Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
1
Nr 51
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen, m. m.; given
Stockholms slott den 7 mars 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272),
2) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt,
3) förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1963 (nr 116) om
trafikomläggningsskatt,
4) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
Den införsellag som träder i kraft den 1 juli 1969 förutsätter särskild lagstiftning
för att införsel för skatter och allmänna avgifter skall få äga rum.
F. n. får alla debiterade skatter och allmänna avgifter tas ut genom införsel.
I propositionen framläggs förslag som innebär att införsel skall få meddelas
för uttagande av skatter och avgifter som avses i uppbördsförordningen
samt för sjömansskatt, allmän varuskatt, mervärdeskatt, automobilskatt och
trafikomläggningsskatt. Propositionen innehåller även förslag till andra
ändringar i uppbördsförordningen, bl. a. i fråga om villkoren för avskrivning
av smärre skattebelopp och utmätning av fordran på skatt som skall
återbetalas. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 51
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
1) Förslag
till
Förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 3 mom., 27 § 1 mom., 41 § 2 inom., 43 §
1 mom., 45 § 3 mom., 46 § 3 mom., 49 § 1 mom., 58 § 2 mom., 59 §, 60 § 4
inom., 62 §, 65—67 §§, 68 § 4 och 6 mom., 69 § 2 mom., 70 § 1 mom. samt
75, 77, 77 a och 83 §§ uppbördsförordningen den 5 juni 19531 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 §■
Med skatt förstås i denna förordning,
där icke annat angives, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel,
skogsvårdsavgifter, folkpensionsavgifter
enligt lagen om finansiering
av folkpensioneringen, tilläggspensionsavgifter
enligt 19 kap. 3 § lagen
om allmän försäkring, sjukförsäkringsavgifter
enligt 19 kap. 2 § sistnämnda
lag, arbetsgivaravgifter enligt
17 § förordningen angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen
om allmän försäkring, in. in., sådana
avgifter enligt förordningen om allmän
arbetsgivaravgift och byggnadsforskningsavgifter
enligt förordningen
angående byggnadsforskningsavgift
vilka icke uppbäras av
riksförsäkringsverket, ävensom annuiteter
å avdikningslån och å förskott
för avlösning av frälseräntor.
Kungl. Maj :t--—
3 m o m. Kvarstående skatt skall,
därest den slutliga skatten delvis utgöres
av skogsvårdsavgift eller i 1 §
omförmäld annuitet, anses i första
hand belöpa å sådan avgift eller annuitet.
Motsvarande skall gälla be- 1
Med skatt förstås i denna förordning,
där icke annat angives, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel,
skogsvårdsavgifter, folkpensionsavgifter
enligt lagen om finansiering
av folkpensioneringen, tilläggspensionsavgifter
enligt 19 kap. 3 § lagen
om allmän försäkring, sjukförsäkringsavgifter
enligt 19 kap. 2 §
sistnämnda lag, sådana arbetsgivaravgifter
enligt förordningen angående
uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring,
m. m., avgifter enligt förordningen
om allmän arbetsgivaravgift och redareavgifter
enligt lagen om redareavgift
för sjöfolks pensionering vilka
icke uppbäras av riksförsäkringsverket,
ävensom annuiteter å avdikningslån
och å förskott för avlösning
av frälseräntor.
föreskriften avses.
2 §•
3 mom. Kvarstående skatt och
tillkommande skatt samt obetald del
av sådan skatt anses belöpa i första
hand på annuitet som avses i 1 §
samt i andra hand på skogsvårdsavgift
-
1 Omtryckt 1967:625. Senaste lydelse av 1 § se 1968:422.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
träffande ogulden del av kvarstående
skatt och av sådan tillkommande
skatt, vari ingår avgift eller annuitet
som nyss sagts.
För visst--------tillkommande skatten.
27
1 mom. Vid debitering--— —
att makars sjukförsäkringsavgifter
skola i fall, varom i 2 § 4 mom.
sägs, i en gemensam post påföras
den av makarna, för vilken beräknats
till statlig inkomstskatt taxerad
inkomst;
att i 1 § omförmäld arbetsgivaravgift
och byggnadsforskningsavgift
debiteras i en gemensam post; samt
att i 1 § omförmäld annuitet — — —
§•
--av avgift;
att makars sjukförsäkringsavgifter
skola i fall, varom i 2 § 4 mom.
sägs, i en gemensam post påföras
den av makarna, för vilken beräknats
till statlig inkomstskatt beskattningsbar
inkomst;
att i 1 § omförmäld arbetsgivaravgift
och redareavgift debiteras i en
gemensam post; samt
öretal bortfaller.
41 §.
2 m o m. Om det--------jämförligt läge.
Det belopp, — — — — — —--nämnda lagrum.
Arbetsgivare skall tillämpa beslut
om skatteavdrag enligt första stycket
senast från och med det avlöningstillfälle
som inträffar sedan en vecka
förflutit från det han fått del av beslutet
eller, om det ej kan ske, inom
fyra dagar efter nämnda avlöningstillfälle
tillställa den skattskyldige
det belopp som skulle ha tillkommit
denne om beslutet tillämpats.
(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)
43 §.
1 m o m. Arbetsgivare skall------skatteavdraget angivits.
Efter utgången--— —----skall erläggas.
Har debetsedel--------kvarstående skatten.
Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
kan befria arbetsgivare
från skyldigheten att underskriva
eller signera uppgift om avdragen
skatt liksom från skyldigheten
att lämna sådan uppgift på debetsedel
i fall som avses i andra stycket
såvitt fråga ej är om kvarstående
skatt och arbetstagaren slutat sin
anställning före utgången av sista
avdrag sperioden.
Det ankommer —--tillhandahållas arbetsgivare.
Kartong: sid. 13 i närvarande, tillkommer Palme.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse)
45
3 m o m. Sker avdrag------
Motsvarande gäller efter ansökan
av utmätningsman när lön tages i
anspråk genom införsel.
(Se vidare anvisningarna.)
46
3 mom. Beslut om----- -—
Arbetstagare, å vilkens lön avdrag
för gäldande av skatt skall verkställas,
har att ofördröj ligen till arbetsgivaren
överlämna beslut om jämkning
jämte, i förekommande fall,
den nya debetsedeln. Dylikt beslut
skall av arbetsgivaren iakttagas med
början vid det avlöningstillfälle, som
infaller näst efter det en vecka förflutit
från det beslutet överlämnades
till arbetsgivaren.
(Föreslagen lydelse)
§•
---preliminär skatt.
Motsvarande gäller efter ansökan
av utmätningsman när lön tages i
anspråk genom införsel eller utmätning.
(Se vidare anvisningarna.)
§•
--- —- för denne.
Arbetstagare, å vilkens lön avdrag
för gäldande av skatt skall verkställas,
har att ofördröj ligen till arbetsgivaren
överlämna beslut om jämkning
jämte, i förekommande fall,
den nya debetsedeln.
Arbetsgivare skall iakttaga beslut
om jämkning från och med det avlöningstillfälle,
som infaller näst efter
det två veckor förflutit från det
han fick del av beslutet. Innebär
sådant beslut nedsättning av skatteavdrag
i annat fall än som avses i
45 § 3 inom., skall beslutet tillämpas
redan vid det avlöningstillfälle som
inträffar sedan en vecka förflutit
från det arbetsgivaren fått del av beslutet
eller, om det ej kan ske, det
belopp som skulle ha tillkommit den
skattskyldige om beslutet tillämpats
tillställas denne inom fyra dagar efter
sistnämnda avlöningstillfälle.
49
1 mom. Skattskyldig må---
2) om den skattskyldige anfört
besvär över taxering och taxeringsintendenten,
helt eller delvis, tillstyrkt
besvären eller ansökan om anstånd:
till belopp som betingas av
laxeringsintendentens yttrande,
3) om taxering-------
58
2 mom. Då särskilda----
Riksräkenskapsverket äger att, i
den mån så påkallas, meddela särskilda
föreskrifter i fråga om befrielse
från skyldighet att erlägga restavgift.
§•
taxeringsintendentens yrkande,
2) om den skattskyldige anfört
besvär över taxering och taxeringsintendenten,
helt eller delvis, tillstyrkt
besvären eller, om besvären
avser taxeringsnämnds beslut, tillstyrkt
ansökan om anstånd: till belopp
som betingas av taxeringsintendentens
yttrande,
- — bliva avkortad.
§•
----av länsstyrelse.
Riksrevisionsverket äger meddela
föreskrifter i fråga om befrielse från
skyldighet att erlägga restavgift.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
59
Det åligger utmätningsman att enligt
bestämmelser som Kungl. Maj:t
meddelar verkställa indrivning av
skatt och restavgift och därvid förrätta
utmätning eller bevilja införsel
i den utsträckning det är medgivet.
60
4 m o m. Beträffande införsel för
skatt skall iakttagas vad som är stadgat
i 21 § lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta.
62
Finner länsstyrelsen efter anmälan
av utmätningsman eller eljest
sådana omständigheter föreligga, att
skattskyldig eller arbetsgivare, som
jämlikt denna förordning är ansvarig
för arbetstagares skatt, bör försättas
i konkurs här i riket för utfående
av skatt, skall länsstyrelsen
förordna, att utmätningsmannen
skall göra framställning därom;
doek att, då skattebelopp, för vilket
den skattskyldige eller arbetsgivaren
häftar, understiger etthundra kronor,
sådan framställning ej må ske,
med mindre i det föreliggande fallet
synnerliga skäl därtill äro.
Länsstyrelse må, — — -—----
Bjuder skattskyldig —----
§•
Det åligger utmätningsman att
verkställa indrivning av skatt. Därvid
får utmätning och införsel äga
rum enligt vad som sägs i 60 §.
Bestämmelserna om indrivning av
skatt äger motsvarande tillämpning
på indrivning av restavgift, tilläggsavgift
eller ränta enligt denna förordning.
§•
4 mom. Införsel enligt införsellagen
får äga rum vid indrivning av
restförd skatt och avgift som anges
i 1 § första stycket denna förordning.
För skatt eller avgift, som på
grund av föreskrift i annan författning
skall indrivas i samma ordning
som skatt enligt denna förordning,
får införsel äga rum endast om det
är särskilt föreskrivet.
Finner länsstyrelsen efter anmälan
av utmätningsman eller eljest sådana
omständigheter föreligga, att
skattskyldig eller arbetsgivare, som
jämlikt denna förordning är ansvarig
för arbetstagares skatt, bör försättas
i konkurs här i riket för utfående
av skatt, skall länsstyrelsen
förordna, att utmätningsmannen
skall göra framställning därom;
dock att, då skattebelopp, för vilket
den skattskyldige eller arbetsgivaren
häftar, understiger trehundra kronor,
sådan framställning ej må ske,
med mindre i det föreliggande fallet
synnerliga skäl därtill äro.
--bör göras.
---godkänna detta.
65 §.
Avkortning av------från betalningsskyldighet.
Vidare skall,--------är oguldet.
Har arbetsgivare till gäldande av Har arbetsgivare till gäldande av
arbetstagares skatt verkställt avdrag arbetstagares skatt verkställt avdrag
å lön jämlikt denna förordning el- å lön jämlikt denna förordning eller
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ler jämlikt lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta men
trots anmaning underlåtit att inbetala
det innehållna beloppet, skall
häremot svarande skatt, därest denna
är debiterad, avkortas såvitt den
skattskyldige angår samtidigt som
ett motsvarande belopp uppdebiteras
såsom fordran å arbetsgivaren.
66
Avskrivning av debiterad skatt må
äga rum:
1) då den skattskyldige saknar
utmätningsbara tillgångar till skattens
gäldande och införsel i honom
tillkommande avlöning, pension eller
livränta enligt gällande bestämmelser
icke kan äga rum, dock att
avskrivning icke må ske för skatt,
för vilken fast egendom svarar, med
mindre utretts att betalning för
skatten icke kunnat erhållas ur egendomen;
2)
då upplysning------
4) då skattskyldig vistas å utrikes
ort och anmaning att gälda skatten
icke kan tillställas honom genom beskickning
eller konsulat eller vederbörande
utländska myndighet; samt
5) då beloppet av den skatt, för
vilken till utlandet avflyttad eller
därstädes eljest bosatt skattskyldig
häftar, icke uppgår till tvåhundra
kronor och särskilda skäl för åtgärd
varom i 61 § 1 mom. sägs icke föreligga.
Avskrivning av preliminär skatt
må icke äga rum förrän efter ut
-
jämlikt införsellagen men trots anmaning
underlåtit att inbetala det innehållna
beloppet, skall häremot svarande
skatt, därest denna är debiterad,
avkortas såvitt den skattskyldige
angår samtidigt som ett motsvarande
belopp uppdebiteras såsom
fordran å arbetsgivaren.
§•
Avskrivning av debiterad skatt eller
ränta må äga rum:
1) då den skattskyldige saknar utmätningsbara
tillgångar och fordringen
ej kan uttagas genom införsel
enligt införsellagen, dock att avskrivning
icke må ske för fordran, för
vilken fast egendom svarar, med
mindre utretts att betalning för
fordringen icke kunnat erhållas ur
egendomen;
--detsamma influtit;
4) då skattskyldig vistas å utrikes
ort och anmaning att betala skulden
icke kan tillställas honom genom
beskickning eller konsulat eller
vederbörande utländska myndighet;
5) då beloppet av den skuld, för
vilken till utlandet avflyttad eller
därstädes eljest bosatt skattskyldig
häftar, icke uppgår till trehundra
kronor och särskilda skäl för åtgärd
varom i 61 § 1 mom. sägs icke föreligga;
6)
då fordran icke överstiger trehundra
kronor och förutsättningar
för övrigt föreligga för avskrivning
enligt föreskrifter av Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t
bestämmer; samt
7) då fordran preskriberats eller
bortfallit på grund av ackord som
antagits enligt 62 § tredje stycket.
Avskrivning av preliminär skatt
må i annat fall än då skattefordran
bortfallit på grund av ackord icke
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
gängen av andra uppbördsåret efter
det, under vilket skatten förfallit till
betalning.
Avskrivning av kvarstående och
tillkommande skatt må icke äga rum
förrän efter utgången av det uppbördsår,
under vilket skatten förfallit
till betalning.
Då arbetsgivaren------
67
Länsstyrelsen skall pröva fråga om
avkortning eller avskrivning av skatt
och, där stadgade förutsättningar
härför föreligga, förordna om skattens
avkortning eller avskrivning.
Har avskrivning av skatt ägt rum
kvarstår likväl den skattskyldiges
och, i förekommande fall, arbetsgivarens
betalningsskyldighet.
68
4 m o m. Häftar den,------
Vad i föregående stycke stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
då skattskyldig, vilken enligt 1 mom.
är berättigad återbekomma erlagd
preliminär skatt, har att gälda tillkommande
skatt, som debiterats på
grund av taxering för inkomst för
det år vartill den preliminära skatten
hänför sig. Har, då återbetalning
enligt 1 mom. skall ske, den
tillkommande skatten icke påförts
men kan med fog antagas, att sådan
skatt kommer att påföras på grund
av beslut av prövningsnämnd om
höjd taxering eller om eftertaxering
eller av länsstyrelse om höjd debitering,
må den preliminära skatten
innehållas i avbidan på att tillkommande
skatt påföres.
6 in o in. Fordran på överskjutande
preliminär skatt, som avses i 1
mom. första stycket, jämte ränta enligt
69 § 1 mom. må ej överlåtas
särskilt, innan beloppet kan lyftas.
äga rum förrän efter utgången av
andra uppbördsåret efter det, under
vilket skatten förfallit till betalning.
Avskrivning av kvarstående och
tillkommande skatt må i annat fall
än då skattefordran bortfallit på
grund av ackord icke äga rum förrän
efter utgången av det uppbördsår,
under vilket skatten förfallit till betalning.
--av arbetsgivaren.
§•
Fråga om avkortning och avskrivning
av skatt eller ränta prövas av
länsstyrelsen.
Avskrivning medför icke ändring
i betalningsskyldighet enligt denna
förordning.
§•
—--3 mom.
Vad i föregående stycke stadgas
skall äga motsvarande tillämpning
då skattskyldig, vilken enligt 1 mom.
är berättigad återbekomma erlagd
preliminär skatt, har att gälda tillkommande
skatt, som debiterats på
grund av taxering för inkomst för
det år vartill den preliminära skatten
hänför sig. Har, då återbetalning
enligt 1 mom. skall ske, den tillkommande
skatten icke påförts men kan
med fog antagas, att sådan skatt
kominer att påföras på grund av beslut
av prövningsnämnd om höjd
taxering eller om eftertaxering eller
av länsstyrelse om höjd debitering
eller av lokal skattemyndighet om
rättelse av taxering slängd eller höjd
debitering, må den preliminära skatten
innehållas i avbidan på att tillkommande
skatt påföres.
6 m o m. Fordran på skatt eller
ränta, som skall återbetalas enligt
denna förordning, må ej överlåtas
särskilt, innan beloppet kan lyftas.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse)
Utan hinder av vad som sägs i
första stycket må utmätning av fordran
som avses där äga rum, sedan
kreditkort på slutlig skatt har kommit
utmätningsmannen till handa.
I enskilt mål må utmätning dock
icke ske efter ansökan som gjorts
senare än den 1 september under
taxeringsåret.
Från utmätning i enskilt mål skall
undantagas ett belopp om trehundra
kronor utom i mål om vad enskild
har att utgiva enligt lagen om socialhjälp
eller barnavårdslagen eller
på grund av underhållsskyldighet enligt
giftermålsbalken, föräldrabalken
eller annan lag.
Utmätning i
(Föreslagen lydelse)
Utan hinder av vad som sägs i
första stycket må utmätning av fordran
som avses där äga rum. Fordran
enligt 1 mom. första stycket och
ränta på sådan fordran må dock ej
utmätas förrän länsstyrelsens skriftliga
uppgifter om skattskyldiga, som
tillgodoförts sådan fordran, har kommit
kronofogdemyndighet till handa.
Sedan kronofogdemyndigheten återsänt
uppgifterna till länsstyrelsen,
må ej heller sådan fordran utmätas
innan beloppet kan lyftas. I enskilt
mål må fordran av sistnämnda slag
ej utmätas efter ansökan som gjorts
senare än den 1 september under
taxeringsåret.
Bestämmelserna i 65 § utsökningslagen
äga icke tillämpning vid utmätning
av fordran som avses i
första stycket. I enskilt mål skall
dock undantagas ett belopp om femhundra
kronor utom i mål om vad
enskild har att utgiva enligt lagen
om socialhjälp eller barnavårdslagen
eller på grund av underhållsskyldighet
enligt giftermålsbalken, föräldrabalken
eller annan lag.
— för utmätningen.
69 §.
2 mom. Den som — —---- — den skattskyldige.
Ränta enligt------andra stycket.
Vid beräkning------beloppet återbetalas.
Första, andra och tredje styckena
äga tillämpning även på återbetalning
av skatt som innehållits med
stöd av 68 § 4 mom. andra stycket.
70
1 in o m. För slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, som blivit
från debitering obehörigen utesluten
eller till för ringa belopp påförd, är
den skattskyldige fortfarande ansvarig.
Har skattskyldig gottskrivits preliminär
skatt med för högt belopp
och har till följd därav skatt felaktigt
restituerats, är han skyldig
att till statsverket återbetala vad han
§■
1 mom. För slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, som blivit
obehörigen utesluten från debitering
eller påförd till för ringa belopp,
är den skattskyldige fortfarande ansvarig.
Har skatt restituerats med för
högt belopp skall den skattskyldige
till statsverket återbetala vad han
felaktigt uppburit. Dock är den skattskyldige
fri från betalningsskyldig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
9
(Nuvarande lydelse)
sålunda oriktigt utfått. Dock är han
fri från betalningsskyldighet som i
detta moment sägs, därest krav icke
delgives honom inom fyra år efter
utgången av det uppbördsår, under
vilket skatten rätteligen skolat debiteras
eller felaktigt blivit gottskriven,
samt beslut angående hans betalningsskyldighet
är meddelat inom
två år efter det kravet hos honom
anställdes.
(Föreslagen lydelse)
het som i detta moment sägs, därest
beslut om hans betalningsskyldighet
icke fattats inom utgången av fyra
år efter det uppbördsår, under vilket
skatten rätteligen skolat debiteras
eller felaktigt restituerats.
