. ex.
strejk eller lockout hör till spelets regler. Som utredningen anför skall samhället
inte heller ta ställning till frågan vem som bär skulden till en konflikt.

I det som jag nu har anfört ligger ett ställningstagande till förmån för
arbetsmarknadsparternas principiella frihet att själva bestämma om arbetsstriden.
Detta synes mig väl förenligt med den utveckling som har ägt rum

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

på arbetsmarknaden sedan 1930-talets början och som innebär att de fackliga
organisationernas ställning har befästs.

Jag anser därför att samhällets neutralitet vid arbetskonflikter bör bestämmas
i förhållande till parternas frihet att föra arbetsstriden. Syftet med
striden är som jag har sagt förut att genom att tillfoga motparten ekonomiskt
avbräck få till stånd en uppgörelse. Strejken är på arbetstagarsidan
ett medel att stoppa eller försvåra arbetsgivarens verksamhet och därmed
åsamka honom förluster, och lockout är på arbetsgivarsidan ett medel att
beröva arbetstagarna deras inkomster. Valet av stridsåtgärd och åtgärdens
omfattning bestäms så att striden kan vinnas med så små ekonomiska uppoffringar
för den egna sidan som möjligt. Självfallet kommer också andra
faktorer in i bilden, bl. a. den psykologiska effekten av olika stridsåtgärder.

Samhällsstöd vid arbetslöshet får betydelse i arbetsstriden så till vida som
stödet bidrar till den arbetslöses försörjning och därigenom lättar trycket
på de konfliktfonder som regelmässigt har byggts upp inom organisationerna.
Det är därför givet att, som jag har förordat i det föregående, samhällsstöd
inte skall utgå till den som deltar i arbetskonflikt.

En stridsåtgärd från endera sidan medför flera effekter. Sålunda leder en
strejk, särskilt punktstrejken, i regel till att andra anställda än de strejkande
ställs utan arbete och mister sin inkomst, dvs. permitteras och blir
indirekt arbetslösa. Det är särskilt denna situation som har tagits till utgångspunkt
för diskussionen om behovet att stänga av också indirekt arbetslösa
från samhällsstöd.

Som utredningen har anfört bör avstängning från samhällsstöd komma
i fråga bara om samhällets neutralitet till arbetskonflikter kräver det,
dvs. om samhället genom att ge stödet under en konflikt medverkar
till att stärka eller försvaga någondera sidan ekonomiskt. Om man med
dessa utgångspunkter bedömer punktstrejken, måste först konstateras att
den viktigaste ekonomiska konsekvensen för arbetstagarsidan är att denna
sida med begränsade egna ekonomiska uppoffringar kan tillfoga motparten
lika stor ekonomisk skada som genom en generell strejk. Detta påstående
äger emellertid giltighet endast om de arbetstagare som blir indirekt
arbetslösa kan få samhällsstöd och på så sätt får hjälp till det dagliga
uppehället. De belastar då inte sin organisations konfliktfonder.

Avstängning av indirekt arbetslösa från samhällsstöd skulle i denna situation
kunna anses motiverad om arbetsgivaren saknade möjlighet att möta
punktstrejken med egna stridsåtgärder som berövar motsidan fördelarna
av en sådan strejk. Så är dock inte fallet. Arbetsgivarsidan kan genom
lockout åstadkomma att de indirekt arbetslösa dras in i striden och alltså
går miste om samhällsstöd enligt den förut angivna huvudregeln. Som jag
har antytt förut innebär därför avstängning från samhällsstöd av indirekt
arbetslösa att samhället genom sina neutralitetsbestämmelser åstadkommer
den effekt som arbetsgivarsidans stridsåtgärd skall ge och följaktligen be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

friar denna sida från att behöva tillgripa stridsåtgärden. Det blir härigenom
samhällets neutralitetsbestämmelser och inte parternas stridsåtgärder som
på arbetstagarsidan reglerar effekten av en punktstrejk. Samhället har
med andra ord genom sitt principiella ställningstagande påverkat förutsättningarna
för parternas handlande i en fråga som det bör ankomma
på parterna att avgöra.

Utredningen erinrar om att kollektivavtalslagen förbjuder avtalspart att
vidta stridsåtgärd för att genomföra bestämmelse som är avsedd att träda
i tillämpning efter det att det gällande kollektivavtalet har löpt ut. Sympatilockout
— eller annan stridsåtgärd — kan enligt utredningen därför sannolikt
inte användas i fråga om organisation, vars medlemmar har fredsplikt
därför att deras kollektivavtal alltjämt gäller. Med anledning av SAF:s
uttalande att detta kan medföra en allvarlig rubbning av balansen mellan
parterna vill jag i likhet med utredningen erinra om att kollektivavtalens
giltighetstid är en förhandlingsfråga och alltså ytterst beror av styrkeförhållandena
vid tvist om ett blivande avtals innehåll på denna punkt.

En annan omständighet som enligt min mening bör beaktas är att nuvarande
regler om avstängning av indirekt arbetslösa som LO har påpekat
verkar olika för tjänstemän och arbetare. Tjänstemän kan i regel inte friställas
genom permittering utan måste sägas upp och får då lön under uppsägningstid.
För att varken lön eller samhällsstöd skall utgå till dem vid
konflikt, måste de vara direkt indragna i konflikt. Arbetsgivaren har rätt
att utan uppsägning tillgripa lockout mot dem. Beträffande tjänstemännen
är det alltså enligt såväl gällande bestämmelser som utredningens förslag
arbetsgivarparten som råder över konfliktens verkningar i detta hänseende.
Så länge denna praxis råder på arbetsmarknaden i fråga om permittering,
kan de båda arbetstagargrupperna i detta hänseende få samma ställning
endast genom en ordning som innebär att bara de direkt indragna stängs
av från möjlighet att få samhällsstöd.

Jag har förut berört svårigheten att på ett rättvist sätt avgränsa den grupp
indirekt arbetslösa som bör stängas av från samhällsstöd vid arbetslöshet.
Både konfliktdirektivens historik och det nu föreliggande remissutfallet bär
tydliga vittnesbörd om denna svårighet. Vid de nuvarande bestämmelsernas
tillkomst år 1933 uttalade föredragande departementschefen att bestämmelser
om avstängning av indirekt arbetslösa nödvändigt blir synnerligen obestämda
och tänjbara samt att enkla och klara regler är särskilt viktiga på
detta område. I detta uttalande instämmer jag oreserverat. Det är enligt min
mening särskilt viktigt att reglerna är sådana att arbetsmarknadens parter
i förväg kan avgöra samhällsneutralitetens innebörd inför en hotande konflikt.
Enkla regler behövs bl. a. därför att tveksamma fall i en konfliktsituation
oftast måste avgöras snabbt om avgörandet skall få någon praktisk
betydelse. Erfarenheten får anses visa att den önskvärda enkla ordningen
kan vinnas endast genom neutralitetsbestämmelser som avser stridsåtgär -

9(>

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

derna. En sådan ordning tillgodoser dessutom bl. a. SAF:s önskemål att
neutralitetsbestämmelserna inte får motverka strävandena till samverkan
mellan arbetsmarknadsorganisationerna på ömse sidor och medverka till att
utvecklingen hittills mot centraliserat beslutsfattande inom huvudorganisationerna
bryts. Neutralitetsbestämmelserna kommer med en sådan lösning
över huvud taget inte att ha någon inverkan på utformningen av organisationernas
stadgar.

Mot en ordning där neutralitetsbestämmelserna avser bara de stridande
bär invänts att den är ägnad att åstadkomma onödiga konflikter. Risken
härför bedömer jag som ringa. Vid överväganden om stridsålgärdernas omfattning
vid en arbetskonflikt torde effekten i fråga om möjlighet att få samhällsstöd
sällan ha avgörande betydelse. Vidare bör uppmärksammas att
just denna effekt inträder i stor omfattning enligt nuvarande neutralitetsbestämmelser
utan att stridsåtgärd behöver tillgripas, och det kan då inte
sägas vara en utvidgning av konflikten, om stridsåtgärd måste tillgripas för
att effekten skall nås. Snarare finns skäl att räkna med en begränsning av
konfliktens faktiska verkningar, eftersom konfliktbeslutet kan fattas med
hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet, medan de nuvarande och de
av utredningen föreslagna neutralitetsbestämmelsernas generella utformning
gör sådant hänsynstagande omöjligt.

De överväganden som jag nu har redovisat har lett mig till uppfattningen
att samhället vid utformningen av sin neutralitet vid arbetskonflikter bör
beakta endast den direkta striden. Detta står bäst i överensstämmelse med
principen att det bör ankomma på arbetsmarknadens parter att själva
bestämma arten och omfattningen av striden. Jag förordar därför att endast
de som är arbetslösa på grund av att de är direkt indragna i arbetskonflikt
skall omfattas av neutralitetsbestämmelser av innebörd att de
stängs av från möjlighet att få samhällsstöd vid arbetslöshet.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Med den huvudlinje som jag sålunda förordar i fråga om samhällets neutralitet
vid arbetskonflikter kommer frågan om de konfliktberördas organisationstillhörighet
i ett annat läge än enligt utredningens förslag. Visserligen
kommer det enligt mitt förslag liksom enligt utredningens att sakna
betydelse om de som är indragna i arbetskonflikt tillhör den ena eller andra
arbetsgivar- eller löntagarorganisationen eller inte alls tillhör sådan organisation.
Men man kan inte bortse från att stridsåtgärder regelmässigt vidtas
av organisationer och riktar sig mot arbetsgivare eller arbetstagare såsom
medlemmar i organisationer på arbetsmarknaden. Stridens syfte är
knutet till kollektivavtal mellan organisationer. Det medför att oorganiserade
arbetstagare liksom de som tillhör organisation som inte har varit
part i något på arbetsplatsen gällande kollektivavtal ofta kommer att stå

Kungi. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

utanför direkta stridsåtgärder. På arbetsmarknaden råder emellertid som
allmän princip att organiserad och oorganiserad arbetskraft skall behandlas
lika. Sålunda är i regel ett kollektivavtal även utan uttrycklig föreskrift
tillämpligt också på anställda som inte är bundna av avtalet. Vikten
att värna om denna likabehandlingsprincip har betonats av utredningen
och remissinstanserna och jag vill även för min del stryka under betydelsen
av att principen upprätthålls. Som en följd härav kan man inte undgå
att ta ställning till vilka konsekvenser arbetsstriden bör få för dessa kategorier
anställda, om de inte vidtar eller blir föremål för direkta stridsåtgärder
men måste friställas på grund av konflikten.

Med utredningens utgångspunkter har det varit naturligt att lösa denna
fråga på så sätt att dessa indirekt arbetslösa anses berörda av konflikten och
alltså avstängs från samhällsstöd. Denna lösning är inte möjlig med mitt
förslag i huvudfrågan, eftersom jag anser att indirekt arbetslösa i princip
inte skall avstängas från samhällsstöd. Jag föreslår därför att oorganiserade
arbetstagare eller arbetstagare, som är organiserade men inte har varit
bundna av något kollektivavtal som har gällt på deras arbetsplats närmast
före konflikten och inte heller blir bundna av avtal där under konflikten,
i princip skall anses indragna i konflikt om de blir permitterade eller
annars utan arbete på grund av konflikten. Denna regel bör i överensstämmelse
med den förordade huvudregeln begränsas att gälla endast
anställda vid arbetsplats där det råder konflikt, dvs. där det finns konfliktindragna
arbetstagare. Vidare måste uppmärksammas det fall att en
konflikt berör endast vissa kategorier arbetstagare på en arbetsplats. Oorganiserade
eller andra ej avtalsbundna arbetstagare som permitteras eller
annars blir utan arbete bör i ett sådant fall i enlighet med grunderna för
utredningens förslag i frågan anses som indragna i konflikten under förutsättning
dels att de hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som de
stridande, dels att de stridande utgör flertalet arbetstagare med sådana
arbetsuppgifter på arbetsplatsen.

För fullständighetens skull vill jag tillägga att vad jag nu har sagt alltså
inte avser arbetstagare som tillhör annan avtalsslutande organisation på
arbetsplatsen än den stridande. Sådana arbetstagare blir, om de permitteras
på grund av konflikten, inte berörda av konflikten enligt mitt förslag.

Det skulle kunna synas som om den lösning som jag sålunda förordar
innebär intrång i vars och ens rätt att tillhöra vilken organisation han vill.
Den förut nämnda principen om likabehandling av organiserade och oorganiserade
kräver emellertid detta avsteg från huvudregeln. Avsteget, som
görs även i utredningens förslag och har godtagits av de allra flesta remissinstanserna,
står i god överensstämmelse med grunderna för systemet med
kollektivavtalsreglering av förhållandena på arbetsmarknaden. Friheten att
vara oorganiserad eller organiserad i annan organistion än sådan som sluter
kollektivavtal för anställda på arbetsplatsen innebär inte i och för sig en
4 — Dihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 76

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

rätt att undgå konsekvenserna av striden om arbetsvillkoren där. Jag anser
därför att invändningar av det slag jag nyss antydde mot mitt förslag inte
är befogade.

Samhällets stödåtgärder

Inledning

När de nuvarande neutralitetsbestämmelserna kom till, var arbetsmarknadspolitiken
i huvudsak en arbetslöshetspolitik. Den omfattade de s. k.
reservarbetena, som närmast motsvarade nuvarande beredskapsarbeten, samt
kontant stöd från erkända arbetslöshetskassor och kommunalt kontantunderstöd
med statsbidrag. Som framgår av min föregående framställning
är arbetsmarknadspolitiken numera i väsentligt större utsträckning än
förr inriktad på att bereda arbetslösa nytt arbete, i första hand på den
öppna arbetsmarknaden och, om det inte lyckas, i skyddad verksamhet av
något slag. Bidrag och hjälp för flyttning och omskolning är i dag mer än
förr ett alternativ till arbetslöshetshjälp och kassaersättning. Ett uttryck
härför är att utbildningsbidrag och flyttningsbidrag kan utgå inte bara
till den som är arbetslös utan också till den som löper risk att bli arbetslös.

Syftet med arbetsmarknadspolitiken, att så långt det är möjligt sörja för
full, produktiv och fritt vald sysselsättning, ger två principiella utgångspunkter
i fråga om samhällsneutraliteten vid arbetskonflikt. För det första
bör de arbetsmarknadspolitiska medlen inte vid en arbetskonflikt generellt
användas restriktivt under åberopande av samhällsneutraliteten. Neutraliteten
innebär enligt vad jag har utvecklat i det föregående att samhället
avstår från att använda arbetsmarknadspolitiska medel endast i den mån
de direkt inverkar på arbetsstriden men i övrigt bedriver arbetsmarknadspolitiken
utan hänsyn till konflikten. Till följd av mitt förslag att indirekt
arbetslösa inte skall stängas av från stödmöjligheten finns det därför anledning
att räkna med att de arbetsmarknadspolitiska insatserna, när det
gäller de icke konfliktindragna, får minst samma omfattning under konflikt
som annars.

Av huvudprincipen för samhällsneutraliteten följer vidare att ingen bör
vägras samhällsstöd, om det kan konstateras att han skulle ha fått det i
händelse konflikt inte hade brutit ut. Jag återkommer till denna fråga, när
jag nu övergår till att behandla de olika stödformerna, men vill redan nu
förutskicka att utredningssvårigheter kan uppstå i detta sammanhang och
att det ibland blir nödvändigt att ställa upp presumtionsregler för de tilllämpande
myndigheterna.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Arbetsförmedling sker dels i samband med den
arbetssökandes personliga kontakt med ett arbetsförmedlingskontor, vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tidigare var den enda förmedlingsformen, dels numera också genom
allmän skriftlig information om lediga platser. Informationen ger tillräckligt
underlag för den arbetssökande att själv ta kontakt med arbetsgivaren.

