Knngl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
1
Nr 62
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97);
given Stockholms slott den 21 mars 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97).
GUSTAF ADOLF
Camilla Odhnoff
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att barnavårdslagen ändras så att barnavårdsnämnderna
får befogenhet att meddela förhandsbesked om ett enskilt
hems allmänna lämplighet som fosterhem. Den som genom förhandsbesked
får sitt hem förklarat olämpligt som fosterhem skall kunna överklaga beslutet
i högre instans.
Förslag läggs också fram om vissa andra mindre ändringar i barnavårdslagen,
bl. a. om ändrade regler för prövning av åtal beträffande den som
är inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 62
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)
Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen den 29 april 19603 4 1, dels
att 6 § skall upphöra att gälla, dels att 11, 12, 47, 56, 69, 80 och 88 a §§ skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
11 §.
Kan barnavårdsnämndens---villkorligt upphörande,
3. meddela beslut som avses i 46 §
andra stycket, tillstånd som avses
i 47 § eller förbud som avses i 50
eller 51 § samt
4. förordna barnavårdsman.
Beslut som -------nästa sammanträde.
Avser beslutet------ordförandens beslut.
3. meddela beslut som avses i 46 §
andra stycket, tillstånd som avses
i 47 § första stycket eller förbud som
avses i 50 eller 51 § samt
4. förordna barnavårdsman.
Om kommunens--
12 §.
---i ungdomsvårdsskola,
3. meddela beslut som avses i 46 §
andra stycket, tillstånd som avses
i 47 § eller förbud som avses i 50 eller
51 §,
4. fullgöra vad som ankommer på
nämnden enligt föräldrabalken, enligt
4 § andra stycket eller 5 § lagen
om allmänna barnbidrag eller
enligt 11 § 1 eller 3 mom., 12 § 2
mom. eller 17 § andra stycket bi
-
3. meddela beslut som avses i 46 §
andra stycket, tillstånd eller förhandsbesked
som avses i 47 § eller
förbud som avses i 50 eller 51 §,
4. fullgöra vad som ankommer
på nämnden enligt föräldrabalken,
enligt 4 § andra stycket eller 5 § lagen
om allmänna barnbidrag eller
enligt 9, 11 eller 18 § lagen om bidragsförskott
eller
dr agsför skottslag en eller
5. göra framställning—- — — kommunens fullmäktige.
Beslut som--- -—---nästa sammanträde.
1 Senaste lydelse av 12 § se 1967: 320 och av 88 a § se 1968: 68.
3
Kurigl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
47 §.
Den som önskar mottaga fosterbarn
har att inhämta tillstånd av
barnavårdsnämnden i den kommun,
där han har sitt hem.
Sådant tillstånd må lämnas endast
om nämnden finner, att barnet hos
sökanden kommer att erhålla god
vård och fostran samt i övrigt gynnsamma
levnadsförhållanden.
Vad i-------motsvarande
Barn må ej mottagas i enskilt
hem som fosterbarn utan att barnavårdsnämnden
i den kommun, där
hemmet är beläget, meddelat tillstånd
därtill.
Tillstånd må lämnas endast om
nämnden finner, att barnet kommer
att erhålla god vård och fostran
samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden.
Nämnden må meddela förhandsbesked
om hemmets allmänna lämplighet
som fosterhem. Sådant besked
är ej bindande vid prövning enligt
första stycket.
tillämpning.
56 §.
För varje landstingskommun skall
Konungen, efter förslag av landstinget,
fastställa barnhemsplan, i
vilken skola upptagas barnhem till
sådant antal och av sådan art, att
behovet av olika slags barnhemsvård
blir ändamålsenligt tillgodosett. Även
ändring av planen fastställes av Konungen.
För varje landstingskommun skall
socialstyrelsen, efter förslag av
landstinget, fastställa barnhemsplan,
i vilken skola upptagas barnhem
till sådant antal och av sådan art,
att behovet av olika slags barnhemsvård
blir ändamålsenligt tillgodosett.
Även ändring av planen fastställes
av socialstyrelsen.
Landstingskommun har---gemensamma behov.
Vad i------—tillhör landstingskommun.
69 §.
Misstänkes det att den som inskrivits
vid ungdomsvårdsskola begått
brott före utskrivningen och hör
brottet under allmänt åtal, ankommer
det på statsåklagaren att sedan
han hört skolans styrelse avgöra,
Misstänkes det att den som inskrivits
vid ungdomsvårdsskola begått
brott före utskrivningen och
hör brottet under allmänt åtal, skall
åklagaren pröva, huruvida åtal
lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 62
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
huruvida åtal lämpligen bör ske. avgöres, skall skolans styrelse höras,
om det ej finnes obehövligt.
80 §.
I barnavårdsnämnds — —--tredje stycket,
avslagit ansökan om tillstånd att beslutat att ej meddela tillstånd
mottaga fosterbarn eller till mottagande av fosterbarn,
genom förhandsbesked förklarat
hem icke vara lämpligt som fosterhem
eller
träffat avgörande — -----—eller 51 §.