75
Underlåter arbetsgivare----
Sedan beslut fattats enligt första
stycket må krav på erläggande av
skattebeloppet riktas mot såväl arbetsgivaren
som arbetstagaren. Vistas
arbetstagaren på känd ort inom
riket, må arbetsgivaren krävas endast
om det kan antagas att arbetstagaren
underrättats om sin skyldighet
att erlägga skattebeloppet.
Efterkommer arbetsgivaren —• —
Arbetsgivare eller — •— -—- ----
Därest arbetsgivare-----
Har arbetstagares —-----
§•
--— nämnda fall.
Sedan beslut fattats enligt första
stycket må krav på erläggande av
skattebeloppet riktas mot såväl arbetsgivaren
som arbetstagaren. Vistas
arbetstagaren på känd ort inom
riket, må arbetsgivaren krävas endast
om det kan antagas att arbetstagaren
underrättats om sin skyldighet
att erlägga skattebeloppet. Beloppet
må indrivas hos arbetstagaren i
samma ordning som gäller för restförd
skatt.
---— må beviljas.
erlägga restavgift.
- motsvarande tillämpning.
— å indrivningskvittot.
77
Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag
men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning,
som i 53 eller 54 § eller 56 § 3 mom.
sägs, må beloppet uttagas hos arbetsgivaren
i samma ordning som stadgats
i fråga om indrivning av skatt.
Arbetstagaren är — -—------
§•
Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag
men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning,
som i 53 eller 54 § eller 56 § 3 mom.
sägs, må beloppet indrivas hos arbetsgivaren
i samma ordning som
gäller för restförd skatt,
motsvarande skattebelopp.
77
Har den--------—
Talan om--------
Yrkande om åläggande av betalningsskyldighet
för skattebelopp som
nu sagts må icke framställas och ej
heller åtgärder för indrivning av beloppet
vidtagas sedan arbetsgivarens
ansvarighet för samma skattebelopp
bortfallit på grund av bestämmelser
-
a §.
--skäl föreligga.
— -— allmän domstol.
Yrkande om åläggande av betalningsskyldighet
för skattebelopp som
nu sagts må icke framställas och ej
heller åtgärder för indrivning av beloppet
vidtagas sedan arbetsgivarens
ansvarighet för samma skattebelopp
bortfallit på grund av bestämmel
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse)
na i 71 §. Utan hinder härav må dom,
varigenom sådan betalningsskyldighet
ålagts, verkställas inom en tid
av två år från utgången av det uppbördsår
då domen vunnit laga kraft.
Den som —
(Föreslagen lydelse)
serna i 71 §. Utan hinder härav må
dom, varigenom sådan betalningsskyldighet
ålagts, verkställas inom
en tid av två år från utgången av
det uppbördsår då domen vunnit
laga kraft. Hos den som blivit ålagd
betalningsskyldighet må skattebeloppet
indrivas i samma ordning som
gäller för restförd skatt.
— för arbetstagare.
Hörsammar icke
Vite må---
Om uttagande —
Har ändamålet —
Vid prövning av anmälan enligt
tredje stycket må även bedömas fråga,
huruvida och med vilket belopp
vitet bort erläggas.
83 §.
--femtusen kronor.
i tjänsten.
lokal skattemyndighet,
förfallit därigenom.
Vid prövning av anmälan enligt
tredje stycket må även bedömas fråga,
huruvida och med vilket belopp
vitet bort föreläggas.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.
Beslut om införsel som meddelats före ikraftträdandet skall hävas, om
beslutet avser annan skatt eller allmän avgift än sådan som får uttagas genom
införsel enligt de nya bestämmelserna i uppbördsförordningen eller eljest
meddelade bestämmelser och gäldenären ej medger att beslutet får gälla.
69 § 2 mom. i sin nya lydelse gäller även i fråga om innehållen överskjutande
preliminär skatt enligt 1968 års taxering som restituerats före ikraftträdandet.
I fråga om efterkrav gäller 70 § 1 mom. i sin äldre lydelse i de fall då kravet
delgivits den skattskyldige före ikraftträdandet.
2) Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt
Härigenom förordnas, att 17 och 20 §§ förordningen den 16 maj 1958 om
sjömansskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
17
2 in o m. Har skatt icke erlagts
i rätt tid, åligger det sjömansskattekontoret
att snarast möjligt framställa
krav mot redaren (revi
1
Senaste lydelse av 20 § se 1967:636.
(Föreslagen lydelse)
§•
2 mom. Har skatt icke erlagts i
rätt tid, åligger det sjömansskattekontoret
att snarast möjligt framställa
krav mot redaren (r e v i
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
si on skr av). Därest redaren visar,
att underlåtenheten berott på
oriktig uppgift lämnad av sjömannen,
skall kravet i stället riktas mot
denne.
Bestrides riktigheten av revisionskrav
eller inbetalas icke det belopp
kravet avser, skall kravet underställas
sjömansskattenämnden för prövning.
Fastställler sjömansskattenämnden
revisionskravet, må det
fastställda beloppet uttagas i den
ordning, som stadgas i fråga om indrivning
av skatt, dock att införsel,
utom i fall varom i 1 mom. andra
stycket sägs, ej må beviljas till gäldande
av belopp, för vilket redare är
ansvarig.
sionskrav). Därest redaren visar,
att skatteavdrag icke kunnat
verkställas på grund av meddelad införsel
för underhållsbidrag eller att
underlåtenheten berott på oriktig
uppgift av sjömannen, skall kravet i
stället riktas mot denne.
Bestrides riktigheten av revisionskrav
eller inbetalas icke det belopp
kravet avser, skall kravet underställas
sjömansskattenämnden för prövning.
Fastställer sjömansskattenämnden
revisionskravet, må det
fastställda beloppet omedelbart indrivas
i den ordning, som gäller i
fråga om skatt enligt uppbördsförordningen.
Införsel enligt införsellagen
får äga rum vid indrivning hos
sjömannen och, i fall varom i 1
mom. andra stycket sägs, hos redaren
av sjömansskatt och därå belöpande
restavgift och tilläggsavgift.
Redare eller
— 2 mom.
20 §.
Har redare underlåtit verkställa
avdrag för sjömansskatt, må hans
Har redare underlåtit verkställa
avdrag för sjömansskatt, må hans
ansvarighet för skatten icke fastställas
och ej heller åtgärder för uttagande
av skatten vidtagas mot honom
senare än fem år efter utgången
av det år, under vilket skatteavdrag
skolat verkställas.
Revisionskrav mot — —- ---skatteavdraget verkställdes.
Åtgärder för-----av sjömansskattenämnden.
eller sjömannens ansvarighet för
skatten icke fastställas och ej heller
åtgärder för uttagande av skatten
vidtagas senare än fem år efter utgången
av det år, under vilket skatteavdrag
skolat verkställas.
Utan hinder av vad ovan föreskrivits
må kammarrättens eller Kungl.
Maj :ts utslag, varigenom redare
ålagts ansvarighet för sjömansskatt,
verkställas inom en tid av två år från
utgången av det uppbördsår då utslaget
meddelades.
Utan hinder av vad ovan föreskrivits
må kammarrättens eller Kungl.
Maj ds utslag, varigenom redare eller
sjöman ålagts ansvarighet för sjömansskatt,
verkställas inom en tid
av två år från utgången av det år då
utslaget meddelades.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969. I fråga om mål eller ärende,
som avses i 20 § fjärde stycket och som avgjorts före ikraftträdandet,
gäller dock 20 § fjärde stycket i sin äldre lydelse.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
3) Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen sten 17 maj 1963 (nr 116)
om trafikomläggningsskatt
Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 17 maj 1963 om trafikomläggningsskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6 §.
Debitering av trafikomläggnings- Debitering av trafikomläggningsskatt
skall ske hos vederbörande skatt skall ske hos vederbörande
länsstyrelse i de för länet förda for- länsstyrelse i de för länet förda fordonsregistren.
donsregistren. Föreskrifter om in
drivning
av sådan skatt och restavgift
på skatten meddelas av Kungl.
Maj:t.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.
4) Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen dem 6 juni 1963 (nr 430) om mervärdeskatt
Härigenom förordnas, att 48 § och punkt 4 av övergångsbestämmelserna
till förordningen den 6 juni 1968 om mervärdeskatt1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
48 §.
Betalas icke -—-----— och restavgift.
Bestämmelserna i uppbördsförordningen
om indrivning, avkortning
och avskrivning samt efterkrav och
preskription gäller i tillämpliga delar
i fråga om mervärdeskatt. Införsel
enligt införsellagen den 6 december
1968 (nr 621) får äga rum
vid indrivning av mervärdeskatt och
restavgift på skatten.
4. Genom denna -—• — — —--som beskattningsår.
e) Införsel enligt införsellagen får
äga rum vid indrivning av restförd
allmän varuskatt samt restavgift och
ränta på skatten.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.
1 Senaste lydelse av 48 § se 1968:580.
Bestämmelserna i uppbördsförordningen
om indrivning, avkortning
och avskrivning samt efterkrav och
preskription gäller i tillämpliga delar
i fråga om mervärdeskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
13
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
7 mars 1969.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lange, Holmqvist,
Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,
Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om införsel för
skatter, m. m. och anför.
Inledning
Enligt den nu gällande lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning,
pension eller livränta (gällande InfL) får ”oguldna debiterade utskylder”
och allmänna avgifter tas ut genom införsel. Lagen medger således
införsel för alla slags skatter och allmänna avgifter. Förhållandet blir annorlunda
sedan införsellagen den 6 december 1968 (nr 621) (nya InfL) trätt i
kraft den 1 juli 1969. Enligt 1 § denna lag får införsel äga rum för bl. a. skatter
och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs. Den nya lagen lämnar
alltså öppet vilka skatter och allmänna avgifter som är införselbara. Avsikten
har varit att särskilda bestämmelser skall meddelas om vilka skatter
och allmänna avgifter som får tas ut genom införsel (prop. 1968:130 s.
122).
Med anledning härav har inom finansdepartementet upprättats en promemoria
med förslag till bestämmelser om införsel för vissa skatter och avgifter,
m. m. (Stencil Fi 1968: 11). Promemorian avser inte bara den berörda
frågan utan också ett par andra spörsmål som uppkommit med anledning
av att även nya bestämmelser i utsökningslagen (UL) om utmätning
av lön träder i kraft den 1 juli 1969 (SFS 1968: 623), nämligen frågan om
minskning av skatteavdrag vid utmätning av lön och om förbehållsbelopp
(beneficium) vid utmätning av fordran på överskjutande skatt. Promemorians
förslag innebär bl. a. att införsel skall få äga rum endast av sådan
skatt och allmän avgift som ingår i uppbörden av direkt skatt, dvs. skatt
och avgift som avses i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(UF), att uppenbart för högt skatteavdrag skall kunna minskas i viss ordning
vid utmätning av lön samt att de allmänna bestämmelserna om beneficium
vid utmätning som kommer att gälla efter den 1 juli 1969 inte skall
iakttas vid utmätning av överskjutande preliminär skatt. Promemorians förslag
till författningsändringar torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt,
lagberedningen, riksförsäkringsverket (RFV), kammarrätten, riksrevisionsverket
(RRV), kontrollstyrelsen, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU), exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON), länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus och Skaraborgs län, Sveriges advokatsamfund,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Föreningen
Sveriges fögderichefer och Föreningen Sveriges kronofogdar. Länsstyrelsen
i Stockholms län har bifogat yttranden över promemorians förslag från de
lokala skattemyndigheterna i Solna och Stockholms fögderier samt kronofogdemyndigheterna
i Danderyds, Solna och Stockholms distrikt.
SAF har i skrivelse den 17 maj 1967 till chefen för finansdepartementet
framfört önskemål om ändring av bestämmelserna i 43 § UF om arbetsgivares
skyldighet att underteckna eller signera uppgift om skatteavdrag.
Yttranden över skrivelsen har efter remiss avgetts av riksskattenämnden
och CFU. Vidare har EON i skrivelse till Kungl. Maj :t den 15 juni 1966
hemställt om viss ändring av villkoren för avskrivning av skatt, såvitt rör
smärre belopp. Även denna skrivelse har remissbehandlats. Yttranden har
avgetts av RFV, RRV, CFU, länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län och av Stockholms stads uppbördsverk.
Jag anhåller om att få ta upp de förslag som framlagts i promemorian
samt de frågor som de nämnda skrivelserna avser. Vidare kommer jag att
beröra en fråga om samordning av pensionsutbetalning och skattelikvid,
som tagits upp i rskr 1966: 96. Jag ämnar också föreslå vissa ändringar i
UF som inte har samband med de nämnda frågorna. Dessa ändringar är i
huvudsak av teknisk natur.
Departementspromemorian och remissyttrandena
Införsel för skatter och allmänna avgifter
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 21 § gällande InfL får införsel i avlöning, pension eller livränta
meddelas för uttagande av oguldna debiterade utskylder och allmänna avgifter
jämte restavgifter. Beslut om införsel kan meddelas så snart förutsättningar
för indrivning föreligger. Införsel får inte beviljas och meddelat
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
15
beslut om införsel får inte tillämpas sedan tre år förflutit efter det att skatten
eller avgiften förfallit till betalning. Införsel kan således inte meddelas
efter denna tid eller fortgå till den tidpunkt när skatten eller avgiften preskriberas,
vilket beträffande direkta skatter i regel sker fem år efter utgången
av det uppbördsår, när skatten eller avgiften enligt verkställd debitering
förföll till betalning. Införsel får vidare inte meddelas när den skattskyldige
är försatt i konkurs.
Införsel får även användas för att av arbetsgivare ta ut skattemedel, som
denne innehållit genom skatteavdrag eller införsel men inte redovisat i föreskriven
tid och ordning. Detsamma gäller restavgift som arbetsgivaren har
att erlägga på grund av försummelse av nämnda slag. I sistnämnda fall får
införsel inte beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning, sedan
tre år förflutit efter det att innehållandet skett.
I 21 och 21 a §§ gällande InfL ges bestämmelser om den inbördes ordningen
mellan införsel för fordran och skatteavdrag enligt UF. Enligt dessa
bestämmelser går underhållsbidrag i första hand. I övrigt gäller att skatteavdrag
enligt UF har företräde framför införsel för skatt, allmän avgift
eller skattebelopp, som arbetsgivare innehållit enligt UF.
Bestämmelser om införsel finns också i UF. Om arbetsgivare underlåtit
att göra skatteavdrag och det belopp, för vilket han jämte arbetstagaren
därmed är ansvarig, fastställts till betalning, får beloppet enligt 75 § tredje
stycket UF inte tas ut genom införsel hos arbetsgivaren. Beträffande möjligheterna
att i sådant fall använda införsel mot arbetstagaren sägs inte
något i UF. Vid den praktiska tillämpningen synes dock enighet ha rått om
att sådan möjlighet föreligger (jfr prop. 1956:6 s. 17). Har arbetsgivaren
betalat ej innehållen skatt för arbetstagarens räkning och därmed erhållit
regressrätt mot denne, kan skatten däremot inte tas ut hos arbetstagaren
genom införsel (76 §).
Bestämmelser om införsel för skatter och allmänna avgifter tillkom år
1918. I prop. 1918: 32 framhölls, att det var ett allmänt intresse av största
vikt att skatterna såvitt möjligt uttogs och blev tillgängliga för sina ändamål.
Med dåvarande exekutiva bestämmelser var indrivningen emellertid
förenad med avsevärda svårigheter. Vissa samtidigt föreslagna regler om
undantagande av del av lönen för gäldenärens behov var i viss mån ägnade
att försvåra skatteindrivningen. Skatter borde därför kunna tas ut även i
icke förfallen lön.
Bestämmelserna i gällande InfL om införsel för skatt etc. har vid tillämpningen
gett anledning till viss tveksamhet. Det har sålunda ansetts oklart
vad som skall förstås med att skatterna skall vara ”debiterade”. Även innebörden
av uttrycket ”allmän avgift” anses oklar.
Lagberedningen har i sitt betänkande Utsökningsrätt III (SOU 1964: 57)
berört dessa frågor. Beredningen framhåller (s. 109) att bestämmelserna
enligt förarbetena avser att omfatta ”icke allenast egentliga skatter av varje
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
slag utan jämväl allmänna avgifter såsom församlingsavgifter till prästerskapet,
pensionsavgifter”. Härefter fortsätter beredningen.
Med utskylder eller skatter torde vanligen förstås bidrag som den enskilde
bär att erlägga till det allmännas utgifter utan att härför erhålla
någon individuell motprestation. Uttrycket ”allmän avgift” är av mera obestämt
innehåll. I förevarande sammanhang har det ansetts betyda avgift
till staten eller kommun (eller annat offentligrättsligt subjekt), som den
enskilde på grund av en given författningsbestämmelse har att erlägga för
en särskild förmån eller prestation. Avgifter till enskilda kassor och inrättningar
anses därför icke kunna uttas genom införsel, även om de indrivs
i samma ordning som skatt. Ej heller anses alla avgifter till staten
vara ”allmänna”, så t. ex. icke annuiteter på odlings- eller avdikningslån
eller förskott för avlösning av frälseränta. Expeditionslösen anses däremot
som en allmän avgift, även om den tillfaller vederbörande tjänsteman.
Beredningen berör även innebörden av ordet ”debiterade” och uttalar
härom att man i litteraturen fäst stor vikt vid detta och menat, att t. ex.
arvs- och gåvoskatt — liksom tidigare nöjesskatt — inte kan tas ut genom
införsel därför att sådan skatt inte blir föremål för debitering i egentlig
mening. Man har vidare både när det gäller skatter och allmänna avgifter
velat tillägga betydelse åt ordalydelsen av den särskilda författning på vilken
indrivningen grundas. Om författningen —- som exempelvis är fallet i
28 § förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
— endast utsäger att förfallet belopp omedelbart får tas
ut genom ”utmätning” har man sålunda i ordalydelsen velat inläsa en anvisning
om att endast utmätning och alltså inte införsel får användas.
Enligt beredningen kan denna tolkning starkt ifrågasättas. Härom anför
beredningen.
Ordet ”debiterade” infogades i 21 § InfL år 1946 i samband med genomförandet
av den år 1945 beslutade källskattereformen. Syftet med tillägget
torde endast ha varit att utmärka att 21 § icke omfattar preliminär A-skatt
vilken arbetsgivaren utan särskilt föreläggande har att avdra på lönen. Anledning
saknas till antagande, att lagstiftaren velat inlägga någon speciell
teknisk betydelse i ordet ”debiterade”. Att det, för att införsel skall få ske,
måste vara vederbörligen konstaterat, med vilket belopp skatten skall utgå,
ligger i sakens natur. Ordet ”debiterade” torde vara att uppfatta såsom
en allenast i förtydligande syfte gjord hänvisning till nämnda förhållande.
Beträffande därefter de särskilda indrivningsföreskrifterna må framhållas,
att syftet med ifrågavarande uttryck (”att förfallet belopp får omedelbart
uttagas genom utmätning”) närmast torde ha varit att angiva att beloppet
får uttagas utan föregående dom eller utslag och att det ter sig ytterst osannolikt
att man tillika avsett att uppställa några begränsningar i fråga om
användningen av särskilda exekutionsmedel. Stadgandet i 38 § kungörelsen
den 16 oktober 1953 (nr 628) med vissa föreskrifter ang. tillämpningen
av UF stöder ett sådant antagande. Enligt detta författningsrum skall sådana
avgifter och liknande medel som får utmätas utan föregående dom
eller utslag indrivas i den ordning som i UF och kungörelsen stadgas för indrivning
av skatt; dock får införsel icke beviljas i vidare mån än som följer
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1969
17
av gällande bestämmelser om införsel. Med hänvisningen till vad som gäller
om införsel torde åsyftas gällande InfL med tillämpningsförfattningar, icke
de särskilda bestämmelser som medger omedelbart uttagande av avgifterna
i fråga. Stadgandet synes därför förutsätta, att införsel får ske i den mån
avgifterna kan hänföras under ”utskylder eller allmänna avgifter” i gällande
InfL:s mening.
Bestämmelsen om införsel för uttagande av belopp, som arbetsgivare innehållit
genom skatteavdrag eller på grund av införsel för skatter eller avgifter
men inte redovisat, tillkom genom ändring i gällande InfL år 1956. I
prop. 1956: 6 (s. 29) framhöll departementschefen, att förslaget var en konsekvens
av att det år 1945 införda uppbördssystemet insköt arbetsgivaren
mellan myndigheterna och den skattskyldige vid skatteinbetalningen.
