Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms
slott den 14 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen dels

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande
av nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274),

5) lag om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa bestämmelser
angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med
vi^-sa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

7) lag om ändring i föräldrabalken,

8) lag om ändring i giftermålsbalken,

9) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläs"-ning av domstolsärenden,

10) lag om ändring i brottsbalken,

11) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

12) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

13) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

14) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

15) lag om ändring i vattenlagen,

16) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet,

17) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption,

dels bifalla det förslag i övrigt om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Herman Kling

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal lagändringar som bl. a. syftar till att
införa en ny, enhetlig organisation av de allmänna underrätterna. De allmänna
underrätterna skall utgöras av tingsrätter, som ersätter nuvarande
häradsrätter och rådhusrätter. För alla tingsrätter gemensamma regler om
sammansättningen i mål och ärenden föreslås.

För att ge nämnden en starkare ställning och för atc ge utrymme för eu
mer individuellt betonad medverkan från nämndemännens sida föreslås
olika ändringar i rättegångsbalkens regler om nämndmedverkan i brottmål.
Förslaget innebär att den nuvarande ordningen med två olika nämndsammansättningar
avskaffas. I stället införs en enhetlig nämnd bestående av
fyra eller, i särskilt tidskrävande mål, fem nämndemän. Omröstningsreglerna
föreslås ändrade så att man når i princip samma resultat som om
nämndemännen haft individuell rösträtt. Vidare får nämndeman samma
möjlighet att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll som lagfaren
ledamot i rätten nu har.

Vid särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet skall tingsrätt lia
sådan sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare som nu
förekommer i rådhusrätt. När det gäller sammansättningen i mål och ärenden
angående vårdnad eller umgängesrätt föreslås emellertid särskilda bestämmelser.
Dessa innebär att underrätt vid slutlig prövning av bl. a. tvistiga
eller tveksamma frågor om vårdnad eller umgängesrätt skall hestå av
lagfaren domare och nämnd.

Vidare föreslås att enklare tvistemål i något vidgad omfattning skall kunna
handläggas av ensamdomare. Den förenklade form av huvudförhandling
som enligt nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken får hållas inför ensamdomare
i omedelbart samband med förberedelse föreslås sålunda få användas
även i fall då huvudförhandlingen hålls viss kortare tid efter det
förberedelsen avslutats.

När det gäller domstolsärenden föreslås att underrätterna vid sådan
handläggning som kräver mer än en domares medverkan skall ha den för
tvistemål i allmänhet föreskrivna sammansättningen, dvs. normalt tre
lagfarna domare. Undantag görs dock för tvistiga och tveksamma vårdnadsärenden,
vilka i stället skall prövas under medverkan av nämnd. I en övergångsbestämmelse
ges vidare möjlighet för de minsta underrätterna att
handlägga ärenden med lagfaren ordförande och nämnd i stället för juristkollegium.
Det föreslås också att enklare ärenden skall kunna prövas av ensamdomare
i större utsträckning än f. n.

För handläggning av mål angående fastighetsbildning m. m. föreslås att
fastighetsdomstolar inrättas. Som fastighetsdomstol skall i princip en underrätt
i varje län fungera. Domstolen skall bestå av fem ledamöter, varav

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969 3

två lagfarna domare, en ledamot med teknisk sakkunskap och två nämndemän.

I propositionen föreläggs riksdagen vidare allmänna riktlinjer för den
framtida domkretsindelningen. Domkretsarna bör enligt dessa riktlinjer
helst göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre domare. Stora
möjligheter till undantag från denna princip skall dock finnas. Det förordas
vidare att domkretsarna liksom f. n. byggs upp med kommuner som
minsta enheter. I detta avseende föreslås en anpassning till de större kommuner
som enligt vad som planeras skall bildas av kommunblocken. Avsikten
är också att det skall åstadkommas bättre överensstämmelse mellan
gränserna för domkretsarna och för andra indelningar, såsom åklagaroch
polisdistrikten. Den nya domkretsindelningen avses bli genomförd successivt
och i huvudsak vara slutförd år 1975. Det förutses emellertid att ändringarna
i domkretsindelningen i några fall kommer att ta längre tid att
genomföra.

Frågan om de närmare villkoren och formerna för ett statligt övertagande
av lokalhållningen för underrätterna utreds särskilt inom justitiedepartementet.
I avvaktan på det slutliga ställningstagandet i frågan föreslås nu
endast sådana ändringar som behövs för att den nuvarande ordningen skall
kunna bestå när tingsrätter införs.

Flertalet lagförslag som läggs fram i propositionen föreslås träda i kraft
den 1 januari 1971 med befogenhet dock för Kungl. Maj :t att förordna om
tidigare ikraftträdande. Lagen om fastighetsdomstol skall enligt förslaget
träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

1) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 7 § rättegångsbalken skall upphöra
att gälla, dels att 1 kap., 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§, 6
kap. 3 §, 10 kap. 9 och 17 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §, 29 kap.
3 §, 39 kap. 4 §, 42 kap. 20 §, 43 kap. 11 §,46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och
51 kap. 15 § samma balk1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

1 KAP.

Om allmän underrätt
1 §•

Tingsrätt är allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första
domstol.

Domsaga är tingsrättens domkrets. Om indelningen i domsagor förordnar
Konungen.

2 §•

I tingsrätt skola finnas lagman och rådmän. De skola vara lagfarna.
Tingsrätt må vara delad i avdelningar.

Vid tingsrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

3 §■

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra
lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en
lagfaren domare och nämnd.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å
stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i förenklad form,

1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 och It §§ se 1966:249, av 1 kap. 5 och 12 §§ och 29 kap. 3 § se
1964:166, av 1 kap. 10, 13 och 17 §§ och 4 kap. 2 § se 1964:646, av 1 kap. 15 § och 4 kap. 6 §
se 1963:149, av 2 kap. 2 § se 1965:585, av 2 kap. 3 § se 1952: 775, av 4 kap. 5 § se 1954:234, av
10 kap. 17 § se 1968:348, av 17 kap. 9 § se 1954:432, av 29 kap. 6 § se 1958:8, av 43 kap. 11 §,
46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § se 1956:587.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter.

4 §•

I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som hovrätten efter
tingsrättens hörande bestämmer.

I nämnd skola sitta fyra nämndemän. I mål, vari huvudförhandlingen kan
beräknas taga mer än två dagar i anspråk, må dock fem sitta i nämnden.
Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rätten
domför med tre i nämnden.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd
med dem.

o §.

För tingsrätt skall vara tingsställe å den eller de orter, som Konungen bestämmer.

6 §•

Tingsrätt skall för huvudförhandling årligen å bestämda tider hålla allmänna
ting å tingsställe. Allmänt ting skall med undantag för tiden under
tingsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet hos
tingsrätten eller andra omständigheter. Har tingsrätten flera tingsställen,
fördelas tingen mellan dem.

Hovrätten bestämmer efter tingsrättens hörande när och å vilket tingsställe
allmänt ting skall hållas.

7 §•

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äger tingsrätten
för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde.

För annan handläggning än huvudförhandling skall tingsrätten hålla sammanträde
så ofta arbetet kräver det.

Tingsrätten bestämmer tid och ställe för sammanträde enligt denna paragraf.

8 §•

Om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål
gäller vad därom är stadgat.

9 §■

Till huvudförhandling å samma dag må ej utan synnerliga skäl utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex
timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den påbörjats,
skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i
följd. Om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i veckan
eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i veckan.

10 §.

Närmare bestämmelser om tingsrätts organisation, allmänna ting och
verksamhet i övrigt samt förvaltning meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

2 KAP.

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,
som avses i 20 kap. 1—4
§§ brottsbalken, av domare i häradsrätt,
rådhusrätt, ägodelningsrätt,
expropriationsdomstol, vattendomstol
eller krigsrätt eller av konkursdomare,
inskrivningsdomare eller
äg o delnings domare.

Hovrätt är---------

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grund av
ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—
4 §§ brottsbalken, av domare i allmän
underrätt, expropriationsdomstol,
vattendomstol eller krigsrätt eller
av konkursdomare eller inskrivningsdomare.

---i lag.

3 §■

I hovrätt skola finnas president, I hovrätt skola finnas hovrättsen
eller flera lagmän samt hovrätts- president, en eller flera hovrättslag råd.

De skola vara lagfarna. män samt hovrättsråd. De skola va ra

lagfarna.

Hovrätt skall----------vice ordförande.

Vid hovrätt----------bestämda tider. 4

4 KAP.

President och lagman i hovrätt,
hovrättsråd, häradshövding, tingsdomare,
borgmästare och rådman
utnämnas av Konungen. Revisionssekreterare
utnämnes eller förordnas
av Konungen.

Domare, som avses i 1 kap. 2 §
eller 2 kap. 3 §, utnämnes av Konungen.
Revisionssekreterare utnämnes
eller förordnas av Konungen.

Nämndeman utses genom val.

Hör till tingslag mer än en kommun,
fördelar rätten antalet nämndemän
mellan kommunerna i förhållande
till deras folkmängd; varje
kommun skall dock utse minst
en nämndeman.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun,
fördelar rätten antalet nämndemän
mellan kommunerna i förhållande
till deras folkmängd; varje
kommun skall dock utse minst en
nämndeman.

Val förrättas---

kommunens fullmäktige.

Då nämndeman skall väljas, ankomme
i domsaga på häradshövdingen
och i stad med rådhusrätt på
rätten att göra anmälan därom till
den som har att föranstalta om valet.

Då nämndeman skall väljas, skall
rätten göra anmälan därom till den
som har att föranstalta om valet.

Kungl. Maj.ts proposition nr bi år 1969

(Nuvarande lydelse)

Valbar till nämndeman är man eller
kvinna, som inom kommunen
äger rösträtt vid val av fullmäktige
och där har sitt hemvist samt fyllt
tjugofem men ej sjuttio år, dock ej
den som är i konkurstillstånd. Lagfaren
domare, befattningshavare vid
domstol, åklagare, polisman eller
advokat eller den som eljest har till
yrke att föra andras talan inför rätta
må ej vara nämndeman.

Ej må----- —-----—

(Föreslagen lydelse)

§•

Valbar till nämndeman är myndig
svensk medborgare, som är mantalsskriven
och boende inom kommunen
samt ej fyllt sjuttio år. Lagfaren
domare, befattningshavare vid
domstol, åklagare, polisman eller advokat
eller den som eljest har till
yrke att föra andras talan inför rätta
må ej vara nämndeman.

år.

6 KAP.

3 §•

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt-----särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yp- 8. skiljaktiga meningar, som yppas
vid omröstning inom rätten; pas vid omröstning inom rätten.
nämndemans skiljaktiga mening antecknas,
allenast om nämnden ensam
bestämt utgången.

10 KAP.

Tvist om arv----- —---

Tvist om bodelning------

Finnes i mål, som avses i denna
paragraf, ej behörig domstol enligt
vad nu är sagt, upptages målet av
Stockholms rådhusrätt.

--i allmänhet.

----sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna
paragraf, ej behörig domstol enligt
vad nu är sagt, upptages målet av
Stockholms tingsrätt.

Ej vare —----------

3. tvist, som enligt lag må upptagas
allenast av rådhusrätt eller i
dess ställe viss häradsrätt, om tvisten
väckes vid annan domstol;

4. hyrestvist eller — ------

Ej heller----------

Yrkande om---------

sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas
allenast av vissa särskilda
tingsrätter, om tvisten väckes vid
annan domstol;

--av domstol.

-13 §.

samma fordran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

1 §■

Yppas vid---------

/ häradsrätt säge ordföranden
först sin mening och inhämte därefter
nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så
ock i överrätt skall den yngste i rätten
först yttra sig och sedan var efter
annan, såsom de hava säte i rätten.
Har målet beretts av viss ledamot,
säge han först sin mening.

Envar angive--------

Yppas i häradsrätt annan mening
än ordförandens och äro alla i
nämnden ense om skälen och slutet
eller förena sig, då i nämnden äro
flera än sju, minst sju därom, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle
ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så
ock i överrätt gälle den mening, som
omfattats av mer än hälften av rättens
ledamöter; har någon mening
erhållit hälften av rösterna och är
bland dem ordförandens, gälle den
meningen.

Om omröstning------

omröstning ske.

Vid omröstning skall den yngste
i rätten först yttra sig och sedan var
efter annan, såsom de hava säte i
rätten. Har målet beretts av viss ledamot,
säge han först sin mening.

sin mening.

§•

Vid omröstning gälle den mening,
som omfattats av mer än hälften av
rättens ledamöter; har någon mening
erhållit hälften av rösterna och
är bland dem ordförandens, gälle
den meningen.

----7 §.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt
eller överrätt flera än två meningar,
utan att någon enligt 3 § skall gälla,
och är fråga om penningar eller annat,
som utgör viss myckenhet, skola
rösterna för den större myckenheten
sammanläggas med rösterna
för närmast mindre och, om det erfordras,
sammanläggningen fortsättas
efter samma grund, till dess någon
mening skall gälla; i annat fall
gälle den mening, för vilken rösterna
äro flera än för annan, eller, om
för flera meningar rösterna äro lika
många, den som biträtts av den
främste bland dem som röstat för
någon av dessa meningar.

§•

Yppas vid omröstning flera än två
meningar, utan att någon enligt 3 §
skall gälla, och är fråga om penningar
eller annat, som utgör viss
myckenhet, skola rösterna för den
större myckenheten sammanläggas
med rösterna för närmast mindre
och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma
grund, till dess någon mening skall
gälla; i annat fall gälle den mening,
för vilken rösterna äro flera än för
annan, eller, om för flera meningar
rösterna äro lika många, den som
biträtts av den främste bland dem
som röstat för någon av dessa meningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

9 §•

Innan dom beslutas, skall över- Innan dom beslutas, skall överläggning
hållas. Har nämnd säte i läggning hållas.
rätten, framställe ordföranden saken
och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling---domens meddelande.

Vad nu---muntlig förberedelse.

Avgöres eljest----till parterna.

Avkunnande av---av fullfölj dshänvisning.

29 KAP.

Yppas, då nämnd har säte i rätten,
annan mening än ordförandens
och äro alla i nämnden ense om skälen
och slutet eller förena sig, då i
nämnden äro flera än sju, minst sju
därom, gälle nämndens mening; i
annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning,---dem ordförandens.

Om omröstning —- — ------— 7 §. 6

Yppas, då nämnd har säte i rätten,
annan mening än ordförandens
och förena sig minst tre eller, då i
nämnden äro fem, minst fyra nämndemän
om skälen och slutet, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle
ordförandens.

6 §•

Beträffande omröstning i fråga,
som hör till rättegången och ej avser
ansvar eller som rör enskilt anspråk,
så ock i fråga enligt 5 § eller
om rättegångskostnad, gälle vad i 16
kap. är stadgat; angående häktning
eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,
äge dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om
ansvar motsvarande tillämpning. Föres
i brottmål talan om enskilt anspråk
vare rättens avgörande i ansvarsfrågan
bindande vid prövningen
av det enskilda anspråket. Har
nämnd säte i rätten, skall även vid
tillämpning av reglerna i 16 kap.
städse gälla vad i 3 § första stycket
i detta kapitel är stadgat.

Beträffande omröstning i fråga,
som hör till rättegången och ej avser
ansvar eller som rör enskilt anspråk,
så ock i fråga enligt 5 § eller
om rättegångskostnad, gälle vad i 16
kap. är stadgat; angående häktning
eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,
äge dock vad i detta kapitel föreskrives
om omröstning i fråga om
ansvar motsvarande tillämpning. Föres
i brottmål talan om enskilt anspråk
vare rättens avgörande i ansvarsfrågan
bindande vid prövningen
av det enskilda anspråket. Har
nämnd säte i rätten, skall även vid
tillämpning av reglerna i 16 kap.
gälla vad i 1 § andra stycket och 3 §
första stycket i detta kapitel är stadgat.

1| Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr fri

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 KAP.

Kostnaden för syn skall, om saken
är sådan, att förlikning därom
är tillåten, eller fråga är om ansvar
för brott, som ej hör under allmänt
åtal, utgivas av parterna en för båda
och båda för en eller, om synens hållande
påkallats blott av ena parten,
av den parten ensam. I annat fall
skall kostnaden utgå av allmänna
medel.

Part, som enligt vad nu nämnts
har att utgiva kostnaden för syn, vare
skyldig att erlägga förskott å ersättningen
med belopp, som bestämmes
av rätten.

Kostnaden för syn skall, utom i
fall som avses i 41 kap., gäldas av
statsverket.

42 KAP.

Så snart-------— — ---ej

Huvudförhandlingen må, om hinder
däremot icke möter enligt 43
kap. 2 § och tillika parterna samtycka
därtill eller saken finnes uppenbar,
hållas i omedelbart samband
med förberedelsen.

avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hinder
däremot icke möter enligt 43
kap. 2 § och tillika parterna samtycka
därtill, hållas i förenklad
form. Sådan huvudförhandling må
äga rum i omedelbart samband med
förberedelsen eller, under förutsättning
att samma domare sitter i rätten,
inom femton dagar från den dag
då den muntliga förberedelsen avslutades.
Oavsett om parterna samtycka,
må huvudförhandling i förenklad
form hållas i omedelbart samband
med förberedelsen, om saken
finnes uppenbar.

Vid huvudförhandling i förenklad
form skall vad som förekommit under
det sammanträde då den muntliga
förberedelsen avslutades anses
hava förekommit även vid huvudförhandlingen
utan att det behöver upprepas
vid denna.

43 KAP.

11 §•

Huvudförhandlingen skall, utan Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas annat avbrott än som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. i5 § av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

första stycket, såvitt möjligt fortgå i
ett sammanhang till dess målet är
färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket eller efter
handläggningens början nytt viktigt
skäl anförts eller kännedom vunnits
om nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erforderligt.
Uppskjutes huvudförhandlingen,
skall den återupptagas, så
snart lämpligen kan ske.

Överstiger, då målet efter ett eller
flera uppskov återupptages, den
sammanlagda tid varunder uppskov
ägt rum ej femton dagar, må huvudförhandlingen
fortsättas. I annat
fall skall ny huvudförhandling hållas,
om ej i mål av sådan omfattning
att huvudförhandlingen beräknas
kräva minst fyra veckor rätten
med hänsyn till utredningens beskaffenhet
eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att
i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten

(Föreslagen lydelse)

vitt möjligt fortgå i ett sammanhang
till dess målet är färdigt till avgörande.
Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen
ägt rum enligt 3 § första
stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl anförts eller
kännedom vunnits om nytt viktigt
bevis eller rätten eljest finner det
oundgängligen erforderligt. Uppskjutes
huvudförhandlingen, skall den
återupptagas, så snart lämpligen kan
ske.

46 KAP.

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. 15 §
första stycket, såvitt möjligt fortgå i
ett sammanhang till dess målet är
färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum
enligt 3 § första stycket eller efter
handläggningens början nytt viktigt
skäl anförts eller kännedom vunnits
om nytt viktigt bevis eller rätten eljest
finner det oundgängligen erfor -

Huvudförhandlingen skall, utan
annat avbrott än som må föranledas
av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, såvitt
möjligt fortgå i ett sammanhang
till dess målet är färdigt till avgörande.
Påbörjad huvudförhandling
må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen
ägt rum enligt 3 § första
stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl anförts eller
kännedom vunnits om nytt viktigt
bevis eller rätten eljest finner det
oundgängligen erforderligt. Upp -

KuikjI. Maj:ts proposition nr M år 1969

(Nuvarande lydelse)

derligt. Uppskjutes huvudförhandlingen,
skall den återupptagas, så
snart lämpligen kan ske. Är den tilltalade
häktad, skall förhandlingen
återupptagas inom en vecka från dagen
för föregående förhandlings avslutande
eller, då han häktats därefter,
från dagen för hans häktande,
om ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt.

(Föreslagen lydelse)

skjutes huvudförhandlingen, skall
den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. Är den tilltalade häktad,
skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för
föregående förhandlings avslutande
eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande, om ej på
grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt.

Överstiger, då---huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten---------§ sägs.

50 KAP.
15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stadgat
motsvarande tillämpning; om
kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 9 § samt 43 kap. 1—6
och 10—13 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning; om kallelse till
uppskjuten huvudförhandling och
föreläggande för part gälle dock 14
§ i detta kapitel.

51 KAP.
15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§
är stadgat motsvarande tillämpning;
om kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för
part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål--------kapitel stadgas. 1 2 3

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1—5,
7, 9, 11, 13 och 16 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning; om kallelse
till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock
14 § i detta kapitel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock
förordna att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare
tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

2. Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt
vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser
om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

3. Vad som i eller med stöd av 1 kap. 1 § andra stycket första punkten
och tredje stycket i deras äldre lydelse föreskrives om indelning i tingslag
skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår frågor rörande tingshusbyggnadsskyldighet,
som åvilar tingslag, och därmed sammanhängande åligganden
och rättigheter.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket första punkten i dess nya
lydelse får i de tingsrätter Konungen bestämmer tills vidare finnas endast
lagman eller endast lagman och en rådman.

5. Vad som föreskrives i 2 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse skall
äga tillämpning även på domare i ägodelningsrätt och på ägodelningsdomare.

6. Innebär beslut enligt de nya bestämmelserna att antalet nämndemän
för viss kommun skall minskas, skall underrätten, om kommunens fullmäktige
gör framställning därom, förordna om nyval i fråga om alla nämndemansplatser
som belöper på kommunen. I annat fall minskas antalet allteftersom
nämndemän för kommunen avgår. Mot underrätts beslut om nyval
får talan ej föras.

7. Förekommer i lag eller annan författning

a) bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt, skall den i stället
gälla tingsrätt, varvid dock, såvitt angår tryckfrihetsmål, bestämmelse
avseende rådhusrätt gäller endast tingsrätt som trätt i stället för rådhusrätt,

b) bestämmelse som avser tingslag och ej angår fråga rörande tingshusbyggnadsskyldighet
och därmed sammanhängande åligganden och rättigheter
skall bestämmelsen i stället gälla domsaga,

c) bestämmelse som innebär att viss åtgärd skall vidtagas hos eller av
häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren eller domhavanden
och är bestämmelsen endast en domförhetsregel, skall den i stället
gälla tingsrätt,

d) bestämmelse som innehåller uttrycket »på landet» eller liknande bestämning,
skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen
avse område som, innan tingsrätt införes, hör till häradsrätts domkrets,

e) bestämmelse som avser stad med rådhusrätt eller innehåller liknande
bestämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen
avse stad som, innan tingsrätt införes, utgör rådhusrätts domkrets.

8. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning hänvisning till eller
avses däri eljest bestämmelse, som ersatts genom bestämmelse i denna lag,
skall den nya bestämmelsen i stället tillämpas.

9. Konungen kan i samband med ändring i domsagoindelningen förordna
om avsteg från 7 d och e.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804)
om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 december 1946 om införande
av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Bestämmelserna i nya rättegångsbalken
om fullföljd av talan mot underrätts
beslut i rättegång skola äga
motsvarande tillämpning beträffande
talan mot underrätts beslut i fråga,
som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 §
eller 33 kap. 24 § nämnda balk. Mot
hovrättens beslut må talan ej föras.

§•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande
viss eller vissa underrätter. 3

3) Förslag
till
Lag

om fastighetsdomstol

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

I varje län skall finnas en fastighetsdomstol. Konungen kan dock föreskriva
att annat område än län skall utgöra domkrets för fastighetsdomstol.
Den allmänna underrätt som Konungen bestämmer skall vara fastighetsdomstol.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969 15

Fastighetsdomstol upptager de mål och ärenden som anges i särskild lag
eller författning.

2 §•

Om fastighetsdomstol och rättegången i mål eller ärende vid sådan domstol
gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i
den mån ej annat följer av denna lag eller annan författning.

Fastighetsdomstols sammansättning

3 §•

Fastighetsdomstol består av ordförande samt fyra andra ledamöter, varav
två nämndemän.

Ordföranden utses bland de lagfarna domarna i den allmänna underrätten.
Av domstolens övriga ledamöter skall en vara lagfaren domare i underrätten
eller i annan underrätt eller i vattendomstol samt en ha teknisk utbildning
och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.

Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts
förhållanden.

4 §•

Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handläggning
som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället är fastighetsdomstol
domför utan nämndemännen.

Åtgärd som avser endast måls beredande får i den omfattning Konungen
bestämmer vidtagas av lagfaren eller teknisk ledamot i fastighetsdomstolen
eller av tjänsteman vid underrätten.

5 §•

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, utser ordföranden
samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i fastighetsdomstol.

6 §•

Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val för sex år. Konungen
eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer för varje domsaga
inom fastighetsdomstols domkrets det antal nämndemän som skall utses.
Nämndeman skall vara valbar till nämndeman i den domsaga för vilken han
utses. Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse återstående
del av samma tid. 7

7 §•

Val av nämndeman i fastighetsdomstol förrättas i kommun, som ensam
bildar domsaga, av kommunens fullmäktige samt i annat fall inför underrätt
av valmän som utses av fullmäktige i varje kommun inom domsagan.
Bestämmelserna i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) om ersättning
till fullmäktig äger motsvarande tillämpning.

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer det antal
valmän jämte suppleanter för dem som skall utses.

Klagan över valet föres genom besvär hos hovrätten. Mot hovrättens beslut
får talan ej föras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4i år 1969

8 §.

Nämndeman tjänstgör efter kallelse av fastighetsdomstolens ordförande.
Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den domsaga
till vilken målet närmast har anknytning.

Bestämmelser om förfarandet

9 §•

Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan ordföranden uppdraga
åt en eller flera ledamöter av fastighetsdomstolen att verkställa undersökning
på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för
sådan undersökning, om ej undersökningen sker endast som förberedande
åtgärd för syn på stället.

10 §.

Huvudförhandling hålles vid syn på stället eller, om syn ej behövs, på
plats som bestämmes med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader
uppstår.

11 §•

Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller annan ledamot
kort redogöra för saken och de yrkanden som framställts i målet. För utredning
i fråga av teknisk beskaffenhet får part åberopa ingiven skrift.
Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll.

Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick vari
det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som
vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen ej deltagit i den tidigare
handläggningen, skall dock målet företagas till ny huvudförhandling. I den
mån det i sådant fall kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som upptagits vid
tidigare sammanträde ej upptagas på nytt.

12 §.

Yppas vid överläggning skiljaktiga meningar, tillämpas rättegångsbalkens
regler om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstning
skall först ordföranden säga sin mening, därefter den andre lagfarne
ledamoten, så den tekniske ledamoten och sist nämndemännen.

Övriga bestämmelser

13 §.

Fastighetsdomstol får för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler
i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad som ej är upptagen för
sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal. Uppkommer
särskilda kostnader, ersättes de av statsverket.

14 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Vad som i lagen föreskrives beträffande domsaga äger motsvarande tilllämpning
på rådhusrätts domkrets.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1969

4) Förslag
till
Lag

om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni
1965 (nr 274)

Härigenom förordnas, att 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Tjänsteman är skyldig att utöva
annan statlig tjänst enligt bestämmelser
som Konungen meddelar. Innehavare
av ordinarie domartjänst
är dock skyldig att utöva endast jämställd
eller högre domartjänst vid
den domstol han tillhör.

I den

§•

Tjänsteman är skyldig att utöva
annan statlig tjänst enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

Innehavare av ordinarie domartjänst
är icke skyldig att utöva annan
statlig tjänst än jämställd eller
högre domartjänst vid den domstol
han tillhör. Annan ordinarie underrättsdomare
än lagman är dock skyldig
att dessutom tjänstgöra som ledamot
i annan underrätt inom samma
hovrättsområde vid handläggning
för vilken kräves flera lagfarna
domare än en. Sådan tjänstgöringsskyldighet
åligger också ordinarie
vattenrättsdomare. Ordinarie vattenrättsingenjör
är skyldig att tjänstgöra
som teknisk ledamot i fastighetsdomstol.

skäl föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande
domare i viss underrätt eller vattendomstol. I sådant fall skall det undantag
som enligt 11 § andra stycket andra punkten gäller i fråga om lagman
avse även häradshövding och borgmästare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

5) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa
bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 november 1964 med vissa bestämmelser
angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Stad med rådhusrätt skall efter
den tidpunkt som angives i 1 § alltjämt
hålla erforderliga lokaler för
rådhusrättens behov jämte möbler
och andra dylika inventarier samt
svara för uppvärmning, belysning
och städning av lokalerna.

Vadi

(Föreslagen lydelse)

§•

Stad med rådhusrätt skall efter
den tidpunkt som angives i 1 § alltjämt
hålla erforderliga lokaler för
rättens behov jämte möbler och andra
dylika inventarier samt svara för
uppvärmning, belysning och städning
av lokalerna. Nämnda skyldighet består
även sedan stadens rådhusrätt
ersatts av tingsrätt.
motsvarande tillämpning.

Om stad, som avses i första stycket,
i judiciellt avseende sammanlägges
med annan domkrets eller del
därav, skall staden vid och efter
sammanläggningen anses som ett
tingslag, såvitt angår lokalhållningsskyldigheten
och därmed sammanhängande
åligganden och rättigheter.
Bestämmelser om utdebitering
av tingshusmedel skola dock icke
äga tillämpning på staden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna,
att 3 § i dess nya lydelse skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande
viss stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

6) Förslag
till
Lag

om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa
bestämmelser angående stads förenande med domsaga

Härigenom förordnas, att lagen den 20 november 1964 med vissa bestämmelser
angående stads förenande med domsaga slcall upphöra att gälla vid
utgången av år 1970.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

7) Förslag
till
Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om 20 kap. föräldrabalken1, dels att nuvarande
36—40 §§ skall betecknas 38—42 §§, dels att den nya 42 § skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i kapitlet skall införas två
nya paragrafer, 36 och 37 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

36 §.

Om rätten vid förberedande handläggning
i mål eller ärende som rör
vårdnad eller umgängesrätt finner
att sådan fråga är tvistig eller att det
eljest ej är uppenbart hur den skall
avgöras, skall rätten vid slutlig prövning
av frågan bestå av eu lagfaren
domare och nämnd. Föreligger därvid
annan fråga i målet eller ärendet
till prövning, skall rätten även vid
denna hava nyss angiven sammansättning.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning när i ärende förekommer
fråga om

antagande av adoptivbarn som ej
fyllt tjugu år,

hävande av adoptivförhållande
som angår sådant barn,

förordnande av förmyndare, i fall
då den förordnade skall utöva vårdnaden
om barn, eller

entledigande av förmyndare som
utövar vårdnad.

37 §.

Har nämnd säte i rätten, skola i
nämnden sitta nämndemän till det
antal som föreskrives i 1 kap. 4 §
andra stycket rättegångsbalken. I sådant
fall skola vidare följande avvikelser
gälla från vad som eljest är

Senaste lydelse av 40 § se 1955:409.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

40 §.

Över hovrättens beslut i fråga som
avses i 39 § må klagan ej föras.
Samma lag vare med avseende å
ärende som först handlagts av överförmyndaren.

(Föreslagen lydelse)

föreskrivet om överläggning och omröstning
i tvistemål.

Ordföranden skall vid överläggningen
framställa saken och vad lag
stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden
först säga sin mening och därefter
inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordförandens
och förena sig minst tre eller,
då i nämnden äro fem, minst fyra
nämndemän om skälen och slutet,
gäller nämndens mening. I annat fall
gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande,
svarar för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit
därtill.

42 §.

Över hovrättens beslut i fråga som
avses i 41 § må klagan ej föras. Samma
lag vare med avseende å ärende
som först handlagts av överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock .förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet
får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken
enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning
och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestämmelser
om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

8) Förslag
till
Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas i fråga om 15 kap. giftermålsbalken, dels att nuvarande
29 och 30 §§ skall betecknas 30 respektive 31 §, dels att i kapitlet
skall införas en ny paragraf, 29 §, av nedan angiven lydelse.

15 KAP.

29 §.

Att nämnd skall medverka vid prövning av vissa frågor som avses i denna
balk följer av 20 kap. 36 § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att den nya bestämmelsen skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet
får begränsas till viss eller vissa underrätter. 9

9) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skall upphöra att gälla, dels att 6 § samma
lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Underrätt vare vid handläggning
av ärende domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare.

Vid annan handläggning än i 3 eller
4 § sägs skall dock i häradsrätt
nämnd deltaga och rådhusrätt äga
den sammansättning som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskriven
för domförhet vid huvudför 1

Senaste lydelse av 6 § se 1968:343.