Ändring sökes------till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen äger-------laga kraft.
88 a §.
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas
hos eller ankomma till den som är
intagen i barnhem eller åtnjuter
vård inom ungdomsvårdsskola må
omhändertagas av föreståndaren för
hemmet eller skolan.
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas
hos eller ankomma till den som är
intagen i barnhem eller åtnjuter
vård inom ungdomsvårdsskola eller
vid utskrivningsavdelning som tillhör
sådan skola må omhändertagas
av föreståndaren för hemmet eller
skolan. Föreståndaren må även omhändertaga
alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel, som
utan att känd ägare därtill finnes
påträffas inom hemmet eller skolan.
Vad i----—--i människokroppen.
Med egendom,---—--tillfaller kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
5
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 februari
1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, SvenEric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odiinoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson.
Statsrådet Odhnoff anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om ändring i barnavårdslagen och anför.
Enligt barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) skall den som önskar
ta emot fosterbarn ha tillstånd av barnavårdsnämnd. Barnavårdslagen
(Bvl) förutsätter att sadant tillstand skall avse visst bestämt barn. Avslås
ansökan om tillstand kan beslutet överklagas. Det förekommer emellertid
att barnavårdsnämnderna förhandsgranskar ifrågasatta fosterhem. Talan
kan med nuvarande regler inte föras mot beslut som fattats med anledning
av sådan förhandsgranskning.
Ett nyligen inträffat fall har föranlett justitieombudsmannen Alfred Bexelius
(JO) att i en framställning till Kungl. Maj :t den 26 september 1968
(JO:s ämbetsberättelse 1969 sid. 226) begära skyndsam utredning av frågan
om sådan ändring av Bvl att barnavårdsnämnds beslut i fråga om förhandsgranskning
av tilltänkta fosterhem kan överprövas.
Med anledning av JO:s framställning har inom socialdepartementet i
oktober 1968 upprättats en promemoria angående denna fråga. Promemorian
mynnar ut i ett förslag till lag om ändring i barnavårdslagen.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av socialstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län (efter hörande av barnavårdsnämnden i
Stockholm), länsstyrelsen i Jönköpings län (efter hörande av barnavårdsnämnderna
i Tranås och Eksjö), länsstyrelsen i Älvsborgs län (efter hörande
av barnavårdsnämnderna i Borås och Trollhättan samt statens socialvårdskonsulent
i åttonde distriktet), länsstyrelsen i Västmanlands län
(efter hörande av barnavårdsnämnden i Västerås), länsstyrelsen i Västernorrlands
län (efter hörande av bl. a. barnavårdsnämnden i Sundsvall, sta
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år i969
tens social vårdskonsulent i tolfte distriktet, barnavårdskonsulenten och
barnavårdsombudet i länet), social utredningen, Svenska kommunförbundet,
styrelsen för Göteborgs socialförvaltning, barnavårdsnämnden i Malmö och
barnavårdsnämnden i Hälsingborg.
Jag avser att i det följande lägga fram förslag om ändringar i Bvl på
grundval av promemorian. Samtidigt föreslår jag vissa andra mindre ändringar
i lagen.
Gällande rätt
Enligt 47 § Bvl måste den som önskar ta emot fosterbarn ha tillstånd av
barnavårdsnämnden i den kommun, där han har sitt hem. Sadant tillstand
kan avse endast visst angivet barn. Tillståndstvång gäller oavsett barnets
ålder och gäller också beträffande sådana barn, som placeras med tanke
på adoption. Intill dess att adoptionen fullbordats, betraktas barnet som
fosterbarn.
Om barnavårdsnämnd avslagit ansökan om tillstånd att ta emot visst
barn som fosterbarn, får den som beslutet rör enligt 80 § Bvl söka ändring
hos länsstyrelsen. I länsstyrelsens beslut får enligt 84 § Bvl ändring sökas
hos Kungl. Maj :t genom besvär. Besvären prövas i regeringsrätten.
Barnavårdsnämnderna måste ofta ta ställning till frågan om ett hems
lämplighet som blivande fosterhem eller adoptivhem, innan det ännu finns
något bestämt barn på förslag för vederbörande. I stor utsträckning får
barnavårdsnämnderna ansökningar om godkännande av hem, som önskar
fosterbarn eller adoptivbarn, eller framställningar om utlåtande rörande
sådant hems lämplighet. Framställningarna kommer t. ex. från barnavårdsombud
eller barnavårdsmän eller från barnavårdsnämnder i andra kommuner
som önskar förbereda snabba placeringar av kommande fosterbarnsfall.
För dem som sysslar med anskaffande av fosterhem för barnavårdsnämndernas
räkning är det ofta nödvändigt att på ett tidigt stadium kunna
utsortera olämpliga hem. Det kan också vara fråga om blivande fosterföräldrar
eller adoptivföräldrar som önskar ha ett godkännande klart innan de
börjar söka efter något barn. Särskilt personer som önskar ta emot barn
från andra länder behöver kunna erhålla förhandsbesked från barnavårdsnämnderna.
