Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

1

Nr 75

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägouthgte;
given Stockholms slott den 21 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om rätt för innehavare av
järnväg att påkalla ägoutbyte.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att innehavare av järnväg skall få rätt att la initiativ
till ägoutbyte, när sådan åtgärd kan underlätta ett borttagande av
korsning mellan järnväg och enskild väg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 75

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1969

Förslag

till

Lag

om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte

Härigenom förordnas som följer.

Har fastighet rätt till väg över järnvägsmark och uppkommer intrång om
rätten upphör, får järnvägens innehavare för att undanröja, minska eller
förebygga intrånget påkalla ägoutbyte enligt lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet eller lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad. Vid förrättningen skall bestämmelse i dessa lagar
om delägare avse j ärnvägsinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

3

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
7 mars 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lange, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

T.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sven-Eric Nilsson, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående
lagstiftning om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte och
anför.

Inledning

Järnvägsbyggandet under 1800-talet medförde omfattande skador på
■fastighetsbeståndet. Det var sålunda inte ovanligt att en spårlinje lades ut
rätt över brukningsenheter, fastigheter eller ägolotter. I de flesta fall tillgodosågs
behovet av förbindelse mellan de på detta sätt skilda fastighetsdelarna
eller delarna av samma brukningsenhet genom en eller flera plankorsningar
mellan järnvägsspåret och enskilda ägovägar. På statens järnvägars
huvudspårlinjer finns f. n. totalt omkring 25 000 plankorsningar med
väg. Av dessa beräknas omkring 20 000 vara s. k. ägovägskorsningar, dvs.
korsning mellan järnväg och enskild väg.

Ägovägskorsningarna har skapat en hel del problem. Inom justitiedepartementet
har upprättats en promemoria (Stencil Ju 1968: 17) i vilken problemen
närmare behandlas. Promemorian utmynnar i ett förslag till lag om
rätt för innehavare av järnväg att påkalla förrättning för ägoutbyte. Förslaget
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av Göta hovrätt,
SJ, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens vägverk, skogsstyrelsen,
länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro län, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlantmätarna
i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Älvs -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 är 1969

borgs, Skaraborgs och Örebro län, av lantbruksstyrelsen från lantbruksnämnderna
i Malmöhus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands och Jämtlands
län, av länsstyrelsen i Skaraborgs län från länsavdelning av Svenska Kommunförbundet
samt länsförbundet av RLF samt av länsstyrelsen i Örebro
län från vägförvaltningen och skogsvårdsstyrelsen i länet.

Departementspromemorian

Inledning. Enligt kungörelsen den 20 februari 1959 (nr 50) angående
kryssmärken och säkerhetsanordningar vid plankorsningar mellan järnvägar
och väg behöver säkerhetsanordningar uppsättas endast vid plankorsning
med allmän väg och med allmänneligen befaren enskild väg, såvida inte
säkerhetsanordningar av särskild anledning prövas erforderliga.

Ägovägskorsning är endast i undantagsfall försedd med säkerhetsanordningar.
Dessa förhållanden innebär i och för sig en viss fara för trafikolyckor.
Risken för allvarliga kollisioner kan emellertid antas öka samtidigt
som de jordbruksredskap och lastfordon som trafikerar dessa obevakade
plankorsningar blivit allt tyngre och mera skrymmande. Eu övergång
till högre tåghastigheter torde medföra en ytterligare stegring av olycksriskerna
och kommer dessutom även alt få till följd att skadorna vid eu
kollision ofta kan väntas bli mer svårartade än tidigare.

Riskerna från trafiksäkerhetssynpunkt skulle kunna minskas genom att
gällande bestämmelser om säkerhetsanordningar vid plankorsning mellan
järnväg och väg skärps. Detta anses emellertid från ekonomisk synpunkt
vara helt orealistiskt. Därtill kommer att säkerhetsanordningar inte skapar
något helt effektivt skydd mot risken för olyckor och inte heller innebär
någon slutlig lösning av samtliga de problem i övrigt som är förknippade
med ägovägskorsningarna.

Från SJ:s sida har man i stället sökt komma till rätta med problemen
genom att få så många som möjligt av de obevakade plankorsningarna
avstängda. De åtgärder som kommit till användning för detta ändamål är
anläggande av planskilda korsningar, anläggande av parallellvägar, ekonomisk
gottgörelse till vägintressenter, förvärv av mark samt ägoutbyten.

Sistnämnda metod har inte kunnat tillämpas i den utsträckning som
varit önskvärd eftersom SJ inte på egen hand kan ta initiativ till behövlig
lantmäteriförrättning annat än i undantagsfall, nämligen när SJ äger mark
som direkt berörs av det tillärnnade ägoutbytet.

SJ tillåter f. n. en högsta hastighet av 130 km/tim. på tekniskt högklassiga
linjer. För att möta den ökade konkurrensen från andra trafikgrenar
samt för att få full nytta av de spårförstärkningar som pågått under flera
år undersöks nu förutsättningarna för att höja den högsta tillåtna hastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969 5

hcten På dessa linJer tilJ i första hand 160 km/tim. Upprustningsarbeten
pågår för att SJ år 1971 skall kunna starta provdrift med nämnda hastighet
för expresståg på bansträckan Hallsberg—Töreboda.

Rätten till ägoväg över järnväg. Den rätt till övergång vid plankorsning
mellan järnväg och enskild ägoväg som tillkommer en stor mängd fastigheter
i landet synes normalt inte vara fastställd genom skriftliga avtal,
upplåtelser eller andra sådana särskilda rättshandlingar.

Upplåtelse av rätt till väg betecknas normalt som servitut. Servitut har
vanligen tillkommit genom avtal eller vid lantmäteriförrättning. Som rättsgrund
för servitut kan emellertid även åberopas urminnes hävd. Avtal om
servitut kan vara muntligt. Sedan förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.
12) angående inteckning i fast egendom (IF) trätt i kraft fordras dock
skriftlig form för att servitutsrätten skall kunna intecknas och därigenom
oberoende av förbehåll bli gällande även mot ny ägare av den tjänande fastigheten.
Servitut som tillkommit före den 1 januari 1876 liksom s. k. jorddelningsservitut
och servitut grundade på urminnes hävd äger dock fortfarande
sakrättsligt skydd utan inteckning.

