Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

1

Nr 58

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ng organisation
av sjöfartsverket, m. m.; given Stockholms slott den 14
mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till förordning om
ändring i folkbokföringsförordningen den 9 juni 1967 (nr 198),

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till förordning
om ändring i mönstringsförordningen den 14 april 1961 (nr 87),

dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ny organisation av sjöfartsverkets centrala förvaltning.
Verkets uppgifter föreslås koncentrerade till att avse främst handelssjöfartens
farleder och fartyg. Detta innebär att vissa av verkets nuvarande
uppgifter t. ex. i fråga om småbåts- och fiskehamnar och geomagnetisk
verksamhet upphör eller förs över till andra myndigheter. Verksamheten
skall drivas med ekonomisk inriktning och med i princip full kostnadstäckning
som mål.

Verket föreslås stå under ledning av en kollegialt beslutande lekmannastyrelse
bestående av — utom generaldirektören — fyra ledamöter. Den
centrala förvaltningen föreslås indelad i fem avdelningar, nämligen driftavdelningen,
sjökarteavdelningen, sjöfartsinspektionen, ekonomiavdelningen
och administrativa avdelningen.

Vidare föreslås att ett centralt sjömansregister inrättas vid sjömansförmedlingen
i Göteborg. Härvid upphör sjömanshusens och sjöfartsstyrelsens
registrering av sjömän. Sjömanshusens övriga uppgifter — dvs. mönst1
—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 58

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 58 år 1969

ringsverksamheten — föreslås bli integrerade med sjömansförmedlingen i
den allmänna arbetsförmedlingens lokala organisation. En central sjömansnämnd
ersätter de regionala nämnderna.

Slutligen föreslås att Falsterbokanalen upplåts till småbåtshamn och under
sommarhalvåret i begränsad omfattning hålls öppen för fritidsbåttrafik.

För budgetåret 1969/70 begärs för angivna ändamål sammanlagt
113 740 000 kr. För sjöfartsverket som är försöksmyndighet på programbudgetmetodikens
område föreslås att de nuvarande anslagen ersätts med
tre programbudgetinriktade anslag.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

3

Förslag

till

Förordning

om ändring i mönstringsförordningen den 14 april 1961 (nr 87)

Härigenom förordnas, dels att 3 och 9 §§ mönstringsförordningen den 14
april 19611 skall upphöra att gälla, dels att i 49 och 51 §§ förordningen ordet
»sjöfartsstyrelsen» skall bytas ut mot »sjöfartsverket», dels att 1, 5—8, 10,
14, 18, 23, 26, 27, 29, 32, 33, 35, 37—39, 45—48 och 52—55 §§ förordningen
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Svensk sjöman, som är anställd å
svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet
av 20 registerton eller mera,
skall vara inskriven vid sjömanshus.
Inskrivning må ock eljest ske
av svensk sjöman, som visar eller
gör sannolikt att han är anställd eller
skall vinna anställning å handelsfartyg.

Inskrivning skall ske vid sjömanshuset
i det sjömanshusdistrikt, inom.
vilket sjömannen är kyrkobokförd,
eller, om han ej är kyrkobokförd i
Sverige, vid Stockholms sjömanshus.

(Föreslagen lydelse)

Svensk sjöman, som är anställd å
svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet
av 20 registerton eller
mera, skall vara inskriven som sjöman
i register hos arbetsmarknadsstyrelsen
(sjömansregistret). Inskrivning
må ock eljest ske av
svensk sjöman, som visar eller gör
sannolikt att han är anställd eller
skall vinna anställning å handelsfartyg.

Inskrivning skall ske hos mönstringsförrättare
vid sjömansförmedling
eller hos särskild, av arbetsmarknadsstyrelsen
utsedd mönstringsförrättare.

Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer
efter samråd med sjöfartsverket
var i riket mönstringsförrättare
skall finnas. Mönstringsförrättare
utom riket är svensk konsul
som av ministern för utrikes ärendena
förordnats därtill. Förteckning
över de orter där mönstringsförrät -

1 Senaste lydelse av 37 och 46 §§ se 1968: 444.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tare finnes skall intagas i publika -

5

I samband med inskrivningen vid
sjömanshus skall för sjömannen utfärdas
sjöfartsbok.

6

För inskrivning skall sjömannen
personligen inställa sig vid det sjömanshus,
som han skall tillhöra;
dock må, om sjömannen befinner sig
på annan ort och sådan inställelse
skulle föranleda betydande olägenhet,
inskrivningen verkställas samt
sjöfartsbok utfärdas av mönstringsförrättare,
som finnes att tillgå på
orten.

tionen »Underrättelser för sjöfarande».

§•

I samband med inskrivningen i
sjömansregistret skall för sjömannen
utfärdas sjöfartsbok.

§•

För inskrivning skall sjömannen
personligen inställa sig hos mönstringsför
rätt are.

7

När sjömannen inskrivits, skall
sjömanshuset därom ofördröjligen
underrätta pastorsämbetet i den församling,
där sjömannen är kyrkobokförd,
samt, beträffande värnpliktig
sjöman, vederbörande inskrivningschef
enligt vad särskilt stadgas.

8

Upphör sjöman, som är inskriven
vid sjömanshus, att utöva sjömansyrket
å handelsfartyg, bör han anmäla
detta till sjömanshuset för att avföras
ur dess inskrivningsregister.
Om sjömannen, såvitt är känt, under
fyra på varandra följande kalenderår
icke utövat yrket å svenskt handelsfartyg,
skall han, även om anmälan
ej skett, avföras ur registret
vid slutet av fjärde året. Är sjöman -

När sjömannen inskrivits, skall
sjömansregisterföraren därom ofördröjligen
underrätta länsstyrelsen.

Har sjöman, såvitt är känt, under
ett kalenderår icke utövat sjömansyrket
å svenskt handelsfartyg, skall
han avföras ur sjömansregistret. Befinnes
att sjöman, som enligt vad
nu sagts avförts ur sjömansregistret,
alltjämt utövar sjömansyrket å
svenskt handelsfartyg, skall han åter
införas i registret.

När sjöman avföres ur eller återinföres
i sjömansregistret, skall un -

5

Kungl. Maj :ts proposition nr 58 år 1969

(Nuvarande lydelse)
nen nyinskriven i registret och har
han, såvitt är känt, tjänstgjort till
sjöss under högst sex månader av
första året efter inskrivningen men
under det nästfoljande kalenderåret
icke vidare utövat sjömansyrket å
svenskt handelsfartyg, skall han,
även om anmälan ej skett, avföras
ur registret redan vid slutet av
nämnda kalenderår; dock skall sjömannen,
om han kan antagas hava
under någon del av detta år på grund
av annan militärtjänstgöring än som
föranledes av fast anställning vid
krigsmakten varit hindrad att utöva
yrket, avföras ur registret först vid
slutet av det kalenderår, under vilket
sådant hinder icke förelegat. Befinnes
att sjöman, som enligt vad nu
sagts utan anmälan avförts ur inskrivningsregister,
alltjämt utövar
sjömansyrket å svenskt handelsfartyg,
skall han åter införas i registret.

När sjöman avföres ur eller återinföres
i inskrivningsregister, skall
underrättelse därom ofördröjligen
tillställas pastorsämbetet i den församling,
där sjömannen är kyrkobokförd,
samt, beträffande värnpliktig
sjöman, vederbörande inskrivningschef
enligt vad därom särskilt
stadgas.

(.Föreslagen lydelse)
derrättelse därom ofördröjligen tillställas
länsstyrelsen.

10

Från skyldighet enligt 1 § att vara
inskriven vid sjömanshus äger
sjöfartsstyrelsen meddela undantag
i fråga om anställda å fartyg, som
uteslutande nyttjas i svensk inre
fart.

Från skyldighet enligt 1 § att vara
inskriven i sjömansregistret äger arbetsmarknadsstyrelsen
efter samråd
med sjöfartsverket meddela undantag
i fråga om anställda å fartyg, som
uteslutande nyttjas i svensk inre
fart.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

Svensk sjöman----------—fartyg, om

a) han ej är inskriven vid sjö- a) han ej är inskriven i sjömans manshus

eller han saknar sjöfarts- registret eller han saknar sjöfartsbok,
bok,

b) han på— —--------------å fartyget.

I fråga-----------motsvarande tillämpning.

Utländsk sjöman--------------såsom pass.

18 §.

Vid påmönstring-----------skall iakttagas

a) att sjömannen är inskriven vid a) att sjömannen är inskriven i
sjömanshus och har sjöfartsbok, sjömansregistret och har sjöfartsbok,

b) att hinder--------------fri hemresa.

Av anställningskontraktet-----------den anställde.

23 §.

Mönstring inom riket förrättas av Mönstring förrättas av mönstföreståndare
för sjömanshus (sjö- ringsförrättare.
manshusombudsman) eller annan
mönstringsförrättare vid sjömanshus
eller ock av särskild av sjöfartsstyrelsen
utsedd mönstringsförrättare.

Mönstring utom riket förrättas av
svensk konsul.

Frånträder sjöman--------------------första stycket.

26

Det åligger sjömanshusombudsman
att, i fall av tvist mellan befälhavare
och besättning eller mellan
besättningsmän inbördes, när han
anmodas därom eller eljest anledningförekommer
söka åstadkomma förlikning.

Det åligger mönstringsförrättare
att, i fall av tvist mellan befälhavare
och besättning eller mellan besättningsmän
inbördes, när han anmodas
därom eller eljest anledning förekommer
söka åstadkomma förlikning.

27 §.

Sjömanshusombudsman må icke Mönstringsförrättare inom riket
utan tillstånd för egen eller annans må icke utan tillstånd för egen eller
räkning driva eller hava del i eller annans räkning driva eller hava del i
anställning vid företag, som omfat- eller anställning vid företag, som om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

7

(Nuvarande lydelse)
lar rederiverksamhet, eller för sådant
företag åtaga sig uppdrag mot
ersättning, ej heller vara anställd å
fartyg.

Tillstånd meddelas, där ej annorlunda
är stadgat, av arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med sjöfartsstyrelsen.
I samma ordning må utfärdas
erforderliga föreskrifter i fråga
om ombudsmans eller annan vid sjömanshus
verksam mönstringsförrättares
anställning eller uppdrag vid
sidan av tjänsten.

(Föreslagen lydelse)
fattar rederiverksamhet, eller för sådant
företag åtaga sig uppdrag mot
ersättning, ej heller vara anställd å
fartyg.

Tillstånd meddelas, där ej annorlunda
är stadgat, av arbetsmarknadsstyrelsen
efter samråd med sjöfartsverket.

29 §.

Fråga om påmönstringsförbud för
sjöman, som är inskriven vid sjömanshus,
eller om varning av sådan
sjöman prövas och avgöres av en
särskild nämnd, sjömansnämnd, i
det sjömanshusdistrikt, där sjömannen
är inskriven. Beträffande annan
sjöman prövas och avgöres sådan
fråga av sjömans nämnden i det sjömanhus
distrikt, där han senast varit
inskriven, eller, om han icke varit
inskriven, av sjömansnämnden i
Stockholms sjömanshusdistrikt.

Fråga om påmönstringsförbud eller
varning prövas och avgöres av en
särskild nämnd, sjömansnämnden.

32 §.

Har sjömansnämnd utfärdat påmönstringsförbud
eller upphävt sådant
förbud, skall anmälan därom
ofördröj ligen göras till sjöfartsstyrelsen
för anteckning i det centrala
sjömansregistret.

Sjöf artsstyr elsen skall ofördröjligen
underrätta sjömansförmedlingarna
och mönstringsförrättarna i riket
om utfärdade påmönstringsförbud
liksom ock när sådant förbud

Har sjömansnämnden utfärdat påmönstringsförbud
eller upphävt sådant
förbud, skall anmälan därom
ofördröjligen göras till sjömansförmedlingarna
och mönstringsförrättarna
i riket. Sådan underrättelse
skall jämväl, i den utsträckning som
finnes påkallad, tillställas mönstringsförrättarna
utom riket.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

upphävts. Sådan underrättelse skall
jämväl, i den utsträckning som finnes
påkallad, tillställas mönstringsförrättarna
utom riket.

Påmönstringsförbud skall----------klagan däröver.

33

Sjömansnämnd utses av sjöfartsstyrelsen
för ett eller för flera sjömanshusdistrikt
gemensamt. Sjömansnämnd
skall bestå av åtta ledamöter
jämte suppleanter för dem.
Ordföranden samt dennes suppleant,
vilken tillika är vice ordförande i
nämnden, böra vara lagfarna. Av övriga
ledamöter utses två efter förslag
av Sveriges redareförening, en efter
förslag av Sveriges fartygsbefälsförening,
en efter förslag av Svenska
maskinbefälsförbundet, två efter
förslag av Svenska sjöfolksförbundet
och en efter förslag av Svenska stewardsföreningen.
Suppleanter för
dessa ledamöter utses i enahanda
ordning. Ledamöter och suppleanter
skola utses för viss tid, högst tre år.

Sjömansnämnd är beslutför om
jämte ordföranden eller vice ordföranden
minst fyra ledamöter äro närvarande.

Såsom nämndens-------

§■

Sjömansnämnden utses av Konungen.
Sjömansnämnden skall bestå av
åtta ledamöter jämte suppleanter
för dem. Ordföranden samt dennes
suppleant, vilken tillika är vice ordförande
i nämnden, böra vara lagfarna.
Av övriga ledamöter utses två
efter förslag av Sveriges redareförening,
en efter förslag av Sveriges
fartygsbefälsförening, en efter förslag
av Svenska maskinbefälsförbundet,
två efter förslag av Svenska
sjöfolksförbundet och en efter förslag
av Svenska stewardsföreningen.
Suppleanter för dessa ledamöter utses
i enahanda ordning. Ledamöter
och suppleanter skola utses för viss
tid, högst tre år.

Sjömansnämnden är beslutför om
jämte ordföranden eller vice ordföranden
minst fyra ledamöter äro
närvarande.

----tillämpliga delar.

35 §.

Sjömansrulla, som upphört att gälla,
skall i samband med den därav
föranledda avmönstringen omhändertagas
av mönstringsförrättaren
och för förvaring tillställas sjömanshuset
i det sjömanshusdistrikt, där
fartygets hemort är belägen.

Sjömansrulla, som upphört att
gälla, skall i samband med den därav
föranledda avmönstringen omhändertagas
av mönstringsförrättaren
och för förvaring tillställas sjömansregistret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

9

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

För svenskt —-----— -— från upprättandet.

Manskapsförteckning skall upprättas
i två exemplar och godkännas av
mönstringsförrättare. Ena exemplaret
av förteckningen skall finnas ombord
å fartyget och det andra förvaras
vid sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt,
inom vilket fartyget
har hemort.

38

Om frånträde eller tillträde av
tjänst ombord å fartyg med manskapsförteckning
skall befälhavaren
göra anteckning i förteckningen samt
snarast genom särskilt upprättad
rapport underrätta sjömanshuset
i det sjömanshusdistrikt, inom vilket
fartyget har hemort.

39

När manskapsförteckning upphört
att gälla, skall det å fartyget förvarade
exemplaret av befälhavaren
översändas till det sjömanshus, där
det andra exemplaret av förteckningen
förvaras.

45

Finner sjömansläkare vid undersökning
av sjöman, att sjömannen
på grund av sitt hälsotillstånd är
olämplig alt utöva sjömansyrket,
åligger det läkaren att ofördröj ligen
göra anmälan därom till sjöfartsstyrelsen
för anteckning i det centrala
sjömansregistret. Sådan anmälan
må, om så finnes lämpligen kunna
ske, begränsas att gälla yrkesutövning
i viss befattning eller i viss fart.

Manskapsförteckning skall upprättas
i två exemplar och godkännas av
mönstringsförrättare. Ena exemplaret
av förteckningen skall finnas ombord
å fartyget och det andra förvaras
vid sjömansregistret.

Om frånträde eller tillträde av
tjänst ombord å fartyg med manskapsförteckning
skall befälhavaren
göra anteckning i förteckningen samt
snarast genom särskilt upprättad
rapport underrätta sjömansregistret.

§•

När manskapsförteckning upphört
att gälla, skall det å fartyget förvarade
exemplaret av befälhavaren
översändas till sjömansregistret.

Finner sjömansläkare vid undersökning
av sjöman, att sjömannen på
grund av sitt hälsotillstånd är olämplig
att utöva sjömansyrket, åligger
det läkaren att ofördröj ligen göra
anmälan därom till sjömansnämnden.
Sådan anmälan må, om så finnes
lämpligen kunna ske, begränsas
att gälla yrkesutövning i viss befattning
eller i viss fart.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

(Nuvarande lydelse)

46

När anmälan---------

Finner socialstyrelsen vid prövning
enligt första stycket att anmälan
icke bort göras, skall besked därom
genast tillställas sjöfartsstyrelsen,
som har att avföra den uppgift
om anmälan som enligt 45 § införts
i det centrala sjömansregistret.

47

Har anmälan enligt 45 § eller besked
enligt 46 § andra stycket inkommit
till sjöfartsstyrelsen, skall styrelsen
snarast möjligt tillställa sjömansförmedlingarna
och mönstringsförrättarna
inom riket underrättelse
därom. Sådan underrättelse
skall jämväl, i den utsträckning som
finnes påkallad, tillställas mönstringsförrättarna
utom riket.

48

Företer sjöman, som till följd av
sjömansläkares anmälan varit förhindrad
att taga anställning å fartyg,
i samband med inskrivning vid
sjömanshus eller påmönstring intyg
från sjömansläkare, att sjömannens
hälsotillstånd icke längre utgör hinder
mot hans anställning ombord å
fartyg, åligger det den som verkställer
inskrivningen eller påmönstringen
att genast giva sjöfartsstyrelsen
meddelande därom. Det åligger därvid
styrelsen att utan dröjsmål underrätta
de sjömansförmedlingar och
mönstringsförrättare, som blivit underrättade
om hindret, att detsamma
upphört.

(Föreslagen lydelse)

§•

— icke föras.

Finner socialstyrelsen vid prövning
enligt första stycket att anmälan
icke bort göras, skall besked därom
genast tillställas sjömansnämnden.

§■

Har anmälan enligt 45 § eller besked
enligt 46 § andra stycket inkommit
till sjömansnämnden, skall
nämnden snarast möjligt tillställa
sjömansförmedlingarna och mönstringsförrättarna
inom riket underrättelse
därom. Sådan underrättelse
skall jämväl, i den utsträckning som
finnes påkallad, tillställas mönstringsförrättarna
utom riket.

§•

Företer sjöman, som till följd av
sjömansläkares anmälan varit förhindrad
att taga anställning å fartyg,
i samband med inskrivning i
sjömansregistret eller påmönstring
intyg från sjömansläkare, att sjömannens
hälsotillstånd icke längre
utgör hinder mot hans anställning
ombord å fartyg, åligger det den som
verkställer inskrivningen eller påmönstringen
att genast giva sjömansnämnden
meddelade därom. Det
åligger därvid nämnden att utan
dröjsmål underrätta de sjömansförmedlingar
och mönstringsförrättare,
som blivit underrättade om hindret,
att detsamma upphört.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 196!)

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

52 §.

som icke atnojes med beslut
som mönstringsförrättare eller sjömansnämnd
meddelar enligt denna
förordning, äger söka ändring i beslutet
hos sjöfartsstyrelsen.

53

Närmare föreskrifter angående inskrivningen
och mönstringen av sjömän
meddelas av sjöf artsstyr elsen,
som därvid har att fastställa formulär
till sjöfartsbok, sjömansrulla och
mönstringsbevis samt manskapsförteckning
jämte tillhörande rapport.

I fråga----------med

54

Fartygs befälhavare, som i strid
mot bestämmelserna i denna förordning
låter sjöman tillträda tjänst
utan påmönstring eller frånträda
tjänst utan avmönstring eller som
underlåter att föranstalta om avmönstring,
när fartygets sjömansrulla
upphört att gälla, straffes med
dagsböter.

Med dagsböter straffes ock befälhavare,
vilken underlåter atL fullgöra
vad som enligt 37—39 §§ åligger
honom eller vilken, utan att sådant
fall föreligger som i första stycket
avses, i strid mot 1 § låter sjöman
tillträda tjänst ombord utan att

Den som icke åtnöjes med beslut
som mönstringsförrättare eller sjömansnämnden
meddelar enligt denna
förordning, äger söka ändring i
beslutet hos sjöfartsverket.

§•

Närmare föreskrifter för tillämpningen
av 7 och 8 §§ meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen
efter samråd
med centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden.

Närmare föreskrifter i övrigt angående
inskrivningen och mönstringen
av sjömän meddelas av sjöfartsverket
efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
S jöfartsverket

har därvid att fastställa formulär till
sjöfartsbok, sjömansrulla och mönstringsbevis
samt manskapsförteckning
jämte tillhörande rapport,
utrikesdepartementet.

§•

Fartygs befälhavare, som i strid
mot bestämmelserna i denna förordning
låter sjöman tillträda tjänst
utan påmönstring eller frånträda
tjänst utan avmönstring eller som
underlåter att föranstalta om avmönstring,
när fartygets sjömansrulla
upphört att gälla, dömes till böter.

Till böter dömes ock befälhavare,
vilken underlåter att fullgöra vad
som enligt 37—39 §§ åligger honom
eller vilken, utan att sådant fall föreligger
som i första stycket avses,
i strid mot 1 § låter sjöman tillträda
tjänst ombord utan att sjömannen
är inskriven i sjömansregistret.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sjömannen är inskriven vid sjömanshus.

55

Vägrar befälhavare i strid mot 40
§ att förete sjömansrulla eller manskapsförteckning,
straffes med dagsböter.

§•

Vägrar befälhavare i strid mot 40
§ att förete sjömansrulla eller manskapsförteckning,
dömes till böter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.

Den som vid utgången av juni 1969 är inskriven vid sjömanshus anses
överförd till sjömansregistret när denna förordning träder i kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1969

13

Förslag

till

Förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen den 9 juni 1967 (nr 198)

Härigenom förordnas, dels att i 32 § folkbokföringsförordningen den
9 juni 1967 ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,

dels att 27 och 28 §§ förordningen
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

27

Den som icke är bosatt på någon
fastighet i den församling där han
skall kyrkobokföras bokföres under
rubrik på församlingen
skrivna, om annat ej följer av
19, 20, 23 eller 24 §. Den som saknar
känt hemvist eller, i fråga om nomadiserande
same, känt huvudviste bokföres
under rubrik utan känt
hemvist.

Pastorsämbete får dock pröva om
person som saknar bestämt hemvist
i församlingen i stället för att bokföras
enligt första stycket kan behålla
sin tidigare kyrkobokföring.
Beslutas vid mantalsskrivning att
han icke skall uppföras på viss fastighet
i mantalslängden, bokföres
han enligt första stycket.

skall erhålla ändrad lydelse på sätt
(Föreslagen lydelse)

§•

Den som icke är bosatt på någon
fastighet i den församling där han
skall kyrkobokföras bokföres under
rubrik på församlingen
skrivna, om annat ej följer av
19, 20, 23 eller 24 §. Den som saknar
känt hemvist eller, i fråga om nomadiserande
same, känt huvudviste bokföres
under rubrik utan känt
h e in v i s t. Den som är inskriven i
sjömansregistret får dock ej bokföras
under rubrik utan känt hemvist.

Pastorsämbete får pröva om person
som saknar bestämt hemvist i
församlingen i stället för att bokföras
enligt första stycket kan behålla
sin tidigare kyrkobokföring.
Beslutas vid mantalsskrivning att
han icke skall uppföras på viss fastighet
i mantalslängden, bokföres
han enligt första stycket.

28 §.

Från kyrkobokföringen ------—■ ■—--— till utlandet.

Som utflyttad---------------i utlandet.

Till obefintligregistret överföres Till obefintligregistret överföres

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

(Nuvarande lydelse)
den som vid två mantalsskrivningar
i följd befunnits sakna känt hemvist.
Den som är inskriven på svenskt sjömanshus
får dock ej överföras till
obefintligregistret.

Andra och -—

(Föreslagen lydelse)
den som vid två mantalsskrivningar
i följd befunnits sakna känt hemvist.

— åtföljer honom.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:is proposition nr 58 år 1969

15

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott,
den 14 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odiinoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
ny organisation av sjöfartsverket, m. m. och anför.

I prop. 1968: 1 (bil. 8 s. 123) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att,
i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Sjöfartsverket m. m. för budgetåret
1969/70 beräkna ett anslag av 113,6 milj. kr. Beredningen av denna
fråga är nu avslutad och jag anhåller att få redogöra för den närmare.

I. Inledning

Sjöfartsutredningen som tillsattes år 1965 för att se över sjöfartsverkets
organisation (ledamöter byråchefen C. Gösta Malmström, ordf., departementsrådet
Göran Appelgren och direktören Arne Sjöberg; direktiv se 1966
års riksdagsberättelse s. 185) har i december 1967 avlämnat betänkandet
Sjöfartsverkets arbetsuppgifter och organisation (Stencil K 1967:10).

Den sakkunnige för att utreda möjligheterna att avveckla den särskilda
sjömansregistreringen m. m. (organisationsdirektören Gunnar Hävermark)
har i juli 1968 avlämnat betänkandet Sjömansregistreringen (Stencil K
1968:7).

Den sakkunnige för att utreda frågan rörande fortsatt drift eller nedläggning
av Falsterbokanalen (avdelningsdirektören Fritz Dellby) har i april
1968 avlämnat betänkandet Falsterbokanalen (Stencil K 1968: 3).

Yttranden över betänkandet Sjöfartsverkets arbetsuppgifter och organisation
har avgetts av riksåklagaren, överbefälhavaren, arbetarskyddsstyrelsen,
televerket, statens järnvägar, sjöfartsstyrelsen, handelsflottans välfärdsråd,
statskontoret, riksrevisionsverket, statens vattenfallsverk, universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen, rikets allmänna kartverk, fiskeristyrelsen,
statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, Stockholms
rådhusrätt, ordföranden i sjölagskommittén, ordföranden i 1964 års sjö -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

manslagskommitté, 1964 års sjöarbetstidsutredning, hamnutredningen, 1967
års fiskehamnsutredning, räddningstjänstutredningen, affärsverksutredningen,
utredningen om handräckningsvärnpliktiga, Sveriges geologiska undersökning,
Näringslivets trafikdelegation, Sveriges redareförening, Rederiföreningen
för mindre fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet, Svenska ste-wardsföreningen,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund
(SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Svenska hamnförbundet, Sveriges varvsindustriförening,
Svenska Reproduktions ÅR, Sjösportens samarbetsdelegation,
Nordiska oljeskyddsunionen, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges
väg- och vattenbyggares riksförbund.

Yttranden över betänkandet Sjömansregistreringen har avgetts av värnpliktsverket,
riksförsäkringsverket, sjöfartsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, sjömansskattenämnden,
arbetsmarknadsstyrelsen, handelsflottans pensionsanstalt,
sjömansnämnderna, 1964 års sjömanslagskommitté, sjöf artsutredningen,
sjömanspensionskommittén, 1967 års sjömansskattekommitté, Sveriges
redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svenska sjöfolksförbundet,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska stewardsföreningen, SR och TCO.

Yttranden över betänkandet Falsterbokanalen har avgetts av överbefälhavaren,
statens järnvägar, statens vägverk, sjöfartsstyrelsen, riksrevisionsverket,
statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
länsstyrelsen i Malmöhus län, civilbefälhavaren i södra civilområdet,
lotsorganisationsutredningen, sjöfartsutredningen, Näringslivets trafikdelegation,
Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges
fartygsbefälsförening, Föreningen för inre vattenvägar och Sjösportens
samarbetsdelegation.

II. Sjöfartsverkets arbetsuppgifter och organisation

1. Nuvarande förhållanden

Sjöfartsverket består av sjöfartsstyrelsen med lots- och fyrstaten samt
statens fartygsinspektion. Sjöfartsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet
för sjöfartsärenden. Till styrelsens arbetsuppgifter hör frågor rörande
de allmänna sjövägarna. Styrelsen verkar sålunda för att nödvändiga säkerhetsanordningar
inrättas och vakar över att anordningarna underhålls
och betjänas. Styrelsen bestämmer om utprickning, fyrbelysning och annan
farledsutmärkning samt ser till att sådana åtgärder inte vidtas att
sjöfarten försvåras eller förhindras. Vidare svarar styrelsen för lotsningen
vid rikets kuster och i Mälaren. Härtill kommer vissa samordnande upp -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

gifter i fråga om sjöräddningsväsendet. På samtliga nämnda områden vilar
den lokala verksamheten på personalen vid lots- och fyrstaten, för vilken
styrelsen är chefsmyndighet. Styrelsen leder vidare statens isbrytarverksamhet.
I frågor av större vikt eller av allmän räckvidd skall styrelsen
höra en rådgivande nämnd, statens isbrytarnämnd.