Förfarandet med förhandsgranskningar av fosterhem är inte
reglerat i lag och den som får sitt hem underkänt av barnavårdsnämnden
har ingen möjlighet att få barnavårdsnämndens beslut överprövat (Regeringsrättens
årsbok 1965 notis S 155).
Av 47 § Bvl framgår, att ansökan om tillstånd skall göras av den som
vill ta emot barnet i sitt hem. Ansökningsförfarandet regleras närmare i 5
§ kungörelsen den 28 oktober 1960 (nr 594) om fosterbarnsvård. I verkligheten
görs emellertid ansökningarna ofta av barnavårdsnämnd i annan
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
7
kommun eller av annan myndighet och prövning av ärendena förekommer
ofta utan att de tilltänkta fosterföräldrarna undertecknat någon ansökan.
7 § samma kungörelse innehåller bestämmelser om utredning med anledning
av ansökan om tillstånd att ta emot fosterbarn.
I 11 § Bvl finns bestämmelser om rätt för barnavårdsnämndens ordförande
att i brådskande fall föregripa nämndens prövning genom interimistiskt
beslut. Interimistiskt beslut kan komma i fråga i de fall som särskilt anges
i It § och bl. a. beträffande tillstånd som avses i 47 § Bvl.
12 § Bvl innehåller bestämmelser om delegation av barnavårdsnämndens
beslutanderätt. Delegationsrätten begränsas genom ett flertal undantag.
Undantagna från delegation är sålunda bl. a. frågor om tillstånd enligt 47 §
Bvl.
JO:s framställning
I det ärende som gett anledning till JO:s framställning gällde frågan
huruvida en ensamstående kvinna (änka med tioårig son) kunde få tillstånd
att adoptera ett barn från Korea. Barnavårdsnämnden beslöt avstyrka
hennes adoptionsansökan och anförde i beslutet bl. a. att det förhållandet
att kvinnan var ensamstående blivit avgörande för nämndens ställningstagande.
JO konstaterar att varken socialstyrelsen eller utredningen om adoption
av utländska barn (SOU 1967:57) ansett det böra vara under alla förhållanden
uteslutet att tillåta en ensamstående kvinna att adoptera ett
koreanskt barn. JO framhåller därefter följande beträffande besvärsrätten
i sådana fall.
Innan något barn uttages för att placeras i hemmet hos den som begärt
att få adoptera ett koreanskt barn, kräves regelmässigt, att barnavårdsnämnden
i hemkommunen avger yttrande rörande sökandens lämplighet att mottaga
fosterbarn (se SOU 1967:57 s. 10—11 och 73—74 samt tidskriften
Sociala Meddelanden nr 1/1967). Om den prövning barnavårdsnämnden
därvid gör, utfaller till sökandens fördel vidarebefordras ansökningen av
socialstyrelsen till Korea för utseende av ett lämpligt barn. Utfaller barnavårdsnämndens
prövning däremot till sökandens nackdel, översändes ej
sökandens handlingar till Korea. Någon möjlighet att överklaga vad barnavårdsnämnden
efter en sådan förhandsgranskning av det tilltänkta fosterhemmet
beslutar torde för närvarande ej finnas vare sig prövningen begärts
av socialstyrelsen eller sökanden själv. Ej heller har det ansetts lämpligt,
att socialstyrelsen i eget yttrande till det utländska förmedlingsorganet tillkännager
en uppfattning, som strider mot barnavårdsnämndens (SOU 1967:
57 s. 75).
Av det sagda framgår, att barnavårdsnämndens inställning i frågan blir
avgörande för om adoption skall komma till stånd eller ej. Härav följer också
att ensamstående i en kommun, där barnavårdsnämnden principiellt är
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
emot att ensamstående skall få adoptera, ej får möjlighet att adoptera,
medan sådan adoption kanske tillätes i grannkommunen. En sådan ordning
är givetvis ej godtagbar. Principiella frågor om adoption måste i stället
lösas på ett för alla medborgare enhetligt sätt, oberoende av om sökanden
är bosatt i den ena eller den andra kommunen. För att åstadkomma detta
måste det finnas möjlighet att få barnavårdsnämnds beslut i sådan fråga
prövat av högre instans.
Departementspromemorian
I promemorian framhålls att bestämmelserna i 47 § Bvl om tillståndstvång
beträffande rätten att ta emot fosterbarn har till syfte att skapa garantier
för att barnet och de blivande fosterföräldrarna passar för varandra.
Syftet tillgodoses uppenbarligen bäst om tillståndet får avse endast
visst bestämt barn. Gällande regler bar utformats med tanke på detta.
