Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

1

Nr 69

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om
förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från
riket; given Stockholms slott den 21 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om upphävande av lagen den
14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta
från riket.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1969 och
att avflyttningsförbud som är meddelat dessförinnan därefter är utan verkan.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 69

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa
underhållsskyldiga att avflytta från riket

Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1969. Avflyttningsförbud som är meddelat dessförinnan är därefter
utan verkan. I fråga om pant eller borgen som ställts för underhållsskyldighetens
fullgörande enligt 1 § eller kapitalvärde som nedsatts enligt 9 § gäller
dock alltjämt äldre bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

3

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
7 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme
Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman
Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om upphävande av
lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket och anför.

1. Inledning

Enligt lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket gäller i princip förbud för den som är underhållsskyldig
mot barn under sexton år att flytta från riket.

Lagberedningen behandlade under sitt arbete med nya bestämmelser om
införsel och annan exekution i lön lagen om avflyttningsförbud. Beredningen
övervägde därvid om inte lagen kunde upphävas. I ämnet upprättades
en promemoria år 1964. Promemorian remitterades till ett antal myndigheter
och organisationer (se SOU 1964: 57 s. 315).

Lagberedningen stannade emellertid vid sina slutliga överväganden i ämnet
för att lagen om avflyttningsförbud inte f. n. borde upphävas. Beredningen
lade dock fram förslag till vissa ändringar i lagen (nyssnämnda betänkande
s. 37 och 317). Även beredningens slutliga förslag remissbehandlades
(se prop. 1968: 130 s. 34).

I proposition den 25 juli 1968 med förslag till ny lagstiftning om införsel
in. m. uttalade jag, att lagen om avflyttningsförbud enligt min mening borde
kunna upphävas (prop. 1968: 130 s. 114). Jag har sedermera inom justitiedepartementet
låtit upprätta en promemoria angående frågan om ett upphävande
av lagen (Stencil Ju 1968: 16). Efter remiss har yttranden över
promemorian avgetts av ett antal myndigheter och organisationer (angivna
under 5.2. i det följande).

lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 69

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

2. Nuvarande ordning m. m.

2.1. Lagens innehåll och tillämpning

Enligt 1 § lagen om avflyttningsförbud får den som är underhållsskyldig
mot barn eller adoptivbarn under sexton år inte avflytta från riket, om han
inte hos överexekutor ställt av denne godkänd pant eller borgen för underhållsskyldighetens
fullgörande till dess barnet har fyllt sexton år. Skyldigheten
att utge underhållsbidrag skall ha fastställts genom rättens beslut
eller genom skriftligt av två personer bevittnat avtal. Även den som i föreskriven
ordning har förpliktats att till socialnämnd eller barnavårdsnämnd
utge bidrag till försörjning eller vård av barn eller adoptivbarn under sexton
år måste ställa pant eller borgen för att få avflytta. Vad i lagen sägs om
underhållsberättigad gäller i sådant fall vederbörande nämnd, överexekutor
kan enligt 2 § befria den underhållsskyldige från att ställa säkerhet,
om det finns anledning antaga att hans avflyttning inte skall lända den underhållsberättigade
till men. Befrielse kan också meddelas, om ömmande
omständigheter förekommer.

Enligt 3 § äger utmätningsman på begäran av den underhållsberättigade,
socialnämnd eller barnavårdsnämnd meddela förbud för underhållsskyldig
att avflytta, om det föreligger fara att han flyttar från riket utan att ha
ställt säkerhet. Förbudet skall genast underställas överexekutors prövning
men går omedelbart i verkställighet, om inte överexekutor förordnar annat.
I 5 § föreskrivs, att överexekutor skall upphäva avflyttningsförbud, om de
omständigheter som har föranlett förbudet visas ej vidare vara för handen.

Avflyttningsförbud skall enligt 8 § kungöras för rikets polismyndigheter.
Om den underhållsskyldige söker avflytta från riket, åligger det polismyndighet
att hindra hans resa. Vidare skall kungöras, om avflyttningsförbud,
som utmätningsman meddelat, inte har fastställts av överexekutor, om förbud
har upphävts av överexekutor enligt 5 § eller om vederbörande hos
överexekutor visar att han har blivit befriad från förbud. Kungörandet sker
genom införande i bilaga till publikationen »Polisunderrättelser».

Om underhållsskyldig har flyttat från riket utan att ha fullgjort sin skyldighet
att ställa säkerhet eller kan befaras avflytta utan att fullgöra denna
skyldighet, äger överexekutor enligt 9 § på yrkande av den underhållsberättigade
förplikta honom att genast nedsätta kapitalvärdet av underhållsbidrag
som inte är förfallet. Om sådant mål gäller i tillämpliga delar vad
som är föreskrivet om lagsökning. Det åligger överexekutor att ofördröjligen
låta uttaga beloppet. Influtna medel skall göras räntebärande och genom
överexekutors försorg tillhandahållas den berättigade i den mån bidraget
förfaller. Om underhållsskyldigheten upphör, äger den underhållspliktige
återfå resterande belopp. Om underhållsskyldighet är fastställd genom in -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

terimistiskt beslut eller dom som inte har vunnit laga kraft, får utmätt
egendom säljas endast i den mån det behövs för att betala förfallet bidrag.
Blir talan om underhållsskyldigheten slutligen ogillad, skall vad som finns
i behåll av egendomen återställas. Vidare föreskrivs i 10 §, att utvandraragent
eller annan, som med vetskap om att underhållsskyldig inte har fullgjort
honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet befordrar honom till
främmande land, själv har att svara för hans underhållsskyldighet.