Sjöfartsstyrelsen svarar också för det statliga sjökarteväsendet och utför
härvid i huvudsak mätningar och undersökningar av farvatten för sjöfartens
och försvarets behov samt utarbetar och ger ut allmänna och militära
sjökort och seglingsbeskrivningar.

Sjöfartsstyrelsen handlägger frågor om fartygs sjövärdighet m. in. och
om säkerheten ombord. Den lokala tillsynsverksamheten ankommer på
statens fartygsinspektion, för vilken styrelsen är chefsmyndighet. Inspektionen
svarar även för den lokala verksamheten beträffande skeppsmätning
samt kontroll av vissa nautiska instrument.

Sjöfartsstyrelsen handhar vidare frågor avseende bl. a. fartygs bemanning.
Bland de sjöfartssociala uppgifterna märks frågor om mönstring och
registrering av sjömän samt frågor i anslutning till den särskilda sjöarbetstidslagstiftningen.
Andra ärenden som styrelsen handhar är registrering
av fartyg samt åtal med stöd av viss lagstiftning på sjöfartens område.

På det ekonomiska området handlägger styrelsen trafikekonomiska frågor
för främst hamnar och farleder samt frågor om sjöfartsavgifter. Styrelsen
handhar även frågor om statsbidrag till hamnar och farleder samt ärenden
om hamntaxor, hamnordningar och andra föreskrifter för hamnar och farleder.
Vidare förvaltar styrelsen de ca 30 statliga fiskehamnarna och vissa
kanaler.

Slutligen utför styrelsen bl. a. geomagnetiska mätningar, utövar tillsyn
över skeppsklarerare, ombesörjer beredskapsplanläggning för sjötransporter
och följer frågan om åtgärder mot vattenförorening från fartyg.

Bestämmelser om sjöfartsverkets organisation återfinns i instruktionen
den 3 december 1965 (nr 689) samt i arbetsordning fastställd av stvrelsen
den 5 januari 1956 med senare ändringar.

Chef för sjöfartsstyrelsen är en generaldirektör. Hos styrelsen finns en
överdirektör som tillika är generaldirektörens ställföreträdare. Under
verksledningen sorterar åtta byråer, nämligen nautiska byrån, fyr- och
elektrobyrån, byggnadsbyrån, sjökartebyrån, fartygsbyrån, juridisk-sociala
byrån, ekonomiska byrån och kanslibyrån samt ett försvarskontor. Varje
byrå leds av ett sjöfartsråd.

Den regionala verksamheten inom lots- och fyrväsendet är uppdelad på
sex lotsdistrikt med huvudorter i Umeå, Gävle, Stockholm, Kalmar, Malmö
och Göteborg. Varje distrikt står under ledning av en lotsdirektör.

Den regionala inspektionsverksamheten är uppdelad på sju fartygsinspektionsdistrikt
med huvudorter i Skellefteå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar,
Malmö, Göteborg och Karlstad. Varje distrikt står under ledning av
en överinspektör.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 1 saml. Nr 58

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

Utom de nämnda regionala organisationerna finns ytterligare regionala
och lokala organ. Hit hör de fyra deccakedjorna med tillhörande radionavigeringsstationer,
som tekniskt sorterar under fyr- och elektrobyrån. För
byggnadsverksamheten finns under byggnadsbyrån två regionala organisationer.
Den ena, som omfattar tre byggnadskontor, är avsedd främst för
fiske- och småbåtshamnar. Den andra, som leds direkt från byggnadsbyrån,
är avsedd för lots- och fyrväsendet. Tillsynen av de statliga fiskehamnarna
sköts av arvodesanställda hamnmästare. Härutöver kan nämnas de särskilda
mönstringsförrättarna samt de organisationer som under resp. säsong
upprättas för isbrytning och sjömätning.

Totalt omfattade sjöfartsverket den 1 juli 1968 ca 2 050 personer (inkl.
deltidsanställda), varav drygt 300 tillhörde verkets centrala förvaltning.
Härtill kommer militär personal om ca 480 man för sjömätning och isbrytning.

En tablå över sjöfartsverkets nuvarande organisation och personalens
fördelning på olika organisationsenheter torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 1.

2. Sjöfartsutredningen
Allmänna förutsättningar för sjöfartsverkets arbetsuppgifter

Sjöfartsutredningen har utgått ifrån att sjöfartsverket även i fortsättningen
skall vara centralt statligt organ i frågor som rör sjöfarten. Utredningen
konstaterar emellertid att förutsättningarna för verkets arbete ändrats
avsevärt under senare år och framhåller att omstruktureringen inom
sjöfarten ställer nya krav på inriktningen och dimensioneringen av de
tjänster som sjöfartsverket tillhandahåller. Tendenserna till koncentration
av trafiken till färre och större hamnar skapar nya geografiska mönster
för de farleder som bör hållas öppna för sjöfarten. De ändrade trafikförutsättningarna
kräver därmed en fortlöpande anpassning av såväl lotsplatsorganisationen
och fyrväsendet som sjömätnings- och isbrytarverksamheten.
Av tonnagets utveckling mot större och snabbare enheter följer
ökade krav på säkerhetsanordningarnas och sjömätningarnas tillförlitlighet.
Förändringar i fartygens navigeringsutrustning kräver motsvarande
anpassning av sjöfartsverkets anläggningar och utrustning och skapar
samtidigt nya förutsättningar för verket att möta sjöfartens behov av
farledsservice i dess olika former.

Denna snabba utveckling medför att den långsiktiga planeringen av sjöfartsverkets
farledsaktiviteter bör ges en central funktion. I än högre grad
måste också planeringen av de olika tjänster och anordningar som verket
tillhandahåller integreras.

Den fartygstekniska utvecklingen och mekaniseringen av arbetet ombord
återverkar på de uppgifter som åvilar sjöfartsverket i fråga om till -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

syn av fartygens säkerhet och de ombordanställdas arbetsförhållanden.
Tillsynsmyndigheten ställs inför problem som kräver hög teknisk kompetens.
Samtidigt är det enligt utredningen nödvändigt att myndigheten är
öppen för de möjligheter den tekniska utvecklingen skapar för en ändamålsenlig
drift av fartygen.

Sjöfartsnäringens strukturomvandling kräver också att lagstiftningen
följer utvecklingen så att förutsättningar skapas för sjöfartsnäringen att
anpassa sig till vad som gäller för andra näringsgrenar och transportmedel.

Den statliga trafikpolitiken ger enligt utredningen sjöfartsverket en ny
ekonomisk målsättning. Denna medför krav från dem som har att bära verkets
kostnader att verket tillhandahåller sina tjänster så effektivt som möjligt
och till lägsta möjliga kostnad. Det är därvid enligt utredningens mening
naturligt att verket koncentrerar verksamheten i första hand till vad som är
väsentligt för handelssjöfarten. De trafikpolitiska kraven på effektiv konkurrens
på lika villkor och kraven på kostnadstäckning understryker också
nödvändigheten av att sjöfartsnäringen ges möjlighet att anpassa sig till
vad som gäller för andra näringsgrenar. Sjöfartsnäringen bör därför inte
åtnjuta särskilda privilegier men å andra sidan inte heller åläggas särförpliktelser
av olika slag.

Avgränsning av sjöfartsverkets uppgifter

Mot bakgrund av de ändrade förutsättningar för verksamheten som redovisats
i det föregående har utredningen gått igenom verkets arbetsuppgifter
utom vad gäller lots- och fyrväsendet, som behandlas i det av lotsorganisationsutredningen
avgivna betänkandet Lots- och fyrväsendets organisation
(Stencil K 1968:8). Utredningen ifrågasätter därvid bl. a. om inte
vissa uppgifter hör närmare samman med andra statliga specialorgans ämbetsområden.
I det följande redovisas utredningens synpunkter på de delar
av verksamheten som utredningen funnit anledning att närmare diskutera
från dessa utgångspunkter.

Isbrytning

Isbrytarverksamheten hör till de aktiviteter som avser att trygga framkomligheten
i de svenska farvattnen och på sjövägarna dit. Det är därför
naturligt att sjöfartsverket även i fortsättningen får ett avgörande
inflytande över denna verksamhet. För att isbrytningen skall kunna bedrivas
så effektivt som möjligt och till lägsta kostnad krävs en långsiktig
planering av verksamheten och en sådan operativ ledning att största möjliga
flexibilitet erhålls vid utnyttjande av resurserna. Utredningen har funnit
nuvarande fördelning av isbrytarärenden mellan sjöfartsverket och
marinen vara förenlig med dessa krav och anser att sjöfartsverket även
i fortsättningen bör ha det fulla ansvaret för ledningen av verksamheten.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

Allmänt konstateras att det visat sig nödvändigt att i allt liögre grad
se samtliga transportmedel som delar i ett sammanhängande transportsystem.
Enligt utredningens uppfattning bör ett förhållandevis detaljerat program
läggas upp för att styra isbrytarverksamheten. Ett sådant program
bör helst ingå som en integrerad del i ett samordnat program för landets
transportförsör j ning.

Utredningen erinrar om att hamnutredningen, som har att ange den
lämpligaste utformningen av del framtida hamnväsendet, även har att undersöka
och lägga fram förslag rörande en ändamålsenlig uppläggning av
vinter sjöfarten på Norrland.

Alltsedan den första isbrytaren togs i bruk år 1928 har vården och driften
av statens isbrytarfartyg vilat på de marina myndigheterna. Isbrytarna
har också hela tiden haft militär bemanning. Sjöfartsverket har haft ringa
inflytande på kostnaderna för denna verksamhet. Med hänsyn till att kostnaderna
för isbrytningen skall täckas genom avgifter bör sjöfartsverket ha
det yttersta ansvaret för och därmed ett avgörande inflytande över kostnaderna
för denna verksamhet. Eftersom parallella resurser för likartade
arbetsuppgifter inte bör byggas upp bör i första hand marinens befintliga
resurser för drift- och underhållsarbetet utnyttjas även i fortsättningen.
Verket bör emellertid ha möjlighet att senare pröva annan entreprenör om
det är motiverat av ekonomiska eller andra skäl.

Oavsett vem som skall ombesörja vården och driften av isbrytarna förordar
utredningen att fartygen även i fortsättningen bemannas med militär
personal.

Slutligen föreslås viss förstärkning av isbrytarledningen som f. n. består
av isbrytardirektören jämte en assistent.

Den av utredningen i ett senare avsnitt föreslagna lekmannastyrelsen
ger enligt utredningens mening verkets ledning tillräckliga förutsättningar
att själv fatta beslut i isbrytarfrågor. Utredningen föreslår därför att statens
isbrgtarnämnd upplöses.

Radionavigeringsanläggningar

I fråga om radionavigeringsanläggningarnas drift och underhåll bör enligt
utredningens uppfattning sjöfartsverket efter företagsekonomiska överväganden
få avgöra om denna verksamhet bör ske i egen eller utomståendes
regi. Som en tänkbar lösning anges en samordning med driften av televerkets
anläggningar.

Fiskehamnar, småbåtshamnar och kanaler

Driften och förvaltningen av de statliga fiskehamnarna är enligt sjöfartsutredningen
exempel på arbetsuppgifter som är främmande för sjöfarts -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

verket. Sedan hösten 1966 arbetar fiskehamnsutredningen med frågan om
den fortsatta omfattningen och inriktningen samt utformningen av det
statliga stödet till fiskehamnarna. Denna utredning torde bl. a. komma att
behandla frågan huruvida statliga fiskehamnar även i fortsättningen bör
finnas inrättade. I den mån sådana hamnar kommer att finnas i framtiden
bör huvudansvaret för dem vila på fiskeristyrelsen eller annan lämplig
myndighet för fiskerinäringsfrågor. Sjöfartsverket bör emellertid kunna
åta sig uppdrag att mot särskild ersättning för denna myndighets räkning
driva och förvalta fiskehamnar.

Även ärenden om statsbidrag till fiskehamnar, vilka främst bör bedömas
från näringspolitiska synpunkter, bör föras över till fiskeristyrelsen.

Inte heller den statliga bidragsgivningen till småbåtshamnar är enligt
utredningens mening en uppgift som ryms inom den framtida målsättningen
för sjöfartsverket. Utredningen anser att ansvaret för planeringen och prioriteringen
av fritidshamnar bör föras över till naturvårdsverket som är central
förvaltningsmyndighet för frågor om bl. a. statligt stöd till det rörliga
friluftslivet.

Ett genomförande av utredningens förslag i fråga om fiskehamnar och
småbåtshamnar utgör inte något hinder mot att sjöfartsverket på uppdrag
av resp. myndighet utför teknisk granskning av bidragsärenden om sådan
anses erforderlig. I sammanhanget ifrågasätter utredningen om inte de
författningar som reglerar bidragsgivningen bör ses över i syfte att förenkla
handläggningen av bidragsärendena.

Vid sjöfartsverkets tillkomst överfördes dit förvaltningen av ett antal
statliga kanaler från dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De största
av dessa är Södertälje kanal och Falsterbokanalen. Då sjöfartsverket ansvarar
för det statliga 1''arledsväsendet i övrigt bör enligt utredningens mening
även Trollhätte kanalverk överföras till sjöfartsverkets förvaltning.
Innan slutlig ställning tas till denna fråga behövs dock ytterligare utredningsarbete
som bör kunna utföras av vattenfallsverket och sjöfartsverket i
samråd.

Projekterande och byggande verksamhet

Den projekterande och byggande verksamheten inom verket omfattar dels
egna anläggningar, varav huvuddelen faller på lots- och fyrväsendet, dels
externa objekt, främst fiske- och småbåtshamnar.

Vad gäller projektering och byggande av verkets egna anläggningar bör
dimensioneringen av de egna resurserna bestämmas av att arbetena skall
utföras till lägsta möjliga kostnad. Detta torde enligt utredningen i praktiken
innebära att utomstående entreprenörer kommer att anlitas i betydande
utsträckning och att den egna fasta arbetsstyrkan begränsas.

I konsekvens med utredningens tidigare förslag och med hänsyn till den

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 196!)

förordade allmänna målsättningen för sjöfartsverket bör verket i princip i
fortsättningen inte projektera och bygga fiske- och småbåtshamnar.

Sjömätning och sjölcortsf ramställning

Sjömätningen utförs med sjöfartsverkets egna fartyg och båtar, vilka
till övervägande del bemannas genom marinens försorg. Huvuddelen av
löpande underhåll av fartyg, båtar och annan materiel sker i styrelsens
egen regi och med anlitande av sjöfartsverkets och marinens personal.
Sjömätningen har under senare år förändrats till att innebära en mätningsteknisk
verksamhet med komplicerade metoder och hjälpmedel. Arbetsuppgifterna
anses böra ligga kvar hos sjöfartsverket och det framhålls som
viktigt att personalen har sådan utbildning och erfarenhet att den effektivt
kan utnyttja sjömätningshjälpmedlen. Utredningen finner det möjligt att
tillgodose sjömätningens speciella krav med nuvarande militära bemanningsform
och föreslår ingen förändring i detta avseende.

Utredningen förordar en ytterligare samordning mellan sjöfartsverket
och de marina myndigheterna i fråga om såväl vård och drift av sjömätarflottan
som utbildning av sjömätningspersonalen, men anser att det slutgiltigt
bör ankomma på sjöfartsverket självt att från ekonomiska synpunkter
avgöra var och på vilket sätt underhållet av sjömätarflottan bör ske.

Vissa tekniska och personella skäl talar enligt utredningen för att framställningen
av sjökort flyttas över till rikets allmänna kartverk, som svarar
för huvuddelen av övrig statlig kartframställning. Detta skulle emellertid
också medföra olägenheter för sjömätningen i form av avsevärda samordningssvårigheter.
Den tekniska förplaneringen av mätningarna, fältarbetet
och utvärderingen av mätningsresultaten utgör delar i ett integrerat system.
Konsekvensen skulle enligt utredningen bli att även sjömätningen fördes
över till kartverket. Denna skiljer sig dock helt från den typ av fältarbete
som kartverket bedriver. Vidare skulle handläggningen av farledsfrågor i
sjöfartsverket tyngas och kompliceras. Utredningen förordar därför att
sjökortsframställningen ligger kvar hos sjöfartsverket.

Sjöfartsverkets tryck av sjökort omfattar allmänna sjökort, sjökort för
försvarets räkning och s. k. båtsportkort. Utredningen förordar att verket
undersöker om nuvarande omfattning och inriktning av den allmänna sjökortsproduktionen
med bl. a. täta omtryckningar och små upplagor motsvarar
det faktiska behovet. I övrigt bör sjöfartsverket enligt utredningens
uppfattning från företagsekonomiska utgångspunkter ta ställning till om
verket bör trycka sjökorten i egen regi eller inte. Härvid bör samråd ske
med statskontoret.

Vad gäller båtsportkorten bör sjöfartsverket enligt utredningens uppfattning
inte ägna sig åt sådan kommersiell verksamhet som produktionen av
dessa innebär bl. a. därför att verket har begränsade möjligheter att bedöma
marknadens behov och att utöva en aktiv marknadsföring. Utgivningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

23

och tryckningen av båtsportkort bör därför föras över till Svenska Reproduktions
AB (SRA).

Oberoende av ställningstagandet till sjöfartsverkets tryckeriverksamhet
kan övervägas i vilka former distributionen och försäljningen av sjökorten
bör ske. SRA, som bl. a. svarar för distribution och försäljning av de officiella
kartorna, är med sin erfarenhet och väl utbyggda försäljningsorganisation
ägnat att svara för distribution och försäljning även av sjökorten och
bör därför enligt utredningen överta denna verksamhet.

Utredningen föreslår också att detalj distributionen av de militära sjökorten
och de kontrolluppgifter som berör handhavandet av dessa förs över
från sjöfartsverkets militärkartografiska sektion till vederbörande centrala
marina myndighet.

Geomagnetisk verksamhet

Den verksamhet som bedrivs av den geomagnetiska sektionen inom sjökartebyrån
är av vetenskaplig art med viss praktisk tillämpning med avseende
på sjökort och seglationsbeskrivningar. Enligt utredningens uppfattning
är den geomagnetiska verksamheten på grund av sin vetenskapliga
karaktär så väsensskild från de uppgifter sjöfartsverket bör inrikta sig på,
att den bör avskiljas från verket och föras över till lämplig vetenskaplig institution.

Tillsyn över säkerheten på fartyg

Tillsyn över säkerheten på fartyg utövas av personal inom fartygsinspektionsdistrikten
under ledning av styrelsens fartygsbyrå. En viktig del av
fartygsinspektionens uppgifter avser tillsynen av arbetarskyddet ombord
i fartygen. Dessutom kontrollerar inspektionen bl. a. efterlevnaden av sjöarbetstidslagen.
Arbetarskyddet inom sjöfartsnäringen kräver och får allt
större uppmärksamhet. I vidare mening kan sägas att samtliga centrala
frågor rörande fartygs säkerhet, såsom sjövärdighet, lastning och bemanning
är arbetarskyddsfrågor. Mot bakgrund härav har utredningen övervägt
möjligheten att föra över ansvaret för fartygsinspektionen, vars uppgifter
är artskilda från sjöfartsverkets farledsverksamhet, till den centrala
myndigheten för arbetarskyddsfrågor, dvs. arbetarskyddsstyrelsen. För en
sådan åtgärd talar också att arbetsförhållandena till lands och sjöss i görligaste
mån bör jämställas.

Arbetarskyddsstyrelsen utövar genom yrkesinspektionen tillsyn över lastning
och lossning av fartyg, medan sjöfartsstyrelsen genom fartygsinspektionen
har tillsynen av arbetarskyddet ombord. Därmed faller sådana anordningar
ombord som används vid lastning och lossning samt visst stuveriarbete
ombord utanför yrkesinspektionens kompetensområde, något
som visat sig mindre ändamålsenligt. Fartygsinspektionens tillsyn av arbetarskyddet
ombord skall dock enligt den nya lagen om säkerheten på fartyg

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

ske under samverkan med arbetarskyddsstyrelsen. Enligt tillämpningskungörelsen
till lagen skall närmare föreskrifter om denna samverkan meddelas
av sjöfartsstyrelsen i samråd med arbetarskyddsstyrelsen. Enligt dessa föreskrifter,
som dock ännu inte utfärdats, torde yrkesinspektörernas kompetensområde
komma att utökas till att omfatta sådana anordningar ombord
som är avsedda för lastning och lossning av fartyget. Därutöver torde yrkesinspektörerna
komma att anlitas även i sådana frågor där de men inte
fartygsinspektörerna besitter särskild kompetens.

Utredningen anser att arbetarskyddsstyrelsens inflytande över de frågor
som rör arbetarskyddet i fartyg bör stärkas. Detta kan ske genom att fartygsinspektionen
i sin helhet flyttas över till arbetarskyddsstyrelsen. Med
hänsyn till att tyngdpunkten i fartygsinspektionens arbete ligger på den
rent tekniska och nautiska besiktnings- och inspektionsverksamheten anser
utredningen emellertid inte tillräckliga skäl föreligga härför. Det principiella
ansvaret för arbetarskyddet ombord bör dock enligt utredningen
föras över till arbetarskyddsstyrelsen. Arbetarskyddslagens tillämpningsområde
kommer därmed att innefatta även skeppstjänst. Tillsynsuppgifterna
kan liksom nu är fallet på lämpligt sätt fördelas mellan fartygsinspektionen
och yrkesinspektionen. Formellt kan detta lösas genom att fartygsinspektörerna
får ställning som specialinspektörer i yrkesinspektionen.
Genom detta förslag bör förutsättningar skapas för ett effektivare arbetarskydd
ombord. Samtidigt ökar möjligheterna att också i arbetarskyddsfrågor
jämställa sjöfarten med övriga grenar av näringslivet. Förslaget
förutsätter en viss mindre av utredningen icke specificerad förstärkning
av resurserna hos arbetarskyddsstyrelsen.

Sjöar be tstidsfrågor

Det är enligt utredningens mening naturligt att de uppgifter som enligt
sjöarbetstidslagstiftningen ankommer på sjöfarts styrelsen i princip
förs till arbetarskyddsstyrelsen, som har motsvarande uppgifter i fråga om
övrig arbetstidslagstiftning. Den fortsatta anpassningen av arbetstidsförhållandena
till sjöss till vad som gäller för arbetsmarknaden i övrigt bör därmed
underlättas. Liksom i fråga om arbetarskyddet kan tillsynen över efterlevnaden
av arbetstidsbestämmelserna också i fortsättningen utövas genom
fartygsinspektionen.

Tillsyn över sjömanshusstiftelserna

Sjöfartsstyrelsen utövar tillsyn över de sjömanshusstiftelser som bildades
vid omorganisationen av sjömanshusinstitutionen år 1961 för att förvalta
sjömanshus tillhörande kassor och fonder för understöd åt sjöfolk
och deras anhöriga. Styrelsen utser ledamöter och suppleanter i de direktioner
som förvaltar stiftelserna samt förvaltar själv vissa medel. Utredningen
föreslår att förvaltningen av de medel som nu förvaltas av sjöfartsstyrelsen

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

och sjömanshusstiftelserna förs över till statskontorets fondbyrå. Detta
bör kunna ske även om de nuvarande stiftelserna slås samman och innebär
inte någon ändring i stiftelsestyrelsernas rätt att besluta över avkastningen
av tillgångarna. Sjöfartsverket bör dock även i fortsättningen — i avsaknad
av annan härför lämpad myndighet —- utse styrelseledamöter i och utöva
tillsyn av stiftelserna.

Fartygsregistret

Fartygsregistret utgör grundval för fartygsinteckningsinstitutet. Enligt
1901 års lag om inteckning i fartyg kan endast vissa i fartygsregistret införda
fartyg utgöra inteclcningsobjekt. Ärende angående inteckning av fartyg handläggs
av en inskrivningsdomare vid Stockholms rådhusrätt. Registrering och
inteckning av fartyg har i princip samma rättsverkningar som lagfart och
inteckning på fastighetsrättens område. Ett likartat handläggningsförfarande
bör då också tillämpas och utredningen föreslår att fartygsregistret organisatoriskt
och administrativt inordnas under domstol, lämpligen Stockholms
rådhusrätt.

S jöfartsstgrelsens åklagar funktioner

Sjöfartsstyrelsens åtalsuppgifter handläggs i första hand av förste sjöfiskalen.
En allmän tendens under senare år har varit att avskaffa specialåklagarna
och inordna dem i det allmänna åklagarväsendet. Härtill kommer
att denna typ av verksamhet inte kan inrymmas i ett sjöfartsverk med
den utformning och målsättning som utredningen föreslår. Sj öfartsstyrelsens
åklagarfunktioner bör därför upphöra. Förste sjöfiskalen bör inordnas i
det allmänna åklagarväsendet under riksåklagaren. Sjöfartsverket bör emellertid
även i fortsättningen kunna tillhandahålla behövligt sjötekniskt underlag
för åklagarmyndighetens åtalsprövning.

Oljeskyddsfrågor

Sjöfartssstyrelsen har att följa frågan om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg. Till styrelsen är i dessa frågor som rådgivande organ knutet
statens oljeskyddsråd. Rådet synes ha tillkommit närmast för att formellt
uppfylla den vid 1954 års oljeskyddskonvention fogade rekommendationen
nr 7 om inrättande av nationella oljeföroreningskommittéer med uppgift
att följa utvecklingen av oljeföroreningsproblemet och att anvisa praktiska
åtgärder för dess lösning. Utredningen ifrågasätter om oljeskyddsrådet
fyller någon egentlig praktisk funktion och anser att rådet bör kunna upplösas
om nämnda formella skäl inte utgör hinder häremot.

De frågor som hänger samman med olj ef öroreningar från fartyg berör
många andra än sjöfartsintressena, bl. a. naturvården och friluftslivet. Det
finns därför skäl för att de handläggs inom en vidare ram än som nu är
fallet. Om huvudansvaret för dessa frågor förs över till annan myndighet

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

lämpligen naturvårdsverket skulle sjöfartsverkets uppgifter kunna begränsas
till att avse tillsynen över att fartygen utrustas och framförs så att de
uppfyller de krav som uppställs av den myndighet vilken har den samlade
överblicken över oljeskyddsfrågorna. Om oljeskyddsfrågorna förs över till
naturvårdsverket torde enligt utredningen oljeskyddsrådets uppgifter kunna
övertas av det till verket knutna vattenvårdsrådet, i vilket sjöfartsverket
därvid bör vara representerat.

S jövettskommittén

Samarbetskommittén för befrämjande av sjövett har bildats på sjöfartsstyrelsens
initiativ för att genom upplysning och propaganda sprida kunskaper
om rätt uppträdande på sjön och verka för ökad säkerhet i sjötrafiken.
Till kommittén är en rad myndigheter och organisationer anslutna.

Utredningen understryker att småbåtstrafikens kraftiga tillväxt under
senare år nödvändiggör en aktiv sjösäkerhetspropaganda. Denna tjänar
såväl nöjestrafikens som handelssjöfartens intressen. Kostnaderna för propagandan
bör därför delas av intressenterna. Utredningen anser att sjövettskommittén
inte endast formellt utan även reellt bör vara ett fristående
organ.

Handelsflottans välfärdsråd

Handelsflottans välfärdsråd är ett från sjöfartsverket formellt fristående
organ som handlägger frågor om olika välfärdsanordningar för sjöfolk både
på land och ombord i fartyg. Utredningen understryker betydelsen av att
rådet även i ekonomiskt avseende hålls skilt från sjöfartsverket. Detta innebär
bl. a. att sjöfartsverket bör få full ersättning för lokaler, kameralt biträde
etc. från rådet.

Synpunkter på ny organisation
Målsättning och företagspolitik

Sjöfartsutredningens förslag i fråga om avgränsningen av sjöfartsverkets
arbetsuppgifter innebär att verket så långt möjligt skall jämställas med
övriga trafikverk. Verksamheten inriktas på sådana uppgifter som kan
antas vara meningsfyllda från främst handelssjöf artens synpunkter. De
arbetsuppgifter som förutsätts ankomma på sjöfartsverket i framtiden hänför
sig i huvudsak till farlederna och till fartygen.

Den grundläggande målsättningen för en effektivt bedriven farledsverksamhet
måste enligt utredningen vara att verket tillhandahåller de tjänster,
för vilka det finns efterfrågan och motsvarande villighet att betala kostnaderna.
Servicenivån bör sålunda vara efterfrågeanpassad.

Farledsverksaxnheten syftar till att möjliggöra fartygens säkra framförande
i svenska farvatten och på sjövägarna dit. Säker hetsanläggningar
och övrig farledsservice måste hålla sådan nivå och kvalitet att förtroendet

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 196!)

för deras möjligheter att fylla sina sjösäkerhetsuppgifter inte rubbas. Verksamhetens
affärsmässighet begränsas sålunda av sjösäkerhetens krav.

Enligt utredningens uppfattning måste farledsverksamheten bedrivas
med ekonomisk inriktning. Företagsekonomiska bedömningar skall därför
vara vägledande för verksledningen i fråga om inriktning och omfattning
av prestationer inom farledsverksamheten. Även i sådana fall då statsmakterna
av näringspolitiska skäl skulle vilja avvika från den rent företagsekonomiska
inriktningen av verksamheten är det viktigt, att de företagsekonomiska
konsekvenserna för sjöfartsverket av olika alternativa åtgärder
först blivit klarlagda.