Den nya införsellagen
Den nya InfL avviker i vissa avseenden från vad som nu gäller i fråga
om införsel för skatter och allmänna avgifter. De nya bestämmelser som här
är av intresse är följande.
Införsel skall liksom hittills kunna meddelas för uttagande av underhållsbidrag,
vissa kommunala bidragsfordringar, skatter, allmänna avgifter
och böter. När det gäller skatter och allmänna avgifter skiljer sig nya
InfL från nu gällande lag på det sättet, att införsel får äga rum för skatter
eller allmänna avgifter ”i fall som särskilt föreskrives” (1 §).
Liksom hittills skall införsel för underhållsbidrag ha företräde framför
skatteavdrag, medan skatteavdrag vid annan införsel skall gå i första rummet
(14 §). Vid jämförelse med nu gällande lag föreligger här endast den
skillnaden att kommunala bidragsfordringar i förslaget får ge vika för
skatteavdrag. Dessa bidragsfordringar har i förslaget även nedsatts i företrädeshänseende
när det gäller den inbördes ordningen vid samtidig införsel
för olika slags fordringar och placerats efter underhållsbidrag. I övrigt är
ordningen vid konkurrens oförändrad.
Enligt den nya InfL (17 §) gäller vidare som huvudregel att införsel
skall gå före utmätning. Detta bör ses mot bakgrunden av de nya bestämmelserna
i UL om utmätning av gäldenärs lön, pension eller livränta som
kommer att närmare beröras i det följ ande.
Enligt dessa bestämmelser kan gäldenärs lön in. m. under vissa förutsättningar
utmätas för alla slags fordringar, alltså även för skatter. När det
är fråga om införsel för underhållsbidrag, bidragsfordringar eller skatter
gäller alltid den förutnämnda regeln att införseln går före utmätning. Har
införsel beviljats för böter eller viten, finns däremot ett undantag från regeln
såtillvida som införseln skall ändras eller hävas om utmätning därigenom
kan ske för annan fordran.
Enligt gällande InfL får införsel för underhållsbidrag eller bidragsford
2
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 51
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
ringar meddelas eller meddelat beslut om sådan införsel fortgå oberoende av
gäldenärens konkurs. Införsel får däremot vid konkurs inte ske för skatter,
böter eller viten. Även på denna punkt innebär nya InfL en ändring genom
att den medger införsel för varje slag av fordran utan hinder av konkurs.
Ändringen är enligt prop. 1968: 130 (s. 139) förestavad av bl. a. hänsyn till
de s. k. fattigkonkurserna. Det har ansetts särskilt otillfredsställande att
införsel för skatter och avgifter samt böter och viten måste upphöra under
den tid av 2—3 månader som en fattigkonkurs i allmänhet pågår.
Den hittills gällande tidsbegränsningen på tre år för meddelande av införsel
för skatter och avgifter har tagits bort. Införsel för dessa fordringar
— liksom för böter — får enligt nya InfL meddelas under hela den tid som
står till buds för indrivning.
Bestämmelsen i 21 a § gällande InfL, som möjliggör införsel för belopp
som arbetsgivare innehållit genom skatteavdrag eller på grund av införsel
för utskylder eller allmänna avgifter men inte inbetalat, har inte heller
någon motsvarighet i nya InfL. I propositionen (s. 117) uttalas om denna
ändring, att föreskriften — åtminstone i fråga om medel som innehållits på
grund av införselbeslut — är av ringa praktisk betydelse. Arbetsgivare uppbär
sällan själv lön eller annan intäkt i vilken införsel får äga rum. Frågan
om staten bör avstå från möjligheten till införsel för belopp som innehållits
genom skatteavdrag får enligt uttalande i propositionen övervägas i ett senare
sammanhang.
Det bör till slut nämnas att nya InfL medför en utvidgning av de inkomstslag
som får tas i anspråk genom införsel. Lagen bygger på den principiella
målsättningen, att införsel bör kunna äga rum i varje form av inkomst
där införsel är praktiskt genomförbar. Förutom i avlöning, pension
och livränta kan sålunda införsel medges även i ”annan ersättning för
arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning därvid är jämförlig med en
arbetstagares”. Det har därvid förutsatts att undantag skall göras för bl. a.
sådana fall där den utgående ersättningen är av social karaktär. Införsel
kan dessutom medges i ”periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av
patent eller av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant
eller för överlåtelse av rörelse” (2 §).
Vissa synpunkter av lagberedningen, m. m.
Lagberedningen har i sitt betänkande Utsökningsrätt III framfört vissa
synpunkter på frågan om införsel för skatter och allmänna avgifter. Beredningen
framhåller (s. 73 och 111) att källskattesystemet i hög grad reducerat
betydelsen av införsel och pekar härvid på hur litet det belopp är
som tas ut genom införsel om det ställts i relation till den debiterade slutliga
skatten. Beredningen framhåller emellertid att om resultatet av indrivning
genom införsel sålunda relativt sett inte är så betydande som inkomstkälla
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
för staten, redan möjligheten att anlita införsel dock leder till att skatt
frivilligt betalas i många fall där den eljest inte skulle kunnat tas ut. Beredningen
erinrar om att det i pågående nordiskt lagsamarbete på konkursrättens
område övervägs att avskaffa gällande förmånsrätter för skatter i
konkurs. Om dessa förmånsrätter avskaffas kan det synas konsekvent att
även avskaffa möjligheten att indriva skatter genom införsel och jämställa
skattekrav med fordringsanspråk som får drivas in endast genom utmätning
och konkurs. Införsel för skatt gäller vidare endast skatt som blivit
restförd. Den kommer därför inte på samma sätt som avdrag för preliminär
skatt att hänföra sig till den aktuella inkomsten. Det kan bl. a. vara fråga
om krav mot personer som drivit någon form av rörelse men senare övergått
till arbetsanställning. För dem kan det vara mycket drygt att eftersläpande
skatter tas ut genom införsel. För skattemoralen är det dock
otvivelaktigt av betydelse att man kan effektivt hålla efter dem som av ett
eller annat skäl undgått avdrag för preliminär skatt. Det kan också ur rättvisesynpunkt
bli stötande om somliga för lätt undgår att kännas vid den
börda som andra får bära. Beredningen anser sig också böra nämna, att
även om indrivning genom införsel skulle begränsas, de exekutiva organen
kommer att vara skyldiga att söka få ut resterande belopp med anlitande
av andra indrivningsmedel.
Enligt beredningen är det från rent praktisk synpunkt förenat med obestridliga
fördelar för indrivningsorganen att kunna använda sig av införsel
framför att behöva ta till utmätning och — i sista hand — konkurs. Införsel
är även för gäldenären såtillvida en förmånlig exekutionsform som
den är kostnadsfri och inte förenad med risk för värdeförstöring. Indrivning
genom utmätning och exekutiv försäljning är i allmänhet oekonomisk
och medför kostnader för gäldenären.
Beredningen konstaterar slutligen att det vid exekution i lön inte kan anses
uteslutet att låta det allmänna åtnöjas med utmätning enligt de regler
som beredningen föreslår. Beredningen anser dock inte för sin del, att det
föreligger tillräckliga skäl att för skatteindrivningen uppställa de restriktioner
som föreslagits i fråga om utmätning av lön. Med hänsyn härtill
anser sig beredningen inte böra förorda att man slopar möjligheterna att
driva in skatt genom införsel. En begränsning bör dock ske så att införsel
företrädesvis förbehålls inkomstskatter, mindre avgifter av löpande natur
o. d. Det förefaller enligt beredningen naturligt att medge införsel för sådana
skatter och avgifter som normalt tas ut genom skatteavdrag enligt UF.
Införseln får härigenom karaktär av ett fullföljande av uppbördsförfarandet
för indrivning av vad som av en eller annan anledning inte kunnat tas
ut i den första omgången.
I yttrandena från vissa remissinstanser, som särskilt uttalat sig i fråga om
skatter och allmänna avgifter vid remiss över lagberedningens förslag, sattes
i fråga om institutets räckvidd borde minskas. Bland dessa var kommers
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
kollegium, som inte var främmande för tanken att avskaffa införsel för
skatter och allmänna avgifter. I samma riktning uttalade sig också Göta
hovrätt och hovrätten för Västra Sverige. Enligt Göta hovrätt stred beredningens
förslag i denna del mot dess grundläggande uppfattning, att införsel
bör stå till buds bara i de fall när starka skäl kan åberopas. Hovrätten erinrade
härvid också om att det huvudsakliga motivet för att år 1918 vidga
införselinstitutet till att omfatta även skatter hade varit att skatteindrivningen
med dåvarande bestämmelser var förenad med avsevärda svårigheter.
Behovet av införsel för skattefordringar torde vidare enligt hovrätten
minska vid en ev. utveckling mot övervägande indirekt beskattning.
Departementspromemorian
Allmänna synpunkter. Departementspromemorian innehåller inledningsvis
en redogörelse för de förhållanden som har beskrivits i det föregående.
Det erinras i promemorian vidare om att departementschefen i prop. 1968:
130 uttalat någon tveksamhet i frågan huruvida skatter och avgifter (samt
böter och viten) fortfarande borde vara införselbara (prop. s. 93). Det ekonomiska
intresset av införsel för skatter och avgifter sades vara mindre nu
än tidigare, vilket främst torde bero på att uppbörden av skatt för det
stora flertalet skattskyldiga grundas på skatteavdrag. Departementschefen
ansåg emellertid, att man borde vara berättigad att låta andra skäl
än de rent ekonomiska väga särskilt tungt i detta sammanhang. Sådana
skäl är i fråga om skatter och avgifter företrädesvis av skattemoralisk
natur. Enligt departementschefen är dessa skäl av tillräcklig styrka för att
motivera att införsel även i fortsättningen får ske för att driva in skatter
och allmänna avgifter.
Det framhålls i promemorian att det förelegat viss osäkerhet vid tilllämpningen
av gällande InfL vad angår införsel för skatter och allmänna
avgifter. Lagberedningen har i sitt betänkande Utsökningsrätt III lämnat
en redogörelse härför och det kunde förefalla som om indrivningsmyndigheterna
i vissa avseenden tillämpat en alltför restriktiv tolkning av gällande
InfL. Mot bakgrunden härav skulle det möjligen kunna övervägas att i
första hand söka klarlägga vilka skatter och allmänna avgifter som f. n. kan
anses falla inom lagens tillämpningsområde. Det synes dock knappast föreligga
något behov av en sådan redogörelse. I promemorian uttalas att man
lämpligen i stället torde kunna välja vägen att först undersöka för vilka
skatter och allmänna avgifter införsel bör kunna meddelas i fortsättningen.
Därefter kan man visa vad ett sådant förslag i praktiken innebär vid jämförelse
med vad som nu tillämpas.
Det påpekas, att det för indrivningsmyndigheterna ansetts medföra stora
fördelar att kunna använda sig av införsel i stället för att behöva tillgripa
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1969
21
utmätning eller konkurs, vilket omdöme emellertid grundar sig på erfarenheter
av de nuvarande exekutionsmedlen. Förhållandet synes bli något annorlunda
efter införandet av det nya institutet utmätning av lön, som i
stort sett följer samma regler som införsel. Utmätning av lön bör därför,
på samma sätt som införsel, från arbets- och organisationstekniska synpunkter
ha stora fördelar framför sakutmätning och konkurs, framhålls i
promemorian.
Vidare uttalas i promemorian att möjligheten att meddela införsel för
skatter har fått mindre ekonomisk betydelse för det allmänna efter källskattesystemets
genomförande. Det är nu en mycket liten del av den totala
”uppbörden” som faller på indrivningen. Som tidigare anförts torde de nya
bestämmelserna om utmätning av lön i viss utsträckning kunna ersätta införselinstitutet.
Man synes enligt promemorian med hänsyn till de nämnda
båda omständigheterna kunna utgå från att frågan om införselinstitutens
räckvidd med tanke på fiskaliska intressen inle har så stor betydelse som
tidigare.
Emellertid påpekas att införsel uppenbarligen också i fortsättningen kommer
att framstå som ett mycket effektivt indrivningsmedel, inte minst med
tanke på att den nya InfL innebär en utvidgning av de inkomsttyper vari
införsel skall få äga rum. Detta gäller även vid en jämförelse med möjligheterna
att verkställa utmätning av lön. Införsel går före sådan utmätning
och kan fortgå till dess skatten blivit betald om den inte preskriberats
dessförinnan. Löneutmätning får i en följd äga rum bara viss kortare tid.
Vid införsel kan vidare på grund av reglerna om förbehållsbelopp tas i anspråk
en större del av gäldenärens inkomst än vid utmätning, påpekas i promemorian.
Det framhålls vidare att effektiviteten hos införselinstitutet ger det en
särställning som påtryckningsmedel för att förmå de skattskyldiga att
själva verka för att den preliminära skatten blir rätt avvägd i förhållande
till den slutliga skatten. Betydelsen härav bör inte underskattas med tanke
på att de skattskyldiga i viss utsträckning själva kan bestämma storleken av
den preliminära skatten.
Enligt promemorian kan man också se det år 1918 tagna steget att låta
införsel omfatta skatter som en föregångare till vårt källskattesystem. Skatteavdrag
och införsel kan sägas i stort sett bygga på samma grundtanke.
Man kan betrakta källskattesystemet som det primära medlet att ta ut
skatt och införselinstitutet som ett komplement härtill. Om inte allt kunnat
tas ut genom skatteavdrag enligt uppbördsförfarandet så kan detta fullföljas
under i stort sett samma former genom införsel.
En sådan syn på införselinstitutets tillämpning leder till att införsel när
det gäller skatter och avgifter inte skall uppfattas enbart som ett indrivningsmedel.
Införselinstitutet skall också för den skattskyldige framstå
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
som en fortsättning på uppbördsförfarandet och därmed verka för en rätt
avvägning av den preliminära skatten och på viljan att betala vad som kan
visa sig kvarstå obetalt av den slutliga skatten.
Det är därför enligt promemorian främst med tanke på löntagarna som
det synes motiverat att medge införsel för flertalet av de skatter och avgifter,
som uttas enligt UF:s bestämmelser. Det anses i promemorian emellertid
inte möjligt och inte heller påkallat att göra undantag för övriga
skattskyldiga — i huvudsak rörelseidkare — som också har att erlägga sina
personliga skatter enligt bestämmelserna i UF och liksom löntagarna blir
påförda kvarstående och tillkommande skatt.
I promemorian uttalas att de skäl, som där ansetts motivera införsel för
UF:s skatter och avgifter, inte kan åberopas när det gäller sådana skatter
som varuskatt (mervärdeskatt) och andra indirekta skatter. Dessa är typiska
för rörelse samt påförs och uppbärs i särskild ordning. Erläggs skatterna
inte i föreskriven tid, öppnas möjlighet att meddela införsel endast om
rörelseidkaren skaffar sig avlönad anställning eller får annan liknande inkomst
vari införsel får ske enligt bestämmelserna i den nya InfL. I dessa
fall är det regelmässigt hotet om utmätning eller konkurs som utgör påtryckningsmedlet.
Det skulle enligt promemorian kunna anses otillfredsställande
att statsverket efter en rörelseidkares konkurs, där statsverket
uppträtt som borgenär bland andra borgenärer, får möjlighet att göra sin
fordran gällande mot den skattskyldige genom införsel sedan denne upphört
med den verksamhet vari hans skatteskuld uppkommit.
Vad i promemorian anförts anses leda till att införsel — i varje fall i
princip — inte bör avse sådana skatter som typiskt hänför sig till förvärvskällan
rörelse. I enlighet härmed uttalas att från nya InfL:s tillämpningsområde
synes böra undantas bl. a. allmän varuskatt (mervärdeskatt) och
andra indirekta skatter, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, tullar och acciser.
Det erinras om att indrivningsmyndigheterna i allmänhet inte ansett
nuvarande bestämmelser medge införsel för punktskatter, tullar och acciser.
Det påpekas att åtskilliga skatter och avgifter av personellt slag bär karaktären
av ”engångspålaga”. Hit hör arvsskatt och gåvoskatt, stämpelskatter
och stämpelavgifter, liksom expeditionsavgifter och förrätiningsavgifter
av olika slag. I enlighet med den anlagda synpunkten att införsel bör
ses som en fortsättning på uppbördsförfarandet enligt UF uttalas, att inte
heller dessa skatter och avgifter bör vara införselbara. För deras uttagande
anses möjligheten att utmäta lön vara tillräcklig. Detsamma anses gälla också
sådana skatter som automobilskattemedel. Införsel bör sålunda enligt
promemorian övervägas endast för skatter och allmänna avgifter som avses
i UF.
Förslaget. Enligt UF har skattskyldig att erlägga preliminär skatt — Askatt
eller B-skatt — samt kvarstående skatt och tillkommande skatt, som
utgår på grund av eftertaxering eller enligt beslut om debitering sedan på
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1969 23
föringen av slutlig skatt avslutats. Dessa skatter är av rent uppbördsteknisk
natur.
Enligt 1 § UF förstås med skatt statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, folkpensionsavgifter,
Lilläggspensionsavgifter, sjukförsäkringsavgifter och sådana arbetsgivaravgifter
— inkl. allmän arbetsgivaravgift — som inte uppbärs av RFV. Vad
som här uppräknats utgör skatt eller allmän avgift och är alltså medel som
enligt den nya InfL kan göras införselbara.
Till skatt enligt UF hänförs emellertid också annuiteter på avdikningslån
och på förskott för avlösning av frälseräntor. Till den del sådana annuiteter
ingår i restförd skatt kan enligt promemorian införsel inte ske vare sig
f. n. eller enligt nya InfL. Annuiteterna har privaträttslig karaktär, uttalas
i promemorian, och är därför ej allmän avgift. Det erinras om att
hänsyn inte skall tas till annuiteterna — och inte heller till skogsvårdsavgifter
— vid beräkning av preliminär skatt och att enligt 2 § 3 mom. UF
kvarstående skatt i förekommande fall skall anses i första hand belöpa på
dessa annuiteter eller avgifter. Detsamma gäller i fråga om obetald del av
kvarstående skatt och av sådan tillkommande skatt i vilken annuitet eller
avgift ingår. Vid tillkomsten av denna bestämmelse framhöll departementschefen
(prop. 1954: 189 s. 109) att storleken av annuiteten eller avgiften
borde anges i restlängden. På så sätt kunde man vid skatteindrivningen
beakta den förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken som föreligger
för den del av den kvarstående skatten som belöper på annuiteten eller avgiften.
Numera innehåller utmätningsmännens indrivningshandlingar uppgift
om annuiteterna och avgifterna. Det är därför möjligt, påpekas i promemorian,
att vid verkställighet ta undan annuiteterna från införsel. Om
den skattskyldige har att erlägga både skogsvårdsavgift och annuitet måste
f. n. även avgiften inräknas i det belopp, som skall undantas från införsel.
Det finns nämligen inte någon föreskrift i UF som reglerar företrädet mellan
skogsvårdsavgift och annuitet. Enligt promemorian torde bestämmelsen
i 2 § 3 mom. UF därför böra ändras så att skogsvårdsavgift kan omfattas av
införsel även när annuitet ingår i den restförda skatten.
Förslaget i promemorian att införsel även i fortsättningen bör få meddelas
för de i 1 § första stycket UF uppräknade skatterna och avgifterna innebär
i praktiken, att införsel liksom hittills kommer att få äga rum för uttagande
av restförd preliminär B-skatt samt kvarstående och tillkommande skatt,
med undantag av annuiteter, som kan ingå i de två sistnämnda skatterna.
Det påpekas att sådana annuiteter, till antalet uppgående till något mer än
60 000, kommer att upphöra. I promemorian föreslås att även i fortsättningen
restavgift och ränta på kvarstående skatt m. m. bör vara införselbara.
I promemorian erinras om bestämmelsen i 75 § tredje stycket UF, att införsel
inte får meddelas för att hos arbetsgivare ta ut belopp för vilket han
24
Kiuigl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
är ansvarig på grund av underlåtenhet att verkställa skatteavdrag. Inte
heller om arbetsgivaren erlagt beloppet och därigenom erhållit regressrätt
får införsel meddelas för indrivning av beloppet hos arbetstagaren (76 §).
I UF sägs däremot inte något om möjligheterna att använda införsel mot arbetstagaren
när ej innehållen preliminär skatt fastställts till betalning. Vid
den praktiska tillämpningen har dock enighet rått om att sådana möjligheter
föreligger.