Avflyttningsförbud inskränker den underhållsskyldiges möjlighet att erhålla
pass. Enligt 6 § sista st. passkungörelsen den 31 maj 1940 får nämligen,
om sökanden är underkastad sådant förbud, pass utfärdas endast om
passmyndigheten finner honom kunna hetros med pass. Anses pass kunna
utfärdas, får det inte ges längre giltighetstid än sex månader och dess giltighetsområde
skall begränsas, om det anses behövligt (jfr 9 § 2 mom.
andra st. utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni 1940 där delvis
andra regler upptagits). Vad som nu har sagts gäller även, när passmyndigheten
har kännedom om eller skälig anledning antaga att sådana omständigheter
föreligger som kan föranleda avflyttningsförbud. Om vederbörande
redan har pass, skall passmyndigheten återkalla passet, om den
finner att passinnehavaren inte kan betros med att inneha pass, och i annat
fall begränsa passets giltighetstid och giltighetsområde (14 § andra st. passkungörelsen;
jfr 10 § första st. f) utrikesförvaltningens passkungörelse).

Rörande tillämpningen av lagen om avflyttningsförbud kan lämnas följande
uppgifter. Enligt den officiella statistiken utgjorde antalet mål om
avflyttningsförbud hos överexekutorerna år 1964 42, år 1965 65, år 1966 43
och år 1967 43. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffror utgjorde
år 1957 80, år 1958 58, år 1959 70 och år 1960 74. Den senast utfärdade
förteckningen, dagtecknad den 2 januari 1969, över personer som är underkastade
alltjämt gällande avflyttningsförbud upptar ca 250 namn. Motsvarande
antal i förteckningen den 3 januari 1964 utgör ca 450. I många
fält har ett gällande förbud meddelats för lång tid sedan. Att förbud är mer
än tio år gammalt är inte ovanligt.

Den officiella statistiken visar inte i vilken utsträckning det har förekommit
att säkerhet har ställts eller att tillämpning av 9 § i lagen har påkallats.
Uppgifter från ett antal överexekutorer och andra berörda myndigheter
tyder emellertid på att det är sällsynt att säkerhet ställs hos överexekutor.
I någon utsträckning förekommer dock privata uppgörelser mellan
den underhållsskyldige samt den underhållsberättigade eller barnavårdsnämnden.
Tillämpning av 9 § lär inte ens ha förekommit under senare
år.

Det är inte möjligt att ange, i vilken utsträckning lagen har medfört att
en tilltänkt avflyttning har hindrats. Mycket talar emellertid för att avflyttningsförbud
ofta inte har effekt i fråga om utländska medborgare och att

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

även svenska medborgare ibland avflyttar trots meddelat förbud. Särskilt
passfriheten inom Norden torde medverka till att avflyttningsförbud manga
gånger blir verkningslöst.

2.2. Lagens motsvarigheter i övriga nordiska länder

Även i Danmark, Finland och Norge gäller regler, som syftar till att
hindra att underhållsskyldig avflyttar utan att ha ställt säkerhet för underhållsskyldighetens
fullgörande.

De norska reglerna, som är upptagna i lov den 9 des. 1955 om innkrevmg
av underholdsbidrag m. v., är lika de svenska men säkerställer även indrivning
av underhållsbidrag till make.

I Finland gäller enligt 9 § lagen den 20 augusti 1948 om tryggande av
underhållsbidrag åt barn i vissa fall, att länsstyrelsen under vissa förutsättningar
kan förbjuda underhållsskyldig att lämna landet, om han inte ställer
säkerhet för bidragets eriäggande till dess barnet fyllt sexton år.

I Danmark gäller enligt lagen den 24 april 1963 om inddrivelse af underholdsbidrag,
att underhållsskyldig, som ämnar bosätta sig i utlandet, är
pliktig att innan han avreser ställa säkerhet för bidragsskyldighetens fullgörande
för tid som polismästaren eller, i Köpenhamn, överpresidenten bestämmer.
Försummar den underhållsskyldige detta, kan framdeles förfallande
bidragsposter genast uttagas. Med underhållsskyldig förstås i detta
sammanhang den som är pliktig att utge bidrag till barn, make eller kvinna
med vilken han utom äktenskap avlat barn. Skyldighet att ställa säkerhet
föreligger dock inte, om vederbörande bosätter sig i Finland, Island, Norge
eller Sverige och — i den omfattning justitieministern bestämmer — ej heller
om han bosätter sig i annat land med vilket ingåtts avtal om bistånd vid
indrivning av underhållsbidrag.

2.3. Indrivning av underhållsbidrag utomlands på svensk exekutionsurkund
ni. m.

De nordiska länderna har den 23 mars 1962 slutit en konvention angående
indrivning av underhållsbidrag. Enligt denna kan underhållsberättigad
medborgare i fördragsslutande stat få omedelbar verkställighet i annan
stat på grund av dom, beslut eller skriftlig förbindelse om underhåll. En
svensk dom varigenom någon förpliktats att utge underhållsbidrag till anhörig
kan exempelvis verkställas i Danmark, Finland, Island och Norge.