Med hänsyn till de betydande strukturella förändringar som kan förutses
för den svenska sjöfarten kommer kravet på en successiv anpassning av
servicenivån till efterfrågan att ställa stora krav på en samlad, långsiktig
och flexibel planering av verkets olika aktiviteter. Den samlade planeringen
skall syfta till att nå en total avvägning mellan de olika delfunktioner som
ingår i farledsverksamheten. Förstärkta åtgärder inom ett område kan
minska behovet av insatser inom ett annat. I denna samlade planering bör
även sjömätningen inordnas.

En förutsättning för åstadkommande av en effektiv långsiktig planering
av sjöfartsverkets arbete är att en fortlöpande trafikekonomisk utredningsverksamhet
kommer till stånd inom verket, vilken kan lämna de för planeringsarbetet
behövliga grundläggande kunskaperna om sjöfartens struktur
och utvecklingstendenser. Sjöfartsverkets resurser i detta avseende
måste enligt utredningens mening väsentligt förstärkas. Ett betydelsefullt
steg i riktning mot att förbättra möjligheterna till planering och ekonomisk
uppföljning har redan tagits genom att ett nytt system för redovisning
och budgetering enligt programbudgeteringens principer genomförts.
Det är vidare viktigt att verket i framtiden följer den ekonomiska och tekniska
utvecklingen inom områden som berör dess tjänster för att kunna
vidta härav betingade ändringar i produktionsmetoderna.

För tillsynsverksamheten gäller i huvudsak samma synpunkter som ovan
anförts i fråga om farledsverksamheten. Utredningen framhåller dock att
inriktning och omfattning i första hand bestäms av icke-ekonomiska faktorer,
dvs. genom lagstiftning som i stor utsträckning är grundad på internationella
konventioner. På sjöfartsverket ankommer att i tillämpningen
av lagstiftningen sträva efter snabb och effektiv handläggning av ärendena
med smidig anpassning till de sig ständigt förändrande tekniska, ekonomiska
och sociala förutsättningarna för sjöfartsnäringen.

En viktig del av sjöfartsverkets företagspolitik är att fastställa riktlinjer
för en enhetlig och aktiv personalpolitik. I personalpolitiken bör bl. a.
ingå en strävan att stärka och anpassa utbildningen till de ändrade krav
på personalen som följer av den tekniska och ekonomiska utvecklingen
inom olika områden.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

Företagsform

Tyngdpunkten i sjöfartsverkets arbetsområde kommer enligt utredningens
förslag att ligga i farledsverksamheten. För att möjliggöra en affärsmässig
drift av i första hand denna verksamhet har utredningen funnit att sjöfartsverket
bör ombildas till affärsdrivande verk. Denna företagsform ger
verket bättre möjligheter att förverkliga den trafikpolitiska målsättningen
och medför en större likställighet med övriga trafikverk. Något hinder
mot affärsverksformen av det skälet att verket fortfarande har viktiga
myndighetsfunktioner, främst fartygsinspektionen, torde enligt utredningen
inte föreligga. Sjöfartsverkets ställning kan i detta hänseende likställas med
luftfartsverkets.

Riksdagen har tidigare fattat ett principbeslut om inrättande av lekmannastyrelser
i bl. a. affärsverken. En konsekvens av utredningens förslag att
ombilda sjöfartsverket till ett affärsdrivande verk är att även sjöfartsverket
underställs en kollegialt beslutande lekmannastgrelse. Ledamöterna i styrelsen
bör vara personer med rik erfarenhet från näringsliv och förvaltning.
De bör inte utses i egenskap av representanter för vissa intressen eller organisationer.
En sådan styrelse bör kunna tillföra verket värdefulla erfarenheter
och impulser. Generaldirektören bör inte vara självskriven ordförande
i styrelsen.

Organisation

Vid sjöfartsverkets tillkomst sammanfördes två tidigare självständiga verk
och vissa delar av andra verk till en myndighet. De olika delarna behöll dock
i huvudsak sina förutvarande funktioner. Då en samlad målsättning för verkets
många arbetsenheter och skiftande aktiviteter saknats, har den önskvärda
integrationen inte kommit till stånd. En annan svaghet i organisationen
är oklarheter i fråga om befogenheter och ansvar såväl horisontellt
som vertikalt. En grundläggande princip vid uppbyggnaden av en ny central
organisation bör vara att dessa oklarheter elimineras. Härigenom möjliggörs
enhetlig ledning och underlättas delegering av befogenheter och
ansvar för bestämda verksamhetsområden liksom en successiv anpassning av
organisationen till ändrade arbetsuppgifter eller arbetsmetoder. Organisationen
bör bygga på principen att chefen för en organisationsenhet har ett
ansvar som helt täcker enhetens verksamhetsområde och i förekommande
fall innefattar även ekonomi- och personalfunktionerna. Det bör också vara
en strävan att med beaktande av funktionella samband begränsa antalet
enheter på skilda nivåer inom verket. Härmed tillgodoses bättre bl. a. behovet
av samordning mellan närbesläktade verksamhetsområden.

Det råder nära samband mellan de olika aktiviteter som berör farledsverksamheten.
Det är därför naturligt att dessa förs samman i en huvudenhet,
innefattande lotsningstjänst, isbrytartjänst, sjötrafikledning, ut -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

märkning och fyrbelysning av farleder samt byggande och underhåll av
till verksamheten hörande anläggningar, utrustning och flytande materiel.
Förslaget innebär att nuvarande nautiska byrån, fyr- och elektrobyrån,
återstående delar av byggnadsbyrån samt drift- och underhållssektionen på
fartygsbyrån förs samman till en enhet.

Rent funktionellt hör även sjömätning med sjökortsframställning samman
med farledsverksamheten. Sjömätningen intar emellertid i åtskilliga
avseenden en särställning gentemot övrig farledsverksamhet vilket gör det
möjligt att klart avgränsa ansvarsområdet. Genom att skapa en fristående
enhet för sjömätning och sjökortsframställning når man också bättre balans
i arbetsvolymen mellan huvudenheterna. En sådan enhet är emellertid
att betrakta som ett serviceorgan åt farledsenheten, vilken har ansvaret
för att farledsservicen håller erforderlig standard och motsvarar det faktiska
behovet. Farledsenheten kommer härigenom att fungera som beställare
av sjömätning och kartmaterial hos sjömätningsenheten.

Övervägande skäl talar enligt utredningen vidare för att till en huvudenhet
föra samman de aktiviteter som avser tillsynen av ett fartyg är ändamålsenligt
utrustade materiellt och personellt. I denna enhet bör ingå
huvuddelen av nuvarande fartygsbyråns uppgifter samt de uppgifter inom
juridisk-sociala byrån som rör fartyget och personalen ombord. Av betydelse
för sjösäkerheten är emellertid också att sjöfartsverkets egna anläggningar
är tillförlitliga liksom att verkets farledsservice i övrigt motsvarar rimliga
anspråk på säkerhet. Att fastställa säkerhetskrav och säkerhetsnormer för
verkets egna anläggningar och aktiviteter är en funktion som i princip är
jämförlig med tillsynen av säkerheten på fartyg och bör skiljas från den
på i första hand företagsekonomiska överväganden baserade farledsenhetens
verksamhet. Denna funktion bör därför vila på tillsynsenheten. Givetvis
bör man vid uppställande av sådana krav och normer beakta deras skälighet
med hänsyn även till de ekonomiska konsekvenserna. De besvärliga
avvägningsfrågor som härvid kan uppkomma motiverar enligt utredningen
att chefen för tillsynsenheten skall äga hänskjuta ärenden som rör säkerhetskrav
och säkerhetsnormer till styrelsen för avgörande.

Utredningens förslag innebär att även skeppsmätningsverksamheten tillförs
tillsynsenheten. Visserligen har denna verksamhet närmast en ekonomisk
innebörd, då syftet bl. a. är att fastställa fartygs dräktighet som underlag
för beräkning av sjöfartsavgifter m. m. Avgörande för placeringen
bör emellertid vara det nära praktiska sambandet med övrig verksamhet
inom fartygsinspektionen. Den integration mellan fartygsinspektion och
skeppsmätning, som avsågs vid sjöfartsverkets tillkomst, har av olika skäl
inte förverkligats men bör enligt utredningens uppfattning alltjämt eftersträvas.

Liknande skäl, som talar för ett sammanförande av farledsverksamheten
resp. tillsynsverksamheten till var sin huvudenhet, kan åberopas för att

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

sammanföra allmänna företagsadministrativa uppgifter inom verket till en
huvudenhet. Till dessa uppgifter räknar utredningen de funktioner som
främst avser ekonomi, personaladministration, rationalisering, inköp, juridisk
rådgivning, utbildning, information samt sakrevision och kameral
revision. Utredningen har visserligen övervägt om de företagsadministrativa
uppgifterna borde fördelas på två huvudenheter, varav en för ekonomi och
en för övrig administration. Ett argument mot en fördelning på två enheter
är den till omfattningen ringa verksamhet som skulle åvila envar av
dessa enheter. Vidare skulle en sådan uppdelning strida mot utredningens
strävan att begränsa antalet enheter i syfte att nå en hög grad av integration.
Förslaget innebär att kanslibyrån, ekonomiska byrån och delar av
juridisk-sociala byrån förs till denna huvudenhet. Tyngdpunkten i verksamheten
kommer att ligga inom det ekonomiska området. Revisionsverksamheten
bör förstärkas och utökas till att omfatta även sakrevision.

Sjöfartsverkets regionala organisation

I enlighet med sina direktiv har utredningen i första hand behandlat
organisatoriska problem som har direkt anknytning till sjöfartsverkets centrala
förvaltning. Med hänsyn till det intima samband som råder mellan
den centrala och regionala organisationen berör emellertid utredningen vissa
aspekter av den vertikala fördelningen av arbetsuppgifter, befogenheter och
ansvar mellan centralförvaltningen och regionala/lokala organ. Det ligger
i linje med utredningens principiella överväganden i fråga om uppbyggnaden
av sjöfartsverkets centrala organisation att arbetsuppgifter, befogenheter
och ansvar i väsentlig grad delegeras till regionala/lokala chefer. En
förutsättning för ökad delegering är dock att arbetet inom de regionala/
lokala organen är sådant att det medger ett effektivt utnyttjande av personalen.
Arbetsomfattningen, kvantitativt och kvalitativt, hos de lokala enheterna
liksom dessas antal samt möjligheten att gruppera dem i tillräckligt
stora regionala enheter är härvid av väsentlig betydelse. Utredningen
anser den nu föreslagna organisationen för sjöfartsverkets centrala förvaltning
väl förenlig med en eventuell utveckling mot t. ex. färre lotsdistrikt och
fartygsinspektionsdistrikt.

Förslag till ny organisation
Verkets ledning

Utredningen föreslår att sjöfartsverket skall stå under ledning av en
kollegialt beslutande styrelse och en generaldirektör som chef för sjöfartsverket.
För lekmannastyrelsen bör användas beteckningen stijrelsen för
sjöfartsverket. Den nuvarande namnformen sjöfartsstyrelsen som beteckning
för den centrala administrationen bör bytas ut mot benämningen
sjöfartsverkets centralförvaltning.

Styrelsen för sjöfartsverket bör bestå av sex ledamöter. I denna bör ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1969

31

neraldirektören ingå som ledamot. Kungl. Maj :t förordnar en av ledamöterna
som ordförande.

Det bör ankomma på styrelsen att i stora drag leda verksamheten, att
handlägga principfrågor och övriga ärenden av vidsträckt ekonomisk eller
allmän betydelse samt att utöva allmän tillsyn över verksamheten. Av styrelsen
bör enligt utredningens mening avgöras följande ärenden: viktigare
författningsfrågor, viktigare frågor rörande organisation, arbetsordning och
tjänsteföreskrifter, frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen
och andra ekonomiska frågor av större vikt, frågor om disciplinstraff, åtalsanmälan,
flyttningsskyldighet, avstängning från tjänsten eller läkarundersökning,
andra ärenden som generaldirektören hänskjuter till styrelsen
samt frågor om säkerhetskrav och säkerhetsnormer som chefen för sjöfartsinspektionen
vill underställa styrelsen för prövning.

Under styrelsen utövas den direkta ledningen av sjöfartsverket av generaldirektören
biträdd av cheferna för huvudenheterna. Generaldirektören
är i första hand ansvarig för fullgörandet av sjöfartsverkets uppgifter.
Ärenden som inte avgörs av styrelsen, skall avgöras av generaldirektören.
Beslutanderätten i sådant ärende skall dock kunna delegeras åt chef för
huvudenhet eller annan befattningshavare.

Verkets organ för intern kameral- och sakrevision som i administrativt
hänseende bör placeras inom ekonomisk-administrativa avdelningen föreslås
lyda direkt under generaldirektören.

Generaldirektören och cheferna för huvudenheterna bör tillsammans bilda
en direktion. Inom denna, som utgör ett organ för samråd, bör verkets praktiska
företagspolitik utformas i lekmannastyrelsens anda. Regler bör finnas
för direktionens arbete. Direktionen bör sammanträda regelbundet för
att förbereda frågor som skall avgöras av styrelsen och behandla viktigare
frågor som berör flera avdelningar och är av större vikt eller som direlctionsmedlem
önskar ta upp till gemensam överläggning.

En av cheferna för huvudenheterna skall vara generaldirektörens ställföreträdare.

Huvudenheter

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreslår utredningen att
sjöfartsverkets centrala förvaltning skall organiseras på fyra huvudenheter,
i fortsättningen benämnda avdelningar, nämligen farledsavdelningen för
farledsverksamheten med underlydande lotsdistrikt samt Södertälje kanalverk,
sjökarteavdelningen för sjömätningsverksamhet med sjökortsframställning,
sjöfartsinspektionen med underlydande sjöfartsinspektionsdistrikt
för tillsyn av säkerheten på fartyg och därmed sammanhängande frågor,
för skeppsmätning samt för frågor rörande säkerhetskrav och säkerhetsnormer
för farledsanordningar och övervakning av dessa anordningars
tillförlitlighet från sjösäkerhetssynpunkt samt ekonomisk-administrativa av -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

delningen för i huvudsak ekonomi, personaladministration, juridisk rådgivning,
utbildning och information.

Farledsavdelningen förestås enligt utredningens förslag av en farledsdirektör,
sjökarteavdelningen av en sjökartedirektör, sjöfartsinspektionen
av en överingenjör och ekonomisk/administrativa avdelningen av en ekonomidirektör.

Farledsavdelningen bör indelas i fyra sektioner, nämligen planeringssektionen,
trafiksektionen, isbrytningssektionen, tekniska sektionen
samt ett fristående försvarskontor.

Planeringssektionen svarar inom ramen för verkets totala planering för
planering av verksamheten inom farledsavdelningen. Sektionen utarbetar
budgetplaner för drift och investeringar inom avdelningens verksamhetsområde.
Sektionen svarar bl. a. för det tekniska utvecklingsarbetet inom
avdelningen.

Trafiksektionen handlägger ärenden som avser lotsningsverksamheten,
ärenden som rör farleders förseende med säkerhetsanordningar, bestämmelser
för trafiken i farleder samt frågor i allmänhet av nautisk beskaffenhet.
Sektionen handlägger de ärenden om sjöräddningsväsendet som
ankommer på verket. Vidare handhar sektionen ärenden som rör anskaffning
och underhåll av verkets flytande materiel, utom isbrytnings- och sjömätningsflottorna,
och svarar för driften av förråd och verkstäder. I mer
komplicerade fartygstekniska frågor bör sjöfartsinspektionen konsulteras.

Isbrytningssektionen, vilken av praktiska skäl även i fortsättningen bör
benämnas isbrytarledningen, svarar för ledning av statens isbrytarverksamhet
och därmed sammanhängande frågor. Sektionen är kontaktorgan gentemot
marinen i ärenden som rör statsisbrytarnas bemanning, underhåll och
drift.

Tekniska sektionen handlägger frågor av fyr-, elektro- och teleteknisk
karaktär samt ärenden som rör byggande och underhåll av verkets fasta
anläggningar, dvs. farleder, lots- och fyrplatser, fyrar och fasta sjömärken
samt byggnader för sjöfartsverkets behov. Sektionen är konsult i tekniska
frågor åt sjökarteavdelningen.

Försvarskontoret har att initiera och samordna krigsplanläggning av farledsväsendet
och förbereda sjöfartsverkets krigsorganisation. Kontoret svarar
för planläggningen inom den ekonomiska försvarsberedskapens område.
Kontorets arbetsuppgifter består sålunda oförändrade bortsett från
att frågor som rör militär bemanning av sjömätarflottan framdeles även
formellt skall handläggas av sjökarteavdelningens sjömätningssektion.

Lotsdistrikten svarar för den regionala farledsverksamheten direkt under
chefen för farledsavdelningen.

Sj ökarteavdelningen bör indelas i sjömätningssektionen, kartografiska
sektionen och militärkartografiska sektionen.

Sjömätningssektionen svarar för den mätningstekniska, operativa och

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

33

administrativa ledningen av såväl den militära som den civila sjömätningen
Sektionen handlägger alla ärenden som rör den militära personalen och
är avdelningens kontaktorgan gentemot marinen i frågor som rör personalen
och den flytande sjömätningsmaterielen. Sektionen skall inom ramen
för verkets totala planering planera avdelningens verksamhet. Sektionen
utarbetar budgetplaner för drift och investeringar inom avdelningens verksamhetsområde.

Kartografiska sektionen svarar för framställning och å-jourhållning av
allmänna sjökort. I det fall sjöfartsverket även i fortsättningen skall bedriva
egen tryckeriverksamhet bör denna verksamhet sortera under kartografiska
sektionen. Sektionen handhar redigering och utgivning av publikationerna
Underrättelser för sjöfarande, Svensk Lots och Svensk Fyrlista.

Militärkartograf iska sektionen svarar för framställning och å-jourhållning
av försvarssjökort och militära ledbeskrivningar.

Sj öfartsinspektionen bör indelas i fartygssektionen, bemanningssektionen,
säkerhetssektionen och skeppsmätningssektionen.

Fartygssektionen handlägger ärenden som rör tillsyn av att fartyg byggs,
vidmakthålls och utrustas enligt krav i säkerhetslagstiftningen. Sektionen
är konsult i frågor som rör verkets flytande materiel. Sektionen handhar
vidare planeringen av avdelningens verksamhet och handlägger för avdelningen
gemensamma administrativa frågor.

Bemanningssektionen handlägger ärenden som rör fartygs bemanning.
Sektionen handhar vidare ärenden avseende behörighetsbevis för befäl på
svenskt handelsfartyg och andra frågor som gäller rätt att utöva befäl samt
ärenden avseende dispenser från av socialstyrelsen fastställda krav på sjöfolks
syn- och hörselsinne. Sektionen är kontaktorgan gentemot arbetarskyddsstyrelsen
i frågor som rör arbetarskyddet och arbetstiden ombord i
fartyg. På sektionen handläggs vidare frågor som rör mönstring och registrering
av sjömän.

Säkerhetssektionen fastställer säkerhetsnormer för verkets egna och
andras farledsanordningar samt övervakar anordningarnas tillförlitlighet
från sjösäkerhetssynpunkt. Sektionen svarar för den sjötekniska utredningsverksamhet
som f. n. handläggs av sjötekniske konsulenten.

Skeppsmätningssektionen handlägger ärenden avseende skeppsmätning.

Sjöfartsinspektionsdistrikten svarar för den regionala tillsynsverksamheten
direkt under chefen för sjöfartsinspektionen.

Ekonomis k-a dministrativa avdelningen bör indelas i
budgetsektionen, redovisningssektionen, personalsektionen och administrativa
sektionen.

Budgetsektionen svarar för prognoser och analyser avseende sjöfartens
struktur och utveckling till grund för planeringen inom verket. Sektionen
utarbetar finansiella och ekonomiska planer på kort och lång sikt för hela
verket. Sektionen samordnar verkets programbudgetering och ansvarar för
3 — Bihang till riksdagens 1959. 1 samt. Nr 58

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

budgeteringsmetoder och budgetkontroll. Vidare svarar sektionen för utarbetande
av verkets anslagsframställningar. Inom sektionen utarbetas förslag
till priser och taxor. Sektionen samordnar inköps- och förrådsverksamheten
för hela verket och svarar för ärenden som rör hamntaxor och
hamnordningar.

Redovisnings sektionen handhar den centrala inkomst- och utgiftsbokföringen
samt sköter utanordningar och annan kassarörelse. Sektionen utarbetar
årsredovisning och rapporter över den ekonomiska förvaltningen
samt svarar för fakturering och löneuträkning.

Personalsektionen svarar för utformningen av verkets personalpolitik,
t.ex. de anställnings- och befordringsförhållanden som skall gälla inom
verket. Sektionen handhar tolkning av anställnings- och löneavtal m. m.
Inom sektionen utarbetas riktlinjer för och samordnas verkets utbildningsverksamhet.
Vidare svarar sektionen för information såväl inom verket
gentemot olika personalgrupper som utåt gentemot allmänheten.

Administrativa sektionen är verkets expertorgan i juridiska frågor. Sektionen
handlägger ärenden avseende sjöfartsverkets rätt i skadeståndsmål,
markfrågor samt ombudsmannaärenden i övrigt. Sektionen handhar frågor
rörande åtal och disciplinär bestraffning. Sektionen svarar vidare för
förvaltnings- och kontorsorganisatoriska frågor samt för expeditionella normer
och system.

Revision och kontroll. Revision.ssektionen skall granska ändamålsenligheten
av vidtagna åtgärder och kontrollera att verksamheten bedrivs
i enlighet med fastställda riktlinjer samt utföra kameral granskning
av verkets räkenskaper.

Som tidigare anförts, bör sektionen ansvara direkt under generaldirektören,
även om den i administrativt avseende är placerad inom ekonomiskadministrativa
avdelningen.

Utredningens förslag till organisation för sjöfartsverkets centralförvaltning
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Ekonomiska konsekvenser av utredningens förslag

De föreslagna ändringarna i verkets uppgifter och organisation bör enligt
utredningen medföra att centralförvaltningens personal kan minskas med
ett 50-tal personer. Personalminskningen gäller i första hand byggnadsbyrån,
sjökartebyrån och juridisk-sociala byrån. Vidare bör sammanslagningen
av nuvarande byråer till ett färre antal huvudenheter medföra rationaliseringsvinster
i form av personalminskningar. Utredningen bedömer att dessa
rationaliseringsvinster bör kunna uppväga även den av utredningen förutsatta
förstärkningen av vissa funktioner, främst inom den ekonomisk-administrativa
avdelningen. Minskningen i verkets personalkostnader, inkl.
pålägg för allmänna omkostnader, uppskattar utredningen till ca 2,4 milj.
kr. per år. Härvid har inte medräknats pensionskostnader. Den angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

35

besparingen för sjöfartsverket reduceras emellertid genom att intäkter om
ca 600 000 kr. per år, som tillförts verket genom byggnadsbyråns konsultationsverksamhet
i hamnfrågor, bortfaller. Den årliga minskningen i personalkostnaderna,
exkl. pensionskostnader, skulle således enligt utredningen
komma att uppgå till i runt tal 1,8 milj. kr. I dessa beräkningar har inte
beaktats de besparingar som utredningen anser bör kunna uppnås genom begränsningar
av verkets projektering och byggande av egna anläggningar i
egen regi. Utredningen har heller inte tagit hänsyn till de personalminskningar
som kan följa av de föreslagna utredningarna om driften av deccastationerna,
tryckeriverksamheten samt vården och driften av sjömätarflottan.

Genomförandet av utredningens förslag

Den nya organisationen för sjöfartsverket bör enligt utredningen kunna
genomföras senast vid ingången av budgetåret 1969/70. Vissa detaljutredningar
avseende de olika sektionernas organisatoriska indelning måste emellertid
utföras. I samband med att principbeslut fattas om sjöfartsverkets
organisation bör därför enligt utredningens förslag uppdras åt sjöfartsverket
att i samråd med statskontoret utföra dessa utredningar och för Kungl.
Maj :t redovisa därav föranledda förslag.

III. Sjömansregister m. m.

Sjömanshusen med mönstring och registrering m. m. är liksom sjömansförmedlingen
administrativt inordnade under arbetsmarknadsstyrelsen som
en del av den allmänna arbetsförmedlingen. Sjöfartsstyrelsen har dock
huvudansvaret för mönstrings- och registreringsverksamheten och svarar
för instruktionsgivning och kontroll av denna. Den lokala registreringen vid
sjömanshusen kompletteras sedan år 1961 med en viss central registrering
inom sjöfartsstyrelsen. Fråga om påmönstringsförbud för sjöman eller varning
av sjöman prövas och avgörs av särskilda nämnder, sjömansnämnder.

I en rapport år 1966 föreslog statskontoret att från den nuvarande verksamheten
vid sjömansförinedling och sjömanhus skulle skiljas den del som
låser organisationen geografiskt, nämligen sjömansregistreringen och därmed
sammanhängande verksamhet. Övrig verksamhet — förmedling och
mönstring — skulle då kunna följsamt anpassas efter de lokala servicebehoven
och deras växlingar. Registreringen in. m. borde med fördel kunna
handhas centralt. Sjömanshusen skulle kunna upphöra och de regionala
sjömansnämnderna ersättas av en central nämnd. Förslaget om central
registrering och en central nämnd vann full anslutning vid remissbehandlingen.

För att utröna om särskilda skäl fortfarande finns för en speciell re -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

gistrering av sjöfolk har sjömansregisterutredningen granskat verksamhetens
olika funktioner var för sig.

En av funktionerna är att tillförsäkra sjömän sådana allmänna rättigheter
och förmåner som rösträtt, folkpension, ATP och sjukförsäkring.
Dessa är formellt knutna till mantalsskrivning eller förutsätter en bosättning
i riket som noteras i folkbokföring eller bedöms av försäkringskassa.
Nuvarande bosättningsbegrepp är emellertid för snävt för många sjömän
och de skulle därför bli utestängda från dessa förmåner om ingen särskild
åtgärd vidtogs. Någon form av registrering för detta ändamål torde alltså
behövas även i framtiden. Enklast kan detta ske genom att notera yrkestillhörigheten
och schablonmässigt betrakta sjöman verksam inom den
svenska handelsflottan såsom en person med känt hemvist i riket. Det innebär
en registrering inriktad på en enda funktion, nämligen att ange vilka
svenska medborgare som är yrkessjömän i svensk tjänst.

Med tanke på registreringens syfte, nämligen att ge de ombordanställda
likställdhet med övriga medborgare, får de stå kvar i registret endast så
länge de kan anses som verksamma i yrket. Den ombordanställde skall
under denna tid — om han ej är stadigvarande bosatt i utlandet — anses
ha känt hemvist i riket. Avregistrering föreslås ske efter ett kalenderår
utan sjötjänst, men den som avförs ges ytterligare rådrum. Mantalsskrivningen
bevaras i varje fall under ytterligare två år. Vid försäkringskassa
bör även för ombordanställda tillämpas en särregel enligt vilken vederbörande
anses fortfarande under ett år ha sitt hemvist i Sverige.

De nya principerna för värnpliktsinskrivning och yrkessjömännens värnpliktstjänstgöring
leder till att sjömanshusens medverkan till stora delar
kan upphöra. Det väsentligaste från militär synpunkt är att få besked
om vilka värnpliktiga som är yrkessjömän. Härvid är registret det mest
rationella medlet.

För varje ombordanställd behövs en adress som kan leda lokala och centrala
myndigheter till kontakt. Utredningen anser att en central service med
aktuella adresser är en rationell lösning på problemet. Mönstringsbeskeden
för svenskar och utlänningar skulle lämpligen kunna utgöra adressanmälan
till en central adressupplysning.

Av de funktioner som nuvarande sjömansregistrering m. m. svarar för
kommer således enligt utredningen två att kvarstå såsom huvuduppgifter,
nämligen dels en central registrering av svenska ombordanställda förenklad
till att endast förse folkbokföringen med besked om vilka som är yrkessjömän
dels en central upplysning om aktuella »sjömansadresser» för alla
ombordanställda, både svenskar och utlänningar.

Inom denna begränsade verksamhetsram blir utan särskilda åtgärder
även vissa andra behov tillgodosedda minst lika väl som hittills. För de
ombordanställda viktiga uppgifter säkerställs. Så länge nuvarande pensionssystem
består samlas t. ex. uppgift sunderlag för pensionsberäkning
och upprättas sjötjänstutdrag vid pensionsansökningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

37

Utredningen föreslår även vissa ändringar i sjöfartsboken.