Arbetsförmedling är den enda av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
som f. n. enligt uttryckliga bestämmelser skall bedrivas oberoende av arbetskonflikt.
Föreskrift härom finns i 5 § arbetsmarknadskungörelsen, där
det vidare heter att arbetsförmedlingsorganet skall underrätta den arbetssökande
om konflikten. Utredningen föreslår ingen annan ändring härvidlag
än att skyldigheten för förmedlingsorganen att upplysa arbetssökande
om arbetskonflikt skall omfatta också allmän information om lediga platser.
Remissinstanserna gör ingen erinran mot utredningens förslag utom
en länsarbetsnämnd som emotser svårigheter att fullgöra den utvidgade
upplysningsplikten.

Jag finner liksom utredningen och remissinstanserna det självklart att
arbetsförmedling som hittills skall bedrivas oberoende av arbetskonflikt
och att arbetsförmedlingsorganen fortfarande skall vara skyldiga att upplysa
de arbetssökande om arbetskonflikt vid arbetsplats där ledig anställning
anvisas. Arbetsmarknadsstyrelsen har inte ifrågasatt möjligheten att
komplettera vakanslistor eller öppen information i andra former med uppgifter
om de arbetsplatser där konflikt råder. Jag ansluter mig till utredningens
förslag även i detta avseende. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
att bestämma hur förslaget skall genomföras på praktiskt lämpligaste
sätt.

I samband med utredning om framtida sysselsättning, arbetsvårdsutred
ning eller utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning kan den arbetssökande
få resekostnadsersättning och traktamente samt i sistnämnda
fall också ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Som utredningen framhåller
avser dessa åtgärder till övervägande del arbetssökande med handikapp
eller annat arbetshinder. Jag ansluter mig därför till utredningens och
remissinstansernas uppfattning att arbetskonflikt inte skall påverka ifrågavarande
utredningsverksamhet eller möjligheten för de arbetssökande att
få de angivna ersättningarna.

Utbildningsbidrag m.m. Som jag har nämnt tidigare har utbildningsbidragen
tillkommit senare än neutralitetsbestämmelserna. Statsmakterna
har aldrig tagit ställning till hur bidragen skall behandlas vid arbetskonflikt.
Utredningen föreslår att bidrag i princip inte skall få beviljas den
som är konfliktberörd, med undantag för handikappade i vissa fall. Denna
mening biträds av nästan alla remissinstanserna men många håller före
att de handikappade bör behandlas gynnsammare än vad utredningen har
ansett vara praktiskt möjligt.

Från de synpunkter som har intresse i detta sammanhang kan samhällsstödet
till utbildning indelas i två olika grupper. Den ena omfattar
statsbidrag till företag på villkor att företaget anordnar utbildningen och

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ger den anställde avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. Till
denna grupp hör f. n. vissa bidrag, som inte regleras i arbetsmarknadskungörelsen
utan genom särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t, nämligen bidrag
till kostnader för utbildning i samband med lokalisering av företag
in. in., bidrag till företag för yrkesutbildning av handikappade samt bidrag
till företag för yrkesutbildning av äldre arbetskraft. Om lön inte utgår från
företaget till eleverna vid arbetskonflikt, brister förutsättningarna för det
statliga bidraget. Även om jag anser det angeläget att företagsutbildningen
kan fortsättas också vid arbetskonflikt, är det uppenbart att företagen inte
kan åläggas att i varje situation fortsätta med företagsutbildningen under
konflikt. Både praktiska och andra skäl kan hindra fortsatt utbildningsverksamhet.
Bedömningen bör göras av företaget självt med hänsyn till
bl. a. utbildningens betydelse för parternas agerande i konflikten. Några allmänna
regler om företagsutbildningen kan därför enligt min mening inte
ställas upp. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att i varje särskilt
fall komma överens med vederbörande företag om företagsutbildning
vid konflikt och att besluta om statsbidrag till företaget.

Den andra och vanligaste gruppen omfattar utbildningsbidrag som utgår
direkt till eleven. Så är fallet vid de former av utbildning som anges i 15 §
arbetsmarknadskungörelsen, dvs. omskolning och yrkesutbildning vid kurser,
som anordnas inom det ordinarie utbildningsväsendet eller särskilt för
ändamålet och finansieras av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen,
samt utbildning i provanställning. Vidare anordnas utbildning enligt
bestämmelser av Kungl. Maj :t i brev den 7 oktober 1966 angående bristyrkesutbildning.
Som utredningen framhåller är utbildningsbidrag i huvudsak
ersättning av samma natur som arbetsinkomst. Jag anser därför, liksom
utredningen och de allra flesta remissinstanserna, att utbildningsbidrag
till den som är direkt indragen i arbetskonflikt i princip måste
betraktas som ett avsteg från samhällets neutralitet.

Denna princip behöver emellertid modifieras. Som utredningen framhåller
kan samhällets neutralitet vid arbetskonflikt inte anses kräva att den
som blir berörd av konflikten stängs av från bidrag till sådan utbildning
som har aktualiserats oberoende av konflikten. Enligt utredningens förslag
skall utbildning som konfliktberörd arbetstagare har påbörjat före
konflikten alltid få fullgöras. I övrigt skall enligt förslaget konfliktberörd
arbetstagare inte få beviljas utbildningsbidrag, om arbetslöshet på grund
av konflikten föreligger eller kunde befaras när frågan om utbildningen
aktualiserades hos arbetsförmedlingen genom skriftlig förfrågan från arbetstagaren
eller vid hans personliga besök hos förmedlingen. Före befarad
konflikt bör enligt utredningen utbildningsbidrag inte få beviljas den som
löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten. Remissinstanserna har
inte gjort några erinringar mot en huvudsaklig lösning efter dessa linjer.

En av förutsättningarna för att utbildningsbidrag skall utgå är att so -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

101

kanden löper risk att bli arbetslös. Jag anser det inte förenligt med det betraktelsesätt
som ligger till grund för de uppställda förutsättningarna för
utbildningsbidrag att sådant bidrag utgår till den som löper risk att bli
arbetslös endast till följd av befarad arbetskonflikt, vare sig fråga är om
risk att bli indragen i konflikten eller att bli permitterad på grund av den.
Riktigheten härav framgår ytterligare av att strejk eller lockout inte anses
bryta anställningsförhållandet. Vid arbetsmarknadsmyndigheternas prövning
av förutsättningarna för utbildningsbidrag utgör alltså risk för att bli
indragen i eller permitterad på grund av arbetskonflikt inte risk för arbetslöshet.
Detta innebär å andra sidan att beslut, varigenom utbildningsbidrag
före konfliktutbrott har beviljats den som inte är arbetslös, måste vara
grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt. I sådant
fall bör utbildningen och utbildningsbidraget vara oberoende av konflikten.
Bidrag som har beviljats före konflikt bör därför få utgå oavsett
om utbildningen har börjat före konflikt eller efter utbrottet av konflikt där
eleven blir indragen.

Den huvudprincip som jag har förordat i fråga om samhällsneutraliteten
medför att utbildningsbidrag inte får utgå till den som är arbetslös därför
att lian är indragen i arbetskonflikt. Vad jag nyss har sagt utgör ett undantag
från denna huvudprincip. Ytterligare ett undantag är motiverat för det
fall att bidrag visserligen inte har beviljats före konflikten men utbildningen
skulle ha kommit till stånd oavsett den arbetslöshet som har samband
med konflikten. Detta bör i första hand antas vara fallet om utbildningen
före varsel om konflikten har aktualiserats genom att utbildningsbidrag har
sökts eller genom att arbetstagaren skriftligen eller vid besök hos arbetsförmedlingen
har förfrågat sig om utbildning. Även om han inte har vidtagit
någon sådan åtgärd före varsel, kan det i undantagsfall tänkas att utbildningen
uppenbarligen skulle ha kommit till stånd och bidrag beviljats
oberoende av konflikten. Undantaget bör omfatta även det fallet.

Den ordning som jag sålunda förordar stämmer i huvudlinjerna överens
med utredningens ståndpunkt, som har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Ordningen innebär bl. a. att det, om förutsättningarna för utbildningsbidrag
tillämpas så som jag har utvecklat i det föregående, inte kan
inträffa att utbildningsbidrag som har börjat utgå blir indraget till följd av
konfliktutbrott.

Jag vill emellertid i sammanhanget framhålla att det inför en befarad arbetskonflikt,
och särskilt efter varsel om konflikten eller dess utbrott, finns
skäl att iaktta försiktighet vid prövningen av om en risk för arbetslöshet
föreligger oberoende av konfliktrisken. Gränsen kan vara svår att dra, och
vid tveksamhet rörande arbetslöshetsrisken är en återhållsam bedömning
att förorda för att förebygga att samhällsneutraliteten sätts i fråga.

Redan i utredningens direktiv framhölls att de handikappade så långt
som möjligt bör skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt. Önske -

102

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 76 år 1969

målet att kunna bereda yrkesutbildning åt alla sådana handikappade som
oberoende av konflikt får anses behöva utbildning har utredningen av praktiska
skäl funnit omöjligt att förverkliga helt, eftersom de handikappade
vanligen är integrerade med övriga elever och handikappet som sådant inte
behöver ha direkt samband med utbildningens inriktning. Annorlunda ställer
det sig enligt utredningen i fråga om anpassningsutbildning för handikappade
och dem som genomgår arbetsprövning vid statens arbetsklinik.
Dessa åtgärder avser enbart svårt handikappade.

Utredningens förslag innebär därför å ena sidan att indirekt arbetslös
eller lockoutad handikappad inte kan få utbildningsbidrag, om han inte tillhör
någon av de grupper handikappade som enligt utredningen är klart avskiljbara,
samt å andra sidan att handikappad som själv strejkar kan få
bidrag, om han hör till en sådan grupp. Flertalet remissinstanser lämnar utredningens
förslag utan erinran, medan arbetsmarknadsstyrelsen, LO och
statens handikappråd anser att man kan skydda de handikappade i större
utsträckning än som följer av utredningens förslag.

Mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall avstängas från möjlighet att
få samhällsstöd vid arbetskonflikt innebär att problemet att skydda de
handikappade begränsas. Å andra sidan måste man räkna med att förslaget
leder till att ett större antal handikappade än utredningen förutsatte kan
komma att direkt omfattas av strejk eller lockout eller annan stridsåtgärd
på deras arbetsplats. Stridsåtgärder för att få till stånd eu uppgörelse enbart
om en grupp handikappades anställningsvillkor synes dock vara orealistiskt
att förutse.

I fråga om den grupp handikappade som sålunda kan bli indragna i arnetskonflikt
bör, som framhålls vid remissbehandlingen, undersökas i vad
mån de bör kunna få utbildningsbidrag i större utsträckning än andra konfliktindragna.
Jag vill betona att fråga här är endast om handikappad som
har anställning från vilken han har blivit arbetslös till följd av konflikt
där han är direkt indragen. Om det redan före konflikten har konstaterats
att handikappet motiverar utbildning men denna — och utbildningsbidrag
— inte aktualiseras förrän den handikappade blir arbetslös till följd av konflikten,
är det enligt min mening både rimligt och möjligt att bevilja honom
utbildningsbidrag även om han t. ex. själv strejkar. Emellertid kan,
som framhålls av statens handikappråd och De handikappades riksförbund,
den inträffade sysslolösheten till följd av konflikten utgöra motivet för
att behovet av utbildning i speciella fall tas upp till prövning. Om det
då visar sig att sysslolösheten för den handikappade skapar en sådan situation
att handikappet av sociala eller medicinska skäl bör föranleda yrkesutbildning,
anser jag att bidrag också bör kunna beviljas trots att den handikappade
är direkt indragen i konflikten. Jag är alltså ense med de remissinstanser
som anser att de handikappade i detta hänseende kan skyddas
utöver vad utredningen har funnit möjligt. Min ståndpunkt innebär vis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

103

serligen att arbetsmarknadsmyndigheterna i varje särskilt fall måste undersöka
handikappets natur och den handikappades särskilda förhållanden.
Men jag räknar med att sådan undersökning kan komma att aktualiseras
under konflikt i endast ett relativt obetydligt antal fall.

Till den som deltar i bristyrkesutbildning utgår utbildningsbidrag med
tillämpning av bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbetsmarknadskungörelsen.
Utredningens förslag att huvudregeln om avstängning från
möjligheten att få utbildningsbidrag vid konflikt skall gälla även bristyrkesutbildning
har i princip godtagits vid remissbehandlingen. Också jag
biträder förslaget. Som framhålls av statens handikappråd kan det emellertid
inte uteslutas att också handikappade deltar i bristyrkesutbildning. För
dem bör då tillämpas den ordning som jag nyss bär förordat i fråga om utbildningsbidrag
till handikappade vid annan arbetsmarknadsutbildning.

Flyttningsbidrag m. m. De bidrag som numera kan utgå i samband med
flyttning samt statlig inlösen av egna hem och lägenheter har, liksom utbildningsbidragen,
tillkommit efter neutralitetsbestämmelserna. Utredningen
föreslår med instämmande i princip av remissinstanserna att flyttningsbidrag
inte skall få beviljas och inlösen inte ske från den som är berörd av
arbetskonflikt.

Jag finner de skäl som utredningen har anfört för sitt förslag vara bärande
och förordar därför att flyttningsbidrag i princip inte skall få utgå
till den som är indragen i arbetskonflikt. Liksom för utbildningsbidrag är
risk för arbetslöshet en förutsättning för flyttningsbidrag. Vad jag har sagt
i det föregående om befarad arbetskonflikts inverkan på bedömningen av
denna förutsättning har motsvarande giltighet i fråga om flyttningsbidrag.
Risken för arbetslöshet bör alltså bedömas utan hänsyn till konfliktrisk,
och beslut varigenom flyttningsbidrag beviljas före konfliktutbrott måste
vara grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt.
Flyttningsbidrag som har beviljats före konflikt bör därför alltid få utgå
oavsett konflikten. Som jag har utvecklat beträffande utbildningsbidrag bör
emellertid inför befarad arbetskonflikt eller under konflikt försiktighet
iakttas vid prövningen av om risk för arbetslöshet föreligger.

Flyttningsbidrag får inte utgå till den som är arbetslös därför att han
är indragen i konflikt. Från denna huvudprincip bör göras samma undantag
som jag har förordat i fråga om utbildningsbidrag. Om flyttningsbidrag
inte har beviljats före konflikten men flyttningen skulle ha kommit till
stånd oavsett konflikten, bör alltså bidrag kunna utgå till den som är indragen.

Inlösen av eget hem eller bostadsrättslägenhet har så nära samband med
flyttning att, som utredningen föreslår, samma regler bör gälla som för
flyttningsbidrag.

Jag delar utredningens uppfattning att de handikappade inte kan särbehandlas
i fråga om flyttningsbidrag och inlösen av eget hem eller lägenhet.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Den som saknar arbete därför att han är indragen i arbetskonflikt kan
inte samtidigt vara säsongarbetslös. De familjebidrag till säsongarbetslösa
familjeförsörjare som sedan år 1966 utgår försöksvis behöver därför inte
omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring. Dessa former av samhällsstöd
omfattas f. n. av neutralitetsbestämmelser. I likhet med utredningen
och remissinstanserna anser jag att någon ändring av bestämmelserna
inte är påkallad i och för sig. Jag förordar därför ingen annan ändring
än den som följer av mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall
stängas av från stödmöjligheterna.