Erfarenheten har emellertid enligt promemorian visat att förhandsgod
kännanden av fosterhem inte kan undvaras. I praxis har utbildats
ett system med två på varandra följande prövningar av blivande
fosterhems lämplighet. Därvid har barnavårdsnämnderna vid en första prövning
tagit ställning till om det angivna hemmet över huvud taget är tänkbart
som fosterhem. De beslut som fattas på detta stadium saknar formellt erkännande
i Bvl och kan inte överklagas. Detta har visat sig vara otillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt och medför risk för rättsförluster,
särskilt i ärenden som rör adoption av utländska barn. 47 § Bvl bör därför
kompletteras så att även förhandsgodkännande av fosterhem erkänns i
Bvl. Om möjligt bör tillståndsprövningen alltjämt ske i ett sammanhang
och avse visst bestämt barn. När förhandsgodkännande meddelats bör det
alltid följas av en ny prövning sedan det tilltänkta fosterbarnet valts ut.
Tillägget till 47 § Bvl har i promemorian utformats som ett nytt tredje
stycke. Enligt detta skall tillståndsprövningen kunna föregås av särskilt
beslut om de ifrågasatta fosterföräldrarnas och fosterhemmets allmänna
lämplighet att ta emot fosterbarn. Bestämmelsen är avsedd att göra det
möjligt för barnavårdsnämnd att ta upp fråga om förhandsgodkännande
av fosterhem efter ansökan av den ärendet rör, på anmälan av annan myndighet
eller av eget initiativ. Utformningen av bestämmelsen lägger formellt
i barnavårdsnämndens hand att avgöra om ärendet skall tas upp och föranleda
särskilt beslut eller inte. Det förutsätts emellertid att barnavårdsnämnderna
inte underlåter att pröva ärenden där enskilds rätt kan vara beroende
av att beslut fattas i frågan. Befintliga möjligheter till tillsyn och kontroll
över barnavårdsnämndernas verksamhet anses vara tillräcklig garanti för
detta.
I promemorian erinras om att utredningen om adoption av utländska
barn (SOU 1967:57 sid. 74) bär förordat, att förhandsgodkännande görs
tidsbegränsat, eftersom förhållandena i hemmet kan ändras. Det synes
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
9
emellertid enligt promemorian varken lämpligt eller behövligt att i lagtexten
ange någon bestämd tidsgräns. Barnavårdsnämnderna rekommenderas
däremot att göra klart för de tilltänkta fosterföräldrarna att betydelsen
av förliandsgodkännande måste bli mindre ju längre tid som förflyter innan
prövning i förhållande till visst bestämt barn sker.
I promemorian förordas vidare en uppmjukning av bestämmelserna i 47 §
Bvl så att ansökan om fosterhem sgodkännande inte alltid
måste göras av den som vill ta emot barn i sitt hem. Det erinras om att
föredragande statsrådet i prop. 1960:10 med förslag till barnavårdslag (sid.
315) i denna fråga framhållit, att ansökan i många fall — exempelvis då
omhändertaget barn placeras såsom fosterbarn i annan kommun — i realiteten
torde göras av barnavårdsnämnd eller annan myndighet men att
det ansetts riktigast, att de tilltänkta fosterföräldrarna alltid skall stå såsom
sökande i förhållande till den tillståndsbeviljande nämnden. JO har
emellertid i en framställning till Kungl. Maj :t den 3 april 1967 (JO:s
ämbetsberättelse 1968 sid. 466) framhållit att de tilltänkta fosterföräldrarna
inte alltid bör behöva stå som sökande i ett sådant ärende. I praxis
förekommer det enligt promemorian inte heller sällan att barnavårdsnämnderna
redan nu prövar ärenden om mottagande av fosterbarn utan att någon
ansökan finns.
Förslaget till ny lydelse av 47 § har i promemorian utformats för att anpassa
lagstiftningen efter praxis. Förslaget bör inte tolkas så att ansökan
från de tilltänkta fosterföräldrarna inte längre skall komma i fråga. I
många fall kommer ansökan alltjämt att vara det naturliga sättet att anhängiggöra
ifrågavarande ärenden.
80 § Bvl innehåller en uttömmande uppräkning av de fall då talan
mot barnavårdsnämnds beslut får föras. Den beslutet rör
får söka ändring hos länsstyrelsen om nämnden bl. a. avslagit ansökan om
tillstånd att ta emot fosterbarn. 1 promemorian föreslås att 80 § Bvl kompletteras
så att även beslut om förhandsgodkännande skall få överklagas
och det framhålls att om ansökan inte längre skall vara en förutsättning
för prövning av fråga om fosterhemsgodkännande måste 80 § Bvl ändras
även med hänsyn därtill. Ändringen sker enligt promemorian enklast genom
att ärendegruppen sammanförs med de närmast förut i 80 § nämnda
ärendena. Talan skall alltså få föras om barnavårdsnämnd meddelat beslut
som avses i 46 § andra eller tredje stycket eller 47 § första eller tredje stycket.