Den mest rationella lösningen är enligt utredningen att integrera det centrala
sjömansregistret med sjömansskattekontorets verksamhet. En sådan
ordning kan dock nås först när sjömansskattekontoret infört databehandling
och när ett nytt system för sjöfolks pensionering tillkommit med förankring
till annan uppgiftskälla än den nuvarande. Både sjömansskattekontorets
verksamhet och sjömanspensioneringen utreds f.n. Resultatet av
dessa utredningar måste således avvaktas innan sjömansregistreringen m. in.
kan få en definitiv form. Dessförinnan kan emellertid i en första etapp nuvarande
verksamhet centraliseras och förenklas.

Utredningens förslag till verksamhet under en första etapp innebär organisatoriskt
att mönstringsverksåmheten, integrerad med sjömansförmedlingen,
inordnas i den allmänna arbetsförmedlingens lokala organisation,
medan det som alltjämt bör bestå av sjömanshusens övriga verksamhet
samlas centralt till en ny arbetsenhet, en sektion vid sjömansförmedlingen
i Göteborg. Dit förs också sjöfartsstyrelsens referensregister och utlänningsregister.
De regionala sjömansnämnderna ersätts av en central sjömansnämnd,
som övertar sjöfartsstyrelsens avstängningsregister. Sjömanshusen
och även sjöfartsstyrelsens sektion för sjömansregistrering upphör.

Under detta övergångsskede, då sjömansskattekontorets material inte är
praktiskt tillgängligt, får mönstringsbeskeden vara uppgiftskälla för såväl
adressupplysningen som sjömansregistret och sjömanspensioneringen. Dessa
funktioner blir därför samlade tills vidare.

Arbetsuppgifterna vid den nya sektionen inom sjömansförmedlingen i
Göteborg blir under övergångsskedet att föra sjömansregister, att ge upplysningar
om sjömansadresser, att utfärda sjötjänstutdrag vid bl. a. ansökan
om sjömanspension och att i övrigt ge upplysningar ur tillgängligt
material.

Förslaget beräknas innebära en personalminskning från ca 30 till sju
personer. Personalkostnaderna för sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsverket
torde kunna reduceras med omkring 500 000 kr.

Förslaget bör kunna genomföras den 1 juli 1969 och föranleder bl. a. vissa
ändringar i mönstringsförordningcn, folkbokföringsförordningen och folkbokföringskungörelsen.

Ett principförslag till slutlig organisation lämnas för att genomföras när
databehandling införts vid sjömansskattekontoret och nuvarande system
för sjöfolks pensionering ersatts av ett nytt. Vid sjömansförmedlingen i
Göteborg kvarstår adressupplysningen i oförändrat skick. Sjömansskattekontoret
övertar sjömansregistret, som då förs över på magnetband. Behöver
något av arbetet för sjömanspensioneringen av praktiska skäl stanna
kvar tills vidare bör kostnaderna härför bestridas av det organ som anförtros
pensioneringen.

Förslaget innebär en ytterligare minskning av personalen, från sju till

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

fyra personer. I stället tillkommer ett mindre belopp maskinkostnader för
sjömansregistret.

IV. Falsterbokanalen

Under åren 1940—1941 byggdes en kanal genom Falsterbonäset för att få
en för krigshandlingar riskfri sjöförbindelse mellan Östersjön och Öresund.
Kanalen har senare haft betydelse som en alternativ, kortare förbindelseled
mellan Öresund och Östersjön vid hårt väder och vid stränga vintrar
med stark isbildning.

Under budgetåren 1949/50—1956/57 byggdes vissa delar av kanalen om
för sammanlagt 3,6 milj. kr. Lotstvång för trafiken genom kanalen upphävdes
år 1961. Fr. o. in. år 1951 infördes avgifter för fartyg med ett nettotonnage
av 20 ton och däröver. Dessförinnan hade kanalen fått passeras av
alla fartyg utan avgift. Sedermera har den ursprungliga taxan höjts i olika
omgångar, senast den 1 oktober 1965.

Den totala trafiken genom kanalen under åren 1946—1951 uppgick till
14 000—16 000 far tyg per år. Efter införande av avgifter för fartyg över
20 ton netto minskade trafiken av sådana fartyg till ca 8 200 år 1953, för
att därefter hålla sig omkring 6 000—7 000 fram till år 1965, med en tillfällig
ökning år 1964 till ca 8 000. Under åren 1966—1967 minskade trafiken
till ca 5 200 per år. Under den svåra issituationen januari—april 1963 då
Falsterbokanalen var den enda framkomliga leden, sedan såväl Bälten som
Kielkanalen och leden runt Falsterborev spärrats av is, passerades kanalen
av 1 229 fartyg.

Kanalen utnyttjas dessutom av ett stort antal småbåtar, som passerar
avgiftsfritt.

Under perioden 1957/58—1967/68 har inkomsterna uppgått till 1 577 000
kr. varav huvuddelen — 1 528 000 kr. — kanalavgifter. Utgifterna har under
samma tid uppgått till 2 788 000 kr. Underskottet har, frånräknat vissa
engångskostnader, uppgått till i medeltal 85 000 kr. per år. Under budgetåret
1967/68 uppgick inkomsterna till 144 000 kr., utgifterna till 285 000 kr.
och underskottet till 141 000 kr.

Praktiskt taget hela det område som tagits i ansråk för kanalen tillhör
prästbostället Räng 10: 1, Rängs socken, och disponerades med nyttjanderätt
för kanalens räkning till den 14 mars 1968. Vid arrendetidens utgång
skall staten enligt vattendomstolens utslag till pastoratet utge ersättning
för de områden, som tagits i anspråk för kanalen. Vid bestämmande av
storleken av den utgående ersättningen skall till grund härför läggas värdet
vid inläsningstiden av andra likartade områden i trakten, överlantmätaren
i Malmöhus län har i en den 9 september 1967 daterad utredning
uppskattat värdet efter ortens pris till fem kr. per kvadratmeter. Hela värdet
av området, som omfattar en areal av ca 181 000 m2, kan således beräknas
till 905 000 kr.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

Under förutsättning att kanalen skall drivas på samma sätt som f. n.
beräknas kostnaden för drift och underhåll fr. o. in. budgetåret 1968/69 till
353 000 kr. per år varav 60 000 kr. avser underhåll, 248 000 kr. lönekostnader
och 45 000 kr. ränta på beräknade nyssnämnda värde av den mark som
taflits i anspråk för kanalen.

Utredningsmannen har haft att bedöma frågan om fortsatt drift eller nedläggning
av Falsterbokanalen och har därvid undersökt följande olika alternativa
lösningar.

1. Drift i nuvarande omfattning

Underskottet beräknas uppgå till 119 000 kr. per år, räknat i prisnivån
den 1 januari 1968.

2. Nedläggning

Att återställa området i förut befintligt skick torde kosta 2 å 3 gånger
det beräknade markvärdet. Något nettoöverskott vid försäljning av till kanalen
hörande materiel och byggnader torde inte kunna påräknas.

3. Nedläggning av driften och upplåtelse av kanalen till småbåtshamn
Enda alternativa möjlighet att utnyttja den utgrävda delen av kanalen är

att upplåta densamma till hamn för småbåtar. Bassängen stängs då av med
en utfylld bank vid inloppet från Kämpingebassängen. Inloppet till småbåtshamnen
kommer att helt gå genom Höllviksbassängen och under bron.
I kanalbassängen beräknas kunna anordnas 600 båtplatser. Någon broöppning
torde inte erfordras eftersom segelbåtarna kan beredas plats i bassängen
utanför bron. Utredningen har räknat med att anläggningen på sikt bör
ge en årlig vinst om 5 000—20 000 ler.

4. Nedläggning av driften på kanalen med bibehållen möjlighet att med
kort varsel återupptaga densamma (malpåse)

Härvid bibehålls alla maskinella anordningar intakta, men kanalen upplåts
till småbåtshamn enligt alternativ 3. Maskiner och annan materiel förutsätts
bli regelbundet kontrollerade. Det årliga underskottet beräknas till
22 000 kr.

5. Fortsatt drift av kanalen med en minskning av personalen med tre
maskinister

Såvida driften av kanalen kan rationaliseras på så sätt att personalen
minskas med tre man beräknas det årliga underskottet till 55 000 kr.

I samband med utredning av möjligheterna att rationalisera driften vid
kanalen har även tagits under övervägande att eventuellt stänga densamma
under viss tid av dygnet. Undersökningen har visat att trafiken under tiden

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

22.00—06.00 (8 tim.) under olika månader har varierat mellan lägst 21 %
och högst 33 % av trafiken under hela dygnet, motsvarande i medeltal 28,5
% för den tredjedel av dygnet som infaller mellan förenämnda tider. Härav
framgår att någon märkbar minskning av trafikintensiteten inte förekommer
under nätterna. Att därför begränsa tiden för öppethållande av kanalen
skulle sannolikt medföra en sådan minskning av trafiken, att kanalen
skulle förlora sitt existensberättigande från allmän trafiksynpunkt.

En omständighet som i viss mån påverkar kanalens ställning under de
närmaste åren är den ifrågasatta nedläggningen av trafiken på järnvägen
Vellinge—Falsterbo. Nedläggningen förutsätts vara genomförd senast år
1972. Järnvägen korsar kanalen via en broförbindelse vid Höllviken. Farbanan
på bron och anslutande delar till denna är gemensam för järnvägen
och vägtrafiken, vilket nödvändiggör att vägtrafiken avstängs då tåg
passerar. Bomfällningen sköts f. n. av den vid kanalen anställda personalen.
På grund av den relativt långa sträcka, som landsvägs- och järnvägstrafiken
har gemensam, anses risken för att landsvägsfordon kan bli instängda
mellan bommarna alltför stor för att bomfällningen skall kunna
automatiseras. Även om kanaldriften skulle upphöra kvarstår således under
alla omständigheter en lönekostnad om ca 45 000 kr. tills järnvägen
läggs ned. För alternativen 3 och 4 enligt det föregående innebär detta i stället
för angivna belopp årliga underskott om ca 40 000 resp. ca 67 000 kr. intill
dess järnvägen lagts ned.

Utredningen föreslår att kanalen i varje fall med nuvarande trafikunderlag
bör bibehållas för avsett ändamål åtminstone till dess att järnvägstrafiken
mellan Vellinge och Falsterbo läggs ned. För det fall att det nuvarande
trafikunderlaget skulle minska bör frågan om nedläggning tas upp
till förnyad prövning.

Beträffande täckning av kostnaderna för beräknat underskott förordas
att erforderliga anslagsmedel ställs till förfogande för inlösen av den för
kanalen erforderliga marken och att denna kostnad på samma sätt som
anläggningskostnaden för kanalanläggningen i övrigt helt skrivs av. Resterande
underskott, som beräknas till 55 000 kr. per år, bör täckas genom
bidrag från anslagen till fiskehamnar m. m. och småbåtshamnar in. m. Detta
anses rimligt som kompensation för att fritids- och fiskebåtar med ett nettotonnage
under 20 ton avgiftsfritt får använda sig av kanalen.

V. Sjöfartsstyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1969/70

Programbudget

Sjöfartsstyrelsen har fr. o. m. budgetåret 1966/67 varit försöksmyndighet
på programbudgetmetodikens område. Anslagsframställningen för bud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969 41

getåret 1968/69 utformades efter ett anslagssystem med fem driftanslag.
Såväl statskontoret som riksrevisionsverket fann sjöfartsstyrelsens förslag
till programbudget vara ägnat ligga till grund för ett ändrat anslagssystem
enligt programbudgetmetodikens principer.

Inom sjöfartsverket har arbetet på en övergång till programbudgetering
av verksamheten fortsatt. För budgetåret 1969/70 föreslår sjöfartsstyrelsen
följande fem anslag: Allmänna sjövägar, Säkerheten på fartyg, Särskilda
åtgärder för yrkesfisket, Särskilda åtgärder för fritidsbåttrafiken och övrig
verksamhet. De fyra första anslagen svarar mot var sitt program. Under
anslaget Övrig verksamhet har ett antal mindre program förts samman.

Verksamhetsvolymerna har i viss utsträckning gått att belysa med hjälp
av prestationsmått eller liknande. Detta har lättast låtit sig göra i form av
mätning av och prognos för trafikvolymen, antal lotsningar o. d. I fråga
om administrativa funktioner har programbudgetarbetet ännu inte lett till
praktiskt användbara mätningsmetoder. För sådan verksamhet har anslagsberäkningarna
baserats på oförändrad ambitionsgrad och organisation
med beaktande av kostnadsbesparingar, som går att ernå med hjälp av
främst administrativ rationalisering. För funktioner av juridisk och myndighetskaraktär
kan arbetsbelastningen vanligen inte förutsägas. Antalet inkommande
ärenden kan växla från år till år och deras komplexitet likaså.
För funktioner av kameral natur kan däremot viss prestationsmätning
ske t. ex. av antalet redovisningstransaktioner, löneutbetalningar och granskade
reseräkningar.

På de allmänna sjövägarnas område kan efterfrågeutvecklingen för handelssjöfarten
åskådliggöras genom uppgifter om antalet passerande fartyg
i olika storleksklasser. Den form av direkt prestationsmätning som sedan
länge förekommer samt redovisning av antal lotsningar påverkar styrelsens
planering av de lokala programmen för lotsning och farledsutmärkning.

Kostnaden för statens isbrytarorganisation är till stor del fast i förhållande
till de faktiska isbrytningsinsatserna. Planeringen måste i princip
avse de strängaste väderleksförhållandena. Väsentliga nedskärningar av
kostnaderna för de statliga isbrytarna kan inte göras ens under milda
vintrar. Besparingen ligger främst i minskade förhyrningskostnader. Att
mäta gångtimmar, bruten ränna, assistanser e. d. har mindre intresse vid
analys av kostnaderna.

Inom sjökartläggningen kan den hydrografiska verksamheten oftast uttryckas
i lodningskilometer, dvs. den yta som uppmäts av en på visst sätt
sammansatt fartygs- och båtstyrka. Planeringen försvåras av vädrets inverkan,
avstånd till mätplatserna m. in. Lodningskilometern kommer
främst till användning i planeringen då det gäller att beräkna standardkostnader
samt göra kostnadsfördelningar.

Inom fartygsinspektionen undersöks möjligheterna till klassificering och

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

standardisering av förrättningarna. En grov uppdelning av arbetsläget år
1975 specificerat på olika förrättningstyper har genomförts. Materialet är
dock ännu inte sådant, att det går att grunda bedömningar för de närmaste
fem budgetåren på detta.

Styrelsen anser att en övergång till det i fjolårets petita föreslagna andagssystemet
medför anslagsmässiga och redovisningstekniska fördelar.

En jämförelse mellan de anslag som finns upptagna på riksstaten 1968/69
och de anslag som sjöfartsstyrelsen föreslår ges i följande tablå. Inom
parentes anges anslagens littera och nummer i gällande riksstat.

Förslag 1969/70

1. Allmänna sjövägar

2. Säkerheten på fartyg
8. Särskilda åtgärder för yrkesfisket

4. Särskilda åtgärder för
fritidsbåttrafiken

5. Övrig verksamhet

Riksstat 1968/69

Del av Förvaltningskostnader (Fl)
Sjösäkerhet (F3) utom den del av
sjöräddningsväsendet m. m. som faller
på yrkesfisket och fritidsbåttrafiken Del

av Sjömätning m. in. (F4)
Isbrytning (F5)

Underskott vid vissa statliga hamnar
och farleder (F6)

Del av Förvaltningskostnader (Fl)
Fartygsinspektion m. m. (F2)

Del av Förvaltningskostnader (Fl)
Del av Sjösäkerhet (F3)

Bidrag till fiskehamnar m. m. (F7)
Underskott etc. (F6)

Del av Förvaltningskostnader (Fl)
Del av Sjösäkerhet (F3)

Underskott etc. (F6)

Bidrag till småbåtshamnar m. m.
(F8)

Del av Förvaltningskostnader (Fl)
Del av Fartygsinspektion m. m. (F2,
skeppsmätning)

Del av Sjömätning m. m. (F4, geomagnetisk
verksamhet, militärt sjökarteväsen).

Följande tablå visar hur styrelsens inkomster fördelar sig med hänsyn
till de aktiviteter som ryms inom de nya anslagen.

1. Allmänna sjövägar Fyr- och båkmedel

Lotspenningar

Avgifter för deccamottagare samt
ersättningar för uppdrag
Del av Försäljningsmedel för sjökort
in. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

43

2. Säkerheten på fartyg

3. Särskilda åtgärder för
yrkesfisket

4. Särskilda åtgärder för
fritidsbåttrafiken

5. övrig verksamhet

Utvecklingen inom sjöfartsverket

Allmänna sjövägar

Beträffande fyrväsendet har under det gångna budgetåret fyrskeppet
Hävringe dragits in och ersatts av den helautomatiska, bottenfasta fyren
Gustaf Dalén. Svenska Björns fyrkassun har satts på sin station i Ålands
hav och lyftningen av teleskopet genomförts. Fyrskeppet där har dragits
in. Samtidigt drogs bemanningen på Svenska Högarnas fyrplats in. Arbete
på ersättningsfyren för fyrskeppet Finngrundet har pågått under året och
fyrskeppet beräknas kunna dras in under år 1969. Den bottenfasta fyren
på Tylögrund ersätter den bemannade fyren på Tylö.

På ön Ven har den sista bemannade fyrplatsen automatiserats. Samtliga
tre fyrstationer kontrolleras från lotsuppassningen i Hälsingborg.

Mistsignaleringen har under året dragits in vid fyrplatserna Stora Fjäderägg,
Dämman och Smygehuk. Vid Stora Fjäderägg har inistsignalen
ersatts med en radiofyr och ljusfyren automatiserats med fjärrkontroll
från Holmögadd. Den gamla fyrstationen Dämman i Kalmarsund har ersatts
med en elektrisk, bottenfast fyr. Vid Smygehuk har ljusfyren automatiserats.
Personalen på de tre fyrplatserna har dragits in.

Vid Understens fyrplats har genomförts delautomatisering, varigenom
personalen minskats med en man.

Fyren Hällgrund vid inloppet till Söderhamn har genomgått fullständig
modernisering. Renovering av de äldre fyranläggningarna vid Sillåsen och
Krongrundet i Kalmarsund har också påbörjats detta budgetår.

I Flintrännan har en ny fyr, Flinten, uppförts för att ersätta där befintlig
Loj och därigenom förbättra genomfarten i Flintrännan.

I samband med den pågående lotsrationaliseringen har en del kontrollstationer
för fjärrmanövrerade fyrar dragits in. Andra fjärrkontrollanläggningar
har därför måste installeras på en del fyrar, som tidigare automatiserats.
Berörda platser är främst Malören, Rönnskär, Djursten, Häradskär
och Hållö. Arbetena härmed beräknas slutförda under 1968/69. I samband
med dessa arbeten har med ändring av tidigare planer beslutats att Björns
fyrplats skall automatiseras och avbemannas i stället för örskär, som blir

Certifikatavgifter

Del av Försäljningsmedel för sjökort
in. m. (undersökningsavgifter vid
kontrollstationerna)

Intäkter av automobilskattemedel

Ersättningar för uppdrag
Skeppsmätningsavgifter

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

kontrollstation för Djursten, Engelska Grundet och Björn.

I fråga om kanaler och fördjupade farleder har under budgetåret 1967/68
den beslutade förbättringen av Mälarfarleden vid Aggarö genomförts. Utredningen
om förutsättningarna för en fördjupning av Flintrännan har
fortsatt. Sjöfartsstyrelsen avser att i detta avseende tills vidare följa utvecklingen
och att återkomma när större klarhet föreligger om hur sjö1
artens betingelser i denna farled kan gestalta sig i framtiden.

Vintern 1967/68 får för landet som helhet betecknas som i huvudsak
normal från isbrijtningssynpunkt. Statsisbrytarna behövde inte sättas in
söder om Ålandshav. I nordligas le Bottenhavet och i Bottenviken var dock
issvårigheterna avsevärt större än normalt. Under högvintern förhyrdes
hjälpisbrytare för insats företrädesvis i Södra Bottenhavet Och i ÅngermaUälven.
Det totala antalet arbetsdagar för statsisbrytarna uppgick under
året till 499 mot 518 föregående år och 458 i medeltal för femårsperioden
1961/62—1965/66. För förhyrda hjälpisbrytare och bogserbåtar redovisas
totalt 325 arbetsdagar mot 259 föregående år och 646 i medeltal för femårsperioden.
Under året har i statlig regi sammanlagt utförts 2 474 direktassistanser
av fartyg mot 2 452 föregående år och 3 551 i medeltal för
femårsperioden. Av statsisbrytarna utfördes under året sammanlagt 1399
direktassistanser mot 1 325 föregående år och 1 716 i medeltal för femårsperioden.
En ny isbrytare av samma storleksklass som Tor skall levereras
i november 1969.

Sjömätning har under det senaste budgetåret bedrivits huvudsakligen
i öster sjötillfarten öster om Falster, tungtrafikkorridoren i Gotska sjön, ett
begränsat område väster om Jylland och i de två viktiga angöringsområdena
utanför Göteborg och Landsort (Nynäshamn). Speciellt har intresset
knutits till de vattenområden i södra Kattegatt, Stora Bält och södra Östersjön
där de för tung trafik begränsade vattendjupen finns.

Rationaliseringen inom lotsningsverksamheten fortsatte under budgetåret
1967/68 med indragning av Häradskärs lotsplats samt följande lotsuppassningsställen,
nämligen Järnäs lydande under Umeå lotsplats, Fagervik under
Gävle lotsplats, Arkö under Oxelösunds lotsplats samt Ivråkelund under
Västerviks lotsplats. Vidare drogs Söderarms lotsuppassningsställe in, varvid
dock viss båtpersonal övergångsvis bibehölls. De uppgifter i fråga om
sjöövervakning m. m., som tidigare fullgjorts där, överfördes sedermera till
•Söderarm-Tj ärvens fyrplats.

Under året har en viss minskning av främst lotspersonalen skett vid vissa
platser. Detta gäller särskilt lotsplatserna inom mellersta lotsdistriktet. Vidare
berörs Härnösand, Sundsvall och Gävle inom nedre norra distriktet,
Oxelösundsområdet i östra distriktet samt Karlshamn, Sölvesborg och Höganäs
i södra distriktet.

Piteå lotsplats drogs in fr. o. in. den 15 september 1968. Kvarvarande arbetsuppgifter
har överförts till Skellefteå lotsplats. Dessutom föreligger be -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 dr 1969

slut om indragning av lotsuppassningen i Gåsholma under år 1970. Vid
Kalix och Smögens lotsplatser beräknas uppassningstiden komma att kortas
av. Styrelsen planerar vidare att dra in Bergkvara och Sölvesborgs lotsuppassningsställen.
Undersökningar pågår om slopande av båtorganisationen
vid vissa platser.

Den 1 juli 1967 uppgick lotspersonalen inkl. lotsplatschefer till 537 och
båtpersonalen inkl. förste reparatörer till 300. Som följd av främst rationaliseringar
beräknas antalet lotsar den 1 juli 1969 vara 458 och antalet
båtmän 270.

Antalet lotsningar minskade med en tredjedel från år 1965 till år 1967.
Huvuddelen av nedgången beror på minskad benägenhet att anlita lots som
följd av den höjning av avgifterna som genomförts för att uppnå avsedd
kostnadstäckning.

Nedgången i lotsningsverksamheten fortsatte under första halvåret 1968
trots en ökning av trafikvolymen.

Antalet utförda lotsningar minskade med 2 800, dvs. med nära 10 %
jämfört med första halvåret 1967. Nedgången fortsatte under juli. Antalet
lotsningar utgjorde 4 045 mot 4 410 samma månad 1967. Sammanställningen
visar utvecklingen av lotsningsverksamheten under perioden 1965/66—■
1967/68.

Budgetår

Antal lotsningar

debiterade

utförda

utförda i %
av deb.
lotsn.

1965/66..............

88 778

79 179

89,2

1966/67..............

85 895

71 375

83,1

1967/68..............

76 561

55 210

72,1

Säkerheten på fartyg

Utarbetande av förslag till tillämpningsbestämmelser till den s. k. säkerhetskungörelsen
pågår inom en arbetsgrupp, vari ingår representanter för
styrelsen samt berörda myndigheter och organisationer.

Verksamheten inom fartygsinspektionen budgetåret 1967/68 har i hög
grad präglats av de nya arbetsuppgifter som tillkommit med ikraftträdandet
av den nya säkerhetslagstiftningen, bl. a. gäller det att förse svenska
fartyg med tillsynsböcker och lastmärken (nationella fribordscertifikat).
Kontrollen av oljeskyddslagstiftningens efterlevnad ombord har under året
intensifierats. Från och med slutet av budgetåret har två lotsar engagerats
enbart för sådan kontroll inom Stockholms resp. Göteborgs fartygsinspektionsdistrikt.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969
Åtgärder för yrkesfisket

I avvaktan på resultat av den pågående fiskehamnsutredningen har verksamheten
huvudsakligen varit inriktad på att fullfölja arbeten, till vilka
statsbidrag tidigare beviljats, samt att fullfölja utlovade projekteringsuppdrag.

Åtgärder för fritidsbåttrafiken

Under budgetåret 1967/68 pågick arbeten på hamnar och farleder för
fritidsbåtar, vilka sammanlagt kostnadsberäknats till 9,1 milj. kr.

Övrig verksamhet

Styrelsen har varit representerad vid ett flertal internationella och nationella
konferenser om åtgärder för att förhindra oljeskador till följd av oljeutsläpp
från fartyg eller undanröja eller begränsa skadeverkningarna av
sådana utsläpp. Utredning pågår om förbättrade anordningar i hamnar för
mottagande av oljerester från fartyg.

1970 års fyrtekniska konferens skall hållas i Stockholm den 7—8 juni
1970. Förberedelserna för konferensen, som sker i samarbete med IALA:s
exekutivkommitté har fortgått planenligt.

Liksom tidigare har under budgetåret 1967/68 försiggått ett vittgående
internationellt samarbete inom IMCO:s ram. Styrelsen har deltagit inom
IMCO:s arbetsgrupper för bl. a. oljeskydd, brandskydd, stabilitet för passagerarfartyg,
stabilitet för fiskefartyg, bulklaster och bärgningsredsltap,
fartygs konstruktion och utrustning, fartygs vattentäta indelning och stabilitet
samt skeppsmätning.

Arbetet med den genom IMCO fastställda signalboken är slutfört. Sjöfartsstyrelsen
har genom observatör varit representerad vid sammanträde
i Leningrad rörande trafikreglering till sjöss i Östersjön. Liknande spörsmål
avseende Öresunds- och Gedserområdena har behandlats vid sammanträde
i Köpenhamn. Styrelsen har vidare deltagit i en konferens i Diisseldorf
angående utveckling av navigeringssystem på sjön och i luften.

Anslag för budgetåret 1969/70

Sjöfartsverket hemställer om en medelstilldelning av 118 754 000 kr. på
driftbudgeten för budgetåret 1969/70 enligt följande fördelning:

Allmänna sjövägar, förslagsanslag......................................... 103 509 000-

Säkerheten på fartyg, förslagsanslag....................................... 5 748 000

Särskilda åtgärder för yrkesfisket, reservationsanslag........................ 1 000

Särskilda åtgärder för fritidsbåttrafiken, reservationsanslag.................... 5 000 000

Övrig verksamhet, förslagsanslag......................................... ’ 4 49g QOO

118 754 000

I förhållande till riksstaten för budgetåret 1968/69 innebär sjöfartsstyrelsens
förslag en ökning med (118,8 — 100,2) ca 18,6 milj. kr. Av ökningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1569 47

hänför sig 12,3 milj. kr. till lönekostnadspålägg och 2,2 milj. kr. till lokalhyror.

En omräkning och fördelning av äskandena på nuvarande anslag visar,
exkl. nämnda komplementkostnader, följande ändringar i förhållande till
riksstaten för budgetåret 1968/69. Härvid uppkommer ett totalt anslagsbelopp
som med 1,3 milj. kr. överstiger vad som äskats under programbudgetanslagen.
Skillnaden beror på att vissa kostnader rörande yrkesfisket
och fritidsbåttrafiken i programbudgetsystemet slutligt beräknas belasta
reservationerna under dessa anslag, medan under nuvarande anslagsrubriker
de anslag varifrån dessa kostnader bestrids inte tillförs motsvarande
belopp från reservationsanslagen.

Riksstat Förändring

1968/69 1969/70

Sjöfartsstyrelsen: Förvaltningskostnader........................ 4 791 000 — 91 000

Fartygsinspektion m. m....................................... 4 389 000 + 192 000

Sjösäkerhet................................................. 59 653 000 + 682 000

Sjömätning m. m............................................. 7 459 000 + 96 000

Isbrytning.................................................. 21 000 000 +2 035 000

Underskott vid vissa statliga hamnar och farleder................ 290 000 + 129 000

Bidrag till fiskehamnar m. m.................................. 1 000 —

Bidrag till småbåtshamnar m. m.............................. 2 600 000 +2 400 000

100 183 000 +5 443 000

Under anslaget Sjöfartsstyrelsen: Förvaltningskostnader har förutsatts
personalminskningar som medför en besparing om ca 110 000 kr. Häremot
skall ställas viss uppräkning av omkostnaderna för bl. a. databehandling,
som kan sägas vara en förutsättning för personalminskningarna. Styrelsen
räknar med en i stort sett oförändrad verksamhetsvolym budgetåret
1969/70.