Mot bakgrund av det rättsläge som rådde vid den tidpunkt då utbyggnaden
av landets järnvägsnät påbörjades och utvecklades är det enligt departementspromemorian
förklarligt om parterna hyste den uppfattningen att
det inte behövdes några särskilda åtgärder eller avtal för att befintlig rätt
till väg över ianspråktagen mark skulle bevaras oförändrad. Det sagda gäller
1 vart fall alla vägar som varit avsedda även för annan fastighet än
den till vilken den ianspråktagna marken tidigare hört, om marken tagits
i anspråk före den 1 januari 1876. Det synes emellertid vara lika naturligt
att räkna med att parterna oavsett uttryckligt förbehåll eller särskild bekräftelse
varit införstådda med att järnvägens ägare på motsvarande vis
skulle respektera även upplåtelse av väg som ägt rum efter nämnda dag
och som varken tillkommit vid lantmäteriförrättning eller varit föremål för
inteckning. Med avseende på den fastighet från vilken marken tagits i anspråk
torde det på liknande sätt kunna förutsättas att uppgörelsen om marken
också innefattat en upplåtelse av rätt för stamfastigheten att begagna
den avträdda marken för vägändamål. Vad som nu sagts om muntligen uttryckta
eller underförstådda överenskommelser gäller dock inte fall där det
av andra särskilda omständigheter — främst ersättningsfrågans behandling
eller vidtagna faktiska åtgärder — framgår att rätten till väg inte
skulle kvarstå eller sådan rätt inte skulle upplåtas i den inlösta marken.

I de fall där plankorsning mellan järnväg och enskild väg ställts i ordning
sedan järnvägsmarken kommit i järnvägsföretagets ägo är rätten till
väg säkerligen oftast klart fastslagen genom förrättning eller genom en
mellan parterna särskilt träffad överenskommelse.

Eventuell mellankommande lagfart enligt förordningen den 15 oktober
1880 (nr 36) innefattande särskilda föreskrifter ang. lagfart, inteckning

It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 75

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under
konkurs torde inte ha haft någon inverkan på ifrågavarande rättigheters
bestånd.

I departementspromemorian konstateras sammanfattningsvis. En närmare
genomgång av de bakomliggande förhållandena i varje enskilt fall där
plankorsning mellan järnväg och enskild väg fortfarande består lär visa,
att rätten till övergång över järnvägslinjen grundas på ett giltigt servitut
eller en bindande servitutsliknande rättighet.

Nuvarande möjligheter att avstänga ägoväg från korsning vid järnväg
och att påkalla ägoutbgte. I den mån parterna inte frivilligt kan komma
överens att viss rätt till övergång över järnvägslinje skall upphöra — under
förutsättning att rättigheten är av den beskaffenheten att en sådan
uppgörelse överhuvudtaget är lagligen möjlig — lär innehavaren av järnväg
som vill befria j ärnvägsfastigheten från den belastning som rättigheten
utgör f. n. ha bara två praktiska möjligheter att åstadkomma ett sådant
resultat. Här bortses då från det i detta sammanhang säkerligen betj^delselösa
stadgandet i 65 § lagen den 5 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar angående möjlighet att påkalla ny förrättning, liksom från fall där
rättigheten upphört (varvid i fråga om intecknat servitut 55 § jmf. med
45 § IF kan tillämpas) eller där servitutet till följd av ändrade förhållanden
blivit onyttigt (7 § första stycket första punkten lagen den 14 juni 1907,
nr 36 s. 25, om servitut).

Är servitut inte onyttigt men är nyttan ringa i förhållande till den belastning
som uppkommer för den fastighet som besväras av rättigheten,
kan denna fastighets ägare yrka att domstol skall förordna att servitutet
skall avlösas (7 § första stycket andra punkten servitutslagen). Om parterna
inte kan enas, skall löseskillingens belopp bestämmas av tre skiljemän
vars beslut sedan kan dras under rättens prövning (7 § andra stycket
samma lag).

Kan nämnda bestämmelser inte vinna tillämpning, lär järnvägens ägare
inte ha någon annan möjlighet än att ansöka om rätt till expropriation av
den aktuella rätten till väg.

Expropriationsförfarandet kan vara omständligt och blir ofta både tidsoch
kostnadskrävande. Den utan tvekan allvarligaste nackdelen med ett
expropriationsförfarande, liksom med en avlösning enligt servitutslagen,
är emellertid att förekommande brister med avseende på fastighetsindelningen
i de allra flesta fall kommer att kvarstå oförändrade eller rent av
förstärkas efter det parternas förhållanden slutligt reglerats i enlighet med
det aktuella avgörandet. Det inträffar givetvis att den exproprierande vidtar
åtgärder för att förebygga eller minska skada och intrång som bortfallet
av vågrätten medför. Främst kan det bli fråga om anläggande av
planskilda korsningar eller ersättningsvägar. I den mån sådana företag inte
helt undanröjer de olägenheter av driftsekonomisk eller annan ersättnings -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

giH a1^ som uppstår för berörda fastighetsägare till följd av förlusten av
rätten att korsa järnvägen, uppkommer en från såväl enskild som allmän
synpunkt inte önskvärd försämring av fastighetsindelningen. Den enskilde
fastighetsägaren saknar i regel möjlighet eller intresse för att använda den
erhållna löseskillingen till andra tänkbara dispositioner som skulle kunna
undanröja eller minska uppkomna olägenheter. Det har tidigare i annat
sammanhang framhållits att de omfattande skador på fastighetsbeståndet
som uppkom genom järnvägsbyggandet under 1800-talet ännu blott ofullständigt
avhjälpts (prop. 1961:61 s. 23). Den åtgärd som främst skulle
kunna komma i fråga för att astadkomma en önskvärd förbättring av de
aktuella fastigheterna är enligt departementspromemorian otvivelaktigt
ägoutbyte.