Enligt promemorian finns inte anledning att föreslå någon ändring på
dessa punkter. Införsel anses alltså inte heller i fortsättningen få ske för uttagande
av ej innehållen skatt hos arbetsgivaren och inte heller för dennes
regressfordran. Det bör däremot vara möjligt att meddela införsel i arbetstagarens
lön för att ta ut ej innehållen preliminär skatt, som fastställts till
betalning.
Beträffande frågan om införsel för belopp, som arbetsgivaren innehållit
genom skatteavdrag men inte redovisat, påpekas att 21 a § gällande InfL
medger införsel i sådant fall. Denna möjlighet till införsel mot arbetsgivare
tillkom år 1956 (prop. 1956: 6) då också bestämmelse infördes om införsel
för att hos arbetsgivare ta ut skattebelopp, som denne innehållit genom införsel
men inte redovisat. Denna bestämmelse har inte tagits med i den nya
InfL. Som skäl härför anfördes (prop. 1968: 130 s. 93) att föreskriften —
åtminstone i fråga om medel som innehållits på grund av införselbeslut —
är av ringa praktisk betydelse eftersom arbetsgivare sällan själv uppbär lön
eller annan intäkt i vilken införsel får äga rum. Huruvida staten bör avstå
från möjlighet till införsel beträffande belopp som innehållits genom skatteavdrag
fick särskilt övervägas.
I promemorian erinras om att lagberedningen i sitt förslag till ny InfL (s.
112; jfr prop. 1968: 130 s. 120) uttalat, att bestämmelsen om införsel för
skatter och allmänna avgifter är avsedd att inrymma även fall när skatt eller
avgift på grund av särskild föreskrift får tas ut hos annan än den skattskyldige.
Beredningen syftar härvid främst på det fall, som det här är fråga
om, nämligen att arbetsgivare verkställt skatteavdrag men inte inbetalat det
innehållna beloppet. Det påpekas i promemorian att när bestämmelserna
om införsel för innehållna men ej redovisade skattebelopp infördes, det
inte fanns några verkligt praktiska möjligheter att verkställa utmätning av
lön eller därmed jämställda inkomster. Behovet var därför då ett annat än
nu, sedan särskilda regler för löneutmätning tillkommit. De skäl som ansetts
tala för att slopa införsel beträffande medel som innehållits på grund
av införselbeslut kan visserligen synas ha giltighet också när skatt innehållits
men ej inbetalts, men man torde ändock, uttalas i promemorian,
kunna ställa sig tveksam inför tanken att slopa möjligheterna till införsel
i detta fall. Ivällskattesystemet är nämligen i allt väsentligt uppbyggt på arbetsgivarens
medverkan och ingenting bör enligt promemorian underlåtas,
som kan medverka till att systemet fungerar så bra som möjligt och man
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1969
kan inte bortse från att rätten till införsel i viss utsträckning kan ha betydelse
från dessa synpunkter. Med hänsyn till vikten av att innehållen
skatt betalas i föreskriven tid sägs det förefalla önskvärt, att arbetsgivaren
inte i det särskilda fallet — när det i och för sig finns förutsättningar för
införsel — undgår en effektiv indrivning av det skälet att införsel inte är
medgiven. Med hänsyn liärLill föreslås, att möjligheterna till införsel bibehålls
i fall som nu avses.
Den som företräder arbetsgivare, som är juridisk person, och av uppsåt
eller grov oaktsamhet underlåter att redovisa innehållet belopp, kan enligt
77 a § UF av allmän domstol förpliktas att solidariskt med arbetsgivaren
svara för beloppet. Företrädarens ansvarighet preskriberas i princip samtidigt
med arbetsgivarens, dvs. preskription inträder vanligen enligt den för
skatter gällande 5-årsregeln.
Som framgått av det föregående är meningen att införsel skall kunna
medges även när skatt på grund av särskild föreskrift får tas ut hos annan
än den skattskyldige. Härvid syftas visserligen främst på det fall att arbetsgivaren
själv är ansvarig för det innehållna skattebeloppet. Enligt promemorian
bör dock — med hänsyn till de särskilda villkor som gäller för ställföreträdares
ansvarighet — bestämmelserna i den nya InfL kunna förutsättas
inrymma även fall när arbetsgivarens ställföreträdare blir skyldig att
betala skattebeloppet. Med tanke inte minst på att sådan ställföreträdare
oftast är löntagare föreslås därför att införsel medges hos ställföreträdaren
i berörda fall.
Det förslag om skatters och allmänna avgifters införselharhet som framlagts
i promemorian innebär att införsel får meddelas för bl. a. kvarstående
och tillkommande skatt, med undantag av däri ingående annuiteter. Det
erinras om alt i dessa skatter kan ingå också utskiftningsskatt och ersättningsskatt
för vilka det i enlighet med den ståndpunkt som intagits i promemorian
inte finns anledning att medge införsel, men då ifrågavarande
skatter berör endast juridisk person kan det i praktiken inte bli aktuellt
med införsel i dessa fall. Den föreslagna InfL äger nämligen inte tilllämpning
när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person (4 §).
Införsel bör enligt promemorian inte heller kunna komma i fråga om aktieägare
eller verkställande direktör skulle göras ansvarig för skatt med stöd
av aktiebolagens bestämmelser (se 148 § nämnda lag).
Förslaget i promemorian innebär att arbetsgivaravgifter som påförts enligt
UF blir införselbara. Sådana mindre avgifter — i regel till ett belopp av
högst 1 000 kr. — ingår i slutlig skatt. Inte annat än undantagsvis kan de
särskilt utskiljas om de ingår i restförd B-skatt, kvarstående skatt eller
tillkommande skatt. Här avsedda avgifter avser ganska ofta skattskyldiga
med inkomst av tjänst. Det påpekas att med hänsyn till att arbetsgivaravgift
på detta sätt kommer att ingå bland införselbara fordringar det kunde
ifrågasättas, om man inte borde medge införsel också för arbetsgivar
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
avgifter som påförs direkt av RFV. Mot en sådan lösning talar enligt promemorian
att dessa avgifter är typiska för rörelse och att det därmed
ligger i sakens natur att införsel inte kan få någon egentlig betydelse för
avgifternas betalning. Det synes inte heller vara förenligt med tanken bakom
införselinstitutet att använda detta mot skattskyldig, som tvingats nedlägga
rörelse — kanske efter konkurs — för att ta ut en avgift, som närmast
utgjort en kostnad i förvärvskällan. Vid bedömandet av denna fråga
bör man f. ö. inte underskatta betydelsen av att de hittillsvarande exekutionsmedlen
— sakutmätning och konkurs — blir kompletterade med löneutmätning,
uttalas vidare i promemorian.
Det konstateras slutligen att, vid en jämförelse med vad som hittills i
allmänhet tillämpats av indrivningsmyndigheterna, de i promemorian föreslagna
bestämmelserna innebär en begränsning i så måtto, att från införsel
undantas, förutom av RFV påförda arbetsgivaravgifter, allmän varuskatt
(mervärdeskatt), automobilskätt, trafikomläggningsskatt, stämpelskatt
och expeditionsavgift. Det torde enligt promemorian finnas också andra
mindre avgifter som i praktiken behandlas som införselbara men som utesluts
från införsel genom förslaget, t. ex. jaktvårdsavgift och vissa förrättningsavgifter.
Remissyttrandena
Det helt övervägande antalet remissinstanser biträder eller har inte något
att erinra mot de motiv som redovisats för förslaget.
Till dessa hör Svea hovrätt, lagberedningen, RFV, som framhåller att det
inte har något att erinra mot att av verket debiterade avgifter ej blir införselbara,
länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges advokatsamfund, SAF och
Föreningen Sveriges fögderichefer. Inte heller de av länsstyrelsen i Stockholms
län hörda myndigheterna — bortsett från kronofogdemyndigheten i
Stockholm — har något sådant yrkande.
Kontrollstyrelsen påpekar att frågan huruvida införsel kan meddelas för
de indirekta skatter som styrelsen administrerar är oklar, vilket får ses mot
bakgrunden av att möjligheten till införsel för sådana skatter i stort sett
saknar betydelse. Styrelsen säger sig inte ha något behov av att kunna anlita
införselinstitutet för indrivning av dessa skatter och har därför ingenting
att invända mot förslaget att de undantas från nya InfL:s tillämpningsområde.
Två remissinstanser, nämligen RRV och Föreningens Sveriges kronofogdar,
anser att i fråga om införselinstitutets räckvidd beträffande skatter och
allmänna avgifter större hänsyn bör tas till införselmöjlighetens betydelse
för effektiviteten i indrivningen.
RRV uttalar sålunda, att om förslaget antas indrivningsmyndigheterna
kommer att i fråga om åtskilliga skatter och avgifter förlora en exekutions
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
27
form som visat sig ändamålsenlig både ur arbetsteknisk och effektivitetsbefrämjande
synpunkt. Verket erinrar om att det på många håll föreligger
stora svårigheter att uppnå tillfredsställande indrivningsresultat och att
utestående restantier visar en ständig ökning. Det kan med hänsyn härtill
enligt verket ifrågasättas om man bör vidta åtgärder som riskerar att försvåra
indrivningsarbetet och kan leda till minskad effektivitet. Verket anser
det också stötande för rättvisan de skattskyldiga emellan att inte medge
införsel även för andra skatter och avgifter än som upptagits i förslaget.
Det bör därför övervägas om inte området för skatters och avgifters införselbarhet
bör utvidgas i förhållande till vad som föreslagits.
Liknande synpunkter anlägger också Föreningen Sveriges kronofogdar.
Enligt föreningen innebär förslaget en betydande inskränkning i tillämpningen
av införselinstitutet vid indrivning av skatter och avgifter in. m.
Föreningen anser inte att det finns skäl att göra åtskillnad mellan skatter
och avgifter av olika slag och uttalar, att de åsikter på vilka förslaget grundas
inte är förenliga med kravet på en effektiv indrivning. Skatteindrivningen
bär under senare år kommit i ett svårt läge och det ställs nu helt
andra krav på indrivningsmyndigheterna i fråga om snabbhet och effektivitet
i arbetet. Resultaten av de ordinarie skatteuppbörderna har nämligen
under de senaste åren blivit avsevärt sämre och de belopp som överlämnas
för indrivning ökar år från år. Betalningsmotståndet blir vidare allt större
även på indrivningssidan och balanserna bär under de senaste åren ökat
väsentligt hos flertalet kronofogdemyndigheter. Dessa bör därför inte bli
fråntagna effektiva indrivningsmedel utan i stället få alla de hjälpmedel
som är ägnade att främja en snabb och enkel indrivning. Införsel är ett
sådant medel, som kan tillämpas i kontorsindrivningen och inte kräver en
arbetstyngande insats på fältet. Införsel kan inte ersättas av de nya bestämmelserna
om löneutmätning, som medför betydligt mer arbete för utmätningsmännen
och är mindre effektivt genom bl. a. tidsbegränsningen och
reglerna om ett högre beneficium.
Med hänvisning till dessa synpunkter föreslår föreningen att införselinstitutet
görs tillämpligt på alla de skatter och avgifter till
stat och kommun, som kronofogdemyndigheterna författningsenligt
har att indriva. Enligt föreningen innebär
detta att införsel bör få användas för samtliga de mål som betecknas såsom
allmänna mål och som därigenom tillerkänts en viss prioritet i indrivningen.
Föreningen anhåller därför att förslaget blir föremål för omarbetning.
Hänsyn särskilt till indrivningsmyndigheternas arbetsbörda gör kronofogdemyndigheten
i Stockholm något tveksam om lämpligheten av att begränsa
möjligheterna till införsel på det sätt som skett i förslaget. Enligt
myndigheten bör införsel i vart fall få äga rum för uttagande av autom obilskatt,
stämpelskatt, expeditionsavgift, mervärdeskatt
och samtliga arbetsgivaravgifter, dvs. även de ar
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
betsgivaravgifter, som påförts av RFV. Beträffande de av RFV påförda avgifterna
säger sig dock kronofogdemyndigheten vara medveten om att en
möjlighet till införsel skulle komma att få ringa betydelse. Införsel skulle
emellertid kunna få praktisk betydelse i fall när en enskild näringsidkares
rörelse ombildas till aktiebolag och rörelseidkaren själv tar anställning hos
bolaget. För att dessa arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt görs införselbara
talar enligt kronofogdemyndigheten även rena rättviseskäl.
En avsevärd utvidgning av det föreslagna införselområdet bör ske också
enligt TCO. Beträffande arbetsgivaravgifterna kan det sålunda enligt TCO:s
mening från bl. a. rättvisesynpunkter inte vara riktigt att införsel skall få
användas endast när det gäller avgifter som debiteras enligt UF:s bestämmelser.
TCO finner inte heller bärande skäl ha anförts i promemorian för
att från införsel undanta mervärdeskatt, automobilskatt, trafikomläggningsskatt,
stämpelskatt och expeditionsavgift. TCO anser slutligen att införsel
bör kunna få meddelas för att ta ut skatt för vilken aktieägare eller
verkställande direktör gjorts ansvarig med stöd av aktiebolagslagen.
De övriga remissinstanser som tar upp frågan om införsel för andra skatter
eller avgifter än som medtagits i förslaget har med något undantag
yrkande endast beträffande automobilskatt och mervärdeskatt. Införsel för
alt driva in automobilskatt bör få ske enligt CFU och EON. CFU
lramhåller därvid att antalet restförda poster av denna skatt är relativt
stort och alt det ofta föreligger praktiska svårigheter att ta själva fordonet
i mät eftersom detta är lätt flyttbart och därför svåråtkomligt för utmätningsmannen.
Enligt CFU bör man också ta med i beaktande att det kan
vara fördelaktigare för gäldenären med införsel med hänsyn till den förlust
som kan uppkomma vid utmätning av fordonet. EON finner motiven för
förslaget principiellt välgrundade men hänvisar å sin sida till uttalanden
från kronofogdehåll att antalet fall när automobilskatt skall indrivas är
stort och att det skulle vara till nackdel för indrivningsmyndigheterna att
inte kunna använda införsel. Vad som också skulle öka indrivningen av
automobilskatt har angetts vara de vidgade möjligheterna att meddela införsel
i annat än egentlig lön. EON vill därför — trots att avsteg därigenom
görs från de i förslaget angivna principerna — förorda att bestämmelserna
om införsel för automobilskatt jämte restavgift införs.
Frågan om införsel för automobilskatt berörs också av länsstyrelserna i
Malmöhus och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den
gränsdragning beträffande skatters införselbarhet som gjorts i förslaget
får anses motiverad med hänsyn till möjligheten till utmätning, men vill
ändock ifrågasätta om inte införsel även i fortsättningen bör få ske för automobilskatt.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har liknande synpunkter och
framhåller att restförda bilskatteposter till övervägande del torde utgöras
av skatt för personbilar med relativt små belopp. För indrivning av dessa
har införselinstitutet visat sig vara en praktisk och billig exekutions
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
form som Ivan tillämpas på kronofogdemyndighetens kontor. Vid fältindrivning
visar det sig ofta att bilen sålts eller skrotats eller att den köpts på avbetalning.
Med hänsyn till att det i fortsättningen blir möjligt att verkställa
utmätning av lön även för att ta ut automobilskatt torde dock olägenheterna
av att slopa införselinstitutet beträffande denna skatt inte bli så
framträdande att länsstyrelsen anser sig böra avstyrka förslaget i denna del.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser sig däremot böra förorda att införsel
medges inte bara för de arbetsgivaravgifter som upptas på debetsedel
för slutlig skatt utan även för de arbetsgivaravgifter som påförs
av RFV. Länsstyrelsen finner det nämligen principiellt sett inte
tillfredsställande att ha olika bestämmelser om en och samma avgift, i all
synnerhet som gällande bestämmelser ger RFV möjlighet att efter egen prövning
bestämma hur avgiften skall debiteras. Då det vidare inte är möjligt
att från införsel undanta på slutlig debetsedel upptagen avgift utan att införa
svårtillämpliga undantagsregler, bör införsel få äga rum också för de
avgifter som debiteras av RFV. Enligt länsstyrelsen kan en sådan utvidgning
knappast medföra någon allvarlig olägenhet med hänsyn till att det övervägande
antalet arbetsgivare som blir debiterade dessa avgifter utgörs av
juridiska personer eller personer, som inte har inkomst av anställning eller
därmed jämförlig inkomst. Införselinstitutet torde därför beträffande dessa
fall komma att tillämpas relativt sällan.
Införsel för mervärdeskatt bör få meddelas enligt kammarrätten
och LO. Kammarrätten framhåller att enligt förslaget undantagits från införsel
mervärdeskatt och andra indirekta skatter. Beträffande punktskatterna
synes detta överensstämma med nu gällande rätt och denna omständighet
kan enligt domstolen godtas som skäl för den förordade begränsningen
i införselinstitutets räckvidd. Införsel brukar däremot meddelas för
att ta ut allmän omsättningsskatt. Om förslaget godtas även i fråga om mervärdeskatten
kommer statsverket alltså att förlora en nu befintlig möjlighet
till införsel. Detta anser kammarrätten kan inge betänkligheter med
tanke särskilt på att det finns anledning anta att den generella indirekta
skatten kommer att efter hand öka i tyngd.
Kammarrätten framhåller vidare att införsel enligt förslaget skall kunna
ske hos arbetsgivare för belopp som arbetsgivaren innehållit men inte redovisat
och att skälen härför i förslaget bl. a. angetts vara, att källskattesystemet
i allt väsentligt är uppbyggt på arbetsgivarnas medverkan och att det
är angeläget att systemet fungerar så bra som möjligt. Ett likartat resonemang
synes enligt domstolen kunna föras även beträffande mervärdeskatten.
Denna erläggs visserligen slutligt av den egentlige konsumenten men
den uppbärs och inlevereras på för skatten typiskt sätt av tillverkare, grossister
och detaljister. Härefter fortsätter kammarrätten.
Såsom skäl för att mervärdeskatten skall vara införselbar synes även kunna
åberopas grunderna till den nya InfL. Av propositionen med förslag
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
till nya InfL m. m. framgår att chefen för justitiedepartementet varit tveksam
huruvida skatter och avgifter fortfarande borde vara införselbara. Departementschefen
framhöll, att det ekonomiska intresset av att få ta ut fordringarna
genom införsel var mindre nu än tidigare, vilket främst berodde
på övergången till ett uppbördssystem med preliminära skatteavdrag. Han
fann det emellertid vara berättigat att låta andra skäl än rent ekonomiska
väga särskilt tungt i detta sammanhang. Sådana skäl var i fråga om skatter
och avgifter företrädesvis av ”skattemoralisk” natur. Enligt departementschefens
mening var dessa skäl av tillräcklig styrka för att motivera att möjligheten
till införsel för skatter och avgifter skulle bestå (prop. 1968: 130
sid. 93). Lagberedningen har åberopat betydelsen för skattemoralen och
rättvisesynpunkter de skattskyldiga emellan såsom skäl för att bibehålla
möjligheten att indriva skatter och allmänna avgifter genom införsel (SOU
1964: 57 sid. 73). De ”skattemoraliska” skälen synes emellertid med ej
mindre styrka tala för att mervärdeskatten skall vara införselbar. En konsument
kan med fog kräva att inga rimliga möjligheter eftersätts när det gäller
att tillse att den skatt han erlagt för en vara eller en tjänst verkligen
kommer statsverket till godo.
I den remitterade promemorian anförs (sid. 22) att indirekta skatter är
typiska för rörelse och att möjlighet att bevilja införsel öppnas först om
rörelseidkaren skaffar sig avlönad anställning eller får annan liknande inkomst,
vari införsel får ske enligt bestämmelserna i den nya InfL. I och
för sig är detta naturligtvis riktigt och ett uttryck för det begränsade värdet
av införselinstitutet. Men därmed är inte utan vidare uppenbart att man
bör begränsa införselmöjligheterna på sätt nu ifrågasätts. Det bör erinras
om att enligt förslaget införsel skall kunna beviljas för restförd skatt
trots att det här kan vara fråga om krav mot personer, som efter att ha
drivit rörelse, tagit anställning och som häftar för skatlerestantier sammanhängande
med inkomst av rörelsen (jfr SOU 1964:57 sid. 73). Vidare
må i sammanhanget beaktas att den nya InfL innefattar eu utvidgning
av de inkomstslag som får tas i anspråk genom införsel. Som införselbar
inkomst har bl. a. upptagits periodiskt utgående vederlag för överlåtelse
av rörelse. Möjlighet till införsel i sådant vederlag för mervärdeskatt,
som uppburits men ej betalats i föreskriven tid, ter sig välmotiverad.