Under anslaget Fartygsinspektion m.m. beror höjningen till största delen
på löneomräkning.

Uppräkningen under anslaget Sjösäkerhet hänför sig med 2,2 milj. kr.
till ökade kostnader för hyra till sjöfartsverkets fond. Både kapitalkostnaderna
och underhållskostnaderna har tidigare väsentligt undervärderats.
Bland omkostnadsökningarna kan nämnas kostnaderna för IALA:s konferens
i Stockholm år 1970 med 150 000 kr., tekniskt utvecklingsarbete med
likaledes 150 000 kr. samt materialkostnader för utprickning av farleder
med 100 000 kr. Löneomräkningen uppgår till ca 1,6 milj. kr.

Den totala ökningen jämfört med riksstatsbeloppet för innevarande budgetår
begränsas med hänsyn till att personalminskningar medför besparing
av ca 4,1 milj. kr.

Ökningen under anslaget Sjömätning m. m. hänför sig i huvudsak till
löneomräkning och reparations- och underhållskostnader. Omkostnaderna
har sänkts med hänsyn till förbrukningen under 1967/68.

Uppräkningen under anslaget Isbrytning beror på ökningar av kapital -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

kostnaderna med 1,7 milj. kr., drift- och underhållskostnaderna med 1,1
milj. kr. och administration m. m. med 0,1 milj. kr. Dessa ökningar reduceras
av att förhyrningarna torde komma att minska med ungefär 0,9
milj. kr. Kapitalkostnadsökningen beror på insättandet av den nya statsisbrytaren
som skall levereras under hösten 1969. Uppräkningen av driftoch
underhållskostnaderna har skett med ledning av den faktiska förbrukningen
senaste budgetår.

Ökningen under anslaget Underskott vid vissa statliga hamnar och farleder
beror dels på att Falsterbokanalens underskott trots minskade driftkostnader
beräknas öka vid oförändrad trafikvolym och dels på att avvecklingen
av de statliga fiskehamnarna leder till att huvudsakligen ekonomiskt
svaga hamnar kvarstår under styrelsens förvaltning.

Uppräkningen under anslaget Bidrag till småbåtshamnar är motiverad
av bibehållandet av hittillsvarande transfereringsnivå. Så gott som hela
reservationen den 30 juni 1968 under anslaget är disponerad varför vid nuvarande
bidragspraxis ca 3,6 milj. kr. krävs för budgetåret 1969/70. De
förseningar som kommer att uppstå i utbetalningar, hänförliga till redan
beviljade bidrag, gör det dock i och för sig möjligt att begränsa anslaget med
ca 2 milj. kr. utan att därigenom minska byggnadsvolymen.

Styrelsen har, utöver sådana inkomster som tas till uppbörd under resp.
anslag, beräknat följande intäkter för budgetåret 1969/70:

Milj. kr.

Försäljning av sjökort m. m.................................................. 1,7

Lotspenningar.............................................................. 29,0

Fyr- och båkmedel.......................................................... 41,0

Skeppsmätningsavgifter....................................................... 1,5

73,3

Styrelsen förordar inkomstförstärkningar om anslagsframställningarna
efter reduktion med inkomsterna på riksstaten inte kan inrymmas i budgetramen.

VI. Remissyttranden

1. Sjöfartsverkets arbetsuppgifter och organisation

Sjöfartsutredningens redogörelse för de allmänna förutsättningarna
för sjöfartsverkets arbetsuppgifter och organisation
har i allmänhet inte föranlett några erinringar från remissinstanserna.
Hamnutredningen vitsordar utredningens uppfattning beträffande
utvecklingstendenserna inom sjöfarten och uttalar att bakom denna
utveckling framförallt ligger det svenska näringslivets behov av snabba och
säkra transporter till och från utlandet samt tillkomsten av olika slags enhetslaster.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

Utredningens förslag om avgränsning av sjöfartsverkets
arbetsuppgifter, som innebär bl. a. att vissa av de nuvarande
uppgifterna förs över till andra myndigheter lämnas i sin helhet utan erinran
av överbefälhavaren, statens järnvägar, riksrevisionsverket och Svenska
hamnförbundet. Riksrevisionsverket anser sig dock böra framhålla
att de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna för de myndigheter
som skall överta uppgifter bör redovisas innan slutlig ställning tas
till förslagen. Även Sveriges redareförening finner i princip att de föreslagna
överföringarna — utom i fråga om fartygsregistret — är befogade.

Sjöfartsstgrelsen finner det värdefullt att få diskuterat till vilken del
verkets uppgifter med fördel kan läggas över på andra myndigheter eller
helt slopas. Förutsättningen för omläggningar måste enligt styrelsen normalt
vara effektivitetsvinster för den samlade statsförvaltningen eller verkets
kunder. Styrelsen anser att utredningens förslag inte får föra med sig
att huvudmannaskapet för det statliga farledsväsendet splittras och ansluter
sig därför f. n. endast delvis till utredningens förslag om avgränsning
av verkets arbetsuppgifter.

SR och TCO avstyrker utredningens förslag. SR anser att de argument
utredningen anfört för överförande av verksamheter till andra statliga
organ inte är övertygande. TCO finner att — med undantag för den geoinagnetiska
verksamheten — de uppgifter som nu ankommer på sjöfartsverket
med fördel kan ligga kvar på verket.

Förslaget att sjöfartsverket även i fortsättningen bör ha det fulla ansvaret
för ledningen av isbrytarverksam heten tillstyrks uttryckligen
av alla de remissinstanser som berört denna fråga nämligen
statskontoret, Rederiföreningen för mindre fartgg, Sveriges fartggsbefälsförening
och Svenska sjöfolksförbundet. Statskontoret framhåller att det
emellertid är väsentligt att överväganden om bl. a. de ekonomiska förutsättningarna
för verksamheten sker på ett sådant sätt att mera långsiktiga
bedömanden i olika frågor blir möjliga för både sjöfartsverket och
andra berörda. Med det nya budgetsystem som skall ligga till grund härför
kommer enligt statskontoret förutsättningarna för en ekonomisk inriktning
av verksamheten att öka.

Sjöfartsstgrelsen och hamnutredningen finner liksom sjöfartsutredningen
övervägande skäl tala för fortsatt militär bemanning av de statliga
isbrytarf artygen och sj ömätningsf artygen. Nuvarande
system har enligt sjöfartsstyrelsen visat sig övervägande ge fördelar.
Riksrevisionsverket, som intar en mera tveksam hållning, påpekar att
den verkliga kostnaden för den militära bemanningen inte är klarlagd,
varför en direkt jämförelse med motsvarande kostnader för civil bemanning
f. n. inte är möjlig. Även TCO och Sveriges fartggsbefälsförening efterlyser
en noggrannare kostnadsjämförelse mellan de båda alternativen civil
4—Bihang till riksdagens protokoll 1959. Nr 58

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

och militär bemanning. LO, Svenska maskinbefäls förbundet och Svenska
sjöfolks förbundet finner övervägande skäl tala för en i huvudsak civil bemanning
främst med hänsyn till att verksamheten till största delen avser
att tillgodose den civila sjöfartens behov. Utredningen för handräckning svärnpliktiga
— vars uppdrag även omfattar den värnpliktiga personalen
på sjömätnings- och isbrytarfartygen — hemställer att ställningstagande i
denna fråga inte sker förrän resultaten av utredningens undersökningar
inom dessa verksamhetsfält lagts fram.

Ett fåtal remissinstanser har uttalat sig om utredningens förslag att marinen
som entreprenör skall ombesörja vård och drift av statsisbrytarna
och sjömätningsväsendets fartyg och båtar.
Riksrevisionsverket har i och för sig ingen erinran häremot men
förutsätter, att vid beräkningen av den ersättning som skall utgå hänsyn
tas till samtliga de kostnader som uppstår vid utnyttjandet av marinens
personal och anläggningar och att därefter kostnadsfrågan prövas förutsättningslöst.
Såväl LO som Sveriges fartyg sbefäls förening och Svenska sjöfolksförbundet
anser att sjöfartsverket bör ha det fulla ansvaret inte endast
för ledningen av isbrytarverksamheten utan även för drift och underhåll
av fartygen. LO framhåller i sammanhanget att det bör stå sjöfartsverket
fritt att lösa underhållsfrågan på annat sätt än genom marinen om detta
skulle visa sig lämpligt. Överbefälhavaren påpekar att man vid utbyggnaden
av Muskövarvet inte förutsatt att arbeten för civila beställare skall förekomma.
Den årliga översynen av isbrytare och sjömätningsfartyg bör därför
ske vid annat varv. överbefälhavaren framhåller att de största varvsresurserna
på ostkusten finns vid Karlskronavarvet AB.

Sveriges redareförening och Svenska maskinbefälsförbundet delar utredningens
uppfattning att statens isbrytarnämnd kan avvecklas
om sjöfartsverket ställs under ledning av en kollegialt beslutande lekmannastyrelse
med lämplig sammansättning. Redareföreningen uttalar att det
bör ankomma på lekmannastyrelsen att avgöra hur verkets behov av informationer
och synpunkter i dessa frågor i fortsättningen skall tillgodoses.
Övriga remissinstanser som tar upp denna fråga däribland sjöfartsstyrelsen,
statskontoret, Näringslivets trafikdelegation, Sveriges fartygsbefälsförening,
SR och Svenska hamnförbundet förordar en rådgivande isbrytarnämnd
jämsides med lekmannastyrelsen samt framhåller de goda erfarenheterna
av nämndens hittillsvarande verksamhet.

Förslaget om en eventuell samordning av driften av sjöfartsverkets radionavigeringsstationer
med televerkets anläggningar föranleder
ingen erinran från televerket, som dock liksom utredningen understryker
att det bör ankomma på sjöfartsverket att efter företagsekonomiska
överväganden avgöra om denna verksamhet bör ske i egen eller utomståendes
regi.

Utredningens förslag att drift och förvaltning av statens

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1960

fiskehamnar förs över till annan myndighet, förslagsvis fiskeristyrelsen,
tillstyrks eller lämnas utan erinran av statskontoret, fiskeristyrelsen
— under förutsättning att styrelsen tillförs viss teknisk sakkunskap
—, fiskehamnsutredningen, Näringslivets trafikdelegation, Rederiföreningen
för mindre fartyg och Svenska hamnförbundet. Statskontoret anser det
dock lämpligt att slutlig ställning till frågan tas först då fiskehamnsutredningen
slutfört sitt uppdrag. Fiskehamnsutredningen finner statens
jordbruksnämnd bättre lämpad att handha de aktuella frågorna än fiskeristyrelsen.

Sjöfartsstyrelsen anser att statlig förvaltning av fiskehamnar helt bör
upphöra och hamnarna överlåtas till andra intressenter. Denna omläggning
är redan påbörjad och det synes enligt sjöfartsstyrelsen mest praktiskt
att styrelsen får slutföra densamma. SR avstyrker utredningens förslag i
denna del.

Sjöfartsstyrelsen, hamnutredningen och Näringslivets trafikdelegation
tillstyrker uttryckligen förslaget att förvaltningen av Trollhätte
kanalverk efter viss utredning förs över till sjöfartsverket.
Statens vattenfallsverk har ingen erinran mot förslaget om gemensamt
utredningsarbete mellan de båda berörda verken men anser sig böra vänta
med sitt ställningstagande i sakfrågan tills detta arbete slutförts.

Utredningens förslag att även bidragsgivningen till fiskeh
a m n a r förs över till fiskeristyrelsen eller annan lämplig myndighet
och att bidragsgivningen till småbåtshamnar förs över
till naturvårdsverket lämnas utan erinran av bl. a. fiskehamnsutredningen,
Näringslivets trafikdelegation och — beträffande småbåtshamnsfrågorna
— av statskontoret och riksrevisionsverket. De båda sistnämnda myndigheterna
anser det lämpligt att avgörandet i fråga om fiskehamnarna
får anstå tills fiskehamnsutredningen slutfört sitt uppdrag. Fiskerislyrelsen
är beredd att godta förslaget i fråga om fiskehamnarna under samma
förutsättning som beträffande förvaltningen av statliga fiskehamnar. Styrelsen
anför i detta sammanhang att om handläggningen av fiskehamnsfrågorna
förs över till styrelsen bör den också ansvara för fiskets säkerhetsanordningar
och de medel som disponeras härför.

Vissa remissinstanser har framhållit att bidragsgivningen kräver både
behovsprövning och en kvalificerad teknisk bedömning och menar att den
splittring av den statliga hamnbyggnadstekniska sakkunskapen som
skulle följa av utredningens förslag medför nackdelar. Härav dras varierande
slutsatser. Sjöfartsstyrelsen, som anser det riktigt att fiskeristyrelsen
och naturvårdsverket får utökade uppgifter vad gäller angelägenhetsprövning
och bidragsgivning, förutsätter sålunda att sjöfartsverket som
entereprenör skall svara för de tekniska uppgifterna. Naturvårdsverket
anser i fråga om småbåtshamnarna att ytterligare överväganden behövs innan
slutlig ställning tas, även om det kan vara principiellt riktigt att den -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

na verksamhet inordnas i det statliga stödet till rörligt friluftsliv som
i övrigt handläggs av verket. Hamnutredningen är tveksam till förslaget
och SR, SACO, Sveriges väg- och vattenbyggares riksförbund, Sjösportens
samarbetsdelegation samt — i fråga om småbåtshamnarna — Svenska
hamnförbundet avstyrker det.

Förslaget att sjöfartsverkets befattning med projektering och
byggande av fiske- och småbåtshamnar bör upphöra i anslutning
till överföring av bidragsärendena och med hänsyn till den förordade
allmänna målsättningen för sjöfartsverket tillstyrks av fiskehamnsutredningen
och Näringslivets trafikdelegation. Fiskehamnsutredningen
anser det dock värdefullt om sjöfartsstyrelsen mot avgift kan utöva
viss kontroll i sammanhanget. Sveriges väg- och vattenbyggares riksförbund
anser att förproj ekteringen som underlag för bidragsbedömningen
liksom projekteringen av verkets egna anläggningar bör skötas av verket.

Näringslivets trafikdelegation har heller inte någon erinran mot att
resurserna för projektering och byggande av verkets egna
anläggningar i enlighet med utredningens förslag bestämmes
av att arbetena skall utföras till lägsta möjliga kostnad. Delegationen framhåller
särskilt vikten av att företagsekonomiska kriterier blir vägledande
vid valet mellan egen regi och utomstående entreprenörer. Sveriges vägoch
vattenbyggares riksförbund, LO och SACO anser i denna del allmänt
att utredningen förutsatt en alltför kraftig begränsning av sjöfartsstyrelsens
byggnadsverksamhet.

I detta sammanhang kan nämnas att hamnutredningen anser att utvecklingen
inom sjöfarten stärker kraven på sjöfartsverkets insatser som
bl. a. rådgivande och övervakande organ för handelshamnsverksamheten
i landet samt som granskande myndighet för planer för och utbyggnader
av hamnarna. Dessa uppgifter är enligt utredningens mening av stor ekonomisk
betydelse i strävandena mot en riktig avvägning mellan olika transportmedel.

Utredningens förslag när det gäller den framtida organisationen m. in.
för sj ömätningsverksamheten har lämnats utan kommentarer
av flertalet remissinstanser. Några har tagit upp frågan om den framtida
målsättningen för sjömätningen och framhållit behovet av en sådan
samt av effektiva insatser på sjömätningsområdet. Enligt sjöf artsstyrelsen
och SR är sålunda en modern sjökartläggning en del av ett lands
infrastruktur som är av väsentlig betydelse för näringspolitiska avgöranden
av olika slag vilket medför krav som de nuvarande sjökorten inte kan
uppfylla. Rikets allmänna kartverk framhåller liknande synpunkter och
anser att ett långsiktigt program för nymätning av landets kusttrakter med
näraliggande sjöområden samt av de största insjöarna bör utarbetas för
statsmakternas prövning och beslut. Sveriges geologiska undersökning,
hamnutredningen och Sveriges fartygsbefälsförening betonar vikten av till -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

gång på goda sjökort. De båda sistnämnda instanserna pekar på de ökade
risker som utvecklingen mot allt större fartyg för speciellt olje- och malmtransporter
för med sig vilket skärper kraven på tillförlitligheten av både
djupbestämningar och sjösäkerhetsanordningar.

Vad gäller sjökortsfram ställningen har endast ett fåtal remissinstanser
yttrat sig. Sjöfartsstyrelsen och Sjösportens samarbetsdelegation
har ingen erinran mot att framställningen av grundmaterialet blir
kvar hos sjöfartsstyrelsen i enlighet med utredningens förslag. Sjöfartsstyrelsen
framhåller sin avsikt att så snart som möjligt pröva förutsättningarna
för egenregiverksamheten och vidta därav betingade åtgärder.
Rikets allmänna kartverk har en motsatt mening och anser mot bakgrund
av en utförlig redogörelse för bl. a. den likartade strukturen i verkets
kartframställning och sjökortsframställningen att kartläggningen av såväl
land- som sjöterritoriet bör sammanhållas i en organisation. Därav bör
även följa vissa samordningsvinster i form av bättre utnyttjande av personal
och utrustning.

Sjöfartsstyrelsens nyssnämnda synpunkter gäller även tryckningen,
distributionen och försäljningen av sjökort. Att en företagsekonomisk
bedömning bör vara avgörande för om tryckningen skall
ske i sjöfartsstyrelsens regi eller inte framhålls också av statskontoret.
Svenska Reproduktions AB pekar på att bolaget förfogar över en modern
för ändamålet lämplig maskinpark och anser det företagsekonomiskt
riktigt att denna utnyttjas för tryckningen. Bolaget anser det även naturligt
att distribution och försäljning i enlighet med utredningens förslag
ombesörjs av bolaget. Dess försäljningsavdelning byggs kontinuerligt ut
och bolagets inarbetning på och kännedom om marknaden har idag enligt
bolaget ingen motsvarighet inom annan statlig verksamhet. Samtidigt
tramhåller bolaget att även frågan om tryckning och distribution av sjöfartsstyrelsens
övriga publikationer bör ses över.

Remissinstansernas synpunkter på frågan om bemanning samt
vård och drift av sjömätningsfartygen har behandlats i
samband med isbrytningen i det föregående.

Sjöfartsstyrelsen biträder i likhet med TCO utredningens förslag att
sjöfartsverkets geomagnetiska verksamhet förs över till lämplig
vetenskaplig institution. Universitetskanslersämbetet säger sig kunna
acceptera en sådan lösning som ett provisorium om en förändring av den
rådande organisationen är angelägen. Ämbetet erinrar samtidigt om att
frågan om målet för samt organisationen och finansieringen m. m. av
svensk geokosmofysisk forskning f. n. diskuteras ingående. Spörsmålet
om sjöfartsverkets geomagnetiska sektion utgör härvid endast ett delproblem.
Ett slutligt ställningstagande till den geomagnetiska verksamhetens
organisation och lokalisering kan därför ännu inte ske. Rikets
allmänna kartverk har däremot uppfattningen att de geomagnetiska upp -

54

Kilhgl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

gifterna har en sådan servicekaraktär att en placering av dem vid en universitetsinstitution
inte kan bedömas lämplig. Kartverket anser som tidigare
nämnts att kartläggningen av såväl land- som sjöterritorium bör hållas
samman i en organisation. Till denna bör även den geomagnetiska verksamheten
föras. Det påpekas också att det är nödvändigt att fastställa en
målsättning även för den geomagnetiska verksamheten.

Utredningens förslag att det principiella ansvaret för arbetarskyddet
ombord förs över till arbetarskyddsstyrelsen medan tillsynsuppgifterna
liksom nu på lämpligt sätt fördelas mellan fartygsinspektionen
och yrkesinspektionen tillstyrks av bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, Sveriges
redareförening, Svenska sjöfolksförbundet, LO och Svenska stewardsföreningen.
Remissinstanserna kommenterar sin uppfattning på olika sätt.
Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att en personalförstärkning för dess del
är nödvändig om den skall kunna klara de nya arbetsuppgifterna samt
påpekar att representanter för sjöfartsnäringen bör ingå i styrelsen vid
behandling av här aktuella frågor. Sveriges redareförening och Svenska
sjöfolksförbundet anför att en minskning av olycksfallsfrekvensen möjligen
kan vinnas genom att arbetarskyddsstyrelsen kan utnyttja erfarenheter
från sin övriga verksamhet. Sjöfolksförbundet framhåller vidare att
själva tillsynsuppgifterna inte kan lösas enbart genom att fartygsinspektörerna
ges ställning av specialinspektörer i yrkesinspektionen utan att huvudansvaret
bör ankomma direkt på yrkesinspektionen i samverkan med
fartygsinspektionen. Fartygsinspektionens besiktnings- och inspektionsverksamhet
anses nämligen ligga huvudsakligen på det tekniska och nautiska
planet varför fartygsinspektörerna inte torde ha tillfredsställande utbildning
i arbetarskyddsfrågor. LO slutligen understryker också vikten
av att det nödvändiga samarbetet i arbetarskyddsfrågor säkerställs samt
nödvändigheten av att arbetarskyddsstyrelsen får en personalförstärkning
om utredningens förslag genomförs.

Statskontoret är på grundval av utredningsmaterialet inte berett alt
ta slutlig ståndpunkt till frågan och anser att den ytterligare bör övervägas,
varvid bl. a. bör i detalj klarläggas, hur ansvaret mellan de olika
myndigheterna skall fördelas och vilka uppgifter som skall ankomma på
var och en av dem. Även Svenska maskinbcfälsförbundet förordar ytterligare
utredning före det slutliga ställningstagandet.

Näringslivets trafikdelegation ställer sig tveksam till utredningens förslag
i denna del och sjöf artsstyr elsen, SR, SACO och Sveriges varvsindustriförening
avstyrker det. Sjöfartsstyrelsen framhåller att en väsentlig del
av de med skeppstjänsten sammanhängande skyddsproblemen är av sådan
natur, att de måste beaktas redan vid granskning av konstruktionsritningar
och vid fartygets byggande och utrustning. Ett ändamålsenligt
arbetarskydd ombord i fartygen förutsätter därför ett intimt samarbete
mellan de för arbetarskyddet och de för fartygens konstruktion och utrust -

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

ning ansvariga, ett samarbete som styrelsen anser inte lämpligen bör delas
upp på två myndigheter. Styrelsen framhåller emellertid betydelsen av
nära samarbete med arbetarskyddsstyrelsen. Liknande synpunkter framförs
av flera remissinstanser vilka även de betonar betydelsen av samarbete
mellan arbetarskyddsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.

TCO understryker, i likhet med Svenska maskinbefälsförbundet m. fl.,
vikten av att en effektivare handläggning av arbe tar skyddsfrågorna kommer
till stånd. TCO anser dock liksom Sveriges fartygsbefälsförening att
ansvaret för arbetarskyddet till sjöss bör ligga kvar hos sjöfartsstyrelsen
bl. a. med hänsyn till det dubbelarbete som blir följden av en uppdelning
av arbetarskyddsuppgifterna.

Utredningens förslag att även de uppgifter som hänger samman med
sjöarbetstidslagstift ningen förs över till arbetarskyddsstyrelsen
tillstyrks i princip av arbetarskyddsstyrelsen samt av Svenska sjöfolksförbundet,
som anser det nödvändigt att tillsynen skärps även över sjöarbetstidslagens
efterlevnad.

196i års sjöarbetstidsutredning säger sig inte ha någon bestämd uppfattning
i denna fråga men anser, att goda skäl kan anföras för att arbetarskyddsfrågor
och arbetstidsfrågor bör handläggas inom samma myndighet
och då närmast arbetarskyddsstyrelsen.

Näringslivets trafikdelegation anser att den översyn av arbetstidslagen
som pågår inom 1964 års sjöarbetstidsutredning bör avvaktas innan slutlig
ställning tas.

Sjöfartsstyrelsen, Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening
och TCO anser att tillsynen över sjöarbetstidslagens efterlevnad
även i fortsättningen bör ligga på sjöfartsstyrelsen, bl. a. därför att
den sakkunskap och erfarenhet som krävs för denna relativt lilla grupp
av arbetsuppgifter redan finns inom sjöfartsverket.

Sjöfartsutredningens förslag att förvaltningen av sjömanshusstiftelsernas
fondmedel och övriga fondmedel som nu has
om hand av sjöfartsstyrelsen och sjömanshusstiftelserna förs över till statskontorets
fondbyrå, men att styrelsen även i fortsättningen utser styrelseledamöter
i och utövar tillsyn av stiftelserna, tillstyrks av Svenska sjöfolksförbundet
och Svenska stewardsföreningen. Även sjöfartsstyrelsen delar
utredningens uppfattning, men tillägger att medlen är att betrakta som
sjömanskårens tillhörighet varför ett överförande av medelsförvaltningen
utan uppdrag av sjömanshusstiftelserna inte bör ske. Liknande synpunkter
framhålls av Rederiföreningen för mindre fartyg och Sveriges
fartygsbefälsförening.

Utredningens förslag att far tygsregistret förs över till Stockholms
rådhusrätt avstyrks av Stockholms rådhusrätt, Sveriges redareförening,
Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska sjöfolksförbundet och SACO. Flera av remissinstanserna befarar

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

att ett överförande av registret till annan myndighet skulle medföra att
handläggningstiden av de ofta brådskande ärendena förlängs och påpekar
att det även internt inom verket skulle vålla olägenheter att inte snabbt
kunna rådfråga registret. Stockholms rådhusrätt anser inte heller den av
utredningen angivna principiella motiveringen för förslaget hållbar. Rederiföreningen
för mindre fartyg m. fl. framhåller att fartygsregistret i sin
nuvarande offentligrättsliga form har större samband med andra frågor
— exempelvis skeppsmätning — än med de civilrättsliga inteckningsfrågorna.
Flera remissinstanser — sjöfartsstyrelsen, ordföranden i sjölagskommittén,
Näringslivets trafikdelegation och SR anser att sjölagskommitténs
förslag till frågan rörande ändrade författningsbestämmelser angående
fartygsregistrering in. in. bör avvaktas innan fartygsregistrets organisatoriska
ställning avgörs.

Utredningens förslag att sjöfartsstyrelsens åk lagarfunktioner
upphör och att förste sjöfiskalen organisatoriskt och administrativt
inordnas i det allmänna åklagarväsendet under riksåklagaren tillstyrks
eller lämnas utan erinran av riksåklagaren, sjöfartsstyrelsen, Stockholms
rådhushätt, ordföranden i 1964 års sjömanslagskommitté, 1964 års sjöarbetstidsutredning,
Sveriges redareförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewardsföreningen. Lämpligen bör
enligt riksåklagaren förste sjöfiskalen föras över till åklagarmyndigheten
i Stockholms åklagardistrikt och där handlägga de sjörättsmål som ankommer
på myndigheten. Aklagarverksamheten i sjörättsmål bör inte
centraliseras till stockholmsmyndigheten utan fullgöras av åklagarmyndigheterna
i de distrikt i landet där sådana mål förekommer. I speciellt
kvalificerade mål kan åklagare med särskild erfarenhet av sjörättsmål
förordnas att fullgöra åklagaruppgifterna. Sjöfartsstyrelsen godtar förslaget
under förutsättning att åtalsärenden i sjöf artsfrågor kommer att handhas
av specialkompetent åklagare. Sjöåklagaren har enligt styrelsen dagligen
behov av sjöfartsverkets material och sakkunskap och bör därför även ha
sin arbetsplats i anslutning till verket. Sveriges fartygsbefälsförening och
SACO framför i denna del liknande synpunkter men anser att nuvarande
ordning är tillfredsställande och bör bibehållas. Till denna mening ansluter
sig även Rederiföreningen för mindre fartyg.

Utredningens åsikt att oljeskydds rådet kan upplösas om inte
formella hinder föreligger samt att oljeskyddsfrågorna bör handläggas
inom en vidare ram än som nu är fallet och föras över till annan
myndighet, t. ex. naturvårdsverket, tillstyrks av naturvårdsverket, räddningstjänstutredningen,
Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska hamnförbundet.
Naturvårdsverket erinrar dock om att kontrollen över efterlevnaden
av den internationella konventionen för förhindrande av vattenförorening
genom olja sker bl. a. genom inspektion av fartygens utrustning
och genom granskning av fartygens oljedagböcker i vilka hanteringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

57

med olja ombord upptecknas. Denna övervakning kan enligt verket endast
ske genom sjöfartsverket. Naturvårdsverket föreslår därför att dessa
uppgifter även i fortsättningen skall tillhöra sjöfartsverkets åligganden
men framhåller angelägenheten av att nära samråd sker mellan sjöfartsoch
naturvårdsverken. Vidare framhålls att om oljeskyddsrådets uppgifter
övertas av naturvårdsverkets vattenvårdsråd bör sjöfartsverket vara
representerat i detta. Räddningstjänsutredningen framhåller, att frågan om
huvudansvaret för den centrala ledningen och tillsynen över en beredskapsorganisation
som är avsedd för alla former av olyckor och katastrofer,
däribland oljeutsläpp, skall prövas av räddningstjänstutredningen.
Utredningen finner mot denna bakgrund lämpligt att sjöfartsverkets uppgifter
i samband med oljeskyddsberedskapen i fortsättningen begränsas
till att i enlighet med sjöfartsutredningens förslag avse tillsynen över
att fartygen utrustas och framförs så att de uppfyller vissa krav.