Vid beredskapsarbete, som är en form av arbetslöshetshjälp, tillämpas
lönerna på den öppna arbetsmarknaden. I allmänhet träffas kollektivavtal
som har form av s. k. hängavtal och därför i stort sett följer riksavtalen
inom de olika arbetsområdena. Arbetskonflikt skulle därför i undantagsfall
kunna inträffa på arbetsplats där beredskapsarbete pågår. Om man vill
godta arbetskonflikt som medel att lösa intressetvister vid arbeten som
samhället anordnar för arbetslösa — en fråga som jag inte avser att ta
ställning till i detta lagstiftningsärende — synes det ofrånkomligt att i
neutralitetssammanhang behandla beredskapsarbetare på samma sätt som
annan arbetstagare. Är han indragen i konflikten bör han således som utredningen
framhåller stängas av från samhällsstöd så länge konflikten pågår.
Han skall under denna tid inte betraktas som arbetslös. Däremot skall
beredskapsarbetare som blir indirekt arbetslös till följd av konflikt inte
gå miste om andra stödmöjligheter. Arbetslösa bör självfallet inte hänvisas
till beredskapsarbetsplats där konflikt pågår.

I detta sammanhang vill jag nämna att den begränsning av lconfliktberördheten
till direkt indragna som jag har förordat kan få andra ekonomiska
konsekvenser vid en konflikt än den nuvarande ordningen. I den
mån en konflikt leder till att stora grupper blir indirekt arbetslösa kommer
deras arbetslöshetskassor att belastas, vilket i sin tur medför ökade kostnader
för staten. Detsamma gäller statens och kommunernas kostnader
för arbetslöshetshjälp till indirekt arbetslösa. Eftersom arbetsmarknadsparterna
råder inte bara över arbetsstridens igångsättande utan också över en
konflikts omfattning, är det omöjligt att på förhand beräkna vilka kostnader
det allmänna av denna anledning kan komma att åsamkas i samband
med konflikt.

KSA-utredningen säger i sitt remissyttrande — i anslutning till de överväganden
som hittills har gjorts inom utredningen — att neutralitetsbestämmelser
bör gälla för kontant arbetslöshetsstöd i form av både grundstöd
och frivillig arbetslöshetsförsäkring. Med anledning härav vill jag framhålla
att ställning till samhäll sneutraliteten bör tas i fråga om varje nytillkommande
stödform för sig och att stödets syfte, storlek och utformning därvid
måste beaktas. I samband med utredningar om nya stödformer bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 105

alltså underlag tillhandahållas statsmakterna för bedömning av samhällsneutraliteten.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. Under
denna rubrik sammanför utredningen alla de åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen
vilka är uteslutande eller huvudsakligen inriktade på handikappade.
Utredningen föreslår, utan erinran från remissinstanserna, att
de handikappade skyddas från verkningarna av arbetskonflikt genom att
dessa åtgärder får vidtas och fortgå oberoende av konflikt. Jag har samma
uppfattning och vill tillägga att frågan om stöd åt dessa handikappade under
konflikt torde få ringa betydelse om, som jag förordar, endast direkt
indragna omfattas av neutralitetsbestämmelserna.

Den av socialstyrelsen upptagna frågan om åtgärder för att trygga fortsatt
sysselsättning i skyddad verkstad under arbetskonflikt hos avnämaren
av verkstadens produkter torde inte böra behandlas i detta sammanhang.
Skulle undantagsvis ett sådant fall uppkomma, bör det ankomma på verkstadens
huvudman att i samråd med berörda myndigheter undersöka vilka
åtgärder som behöver och kan vidtas för att sysselsättningen skall kunna
upprätthållas.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Samhällsneutraliteten har hittills diskuterats bara i förhållande till de
former av samhällsstöd som utgör ett led i arbetsmarknadspolitiken. Gemensamt
för dessa stödformer är att de förutsätter arbetslöshet eller risk
för arbetslöshet. Utredningen har gått längre och funnit att även det allmänna
studiestödet, som inte förutsätter arbetslöshet, bör påverkas av arbetskonflikt.
Denna uppfattning delas av remissinstanserna.

Eftersom studiestödet är oberoende av elevens arbetssituation, skulle
neutraliteten kunna anses kräva att stödet utgår oberoende av om han har
mist sitt arbete till följd av arbetskonflikt eller av annan orsak. Det skulle
kunna sägas vara ett avsteg från neutraliteten att stänga av den som är indragen
i konflikt från ett stöd som i princip kan utgå till alla. Emellertid
anser jag liksom utredningen att det är nödvändigt att beakta de praktiska
konsekvenserna av om studiestöd skulle kunna utgå till den som är indragen
i konflikt. Det skulle i själva verket innebära att konflikten skulle
bli meningslös, eftersom ena parten skulle kunna hålla ut under den tid
som behövs för utbildning till ett nytt yrke. I praktiken synes det inte heller
lämpligt att i fråga om samhällsstöd åt konfliktindragen arbetstagare göra
skillnad mellan den som får arbetsmarknadsutbildning och den som utbildas
utanför arbetsmarknadspolitiken. Jag biträder alltså utredningens förslag
att den som är indragen i arbetskonflikt avstängs från rätten till studiemedel
och studiehjälp.

Vad jag nu har sagt bör inte uppfattas så att jag räknar med att många
4* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 76

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

konfliktindragna kommer att påbörja utbildning med anledning av konflikten.
Eftersom det i allmänhet är ett stort steg att ta för den enskilde att
börja utbildning och söka studiestöd, måste det som jag ser saken bli fråga
om undantagsfall. Ytterligare ett skäl för detta antagande är att utbildningen
i stor utsträckning kan påbörjas endast vid början av en termin.

De lärarutbildningskurser som skolöverstyrelsen i detta sammanhang
erinrar om i sitt yttrande avser främst ämneslärare, sjuksköterskor, yrkeslärare
och förskollärare. Utbildningsarvode utgår till deltagare som inte
innehar lärartjänst. Det synes högst osannolikt att den som på grund av
annan tjänst än lärartjänst är indragen i arbetskonflikt skulle ansöka om
att få delta i dessa kurser som ju är tillgängliga bara för personer med
viss utbildning. Även om jag självfallet anser att samhällsneutralitet bör
iakttas också i fråga om arvoden av denna art, finner jag det inte nödvändigt
med särskilda bestämmelser på dessa skilda utbildningsområden.

Den av några remissinstanser ställda frågan huruvida lärarkandidaterna
bör anses som arbetstagare avser dessas anställningsförhållanden vid
den tidpunkt då konflikt blir aktuell. Jag kommer i det följande att behandla
anställningens betydelse i samband med konflikt men vill redan här säga
att jag i detta lagstiftningsärende inte kan gå in på en generell lösning av
den väckta frågan utan anser att den vid konflikt får lösas i rättstillämpningen.

Det ankommer enligt min mening på kommunerna att själva bestämma
i vad mån sådana kommunala studiestipendier som skolöverstyrelsen nämner
i sitt yttrande bör utgå till den som är indragen i arbetskonflikt. Den
som har statligt doktorand- eller licentiandstipendium kan som stipendiat
inte vara indragen i arbetskonflikt. Inte heller torde man behöva räkna
med att den som blir indragen i konflikt söker sådant stipendium om han
inte skulle ha gjort det ändå. Villkoren i en anställning som en docent -eller licentiandstipendiat eventuellt har som bisyssla kan däremot föranleda
arbetskonflikt som han blir indragen i. Jag kan inte finna att neutraliteten
kräver att stipendiet då dras in.

Jag har i det föregående förordat att utbildningsbidrag i särskilda fall
skall få utgå till handikappad trots att han är indragen i arbetskonflikt. Motsvarande
bör gälla handikappad som behöver sådant utbildningsstöd utanför
arbetsmarknadspolitiken som omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Liksom utbildningsbidrag bör studiemedel och studiehjälp få utgå om
studierna har påbörjats oavsett konflikten. Tidpunkten för varsel bör vara
avgörande. Har ansökan om studiestöd gjorts före varsel, bör således stödet
få beviljas och utgå efter varsel och efter konfliktutbrottet. Centrala
studiehjälpsnämnden upplyser att studiemedel kan beviljas på grundval av
ansökan som har gjorts efter det att studierna påbörjades. Nämnden vill
emellertid inte förorda någon specialregel för det fall att den studerande
blir indragen i konflikt innan han sökt studiemedel. Skälet till nämndens

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ställningstagande är risken för missbruk från den som är anställd vid läroanstalt
där han också är registrerad som studerande. Jag biträder nämndens
mening.

För studiehjälp som utgår efter ansökan bör gälla vad jag nu har förordat
i fråga om studiemedel. På grund av vad centrala studiehjälpsnämnden
har anfört förordar jag att sådan studiehjälp, som inte förutsätter ansökan,
får utgå till den som vid konfliktvarsel har påbörjat sin utbildning.

Med anledning av en anmärkning i yttrandet från statens handikappråd
vill jag framhålla att den som vid prövning i samband med en långvarig
konflikts början har fått studiestöd inte vid en senare prövning av stöd
för ytterligare studieperiod bör kunna berövas detta på grund av samma
konflikt.

Sjukpenning

Förmåner från den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen
utgår f. n. utan hinder av arbetskonflikt, och inkomstbortfall till följd av
konflikt påverkar inte placeringen i sjukpenningklass. I likhet med utredningen
och riksförsäkringsverket finner jag att dessa förmåner är av
sådan natur att de inte bör påverkas av arbetskonflikt.

Som jag kommer att utveckla närmare i det följande har den som är
ledig från sitt arbete på grund av sjukdom kvar sin anställning och anses
indragen i konflikten. Praktisk betydelse för honom får detta först när
lian blir frisk och sjukpenningen upphör att utgå. Konfliktindragen som
blir sjuk efter konfliktens utbrott får å andra sidan sjukpenning under sjukdomstiden.
I vissa fall förekommer arbetsgivarinträde, vilket innebär att
arbetsgivaren betalar lön under den anställdes sjukdom och i gengäld uppbär
dennes sjukpenning från den allmänna försäkringskassan. Om konflikt
medför att sjuklön inte betalas, saknas underlag under motsvarande
tid för arbetsgivarinträde. Sjukpenning skall då, trots att i princip arbetsgivarinträde
tillämpas, betalas till den sjuke från försäkringskassan.

Stöd åt företagare

Samhällsstöd åt företagare kan förekomma i olika former, nämligen
som stöd till företag för utbildnings- eller investeringsändamål, som stöd
med syfte att hjälpa en arbetslös att bli självständig företagare samt som
stöd till enskild person som har blivit arbetslös i egenskap av självständig
företagare.

Utredningen behandlar — utöver utbildningsstödet, som är redovisat i
det föregående — endast stöd åt företag för investeringsändamål och anser
att samhället i princip bör vara neutralt i fråga om sådant stöd. Några särskilda
neutralitetsbestämmelser för företagsstödet behövs enligt utredningen

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år- 1968

dock inte. Vid remissbehandlingen har framhållits att neutralitetsbestäm
melserna bör omfatta detta företagsstöd.

Stödet till företag för investeringsändamål utgår i allmänhet i form av lån
eller bidrag. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att säga upp
lånet till omedelbar betalning eller återkräva bidragsbeloppet endast därför
att företaget blir indraget i arbetskonflikt. Frågan gäller om stöd inte
skall få beviljas efter konfliktutbrottet eller efter konfliktvarsel och om
stöd som har beviljats före konflikt skall innehållas tills denna är bilagd.
Villkoren för företagsstöd är utformade så att något orsakssammanhang
mellan företagets situation till följd av konflikten och behovet av stöd inte
föreligger. Som utredningen säger utgår stödet först efter ingående undersökning
av investeringsbehovet och andra omständigheter, och kontrollen över
att det används för rätt ändamål är betryggande. Även om sålunda stödbehovet
inte har samband med konflikten, kan denna göra det tveksamt om
stödet kan användas för avsett ändamål i händelse det betalas ut under
konflikten. Och utgör stödet lån eller garanti för lån kan det vara tveksamt
om säkerheterna för lånet är godtagbara så länge den av konflikten föranledda
ovissheten om företagets förhållanden består. Omständigheter av denna
art måste, som utredningen framhåller, den myndighet som beslutar om
stöd självmant beakta. Det kan därvid redan med hänsyn till stödförutsättningarna
finnas anledning att uppskjuta beslut i stödärende eller innehålla
beslutat stöd. Endast i rena undantagsfall torde investeringsstöd
—■ om det i och för sig skulle kunna betalas ut enligt sina förutsättningar
— ha den verkan att det förbättrar företagets situation i konflikten. I likhet
med utredningen anser jag att myndigheterna i ett sådant fall kan beakta
samliällsneutraliteten utan stöd av särskilda föreskrifter. För dessa
undantagsfall anser jag det alltså inte behövligt med särskilda neutralitetsbestämmelser
för alla de skiftande former av företagsstöd som finns f. n.
Jag vill erinra om att sådant stöd kan förekomma inte bara i form av bidrag
och lån, som utredningen behandlar, utan också t. ex. i form av aktieteckning,
tillstånd att ta i anspråk investeringsfonder och befrielse från avgift
som är knuten till viss investering.

En form av samhällsstöd med syfte att hjälpa en arbetslös att bli självständig
företagare är näringshjälp, som jag redan har behandlat. Utredningen
har i samband med näringshj älpen anfört att hj älpåtgärder som avser
att underlätta för arbetstagare att bli egen företagare bör vidtas oberoende
av konflikt, eftersom arbetstagaren inte kan ha någon fördel av konfliktens
utgång. Jag delar denna uppfattning.

Som KSA-utredningen påpekar kan samhällsstöd enligt arbetsmarknadskungörelsen
utgå till arbetslös oavsett om han tidigare har varit självständig
företagare eller arbetstagare. Detsamma gäller i viss utsträckning ersättning
från erkänd arbetslöshetskassa. I den mån kvalifikation i form av
förvärvsarbete krävs, som fallet är med omställningsbidrag och kassaersätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

109

ning, får arbete som självständig företagare räknas. Den av KSA-utredningen
väckta frågan omfattar emellertid i själva verket alla former av samhällsstöd
till enskild person, som är självständig företagare och blir indragen
i arbetskonflikt. Så länge han under konflikten kan anses behålla egenskapen
av självständig företagare och arbetsgivare bör han enligt min mening
anses som indragen och således lika litet som sina konfliktindragna anställda
kunna beviljas samhällsstöd. Det torde bli nödvändigt att från fall till fall
avgöra om egenskapen av självständig företagare består. Att så inte är fallet
kan framgå t. ex. av att rörelsen avvecklas. Det bör visserligen sakna
betydelse att avveckling sker till följd av konflikten, men förhållandena
bör då vara sådana att det är uppenbart att rörelsen inte blir återupptagen
efter konflikten. Med självständig företagare som är fysisk person bör vid
tillämpning av den ordning jag nu har förordat likställas bolagsman i handelsbolag
och aktieägare i enmansaktiebolag, om han blir arbetslös därför
att bolaget är indraget i arbetskonflikt.

Socialhjälp

Den som är arbetsför men som enbart på grund av arbetslöshet saknar
medel till uppehälle har inte rätt till socialhjälp, s. k. obligatorisk socialhjälp.
Kommunen får emellertid bevilja honom socialhjälp om det behövs,
s. k. frivillig socialhjälp. Sådan socialhjälp skall i princip betalas tillbaka
men kommunen får efterge återbetalningsskyldigheten.

Förarbetena till socialhjälpslagen tyder närmast på att socialhjälp till
den som saknar arbete på grund av arbetskonflikt inte har ansetts utgöra
ett avsteg från samhällsneutraliteten. Utredningen, som nämner att socialhjälp
vid arbetskonflikter hittills i regel har hållits på sådan nivå att hjälpen
har räckt bara för rent oumbärliga ändamål, dvs. existensminimum,
räknar med att den standardsänkning som det innebär att vara beroende
av endast socialhjälp utgör en garanti för samhällsneutraliteten.