Även LO hänvisar i sitt yttrande till den i förslaget anförda motiveringen
för oredovisade källskattemedels införselbarhet. LO finner denna motivering
helt tillfredsställande och anser att den från fiskalisk och skattemoralisk
synpunkt med samma tyngd kan göras gällande för att medge införsel
för varuskatt.
Såväl A-skattemedel som allmänna varuskattemedel utgör av annan än
den redovisningsskyldige, arbetsgivaren-företagaren, inbetalda belopp, vilka
fordrar arbetsgivarens (företagarens) medverkan för att skattesystemet
skall fungera. Enda skillnaden i detta sammanhang är att i det ena fallet
det rör sig om av arbetstagaren inbetalt belopp, i det andra av konsumenten
ovanpå priset betalt belopp. Denna olikhet ulgör enligt LO:s mening
inte någon anledning till åtskillnad, när det gäller exekutionsformerna.
Starka skattemoraliska och fiskaliska skäl talar enligt LO:s mening således
för att allmän varuskatt skall vara införselbar.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
CFU erinrar om att allmän varuskatt för jordbruksprodukter
uppbärs enligt UF:s regler och preskriberas senast den 1 mars
1977. Sådan varuskatt bör enligt nämnden kunna tas ut genom införsel.
Enligt förslaget skall införsel inte få meddelas för i 1 § UF angivna
annuiteter på avdikningslån och på förskott för avlösning
av frälseräntor. Denna lösning är en följd av att annuiteterna
bedömts vara av privaträttslig karaktär och därför inte ansetts
falla under begreppet ”allmän avgift”.
Frågan om annuiteternas ställning i införselhänseende har tagits upp till
behandling i åtskilliga remissyttranden. CFU anser det diskutabelt om den
i promemorian uttalade åsikten om annuiteternas karaktär är riktig. I synnerhet
annuiteterna på förskott för avlösning av frälseränta men också
annuiteter på avdikningslån bör kunna betraktas som avgifter till staten.
Enligt vad CFU inhämtat uttas annuiteterna i praktiken genom införsel och
någon ändring i förutsättningarna för införsel anser nämnden inte ha skett
genom den nya InfL. Något uttryckligt hinder mot införsel föreligger vidare
inte.
Det kan enligt CFU uppkomma praktiska olägenheter om annuiteterna i
fortsättningen skall kunna tas ut endast genom utmätning. Nämnden framhåller
härvid att arbetstagaren — i motsats till vad som gäller enligt 24 §
nya InfL vid införsel — vid utmätning av lön för skatt eller allmän avgift
inte blir fritagen från betalningsskyldighet om arbetsgivaren underlåter att
redovisa det enligt utmätningsbeslutet innehållna beloppet. Bestämmelserna
om löneutmätning i den nya 67 a § UL innehåller nämligen inte någon hänvisning
till förenämnda stadgande i nya InfL.
Enligt CFU bör arbetstagaren få det innehållna beloppet tillgodoräknat
oberoende av om det varit införsel eller utmätning av lön som ägt rum.
Denna problemställning skulle emellertid inte uppkomma om införsel fick
meddelas för annuiteterna.
EON vill — utan att gå in på frågan om annuiteterna skall anses vara
allmän avgift eller ej — framhålla, att utmätningsmännen f. n. i regel inte
synes göra någon åtskillnad mellan skogsvårdsavgifterna och annuiteterna
utan använder införsel i båda fallen. Bakgrunden härtill har bl. a. varit att
man inte velat införa onödigt tidsödande bevakningsrutiner och att man
haft uppfattningen att gäldenärens intressen inte kränkts genom att annuiteterna
behandlats som införselbara. EON nämner vidare att det blivit
nödvändigt att påbörja en övergång till större automatik i indrivningsarbetet.
Att införa särskilda bevakningsrutiner skulle stå i strid med denna
ordning och medföra svårigheter.
Till uppfattningen att annuiteterna bör kunna behandlas som införselbara
ansluter sig också de lokala skattemyndigheterna i Stockholms och Solna
fögderier samt Föreningen Sveriges fögderichefer. Om en sådan lösning
inte anses möjlig förordas att uppbörden av annuiteterna får ske i annan
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
ordning utanför UF:s ram. Lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi
uttalar dock å andra sidan, att fallen när annuiteterna är ”inblandade” i
införsel torde vara så få, att det kan vara betydelselöst hur man bestämmer
sig i denna fråga.
Lämpligheten av att — såsom föreslagits — medge införsel hos arbetsgivare
för skatt, som denne innehållit genom skatteavdrag
men inte redovisat, har vitsordats av åtskilliga remissinstanser.
Lagberedningen och kammarrätten går närmare in på detta förslag
i belysning av att nya InfL inte medger införsel för uttagande hos arbetsgivare
av skatt som denne innehållit genom införsel men försummat att redovisa.
Lagberedningen erinrar sålunda om att beredningens förslag till InfL innehöll
bestämmelse som medgav införsel även vid arbetsgivares underlåtenhet
att inbetala vad som innehållits genom införsel. Föredragande departementschefen
ansåg emellertid inte att det förelåg något praktiskt behov av
en sådan bestämmelse och denna utgick därför. Beredningen kan för sin
del inte finna att de i nu föreliggande förslag anförda skälen är nog starka
för att ge oredovisade skatteavdrag en annan reglering än som ansetts böra
gälla beträffande oredovisade införselbelopp. Enligt beredningen bör det i
detta hänseende råda överensstämmelse mellan UF:s och nya InfL:s bestämmelser.
Inte heller kammarätten finner det konsekvent med denna åtskillnad.
Om man bibehåller möjligheten till införsel för oredovisade skatteavdrag
ter det sig enligt domstolen egendomligt att motsvarande möjlighet saknas
när någon innehållit skatt enligt införselbeslut. Dessa fall bör behandlas
lika och på så sätt att möjlighet till införsel bör föreligga i båda fallen.
Sveriges advokatsamfund vill inte tillstyrka att införselinstitutet blir tilllämpligt
för uttagande av genom skatteavdrag innehållen skatt, som inte redovisats.
Förslaget att införsel skulle få meddelas hos juridisk persons
ställföreträdare, när denne av allmän domstol ålagts ansvarighet
för icke innehållen skatt, har berörts endast av lagberedningen. Beredningen
anser inte att denna befogenhet är tillräckligt motiverad. Sådan fordran
mot ställföreträdaren synes i verkställighetshänseende böra jämställas med
andra skadeståndskrav.
Minskning av skatteavdrag
Gällande bestämmelser
Om skattskyldig är försatt i konkurs kan lokal skattemyndighet efter ansökan
av konkursboet förordna om minskning av skatteavdraget om det kan
antas att avdraget är större än som fordras för att den preliminära skatten
skall motsvara den slutliga skatten. Den lokala skattemyndigheten skall i
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
samband därmed meddela beslut om utbetalning till konkursboet av vad som
tidigare ev. innehållits för mycket genom skatteavdrag. Förutsättning för att
sådan utbetalning skall kunna ske är dock att arbetsgivaren inbetalt det innehållna
skattebeloppet (68 § 1 mom. andra stycket UF). Om lokal skattemyndighet
meddelat beslut om minskning av skatteavdrag får arbetsgivaren
därefter inte tillmötesgå en begäran från arbetstagaren om förhöjt skatteavdrag
(41 § 1 mom. UF). Dessa bestämmelser har motsvarande tillämpning
efter ansökan av utmätningsman när lön tas i anspråk genom införsel.
Talan mot beslut om minskning av skatteavdrag får föras hos länsstyrelsen
genom besvär. Länsstyrelsens beslut kan inte överklagas (85 och 86 §§
UF).
De nya bestämmelserna om utmätning av lön
För att utmätning av lön skall kunna ske fordras f. n., att lönen är tillgänglig
för lyftning vid utmätningstillfället. Detta har i praktiken medfört
att det endast i undantagsfall kommer i fråga att ta lön i anspråk genom utmätning.
Genom de nya bestämmelserna på detta område, som berörts i det
föregående, kan utmätning av lön ske redan innan denna är tillgänglig för
lyftning. Förfarandet följer i stort sett samma regler som gäller vid meddelande
av införsel. Utmätning av lön får på samma sätt som införsel användas
inte endast när det gäller lön i civilrättslig mening utan även i fråga om
annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären under förutsättning att dennes
ställning därvid är jämförlig med en arbetstagares. Utmätning kan också
ske av belopp som utgår som pension eller livränta. På andra punkter
finns däremot väsentliga skillnader mellan införsel och utmätning. Löneutmätning
kan sålunda meddelas för betalning av alla slag av fordringar. Möjligheterna
till sådan utmätning är begränsade på så sätt, att utmätning under
ett och samma kalenderår inte utan gäldenärens medgivande får tillämpas
sammanlagt längre tid än tre månader. Denna tid kan dock utsträckas
till sex månader om karaktären av den fordran för vilken utmätning sker
ger särskild anledning till en sådan förlängning. Utmätning av lön får vidare
omfatta endast belopp som uppenbart överstiger vad som går åt för gäldenärens
och hans familjs försörjning och till fullgörande av underhållsskyldighet
som i övrigt åvilar honom. Detta innebär att gäldenären vid löneutmätning
är förbehållen ett beneficium som är avsevärt större än vid införsel.
Slutligen bör påpekas att löneutmätning inte, som fallet är med införsel,
får ske i periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av patent eller
av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant eller för överlåtelse
av rörelse.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 51
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
Uppbördsutredningens överväganden
Bestämmelserna rörande minskning av skatteavdrag i samband med konkurs
eller införsel (prop. 1967: 130, BeU 53, rskr 336) tillkom efter förslag
av uppbördsutredningen i dess betänkande ”Skatteavdrag på konkursgäldenärs
inkomst” (Stencil Fi 1966: 7). Betänkandet innehåller vissa överväganden
beträffande frågan om minskning av skatteavdrag vid utmätning av lön.
Uppbördsutredningen erinrade om att bestämmelser beträffande minskning
av skatteavdrag för preliminär skatt, som görs på konkursgäldenärs
lön, ansetts erforderliga framför allt för att hindra gäldenären från att
begära större höjning av skatteavdraget än som är motiverat med hänsyn
till den slutliga skatten. Därmed minskas konkursboets möjligheter att ta
en del av gäldenärens arbetsinkomst i anspråk. Av liknande skäl syntes det
utredningen vara önskvärt, att förordnande om minskning av skatteavdrag
kunde meddelas när fråga är om utmätning av lön enligt de av lagberedningen
föreslagna bestämmelserna.
Med hänsyn till att även skatteavdrag för kvarstående skatt går före utmätning
diskuterade utredningen också frågan om möjligheterna att besluta
om minskning av sådant skatteavdrag. Enligt utredningen torde dock en
minskning av avdrag för kvarstående skatt knappast bli aktuell. Det enda
fall man ev. hade att räkna med syntes utredningen vara det då gäldenären
underlät att visa upp sin debetsedel på kvarstående skatt för arbetsgivaren.
På grund av bestämmelserna om skatteavdrag vid underlåtenhet
att förete debetsedel kunde avdraget komma att motsvara mer än den
kvarstående skatten. En sådan situation måste dock enligt utredningens
mening bli mycket sällsynt. Det borde vidare beaktas, att vad som på detta
sätt för mycket innehållits inte betalas ut till gäldenären innan det hos
kronofogdemyndigheten undersökts om denne häftar i skuld för skatt in. m.
Om så inte var fallet kunde de borgenärer, som begärt utmätning av gäldenärens
lön, anvisa det innehållna beloppet till utmätning. Utredningen fann
därför inte skäl att föreslå en särskild jämkningsregel i fråga om avdrag
för kvarstående skatt i samband med utmätning av lön. Utredningen hänvisade
vidare till sitt förslag att minskning av skatteavdrag vid införsel skall
få avse endast preliminär skatt. Utredningens förslag om minskning av
skatteavdrag för preliminär skatt vid konkurs och införsel har godtagits
och ligger till grund för de tidigare berörda bestämmelserna i 45 § 3 mom.
UF om minskning av skatteavdrag.
Frågan om införande av liknande möjligheter i samband med utmätning
av lön har som utredningen förutsatt fått anstå i avvaktan på nya bestämmelser
om utmätning av lön.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
35
Departementspromemorian
Enligt promemorian är det uppenbart att vid utmätning av lön enligt de
nya bestämmelserna i ÖL samma regler bör gälla om minskning av skatteavdrag
som f. n. gäller vid skattskyldigs konkurs eller införsel på hans lön.
Förslag till ändring av 45 § 3 mom. andra stycket UF i enlighet härmed
framläggs i promemorian (se bilaga).
Remissyttrandena
Förslaget om minskning av skatteavdrag vid utmätning av lön i vissa fall
har lämnats utan erinran. TCO uttalar att möjligheten att besluta om sådan
minskning bör användas med viss restriktivitet vid indrivning av avbetalningsskulder
med hänsyn till att avbetalningshandeln enligt TCO:s mening
inte bör uppmuntras att sälja utan föregående kreditundersökning.
Förbehållsbelopp vid utmätning av överskjutande preliminär skatt
Gällande bestämmelser
I 68 § 6 mom. UF föreskrivs att fordran på överskjutande preliminär
skatt — som uppkommer vid avräkning av sådan skatt mot slutlig skatt —
och därvid beräknad ränta inte får överlåtas särskilt innan beloppet kan
lyftas. Utmätning får dock ske utan hinder av denna bestämmelse sedan utmätningsmannen
mottagit kreditkorten på den slutliga skatten. För att utmätning
skall kunna verkställas i enskilt mål fordras dock att ansökan
därom gjorts senast den 1 september under taxeringsåret.
Vid utmätningen gäller vidare en speciell regel om undantagande. När
utmätning sker i enskilt mål — bortsett från mål om underhållsbidrag —
skall sålunda tas undan ett belopp om 300 kr. I övriga mål, dvs. mål om
underhållsbidrag och allmänna mål, skall däremot något undantagande inte
göras. Detta sammanhänger med att UL:s bestämmelser om beneficium —
såsom de nu är utformade -— inte är tillämpliga vid utmätning av annan
fordran än bankmedel.
De nya bestämmelserna om förbehållsbelopp vid utmätning
Enligt en beslutad ändring av 65 § UL som träder i kraft den 1 juli 1969
skall gäldenär ha rätt till beneficium även vid utmätning av annan fordran
än banktillgodohavande i den mån annat ej är föreskrivet. Beneficium kommer
därför att medges även vid utmätning av överskjutande preliminär
skatt, såvida inte undantagsbestämmelse införs.
Departementschefen uttalade i förevarande fråga (prop. 1968: 130 s. 113)
3f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 51
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
att det vid utmätning av fordran på överskjutande skatt inte torde finnas
anledning att i enskilda mål beakta gäldenärens eller hans familjs behov
av underhåll på annat sätt än som, med visst undantag, sker genom att gäldenären
är förbehållen 300 kr. Det fanns inte heller anledning att beträffande
de allmänna målen bryta med den ståndpunkt som gällande rätt intagit
och göra beneficiumreglerna tillämpliga i dessa fall. En sådan reform
skulle tynga arbetet hos kronofogdemyndigheterna i onödan. På grund
härav borde en ändring vidtas i UF så att ”annan fordran” i 65 § 1 mom.
punkt 6 UL i dess lydelse enligt propositionen inte skulle komma att omfatta
fordran på sådan överskjutande preliminär skatt, som uppkommer vid avräkning
av preliminär skatt mot slutlig skatt.
Departementspromemorian
I överensstämmelse med vad som förordats i prop. 1968: 130 föreslås i
promemorian ett tillägg till 68 § 6 mom. UF, varigenom fordran på överskjutande
preliminär skatt inte kommer att omfattas av UL:s allmänna
beneficiumregel angående fordran. I detta sammanhang har även föreslagits
en ändring av 60 § 2 mom. UF.
Det framhålls i promemorian att det föreslagna undantaget avser endast
fordran på överskjutande preliminär skatt, som uppkommer vid avräkning
av preliminär skatt mot slutlig skatt. I fråga om fordran på skatt som kan
uppstå i annan ordning, t. ex. vid omdebitering enligt kammarrättens eller
regeringsrättens beslut om nedsättning av taxering, skall däremot gälla
UL:s bestämmelser om beneficium.
Remissyttrandena
Förslaget har inte mött några erinringar från remissinstanserna och tillstyrks
uttryckligen av EON. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det mindre
följdriktigt att det undantag från UL:s benef iciumreg1
er , som föreslagits gälla vid utmätning av fordran på överskjutande preliminär
skatt enligt 68 § 1 mom. UF, inte skall avse återbäring av skatt på
grund av kammarrättens eller regeringsrättens beslut. Föreningen Sveriges
kronofogdar kan ej finna några skäl varför undantag från UL:s benef iciumregler
ej skall gälla även vid utmätning av skatt i sistnämnda fall.
Förslaget till författningstext
Departementspromemorian
Med hänsyn till att promemorians förslag utmynnat i att införsel bör
begränsas till skatter och allmänna avgifter enligt UF, uttalas i promemorian,
synes övervägande skäl tala för att bestämmelserna bör få sin plats i
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
37
denna förordning och inte i en särskild författning. Om också annan skatt
eller avgift anses böra vara införselbar torde särskilda bestämmelser härom
böra införas i vederbörlig författning.
Promemorian utmynnar i förslag till ändring av 2 § 3 inom., 45 § 3 inom.,
59 §, 60 § 2 och 4 mom., 68 § 6 mom. samt 75, 77 och 77 a §§ UF (se bilaga).
Den föreslagna författningstexten ges följande kommentar.
2 § 3 mom. Enligt lagrummets nuvarande lydelse är det inte möjligt att
meddela införsel för skogsvårdsavgift om i kvarstående eller tillkommande
skatt ingår både sådan avgift och annuitet, eftersom det inte finns någon
bestämmelse om det inbördes företrädet mellan avgiften och den ej införselbara
annuiteten. Den föreslagna ändringen medför att införsel för kvarstående
och tillkommande skatt kan äga rum så länge mer än vad som svarar
mot annuiteten kvarstår obetalt. Det bör framhållas att ändringen också
avses få till följd att vad som inflyter på grund av utmätning eller konkurs
avräknas mot annuiteten först sedan skogsvårdsavgiften blivit täckt.
45 § 3 mom. Genom ifrågavarande tillägg blir det möjligt för lokal skattemyndighet
att liksom vid införsel förordna om minskning av skatteavdrag
vid utmätning av lön. Härigenom förhindras att gäldenären i avsikt att undandra
sig exekution begär större skatteavdrag än som är motiverat med
tanke på den slutliga skatten.
59 §. Ändringen är av redaktionell natur.
60 § 2 mom. och 68 § 6 mom. Hänvisningen i 60 § 2 mom. till 68 § 6 mom.
och i sistnämnda moment föreslagen ändring innebär att UL:s bestämmelser
om beneficium inte blir tillämpliga vid utmätning av fordran på överskjutande
preliminär skatt, som uppkommer vid avräkning av preliminär
skatt mot slutlig skatt.
60 § 4 inom. Bestämmelserna om vilka skatter och avgifter enligt UF,
som skall vara införselbara, är införda dels i förevarande moment dels i 75,
77 och 77 a §§. I .första stycket av förevarande moment upptas sålunda
skatt och avgift, som uppräknas i 1 § första stycket samt därå belöpande
restavgift, tilläggsavgift eller ränta. Bestämmelsen avser endast skatt som debiterats
skattskyldig och skall uttas hos denne, vilket framgår av att skatten
skall vara restförd.
Beträffande åtskilliga skatter utanför UF:s ram föreskrivs att vid bristande
betalning gäller vad som stadgas i UF om indrivning av restförd skatt.
Sådana bestämmelser finns i fråga om bl. a. arvsskatt och gåvoskatt, kupongskatt,
allmän varuskatt, stämpelskatt, sjömansskatt och mervärdeskatt.