(Föreslagen lydelse)

§•

Underrätt är vid handläggning av
ärende domför med en lagfaren domare,
om ej annat följer av vad som
föreskrives nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än i 3 eller
4 § sägs skall rätten bestå av
minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter,
om ärendet är tvistigt eller
om det angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

handling i tvistemål, om ärendet angår 1.

adoption, vårdnaden om barn
eller samtycke till hävande av tjänste-
eller arbetsavtal som barn ingått,
barns släktnamn, medgivande till
äktenskap enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken
eller till åtgärd beträffande
makars egendom enligt 5 kap.
14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk
eller förordnande angående sådan
egendoms förvaltning i andra fall;

2. förmynderskap eller godmanskap
enligt föräldrabalken, dock ej
fråga om förordnande eller entledigande
av förmyndare eller god
man i annat fall än då ärendet är
tvistigt och ej heller fråga om inskrivning
eller överflyttning av förmynderskap
eller godmanskap eller
föreläggande, som avses i 14 kap. 10
§, 15 kap. 11 § eller 16 kap. 3, 4
eller 10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt lagen om testamente
eller lagen om boutredning
och arvskifte, dock ej fråga om avträdande
av egendom till förvaltning
av boutredningsman eller förordnande
av boutredningsman i annat
fall än då ärendet är tvistigt; 4 5 6 7 8

4. nedsättning av bolags aktiekapital
eller grundfond, tillstånd till
vinstutdelning i bolag, skyldighet
för bolag eller förening att träda i
likvidation, förordnande eller entledigande
av likvidator eller tillstånd
till försäljning av egendom under
likvidation eller till fusion;

5. förvaltning av stiftelse eller utseende
av huvudmän i sparbank;

6. förordnande eller entledigande
av god man eller annan för fullgörande
av särskilt uppdrag i andra
fall än ovan sagts och ärendet är
tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till försäljning av samfälld
egendom enligt lagen om samäganderätt,
underställning av del -

(Föreslagen lydelse)

1. samtycke till hävande av tjänste-
eller arbetsavtal som barn ingått,
medgivande till äktenskap enligt 2
kap. 4 § giftermålsbalken eller till
åtgärd beträffande makars egendom
enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 §
nämnda balk eller förordnande angående
sådan egendoms förvaltning
i andra fall,

2. talan mot överförmyndares beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital
eller grundfond, tillstånd till
vinstutdelning i bolag, skyldighet för
bolag eller förening att träda i likvidation,
förordnande eller entledigande
av likvidator eller tillstånd till
försäljning av egendom under likvidation
eller till fusion,

4. .förvaltning av stiftelse,

5. underställning av delägares beslut
eller meddelande av särskilda
föreskrifter angående god mans för -

Kimgl. Maj:ts proposition nr H år 1969

(Nuvarande lydelse)

ägares beslut eller meddelande av
särskilda föreskrifter angående god
mans förvaltning enligt lagen om
förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter, föreskrifter jämlikt
24 § lagen om rätt till fiske angående
nyttjande av samfällt fiske eller
intagande i rättens protokoll av
förening enligt lagen om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt
2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,
vare häradsrätten i ärende, som avses
i andra stycket 2, 3, 6, 7, 9 eller
10 eller angår intagande i rättens
protokoll av förening varom under
8. förmäles, domför med tre i nämnden,
dock ej då fråga är om tillstånd
till viss förvaltningsåtgärd eller
talan mot överförmyndares beslut.

(Föreslagen lydelse)

valtning enligt lagen om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed
jämförliga samfällda ägor och rättigheter,
eller

6. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd
i annat fall än som avses ovan.

Om särskild anledning föreligger,
får rätten även i annat fall än som
avses i andra stycket ha där föreskriven
sammansättning.

Om medverkan av nämnd i vissa
ärenden finnas bestämmelser i 20
kap. 36 och 37 §§ föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tidpunkt,
varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Har underrätt mindre än tre ordinarie lagfarna domare, får rätten beträffande
visst ärende förordna att handläggning, som enligt 6 § i dess nya
lydelse skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, i stället skall ombesörjas
av en lagfaren domare och nämnd. I sådant fall äger 20 kap. 37 §
föräldrabalken motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

10) Förslag
till
Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom .förordnas, att 38 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 KAP.

Angående rättens sammansättning
när den har att avgöra fråga,
som avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §,
28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34
kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 §
eller 15 § såvitt angår tillämpning
av 10 § andra stycket, skall gälla
vad i rättegångsbalken är i allmänhet
föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling i brottmål. Detsamma
skall gälla i fråga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap.
1 § 3, förverkande av villkorligt
medgiven frihet enligt 34 kap. 4 §
samt återintagning i anstalt eller annan
åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.

Fråga om annan åtgärd enligt 34
kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 §
samt åtgärd eller behandling enligt
34 kap. 6 § må ej avgöras vid häradsrätt
utan nämnd eller i rådhusrätt
av allenast en lagfaren domare.

Vid avgörande av fråga, som avses
i 27 kap. 5 § andra stycket eller
28 kap. 11 §, är häradsrätt domför
utan nämnd och rådhusrätt med en
lagfaren domare.

Nämnd skall deltaga vid underrätts
avgörande av fråga, som avses
i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §,
30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt
angår tillämpning av 10 § andra
stycket. Detsamma skall gälla i fråga
om undanröjande av påföljd enligt
34 kap. 1 § 3, förverkande av
villkorligt medgiven frihet eller annan
åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd
enligt 34 kap. 5 §, åtgärd eller behandling
enligt 34 kap. 6 § samt
återintagning i anstalt eller annan
åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.

Vid avgörande av fråga, som avses
i 27 kap. 5 § andra stycket eller
28 kap. 11 §, är underrätt domför
med en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid
förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt
vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser
om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

11) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 21 och 22 §§ lagen den 20 mars 1964 om verkställighet
av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Underrätt är i mål enligt denna
lag domför med tre i nämnden. Finnes
i annat mål anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff böra
förklaras förverkat, må målet ej i
underrätt prövas och avgöras utan
nämnd.

§•

Nämnd skall deltaga vid underrätts
avgörande av saken i mål enligt
denna lag utom i fall som avses
i 22 §. Detta gäller även när i annat
mål anstånd med verkställighet av
förvandlingsstraff finnes böra förklaras
förverkat.

I mål-------saken finnes.

Rättens avgörande----genom beslut.

I övrigt---------är stadgat.

Erlägges, sedan---sistnämnda

Beslut i fråga som avses i denna
paragraf meddelas, om den bötfällde
åtnjuter anstånd enligt 18 §, av den
domstol som förvandlat böterna och
eljest av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet
länder omedelbart till efterrättelse.

paragrafer.

Beslut i fråga som avses i denna
paragraf meddelas, om den bötfällde
åtnjuter anstånd enligt 18 §, av
den domstol som förvandlat böterna
och eljest av kriminalvårdsstyrelsen.
Underrätt är vid prövningen domför
utan nämnd. Beslutet länder omedelbart
till efterrättelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

12) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall
åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Göres ansökan om ersättning annorledes
än i mål, vari ansvarsfrågan
handlägges, vare rätten vid ansökans
prövning och avgörande domför
i den sammansättning som gällt
för målet om ansvarsfrågan. Har rätten
icke tidigare handlagt mål om
ansvarsfrågan, gälle om rättens sammansättning
vad i allmänhet är föreskrivet
om domförhet vid huvudförhandling
i brottmål. Rättens avgörande
sker genom beslut.

(Föreslagen lydelse)

6 §•

Göres ansökan om ersättning annorledes
än i mål, vari ansvarsfrågan
handlägges, vare rätten vid ansökans
prövning och avgörande domför
i den sammansättning som gällt
för målet om ansvarsfrågan. Har rätten
icke tidigare handlagt mål om
ansvarsfrågan, skall nämnd deltaga
vid avgörande av saken. Rättens avgörande
sker genom beslut.

Denna lag Lräder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
alt de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet
får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt vid
överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser
om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1958:13.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

13) Förslag
till
Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 51, 52, 64, 96 och 97 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 19481 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 §.

Avvisas ej-----genom beslut.

Vid avgörandet skall underrätt be- Vid avgörandet skall i underrätt
stå av en lagfaren domare och nämnd deltaga,
nämnd; rätten vare domför med
tre i nämnden.

52 §.

Åklagare som---förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren-----som yrkas.

Vad i 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken
stadgas därom att underrätt
vid huvudförhandling i vissa
brottmål är domför med en lagfaren
domare äger ej tillämpning i mål
som avses i denna paragraf.

Mot beslut i ersättningsmål må talan
föras av den ersättningsskyldige.

Å sådan talan skall vad i 8 kap. är
stadgat om klagan som endast avser
annat än arreststraff äga motsvarande
tillämpning.

Kronans talan---av åklagaren.

Nämnd skall deltaga vid underrätts
avgörande av saken.

Mot beslut i ersättningsmål må talan
föras av den ersättningsskyldige.
Å sådan talan skall vad i 8 kap. är
stadgat om klagan som endast avser
annat än arreststraff äga motsvarande
tillämpning. Handlägges fråga om
ersättningsskyldighet utan samband
med ansvarsfråga, är rätten dock
domför med en lagfaren domare.

96 §.

Krigsrätt består---regementsofficers grad.

Inrättas krigsrätt---kaptens grad.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren
ensam i de fall, då rådhusrätt
vid handläggning av militärt
mål är domför med en lagfaren domare.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren
ensam i de fall, då tingsrätt
vid handläggning av militärt mål är
domför med en lagfaren domare.

1 Senaste lydelse av 51 § se 1958:15, av 52 § se 1959:105 och av 96 § se 1949:364.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

(Föreslagen lydelse)

Beträffande överläggning och omröstning
i krigsrätt i militärt tvistemål
äga 29 kap. 1 § andra stycket
och 3 § första stycket samt 30 kap.
7 § första stycket andra punkten
rättegångsbalken motsvarande tilllämpning.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken
enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning
och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre
bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

(Nuvarande lydelse)

Angående omröstning i krigsrätt
skall gälla vad som är stadgat för
häradsrätt.

14) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)
Talan enligt-----

13 §.
sådan talan.

(Föreslagen lydelse)

Angående rättens sammansättning
när den har att avgöra fråga om förverkande
av villkorligt anstånd skall
gälla vad som i rättegångsbalken är
i allmänhet föreskrivet om domförhet
vid huvudförhandling i brottmål.

Vid avgörande av fråga, som avses i
12 § andra stycket, är häradsrätt
domför utan nämnd och rådhusrätt
med en lagfaren domare.

Underrätt skall---genom beslut.

Rättegångskostnad, som---å statsverket.

Nämnd skall deltaga vid underrätts
avgörande av fråga om förverkande
av villkorligt anstånd. Vid avgörande
av fråga, som avses i 12 §
andra stycket, är rätten domför med
en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet
får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken
enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning
och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre
bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt
gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

15) Förslag
till
Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 11 kap. 97 § 2 mom. vattenlagen1 skall upphöra
att gälla, dels att 106 § samma kap. skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

106 §.

Bestämmelserna i-----behandling därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så Vattenöverdomstolen må, där så
finnes lämpligt, uppdraga åt vatten- finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsråd
att verkställa undersökning rättsråd att verkställa undersökning
å stället. Finnes önskvärt, att lagfa- å stället. Finnes önskvärt, att lagfaren
ledamot är närvarande vid un- ren ledamot är närvarande vid undersökningen,
äge vattenöverdomsto- dersökningen, äge vattenöverdomstolen
förordna härom. I fråga om un- len förordna härom. I fråga om undersökning,
som nu sagts, skall vad i dersökning, som nu sagts, skall vad
45 § 2 mom. och 97 § 2 mom. stad- i 45 § 2 mom. stadgas äga motsvagas
äga motsvarande tillämpning. rande tillämpning.

Då på —------------ fullföljt talan.

Med avseende------ av statsverket.

I mål----- fullföljt talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse av It kap. 97 § se 1961:548 och av 11 kap. 106 § se 1961:48.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

16) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord ålandet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet1 skall upphöra att gälla den dag Konungen bestämmer.

17) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 § lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och
adoption2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

4 §•

Skall i visst fall svensk lag ej äga
tillämpning beträffande omyndighetsförklaring
av någon, som vistas
här i riket, eller är ännu ej utrett,
om det skall ske, äge likväl rätten,
om dröjsmål uppenbarligen skulle
medföra fara, förordna, att han skall
vara omyndig under tiden intill dess
vård om hans angelägenheter anordnats
i enlighet med lagen i hans
hemland eller rätten meddelat dom,
så ock för samma tid förordna förmyndare.
I avseende å förordnande,
varom nu är sagt, skall vad i 20 kap.

20 §, 26 § andra stycket och 39 §

1 Senaste lydelse av 21 kap. 12 § se 1946:827.

2 Senaste lydelse av 5 kap. 4 § se 1949:384.

Skall i visst fall svensk lag ej äga
tillämpning beträffande omyndighetsförklaring
av någon, som vistas
här i riket, eller är ännu ej utrett,
om det skall ske, äge likväl rätten,
om dröjsmål uppenbarligen skulle
medföra fara, förordna, att han skall
vara omyndig under tiden intill dess
vård om hans angelägenheter anordnats
i enlighet med lagen i hans hemland
eller rätten meddelat dom, så
ock för samma tid förordna förmyndare.
I avseende å förordnande, varom
nu är sagt, skall vad i 20 kap.
20 §, 26 § andra stycket och 4f §

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

föräldrabalken är stadgat äga mot- föräldrabalken är stadgat äga motsvarande
tillämpning. svarande tillämpning.

Är förmynderskap---omyndiges angelägenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. I den mån Konungen förordnar
att lagen den 1969 (nr ) om ändring i föräldrabalken skall
gälla från tidigare tidpunkt, skall dock även förevarande lag gälla från den
tidpunkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
19 april 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Erig
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om de allmänna underrätternas
organisation m. m. och anför.

1. Inledning

De allmänna domstolarna i vårt land utgörs av häradsrätter och rådhusrätter
såsom första instans, s. k. underrätter, samt vidare hovrätter och
högsta domstolen. Ett utmärkande drag för det svenska domstolsväsendet är
att de allmänna domstolarnas kompetens är mycket vidsträckt. Specialprocess
vid särskilda domstolar förekommer bara inom snävt begränsade områden.

Den nuvarande domstolsorganisationen har i sina huvuddrag bestått sedan
lång tid tillbaka. Den stora processreform som genomfördes med 1942
års rättegångsbalk avsåg i huvudsak själva rättegångsförfarandet. I organisatoriska
frågor begränsades reformen i princip till sådana åtgärder som
behövdes för att domstolarna skulle bli i stånd att bära upp det nya processuella
förfarandet. Frågan om en mer genomgripande omorganisation
sköts på framtiden.

Efter processreformen har företagits flera utredningar som har gällt domstolsväsendet,
varvid behandlats inte endast olika procedurfrågor utan också
vissa sidor av domstolsväsendets organisatoriska utformning. Bland betänkanden
som har avgivits på detta område kan nämnas »Förslag till vissa
ändringar i rättegångsbalken» (SOU 1953:26), »Vidlyftiga rättegångar»
(SOU 1955: 10), »Rådhusrätts sammansättning i brottmål» (SOU 1956: 28),
»Domartjänster i häradsrätt och hovrätt» (SOU 1956:52), »Häradsrätts
sammansättning i brottmål» (SOU 1958: 9), »Domarbanan» (SOU 1959: 17),

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Kungl. Maj :ts proposition nr 44 år 1969

»Omreglering av hovrätternas domkretsar» (SOU 1959: 27), »Underrätterna»
(SOU 1961:6) och »Nedre justitierevisionens arbetsorganisation» (SOU
1962:20).

På grundval av det arbete som har utförts inom dessa utredningar har
kunnat genomföras vissa partiella reformer beträffande domstolsorganisationen
och självfallet också beträffande rättegångsordningen. Flera av de
förslag som har lagts fram av utredningarna har emellertid haft sådant
samband med större problem på domstolsväsendets område, att de har ansetts
inte lämpligen kunna prövas fristående. Bland sådana frågor vill jag
— med tanke på vad jag kommer att behandla i det följande — särskilt
nämna det förslag, som stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6 lade fram
i fråga om nämndens sammansättning och ställning.

Redan vid genomförandet av processreformen framstod det klart, att en
mera ingående prövning av domstolsorganisationen borde ske, sedan närmare
erfarenheter hade vunnits beträffande den nya rättegångsordningen.
Den snabba utveckling som därefter har ägt rum i vårt samhälle har ytterligare
framhävt behovet av reformer i vissa grundläggande avseenden beträffande
domstolsorganisationen. Det har ansetts svårt att genom partiella
reformer komma till rätta med alla hithörande problem. För att få en samlad
och allsidig bedömning av frågorna på detta område gav Kungl. Maj :t
år 1963 de sakkunniga som tidigare hade tillkallats för att se över underrätternas
domkretsindelning i uppdrag att verkställa en allmän översyn av
domstolsorganisationen i dess helhet. De sakkunniga antog i samband härmed
benämningen domstolskommittén. Bland de utredningsuppgifter som
anförtroddes kommittén och som gällde underrätterna kan nämnas frågorna
om rådhusrätternas förstatligande, om införande av alltigenom enhetliga
domförhetsregler, om ett processinstitut som alternativ till skiljemannaförfarandet
och om domkretsindelningen. Även frågor rörande domstolarnas
inre organisation hänvisades till utredningen. Som en allmän målsättning
för dennas arbete angavs i direktiven, att underrätternas ställning och funktion
inom domstolsväsendet borde stärkas ytterligare och att underrättsorganisationen
borde vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i
hela landet.

I direktiven för domstolskommittén nämndes vidare betydelsen för domkretsindelningen
av det arbete som bedrevs för att åstadkomma större primärkommunala
enheter. I den delen har Kungl. Maj :t sedermera — åren
1963 och 1964 — fastställt planer, avsedda att läggas till grund för en ny
indelning av länen i kommuner (SFS 1964: 162). I besluten fördes nuvarande
kommuner eller delar därav samman till s. k. kommunblock. Sammanslagningar
av kommuner i enlighet med dessa planer har redan ägt rum i
flera fall och kan väntas ske i ökad omfattning under de närmaste åren.

I sitt första betänkande, »Rådhusrätternas förstatligande» (SOU 1963:
56), behandlade domstolskommittén — förutom frågor som var förknippade

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

med huvudmannaskapet för rådhusrätterna — även vissa andra spörsmål
som rörde underrättsorganisationen i dess helhet. Bl. a. föreslogs att vissa
principer för domförheten i underrätt och för domkretsindelningen
skulle fastläggas. Vidare föreslog kommittén, att staten skulle utfästa sig
att framdeles överta ansvaret för lokalhållningen för samtliga underrätter.

Vid 1964 års riksdag beslöts att staten skulle överta huvudmannaskapet
för rådhusrätterna den 1 januari 1965. I propositionen angående denna reform
(prop. 1964: 156) intogs den ståndpunkten att de organisatoriska förändringarna
i dåvarande läge borde begränsas till sådana åtgärder som hade
omedelbart samband med övertagandet av rådhusrätterna. I enlighet härmed
lämnades de förut särskilt omnämnda frågorna tills vidare oprövade.

Sedermera har domstolskommittén lagt fram ytterligare ett betänkande,
»Ny domkretsindelning för underrätterna» (SOU 1967: 4). I detta har kommittén
redovisat ytterligare allmänna överväganden beträffande domkretsindelningen
i en enhetlig underrättsorganisation. Med dessa som utgångspunkt
har utformats ett detaljerat förslag till sådan indelning, avsett att
genomföras successivt under en längre tidsperiod.

Som framgår av den redogörelse jag nu har lämnat har genom olika betänkanden
och åtföljande remissbehandling samlats ett omfattande material
i de frågor som aktualiseras inför en reform av underrättsorganisationen.
Härigenom har skapats underlag för bedömning av vissa frågor som är
grundläggande vid en sådan reform. Jag åsyftar därvid huvudsakligen principerna
för domkretsindelningen, domförhetsreglerna för underrätterna och
sådana ändringar i övrigt som behövs för att underrättsorganisationen skall
bli likformig. Starka skäl talar för att de nämnda frågorna nu tas upp till
prövning. Framför allt påkallas detta av den tidigare omtalade kommunindelningsreformen,
som nu är under genomförande. Ombildningen av kommunblocken
till kommuner genom sammanläggning av de bestående enheterna
kommer att nödvändiggöra omfattande ändringar i den judiciella indelningen.
Det torde bli så, att de flesta av de nuvarande domkretsarna
kommer att behöva jämkas på grund av den indelning i nya kommuner som
kommer att genomföras. Innan ändringar i domkretsindelningen vidtas i
större skala, bör självfallet vissa riktlinjer fastläggas, enligt vilka ändringarna
bör genomföras. Frågan om en ändamålsenlig domkretsindelning kan
emellertid inte ses fristående från andra grundläggande spörsmål beträffande
underrätterna. Bl. a. föreligger ett samband mellan principerna för domkretsindelningen
och domförhetsreglerna för underrätterna, vilket motiverar
att även dessa nu prövas. Om kvarstående skillnader i fråga om sammansättningen
av häradsrätter och rådhusrätter undanröjs, blir det vidare
möjligt att ta steget fullt ut och införa en alltigenom enhetlig underrättsorganisation.

I avvaktan på att återstående olikheter mellan häradsrätter och rådhus^

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

rätter avlägsnas har domstolskommittén lagt fram förslag till provisorisk
lagstiftning som syftar till att rådhusrätts domkrets, när så behövs på grund
av kommunindelningsändring, skall kunna vidgas att omfatta även annat
område än stad. Om enhetliga underrätter skapas, bortfaller emellertid behovet
av ett sådant provisorium.

En annan fråga som i hög grad berör underrättsorganisationen har aktualiserats
genom det pågående reformarbetet på fastighetsbildningslagstiftningens
område. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag beslutat inhämta lagrådets
yttrande över lagförslag, grundade på 1954 års fastighetsbildningskommittés
betänkande »Fastighetsbildning» (SOU 1963:68). Jag nämnde
då, att frågan om underdomstol för fastighetsbildningsmål hade uteslutits
ur det lagstiftningsärendet för att i stället behandlas i samband med övervägandena
beträffande underrättsorganisationen i allmänhet.

I min redogörelse har jag särskilt uppehållit mig vid förslag som har avgivits
av stadsdomstolsutredningen, domstolskommittén och 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Vissa uppgifter angående dessa kommittéer, remissinstanser
m. m. har sammanställts i bilaga 3.

Jag anhåller att nu få ta upp de förut angivna frågorna om underrätternas
sammansättning — inbegripet sammansättningen i fastighetsbildningsmålen
— och om domkretsindelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål

2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet

2.1.1. Gällande rätt m. m.

Huvudbestämmelserna om underrätts domförhet finns i 1 kap. 4 och 11 §§
rättegångsbalken (RB).

Enligt 1 kap. 4 § RB gäller som huvudregel att häradsrätt i tvistemål
skall ha sammansättningen lagfaren domare jämte nämnd. 1 nämnden skall
sitta minst sju och högst nio nämndemän.

Rådhusrätt skall i tvistemål enligt huvudregeln i 1 kap. 11 § RB ha kollegial
sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare.

De nämnda huvudreglerna avser sammansättningen vid huvudförhandling
och syn i samband med sådan förhandling. Från huvudregeln om häradsrätts
och rådhusrätts sammansättning vid huvudförhandling gäller undantaget,
att ensamdomare är behörig att hålla huvudförhandling i vissa
mindre och enklare mål. I tvistemål är såväl häradsrätt som rådhusrätt
domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling, som äger rum i omedelbart
samband med förberedelse. Sådan huvudförhandling får enligt 42
kap. 20 § RB äga rum, om parterna lämnar sitt samtycke eller saken finnes
vara uppenbar.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan handläggning
som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället är såväl häradsrätt
som rådhusrätt domför med en lagfaren domare. Utan huvudförhandling
kan enligt 42 kap. 18 § RB meddelas tredskodom och, om saken är sådan
att förlikning är tillåten, dom i anledning av talan om anspråk som har
medgivits eller eftergivits. I andra författningar än RB har vidare beträffande
vissa mål föreskrivits, att prövning får ske utan huvudförhandling,
såsom när det är fråga om gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad,
hemskillnad eller boskillnad samt vissa mål om omyndigförklaring (15 kap.
5 och 17 §§ giftermålsbalken och 20 kap. 17 § föräldrabalken).

Skillnad mellan häradsrätts och rådhusrätts sammansättning i allmänna
rättegångsmål föreligger numera bara i fråga om tvistemål som avgörs vid
särskild huvudförhandling.

De allmänna underrätterna handlägger f. n. omkring 50 000 tvistemål per
år. Drygt 10 % av dessa mål avgörs vid särskild huvudförhandling. För att
närmare belysa utvecklingen i fråga om målantal, de olika handläggningsformernas
betydelse samt fördelningen på familj erättsmål och övriga mål av

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

de tvistemål, som handläggs vid särskild huvudförhandling, vill jag hänvisa
till följande tabeller med vissa uppgifter, hämtade från den officiella
statistiken och domstolarnas arbetsredogörelser.

Tab. 1. Slutligt handlagda tvistemål vid de allmänna underrätterna 1950—1967

År	Härads- rätter	Rådhus- rätter	Samman- lagt
1950 ............	13 991	18 868	32 859
1955 ............	16 214	21 231	37 445
1960 ............	17 447	20 942	38 389
1964 ............	21 813	22 322	44 135
1965 ............	22 611	22 418	45 029
19661 ..........	23 751	24 112	47 863
19671 ..........	25 786	24 713	50 499

1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domstoarnas
arbetsredogörelser.

Tab. 2. Slutligt handlagda tvistemål, fördelade efter handläggningsformen 1964—1967

År	Hela antalet	Därav Avskrivna och avgjorda utan huvudförhand-ling	Avgjorda efter huvudförhand-ling i omedel-bart samband med förberedelse	Avgjorda ef-ter särskild huvudför-handling
1964....	44 135	69,2 %	19,7 %	11,0 %
1965____	45 029	68,1	20,4	11,5
1966____	47 863	69,4	19,7	10,7
1967____	50 499	71,0	17,7	11,3

Tab. 3. Efter särskild huvudförhandling avgjorda tvistemål fördelade på häradsrätter och
rådhusrätter 1964—1967

År	Häradsrätter	Rådhusrätter
	Antal	% av hela anta-	Antal	% av hela anta-	Samma
		let vid härads-		let vid rådhus-	lagt
		rätterna slutl.		rätterna slutl.
		handl. tvistemål		handl. tvistemål
1964____	2 624	12,0	2 243	10,0	4 867
1965____	2 957	13,1	2 215	9,9	5 172
1966____	2 729	11,4	2 415	10,0	5 144
1967____	3 055	11,9	2 620	10,6	5 675

Tab. 4. Efter särskild huvudförhandling meddelade tvistemålsdomar fördelade på familjcrättsmål
och övriga mål år 1967

Häradsrätter Rådhusrätter Summa

Familjerättsmål ...... 1 304 1 157 2 461

Övriga mål .......... 1 790 1430 3 220

Till familjerättsmål räknas mål som avser tillämpning av dels giftermålsbalken,
dels 1—3, 6, 7 och 10 kap. föräldrabalken (mål ang. äktenskaplig
börd, faderskap till barn utom äktenskap, vårdnaden om och underhåll till
barn samt omyndig- och myndigförklaringar), dels andra författningar, som
behandlar samma rättsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

2.1.2. Frågans behandling före 1960-talet

De skillnader som har funnits och delvis finns i domförhetsreglerna för
häradsrätter och för rådhusrätter är historiskt betingade och har samband
med olikheterna i domstolarnas ursprungliga organisation. En översiktlig
framställning av underrätternas utveckling från äldsta tid finns i stadsdomstolsutredningens
betänkande SOU 1961: 6, s. 15—20.

Före rättegångsreformen år 1948 hade häradsrätterna i samtliga mål sammansättningen
lagfaren ordförande jämte nämnd, medan rådhusrätterna i
alla mål i princip bestod av ett kollegium av tre lagfarna domare. Under
arbetet med rättegångsreformen blev frågan om lekmäns deltagande i rättsskipningen
föremål för ingående överväganden. Om de uttalanden som under
förarbetena till RB gjordes beträffande underrätternas sammansättning i
tvistemål kan här nämnas följande.

I betänkande år 1926 om rättegångsväsendets ombildning anförde processkommissionen
som en allmän synpunkt, att lekmannadeltagande i rättsskipningen
var värdefullt i brottmålen men av mindre betydelse i tvistemålen
(SOU 1926: 31 s. 87). Kommissionen framhöll därvid bl. a. att sakfrågan
i tvistemålen inte sällan var av så invecklad natur att prövningen
medförde svårigheter för lekmännen, särskilt som bevisningen ofta utgjordes
av handlingar och annat skriftligt material. Kommissionen pekade också
på att avgörandena ofta innefattade prövning av rättsfrågor som lekmän
hade svårt att behärska. Enligt kommissionens mening var medverkan
av lekmän på detta område av störst värde, när det gällde sådana mål som
på grund av krav på fackinsikter hos domstolen överlämnades till specialdomstolar
med lekmän som bisittare, t. ex. ägodelningsmål och vattenmål.

Beträffande underrättssammansättningen i tvistemål uttalade kommissionen
vidare, att den på landet av ålder bestående ordningen med nämnd
borde behållas i domsagor som omfattade landsbygd eller i vilka mindre
städer förenats med omkringliggande landsbygd till en domkrets. När det
gällde de större städerna, ansågs betänkligheter möta att där införa en ordning
med nämnd. Visserligen förekom även i de större städerna mål, som
kunde anses lämpliga för handläggning under medverkan av lekmän. Svårigheterna
att dra upp tillräckligt noggranna gränser kring dessa mål föranledde
dock, att de inte lämpligen kunde brytas ut för reglering i särskild
ordning. Också farhågor att lekmännen i de större städerna skulle visa sig
ovilliga att ta på sig uppgifter i rättsskipningen avhöll från att söka genomföra
en sådan ordning. Kommissionen avvisade också tanken, att vardera
parten eller rätten skulle få befogenhet att påkalla lekmäns deltagande vid
visst måls handläggning. Kommissionen nämnde bl. a. att en sådan befogenhet
för part kunde befaras bli beroende inte så mycket av målets beskaffenhet
som av beräkningar huruvida lekmäns medverkan kunde antas bli till
fördel eller nackdel för parten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kommissionens förslag innebar att man skulle införa en enhetlig underrättstyp,
kallad lagmansrätt. I domkrets som omfattade enbart stad skulle
rätten vid huvudförhandling i tvistemål bestå av en lagfaren domare ensam.
I övriga domkretsar skulle rätten vid huvudförhandling i dessa mål
bestå av lagfaren domare jämte nämnd.

I prop. 1931:80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform behölls
uppdelningen av underrätterna i häradsrätter och rådhusrätter. Likaså
behöll man i fråga om sammansättningen i tvistemål den då rådande
ordningen. En sammansättningsform i tvistemål med endast en domare
ansågs som alltför svag, särskilt med hänsyn till de anspråk som den fria
bevisprövningen väntades ställa på domstolen. Vid ett framtida förstatligande
av städernas domstolar borde övervägas att införa nämnd i alla mål
i städerna. Departementschefen tilläde dock, att förutsättningarna för
nämnds deltagande i rättegångsmålen i allmänhet inte var lika goda i
större städer som på landsbygden. Riksdagen tog inte närmare ställning till
frågan om nämnd i tvistemål i städerna.

I prop. 1942:5 med förslag till ny RB upptogs — i enlighet med förslag
av processlagberedningen — domförhetsregler för tvistemålen av den innebörd
som nu gäller. Vid riksdagsbehandlingen yrkades i en motion att
rådhusrätt i allmänhet borde vara domför med en lagfaren domare jämte
nämnd med kollektiv rösträtt eller också en domare med två lekmannabisittare
med individuell rösträtt. Motionen avslogs av riksdagen.

De överväganden som gjordes under förarbetena till RB i fråga om nämndens
storlek och ställning redovisas under 2.2.

Frågan om rådhusrätts sammansättning i tvistemål blev på nytt behandlad
av 1951 års riksdag. I en motion (II: 371) begärdes då att man
skulle utreda om inte nämnd borde medverka även i familj erättsmål i rådhusrätterna.
Över motionen inhämtades yttrande från bl. a. advokatsamfundet.
Samfundet avstyrkte motionen under åberopande av i huvudsak
följande skäl. Mål om arv och testamente utgjorde en förhållandevis liten
grupp och var särskilt väl lämpade för avgörande av juristkollegium. I
mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad var den vanligaste tvistefrågan
skäligheten av yrkat underhållsbidrag. Sådana tvister avgjordes regelmässigt
av ensamdomare efter huvudförhandling i omedelbart samband
med förberedelse. Med denna ordning hade varken bland domare, advokater
eller parter märkts något missnöje. I de fall, då frågor av denna art
avgjordes vid särskild huvudförhandling, medförde en sammansättning med
juristkollegium starkare garanti för enhetlighet i bedömningen än en sammansättning
med nämnd. Önskvärdheten av visst lekmannainslag vid avgörandet
av vårdnadsfrågor i dessa mål tillgodosågs till fullo genom den i
praxis flitigt utnyttjade möjligheten att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd.
Slutligen uttalade samfundet som sin bestämda mening, att

Kungl. Maj:ts proposition nr bb år 1969

parter i familjemål i högsta grad uppskattade att endast ett fåtal yrkesdomare,
som för länge sedan har tappat all nyfikenhet på äktenskapliga interiörer,
fick insyn i deras angelägenheter. Utsikten att få redogöra för intima
detaljer och ekonomiska bekymmer inför människor, som man kunde komma
i kontakt med i sitt dagliga liv, kunde inte te sig lockande för någon.
Däremot var det långt ifrån ovanligt att en part inför sin advokat uttalade
misstro mot viss nämndemans förmodade inställning mot parten eller till
förmån för motparten.

Första lagutskottet uttalade (1LU 1951: 17), att utskottet i huvudsak
delade de synpunkter som advokatsamfundet hade anfört. Utskottet framhöll
dessutom, att det var önskvärt att inte föregripa en förutsättningslös
och ändamålsenlig lösning av de frågor som kunde uppkomma vid ett förstatligande
av rådhusrätterna. Utskottet ansåg av dessa skäl att motionen
inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslutade i enlighet
härmed.

2.1.3. Stadsdomstolsutredningen

Stadsdomstolsutredningens överväganden beträffande underrätternas
sammansättning redovisas i betänkandet SOU 1961:6 på s. 51—71 och
innebär sammanfattningsvis följande.