Utredningen har emellertid i sitt betänkande inte tagit slutlig ställning
till behovet av neutralitetsbestämmelser i fråga om socialhjälp. Enligt
utredningens mening bör frågan om bindande direktiv för socialhjälpslagens
tillämpning vid konflikt lösas i samband med den översyn av socialhjälpens
grundförutsättningar som sker inom den pågående socialulredningen.
Liksom remissinstanserna finner jag denna ståndpunkt välgrundad.
På grund av socialutredningens remissyttrande anser jag mig kunna
utgå från att denna utredning tar upp frågan om socialhjälp vid arbetskonflikt
i hela dess vidd.

Mot denna bakgrund har utredningen undersökt kommunernas möjligheter
att inom den gällande socialhjälpslagens ram förena skydd mot nöd
med samhällsneutraliteten. Utredningen framhåller härvid att socialhjälpen
allmänt sett kan antas få allt mindre betydelse i samband med arbets -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

konflikt. Även om remissinstansernas meningar härom är delade, leder mitt
förslag i det föregående att indirekt arbetslösa inte skall stängas av från
samhällsstöd närmast i samma riktning. Utredningen anser vidare att den
standardsänkning, som under alla förhållanden inträder för den som är
beroende av socialhjälp, och återbetalningsskyldigheten utgör tillräckliga garantier
mot att socialhjälpen får neutralitetskränkande effekt. Den närmare
reglering av återbetalningsskyldigheten som möjligen kan övervägas
anser utredningen böra ske i samband med socialutredningens översyn av
den sociala vårdlagstiftningen. Jag har ingen erinran mot utredningens
bedömningar i dessa hänseenden.

Jag anser alltså liksom utredningen att det f. n. inte föreligger tillräckligt
underlag för slutligt ställningstagande till frågan om förhållandet mellan
socialhjälpen och samhällsneutraliteten. Utredningens undersökningar ger
enligt min mening vid handen att det inte kan antas medföra olägenheter att
i väntan på att socialutredningen tillhandahåller sådant underlag alltjämt
överlåta åt kommunerna att vid eventuella arbetskonflikter göra den nödvändiga
avvägningen mellan trygghet mot nöd och samhällsneutralitet.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Avgörandet i sista instans i fråga om tillämpningen av de gällande neutralitetsbestämmelserna
ankommer på olika myndigheter. Sålunda prövar
Kungl. Maj :t i sista hand tillämpningen i fråga om samhällsstöd enligt arbetsmarknadskungörelsen
med undantag för ärenden om kommunalt kontantunderstöd,
i vilka klagan förs genom kommunalbesvär. Prövningen
av sådana besvär tillkommer regeringsrätten som sista instans. Försäkringsdomstolen
är sista instans för prövning av besvär rörande ersättning
från erkänd arbetslöshetskassa och centrala studiehjälpsnämnden för besvär
angående studiemedel och studiehjälp.

Utredningen föreslår nu utan erinran från remissinstanserna att arbetsdomstolen
skall vara sista instans i mål om tillämpningen av de av utredningen
föreslagna bestämmelserna om samhällsneutralitet vid arbetskonflikt.

Tillämpningen av de neutralitetsbestämmelser som jag har förordat i det
föregående får närmast anses utgöra rättstillämpning. Förvaltningsmyndigheterna
kan företräda samhället både som arbetsgivare och som ansvariga
för tillämpningen av statsmakternas politik i fråga om samhällsstöd.
Dessa förhållanden talar enligt min mening för att prövningen av
samhällets neutralitet i sistnämnda hänseende vid arbetskonflikt åtminstone
i sista instans bör ankomma på fristående rättstillämpande organ, dvs.
domstol.

Jag är ense med utredningen om att flera skäl av organisatorisk och annan
art kan anföras mot att regeringsrätten anförtros denna prövning i sista

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 111

instans. Kommunalt beslut om kontantnnderstöd inom arbetslöshetshjälpen
kan visserligen som jag nyss nämnt överklagas endast genom kommunalbesvär,
varvid regeringsrätten är högsta instans. Det kan inte komma i fråga
att nu gå ifrån denna ordning. Jag vill emellertid erinra om att den kommunala
kontantunderstödsverksamheten bedrivs av endast få kommuner
och f. n. omprövas av KSA-utredningen.

Avgörande vid neutralitetsbestämmelsernas tillämpning är frågan om
arbetsgivare eller arbetstagare är indragen i konflikt. Besvärsprövningen
omfattar olika stridsåtgärders karaktär, omfattning och lovlighet, enskilda
anställningsavtals innehåll och bestånd samt oorganiserades ställning på
arbetsplatsen. Däremot omfattar besvärsprövningen inte sådana frågor
som risk för arbetslöshet av annan anledning än arbetskonflikt eller medicinska
eller sociala skäl som motiverar samhällsstöd till handikappade.
I dessa frågor gäller den vanliga besvärsordningen.

Neutralitetsfrågorna är enligt min mening av sådan art att arbetsdomstolen
är bäst lämpad att pröva dem. Som utredningen visar talar också
organisatoriska skäl för arbetsdomstolen. Jag ansluter mig därför till utredningens
förslag att arbetsdomstolen blir högsta besvärsinstans i mål
om samhällsneutralitet, med det undantag för regeringsrätten som jag har
nämnt. De särskilda bestämmelser som behövs om domstolens handläggning
av dessa besvärsmål behandlar jag i det följande.

I likhet med utredningen anser jag att frågan om samhällsneutraliteten
vid arbetskonflikt angår både arbetsgivaren och arbetstagaren samt deras
organisationer. Självständig besvär srätt bör därför i princip tillkomma
var och en av dem i frågan om ett stödbesluts förenlighet med gällande
neutralitetsbestämmelser. Någon särskild författningsbestämmelse torde
inte behövas för att förvaltningsmyndigheterna i enlighet härmed skall
kunna bedöma vem ett beslut angår. Vad utredningen har uttalat i övrigt
om förfarandet i lägre instanser kan jag biträda, i den mån uttalandena
får aktualitet med den lösning som jag har förordat beträffande kretsen av
konfliktberörda parter vid arbetskonflikt.

Som jag nyss antydde kan prövningen av stödärenden i samband med
konflikt komma att avse två skilda frågor, dels om stöd kan utgå i och
för sig, dvs. bortsett från konflikten, dels om neutralitetshinder finns mot
stöd. Eftersom dessa skilda frågor enligt mitt förslag skall prövas av olika
myndigheter, kan vissa komplikationer uppstå vid handläggningen. Följande
situationer synes mig böra uppmärksammas.

Om lokalt stödorgan, dvs. länsarbetsnämnd, erkänd arbetslöshetskassa,
studiemedelsnämnd eller skolmyndighet, finner att stöd kan beviljas i och
för sig, prövar detta organ också neutralitetsfrågan. Föreligger inte neutralitetshinder
beviljas stöd, i motsatt fall avslås stödansökan på grund
av att neutralitetsbestämmelserna utgör hinder mot stöd. Besvärstalan
mot beslutet kan i båda fallen avse endast neutralitetsfrågan. Den prövas

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

av den centrala förvaltningsmyndigheten, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen
eller centrala studiehjälpsnämnden. Denna myndighets beslut kan, i enlighet
med vad jag har förordat, överklagas hos arbetsdomstolen.

Finner däremot det lokala stödorganet att stöd inte kan beviljas i och för
sig, meddelas avslagsbeslut av detta skäl och neutralitetsfrågan prövas
inte i första instansen. Besvär över beslutet kan avse endast frågan om
stöd i och för sig. Om den centrala förvaltningsmyndigheten inte ändrar
det överklagade beslutet, prövar den inte neutralitetsfrågan. Förs frågan
om stöd i och för sig genom besvär vidare till Kungl. Maj :t eller försäkringsdomstolen
— vilket är möjligt utom i fråga om studiehjälp och studiemedel
— och anses därvid att stöd skall utgå, ankommer det på de
lägre myndigheterna att självmant ta upp neutralitetsfrågan, om den fortfarande
är aktuell. Om den centrala förvaltningsmyndigheten däremot på
grund av besvären över det lokala organets beslut finner förutsättningar
i och för sig föreligga för stöd, skall den pröva också neutralitetsfrågan.
Utgör neutraliteten inte hinder mot stöd, beviljas det, medan i motsatt fall
beslutet bör innehålla att stöd i och för sig kan utgå men att neutralitetsbestämmelserna
utgör hinder mot att stöd beviljas. Talan mot beslutet
kan i båda dessa fall avse endast neutralitetsfrågan och får alltså föras
hos arbetsdomstolen.

Ett särskilt problem kan uppstå i stödärende där risk för arbetslöshet
utgör en av stödförutsättningarna. Det är fallet i fråga om utbildningsbidrag
och flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen. Denna stödförutsättning
skall som jag har angett bedömas helt bortsett från varslad
eller annars befarad arbetskonflikt. Med hänsyn till svårigheterna att i en
sådan situation göra bedömningen av arbetslöshetsrisken skulle det emellertid
kunna hända att beslut, varigenom samhällsstöd har beviljats sedermera
konfliktindragen arbetstagare, framstår som ett åsidosättande av
samhällsneutraliteten. Ett sådant beslut måste därför anses angå även
arbetsgivaren, varför besvärsrätt torde tillkomma både arbetsgivaren och
den arbetsgivarorganisation som han eventuellt är medlem i. Beslutet rör
emellertid prövningen av de vanliga stödförutsättningarna, dvs. bedömningen
av arbetslöshetsrisken, och inte de särskilda neutralitetsbestämmelserna.
Besvär över ett sådant beslut skall därför föras hos Kungl. Maj :t
som sista instans och inte hos arbetsdomstolen.

F örfattningsf örslag

De nuvarande neutralitetsbestämmelserna har i fråga om arbetslöshetsförsäkringen
kommit till genom lagstiftning med riksdagen och i fråga om
arbetslöshetshjälpen genom administrativa föreskrifter som ger uttryck för
de villkor riksdagen har fäst vid anslagen till denna hjälp. Neutralitetsbestämmelserna
finns alltså i de författningar som rör dessa stödformer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

113

I fråga om myndigheternas handläggning av ärenden om samhällsneutralitel
gäller de allmänna reglerna om förvaltningsförfarandet.

Utredningen har funnit det vara lämpligt att till en särskild lag sammanföra
dels de allmänna bestämmelser som behövs om samhällsstöd vid
arbetskonflikt, dels de särskilda bestämmelser som fordras för handläggningen
i arbetsdomstolen av besvärsmål angående sådant stöd. Den föreslagna
lagen skall enligt den författningstekniska lösning som utredningen
har valt göras tillämplig på olika former av samhällsstöd efter en bedömning
i fråga om varje stödform för sig. Om lagen anses böra tillämpas
i fråga om en stödform, skall särskild föreskrift därom ges i den författning
som reglerar den stödformen. Denna lösning har inte mött erinran vid remissbehandlingen.

Vad jag har anfört i det föregående ger vid handen att jag anser
generella bestämmelser om samhällsneutralitet behövas för ett betydande
antal stödformer. Vidare är neutralitetsbestämmelserna enligt min mening
av central betydelse för förhållandena på vår arbetsmarknad. Både praktiska
och principiella skäl talar således för att neutralitetsbestämmelserna
förs samman till en särskild författning så som utredningen har tänkt sig.

De allmänna neutralitetsbestämmelsernas centrala betydelse anser jag
motivera att deras innehåll liksom hittills läggs fast med riksdagen. Det
bör ske genom lag. Som jag redan har antytt behövs speciella bestämmelser
om besvärsmål vid arbetsdomstolen vilka avser tillämpning av bestämmelserna
om samhällsneutraliteten. De kan införas endast genom lag. I likhet
med utredningen anser jag att de bör föras samman med övriga bestämmelser
om samhällets neutralitet vid arbetskonflikt och alltså inte fogas in i
lagen om arbetsdomstol. Jag förordar således en särskild lag om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Vid min genomgång i det föregående av de skilda formerna av samhällsstöd
har jag funnit att de flesta av dem bör omfattas av neutralitetsbestämmelser.
Med hänsyn till stödformernas skiftande beskaffenhet fordras för en
del av dem särskilda regler om i vad mån eller på vad sätt neutralitetsbestämmelserna
bör äga tillämpning. Jag har vidare framhållit att ställning
till samhällsneutraliteten bör tas för varje nytillkommande stödform för sig.
Mot denna bakgrund biträder jag den av utredningen föreslagna författningstekniska
lösning som innebär att neutralitetsbestämmelsernas tillämplighet
på en viss stödform skall framgå av den författning eller det beslut,
där stödformen i övrigt regleras närmare.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor,

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964
(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964
(nr 402).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2.

Jag vill tillägga att, om riksdagen godkänner vad jag i övrigt har förordat,
ändringar behövs också i bl. a. arbetsmarknadskungörelsen. Frågan
om sådana ändringar torde få anmälas för Kungl. Maj :t sedan riksdagen
har fattat beslut i förevarande ärende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

115

Specialmotivering

Förslaget till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonilikl

Lagens rubrik ger uttryck för att samhällsstöd i regel skall tillkomma var
och en som behöver det och att den begränsning av stödet som är nödvändig
för samhällsneutraliteten vid arbetskonflikt utgör undantag.

1 §•

Paragrafen behandlar lagens tillämpningsområde. Detta bestäms, i enlighet
med den förut förordade författningstekniska lösningen, av föreskrifter
som inte finns i lagen utan i andra författningar eller i beslut av Kungl.
Maj :t. Till sådana beslut hänförs främst Kungl. Maj :ts brev angående anslag
för olika stödändamål.

Paragrafen får inte förstås så att samhällsneutraliteten inte kan beaktas
vid prövning av samhällsstöd som lagen inte har gjorts tillämplig på genom
särskild föreskrift. De generella reglerna i lagen är inte ändamålsenliga i fråga
om neutralitetsprövningen beträffande alla stödformer. Jag har sålunda
förut nämnt att myndighet som har till uppgift att handlägga frågor om stöd
åt företag kan få anledning att i stödärende beakta samhällsneutraliteten
även om de generella neutralitetsbestämmelserna inte görs tillämpliga på
stödet. Dels torde det i sådant fall i regel inte vara tveksamt huruvida företaget
är indraget i konflikten eller ej. Dels utgör sådant stöd inte generellt ett
neutralitetsbrott. Det måste därför bero på en prövning från fall till fall om
stödet med hänsyn till sin art och sitt ändamål får sådana ekonomiska konsekvenser
att samhällsneutraliteten skulle åsidosättas om stödet betalades ut.
Eftersom en sådan prövning alltså inte kan göras efter fasta normer, bör lagen
inte vara tillämplig på stödet. Det är då också följdriktigt att arbetsdomstolen
inte blir besvärsinstans i sådana fall. 2

2 §•

I paragrafen anges vilka olika typer av arbetskonflikter som omfattas av
lagens bestämmelser.

Enligt 4 § lagen om kollektivavtal förstås med stridsåtgärd arbetsinställelse,
dvs. lockout eller strejk, samt blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig
stridsåtgärd. Som nämnts i det föregående omfattar det nuvarande
förbudet att under arbetskonflikt utge ersättning från erkänd arbetslöshetskassa
eller arbetslöshetshjälp bara den som berörs av stridsåtgärderna
lockout eller strejk, medan regeln om att arbetsförmedling skall bedrivas
oberoende av konflikt inte är begränsad till endast vissa stridsåtgärder.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utredningen

Utredningen liar undersökt om det finns anledning att skilja mellan olika
stridsåtgärder vid tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna.

När avtalsförhandlingar hotar att stranda och varsel om stridsåtgärder utfärdas,
är det nästan alltid fråga om arbetsinställelse, dvs. strejk eller lockout,
konstaterar utredningen och tillägger att även partiella arbetsinställelser
förekommer. Neutralitetsbestämmelserna måste i första hand avse stridsåtgärder
av nu angiven natur.