Även beträffande vissa avgifter hänvisas till UF:s bestämmelser om
indrivning, såsom angående arbetsgivaravgift (30 § SFS 1962: 396), expeditionsavgift
(25 § SFS 1964:618), vissa avgifter som tidigare uppburits i
samband med den allmänna uppbörden (4 § SFS 1953: 685) samt avgifter
in. m. som avses i 61 § uppbördskungörelsen den 17 november 1967 (nr
626). Dessa skatter och avgifter är inte enligt förslaget införselbara. Frågan
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
i vilken utsträckning skatt enligt sjömansskatteförordningen skall vara
införselbar torde komma att prövas av 1967 års sjömansskattekommitté.
Det sagda har föranlett en särskild bestämmelse i andra stycket av momentet.
Bestämmelsen innebär också att avgift, som skall uppbäras i samband
med uppbörden av skatt enligt förordnande med stöd av 1 § andra
stycket UF, inte utan vidare blir införselbar som skatt eller avgift enligt
1 § första stycket.
75 §. I paragrafen har intagits uttrycklig föreskrift om att till betalning
fastställd preliminär A-skatt får tas ut hos arbetstagaren i samma ordning
som restförd skatt. Införsel får alltså meddelas för sådant belopp och därå
belöpande restavgift.
77 §. Ändringen är av redaktionell natur.
77 a §. Enligt till paragrafen gjort tillägg får införsel meddelas för att
driva in skattebelopp för vilket juridisk persons ställföreträdare är ansvarig.
Bestämmelserna bör träda i kraft samtidigt med den nya InfL, dvs. den
1 juli 1969. Tidigare meddelade beslut om införsel för skatt eller allmän
avgift, som enligt de föreslagna bestämmelserna inte får tas ut genom införsel,
bör få tillämpas även efter ikraftträdandet till dess utmätningsmannen
på begäran av gäldenären eller eljest förordnar att beslutet skall
hävas. Övergångsbestämmelser bär utarbetats i enlighet härmed.
Remissyttrandena
Erinringar har inte framförts mot principen att bestämmelser om införselbarhet
införs i UF. I fall då remissinstanserna har ansett att viss annan
skatt än sådan som avses i UF bör vara införselbar, förordas att bestämmelser
härom införs i vederbörlig skatteförfattning.
Beträffande promemorians förslag till 60 § 4 mom. UF uttalar Svea hovrätt
att texten inte synes klart ange de undantag från den föreslagna bestämmelsen
som skall gälla enligt promemorian, nämligen beträffande utskiftningsskatt,
ersättningsskatt och annuiteter. Hovrätten anser att författningstexten
bör förtydligas. Även kammarrätten uttalar sig om den föreslagna
ändringen av detta författningsrum och ifrågasätter om den fått en
godtagbar utformning. Bestämmelsen blir enligt domstolen mer lättförståelig
om däri sägs ut, att införsel får äga rum vid indrivning av restförd skatt
som anges i 1 § första stycket UF med de undantag som i anslutning därtill
synes kunna direkt anges.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
39
Departementschefen
Allmänna synpunkter
Frågornas bakgrund
Enligt gällande InfL kan införsel meddelas för skatter och allmänna avgifter
i allmänhet. Den nya InfL, som träder i kraft den 1 juli i år, lämnar
däremot öppet vilka skatter och allmänna avgifter som är införselbara.
Enligt 1 § punkt 3 denna lag får införsel nämligen äga rum för ”skatter
och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives”.
Det fordras alltså särskilda bestämmelser om vilka skatter och allmänna
avgifter som skall kunna tas ut genom införsel efter den 1 juli 1969.
Samtidigt med att den nya InfL blir gällande, träder i kraft ett par ändringar
i UL, som påkallar ändring i uppbördsbestämmelserna. Den ena avser
utmätning i lön, som enligt de nya bestämmelserna får ske genom att arbetsgivaren
gör avdrag från gäldenärens lön. Det har uttryckts önskemål om
bestämmelser som betager gäldenären möjligheten att genom begäran om
höjt skatteavdrag förhindra att löneutmätning kan ske. Vidare har genom
eu ny bestämmelse i UL införts rätt för gäldenär att få tillgodoräkna sig förbehållsbelopp
(beneficium) vid utmätning av varje fordran. Föreskriften om
förbehåll sbelopp innebär att gäldenärens penningbehov under en månad i
princip skall vara fredat från utmätning. Regeln gäller om ej annat föreskrivs
och frågan huruvida beneficium skall åtnjutas vid utmätning av
fordran på överskjutande preliminär skatt har därför fått aktualitet. Enligt
vad departementschefen har uttalat i prop. 1968: 130 bör även i fortsättningen
lämpligen gälla de nuvarande bestämmelserna i UF att vid utmätning av
överskjutande preliminär skatt undantas från utmätning ett belopp om 300
kr., dock inte när utmätningen sker för skatter m. in., dvs. vid utmätning i
s. k. allmänna mål, och inte heller vid utmätning för underhållsbidrag. En
promemoria med förslag i dessa frågor har utarbetats inom finansdepartementet
och remissbehandlats.
Införsel
Som stöd för utformningen av bestämmelsen i nya InfL att skatter och
allmänna avgifter får tas ut genom införsel i fall som särskilt föreskrivs uttalade
lagberedningen — vars betänkande Utsökningsrätt III legat till grund
för nya InfL — att det f. n. inte är alldeles klart vilka skatter och avgifter
som kan tas ut genom införsel och att det är angeläget att klarhet skapas i
denna fråga. För detta ändamål fordrades enligt beredningen utförligare bestämmelser
än de nuvarande. En direkt uppräkning ansågs åtminstone i
viss utsträckning önskvärd. Lagberedningen förde också fram vissa syn
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
punkter på frågan huruvida skatter och avgifter över huvud taget borde vara
införselbara. Beredningens överväganden, för vilka jag redogjort i det föregående,
utmynnade i uttalandet att det inte föreligger tillräckliga skäl att för
skatteindrivningen uppställa de restriktioner som beredningen föreslagit i
fråga om utmätning av lön. En begränsning borde dock ske så att införsel
företrädesvis förbehölls inkomstskatter, mindre avgifter av löpande natur
o. d. Det föreföll beredningen naturligt att införsel skulle medges för skatter
och avgifter som normalt tas ut genom skatteavdrag enligt UF, varigenom
införsel skulle få karaktär av ett fullföljande av uppbördsförfarandet.
I departementspromemorian erinras om ett uttalande av departementschefen
i prop. 1968: 130, att även andra än ekonomiska skäl borde gälla vid
avgörande av frågan om införsel för skatter och avgifter, särskilt skäl av
skattemoralisk natur. I promemorian påpekas att införsel är en bekväm exekutionsform,
som visserligen fått mindre ekonomisk betydelse sedan källskattesystemet
införts men som å andra sidan vinner i effektivitet genom att
nya InfL medger att införsel kan meddelas i flera inkomsttyper än tidigare.
Införsel går i allmänhet före utmätning av lön och kan i princip fortgå tills
skatten betalts. Genom införsel kan vidare tas i anspråk större del av gäldenärens
inkomst än vid utmätning på grund av olika regler om beneficium.
Den synpunkten förs fram, att skatteavdrag och införsel kan sägas komplettera
varandra på så sätt att uppbördsförfarandet kan anses bli fullföljt genom
införsel.
Enligt promemorian är det främst de skatter och avgifter som avses i UF
som bör kunna tas ut genom införsel. De skäl som motiverar införsel för
dessa skatter och avgifter anses i promemorian inte kunna åberopas när det
gäller varuskatt, mervärdeskatt och andra indirekta skatter, som är typiska
för rörelse och som uppbärs och indrivs i särskild ordning. Vidare uttalas
att skatter och avgifter av personellt slag som har karaktären av engångspålaga,
såsom arvs- och gåvoskatt, stämpelskatter och förrättningsavgifter
inte skall vara införselbara om man vill se införsel framför allt som eu fortsättning
av uppbörden enligt UF. Detsamma anses gälla i fråga om automobilskattemedel.
För att ta ut dessa skatter och avgifter bör möjligheten att
utmäta lön vara tillräcklig.
Promemorian utmynnar i förslaget att införsel skall kunna meddelas för
skatter och allmänna avgifter som avses i 1 § första stycket UF. Annuiteter
på avdikningslån och på förskott för avlösning av frälseräntor nämns visserligen
i detta författningsrum men kan enligt promemorian inte anses
vara allmänna avgifter och är därför inte införselbara. Vidare skall innehållen
skatt, som inte inbetalts till statsverket, enligt förslaget kunna tas
ut genom införsel vid indrivning hos arbetsgivaren eller hos ställföreträdare
som är betalningsskyldig för skattebeloppet. Slutligen föreslås i promemorian
att preliminär skatt som felaktigt ej innehållits genom skatteavdrag
och ej heller erlagts av arbetsgivaren skall kunna tas ut av arbetstagaren
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
genom införsel. Förslaget innebär en begränsning av de nuvarande införselmöjligheterna
genom att från införsel undantas av RFV påförda arbetsgivaravgifter,
allmän varuskatt, mervärdeskatt, automobilskatt, trafikomläggningsskatt,
stämpelskatt och expeditionsavgift samt avgifter av speciellt
slag, såsom jaktvårdsavgift och vissa förrättningsavgifter.
Departementspromemorians förslag har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser
är helt positiva till förslaget. En instans anser att införsel ej
bör få meddelas vid indrivning hos arbetsgivare av innehållen men ej inbetald
skatt, medan andra föreslår större eller mindre utvidgning av området
för införselbara skatter och avgifter.
Ett par remissinstanser ifrågasätter sålunda med hänsyn till att utestående
restantier f. n. visar en ständig ökning om inte området för införselbeslut
beträffande skatter och avgifter bör utvidgas i förhållande till vad som föreslagits
i promemorian. Det framhålls även att en sådan begränsning av införselmöjligheterna
som den föreslagna kan verka stötande på känslan av
rättvisa de skattskyldiga emellan. Införsel kan inte ersättas av de nya bestämmelserna
om löneutmätning, betonas från annat håll, eftersom löneutmätning
dels medför betydligt mer arbete för utmätningsmännen och dels
är ett mindre effektivt förfarande än införsel, bl. a. genom tidsbegränsningen
och reglerna om ett större förbehållsbelopp vid löneutmätning än vid införsel.
Längst i fråga om införselinstitutets tillämplighet går en remissinstans
som anser att det bör kunna tillämpas i alla allmänna mål, dvs. vid indrivning
av alla slags skatter och allmänna avgifter. Andra remissinstanser
föreslår att även arbetsgivaravgifter som påförs av RFV skall kunna tas ut
genom införsel och inte bara de smärre sådana avgifter som ingår i slutlig
skatt enligt UF. Flera remissinstanser anser att slopandet av möjligheten
att ta ut automobilskatt genom införsel skulle medföra avsevärda olägenheter
vid indrivningen av sådan skatt.
Ett par remissinstanser, som tämligen utförligt uppehållit sig vid frågan
om införsel för de indirekta skatterna, har med hänsyn till att införsel inte
anses kunna meddelas för s. k. punktskatter godtagit den i promemorian
framförda meningen att införselbarhet inte bör tilläggas sådana skatter.
Däremot görs gällande att mervärdeskatt liksom f. n. allmän varuskatt bör
vara införselbar. Bl. a. framförs den synpunkten, att mervärdeskattesystemet
liksom källskatten bygger på företagarnas medverkan och att möjlighet
till införsel även för mervärdeskatten får anses ha en avsevärd skattemoralisk
effekt.
Den i promemorian intagna ståndpunkten att annuiteter som avses i 1 §
UF inte är att anse som allmänna avgifter och därför inte kan tas ut genom
införsel anser en remissinstans vara diskutabel. Det framhålls att praktiska
olägenheter uppstår om dessa annuiteter som ju påförs debetsedeln inte blir
införselbara. Från annat håll understryks bl. a., att man i praktiken inte
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
gjort skillnad mellan annuiteter och skogsvårdsavgifter utan använt införsel
i bägge fallen. Att införa olika bevakningsrutiner för annuiteter och för
skatter skulle medföra svårigheter särskilt med hänsyn till att större automatik
planeras inom indrivningsarbetet.
För egen del vill jag till att börja med hänvisa till att syftet med att införselbara
skatter och allmänna avgifter i fortsättningen skall uttryckligen
anges är att skapa större klarhet i fråga om införselbarhet för sådana fordringar.
Det förefaller naturligt att man därvid överväger de synpunkter och
principer som bör vara vägledande vid bedömningen om en skatt eller avgift
skall kunna tas ut genom införsel. Vad som i detta hänseende anförts
i promemorian visar att det föreligger alldeles särskilda skäl att medge införsel
för UF:s skatter och allmänna avgifter. Detta förhållande synes mig
dock inte tillräckligt för att, såsom föreslagits i promemorian, begränsa införselinstitutet
till skatter och avgifter av sistnämnda slag. Jag vill understryka
att införsel är den effektivaste exekutionsformen och av flera skäl
inte kan ersättas med det nya förfarandet utmätning av lön, bl. a. därför att
införsel kan ske i flera slag av inkomst än där utmätning av lön kan göras.
Detta har särskild betydelse när indrivning sker hos annan än löntagare.
Att införsel normalt inte kan meddelas för skatter och avgifter som påförs
endast rörelseidkare, jordbrukare m. fl. —- därför att dessa vanligen
inte har inkomst där införsel kan ske — behöver inte utesluta att sådana
skatter eller avgifter görs införselbara. Det kan nämligen ha en avsevärd
skattemoralisk effekt att införsel kan ske även hos sådan skattskyldig om
detta är praktiskt möjligt, t. ex. då rörelseidkare övergår till att vara löntagare
i sitt eget bolag till vilket han överlåtit sin rörelse. Den skattemoraliska
effekten torde ha större betydelse ju flera det är som har att erlägga
den ifrågavarande skatten eller avgiften.
Jag är således inte benägen att inta den principiella ståndpunkten att
skatter och avgifter som påförs endast rörelseidkare e. d. bör tas undan
från införselmöjligheten. Fn lämplig utgångspunkt för frågans avgörande
är enligt min mening i stället, att sådana skatter och allmänna avgifter som
f. n. brukar tas ut genom införsel även i fortsättningen hör vara införselbara
om inte särskilda skäl talar emot.
Behovet av att kunna meddela införsel för allmän varuskatt, mervärdeskatt,
automobilskatt och trafikomläggningsskatt har omvittnats av vissa
remissinstanser. Jag föreslår att den nuvarande införselmöjligheten för
dessa skatter även skall gälla i fortsättningen. Vidare bör, såsom föreslagits,
UF:s skatter och allmänna avgifter kunna tas ut genom införsel. Gentemot
detta förslag har remissinstanserna framfört endast detaljanmärkningar,
som jag ämnar beröra i det följande.
Beträffande annuiteter som avses i UF vill jag erinra om att lagberedningen
uttalat att de inte är att anse som allmänna avgifter. Jag ansluter
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969 43
mig till denna uppfattning, vilken innebär att annuiteterna inte är införselbara
fordringar. Detta synes f. ö. ha en begränsad betydelse.
I praxis har ansetts att de indirekta skatter som kontrollstyrelsen administrerar
inte kan tas ut genom införsel. Styrelsen har uttalat att den för
sin del inte påkallar ändring i denna praxis. Med hänsyn härtill vill jag
f. n. inte förorda införselmöjlighet vid indrivning av punktskatter. Beträffande
arvs- och gåvoskatt, som inte heller de f. n. anses kunna tas ut genom
införsel, ligger det nära till hands att inta samma ståndpunkt. Dessa
skatter bör enligt min mening inte heller i fortsättningen vara införselbara.
Något tveksam är jag inför frågan om införselbarhet för arbetsgivaravgifter
som påförs av RFV. Dessa är f. n. införselbara, vilket emellertid
i praktiken inte synes ha haft någon som helst betydelse. För indrivning av
arbetsgivaravgifter som påförs debetsedel — i princip avgifter under 1 000
kr- — bör även framgent införsel kunna meddelas, bl. a. av rent praktiska
skäl. Det är nämligen inte tekniskt möjligt att vid indrivningen särskilja
dessa avgifter från annat som påförts debetsedel och restförts. Jag anser
emellertid inte att tillräckliga skäl har lagts fram för att de av RFV debiterade
arbetsgivaravgifterna alltjämt skall vara införselbara. Inte heller
vill jag f. n. förorda bestämmelser om att införsel skall kunna meddelas för
stämpelskatt och avgifter av engångskaraktär, såsom expeditionsavgifter
och förrättningsavgifter.
Vid indrivning av sjömansskatt bör föreligga samma införselmöjligheter
som förordats i fråga om UF:s skatter. Jag återkommer närmare till
frågan härom i samband med specialmotivering till författningsförslag
som utarbetats inom finansdepartementet och som, vad beträffar ändringar
i UF, i stort sett överensstämmer med promemorians förslag.
Enligt 8 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt gäller
att Konungen meddelar erforderliga bestämmelser i fråga om inbetalning
och indrivning samt ersättning för indrivning av sådan skatt. Med
stöd av denna fullmakt torde erforderliga föreskrifter om införsel för automobilskatt
böra införas i kungörelsen den 12 december 1924 (nr 513) angående
uppbörd av automobilskatt in. nr.
I förhållande till nuvarande praxis innebär vad jag nu förordat, att arbetsgivaravgifter
som påförs av RFV, stämpelskatter och expeditionsavgifter
samt avgifter av speciellt slag, såsom jaktvårdsavgift och vissa förrättningsavgifter,
i fortsättningen inte blir införselbara.
Minskning av skatteavdrag
Lokal skattemyndighet kan f. n. förordna om minskning av skatteavdrag
när den skattskyldige är försatt i konkurs. Genom bestämmelsen härom,
som finns i 45 § 3 mom. UF, avses att förhindra att konkursboet -—-genom att den skattskyldige begärt höjning av skatteavdrag — undandras
44
Kungl. May.ts proposition nr 51 år 1969
möjligheten att utfå den del av lönen som den skattskyldige inte behöver
för sitt uppehälle. Samma rätt för lokal skattemyndighet att förordna om
minskning av skatteavdrag föreligger vid införsel och föreslås i departementspromemorian
också skola gälla vid utmätning av lön.
Ingen remissinstans har haft något att invända mot förslaget i denna
del. En remissinstans uttalar dock förhoppningen att den föreslagna bestämmelsen
kommer att tillämpas restriktivt vid utmätning för avbetalningsskulder.
Jag delar uppfattningen att den föreslagna bestämmelsen bör införas.
Det torde ligga i sakens natur att den tillämpas med viss restriktivitet, eftersom
för dess tillämpning torde fordras att skatteavdraget alldeles klart
är större än vad som behövs för att den preliminära skatten skall motsvara
den slutliga.
Förbehållsbelopp vid utmätning av överskjutande preliminär skatt
Enligt den nya lydelsen av 65 § 1 mom. punkt 6 UL, som träder i kraft
den 1 juli 1969, har gäldenär rätt till förbehållsbelopp även vid utmätning
av annan fordran än banktillgodohavande, i den mån annat ej är föreskrivet.
Vid utmätning av fordran på överskjutande preliminär skatt gäller f. n. inte
något beneficium, dock undantas från utmätning 300 kr. i s. k. enskilda
mål när inte fråga är om utmätning för underhållsbidrag. Det uttalades
av departementschefen i samband med att förslag till nya bestämmelser
om beneficium lades fram (prop. 1968:130 s. 113), att det inte fanns anledning
att göra de nya beneficiumreglerna tillämpliga vid utmätning av
fordran på överskjutande preliminär skatt. Bl. a. skulle detta tynga arbetet
hos kronofogdemyndigheterna i onödan.
I departementspromemorian har föreslagits ett tillägg till 68 § 6 mom.
UF, varigenom de nya beneficiumreglerna om utmätning av fordran inte
blir tillämpliga vid utmätning av sådan skattefordran som här avses.
Förslaget har inte mött några erinringar från remissinstanserna och tillstyrks
uttryckligen av EON. Ett par remissinstanser anser det mindre
följdriktigt att undantaget från UL:s beneficiumregler inte skall gälla också
vid återbäring av skatt som följd av utslag i skattemål i högre instans.
Som framgått av det föregående har departementschefen i prop. 1968:
130 ansett att UL:s nya beneficiumregler inte behöver tillämpas vid utmätning
av överskjutande preliminär skatt. Departementschefen uttalade att
det vid utmätning av sådan skatt inte fanns anledning att beakta gäldenärens
eller hans familjs behov av underhåll utöver vad som gäller om undantag
av 300 kr. från utmätning i enskilda mål som avser annat än underhållsbidrag.