Användningen av ensamdomare bör liksom hittills begränsas till de i
processuellt avseende enklare och mindre målen. Den grundläggande
principen bör även i framtiden vara att rättens prövning av stridiga och
oklara sakförhållanden och tveksamma rättsfrågor skall vara grundad på
iakttagelser av och överläggning mellan flera domare. Grundformen för underrätternas
domförhet bör alltjämt vara en sammansättning med flera domare.
Utredningen avvisar möjligheten att införa sammansättningsformer
bestående av juristkollegium jämte nämnd och fastslår, att i de fall då
underrätt skall bestå av mer än en domare valet bor stå mellan lagfaren
ordförande och nämnd, å ena, samt enbart rättsbildade domare, å andra
sidan.

I fråga om lekmannainflytandets betydelse för rättsskipningen i allmänhet
anser utredningen att lekmäns medverkan i och för sig kan vara ägnad att
stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Av väsentlig betydelse
är vidare frågan i vad mån lekmännen förmår tillföra domstolen sådana
erfarenheter och kunskaper som kan främja en god prövning av målen.
I detta avseende anser utredningen, att samverkan mellan den lagfarne
domaren och lekmän med erfarenheter och kunskaper från verksamhetsområden
utanför domstolarna i allmänhet ökar förutsättningarna för en
allsidig och säker bedömning av målen. Främst gäller detta i fråga om
avgörandet av bevisfrågor. Men även för rättsfrågans prövning kan lek -

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr it

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mannamedverkan vara av värde. I särskilt invecklade och svåra mål är
det emellertid en styrka, om det lagfarna elementet i domstolen omfattar
mer än en domare.

Beträffande underrätternas sammansättning i tvistemål uttalar utredningen,
att nämnden kan fylla sin vanliga funktion i enkla och i något mer
komplicerade tvistemål, som angår förhållanden varom lekmän i allmänhet
har kännedom. Bland rättegångsmålen i allmänhet är emellertid tvistemålen
— och särskilt de dispositiva tvistemålen — otvivelaktigt de som
kräver mest av juridisk utbildning hos domaren. Tolkning av kontrakt,
affärskorrespondens eller andra urkunder fordrar ofta juridisk vana eller
särskild förtrogenhet med affärslivet. Vissa tvistemål rör invecklade ekonomiska
eller tekniska förhållanden, för vilka flertalet lekmän står främmande.
I tvistemålen är vidare rättsreglerna inte på samma sätt som
straffrättens bud skriftligt avfattade och närmare preciserade till sitt innehåll.
I mål med mera krävande rättstillämpningsfrågor saknar därför
nämnden ofta nog den kännedom om rättens innehåll som fordras för att
följa förhandlingen och få grepp om tvistefrågorna. Nämndens möjligheter
att öva inflytande i sådana mål är följaktligen begränsade. I kvalificerade
tvistemål erbjuder i stället den juristkollegiala sammansättningen större
garanti för en säker rättsskipning. En fördel med denna sammansättningsform
är också, att domarna får tillfälle till fortgående samråd under den
tid som förflyter mellan huvudförhandlingen och domen.

Utredningen anser emellertid inte, att juristkollegiets företräden i vissa
kvalificerade tvistemål utgör tillräcklig anledning att ersätta nuvarande
domförhetsform i häradsrätterna med juristkollegial sammansättning.
Svåra och invecklade tvistemål är inte vanliga i flertalet underrätter. Tvistemålen
avgörs tillfredsställande också vid häradsrätterna. Det betonas vidare,
att en betydande del av de krävande tvistemålen under alla omständigheter
fullföljs till hovrätt och där kommer under bedömande av juristkollegium.
Nämndens betydelse för bevarandet av förtroendet för rättsskipningen
utgör ett skäl att inte begränsa nämndens medverkan i tvistemålen.
Utredningen framhåller ytterligare, att införande av juristkollegial
sammansättning i tvistemål vid samtliga underrätter förutsätter omfattande
organisatoriska ändringar. Sådana ändringar — varvid främst framhålls
omgestaltning av domsagoindelningen — ansåg utredningen för det dåvarande
— år 1961 — inte böra komma i fråga.

Å andra sidan anser utredningen, att ett avskaffande av den juristkollegiala
sammansättningen vid rådhusrätterna skulle innebära en försvagning
av rättsskipningen i tvistemål av krävande beskaffenhet. Sådana mål
är vanligare i de största städerna än i landet i övrigt. Från dessa synpunkter
skulle det kanske förefalla mest följdriktigt att behålla den juristkollegiala
sammansättningen i tvistemål i endast dessa städer. Utredningen
anser emellertid skäl föreligga att behålla juristkollegium också i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

andra städer. Den föreslår därför, att denna sammansättning behålls i
tvistemål i stad där rättsskipningen bereder sysselsättning åt tre lagfarna
domare.

I enlighet med direktiven tar utredningen också upp frågan om ett
vidgat lekmannainflytande i städerna i sådana tvistemål som rör familjerättsliga
förhållanden. Dessa mål avser i allmänhet förhållanden, varom
lekmännen har god erfarenhet, och skäl kan därför anföras för vidgad lekmannamedverkan.
Utredningen anser dock att man bör beakta den från
advokathåll framförda invändningen, att partena med hänsyn till målens
ömtåliga karaktär föredrar yrkesdomare framför lekmän. Utredningen
stannar för att det inte finns anledning att bryta ut just denna grupp av
mål till handläggning med annan sammansättning än den som bör gälla
för övriga tvistemål.

Utredningens överväganden utmynnar i förslag att häradsrätter och rådhusrätter
alltjämt skall bestå vid sidan av varandra och att några ändringar
inte skall göras i gällande grunder för sammansättning. Som nämnts
räknar utredningen dock med att rådhusrätt behålls bara i de större städerna.

Utredningens förslag var inte enhälligt. Fyra av de nio utredningsmännen
och tre av de fyra i utredningen medverkande experterna avgav reservationer
och särskilda yttranden i denna del (se bet. s. 270—275, 282—289,
293—301 och 307). Enhetliga domför hetsregler enligt häradsrättsalternativet
förordas av tre utredningsmän, av vilka en dock anser att juristkollegial
sammansättning möjligen bör behållas i de tre största städerna. En
utredningsman anser, att rådhusrätternas organisation bör behållas så långt
det är möjligt. Han förordar därvid, att när stad förenas med domsaga
den nya domstolen utrustas med tre ordinarie domartjänster. Denna mening
delas av två experter. En annan expert föreslår enhetliga regler enligt
rådhusrättsalternativet.

2.1.4. Remissyttranden över stadsdomstolsutredningens förslag

En sammanställning av remissyttranden över stadsdomstolsutredningens
förslag finns i SOU 1963: 56 s. 83—88. Remissutfallet kan sammanfattas
enligt följande.

Vid remissbehandlingen förordades genomgående en likformig underrättsorganisation.
Frågan vilken sammansättning de enhetliga
underrätterna bör ha vid särskild huvudförhandling i tvistemål var
emellertid föremål för starka meningsbrytningar.

Till förmån för en sammansättning av underrätterna enligt rådhusrättsalternativet
uttalar sig Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, ett 30-tal
rådhusrätter, ett par länsstyrelser, advokatsamfundet, stadsdomareförening -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

en, Sveriges juristförbund, Skånes handelskammare samt några landsfogdar
och kommunala organ.

En enhetlig sammansättningsform enligt häradsrättsalternativet
förordas i princip av Göta hovrätt, 1951 års rättegångskommitté,
sex länsstyrelser, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund samt flera kommunala organ. I
somliga av remissyttrandena görs det förbehållet, att rikets tre största städer
möjligen bör få behålla sammansättningen med juristkollegium.

Vissa kombinationer av häradsrätts och rådhusrätts sammansättningsformer
förordas av en del remissinstanser, bl. a. häradshövdingeföreningen
och hovrätten för Övre Norrland.

2.1.5. Domstolskommittén i SOU 1963: 56

Som har nämnts i det föregående anger domstolskommittén i SOU 1963:
56 de principer enligt vilka kommittén anser domförheten i underrätt böra
lösas. Kommitténs överväganden och ståndpunktstagande samt anmälda
reservationer och särskilda yttranden redovisas på s. 89—99, 248—250
och 255—256 i betänkandet.

Kommittén anför inledningsvis, att enighet torde råda om att lekmannainflytandet
i rättsskipningen bör bevaras och att nämnden bör delta
inte blott i domstolens bedömning av bevisfrågor utan också i det rättsliga
avgörandet.

Kommittén anser det vidare vara ställt utom diskussion, att grundformen
för domförheten i de allmänna underrätterna i såväl tvistemål som
brottmål bör vara en sammansättning med flera domare.

Kommittén konstaterar vidare, att medan någon ändring beträffande
nämndens medverkan inte sätts i fråga för brottmålens del åsikterna bryter
sig i fråga om tvistemålen. Å ena sidan hävdas, att det nuvarande rådhusrättssystemet
med juristkollegial sammansättning i princip bör tilllämpas
i dessa mål vid alla underrätter. Från andra håll görs gällande,
att häradsrätternas domförhetsform lagfaren ordförande och nämnd bör
komma till generell användning. Den meningen har också förts fram,
att vissa tvistemål bör handläggas i den ena sammansättningsformen, medan
övriga mål bör handläggas i den andra. Slutligen finns de som förordar,
att båda sammansättningsformerna hålls öppna i samtliga mål, så att
möjlighet finns att låta domstolen få den sammansättning som i varje särskilt
fall anses mest ändamålsenlig.

Beträffande stadsdomstolsutredningens förslag sägs, att det bevarar den
nuvarande uppdelningen på två underrättstyper. Det förslaget står sålunda
i strid med de riktlinjer som enligt direktiven gäller för domstolskommitténs
överväganden, nämligen att rättsskipningen skall vara likformig och
därmed likvärdig över hela landet. Den sammansättningsform som en dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

stol skall ha bör enligt kommittén inte bestämmas efter göromålens mängd
utan av helt andra omständigheter. Rättsvårdssynpunkter bör bli utslagsgivande.
I detta avseende åberopar kommittén den av stadsdomstolsutredningen
anförda synpunkten, att ett avskaffande av den juristkollegiala
sammansättningen skulle innebära en försvagning av rättsskipningen i tvistemål
av krävande beskaffenhet. Kommittén framhåller, att någon invändning
inte har gjorts mot detta uttalande, vare sig i de reservationer som har
fogats vid stadsdomstolsutredningens betänkande eller i remissyttrandena
över detta.

Med anledning av att stadsdomstolsutredningen som ett skäl mot ändring
i häradsrätternas domförhetsregler har åberopat de organisatoriska
konsekvenserna av en sådan ändring, erinrar kommittén om att i dess
uppdrag ingår att lägga fram förslag till en ny domkretsindelning för utderrätterna.
Enligt de av kommittén i den delen föreslagna principerna —
som redovisas i det följande — bör domkretsarna i en enhetlig underrättsorganisation
regelmässigt vara tillräckligt stora för att bereda sysselsättning
åt minst tre domare. Med en domkretsindelning enligt dessa principer
kommer sålunda något hinder i och för sig inte att föreligga mot juristkollegial
sammansättning vid samtliga underrätter. Skulle i något fall inte
finnas tillräckligt antal domare i en domkrets, kan behovet av ytterligare
domare tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav torde bli begränsade.

Kommittén anser, att lekmannadeltagandet i rättsskipningen är ägnat att
stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Samtidigt betonas, att
de tvistemål som går till särskild huvudförhandling är så förhållandevis
få, att lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet inte skulle minskas
så mycket, om tvistemålen även vid häradsrätt avgörs av juristkollegium.
Inte heller skulle lekmannainflytandet öka så mycket om nämnd
sätts in i tvistemål också vid rådhusrätt.

Kommittén framhåller vidare, att nämndens orts- och personkännedom
numera inte spelar den roll som den tidigare kanske har haft. Dessutom
lämnar principerna för processförfarandet enligt RB föga utrymme för
utnyttjande av nämnden som upplysningskälla. I den mån domstolen behöver
tillföras särskilda fackkunskaper, kännedom om praxis på olika
områden e. d., bör detta ske i den ordning som RB förutsätter, dvs. genom
förhör med vittnen och sakkunniga.

Beträffande nämndens medverkan i prövningen av bevis- och rättsfrågor
anför kommittén, att samråd med lekmän naturligen kan vara berikande
i olika hänseenden men att detta samråd inte ersätter den inträngande
behandling av problemen som juristkollegiet gör möjlig. Juristkollegiets
värde ligger i en större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet
i domarvärv. Finns i domstolen endast en lagfaren domare, blir avgörandet
i hög grad beroende av denne ende persons förutsättningar att handha
uppgiften.

Kungl. May.ts proposition nr 44 år 1969

Kommittén överväger möjligheten och lämpligheten av en ordning med
alternativa sammansättningsformer för underrätt i tvistemål, så att domstolen
vid särskild huvudförhandling i dessa mål skulle, beroende på målets
beskaffenhet, vara domför antingen med lagfaren domare och nämnd
eller med juristkollegium. Som exempel på dispositiva mål, i vilka nämndemännens
allmänkunskaper kan utgöra en tillgång, nämns mål om köp av
fast egendom, skogsavverkning, hyra, arbetsbeting, skadestånd på grund
av biltrafik samt underhållsfrågor, som kvarstår efter deldom i indispositiva
tvistemål. Kommittén finner emellertid, att inom var och en av dessa målkategorier
också förekommer många mål, som uppenbarligen lämpligast
handläggs av ett kollegium av yrkesdomare. Huruvida den ena eller andra
sammansättningsformen är lämpligast beror ytterst på det särskilda målets
beskaffenhet. Kommittén anser det inte vara möjligt att på ett lämpligt
sätt dela upp de dispositiva tvistemålen för handläggning med nämnd
resp. juristkollegium genom att i domförhetsregler specificera vilka slag av
mål som skall handläggas i den ena och andra sammansättningen.

Beträffande de indispositiva tvistemålen anför kommittén, att flertalet
sådana mål i och för sig torde lämpa sig att handläggas under medverkan
av nämnd. Kommittén erinrar om att frågan om att införa nämnd i familj erättsmål
vid rådhusrätt prövades av 1951 års riksdag och att förslag i
denna riktning då mycket bestämt avstyrktes av advokatsamfundet. Frågan
föll också i riksdagen. Någon anledning att förmoda att motståndet
mot nämnd i dessa mål skulle hänföra sig enbart till stadsförhållanden anser
kommittén inte föreligga. Det kan vidare inte bortses från att också bland
de indispositiva målen finns mål med svårbedömbara rättsliga frågor, som
är bäst lämpade för den juristkollegiala sammansättningen. Bl. a. erinras
om familj erättsmål med internationell anknytning. Kommittén anser därför
inte heller, att man genom att avskilja de indispositiva målen för handläggning
med nämnd kan undgå, att lekmän får delta i avgöranden som
bäst ägnar sig för juristkollegial sammansättning.

Kommittén erinrar om de i direktiven givna riktlinjerna för utredningsarbetet.
Enligt dessa skall tyngdpunkten i rättsskipningen även i fortsättningen
ligga i underrätterna och målet vara att ytterligare stärka underrätternas
ställning och funktion inom domstolsväsendet. Med denna målsättning
kan den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål inte undvaras.
Vidare ingår det i kommitténs uppdrag att inom ramen för underrättsorganisationen
söka skapa ett processinstitut, som kan erbjuda ett användbart
alternativ till skilj emannaförfarandet. För skapande av ett sådant
institut torde tillgång till juristkollegium vid underrätterna vara en
ovillkorlig förutsättning.

Ett stöd för den juristkollegiala sammansättningen anser sig kommittén
också finna i statistiken över antalet till hovrätterna fullföljda tvistemål.
Kommittén nämner bl. a. att i medeltal för perioden 1949—1960 fullföljds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

frekvensen beträffande tvistemålen uppgick för häradsrätterna till G,13 %
och för rådhusrätterna till 4,05 %. Kommittén anför att man, även om
statistiken i angivet avseende bör behandlas med försiktighet, synes kunna
utläsa, att rådhusrätternas domar i tvistemål omfattas med större förtroende
av den rättssökancie allmänheten än häradsrätternas. Kommittén fortsätter.

Att avskaffa den juristkollegiala sammansättningsformen för underrätterna
får i betraktande av det sagda anses uteslutet. Den försämring av
förhållandena, som dävav på många håll skulle bli följden, måste bestämt
avstyrkas. Som ett skäl, ägnat att göra behovet av juristkollegium vid underrätterna
mindre framträdande, har anförts, att parterna ofta behöver
i högre rätt fullständiga det vid underrätten framlagda processmaterialet
och att de krävande tvistemålen alltså vid överrätten kommer under bedömande
av ett kollegium av jurister. Domstolskommittén kan icke här
närmare ingå på de med instansordningen och fullfölj dsrätten sammanhängande
spörsmålen De omfattas av utredningsuppdraget men kommer
att upptagas till behandling först senare. Såsom nyss framhållits avses
emellertid tyngdpunkten av rättsskipningen skola vara förlagd till första
instans. Underrätternas sammansättning bör därför vara sådan att redan
i denna instans förutsättningar finns för en allsidig och säker prövning
av målen. I princip böi all den utredning, parterna önskar förebringa, framläggas
där. Ej minsl av processekonomiska skäl framstår det som angeläget,
att ett måls handläggning i första instans är så kvalificerad, att behov
av omprövning i högre instans i och för sig ej föreligger. År det ur
rättsvårdens synpunkt önskvärt att vissa mål underkastas prövning av ett
juristkollegium, böi denna prövning sålunda insättas redan i underrätten.
Den omständigheten att juristkollegial sammansättning förekommer
även i överinstanser,la ändrar ej något härvidlag.

Synpunkter av liknande art kan enligt kommittén åberopas mot en
annan invändning, som har gjorts mot användningen av juristkollegium vid
underrätt, nämligen att därigenom skulle uppstå svårigheter att lösa domförhetsfrågan
i närmast högre instans, hovrätten. Även om sådana svårigheter
inte bör förringas, är dock den första och viktigaste uppgiften att
söka få till stånd ett så bärkraftigt och ändamålsenligt underrättsväsende
som möjligt. Lösningen av de med överrätterna sammanhängande spörsmålen
får bli beroende av vilka förutsättningar underrätterna bereds att
fullgöra de betydelsefulla uppgifter som bör ankomma på en domstol i
första instans.

Kommittén bemöter slutligen invändningen, att domstolen med juristkollegial
sammansättning många gånger skulle bli onödigt starkt juridiskt
kvalificerad och därigenom onödigt kostsam. Kommittén framhåller därvid,
att de mål varom är fråga uteslutande är sådana i vilkas handläggning
enligt vedertagna principer flera domare bör medverka. Huruvida
dessa är lagfarna eller ej har arbetsmässigt sett mindre betydelse. Även lekmännens
arbetskraft kan ur samhällets synpunkt vara lika dyrbar som
yrkesdomarens.

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

Antalet ledamöter i juristkollegiet bör enligt kommittén bestämmas efter
samma principer som f. n. gäller vid rådhusrätterna. För domförhet bör
alltså krävas tre ledamöter. Ett mindre ledamotsantal bereder inte de fördelar
som flerdomarsystemet är avsett att ge. Ett lägre ledamotsantal
skulle bl. a. medföra att domen vid skiljaktiga meningar måste avkunnas
med en röst mot en. Underrättens ställning skulle härigenom avsevärt försvagas.

På de grunder som nu har redovisats anser domstolskommitténs majoritet
(fem ledamöter), att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål
allmänt sett är att föredra. Eftersom det inte har lyckats att utskilja vissa
för nämndsammansättning särskilt lämpade mål, bör enligt kommittémajoriteten
samtliga tvistemål vid särskild huvudförhandling handläggas av
juristkollegium.

En ledamot i kommittén förordar i en reservation ett system som lämnar
utrymme för medverkan av lekmän i underrätternas prövning av tvistemålen.

Till majoritetens ståndpunkt ansluter sig två av experterna, medan en
tredje expert anser att domförhetsreglerna bör utformas så, att parterna
bereds möjlighet till viss valfrihet mellan nuvarande sammansättningsformer.

Också inom den rådgivande nämnden är meningarna delade. Medan
fem av nämndens ledamöter ansluter sig till majoritetens åsikt, förordar
de övriga sju ett system med valfrihet

Eftersom enighet inte har kunnat uppnås och de riksdagsledamöter som
ingår i den rådgivande nämnden inte tillstyrker kommittémajoritetens mening,
ansåg kommittén det utsiktslöst, att ett förslag av denna innebörd för
det dåvarande — år 1963 — skulle kunna bli genomfört. Kommittén anser
sig i stället böra utgå från att domförhetsreglerna beträffande tvistemål i
en enhetlig underrättsorganisation får ges sådant innehåll att valfrihet
föreligger mellan juristkollegial sammansättning och sammansättningen
lagfaren ordförande med nämnd. En domförhetsregel, som överlämnar åt
parternas eller domarens mer eller mindre fria skön att bestämma om sammansättningen,
kan visserligen vålla betänkligheter, men kommittén finner
dock inte att något hinder i och för sig möter mot en sådan anordning.

Enligt kommitténs mening bör sammansättningsformen bli beroende på
parternas eget avgörande. Enas parterna om viss sammansättning, bör alltså
denna tillämpas. Skulle enighet inte föreligga, uppkommer fråga vilken
av de båda sammansättningsformerna som bör vara huvudregel.

Även i sistnämnda fråga råder delade meningar inom kommittén. Majoriteten
av de sakkunniga (fem ledamöter) anser att den juristkollegiala
sammansättningen bör vara grundformen. Om inte båda parterna önskar
sammansättning med nämnd, skall målet alltså handläggas av juristkollegium.
Majoritetens ståndpunkt sammanhänger med dess allmänna syn

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1969

på underrättssammansättningen i tvistemål. Även andra skäl åberopas
emellertid för den angivna huvudregeln. Bl. a. anförs som ett tungt vägande
skäl, att den juristkollegiala sammansättningen redan tillämpas vid rådhusrätterna
och att det är på dessa domstolar som det största antalet besvärliga
tvistemål faller. Majoriteten nämner också, att svårigheter föreligger
att i de stora städerna få lämpliga nämndemän i tillräckligt antal.
Ytterligare anförs den synpunkten att, om en huvudregel av motsatt innehåll
skulle gälla, en begäran av parterna om juristkollegium skulle kunna
uppfattas som ett uttryck för bristande tilltro till ordförandens förmåga
att utan biträde av ytterligare juristdomare komma till rätta med den föreliggande
tvistefrågan. Besvärande situationer skulle härigenom kunna uppkomma.

I den tidigare omtalade reservationen (bet. s. 248) förordas, att underrätten
i första hand sammansätts av lagfaren ordförande med nämnd
men att rättens ordförande — med parternas samtycke — skall kunna
besluta om juristkollegial sammansättning, om sådan i det enskilda fallet
anses vara mer ändamålsenlig. Enligt reservanten bör vidare övervägas,
om antalet lagfarna domare i juristkollegium kan nedbringas till två. Reservanten
anser det böra ytterligare övervägas att närmast av praktiska
skäl låta de största rådhusrätterna behålla juristkollegial sammansättning.

Den av majoriteten omfattade meningen har biträtts av de tre experterna
och av åtta ledamöter av den rådgivande nämnden. Fyra ledamöter
av nämnden har förordat (bet. s. 255), att den grundläggande domförhetsregeln
vid underrätterna blir lagfaren ordförande med nämnd. Förutsättningarna
för att juristkollegium skall användas anses därvid böra vara, att
rättens ordförande finner det önskvärt och att parterna samtycker därtill
eller att parterna enas därom.

2.1.6. Remissyttranden över domstolskommitténs förslag

Yttrandena till den del de avser frågan, huruvida domförheten borde tas
upp till prövning i samband med rådhusrätternas förstatligande, finns sammanställda
i prop. 1964: 156 s. 20—23.

En remissammanställning beträffande domförhetsfrågan i övrigt har
tillhandahållits av domstolskommitténs sekretariat och torde få fogas som
bilaga i till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Översiktligt kan remissutfallet sammanfattas sålunda.

Domstolskommitténs utgångspunkt att domförhetsreglerna bör vara e nh
e 11 i g a har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Göta hovrätt anser dock att, ehuru likformighet är önskvärd och bör eftersträvas,
det inte skulle innebära några vådor att, åtminstone t. v., behålla
olikheten i fråga om domförheten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför
liknande synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Att alternativa sammansättningsformer skall gälla vid
särskild huvudförhandling i tvistemål godtas eller lämnas utan erinran av
bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna i Hälsingborg, Varberg,
Halmstad och Umeå, 14 länsstyrelser, advokatsamfundet, häradshövdingeföreningen,
stads domar ef öreningen, Sverige juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
Föreningen Yngre jurister vid hovrätten för
Övre Norrland samt flera kommunala organ. Göta hovrätt — vilken som
nämnts anser att de nuvarande olikheterna i fråga om domförheten bör
behållas — menar att alternativa sammansättningsformer bör kunna införas
på så sätt att parterna vid häradsrätt skall ha möjlighet att begära juristkollegium
och vid rådhusrätt lagfaren ordförande med nämnd.

Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätterna i Uppsala, Lund,
Västerås och Sundsvall är tveksamma i fråga om det är lämpligt med
alternativa sammansättningsformer.

En avvisande inställning mot alternativa sammansättningsformer
har JK, flertalet rådhusrätter, fem länsstyrelser, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Svenska kommunförbundet och Föreningen Yngre jurister vid
Svea hovrätt.

Till förmån för en sammansättning med juristkollegium som
huvudregel eller som enda domförhetsregel uttalar sig JK, RÅ, nedre justitierevisionen
(majoriteten), Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland (majoriteten),
samtliga rådhusrätter, 15 länsstyrelser, advokatsamfundet, stadsdomareföreningen,
Föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler,
Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
samt ett antal underremissinstanser, bland dem flera kommunala organ.
Advokatsamfundet har förklarat sig inte kunna godta alternativa sammansättningsformer,
om inte sammansättningen juristkollegium blir huvudregel.
Svea hovrätt har givit uttryck för samma mening.

Stockholms rådhusrätt uttalar som sin bestämda uppfattning att den
nuvarande juristkollegiala sammansättningen vid särskild huvudförhandling
i rådhusrätt under alla förhållanden bör behållas när det gäller de tre
största rådhusrätterna. Göteborgs rådhusrätt uttrycker samma uppfattning.

Att sammansättningen lagfaren ordförande med nämnd skall
vara huvudregel förordas av häradshövdingeföreningen, tre länsstyrelser
samt flera kommunala organ. Häradshövdingeföreningen anser sig inte
kunna godta alternativa sammansättningsformer, om inte sammansättningen
lagfaren ordförande med nämnd blir huvudregel.

Att lagfaren ordförande jämte nämnd skall vara den enda
sammansättningsformen förordas endast av Svenska kommunförbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

2.1.7. Uttalanden i domförhetsfrågan vid remissbehandlingen av SOU 1967: 4

Domförhetsreglerna i en enhetlig underrättsorganisation behandlas inte
i 1967 års betänkande angående ny domkretsindelning för underrätterna.
Under remissbehandlingen av betänkandet har emellertid flera remissinstanser
ändå tagit upp frågan om utformningen av dessa regler med utgångspunkt
från vad domstolskommittén anförde i 1963 års betänkande. I allmänhet
bär man därvid anknutit till uttalanden under remissbehandlingen av
sistnämnda betänkande.

Av vad som har förekommit i domförhetsfrågan under remissbehandlingen
av 1967 års betänkande kan här nämnas följande.

I ett par yttranden betonas det angelägna i att enhetliga domförhetsregler
införs. Sålunda understryker hovrätten över Skåne och
Blekinge att det är synnerligen angeläget att frågan om domförhetsreglerna
snarast avgörs så att nuvarande skillnad mellan rådhusrätt och häradsrätt
kan avlägsnas. Det råder allmän enighet om att domstolarna i första instans
bör vara enhetliga och att rättsvården bör vara likvärdig på alla platser i
landet. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Nedre Norrland.

Flertalet av de remissinstanser som i sina yttranden över 1967 års betänkande
behandlar underrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling
i tvistemål ansluter sig till åsikten, att den juristkollegiala
sammansättningen allmänt sett är att föredra. Bland dem som ger
uttryck för den meningen är Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Nedre Norrland, advokatsamfundet, stadsdomareföreningen
och Sveriges juristförbund. Svea hovrätt (majoriteten) finner sålunda
inte anledning att frångå sin tidigare uttalade uppfattning att en
sammansättning med tre lagfarna domare i kvalificerade tvistemål är ägnad
att ge bästa möjliga domsresultat. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser,
att domstolskommitténs majoritet anfört starka motiv för sin uppfattning
att den juristkollegiala sammansättningen är att föredra. Särskilt vill hovrätten
erinra om direktivuttalandet att tyngdpunkten i rättsskipningen bör
ligga hos underrätterna. Hovrätten framhåller, att samhällsutvecklingen i
allt högre grad kräver att domstolarna skall kunna tillhandahålla snabba
och säkra avgöranden. Enligt hovrätten skulle det då vara en missriktad
sparsamhet att försvaga den första instansen genom att i valet mellan rådhusrätts
och häradsrätts sammansättning i tvistemål välja den senare. Särskilt
om detta leder till fullföljd i ökad omfattning, skulle det vara en reform
i galen riktning. Det är ett önskemål att rättsskipningen i domstolarna
skall kunna erbjuda ett användbart alternativ till det alltför ofta och
ej alltid med gott resultat anlitade skilj emannaförfarandet. Detta gör det
nödvändigt att den juristkollegiala sammansättningen står till förfogande
vid allmän underrätt.

Domstolskommitténs förslag om valfrihet mellan juristkollegial sam -

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mansättning och sammansättning med lagfaren ordförande och nämnd föranleder
nu större kritik eller i varje fall tveksamhet i flera yttranden.
Tanken på alternativa sammansättningsformer avvisas sålunda helt av
stadsdomareföreningen och advokatsamfundet. Föreningen påpekar, att den
i sitt yttrande över 1963 års betänkande uttalade, att sammansättningen med
tre lagfarna domare egentligen var den enda acceptabla men att föreningen
då inte ville motsätta sig förslaget om valfrihet för eniga parter mellan olika
sammansättningsf ormer. Föreningen betonar, att grunden till detta ställningstagande
var att kommittén hade varit tveksam beträffande möjligheterna
att genomföra ett förslag som innefattade bara juristkollegial sammansättning
och att föreningen ansåg det angeläget att frågan bragtes till
en lösning. Föreningen menar nu att dessa skäl för det tidigare ställningstagandet
knappast föreligger längre. Rent principiellt förefaller det föreningen
otillfredsställande med valmöjlighet i fråga om domstolens sammansättning.
Föreningen har därför nu den bestämda meningen att juristkollegial
sammansättning i tvistemål är den enda som kan förordas. Advokatsamfundet
anser att juristkollegium otvivelaktigt är överlägset nämndemannadomstolen
i tvistemål. I sitt yttrande över 1963 års betänkande ansåg sig
samfundet visserligen under vissa omständigheter kunna godta nämndemannadomstolen
som ett alternativ till en domstol med juristkollegial sammansättning.
Samhällsutvecklingen och erfarenheten av underrätternasverksamhet
föranleder emellertid samfundet att nu uttala, att underrätt vid
huvudförhandling i tvistemål bör bestå av tre lagfarna domare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är inte beredd att acceptera alternativa
sammansättningsformer annat än om det är omöjligt att nå enighet på annat
sätt. Hovrätten understryker, att den juristkollegiala sammansättningen
i så fall bör vara huvudformen för tvistemål. Hovrätten för Nedre Norrland
menar, att lämpligheten av en ordning med valfrihet för parterna starkt kan
ifrågasättas. Skulle emellertid alternativa sammansättningsformer införas,
bör juristkollegium vara huvudregel.

Göta hovrätt intar nu liksom tidigare ståndpunkten att förord inte kan
ges vare sig åt den juristkollegiala sammansättningen eller sammansättningen
lagfaren ordförande och nämnd. Enligt hovrättens mening bör vid
särskild huvudförhandling i alla tvistemål en enhetlig sammansättningsform
införas enligt i lag givna bestämmelser. Om inte enhetlighet kan genomföras,
anser hovrätten att det blir nödvändigt att acceptera ett system med
valfrihet, innebärande att vissa slag av tvistemål avgörs med nämnd och
vissa andra av juristkollegium, varvid avgörandet om domstolens sammansättning
i varje särskilt fall får ankomma på domstolen själv. Däremot bör
enligt hovrätten valmöjlighet för parterna uteslutas. Hovrätten finner det
också tänkbart, att uppdelningen av tvistemålen sker genom lagbestämmelser.
Hovrätten ifrågasätter slutligen huruvida — med hänsyn till den utveckling
mot ökat lekmannainflytande som f. n. gör sig gällande på olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

områden av samhällslivet — man allmänt kan acceptera den inskränkning
av lelcmannainslaget som ett generellt genomförande av juristkollegium i
tvistemål innebär.