Bland blockaderna tilldrar sig framför allt nyanställningsblockaden och
indrivningsblockaden intresse. Nyanställningsblockaden förenas nästan alltid
med strejk, men den kan också utgöra en självständig stridsåtgärd som
riktar sig mot tillfälligt vakanta tjänster eller lediga platser. När nyanställningsblockaden
inte är förenad med arbetsinställelse, kan ingen arbetstagare
vara indragen i blockaden men däremot kan arbetslöshet bli en indirekt
följ d av den.

Indrivningsblockaden riktar sig mot en arbetsgivare i syfte att tvinga denne
att betala förfallna löner. I själva verket är det här fråga om strejk i förening
med nyanställningsblockad i det speciella syftet att tillförsäkra arbetstagarna
redan förfallna och ostridiga löneförmåner. En sådan stridsåtgärd
strider inte mot kollektivavtalslagen. Enligt nuvarande praxis utgår med
arbetsmarknadsstyrelsens godkännande ersättning från erkänd arbetslöshetskassa
till arbetstagare, som har innestående lönefordran och deltar i indrivningsblockad.
Bestämmelsen i 36 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor
om avstängning från kassaersättning vid självförvållad arbetslöshet
har nämligen inte ansetts tillämplig, när en arbetstagare har vägrat
arbeta på arbetsplats där avtalsenlig marknadslön inte utges. Motsvarande
föreskrift i 74 § arbetsmarknadskungörelsen om arbetslöshetshjälp torde enligt
utredningen få tillämpas på samma sätt. Utan att gå in i bedömning av
om denna praxis står i överensstämmelse med nuvarande konfliktdirektiv
anser utredningen att den har goda skäl för sig.

Remissyttrandena

Den föreslagna utvidgningen av neutralitetsbestämmelserna till att omfatta
andra stridsåtgärder än lockout och strejk godtas av arbetsdomstolens
ordförande och LO samt lämnas utan erinran av övriga remissinstanser
utom SALF.

SALF anser att avstängning från samhällsstöd inte bör komma i fråga
om en lokal eller på annat sätt begränsad konflikt har till syfte att tillförsäkra
den stridande organisationen villkor som gäller inom branschen och
är allmänt accepterade på den svenska arbetsmarknaden. Enligt SALF föreligger
i dessa fall inte samma neutralitetsintresse för samhället som vid
andra konflikter. SALF hänvisar bl. a. till konflikter med syfte att få ut -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

ländska företag i Sverige att acceptera de svenska arbetsmarknadsparternas
sätt att uppträda. Slutligen påpekar SALF att sympatiblockader som grundas
på konflikter utomlands kommer att få ökad aktualitet.

Departementschefen

Jag ansluter mig till utredningens förslag att neutralitetsbestämmelserna
i första hand skall avse arbetsinställelse, dvs. lockout eller strejk. Det finns
härvid inte anledning att göra skillnad mellan total och partiell arbetsinställelse.

Arbetsinställelsen är den enda typ av stridsåtgärd som innebär att arbetstagare
blir direkt indragna i striden. Bojkott och blockad innebär nämligen
vägran att anställa vissa arbetssökande eller grupper av arbetssökande
eller förbud för arbetssökande att ta anställning lios viss eller vissa arbetsgivare.
Indirekt arbetslöshet kan bli en följd av bojkott eller blockad,
men detta saknar med den principlösning som jag har förordat i neutralitetsfrågan
betydelse i detta sammanhang. Vid blockad eller bojkott, som
inte är förenad med någon form av arbetsinställelse, blir alltså endast
arbetsgivaren direkt indragen i konflikten, oavsett vilken sida som vidtar
åtgärden. Jag anser det därför bäst förenligt med samhällsneutraliteten
att, med den principlösning som jag förordar, blockad och bojkott liksom
f. n. inte omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Vad jag nu har sagt om blockad avser nyanställningsblockad. Men det
finns som utredningen framhåller en annan typ av blockad, den s. k. indrivningsblockaden,
som motsvarar strejk i förening med nyanställningsblockad
i syfte att förmå arbetsgivaren att betala förfallna och ostridiga löner. Det
är här alltså inte fråga om en intressetvist mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Denna form av stridsåtgärd anses i praxis inte omfattas av nuvarande
neutralitetsbestämmelser. Jag delar utredningens åsikt att neutralitetsbestämmelser
inte heller för framtiden behövs för indrivningsblockad.

Med anledning av SALF:s remissyttrande vill jag erinra om mitt uttalande
i det föregående att samhället, när det inte har ställning som arbetsgivare,
skall stå utanför den lagliga arbetsstriden och följaktligen inte ta ställning
till om någondera parten kan anses ha den huvudsakliga skulden till en
lovlig konflikt. Jag avvisar därför tanken att samhällets neutralitet vid
lovliga konflikter skulle få olikartad innebörd beroende på en bedömning
från samhällets sida från fall till fall av skuldfrågan. Däremot finns ingen
anledning för samhället att ställa sig neutralt till olovliga stridsåtgärder.
Jag återkommer till denna fråga under 3 §.

Samhällets principiella ställning vid arbetskonflikter bör inte påverkas av
om en konflikt har större eller mindre omfattning. Jag biträder därför utredningens
förslag, som inte har mött några invändningar vid remissbehandlingen,
alt samma regler i fråga om samhällsneutraliteten skall gälla oberoende
av en arbetskonflikts omfattning.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

I enlighet med vad jag har anfört föreskrivs i 2 § att med arbetskonflikt
i lagen avses lockout eller strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd på
arbetsmarknaden. Med jämförlig stridsåtgärd avses bl. a. partiell arbetsinställelse,
t. ex. vägran att utföra övertidsarbete.

3 §•

Enligt första stycket får samhällsstöd inte utgå till arbetsgivare eller
arbetstagare som är indragen i arbetskonflikt. I vilka fall någon är indragen
i konflikt anges närmare i 4—6 §§.

Stridsåtgärd får enligt vissa lagbestämmelser inte vidtas vid arbetskonflikt.
Åtgärd som vidtas i strid mot dessa bestämmelser är olovlig. Huvudbestämmelsen
härom finns i 4 § lagen om kollektivavtal. Enligt paragrafen
får arbetsgivare eller arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte
vidta stridsåtgärder i vissa angivna fall. Dessa begränsningar gäller även i
fråga om de offentliga tjänstemännen. Rätten att vidta stridsåtgärder på
det offentliga tjänstemannaområdet är emellertid ytterligare inskränkt genom
15 och 40 §§ statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) och 3 §
kommunal tjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 275). Slutligen kan stridsåtgärd
vara olovlig enligt bestämmelser i lag om tjänsteplikt, t. ex. allmänna
tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83) och krigssjukvårdslagen
den 27 november 1953 (nr 6S8).

Samhället har alltså redan intagit en avvisande hållning till stridsåtgärder
i vissa fall och det är uppenbart att detta ställningstagande måste återverka
på neutralitetsbestämmelserna. Samhället saknar anledning att ställa sig neutralt
mot den part som vidtar en olovlig stridsåtgärd. Den part som åtgärden
riktar sig mot bör inte drabbas av några menliga följder av åtgärden. Det
innebär, som också utredningen förordar, att arbetstagare som är indragen
i olovlig strejk bör stängas av från samhällsstöd, medan avstängning inte
bör drabba arbetstagare som är indragen i olovlig lockout. I det föregående
har jag med hänsyn till samhällsstödets utformning för de enskilda företagen
funnit att särskilda neutralitetsbestämmelser för företagsstöd inte behövs
f. n. Jag vill emellertid i likhet med utredningen framhålla att inte
heller ett företag bör försättas i ett sämre läge i fråga om samhälleliga stödåtgärder
därför att det utsätts för en olovlig stridsåtgärd från arbetstagarsidan.
Olovlig stridsåtgärd bör sålunda drabba bara den egna sidan men inte
motsidan. Detta kommer till uttryck i 3 § andra stycket i lagförslaget, där
det heter att samhällsstöd dock får utgå till arbetsgivare eller arbetstagare
som är indragen i arbetskonflikt till följd av motparts stridsåtgärd om
åtgärden är olovlig enligt lag.

Kollektivavtal kan innehålla förpliktelse som gör stridsåtgärd olovlig.
Enligt 4 § sista stycket lagen om kollektivavtal länder sådan förpliktelse
till efterrättelse. I 15 § statst jänstemannalagen sägs att lockout eller strejk
får vidtas, om annat inte följer av bl. a. avtal. Till följd av dessa bestäm -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

mel ser omfattas förpliktelse i avtal också av den föreslagna regeln om
stridsåtgärd som är olovlig enligt lag.

Under bestämmelsen i 4 § första stycket kollektivavtalslagen om olovliga
stridsåtgärder faller också hemliga stridsåtgärder av olika slag, stridsåtgärder
som inte varslas och därför kan vara svåra att konstatera. Enligt utredningen
förekommer sådana åtgärder sällan på den svenska arbetsmarknaden.
Utredningen har tagit upp bara en sådan åtgärd som utredningen har funnit
kunna få praktisk betydelse, nämligen dold lockout. Det kan sålunda ibland
vara svårt att avgöra om en permittering eller ett entledigande är en nödvändig
följd av driftsinskränkning eller i verkligheten utgör en lockout. Skulle
det senare vara fallet, anser utredningen att arbetstagaren inte bör stängas
av från samhällsstöd, eftersom det måste anses utgöra ett samhällsintresse
att motverka hemliga stridsåtgärder. Jag delar denna uppfattning. De permitterade
omfattas emellertid inte av stridsåtgärd och är därför enligt
5 § första stycket 1 i lagförslaget inte att betrakta som indragna i en konflikt
och den dolda lockouten kan då aldrig medföra att arbetstagare stängs
av från samhällsstöd. Däremot kan frågan få betydelse vid tillämpningen av
det i 5 § första stycket 1 nämnda fallet att arbetstagare blir utan arbete
till följd av konflikt utan att omfattas av stridsåtgärd. Om det sålunda
kan visas att en permittering av oorganiserade arbetstagare inte är en nödvändig
följd av arbetskonflikten utan att betrakta som en dold lockout,
kan samhällsstöd utgå till dessa permitterade enligt 3 § andra stycket.

Enligt 3 a § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister
skall varsel om arbetsinställelse lämnas senast på sjunde dagen före den
dag då åtgärden skall börja. Denna bestämmelse är en ordningsföreskrift
och försummelse att lämna varsel medför inte att stridsåtgärden blir olovlig.

Huruvida en stridsåtgärd föreligger eller inte får i övrigt bedömas efter
sedvanliga arbetsrättsliga grundsatser. Stridsåtgärder i politiskt syfte eller
sympatiåtgärder med anledning av utländska konflikter faller under neutralitetsbestämmelserna
i samma mån som de är att betrakta som lovliga
stridsåtgärder enligt svensk rätt. Neutralitetsbestämmelserna bör gälla också
personer som är indragna i utländsk konflikt och begär samhällsstöd i
Sverige, om konflikten är riktad mot svenskt företag i utlandet eller mot
företag här i landet. 4

4 §.

Enligt denna paragraf är arbetsgivare som omfattas av stridsåtgärd indragen
i arbetskonflikt. Vilka stridsåtgärder som avses framgår av 2 §.
Arbetsgivare är alltså indragen i arbetskonflikt, om han själv eller organisation
som han tillhör har förklarat hans anställda i lockout eller om
hans anställda strejkar eller vidtar partiell arbetsinställelse.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

5 §.

Paragrafen anger de förutsättningar under vilka arbetstagare är indragen
i arbetskonflikt.

För att arbetstagare skall anses indragen i konflikt och sålunda direkt
berörd fordras enligt de av arbetsmarknadsstyrelsen år 1945 meddelade anvisningarna
till nuvarande konfliktdirektiv, att han vid konfliktutbrottet
är anställd vid arbetsplats som omfattas av konflikten. Är arbetstagaren vid
konfliktutbrottet borta från arbetet på grund av havandeskap, värnpliktstjänstgöring
eller mera tillfällig sjukdom, anses han indragen om anställningen
inte kan anses ha upphört. Utanför konflikt står däremot den som
redan före konfliktutbrottet har blivit permitterad.

I samband med livsmedelskonflikten år 1953 lämnade arbetsmarknadsstyrelsen
föreskrifter om korttidsarbetare och hjälparbetare. Med korttidsarbetare
avsågs huvudsakligen arbetare som före konfliktutbrottet hade
inskränkt arbetstid eller vanligen arbetade bara ett par dagar i veckan. Föreskrifterna
gick ut på att sådan arbetstagare skulle anses berörd av arbetskonflikt
om han före konfliktens utbrott mer regelbundet hade utfört arbete
vid en av konflikten drabbad arbetsplats. I så fall saknade det betydelse om
konflikten hade råkat bryta ut på en dag då arbetstagaren inte var i arbete.
Med hjälparbetare menades i 1953 års föreskrifter sådan arbetare som inte
var fast knuten till visst företag utan brukade få anställning enstaka dagar
hos olika arbetsgivare, ofta som sjukvikarie eller som extraarbetare.

Utredningen

Anställningens betydelse för frågan vem som skall anses indragen i arbetskonflikt
bör enligt utredningen i första hand avgöras efter gällande arbetsrättsliga
grundsatser. Liksom hittills bör arbetstagare anses indragen i arbetskonflikt
bara om han vid konfliktutbrottet är anställd vid en arbetsplats
som berörs av konflikten. För att begränsa avstängningsåtgärderna
till de i egentlig mening stridande bör enligt utredningens mening därutöver
uttryckligen fordras, att anställningen har tillträtts före konflikten.

Är arbetstagaren vid konfliktutbrottet tjänstledig eller annars borta från
arbetet och består anställningsförhållandet alltjämt, bör han enligt utredningens
mening betraktas på samma sätt som en anställd som då är i arbete.
Om han är permitterad, är det ofta ovisst hur länge anställningsförhållandet
kan anses bestå. Det är inte ovanligt, att varken arbetsgivaren eller arbetstagaren
låter höra av sig efter en permittering och att ingen av dem således
bryr sig om att bringa anställningsavtalet att formellt upphöra. I sådant fall
är det orimligt att längre anse den permitterade bunden till sin anställning.
Utredningen föreslår att en permitterad inte skall anses indragen i arbetskonflikt,
om han vid dennas utbrott är permitterad sedan längre tid än den
uppsägningstid som gäller för hans anställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

121

För korttidsarbetare anser utredningen det vara lämpligt att införa en
generell regel, som knyter an till anställningsavtalets bestämmelse om arbetstid
eller, om skriftlig sådan bestämmelse inte finns, till vad som med
hänsyn till omständigheterna får anses avtalat härvidlag. Ju kortare arbetstiden
är, desto närmare står den deltidsanställde den som inte alls har någon
anställning. Utredningen anser därför att arbetstidsmåttet för att en anställning
i detta sammanhang skall anses föreligga bör bestämmas på sådant sätt
att förutom heltidsanställda endast verkligt deltidsanställda blir konfliktberörda.
Utredningen föreslår, att vid tillämpningen av neutraliietsbestämmelserna
bara den skall anses anställd som har åtagit sig att för arbetsgivarens
räkning utföra arbete minst två dagar eller 17 timmar i veckan.

De gällande föreskrifterna om hjälparbetare ger enligt utredningen ingen
vägledning för ett principiellt ställningstagande till frågan hur tillfälligt
anställda bör behandlas i detta sammanhang. Den som av en tillfällighet
råkar vara anställd på en arbetsplats när konflikt bryter ut där anser utredningen
inte böra stängas av från samhällsstöd. Här möter ett avvägningsproblern
som bör lösas med utgångspunkt i anställningsavtalets varaktighet.
Utredningen föreslår, att neutralitetsbestämmelserna skall bli tillämpliga
bara vid anställning tills vidare för obestämd tid eller för minst en månad.
Med anställning tills vidare avser utredningen även anställningar som reellt
har den innebörden, som fallet är med t. ex. åtskilliga stuveriarbetares anställning.

Remissyttrande

LO tillstyrker utredningens förslag.