Genom promemorians utformning av bestämmelserna kommer talan i
princip att få föras även mot beslut varigenom tillstånd att ta emot fosterbarn
beviljats. Några administrativa olägenheter av detta torde enligt promemorian
inte uppkomma. Antalet fall då talan kan tänkas föras mot beslut
varigenom tillstånd beviljats torde vara få och den erforderliga begränsningen
ligger i att talan får föras endast av den ärendet rör.
Enligt It § Bvl kan i brådskande fall barnavårdsnämndens ordförande
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
meddela interimistiskt beslut om tillstånd som avses i 47 § Bvl.
Något behov av interimistiskt beslut beträffande förhandsgodkännande av
fosterhem synes enligt promemorian inte föreligga.
Enligt 12 § Bvl har barnavårdsnämnd rätt att delegera beslutanderätten
utom i vissa särskilt uppräknade fall. Bland undantagen nämns
tillstånd som avses i 47 § Bvl. Inte heller förhandsgodkännande bör enligt
promemorian få meddelas annat än av nämnden i dess helhet. En ändring
av 12 § första stycket 3 Bvl föreslås i enlighet härmed.
I promemorian framhålls att 6 § Bvl bör upphöra att gälla som en följd
av att socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertagit bl. a. de arbetsuppgifter
som tidigare ankom på medicinalstyrelsen. Behövliga bestämmelser om
socialstyrelsens uppgifter enligt Bvl finns i 5 § Bvl.
Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser tillstyrker departementspromemorians förslag
att Bvl bör kompletteras med regler om förhandsgodkännanden
av fosterhem. Ide flesta remissyttranden framhålls att det blivit
alltmer vanligt med framställningar om förhandsgranskning av tilltänkta
fosterhem eller adoptivhem och det bekräftas att ett system med förhandsgodkännanden
inte kan undvaras. Det framhålls att detta gäller såväl i fall
då adoption av barn från utlandet ifrågasätts som när det gäller att förbereda
framtida omplaceringar av svenska barn till fosterhem eller adoptivhem.
Även den föreslagna uppmjukningen av reglerna för ansökan om
fosterhem sgodkännande tillstyrks allmänt och förklaras av socialstyrelsen
vara en serviceåtgärd gentemot fosterföräldrarna och ett sätt
att åstadkomma ett smidigare förfarande. Socialutredningen förutsätter att
i de fall, då formell ansökan inte föreligger från de tilltänkta fosterföräldrarnas
sida, barnavårdsnämnden på annat sätt förvissar sig om att de verkligen
önskar ta emot fosterbarn, innan utredning som avses i 7 § kungörelsen
om fosterbarnsvård påbörjas.
Beträffande den nya utformningen av 47 § Bvl framhåller länsstyrelsen
i Västernorrlands län att barnavårdsnämnden bör vara skyldig att pröva
varje ansökan om förhandsbesked. Om sådan prövning anses kunna underlåtas
bör i lagen klart anges i vilka fall så kan ske. Barnavårdsnämnden i
Västerås anför att barnavårdsnämnderna inte får lämnas i ovisshet om när
skyldighet kan sägas föreligga för nämnden att fatta formellt beslut om godkännande.
Remissinstanserna tillstyrker allmänt att talan mot barnavårdsnämnds
beslut skall få föras av den som vägras förhandsgodkännande.
Departementspromemorians utformning av förslaget till ändrade
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969 11
regler om talan mot barnavårdsnämnds beslut har emellertid föranlett flera
kommentarer.
Sålunda vänder sig länsstyrelsen i Stockholms län och barnavårdsnämnden
i Stockholm mot att talan skall få föras inte bara mot beslut varigenom
tillstånd att ta emot fosterbarn vägrats utan även mot beslut varigenom
sådant tillstånd beviljats. Länsstyrelsen bar främst vissa principiella betänkligheter
mot promemorians förslag. Även om talan får föras endast av
den ärendet rör, synes det inte på förhand givet att dessa besvär kommer
att bli sällsynta, då vårdnadshavarna härigenom torde få besvärsrätt. Det
visar sig nämligen erfarenhetsmässigt att vårdnadshavare i samhällsvårdsärenden
mycket ofta har bestämda och mot barnavårdsnämnden avvikande
åsikter i placeringsfrågor. Därtill kommer att barnavårdslagen har såsom
allmän princip att inte tillåta besvär i andra placeringsfrågor än sådana
som rör ungdomsvårdsskolornas verksamhet. Det erforderliga korrektivet
mot olämplig behandling av andra omhändertagna än ungdomsvårdsskoleelever
finns i 4 § Bvl där länsstyrelserna ges rätt och plikt att öva tillsyn.
Att på sätt föreslagits införa en ny besvärsprincip i vad avser fosterhemsplaceringar
synes opåkallat. Skall en sådan ändring ske bör den i vart fall
utredas i ett vidare sammanhang. Socialutredningen anför liknande synpunkter.