Häradshövdingeföreningen konstaterar i sitt yttrande, att meningarna vid
en enkät bland föreningens medlemmar fördelat sig ganska jämnt mellan
alternativen juristkollegial sammansättning och sammansättningen lagfaren
domare och nämnd. Tämligen allmänt råder emellertid enighet om att
den nuvarande häradsrättssammansättningen med lagfaren ordförande och
nämnd är en i och för sig lämplig och tillfredsställande anordning för åtskilliga
tvistemål, bland vilka särskilt nämns de indispositiva familj erättsmålen
men också andra mål som rör vardagslivets problem samt — å andra
sidan — att ur speciellt rättslig synpunkt svårbedömda mål skulle vinna på
att avgöras av ett kollegium av lagfarna domare. Enligt föreningens mening
är sammansättningsformen domare med nämnd att föredra ur domstolsekonomisk
synpunkt. Om man med anledning härav bör öppna möjligheter
till olika sammansättning av domstolen i olika tvistemål, uppstår emellertid
frågan hur den i varje särskilt mål lämpligaste sammansättningsformen
skall bestämmas. Olika möjligheter kan härvid komma i fråga, men enligt
föreningens mening är dessa möjligheter och de olägenheter som kan vara
förbundna med dem inte tillräckligt utredda. Föreningen, som tidigare uttalat
sig för att båda möjligheterna bör hållas öppna för domstolarna, anser
sig inte ha anledning att nu gå ifrån denna ståndpunkt.

Svea hovrätt framhåller, att det -— även om grundformen för underrätts
sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål är tre lagfarna domare
— inte är uteslutet att ha nämndsammansättning i vissa kategorier
av mål. Hovrätten anser det också möjligt att låta vissa tvistemål
avgöras av lagfaren domare med nämnd. Om en uppdelning av något
slag anses lämplig, bör den emellertid enligt hovrättens mening ske efter
på förhand givna regler. Att i det särskilda fallet överlåta avgörandet på
domstolen eller, som kommittén har föreslagit, till parterna finner hovrätten
inte lämpligt. Liksom i tidigare yttrande framhåller hovrätten dessutom
att avgörandet av enklare mål och mål, som rör mindre värden, i något
större utsträckning än f. n. torde kunna anförtros ensamdomare.

2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet
2.2.1. Gällande rätt m. m.

De huvudbestämmelser om häradsrätts resp. rådhusrätts sammansättning
som finns i 1 kap. 4 och 11 §§ RB är likformiga när det gäller brottmål.
Grundregeln är att rätten i brottmål skall ha sammansättningen lagfaren
domare och nämnd. Emellertid är rätten domför med endast en lagfaren
domare dels vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan

Kungl. Maj ds proposition nr 44 år 1969

handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn, dels vid huvudförhandling
och syn i mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff
än böter.

Skall nämnd delta, gäller enligt 1 kap. 5 och 12 §§ RB för både häradsrätt
och rådhusrätt som huvudregel att i nämnden skall sitta minst sju och
högst nio nämndemän, s. k. fullsutten nämnd eller stor nämnd. I mål om
brott för vilket inte är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och inte
heller avsättning samt vid syn utom huvudförhandling är rätten emellertid
domför med tre i nämnden, s. k. tremansnämnd eller liten nämnd.

Sammanfattningsvis kan sålunda häradsrätt och rådhusrätt i brottmål
ha tre olika sammansättningsformer, beroende på vilken påföljd som ingår
i straffskalan för åtalade gärningar, nämligen en lagfaren domare ensam
(s. k. ensamdomare), lagfaren domare jämte tremansnämnd eller lagfaren
domare jämte fullsutten nämnd.

Omröstningsreglerna för brottmål finns i 29 kap. RB. Vid meningsskiljaktighet
mellan nämnd och ordförande blir enligt 3 § första stycket (jfr 6 §
sista punkten) nämndens mening gällande, om alla i nämnden är ense eller,
när fler än sju nämndemän deltar, minst sju är av samma mening. I annat
fall gäller ordförandens mening. Detta innebär att, när sju eller färre nämndemän
deltar det krävs enighet inom nämnden för att ordföranden skall
kunna överröstas. Deltar åtta eller nio nämndemän, gäller den mening som
omfattas av ordföranden och minst två resp. tre nämndemän.

Nämndens rösträtt brukar betecknas som kollektiv, eftersom nämnden endast
som korporativ enhet kan påverka måls avgörande. Om nämnden inte
är enig eller om, när i nämnden sitter fler än sju, inte minst sju nämndemän
är ense, föreligger enligt omröstningsreglerna bara en mening, nämligen
ordförandens.

Nämndemännen bär inte något juridiskt ansvar för avgörande, som grundas
på ordförandens mening. Har däremot nämnden bestämt rättens avgörande,
skall enligt 29 kap. 7 § RB varje nämndeman, som med sin röst
har bidragit till utgången, ansvara för avgörandet.

Till reglerna om omröstning och ansvar för rättens avgörande ansluter
bestämmelserna om protokollföring av skiljaktiga meningar. I 6 kap. 3 § 8
RB föreskrivs, att rättens protokoll skall uppta skiljaktiga meningar, som
yppas vid omröstningen inom rätten, men det görs den begränsningen att
nämndemans skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har bestämt
utgången.

Underrätternas arbete med brottmål belyses av följande statistik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Tab. 1. Slutligt handlagda brottmål1 vid de allmänna underrätterna
1950—1967

År	Häradsrätter	Rådhusrätter	Sammanlagt
1950	32 193	41 644	73 837
1955	34 086	49 817	83 903
1960	44 722	71 761	116 483
1964	51 372	69 524	120 896
1965	45 035	67 040	112 075
19662	48 737	73 837	122 574
19672	54 367	77 955	132 322

1 Siffrorna i denna tabell avser — till skillnad från siffrorna i tab. 2
■—• också avskrivna och avvisade mål.

2 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar
av domstolarnas arbetsredogörelser.

Tab. 2. Avgjorda brottmål, fördelade efter handläggningsform, 1964—1967

År

Mål av beskaffenhet att kunna handläggas

	som ensamdomarmål	som tremansnämndsmål	endast med stor nämnd
	Härads-	Rådhus-	Samman-	Härads-	Rådhus-	Samman-	Härads-	Rådhus-	Samman
	rätter	rätter	lagt	rätter	rätter	lagt	rätter	rätter	lagt
1964	7 510	30 154	37 664	34123	25 099	59 222	7 670	9 769	17 439
1965	7 410	30 290	37 700	28 092	22 328	50 420	7 467	9 591	17 058
19661	12 534	32 600	45 134	25 017	23 606	48 623	8 689	10 673	19 362
19671	20 012	39 672	59 684	22 045	20 100	42 145	9 553	11 764	21 317

1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domstolarnas
arbetsredogörelser. Ökningen av ensamdomarmålen och minskningen av tremansnämndsmå2
len förklaras huvudsakligen av 1966 års vidgning av ensamdomarkompetensen (jfr prop. 1968:8n
s. 22). I nämnda prop. har vidare lagts fram förslag som om de genomförs beräknas m edföra e
väsentlig minskning av antalet ensamdomarmål och viss minskning även av antalet tremansnämndsmål
(prop. s. 55).

2.2.2. Ur förarbetena till RB

I samband med processreformen förekom ingående överväganden i frågan
om underrätts sammansättning och nämndens ställning. Utgångsläget
för dessa överväganden var den före processreformen gällande ordningen
att häradsrätt alltid hade sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd,
medan rådhusrätt hade juristkollegium. Nämnden i häradsrätt bestod av
tolv, men för domförhet behövde endast sju sitta i nämnden. I mindre brottmål,
som handlades vid s. k. tremansting, var häradsrätt domför med tre i
nämnden.

Processkommissionen föreslog i sitt betänkande om rättegångsväsendets
ombildning (SOU 1926: 32), att man skulle införa en enhetlig underrättstyp,
lagmansrätten, och att brottmålen vid denna domstol skulle avgöras av lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

faren domare med nämnd. Nämnden skulle enligt förslaget bestå av fem
nämndemän. Att kommissionen ville minska antalet nämndemän från tolv
till fem hade sin grund i en önskan att stärka lekmannainflytandet i rättsskipningen.
Som motivering till att antalet nämndemän inte sattes under
fem anfördes bl. a., att man då skulle äventyra den önskvärda mångsidigheten
inom nämnden och möjligheten att låta skilda orter inom domkretsen
på samma gång vara företrädda i nämnden.

Kommissionen föreslog vidare en omröstningsregel, som innebar att, om
fyra av de fem ledamöterna i nämnden var ense, deras mening skulle gälla.
Enligt kommissionens förslag var sålunda nämndens rösträtt kollektiv.
Kommissionen ansåg sig inte kunna förorda individuell rösträtt, eftersom
en sådan ordning skulle innebära en alltför stark brytning med det traditionella
systemet och särskilt i de större städerna medföra fara för rättsskipningens
säkerhet.

I prop. 1931: 80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform intogs
ståndpunkten att reformen i första hand borde gälla det processuella förfarandet
och att de organisatoriska åtgärderna borde begränsas till sådana
som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet. Frågan
om en enhetlig domstolstyp ställdes därför på framtiden. Den ändringen i
reglerna om rådhusrätternas sammansättning föreslogs dock, att det i grövre
brottmål skulle finnas nämnd vid sidan av de tre lagfarna domarna. I
propositionen föreslogs vidare att nämnden skulle bestå av åtta nämndemän.
Omröstningsreglerna skulle enligt propositionen utformas så, att i
häradsrätt nämndens mening skulle gälla mot ordförandens om sex av de
åtta nämndemännen var ense. I rådhusrätt skulle bara en enhällig nämnd
kunna fälla utslaget gentemot de lagfarna domarnas samstämmiga mening.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1931:80 ansåg sig majoriteten inom
det särskilda utskottet inte kunna tillstyrka förslaget att nämnd skulle införas
i grövre brottmål i rådhusrätt. Utskottsmajoriteten ansåg vidare, att
nämnd i häradsrätt alltid skulle bestå av sju nämndemän och att endast en
enhällig nämnd skulle kunna överrösta ordföranden. Beträffande nämndens
rösträtt framhölls, att nämndemännens synpunkter i allmänhet kunde göra
sig gällande under förtroendefullt samarbete med ordföranden och att nämndens
inflytande, såsom också påpekats i 1931 års proposition, därför i verkligheten
sträckte sig vida längre än som omedelbart framgick av lagen. Det
ansågs inte föreligga något behov att ändra den sedan länge bestående ordningen
att endast enhällig nämnd kunde överrösta ordföranden. En dom
som grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden skulle inte få samma
karaktär av uttryck för den folkliga rättsuppfattningen och inte samma
tyngd som ett avgörande dikterat av en enhällig nämnd. Utskottsmajoriteten
ansåg vidare, att genom ändrade omröstningsregler politiska och andra
ovidkommande hänsyn kunde vinna insteg vid nämndens avgörande, vilket
skulle rubba förtroendet till nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

I reservationer förordades emellertid, att nämnd skulle delta i rådhusrätt
vid handläggning av brottmål med undantag för sådana som avsåg
ringa brott. Vidare anslöt sig reservanterna nära till den ståndpunkt beträffande
nämndens sammansättning och rösträtt som hade intagits i prop.
1931:80. Reservanterna framhöll, att med ökat inflytande för nämndemännen
dessa starkare skulle känna sitt ansvar för domstolens avgörande
och med större intresse delta i dess verksamhet. I fråga om rättens domförhet
framhöll reservanterna, att det skulle vara praktiskt om rätten var
domför med sju nämndemän i fall då vid uppskov i ett mål en av de åtta
nämndemännen skulle få förfall.

Riksdagens kamrar stannade i olika beslut i de nämnda frågorna. Utskottsmajoritetens
uppfattning vann första kammarens bifall, medan andra
kammaren anslöt sig till reservanternas mening. Någon sammanjämkning
fann utskottet inte möjlig.

I sitt förslag till ny rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) intog processlagberedningen
en ståndpunkt som kan anses som en kompromiss mellan
de olika meningarna vid 1931 års riksdag. Beredningen föreslog att nämnd
skulle medverka i rådhusrätt, när det gällde brott med minst två års straffarbete
som högsta straff. Nämnden skulle därvid tjänstgöra vid sidan om
ett juristkollegium bestående av tre domare. Vidare föreslogs att nämndemännens
antal skulle vara lägst sju och högst nio. Det högre antalet motiverades
framför allt av att rätten inte borde förlora sin domförhet i fall då
en eller annan nämndeman fick förfall under pågående handläggning. Beredningen
ansåg sig böra behålla kravet på nämndemännens enhällighet för
det fall att i nämnden inte satt fler än sju. Beredningen menade däremot
att den omständigheten att detta antal överskreds inte borde föra med sig
att enhällighet fordrades beträffande samtliga.

I prop. 1942:5 med förslag till ny rättegångsbalk följdes beredningens
förslag i nämnda delar. 1942 år riksdag godtog förslagen i propositionen med
den avvikelsen att endast en lagfaren ledamot skulle ingå i rätten i nämndmål
vid rådhusrätt. Sammansättningen i dessa mål blev alltså densamma i
rådhusrätt och häradsrätt.

Enligt RB:s ursprungliga lydelse gällde i fråga om undex-rätternas sammansättning
i brottmål följande huvudregler. I häradsrätt var sammansättningen
alltid lagfaren ordförande jämte nämnd. Rådhusrätt var i mål
om ansvar för brott, varå kunde följa straffarbete i två år eller därutöver,
domför med lagfaren ordförande jämte nämnd och i övriga mål med juristkollegium
bestående av tre eller fyra lagfarna domare. Nämnden bestod såväl
i häradsrätt som i rådhusrätt av lägst sju och högst nio nämndemän.

Från huvudregeln ixppställdes följande undantag. Vid handläggning som
inte skedde vid huvudförhandling eller syn var både häradsrätt och rådhusrätt,
liksom nu, domför med endast en lagfaren domare. Vid handläggning
och avgörande i mål om brott, varå inte kunde följa svårare straff än

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

böter och i fråga om vilka inte förekom anledning att målsägande fanns,
hade häradsrätt sammansättningen lagfaren ordförande jämte tre nämndemän,
medan rådhusrätt var domför med en lagfaren domare.

2.2.3. Frågans behandling efter RB:s införande

Antalet ledamöter i rätten. Ett förslag till ändring i fråga om underrätts
sammansättning lades fram av 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:26).
Förslaget gick ut på att rådhusrätt under vissa förutsättningar skulle vara
domför med ensamdomare även i vissa mål om brott i vars straff skalor ingick
både böter och fängelse. Enligt förslaget skulle vid häradsrätt en lagfaren
domare och tre nämndemän få motsvarande behörighet.

På grundval i huvudsak av rättegångskommitténs förslag lades i prop.
1954:200 fram förslag av följande innebörd. I brottmål som endast rörde
ansvar för brott, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter, eller
förutom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet
skulle rådhusrätt vara domför med en lagfaren domare samt häradsrätt
med en lagfaren domare och tre nämndemän. Detsamma skulle gälla, om
svårare straff än böter visserligen ingick i straffskalan men sådant straff
inte skulle komma i fråga för den aktuella gärningen. Förslaget lämnades
utan erinran av lagrådet. Det avslogs emellertid av riksdagen efter hemställan
av första lagutskottet (1LU 1954:25, rskr 332). Till stöd härför
åberopades framför allt betänkligheter mot att bevisprövning skulle överföras
på ensamdomare i alltför stor utsträckning.

I stadsdomstolsutredningens första betänkande (SOU 1956: 28) upptogs
frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål. Utredningens förslag
innebar, att rådhusrätt i alla brottmål, frånsett bötesmålen, skulle bestå
av en lagfaren domare och nämnd. I mål om ansvar för brott, varå inte
kunde följa svårare straff än fängelse, skulle enligt förslaget rådhusrätt
vara domför med två i nämnden.

I prop. 1957:172, som byggde på nämnda betänkande, föreslogs att den
juristkollegiala sammansättningen i brottmål i rådhusrätt skulle avskaffas
och att rådhusrätt i brottmål, med undantag för bötesmålen, skulle vara
domför med en lagfaren domare och nämnd. Vidare föreslogs, att rådhusrätt
skulle vara domför med tre i nämnden, om målet rörde ansvar för brott,
varå inte kunde följa straffarbete eller avsättning. I mål där nu nämnda
påföljder kunde följa skulle nämnden i rådhusrätt fortfarande bestå av
lägst sju och högst nio nämndemän. Förslagen antogs av riksdagen (1LU
1957:38, rskr 394). Den antagna lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari
1959.

I stadsdomstolsutredningens andra betänkande (SOU 1958: 9) lades fram
vissa förslag beträffande häradsrätts sammansättning i brottmål. Förslagen
innebar, att häradsrätts sammansättning i brottmål skulle göras likadan

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

som rådhusrätternas hade blivit enligt beslutet av 1957 års riksdag. I prop.
1958: B 26 följdes utredningens förslag. Förslagen antogs av riksdagen (1LU
B 10, rskr B 100). Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1959. Därmed
blev reglerna om rådhusrätts och häradsrätts sammansättning i brottmål
likformiga.

Frågan om underrätternas sammansättning behandlades från mera allmänna
synpunkter i stadsdomstolsutredningens tredje betänkande (SOU
1961:6). Förslagen och övervägandena i detta betänkande samt remissutfallet
redovisas i det följande under avsnitt 2.2.4.

I samband med brottsbalkens genomförande år 1965 anpassades bestämmelserna
om underrätternas sammansättning i brottmål till det nya påfölj
dssystemet (prop. 1964: 10, 1LU 3, rskr 79). Någon ändring i principerna
för domförheten skedde inte.

I prop. 1966: 100 föreslogs bl. a. att ensamdomare skulle få vidgad behörighet
i mål om brott som är belagda endast med böter. Till skillnad från
vad som tidigare gällde skulle lagfaren domare utan nämnd kunna pröva
sådana mål, även om målsägande fanns och skadeståndsanspråk framställdes.
Detta förslag antogs av riksdagen (1LU 33, rskr 272).

Nämndens ställning. Formerna för nämndens deltagande i rättsskipningen
har efter införandet av RB behandlats i olika sammanhang.

Sålunda tog 1951 års rättegång skommitté upp en sådan fråga i det förut
nämnda betänkandet SOU 1953: 26. Kommittén uttalade, att ordningen att
nämndeman inte har reservationsrätt när dom avfattas enligt ordförandens
mening inte är helt tillfredsställande. Kommittén ansåg emellertid,
att reservationsrätt för nämndeman skulle medföra olägenheter och i viss
mån stå i strid mot omröstningsreglerna. Så länge nämndens rösträtt var
kollektiv, var det enligt kommittén konsekvent att de enskilda nämndemännens
meningar inte antecknades annat än när nämnden mot ordförandens
mening hade bestämt utgången. I enlighet härmed avvisade kommittén
tanken att införa reservationsrätt för nämndeman.

I det lagförslag, som utarbetades på grundval av sistnämnda betänkande
och underställdes lagrådets granskning, föreslogs emellertid reservationsrätt
för enskild nämndeman. Det förordades att samma regel skulle
gälla för anteckning av nämndemans skiljaktiga mening som beträffande
anteckning av annan domstolsledamots avvikande votum. Vid remissen till
lagrådet uttalade föredragande departementschefen (prop. 1954: 200 s. 78)
bl. a. att starka skäl talade för att reservationsrätt borde finnas för nämndeman.
Att nämnden hade kollektiv rösträtt kunde enligt departementschefen
inte anses utgöra något avgörande hinder mot en reform. I den
mån gällande ordning motiverades av intresset för nämndemännen att
åtnjuta anonymitetsskydd, hade denna synpunkt enligt departementschefens
åsikt numera knappast sådan betydelse att den utgjorde ett tillräckligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

skäl mot en ändring. Man torde nämligen kunna räkna med att nämndemännen
var så självständiga och kvalificerade, att de var beredda att
även offentligen stå för sin mening. En viss ökning av arbetsbelastningen
vid underrätterna ansågs visserligen kunna följa av ändringen, men denna
olägenhet bedömdes inte vara så stor att den vägde tyngre än de fördelar
som skulle vinnas genom reformen.

Lagrådet avstyrkte förslaget (prop. 1954: 200 s. 97). Lagrådet ansåg, att
det rådde ett mycket nära samband mellan villkoren för att nämndens
mening skulle gälla som dom och nuvarande bestämmelse om anteckning
av nämndemans skiljaktiga mening. Det föreföll lagrådet inte uteslutet att
förslagets genomförande kunde medföra en ganska väsentlig ändring i
förhållandet mellan ordförande och nämnd samt i fråga om arten och
omfattningen av de enskilda nämndemännens insatser i processen. Tvånget
att offentligen redovisa en motiverad ståndpunkt kunde bli betungande och
kännas främmande för många nämndemän. Det föreföll lagrådet i varje
fall högst sannolikt att den föreslagna anordningen överlag skulle medföra,
att betydligt större krav kom att ställas på nämndemännen än som hade
förutsatts vid rättegångsreformens genomförande. Lagrådet befarade vidare,
att svårigheter och tidsutdräkt skulle uppkomma i underrätternas arbete,
om alla skiljaktiga meningar skulle antecknas i protokollet. För att få säkrare
grund för bedömandet av förslagets verkningar i olika hänseenden förordade
lagrådet, att förslaget underställdes domstolar och sammanslutningar
genom remiss. Med hänsyn till vad lagrådet hade anfört fann departementschefen,
att förslaget inte för det dåvarande borde föreläggas riksdagen
(prop. 1954: 200 s. 100).

När stadsdomstolsutredningen tillsattes år 1955 uttalades i direktiven att
utredningen skulle ta upp frågan om lekmannainflytandet i rättsskipningen
till förutsättningslös granskning. Bl. a. skulle övervägas, om inte antalet
i varje mål deltagande nämndemän borde minskas och de nuvarande reglerna
om nämndemännens rösträtt ändras.

Ungefär samtidigt med att stadsdomstolsutredningen tillsattes behandlade
1955 års riksdag två likalydande motioner (I: 116 och II: 146), vari
bl. a. begärdes utredning och förslag till sådan ändring av gällande lag,
att nämndledamöternas inflytande stärktes i första instans, främst genom
införande av individuell rösträtt. I sitt avstyrkande utlåtande (nr 21)
anförde första lagutskottet bl. a., att det system för lekmannadeltagandet
som hade valts vid processreformen på ett i huvudsak lämpligt sätt syntes
möjliggöra den eftersträvade föreningen av jurist- och lekmannasynpunkter.
Utskottet erinrade vidare om att stadsdomstolsutredningen enligt sina
direktiv hade att överväga lekmannainflytandet i underrätterna. Motionerna
föranledde inte någon åtgärd av riksdagen.

Nämndens ställning togs upp på nytt i motioner vid 1957 års riksdag
(1:321 och 11:408). I dessa motioner yrkades bl. a. att möjlighet skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

införas för nämndeman att få avvikande mening antecknad till protokollet.
Även dessa motioner avstyrktes av första lagutskottet och avslogs av riksdagen.
I sitt utlåtande (nr 8) hänvisade utskottet bl. a. till det utredningsarbete
som bedrevs av stadsdomstolsutredningen.

I stadsdomstolsutredningens slutbetänkande SOU 1961: 6 behandlades
flera frågor om nämndens ställning ingående. I detta avseende hänvisas
till vad som anförs i följande avsnitt.

Även vid 1961 och 1963 års riksdagar förekom motioner som gällde
nämndemans rätt att anmäla reservation (motion I: 364 resp. I: 274). Motionerna
avslogs emellertid av riksdagen. I första lagutskottets utlåtande
över motionen vid 1961 års riksdag (nr 9) hänvisades bl. a. till att riksdagen
i en nära framtid kunde förmodas få ta ställning till de förslag som
stadsdomstolsutredningen nyss hade lagt fram. I utlåtandet över motionen
vid 1963 års riksdag (nr 4) erinrade utskottet om att domstolskommittén,
som då var i verksamhet, hade i uppdrag att verkställa en utredning rörande
domstolsorganisationen i dess helhet och att denna utredning även
kunde antas komma att gå in på spörsmålet hur lekmannainflytandet skulle
gestalta sig i framtiden. Enligt utskottet saknades därför anledning att begära
ytterligare utredning i det i motionen angivna syftet.

Uttalandena i domstolskommitténs betänkande SOU 1963:56 och i remissyttrandena
över det redovisas under 2.2.5.

2.2.4. Stadsdomstolsutredningens betänkande SOU 1961: 6 och remissbehandlingen
av detta

Utredningen. I betänkandet tar utredningen i enlighet med sina direktiv
upp flera allmänna frågor beträffande nämndens ställning. Den här
lämnade redogörelsen redovisar utredningens allmänna överväganden —-avseende både brottmål och tvistemål — och dessutom de särskilda synpunkter
som anförs beträffande brottmålen.

Som en allmän bakgrund till sina överväganden framhåller utredningen,
att de erfarenheter som föreligger av den nya processordningen otvivelaktigt
ger vid handen, att nämndemännen har funnit sig väl till rätta med
den moderna processen. Denna har i praktiken medfört ökad funktionsduglighet
för nämnden. I allmänhet möter det inte några svårigheter för
nämndemännen att genom egna iakttagelser under huvudförhandlingen bilda
sig en självständig uppfattning rörande målet. Den friare och mera
självständiga roll som den nya processen sålunda har medfört för nämnden
ger enligt utredningen anledning överväga, om inte nämndens ställning
genom ändrad lagstiftning bör förstärkas i motsvarande grad. De
frågor som utredningen anser kräva uppmärksamhet i första hand gäller
nämndens storlek och rösträtt.

När det gäller nämndens storlek finner utredningen att olika synpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

får beaktas. Utredningen påpekar att till grund för nuvarande regler ligger
uppfattningen, att nämnden bör företräda olika grupper i samhället och
också skilda orter inom en domkrets. Genom en så allsidig sammansättning
som möjligt ger nämnden rättsskipningen en fastare folklig förankring
samtidigt som nämndemännens samlade erfarenheter och kunskaper kommer
dömandet till godo genom en mera mångsidig prövning av målen. Utredningen
anser det vara uppenbart, att från dessa synpunkter en förhållandevis
stor nämnd innebär en styrka.

Å andra sidan är det enligt utredningen av vikt att hushålla med nämndemännens
tid och krafter. Härigenom ökas förutsättningarna för att tillföra
underrätterna ett väl kvalificerat och för olika samhällsgrupper representativt
lekmannaurval. Sistnämnda synpunkt kräver större beaktande i samma
mån som domstolarnas arbetsuppgifter ökar och anspråken på lekmännen
som följd därav stegras. För att nämnden skall kunna bevara sin ställning
förefaller det nödvändigt att varje möjlighet till personalbesparingar
på detta område tas till vara. En viss minskning av nämnden behöver inte
medföra en försvagning av lekmannainflytandet. I en mindre nämnd, där
varje nämndemans individuella ansvar ökas, torde nämndemännen som
regel stimuleras att ta mer aktiv del i dömandet. Utredningen finner det
slutligen vara självklart, att statsfinansielia och arbetsorganisatoriska skäl
inte får lämnas åsido vid övervägande av nämndens storlek. De nu angivna
synpunkterna på nämndens storlek anser utredningen göra sig gällande med
olika styrka i olika mål.

I fråga om brottmålen anser utredningen att en skillnad kan göras mellan
mål om allvarligare brott och mål rörande brott, för vilka straffet regelmässigt
stannar vid böter eller vid ett kortare frihetsstraff. Bakom rättens
avgörande i mål om allvarligare brott bör enligt utredningen stå en förhållandevis
stor krets av domare. Detta motiveras redan av det djupa ingripande
i enskilda människors liv som domen i mål om grovt brott i regel
innebär. Utredningen framhåller också, att domstolarna i dessa mål vid
straffmätning och val av påföljd ofta ställs inför avgöranden, vid vilka
olika meningar kan göras gällande. Därvid är det önskvärt att mera utbredda
uppfattningar bland lekmännen får komma till tals. När det gäller brott för
vilka straffet regelmässigt stannar vid böter eller vid ett kortare frihetsstraff,
anser utredningen, att det från de anförda synpunkterna inte är påkallat
att ha lika stor nämnd. Straffmätningen i dessa mål är mera rutinbetonad,
och påföljderna är inte lika differentierade som i mål om grövre
brott. Den talrika förekomsten av sådana mål gör det särskilt angeläget att
lekmännen inte tas i anspråk på detta område i vidare omfattning än som
är nödvändigt. Utredningens slutsats är att det inom straffrättsskipningen
behövs en större och en mindre nämnd, vardera med sina uppgifter. Beträffande
gränsdragningen mellan de båda nämndernas områden och i fråga
om den mindre nämndens storlek föreslår utredningen inte någon ändring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

I frågan vilket antal ledamöter som behövs för att den stora nämnden skall
kunna fullgöra sina funktioner finner utredningen att det kan råda delade
meningar. Utredningen menar, att viss minskning av den stora nämnden
är möjlig utan att dess funktioner ändras. En lämplig avvägning mellan
olika intressen torde vinnas om antalet ledamöter normalt utgör sex. En
längre gående reduktion förefaller däremot inte tillrådlig. Utredningen understryker
i det sammanhanget önskvärdheten av att mellan den stora och
lilla nämnden — vilkas uppgifter till karaktär och omfattning väsentligen
skiljer sig från varandra — upprätthålls en klar skillnad även i storleksordning.
Även om sex nämndemän i allmänhet är tillräckligt, bör det finnas
möjlighet att kalla ett något högre antal, särskilt i vidlyftiga mål. Det föreslås
därför, att i den stora nämnden skall sitta sex eller sju nämndemän.

Frågan om förfall för nämndeman påkallar särskild uppmärksamhet såvitt
gäller den stora nämnden. Utredningen påpekar, att nuvarande nedre
gräns för domförhet föranleder att man regelmässigt kallar fler nämndemän
än som utgör domfört antal. Detta anser utredningen utgöra ett slöseri
med nämndemännens tid och krafter. Det är lämpligare med en inom vissa
gränser rörlig domförhetsregel, som ställer lägre krav på domförhet om
förfall förekommer. Det föreslås därför, att huvudregeln om sex eller sju
nämndemän kompletteras med en föreskrift att rätten är domför med fem
i nämnden, om det inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling
har påbörjats.

Utredningen framhåller, att den föreslagna minskningen av den stora
nämnden i regel inte torde böra föranleda att antalet nämndemän i de olika
domkretsarna minskas. Om nuvarande antal behålls, blir det en önskvärd
lindring i tjänstgöringsskyldigheten för varje nämndeman.

I fråga om nämndens rösträtt erinrar utredningen om, att det i olika
sammanhang har framförts krav att nämndemännen skall få individuell
rösträtt och att det då har förutsatts att alla som deltar i beslutet skall ha
var sin röst och målen avgöras efter enkel pluralitet. Enligt utredningens
mening måste den avgörande synpunkten i denna fråga vara huruvida en
ändring av omröstningsreglerna i riktning mot ökat lekmannainflytande är
ägnad att öka rättssäkerheten. Det har många gånger — enligt utredningens
mening med allt fog — framhållits, att nämndens inflytande sträcker sig
vida längre än som framgår av de nuvarande bestämmelserna om nämndens
rösträtt. Nämndens betydelse framträder sålunda framför allt i det
skede vid överläggningen då ordföranden och nämndemännen fritt diskuterar
igenom målet och då i de allra flesta fall nås enighet om rättens beslut.
Fall då skiljaktiga meningar framtvingar en formlig omröstning torde
inte vara vanliga. Utredningen antar att detta delvis sammanhänger med
omröstningsreglernas utformning, men menar att det framför allt beror på
att de frågor som rätten har att pröva sällan är av den art att olika gruppeller
yrkesintressen behärskar och låser fast ställningstagandena. Med denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

bedömning förefaller det som om frågan om en ändring av omröstningsreglerna
inte har den stora praktiska betydelse som många tillmäter den.
Utredningen finner det emellertid sannolikt att införande av individuell
och lika rösträtt åtminstone i någon mån skulle försvaga juristinflytandet
och leda till ökat antal nämnddomar. Vid övervägande av huruvida en utveckling
i den riktningen är önskvärd ur rättssäkerhetssynpunkt måste beaktas,
att den lagfarne domaren —■ genom utbildning och träning och genom
att han är bäst insatt i målet — i allmänhet har större förutsättningar
än den enskilde nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat.
Detta förhållande bör komma till uttryck i omröstningsreglerna. Utredningen
anser för sin del, att en nämnddom uppburen av endast en röst mer
än den mening ordföranden och en minoritet inom nämnden företräder inte
äger tillräcklig auktoritet. Å andra sidan anses den nuvarande ordningen
alltför mycket beskära nämndens möjligheter att gentemot ordföranden
hävda en annan mening. Om i en nämnd med sex eller sju ledamöter alla
måste vara ense för att kunna överrösta ordföranden, kan detta komma att
utgöra en hämsko på nämndemannens intresse att aktivt medverka i överläggningen.
En lämplig avvägning mellan den lagfarne ordförandens och
nämndemännens inflytande finner utredningen kunna nås, om för överröstning
av ordföranden krävs att minst fem nämndemän har en avvikande mening.

Det förhållandet att endast viss majoritet inom nämnden eller, med högst
fem i nämnden, bara en enhällig nämnd skall kunna överrösta ordföranden
hindrar enligt utredningens mening inte, att frågan om reservationsrätt för
nämndeman tas upp till förnyat övervägande. Utredningen kan inte finna
något oskiljaktigt samband mellan denna fråga och omröstningsreglerna,
vilka avser endast hur avgivna vota skall räknas för fastställande av den
mening vilken skall gälla såsom rättens. Den nuvarande regeln att nämndemans
skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har bestämt
utgången sammanhänger i främsta rummet med bestämmelsen om det juridiska
ansvaret för domen. Gentemot nämndeman kan sådant ansvar utkrävas
endast för det fall att han med sin röst bidragit till att nämnden har
överröstat ordföranden. För fastställande av det juridiska ansvaret behöver
alltså nämndemans skiljaktiga mening inte antecknas i vidare omfattning
än enligt gällande rätt. Utredningen anser det inte föreligga skäl att ändra
bestämmelsen om nämndemans ansvar för rättens avgörande.