Departementschefen

I första stycket 1 ges först uttryck åt den huvudprincip som jag har
förordat och som innebär att endast arbetstagare som är direkt indragen
i arbetskonflikt går miste om möjligheten att få samhällsstöd under arbetskonflikt.
Arbetstagare omfattas av stridsåtgärd, om hans organisation
beslutar om strejk eller partiell arbetsinställelse på hans arbetsplats eller
om arbetsgivaren eller dennes organisation förklarar arbetstagaren i lockout.

Första stycket 1 behandlar i senare ledet arbetstagare som är oorganiserad
eller som tillhör organisation vilken varken närmast före konfliktutbrottet
har haft eller under konflikten träffar kollektivavtal på arbetsplatsen.
Jag hänvisar i denna del till min tidigare framställning, där jag
har angett under vilka förutsättningar sådana arbetstagare skall anses
indragna i arbetskonflikt.

De grundläggande reglerna i första stycket 1 om vilka arbetstagare som
är indragna i arbetskonflikt måste anpassas till den enskilde arbetstaga -

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

rens anställningsförhållanden. Bestämmelser härom har upptagits i första
stycket 2 och 3 och andra stycket samt i 6 §.

En utgångspunkt för bedömningen bör vara anställningens bestånd vid
tiden för konfliktens utbrott. Vidare bör som utredningen anför krävas
att arbetstagaren också har hunnit tillträda anställningen. Som huvudregel
anges alltså i första stycket 2 att arbetstagaren för att anses indragen i konflikten
skall före konfliktens utbrott ha tillträtt och vid konfliktutbrottet
alltjämt inneha anställning vid den konfliktberörda arbetsplatsen.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att tillfälligt
anställda och korttidsanställda liksom f. n. bör ställas utanför arbetskonflikt.
I överensstämmelse med utredningens förslag föreskrivs därför
vidare under 2 att arbetstagare är indragen, om anställningen var avsedd
att vara minst en månad och avsåg arbete minst två dagar eller 17
timmar i veckan. I fråga om sådana anställningar som utredningen exemplifierar
med stuveriarbetarnas och som i vissa fall är formellt tidsbegränsade
men i själva verket är avsedda att vara tills vidare anser jag liksom
utredningen att den verkliga innebörden i anställningen och inte anställningsformen
bör vara avgörande.

Vissa undantag behöver emellertid göras från de nu föreslagna reglerna.

Uppsägning från arbetsgivarens sida i samband med arbetskonflikt kan
utgöra en hemlig stridsåtgärd eller också bero på arbetsbrist, som inte orsakas
av konflikten, eller ha sin grund i arbetstagarens personliga egenskaper.
Inte i något av dessa fall kan det ha betydelse för arbetsstriden att den
anställde efter uppsägningstidens utgång anses indragen i striden. Jag anser
därför samhällsneutraliteten kräva att undantag görs från huvudregeln i
fråga om sådan arbetstagare.

Undantag bör övervägas också i fråga om arbetstagare som är permitterad.
Utredningen anser att permitterade arbetstagare i princip skall anses indragna
i arbetskonflikt som inträffar på deras arbetsplats efter permitteringen.
Som utredningen påpekar består anställning även efter permittering och den
permitterade har i princip både rätt och skyldighet att återgå till arbetet,
när skälet för permitteringen upphör. Formellt får arbetstagaren alltså inte
utan uppsägning ta annan anställning, medan arbetsgivaren å sin sida inte
får permittera utan skall säga upp den anställde, om denne inte alls eller
inte inom rimlig tid kan påräkna fortsatt arbete hos arbetsgivaren. I verkligheten
förekommer emellertid permitteringar för långa tider, och varken
arbetsgivare eller arbetstagare torde anse hinder föreligga för arbetstagare
att ta ny anställning utan formell uppsägning av den anställning i vilken
permitteringen skedde. Med hänsyn härtill föreslår utredningen den schablonregeln
att en arbetstagare som har permitterats så kort tid före konfliktens
utbrott att den för hans anställning normala uppsägningstiden då
ännu inte har gått ut skall anses indragen i konflikten, medan den som har
permitterats tidigare skall anses ha slutat sin anställning före konfliktut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1969

123

brottet och alltså inte blir konfliktindragen. Förslaget innebär avsteg från
arbetsmarknadsstyrelsens gällande anvisningar, enligt vilka arbetstagare
som har permitterats före konfliktens utbrott inte anses indragen i konflikten.

Utredningsförslaget medför enligt min mening otillfredsställande verkningar.
Sålunda blir verkningarna olika för grupper av arbetstagare med
skilda uppsägningstider, och verkningarna kommer att variera med hänsyn
till parternas överenskommelser om uppsägningstidernas längd. För perinitterade
med långa uppsägningstider innebär förslaget att de kan bli indragna
i konflikt efter att ha varit permitterade under lång tid, en ordning
som ligger ganska nära den gamla s. k. regeln bakåt.

Om en arbetsgivare till följd av stridsåtgärd, egen eller motpartens, saknar
möjlighet att bereda arbete åt anställda, som inte redan är indragna i striden,
bör det enligt min uppfattning ankomma på arbetsgivaren att bedöma om
han vill permittera dessa anställda eller dra in dem i striden. Han bör alltså
redan vid motparts varsel om stridsåtgärd bedöma åtgärdens effekt och
avgöra om lian på grund av tvungen driftsinskränkning vill tillgripa permittering
eller varsla om lockout. Likaså bör det ankomma på en arbetsgivare,
som inte är indragen i konflikten men nödgas inskränka verksamheten på
grund av den, att redan vid arbetsinskränkningen avgöra om det bör ske genom
att de arbetstagare som inte kan beredas arbete dras in i konflikten
genom arbetsgivarens lockout eller om han vill permittera dem och därmed
låta dem stå utanför konflikten.

De överväganden som jag nu har redovisat har kommit till uttryck i föreskriften
i första stycket 3 att arbetstagaren är indragen i konflikten, om
han vid dess utbrott inte var permitterad eller uppsagd av arbetsgivaren.

Man kan inte bortse från att arbetstagare vill söka undgå konsekvenserna
av att bli indragen i en befarad arbetskonflikt genom att säga upp och lämna
sin anställning före konfliktens utbrott. Ett sådant syfte med uppsägning kan
antas föreligga om uppsägningen sker efter varsel om konflikten. Varseltiden
är vanligen en vecka, varför det kan tyckas som om bestämmelser för
detta fall inte behövs. Emellertid visar erfarenheten att verkställigheten av
en varslad konflikt kan uppskjutas lång tid i väntan på resultatet av nya
förhandlingar. Enligt min mening är det mindre väl förenligt med samhällsneutraliteten
att under konflikt lämna samhällsstöd till den som har blivit
arbetslös efter att ha lämnat sin anställning hos en konfliktberörd arbetsgivare
för att undgå att bli indragen i arbetskonflikten. Han bör därför
stängas av från samhällsstöd. I enlighet härmed innehåller andra stycket
föreskriften att arbetstagare, vars anställning vid konfliktberörd arbetsplats
har upphört före konfliktutbrottet på grund av att arbetstagaren
själv har sagt upp eller utan uppsägning har lämnat anställningen efter
varsel om konflikten, anses indragen, om det kan antas att han vid bibehållen
anställning skulle ha fyllt förutsättningarna i första stycket. Vid

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

prövningen av de nämnda förutsättningarna i det hypotetiska fallet att
arbetstagaren hade haft kvar anställningen vid konfliktutbrottet torde en
jämförelse med de kvarvarande arbetstagarnas situation under konflikten
ge tillräcklig grund för ett riktigt antagande. Med den föreslagna utformningen
kommer bestämmelsen visserligen att omfatta även arbetstagare som har
lämnat sin anställning oberoende av konfliktvarsel för att tillträda annan anställning.
Det saknar emellertid då betydelse för honom att han anses indragen
i konflikten, eftersom han inte är arbetslös. Vidare bör påpekas
att bestämmelsen blir tillämplig utan hänsyn till när före konflikten arbetstagaren
tillträdde sin anställning.

I den mån s. k. beroende uppdragstagare anses som arbetstagare enligt
lagstiftningen på arbetsrättens område och den praxis som utbildats där,
bör han behandlas som arbetstagare också vid tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna.

6 §.

Paragrafen behandlar verkan av att arbetstagare får ny anställning under
arbet skonflikt.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens år 1945 meddelade anvisningar till nuvarande
konfliktdirektiv anses en konfliktberörd arbetstagare, som efter
konfliktutbrottet har fått ny anställning inom annat område än det konfliktberörda
och blir oförvållat arbetslös i den nya anställningen, alltjämt
vara berörd av konflikten förutsatt att den nya anställningen inte har haft
viss varaktighet. För bedömningen av frågan om arbetstagaren har varit
mera varaktigt anställd inom annat område anges vissa tidsfrister som
varierar mellan fyra veckor och fyra månader alltefter längden av hans
tidigare anställning.

Utredningen

Rättviseskäl talar enligt utredningen för att en regel om betydelsen av
ny anställning behålls, eftersom det skulle te sig stötande att den som råkar
få en ny tillfällig anställning undgår att till skillnad mot sina tidigare
arbetskamrater bli avstängd från samhällsstöd. En sådan regel torde kunna
göras generell. Med hänsyn till rörligheten på arbetsmarknaden bör
några större krav inte ställas på längden av den nya anställningen. Utredningen
föreslår att arbetstagare skall anses indragen i arbetskonflikt, om
han under konflikten har frånträtt sin anställning och därefter blivit permitterad
eller entledigad från ny anställning som har varat mindre än eu
månad. I förekommande fall bör tillämpningsmyndigheten särskilt granska
det nya anställningsförhållandet så att regeln inte sätts ur spel genom
skenavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

125

Remissyttrande

Förslaget att ny anställning som har varat mindre än en månad inte
skall bryta konfliktberördhet godtas inte av SAC, som vänder sig mot motiveringen
att det skulle te sig stötande att den som råkar få ny anställning
undkommer att till skillnad från sina tidigare arbetskamrater bli avstängd
från samhällsstöd. Om det inte i och för sig är stötande att få en
ny anställning utanför det konfliktberörda området och därigenom bli befriad
från den avstängning som gäller för de konfliktberörda, kan enligt
SAC »anstötlighet» knappast anses uppstå på grund av den nya anställningens
längre eller kortare varaktighet. Om den nya anställningen upphör
efter kort tid utan arbetstagarens vållande, måste det snarare ses som en
oturlig och för den drabbade besvärande omständighet än som motiv för
restriktioner från samhällets sida.

Departementschefen

Konfliktindragen arbetstagare har kvar sin anställning hos arbetsgivaren
och följaktligen rätt att återgå till arbetet när konflikten biläggs. Tar arbetstagaren
i sådant fall annan anställning under konflikten, bör han därför
alltjämt anses indragen i konflikten, något som får betydelse för honom
om han blir arbetslös i den nya anställningen. Om den konfliktindragnes
ursprungliga anställning har upphört på grund av att han själv har sagt upp
anställningen eller lämnat den utan uppsägning — vare sig före eller under
konflikten — föreligger däremot inte rätt för honom att återgå till denna
anställning när konflikten upphör. Jag ansluter mig så till vida till utredningens
förslag som arbetstagaren i detta fall inte längre skall anses indragen
i konflikten, sedan den nya anställningen har varat en månad. Föreskrift
härom återfinns i förevaran de paragraf. 7

7 §•

I denna paragraf föreskrivs att arbetsdomstolen är högsta besvärsinstans
vid talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör
lagens tillämplighet. De centrala förvaltningsmyndigheter som tills vidare
blir berörda är, i enlighet med mina förslag i det föregående, arbetsmarknadsstyrelsen
och centrala studiehjälpsnämnden. Besvär över arbetsmarknadsstyrelsens
beslut om lagens tillämpning på ersättning från erkänd arbetslöshetskassa
eller på stöd enligt arbetsmarknadskungörelsen eller på
stöd enligt särskilt beslut av Kungl. Maj :t kan således inte komma under
prövning hos försäkringsdomstolen eller Kungl. Maj :t i statsrådet. Vidare innebär
7 § ett undantag från bestämmelserna i studiemedelsförordningen och
studiehjälpsreglementet om att talan inte får föras mot centrala studiehjälpsnämndens
beslut. Länsstyrelse är inte central förvaltningsmyndighet.
Kommunalbesvär över länsstyrelses beslut om kommunalt kontantunderstöd
förs därför enligt huvudregeln för sådana besvär hos regeringsrätten
även om besvären avser tillämpning av förevarande lag. Som jag har nämnt

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tidigare omprövas den kommunala kontantunderstödsverksamheten av
KSA-utredningen.

Regeln om arbetsdomstolen som besvärsmyndighet gäller bara vid talan
mot ett beslut i den del beslutet rör lagens tillämplighet. Sådana frågor som
handikappades behov av stöd eller arbetstagares risk att bli arbetslös oberoende
av arbetskonflikt eller företagsstöds ekonomiska verkan på ett företags
möjligheter att uthärda konflikt omfattas inte av lagens tillämpning
och skall vid besvär alltså inte prövas av arbetsdomstolen.

Förfarandet vid arbetsdomstolen ansluter nära till civilprocessen vid de
allmänna domstolarna. Utredningen framhåller att vissa jämkningar måste
göras i rättegångsförfarandet vid arbetsdomstolen, om den skall bli sista instans
i besvärsmål angående tillämpning av lagens neutralitetsbestämmelser.
Till dessa jämkningar, som avser besvärsrätt, kommunikation av besvär,
interimistiska beslut och måls avgörande på handlingarna, återkommer jag
under följande paragrafer.

I övrigt har utredningen inte funnit anledning att föreslå särskilda bestämmelser
för arbetsdomstolens handläggning av besvärsmålen vid arbetskonflikt.
Jag biträder denna ståndpunkt, som kommer till uttryck i bestämmelsen
i förevarande paragraf att lagen om arbetsdomstol skall gälla
i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg som följer av 8—It §§. Hänvisningen
till lagen om arbetsdomstol medför bl. a. att besvärsmålen skall
avgöras av arbetsdomstolen i dess helhet i den sammansättning som är föreskriven
för olika fall med hänsyn till partsställningen. Arbetsdomstolen är
domför med ordförande och fyra ledamöter men dömer i regel med ordförande
och sex ledamöter. I besvärsmål av mindre betydelse är det
enligt utredningen tillräckligt med ordförande och fyra ledamöter. Jag
ansluter mig till denna uppfattning. Utredningen framhåller slutligen att
part i förvaltningsärende i allmänhet inte kan åläggas att ersätta motparts
kostnader i förvaltningsförfarandet. Så länge denna princip upprätthålls
inom förvaltningsprocessen bör den som utredningen anför tillämpas i besvärsmålen
hos arbetsdomstolen. Någon särskild bestämmelse härom anser
jag inte nödvändig. 8

8 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om rätten att anföra besvär hos
arbetsdomstolen.

Av allmänna regler följer att besvärsrätt tillkommer den som beslutet
angår. Jag har vid behandlingen av förfarandet i ärenden om samhällsstöd
vid arbetskonflikt nämnt att beslut i fråga om samhällsneutraliteten enligt
min mening får anses angå arbetsgivare och arbetstagare som är indragna
i konflikten samt deras organisationer. Sålunda får t. ex. en organisation
anses ha en självständig talerätt i ärende om neutralitetsbestämmelsernas

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

tillämpning beträffande stöd till medlem i organisationen eller till motparten
i arbetskonflikten.

I rättegång vid arbetsdomstolen intar arbetsmarknadens organisationer en
dominerande ställning. Kollelctivavtalsslutande organisation har vidsträckt
rätt att företräda medlem och är i första hand behörig att föra kärandetalan
för sina medlemmar. Bara om organisationen inte vill stödja medlem i dennes
anspråk, får medlemmen föra talan själv. Vill någon föra talan mot
medlem av organisation som har slutit kollektivavtal skall också organisationen
stämmas in och denna har rätt att svara på medlemmens vägnar,
om han inte för talan själv.