Enligt nu gällande bestämmelser i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet (JOD och lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad (FBLS) kan ägoutbyte inte påkallas av annan än
markägare som direkt berörs av den tillämnade åtgärden.

Ägoutbyte vid anläggande av allmän väg. Under senare år har de problem
som sammanhänger med markägarnas exklusiva initiativrätt i fråga om
bl. a. ägoutbyte i skilda sammanhang blivit allt mera uppmärksammad.
Särskilt märkbara framstod bristerna med en sådan ordning i samband
med den snabba utbyggnaden av motorvägar och andra större trafikleder.
Dessa vägföretag åstadkommer ofta en från såväl allmän som enskild synpunkt
klart olämplig ägosplittring som i de flesta fall endast kan avhjälpas
genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen. Erfarenheten
hade emellertid visat att enskilda markägare av hänsyn till reaktionen
bland grannar eller av andra skäl ogärna ville ansöka om lantmäteriförrättning.
Väghållarens möjlighet att påverka händelseutvecklingen i en för fastighetsindelningen
förmånlig riktning var då helt beroende av om han till
äventyrs i något enstaka undantagsfall var ägare till en av företaget berörd
fastighet.

I ett år 1960 av vägmarksersättningssakkunniga framlagt förslag om vissa
ändringar i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar (AVL)
förordades bl. a. att en bestämmelse skulle införas av innebörd, att ersättning
för annat intrång än själva markupplåtelsen inte skulle utgå när intrånget
utan olägenhet av betydelse för ägaren kunde avhjälpas genom ägoutbyte
eller annan ändring i fastighetsindelningen.

I flera remissyttranden liksom vid den efterföljande beredningen inom
kommunikationsdepartementet blev denna del av de sakkunnigas förslag
utsatt för omfattande kritik. Föredragande departementschefen konstaterade
att förslaget var behäftat med allvarliga brister av både principiell och
praktisk natur. Han framhöll därvid bl. a. att — medan jorddelningslagstiftningen
behandlar fastigheternas utformning som en fråga av stort allmänt
intresse och uppställer garantier mot uppkomsten av olämpliga fas -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

tighetsbildningar —- det framlagda förslaget utgick från att frågan bara
rörde storleken av den kontanta intrångsersättning, som kan utgå vid olika
alternativ. Departementschefen framhöll vidare att enligt nutida uppfattning
borde de statliga myndigheter, som handhar planläggning och utförande
av allmännyttiga anordningar, t. ex. vägar, inte ensidigt se till statens
ekonomiska intresse av att begränsa kostnaderna för företagen utan därjämte
beakta bl. a. samspelet med näringslivet i orten samt natur- och
kulturskyddsintressen, även om vissa kostnadsökningar skulle uppkomma
som följd härav (prop. 1961: 61 s. 24).

Ett av de sakkunniga och åtskilliga remissinstanser diskuterat alternativt
förslag av innebörd att väghållare skulle få vitsord att själva begära
förrättning för åstadkommande av sådana ändringar i fastighetsindelningen
som föranleds av önskemålet att bota intrång genom vägföretag ansågs
däremot vara av sådan beskaffenhet att det kunde läggas till grund för en
lagstiftningsåtgärd. Departementschefen betonade emellertid att förslaget
var ett provisorium och att en slutlig ståndpunkt till frågan hur allmänna
intressen skall beaktas vid lantmäteriförrättningar skulle tas i samband
med ställningstagandet till fastighetsbildningskommitténs då ännu inte avgivna
förslag till ny fastighetsbildningslag.

Genom lag den 19 maj 1961 (nr 113) om tillägg till AVL infördes i
nämnda lag en ny paragraf (19 a §) med följande lydelse.

För att minska intrång, som åsamkas fastighet genom vägs byggande eller
begagnande, vare väghållaren berättigad påkalla ägoutbyte enligt lagen om
delning av jord å landet eller lagen om fastighetsbildning i stad. I fråga
om förrättningen skall i tillämpliga delar vad i dessa lagar äi stadgat om
delägare gälla väghållaren.

Den nya fastighetsbildningslagen. År 1963 avgav fastighetsbildningskommittén
betänkandet Fastighetsbildning (SOU 1963: 68). På grundval av betänkandet
har förslag till fastighetsbildningslag (FBL) remitterats till lagrådet
den 19 april 1968. En principiell nyhet i förslaget är att samtliga fastighetsbildningsåtgärder
som syftar till en ändring av bestående fastighet i
något avseende — även beträffande servitutsförhållanden — sammanförts
till ett enda institut benämnt fastighetsreglering. Fastighetsreglering kan
avse, förutom utbyte av ägor, bl. a. även ensidig marköverföring mot penningersättning.

Rätt att påkalla fastighetsreglering tillkommer enligt huvudregeln ägare
av fastighet som berörs av regleringen (5 kap. 3 § första stycket i det remitterade
förslaget). Initiativ till fastighetsreglering kan emellertid i vissa
fall tas även av byggnadsnämnd (5 kap. 3 § tredje stycket) samt av länsstyrelse,
överlantmätare eller lantbruksnämnd (5 kap. 3§ sista stycket).
Byggnadsnämndens initiativrätt är begränsad till område där tätbebyggelse
föreligger eller kan väntas inom en nära framtid. För övriga myndighe -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

ters officialinitiativ uppställs villkoret att den avsedda fastighetsregleringen
är av större allmän betydelse.

Efter direkt förebild från 19 a § AVL men med vidgat tillämpningsområde
upptar förslaget dessutom bestämmelser om en särskild initiativrätt i
samband med expropriation eller liknande tvångsförvärv (5 kap. 3 § andra
stycket). Förvärvaren medges sålunda rätt att begära fastighetsreglering
varigenom olägenhet av åtgärden kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Beträffande de närmare motiven till berörda regler angående initiativrätten
till fastighetsreglering hänvisas till betänkandet (s. 355—362) och till
lagrådsremissen (Motiv 1 s. 338—348).