Att nämndemans ansvar för domen inte ändras utgör enligt utredningen
inte något hinder mot att protokollföring av nämndemans votum sker i
större utsträckning än f. n. I varje mål som har avgjorts av flera domare
är det uppenbarligen av betydelse för både parter och högre rätt att få
kännedom om skiljaktiga meningar, som har yppats inom rätten. Utredningen
anser, att detta gäller också i fråga om nämndemans skiljaktiga votum.
Visserligen kan ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening nå -

Knngl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

gon gång föranleda part att klaga i oträngt mål. Betänkligheter kan vidare
inställa sig mot att flertalet beslutande domare, t. ex. fyra nämndemän, reserverar
sig mot en dom beslutad av ordförande och två nämndemän. Utredningen
finner det emellertid vara av större betydelse att det görs bekant
utanför rätten, när en dom har beslutats av en samstämmig rätt eller av en
stark majoritet. Många med nämnd avkunnade domar kan väntas öka i
auktoritet, om det utat ges tillkänna att ordförande och nämnd eller ordförande
och en stor majoritet inom nämnden har varit ense om utgången.

För nämndemännen kan frågan om rätt att till protokollet anteckna
skiljaktig mening ses från olika synpunkter. En synpunkt är att det för
åtskilliga nämndemän maste te sig otillfredsställande, att nämndeman,
som har annan mening än den som har kommit till uttryck i domen, inte
skall fa ge detta tillkänna. Å andra sidan bör det inte förbises, att reservationsrätt
också måste anses innebära att nämndeman, som inte önskar stå
bakom domen, låter protokollföra sin avvikande mening. Detta behöver
dock inte medföra att nämndeman anmäler formlig reservation så snart
domen i visst avseende — t. ex. en straffmätningsfråga — får annat innehåll
än nämndemannen helst önskat. Reservationsrätt ställer större krav
pa nämndemännen. Emellertid kan det inte anses ligga något för nämndemännen
oskäligt betungande i att deras vid omröstningen yppade meningar
blir föremål för insyn.

Enligt utredningen torde det inte vara möjligt att närmare förutsäga i
vilken utsträckning reservationsrätt för nämndeman kommer att medföra
ökat arbete för underrätterna. Frågan med vilken utförlighet nämndemans
skiljaktiga mening skall antecknas blir av stor betydelse i det avseendet.
Utredningen anser, att anteckningarna kan göras mycket kortfattade. Det
torde vara tillräckligt, om det av protokollet framgår vilken eller vilka
nämndemän som har haft annan mening i frågor som har blivit föremål
för omröstning samt vad dessa meningar gått ut på, dvs. i vilket avseende de
skilt sig från majoritetens uppfattning. Utredningen anser, att de skäl som
nämndeman har grundat sitt votum på i allmänhet inte behöver utvecklas
och att nämndeman i varje fall inte bör ha rätt att fordra biträde av ordföranden
eller av annan befattningshavare vid rätten för utformning av
skälen. Med en sådan ordning skulle enligt utredningens uppfattning underrätternas
arbete med avfattande av skiljaktiga meningar inte behöva bli
alltför betungande.

Utredningen föreslår sålunda, att nämndemans skiljaktiga mening alltid
skall antecknas i rättens protokoll.

Stadsdomstolsutredningens förslag i nu nämnda avseenden var inte enhälligt.
Flera reservationer redovisas i betänkandet (s. 277—293).

En av reservanterna (s. 277) föreslår att i nämnd skall sitta minst fem
och högst sju nämndemän. Samme reservant menar, att nämndens rösträtt

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr U

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

bör utövas kollektivt men att den kollektiva rösträtten bör utformas så
att den till sitt reella innehåll så nära som möjligt ansluter till den individuella.
I reservationen föreslås sålunda, att nämnddom bör kunna bäras
upp av endast en röst mer än den mening som ordföranden och en minoritet
inom nämnden har uttalat.

En annan reservant (s. 289) anser, att en inom nämnden förekommande
mening, om vilken minst ett så stort antal av nämndemännen som utgör
flertalet av samtliga ledamöter i rätten enar sig, bör gälla framför den
mening som ordföranden uttalar. Vidare framhålls att nämndeman inte
bör vara betagen möjligheten att få biträde av ordföranden eller annan befattningshavare
vid rätten vid redaktionell utformning av skiljaktig mening.

En tredje reservant (s. 291) anser, att individuell rösträtt för nämndemännen
bör införas.

I ytterligare en reservation (s. 282) föreslås, att underrättens grundform
såväl i tvistemål som i brottmål skall vara lagfaren ordförande med tremansnämnd.
Undantag härifrån föreslås dels när det gäller grova brottmål
och vissa andra kvalificerade mål, i vilka stor nämnd enligt reservationen
bör medverka, dels i fråga om handläggning, som bör ankomma på lagfaren
ensamdomare.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om minskat antal nämndemän
i den stora nämnden blev under remissbehandlingen föremål för
delade meningar. Flertalet remissinstanser hade dock inte något att erinra
mot en sänkning av antalet.

Bland dem som tillstyrker utredningens förslag eller lämnar detta utan
erinran är statskontoret, två länsstyrelser, flera rådhusrätter, föreningarna
Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Några
närmare synpunkter i fråga om nämndens storlek redovisas i allmänhet inte
i de berörda yttrandena. I några av dem förordas, att rätten, när förfall
för nämndeman inträffar efter det att förhandlingarna under en rättegångsdag
har påbörjats, bör vara domför med fem i nämnden i samtliga
återstående mål under dagen. Hovrätten för Västra Sverige förordar att för
domförhet skall fordras sex nämndemän, vilket bör medföra att sju eller
åtta kallas. Stockholms nämndemannaförening anser, att för domförhet
alltid skall fordras sex nämndemän.

Flera remissinstanser anser det tillräckligt, om minimiantalet i den stora
nämnden sätts till minst fem, men delar utredningens mening om maximiantalet.
Företrädare för denna uppfattning är Göta hovrätt, hovrätten för
Nedre Norrland, en minoritet inom Svea hovrätt, flera rådhusrätter, 1951 års
rättegångskommitté, advokatsamfundet och stadsdomar ef öreningen. Enligt
Göta hovrätt är det särskilt i grova brottmål önskvärt att det bakom rättens

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

avgörande står en relativt stor krets av personer. Hovrätten är emellertid ense
med utredningen om att en viss minskning av maximiantalet nämndemän
kan ske. Hovrätten anser, att det med hänsyn till risken för förfall måste
finnas en marginal för domförhet men vänder sig mot utredningens förslag
att domförheten skall göras beroende av om förfall för nämndeman inträffar
sedan handläggningen av ett mål har börjat. Nämnden bör enligt hovrätten
i stället regelmässigt bestå av ett något större antal än det minimum som
krävs för domförhet. Liknande synpunkter framförs av 1951 års rättegångskommitté.
Stadsdomareföreningen anser det uppenbart att en reduktion av
den stora nämnden inte på något sätt kan äventyra rättssäkerheten. Föreningen
anser, att en ordning med minst fem och högst sju i nämnden är
mer rationell än den som utredningen förordar. Utredningens förslag att en
huvudförhandling skall kunna fortsättas med enbart fem i nämnden vid förfall
för den sjätte anser föreningen vara av ringa betydelse från praktisk
synpunkt i andra än vidlyftiga mål. Föreningen är emellertid inte benägen
att föreslå någon utvidgning av regeln på så sätt att också övriga på uppropslistan
för samma dag upptagna mål skulle kunna handläggas med en
reducerad nämnd. Enligt föreningen bör det inte vara beroende av tillfälligheter
vilken sammansättning en domstol skall ha.

Stockholms rådhusrätt finner att den stora nämnden bör kunna fylla sin
uppgift väl om den sammansätts av fem lekmän. Rådhusrätten beaktar då
bl. a. att det föreligger vissa svårigheter att rekrytera nämnden allsidigt.
Dessa svårigheter är särskilt uttalade i Stockholm. Svårigheterna att få
lämpliga lekmannadomare antas komma att bestå. Detta förhållande liksom
statsfinansiella och arbetsorganisatoriska skäl måste föranleda att antalet
ledamöter i den stora nämnden sätts så lågt som möjligt utan att det
inkräktar på den önskvärda allsidigheten. Bästa lösningen på problemet
med rättens domförhet vid förfall för någon i nämnden är enligt rådhusrättens
mening att införa möjligheten att kalla ytterligare en, eventuellt två
nämndemän vid handläggning av mål, som kan väntas ta en dag eller mera
i anspråk. Utredningens förslag, att nämnden vid förfall för en nämndeman
under pågående handläggning ändå skulle förbli domför, finner rådhusrätten
betänkligt. I de säkerligen mycket få fall, då bestämmelsen
skulle bli av betydelse, är det sannolikt fråga om stora mål med lång handläggningstid,
där det är särskilt viktigt att rätten är fulltalig.

En grupp remissinstanser vill behålla nämnden i dess nuvarande storlek.
Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen (majoriteten).
Svea hovrätt framhåller värdet av att en dom i ett svårt brottmål
fälls av relativt många personer. Det finns vidare i ett mål med långdragna
förhandlingar behov av en marginal vid förfall för en eller två
nämndemän. Svårigheter att finna lämpliga personer som vill och kan
tjänstgöra som nämndemän skulle kunna motivera någon sänkning av lägsta

Kiingl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

antalet nämndemän i nämnden. Hovrätten anser det emellertid tveksamt
om tillräckliga skäl finns att nu (år 1961) sänka minimiantalet. Hovrätten
avstyrker förslaget om förfall som grund för domförhet med lägre antal i
nämnden. Med hänsyn särskilt till angelägenheten av att hushålla med
nämndemännens tid, kan det vara skäl att föreskriva att minimiantalet
nämndemän får överskridas endast i mål som beräknas ta mer än en dag
i anspråk. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är för liten skillnad
mellan den lilla nämnden, som ofta kan bestå av fyra nämndemän, och
den stora nämnden, som enligt förslaget kan bestå av fem nämndemän.
En liknande ståndpunkt intar hovrätten för Övre Norrland, som också anser,
att det endast är en synnerligen begränsad lättnad i nämndemännens
tjänstgöringsskyldighet, som förslaget innebär, och att statsfinansiella skäl
inte kan åberopas för förslaget. Häradshövdingeföreningen delar inte uppfattningen
att nämndens ställning skulle stärkas eller rättssäkerheten ökas,
om nämnden minskades och den enskilde nämndemannen tilldelades individuell
rösträtt. Enligt föreningen är det inte bara som meddomarinstitution
som nämnden har sitt stora värde utan också kanske främst som garant
för förtroendet för rättsskipningen hos allmänheten.

Enligt rådhusrätten i Västerås bör nämndens storlek vara fixerad. Ordningen
att endast maximi- och minimiantal finns fastställda är inte tillfredsställande.
En lämplig avvägning menar rådhusrätten kunna åstadkommas,
om nämnden består av sju ledamöter. Vid förfall bör nämnden dock
vara domför med fem ledamöter.

I vissa remissvar väcks förslag om att den nuvarande ordningen med två
olika nämnder skall ersättas med en enhetlig nämn d för samtliga
mål. Bland dem som ger uttryck för den uppfattningen är rådhusrätterna
i Uppsala, Jönköping och Gävle.

Utredningens förslag angående nämndens rösträtt godtas i princip
av ett stort antal remissinstanser, bland dem flera som till skillnad
från utredningen förordar, att nämnden skall bestå av minst fem och högst
sju ledamöter. I tillstyrkande riktning uttalar sig sålunda bl. a. Göta hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, 16 rådhusrätter, 1951 års rättegångskommitté,
advokatsamfundet, stadsdomareföreningen, Föreningarna Sveriges
stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbundet samt
åtskilliga kommunala organ och sammanslutningar.

Förslaget att nämndens rösträtt alltjämt skall utövas kollektivt har vunnit
anslutning också hos flera remissinstanser som föreslår andra omröstningsregler
än utredningen. En grupp remissinstanser, som anser att nämnden
bör ha samma sammansättning som f. n., förordar att de nuvarande
omröstningsreglerna också behålls eller sålunda att minst sju nämndemän
måste ena sig om annan mening än ordföranden för att denne skall över -

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

röstas. Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen.
Hovrätten för Västra Sverige, som har förordat att för domförhet
skall fordras sex nämndemän och att sju eller åtta nämndemän bör kallas,
anser att för överröstning av ordföranden bör krävas sex nämndemäns samstämmiga
mening.

Flera av de remissinstanser som förordar att nämndens rösträtt skall
vara kollektiv motiverar sin ståndpunkt närmare. Därvid framhålls bl. a.
att nämndens inflytande främst gör sig gällande vid rättens informella överläggning
och att nämndens insats då görs på så sätt att erfarna nämndemän
med sakliga skäl bidrar till diskussionen och därigenom påverkar ordföranden.
Bland dem som har uttalat sig i den riktningen är Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge och häradshövding ef öreningen. Förstnämnda
hovrätt framhåller också att individuell rösträtt skulle ställa mycket
starka krav på den enskilde nämndemannen. Individuell rösträtt för nämndeman
skulle medföra att han får juridiskt ansvar för domen även i de fall
då han biträder ordförandens mening. Häradshövding ef öreningen framhåller,
att domstolens beslut fattas med ledning av de sakliga argument som
har framförts under överläggningen. Det händer att samtliga nämndemän
efter diskussionen är i stånd att bedöma hur målet skall avgöras och därför
verkligen känner sig böra med sin röst delta i avgörandet, men lika ofta är
så inte fallet. Det är därför enligt föreningen från rättssäkerhetssynpunkt
orimligt att pålägga nämndemännen individuell rösträtt och att likställa ett
rättsavgörande med ett majoritetsbeslut. Föreningen anser, att man vid jämförelse
med arbetssättet i kommunala och statliga nämnder och styrelser
bör hålla i minnet att avgörandena i de flesta av dem inte har karaktären av
rättsavgörande utan av intresseavvägningar, varvid det är naturligt och riktigt
att varje ledamot företräder och hävdar ett intresse. Det avgörande
måste vara huruvida det sätt, på vilket en nämnd av ena eller andra slaget
arbetar, är bäst ägnat att gagna de arbetsuppgifter som nämnden har tilldelats
av samhället. Eftersom domstolsnämnderna har till uppgift att garantera
rättssäkerheten, bör den enskilde nämndemannen enligt föreningens
mening inte ha någon annan rösträtt än den som gagnar denna uppgift.

Den inom utredningen reservationsvis framförda åsikten att en nämnddom
bör kunna bäras upp av endast en röst mer än den mening som ordföranden
och en minoritet inom nämnden har uttalat, har i princip vunnit
anslutning hos en minoritet inom Svea hovrätt, häradshövdingarna i Västernärkes
och Karlskoga domsagor, Svenska landskommunernas förbund och
en kommunalnämnd.

Individuell rösträtt för nämndemännen förordas av bl. a. Stockholms
nämndemannaförening, stadsfullmäktige i Sundbyberg (majoriteten) och
Linköping samt kommunalfullmäktige i Tjörns kommun. Nämndemanna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1969

föreningen kan inte finna något bärande skäl för att inte vanliga demokratiska
omröstningsregler skall tillämpas i domstol och anser att ordföranden
naturligen bör ha utslagsröst.

Förslaget om reservationsrätt för nämndeman tillstyrks av bl.a.
hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre Norrland, en minoritet
inom Svea hovrätt, 17 rådhusrätter, 1951 års rättegångskommitté,
stadsdomareföreningen (majoriteten), Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Sveriges juristförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Stockholms nämndemannaförening och vissa kommunala
organ. I de tillstyrkande remissvaren framhålls bl. a. att det är av betydelse
både för parter och högre rätt att veta vilka domare som står bakom
en dom från en domstol med nämnd. Vidare framhålls att reservationsrätten
är av stor betydelse för den enskilde nämndemannen.

Några av de remissinstanser som tillstyrker utredningsförslaget ger samtidigt
uttryck för viss tveksamhet. Hovrätten för Västra Sverige understryker,
att den föreslagna reservationsrätten otvivelaktigt kommer att ställa
större krav på nämndemännen. Det kan inte bortses från att i en del
situationer, t. ex. i vissa brottmål under politiskt upprörda tider, reservationsrätten
med därav följande offentlig redovisning av varje enskild
nämndemans ståndpunkt kan komma att för nämndemannen framstå som
en påfrestning. Även om några större olägenheter av en reservationsrätt
knappast är att befara under nuvarande förhållanden, är det inte utan viss
tvekan som hovrätten förordar utredningens förslag. Rådhusrätten i Malmö
vill inte motsätta sig förslaget men sätter i fråga, om inte rätten eller skyldigheten
att låta anteckna skiljaktig mening kan göra det svårare för nämndemännen
att värna om sin integritet gentemot enskilda och mot organisationer
som de tillhör. Liknande synpunkter framförs av rådhusrätten
i Västerås. Denna rådhusrätt finner dock reservationsrätt för den enskilde
vara ett etiskt krav av sådan styrka att det inte kan åsidosättas.

Förslaget om reservationsrätt för nämndeman avstyrks av bl. a. Svea
hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge (majoriteterna
i samtliga fall), häradshövdingeföreningen och Föreningen Sveriges stadsfiskaler
samt några kommunala organ.

Svea hovrätt framhåller, att starka skäl talar för att en nämndeman, som
har skiljaktig mening, skall kunna få denna antecknad i protokollet. Kravet
på en sådan bestämmelse blir starkare ju självständigare nämndemännen
känner sig i förhållande till ordföranden och övriga ledamöter av rätten.
Hovrätten delar inte uppfattningen att det kan vara betänkligt att flertalet
beslutande domare reserverar sig mot en dom som beslutas av ordföranden
och en minoritet inom nämnden. Principiellt är det en fördel om skiljaktiga
meningar alltid redovisas. En reservationsrätt kan emellertid inte gärna
skiljas från en reservationsplikt. Hovrätten menar, att det kan innebära väl

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

stora krav på nämndemannen, om han för varje gång, då han inte är beredd
att dela ordförandens åsikt, måste precisera och till protokollet låta anteckna
sin egen mening. Vid övervägande av skälen för och emot vidgad reservationsrätt
stannar hovrätten vid slutsatsen att nuvarande regler bör behållas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att införandet av eu
reservationsrätt för nämndeman innebär, att man bryter den anonymitet
som nu råder och som har sitt främsta värde som skydd för överläggningens
och omröstningens frihet. Ett långtgående skydd för lagfaren domares
oberoende och självständiga ställning har ansetts påkallat. Det offentligrättsliga
intresset att också nämndeman bereds liknande skydd har
tillgodosetts genom den hemliga överläggningen. Även om vissa skäl talar
för den föreslagna reservationsrätten, är enligt hovrättens mening betänkligheterna
häremot starkare. En liknande ståndpunkt intar Göta hovrätt.

Häradshövdingeföreningen anser, att utredningen inte tillräckligt har beaktat
att ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening kan
föranleda part att klaga i oträngt mål. Föreningen menar, att redan en
mycket blygsam ökning av klagomålen mot underrätternas domar skulle
medföra allvarliga verkningar. Föreningen förmodar, att enhällighet mellan
ordförande och nämnd skulle komma att föreligga i övervägande antalet
mål, även om reservationsrätten genomfördes. Anteckning om nämndemans
mening kan i regel göras mycket kortfattad. Att så blir fallet utesluter
emellertid inte att konsekvenserna för underrätternas arbetssätt och
arbetsbörda kan bli allvarliga. Ett mera formellt och tidsödande omröstningsförfarande
kan framtvingas. Med vidgad reservationsrätt kan följa
väsentligt ökad överläggningstid, ökad tid för domens och de skiljaktiga
meningarnas avfattande och ökad tendens att skjuta upp avkunnandet av
domen.

Frågan hur utförligt nämndemans avvikande mening bör antecknas i
protokollet och därmed sammanhängande spörsmål uppmärksammas i
flera yttranden. I allmänhet anförs inte några väsentliga invändningar mot
utredningens synpunkter i denna del. Bland uttalandena kan nämnas följande.

I några yttranden hävdas att nämndeman med skiljaktig mening bör avge
ett mer eller mindre fullständigt votum. Hovrätten över Skåne och Blekinge
(majoriteten) anser sålunda, att reservationsrätten bör medföra krav på
att också skälen för den avvikande meningen anges, åtminstone i korthet.
Enligt hovrätten skulle annars tillkännagivandet av nämndemans skiljaktiga
mening sakna betydelse för parterna. Kravet att också skälen skall
anges är vidare ägnat att motverka reservationer, som inte är sakligt grundade.

Göta hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland anser, att det inte bör
komma i fråga att tillerkänna nämndemännen rätt till biträde av lagfaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

befattningshavare vid rätten vid utformningen av skiljaktiga meningar.
Häradshövdingeföreningen delar denna uppfattning men finner det självklart
att ordförande eller protokollförare frivilligt lämnar sådant biträde.

I en del remissvar uttalas, att lagfaren befattningshavare bör medverka
vid avfattning av reservation i större utsträckning än utredningen har
tänkt sig. I den riktningen uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län
och en ledamot av Stockholms rådhusrätt. Därvid framhålls, att nämndemännens
förmåga att uttrycka sig i skrift växlar och att det inte kan uteslutas,
att en nämndeman drar sig för att vidhålla en avvikande mening
därför att han har svårt att uttrycka denna i skrift.

2.2.5. Vissa andra uttalanden och förslag

Som framgår av det föregående har domstolskommittén i SOU 1963:56
lagt fram ett principförslag i fråga om domförhetsreglerna i en enhetlig
underrättsorganisation. Övervägandena i denna del avsåg främst frågan
om underrätts sammansättning i tvistemål. För brottmålens del ifrågasätter
kommittén inte någon ändring i den princip som gäller, nämligen
att nämnd bör medverka utom i de lindrigaste målen. Mera detaljbetonade
spörsmål sådana som formerna för samverkan mellan lagfarna domare
och nämnd, nämndens storlek och ensamdomares behörighet bör enligt
kommittén övervägas i samband med den slutliga utformningen av en enhetlig
underrättsorganisation (bet. s. 89—90).

Under remissbehandlingen av detta betänkande tar flera remissinstanser
upp frågan om underrätts sammansättning i brottmål. Kommitténs utgångspunkt
att nämnd liksom nu bör medverka i sådana mål har därvid
i allmänhet lämnats utan erinran. Flera remissinstanser ger emellertid uttryck
för uppfattningen att det föreligger starka skäl att kräva juristkollegial
sammansättning — med eller utan nämnd — i vissa vidlyftiga eller
invecklade brottmål. Som exempel nämns mål som rör invecklade ekonomiska
förhållanden. En närmare redogörelse för vad som anfördes i det
avseendet finns i bilaga 4 (s. 257—258). I

I kungörelse den 16 februari 1968 (nr 37) om ändring i 1947 års kungörelse
om antalet nämndemän i städer med rådhusrätt har förordnats,
att antalet nämndemän vid Stockholms rådshusrätt från den 1 juli 1968
skall vara 1 000 i stället för nuvarande 750. Rådhusrätten har i den framställning
som ligger som grund för denna ökning och i uttalanden i andra
sammanhang — bl. a. i yttranden över en till rådhusrätten remitterad promemoria
angående organisationen vid åklagarmyndigheten i Stockholms
åklagardistrikt -— under hösten 1967 och under innevarande år behandlat
frågan om nämnds medverkan i brottmål och nämndens storlek. Därvid har
understrukits rådhusrättens ståndpunkt — uttalad redan i dess yttrande

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969 73

över SOU 1961: 6 — att antalet nämndemän i stora nämnden bör minskas
till fem. Enligt rådhusrättens mening skulle tjänstgöringsskyldigheten för
nämndemännen därigenom minskas till gagn för en allsidigare rekrytering.
Rådhusrätten har också framhållit, att domförhetsreglerna med stor
och liten nämnd för olika typer av brottmål utgör en allvarlig organisatorisk
belastning för en stor domstol som rådhusrätten. Rådhusrätten anser,
att en enhetlig nämndsammansättning bör kunna införas för de mål, i vilka
medverkan av nämnd krävs. I anslutning till detta har uttalats, att nämndens
medverkan bör inriktas främst på mål, i vilka annan påföljd än böter
framstår som aktuell och att ensamdomarbehörigheten därför bör vidgas.

Svea hovrätt har i yttranden över framställningen om ökning av antalet
nämndemän och över det nämnda organisationsförslaget uttalat, att reglerna
om nämndens storlek bör ses över och att en femmannanämnd bör
övervägas.

Länsförvaltningsutredningen har i betänkande SOU 1967:20 (s. 167)
bl. a. föreslagit, att nämnd skall medverka i handläggningen i länsstyrelse
av mål om administrativa frihetsberövanden och vissa andra
rätts- och förvaltningsärenden. Utredningen anser, att antalet nämndemän
som deltar vid varje tillfälle inte behöver vara alltför stort. Utredningen
stannar för att minimiantalet nämndemän normalt bör vara fyra. I körkortsmål
finner utredningen två nämndemän vara tillräckligt. Bland skälen
för utredningens ståndpunkt i fråga om antalet nämndemän kan nämnas
följande. Ändamålet med nämndemännen är inte i första hand att tillföra
länsstyrelsen sakkunskap av specialistkaraktär utan att genom ianspråktagande
av det allmänna medborgerliga omdömet stärka garantierna för
riktiga avgöranden i viktiga frågor samt att tillgodose önskemålen om insyn
och kontroll och därmed stärka förtroendet för länsstyrelsens avgöranden.
Utredningen fäster inte avgörande vikt vid att person- och ortskännedom
blir tillförd länsstyrelsen. Nämndemännen skall enligt förslaget
ha individuell rösträtt. Beslut med nämnd fattas enligt majoritetsprincipen
och — i regel — med utslagsröst för ordföranden. Som ordförande vid handläggning
med nämnd skall i allmänhet fungera chefen för den rättsavdelning
som i betänkandet föreslås inrättad vid länsstyrelse.

Under remissbehandlingen av länsförvaltningsutredningens betänkande
har förslaget i nu berörd del i regel lämnats utan erinran. Några remissinstanser
har dock förordat, att ett mindre antal nämndemän än det av
utredningen föreslagna skall delta i målens avgörande i länsstyrelse. Sålunda
förordar Göta hovrätt, förvaltningsdomstolskommittén och en länsstyrelse
tre nämndemän samt statskontoret, riksrevisionsverket och tre
länsstyrelser två nämndemän. I fråga nämndemännens rösträtt finner
JK, Göta hovrätt och kammarrätten att, eftersom nämndemännen i
länsstyrelse är avsedda att fylla samma funktion som nämndemännen vid de

3-j- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

allmänna domstolarna, de för underrätterna gällande omröstningsreglerna
bör tillämpas även i länsstyrelse.

Slutligen kan nämnas att landskontorsutredningen i betänkande SOU
1967: 22 (s. 218, jfr SOU 1967: 24, förslaget till lag om skatterätt 5 och 40 §§)
har föreslagit, att prövningsnämnderna och deras kanslier skall ombildas
till regionala skattedomstolar, som i alla avseenden blir jämställda med
andra domstolar. De nya domstolarna skall benämnas länsskatterätter. Enligt
utredningen skall länsskatterätterna i princip arbeta i samma former
som prövningsnämnderna nu gör. Utredningen föreslår dock, att lekmannainslaget
i länsskatterätterna skall organiseras enligt samma system som vid
de allmänna underrätterna. För domförhet skall krävas att minst sex nämndemän
är närvarande. Högsta antalet nämndemän anses kunna fastställas
till åtta. Avsikten är att nämndemännen skall ha individuell rösträtt, liksom
nu gäller för ledamöterna i prövningsnämnd.

I remissyttrandena över betänkandena har förslagen i de frågor som nu
har berörts i allmänhet lämnats utan erinran. Minimiantalet ledamöter i
nämnden föreslås dock av JK och kammarrätten till fyra och av förvaltningsdomstolskommittén
till tre. De båda förstnämnda remissinstanserna
anser vidare, att skatterättsnämndemännen inte bör ha individuell rösträtt.

2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa andra mål

2.3.1. Inledande anmärkning

På grundval av fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning
(SOU 1963:68) har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till fastighetsbildningslag, som har remitterats till lagrådet tidigare
i dag. Lagen innehåller 19 kapitel och är avsedd att ersätta bl. a. lagen den
12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad och lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.

Fastighetsbildning skall enligt förslaget alltid ske genom förrättning. De
former som föreslås för fastighetsbildning är fastighetsreglering — som
ersätter bl. a. laga skifte och ägoutbyte — avstyckning, klyvning och sammanläggning.
Som ersättning för bl. a. gränsbestämning föreslås ett nytt
institut, fastighetsbestämning. Detta är inte att hänföra till fastighetsbildning
men kommer ofta att nyttjas som ett led i fastighetsbildningsproceduren.
Också fastighetsbestämning skall ske genom förrättning. Uppgiften
att handlägga förrättning angående fastighetsbildning och fastighetsbestämning
ankommer enligt förslaget på fastighetsbildningsmyndigheten.
Denna myndighet skall bestå av förrättningslantmätare och gode män. Närmare
bestämmelser om myndigheten avses komma att meddelas i annan lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Det föreslagna förfarandet syftar till att göra fastighetsbildningen enklare,
snabbare och billigare än f. n. Detta syfte uppnås bl. a. genom att reglerna
i stor utsträckning ger fastighetsbildningsmyndigheten möjligheter
att inom ganska vida gränser anpassa förfarandet efter omständigheterna i
det enskilda fallet. Samtidigt ställer den föreslagna lagen instrument till förfogande
som gör det möjligt för myndigheten att i större utsträckning än
f. n. aktivt verka för en förbättrad fastighetsindelning. Dessa omständigheter
i förening med åtskilliga andra medför att den nya lagen kommer att ställa
större krav på förrättningslantmätarna än gällande lagstiftning gör. Detta
gäller inte minst i fråga om juridiska kunskaper.

Vid beredningen av kommittéförslaget har frågan om domstolar i fastighetsbildningsmål
samordnats med beredningen av det nu aktuella ärendet
om en reform av underrättsorganisationen i allmänhet. Det har därvid funnits
lämpligt att i nu förevarande sammanhang behandla också de frågor
som hänger samman med uppbyggandet av en ny domstolsorganisation för
fastighetsbildningsmål.

2.3.2. Gällande ordning i fråga om fastighetsbildningsmål och vissa närliggande
mål

Första domstol i jorddelningsmål är ägodelning srätt. För varje domsaga
och stad med rådhusrätt skall finnas en ägodelningsrätt (21 kap. 1 § lagen
om delning av jord å landet och 6 kap. 16 § lagen om fastighetsbildning i
stad). Ägodelningsrätten är en specialdomstol med nära anknytning till de
allmänna underrätterna. På landet består domstolen av en ägodelningsdomare
som ordförande och tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är
den ordinarie domaren i domsagan. Kungl. Maj :t kan dock förordna gemensam
ägodelningsdomare för flera domsagor. Ägodelningsnämndemännen bör
vara allmänt betrodda, i lanthushållning kunniga och med ortens förhållanden
väl förtrogna män. De skall vara valbara till nämndemansbefattning
vid häradsrätten i domsagan och får inte ha uppnått 65 års ålder. De väljs
för sex år av särskilda valmän som utses av kommunalfullmäktige. De har
individuell rösträtt (21 kap. 37 §). I stad fungerar rådhusrätten i vanlig
sammansättning som ägodelningsrätt och en av rådhusrättens ledamöter
är där ägodelningsdomare.

Mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares beslut får, om inte annat är
föreskrivet, talan fullföljas hos hovrätt. I den mån inte hovrättens avgörande
på grund av särskilda bestämmelser skall stå fast, får talan däremot
fullföljas i högsta domstolen. Härvid gäller de i RB föreskrivna fullföljdsbegränsningarna.

Ägodelningsrätt handlägger även vissa andra mål än sådana som avser
tillämpning av fastighetsbildningslagstiftningen, såsom mål enligt lagen den
18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

under nyttjanderätt upplåtet område (11 §), lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar (37 §), lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om
allmänna vägar (23 §) och lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa
gemensamhetsanläggningar (21 §).

Vid ägodelningsrätterna i riket handlades slutligt under åren 1963—1966
följande antal mål.

År Antal mål Därav avskrivna

1963 ...................... 599 69

1964 ...................... 569 74

1965 ...................... 611 79

1966 ...................... 637 100

2.3.3. Förslag i fråga om val av domstol för fastighetsbildningsmålen

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén erinrar om att under förarbetena
till jorddelningslagen övervägdes i huvudsak två olika lösningar av
dom stol sfrågan. Den ena innebar att de dåvarande ägodelningsrätterna, som
var knutna till de allmänna underrätterna, skulle behållas och den andra
att man skulle inrätta speciella domstolar med ett helt län som jurisdiktionsområde
och med en ordförande som uteslutande eller åtminstone
huvudsakligen kunde ägna sig åt de vid denna domstol förekommande målen.
Till förmån för den senare lösningen anfördes bl. a., att denna skulle
medföra en snabbare behandling av skiftesmålen, en kvalitativ förstärkning
av den dömande instansen och förutsättningar för större likformighet
i dömandet. Flera olika omständigheter ansågs emellertid tala mot att införa
en ny ordning, och dessa tillmättes i det slutliga avgörandet sådan betydelse
att någon ändring av ägodelningsrätternas organisation inte kom
till stånd.