Vissa remissinstanser redovisar en olika syn på oljeskyddsrådets upplösning
å ena sidan och huvudmannaskapet för oljeskyddsfrågorna å den
andra. Sveriges redareförening har ingen erinran mot att oljeskyddsrådet
upplöses. Sjöfartsstyrelsen, Näringslivets trafikdelegation och Nordiska
oljeskgddsunionen uttalar sig däremot för att oljeskyddsrådet bibehålls
i sjöfartsverket. Näringslivets trafikdelegation framhåller i sammanhanget
allmänt att den samlade erfarenhet som rådet representerar varit
värdefull för styrelsen vid handläggningen av hithörande frågor. Nordiska
oljeskyddsunionen förordar, att frågan om oljeskyddsrådets ställning, uppgifter
och sammansättning tas upp till närmare prövning, eftersom rådet
inte anses hittills ha fyllt sitt ändamål på ett tillfredsställande sätt.

När det gäller huvudmannaskapet för oljeskyddsfrågorna framhåller
både sjöfartsstyrelsen och Sveriges redareförening sambandet med de
nautiska och fartygstekniska bedömningarna och förordar att huvudmannaskapet
bibehålls hos sjöfartsstyrelsen.

Sjöfartsstyrelsen ansluter sig till sjöfartsutredningens förslag att sjövet
t s k o in in i 11 é n inte endast formellt utan också reellt bör vara ett
från sjöfartsverket fristående organ och uttalar att kommittén kan och
bör spela en central roll i det fortsatta säkerhetsarbetet. Styrelsen anser
övervägande skäl tala för en fortsatt lokal anknytning till sjöfartsverket,
som också mot ersättning bör kunna ombesörja kommitténs kamerala
förvaltning. Svenska sjöfolksförbundet framhåller liknande synpunkter
och säger vidare att eftersom upplysnings- och propagandaverksamheten
gagnar såväl den yrkesmässiga som den nöjesbetonde trafiken är det naturligt
att båda trafikantgrupperna bidrar till verksamhetens löpande kostnader.

Utredningens huvudsynpunkter i fråga om målsättning och företagspolitik
för sjöfartsverket biträds av överbefälhavaren, statens
järnvägar, statskontoret, Svenska maskinbefäls förbundet, Svenska stewards -

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

föreningen, LO, SACO, Svenska hamnförbundet och Sveriges väg- och vattenbyggares
riksförbund. Flera av dessa remissorgan understryker dock
vikten av att sjöfartsverket även i fortsättningen får möjligheter att sköta
funktioner som inte är affärsmässigt motiverade.

SR, som har en mera kritisk inställning, framhåller de väsentliga fördelarna
av att samtliga sjöfartsorgan är sammanförda i ett verk och anser
i anslutning till tidigare uttalanden beträffande olika delar av betänkandet
att det är uppenbart olämpligt att endast tolv år efter sjöfartsverkets inrättande
avskilja vissa verksamheter från verkets ansvar.

Näringslivets trafikdelegation, Sveriges redareförening, Svenska stewardsföreningen
och LO tillstyrker utredningens förslag att sjöfartsverket
ombildas till affärsdrivande verk. Affärsverksutredningen
delar utredningens uppfattning att sjöfartsverket bör bedriva sin verksamhet
under former som främjar effektivitet och affärsmässighet men
understryker att affärsverksformen inte är en förutsättning härför. Affärsverksutredningen
förordar att prövningen av sjöfartsverkets företagsform
får anstå till dess underlag föreligger för bedömningen av bl. a. möjligheterna
att hålla isär verkets affärsmässiga och samhällsekonomiska uppgifter
beträffande pris- och servicepolitik. Även riksrevisionsverket uttalar
tveksamhet i denna del bl. a. därför att frågan om finansieringen av
sjöfartsverkets kostnader alltjämt står öppen. Riksrevisionsverket föreslår
därför att ställning till frågan om ändrad företagsform tas först sedan
dels sjöfartsutredningens förslag rörande finansieringsformerna för
sjöfartsverkets kostnader, dels resultaten från den inom verket pågående
försöksverksamheten med programbudgetering in. m. inom sjöfartsverkets
arbetsområde kunnat bedömas i belysning av affärsverksutredningens förslag.
Liknande synpunkter framförs av sjöfartsstyrelsen.

Förslaget att sjöfartsverket skall stå under ledning av en kollegialt
beslutande lekmannastyrelse biträds allmänt av remissorganen.
Flera remissinstanser — bl. a. överbefälhavaren, Näringslivets trafikdelegation
och TCO — framför dock särskilda önskemål om att representanter
för intresseorganisationer, myndigheter och avlastare ingår i styrelsen.

Statens järnvägar, hamnutredningen, affärsverksutredningen, Sveriges
redareförening, Svenska hamnförbundet och Svenska stewardsföreningen
finner det av utredningen framlagda förslaget till ny organisation
för sjöfartsverket i stort svara väl mot de arbetsuppgifter som
verket avses få. Statens järnvägar understryker i likhet med Sveriges
redareförening betydelsen av att de av utredningen föreslagna organisationsprinciperna
genomförs. Sjöfartsstyrelsen delar utredningens uppfattning
att förändringar av sjöfartsverkets centrala organisation behövs för
att ge verket ökad effektivitet. Byråerna bör liksom skett i andra trafikverk
föras samman till avdelningar och entydiga ansvarsområden skapas.
Styrelsen anser det emellertid vara en fördel om denna omorganisation

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

sker i etapper för att från budgetåret 1971/72 föra fram till en ny organisation.
Enligt styrelsens uppfattning bör organisationen påverkas av bl. a.
det fortsatta arbetet med programbudgeteringen och av utformningen
av verkets regionala och lokala organ. Styrelsen understryker att med de
starka förändringar som sker inom sjöfarten bör även den nya organisationen
vara elastisk. Liknande synpunkter anlägger Näringslivets trafikdelegation.

Statskontoret anser att klarhet bör skapas i fråga om bl. a. konsekvenserna
av pågående utredningar innan sjöfartsverkets framtida ställning
och organisation slutligt prövas.

I detta sammanhang framhåller sjöfartsstyrelsen att man — för att
inte begränsa den krets i vilken chefer för olika avdelningar kan sökas —
inte bör låta benämningarna på avdelningscheferna anknyta till viss utbildning.

Utredningens förslag till huvudenheter har föranlett uttalanden
av ett antal remissinstanser. Sålunda anser SR att utredningens förslag
att sammanföra de verksamheter som rör sjöfartens framkomstmöjligheter
till farledsav delningen är ägnat att skapa förutsättningar för
en mer rationell drift. SR anser dock att även sjömätningsverksamheten
följdriktigt bör föras till denna avdelning. SACO anför synpunkter på avdelningens
sektionsindelning och föreslår med hänsyn till bl. a. de skilda
aktiviteternas omfattning att avdelningen bör delas upp i planeringssektion
omfattande även den fartygstekniska verksamheten, elektroteknisk
sektion, byggnadsteknisk sektion, trafikteknisk sektion, isbrytningssektion
samt ett försvarskontor. Affärsverksutredningen och Sveriges väg- och vattenbyggares
riksförbund för som ett alternativ till avdelningens planeringssektion
fram tanken att ha en generaldirektören direkt underordnad stabsavdelning
med uppdrag att handha verkets planering.

Utredningens förslag beträffande sj ökartea v del ningen har —
utom vad som nämnts i det föregående — inte föranlett några erinringar.

Förslaget att de enheter inom sjöfartsverket som svarar för sjösäkerhetens
övervakning sammanförs till en avdelning — sj öf artsinspektionen
— tillstyrks av bl. a. SACO och Svenska maskinbefälsförbundet.
SACO ifrågasätter dock lämpligheten av att inordna den nuvarande juridisk-administrativa
sektionen på fartygsbyrån i fartygssektionen av sjöfartsinspektionen
och anser att om det fordras juridisk sakkunskap på
inspektionen bör denna vara organiserad på en särskild sektion under avdelningschefen.
Maskinbefälsförbundet anser det tveksamt om det är ändamålsenligt
att sjöfartsinspektionen fastställer säkerhetsnormer även för
verkets egna farledsanordningar. Liknande synpunkter framför SR som
i övrigt lämnar förslaget utan erinran. Svenska stewardsföreningen anser
en resursförstärkning nödvändig för sjöfartsinspektionens såväl centrala
som regionala verksamhet.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller den betydelse som praktisk
nautisk och teknisk erfarenhet har för de här aktuella uppgifterna och anser
att den nautiska erfarenheten hittills undervärderats vid utnämningar
till chefsposterna inom sjöfartsverket. Även SR anser att sjöfartsverket
skulle vinna på om fartygsinspektionens chef har erfarenhet av och anknytning
till sjöfarten.

I sammanhanget tar Sveriges varvsindustriförening upp vissa förslag
som rör varvsindustrins förhållande till sjöfartsinspektionen och framhåller
industrins behov av fasta regler och snabb behandling av ärenden
inom inspektionen.

Utredningens förslag till ekonomisk-administrativ avdelning
har föranlett synpunkter från endast några få remissorgan. Sålunda
anser sjöfartsstyrelsen att vissa skäl talar för att åtminstone tills
vidare ha skilda enheter för ekonomiska resp. personal- och juridiska frågor,
eftersom var och en av dessa funktioner under lång tid framåt kommer
att kräva avsevärda arbetsinsatser. Sveriges väg- och vattenbyggares riksförbund,
som också förordar en uppdelning på två avdelningar påpekar
att erfarenheter från andra verk med en organisation liknande den utredningen
föreslagit visar att chefen för en sammanslagen ekonomisk-administrativ
avdelning mer kommer att företräda ekonomifunktionen, vilket
medför vissa nackdelar.

Enligt SACO.-s mening bör juristfunktionerna i verket i lämplig utsträckning
sammanföras till ett stabsorgan, direkt underställt generaldirektören.
SACO ser det också som väsentligt att någon jurist ingår i verkets direktion.

Statskontoret ifrågasätter om inte organisations- och rationaliseringsfrågorna
bör hänföras till en särskild sektion med motsvarande ställning som
den revisionssektionen föreslagits få. Sektionen skulle alltså sortera direkt
under generaldirektören även om den i administrativt avseende skulle inplaceras
i ekonomisk-administrativa avdelningen.

Riksrevisionsverket understryker i fråga om revision och kontroll
inom verket att förekomsten av ett starkt och oberoende internt
revisionsorgan med tyngdpunkt på förvaltningsrevision utgör ett väsentligt
inslag i den organisation som bör kontrollera att sjöfartsverkets åtgärder
är rationella och ekonomiskt ändamålsenliga.

Utredningen beräknar i fråga om de ekonomiska konsekvenserna
av de framförda förslagen att förändringarna i verkets arbetsuppgifter
bl. a. skall medföra att centralförvaltningens personal kan minskas
med ett femtiotal personer. Flera remissinstanser, bl. a. statskontoret
och LO, påpekar att detta emellertid inte utgör något mått på de slutliga
besparingar som uppkommer till följd av omorganisationen, eftersom utredningen
inte ger något underlag för bedömande av de kostnader som följer
med de arbetsuppgifter som kan komma att överföras till andra myndig -

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

heter. LO anser att de stora vinsterna av omläggningen inte ligger i den
eventuella nettobesparingen för staten utan i den förbättrade service man
kan vänta sig för verkets kunder. LO beklagar att inte dessa aspekter närmare
belysts av utredningen.

LO understryker i sammanhanget betydelsen av kontinuerlig information
till personalen och dess organisationer om de fortsatta detaljutredningarnas
inriktning och resultat. Svenska maskinbefälsförbundet
förutsätter att en eventuell reducering av personal sker successivt och
inte snabbare än den naturliga avgången medger. SACO förutsätter att den
del av verkets personal som skulle beröras av en eventuell begränsning av
byggnadsverksamheten förs över till de verk som därvid skulle vara i behov
av hamnbyggnadsspecialister. I andra hand anser SACO att denna personal
bör beredas sysselsättning vid andra statliga tekniska verk, t. ex.
vägverket.

2. Sjömansregister m. m.

Sjömansregisterutredningens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissinstanser utom sjömansnämnden i Kalmar
som avstyrker förslaget i sin helhet. Förslaget om ett centralt sjömansregister
m. in. i Göteborg och en central sjömansnämnd
anses av de flesta remissinstanser rationellt och väl genomtänkt.
Vissa tekniska frågor i organisationen tas emellertid upp till diskussion.

I fråga om organisationen under den första etappen
yrkar sjöfartsstyrelsen att sjömansregistret och adressregistret förläggs till
sjöfartsstyrelsen i Stockholm. En förläggning till Göteborg skulle i hög grad
försämra styrelsens möjlighet att leda verksamheten för registrering och
mönstring. Även den föreslagna centrala sjömansnämnden bör i anledning
härav om möjligt förläggas till samma lokaler som sjöfartsstyrelsen. Styrelsen
förutsätter att utredningen avsett att styrelsen även fortsättningsvis
skall förordna mönstringsförrättare och anser vidare att sjöfartsstyrelsen
och inte arbetsmarknadsverket skall besluta om de orter där särskilda mönstringsförrättare
skall finnas.

Sjöfartsutredningen finner det ligga helt i linje med dess allmänna syn
på det nya sjöfartsverkets inriktning att sjöfartsstyrelsen med förslaget frigörs
från det praktiska liandhavandet av och ansvaret för registreringsverksamheten.

Förutom sjöfartsstyrelsen berör även ett flertal andra remissinstanser,
bl. a. Sveriges redareförening, Svenska steivardsföreningen och sjömansnämnderna
i Malmö och Göteborg, frågan om den centrala sjömansnämndens
lokala förläggning. Samtliga förordar att nämnden blir förlagd i Göteborg.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner de av utredningen beräknade kostnaderna
för löner m. m. något lågt beräknade. En ökning med ett par befatt -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

ningshavare utöver vad utredningen föreslagit torde vara nödvändig. Styrelsen
förutsätter att en ny organisation för sjömansförmedlingen genomförs samtidigt
som registren centraliseras och sjömanshusen upphör.

Handelsflottans pensionsanstalt framhåller att uppgifterna om sjömännens
seglationstid måste bevaras under lång tid och finner det därför osäkert
om det föreslagna systemet är tillräckligt betryggande från pensioneringens
synpunkter. Anstalten avstyrker att avmönstringsbeskeden utan
bearbetning används som register och förordar i stället att hittills tillämpad
ordning fortsätter under övergångsperioden eller att de för pensioneringen
hos pensionsanstalten nödvändiga uppgifterna bevaras på annat betryggande
sätt. Även arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att erfarenheterna av
de nuvarande mönstringsbeskeden inte är helt tdlfredsställande. Styrelsen
finner emellertid systemet att utnyttja mönstringsbeskeden som register
vara både arbetsbesparande och rationellt och föreslår för den skull att
sjömansrullan behålls i nuvarande bundna form för att utgöra komplement
till mönstringsbeskeden intill dess formulärets utformning och rutiner vid
utskrift m. m. förbättrats. Rederiföreningen för mindre fartyg anser att den
föreslagna tiden innan en sjöman avförs ur registret är alltför kort. SR föreslår
att de nya bestämmelserna skall träda i kraft först den 1 januari 1970
för att bereda berörda myndigheter tid att utfärda anvisningar m. m. TCO
ifrågasätter huruvida det är rationellt att övergångsvis innan registreringen
överförts till databehandling tekniskt ändra registerföringen.

Beträffande förslaget om en central sjömansnämnd råder bland
de nuvarande lokala sjömansnämnderna delade meningar, medan samtliga
övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Sjömanslagskommittén
ställer sig positiv till förslaget bl. a. med hänsyn till att
olika fördelar kan vinnas med ett fast inrättat kansli och att större likformighet
i avgörandet av ärenden kan nås. Kommittén erinrar emellertid, liksom
flertalet sjömans nämnder, om den rättssäkerhet som ligger i att sjömännen
har möjlighet att personligen inställa sig inför sjömansnämnderna. En central
nämnd skulle försvåra dessa möjligheter. En sjöman som cj kan inställa
sig bör enligt kommitténs mening kunna få hjälp att utveckla sina
synpunkter av tjänsteman vid sjömansförmedling. Sjömansnämnden i Gävle
erinrar om att i praktiken har även de nuvarande sjömanshusombudsmännen
haft motsvarande uppgifter. Enligt nämnden torde förutsättningarna
för att erhålla en från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande utredning
i varje enskilt ärende öka genom de personella resurser som den centrala
nämnden avses få.

Principförslaget till slutlig organisation förutsätter bl. a. att
databehandling införts vid sjömansskattekontoret. 1967 års sjömansskattekommitté
erinrar härom och påpekar att ett säkert ADB-system för sjömansregistret
med anknytning till skattebandet förutsätter en visuell kon -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

troll vid adressregistret innan avregistrering sker. Med hänsyn till att ADB
för sjömansskatten kan få avgörande betydelse även för sjömansregistreringen
och sjömanspensioneringen finner kommittén det önskvärt att en
samordning kommer till stånd i fråga om datateknikens utnyttjande på de
olika områdena. En särskild expertgrupp bör tillsättas för denna samordning.

Rederiföreningen för mindre fartyg understryker att även sjömän på fartyg
under 100 tons bruttodräktighet och på fartyg i inre fart bör omfattas
av registreringen när denna knyts an till sjömansskatten. Visserligen behövs
inte registrering för att förenkla bosättningsbegreppet för deras del, men
det är av stor betydelse på annat sätt att alla i yrket verksamma registreras.

Om i den slutliga organisationen gränserna för inskrivning i registret skall
samordnas med gränserna för sjömansskatteplikt kan enligt sjöfartsstyrelsens
mening mönstringsplikten inte begränsas på motsvarande sätt utan
olägenhet för den bemanningskontroll mönstringsförrättare har att utöva.

Till kostnaderna för sj ömansregistreringen i den slutliga organisationen
har utredningen inte räknat eventuella kostnader för registrering av pensionsgrundande
uppgifter utan utgått från att dessa skall falla på det organ
som anförtros pensioneringen. Handelsflottans pensionsanstalt påpekar att
dessa kostnader f. n. bestrids av staten och att det enligt anstaltens uppfattning
finns starka skäl att så sker även i fortsättningen.

Även vissa frågor utanför utredningens uppdrag
berörs. TCO och Sveriges fartyg sb ef åls förening anser att en kompletterande
utredning bör ske i syfte att vinna en ökad kontroll över fartygens bemanning.
Med föreliggande förslag underlättas troligen stickprovskontroller
men det hävdas att en effektiv tillsyn endast kan nås om en fortlöpande
kontroll införs vid sidan av de rutinmässiga kontroller som sker bl. a. vid
på- och avmönstring. Enligt fartygsbefälsföreningen kan en kontinuerlig
kontroll uppnås genom att det centrala sjömansregistret jämte adresskartoteket
kompletteras med ett fartygskartotek som hålls aktuellt med extra
exemplar av inkommande mönstringsbesked.

3. Falsterhokanalen

De remissinstanser som uttalat sig om utredningens bedömning att en
fortsatt drift av Falsterbokanalen inte torde kunna göras
företagsekonomiskt lönsam har inget att invända häremot.
Föreningen för inre vattenvägar anser dock att i ett vidare perspektiv fortsatt
drift skulle bli i varje fall samhällsekonomiskt lönsam. Statens vägverk
antyder härvidlag en motsatt uppfattning genom att erinra om att utredningen
inte tagit någon som helst hänsyn till de betydande samhällsekonomiska
kostnader som åsamkas bl.a. vägtrafiken genom väntetider i samband
med broöppningar för fartygspassager. När det gäller utredningens företags -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

ekonomiska kalkyler påpekar Föreningen för inre vattenvägar att resultaten
vid fortsatt drift bör kunna förbättras genom att vissa nu avgiftsfria fartyg
avgiftsbeläggs. Även sjöfartsstgrelsen anser att utredningens driftkalkyler
bör justeras i gynnsam riktning, främst dock därför att inte alla kostnadssänkande
faktorer anses ha beaktats. Riksrevisionsverket framhåller däremot
att en uppjustering av vissa kostnadsposter torde vara motiverad vilket
påverkar driftsresultaten i motsatt riktning.

Remissinstanserna har i allmänhet inte heller riktat några invändningar
mot utredningens slutsatser att kanalen i dag har ringa betydelse
för handelssjöfarten under normala förhållanden.
Sjöfartsstgrelsen vitsordar uttryckligen detta vad gäller den kommersiella
sjöfarten. Även Sveriges redareförening ger uttryck för denna ståndpunkt
men poängterar liksom Rederiföreningen för mindre fartyg att kanalen
alltjämt har betydelse för det kommersiella mindre tonnaget som använder
den i samma utsträckning nu som tidigare. Naturvårdsverket och Sjösportens
samarbetsdelegation understryker i sammanhanget kanalens betydelse
för båtsportens utövare inte minst från säkerhetssynpunkt eftersom farvattnen
utanför Falsterborev är svårnavigabla på grund av strömmar, vågbildning
och ofta förekommande dåliga siktförhållanden.

De flesta remissinstanserna, nämligen överbefälhavaren, statens järnvägar,
sjöfartsstgrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap, länsstyrelsen i Malmöhus län, civilbefälhavaren i södra
civilområdet, lotsorganisationsutredningen, Näringslivets trafikdelegation,
Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Föreningen
för inre vattenvägar och Sjösportens samarbetsdelegation tillstyrker likväl
eller lämnar utan erinran det alternativ som utredningen stannat för dvs.
att åtminstone till dess järnvägstrafiken nedlagts fortsätta driften
av kanalen med reducerad personal. Naturvårdsverket och
Sjösportens samarbetsdelegation gör detta närmast med hänsyn till båtsportens
intressen. Övriga remissinstanser som motiverat sitt ställningstagande
har antingen åberopat handelssjöfartens intresse av
att vid besvärliga väderleksförhållanden — särskilt vid stränga isvintrar -—
ha tillgång till kanalen eller pekat på dess betydelse från totalförsvarssynpunkt.
Sjöfartsstgrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län och
Näringslivets trafikdelegation framhåller båda skälen som väsentliga. Handelssjöfartens
speciella intresse understryks i övrigt av lotsorganisationsutredningen,
Sveriges redareförening och Rederiföreningen för mindre fartyg
medan totalförsvarsaspekterna framhålls av överbefälhavaren, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap och civilbefälhavaren i södra civilområdet.
Sjöfartsstyrelsen påpekar bl. a. att vid Falsterborev kan med hänsyn
till förekommande växlingar i vind och strömförhållanden aktuell
issituation snabbt förändras, vilket gör passagen mycket riskabel för
handelsfartygen om inte stat sisbrytare ständigt kan avdelas för att över -

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

vaka trafiken. Maskinsvaga fartyg kan även i lättare is snabbt föras mot
grund eller ut i fortfarande som minfarliga angivna områden. Styrelsen
framhåller dock i sammanhanget som en alternativ möjlighet att kanalen
hålls öppen endast sommartid för fritidsbåttrafiken varigenom kostnaderna
skulle kunna begränsas. När ett sådant alternativ skulle kunna genomföras
bör emellertid bedömas med hänsyn till bl. a. utvecklingen av kanalinkomsterna
och tidpunkten för järnvägsnedläggningen. Överbefälhavaren framhåller
att en nedläggning av kanalen skulle allvarligt försämra landets
situation i ett läge liknande det under andra världskriget och vara direkt
olämplig från totalförsvarssynpunkt. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
och civilbefälhavaren i södra civilområdet framhåller liknande
synpunkter men ställer sig inte helt avvisande till att kanalen utnyttjas som
småbåtshamn om den snabbt kan återställas i driftsdugligt skick.

Ett par remissinstanser nämligen Näringslivets trafikdelegation och lotsorganisationsutredningen
förutsätter i sammanhanget uttryckligen att en
omprövning av frågan om kanalens framtid under alla omständigheter sker
när järnvägstrafiken lagts ned.

Utredningens förslag att det i kanalen investerade kapitalet
omedelbart avskrivs samt att underskottet vid fortsatt
drift finansieras av bidragsmedel till fiske- och småbåtshamnar
lämnas utan erinran av sjöfartsstyr elsen, naturvårdsverket,
lotsorganisationsutredningen, Sveriges redareförening, Föreningen för
inre vattenvägar och Sjösportens samarbetsdelegation. Sjöfartsstyrelsen hävdar
dock att underskottet vid en fortsatt drift av kanalen bör täckas till
hälften av fyr- och båkmedel med hänsyn till beredskap för handelssjöfarten.

Sjöfartsutredningen anser att om kanalen besitter det speciella värde för
handelssjöfarten som utredningen kommit till, bör handelssjöfarten också
täcka hela kostnaden för driften. Riksrevisionsverket påpekar att om en
fortsatt drift av kanalen anses motiverad av beredskapsskäl bör underskottet
täckas av försvarsmedel.

Några remissinstanser förordar att andra av utredningens alternativ läggs
till grund för ett beslut om kanalens framtid. Sålunda framhåller Sveriges
far ty g sb ef älsförening i likhet med flera förenämnda instanser kanalens betydelse
vid en eventuell avspärrning av farleden runt Falsterbo eller vid en
försvårad issituation men framhåller samtidigt att den trafik som f. n. utnyttjar
kanalen kan under normala förhållanden utan större olägenheter
gå runt Falsterbo och tillstyrker med hänsyn härtill alternativet att lägga
ned driften och utnyttja kanalen som småbåtshamn
men bibehålla möjligheten att med kort varsel kunna
lppta driften om så erfordras. Riksrevisionsverket och statens
vägverk förordar definitiv nedläggning av driften och ett utnyttjande
av kanalen som småbåtshamn med motivering
att delta är den ekonomiskt mest gynnsamma lösningen — enligt riltsrevi5
—Rihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 58

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

sionsverket t.o. m. gynnsammare än utredningen beräknat. Riksrevisionsverket
påpekar också att det föreligger en stor efterfrågan på båtplatser
i regionen samt att det föreslagna utnyttjandet av kanalen är det lämpligaste
sättet att tillgodose denna efterfrågan.

I anslutning till sina uttalanden har slutligen några remissinstanser funnit
det motiverat att allmänt beröra förhållandena för vägtrafiken
över kanalen. Statens vägverk, riksrevisionsverket och länsstgrelsen
i Malmöhus län framhåller sålunda att de ofta förekommande broöppningarna
utgör ett avsevärt hinder och orsakar betydande samhällsekonomiska
kostnader. Broöppningar bör inte tillåtas under högtrafiktid, särskilt inte
under sommaren. Sjösportens samarbetsdelegation hävdar däremot att broöppningarna
inte i större utsträckning påverkar landsvägstrafiken och att
trafikstockningarna uppstår av andra orsaker.

VII. Departementschefen

Sjöfartsverket

Den snabba utvecklingen inom transportväsendet har medfört strukturella
förändringar av transportapparaten och nya tekniska och ekonomiska förutsättningar
att tillgodose transportbehoven. Transporterna omfördelas såväl
mellan de olika transportgrenarna som mellan transportmedlen inom samma
transportgren. Sjöfarten har mött ökad konkurrens såväl nationellt som
internationellt. Detta har medverkat till de betydande strukturförändringarna
inom sjöfartsnäringen. Anpassningen till kraven på effektiva, billiga
och konkurrenskraftiga transporter har skett genom anskaffning av större,
snabbare, mer specialiserade och i allt högre grad mekaniserade fartyg.
Rationellare godshantering har minskat fartygens liggetider i hamn och
därmed ökat deras effektiva utnyttjande. Den ökade användningen av s. k.
enhetslaster skapar förutsättningar för en vidgad samordning med andra
transportmedel. Ett led i strävandena att förbilliga och effektivisera fartygens
drift är vidare den tekniska rationaliseringen av arbetet ombord i
fartygen, som medfört en långtgående automation och ökad säkerhet i fråga
om fartygens manövrering och skötsel.

De strukturella förändringarna bär också påverkat den geografiska inriktningen
av sjöfarten på Sverige. Trafiken omfördelas mellan hamnar och
kustavsnitt. Förändringarna i fartygens utformning och prestanda medför
nya krav på såväl hamnarnas lokalisering som deras utformning och utrustning.
Det finns skäl att vänta sig en fortsatt utveckling i denna riktning med

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969 67

ytterligare koncentration till ett begränsat antal modernt utformade och tekniskt
välutrustade hamnar.