Beträffande servitut innebär förslaget till FBL bl. a. att fråga om bildande
av sådan rättighet liksom om begränsning, flyttning eller annan
ändring av område för utövande av servitut samt om upphävande av sådan
rättighet — i motsats till vad som nu gäller — kan prövas inte bara i
samband med vissa andra fastighetsbildningsåtgärder utan även kan tas
upp som en helt fristående åtgärd i form av fastighetsreglering (7 kap.).
En ytterligare principiell nyhet i förhållande till gällande rätt är vidare att
det i detta sammanhang inte görs någon skillnad mellan servitut som bildats
vid lantmäteriförrättning (jorddelningsservitut), andra officialservitut
(jämför dock 7 kap. 7 §) och upplåtelseservitut. De i 7 kap. redovisade
reglerna angående servitut skall i likhet med andra i lagen intagna föreskrifter
om särskilda regleringsåtgärder alltid tillämpas med beaktande av
de i 3 och 5 kap. upptagna allmänna villkoren och bestämmelserna för
fastighetsbildning och fastighetsreglering. De föreslagna reglerna synes
skapa tillräckliga garantier för att frågan om sådana ändringar i fastighetsbildningen
som här avses i framtiden skall kunna upptas till prövning vid
förrättning för fastighetsreglering.

Mot bakgrunden av detta konstaterande torde det enligt departementspromemorian
inte råda någon tvekan om att de lagstiftningsåtgärder som
nu aktualiserats endast är av temporär betydelse. Den nya fastighetsbildningslagen
är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972. Fråga uppstår
alltså om behovet av en omedelbar ändring av gällande ordning är så starkt
att det motiverar en provisorisk lagstiftning.

Motiv för en provisorisk reform. De trafiktekniska synpunkterna på ägovägskorsningarna
har redan berörts i avsnittet om bakgrunden till de i
ärendet gjorda framställningarna. I departementspromemorian har därutöver
endast konstaterats att varje åtgärd som leder till att en obevakad

plankorsning försvinner — oavsett i övrigt uppkommande olägenheter _

minskar olycksriskerna och främjar därigenom ett beaktansvärt allmänintresse.
I den mån åtgärden även medverkar till en förbättring av järnvägarnas
trafikförhållanden uppkommer ytterligare fördelar av betydelse för
samhället.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

Den situation som föreligger när fråga uppkommer att avstänga ägoväg
från plankorsning med järnväg överensstämmer enligt departementspromemorian
nära nog helt med vad som inträffar i samband med att ett större
vägbygge skär av en fastighets ägoområde. Likartade problem uppstår för
övrigt även vid vissa expropriationer, t. ex. för flygfält. De skäl som motiverade
införandet av 19 a § AVL torde i stort sett med samma styrka kunna
åberopas också till stöd för en reform som syftar till att ge innehavare
av järnväg en liknande möjlighet att påkalla ägoutbyte. Det är sålunda angeläget
att betydande fastighetsintrång inte uppkommer eller kvarstår oförändrat
under längre tid än som är oundgängligen nödvändigt. En eller annan
markägares ibland mycket individuellt betonade ekonomiska intresse
bör inte vara ett avgörande hinder mot att vidta skadeförebyggande åtgärder
som leder till en mera rationell fastighetsindelning. Hänsyn måste även
tas till intresset av att eventuella ersättningar inte blir större än som verkligen
behövs för att avhj älpa skadorna.

Det motargument som vid 1961 års reform av AVL ansågs mest bärkraftigt
gällde osäkerheten beträffande resultatet av den då pågående översynen
av jorddelningslagstiftningen. Sedan detta arbete nu förts fram så
långt som till lagrådsgranskning av förslag till ny fastighetsbildningslag
har denna invändning uppenbarligen förlorat sin tyngd. Av den tidigare
lämnade översiktliga redogörelsen för den ifrågavarande lagrådsremissen
framgår sålunda, att en initiativrätt av det slag som här avses stämmer väl
överens med de principer och lösningar detta lagförslag innehåller. En
lagstiftning av provisorisk karaktär efter förebild från 19 a § AVL lär därför
enligt departementspromemorian varken kunna framkalla allvarligare
principiella betänkligheter eller i övrigt orsaka mera beaktansvärda svårigheter
av lagteknisk eller annan art.

Efter samråd med lantmäteristyrelsen har SJ år 1967 uppdragit åt lantmäteriets
specialenhet nr 1 i Skaraborgs län att efter behövlig utredning
lägga fram förslag till fastighetsrättsliga och fastighetstekniska åtgärder
för att minska antalet plankorsningar på bansträckan Hallsberg—Töreboda
(77 km).

Det utredningsmaterial från specialenheten som hade redovisats när departementspromemorian
upprättades avser omkring hälften av den aktuella
bansträckan och berör totalt 41 vägövergångar. Av dessa har 8 av olika
skäl ansetts böra behållas. Av övriga 33 synes 7 kunna tas bort oberoende
av överenskommelse med berörda sakägare. I resterande fall anges däremot
att sakägarnas medverkan i en eller annan form blir nödvändig för att
övergången skall kunna stängas. Den lantmätare som verkställt utredningen
har bedömt att med bestämmelser motsvarande dem i 19 a, 31 a,
31 b och 31 c §§ AVL skulle dock 25 övergångar kunna tas bort även utan
överenskommelse med berörda sakägare. Förslagen till åtgärder inbegriper
minst 7 ägoutbyten.