Frågan om en reform av ägodelningsrätternas organisation kan enligt
kommitténs mening inte anses avförd från dagordningen i och med att
jorddelningslagen antagits. Samtidigt som skälen mot att införa domstolar
med större jurisdiktionsområden förlorat sin bärkraft, eller åtminstone
försvagats, har de önskemål om förbättringar som låg bakom tanken på en
reform i sådan riktning framförts med allt större styrka under den tid
lagen tillämpats. Inte minst genom att 1947 års ändringar i jorddelningslagen
medförde skärpta jordpolitiska restriktioner för fastighetsbildning,
i första hand avstyckning, har uppkommit nya krav på förstärkning av
ägodelningsrätterna. Vad man efterlyst är framför allt garantier för snabb
och effektiv domstolshandläggning av mål som angår fastighetsbildning.
Statsmakternas ställningstaganden vid ungefär samma tid rörande jordbrukspolitiken,
byggnadslagstiftningen och bostadspolitiken har otvivelaktigt
också medverkat till det ökade intresset av att få till stånd en mera
ändamålsenlig domstolsorganisation. Man har gjort gällande, att ägodel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ningsrätterna ofta brister i förmåga till självständig och säker bedömning
av olika spörsmål, i synnerhet sådana av jord- och planpolitisk natur. Särskilt
från sådana myndigheter, vilka företräder olika specialintressen som
är knutna till fastighetsbildningsverksamheten, har man vidare anmärkt
på svårigheterna att få till stånd enhetliga principer inom ett län vid tilllämpningen
av fastighetsbildningslagstiftningen.

Kommittén redovisar i detta sammanhang visst rättsstatistiskt material.
Av detta framgår, att endast omkring 20 % av alla mål, som ägodelningsrätterna
slutligt har handlagt, har avgjorts i första instans inom tre månader
från det målen inkommit och att bara något över 40 % har avgjorts inom
sex månader. Inte fullt 30 % av målen handlades vid ägodelningsrätterna
under en tid av mellan sex månader och ett år, och en ungefär lika stor
grupp krävde längre handläggningstid än ett år. Beträffande ägodelningsmål,
som efter överklagande har prövats i hovrätt och därefter förts vidare
till högsta domstolen, har en av kommittén verkställd undersökning för åren
fr. o. m. år 1953 gett vid handen, att den genomsnittliga processtiden såväl
i hovrätterna som i högsta domstolen har kunnat variera inte obetydligt
från år till år. För hovrätternas del har tiden, räknad från det ägodelningsrätterna
meddelade sina utslag, legat vid omkring tio månader. Eftersom
det finns anledning förutsätta att de mål som inte har fullföljts till
högsta domstolen i allmänhet varit av enklare beskaffenhet, torde motsvarande
tid för dem ha varit något kortare. Processtiden i högsta domstolen
har i medeltal uppgått till omkring 18 månader räknat från hovrättens avgörande.
Visserligen har denna ganska avsevärda genomsnittstid delvis sin
orsak i att ett mindre antal mål på grund av särskilda förhållanden har krävt
osedvanligt lång tid, ofta beroende på dröjsmål med infordrade utlåtanden
från myndigheter och andra sakkunniga instanser, men kommittén har
ändå kunnat konstatera, att ägodelningsmålen i endast ett relativt begränsat
antal fall under senare år har handlagts i högsta domstolen på kortare
tid än ett år. I drygt tre fjärdedelar av de ägodelningsmål som har fullföljts
till högsta domstolen har prövningstillstånd inte meddelats.

Kommittén anser, att de anförda siffrorna tillräckligt tydligt visar att
ägodelningsmålen i allmänhet tar längre tid i anspråk än som rimligen kan
godtas för framtiden. Särskilt beträffande de mål som prövas i mer än en
domstolsinstans ■— en ungefärlig beräkning av fullfölj dsfrekvensen visar att
mellan 15 och 20 % av de mål som avgörs av ägodelningsrätterna överklagas
— är det inte ovanligt, att ett slutligt avgörande kan erhållas först efter
flera år. Men även mål, som inte förs vidare från ägodelningsrätten, kräver
ofta betydande tid. Detta torde vara särskilt olägligt för jordägarna med
hänsyn till att själva rättegången inte sällan har föregåtts av en långvarig
förrättning och i vissa fall även skall efterföljas av fortsatt förrättningsarbete,
innan de aktuella fastighetsbildningsåtgärderna har genomförts. Vid
bedömningen av ägodelningsrätternas handläggningstider bör man enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

kommitténs mening visserligen beakta, att syn på stället krävs i en del mål
och att därför lämplig årstid ibland måste inväntas. Trots detta är det anmärkningsvärt,
hur lång tid som i allmänhet hinner förflyta innan ett avgörande
föreligger i första instans. Den genomsnittliga processtiden vid
ägodelningsrätterna överstiger betydligt motsvarande tid för tvistemålen vid
de allmänna underrätterna.

Svårigheterna för ägodelningsrätterna att nå snabba avgöranden anser
kommittén till huvudsaklig del bero på att rättens ordförande inte kan odelat
ägna sig åt ägodelningsmålen utan har sin huvudsakliga verksamhet förlagd
till härads- eller rådhusrätten, som för huvudförhandling i de allmänna rättegångsmålen
sammanträder på bestämda tider, i regel minst en gång i veckan.
Härigenom kommer ägodelningsmålen lätt att skjutas åt sidan och bli
behandlade först i andra hand. Till detta kommer att flertalet ägodelningsdomare
torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmål och de särskilda
problem som möter vid handläggningen av dem. I regel inkommer nämligen
till varje ägodelningsrätt bara ett ringa antal mål årligen. Man måste därför
i allmänhet räkna med att varje mål kräver en större arbetsinsats än
den som behövs i fråga om mål, som är mera vanliga. Ägodelningsdomaren
torde sålunda inte sällan tvingas att även i mål av ganska enkel beskaffenhet
ägna förhållandevis lång tid åt att studera tillämpliga lagregler samt
litteratur och rättspraxis på området.

Den ringa målfrekvensen inverkar enligt kommitténs mening också på
ägodelningsrätternas möjligheter att med tillräcklig säkerhet avgöra de ofta
svårbedömbara problem som aktualiseras vid fastighetsbildning och som
kan vara av ingripande betydelse för jordägarna och väsentligt påverka allmänna
intressen. Hur väl kvalificerade för utövning av domareuppgifter i
allmänhet domstolsledamöterna och då särskilt ägodelningsdomarna än är,
kan de ofta inte förvärva tillräcklig erfarenhet av fastighetsbildningsmål
och av de speciella intresseavvägningar som ofta krävs i dessa mål. Dessa
förhållanden måste menligt påverka säkerheten i avgörandena. Den ganska
höga frekvensen av överklaganden till hovrätterna torde få ses mot denna
bakgrund.

Kommittén kommer till den slutsatsen att kritiken mot den rådande ordningen
är befogad och att behovet av en reform av rättegången i fastighetsbildningsmål
är uppenbart. Med en ny fastighetsbildningslagstiftning, som
på ett bättre sätt än den hittillsvarande skall stimulera till omregleringar av
fastighetsförhållandena och även i övrigt underlätta önskade ändringar av
fastigheterna, blir det än mera angeläget att skapa en domstolsorganisation
som ger förutsättningar för en snabb och effektiv behandling av de mål som
kan uppkomma.

Vid sina överväganden rörande domstolsfrågan har kommittén tagit upp
följande fyra alternativa lösningar till närmare granskning.

I. Det nuvarande systemet behålls i sina huvuddrag, men i den mån det

Kungl. Maj:ts proposition nr kk år 1969

kan ske vidtas särskilda åtgärder för att handläggningen i de olika instanserna
skall påskyndas och för att främst ägodelningsrätterna skall få större
erfarenhet.

II. Länsägodelningsrätter inrättas med en särskilt förordnad domare
som ordförande.

III. Helt fristående specialdomstolar inrättas med så stora domkretsar
att ordföranden blir helt sysselsatt inom domstolen. Från denna domstol
kan målen tänkas fullföljas antingen till hovrätt eller direkt till högsta domstolen.

IV. Hovrätterna tjänstgör — antingen i ordinarie sammansättning eller
också med ett begränsat antal lagfarna ledamöter samt specialister och
företrädare för ortsintressena -— som instans i fastighetsbildningsmålen
omedelbart över förrättningsmännen.

Gemensamt för alla dessa alternativ är att högsta domstolen behålls som
slutinstans. Enligt kommitténs mening är det värdefullt för att säkerställa
en enhetlig rättstillämpning och trygga rättssäkerheten, att fastighetsbildningsmålen
i sista hand kan prövas av den allmänna rättsskipningens
högsta instans. Den betydande tidsutdräkt i dessa mål som f. n. förekommer
i högsta domstolen kräver emellertid särskilda åtgärder, så att den genomsnittliga
processtiden åtminstone inte blir nämnvärt längre än den som i
denna instans gäller för mål i allmänhet. Detta syfte kan vinnas genom
vissa tilläggsbestämmelser i arbetsordningen för nedre justitierevisionen
eller genom andra administrativa föreskrifter.

Kommittén erinrar om den i olika sammanhang framförda uppfattningen
att parterna i ett mål alltid bör kunna få sin sak prövad i minst två instanser.
Detta innebär att, om man begränsar antalet instanser till två, det skall
vara fri fullföljdsrätt även till den domstol som dömer i sista hand. Principen
om en ovillkorlig rätt till prövning i två instanser anser kommittén
vara av så grundläggande betydelse, att något avsteg från den inte gärna
bör tillåtas i detta sammanhang. Ett alternativ, som bygger på förutsättningen
att bara en domstol under högsta domstolen hädanefter skall pröva
fastighetsbildningsmålen, kan alltså komma i fråga endast om de i RB
föreskrivna begränsningarna av fullföljdsrätten till högsta domstolen inte
görs tillämpliga eller om förrättningsmännen inräknas som en av de dömande
instanserna. Ett system som innebär att talan i fastighetsbildningsmål
utan inskränkning får fullföljas till högsta domstolen är enligt kommitténs
mening uteslutet. Något principiellt hinder anses däremot inte möta
mot att för framtiden tillämpa den ordningen att fastighetsbildningsmålen
från förrättningsinstansen förs direkt till den domstol som skall döma närmast
under högsta domstolen och att fullföljden därifrån till högsta domstolen
underkastas samma begränsningar som f. n. gäller beträffande mål,
som hovrätt prövar i andra instans. Övergången till ett sådant system bör
dock vara beroende av att de till mellaninstansen hörande domstolarna får

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

en kvalificerad sammansättning och att ledamöterna, särskilt de lagfarna,
får tillfälle att mera kontinuerligt ägna sig åt fastighetsbildningsmål. 1
valet mellan de tidigare angivna alternativa lösningarna torde möjligheterna
att inrätta en mellaninstans som uppfyller dessa krav få tillmätas avgörande
betydelse. Kommittén anser nämligen i princip, att ett system med
en förrättningsinstans och två domstolsinstanser avgjort är att föredra
framför den nuvarande ordningen med en prövning i fyra instanser. Att eu
prövning i alltför många instanser medför betydande olägenheter för såväl
parterna som det allmänna är allmänt erkänt. Likaså torde det vara uppenbart,
att olägenheterna i form av tidsförlust samt ökade kostnader och arbetsinsatser
inte på långt när vägs upp av de bättre garantier för ett riktigt
resultat i det enskilda fallet som ett större antal prövande instanser möjligen
medför.

Vid närmare övervägande av de olika alternativen finner kommittén
det ganska uppenbart, att alternativ I — ett bibehållande i stort sett av
nuvarande ordning men med vissa åtgärder i syfte att i görlig mån råda
bot på bristerna — inte kan leda till någon verklig förbättring. Olägenheterna
med prövning i fyra instanser kvarstår under alla förhållanden.
Några i egentlig mening effektiva medel att tvinga fram en skyndsam handläggning
av fastighetsbildningsmålen kan knappast komma i fråga, eftersom
hänsyn alltid måste tas till att även andra och väl så brådskande
göromål kan åvila de ansvariga tjänstemännen. Det synes därför inte möjligt
att uppställa krav på att fastighetsbildningsmålen skall företas till slutligt
avgörande inom viss föreskriven tid efter det att de kommit i sådant
skick att de kan avdömas. Möjligen skulle en vidgad rätt för dem som
skall handlägga sådana mål att få befrielse från andra arbetsuppgifter
vara ägnad att leda till en förmånligare ordning, men säkerligen kan bara
obetydliga förbättringar vinnas på denna väg. Dessutom kan göras gällande,
att det redan nu finns tillräckliga möjligheter för befattningshavarna
att få partiell ledighet för att vinna lättnad i arbetsbördan. För att i personellt
hänseende stärka ägodelningsrätterna skulle det också kunna förtjäna
övervägas att för or dna gemensam ägodelningsdomare för två eller
flera domsagor. Uppenbart är emellertid, att en anordning av detta slag

— som enligt 21 kap. 2 § jorddelningslagen redan nu är tillåten men
veterligen aldrig har tillämpats — kan ge upphov till praktiska svårigheter
och även uppkalla vissa principiella betänkligheter.

Kommittén kommer alltså till den slutsatsen att alternativ I kan godtas
endast under förutsättning att en ordning med blott två domstolsinstanser
inte kan genomföras.

I fråga om alternativ II — inrättande av särskilda länsägodelningsrätter

— erinrar kommittén om att en liknande anordning för handläggning av
expropriationsmålen föreslogs av markutredningen i dess år 1948 avgivna
betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

(SOU 1948:4). Enligt förslaget skulle en expropriationsdomstol inrättas i
varje län. Därvid tänkte man sig, att åtminstone tills vidare en underrättsdomare
i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie tjänst, fungera
som ordförande i expropriationsdomstolen i den utsträckning verksamheten
där krävde. Från hovrättshåll riktades emellertid stark kritik mot eu
sådan ordning, och det gjordes gällande, att arbetet i ordförandens ordinarie
domstol skulle förryckas. Vid de slutliga ställningstagandena befanns
också förslaget på denna grund vara praktiskt ogenomförbart. Eftersom
det inte heller ansågs kunna komma i fråga att för expropriationsdomstolarna
med deras ovissa arbetsbelastning inrätta ett ganska stort antal
nya ordinarie domartjänster, fann man det nödvändigt att anknyta till den
bestående domstolsorganisationen. Med anledning därav inrättades en expropriationsdomstol
för varje domsaga eller stad med rådhusrätt, och
det bestämdes att ägodelningsdomaren i orten skulle vara ordförande i domstolen.

De anmärkningar som anfördes mot markutredningens förslag och som
föranledde att detta inte genomfördes kan enligt kommittén med samma fog
riktas mot tanken på att inrätta länsägodelningsrätter. Även om sådana
domstolar i vissa avseenden skulle bli något bättre rustade för sina uppgifter
än de nuvarande ägodelningsrätterna och en enhetlig bedömning skulle
vinnas av fastighetsbildningsmålen inom varje län, skulle de mest framträdande
bristerna med nuvarande system ändå stå kvar. Domkretsarna
skulle i regel inte bli tillräckligt omfattande, och svårigheter att lösa problemet
med ordförandeskapet skulle uppkomma på samma sätt som i fråga
om förslaget att inrätta länsexpropriationsdomstolar. Om man inrättade
en ny specialdomstol för varje län och lät denna handlägga inte bara mål
om fastighetsbildning utan också expropriationsmål, skulle förutsättningarna
att få till stånd en ändamålsenlig organisation i någon mån förbättras,
men det är föga troligt, att ens länet skulle utgöra det mest lämpliga
jurisdiktionsområdet för en domstol med sådana vidgade uppgifter.
Eftersom fastighetsbildningsmålen men däremot inte expropriationsmålen
före domstolshandläggningen varit föremål för prövning i en förrättningsinstans,
skulle det vidare innebära vissa nackdelar att organisatoriskt sammanföra
dessa båda slag av mål till behandling i samma domstol. Kommittén
har i övrigt ej ansett sig böra närmare överväga frågan om en sådan
sammanföring, eftersom en översyn av expropriationslagstiftningen och
därmed också av reglerna om rättegången i expropriationsmål pågår genom
särskilt tillkallade sakkunniga.

Det enklaste sättet att undvika olägenheterna med särskilda länsägodelningsrätter
torde otvivelaktigt vara att vidga domkretsen för varje domstol
till att omfatta två eller flera län, så att åtminstone domstolens ordförande
får sin verksamhet helt förlagd till domstolen. Om man finner
detta vara den utväg som bör föredras, har man därmed erkänt att alter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

nativ II inte bör korama i fråga och i stället kommit in på en lösning enligt
alternativ III. Betydande fördelar skulle utan tvivel vinnas med en lösning
enligt detta alternativ. Särskilt om en nedskärning av antalet prövande
instanser därmed kunde komma till stånd, torde de i olika sammanhang
framförda önskemålen om en snabbare och effektivare domstolsbehandling
av fastighetsbildningsmålen bli tillgodosedda. Enligt kommitténs uppfattning
synes det också möjligt att tillföra den nya specialdomstolen så
kvalificerade ledamöter och att anordna förfarandet i domstolen på sådant
sätt att ett fullföljande av målen därifrån direkt till högsta domstolen
skulle vara försvarligt. Trots de fördelar som sålunda skulle kunna nås
med ett genomförande av detta alternativ hyser kommittén betänkligheter
mot det. Ett skäl är att inrättandet av ett antal nya, helt fristående domstolar
är en i kostnadshänseende mindre förmånlig lösning. Av väl så stor
betydelse synes vara att alternativet samtidigt företer vissa svagheter i
organisatoriskt hänseende. Med ett antal mindre, fristående domstolsenheter
försvåras en ändamålsenlig anpassning av domstolarnas arbete efter
de förändringar beträffande mål tillströmningen och andra förhållanden
som ständigt måste påräknas. Härtill kommer att om hovrätterna, som
f. n. utövar en viktig funktion i fråga om domarutbildningen, inte vidare
skulle handlägga mål om fastighetsbildning skulle svårigheter troligen
uppkomma att besätta tjänsterna vid de nya specialdomstolarna med innehavare
som redan vid sitt tillträde hade erfarenhet av och kunskap om
sådana mål. Även i ett annat hänseende kunde rekryteringssvårigheter uppstå.
Det är sålunda mycket tänkbart, att de domartjänster med specialiserade
uppgifter som det här är fråga om inte alltid skulle komma att
locka tillräckligt antal sökande för att ett lämpligt urval skulle möjliggöras.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommittén att en närmare
anknytning till den befintliga hovrättsorganisationen bör eftersträvas. I
valet mellan alternativ III och alternativ IV bör företräde ges åt det senare.
En lösning i enlighet med detta ger nämligen samma fördelar som
om man skapade helt fristående specialdomstolar, förutsatt dock att de
domstolsledamöter som skall döma i fastighetsbildningsmålen får tillfälle
att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt dessa. Samtidigt kan
olägenheterna med fristående domstolar i stor utsträckning undvikas. Med
en lämplig anknytning till hovrätterna och ett utnyttjande av såväl rättsbildad
som inte rättsbildad personal vid dessa blir det möjligt att begränsa
kostnaderna och bättre utnyttja fördelarna med större organisationsenheter.
Dessutom undgår man att tillskapa en från den allmänna
domstolskarriären avskild speciell domarbana som omfattar endast ett
begränsat antal befattningshavare.

Enligt kommitténs uppfattning synes det mindre lämpligt, att prövningen
av fastighetsbildningsmålen omedelbart över förrättningsmännen

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

anförtros åt hovrätten i ordinarie sammansättning. Med en särskild för
ändamålet avpassad sammansättning och med vissa speciella regler om
rättegången torde domstolen emellertid vara mycket lämplig för de kvalificerade
uppgifter som ankommer på den första domstolen i ett system
med en förrättningsinstans och två domstolsinstanser.

Mot en lösning av domstolsfrågan på det nu antydda sättet kan man
tänka sig den invändningen att domstolarna skulle bli alltför svårtillgängliga
samt att ortskännedomen och den lokala förankringen skulle gå förlorade
till men för rättsskipningen. Med anledning av den första anmärkningen
kan enligt kommitténs mening framhållas, att jordägarna och
deras ombud i vanliga fall inte torde ha anledning att personligen sammanträffa
med domstolsledamöterna annat än vid de för förhandling särskilt
utsatta domstolssammanträdena. Dessa sammanträden bör emellertid i regel
hållas i den ort där de i målet berörda fastigheterna är belägna. Beträffande
invändningarna i övrigt vill kommittén framhålla, att lösningen
ingalunda utesluter att ortsintressena blir representerade i domstolen. Detta
kan ske genom att vissa lekmannarepresentanter från orten får säte i domstolen.
En annan sak är att nödig lokalkännedom i det enskilda fallet bör
tillföras domstolen på annat sätt än genom ledamöternas privata kunskaper.
En alltför stark lokal förankring är inte uteslutande till fördel utan
leder lätt till en ensidighet och begränsning av synvidden samt viss risk
för en subjektiv inställning.

På grund av vad sålunda anförts finner kommittén, att alternativ IV
möjliggör en lösning, som inte bara är överlägsen övriga alternativ utan
också erbjuder sådana fördelar i jämförelse med nuvarande ordning att lösningen
bör genomföras i anslutning till reformen i övrigt av fastighetsbildningslagstiftningen.
Ett ställningstagande till frågan om domstolar och
rättegången i mål om fastighetsbildning bör därför inte anstå i avbidan
på det resultat som den pågående fullständiga översynen av domstolsväsendet
i allmänhet kan leda till. Enligt direktiven för den utredning som
sysslar med denna översyn får dess arbete, som kan beräknas ta lång tid
i anspråk, inte hindra sådana begränsade organisatoriska förändringar som
kan finnas påkallade för att domstolarna skall kunna fullgöra sina uppgifter
tillfredsställande. Den reform kommittén föreslår är enligt dess
mening en sådan angelägen ändring som åsyftas i direktiven. Reformen
synes inte strida mot de allmänna riktlinjerna för den framtida gestaltningen
av domstolsväsendet och är väl förenlig med tanken att främja en
på samma gång säker, snabb och billig process. Inte heller kan den förutsatta
övergången till större domkretsar för de allmänna underrätterna tänkas
lösa problemet med fastighetsbildningsmålens behandling. För att man
skall vinna en fullt rationell ordning beträffande dessa mål synes det ofrånkomligt
med ett system, enligt vilket förrättningsavgörandena överprövas i
bara två domstolsinstanser, och detta torde i sin tur utesluta en anknyt -

Kungl. Maj:ts proposition nr H år t969

ning till de allmänna underrätterna, även om dessa skulle förstärkas och
få större domkretsar.

Kommitténs förslag innebär, att överprövning av förrättningsavgöranden
skall göras av hovrätten i särskild sammansättning. Med hänsyn till de
särbestämmelser rörande rättegången som blir nödvändiga i dessa mål
och inte minst till sammansättningen anses en särskild benämning på
domstolen önskvärd. Eftersom termen ägodelningsrätt är föga rättvisande
och den f. ö. på grund av sin hittillsvarande användning leder tanken till
en vid härads- eller rådhusrätt inrättad specialdomstol, föreslår kommittén
en ny beteckning, nämligen jorddomstol. De mål som enligt förslaget
skall handläggas av jorddomstol kallas jordmål.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om domstolsorganisationen
har fått ett övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Åtskilliga
kritiska synpunkter har dock framförts. Invändningar har sålunda
riktats såväl mot kommitténs uttalanden om behovet av en reform och
om lämpligheten av en nedskärning av antalet domstolsinstanser som mot
den av kommittén förordade lösningen av organisationsfrågan. Även kommitténs
ställningstagande till frågan huruvida reformen bör genomföras
utan att man avvaktar resultatet av domstolskommitténs arbete med en
fullständig översyn av domstolsväsendet har kritiserats.

Beträffande frågan om behovet av en reform av rättegången i
fastighetsbildningsmål instämmer åtskilliga remissinstanser — ibland dock
med vissa reservationer — i kommitténs uttalanden om bristerna i den nuvarande
domstolsorganisationen.

Svea hovrätt konstaterar, att jorddelningsprocessen länge utsatts för
stark kritik och att kritiken framför allt gällt de långa processtiderna. Det
alltmer skärpta kravet på rörlighet i fastighetssystemet är ägnat att accentuera
nämnda och andra brister i gällande ordning. Även om hovrätten anser,
att de slutsatser kommittén dragit av det rättsstatistiska materialet
är ovissa, och inte kan instämma i kommitténs kritik av ägodelningsrätterna,
kan man inte räkna med någon avgjord förbättring av förhållandena,
om inte rättegången i fastighetsbildningsmål blir föremål för en genomgripande
omgestaltning. Också SACO ifrågasätter det berättigade i åtskilligt
av den kritik som riktats mot ägodelningsrätterna men anser, att en
omprövning av det judiciella förfarandet i jorddelningsmål är nödvändig.

Advokatsamfundet ansluter sig till kommitténs kritik av de nu rådande
förhållandena och betecknar det som en väsentlig brist, att ägodelningsrätten
inte har någon egen teknisk expertis utan regelmässigt förlitar sig
på överlantmätaren. Samfundet påpekar, att målen numera många gånger
handläggs så, att överlantmätaren anses utgöra ledamot av domstolen och
deltar i rättens överläggningar. Överlantmätarens sakkunskap är i de flesta

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

fall nödvändig och värdefull på grund av hans tekniska sakkunskap, men
parterna finner givetvis den berörda formen olämplig. Fastighetsägareförbundet
anser, att erfarenheten visat att ägodelningsrätten vid behandlingen
av jorddelningsmål har haft en sådan sammansättning och en så begränsad
domkrets att den ibland kommit att få en mindre omfattande erfarenhet av
j orddelningsmål.

Lantmätar ef öreningen framhåller, att jorddelningsmålens ganska stora
krav på specialkunskaper och det förhållandet att de inom vissa domsagor
förekommer bara i mycket ringa omfattning visat sig innebära risker för
en ojämn lagtillämpning. Förhållandet leder också till onödig tidsutdräkt.
Föreningen vill dock understryka, att de angivna olägenheterna bottnar i
enbart organisatoriska brister. Med underdomstolarnas höga kvalitet och
det goda samarbetet med övriga fastighetsbildningsmyndigheter har svårigheterna
i många fall också kunnat övervinnas. För framtiden är dock en
ändamålsenligare instansordning angelägen. Hy poteksombudsmannaf öreningen
anser, att den nuvarande ordningen lider av väsentliga brister. Systemet
med fyra instanser är omständligt och medför ofta långa och dyrbara
processer.

Andra remissinstanser har funnit kritiken mot de rådande förhållandena
mindre befogad.

Häradshövding eföreningen bestrider, att tidsutdräkten vid handläggningen
av ägodelningsmål är anmärkningsvärt stor. Föreningen påpekar, att utlåtande
i de flesta fall måste inhämtas från lantmäterimyndighet eller från
annat håll. För detta krävs minst ett par månader. Vidare krävs i många fall
syn på platsen. Med hänsyn till snö- och ljusförhållanden är syn olämplig
under 4—8 månader om året, beroende på vilken del av landet det gäller.
Föreningen vill inte förneka, att dröjsmål förekommer på grund av förefintlig
målbalans och andra mera brådskande göromål. Enligt föreningens
mening ger emellertid varken dess egen erfarenhet eller den av kommittén
anförda statistiken vid handen, att sådana förhållanden skulle förekomma i
så stor utsträckning att de bör tillerkännas betydelse i sammanhanget.
Liknande uttalanden görs av hovrätten för Övre Norrland och domstolskommittén.

Också anmärkningen att underinstanserna har visat brist på förmåga till
självständig och säker bedömning av olika spörsmål bemöts av några remissinstanser.
Häradshövdingen i Luleå domsaga påpekar att frekvensen av
överklaganden från ägodelningsrätt till hovrätt — av kommittén angiven till
15—20 % ■— inte är anmärkningsvärt hög, om siffran jämförs med motsvarande
tal för tvistemål som avgj orts efter huvudförhandling inför fullsutten
rätt, för åren 1955—1956 21-—22 %. Också uttalandena om fastighetsbildningsmålens
svårighet i jämförelse med andra mål är åtskilligt överdrivna.
Inte heller hovrätten för Övre Norrland finner frekvensen av överklaganden

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

från ägodelningsrätt till hovrätt anmärkningsvärt hög. Enligt hovrättens
mening säger fullfölj dsfrekvensen inte mycket om ägodelningsrättens erfarenhet
och förmåga att med tillräcklig säkerhet avgöra målen.

Häradshövdingeföreningen framhåller, att kommitténs påstående om ägodelningsrätternas
bristande förmåga att säkert bedöma tvistefrågorna inte
är underbyggt med något konkret material och att någon högre fullfölj dseller
ändringsfrekvens inte torde kunna påvisas för ägodelningsmål än för
andra tvistemål. Med anledning av kommitténs uttalande, att ägodelningsdomarna
på grund av det relativt ringa antalet mål vid många domstolar
inte blir i tillfälle att i tillräcklig grad sätta sig in i jorddelningslagstiftningen
och dess särskilda problem, framhåller föreningen, att samma förhållande
råder på en mängd olika områden inom civilrätten. Sålunda förekommer
exempelvis arrende-, servituts-, aktiebolags- och föreningsrättsfrågor
snarast mera sällan än fastighetsbildningsfrågor, och inte ens arvsoch
testamentsmål kan tävla i frekvenshänseende med jorddelningsmål.
Dessa synpunkter delas av domstolskommittén, som uttalar att den erfarenhet
som behövs för att en i allmänna rättegångsvärv tränad domare skall
kunna på ett tillfredsställande sätt handlägga fastighetsbildningsmål torde
kunna förvärvas och vidmakthållas även med ett tämligen begränsat antal
mål årligen. Härvid bör beaktas att den ökning av domkretsarnas storlek
som kan bli följden av en ny domkretsindelning medför en ökning också
av antalet fastighetsbildningsmål inom varje domkrets. Om särskild anledning
föreligger står f. ö. den i 21 kap. 2 § jorddelningslagen anvisade
utvägen öppen att förordna gemensam ägodelningsdomare för två eller flera
domkretsar.

Beträffande slutligen kritiken mot ägodelningsrätterna för bristande enhetlighet
i avgörandena anför häradshövdingen i Umeå domsaga med instämmande
av hovrätten för Övre Norrland, att enhetlighet på detta område
torde kunna åstadkommas på samma sätt som inom den dömande verksamheten
i övrigt, nämligen genom hovrätternas och högsta domstolens
vägledande praxis. Domstolskommittén uttalar, att riskerna för oenhetlighet
i rättsskipningen kan anföras som argument mot varje domstolssystem
som bygger på distriktsindelning men att synpunkten hittills inte bär tillmätts
större betydelse när det gäller de allmänna domstolarna.

De av kommittén framförda synpunkterna rörande instansordningen
i fastighetsbildningsmålen har fått ett splittrat mottagande vid
remissbehandlingen. Kommitténs uppfattning, att högsta domstolen bör
behållas som slutinstans och att parterna i ett mål alltid skall kunna få
målet prövat i två instanser, godtas visserligen genomgående av remissinstanserna.
Däremot råder det delade meningar om lämpligheten av att
skära ned antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmålen på det sätt
kommittén föreslagit.

Sistnämnda förslag hälsas på vissa håll med tillfredsställelse. Härads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

hövdingen i Umeå domsaga betecknar det som ett lyckligt grepp av kommittén.
Liknande omdömen uttalas av överlantmätaren i Göteborgs och
Bohus län, lantbruksnämnden i Västerbottens län, rådhusrätten i Norrköping
och lantmätareföreningen. Förslaget tillstyrks utan förbehåll också
av bl. a. Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstgrelsen,
industriförbundet, näringslivets bgggnadsdelegation, skogsindustriernas
samarbetsutskott och SAF.

Några av de remissinstanser som i princip tillstyrker förslaget gör vissa
reservationer. Svea hovrätt anser, att det vid den genomgripande omgestaltning
som fastighetsbildningsprocessen måste underkastas framför allt bör
eftersträvas att med behållande av högsta domstolen som sista instans skära
ned antalet domstolsinstanser och bereda möjlighet för den lägre av dessa
att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt fastighetsbildningsmålen.
Hovrätten utgår därvid från att högsta domstolens uppgifter vid den
pågående översynen av domstolsväsendet inte kommer att ändras så, att
domstolen uteslutande blir en prejudikatinstans. Nedre justitierevisionen
och SACO uttalar att, för den händelse det skulle anses nödvändigt att utan
avbidan på resultatet av pågående utredningar vidta mera genomgripande
åtgärder för att uppnå snabbare avgöranden i jorddelningsmålen, detta
lämpligast kan ske genom att antalet instanser som har att ta befattning med
fastighetsbildningsärenden minskas med en. Hgpoteksombudsmannaföreningen
anser en nedskärning av antalet domstolsinstanser väl motiverad
och ansluter sig till kommitténs förslag under förutsättning att organisationen
utformas så, att processtider och kostnader kan bringas ned utan fara
för rättssäkerheten.

Viss tveksamhet i frågan om antalet instanser hyser stadsförbundet. Förbundet
framhåller, att förrättningsmännen inte gärna kan anses vara en
judiciell instans i vedertagen bemärkelse och att kommittéförslaget därför
innebär att fastighetsbildningsärendena i allmänhet underkastas egentlig
rättsprövning i bara en instans. Förbundet finner det från allmän rättssäkerhetssynpunkt
tvivelaktigt, om en sådan inskränkning av rättsprövningen
bör ske, men anser att den föreslagna instansordningen medför så
påtagliga tidsvinster och praktiska fördelar i övrigt att den bör kunna godtas.