Som sista instans i besvärsmål bör arbetsdomstolen främst ha en prejudikatbildande
funktion. Redan detta talar som utredningen framhåller för att
organisationen får företrädesrätt framför medlemmen att anföra besvär hos
domstolen och där utföra talan i sådana mål. En bestämmelse av denna innebörd
har upptagits i paragrafen. Samma synpunkter gör sig sålunda gällande
här som i fråga om tolkningen av kollektivavtal. Är medlem missnöjd med
arbetsmarknadsstyrelsens eller centrala studiehjälpsnämndens beslut, får
han alltså själv anföra besvär hos arbetsdomstolen bara om han kan visa att
organisationen inte vill stödja honom. Bestämmelsen härom behövs därför
att man här inte kan anknyta till existerande kollektivavtal. Den blir tillämplig
om den part som det överklagade beslutet avser är ansluten till organisationen
när besvär anförs hos arbetsdomstolen.

Organisations företrädesrätt vid talan hos arbetsdomstolen gäller självfallet
endast talan som avser medlem i organisationen. En oorganiserad arbetstagare
bör alltid ha rätt att själv fullfölja talan vid arbetsdomstolen i
fråga om lagens neutralitetsbestämmelser. Det innebär visserligen som utredningen
påpekar en nyhet att en arbetstagare som inte tillhör någon organisation
får rätt att föra talan vid denna domstol, men detta blir en nödvändig
följd av att det här gäller tillämpning av lagbestämmelser som
reglerar bl. a. den oorganiserades rättsställning och av att det inte finns något
annat lämpligt forum för hans talan. 9

9 §•

I denna paragraf ges bestämmelser om besvärs delgivning med motpart.

Av 7 § följer att besvärshandlingarna bör lämnas in hos arbetsdomstolen.
Sedan myndighetens akt har överlämnats till arbetsdomstolen, prövar den
om besvären skall avvisas. Avvisning skall ske om den som besvärar sig inte
är behörig eller om besvären avser fråga som inte ankommer på arbetsdomstolen.
Eftersom det är fråga om tvåpartsärenden, bör besvären i regel avvisas
om de är anförda för sent. Enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut är besvärstiden tre
veckor från det klaganden fick del av beslutet. Om arbetsdomstolen inte avvisar
besvären, skall de enligt vad som föreskrivs i paragrafen delges den

128

Kurigl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

som är behörig motpart, om inte sådan delgivning uppenbarligen saknar
betydelse för målets utgång.

10 §.

Paragrafen handlar om interimistiska beslut och inhibition.

Enligt utredningen bör domstolen ha rätt att, i avbidan på att besvär
prövas slutligt, förordna att bifallsbeslut om samhällsstöd inte får tillämpas
tills vidare eller att samhällsstöd som har vägrats sökande får utgå tills
vidare. Jag är ense med utredningen härom. Förordnanden av denna innebörd
bör kunna meddelas av arbetsdomstolens ordförande på grundval av handlingarna
i målet. Med hänsyn till besvärsmålens särskilda beskaffenhet ger
hänvisningen i 7 § till lagen om arbetsdomstol inte domstolen möjlighet
att förordna om inhibition eller meddela interimistiskt beslut. Särskilda bestämmelser
i dessa ämnen behövs således och de har tagits in i 10 §.

11 §•

I enlighet med ett förslag av utredningen sägs i denna paragraf att besvärsmål
får avgöras utan huvudförhandling. Detta är ett undantag från huvudregeln
att arbetsdomstolen får avgöra mål endast efter huvudförhandling.
När mål avgörs på handlingarna gäller givetvis samma domförhetsregler som
vid huvudförhandling.

Den föreslagna lagen bör träda i kraft så snart som möjligt.

Däremot bör den inte börja tillämpas under arbet skonflikt eller
när sådan konflikt på grund av varsel eller av annan orsak kan väntas.
Ändrade bestämmelser skulle nämligen i en sådan situation rubba de förutsättningar
som parterna har byggt sina dispositioner på inför konflikten
och därför innebära ett avsteg från neutraliteten. För att de nya neutralitetsreglerna
skall börja gälla vid en tidpunkt då arbetskonflikt inte råder
eller kan väntas förordar jag att de författningsändringar, varigenom lagen
blir tillämplig på olika former av samhällsstöd, skall träda i kraft den
dag Kungl. Maj :t bestämmer. Antar riksdagen lagförslaget, ämnar jag anmäla
frågan om ikraftträdande av dessa författningsändringar omedelbart
därefter eller, om det inte kan ske, så snart förhållandena på arbetsmarknaden
medger det. Det kan emellertid inte uteslutas dels att arbetskonflikt
varslas eller bryter ut under tiden mellan Kungl. Maj :ts beslut om ikraftträdandet
och dagen för ikraftträdandet, dels att beslutet fattas utan kännedom
om någon mindre, lokal konflikt. Jag föreslår därför övergångsbestämmelser
i de olika stödförfattningarna av innebörd att den föreslagna lagen
inte kommer att tillämpas på arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats
eller som börjat före ikraftträdandet. I fråga om sådan konflikt skall alltså
hittills gällande neutralitetsbestämmelser tillämpas. I enlighet med det an -

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

förda krävs övergångsbestämmelser i förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
studiemedelsförordningen, studiehjäipsreglementet och arbetsmarknadskungörelsen.
Övergångsbestämmelserna i de nämnda förordningarna
och reglementet behandlar jag i det följande. Motsvarande bestämmelser
i arbetsmarknadskungörelsen avser jag att anmäla för Kungl. Maj :t
sedan riksdagen har fattat beslut i förevarande ärende.

Övriga författningsförslag

I det föregående har jag förordat att lagens neutralitetsbestämmelser
skall göras tillämpliga på arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär att nuvarande
neutralitetsbestämmelser i 37 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor
ersätts av lagen. I enlighet härmed anges i 37 § att lagen äger tilllämpning
på ersättning enligt förordningen.

Enligt 50 § 1 mom. förordningen förs talan mot tillsynsmyndighetens beslut
i försäkringsärende genom besvär hos försäkringsdomstolen. Tillsynsmyndigheten,
som är arbetsmarknadsstyrelsen, får underställa försäkringsdomstolen
sitt beslut i vissa fall. Bestämmelserna har nu enligt mitt förslag
försetts med en reservation för det fall då beslutet innebär tillämpning av
lagen. Talan skall då föras hos arbetsdomstolen. Någon underställningsmöjlighet
skall inte föreligga i ett sådant fall. Som jag nyss framhöll bör lagen
inte börja tillämpas när arbetskonflikt kan väntas eller pågår. I anslutning
härtill föreslås den övergångsbestämmelsen till förordningen att äldre
bestämmelser alltjämt skall tillämpas i fråga om ersättning enligt förordningen
vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat före
förordningens ikraftträdande.

I studiemedelsförordningen har införts en ny 31 a § och i studiehjälpsreglementet
en ny 28 a §, vilka innehåller föreskrifter varigenom lagen blir
tillämplig. I paragraferna anges de fall då lagen äger tillämpning på studiemedel
resp. studiehjälp. Undantag från lagens tillämpning görs dock för
studiestöd åt handikappad som av medicinska eller sociala skäl behöver
utbildning på grund av handikappet. I fråga om betydelsen av handikapp
samt av tidpunkten för ansökan om studiestöd och studiernas påbörjande
hänvisar jag till min föregående framställning. Centrala studiehjälpsnämndens
beslut får f. n. inte överklagas. Det avsteg från denna regel, som jag
har förordat och som förutsätts i 7 § lagen, måste komma till uttryck i de
båda nämnda studiestödsförfattningarna. Föreskrifter härom har tagits in i
36 § förordningen och 34 § reglementet.

Eftersom det f. n. inte finns neutralitetsbestämmelser i fråga om studiemedel
och studiehjälp har övergångsbestämmelserna till ändringarna i dessa
båda författningar utformats så att de nya bestämmelserna inte äger
tillämpning på studiestöd vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats
eller som börjat före ändringarnas ikraftträdande.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 76

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Hemställan

Som jag har nämnt föreligger förslag till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)
om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964
(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälps reglementet den 4 juni 1964
(nr 402).

Förslaget till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt är i
vissa delar av sådan natur att lagrådets utlåtande över det bör inhämtas.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t
Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

131

Bilaga 1

Utredningens författningsförslag

Förslag till lag om begränsning av samhällsstöd i samband med arbetskonflikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den mån enligt särskilda bestämmelser om samhällsstöd denna lag skall
äga tillämpning, får stödet icke utgå till den som är berörd av arbetskonflikt
eller löper risk att bli berörd av sådan konflikt.

2 §•

Med arbetskonflikt avses i denna lag lockout samt strejk, blockad och
annan därmed jämförlig stridsåtgärd utom indrivningsblockad.

3 §.

Indragen i arbetskonflikt är den som direkt omfattas av konflikten.

Arbetstagare skall anses indragen i arbetskonflikt endast om han vid
konfliktens utbrott tillträtt anställning, som är avsedd att vara tills vidare
eller minst en månad vid den av konflikten berörda arbetsplatsen, och
som då icke är permitterad sedan längre tid än den uppsägningstid som
gäller för hans anställning.

4 §•

Arbetslös till följd av arbetskonflikt är arbetstagare, som tillträtt anställning
som sägs i 3 § och som utan att vara indragen i konflikten blivit
permitterad eller entledigad på grund av denna. 5

5 §•

Berörd av arbetskonflikt är, förutom arbetstagare som är indragen i konflikten,
även annan arbetstagare, som är arbetslös till följd av konflikten,
om han

1) tillhör förbund som befinner sig i konflikt,

2) tillhör annat förbund än det som befinner sig i konflikt samt de båda
förbunden tillhör samma huvudorganisation och huvudorganisationen äger
fatta beslut om stridsåtgärder eller ålagt det icke stridande förbundet att
lämna ekonomiskt bidrag för konflikten, eller

3) icke tillhör något förbund eller annars icke varit bunden av något
på arbetsplatsen gällande kollektivavtal, och flertalet arbetstagare där
5*-—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 76

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

med huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han är berörda av konflikten.

Arbetstagare skall icke anses berörd av arbetskonflikt, om han är indragen
i olovlig lockout eller arbetslös till följd av olovlig strejk.

6 §.

Vid talan hos arbetsdomstolen över myndighets beslut rörande samhällsstöd
i samband med arbetskonflikt skall i tillämpliga delar gälla vad som
föreskrives i lagen om arbetsdomstol med följande ändringar och tillägg.

1 mom. Besvär må anföras av den som beslutet angår, dock att förbund
äger anföra besvär för den som är medlem i förbundet och att medlem ej
själv må anföra besvär, om han icke kan visa att förbundet undandrager
sig att föra hans talan.

2 mom. Förekommer ej anledning att avvisa besvären, skall arbetsdomstolen,
om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets utgång, delge
besvären med den som kan anses vara behörig motpart.

3 mom. Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,
äger arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annorlunda i avbidan
på att besvären prövas.

4 mom. Besvärsmål som avses i denna lag må avgöras utan muntlig förhandling.

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)

om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas beträffande förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor, att 37 och 50 §§ erhåller följande
ändrade lydelse.

37 §.

Lagen den — — — om begränsning av samhällsstöd i samband med
arbetskonflikt skall äga tillämpning på ersättning enligt denna förordning.

50 §.

1 mom. Talan mot---hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i ärende angående försäkring enligt
denna förordning föres talan genom besvär hos försäkringdomstolen, dock
att talan om tillämpning av lagen den---— om begränsning av sam hällsstöd

i samband med arbetskonflikt föres hos arbetsdomstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

133

Förslag till kungörelse om ändring i arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966

(nr 368)

Härigenom förordnas beträffande arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni
1966 (nr 368), dels att 5 § skall erhålla nedanstående ändrade lydelse, dels
att 112 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 113—114 §§ skall betecknas
112—113 §§, dels att under rubriken »Särskilda bestämmelser» införes
en ny paragraf, betecknad 114 §, av nedan angivna lydelse.

5 §•

Arbetsförmedling bedrives oberoende av arbetskonflikt mellan arbetsgivare
och arbetstagare.

Vid anvisning av arbete eller information om lediga anställningar skall
dock upplysning lämnas om arbetskonflikt, som råder vid arbetsplats som
avses med sådan anvisning eller information.

114 §.

Lagen den---om begränsning av samhällsstöd i samband med

arbetskonflikt skall äga tillämpning på utbildningsbidrag, flyttningsbidrag
och arbetslöshetshjälp.

Oberoende av arbetskonflikt får dock utgå

1) utbildningsbidrag och flyttningsbidrag till den för vilket bidraget
aktualiserats hos arbetsförmedlingen innan han blivit eller kunnat befaras
bli arbetslös på grund av konflikten,

2) utbildningsbidrag till handikappad som genomgår anpassningsutbildling
eller arbetsprövning vid statens arbetsklinik eller som i samband med
.irbetsvård genomgått arbetsprövning eller arbetsträning och som därunder
befunnits vara i behov av yrkesutbildning eller vars utbildningsbehov av
medicinska skäl annars är så trängande att det bör tillgodoses utan dröjsmål,

3) bidrag enligt 21 § denna kungörelse vid utredning om förutsättningarna
för yrkesutbildning.

Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut i fråga huruvida förmån enligt
denna kungörelse må tillkomma någon i samband med befarad eller
inträffad arbetskonflikt föres hos arbetsdomstolen.

Förslag till förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1S64

(nr 401)

Härigenom förordnas, dels att i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964
(nr 401) införes en ny paragraf, betecknad 5 a §, av nedan angivna lydelse,
dels att 36 § samma förordning erhåller följande ändrade lydelse.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969
5 a §.

Lagen den--- — om begränsning av samhällsstöd i samband med ar betskonflikt

skall äga tillämpning på studiemedel.

Oberoende av arbetskonflilct må studiemedel dock utgå till den som ansökt
om sådana medel innan konflikten brutit ut eller kunnat befaras.

36 §.

Över centrala studielijälpsnämndens beslut må talan ej föras utom såvitt

avser tillämpningen av lagen den---om begränsning av samhällsstöd

i samband med arbetskonflikt. Talan mot sådant beslut föres bos arbetsdomstolen.

Förslag till förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964

(nr 402)

Härigenom förordnas, dels att i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964
(nr 402) införes en ny paragraf, betecknad 3 a §, av nedan angivna lydelse,
dels att 34 § samma reglemente erhåller följande ändrade lydelse.

3 a §.

Lagen den----om begränsning av samhällsstöd i samband med ar betskonflikt

skall äga tillämpning på studiehjälp.

Oberoende av arbetskonflikt må studiehjälp dock utgå till den som ansökt
om sådan hjälp innan konflikten brutit ut eller kunnat befaras.

I fråga om sådan studiehjälp för vilken ansökan inte erfordras skall vad
som sagts i andra stycket om ansökan i stället avse utbetalning av sådan
hjälp.

34 §.

Över centrala studielijälpsnämndens beslut må talan ej föras utom såvitt
avser tillämpningen av lagen den---om begränsning av samhälls stöd

i samband med arbetskonflikt. Talan mot sådant beslut föres hos
arbetsdomstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

135

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning i den mån särskild föreskrift därom meddelas
i lag eller annan författning eller i beslut av Konungen om bidrag åt arbetslösa
eller annat samhällsstöd.

2 §

Med arbetskonflikt avses i denna lag lockout eller strejk eller därmed
jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

3 §

Samhällsstöd utgår icke till arbetsgivare eller arbetstagare som är indragen
i arbetskonflikt.

Samhällsstöd utgår dock till den som är indragen i arbetskonflikt till
följd av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag.