Sverige har även ratificerat en i New York den 20 juni 1956 dagtecknad
konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. Enligt denna är
fördragsslutande stat pliktig att genom ett förmedlande organ vidarebefordra
framställning av underhållsberättigad om indrivning av underhållsbidrag
från underhållsskyldig som vistas i annan sådan stat. I den andra staten

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

har ett mottagande organ att vidta alla ändamålsenliga åtgärder för bidragets
utfående, såsom att träffa uppgörelse, att väcka och utföra talan, om
så erfordras, samt att söka verkställighet. Förutom Sverige har konventionen
ratificerats av ett trettiotal stater, bl. a. Belgien, Brasilien, Frankrike,
Grekland, Israel, Italien, Jugoslavien, Nederländerna, Polen, Portugal, Spanien,
Tjeckoslovakien, Förbundsrepubliken Tyskland och Ungern.

Sverige har vidare år 1965 ratificerat en i Haag den 15 april 1958 dagtecknad
konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om
underhåll till barn. Enligt denna konvention, som i övrigt har ratificerats
av bl. a. Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Förbundsrepubliken
Tyskland och Österrike, kan omedelbar verkställighet fås på dom eller
beslut som i annat konventionsland har meddelats om underhåll åt barn
under tjuguett år. Konventionens förpliktelser har inte begränsats till att
gälla enbart sådana parter som är medborgare i konventionsstater. Den underhållsberättigades
eller den underhållsskyldiges nationalitet är således
utan betydelse.

3. 1964 års promemoria

3.1. Lagberedningen

I den förutnämnda promemorian övervägde lagberedningen om inte lagen
om avflyttningsförbud kunde upphävas.

Angående tillkomsten av lagen framhålls i promemorian följande.

Lagen om avflyttningsförbud motiverades av svårigheterna att i rättslig
väg få ut underhåll av försörjningsskyldig som avflyttat från riket. På dom
eller utslag som meddelats i Sverige kunde verkställighet inte erhållas i annat
främmande land än Danmark, och här träffat avtal om bidragsplikt
kunde över huvud inte verkställas utom riket. Att föra talan om underhåll
i annat land medförde i allmänhet stort besvär och avsevärda kostnader
Stundom mötte rättsligt hinder för bifall till sådan talan. Försörjningsskyldigs
avflyttning hade därför ofta till följd, att hans närmaste kom att lida
nöd och att samhället måste träda hjälpande emellan. Med hänsyn till de
skärpta bestämmelser om underhållsskyldighet och dess realiserande som
upptogs bl. a. i de samtidigt framlagda förslagen till lagar om barn utom
äktenskap och om införsel befarades, att underhållsskyldiga skulle i ökad
omfattning söka undandra sig sina förpliktelser genom att bosätta sig utomlands.
I Norge och Danmark hade antagits regler som syftade till att hindra
underhållsskyldig att avflytta från landet utan att ha ställt säkerhet för
underhållsskyldighetens fullgörande. Starka skäl talade enligt motiven för
att liknande regler borde införas även i Sverige. Å andra sidan måste beaktas,
att regler som hindrade utflyttning innefattade ett väsentligt ingrepp
i den enskildes frihet och rätt att välja den plats där utkomstmöjligheterna
syntes honom bäst. Lagstiftaren borde därför iaktta nödig varsamhet. All
för sörjningsskyldighet mellan anhöriga syntes sålunda inte böra tas i betraktande
utan endast de praktiskt viktigaste och mest behjärtansvärda
fallen. — Enligt vad som vidare uttalades i motiven borde lagen endast av -

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 69 år 1969

se situationer då avflyttning från riket var i fråga, dvs. då den underhållsskyldige
ville avresa från riket i avsikt att bosätta sig i främmande land.
Lagen borde sålunda inte få tillämpning på turister, handelsresande eller
personer, som eljest i ett eller annat ärende besökte utlandet, även om deras
vistelse utomlands skulle vara ganska länge. Ej heller sjömän som tog hyra
till främmande land borde omfattas av lagen. Sin huvudsakliga betydelse
antogs lagen komma att få i fråga om emigrationen till Amerika.

Beredningen påpekar att förhållandena i flera hänseenden har ändrats
sedan lagen om avflyttningsförbud tillkom. Någon emigration i tidigare mening
förekommer inte längre, fastän det givetvis fortfarande i någon utsträckning
händer att svenska medborgare flyttar för att slå sig ned i utlandet.
En nytillkommen faktor är den invandring av utländsk arbetskraft till
Sverige som har förekommit under senare decennier och alltjämt fortgår.
Många återvänder efter något eller några år till hemlandet eller flyttar åt
annat håll.

Beredningen framhåller vidare att barn under sexton år, som inte får ut
fastställt underhållsbidrag, numera har rätt till bidragsförskott av det allmänna.
I princip krävs dock, att barnet är svensk medborgare eller medborgare
i annat nordiskt land.

Enligt beredningen har de väsentliga ändringar som nu inträtt uppenbarligen
minskat behovet av att kunna tvångsvis kvarhålla en underhållsskyldig
inom landet. Beredningen nämner särskilt att emigration i tidigare mening
har upphört, möjligheterna att få underhållsbidrag uttaget i utlandet
har ökat och genom lagstiftningen om bidragsförskott har de underhållsberättigade
barnen tillförsäkrats ett grundskydd, låt vara att kravet på medborgarskap
undantagsvis kan medföra att bidragsförskott inte utgår. Inte
minst bidragsförskotten måste tillmätas stor betydelse i detta sammanhang.
Bisken för att bidraget i fortsättningen inte kan drivas in drabbar det allmänna
och inte barnet inom bidragsförskottets ram. Det synes tveksamt,
om de fördelar lagen erbjuder uppväger olägenheterna för dem som drabbas
av avflyttningsförbud och de administrativa myndigheternas arbete i
tillämpningen. Till beredningen har uttalats, att nuvarande bestämmelser
stundom ställer myndigheterna inför vanskliga avgöranden, och önskemål
har framförts om att lagen upphävs.