Barnavårdskonsulenten och barnavårdsombudet i Jönköpings län
anser det däremot värdefullt att ett barns ställföreträdare, t. ex. dess barnavårdsman,
har möjlighet att överklaga en placering i ett bestämt fosterhem.
Socialstyrelsen tar upp frågan om behovet av särskilda åtgärder för att
motverka att barnavårdsnämnderna meddelar klart olämpliga fosterhemstillstånd.
Socialstyrelsen säger sig ha iakttagit flera fall av sådana olämpliga
tillstånd i sin verksamhet med förmedling av adoptivbarn från Korea. Vid
placering av utländska barn i svenska hem finns ingen vårdnadshavare,
som kan bevaka barnens intresse. Då placeringar av utländska barn tenderar
att öka i antal anser socialstyrelsen det angeläget att frågan om en
överprövning av meddelade fosterhemstillstånd löses snarast möjligt.
Remissinstanserna redovisar delade uppfattningar om besvärsrättens inverkan
på barnavårdsnämndernas bedömning av tveksamma fall. En del
remissinstanser, bland dem länsstyrelsen i Jönköpings län, ifrågasätter om
inte besvärsrätten kan medföra att barnavårdsnämnderna i tveksamma fall
hellre lämnar ett förhandsgodkännande än ett avslagsbeslut. Andra instanser,
t. ex. länsstyrelsen i Vusternorrlands län, bedömer denna risk som ringa
medan barnavårdsnämnden i Malmö anser besvärsmöjligheten vara till
fördel även för barnavårdsnämnderna, som därmed kan arbeta utan att
behöva ta hänsyn till det förhållandet att, som nu gäller, de tilltänkta fosterföräldrarna
i och med ett negativt beslut ställs utan möjlighet att på legal
väg påverka beslutet.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Svenska kommunförbundet och
barnavårdsnämnden i Stockholm anser att interimistiskt beslut
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
bör kunna meddelas även beträffande förhandsgodkännande. Barnavårdsnämnderna
i Malmö, Hälsingborg och Sundsvall samt socialvårdskonsulenten
i åttonde distriktet delar däremot den i departementspromemorian hävdade
uppfattningen att sådant beslut inte skall behöva meddelas i fråga om förhandsgodkännande.
I fråga om barnavårdsnämnds rätt att delegera beslutanderätten
tillstyrks allmänt promemorians förslag att förhandsgodkännande
inte bör få meddelas annat än av nämnden i dess helhet.
Föredraganden
Genom 1960 års barnavårdslag skärptes bestämmelserna om fosterbarnstillsynen
bl. a. genom att det tillståndstvång som enligt tidigare lag gällt
beträffande fosterbarn under ett års ålder utsträcktes till att gälla samtliga
fosterbarn. Enligt gällande regler måste tillståndet avse visst bestämt barn
och syftet med bestämmelserna är att så långt möjligt skapa garantier för
att barnet och de blivande fosterföräldrarna passar för varandra.
Erfarenheter från barnavårdslagens tillämpning visar emellertid att de
nuvarande reglerna för tillstånd att ta emot fosterbarn behöver kompletteras
med bestämmelser som stadfäster det i praktiken ofta förekommande
systemet med förhandsgodkänn anden av fosterhem så att
det blir möjligt att få barnavårdsnämnds avslagsbeslut i sådant ärende
överprövat. Framför allt har det ökade intresset för att adoptera barn från
utlandet riktat uppmärksamheten på problemet. Ett godkännande av hemmet
medan barnet befinner sig utomlands ställs nämligen ibland upp som
villkor för att utländska myndigheter skall medge adoption.
Remissinstanserna tillstyrker allmänt att systemet med förhandsgodkännanden
av fosterhem tas upp i Bvl. Jag föreslår att så sker genom ändring
av 47 § Bvl. Lagändringen bör genomföras utan att man avvaktar den översyn
av den sociala vårdlagstiftningen som socialutredningen fått sig anförtrodd.
Socialutredningen har inte heller haft något att erinra mot att så
sker.
Reglerna om förhandsgodkännande av fosterhem bör få sin plats i ett
nytt tredje stycke i 47 § Bvl. Som framhållits i departementspromemorian
bör förhandsbeskedet alltid följas av en ny prövning sedan det tilltänkta
fosterbarnet utvalts. Det är nämligen angeläget att man inte ger avkall på
principen att barn och fosterföräldrar eller adoptivföräldrar skall passa
för varandra.
Invändningar av principiell natur kan visserligen riktas mot förfarandet
med dubbla prövningar. Barnavårdsnämnderna blir nämligen vid den slutliga
prövningen i viss mån bundna av sitt förhandsgodkännande. Särskilt
gäller detta i fråga om utländska barn. Som utredningen om adoption av
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
utländska barn framhållit i sitt betänkande är emellertid det bär föreslagna
förfarandet den enda möjliga vägen att lösa ifrågavarande problem.