4 §

Arbetsgivare som omfattas av stridsåtgärd är indragen i arbetskonflikt. 5

5 §

Arbetstagare är indragen i arbetskonflikt under förutsättning att han

1. omfattas av stridsåtgärd på arbetsplatsen eller

i annat fall blir utan arbete till följd av arbetskonflikt på arbetsplatsen,
om han icke är eller närmast före konflikten varit bunden av något där
gällande kollektivavtal samt flertalet arbetstagare på arbetsplatsen vilka
hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han omfattas av stridsåtgärd,

2. före konfliktens utbrott tillträtt och vid konfliktutbrottet alltjämt
innehade anställning vid den konfliktberörda arbetsplatsen samt anställningen
var avsedd att vara minst en månad och avsåg arbete minst två
dagar eller 17 timmar i veckan samt

3. vid konfliktutbrottet icke var permitterad eller uppsagd av arbetsgivaren.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Har arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats upphört
före konfliktutbrottet på grund av att arbetstagaren efter varsel om konflikten
själv sagt upp eller utan uppsägning lämnat anställningen och kan
det antagas att han vid bibehållen anställning hade fyllt förutsättningarna
i första stycket, anses han indragen i konflikten, om ej annat följer
av 6 §.

6 §

Har konfliktindragen arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats
upphört på grund av att arbetstagaren själv sagt upp eller utan
uppsägning lämnat anställningen och får han anställning vid annan arbetsplats,
anses han ej längre indragen i konflikten, sedan den nya anställningen
varat en månad.

7 §

Talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör
tillämpligheten av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid
arbetsdomstolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr
254) om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg
som följer av 8—11 §§.

8 §

Angår beslutet någon som är medlem i förening, föres hans talan av
föreningen. Medlemmen får ej själv föra talan, om han icke visar att föreningen
undandrager sig att föra hans talan.

9 §

Avvisas ej besvären, delger arbetsdomstolen besvären med den som är
behörig motpart, om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets
utgång.

10 §

Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,
kan arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annat i avbidan på
att besvären prövas.

11 §

Arbetsdomstolen får avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. May.ts proposition nr 76 år 1969

137

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor -

Härigenom förordnas, att 37 § och 50 § 1 mom. förordningen den 14 december
1956 om erkända arbetslöshetskassor1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För tid, då arbetskonflikt råder,
må ersättning icke utgivas till

den, som är direkt indragen i konflikten
(deltager i stre jk eller är föremål
för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i
inledning av konflikten och vilkens
löne- och anställningsvillkor skäligen
kunna antagas röna inverkan av densamma.

Närmare bestämmelser angående
tillämpningen av denna paragraf
meddelas av tillsynsmyndigheten.

§•

Lagen den---

1969 (nr 00) om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt äger tilllämpning
på ersättning enligt denna
förordning.

50 §.

1 mom. Talan mot-------

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
ärende angående försäkring enligt
denna förordning föres talan genom
besvär hos försäkringsdomstolen.

---------hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
ärende angående försäkring enligt
denna förordning föres talan genom
besvär hos försäkringsdomstolen, om
annat ej följer av lagen om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

1 Förordningen omtryckt 1964:495.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Äldre
bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning i fråga om ersättning enligt
förordningen vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat
före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

139

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401)

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31a §.

Lagen den---

1969 (nr 00) om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt äger tilllämpning
på studiemedel som sökts
efter varsel om eller utbrott av arbetskonflikt.
Dock äger lagen icke
tillämpning på studiemedel åt handikappad
som av medicinska eller
sociala skäl behöver utbildning på
grund av handikappet.

36 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- över centrala studiehjälpsnämndens
beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an nat

fall än som anges i lagen om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402)

Härigenom förordnas, dels att 34 § studiehjälpsreglementet den 4 juni
1964 skall erhålla ändrad lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny
paragraf, 28 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

över centrala studiehjälpsnämndens
beslut må klagan ej föras.

(Föreslagen lydelse)

a §.

Lagen den---1969

§•

Över centrala studiehjälpsnämndens
beslut må klagan ej föras i annat
fall än som anges i lagen om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nva
bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiehjälp vid arbetskonflikt,
om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

141

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 mars 1969.

N ärvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 27 februari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 31 januari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t.f. departementsrådet C.-G. Källner.

Lagrådet yttrade:

2 §•

Av uttalande i remissprotokollet under 5 § framgår att s. k. beroende
uppdragstagare enligt departementschefens mening bör behandlas som arbetstagare
vid tillämpningen av neutralitetsbestämmelserna, i den mån de
anses som arbetstagare enligt lagstiftningen på arbetsrättens område
och den praxis som utbildats där. I arbetsfredslagstiftningen har
kommit till direkt uttryck att beroende uppdragstagare likställs med
arbetstagare; se 1 § andra stycket lagen om kollektivavtal och 1 § andra
stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Lagrådet hemställer att
så måtte ske även i förevarande lag och att sålunda — förslagsvis i 2 § —
införs stadgande av innehåll att vid tillämpning av lagen skall såsom arbetstagare
anses även den som, utan att anställningsförhållande föreligger,
utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en
beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagare till arbetsgivaren,
och att den för vars räkning arbetet utföres skall anses som
arbetsgivare enligt lagen.

3 §•

Av remissprotokollet framgår att vad i andra stycket sägs om stridsåtgärd
som är olovlig enligt lag är avsett att gälla även stridsåtgärd som är

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

olovlig på grund av avtalsförpliktelse. Lagrådet anser att detta bör komma
till uttryck i lagtexten genom att efter orden »enligt lag» tilläggs »eller kollektivavtal».

1 motiven framhåller departementschefen att han delar utredningens
uppfattning att hemliga stridsåtgärder bör motverkas. Departementschefen
yttrar i samband därmed att permitterade arbetstagare inte omfattas
av stridsåtgärd och därför enligt 5 § första stycket 1 i lagförslaget inte är
att betrakta som indragna i en konflikt. Departementschefen fortsätter, att
frågan kan få betydelse vid tillämpningen av det i 5 § första stycket 1 nämnda
fallet att arbetstagare blir utan arbete till följd av konflikt utan att
omfattas av stridsåtgärd. Enligt departementschefens mening kan samhällsstöd
utgå enligt 3 § andra stycket om det visas att permittering av oorganiserade
arbetare är att betrakta som dold lockout.

Enligt arbetsrättslig praxis ingår emellertid i begreppet stridsåtgärd även
hemlig eller dold stridsåtgärd — t. ex. permittering i stället för lockout
och avfolkning av arbetsplatsen i stället för strejk. Begreppet bestäms efter
åtgärdens verkliga betydelse, inte efter dess yttre form; en dold stridsåtgärd
kan vara lovlig.

Den föreslagna lagen uppställer inte något krav på att stridsåtgärd ej får
vara hemlig för att samhällsstöd skall utebli. Bestämmelsen i 5 § första
stycket 3 är inte tillräcklig för att tillgodose det syfte man vill vinna. När
avtalstiden gått ut och förhandlingarna strandat kan arbetsgivaren, efter
utbrott av konflikt genom punktstrejk, permittera återstående arbetsstyrka.
Om permitteringen i själva verket utgör en stridsåtgärd är den, ehuru
hemlig, likväl inte olovlig. Enligt den föreslagna formella ordalydelsen
skulle följden härav bli att arbetstagaren anses omfattad av stridsåtgärd
och att samhällsstöd alltså inte skall utgå. För att uttrycka att rätten till
samhällsstöd inte bortfaller om motpartens stridsåtgärd är dold — men
väl om den egna stridsåtgärden är av sådan beskaffenhet — torde andra
stycket böra erhålla ett ytterligare tillägg av denna innebörd.

Lagrådet hemställer att andra stycket får följande avfattning: »Samhällsstöd
utgår dock till den som är indragen i arbetskonflikt till följd
av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag eller kollektivavtal
eller icke vidtagits öppet.»

6 §•

Avfattningen av förevarande lagrum och motiven till detta ger närmast
vid handen att en arbetstagare, som får flera nya anställningar efter varandra,
inte upphör att anses indragen i konflikten förrän någon av dessa
anställningar varat eu månad. Det skulle alltså inte vara tillräckligt att
anställningstiderna sammanlagt uppgår till en månad. Önskvärt är att
innebörden klarläggs.

I paragrafen regleras inte uttryckligen det måhända ej alldeles oprak -

143

Kungl. May.ts proposition nr 76 år 1969

tiska fallet att anställningen efter konfliktens utbrott upphör på grund
av uppsägning från arbetsgivarens sida. Var uppsägningen delgiven redan
före konfliktutbrottet, följer emellertid av 5 § första stycket 3 att arbetstagaren
inte skall anses indragen i konflikten ens under den del av uppsägningstiden
som infaller under konflikten. Skedde uppsägningen efter
konfliktens utbrott, lär motsättningsvis följa, att arbetstagaren i och med
uppsägningstidens utgång är att anse som löst från konflikten.

Inte heller regleras här en situation sadan som den att konfliktindragen
arbetstagare lämnar sin anställning för att ägna sig åt studier. Svaret
på frågan under vilka förutsättningar arbetstagaren i detta fall får anses
fri från konflikten skall emellertid inte lämnas i förevarande lag utan
i de författningar som anger villkoren för samhällsstöd till studier.

7 §•

I den allmänna motiveringen har departementschefen framhållit att,
eftersom prövningen av stödärenden kan komma att avse dels frågan om
stöd kan utgå i och för sig dels frågan om neutralitetshinder finns mot
stöd, vissa komplikationer kan uppstå vid handläggningen. Departementschefen
har därefter redogjort för olika situationer som han anser böra
uppmärksammas. Till departementschefens klarläggande och vägledande
uttalanden vill lagrådet för fullständighetens skull foga ett påpekande
att beträffande frågan om stöd i och för sig skall utgå kan förekomma ett
endast partiellt bifall. Detta kan medföra att båda frågorna föreligger till
parallell behandling. Därigenom eventuellt uppkommande problem torde
kunna lösas i rättstillämpningen.

Ordet »tillämpligheten» torde inte inbegripa frågor hur lagens bestämmelser
skall tillämpas, sedan det väl konstaterats att lagen som sådan är
tillämplig. Lagrådet förordar att det anmärkta ordet ersätts med »tillämpningen»,
vilket lär kunna avse även »tillämpligheten».

Ur protokollet:
Aino Olsson

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 mars
1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Kling,"’ Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Bengtsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt och
anför.

Jag biträder lagrådets förslag om tillägg och ändringar i 2, 3 och 7 §§
i det remitterade lagförslaget.

Enligt lagrådets tolkning av 6 § upphör arbetstagare som får flera nya
anställningar efter varandra inte att vara indragen i konflikten, förrän
någon av dessa anställningar har varat en månad. Denna innebörd av bestämmelsen
är också den avsedda. I anslutning härtill vill jag erinra om
mitt uttalande i motiveringen till 5 § i det remitterade protokollet att den
verkliga innebörden av anställningen bör vara avgörande, inte anställningsformen.

Också vad lagrådet har anfört i övrigt ansluter jag mig till.

Utom de av lagrådet önskade ändringarna i lagtexten bör vissa redaktionella
ändringar vidtas, bl. a. i 5 §. Enligt 5 § första stycket 1 i det till
lagrådet remitterade förslaget är arbetstagare i visst fall indragen i konflikt
bl. a. om han inte närmast före konflikten har varit bunden av något
på arbetsplatsen gällande kollektivavtal. Uttrycket »närmast före konflikten»,
som återfinns även i motiven, avser främst den situationen att
arbetstagaren bär Ararit bunden av ett kollektivavtal som har upphört att
gälla, att därefter under någon tid råder avtalslöst tillstånd med eller utan
förhandlingar om nytt avtal samt att konflikten bryter ut under sådant
tillstånd. För att ge tydligare uttryck åt vad som sålunda har avsetts bör
uttrycket »närmast före konflikten» bytas ut mot »till kort tid före konflikten».

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

145

dels antaga förslaget till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt med nu förordade
ändringar,

dels antaga de till statsrådsprotokollet den 31 januari 1969 fogade förslagen
till

2) förordning om ändring i förordningen den 15 december 1956 (nr 629)
om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1965
(nr 501),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 5 juni 1965
(nr 502),

dels godkänna vad jag i statsrådsprotokollet den 31 januari 1969 har förordat
i sådana frågor om samhällsstöd vid arbetskonflikt som inte berörs
av författningsförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969

Innehåll

Propositionen ............ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .............................. 1

Författningsförslag ................................................... 3

Förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt ...... 3

Förslag till förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956

(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor ............................ 6

Förslag till förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni

1964 (nr 401) ................................................... 8

Förslag till förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni
1964 (nr 402) .................................................... 9

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 januari 1969 ........................ 10

Inledning ............................................................ 10

Översikt över vissa av samhällets stödåtgärder ............................ 12

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken .............. 12

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken .............. 15

Sjukpenning .......... 16

Stöd åt företagare.................................................... 16

Socialhjälp .................................. 17

Gällande bestämmelser om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter........ 20

Gällande författningsbestämmelser .................................... 20

Historik . . 20

Tillämpningen ................ 23

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt .............. 24

Vissa utländska bestämmelser m. m........ 26

Bestämmelser i andra länder om neutralitet vid arbetskonflikt............ 26

Sveriges internationella åtaganden m. m................... 27

Utredningen .................................... 29

Nuvarande bestämmelsers verkan på dagens arbetsmarknad.............. 29

Nya neutralitetsbestämmelser.............. 33

Neutralitetens innebörd ....................................... 33

Direkt berörda ................................................... 34

Indirekt berörda .................................................. 34

Sammanfattning .................................................. 46

Betydelsen av organisationstillhörighet ................................ 46

Samhällets stödåtgärder .............................................. 47

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken .............................. 47

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken ................... 54

Sjukpenning ...................................................... 55

Stöd åt företagare................................................. 56

Socialhjälp ............................ 57

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt ........ 60

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 147

Högsta besvärsinstans .............................................. 60

Förfarandet i lägre instanser........................................ 62

Remissyttrandena ................................................... 65

Behov att ändra gällande neutralitetsbestämmelser . ..................... 65

Direkt berörda ...................................................... 67

Indirekt berörda .................................................... 67

Samhällsstöd åt indirekt berörda .................................... 67

Organisationstillhörigheten som grund för konfliktberördhet ...... . . 68

Betydelsen av centrala avtalsförhandlingar och rätten att besluta om

stridsåtgärd ...................................................... 70

Huvudorganisation med rätt att besluta om ekonomiskt bidrag till arbets konflikt

.......................................................... 77

Betydelsen av organisationstillhörighet ................................ 77

Internationella frågor ............................................... 77

Samhällets stödåtgärder ............................................. 78

Risk att bli konfliktberörd ........................................ 78

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken ............................. 78

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken...................... 83

Sjukpenning ...................................................... 84

Stöd åt företagare............ 85

Socialhjälp ...................................................... 85

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt .............. 88

Departementschefen ............ 89

Behov av nya neutralitetsbestämmelser .................. 89

Samhällsneutralitetens innebörd och omfattning...................... 90

Betydelsen av organisationstillhörighet ................................ 96

Samhällets stödåtgärder ....................................... 98

Inledning ...................................................... 98

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken .............................. 98

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken .................... 105

Sjukpenning ..................................................... 107

Stöd åt företagare ................................................ 107

Socialhjälp ...................................................... 10g

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt .............. 110

Författningsförslag .................................................. H2

Specialmotivering ...................................................... 445

Förslaget till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt 115

Övriga författningsförslag .......................................... 129

Hemställan ................................................... 130

Bilagor

1. Utredningens författningsförslag .................................... 131

2. Departementets författningsförslag ................ 135

Utdrag av lagrådets protokoll den 21 mars 1969 141

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 mars 1969 .......................... 144