En väsentlig förutsättning för transportväsendets utveckling är de av 1963
års riksdag antagna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken. Varje trafikgren
skall bära de kostnader den förorsakar det allmänna så att den samlade
transportapparaten får den från samhällsekonomisk synpunkt mest
ändamålsenliga inriktningen och dimensioneringen.

Sjöfartsverket bildades år 1956 genom att handläggningen av en stor del
av de ärenden rörande sjöfarten som tidigare varit fördelade på flera olika
myndigheter fördes samman till ett verk. Den integration av arbetet, som
eftersträvades, har emellertid inte blivit tillfredsställande genomförd. Detta
beror bl. a. på att en samlad klart uttalad målsättning för de skilda enheterna
och funktionerna inom verket saknats. Vidare har oklarheter i organisationen
förelegat i fråga om bl. a. ansvarsfördelningen inom verket vilket har
lett till brister i samarbetet och svårigheter i beslutsprocessen.

Sjöfartsutredningen har i enlighet med direktiven utgått från att sjöfartsverket
även i fortsättningen skall vara central myndighet i ärenden som rör
sjöfarten och att verket skall ha hand om huvuddelen av de statliga förvaltningsuppgifterna
på detta område. Den övervägande delen av verkets kostnader
avser han delssjöfarten. Med hänsyn bl. a. härtill har utredningen ansett
det naturligt att verkets uppgifter koncentreras till att gälla i första
hand handelssjöfartens farleder och fartyg. Detta för med sig att vissa uppgifter
bör avskiljas från verket och antingen upphöra eller föras över till
andra för ifrågavarande uppgifter bättre lämpade myndigheter.

Jag ansluter mig till utredningens principiella syn i fråga om sjöfartsverkets
huvudsakliga uppgifter. Riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken
bör vara avgörande för inriktningen och utformningen av sjöfartsverkets
arbete. Under beaktande av sjösäkerhetens krav bör verksamheten drivas
med ökad ekonomisk inriktning med i princip full kostnadstäckning som
mål. Beträffande den närmare avgränsningen av verkets uppgifter finner
jag främst praktiska överväganden böra leda till vissa avvikelser från utredningsförslaget.

Jag anser i likhet med utredningen att ledningen av isbrytarverksamheten
även i fortsättningen bör åligga sjöfartsverket. Enligt utredningen bör isbrytarfartygen
fortfarande bemannas med militär personal och beträffande
underhåll och drift av fartygen som f. n. handhas av marinen föreslås ingen
annan ändring än att sjöfartsverket ges ökat inflytande över kostnaderna
för verksamheten genom att marinen får ställning som entreprenör. Utredningen
anser emellertid att verket på sikt bör från företagsekonomiska synpunkter
få avgöra om det är motiverat med en annan ordning. I fråga om
bemanningen av isbrytarna har vissa remissinstanser efterlyst ett bättre
underlag för en kostnadsjämförelse mellan civil och militär bemanning.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

Bemanningsformen för isbrytarna ingår bland de frågor som f. n. övervägs
av utredningen om handräckningsvärnpliktiga. Innan ställning tas till frågan
anser jag att denna utrednings förslag bör avvaktas. När det gäller underhåll
och drift av isbrytarna har överbefälhavaren påpekat att överförandet
av de marina verkstäderna till Muskö medför att de årliga översynerna
av isbrytarna bör ske vid annat varv. Härför kan Karlskronavarvet komma
i fråga. Det bör ankomma på sjöfartsverket att under hänsynstagande till
bl. a. företagsekonomiska förhållanden besluta om vid vilket eller vilka varv
översynerna skall äga rum.

Vad jag här sagt i fråga om i sbry tar far tygen bör i tillämpliga delar gälla
även för drift, underhåll och bemanning av sjömätningsfartygen.

Statens isbrytarnämnd skapades för att tillgodose sjöfartsverkets behov
av samråd med olika intressenter i fråga om inriktningen av isbrytarverksamheten.
Utredningen har föreslagit att nämnden avvecklas om verket
ställs under ledning av en lekmannastyrelse med lämplig sammansättning.
Flertalet remissinstanser som berört denna fråga förordar dock att detta
rådgivande organ bibehålls jämsides med lekmannastyrelsen. I det följande
kommer jag att tillstyrka förslaget att inrätta en lekmannastyrelse vid sjöfartsverket
i enlighet med utredningens förslag. Jag delar uppfattningen att
tillkomsten av en sådan styrelse kan komma att förändra behovet av att ha
isbrytarnämnden kvar. Jag anser emellertid i likhet med Sveriges redareförening
att det bör överlåtas på lekmannastyrelsen att avgöra hur verkets
behov av information och synpunkter rörande isbrytarverksamheten i fortsättningen
skall tillgodoses. Detta innebär att den nuvarande isbrytarnämnden,
som är tillsatt av Kungl. Maj :t, bör upphöra.

Driften och förvaltningen av de statliga fiskehamnarna och ärendena om
statsbidrag till fiskehamnar är uppgifter som inte hör till sjöfartsverkets
naturliga verksamhetsområde. De bör därför i enlighet med utredningens
förslag föras över till en myndighet som har överblick över fiskerinäringens
struktur och utveckling. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet
förordar jag fiskeristyrelsen varvid dock redan upptagna överläggningar
om överlåtelse av statliga fiskehamnar bör slutföras av sjöfartsverket. För
de nya arbetsuppgifterna behöver fiskeristyrelsen förstärkas med en handläggande
tjänsteman. Härvid förutsätts att någon detaljerad byggnadsteknisk
granskning i samband med bidragsgivningen normalt inte behövs.

Utredningen har vidare föreslagit att den statliga bidragsgivningen till
småbåtshamnar skall föras över till statens naturvårdsverk med motiveringen
att denna myndighet handlägger frågor rörande fördelningen av det
statliga stödet till det rörliga friluftslivet i övrigt. Efter samråd med chefen
för jordbruksdepartementet biträder jag detta förslag.

Naturvårdsverkets uppgifter i samband med bidragsgivningen bör avse
en angelägenhetsprövning av de olika projekten under jämförelse med andra
statliga insatser för att slödja friluftslivet samt därutöver själva bidrags -

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

givningen. Liksom i fråga om fiskehamnsärendena förutsätter jag att det
normalt inte behövs byggnadsteknisk granskning i samband med bidragsgivningen.
För de nytillkommande arbetsuppgifterna bör naturvårdsverket
förstärkas med en handläggande tjänsteman.

Sjöfartsverket har en relativt omfattande projekterande och byggande
verksamhet som avser externa objekt, främst småbåtshamnar. Denna sysselsätter
f. n. ca 15 tjänstemän, ca 15 arbetsledare och muddermästare och ca
50 arbetare. Utredningen har ifrågasatt behovet av denna verksamhet och
föreslår att den skall upphöra i varje fall i vad gäller småbåtshamnar. Jag
är ense med utredningen om att ett bibehållande av denna verksamhet inom
sjöfartsverket inte stämmer med den framtida målsättningen för verket.
För många bidragssökande som saknar möjligheter att i egen regi svara för
genomförandet av aktuella projekt kan det dock vara värdefullt att staten
mot ersättning ställer resurser till förfogande.

Jag föreslår därför att den projekterande och byggande verksamheten i
fråga om hamnar i fortsättningen handhas av statens vägverk. Vägverket
bör således mot ersättning kunna åta sig att projektera och bygga denna typ
av anläggningar. Den samordning som härigenom kan ske med den väg- och
brobyggnadsverksamhet som bedrivs i vägverkets regi bör möjliggöra en allmän
effektivisering av statens insatser i fråga om projekterings- och anläggningsverksamhet.
Sjöfartsverket bör däremot på kort sikt avveckla sin befattning
med dessa frågor och söka bereda personalen annan sysselsättning
inom eller utom verket. EU mindre antal torde kunna ges arbetsuppgiftei
inom vägverket.

Vad gäller projektering och byggande av verkets egna anläggningar bör
som utredningen förutsatt dimensioneringen av sjöfartsverkets egna resurser
bestämmas av kravet att arbetena skall utföras till lägsta möjliga kostnad.

Utredningen har också tagit upp frågan om den organisatoriska och förvaltningsmässiga
tillhörigheLen av Trollhätte kanalverk. Jag delar statens
vattenlallsverks synpunkt att denna fråga bör avgöras först sedan de praktiska
och ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ klargjorts i en
utredning som bör utföras gemensamt av vattenfallsverket och sjöfartsverket.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om den framtida målsättningen
för sjömätningsverksamheten och framhåller att en modern sjökartläggning
är en del av ett lands infrastruktur och tjänar flera syften.
Med den inriktning av de statliga insatserna på sjöfartens område som nu
förordas är det utan tvivel av väsentligt intresse alt olika aktiviteter klart
avgränsas till syfte och omfattning. På flera områden måste detta ske under
beaktande av bl. a. närings- och lokaliseringspolitiska överväganden som
görs i annat sammanhang. Sjömätningens omfattning och inriktning är beroende
av många faktorer. Den närmare målsättningen för verksamheten
torde därför inte kunna fastläggas utan att en översyn sker av de olika frå -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

gorna i sammanhanget. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj :t att en sådan
översyn kommer till stånd.

Vad gäller frågorna om i vilken omfattning sjöfartsverket bör trycka,
distribuera och sälja allmänna sjökort, båtsportkort och övriga publikationer
anser jag att detta liksom frågan om tryckning av militära sjökort bör
avgöras av sjöfartsverket efter företagsekonomiska överväganden. Verket bör
härvid samråda med allmänna förlaget. Distribution av militära sjökort bör
dock i fortsättningen handhas av marinen. Även handläggningen av driften
och underhållet av verkets radionavigeringsanläggningar bör bestämmas av
målsättningen om en minimering av kostnaderna.

Den geomagnetiska verksamhet som bedrivs vid sjöfartsverkets geomagnetislca
sektion omfattar dels forskning rörande det jordmagnetiska
fältet, dels den kontinuerliga registreringen av detta fält i
Lovö observatorium. Båda dessa uppgifter har en naturlig anknytning
till institutioner inriktade på allmän geofysik. De remissinstanser som
yttrat sig i frågan delar utredningens uppfattning att verksamheten bör
skiljas från sjöfartsverket. Olika förslag bar framförts om den framtida
placeringen. Efter samråd med cheferna för utbildnings- och industridepartementen
förordar jag att sjöfartsverkets geomagnetiska verksamhet förs
över till Sveriges geologiska undersökning (SGU). Härvid förutsätts att
sjöfartsverkets och övriga berörda myndigheters behov av data för t. ex.
magnetisk missvisning tillgodoses genom SGU:s försorg i samma omfattning
som sådant material f. n. är tillgängligt.

Sjöfartsutredningen har föreslagit att det principiella ansvaret för arbetarskyddet
ombord i fartygen skall föras över till arbetarskyddsverket.
Arbete som är att hänföra till skeppstjänst är undantaget från arbetarskyddslagens
tillämpning och bestämmelser härom återfinns i lagstiftningen
om säkerheten på fartyg. Utredningen har vid remissbehandlingen
fått stöd för sitt förslag. Flera av de remissinstanser — främst de ombordanställdas
organisationer — som har yttrat sig i denna del har
framfört kritik mot den nuvarande handläggningen av arbetarskyddsfrågorna
för de ombordanställda och framhållit nödvändigheten av att denna
blir effektivare.

Arbetsförhållandena till sjöss har under senare år alltmer kommit att
närmas förhållandena i land. Den fartygstekniska utvecklingen har gått
mot specialfartyg och allt större enheter med automatiserad drift av industriell
typ. Denna utveckling beräknas fortsätta. Vissa skillnader står
dock kvar, vilket ger arbetarskyddet ombord i fartyg en särskild betydelse.
Det har också framhållits att olycksfallsfrekvensen hland de ombordanställda
är hög.

Jag delar uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att förbättra
tillsynen över arbetarskyddet. I stor utsträckning är de förhållanden som
rör de anställdas skydd mot ohälsa och olycksfall likartade inom sjöfarten

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

och andra delar av arbetslivet. Det är därför önskvärt att den erfarenhet
som finns av arbetarskydd från arbetslivet i land i tillämpliga delar tas till
vara på ett effektivt sätt. Detta var också syftet när i den nya lagen om
säkerheten på fartyg i fråga om skyddet mot ohälsa och olycksfall togs in
föreskriften att sjöfartsstyrelsen skall utöva tillsynen under samverkan
med arbetarskyddsstyrelsen och när i tillämpningskungörelsen föreskrevs
att tillsyn utövas även av tjänsteman vid yrkesinspektionen. Dessa föreskrifter
om samarbete mellan sjöf artsstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen
synes inte hittills ha haft avsedd verkan.

Etter samråd med chefen för socialdepartementet har jag dock inte
funnit skäl att f. n. förorda någon ändring i fråga om huvudansvaret för
arbetarskyddet ombord i fartyg. Detta bör således alltjämt åvila sjöfartsverket,
men yrkesinspektionen bör i ökad omfattning kunna utnyttjas i
tillsynsverksamheten. Yrkesinspektionens möjligheter att självständigt utföra
inspektioner ombord i fartygen, t. ex. i samband med tillsyn av stuveriarbete,
bör alltså förbättras. För att åstadkomma detta och ge sjöfartsverket
och arbetarskyddsverket större möjligheter att inom ramen för
nuvarande lagstiftning effektivisera arbetarskyddet ombord i fartyg och i
samband med lossning och lastning bör arbetarskyddsverkets personal förstärkas
med fem tjänster på regional nivå inom yrkesinspektionen samt
med en handläggande tjänsteman för att centralt arbeta för bl. a. samordning
av de båda verkens uppgifter på området. Vidare anser jag att
särskilda medel bör beräknas för utbildning av sjöfartsverkets fartygsinspektörer
i arbetarskyddsfrågor.

I visst samband med arbetarskyddet står sjöarbetstidsfrågorna. Ansvaret
för att gällande arbetstidsbestämmelser efterlevs åvilar sjöfartsverket. 1964
års sjöarbetstidsutredning har nyligen lagt fram sitt betänkande vilket
1. n. remissbehandlas. I avvaktan härpå bör med behandlingen av frågan
om tillsynen över sjöarbetstidsbestämmelsernas efterlevnad in. m. anstå t. v.

Sjöfartsverket bör undersöka förutsättningarna för en överföring till
statskontorets fondbyrå av förvaltningen av sjömanshusstiftelsernas fondmedel.
De övriga fondmedel som f. n. förvaltas av sjöf artsstyrelsen bör
också snarast möjligt föras över till statskontorets fondbyrå. I enlighet
med sjöfartsutredningens förslag bör dock sjöfartsverket även i fortsättningen
utse styrelseledamöter i sjömanshusstiftelserna och ha kvar tillsynen
i övrigt över stiftelserna.

Förslaget att fartygsregistret bör föras över till Stockholms rådhusrätt
har mött kritik vid remissbehandlingen. Denna kritik får anses befogad
med hänsyn till att fartygsregistret i sin nuvarande offentligrättsliga form
har större samband med andra frågor, t. ex. skeppsmätning, än med de civilrättsliga
inteckningsfrågorna. Sjöfartsverket bör därför ha kvar dessa
registreringsuppgifter.

Sjöfartsslyrelsens åklagarfunktioner som innefattar vissa åtalsuppgifter

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

enligt bl. a. sjölagen, sjömanslagen och lagen om säkerheten på fartyg har
föreslagits upphöra. Den vid sjöfartsverket placerade förste sjöfiskalen skall
därvid administrativt inordnas i det allmänna åklagarväsendet. Remissinstanserna
har ingen erinran mot förslaget. Det har under senare tid
varit en allmän strävan att avskaffa specialåklagare och inordna dem i
det allmänna åklagarväsendet. Jag tillstyrker förslaget och förordar att
dessa uppgifter i fortsättningen handläggs i enlighet med riksåklagarens
förslag. Detta innebär att förste sjöfiskalen förs över till Stockholms åklagardistrikt
för att där handlägga stockholmsmyndighetens sjörättsmål, att
åklagarverksamheten i sjörättsmål i övrigt handläggs av resp. lokala åklagarmyndigheter
samt att i särskilda fall specialkompetent åklagare kan
förordnas. Sjöfartsverket bör tillhandahålla behövligt sjötekniskt underlag
för åklagarmyndigheternas åtalsprövning.

Huvudansvaret för åtgärder mot vattenförorening från fartyg åvilar
f. n. sjöfartsverket. Som rådgivande organ vid handläggningen av dessa
frågor fungerar bl. a. oljeskyddsrådet. Sjöfartsutredningen har föreslagit
att naturvårdsverket skall överta ansvaret för föroreningsfrågorna samt att
oljeskyddsrådet upplöses och dess uppgifter övertas av naturvårdsverkets
vattenvårdsråd. Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig i denna fråga
anser det riktigt att dessa arbetsuppgifter handläggs inom en vidare ram
än som nu är fallet. Vissa remissinstanser framhåller emellertid att praktiska
svårigheter avseende tillsyn in. m. torde uppslå om huvudansvaret
förs över till naturvårdsverket.

För den tillsyn som är nödvändig i fråga om såväl oljeskyddsanordningar
ombord i fartyg som oljedagböckerna har naturvårdsverket ingen lämplig
regional organisation.

Med hänsyn bl. a. härtill finner jag att frågor rörande åtgärder mot vattenförorening
från fartyg som hittills bör handläggas av sjöfartsverket.
Oljeskyddsrådet bör dock som utredningen föreslagit upphöra. Dess
uppgift att som rådgivande organ biträda sjöfartsverket vid handläggning
av oljeskyddsfrågor bör övertas av naturvårdsverkets vattenvårdsråd, vari
bör ingå en representant från sjöfartsverket. Härigenom skapas en naturlig
kanal för samråd i dessa frågor mellan sjöfartsverket och naturvårdsverket.

Utredningen har påpekat behovet av en aktiv sjösäkerhets propaganda.
Jag förordar att ett sjösäkerhetsråd inrättas för detta ändamål. Rådet bör
ha till uppgift att med inriktning på fritidsbåttrafiken bland allmänheten
upplysa om och propagera för ett riktigt och säkert uppträdande till sjöss.
Det ankommer på Kungl. Maj :t att besluta om instruktion för rådet och
utse ledamöter i det. Antalet ledamöter bör begränsas till tio bland vilka
skall ingå erfaret och kunnigt sjöfolk. Representanter för bl. a. sjöfartsverket,
general tullstyrelsen, statens naturvårdsverk, försäkringsbolagen,
redarna, Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne och båtorganisationerna
hör ingå i rådet. För det löpande arbetet bör finnas en hel -

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

tidsanställd sekreterare, som lokalt bör vara knuten till sjöfartsverket.
Kostnaderna bör belasta bidragsanslaget till fritidsbåttrafiken med undantag
av lokal- och kamerala kostnader.

Jag övergår nu till att närmare behandla utredningens förslag till ny
organisation av sjöfartsverket.

Några remissinstanser — Näringslivets trafikdelegation och Sveriges redareförening
m. fl. — tillstyrker förslaget att ombilda sjöfartsverket till
affärsdrivande verk. Affärsverksutredningen, riksrevisionsverket och sjöfartsstyrelsen
delar utredningens uppfattning att sjöfartsverkets arbete
bör drivas under verksamhetsformer som främjar effektivitet och affärsmässighet
men framhåller att affärsverksformen inte är någon förutsättning
härför.

Vid sjöfartsverket bedrivs f. n. försöksverksamhet med programbudgetering.
Genom de nya former för budget- och redovisningsförfarande, uppföljning
och planering som härvid införs får man på sikt nya styrinstrument
som inom nuvarande företagsform avsevärt ökar förutsättningarna
för effektiv och affärsmässig drift. Bl. a. mot denna bakgrund har jag
funnit övervägande skäl tala för att bibehålla nuvarande verksform.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att sjöfartsverket
i fortsättningen bör stå under ledning av en kollegialt beslutande
lekmannastyrelse. Styrelsen bör i enlighet med förslaget bestå av personer
med bred erfarenhet av näringsliv och förvaltning utan särskild anknytning
till vissa intressen eller organisationer. Kungl. Maj :t bör få besluta om
antalet ledamöter. Jag har för avsikt att förorda att antalet bestäms till
fem med generaldirektören som ordförande.

Jag anser att utredningens organisationsförslag i stort svarar väl mot de
uppgifter verket avses få. Jag förordar dock en ändring av antalet huvudenheter.
Med hänsyn till den stora betydelse som var och en av de ekonomiska
resp. personal- och juridiska frågorna under lång tid framöver
kommer att ha inte minst på grund av förändringarna i verkets lokala organisation
bör enligt min mening dessa uppgifter delas på en ekonomisk och
en administrativ avdelning. Den av utredningen föreslagna farledsavdelningen
benämns i det följande driftavdelningen. Slutligen anser jag att sjöfartsinspektionen
bör ges en självständig ställning inom verksorganisationen
vid handläggning av ärenden som rör tillsyn från sjösäkerhetssynpunkt över
såväl sjöfartsverkets som andras farledsanordningar. Det ankommer på
Kungl. Maj :t att i det avseendet meddela bestämmelser i instruktionen för
sjöfartsverket.

För att ge riksdagen underlag för bedömningen av anslagsbehovet vill
jag lämna en närmare redogörelse för mina ställningstaganden till avdelningarnas
indelning i sektioner. I huvudsak finner jag utredningens förslag
till sektionsindelning ändamålsenligt. På ett par punkter föreslår jag
6 — B ihan g till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 58

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

emellertid avvikelser. Den av utredningen föreslagna tekniska sektionen
bör sålunda delas i en fyr- och elektrosektion och en byggnadssektion.
Dessa båda områden är så artskilda och var för sig så omfattande att de
tillgängliga resurserna bäst torde tas till vara med två självständiga sektioner.
Byggnadssektionens verksamhet bör dimensioneras efter verkets
planer att under budgetåret 1972/73 slutföra byggnadsprogrammet beträffande
bottenfasta fyrar och automatisering av fyrar. När detta arbete avslutats
bör frågan om sektionens uppgående i annan sektion tas upp till
förnyad prövning. Jag anser vidare att en särskild sektion för underhålls-,
inköps- och förrådsfrågor inom driftavdelningen bör ansvara för underhåll
av all verkets flytande materiel samt för inköpsverksamhet och förrådshållning.
Det bör från ekonomiska synpunkter vara värdefullt att ha upphandlingen
av underhåll stjänster för verkets samtliga fartyg samlad inom
en sektion. Med hänsyn till angelägenheten av att inköps- och förrådsfrågorna
handläggs i former som garanterar att de ekonomiska synpunkterna
kan hävdas mot de krav som från driftsidan och den tekniska sidan
ställs på materielförsörjningen kunde det i och för sig vara motiverat att
lägga ansvaret för dessa uppgifter på den ekonomiska huvudenheten. Inköps-
och förrådsverksamhetens nära anknytning till driftavdelningens
uppgifter i fråga om drift och underhåll av verkets anläggningar och övriga
tillgångar talar i detta fall för att ansvaret för dessa funktioner placeras
under driftavdelningen. Detta minskar dock inte kravet på att de ekonomiska
aspekterna beaktas i verksamheten.

Slutligen förordar jag att för svar skontoret anknyts till administrativa
avdelningen.

Sjöfartsverket bör således indelas i följande avdelningar och sektioner.

Driftavdelningen indelas i planeringssektionen, trafiksektionen,
isbrytningssektionen, fyr- och elektrosektionen, byggnadssektionen och
underhållssektionen. Under avdelningen sorterar också lotsdistrikten och
Södertälje kanalverk.

Planeringssektionen svarar för planering av verksamheten inom avdelningen,
utarbetande av budgetplaner för drift och investeringar inom avdelningens
verksamhetsområde, ledning av det tekniska utvecklingsarbetet
inom avdelningen samt sådana administrativa frågor som är gemensamma
för hela avdelningen.

Trafiksektionen handlägger ärenden rörande lotsningsverksamheten, farleders
förseende med säkerhetsanordningar från nautiska synpunkter, bestämmelser
för trafiken i farleder, frågor i allmänhet av nautisk beskaffenhet
och samordningsfrågor rörande sjöräddningsväsendet.

Isbrytningssektionen svarar för ledning av statens isbrytarverksamhet och
därmed sammanhängande frågor samt kontakt med marinen rörande statsisbrytarnas
bemanning och drift.

Fyr- och elektrosektionen handlägger frågor rörande drift och underhåll

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

av fyr-, elektro- och teletekniska utrustningar avseende verkets såväl fasta
som flytande säkerhetsanordningar liksom drift av verkets elverkstäder.

Byggnadssektionen handlägger frågor rörande byggande, drift och underhåll
av verkets fasta anläggningar, dvs. farleder, kanaler, byggnader för
fyrar och lotsplatser samt andra fastigheter för verkets behov, liksom harnnoch
farledstekniska bedömningar i den mån sådana frågor ankommer på
verket.

Underhållssektionen svarar för anskaffning, reparation, underhåll och
utrustning av verkets flytande materiel med därtill hörande egen verkstadsrörelse
samt för inköp av materiel och drift av förråd.

I mer komplicerade fartygstekniska frågor bör sjöfartsinspektionen konsulteras
samt i frågor rörande inköp och upphandling ekonomiavdelningen.

Lotsdistrikten svarar för den regionala farledsverksamheten direkt under
chefen för driftavdelningen.

Sjökar te nu delningen får en sjömätningssektion, en kartografisk
sektion och en militärkartografisk sektion.

Sjömätnings sektionen svarar för planering av avdelningens verksamhet
inom ramen för verkets totala planering, utarbetande av budgetplaner för
drift och investeringar inom avdelningens verksamhetsområde, mätningsteknisk,
operativ och administrativ ledning av civil och militär sjömätning
samt handläggning av ärenden som rör den militära personalen och kontakter
med marinen i frågor som rör personal och drift av den flytande
sjömätningsmaterielen.

Kartografiska sektionen svarar för framställning och å-jourhållning a\
allmänna sjökort, tryckeriverksamheten, redigering och utgivning av publikationerna
Underrättelser för sjöfarande, Svensk lots och Svensk fyrlista
samt sådana administrativa frågor som är gemensamma för hela avdelningen.

Militärkartograf iska sektionen svarar för framställning och å-jourhållning
av försvarssjökort och militära ledbeskrivningar.

Sjöfartsinspektionen indelas i en fartygssektion, en bemanningssektion,
en säkerhetssektion och en skeppsmätningssektion. Under
inspektionen hör sjöfartsinspektionsdistrikten.

Fartyg ssektionen handhar planering av sjöfartsinspektionens verksamhet,
tillsyn av att fartyg byggs, vidmakthålls och utrustas enligt krav i säkerhetslagstiftningen
samt för avdelningen gemensamma administrativa frågor.
Sektionen samråder med arbetarskyddsstyrelsen i frågor som rör säkerheten
på fartyg och med naturvårdsverket i frågor som rör vattenförorening
från fartyg. Sektionen är konsult i tekniska frågor som rör verkets flytande
materiel.

Bemanningssektionen handlägger ärenden rörande fartygs bemanning,
sjöarbetstidsfrågor, behörighetsbevis för befäl på svenskt handelsfartyg och
andra frågor som gäller rätt att utöva befäl, dispenser från socialstyrelsens

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

krav på sjöfolks syn- och hörselsinne samt frågor om mönstring av sjömän
i den mån dessa frågor inte ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen.

Säkerhetssektionen svarar för fastställande av säkerhetsnormer för verkets
egna och övrigas farledsanordningar samt övervakning av anordningars
tillförlitlighet från sjösäkerhetssynpunkt samt för sådan sjöteknisk utredningsverksamhet
som f. n. handläggs av sjötekniske konsulenten.

Skeppsmätningssektionen handlägger ärenden rörande skeppsmätning.

Sjöfartsinspektionsdistrikten svarar för den regionala verksamheten direkt
under chefen för sjöfartsinspektionen.

Ekonomiska avdelningen indelas i en budgetsektion och en
redovisningssektion.

Budgetsektionen svarar för prognoser och analyser avseende sjöfartens
struktur och utveckling till grund för planeringen inom verket, finansiella
och ekonomiska planer på kort och lång sikt för hela verket, budgeteringsmetoder
och budgetkontroll, ärenden angående hamntaxor och skeppsklarering
samt samordning av verkets programbudgetering, anslagsframställningar
och förslag till priser och taxor. Sektionen är konsult i frågor som
rör inköp och upphandling.

Redovisningssektionen handhar centrala inkomst- och utgiftsbokföringen,
utanordningar och annan kassarörelse, utarbetande av årsredovisning och
rapporter över den ekonomiska förvaltningen samt fakturering.

Administrativa avdelningen indelas i allmänna sektionen,
personalsektionen och försvarskontoret.

Allmänna sektionen handlägger allmänna juridiska frågor, ärenden avseende
verkets rätt i skadeståndsmål, hamnordningar, markfrågor samt
ombudsmannaärenden i övrigt, frågor rörande åtal och disciplinär bestraffning,
fartygsregistret, uppbörd och redovisning av stämpelskatt samt upprättande,
redigering och utgivning av Sveriges skeppslista.