3.2. Remissyttranden

Av de remissinstanser som avgav yttrande över lagberedningens promemoria
tillstyrkte samtliga utom tre att lagen om avflyttningsförbud upphävdes.
Positivt inställda till upphävande var socialstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Malmöhus län, överexekutorerna i Göteborg, Malmö
och Borås, indrivningsverket i Stockholm, barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Borås och Västerås, socialpolitiska kommittén,

Kangl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969 9

Svenska socialvårdsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet.

De tre remissinstanser som inte ansåg sig kunna tillstyrka att lagen upphävdes
var länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges advokatsamfund och
Föreningen Sveriges rättshjälps jurister.

Socialstyrelsen betonar, liksom Svenska stadsförbundet och flera andra
remissinstanser, att ett avskaffande av institutet avflyttningsförbud skulle
stå i samklang med att reglerna om arbetsföreläggande hade upphävts. Socialstyrelsen
framhåller att man i båda fallen i princip tar avstånd från
metoden att garantera underhållsskyldighetens fullgörande genom inskränkningar
i den personliga friheten. Till stöd för lagändringen kan också åberopas
att behovet av den strängare lagstiftningen minskat dels på grund av
att internationella överenskommelser rörande verkställighet på svenskt bidragsinstrument
numera hade träffats med ett stort antal länder och dels
på grund av att lagstiftningen om bidragsförskott numera ger ett bättre generellt
skydd än tidigare. Socialstyrelsen erinrar också om att en rimlig tilllämpning
av lagen kräver omfattande arbete av barnavårds- och socialnämnder.

Överexekutor i Malmö framhåller, att med den rörlighet som numera utmärker
allmänhetens bosättningsvanor möjligheterna att påkalla tillämpning
av lagen torde vara slumpartat begränsade till ett ringa antal av de
fall som har avsetts. Lagens reella betydelse torde ligga i möjligheten att
utverka avflyttningsförbud för den som varit obetänksam nog att röja sina
avflyttningsplaner för den underhållsberättigade eller någon som bevakar
dennes intressen.

Barnavårdsnämnden i Västerås säger, att nämnden under senare år inte
har funnit anledning utnyttja möjligheten att begära avflyttningsförbud. I
flera fall har fråga om avflyttningsförbud aktualiserats genom att den underhåll
sskyldige erhållit anställning hos svenskt eller svensklett företag i
utlandet. Härvid har emellertid från arbetsgivarens sida lämnats värdefull
hjälp för genomförande av frivilliga överenskommelser om underhållsskyldighetens
framtida fullgörande. Nämnden betonar också, att avflyttningsförbud
i realiteten riktar sig inte blott mot den underhållsskyldige utan även
mot hans ev. familj och väsentligt försämrar deras framtida utkomstmöjligheter.

Svenska socialvårdsförbundet framhåller, att en så betydande frihetsinskränkning
som förbud att avflytta från det egna landet numera inte synes
motiverad från den underhållsskyldiges synpunkt. Som ett medel för samhället
att undvika utgifter eller att hindra att möjligheterna till ersättning
beskäres framstår avflyttningsförbudet såsom alltför drastiskt.

Från de avstyrkande remissinstansernas sida anförs följande. Enligt
länsstyrelsen i Stockholms län bör betydelsen av de ändringar som har

10

Kung!. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

inträtt efter lagens antagande inte överdrivas. Länsstyrelsen finner sig inte
övertygad om lämpligheten att upphäva lagen. Sveriges advokatsamfund
anför, att den samstämmiga uppfattningen bland tillfrågade advokater varit
att det visserligen sällan går så långt att avflyttningsförbud behöver begäras
men att lagens existens i vissa fall utgör ett verksamt medel att få en
reglering av utestående bidrag och säkerhet för utbetalning av framdeles
förfallande belopp. Vidare framhålls, att de faktiskt utgående underhållsbidragen
ofta är betydligt högre än bidragsförskottet. Mot ett upphävande
av lagen talar enligt advokatsamfundets mening också den omständigheten
att sådana länder som Storbritannien, USA, Canada och Australien inte bär
biträtt 1956 års konvention om indrivning av underhållsbidrag. Föreningen
Sveriges rättshjcilpsjurister framhåller bl. a., att hänsynen till den underhållsberättigade
måste gå före gäldenärens intresse. Det måste också beaktas,
att bidragsförskott, som inte kan återkrävas av den underhållsskyldige,
slutligt stannar på det allmänna, dvs. skattebetalarna. Föreningen anför vidare,
att möjligheten att indriva underhållsbidrag utom Norden i praktiken
är förenad med åtskilliga inskränkningar och att indrivningen i allt fall är
tidsödande. Först om en alla länder omfattande konvention liknande den
nordiska kommer till stånd skulle behovet av en lagstiftning om avflyttningsförbud
helt falla bort.

Även företrädare för de nordiska grannländerna fick ta del av lagberedningens
promemoria. Det uttalades därvid från dansk sida att det inte fanns
något att invända mot att den svenska lagen om avflyttningsförbud upphävdes.
Från norskt håll däremot kom önskemål om att den svenska lagen
skulle bestå. Om den svenska lagen upphävdes, skulle indrivningsmöjligheten
försämras när den underhållsberättigade finns i Norge och den underhållsskyldige
i Sverige eller reser dit för att därefter avflytta från Norden.