De remissinstanser som ställer sig negativa till kommitténs ställningstagande
åberopar främst principiella betänkligheter. Hovrätten för Övre
Norrland ifrågasätter, om lantmätarna i allmänhet äger sådana insikter
i rättsliga spörsmål som behövs för att i tvistiga eller eljest mera invecklade
fall tillgodose de krav som måste ställas på en domstolsinstans i
fråga om rättssäkerhet och likformighet. Liknande uttalanden görs av domstolskommittén,
häradshövdingeföreningen och stadsjuristen i Stockholm.

Hovrätten för Övre Norrland erinrar vidare om att enligt kommittéförslaget
bevakningen av det allmännas intresse i fastighetsbildningsfrågor un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

der pågående förrättning skall ske genom förrättningsmännens försorg.
Med hänsyn härtill måste man starkt ifrågasätta, om förrättningsmännen
kan anses inta ställning som opartisk dömande instans gentemot de enskilda
sakägarna. Synpunkter av detta slag framförs också av håradshövdingeföreningen.
Domstolskommittén understryker, att lantmätaren inte
har samma fristående och självständiga ställning som en domstol. Det mest
iögonfallande är, att lantmätaren står i ett instruktionsmässigt subordinationsförhållande
till överlantmätaren, som enligt flera uttalanden av fastighetsbildningskommittén
får sådana uppgifter i rättegången i fastighetsbildningsmål
att det inte är tänkbart att låta honom biträda domstolen
på det sätt som f. n. är möjligt. Enbart en hänvisning till att lantmätaren
är bunden av lagen och skyldig att iaktta ett obj ektivitetskrav är inte tillräckligt
för att han skall kunna anses inta samma neutrala ställning som en
domstol. Vid en jämförelse mellan domstolarna och förrättningsmännen ur
denna synvinkel är det enligt domstolskommittén särskilt anmärkningsvärt,
att i kommuns tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattningshavare
skall kunna vara förrättningslantmätare. I samma riktning uttalar
sig också SAR samt länsarkitekterna i Örebro och Kopparbergs län.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att betydande olikheter
finns i förrättningsförfarandet och ett domstolsförfarande, i synnerhet beträffande
parternas möjligheter att förebringa utredning. Olikheterna är
särskilt framträdande i mål där motsättningarna mellan olika intressen
vanligen är starka, exempelvis i frågor rörande tvångsinlösen. Skillnaden
i rättssäkerhetsgaranti blir här särskilt iögonfallande, om man jämför med
det närstående expropriationsförfarandet.

Även domstolskommittén betonar förrättningsförfarandets avvikelser från
domstolsprocessen. En uppenbar olikhet ligger enligt kommittén i att vid
det förra förfarandet vittnes- och partsutsagor inte som vid en domstol kan
avges under ed eller försäkran. Kännetecknande för domstolsprocessen är
vidare den omsorg och noggrannhet som läggs ned på dokumentationen av
vad som har förekommit vid handläggningen av ett mål. Den rättssäkerhetsgaranti
som ligger i ett dylikt förfarande är av största betydelse. Men förfarandet
tillgodoser också andra syften. Avgörandet av sådana processrättsliga
spörsmål som ändring av talan, res judicata, litispendens, avvisande
av omständigheter och bevis som ej tidigare förebragts, resning etc.
kräver uppenbarligen som underlag en noggrann dokumentation av parternas
yrkanden och invändningar samt de omständigheter och bevis
på vilka de grundas. Till dem som anser, att förrättningsförfarandet inte
kan jämställas med proceduren vid en domstol, hör också stadsjuristen i
Stockholm. En sådan jämförelse utesluts, menar stadsjuristen, av den
vidsträckta handlingsfrihet som lämnats förrättningsmännen och som bl. a.
ger denne möjlighet att anpassa handläggningen efter omständigheterna i
det enskilda fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

Åtskilliga av de remissinstanser som anför principiella invändningar mot
kommittéförslaget uttalar, att detta innebär att flertalet förrättningar kommer
att prövas av endast en domstolsinstans och att detta inte är tillfredsställande
från rättssäkerhetssynpunkt. Uttalanden i denna riktning görs
bl. a. av hovrätten för Övre Norrland och håradshövdingeföreningen. Föreningen
uttalar i detta sammanhang, att en minskning av fullföljdsmöjligheterna
bör åstadkommas genom att man som antytts i direktiven för domstolskommittén
gör högsta domstolen till en renodlad prejudikatinstans.
Hovrätten i sin tur framhåller, att frågan om antalet instanser kan komma
i ett annat läge om förrättningsformen kan ändras.

Den av kommittén förordade instansordningen finner hovrätten över
Skåne och Blekinge vara behäftad också med praktiska olägenheter. Hovrätten
framhåller därvid, att en minskning av antalet domstolsinstanser
utan tvivel medför en större tillströmning av mål till högsta domstolen. Även
om fullfölj dsrätten inte blir fri, kommer högsta domstolens arbetsbörda att
öka i avsevärd mån till följd av ett ökat antal ansökningar om prövningstillstånd
i jordmål. Eftersom tidsutdräkten vid behandlingen av dessa mål
är störst i högsta domstolen, kan det befaras att den totala processtiden blir
tämligen oförändrad, om inte långtgående åtgärder vidtas för att påskynda
behandlingen av målen i högsta domstolen.

De av kommittén diskuterade alternativen till en lösning
av dom stolsfrågan har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandhandlingen.

Kommitténs förslag till en lösning enligt alternativ IV, dvs. med hovrätterna
som första instans över förrättningsmännen, godtas i de flesta remissyttranden.
Bland de remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till kommittéförslaget
kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige, lantmäteristgrelsen, lantbruksstgrelsen, statskontoret, överståthållaråmbetet,
tekniska högskolan i Stockholm, RLF, lantbruksförbundet,
skogsägareföreningarnas riksförbund, fastighetsägareförbundet, industriförbundet,
skogsindustriernas samarbetsutskott, hypoteksömbudsmannaföreningen
och kommunal-tekniska föreningen.

Andra lösningar på domstolsfrågan förordas av bl. a. hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén,
håradshövdingef öreningen, stadsdomaref öreningen, advokatsamfundet
och SACO.

Ur de tillstyrkande yttrandena kan anföras följande.

Lantmäteristyrelsen anser alternativ IV vara överlägset samtliga övriga
alternativ bl. a. därför att det inrymmer ett betydande mått av flexibilitet.
Jorddomstolens anknytning till en befintlig domstol ger den samtidigt stadga
och är dessutom lämplig från administrativ synpunkt. Statskontoret
framhåller, att ett genomförande av kommittéförslaget medför att man
åstadkommer större och rationellare organisationsenheter. Härigenom ökar

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

möjligheterna att till domstolarna knyta personal, som är väl förtrogen med
fastighetsbildningsmål av olika slag och som får en omfattande erfarenhet
av sådana mål.

Industriförbundet och skogsindustriernas samarbetsutskott anser, att förslaget
är utomordentligt välmotiverat och att det innebär en avsevärd förbättring
i förhållande till gällande rätt. Man kan enligt dessa remissinstanser
främst vänta sig, att betydande tidsvinster skall uppstå men även ökad
säkerhet, inte minst genom den stora erfarenhet som jorddomstolen efter
relativt kort verksamhetstid kommer att besitta. Synpunkter av liknande
slag framförs av bijpoteksombudsmannaföreningen och kommunal-tekniska
föreningen.

De remissinstanser som motsätter sig en lösning av domstolsfrågan enligt
alternativ IV framför en rad olika invändningar av såväl principiell som
praktisk natur.

I principiellt hänseende kan till en början erinras om den tidigare omnämnda
kritik som från skilda håll riktas mot den av kommittén förordade
nedskärningen av antalet prövningsinstanser. En annan principiell invändning,
som återkommer i flera remissyttranden, är att kommittéförslaget
strider mot den i direktiven för domstolskommittén uttalade grundsatsen att
rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga i underrätterna.

Sex ledamöter i nedre justitierevisionen anser, att en till hovrätt knuten
domstol inte får någon egentlig lokal förankring, även om nämndemän från
orten får säte i domstolen. Detta betecknas som en nackdel. Ledamöterna
understryker därvid, att den lokala förankringen inte bara innebär att domstolen
besitter lokalkännedom utan också verksamt bidrar till att allmänheten
får förtroende för domstolen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser,
att förslaget att låta hovrätterna fungera som specialdomstol medför en alltför
stark centralisering, särskilt genom att kontakten med olika länsorgan
försvåras.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har kommitténs förslag flera
svagheter i organisatoriskt hänseende. Hovrätten, som erinrar om att förslaget
bygger på förutsättningen att jorddomstolen helt eller till största delen
skall sysselsättas med behandlingen av jordmål, anser det vanskligt att
nu beräkna antalet sådana mål efter den nya lagens ikraftträdande men håller
knappast för troligt, att antalet kommer att öka nämnvärt eftersom lantmäteriorganisationens
kapacitet är begränsad. Om detta är riktigt, skulle
hovrätten få handlägga omkring 60 mål per år. Hovrätten finner det tydligt,
att domstolens tid till bara en mindre del skulle upptas av dessa mål. Domstolens
juristledamöter måste därför i stor utsträckning sysselsättas med
andra mål, varav många av brådskande natur. Eftersom detta i sin tur kan
föranleda att jordmålen ibland måste skjutas åt sidan, företer den föreslagna
organisationen i detta hänseende samma svaghet som ägodelningsrätterna.
Slutligen bör beaktas att endast två eller tre jurister skall tjänstgöra i

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

jorddomstolen, medan hovrättens avdelningar består av minst fyra ledamöter.
Detta ger upphov till svårbemästrade organisatoriska problem. Liknande
synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland, som anser att det
skulle verka störande på arbetet inom vederbörande hovrättsavdelning, om
ordföranden i jorddomstolen odelat eller i första hand skulle ägna sig åt
jordmål. Vidare skulle jorddomstolarnas sammansättning i fråga om rättsbildade
ledamöter medföra en inte oväsentlig försvagning av rättsskipningen
i andra mål genom att kvalificerade ledamöter inte skulle kunna utnyttjas
härför. Hovrätten menar också, att det kan bli svårt att finna lämpliga
ordförande. Särskilt gäller detta de mindre hovrätterna. Jorddomstolarna
skulle vidare medföra en väsentlig ansvällning av hovrätternas arbetsbörda,
något som skulle få avsevärda konsekvenser i fråga om bl. a. personal- och
lokalbehov. Eftersom hittillsvarande erfarenheter ger vid handen, att de
flesta jordmålen kräver syn på stället, och arbetet med dessa mål därför
måste koncentreras till den tid då syn lämpligen kan hållas, skulle den ökade
arbetsbördan med all sannolikhet komma att påverka åtminstone de
mindre hovrätternas arbetsrytm på ett ofördelaktigt sätt.

Också de alternativ till lösning av domstolsfrågan som kommittén inte
har ansett sig kunna förorda tas upp till bedömande av flera remissinstanser.

En lösning enligt alternativ I, som innebär att den nuvarande organisationen
behålls men att särskilda åtgärder vidtas för avhjälpande av befintliga
brister, tillstyrks bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén, häradshövding
ef öreningen och SACO, vilka samtliga på sätt närmare redovisas i det
följande anser, att resultatet av domstolskommitténs arbete bör avvaktas
innan en mer genomgripande omorganisation företas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att bristerna i det nuvarande
systemet inte är allvarligare än att de kan avhjälpas genom smärre ändringar
i organisationen, varvid främst bör komma i fråga att förstärka
domstolen med en lantmäteriutbildad ledamot. Sålunda bör för ett eller
flera län utses en eller två personer med sådan utbildning att på kallelse
av ägodelningsdomaren tjänstgöra som ledamot i ägodelningsrätt. Härigenom
tillgodoses behovet av lantmäteriteknisk sakkunskap i rätten och skapas
vissa garantier för enhetlighet i avgörandena. Vidare bör man på administrativ
väg vidta åtgärder för att påskynda handläggningen av fastiglietsbildningsmålen,
varvid det är av särskild vikt att ägodelningsdomarna
bereds nödvändig ledighet från andra göromål. Hovrätten efterlyser också
särskilda åtgärder för att tillgodose behovet av information åt och vidareutbildning
av ägodelningsdomarna. Behovet av personalförstärkningar understryks
också av hovrätten för Övre Norrland och domstolskommittén.

I några remissyttranden föreslås ändringar i det nuvarande domstolsförfarandet
i jorddelningsmål. Hovrätten för Övre Norrland anser sålunda, att

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

fastställelseförfarandet kan slopas åtminstone beträffande de vanligaste
förrättningarna såsom avstyckning, gränsbestämning och ägoutbyte. Systemet
med gemensam ägodelningsdomare bör enligt hovrätten tillämpas beträffande
domsagor och mindre rådhusrätter som är belägna på ett inte
alltför stort avstånd från varandra. Beträffande hovrätterna skulle kunna
övervägas att hänföra vissa jorddelningsmål av särskilt brådskande natur
till gruppen förtursmål enligt 20 § arbetsordningen för rikets hovrätter.
Slutligen bör det obligatoriska kungörelseförfarandet kunna slopas och ersättas
med de av kommittén i 4 kap. 15—24 §§ och 17 kap. 6 § föreslagna
kallelseförfarandena. Även domstolskommittén anser, att det nuvarande
kungörelseförfarandet bör avskaffas eller förenklas. Dessutom förordas en
allmän nedskärning av de i 21 kap. jorddelningslagen föreskrivna fatalietiderna.
Sex ledamöter i nedre justitierevisionen samt häradshövdingarna i
Västerbottens västra domsaga och Piteå domsaga hävdar, att fullföljd från
ägodelningsrätten bör ske direkt till högsta domstolen.

Lämpligheten av en lösning enligt alternativ II — länsägodelningsrätter
— diskuteras av åtskilliga remissinstanser.

Till förmån för en sådan lösning uttalar sig stads domar ef öreningen, som
anser att länsägodelningsrätterna är överlägsna de nuvarande ägodelningsrätterna.
En länsägodelningsrätt kan lämpligen vara sammansatt av en
häradshövding som ordförande, en tingsdomare och tre nämndemän i svårare
mål samt en häradshövding och två nämndemän i enklare mål. Föreningen
menar, att det inte är nödvändigt att ha hovrätten som mellaninstans
utan talan mot länsägodelningsrätten-s utslag bör fullföljas direkt i
högsta domstolen.

Alternativet med länsägodelningsrätter prövas men godtas inte av hovrätten
för Övre Norrland och lantmäteristgrelsen. Hovrätten finner visserligen,
att alternativet erbjuder vissa fördelar, men anser med hänsyn till
vad som förekom vid behandlingen av markutredningens förslag till motsvarande
anordning för expropriationsmålens del att det så länge nuvarande
domsagoindelning består inte bör komma i fråga att inrätta länsägodelningsrätter.
Frågan bör tas upp till förnyat övervägande efter domstolskommitténs
översyn av domkretsarna för de allmänna underrätterna.
Med domstolar, som bereder sysselsättning åt flera ordinarie domare, kan
nämligen en av domarna förordnas till ordförande i länsägodelningsrätten
utan att arbetet i domsagan behöver desorganiseras. Lantmäteristyrelsen
anser, att alternativet bör utformas så, att länsägodelningsrätten blir mellaninstans
på samma sätt som hovrätt. Styrelsen understryker, att detta
alternativ skulle vara fördelaktigt med hänsyn till att olika länsorgan
normalt har att på ett eller annat sätt ta befattning med flertalet av de
ärenden som kommer att prövas av domstolen. Dessutom vinns viss lokal
anknytning, som torde vara av värde med hänsyn till den betydelse olika
orters näringsförhållanden, utvecklingstendenser m. m. har för en rik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

tig lagtillämpning. Emellertid är storleken av ett län i allmänhet inte sådan
att länet är lämpligt som domkrets i detta fall. Visserligen kan en
revision av länsindelningen väntas, men det är oklart vad den får för
resultat. I vart fall torde den blivande utformningen inte nämnvärt påverkas
av vilka domkretsar som kan vara mest tjänliga för nu ifrågavarande
slag av domstolar. Detta förhållande liksom svårigheten över huvud
taget att nu bedöma frekvensen av överklaganden till mellaninstansen gör
enligt styrelsens mening, att alternativet med länsdomstolar måste skrinläggas
åtminstone tills vidare.

Några remissinstanser anser, att länet bör utgöra domkrets för en specialdomstol
inte bara för fastighetsbildningsmål utan också för expropriationsmål
och vissa andra närbesläktade mål. En sådan lösning förordas
av länsstyrelsen och överlantmätaren i Östergötlands län.

Även alternativ III — fristående specialdomstolar -— tas upp till övervägande
av några remissinstanser.

Hovrätten för Övre Norrland förkastar alternativet, som hovrätten finner
vara förenat med betydande olägenheter. Fastighetsbildningen utgör
inte ett rättsområde där det är motiverat att inrätta specialdomstolar av
typen vattendomstol eller liknande. Hovrätten understryker vidare i likhet
med fastighetsbildningskommittén, att alternativet är förenat med organisatoriska
olägenheter, främst med hänsyn till personalfrågor.

Göta hovrätt anser, att det varit önskvärt att mellaninstansen inrättats
som en fristående specialdomstol, som skulle ha handlagt också de med
fastighetsbildningsmålen likartade expropriationsmålen. Eftersom nuvarande
instansordning utgör hinder mot en sådan anordning, är den av kommittén
förordade lösningen att föredra.

RLF, lantbruksförbundet och skogsägareföreningarnas riksförbund erinrar
om att ersättningsfrågorna kommer att bedömas efter rent expropriationsrättsliga
normer. Med hänsyn härtill och även med stöd av konkreta
erfarenheter i en mångfald enskilda expropriationsmål och vägmål är det
enligt organisationernas bestämda uppfattning angeläget att med sikte på
framtiden söka tillskapa specialdomstolar av den typ som redan finns beträffande
vattenmål. Under sådana specialdomstolar skulle lämpligen sortera
mål enligt expropriationslagen, väglagen och annan tvångslagstiftning
på fastighetsrättens område. Organisationerna finner det sannolikt, att mål
enligt en blivande fastighetsbildningslag kan på ett naturligt sätt inordnas
i en specialprocess av nyss antydd art och att den föreslagna jorddomstolen
utan större svårigheter kan inlemmas i specialdomstolen.

Advokatsamfundet framhåller, att ersättningsfrågor f. n. handläggs av
olika specialdomstolar, bl. a. ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar och
vattendomstolar. Det ligger nära till hands att tänka sig, att samtliga befintliga
och ifrågasatta specialdomstolar på fastighetsrättens område upphör
för att uppgå i en fastighetsdomstol. Domstolens sammansättning och ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1969

betssätt skulle kunna i allt väsentligt kopieras på vattendomstolarna, som
enligt en allmän erfarenhet på ett föredömligt sätt skilt sig från sina omfattande
och många gånger svåra arbetsuppgifter. Troligen vore det ändamålsenligt
med fler tekniker än två, varvid de två tjänstgörande kunde utses med
hänsyn till målets beskaffenhet. För att uppnå behövlig kontinuitet och för
att ge tekniker en oberoende ställning skulle tekniker vara fast anställda.
Domkretsens omfattning kan, säger samfundet, givetvis diskuteras. Möjligen
kan det tänkas att länet eller ett par län kunde vara lämpligt område.

Utom ramen för de av kommittén angivna alternativen för en lösning av
domstolsfrågan diskuteras i några remissyttranden lämpligheten av att sammanföra
fastighetsbildningsmål och vissa andra mål till en domstol.

Två ledamöter i nedre justitierevisionen erinrar om att enligt nu rådande
ordning behandlas i första instans jorddelnings-, expropriations- och vattenmål
av olika myndigheter. Värderingsfrågor av samma eller liknande slag
avgörs alltså av olika organ. En sådan uppdelning på olika myndigheter motverkar
likformighet i avgörandena, tvingar högsta domstolen att syssla med
värderingsfrågor i större omfattning än som fordrats, om frågorna prövats
av samma mellaninstans, och kan inte heller vara till fördel från administrativ
synpunkt.

Byggnadsstyrelsen anser, att det är värdefullt om domstolsbehandlingen
av fastighetsbildningsmål och expropriationsmål kan samordnas så, att ersättningsfrågor
får en likformig behandling oberoende av om fastighetsbildningslagen
eller expropriationslagen är tillämplig.

Kommitténs ståndpunkt att den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet
inte bör hindra genomförande av förslaget till ny domstolsorganisation
biträds av Svea hovrätt, som framhåller att reformen inte torde
ha sådan räckvidd att den kan antas försvåra översynen, särskilt som fastighetsbildningsmålen
under alla förhållanden kommer att kräva en viss
särbehandling i processuellt hänseende. Denna åsikt delas av femton ledamöter
i nedre justitierevisionen. Dessa finner det angeläget, att den tidsutdräkt
som f. n. förekommer i jorddelningsmål minskas utan dröjsmål. Enligt
dessa ledamöters mening kan detta inte ske enbart genom åtgärder i
administrativ ordning. Hinder mot effektiva sådana åtgärder torde nämligen
möta, bl. a. i form av höga kostnader och bristande personaltillgång.

Tveksamhet i frågan uttalas av SACO, som anför att kommittéförslaget
knappast torde vara att anse som en sådan begränsad organisatorisk förändring
som enligt domstolskommitténs direktiv får vidtas utan hinder av
den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet.

Bestämd gensaga mot fastighetsbildningskommitténs ställningstagande
inläggs av domstolskommittén, som framhåller att den föreslagna organisationen
förutsätter ställningstaganden redan nu till grundläggande principiella
spörsmål sådana som om behovet av specialdomstolar på rättslivets olika
områden, lekmannainflytande i överrätt och formerna för sakkunnigelemen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

tets medverkan i domstolsprocessen. Domstolskommittén är inte beredd att
ens preliminärt uttala sig i dessa hänseenden. En annan principfråga av
synnerlig vikt, som nära berörs av förslaget, gäller instansordningen. Enligt
domstolskommitténs mening kan fastighetsbildningskommitténs karakterisering
av förslaget som en begränsad organisatorisk förändring knappast
anses riktig. Det föreslagna avskaffandet av de till de allmänna underrätterna
knutna ägodelningsrätterna rubbar vidare i viss mån en av de i direktiven
angivna förutsättningarna för hela utredningsarbetet, nämligen att
rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna.

Domstolskommittén erinrar vidare om att det enligt direktiven ingår i dess
uppdrag att överväga frågan i vilken utsträckning det bör stå part öppet att
i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. En åtstramning av hithörande
regler på sätt som synes ligga i linje med direktiven kan få olyckliga
konsekvenser i en instansordning med jorddomstolen som första processuella
instans under högsta domstolen. En skärpning av nyssnämnda regler
skulle med den föreslagna instansordningen leda till att i ägodelningsmål
praktiskt taget endast en utredningsinstans av domstolskaraktär kommer
att står parterna till buds. Att som en följd av förslaget vidga möjligheten
till utredning i högsta domstolen synes å andra sidan inte kunna komma i
fråga. Domstolskommittén framhåller också, att den har i uppdrag att
söka uppnå en ordning varigenom högsta domstolens ställning som prejudikatinstans
ytterligare befästs. Om möjligheterna till intressedispens och
ändringsdispens slopas eller begränsas mera avsevärt, kommer med bifall
till fastighetsbildningskommitténs förslag ägodelningsmålen i regel att underkastas
domstolsprövning endast i en instans, jorddomstolen. Alternativet
är att införa särskilda fullföljdsregler för jordmålens del. Kommittén anser,
att ingetdera är invändningsfritt och att ett definitivt ställningstagande
knappast är möjligt annat än i ett mera allmänt sammanhang.

Domstolskommittén hävdar slutligen, att man bör bedöma lämpligheten
av den föreslagna reformen mot bakgrunden av vissa andra besläktade organisationsfrågor,
bl. a. expropriationsdomstolarnas och vattendomstolarnas
framtida ställning. Det kan inte vara till fördel att var och en av dessa organisationsfrågor
löses för sig. De har sådant samband inte bara med varandra
utan med domstolsväsendet i dess helhet att ett slutligt ställningstagande
lämpligast bör anstå tills möjlighet föreligger till en samlad överblick.

Den allmänna översynen av domstolsorganisationen åberopas som skäl
för att fastighetsbildningskommitténs förslag till domstolsorganisation inte
nu bör genomföras också av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, nedre justitierevisionen (majoriteten) och häradshövdingeföreningen.
Samtliga dessa remissinstanser anser, att domstolskommitténs
arbete blir av betydelse för frågan hur domstolsförfarandet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

jorddelningsmål bör anordnas. I övrigt återkommer i dessa yttranden ett
flertal av de synpunkter som har framförts av domstolskommittén. Nedre
justitierevisionen erinrar också om att i domstolskommitténs direktiv framhålls,
att fullfölj dsrätten till tredje instans är av stor betydelse när det gäller
att ta ställning till hur hovrätterna lämpligen bör vara sammansatta i sin
dömande verksamhet. Denna synpunkt har tillämpning även i fråga om de
föreslagna jorddomstolarna.

2.3.4. Förslag i fråga om domstolens sammansättning i fastighetsbildningsmål Fastighetsbildningskommittén.

Kommittén anser, att det står över all diskussion
att i varje fall ordföranden i den av kommittén föreslagna jorddomstolen
skall vara juristdomare. Den anknytning till viss hovrätt som
domstolen har enligt kommittéförslaget gör det naturligt, att han utses
bland ledamöterna i hovrätten. Annan ledamot än någon av ordförandena
eller vice ordförandena på hovrättens avdelningar torde dock inte böra komma
i fråga för uppdraget.

Frågan vilka som, förutom ordföranden, skall ingå som ledamöter i jorddomstolen
kan, enligt kommittén, vara föremål för delade meningar. De
olika kategorier som kan tänkas bli representerade bland de övriga domstolsledamöterna
är juristdomare, fastighetsbildningsspecialister med sakkunskap
främst av ekonomisk-teknisk beskaffenhet samt lekmän, motsvarande
de nuvarande ägodelningsnämndemännen. Enligt kommitténs mening
bör vissa lekmannarepresentanter ingå i domstolen. Hittillsvarande erfarenheter
visar, att ägodelningsnämndemännen utgör ett värdefullt inslag i den
rättsskipning som det här är fråga om. Med den föreslagna domstolsorganisationen
kommer dessa lekmannadomare att få tillfälle att tjänstgöra i större
omfattning än tidigare, och deras medverkan kan genom den ökade erfarenhet
som detta medför bli väl så betydelsefull i framtiden. Antalet nämndemän
i jorddomstolen torde bli beroende av vilka ledamöter som i övrigt
skall ingå däri. Uppenbart synes emellertid vara, att minst två nämndemän
samtidigt bör ha säte i domstolen.

Beträffande sättet att tillföra jorddomstolen behövlig sakkunskap på
speciella områden kan, framhåller kommittén, två motsatta principer göras
gällande. Å ena sidan kan hävdas, att domstolen inte bör vara sammansatt
på sådant sätt att experterna ingår som ledamöter. Till förmån för en sådan
princip talar först och främst de olika skäl som har föranlett att man vid de
allmänna domstolarna för in sakkunnigutredningar i rättegången enligt
de allmänna reglerna om bevisning. Härtill kommer att fastighetsbildning
inte sällan rör ett flertal olika specialområden, som alla behöver belysas
närmare vid domstolsbehandlingen. Detta betyder att det är svårt att tänka
sig, att domstolsledamöterna skall kunna företräda den expertkunskap

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

som behövs i varje särskilt fall. Det torde sålunda inte bli helt ovanligt, att
ett och samma mål kräver sakkunniguttalanden beträffande såväl vissa
tätortsförhållanden som frågor av lantmäteriteknisk, jordbruksekonomisk
och skoglig natur. Å andra sidan kan hänvisas till den ordning som gäller
för vattendomstolarnas och expropriationsdomstolarnas del och som innebär,
att behövlig sakkunskap av teknisk-ekonomisk art finns representerad
inom domstolen. En motsvarande ordning har för inte länge sedan genomförts
också i fråga om vattenöverdomstolen. Denna ordning kan uppenbarligen
erbjuda vissa praktiska fördelar men förutsätter, förutom att det behövliga
expertinslaget kan rymmas inom domstolen, att parterna får tillfälle
att före målets avgörande granska den utredning som läggs fram av de
tekniska ledamöterna och att yttra sig däröver. Svårigheter att på detta
sätt låta parterna få del av allt vad som har framkommit vid sakkunnigutredningar
inom själva domstolen torde lätt uppstå, och anordningen har inte
heller i tillämpningen alltid visat sig fungera helt invändningsfritt. För
kommittén framstår det dessutom som principiellt betänkligt att en ledamot
i jorddomstolen öppet redovisar vissa av sina synpunkter på ett mål, innan
parterna ännu har slutfört sin talan. Det ligger nära till hands att anta, att
ledamoten redan har kommit att binda sig för en viss lösning och att han
inte fullt objektivt skall kunna pröva vad som därefter förebringas från parternas
sida.

Kommittén har vid sin bedömning funnit, att de starkaste skälen talar
för den ordning som tillämpas vid de allmänna domstolarna. Sakkunniga
ledamöter som representerar olika verksamhetsgrenar med anknytning till
fastighetsbildningsväsendet skall sålunda i princip inte ingå i jorddomstolen.
Kommittén anser emellertid, att detta inte hindrar att man till domstolen
knyter en ledamot med sådana särskilda kvalifikationer som i allmänhet
är av betydelse i de mål som det här är fråga om. De kvalifikationer
som kommittén tänker på är sådana som förvärvas genom lantmätarutbildning
och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Trots
att överlantmätarna inte har varit ledamöter av ägodelningsrätterna, hav
de till följd av den särskilda ställning som har tillkommit dem vid
ägodelningsmålens behandling visat sig utgöra en värdefull tillgång
för domstolarna, inte bara som sakkunniga beträffande rent lantmäteritekniska
frågor utan också tack vare sin grundliga kännedom
om det speciella rättsområde som fastighetsbildningsrätten utgör och
sin allmänna överblick över fastighetsförhållandena. Med hänsyn till de
uppgifter som överlantmätaren enligt kommitténs förslag skall ha vid fastighetsbildningen
är det inte tänkbart att låta honom ingå i jorddomstolen.
Enligt kommitténs mening skulle det emellertid vara ägnat att stärka jorddomstolen
och underlätta dess verksamhet, om en välkvalificerad lantmätare
med stor erfarenhet kunde beredas plats i domstolen. Att anlita
lantmätare med särskild kapacitet som ledamöter i jorddomstolarna synes

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

också fullt naturligt och lämpligt med hänsyn till att lantmätarna vid sin
tjänstgöring som förrättningsmän fullgör en dömande funktion. Ytterligare
ett skäl kan anföras för den nu diskuterade anordningen. Vid handläggningen
inför domstolen uppkommer inte sällan — ofta på ett sent stadium —
behov av tillgång till fackkunskaper på det rent lantmäteritekniska planet i
någon detaljfråga, som ej inverkar på utgången i målet utan gäller bara
själva utformningen av domstolens utslag, t. ex. av en föreskrift om hur
ändring i en förrättningsåtgärd skall genomföras. Att i sådana fall infordra
utlåtande från expert eller sakkunnig myndighet skulle medföra ökade
kostnader och tidsförlust till men för parterna. Med en lantmätare i domstolen
kan detta undvikas.

På grund av vad som nu har sagts föreslår kommittén, att en lantmätare
med ingående kännedom och praktisk erfarenhet beträffande fastighetsbildningsverksamhet
skall ingå i jorddomstolen.

Kommittén finner emellertid uppenbart, att behovet av lantmätares medverkan
i jorddomstolen kan vara mindre starkt framträdande i åtskilliga
mål, t. ex. sådana där frågor av allmän juridisk karaktär dominerar eller
sådana som är av enklare beskaffenhet. Eftersom det dessutom synes vara
att föredra, att man åtminstone till en början avstår från att inrätta särskilda
tjänster vid domstolarna för lantmätare, och det därför kan vara
förenat med vissa organisatoriska svårigheter att i större utsträckning frigöra
lämpliga lantmätare för tjänstgöring i domstolarna, bör deras medverkan
i viss mån inskränkas. Något oeftergivligt krav på att lantmäteriutbildad
ledamot skall ta del i rättsskipningen uppställs därför inte. I enlighet
med vad som gäller beträffande vattenöverdomstolen torde det få ankomma
på jorddomstolen att efter eget bedömande avgöra i vilka mål lantmätareledamoten
skall medverka.

Enligt kommitténs mening bör, utöver ordföranden, ytterligare en hovrättsdomare
ingå i domstolen. Detta är önskvärt för att en mera allsidig
belysning skall erhållas av rättsfrågorna och bevisvärderingsspörsmålen
samt för att även yngre hovrättsledamöter skall få tillfälle att ta del i handläggningen
av målen och bli förtrogna med de särskilda problem som där
möter. Härigenom underlättar man rekryteringen till ordförandeposterna
och till tjänsterna som revisionssekreterare med uppgift att föredra jordmål
i högsta domstolen. I de situationer då lantmätare inte medverkar
torde i stället för honom böra inträda en hovrättsdomare, så att jorddomstolen
i dessa fall består av sammanlagt tre sådana ledamöter.