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1969

Enligt 31 a § AVL äger länsstyrelsen av hänsyn till trafiksäkerheten bl. a.
förordna att till allmän väg ansluten enskild utfartsväg inte längre får användas
för sitt ändamål. Sådant förordnande får dock inte meddelas beträffande
enskild väg som finns upptagen i fastställd generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan. Förorsakar förordnandet fastighetsägare avsevärd
kostnad för anläggning av ny eller ändrad väg, skall väghållaren ersätta
denna kostnad (31 b §). Vill väghållaren själv bygga ny utfartsväg är han
berättigad till det. Han kan i sådant fall även påkalla förrättning enligt
lagen om enskilda vägar samt föra talan vid sådan förrättning. Medför
förordnande enligt 31 a § synnerligt men vid nyttjandet av fastighet eller
del därav, kan ägaren fordra att väghållaren skall lösa denna egendom
(31 c §).

Möjligheten av en lagstiftning efter förebild från nu senast redovisade
bestämmelser i AVL beträffande korsningar mellan enskilda vägar och
järnvägar har berörts i departementspromemorian. Det har emellertid ansetts
att frågan rymmer så många svåra problem av såväl principiell som
praktisk natur att den inte bör bli föremål för några närmare överväganden
i det begränsade sammanhang som det nu gäller.

Det av vederbörande specialenhet redovisade utredningsmaterialet har
emellertid klarlagt att enbart en initiativrätt till ägoutbyten, efter mönster
från 19 a § AVL, kan visa sig få ett betydande värde i samband med redan
pågående och väntade åtgärder för att radikalt nedbringa antalet ägovägskorsningar.
Erfarenheterna av tillämpningen av berörda lagregel har varit
goda. Initiativrätten har visserligen använts i mycket begränsad omfattning,
men detta torde bero på att frivilliga uppgörelser underlättats genom
att vägmyndigheterna kunnat hänvisa till sin rätt enligt nämnda bestämmelse
(lagrådsremissen den 19 april 1968, Motiv 1 s. 345).

Från SJs sida har anförts att försök med högre hastigheter på den aktuella
provsträckan Hallsberg—Töreboda enligt föreliggande planer bör sättas
i gång år 1971. Detta innebär att frågan om förbättrade möjligheter att
komma till rätta med de problem som hänger samman med ägovägskorsningarna
är brådskande. Det har emellertid betonats att en snar reform
ytterst blir till gagn för hela järnvägsnätet eftersom det är meningen att ansträngningarna
för att ta bort olämpliga övergångar även på övriga bansträckor
samtidigt skall intensifieras.

Ett mera omfattande och aktivt arbete efter dessa riktlinjer kommer
inom ramen för nu gällande rättsregler enligt vad som framhålls i promemorian
otvivelaktigt att leda till ett betydligt ökat antal expropriationsförfaranden
med ofta mycket komplicerade ersättningsfrågor. En sådan utveckling
är från flera synpunkter mindre önskvärd. I fall där resultatet
av expropriationen innebär att ersättning utgår för intrång som direkt kan
hänföras till sådana brister i fastighetsindelningen som kan avhjälpas är
olägenheterna uppenbara.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

Enligt departementspromemorian synes mot bakgrund av samtliga sålunda
redovisade förhållanden övervägande skäl tala för att i avvaktan på en
ny fastighetsbildningslags ikraftträdande järnvägs ägare ges vissa möjligheter
att påkalla ägoutbyten genom en lagstiftning av provisorisk karaktär.

Utformningen av en provisorisk lag. Bestämmelsen i 19 a § om väghållares
förrättningsvitsord avser ägoutbyte enligt JDL och FBLS och gäller
åtgärd som har till ändamål att minska sådant intrång som åsamkas fastighet
oavsett ägarens person. Väghållaren har i dylikt fall inte bara rätt att
fullt självständigt påkalla en förrättning utan får därvid som sakägare även
föra talan och framställa yrkanden som inte biträds av fastighetsägaren.
Denna befogenhet begränsas dock av det ändamål som initiativrätten skall
tillgodose. Att väghållaren behandlas som delägare vid förrättningen är
bl. a. av betydelse för frågan om fördelningen av förrättningskostnaderna.
Vid den materiella prövningen av ägoutbytet och därmed sammanhängande
tvistefrågor skall givetvis de bedömningsgrunder som finns angivna i
JDL och FBLS vara avgörande.

En ordning som överensstämmer med vad som på nu angivet sätt gäller
för väghållare synes enligt departementspromemorian med fördel kunna
göras tillämplig på innehavare av järnväg som önskar befria järnvägsfastighet
från den belastning som rätt till vägövergång utgör.

Anledning föreligger inte att göra åtskillnad mellan SJ och annat järnvägsföretag.

De förordade nya reglerna kan inte lämpligen infogas i någon gällande
lag. Promemorian utmynnar därför i ett förslag till lag om rätt för innehavare
av j ärnväg att påkalla förrättning för ägoutbyte.

Remissyttrandena

Förslaget får ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.

I flertalet yttranden betonas att nuvarande förhållande med en stor
mängd obevakade korsningar mellan järnvägar och olika typer av enskilda
vägar, t. ex. utfartsvägar, brukningsvägar och skogsbilvägar inte är förenligt
med rimliga trafiksäkerhetskrav. Varje åtgärd som syftar till att antalet
sådana trafikfarliga övergångar radikalt minskas bör enligt många remissinstansers
mening därför betraktas som en angelägenhet av stor betydelse.

Att anläggande av järnväg ofta haft en mycket negativ effekt på fastighetsindelningen
och att dessa olägenheter i stor utsträckning fortfarande
består har vitsordats i yttrandena från bl. a. skogsstyrelsen samt överlantmätarna
i Södermanlands, Skaraborgs och Malmöhus län. I sistnämnda yttrande
framhålls därvid att överlantmätaren sedan länge observerat i hur
hög grad de skador, särskilt vad gäller jordbruksjorden i Skåne, som järn -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

vägsbyggandet orsakade på fastighetsindelningen, blivit bestående. När frågan
förts på tal med jordbrukare har svaret tidigare ofta blivit att visst är
det till olägenhet att ha en bit att bruka på andra sidan järnvägen men man
vänjer sig och tänker inte mer på saken.