Praktiska olägenheter torde i stor utsträckning kunna undvikas om den
preliminära prövningen sker med tillräcklig omsorg och grundlighet. Vid
prövningen bör sökanden så ingående som möjligt upplysa om sina önskemål
beträffande barnet, t. ex. ålder, kön osv. På detta sätt minskas riskerna
för att nämnden vid sin definitiva prövning kommer till ett annat resultat
än vid den preliminära.
Utredningen om adoption av utländska barn har ansett att förhandsgodkännande
borde vara tidsbegränsat, vilket skulle motverka att förhållandena
i det blivande fosterhemmet hinner ändras alltför mycket mellan de
olika beslutstillfällena. 1 promemorian uttalas emellertid att det varken är
lämpligt eller erforderligt att i lagtexten ange någon bestämd tidsgräns.
Remissinstanserna har inte haft något att invända mot promemorians ståndpunkt.
Inte heller jag anser att någon tidsgräns bör anges i lagtexten. Detta
hindrar emellertid enligt min mening inte att barnavårdsnämnderna själva
tidsbegränsar giltigheten av sina förhandsgodkännanden om anledning skulle
finnas därtill. Likaså bör det vara tillåtet för nämnderna att begränsa sina
förhandsgodkännanden på annat sätt, t. ex. till att avse barn av viss ålder
om detta kan vara lämpligt. Under alla förhållanden bör barnavårdsnämnderna
fästa de tilltänkta fosterföräldrarnas uppmärksamhet på tidsfaktorns
betydelse för förliandsgodkännandets värde.
Förslaget att ansökan om fosterhemsgodkännande inte
alltid skall behöva göras av den som vill ta emot barn i sitt hem har allmänt
tillstyrkts av remissinstanserna och jag finner för egen del önskvärt att
det genomförs. Förslaget föranleder ändringar i 47 § första och andra
styckena Bvl. Även fråga om förhandsbesked bör naturligtvis kunna tas
upp utan att ansökan föreligger från de blivande fosterföräldrarna. Kungörelsen
om fosterbarnsvård får ändras i anslutning härtill.
I promemorian framhålls att förslaget till utformning av 47 § Bvl formellt
överlämnar åt barnavårdsnämnden att avgöra om en framställning om förhandsbesked
skall föranleda särskilt beslut eller inte. Ett par remissinstanser
vänder sig mot detta och framhåller att barnavårdsnämnden bör vara
skyldig att pröva varje ansökan och att barnavårdsnämnderna inte får lämnas
i ovisshet om när skyldighet att fatta formellt beslut föreligger.
Eftersom ändringarna i 47 § Bvl syftar till bl. a. att underlätta samverkan
olika barnavårdsmyndigheter emellan i deras arbete att förbereda anskaffandet
av lämpliga fosterhem, synes promemorians ståndpunkt riktig.
Nämnderna bör inte tvingas att varje gång en framställning görs från
annan myndighet fatta formellt beslut med tillämpning av reglerna i 3 kap.
Bvl. Det ligger emellertid i sakens natur att barnavårdsnämnderna inte
får underlåta att fatta formellt beslut om de tilltänkta fosterföräldrarna
genom att göra ansökan eller på annat sätt visar att de önskar beslut i
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
ärendet. Givetvis måste barnavårdsnämnderna alltid förvissa sig om att de
föreslagna fosterföräldrarna är villiga att ta emot fosterbarn innan utredning
som syftar till ett formellt beslut sätts i gång.
Huvudsyftet med ändringen av 47 § Bvl är att göra det möjligt för den
som vägras förhandsgodkännande som fosterförälder att föra talan mot
barnavårdsnämndens beslut därom. Remissinstanserna är ense
om att en sådan möjlighet är angelägen från rättssäkerhetssynpunkt. Jag
delar denna uppfattning och föreslår att det görs ett tillägg till 80 § Bvl
varigenom möjlighet till sådan talan fastslås. Detta bör enligt min mening
också vara till fördel för barnavårdsnämnderna, eftersom dessa inte längre
behöver arbeta under trycket av att vara sista instans i sådana ärenden.
Promemorians förslag att talan skall få föras även mot beslut varigenom
tillstånd att ta emot fosterbarn beviljats eller ett förhandsgodkännande
lämnats har däremot föranlett kritik från några remissinstanser. Dessa
framhåller att man inte utan ytterligare utredning bör införa en ny besvärsprincip.
I ett par yttranden framhålls dock att det skulle vara värdefullt
om barnets ställföreträdare hade besvärsrätt över sådana beslut i den mån
ställföreträdaren är t. ex. barnavårdsman. I detta sammanhang vill jag
också erinra om att socialstyrelsen anser det angeläget att frågan om möjligheten
att överpröva sådana beslut löses snarast möjligt.