4. Förslaget i SOU 1964: 57

4.1. Lagberedningen

Lagberedningen stannade vid sina slutliga överväganden i ämnet för att
lagen om avflyttningsförbud inte borde upphävas nu.

Beredningen framhåller att, eftersom möjligheterna att uttaga underhållsbidrag
utom Norden alltjämt är begränsade, det kan befaras, att ett
upphävande av lagen skulle medföra ogynnsamma verkningar. De bidragsberättigade
barnen kan visserligen i flertalet fall påräkna ett visst grundskydd
i form av bidragsförskott men detta utgår med belopp som ofta avsevärt
understiger det fastställda underhållsbidraget. Från den underhållsberättigades
synpunkt är det rimligt, att den som är underhållsskyldig inte

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

utan vidare får avflytta från riket, om inte betalningen eller indrivningen
av underhållet har blivit skäligen säkerställd. Det allmännas intresse av att
utgivet bidragsförskott återbetalas bör också beaktas. I längden torde det
visserligen inte vara praktiskt möjligt att kvarhålla en underhållsskyldig
mot hans vilja. Avflyttningsförbudet lär emellertid ha sin främsta betydelse
däri, att det ger rådrum för förhandlingar och överenskommelser. Det har
ju också visat sig, att blotta hotet om avflyttningsförbud är ett verksamt
medel i många fall. Representanter för det praktiska rättslivet som beredningen
har samrått med har särskilt understrukit lagens betydelse i sådant
sammanhang. Beredningen erinrar om att liknande regler gäller i Danmark,
Finland och Norge. Enligt vad beredningen har inhämtat anses det i grannländerna
inte aktuellt att ta upp hithörande frågor till övervägande.

Avslutningsvis framhåller beredningen att utvecklingen på det internationella
området kan leda till att lagen framdeles kan undvaras. Beredningen
säger sig få anledning att återkomma till dessa spörsmål längre fram,
när lagen skall inarbetas i den blivande utsökningsbalken. I avvaktan härpå
och i anslutning till förslag till nya regler om exekution i lön m. m. lägger
beredningen fram förslag till vissa ändringar i lagen av mera begränsad
räckvidd.

4.2. Remissyttranden

Frågan huruvida lagen om avflyttningsförbud hör upphävas har behandlats
endast av ett begränsat antal remissinstanser. Av dessa har de som redan
i remissyttranden över beredningens promemoria uttalat sig i ämnet
vidhållit tidigare intagen ståndpunkt. Sålunda anför t. ex. socialstyrelsen
att de skäl för att behålla lagen som i olika sammanhang har åberopats
redan har bemötts i styrelsens tidigare yttrande och att beredningen inte
har förebragt några nya skäl för ett bibehållande. Sveriges advokatsamfund
däremot finner av skäl som samfundet tidigare har redovisat att det
är tillfredsställande att beredningen föreslår att lagen skall bibehållas.

Remissutfallet såvitt det angår sådana remissinstanser som för första
gången tog ställning till frågan om ett upphävande av lagen kan redovisas
på följande sätt.

Göta hovrätt, länsstyrelserna i Värmlands och Gävleborgs län, polismyndigheten
i Malmö m. fl. remissinstanser uttalar sig för ett upphävande av
lagen. Motsatt ståndpunkt intas av styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare
(dock med reservation).

Göta hovrätt framhåller att majoriteten av de personer varom bär är
fråga endast sällan torde, om de tvingas kvarstanna i landet, bli i stånd att
betala underhållsbidrag som överstiger bidragsförskottet. De bidragsberättigade
torde därför i ekonomiskt avseende inte beröras nämnvärt om lagen
upphävs. Det allmännas ekonomiska förluster kan antas vara relativt obe -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

tydliga. Det synes enligt hovrätten något stötande att begagna hotet om
avflyttningsförbud som bakgrund till förhandlingar och överenskommelser.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län finns knappast längre något påtagligt
behov av lagen. Med hänsyn till angelägenheten av största möjliga likformighet
de nordiska länderna emellan på lagstiftningens område förordar
länsstyrelsen, att frågan om lagens upphävande tas upp till behandling med
övriga nordiska länder.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har den erfarenheten att lagen om avflyttningsförbud
är av ringa betydelse och saklöst bör kunna upphävas. Länsstyrelsen
har under senaste femårsperioden i egenskap av överexekutor inte
haft att handlägga något ärende enligt lagen. Närmast föregående femårsperiod
förekom ett tiotal ärenden, senast tre ärenden år 1958. Som passmyndighet
har länsstyrelsen inte haft att pröva frågan om underhåll sskyldig
bör betros med pass sedan år 1960.

Styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare anser att man på längre
sikt bör sträva efter att rasera hindren för fri resa mellan olika länder.
Styrelsen, som har erfarenhet av att den nu gällande lagen några gånger
verksamt har bidragit till att ekonomiska skyldigheter blivit säkerställda,
delar dock beredningens uppfattning att lagen om avflyttningsförbud inte
f. n. bör upphävas.

5. 1968 års förslag
5.1. Departementspromemorian

Mot bakgrunden av lagberedningens överväganden och remissyttrandena
däröver framhålls i departementspromemorian till en början, att den ökade
internationaliseringen talar starkt för att lagen om avflyttningsförbud
upphävs. Många personer, både svenskar och utlänningar, får under sin anställning
hos svenska företag sin arbetsplats förlagd i utlandet. Att i sådana
lägen ingripa med avflyttningsförbud ter sig föga ändamålsenligt. Vidare
påpekas att lagen om avflyttningsförbud i viss mån har karaktär av klasslagstiftning.
Medan den som har ekonomiska resurser att ställa pant eller
borgen för underhållsskyldighetens fullgörande är oförhindrad att avflytta,
kan den som saknar dessa resurser men som för sin utkomst kanske har
större behov av att få resa hindras därifrån.