Erfarenheter från tillämpningen av 19 a § AVL redovisas i några remissyttranden.
Statens vägverk konstaterar, att de förhoppningar verket knutit
till den nya lagregeln inte har blivit fullt infriade. Orsaken synes främst
vara en viss över skattning av möjligheterna att genomföra tvångsägoutbyten.
En generell förutsättning härför är nämligen att ägoutbytet medför en
bättre ägoanordning för berörda fastigheter och därmed en betydande fördel
för jordbruksnäringen. En annan konstaterad nackdel med det nya
institutet är att ett påkallat ägoutbyte någon gång kommit att vidtas i en
omfattning som gått utom ramen för vägintressena och därmed kunnat försvåra,
försena och fördyra förrättningen. I stort sett har emellertid enligt
vägverkets mening 19 a § AVL varit till nytta.

Lantbruksnämnden i Malmöhus län uppger sig ha gjort den erfarenheten
att enbart omnämnandet av innehållet i bestämmelsen i 19 a § AVL ofta
haft avgörande betydelse för möjligheten att nå frivilliga överenskommelser
om ägoutbyte eller andra ägoregleringar i anslutning till olika vägbyggnadsföretag.
Sådana överenskommelser har kunnat komma till stånd trots
att jorddelningslagens bestämmelser om tvångsägoutbyte är så utformade
att sådant ägoutbyte mera sällan kan genomföras.

Liknande erfarenheter från tillämpning av 19 a § AVL redovisas i yttrandena
från överlantmätaren i samma län samt lantbruksnämnden i Västmanlands
och Skaraborgs län.

Förslaget att innehavare av järnväg skall ges en liknande initiativrätt i
fråga om ägoutbyte som tillagts väghållare genom 19 a § AVL har i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Att en reform i enlighet med förslaget är så angelägen och brådskande
att den motiverar en provisorisk lagstiftning i avvaktan på FBLs ikraftträdande
har särskilt betonats av bl. a. SJ. Överlantmätaren i Örebro län
betecknar reformen som synnerligen angelägen.

Den fråga som tilldragit sig kanske störst intresse från remissinstansernas
sida gäller förutsättningarna för initiativrättens utövande. RLF gör i
denna del det allmänna uttalandet, att förbundet utgår från att initiativrätten
kommer att utnyttjas endast i sådana fall, där problemen inte kan
lösas på annat sätt än genom ägoutbyte och att således institutet används
med försiktighet. Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund anför i sitt gemensamma yttrande, att de förutsätter
att järnvägsinnehavare skall kunna påkalla ägoutbyte endast om det visas
att frivillig överenskommelse inte kunnat nås.

Lantmäteristyrelsen framhåller att det inte framgår av lagförslaget vilka
närmare omständigheter som skall föreligga för att järnvägens innehavaré

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

skall ha initiativrätt till ägoutbyte. Ur fastighetsbildningsmyndigheternas
synpunkt torde det emellertid vara ett önskemål att få en klar norm i detta
avseende.

Den av lantmäteristyrelsen berörda frågan behandlas också i sex av överlantmätarnas
yttranden. Några synes utgå från att frågan om vågrättens
upphörande måste vara avgjord innan ägoutbytesförrättning kan komma till
stånd. I andra yttranden åter görs det påpekandet att förslaget i denna del
bör förtydligas. En överlantmätare anger därvid att det kan vara rimligt att
initiativrätten inskränks till sådana fall där ägoutbytets genomförande medför
att befintlig järnvägsövergång inte längre behövs eller där det är avgjort
att övergång slopas eller trafiken över densamma avsevärt minskar om
ägoutbytet genomförs. En annan överlantmätare utgår från att förslaget i
denna del närmast bör ses mot bakgrund av vad som föreslagits beträffande
expropriants initiativrätt vid fastighetsreglering i lagrådsremissen av förslag
till fastighetsbildningslag (s. 346). I ett yttrande har slutligen påpekats
att initiativrätt enligt 19 a § AVL förutsätter att en arbetsplan beträffande
vägen har blivit fastställd. Järnväg har i regel byggts efter prövning av
Kungl. Maj :t. En analogi bör vid sådant förhållande närmast leda till uppfattningen
att de formella fordringarna för att påkalla ägoutbyte enligt lagförslaget
därmed är tillgodosedda.

Den föreslagna lagtexten skulle enligt vad SJ konstaterar kunna tolkas
så, att initiativrätt uppkommer först då rätt till väg över järnväg har upphävts.
SJ förutsätter dock att denna tolkning inte är avsedd, utan att rätten
att begära ägoutbyte skall föreligga, när ägoutbytets genomförande
medför att vägövergången blir av mindre betydelse eller obehövlig för fastigheter
som berörs av ägoutbytet.

SJ har i ett annat avsnitt av sitt remissyttrande anfört, att det i och för
sig hade varit önskvärt att ifrågavarande lagförslag även omfattat bestämmelser
motsvarande 31 a, 31 b och 31 c §§ AVL. För att inte fördröja
den föreslagna reformen anser sig emellertid SJ inte böra framställa något
yrkande därom i detta sammanhang.

Överväganden och uttalanden om en särskild initiativrätt för innehavare
av järnväg även i fråga om förrättning enligt lagen om enskilda vägar har
slutligen också gjorts i yttrandena från lantmäteristyrelsen och överlantmätaren
i Södermanlands län.

Departementschefen

Den huvudsakligen under förra seklet genomförda utbyggnaden av landets
järnvägsnät har medfört betydande skador på fastighetsindelningen.
Spårlinjernas dragning har sålunda åstadkommit arronderingsskador både
genom att enstaka ägoskiften splittrats och genom att de interna kommunikationerna
inom fastigheter eller andra brukningsenheter på annat sätt

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

försämrats eller försvårats. I sådana fall har ofta anordnats särskilda vägkorsningar
mellan järnvägar och enskilda ägovägar. De s. k. ägovägskorsningarna
har ibland i stället sin grund i det förhållandet att spår linjen lagts
ut i en sträckning som kommit att skära över redan befintliga och fortfarande
utnyttjade enskilda bruknings- eller utfartsvägar.