Om inte annat föreskrivs kommer dessa regler om förbehållsbelopp att
gälla vid utmätning av annan skatteåterbäring än överskjutande preliminär
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
skatt. Liknande skäl som de nyss återgivna kan emellertid åberopas för att
undanta varje restitution av skatt enligt UF från beneficiumreglerna. Om
dessa regler kommer att gälla vid utmätning av annan skatteåterbäring än
återbetalning av överskjutande preliminär skatt, skulle kronofogdemyndigheterna
åsamkas arbete för iakttagande av beneficiet, oftast utan resultat.
Fordran på restituerad skatt utmäts vanligen för gamla skatteskulder. Utmätning
i enskilda mål av fordran på skatteåterbäring förekommer praktiskt
taget endast i fråga om fordran på överskjutande preliminär skatt.
Efter övervägande av de olika synpunkter som kan anläggas på frågan vill
jag förorda att vid utmätning av fordran på skatteåterbäring enligt UF generellt
skall vara tillämpliga de nuvarande reglerna om utmätning av
fordran på överskjutande preliminär skatt i stället för UL:s beneficiumregler.
Bl. a. med hänsyn till att undantaget om 300 kr. i fortsättningen mer än
hittills får karaktär av beneficium vill jag föreslå att beloppet höjs till 500 kr.
Ett par andra erforderliga ändringar av 68 § 6 mom. UF ämnar jag återkomma
till i det följande.
Övriga frågor
De övriga frågor som jag ämnar beröra i det följande avser bl. a. framställningen
från EON om förenklat system vid indrivning av små skatteposter
och från SAF angående befrielse i vissa fall från skyldighet för arbetsgivare
att underteckna eller signera uppgift om innehållen skatt, som
jag inledningsvis omnämnt. Framställningarna föranleder mig att förorda
vissa ändringar i 66 § resp. 43 § 1 mom. UF. Vidare vill jag förorda vissa
bestämmelser i 41 och 46 §§ UF rörande iakttagandet av beslut om ändring
av skatteavdrag vid löneutbetalning. Övriga ändringar i UF som jag kommer
alt förorda och som inte betingats av departementspromemorians förslag är
av huvudsakligen teknisk natur.
I promemorian har föreslagits en komplettering av 60 § 2 mom. UF. Den
innebär att gällande föreskrifter om undantag från UL:s bestämmelser vid
utmätning för skatt kompletteras med en hänvisning till 68 § 6 mom. UF om
undantag från beneficiumreglerna vid utmätning av fordran på överskjutande
preliminär skatt. Enligt min mening är den föreslagna hänvisningen
överflödig och i viss mån vilseledande, eftersom författningsrummet gäller
vid utmätning av fordran på överskjutande skatt även när utmätningen sker
för annan fordran än skatt.
Innan jag går in på de särskilda bestämmelserna i de förslag till författningsändringar
som utarbetats inom finansdepartementet vill jag beröra en
fråga om samordning av pensionsutbetalning och skattelikvid, som föranlett
rskr 1966: 96. I skrivelsen har riksdagen som sin mening velat ge tillkänna
vad andra lagutskottet anfört med anledning av motioner som hänför sig till
den omständigheten, att folkpension utbetalas tidigast den 15 i varje månad
4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 51
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
medan uppbördsterminen går ut den 13 i uppbördsmånaden. Utskottet (2LU
1966: 24) har ansett att det skulle innebära vissa fördelar för folkpensionärer
som har B-skatt om möjlighet skapades för dem att använda den pension,
som utbetalas under uppbördsmånad, till likvid vid samma månads
skatteuppbörd. Det borde därför i lämpligt sammanhang övervägas åtgärder
i syfte att underlätta inbetalningen av skatt för dessa folkpensionärer.
Den berörda framställningen avser det relativa fåtal folkpensionärer vars
inkomstförhållanden är sådana att de, utan att ha rätt till tjänstepension,
livränta e. d., taxerats till inkomstskatt. De har därför debiterats B-skatt.
Det rör sig alltså här om skattskyldiga med ej obetydliga inkomster vid sidan
av folkpensionen. Jag anser inte att den fördel, som det för denna
grupp skulle innebära att få betala skatten i samband med att de lyfter
folkpensionsbeloppet den 15 i uppbördsmånaden, uppväger de nackdelar
som en förlängning av uppbördsterminen skulle innebära för skatteuppbörden.
Folkpensionär som har annan pension, livränta e. d. och smärre
inkomster dessutom behöver inte övergå till B-skatt utan kan genom att begära
höjt skatteavdrag åstadkomma att kvarstående skatt inte uppkommer.
Riksdagens skrivelse synes därför inte böra föranleda någon åtgärd.
Specialmotivering
I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag
till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272), förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt, förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1963 (nr
116) om trafikomläggningsskatt, förordning om ändring i förordningen den
6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt. Jag ämnar nu närmare kommentera
de särskilda bestämmelserna i förslagen.
Uppbördsförordningen
1 §. Paragrafen bör ändras med hänsyn till dels att byggnadsforskningsavgift
ingår i arbetsgivaravgift (jfr 2 § förordningen den 18 december 1959,
nr 552, angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. m.) dels att enligt 3 § lagen den 2 juni 1961 (nr 300) om redareavgift
för sjöfolks pensionering i dess lydelse enligt lagen den 6 december
1968 (nr 612) avgifter enligt lagen fr. o. m. år 1969 skall uppbäras i samma
ordning som arbetsgivaravgifter, dvs. i vissa fall tillsammans med skatt
enligt UF.
2 § 3 mom. Förslaget är en förenkling av departementspromemorians motsvarande
författningsförslag. Det kan anses självklart att bestämmelsen
gäller endast under förutsättning att annuitet eller skogsvårdsavgift ingår i
slutlig eller tillkommande skatt. Förslaget innebär att annuitet skall anses.
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1969
47
sist betald av det som debiterats. Härigenom blir det möjligt att beräkna det
belopp av den restförda skatten som kan tas ut genom införsel.
27 § 1 inom. Förslaget betingas dels av den föreslagna lydelsen av 1 §,
dels av den gällande lydelsen av 2 § 4 mom., enligt vilket den beskattningsbara
inkomsten till statlig inkomstskatt är avgörande för debitering av sjukförsäkringsavgift
i fall som där avses.
41 § 2 mom. Det saknas f. n. bestämmelse i UF beträffande arbetsgivares
skyldighet att tillämpa beslut om befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag
på grund av existensminimum. Sådant beslut skall enligt förslaget
tillämpas fr. o. m. det avlöningstillfälle som inträffar sedan eu vecka förflutit
från det arbetsgivaren fått del av beslutet. Särskilt på grund av att automatisk
databehandling (ADB) har börjat tillämpas alltmer för löneutbetalning,
kan det emellertid vara svårt att inom en så kort tid som en vecka
justera en planerad löneutbetalning. Enligt förslaget skall arbetsgivaren i
efterhand, inom fyra dagar efter avlöningstillfället, utbetala till den skattskyldige
vad som tillkommer denne i fall då beslut om ändrat skatteavdrag
inte har kunnat iakttas vid själva avlöningstillfället. En motsvarande bestämmelse
föreslås i 46 § 3 mom.
43 § 1 mom. I den inledningsvis berörda skrivelsen har SAF uttalat önskemål
om en ändring av arbetsgivares skyldighet enligt 43 § UF att underteckna
eller signera uppgift om avdragen skatt för arbetstagare. Föreningen
åberopar uttalanden från ett par håll att de betydande tidsvinster, som
uppnås för arbetsgivare med ett större antal anställda vid övergång till dataeller
hålkortsbehandling, till viss del går förlorade genom att denna behandling
måste följas av ett relativt tidsödande arbete med underskrift eller
signering. SAF ifrågasätter om inte kravet på undertecknande eller signering
kan slopas såväl i fall där uppgiften tecknas direkt på debetsedeln som
då annat tillvägagångssätt tillämpas och föreslår en utredning av denna
fråga.
Riksskattenämnden och CFU har efter remiss yttrat sig över denna hemställan.
Riksskattenämnden tillstyrker att den begärda utredningen kommer
till stånd och framför även vissa förslag till förenkling av uppgiftsskyldigheten
för företag som använder data- eller hålkortsmaskiner i sin löneredovisning.
CFU har inte något att erinra mot att arbetsgivare som äger rätt
att tillämpa s. k. summarisk redovisning enligt 53 § UF befrias från skyldigheten
att lämna uppgift om avdragen preliminär skatt på debetsedel och
att underskriva eller signera sådan uppgift. Sådan befrielse bör enligt
nämnden avse även kvarstående skatt i fall då arbetstagaren kvarstår i sin
anställning rid utgången av sista avdragsperioden. Nämnden finner det
mera tveksamt om skyldighet att underteckna eller signera uppgift om innehållen
skatt kan tas bort för andra arbetsgivare än de nämnda.
För att arbetsgivare skall få tillstånd till s. k. summarisk redovisning
krävs att han har välordnad avlöningsbokföring. Jag kan därför ansluta
48
Kungl. May.ts proposition nr 51 år 1969
mig till CFU:s förslag i princip. Emellertid har det visat sig att vissa arbetsgivare,
trots att de fått sådant tillstånd, efter övergång till data- eller
hålkortsredovisning av praktiska skäl inte begagnat sig av tillståndet. Även
sådana bör givetvis kunna medges den nu avsedda befrielsen, som dock inte
bör avse uppgift om innehållen kvarstående skatt i fall då arbetstagaren
slutat anställningen före utgången av avdragsperioden. Med hänsyn till att
den nye arbetsgivaren bör kunna beräkna de avdrag han skall göra, måste i
sådant fall ovillkorligen krävas att uppgiften lämnas på debetsedeln och
undertecknas eller signeras. Befrielse som nu avses bör kunna medges viss
grupp av arbetsgivare generellt.
Det bör ankomma på CFU att medge befrielse i de fall och hänseenden
som angetts. Bestämmelse härom föreslås skola tas in i 43 § UF. Den berörda
skrivelsen från SAF och remissyttrandena över den bör överlämnas till
den utredning angående arbetsgivarnas uppbörds- och uppgiftsskyldighet
som riksdagen begärt. Utredningen avses komma att tillsättas inom den närmaste
tiden.
45 § 3 mom. Ändringen motsvarar departementspromemorians förslag
och har kommenterats i det föregående.
46 § 3 mom. Beslut om jämkning, vartill räknas också beslut om minskning
av skatteavdrag enligt 45 § 3 mom., skall f. n. tillämpas av arbetsgivaren
med början vid det avlöningstillfälle som infaller näst efter det en
vecka förflutit från det beslutet överlämnats till honom. När arbetstagare
själv begär förhöjt skatteavdrag hos arbetsgivaren är däremot motsvarande
tidrymd två veckor (41 § 1 mom.). Den föreslagna ändringen innebär att det
sistnämnda skall gälla också för tillämpning av jämkningsbeslut vid utbetalning
av lön, utom i det fall då skatteavdraget skall nedsättas och det inte är
fråga om minskning av skatteavdrag enligt 45 § 3 mom. I undantagsfallet
föreslås att motsvarande tid skall vara en vecka med möjlighet för arbetsgivaren
att med hänsyn till jämkningsbeslutet justera skatteavdraget inom
fyra dagar efter själva avlöningstillfället, i enlighet med vad som föreslagits
vid befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag på grund av existensminimum.
Nu föreslagna ändring betingas bl. a. av att ADB-metoden i ökad utsträckning
har kommit till användning för löneutbetalningar.
4.9 § 1 mom. Lokal skattemyndighet kan bevilja skattskyldig anstånd med
betalning av skatt bl. a. om den skattskyldige anfört besvär över taxeringen
och taxeringsintendenten helt eller delvis tillstyrkt besvären eller ansökan
om anstånd. Enligt anvisningarna till 49 § får lokal skattemyndighet begära
yttrande av taxeringsintendenten över ansökan om anstånd. I fall då taxeringsintendenten
ännu inte yttrat sig över besvären, kan alltså anstånd
medges om denne tillstyrkt ansökningen. Bestämmelsen, som har föranlett
viss tveksamhet i tillämpningen, har sin egentliga betydelse i fråga om besvär
över taxeringsnämnds beslut, där taxeringsintendenten ofta inte hunnit
yttra sig över besvären när ansökan om anstånd görs. Den föreslagna änd
-
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1969
ringen innebär att anstånd på grund av taxeringsintendents tillstyrkan av
sådan ansökan begränsas till att avse besvär över taxeringsnämnds beslut.
58 § 2 mom. Förslaget innebär en formell ändring.
59 §. Med hänsyn till att UL:s bestämmelser om fordran som får uttas
genom utmätning inte innefattar skattefordran, synes det påkallat med en
uttrycklig föreskrift att utmätning får ske vid indrivning av skatt in. m.
enligt UF. Föreskrift bör införas om att också indrivning av restavgift m. in.
som belöper på skatt sker enligt de bestämmelser som gäller vid indrivning
av skatten.
60 § 4 mom. Ett par remissinstanser liar ansett att departementspromemorians
förslag inte tillräckligt klart anger vilka skatter enligt 1 § UF
som inte är införselbara. Det föreslås att bestämmelsen i förevarande moment
förtydligas genom att de undantag från införselbarhet för UF:s skatter
och avgifter som skall gälla enligt promemorians förslag uttryckligen
anges.
Utskiftningsskatt och ersättningsskatt, som nämns i 1 § UF, kan inte
tas ut genom införsel eftersom dessa skatter påförs endast juridisk person.
Nya InfL äger inte tillämpning om gäldenär eu är juridisk person. Ett undantagande
av utskiftningsskatt och ersättningsskatt i 60 § 4 mom. synes därför
bli vilseledande och borde i vart fall kompletteras med undantag även för
restförd skatt som påförts juridisk person. Liknande resonemang gäller beträffande
annuitet, som enligt vad tidigare uttalats inte kan anses vara
allmän avgift, dvs. inte vara införselbar fordran. Förslaget innebär däremot
att alla avgifter som anges i 1 § första stycket är att anse som allmänna avgifter.
Att införsel kan meddelas för restavgift, tilläggsavgift och ränta som
belöper på restförd skatt följer av det föreslagna andra stycket i 59 §.
62 §. Den föreslagna ändringen innebär endast en höjning av beloppsgränsen
för skattefordran som normalt inte bör föranleda konkursansökan.
Den nuvarande beloppsgränsen om 100 kr., som fanns redan i 1945 års UF,
föreslås höjd till 300 kr.
65 §. Ändringen betingas av nya InfL.
66 §. EON har i den skrivelse som berörts i inledningen påtalat att de belopp
som överlämnas för indrivning till kronofogdemyndighet kraftigt ökar
år från år. Ökningen av arbetsvolymen har visat sig särskilt kännbar för
fältpersonalen i de större städerna och vissa distrikt kring Stockholm.
Nämnden uttalar bl. a. att, om tillfredsställande indrivningsresultat skall
kunna erhållas med tillgängliga personalresurser, fältpersonalen bör få
möjlighet att ägna mer tid än vad som är fallet åt gäldenärer med större
skuld till statsverket. Nämnden framhåller riskerna av att exekutiva åtgärder
inte följer snabbt efter restföring av de större skuldbeloppen. Allmänt
sett bör enligt nämnden gälla, att kostnaderna för indrivning av en statsverkets
fordran bör stå i rimlig proportion till fordringsbeloppet.
De nuvarande villkoren för avskrivning av skatt i UF är i huvudsak de -
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
samma oavsett de restförda beloppens storlek. För avskrivning fordras i
princip att den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar och att införsel
för skatten inte kan äga rum. Arbetsbesparing skulle enligt EON åstadkommas
om avskrivningsvilllcoren differentierades på visst sätt med hänsyn
till beloppens storlek. Nämnden föreslår att poster understigande 25 kr.
skall få avskrivas om krav på betalning inte resulterat i likvid och särskilda
omständigheter för ytterligare åtgärder inte föreligger. För poster mellan
25 och 100 kr. föreslås att indrivningsåtgärder begränsas till krav, införsel,
kvittning mot överskjutande preliminär skatt, utmätning i sådan skatt och
bevakning i konkurs. Nämnden hemställer att 66 § UF ändras på sätt som
förslagets genomförande betingar.
Som framgått av det föregående har skrivelsen remissbehandlats.
RFV anser det sannolikt att den ökning av indrivningsförlusterna som de
föreslagna åtgärderna skulle medföra inte skulle påverka socialförsäkringens
ekonomi i nämndvärd mån, i vart fall om dessa åtgärder kan beräknas
leda till förbättrat indrivningsresultat beträffande större poster. RRV uttalar
bl. a. att erfarenheten knappast ger belägg för att personalresurserna för
skatteindrivning skulle vara otillräckliga i flertalet av landets distrikt. Verket
uttalar vissa farhågor beträffande konsekvenserna av förslagets genomförande.
En inskränkning av åtgärder för indrivning av småbelopp kan enligt
verket tämligen snart leda till minskad betalningsfrekvens för sådana
belopp, i första hand på indrivningsstadiet men också vid den ordinarie
uppbörden. Det finns dessutom, uttalar RRV, inte tillräckliga skäl för antagande
att gäldenär som debiterats kvarstående skatt under 100 kr. i regel
saknar utmätningsbara tillgångar. Verket, som ifrågasätter om man bör
anlägga en rent företagsekonomisk syn på skatteindrivningen, säger sig inte
kunna tillstyrka en sådan ändring av avskrivningsbestämmelserna i UF att
generellt endast kontorsmässiga åtgärder skulle erfordras vid indrivning av
poster som inte överstiger 100 kr., men anser att anspråken på utmätningsundersökningens
fullständighet bör kunna ställas lägre i fråga om obetydliga
skattebelopp och beträffande gäldenärer som i annat sammanhang blivit
föremål för sådan undersökning. Även CFU anser att man inte kan bortse
från att indrivning är ett tvångsmedel, vars preventiva verkan är av väsentlig
betydelse. Nämnden avråder från att direkt i UF anges under vilka
omständigheter skatteindrivning av småbelopp kan underlåtas, men anser
att möjlighet bör finnas att kunna för or dna om avskrivning även i andra
fall än dem som f. n. anges i förordningen. CFU föreslår en allmän bestämmelse
att avskrivning får ske när särskilda omständigheter föranleder därtill
och att central myndighet, förslagsvis RRV, bemyndigas meddela föreskrifter
därom. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön anser det angeläget
att även små skattebelopp bevakas i lämplig omfattning och anser att i varje
fall beloppsgräns för förenklad indrivning inte bör anges i UF. Länsstyrelsen
i Malmöhus län och Stockholms stads uppbördsverk har i stort sett
inte haft något att invända mot EON:s förslag.
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1969
För egen del vill jag närmast ansluta mig till de uttalanden som gjorts
av RRV och CFU. Jag anser det av flera skäl angeläget att även smärre
skattebelopp blir föremål för indrivning i vanlig ordning, liksom uppbörd
genom skatteavdrag sker av kvarstående skatt som skall tas ut, dvs. inte
understiger 10 kr. Vidare måste tas hänsyn till att UF:s föreskrifter om avskrivning
har ett vidsträckt tillämpningsområde. Enligt förordningen den 17
december 1965 (nr 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter
gäller föreskrifterna beträffande alla skatter. Å andra sidan kan man inte
bortse från behovet av särskilda åtgärder för att nedbringa arbetsbalansen
hos kronofogdemyndigheterna i vissa distrikt. Förenklade villkor för avskrivning
av skattebelopp under 300 kr. bör därför i vissa fall kunna föreskrivas
av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Sådana
föreskrifter bör framför allt avse lättnader i kravet på att misslyckat
utmätningsförsök skall föregå avskrivningsbeslut. Jag föreslår att en bestämmelse
som möjliggör meddelande av sådana föreskrifter införs i 66 §.
I övrigt bör avskrivningsbestämmelserna i UF också avse ränta enligt
förordningen. Den beloppsgräns som i princip gäller för indrivning av skatt
i utlandet bör höjas från 200 till 300 kr.
Enligt gällande praxis blir preskriberad skatt föremål för avskrivning.
Detsamma gäller skattefordran som bortfallit på grund av antaget ackord
(jfr prop. 1965: 160 s. 63). Denna praxis bör komma till uttryck i författningen.
I sistnämnda fall bör inte gälla vad som föreskrivits om att viss tid
skall förflyta innan avskrivning får ske.
Eestämmelserna i 66 § föreslås ändrade i enlighet med det anförda.