Personalsektionen svarar för utformningen av verkets personalpolitik,
t. ex. de anställnings- och befordringsförhållanden som skall gälla inom verket,
tolkning av de anställnings- och löneavtal m. in., löneuträkning, utarbetande
av riktlinjer för och samordning av verkets utbildningsverksamhet, förvaltnings-
och kontorstekniska frågor samt information inom verket gentemot
olika personalgrupper och utåt gentemot allmänheten.

Försvarskontoret svarar för initiering och samordning av krigsplanläggningen
för farledsväsendet, förberedelser av verkets krigsorganisation samt
planläggning inom den ekonomiska försvarsberedskapens område.

Revision och kontroll. Revisionssektionen skall granska ändamålsenligheten
av vidtagna åtgärder, kontrollera att verksamheten bedrivs i
enlighet med fastställda riktlinjer samt utföra kameral granskning av verkets
räkenskaper. Sektionen bör ansvara direkt under generaldirektören.

Mitt förslag till organisation för sjöfartsverkets centralförvaltning torde
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

77

I fråga om personalbehovet vill jag anföra följande.

Vid sjöfartsverkets centrala förvaltning fanns den 1 juli 1968 311 personer.
Genom att vissa verksamheter enligt mitt förslag upphör eller förs
över till andra myndigheter minskar personalbehovet. Minskningen uppvägs
delvis av att vissa funktioner i enlighet med utredningens förslag förstärks.

För driftavdelningen beräknar jag 86 tjänster, för sjökarteavdelningen
84 tjänster, för sjöfartsinspektionen 40 tjänster, för ekonomiavdelningen
22 tjänster samt för administrativa avdelningen och revisionssektionen
51 tjänster. Härutöver förutsätts att säkerhetssektionen vid behov kan förstärkas
med en lots från den lokala organisationen. Inkl. generaldirektören
och dennes sekreterare blir det sammanlagda personalbehovet för sjöfartsverkets
centralförvaltning 285 tjänster. Den nya organisationen innebär alltså
en minskning med 26 tjänster inkl. de ca 15 tjänster för den projekterande
och byggande verksamheten i fråga om hamnar, som förutsätts avvecklas.
Minskningen i övrigt uppkommer i huvudsak genom att tjänster förs över
till Sveriges geologiska undersökning (6), allmänna åklagarväsendet (1) och
sjösäkerhetsrådet (1). Vidare tillkommer tjänster vid fiskeristyrelsen (1),
naturvårdsverket (1) och arbetarskyddsverket (6).

Fem extra ordinarie tjänster för cheferna för avdelningarna bör inrättas.
Följande tjänster bör utgå ur organisationen, nämligen en tjänst som överdirektör
i Cp 4 och åtta tjänster som sjöfartsråd i Co 1.

I de delar anställnings- och arbetsvillkor är förhandlingsfrågor avser jag
att ge statens avtalsverk förhandlingsuppdrag.

Det är angeläget att den nya organisationen genomförs så snart som
möjligt. Jag räknar med att detta skall kunna ske i sin helhet under
hösten 1969.

Vissa övergångsanordningar torde bli nödvändiga i samband med omorganisationen.
I den utsträckning som behövs bör Kungl. Maj:t i samband
med genomförandet kunna föra tjänster på övergångsstat och meddela erforderliga
övergångsbestämmelser. Riksdagens bemyndigande att vidta sådana
åtgärder bör därför inhämtas.

Sjömansregister m. m.

Sjömanshusens verksamhet bygger på sekelgamla traditioner. Förhållandena
inom sjöfarten och yrkeslivet till sjöss har motiverat bestämmelser
om bl. a. mönstring och registrering av sjömän. Sedan år 1961 hör sjömanshusen
liksom sjömansförmedlingen administrativt under arbetsmarknadsstyrelsen
som en del av den allmänna förmedlingen. Sjöfartsstyrelsen
har dock huvudansvaret för mönstring och registrering. De regionala sjömansnämnderna
fattar beslut om bl. a. avstängning av sjöman från sjötjänst.
Besluten antecknas i ett avstängningsregister hos sjöfartsstyrelsen,
som underrättar sjömansförmedlingar och mönstringsförrättare om
besluten för beaktande.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

Systemet med ett flertal sjömanshus och ett lika stort antal regionala
register är orationellt och personalkrävande. Det kan också sättas i fråga
om särskilda skäl fortfarande finns för en speciell registrering av sjöfolk.

Den sakkunnige finner att en registrering av svenska sjömän fortfarande
behövs, men i förenklad form. Härför talar främst den omständigheten
att vissa allmänna rättigheter och förmåner är knutna till mantalsskrivning
eller förutsätter bosättning i riket och vidare den särställning som ges ombordanställda
i värnpliktshänseende. Registreringens enda funktion blir
att ange vilka som är yrkessjömän i svensk tjänst. Den som är inskriven
i registret och inte är stadigvarande bosatt i utlandet skall anses ha känt
hemvist i riket tills han avförs ur registret. Avregistrering föreslås ske efter
ett kalenderår ulan sjötjänst, men den som avförs ges ett rådrum både
i fråga om mantalskrivning och vid försäkringskassa. Den sakkunniges
förslag till organisation innebär i den första etapp som nu är i fråga att
ett centralt sjömansregister jämte en upplysningscentral för sjömäns adresser
m. in. inrättas i Göteborg såsom en sektion vid sjömansförmedlingen
där. Sjöfartsstyrelsens referens- och utlänningsregister förs också dit.
Den sakkunnige föreslår vidare att sjömanshusens övriga uppgifter, dvs.
mönstringsverksamhetcn, ingår integrerad med sjömansförmedlingen i den
allmänna arbetsförmedlingens lokala organisation. En central sjömansnämnd
ersätter de regionala nämnderna och övertar sjöfartsstyrelsens avstängningsregister.
Sjömanshusen och även sjöfartsstyrelsens sektion för
sjömansregistrering upphör. Omorganisationen föreslås ske den 1 juli 1969.
Jag biträder den sakkunniges förslag och avser att föreslå Kungl. Maj :t
att den centrala sjömansnämnden förläggs till Göteborg. Jag förutsätter
att de uppgifter som behövs för sjömanspensioneringen skall kunna samlas
vid registret på betryggande sätt.

I det principförslag till slutlig organisation som den sakkunnige lagt fram
föreslås att sjömansskattekontoret övertar sjömansregistret i samband med
att kontoret inför databehandling av sitt arbetsmaterial. Adressupplysningen
skulle bestå i oförändrat skick. Tidpunkten för överförandet av sjömansregistret
är beroende av när databehandling införs vid sjömansskattekontoret
och när ett nytt pensionssystem för sjöfolk genomförs. Förslaget
till slutlig organisation får tas upp till avgörande senare.

För kanslipersonal beräknar jag fem tjänster vid sjömansnämnden och
sju vid sjömansregistret. Ärende som är anhängigt hos sjömansnämnd vid
utgången av juni 1969 överlämnas till den nya sjömansnämnden.

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till dels förordning om ändring i mönstringsförordningen
den 14 april 1961 (nr 87), dels förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967 (nr 198).

Jag vill framhålla följande i fråga om ett par punkter i ändringsförslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 58 år 1969

79

Enligt 8 § mönstringsförordningen i dess nuvarande lydelse avförs
sjöman ur inskrivningsregistret när han, såvitt är känt, inte utövat sjömansyrket
under fyra år. För nyinskriven sjöman gäller kortare tid. Med
hänsyn till sjömansregistreringens syfte bör sjöman stå kvar i registret
så lång tid efter avmönstring som motsvarar normalt uppehåll mellan
ombordanställningar. Tiden bör inte utsträckas längre än att den avmönstrade
fortfarande kan anses vara sjöman. Enligt den föreslagna lydelsen
av 8 § mönstringsförordningen skall sjöman avföras ur sjömansregistret
om han, såvitt är känt, inte utövat sjömansyrket under ett år.

1 28 § folkbokföringsförordningen finns nu en spärregel som innebär, att
den som är inskriven på svenskt sjömanshus vid kyrkobokföring inte får
överföras till obefintligregistret. Däremot kan sjöman med stöd av 27 §
förordningen bokföras under rubriken utan känt hemvist. Detta får till
följd att sjöman i vissa fall kan överföras till obefintligregistret tidigare
än ett år efter det att han avfördes ur inskrivningsregistret. Med hänsyn
till att den som är inskriven i sjömansregistret har eller skall anses ha känd
adress, har i förslaget spärregeln flyttats till 27 § och givits den innebörden,
att sjömannen vid kyrkobokföringen inte får anses sakna känt hemvist.
Sjömannen skall i stället kyrkobokföras på fastighet eller under rubriken
på församlingen skrivna. Till följd härav kommer sjömannen att kunna
överföras till obefintligregistret tidigast i samband med den andra mantalsskrivningen
efter det att han avfördes ur sjömansregistret.

Falsterbokanalen

Falsterbokanalens betydelse i fredstid har successivt minskat och är i dag
ytterst ringa bortsett från vissa extremt svåra isvintrar då fartyg under ca
5 500 ton kan passera genom kanalen för att undvika ishinder i södra Öresund.
Kanalen är inte lönsam och jag finner i likhet med den sakkunnige
ingen möjlighet att ändra detta förhållande vid en fortsatt drift enligt hittillsvarande
ordning. Kostnaderna kan inte nämnvärt begränsas och erfarenheten
visar att en avgiftshöjning medför ett motsvarande trafikbortfall.
Remissbehandlingen av betänkandet har emellertid givit vid handen att
det främst för handelssjöfarten är av viss betydelse att ha tillgång till kanalen
under tid då farvattnen runt Falsterbo kan vara stängda på grund av
minfara eller blockerade av andra krigshandlingar. Med hänsyn härtill föreligger
skäl att behålla kanalen åtminstone i ett sådant skick att driften av
den kan återupptas med kort varsel. Vidare har bl. a. företrädarna för fritidsbåtintressena
framhållit behovet av båtplatser i regionen och förordat
att kanalen upplåts för sådant ändamål. Kanalen beräknas kunna rymma
ca 600 båtar.

Vid överväganden angående kanalens framtid måste beaktas att staten
i enlighet med föreskrift i det av vattendomstolen fastställda avtalet om
upplåtelse av marken för kanalen är skyldig att inlösa marken, överens -

80

Kungl. Maj. ts proposition nr 58 år 1969

kommelse med nuvarande ägare om inlösen av marken har ännu inte träffats.
Vidare gäller att viss bemanning t. v. erfordras för att reglera trafiken
över den kombinerade järnvägs- och landsvägsbron vid Höllviken. I den
vattendom som reglerade kanalbygget föreskrevs dessutom att tångrensning
regelbundet skall företas samt att en badbrygga skall sättas ut och tas in
vår och höst.

Efter att ingående ha prövat olika lösningar förordar jag efter samråd med
chefen för jordbruksdepartementet att kanaldriften i nuvarande form läggs
ned den 1 november 1969. Statens naturvårdsverk övertar därefter förvaltningen
av kanalen och svarar för att kanalluckorna och klaffbron med
tillhörande maskineri hålls i sådant skick att driften vid behov med relativt
kort varsel kan återupptas. Naturvårdsverket svarar även för de förpliktelser
som föreskrivits i vattendom. Kanalen upplåts för småbåtshamnsändamål
och kan sommartid i begränsad omfattning hållas öppen för fritidsbåtar.
Eventuella underskott vid förvaltningen av kanalen tills småbåtshamnen
byggts ut och järnvägstrafiken lagts ned bör bestridas från
bidragsanslaget till fritidsbåttrafiken. Därefter bör täckning för kostnaderna,
inkl. kapitalkostnaderna för marken, kunna erhållas genom inflytande
avgifter för båtplatser m. m. I den mån kanalens utnyttjande för handelssjöfarten
påkallas bör givetvis särskilda avgifter erläggas härför. Eventuella
överskott bör tillföras nyssnämnda anslag. Innan kostnadstäckning
uppnås bör kapitalkostnaderna för marken, som bör bokföras på sjöfartsverkets
fond, betalas av handelssjöfarten, till hälften som en totalförsvarskostnad.

Anslag in. m.

För budgetåret 1968/69 finns för sjöfartsverkets verksamhet följande anslag
uppförda på riksstaten, nämligen Sjöfartsstyrelsen: Förvaltningskostnader,
Fartygsinspektion in. in., Sjösäkerhet, Sjömätning m. in., Isbrytning,
Underskott vid vissa statliga hamnar och farleder, Bidrag till fiskehamnar
in. m., Bidrag till småbåtshamnar in. m. Med undantag av de två sistnämnda,
till vilka jag återkommer i det följande, är anslagen uppförda med sammanlagt
ca 97,6 milj. kr. Sjöfartsstyrelsens anslagsframställning för budgetåret
1969/70 ansluter sig till programbudgetmetodikens principer och omfattar
tre förslagsanslag: Allmänna sjövägar, Säkerheten på fartyg och
Övrig verksamhet. Styrelsen föreslår att anslagen förs upp med 103 509 000
kr., 5 748 000 kr. resp. 4 496 000 kr. eller sammanlagt ca 113,7 milj. kr.,
vilket innebär en ökning med ca 16,2 milj. kr. Bland de större ökningsposterna
kan nämnas 14,5 milj. kr. till pensioner in. m., drygt 2 milj.
kr. till vardera löneomräkning, reviderade kapital- och underhållskostnader
samt isbrytning. Behovet av medel minskas främst genom rationaliseringsåtgärder
inom lots- och fyrväsendet motsvarande ca 4,3 milj. kr.

Jag finner sjöfartsstyrelsens förslag till prograinbudgetinriktade anslag
väl anpassat till det organisationsförslag jag förordat i det föregående

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

81

och förordar att styrelsens förslag till ändrat anslagssystem genomförs
med verkan fr. o. m. budgetåret 1969/70 i tillämpliga delar. Ett sådant anslagssystem
torde öka verksledningens möjligheter att från bl. a. ekonomiska
synpunkter effektivt planera och styra verksamheten.

Jag beräknar medelsbehovet för budgetåret 1969/70 under anslaget Allmänna
sjövägar till 103 120 000 kr. Vid bifall till vad jag förordat i det
föregående angående Falsterbokanalen bortfaller det av sjöfartsverket beräknade
underskottet med undantag av den kapitaltjänstkostnad som följer
av markinlösen. Kostnader för arvoden m. in. för styrelsen har jag
beräknat till 25 000 kr. Vidare har jag räknat ned sjöfartsverkets förslag
med sammanlagt ca 175 000 kr.

Anslaget Säkerheten på fartyg beräknar jag till 5 610 000 kr. Jag har därvid
räknat bort kostnader för nuvarande sjömansnämnder och särskilda
mönstringsförrättare (263 000 kr.) samt nuvarande sjömansregistrering vid
sjöfartsverket (125 000 kr.) Kostnaderna för den nya sjömansnämnden beräknar
jag till 240 000 kr. och för utbildning av fartygsinspektörer i arbetarskydd
beräknar jag 10 000 kr.

Anslaget Övrig verksamhet beräknar jag till 3 993 000 kr. Jag har därvid
minskat anslaget med kostnader för den geomagnetiska verksamheten
(413 000 kr.) och för förste sjöfiskalen (90 000 kr.).

I enlighet med vad jag anfört i det föregående om överförande den 1 juli
1969 av de statliga fiskehamnarna samt bidragsgivningen i fråga om övriga
fiskehamnar och småbåtshamnar till fiskeristyrelsen resp. statens naturvårdsverk
förordar jag efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet
att reservationsanslagen Bidrag till fiskehamnar m. in. och Bidrag till
småbåtshamnar m. m. redovisas under nionde huvudtiteln. Benämningen
på det senare anslaget bör ändras till Åtgärder för fritidsbåttrafiken. Detta
anslag bör avräknas mot automobilskattemedlen. Vid utgången av innevarande
budgetår befintliga reservationer under de äldre anslagen bör föras
över till de nya. Med hänsyn till beräknade reservationer (den 1 juli
1968 6,1 resp. 8,2 milj. kr.) bör vart och ett av anslagen för budgetåret
1969/70 föras upp med formellt belopp av 1 000 kr. Från dessa reservationsanslag
bör bestridas sjöfartsverkets beräknade kostnader under budgetåret
1969/70 för underhåll och drift av fiskefyrar (50 000 kr.), för fritidsbåttrafikens
andel i kostnaden för fyrar och andra säkerhetsanstalter (209 000
kr.), för fiskets och fritidsbåttrafikens andel i sjöräddningsväsendet (78 000
kr. resp. 298 000 kr.), för kanaler och fördjupade farleder (67 000 kr.)
samt för sjösäkerhetsrådet (200 000 kr.). Beträffande anslaget Bidrag till
småbåtshamnar in. in. är i princip hela den befintliga reservationen bunden
genom beviljade bidrag. Utbetalningarna från sjöfartsstyrelsen äger dock
ofta rum avsevärd tid efter det bidrag beviljats. Vidare förekommer att vissa
beviljade bidrag inte tas i anspråk. Med hänsyn härtill behövs inte ny
medelsanvisning för nästa budgetår. Däremot förordar jag att Kungl. Maj it
inhämtar riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1969/70 bevilja

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

bidrag till byggande av småbåtshamnar med sammanlagt högst 4 milj. kr.

Avlöningar och omkostnader för de i det föregående beräknade personalförstärkningarna
vid fiskeristyrelsen och statens naturvårdsverk, som
föranleds av överförandet av arbetsuppgifterna rörande fiskehamnar resp.
småbåtshamnar, beräknas för budgetåret 1969/70 till vardera 70 000 kr.
inkl. lönekostnadspålägg, lokalhyra och kostnader av engångskaraktär.

Vid bifall till förslagen angående förstärkning av arbetarskyddet ombord
i fartyg uppkommer ett ökat medelsbehov för arbetarskyddet. Kostnaderna
vid arbetarskyddsstyrelsen för budgetåret 1969/70 beräknas på samma sätt
till 70 000 kr. Kostnaderna vid yrkesinspektionen beräknas till 293 000 kr.,
varav för avlöningar (inkl. lönekostnadspålägg) 237 000 kr., för sjukvård
1 000 kr., för reseersättningar 30 000 kr., för expenser (inkl. lokalhyra)
15 000 kr. och för engångskostnader 10 000 kr.

Vidare uppkommer ett ökat medelsbehov för Sveriges geologiska undersökning
vid bifall till förslaget att den 1 juli 1969 dit överföra den geomagnetiska
verksamheten vid sjöfartsstyrelsen. Kostnaderna för budgetåret
1969/70 beräknas till 424 000 kr., varav för avlöningar (inkl. lönekostnadspålägg)
293 000 kr., för sjukvård 1 000 kr., för reseersättningar 30 000 kr.,
för expenser 24 000 kr., för lokalhyra m. m. 66 000 kr. och för engångskostnader
10 000 kr.

Vid överförande av förste sjöfiskalen till allmänna åklagarväsendet uppkommer
under budgetåret 1969/70 ett ökat anslagsbehov av 90 000 kr. för
läns- och distriktsåklagarväsendet.

För täckning av nu uppräknade kostnader förordar jag att på riksstaten
under sjätte huvudtiteln för budgetåret 1969/70 förs upp ett förslagsanslag
av 1 017 000 kr. kallat Vissa kostnader i samband med ny organisation av
sjöfartsverket. Av praktiska skäl bör emellertid fiskeristyrelsens, statens
naturvårdsverks, arbetarskyddsverkets, Sveriges geologiska undersöknings
och läns- och distriktsåklagarväsendets kostnader för avlöningar och omkostnader
m. in. bestridas från ifrågakommande anslag för dessa ändamål.
Dessa anslag kommer härigenom att belastas med högre belopp än som
beräknats i statsverkspropositionen. Det av mig här förordade anslaget
kommer i fråga om dessa kostnader att fungera som s. k. täckningsanslag.

Jag uppskattar kostnaderna under budgetåret 1969/70 för det centrala sjömansregistret
till ca 350 000 kr. och för de särskilda mönstringsförrättarna
till ca 120 000 kr. Dessa kostnader skall i fortsättningen bestridas från
det under elfte huvudtiteln uppförda anslaget Arbetsförmedlingen. För
budgetåret 1969/70 kommer besparingar att uppkomma under detta anslag
till följd av den föreslagna centraliseringen av sjömansregistret och sjömansnämndernas
verksamhet. Hänsyn måste dock tas till kostnaden för
erforderliga övergångsanordningar under nämnda budgetår. Helårseffekten
av denna besparing beräknas i den första etappen till ca 600 000 kr. Chefen
för inrikesdepartementet avser att förorda att Kungl. Maj :t föreslår höstriksdagen
att sjömanshusen läggs ned och att sjömansförmedlingsexpeditionerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 196!)

83

omorganiseras den 1 januari 1970. De ekonomiska konsekvenserna liärav
kan f. n. inte närmare anges. Kostnaderna för det centrala sjömansregistret
och mönstringsförrättarna heräknas i stort komma att uppvägas av besparingar
under budgetåret 1969/70 under anslaget Arbetsförmedlingen. Några
medel härför behöver således inte anslås.

VIII. Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t

1. föreslår riksdagen att antaga förslag till ändring i folkbokföringsförordningen
den 9 juni 1967 (nr 198),

2. inhämtar riksdagens yttrande över förslag till ändring i mönstringsförordningen
den 14 april 1961 (nr 87),

3. föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer som jag angett för organisation
m. m. av sjöfartsverket,

4. föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att vid sjöfartsverket
inrätta fem extra ordinarie tjänster för chefer för avdelningar,

5. föreslår riksdagen att besluta att den 1 juli 1969 skall inrättas ett centralt
sjömansregister och en central sjömansnämnd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag förordat i det föregående,

6. föreslår riksdagen att godkänna vad jag förordat rörande Falsterbokanalen,

7. föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta de övergångsanordningar
och åtgärder i övrigt, som behövs för att genomföra förslagen,

8. föreslår riksdagen att för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa

a) till Allmänna sjövägar ett förslagsanslag av 103 120 000 kr.,

b) till Säkerheten på fartyg ett förslagsanslag av 5 610 000 kr.,

c) till Övrig verksamhet ett förslagsanslag av 3 993 000 kr.,

d) till Vissa kostnader i samband med ny organisation av sjöfarts•
verket ett förslagsanslag av 1 017 000 kr.,

9. föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att under budgetåret
1969/70 bevilja bidrag till småbåtshamnar med sammanlagt högst 4 000 000
kr.

10. föreslår riksdagen att för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten under
nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till fiskehamnar m. in. ett reservationsanslag av 1 000 kr.,

b) till Åtgärder för fritidsbåt trafiken ett reservationsanslag av 1 000
kr., att avräknas mot autoinobilskattemedlen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

SJÖFARTSVERKETS NUVARANDE ORGANISATION (1 JULI 1968)

Anm. Inom parenfes anges för sjöfartssfyrelsen antalet
anställda inom resp. orgpnisationsenhet.

Totalt omfattade sjöfarrsstyrelsen 311 tjänstemän.

-| Byråexpedition (I)

1) Varav 26 kartritare. Dessa utför ritningsarbeten för somtliga sektioner.

2) Härtill kommer ett 15-fal kollektivanställda.

Isbrytar -

ledningen{3)

NAUTISKA
BYRÅN (14)

FÖRSVARSKONTORET
(4!

Drift-och underhålls
sektionen (20)

sektionen (7)

nbyggnads -

Fyrbyggnadssektionen
(6)

M ilitärkartografiska
sektionen O?)^

Fartygsregistroringssektionen
(5)

Sociala

sektionen (8)

Fyrplaneringssektionen
(6)

Juridisk-administr.
sektionen (12)

Kartografiska
sektionen (24)

SÖDERTÄLJE

KANALVERK

Byggnadsorg för
lots-och fyrstaten

Geomagnetiska
sektionen (6)

3 Lokalkontor för
hamnbyggande

Redaktionen

30 STATLIGA
FISKEHAMNAR

Sjöplyckssektionen
(4)

6 LOTSDISTRIKT -

Konstruktionssektionen
(4 )

sektionen (3)

Juridiska

fyrteknik (4)

FALSTERBO KÄNALEN -

Tele sektionen

(13)

Fartygsinspektionssektionen
(13)’

Allmänn,

sektionen (6)

Kraft lektionen

(6 )

Administrativa
sektionen (7)

Gemensam

Hydrografiska
sektionen (4)

Kameral —
sektionen (20)

Allmänna
sektionen (4)

Personalsektionen
(15)

Skeppsmätningssektionen
(3.)

Mätningstekniska
sektionen (10)

Projekteringssektionen
(7 )

FYR-OCH ELEKTROBYRÅN
(32)

BYGGNADSBYRÅN
(37 )

FARTYGSBYRÅN
(50)

SJÖKARTEBYRÅN
(89)

EKONOMISKA
BYRÅN (8)

J URI DISK-SOCIALA
BYRÅN (25)

KANSLIBYRÅN
(48)

GENERALDIREKTÖR

7 FARTYGSINSPEKTIONSDISTR
I KT

12 RADIONAVIGERINGS
STATIONER

ÖVERDIREKTÖR

Ca 37 SÄRSKILDA
MÖN STRINGSFÖR RÄTTARE

STATENS ISBRYTARNÄMND

STATENS OUESKYDDSRÅD

Sjöfartsutredningens förslag till ny organisation för sjöfartsverkets centralförvaltning

FARLEDSAVDELN INGEN
(90)_

- Planeringssektionen

-j Trafiksektionen

- lsbrytningssektionen

Tekniska sektionen

- Försvarskontoret

- LOTS Dl STRIKT

L SÖDERTÄLJE KANALVERK

SJÖFARTSSTVRELSEN

GENERALDIREKTÖREN

SJOKARTEAVDELN INGEN
_(75)_

Sjömätningssektionen

Kartografiska sekt.

Militärkartografiska

sektionen

Fartygssektionen

Bemanningssektionen

Säkerhetssektionen

Skeppsmätningssektionen

SJÖFARTSINSPEKTIONEN

(40)

EKONOM ISK/ADM1NISTRATI-VA AVDELNINGEN (65)

Budgetsektionen

Redovisningssektionen

Personalsektionen

Administrativa sekt.

Revisionssektionen

SJÖFARTSINSPEKTIONSDISTRIKT

Anm. Centralförvaltningens personal beräknas totalt omfatta ca. 270 personer.

.Inom parentes anges den ungefärliga fördelningen av personalen på huvudenheterna.

OD

yi

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

Departementschefens förslag till organisation för sjöfartsverkets centralförvaltning

LOTSDISTRIKT

Fartygssektion

Bemanningssektion

Säkerhetssektion

Skeppsmätningssektion

Budgetsektion

EKONOMIAVDELNING

Försvarskontor

Underhåll ssektion

Personalsektion

Byggnadssektion

Redovisningssektion

SJÖFARTSINSPEKTION

Fyr- och elektrosektion

Revisionsscktion

SJÖKARTEAVDELNING

Allmän sektion

Sjömätningssektion

Isbrytningssektion

Trafiksektion

Planering ssektion

Kartografisk sektion

DRIFTAVDELNING

SÖDERTÄLJE

KANALVERK

SJÖFARTSINSPEK TIONSDISTRIKT -

Militärkartografisk

sektion

ADMINISTRATIV

AVDELNING

GENERALDIREKTÖR

VERKSSTYRELSE

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år i969

Kungl. Maj:ts proposition nr 58 år 1969

87

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Författningsförslag..................................................... 3

I. Inledning........................................................ 15

II. Sjöfartsverkets arbetsuppgifter och organisation

1. Nuvarande förhållanden........................................ 16

2. Sjöfartsutredningen

Allmänna förutsättningar för sjöfartsverket arbetsuppgifter........ 18

Avgränsning av sjöfartsverkets uppgifter......................... 19

Synpunkter på ny organisation.................................. 26

Förslag till ny organisation..................................... 30

III. Sjömansregister m. m............................................. 35

IV. Falsterbokanalen................................................. 38

V. Sjöfartsstyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1969/70

Programbudget ................................................. 40

Utvecklingen inom sjöfartsverket.................................. 43

Anslag för budgetåret 1969/70 ..................................... 46

VI. Remissyttranden

1. Sjöfartsverkets arbetsuppgifter och organisation................... 48

2. Sjömansregister m. m........................................... 61

3. Falsterbokanalen.............................................. 63

VII. Departementschefen

Sjöfartsverket................................................ 66

Sjömansregister m. m.......................................... 77

Falsterbokanalen.............................................. 79

Anslag m. m.................................................. 80

VIII. Hemställan...................................................... 83

Bilaga 1. Sjöfartsverkets nuvarande organisation och personalens fördelning
på olika organisationsenheter

Bilaga 2. Sjöf artsutredningens förslag till ny organisation för sjöfartsverkets
central örvaltnin g

Bilaga 3. Departementschefens förslag till ny organisation för sjöfartsverkets
centralförvaltning