Sanktionen med avflyttningsförbud är enligt vad som uttalas föga effektiv.
Endast om den underhållsskyldige röjer sina avflyttningsplaner får den
underhållsberättigade möjlighet att reagera.

I promemorian framhålls även att de bidragsberättigade barnen i flertalet
fall kan påräkna ett visst grundskydd i form av bidragsförskott. Detta utgår
visserligen ofta med belopp som understiger det fastställda underhållsbi -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

draget. I allmänhet torde emellertid de underhållsskyldiga inte genom att
tvingas stanna kvar i landet bli i stånd att betala de överskjutande beloppen.
De bidragsberättigade lär därför i ekonomiskt avseende inte nämnvärt
komma att beröras av lagens upphävande.

Frågan om lagen behövs för att tillgodose det allmännas intresse av att
utgivet bidragsförskott eller medel som annars har förskjutits betalas åter
besvaras nekande. Det anses sålunda föråldrat att en kommunal myndighet
för indrivning av samhällets regresskrav kan utverka avflyttningsförbud för
den betalningsskyldige.

Enligt vad som framhålls i promemorian förbättras successivt möjligheterna
att utomlands driva in underhållsbidrag som grundas på svensk dom
eller annan svensk exekutionsurkund. Inom övriga nordiska länder kan enligt
konvention av år 1962 omedelbar verkställighet fås på dom, beslut eller
förbindelse som har tillkommit i Sverige. Viktigast för de senaste årens utveckling
är att Sverige år 1965 ratificerat 1958 års Haag-konvention om erkännande
och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. Enligt
denna konvention kan omedelbar verkställighet fås på dom eller beslut som
i annat konventionsland har meddelats om underhåll åt barn under tjuguett
år.

Avslutningsvis sägs i promemorian att övervägande skäl talar för att lagen
om avflyttningsförbud upphävs. Emellertid har lagberedningen i sina slutliga
överväganden stannat för att lagen, åtminstone t. v., bör behållas. Även
ett mindre antal remissinstanser har ansett att lagen alltjämt har en funktion
att fylla och att den därför bör behållas. I detta läge har det ansetts
riktigast att vissa av de närmast berörda myndigheterna och organisationerna
på nytt hörs om sin inställning till lagens upphävande.

Om lagen upphävs, bör även en del andra författningsändringar genomföras.
Förslag till sådana ändringar är intagna i promemorian.

5.2. Remissyttranden

Yttrande över departementspromemorian har avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
länsstyrelserna i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningen Sveriges
rättshjälps jurister, Sveriges advokatsamfund samt Föreningen Sveriges kronofogdar.
Länsstyrelserna har i anledning av remissen infordrat yttranden,
länsstyrelsen i Stockholms län från barnavårdsdirektören i Stockholm, kronodirektören
i Stockholm och kronofogden i Huddinge kronofogdedistrikt
samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från kronofogdemyndigheterna
i Göteborgs och Uddevalla distrikt.

Samtliga remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund tillstyrker eller
lämnar utan erinran förslaget att lagen om avflyttningsförbud upphävs.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister är tveksam om det är lämpligt att
upphäva lagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att lagberedningen har
angett skälen för ett upphävande i 1964 års promemoria. De skäl som lagberedningen
därefter anger för sitt slutliga förslag i betänkandet samma
år att t. v. behålla lagen är däremot föga övertygande. Lagen har tillkommit
under helt andra förhållanden än de nu rådande och det kan inte
antas att den i någon beaktansvärd grad säkerställer den underhållsberättigade.
Tvärtom synes dess verkningar vara godtyckliga och föga effektiva.
Hovrätten ansluter sig helt till den närmare analys av skälen för upphävande
av lagen som läggs fram i departementspromemorian.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd, som också tillstyrker att lagen
om avflyttningsförbud upphävs, framhåller bl. a. att det i några typiska
emigrantstater — Australien, Canada och USA — inte är möjligt att få
indrivning på svensk exekutionsurkund. Enligt vad nämnden har erfarit
tillämpar emellertid dessa länders ambassader i Sverige den praxisen, att
svensk medborgare, som önskar emigrera till något av länderna, måste lämna
uppgift om ev. underhållsskyldighet gentemot person i Sverige. Föreligger
sådan skyldighet, måste den underhållsskyldige inkomma till ambassaden
med skriftligt bevis om att underhållsfrågan har ordnats på ett för
den underhållsberättigade tillfredsställande sätt eller att underhållsberättigad
eller barnavårdsman inte har något att erinra mot avflyttning.

Länsstyrelsen i Stockholms län har tidigare uttalat sig mot ett upphävande
av lagen om avflyttningsförbud men har nu ändrat uppfattning.
Länsstyrelsen anser att lagen numera inte innefattar fördelar som står i
rimlig proportion till olägenheterna för dem som drabbas av avflyttningsförbud.
Enligt länsstyrelsen kan det sjunkande antalet mål om avflyttningsförbud
i inte ringa grad tillskrivas den rörlighet som på grund av bl. a. den
ökade internationaliseringen numera utmärker arbetsmarknaden och allmänhetens
bosättningsvanor. Det torde i själva verket förhålla sig så, att
våra dagars i skilda hänseenden mycket snabba utveckling över huvud
har undergrävt lagens effektiva tillämpning i sådan grad att den numera
framstår som föga tidsenlig.