De sålunda tillkomna ägovägskorsningarna har visserligen minskat en
del av olägenheterna med de arronderingsförsämringar som järnvägsbyggandet
medfört. Med få undantag har emellertid tillkomsten och bruket av
ägovägskorsningarna inte inneburit ett totalt och effektivt skydd mot skador
och olägenheter på grund av den ändrade fastighetsindelningen. Att
så inte är fallet torde på senare tid ha blivit allt mer uppenbart genom de
ändrade trafikförhållanden som inträtt såväl på ägovägarna som på järnvägarna.

Jordbrukets och skogsbrukets ökade mekanisering ställer större krav på
inte bara brukningsenheternas storlek utan även deras arronderingsförhållanden.
Användningen av ofta tunga och utrymmeskrävande maskiner
och transportredskap skapar dessutom nya samfärdselproblem. Dessa förstoras
givetvis ytterligare i den mån trafiken på den aktuella järnvägslinjen
blir livligare och tåghastigheterna höjs.

De fastighetsindelningsmässiga brister som anläggandet av järnvägarna
på många håll gett upphov till synes inte ha undanröjts i den omfattning
som skulle ha varit önskvärd från såväl enskild som allmän synpunkt. Detta
antagande har bekräftats av uttalanden i flera remissyttranden.

Tänkbara metoder eller åtgärder för att komma till rätta med förevarande
problem kan i stort sett delas upp i två huvudgrupper allt eftersom åtgärden
primärt syftar till att endast förbättra trafikförhållandena eller till
att skapa en mer ändamålsenlig fastighetsindelning. Till den första gruppen
hör uppsättande av säkerhetsanordningar vid tidigare obevakad korsning,
anläggande av planskild korsning och byggande av parallellväg till
en på annan plats belägen planskild eller bevakad vägkorsning. Åsyftas
däremot en ändring av fastighetsindelningen, synes främst frivilliga försäljningar
och kompletteringsköp eller byten, inom eller utom ramen för
lantmäteriförrättning, vara de mest sannolika alternativen. Från praktisk
synpunkt tilldrar sig därvid ägoutbytesinstitutet ett särskilt intresse som
det i många fall kanske enda tänkbara eller ändamålsenliga medlet att nå
en lämplig fastighetsindelning.

F. n. kan ägoutbyte påkallas bara av ägaren till mark som berörs av den
önskade åtgärden. Ett undantag från denna regel infördes år 1961 genom
tillkomsten av 19 a § AVL varigenom väghållare gavs rätt att ta initiativ till
ägoutbyte för att minska intrång som åsamkas fastighet genom vägs byggande
eller begagnande.

Det förslag till ny fastighetsbildningslag som f. n. är föremål för granskning
i lagrådet innehåller en något utvidgad motsvarighet till 19 a § AVL.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

Den initiativrätt som det här är fråga om gäller fastighetsreglering. Detta
institut omfattar samtliga fastighetsbildningsåtgärder som syftar till ombildning
av fastigheter i något avseende och ersätter således ägoutbytesinstitutet.
Rätt att begära fastighetsreglering tillkommer enligt 5 kap. 3 §
andra stycket FBL den för vars räkning egendom skall tas i anspråk genom
expropriation eller liknande åtgärd. Som huvudvillkor för utövande av
initiativrätten krävs att den begärda fastighetsregleringen skall undanröja,
minska eller förebygga olägenhet av expropriationen eller åtgärden.

FBL innehåller även i övrigt bestämmelser som syftar till att motverka
uppkomsten av från enskild eller allmän synpunkt besvärande brister i fastighetsindelningen.
En genomgående strävan bakom lagförslaget är emellertid
i lika hög grad att skapa möjligheter att enkelt och smidigt komma
till rätta med redan bestående skador på fastighetsindelningen. FBL är avsedd
att träda i kraft den 1 januari 1972. FBL torde tillgodose de behov
som ligger bakom den nu aktuella lagstiftningsfrågan. Det oaktat synes en
provisorisk reform böra tas i övervägande.

SJ har föreslagit att man genomför en provisorisk lagstiftning och framhållit
bl. a., att man f. n. undersöker förutsättningarna för en höjning av
högsta tillåtna hastigheten för expresståg på tekniskt högklassiga linjer från
130 km/tim. till 160 km/tim. Förberedelsearbetet för att år 1971 starta en
provdrift med en sådan högsta hastighet för bansträckan Hallsberg—Töreboda
har redan påbörjats. Det har emellertid även betonats att den avsedda
initiativrätten till ägoutbyte ytterst blir till gagn för hela järnvägsnätet,
eftersom SJ har för avsikt att samtidigt intensifiera sina ansträngningar
för att få bort olämpliga ägovägskorsningar även på övriga bansträckor.

Med utgångspunkt från bl. a. nämnda uppgifter lämnas i departementspromemorian
en närmare redogörelse för de motiv som kan åberopas för
en provisorisk lagstiftning i enlighet med SJs framställning. Såväl trafiksäkerhetsintresset
som fastighetsindelningssynpunkter tillmäts därvid stor
betydelse. I sistnämnda sammanhang framhålls bl. a. att ökade ansträngningar
att avstänga ägovägskorsningar enbart med stöd av nu gällande
rättsregler otvivelaktigt kommer att framtvinga en mängd expropriationsförfaranden
med ofta mycket komplicerade ersättningsfrågor. I fall där resultatet
av expropriationen innebär att ersättning utgår för intrång vilket direkt
kan hänföras till sådana brister i fastighetsindelningen som kan och
bör avhjälpas i annan ordning anses olägenheterna vara uppenbara.