För egen del vill jag ansluta mig till uppfattningen att rätt att överklaga
beslut som innefattar förhandsgodkännande eller tillstånd att ta emot
fosterbarn inte bör införas utan ytterligare utredning. Besvärsrätten bör
därför regleras efter samma principer som f. n. Det får ankomma på socialutredningen
att efter samråd med utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden
vidare pröva denna fråga. 80 § bör alltså i detta sammanhang utformas
så att talan får föras endast mot beslut, som innebär att förhandsgodkännande
eller tillstånd att ta emot fosterbarn har vägrats.
Interimistiskt beslut bör enligt min mening inte förekomma
beträffande förhandsbeskeden. För tydlighetens skull bör i It § Bvl göras
ett tillägg, så att det klart framgår att interimistiskt beslut inte kan meddelas
beträffande förhandsbesked.
Vad angår barnavårdsnämndens rätt att delegera beslutanderätten
delar jag liksom remissinstanserna den i promemorian uttalade
uppfattningen att förhandsgodkännanden inte bör få meddelas annat än
av nämnden i dess helhet. 12 § Bvl bör ändras med anledning härav. Samtidigt
bör vissa ändringar göras i paragrafen med anledning av att den vid
Bvl:s tillkomst gällande bidragsförskottslagen ersatts av lagen den 21 maj
1964 (nr 143) om bidragsförskott.
Jag förordar att 6 § Bvl upphävs i enlighet med förslag i promemorian.
Socialstyrelsen har i en framställning till Kungl. Maj :t den 25 juni
1968 föreslagit en ändring av 56 § Bvl. Ändringsförslaget går ut
på att den nuvarande befogenheten för Kungl. Maj :t att fastställa barn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
15
hemsplan för landstingskommun av organisatoriska skäl överflyttas till
socialstyrelsen. Jag förordar att så sker.
I förenklingssyfte infördes år 1964 i 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård en bestämmelse att åklagaren inte alltid skall behöva
höra vederbörande anstaltsstyrelse utan skall kunna underlåta detta, om
det är obehövligt (jfr prop. 1964: 10 sid. 216—218). En motsvarande förenkling
bör nu genomföras med avseende på 6 9 § Bvl. Här avser jag
t. ex. sådana fall, där åklagaren känner till skolstyrelsens praxis och väntar
sig att styrelsen skall komma att tillstyrka att åtal inte skall ske och åklagaren
delar styrelsens uppfattning. Den nya bestämmelsen bör även kunna
leda till att nytt yttrande inte alltid behöver inhämtas från skolstyrelsen i
de fall då yttrande tidigare inhämtats från barnavårdsnämnd men den
unge, innan beslut i åtalsfrågan hunnit fattas, blivit inskriven som elev
vid ungdomsvårdsskola. Inte heller skall yttrande behöva inhämtas när det
står klart att åtal under alla förhållanden bör väckas för att skuldfrågan
skall kunna utredas eller därför att det gäller ett mycket allvarligt brott.
I paragrafen bör inte längre anges på vilken åklagare åtalsprövningen
skall ankomma. Härigenom uppnås att åtalsprövningen skall ske av den
åklagare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet.
Jag föreslår slutligen en mindre ändring i 88 a § Bvl. Där finns
bl. a. bestämmelser om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
som påträffas hos eller ankommer till den som är intagen i barnhem eller
åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola får omhändertas av föreståndaren
för hemmet eller skolan. Bestämmelserna har tillämpning även på
narkotika. Det förekommer emellertid att alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel påträffas vid ifrågavarande institutioner utan att någon
ägare ger sig till känna. För att undanröja varje tveksamhet om hur sådan
egendom får behandlas föreslår jag ett tillägg till första stycket i 88 a § Bvl.
Enligt tillägget skall föreståndaren för hemmet eller skolan få ta hand om
alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som påträffas inom anstalten
utan att man vet vem de tillhör. Tillägget har utformats efter förebild
av 82 § andra stycket lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i
fångvårdsanstalt (jfr prop. 1963: 147 sid. 13). Till vissa ungdomsvårdsskolor
finns anknutna särskilda utskrivningsavdelningar och vården vid
dessa avdelningar anses utgöra vård utom skola. Jag föreslår ett sådant tilllägg
till 88 a § Bvl att paragrafens bestämmelser kan tillämpas även på den
som vårdas vid utskrivningsavdelning.
Samtliga lagändringar bör träda i kraft den 1 juli 1969.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97). Förslaget
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga1.
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson i
i Bilagan har uteslutits här. Förslaget i bilagan är likalydande med det förslag som
är fogat vid propositionen frånsett vissa jämkningar av redaktionell art.
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
17
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 mars 1969.
Närvarande:
f.d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,
regeringsrådet Ringd én,
justitierådet Conradi.
Enligt lagrådet den 13 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
28 februari 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Brita Dgdrick
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 år 1969
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 21 mars
1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Bengtsson.
Statsrådet Odhnoff anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till lag om ändring i barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97).
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och anför.
Vissa redaktionella jämkningar bör vidtas i förslaget.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga förslaget med vidtagna ändringar.
Med bifall till vad föredraganden med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
ESSELTE AB. STHLM 60
914099