Sveriges advokatsamfund, vilket, som har nämnts, alltjämt avstyrker ett
upphävande, uttalar att den omständigheten att avflyttningsförbud utverkas
i en förhållandevis ringa utsträckning inte innebär att lagen i ämnet saknar
betydelse. Redan lagens existens utgör sålunda ett verksamt medel att få en
reglering till stånd av utestående underhållsbidrag samt säkerhet för utbetalning
av framdeles förfallande belopp. I motsats till vad Göta hovrätt har
framhållit i sitt yttrande över lagberedningens slutliga förslag i ämnet, kan
samfundet inte se något stötande i att hotet om avflyttningsförbud begagnas
i hithörande förhandlingssammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

15

6. Departementschefen

År 1917 reformerades lagstiftningen så, att barns rättsställning i olika
avseenden väsentligt förbättrades. Reformerna byggde bl. a. på principen
om föräldrars ovillkorliga skyldighet att underhålla sina barn. Sålunda antogs
skärpta bestämmelser om underhållsplikt i lagen om barn utom äktenskap.
Möjligheterna att driva in underhållsbidrag som inte betalades frivilligt
ökades genom lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.

I samband härmed tillkom också lagen om avflyttningsförbud. Till grund
för denna låg tanken att den enskildes plikt att bidra till sina anhörigas
underhåll måste ta över hans intresse att få avflytta från landet och bosätta
sig utomlands. Möjligheten att utomlands driva in underhållsbidrag i exekutiv
ordning på grundval av svensk exekutionstitel var vid lagens tillkomst
praktiskt taget obefintlig. Utvägen att utverka en exekutionstitel i det främmande
landet var i allmänhet förenad med så stora besvär och kostnader att
den endast undantagsvis kunde utnyttjas. Detta innebar att i den mån en
för sörj ningspliktig avflyttade till utlandet, den försörj ningsberättigade blev
hänvisad till samhälleligt stöd som var av begränsad omfattning.

Vilken underhållsskyldighet som helst ansågs dock inte böra få till följd
att den för sörj ningspliktige skulle kunna tvingas att stanna kvar här i landet.
Endast om underhållsskyldigheten avsåg minderåriga barn ansågs den
böra beaktas.

Lagen om avflyttningsförbud innehåller i korthet följande bestämmelser.
Den som är underhållsskyldig mot barn under sexton år får avflytta från
riket endast om han hos överexekutor har ställt av denne godkänd pant eller
borgen för underhållsskyldighetens fullgörande. Att avflytta innebär enligt
lagen att avresa från riket i avsikt att bosätta sig i främmande land. Lagen
äger alltså inte tillämpning på den som såsom turist eller affärsman eller den
som annars i ett eller annat ärende besöker utlandet, även om vistelsen utomlands
skulle bli ganska långvarig. Överexekutor kan befria den underhållsskyldige
från att ställa säkerhet, om anledning finns att anta att hans avflyttning
inte skall lända den underhållsberättigade till men eller om ömmande
omständigheter förekommer. Utmätningsman kan på begäran av den
underhållsberättigade meddela förbud för den underhållsskyldige att avflytta,
om fara är för handen att han avflyttar från riket utan att ha ställt
säkerhet. Förbudet skall genast underställas överexekutors prövning. Överexekutor
skall upphäva avflyttningsförbud om de omständigheter som har
föranlett förbudet inte föreligger längre. Avflyttningsförbud skall kungöras
för landets polismyndigheter. Det åligger polismyndighet att hindra en underhållsskyldig
som söker avflytta trots meddelat avflyttningsförbud. Lagens
bestämmelser gäller även för dem som i vederbörlig ordning har förpliktats
att till socialnämnd eller barnavårdsnämnd betala bidrag till underhåll av

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

barn under sexton år. Vad i lagen sägs om underhållsberättigad gäller i
sådant fall nämnden. Om underhållsskyldig har avflyttat från riket utan att
ha fullgjort sin skyldighet att ställa säkerhet eller kan befaras avflytta utan
att fullgöra denna skyldighet, kan överexekutor förplikta honom att genast
nedsätta kapitalvärdet av underhållsbidrag som inte är förfallet.

Avflyttningsförbud har vissa konsekvenser i passhänseende för den underhållsskyldige.
Är han underkastad sådant förbud, får pass utfärdas för
honom endast om passmyndigheten anser att han kan betros med sådant.
Har den underhållsskyldige redan pass, skall passmyndigheten återkalla
passet, om den finner att passinnehavaren inte kan betros med att inneha
det.

Antalet mål om avflyttningsförbud har under senare år sjunkit betydligt.
Under åren 1957—1960 utgjorde antalet mål hos överexekutorerna i genomsnitt
71 om året. Motsvarande siffra för åren 1964—1967 är 48. Den i januari
1964 utfärdade förteckningen över personer underkastade gällande avflyttningsförbud
innehåller omkring 450 namn. I motsvarande förteckning för
januari 1969 har antalet namn sjunkit till omkring 250.

Att avflyttningsförbud utverkas i allt mindre utsträckning måste bero på
att bl. a. barnavårdsnämnderna som handlägger ett mycket stort antal kravärenden
(i synnerhet bidragsförskottsärenden), undviker att väcka fråga
om sådana förbud. Det kan antas att man särskilt på barnavårdshåll numera
anser att förbud för en underhållspliktig att avflytta utgör ett mindre lämpligt
sätt att garantera underhållspliktens fullgörande.