De i departementspromemorian anförda skälen för en provisorisk reform
som ger innehavare av järnväg rätt att i vissa .fall påkalla ägoutbyte har
godtagits av en nära nog enhällig remissopinion. Jag kan ansluta mig till
denna uppfattning och förordar att bestämmelser om en sådan initiativrätt
för järnvägsinnehavare tillskapas. Bestämmelser härom bör lämpligen tas
upp i en särskild lag. De av några remissinstanser särskilt berörda frågorna
om en eventuell komplettering av den föreslagna reformen med

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

bestämmelser efter förebild från 31 a, 31 b och 31 c §§ AVL inrymmer så
omfattande problem att de inte bör behandlas i förevarande sammanhang.
Det bör emellertid uppmärksammas att en del av dessa frågor kan få förnyad
aktualitet vid en kommande översyn av lagen om enskilda vägar.

Departementspromemorians förslag har utarbetats efter förebild av bestämmelserna
i 19 a § AVL. Som en del remissinstanser påpekat föreligger
en viss skillnad mellan de situationer som AVL:s bestämmelser gäller och
de sammanhang där den nu aktuella lagen är avsedd att vinna tillämpning.
Väghållarens befogenhet att begära ägoutbyte är sålunda i första
hand helt beroende av att han fått vågrätt till den mark som behövs för
den aktuella vägen. Vägrätt inträder normalt sedan arbetsplan för väg fastställts
genom lagakraftägande beslut och vägens sträckning utstakats på
marken. I vissa fall uppkommer dock vägrätt även på grund av medgivande
från fastighetsägare eller därför att enskild väg förändras till allmän

När det gäller ägovägskorsningarna är läget annorlunda. Även järnvägarna
har visserligen tillkommit med stöd av officiella tillståndsbeslut men
dessa kan inte utan vidare åberopas som grund för en åtgärd som ytterst
syftar till att upphäva eller förändra en i många fall efter tillståndsbeslutet
uppkommen upplåtelse som är civilrättsligt bindande för järnvägens innehavare
gentemot enskild fastighetsägare.

Vill järnvägsinnehavare att en sådan rättighet skall upphävas och kan
han inte träffa överenskommelse därom med berörda fastighetsägare torde
han f. n. inte ha några andra möjligheter än att ansöka om expropriation
eller att väcka talan vid domstol enligt servitutslagens bestämmelser.

Uppställs nu det kravet för inträde av järnvägsinnehavarens rätt att påkalla
ägoutbyte att frågan om rättighetens upphävande skall vara slutgiltigt
avgjord, t. ex. genom beslut om förhandstillträde i expropriationsmål
eller på grund av att domstol förordnat att servitut skall avlösas*
torde fördelarna med initiativrätten bli alltför begränsade.

Även ett krav på att ansökan om expropriationstillstånd eller ansökan om
stämning enligt servitutslagens bestämmelser måste vara ingiven innan ansökan
om ägoutbyte får göras synes vara onödigt långtgående framför allt
med hänsyn till att rätten att ta initiativ till ägoutbyte bl. a. syftar till att
göra ett expropriations- eller domstolsförfarande onödigt.

Häremot kan visserligen invändas att enligt det remitterade förslaget till
FBL expropriant eller annan tvångsförvärvare ges rätt att begära fastighetsreglering
först sedan frågan om rätten att ta egendom i anspråk väckts
(5 kap. 3 § andra stycket, jfr remissprotokollet Motiv 1 s. 346). Det bör
dock understrykas att nämnda regel om initiativrätt kommer att få betydelse
endast i det fall då ett expropriationsförfarande används för att upphäva
servitutet. Enligt FBL skall ett servitut kunna upphävas genom fastighetsreglering.
Ägaren av järnvägsmarken får således möjlighet att som fastig -

(18 § AVL)

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

hetsägare ta initiativ till fastighetsreglering även enligt 5 kap. 3 § första
stycket FBL. Någon olägenhet att nu ge järnvägsinnehavare initiativrätt
som är oberoende av ansökan om expropriationstillstånd eller ansökan om
stämning kan ej heller påvisas. Nuvarande regler om tvångsägoutbyte är
nämligen restriktivare och strängare än de som kommer att gälla för fastighetsreglering.
Det framstår vidare som i hög grad osannolikt att en j ärnvägsinnehavare
utan starka skäl skulle ta initiativ till ägoutbyte. Jag vill
samtidigt understryka att det kan förutsättas att järnvägsinnehavaren alltid
i första hand söker kontakt med berörda fastighetsägare för att göra sig
underrättad om deras inställning till ett borttagande av ägovägskorsningen
och till de problem och åtgärder som därvid blir aktuella.

Jag föreslår därför att initiativrätt för järnvägsinnehavaren skall föreligga,
om intrång uppkommer genom att rätten till vägen upphör och under
förutsättning att intrånget kan undanröjas, minskas eller förebyggas genom
ägoutbyte. Något hinder bör inte möta att även avsluta och fastställa ägoutbytesförrättningen
innan frågan om den aktuella rättighetens upphörande
blivit avgjord.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.
Lagförslaget torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 21.
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

1 Förslaget, vilket så när som på vissa redaktionella avvikelser är likalydande med det vid propositionen
fogade förslaget, har uteslutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

19

Bilaga 1

(Departementspromemorian)

Förslag

till

Lag

om rätt för innehavare av järnväg att påkalla förrättning
för ägoutbyte

För att minska intrång, som åsamkas fastighet genom att dess rätt till
väg över järnvägsmark upphäves, äger innehavaren av järnvägen rätt att
påkalla ägoutbyte enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet eller lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad. I fråga om förrättningen äger bestämmelserna i dessa lagar om delägare
motsvarande tillämpning på innehavaren av järnvägen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 18 mars 1969.

N ärvarande:

justitierådet Nordström
regeringsrådet Walberg
justitierådet Westerlind
lagmannen Ulveson.

Enligt lagrådet den 17 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7
mars 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag till lag om rätt
för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Förslaget, som är bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
Per Jermsten.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Brita Dydrick

Kungl. Maj. ts proposition nr 75 år 1969

21

Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21
mars 1969.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer att Kungl. Maj :t, efter vissa redaktionella jämkningar av
lagtexten, genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690 138