67 §. Förslaget till ändring av första stycket är en konsekvens av vad som
föreslagits beträffande avskrivning av ränta. Den föreslagna ändringen av
andra stycket medför ingen ändring av praxis, men synes böra genomföras
särskilt med hänsyn till de föreslagna reglerna om avskrivning av preskriberad
eller på grund av ackord bortfallen skattefordran.
68 § 4 mom. Enligt författningsrummet kan skatt som skall restitueras
i vissa fall innehållas i avbidan på att tillkommande skatt påförs på grund
av beslut av prövningsnämnd om höjd taxering eller om eftertaxering eller
av länsstyrelse om höjd debitering. Förslaget innebär att skatt får innehållas
också i avbidan på beslut av lokal skattemyndighet om rättelse av
taxeringslängd, enligt 72 a § taxeringsförordningen den 23 november 1956
(nr 623), eller om höjd debitering.
68 § 6 mom. I det föregående har motiverats ståndpunkten att beneficiet
enligt den nya 65 § UL inte skall gälla vid utmätning av fordran på skatt
eller ränta som skall återbetalas enligt UF.
F. n. kan överskjutande preliminär skatt utmätas sedan kreditkort på
slutlig skatt kommit utmätningsmannen tillhanda, vilket bl. a. innebär att
utmätning kan ske intill dess debetsedeln på slutlig skatt har sänts till den
skattskyldige. ADR-systemet för debitering av skatt som numera tillämpas
medför emellertid stora praktiska olägenheter för utmätning av överskju
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
tande preliminär skatt efter den tidpunkt då kronofogdemyndigheten sänt
meddelande till länsstyrelsen om skattskyldiga som tillgodoförts sådan skatt
och häftar för restförd skatt. Kreditkort förekommer numera inte, utan
avstämningen sker med hjälp av särskilda uppgifter på skattskyldiga som
har överskjutande preliminär skatt. I samband med genomgång av dessa
uppgifter görs också utmätning av sådan skatt. Förslaget innebär att utmätning
av överskjutande preliminär skatt inte får ske innan kronofogdemyndighet
erhållit dessa förteckningar från länsstyrelsen och inte heller sedan
förteckningarna återsänts dit och innan beloppet kan lyftas.
69 § 2 mom. Överskjutande preliminär skatt som i princip skall återbetalas
kan i vissa fall innehållas i avvaktan på att tillkommande skatt skall
påföras (68 § 4 inom. andra stycket). Det kan vara svårt att exakt beräkna
storleken av den tillkommande skatt som kommer att påföras och det inträffar
därför att överskjutande skatt innehålls med större belopp än vad
som sedermera påförts som tillkommande skatt. I sådant fall återbetalas givetvis
den del av den innehållna överskjutande skatten som inte tas i anspråk.
F. n. utgår inte ränta vid sådan restitution. Den föreslagna ändringen
innebär att restitutionsränta skall beräknas vid utbetalning av överskjutande
preliminär skatt i nämnda fall.
70 § 1 mom. För efterkrav på skatt som ej debiterats eller debiterats med
för lågt belopp gäller särskilda villkor enligt förevarande paragraf. För att
betalningsskyldighet skall föreligga skall dels krav vara delgivet den skattskyldige
inom viss tid och dels beslut om hans betalningsskyldighet vara
meddelat inom viss tid efter det kravet anställdes. Samma villkor gäller för
efterkrav på preliminär skatt som gottskrivits med för högt belopp och
felaktigt restituerats.
Bestämmelserna hänför sig till ett förfarande som ursprungligen reglerades
i den numera upphävda (se SFS 1961: 313) kungörelsen den 17 december
1920 (nr 840) angående anställande av reservationskrav (jfr prop. 1945;
370 s. 244). Redogörare skulle anställa reservationskrav hos den skattskyldige
för anmärkt skattebelopp, vid ansvar av ersättning för kronans förlust.
Numera framställs vanligen inte krav hos den skattskyldige innan
hans betalningsskyldighet är prövad. Betalningsskyldigheten fastställs i de
allra flesta fall genom utfärdande av debetsedel på tillkommande skatt.
Med hänsyn härtill bör bestämmelserna förenklas. Det torde inte finnas
anledning att göra skillnad på efterkrav för felaktigt restituerad preliminär
skatt och annan felaktig restitution. Den föreslagna preskriptionstiden
utgör fyra år efter det uppbördsår under vilket skatten rätteligen skolat
debiteras eller felaktigt restituerats. Bestämmelsen avser således den tidrymd
inom vilken betalningsskyldighet kan åläggas i förevarande fall. Även
för dessa gäller de i 71 § föreskrivna preskriptionstiderna för indrivning av
skatter, vanligen fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket
skatten skolat erläggas enligt verkställd debitering.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
75 §. Om arbetsgivare felaktigt underlåtit att göra skatteavdrag, skall
skalten visserligen inte kunna tas ut av denne genom införsel men väl av arbetstagaren.
Att beloppet får tas ut som restförd skatt enligt förslaget innebär
att bestämmelserna om indrivning i bl. a. 59 och 60 §§ förslaget
blir tillämpliga.
77 §. Lämpligheten av alt, som föreslagits i departementspromemorian,
införsel skall få äga rum för uttagande av skattebelopp som arbetsgivare
innehållit genom skatteavdrag men inte inbetalt har vitsordats av flertalet
remissinstanser. Jag ansluter mig till denna mening med hänsyn till den
skattemoraliska effekten av en sådan bestämmelse. Förevarande paragraf
föreslås ändrad i överensstämmelse härmed.
77 a §. Förslaget innebär att införselmöjlighet införs för skatt som ställföreträdare
för juridisk person ålagts betala sedan han uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet underlåtit att inbetala innehållet belopp. För bestämmelsen
talar med ännu starkare skäl de synpunkter som angetts beträffande förslaget
till ändring av 77 §, enär ställföreträdare oftare än arbetsgivare torde
ha inkomst som kan tas i anspråk genom införsel.
83 §. Förslaget avser endast rättelse av ett tryckfel.
Övergångsbestämmelserna. Enligt punkt 2 av övergångsbestämmelserna
till nya InfL skall beslut om införsel som är gällande vid den nya lagens
ikraftträdande tillämpas enligt sitt innehåll även därefter, om ej utmätningsmannen
bestämmer annat. Detta gäller givetvis även införsel för skatt
och allmän avgift. I princip bör beslut om införsel för sådan skatt eller avgift,
som inte kan tas ut genom införsel efter ikraftträdandet, hävas. Det kan
emellertid inträffa, att gäldenären ej anser sig betjänt av att löpande införsel
avbryts. I sådana fall bör införseln kunna fortgå även efter ikraftträdandet.
Överskjutande preliminär skatt enligt 1968 års taxering som innehållits
i avvaktan på höjd taxering eller debitering torde restitueras såväl före som
efter ikraftträdandet den 1 juli 1969. Samma bestämmelse om restitutionsränta
bör emellertid gälla i båda fallen. I en övergångsbestämmelse föreslås
därför att ränta skall utgå på innehållen överskjutande preliminär skatt
enligt 1968 års taxering även om den restituerats före ikraftträdandet.
Att 70 § 1 mom. i sin äldre lydelse skall gälla efter ikraftträdandet i vissa
fall föreslås med hänsyn till att det är tänkbart, ehuru inte särskilt troligt,
att efterkrav även under den sista tiden någon gång framställts i den ordning
som den nuvarande lydelsen av författningsrummet anger. I sådant
fall bör preskription inte inträda av den anledningen att betalningsskyldigheten
inte fastställts inom 4 års-fristen.
Förordningen om sjömansskatt
17 § 2 mom. I enlighet med vad som föreslagits i det föregående bör
sjömansskatt kunna tas ut genom införsel dels vid indrivning hos redare
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
av skattebelopp som denne innehållit men ej redovisat och dels vid indrivning
hos sjöman av skatt som redare underlåtit att innehålla men för
vilket denne ej är ansvarig. Däremot bör införsel inte kunna meddelas
vid indrivning hos redare av ej innehållen sjömansskatt och ej heller för
uttagande hos sjöman av skattebelopp som redare erlagt för sjömannen
trots att skatteavdrag inte har verkställts. I dessa avseenden motsvarar
förslaget om ändring i sjömansskatteförordningen vad som föreslagits beträffande
införsel för UF:s skatter och avgifter.
I fråga om sjömansskatt kan uppkomma ett särskilt problem, om införsel
meddelats för underhållsbidrag. Enligt 14 § nya InfL går sådan införsel
före skatteavdrag. Det kan därför inträffa att införselbeloppet är så stort
att efter avdrag härför det inte återstår så mycket av sjömannens lön som
svarar mot sjömansskatten enligt gällande tabell. Sjömannen har möjlighet
att i sådant fall begära jämkning av skatten enligt 12 § 1 mom. sjömansskatteförordningen.
Har jämkning ej beviljats, bör emellertid sjömannen
i nämnda fall ensam vara ansvarig för skatt som ej kunnat innehållas, och
redaren således vara fri från betalningsskyldighet för motsvarande belopp.
Det nämnda har föranlett förslag till viss ändring i momentets första stycke.
20 §. Enligt paragrafens första stycke kan skattekrav göras gällande
inom fem år efter utgången av det år, under vilket skatteavdrag skolat
verkställas. Samma preskriptionstid bör gälla för skattekrav mot sjöman,
vilket blir fallet om den föreslagna ändringen genomförs.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens fjärde stycke kan kammarrättens
eller Kungl. Maj :ts utslag om redares ansvarighet alltid verkställas inom
en tid av två år från utgången av det uppbördsår då utslaget meddelades.
Även i fall då sjöman bestritt riktigheten av mot honom riktat revisionskrav
och hans ansvarighet fastställts av högre instans finns behov av förlängd
preskriptionstid. ”Uppbördsår” förekommer inte i sjömansskatteförordningen
och bör därför i paragrafen utbytas mot ”år”. Förslaget innefattar ändring
i dessa båda hänseenden.
Övergångsbestämmelsen. Liksom var fallet när gällande lydelse av 20 §
sista stycket infördes (SFS 1967: 636), bör förlängning av preskriptionstiden
enligt den föreslagna lydelsen inte inträda i mål och ärende som avgjorts
före ikraftträdandet, dvs. dessförinnan vunnit laga kraft eller prövats av
Kungl. Maj :t.
Förordningen om trafikomläggningsskatt
Förslaget innebär att möjlighet öppnas att meddela bestämmelser om införsel
för trafikomläggningsskatt i kungörelsen den 6 september 1963 (nr
484) om uppbörd av trafikomläggningsskatt in. m. Jag har i det föregående
förordat en liknande lösning i fråga om införsel för automobilskatt. I 8 §
förordningen om automobilskatt finns emellertid redan f. n. en rätt för Konungen
att meddela föreskrifter om bl. a. indrivning av sådan skatt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1969
55
Förordningen om mervärdeskatt
48 §. Förslaget har motiverats i det föregående och torde inte kräva
någon ytterligare kommentar.
Övergångsbestämmelserna. Införsel bör som tidigare angetts kunna meddelas
för uttagande av allmän varuskatt. Föreskrift härom bör meddelas i
övergångsbestämmelserna till mervärdeskatteförordningen som ett komplement
till däri intagna bestämmelser om avvecklingen av den allmänna varuskatten.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till
1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272),
2) förordning om ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt,
3) förordning om ändring i förordningen den 17 maj 1963 (nr 116) om
trafikomläggningsskatt,
4) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
56
Kungi. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
Bilaga
Departementspromemorians förslag
till
Förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 2 § 3 inom., 45 § 3 inom., 59 §, 60 § 2 och 4
mom., 68 § 6 mom. samt 75, 77 och 77 a §§ uppbördsförordningen1 den 5
juni 1953 (nr 272) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
2
3 in o m. Kvarstående skatt skall,
därest den slutliga skatten delvis utgöres
av skogsvårdsavgift eller i 1 §
omförmäld annuitet, anses i första
hand belöpa å sådan avgift eller annuitet.
Motsvarande skall gälla beträffande
ogulden del av kvarstående
skatt och av sådan tillkommande
skatt, vari ingår avgift eller annuitet
som nyss sagts.
För visst
(Föreslagen lydelse)
3 in o in. Kvarstående skatt skall,
därest i den slutliga skatten ingår
i 1 § omförmäld annuitet eller skogsvårdsavgift,
i första hand avse sådan
annuitet eller avgift. Ingår både
annuitet och skogsvårdsavgift i kvarstående
skatt, skall denna i första
hand avse annuiteten. Motsvarande
skall gälla beträffande obetald del
av kvarstående skatt och av sådan
tillkommande skatt, vari ingår annuitet
eller avgift som nyss sagts.
- tillkommande skatten.
45
3 in o m. Sker avdrag — —---
Motsvarande gäller efter ansökan
av utmätningsman när lön tages i
anspråk genom införsel.
59
Det åligger utmätningsman att enligt
bestämmelser som Ivungl. Maj :t
meddelar verkställa indrivning av
skatt och restavgift och därvid förrätta
utmätning eller bevilja införsel
i den utsträckning det är medgivet.
60
2 m o m. Vid utmätning för skatt
skola, med de förbehåll som i 3
1 Omtryckt 1967:625.
§•
— -----preliminär skatt.
Motsvarande gäller efter ansökan
av utmätningsman när lön tages i
anspråk genom införsel eller utmätning.
Det åligger utmätningsman att enligt
bestämmelser som Kungl. Maj :t
meddelar verkställa indrivning av
skatt och restavgift.
§•
2 m o m. Vid utmätning för skatt
skola, med de förbehåll som i 3 mom.
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse)
mom. sägs, lända till efterrättelse
utsökningslagens föreskrifter om
verkställighet av utmätning och vad
därvid må undantagas, om utmätt
egendoms försäljning, om fördelning
av medel, som till följd av utmätning
influtit, samt om klagan över utmätningsmans
förfarande.
4 in o m. Beträffande införsel för
skatt skall iakttagas vad som är
stadgat i 21 § lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta.
(Föreslagen lydelse)
och 68 § 6 mom. sägs, lända till efterrättelse
utsökningslagens föreskrifter
om verkställighet av utmätning
och vad därvid må undantagas,
om utmätt egendoms försäljning, om
fördelning av medel, som till följd
av utmätning influtit, samt om klagan
över utmätningsmans förfarande.
4 mom. Införsel enligt införsellagen
den
får äga rum vid indrivning av restförd
skatt och avgift som anges i
1 § första stycket samt därå belöpande
restavgift, tilläggsavgift eller
ränta.
För skatt eller avgift som på grund
av föreskrift i annan författning
skall indrivas i samma ordning som
skatt enligt denna förordning får införsel
bevil jas endast om det är särskilt
medgivet.
6 m o m. Fordran på
Utan hinder
Från utmätning i enskilt mål skall
undantagas ett belopp om trehundra
kronor utom i mål om vad enskild
har att utgiva enligt lagen om socialhjälp
eller barnavårdslagen eller på
grund av underhållsskyldighet enligt
giftermålsbalken, föräldrabalken eller
annan lag.
Utmätning i
---kan lyftas.
under taxeringsåret.
Bestämmelserna i 65 § utsölcningslagen
äga icke tillämpning vid utmätning
av fordran som avses i första
stycket. I enskilt mål skall dock
undantagas ett belopp om trehundra
kronor utom i mål om vad enskild
har att utgiva enligt lagen om socialhjälp
eller barnavårdslagen eller på
grund av underhållsskyldighet enligt
giftermålsbalken, föräldrabalken
eller annan lag.
- för utmätningen.
68 §.
75
Underlåter arbetsgivare----
Sedan beslut fattats enligt första
stycket må krav på erläggande av
skattebeloppet riktas mot såväl arbetsgivaren
som arbetstagaren. Vistas
arbetstagaren på känd ort inom
riket, må arbetsgivaren krävas endast
om det kan antagas att arbetstagaren
underrättats om sin skyldighet
att erlägga skattebeloppet.
§•
— ----nämnda fall.
Sedan beslut fattats enligt första
stycket må krav på erläggande av
skattebeloppet riktas mot såväl arbetsgivaren
som arbetstagaren. Vistas
arbetstagaren på känd ort inom
riket, må arbetsgivaren krävas endast
om det kan antagas att arbetstagaren
underrättats om sin skyldighet
att erlägga skattebeloppet. Be
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
loppet må indrivas hos arbetstagaren
i samma ordning som restförd skatt.
Efterkommer arbetsgivaren — -------må beviljas.
Arbetsgivare eller-------erlägga restavgift.
Därest arbetsgivare------motsvarande tillämpning.
Har arbetstagares-------å indrivningskvittot.
77
Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag
men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning,
som i 53 eller 54 § eller 56 § 3 mom.
sägs, må beloppet uttagas hos arbetsgivaren
i samma ordning som stadgats
i fråga om indrivning av skatt.
Arbetstagaren är------
§•
Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag
men icke inbetalat det innehållna
beloppet i tid och ordning,
som i 53 eller 54 § eller 56 § 3 mom.
sägs, må beloppet indrivas hos arbetsgivaren
i samma ordning som
restförd skatt.
—- motsvarande skattebelopp.
77 a §.
Har den---------- skäl föreligga.
Talan om-------allmän domstol.
Yrkande om åläggande av betal
ningsskyldighet för skattebelopp
som nu sagts må icke framställas
och ej heller åtgärder för indrivning
av beloppet vidtagas sedan arbetsgivarens
ansvarighet för samma skattebelopp
bortfallit på grund av bestämmelserna
i 71 §. Utan hinder
härav må dom, varigenom sådan betalningsskyldighet
ålagts, verkställas
inom en tid av två år från utgången
av det uppbördsår, då domen
vunnit laga kraft.
Den som —
Yrkande om åläggande av betalningsskyldighet
för skattebelopp som
nu sagts må icke framställas och ej
heller åtgärder för indrivning av beloppet
vidtagas sedan arbetsgivarens
ansvarighet för samma skattebelopp
bortfallit på grund av bestämmelserna
i 71 §. Utan hinder härav må
dom, varigenom sådan betalningsskyldighet
ålagts, verkställas inom
en tid av två år från utgången av det
uppbördsår, då domen vunnit laga
kraft. Skattebeloppet må indrivas
hos den som blivit ålagd betalningsskyldighet
i samma ordning som
restförd skatt.
för arbetstagare.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969.
Har beslut om införsel för skatt eller allmän avgift, som ej får uttagas
genom införsel enligt denna förordning, meddelats före ikraftträdandet,
skall beslutet även därefter tillämpas i enlighet med äldre lag, till dess
utmätningsmannen på begäran av gäldenären eller eljest förordnar att beslutet
skall hävas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1969
59
Innehållsförteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1
Författningsförslag ............................................ 2
Inledning ...................................................... 13
Departementspromemorian och remissyttrandena .................. 14
Införsel för skatter och allmänna avgifter ...................... 14
Gällande bestämmelser m. m................................. 14
Den nya införsellagen ...................................... 17
Vissa synpunkter av lagberedningen m. m..................... 18
Departementspromemorian .................................. 20
Allmänna synpunkter .................................... 20
Förslaget ................................................ 22
Remissyttrandena .......................................... 26
Minskning av skatteavdrag .................................... 32
Gällande bestämmelser ...................................... 32
De nya bestämmelserna om utmätning av lön.................. 33
Uppbördsutredningens överväganden ........................ 34
Departementspromemorian .................................. 35
Remissyttrandena .......................................... 35
Förbehållsbelopp vid utmätning av överskjutande preliminär skatt .. 35
Gällande bestämmelser...................................... 35
De nya bestämmelserna om förbehållsbelopp vid utmätning...... 35
Departementspromemorian .................................. 36
Remissyttrandena .......................................... 36
Förslaget till författningstext .................................. 36
Departementspromemorian .................................. 36
Remissyttrandena .......................................... 38
Departementschefen ............................................ 39
Allmänna synpunkter ........................................ 39
Frågornas bakgrund ........................................ 39
Införsel .................................................. 39
Minskning av skatteavdrag .................................. 43
Förbehållsbelopp vid utmätning av överskjutande preliminär skatt 44
Övriga frågor .............................................. 45
Specialmotivering ............................................ 46
Uppbördsförordningen ...................................... 46
Förordningen om sjömansskatt .............................. 53
Förordningen om trafikomläggningsskatt...................... 54
Förordningen om mervärdeskatt.............................. 55
Hemställan .................................................... 55
Bilaga......................................................... 56
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690130