Frågan huruvida det alltjämt föreligger behov av lagen om avflyttningsförbud
har senast behandlats i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria.
I denna uttalas, att övervägande skäl talar för att lagen upphävs,
och det föreslås att så sker. Promemorian har remissbehandlats. Samtliga
remissinstanser utom två tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran.

För egen del vill jag först betona, att rätten att lämna det land där man
vistas, även ens hemland, hör i ett demokratiskt samhälle till de grundläggande
rättigheterna. Denna rättighet bör vara underkastad endast sådana inskränkningar
som är strängt nödvändiga. För att inskränkningar till skydd
för annans ekonomiska anspråk skall framstå som försvarliga måste krävas
att det är ytterst angeläget att den berättigades intressen blir tillgodosedda.
Skälen för den inskränkning som görs genom lagen om avflyttningsförbud
väger enligt min mening inte längre lika tungt som tidigare. Jag vill därvid
särskilt framhålla följande faktorer såsom viktiga.

De bidragsberättigade barnen kan numera i flertalet fall påräkna ett visst
grundskydd i form av bidragsförskott. För de underhållsberättigades trygghet
torde därför möjligheten att ingripa med avflyttningsförbud mot en underhållsskyldig
inte längre spela så stor roll. Det allmännas krav på återbetalning
av utgivet bidragsförskott eller av medel som annars har för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969 17

skjutits måste självfallet tillgodoses, men det kan inte anses ha sådan angelägenhetsgrad
att man behöver tillgripa avflyttningsförbud eller hot om
avflyttningsförbud som påtryckningsmedel.

Arbetsmarknaden och allmänhetens bosättningsvanor kännetecknas nu
av en helt annan internationell rörlighet än tidigare. Denna omständighet har
hl. a. lett till internationella överenskommelser om indrivning av underhållsbidrag.
Mellan de nordiska länderna finns en konvention i ämnet av år
1962. Enligt denna kan omedelbar verkställighet fås i övriga nordiska länder
på dom, beslut eller förbindelse om underhåll som har tillkommit i
Sverige. Vidare har Sverige ratificerat 1958 års Haag-konvention om erkännande
och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. Enligt denna
konvention, som hittills i övrigt har ratificerats av bl. a. Belgien, Frankrike,
Italien, Nederländerna, Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike,
kan omedelbar verkställighet fås på dom eller beslut som har meddelats
i annat konventionsland om underhåll åt barn under tjuguett år. Slutligen
har Sverige jämte ett trettiotal andra stater ratificerat 1956 års New
York-konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. Enligt konventionen
åligger det ett särskilt utsett organ i varje konventionsstat att på
begäran vidta ändamålsenliga åtgärder för att få ut underhållsbidrag, såsom
att väcka och utföra talan samt att söka verkställighet.

Sverige har sålunda gällande överenskommelser om indrivning av underhållsbidrag
med åtskilliga andra länder. I några för svenska medborgare
typiska utvandrarstater — Australien, Canada och USA — är det emellertid
fortfarande omöjligt att få indrivning på svensk exekutionsurkund eller att
få officiellt bistånd med indrivningen av underhållsbidrag. Denna omständighet
är dock av underordnad betydelse eftersom dessa länder för att en
underhåll sskyldig person skall få tillstånd att invandra kräver att denne
har ordnat underhållsfrågan på ett för den underliållsberättigade tillfredsställande
sätt.

Det har påståtts, att avflyttningsförbudets främsta betydelse ligger i att
det främjar förhandlingar och överenskommelser mellan underhållsberättigad
och underhållsskyldig. Att behålla lagen i ämnet av detta skäl bör emellertid
inte komma i fråga. Inte heller finns det anledning att behålla lagen
av hänsyn till våra nordiska grannländer som har liknande regler. En olikhet
de nordiska länderna emellan på detta område är av mycket begränsad
betydelse.

Under hänvisning till vad jag nu har anfört ansluter jag mig till uppfattningen
att lagen om avflyttningsförbud bör utmönstras nr lagstiftningen.
Som förordas i departementspromemorian bör upphävandet ske i och med
utgången av juni 1969.

Avflyttningsförbud som är meddelade före sistnämnda tidpunkt bör därefter
vara utan verkan. Underhållsskyldig som har ställt pant eller borgen
för underhållsskyldighetens fullgörande eller nedsatt kapitalvärdet av viss

18

Kurigl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

del av underhållsbidraget bör dock även framdeles vara bunden härav.

Den sålunda förordade lagstiftningen gör det nödvändigt att se över passkungörelsen
den 31 maj 1940 (nr 471), utrikesförvaltningens passkungörelse
den 14 juni 1940 (nr 548) och kungörelsen den 9 april 1965 (nr 98) om
polisregister m. m.

7. Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om upphävande av lagen den 14- juni 1917 (nr 381) om förbud
för vissa underhålls skyldiga att avflytta från riket.

Lagförslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
Bilaga.1

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Förslaget, som är likalydande med motsvarande vid propositionen fogade förslag, liar uteslutits
här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

19

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 14 mars 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 6 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
7 februari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud
för vissa underhållsskgldiga att avflytta från riket.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
rådmannen Arne Wilhelmsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Brita Dydrick

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 69 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
21 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Erig
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om upphävande av lagen den li juni 1917 (nr 381) om förbud
för vissa underhållsskgldiga att avflytta från riket.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran, och
hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga
förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690104