Med hänsyn till dessa ställningstaganden anser kommittén att man får
den mest lämpliga avvägningen mellan de olika ledamotskategorierna i
jorddomstolen, om antalet nämndemän fastställs till två. Jorddomstolen
bör således bestå av ordförande samt ytterligare fyra ledamöter av vilka
två skall vara nämndemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Remissyttrandena. Ett flertal remissinstanser understryker värdet av att
en lantmätare ingår som ledamot i jorddomstolen. Stadsdomareföreningen
ifrågasätter därvid, om inte lantmätaren bör vara ledamot i alla mål.

Häradshövdingeföreningen är däremot tveksam om det finns tillräckliga
skäl att föra in teknisk expertis i själva domstolen. Enligt föreningens mening
kan behövlig sådan expertis i dessa mål liksom i andra mål med större
fördel tillföras genom sakkunniga utanför domstolen. Liknande synpunkter
framförs av överlantmätaren i Jämtlands län och av en ledamot i nedre
justitierevisionen.

Lantmäteristgrelsen hävdar, att särskilda fasta tjänster bör inrättas för
lantmätarledamöterna vid jorddomstolarna. Medverkan från lantmätare torde
nämligen vara värdefull inte bara i samband med syn och huvudförhandling
utan också mera allsidigt vid målens beredning. Också organisatoriska
skäl talar för att särskilda tjänster inrättas. Komplikationer skulle
sålunda uppstå, om en lantmätare som är förrättningsman skulle tjänstgöra
i högre instans, och liknande olägenheter skulle gälla i fråga om överlantmätare
och biträdande överlantmätare. Om fasta tjänster för lantmätare
inrättas, bör alla möjligheter tas till vara för att utnyttja dessa tjänstemäns
särskilda kvalifikationer. Styrelsen föreslår därför, att de vid behov
skall kunna tjänstgöra vid annan jorddomstol än den ordinarie. Göta hovrätt
delar uppfattningen att särskilda tjänster bör inrättas för lantmätareledamöterna.
Svårigheter skulle annars kunna uppstå att finna lantmätare
som uppfyller nödvändiga kompetenskrav och inte är underordnade i förhållande
till myndighet som för talan vid jorddomstolen.

Förslag att i jorddomstolen skall ingå, förutom lantmätare, också en
planteknisk expert läggs fram av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i
Östergötlands län och flera länsarkitekter. Till stöd härför åberopas i allmänhet,
att frågor som rör bebyggelseplaneringen allt oftare får betydelse
vid fastighetsbildningen.

Kommitténs förslag att nämndemän skall ingå i jorddomstolen kritiseras
i åtskilliga remissyttranden. Det framhålls att lekmannadomare knappast
har någon uppgift att fylla i de mål som handläggs i hovrätterna. Vidare
åberopas, att nämndemäns deltagande i rättsskipningen i hovrätt skulle
medföra avsevärda praktiska olägenheter såväl för arbetets organisation
som för nämndemännen själva och dessutom inte oväsentliga kostnader. I
principiellt hänseende anförs, att en så betydelsefull fråga som införande
av lekmannadomare i hovrätt inte bör lösas utan en omsorgsfull utredning,
som tar sikte på domstolsorganisationen i dess helhet.

2.3.5. Expropriationsmål

Gällande rätt. Första domstol i expropriationsmål är expropriationsdomstol,
en för varje domsaga och stad med rådhusrätt (14 § lagen den 12 maj
1917, nr 189, om expropriation). Expropriationsdomstolarna är liksom ägo -

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

delningsrätterna anknutna till de allmänna underrätterna. Ordförande i
expropriationsdomstol är ägodelningsdomaren i orten. Domstolen består i
övrigt av fyra ledamöter. Av dessa skall två vara i särskild ordning utsedda
expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål av mindre beskaffenhet
är domstolen domför med ordförande, nämndemän och en expropriationstekniker.
Ledamöterna har individuell rösträtt (18 § expropriationslagen).

Lämpligt antal expropriationstekniker förordnas av Kungl. Maj :t eller
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer för en tid av sex år i sänder för
varje län. Hälften av dem som utses skall ha erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering
inom tätort och hälften beträffande sådan värdering på landet.
Expropriationsteknikerna har framför allt till uppgift att befordra säkrare
värderingsmetoder samt kontinuitet och enhetlighet i praxis. Ordföranden
inkallar till tjänstgöring den eller de expropriationstekniker som
han med hänsyn till förhållandena i målet finner lämpligast.

Som nämndemän i expropriationsdomstol tjänstgör nämndemän vid den
allmänna underrätten, ägodelningsnämndemän eller vattenrättsnämndemän.
Nämndemännen skall vara bosatta inom expropriationsdomstolens
domkrets. Ordföranden inkallar varje gång två nämndemän till tjänstgöring.
Om möjligt skall iakttas att den ene är ägare av fastighet men den
andre inte.

Beträffande fullfölj dsrätten i expropriationsmål tillämpas de vanliga
reglerna i RB. Talan kan alltså fullföljas till hovrätt och därifrån till högsta
domstolen. Prövningstillstånd krävs för att talan skall komma under högsta
domstolens prövning.

Utöver mål som avses i expropriationslagen handlägger expropriationsdomstolarna
också vissa andra mål rörande fast egendom, exempelvis mål
enligt 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom (6 §), 1947 års byggnadslag
(137 §) och 1964 års naturvårdslag (33 §) samt vissa frågor rörande
tomträtt (4 kap. 24 § 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom).

Antalet slutligt handlagda mål vid expropriationsdomstolarna åren 1963—
1966 framgår av följande uppställning.

År Antal Därav efter

huvudförhand ling 1963

...................... 332 263

1964 ...................... 302 257

1965 ...................... 431 317

1966 :.................... 329 263

Ur förarbetena. Expropriationsdomstolarna infördes genom lagstiftning år
1949 samtidigt med att man vidtog ändringar i expropriationslagen i andra
avseenden. Till grund för propositionen i ämnet (prop 1949: 184) låg ett

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

101

betänkande av markutredningen (SOU 1948: 4). I betänkandet föreslogs att
för expropriationsmålen skulle tillskapas fristående domstolar med länet
som domkrets. Till dessa domstolar skulle också vägrättsmålen flyttas från
ägodelningsrätterna. Ordföranden i expropriationsdomstolen skulle vara
lagfaren och förordnas av Kungl. Maj :t. Lämpligen borde övergångsvis, till
dess erfarenhet hade vunnits om arbetsbelastningen vid de olika domstolarna,
till ordförande utses någon av häradshövdingarna i länet. Domstolen
borde i övrigt bestå av två tekniker och två nämndemän.

Med anledning av markutredningens förslag och remissyttrandena däröver
upprättades år 1948 inom justitiedepartementet en promemoria som
bl. a. behandlade organisationen i expropriationsmål. I denna promemoria
avvisades förslaget att inrätta fristående specialdomstolar under åberopande
av organisatoriska och principiella skäl. Det förordades i stället, att
expropriationsmålen förlädes till ägodelningsrätterna. För att tillhandagå
ägodelningsrätterna i expropriationsmål skulle för varje län finnas sex
marklösenexperter, som förordnades av Kungl. Maj:t för viss tid. I varje
expropriationsmål skulle rätten efter målets beskaffenhet inhämta yttrande
från två eller flera marklösenexperter, om det inte var uppenbart att deras
hörande inte behövdes. Experternas medverkan i rättegången skulle ske i
den ordning som föreskrivs i RB om hörande av sakkunniga. Vidare föreslogs
nya regler om val av ägodelningsnämndemän. Syftet med dessa bestämmelser
var att göra intresserepresentationen i denna nämnd mindre
ensidig. Det förordades också att antalet nämndemän i jorddelnings- och
expropriationsmål minskades till två.

I propositionen valdes att inrätta särskilda domstolar för expropriationsmålen
men att anknyta dessa till de allmänna underrätterna på sätt förut
har redovisats.

Pågående utredning. Enligt bemyndigande den 16 december 1960 bär
särskilda sakkunniga (expropriationsutredningen) tillkallats för att verkställa
översyn av expropriationslagstiftningen. Enligt direktiven (se riksdagsber.
1961: I Ju 49) har denna utredning också att överväga om förfarandet
i expropriationsmålen bör reformeras. Önskemål härom har förts fram
i olika sammanhang (se bl. a. 3LU 1953: 31).

Utredningen har ännu inte kommit till den punkt i utredningsarbetet då
man kan ta slutlig ståndpunkt i frågan hur domstolarna och expropriationsförfarandet
bör organiseras för framtiden. I skrivelse till Kungl. Maj :t
den 15 mars 1968 har utredningen emellertid — på förekommen anledning
— framhållit, att det nuvarande domstolsförfarandet vid expropriation otvivelaktigt
har väsentliga brister och att en förbättring inte är möjlig utan
att ändra domstolsorganisationen. Det är uppenbart att en ny organisation
måste utformas så, att den möjliggör ett snabbare förfarande och dessutom
ger förutsättningar för ökad säkerhet och allsidighet i bedömningen av

102

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

värderingsfrågorna. Mot denna bakgrund är det en mycket tilltalande
tanke att föra samman vissa grupper av mål, som regelmässigt inrymmer
värderingsfrågor, till ett begränsat antal domstolar. Med tanke på expropriationsmålen
måste en sådan domstol innehålla speciell expertis i värderingsfrågor,
inte minst beträffande värdering av rörelseskador och andra
skador av företagsekonomisk natur samt skador som eljest kan vållas innehavare
av särskild rätt till expropriationsobj ektet. En tänkbar lösning
är enligt utredningens mening att sådan speciell expertis hämtas antingen
ur en grupp fast anställda sakkunniga, vilkas verksamhetsområden kan
tänkas omfatta hela landet eller större delar av landet, eller också liksom
hittills bland särskilt utsedda specialister. En kombination av dessa båda
metoder synes också möjlig. Alternativet med fast anställda specialister har
enligt utredningen den fördelen att man kan tillgodose framförda önskemål
om att även hovrätterna får tillgång till teknisk sakkunskap vid handläggningen
av expropriationsmål.

Avslutningsvis erinrar utredningen om att en sammanföring av olika
typer av fastighetsmål till en gemensam domstol aktualiserar kravet på att
ersättningsreglerna vid olika former av tvångsingripanden ses över i syfte
att nå större enhetlighet.

2.3.6. Mål om immissioner ro. m.

Gällande ordning. Immissionsfrågor prövas f. n. av de allmänna domstolarna
i den mån frågorna ej uppkommer i vattenmål eller expropriationsmål.
De allmänna domstolarna tillämpar i immissionsmål grannelagsrättens
oskrivna regler om immissioner. De immissionsfrågor som förekommer
i vattenmål är framför allt att hänföra till 8 kap. vattenlagen, dvs. de gäller
tillstånd till avloppsföretag och ersättning för skada genom sådant företag.
Mål av detta slag handläggs av vattendomstolarna.

Immissionssakkunnigas förslag. Det förslag till lag om luftförorening, buller
och andra immissioner m. m. som år 1966 lades fram av immissionssakkunniga
(SOU 1966: 65) innehåller både civilrättsliga och offentligrättsliga
regler om immissioner. Förslaget bygger vidare på bestämmelser dels om
koncessionsplikt och annan obligatorisk förprövning av immitterande anläggningar,
dels om fortlöpande offentlig tillsyn till skydd mot immissioner.
Själva hnmissionsbegreppet bestäms enligt lagförslaget så, att immission
skall ha sitt upphov i användning av fast egendom och innebära att
omgivningen utsätts för varaktig störning genom luftförorening, buller, skakning,
strålning eller annat dylikt. Kretsen av sakägare har i lagförslaget begränsats
på så sätt att det för att enskild skall kunna uppträda som sakägare
och föra talan med anledning av komission fordras att han genom äganderätt,
nyttjanderätt eller annan särskild rätt har anknytning till fast egendom
som kan utsättas för olägenhet genom immissionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

103

De materiella huvudbestämmelserna i lagförslaget upptar dels regler om
skyddsåtgärder, förbud och tillstånd, dels regler om ersättning. Lagförslaget
innehåller vidare regler om tillsyn och förprövning. Bestämmelserna
har utformats i nära anslutning till vattenlagstiftningens regler om vattenförorening.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vattendomstolarna bli koncessionsmyndigheter
och i övrigt exklusivt behöriga domstolar i immissionsmål.
För en sådan ordning talar enligt de sakkunniga det nära samband som
råder mellan vatten- och luftföroreningar och som gör det önskvärt med en
helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hänseende.
Med hänsyn till att vattendomstolarna nu handlägger vattenföroreningsmålen
framstår det enligt de sakkunniga nära nog som en nödvändig åtgärd
att till dessa domstolar hänföra även immissionsmålen. De sakkunniga
anser också vattendomstolarna vara mycket väl lämpade för att handha
denna nya uppgift. Deras sammansättning innebär just en sådan förening
av juridisk och teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk erfarenhet
som behövs för immissionsmålen. Vidare är vattendomstolarnas
domkretsar tillräckligt stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet
men inte större än att den också får god ortskännedom. En ytterligare omständighet
som de sakkunniga vill framhålla är att vattendomstolarna i sin
hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god förmåga att vinna
såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de starka intressemotsättningar
som ofta föreligger.

Det förhållandet att hela domstolsväsendet f. n. omprövas anser de sakkunniga
inte utgöra hinder för att nu lägga nya uppgifter på vattendomstolarna.
Möjligheterna att ta upp hela domstolsorganisationens problem
till samlad bedömning beskärs enligt de sakkunnigas mening inte i vidare
mån än att man för framtiden bör räkna med att vattenföroreningsmålen och
immissionsmålen skall följas åt, oavsett var de slutligen hamnar.

I och för sig skulle det enligt de sakkunniga kanske kunna tänkas, att tilllåtlighetsprövningen
i båda typerna av mål fördes helt bort från domstolarna
och förlädes till administrativa myndigheter, som enligt naturvårdens
nya organisation verkar på detta område. De sakkunniga har emellertid
inte ansett sig böra ta upp denna lösning till närmare diskussion, eftersom
det skulle rubba hela det nuvarande systemet för vattenföroreningsmålen.
Sambandet mellan tillåtlighetsprövning och ersättningsfrågor liksom
allmänna rättssäkerhetssynpunkter gör, att en sådan åtgärd skulle behöva
föregås av mycket grundliga överväganden. Den skulle vidare enligt de sakkunniga
också få betydande organisatoriska konsekvenser.

Remissyttrandena. Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget
att göra vattendomstolarna till koncessionsmyndigheter och i övrigt exklusivt
behöriga domstolar i immissionsmål. I flera remissyttranden har man
emellertid uttalat sig för en administrativ prövning av tillståndsfrågorna

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

eller ställt sig tveksam till lämpligheten att förlägga koncessionsprövningen
till domstol.

Sålunda framhåller domstolskommittén, att de avvägningsfrågor som den
koncessionsprövande myndigheten ställs inför generellt sett synes vara av
sådan beskaffenhet att deras bedömning måste på sikt påverka hela samhällsutvecklingen
och att det är tveksamt om överväganden av detta slag
över huvud taget bör ankomma på domstol. Länsförvaltningsutredningen
avstyrker förslaget att förlägga koncessionsprövningen till vattendomstolarna
och framhåller, att koncessionsärenden är typiska förvaltningsärenden,
som bör handläggas av domstol endast om mycket starka skäl kan anföras
för domstolsbehandling. Länsstyrelsen i Västernorrlands län väcker
frågan, om inte en förläggning av tillståndsprövningen till statens naturvårdsverk
borde utredas. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sin principiella
sympati för en handläggning i administrativ ordning men är beredd
att godta den föreslagna läsningen som ett provisorium. Länsingenjörers
förening delar de sakkunnigas uppfattning, att ett system med tillåtlighetsprövningen
helt i administrativ väg ej kan genomföras i samband
med de nu aktuella brådskande lagförslagen, men anser att ett sådant system
bör övervägas i samband med den översyn av vattenvårdslagstiftningen som
bör komma till stånd. Nät ur vårdsnämnden framhåller, att en vattendomstolsprövning
inte medger den allsidiga bedömning av tillåtlighetsfrågorna
som är önskvärd men är beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag, med
hänsyn bl. a. till att man i möjligaste mån bör få till stånd en helhetsbedömning
av företag som förorenar både vatten och luft. Naturskyddsföreningen
är tveksam om lämpligheten av att lägga prövningen hos vattendomstol
i den utsträckning som har föreslagits och framhåller bl. a. att vattendomstolarna
inte är några planeringsorgan. Föreningen anser det dock
möjligt att vattendomstolarna är de organ där man lättast kan placera immissionsmål
tills vidare. Vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol
anser, att ikraftträdandet av lagen bör anstå med hänsyn till arbetskraftsläget
vid vattendomstolarna och möjligheterna att erhålla kompetenta sakkunniga.
Om detta inte anses lämpligt, bör en skyndsam utredning ske avalternativet
att tillståndsprövningen i immissionsmålen förläggs till statens
naturvårdsverk.

Förslag av naturvårdsverket. Mot bakgrund av de sympatier som vid remissbehandlingen
av innnissionssakkunnigas förslag uttalades för att förlägga
tillståndsprövningen i immissionsmål till administrativ myndighet uppdrog
Kungl. Maj :t den 15 december 1967 åt statens naturvårdsverk att utreda
dels de organisatoriska konsekvenserna av att förlägga tillståndsprövningen
i immissions- och vattenföroreningsärenden till verket, dels förfarandet
i sådana ärenden.

Naturvårdsverket har redovisat sitt uppdrag i en den 20 februari 1968 dag -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

tecknad promemoria. I promemorian förordas, att tillståndsprövningen i de
berörda ärendena läggs på verket. Till stöd härför åberopar verket flera
skäl.

För det första anser verket, att den avvägning som i ärenden av denna art
skall ske mellan ett företags nytta och olägenheter inte är av judiciell art
utan måste grundas på allmänna, ekonomiska och tekniska bedömanden.
Domstolarnas naturliga funktion är att fastställa vad som är rätt. På förvaltningen
däremot ankommer att aktivt förverkliga statens uppgifter och
ändamål. När miljövårdsverksamheten nu skall intensifieras, anser naturvårdsverket
det därför uppenbart att tyngdpunkten i verksamheten bör ligga
hos administrativ myndighet. Prövningen av sakägarintressen, närmast
skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsättningen ankomma på domstol.

Naturvårdsverket framhåller, att visst dubbelarbete och vissa gränsdragningsproblem
kan uppkomma genom att tillstånds- och skadeståndsfrågorna
skils åt och genom att prövningen av vattenbyggnadsfrågor ligger kvar
hos vattendomstolarna. Verket menar dock att dessa problem är av mindre
omfattning.

Som ytterligare skäl nämner naturvårdsverket, att verket skall svara för
översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna arbetet inom olika
län osv. Härigenom får verket överblick över alla förhållanden som kan inverka
på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser man bäst syftet med enhetlighet
i tillståndsgivningen, om huvuddelen av ärendena avgörs av en instans.
Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad expertis på naturvårds-,
luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom tillgodoser verket bättre än
vattendomstolarna kravet på helhetssyn. Önskemålet om helhetsbedömning
av en anläggning som vållar olägenheter och störningar från flera synpunkter
är därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att genomföra, om
verket blir tillståndsgivande myndighet.

Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyndighet, bör enligt förslaget
vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj :ts avgörande.

Eftersom naturvårdsverket också som tillståndsgivande myndighet skall
bevaka allmänna intressen, anser verket att det kan ifrågasättas om kammarkollegiet
bör behålla sina uppgifter på området.

För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket, att en särskild
koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en
jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för
uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsakligen
hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt
ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av verkets
styrelse.

Förslaget innebär, att ärenden kommer under koncessionsnämndens prövning
antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljöfarlig
verksamhet eller genom initiativ av någon eller några av verkets övriga

4t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

byråer. En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med absolut
och fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell.
Dispensprövningen vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket
självt med möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessionsnämnden,
om dispens ej ges. Remissbehandlingen av det nu redovisade förslaget
pågår.

2.3.7. Vattenmål

Vattenmål handläggs av fristående specialdomstolar, vattendomstolarna.
Dessa består av en vattenrättsdomare som ordförande, två vattenrättsingenjörer
och två vattenrättsnämndemän. 1 mindre mål är vattendomstol beslutför
med ordförande, vattenrättsnämndemän och en vattenrättsingenjör. Vattenrättsdomare
och vattenrättsingenjör er utnämns av Kungl. Maj :t. Vattenrättsnämndemän
väljs på samma sätt som ägodelningsnämndemännen och
bör vara allmänt betrodda och kunniga om sin orts förhållanden. De får inte
ha uppnått 65 års ålder. I övrigt gäller om valbarhet vad som är föreskrivet
beträffande nämndeman vid häradsrätt. Av dem som har utsetts till vattenrättsnämndemän
inkallar ordföranden varje gång två till tjänstgöring i domstolen.
Ledamöterna har individuell rösträtt.

Vattendomstolarna är sex till antalet. Deras domsområden bestäms av
Kungl. Maj :t. Andra instans i vattenmål är vattenöverdomstolen, som utgörs
av Svea hovrätt i särskild sammansättning. Från vattenöverdomstolen
kan talan fullföljas till högsta domstolen.

Vissa frågor om vattendomstolarnas organisation och personalbehov har
under senare år setts över av särskilt förordnade utredningsmän (se prop.
1962: 1 bil. 4 s. 5 och 1965: 1 bil. 4 s. 34).

2.3.8. Hyresmål

Den proposition med förslag till ny hyreslagstiftning, som nyligen har
förelagts riksdagen (prop. 1968: 91), innehåller en särskild reglering av förfarandet
i hyrestvister. Den nya ordningen skall enligt förslaget tillämpas
från och med den 1 januari 1969. Förfarandet föreslås bli utformat på följande
sätt.

I varje län skall det i princip finnas en hyresnämnd. Hyresnämnd består
av ordförande och två intresserepresentanter. Nämndorganisationen är fristående
från domstolsväsendet. Hyresnämnd har i första hand till uppgift
att medla i uppkommande tvister. Därutöver skall nämnden, om parterna
inte kan förlikas, pröva och avgöra hyrestvister av viss beskaffenhet, bl. a.
sådana som gäller hyressättning och förlängning av hyresavtal. Nämnden
är framför domstol behörig att pröva de åsyftade frågorna. Part som är
missnöjd med nämndens beslut får inom viss tid klandra beslutet genom

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

107

att väcka talan vid domstol. Klandras inte beslutet, är nämndens avgörande
bindande för parterna.

De föreslagna bestämmelserna innebär vidare, att det som regel inom varje
län skall finnas endast en underrätt som är behörig att ta upp hyrestvister,
nämligen den allmänna underrätten i residensstaden. Till denna underrätt
förläggs prövningen av klandertalan mot hyresnämnds avgörande och
av de övriga hyrestvister som inte i första hand skall handläggas av hyresnämnd.

Rätten att fullfölja talan mot underrätts eller hovrätts dom begränsas i
sådana mål som i första hand har prövats av hyresnämnd. Sålunda får talan
inte föras mot underrätts avgörande som rör fastställelse av hyresvillkor,
överlåtelse av hyresrätt eller upplåtelse av lägenhet i andra hand. Tvist om
rätt till förlängning av hyresavtal avgörs slutligt av hovrätt. Andra slag av
hyrestvister, 1. ex. mål om skadestånd eller förverkande av hyresrätt, skall
liksom hittills kunna föras vidare till högsta domstolen enligt RB:s bestämmelser.

Underrätt, som får exklusiv behörighet att handlägga hyrestvister, skall
vid prövningen i dessa mål ha ordinarie sammansättning. Även i fråga om
förfarandet vid sådan domstol skall i princip gälla vanliga regler för rättegång.

2.3.9. Vissa andra mål

Bestämmelser att endast vissa underrätter är behöriga att ta upp mål av
visst slag förekommer även på andra håll i lagstiftningen. I några fall har
därvid getts föreskrift om att underrätten vid handläggningen skall ha särskild
sammansättning.

Behöriga att handlägga tryckfrihetsmål är endast rådhusrätterna i residensstäderna
eller annan rådhusrätt, som Kungl. Maj:t har förordnat därtill.
Jury kan i dessa mål medverka vid prövningen av skuldfrågan. Rätten
består i övrigt av tre eller fyra lagfarna domare.

Första domstol i allmänna sjöråttsmål är rådhusrätt eller i vissa orter på
grund av särskilt förordnande häradsrätt. Domstolen bär i allmänna sjörättsmål
vanlig sammansättning. I dispaschmål, som förekommer endast vid
rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg, skall rätten däremot bestå av,
utöver de ledamöter som normalt fordras för domförhet vid huvudförhandling
i tvistemål, tre i handel och sjöfart kunniga män. Sjöförklaring får
äga rum endast inför vissa i sjölagen angivna allmänna underrätter. Vid
sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som
ordförande och två personer, som är kunniga och erfarna i sjöväsendet.

I patentmål är Stockholms rådhusrätt exklusivt forum. Vid huvudförhandling
i sådana mål skall rätten bestå av sex ledamöter, av vilka tre
skall vara lagfarna och tre tekniskt sakkunniga. Stockholms rådhusrätt är
också ensam behörig att pröva vissa tvister av annat slag.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

3. Underrätternas domkretsar

3.1. Nuläget och dess bakgrund
3.1.1. Gällande bestämmelser och nuvarande organisation

Huvudbestämmelserna om indelningen i domkretsar finns i 1 kap. 1 §
RB. Allmän underrätt är enligt dessa bestämmelser på landet och i stad,
som hör till domsaga, häradsrätt samt i annan stad rådhusrätt.

Häradsrätt har tingslaget som sin domkrets. Domsaga, som är beteckningen
på häradshövdings ämbetsområde, utgörs i allmänhet av ett tingslag.
Under särskilda förutsättningar, såsom när domsaga är mycket vidsträckt,
får emellertid i domsaga finnas två eller flera tingslag.

Rådhusrätt har staden som sin domkrets. Rådhusrätts domkrets följer
automatiskt de ändringar som stadsområdet undergår.

Enligt 1 kap. 1 § RB fastställs indelningen i tingslag av Kungl. Maj:t.
Närmare lagbestämmelser om indelningen i domsagor saknas. Det anses
ankomma på Kungl. Maj:t att också bestämma om domsagoindelningen.
I en vid kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. in.
fogad tabell har Kungl. Maj:t fastställt i vilka fall domsaga skall vara indelad
i två eller flera tingslag.

Av det sagda framgår, att tingslag kan omfatta både lands- och stadsområde.
Frågan huruvida stad skall ha egen jurisdiktion besvaras inte av RB.
Av förarbetena till balken (jfr SOU 1938: 44 s. 7) och av reglerna om rådhusrätts
domförhet (1 kap. 11 § RB) framgår emellertid, att en minimiförutsättning
för rådhusrätt är att göromålen bereder sysselsättning åt
borgmästare och två rådmän. Denna grundsats kom också till uttryck i
den numera upphävda lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds
förenande i judiciellt avseende. Om domstols- och magistratsgöromålen
i stad med rådhusrätt inte beredde sysselsättning åt borgmästare
och minst två lagfarna ledamöter, ägde Kungl. Maj :t sålunda enligt denna
lag — oavsett stadsfullmäktiges medgivande — förordna, att rådhusrätten
skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga.

Åtskilliga nytillkomna städer har alltsedan sin tillkomst ingått i domsaga.
Vidare har många städer, som tidigare har haft rådhusrätt, under
senare tid i judiciellt avseende förenats med domsaga. Detta har lett till
att flertalet städer numera ingår i domsaga.

F. n. finns 29 städer med rådhusrätt och 112 domsagor. Av domsagorna
är 14 uppdelade på olika tingslag, 13 av dem på två och en domsaga på
tre tingslag.

Kungl. May.ts proposition nr 44 år 1969 109

I fråga om invånareantalet fördelade sig domsagorna resp. städerna med
rådhusrätt vid ingången av år 1968 som följande uppställning visar.

Antal Antal

domsagor rådhusrätter

Under 10 000 invånare . . .	..... 0	0
10 001—	20 000.........	..... 4	2
20 001—	■ 30 000.........	..... 20	3
30 001—	■ 40 000.........	..... 27	5
40 001—	50 000.........	..... 30	5
50 001—	■ 60 000.........	..... 16	3
60 001—	70 000.........	..... 5	2
70 001—	- 80 000.........	..... 3	2
80 001—	100 000.........	..... 4	4
100 001—	-300 000.........	..... 3	1
300 001—	500 000.........	..... 0	1
Över 500 000 ...........	..... 0	1

Ordinarie lagfarna domare i domsaga är häradshövding och i vissa domsagor
dessutom tingsdomare samt i rådhusrätt borgmästare och rådmän. 1
såväl domsagor som rådhusrätter finns vidare ofta en eller flera icke-ordinarie
domare.

När det gäller domarpersonalen i domsagorna är det nuvarande läget
sammanfattningsvis följande. Av de 112 domsagorna är 15 endomardomsagor.
Tingsdomare — i vissa domsagor betecknade som biträdande häradshövdingar
— finns i 63 domsagor, varav 3 tingsdomare i 4 domsagor, 2 tingsdomare
i 7 domsagor och en tingsdomare i 49 domsagor, vartill kommer en
tingsdomare gemensam för 3 domsagor. I 75 domsagor har vidare häradshövdingen
i den dömande verksamheten helt eller delvis hjälp av tingssekreterare
eller fiskalskompetenta biträden. I 3 domsagor finns särskild inskrivningsdomare.

Beträffande de 29 rådhusrätterna gäller att det, förutom borgmästare,
finns 2 ordinarie ledamöter i 12 av dem, 3 i 7 samt 4 eller flera i 10. I 17
rådhusrätter finns dessutom en eller flera icke-ordinarie domare.

Domarpersonalens fördelning på olika domsagor och rådhusrätter vid ingången
av år 1968 framgår av bilaga 5.

Enligt av Kungl. Maj :t fastställd personalförteckning för underrätterna
avseende budgetåret 1968/69 finns i häradsrätterna 870 tjänster för domstolsbiträden.
Motsvarande tal är för rådhusrätternas del 634. Härtill kommer
sammanlagt 41 tjänster på övergångsstat. I

I fråga om de allmänna underrätternas inre organisation
kan nämnas följande.

Domsaga förestås enligt 1 kap. 3 § RB av häradshövdingen. Om göromålen
kräver det, skall enligt samma lagrum som biträdande domare finnas en eller
flera tingsdomare. I domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290) ges närmare
bestämmelser om personalorganisationen i domsagorna. Enligt dessa
bestämmelser kan också särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

tjänstgöra i domsaga. Förordnande som tingssekreterare kan lämnas den
som har tjänstgjort som ledamot eller fiskal i hovrätt. I övrigt skall finnas
tingsnotarier, tingsnotarieaspiranter och domstolsbiträden. Häradshövdingen
har vid sidan av sin direkta befattning med mål och ärenden även administrativa
uppgifter. Det åligger honom sålunda bl. a. att vara chef för
domsagans kansli, att övervaka och i viss utsträckning fördela arbetet samt
att ta befattning med åtskilliga personalfrågor.

Tingsdomare skall närmast under häradshövdingen ha inseende över personalen
och arbetet i domsagan och, i den mån hovrätten förordnar, utföra
på häradshövdingen i annat fall ankommande göromål. Särskild inskrivningsdomare
handlägger förutom inskrivningsärenden bl. a. ärenden som
hör till bouppteckningsprotokollet. Tingssekreterare är skyldig att efter
hovrättens förordnande utföra på häradshövdingen i princip ankommande
göromål. Om tingsdomare inte finns, skall tingssekreteraren närmast under
häradshövdingen ha inseende över personalen och arbetet. När det är nödvändigt,
skall han dessutom i den omfattning häradshövdingen bestämmer
utföra olika uppgifter som ligger vid sidan av den egentliga dömande verksamheten,
såsom att handlägga frågor som avses i lagen om fri rättegång
och att vidta vissa i huvudsak förberedande och expeditionella åtgärder
i mål och ärenden. Hovrättsfiskal kan förordnas att tjänstgöra som fiskalskompetent
biträde i domsaga och tilldelas då i huvudsak samma arbetsuppgifter
som tingssekreterare.

Häradshövding och tingsdomare avgör f. n. ungefär lika stora andelar av
förekommande brottmål och tvistemål. Tingssekreterare och fiskalskompetent
biträde fullgör i allmänhet färre rent dömande uppgifter men ägnar
i stället något mer tid åt andra göromål som t. ex. inskrivningsärenden och
ärenden som hör till bouppteckningsprotokollet. Samtliga domare sysslar
dock i huvudsak med rent dömande verksamhet. Deras befattning med de
mindre kvalificerade göromålen är numera vanligen begränsad till vad som
fordras för arbetets behöriga gång och för en enhetlig rättstillämpning. Under
senare år har de mindre kvalificerade göromålen i stället i allt större
utsträckning förts över till tingsnotarier och domstolsbiträden.

Hovrätterna bär en organisation för administration av underrätterna men
den direkta arbetsledningen, frågor om anställning av och ledighet för personalen
och andra administrativa uppgifter sköts i domsagorna i huvudsak
av häradshövdingarna. Utvecklingen mot större domsagor har fört med sig
att häradshövdingarna på vissa håll får ägna förhållandevis mer tid åt administration
än tidigare.

Tingsnotarie tjänstgör som regel i domsaga under två och ett halvt år,
varav det första halvåret som aspirant. Han skall under tjänstgöringstiden
beredas en allsidig utbildning. I 16—19 §§ domsagostadgan anges de göromål
som får utföras av tingsnotarie. Bland arbetsuppgifterna kan ingå bl. a. att
tjänstgöra som inskrivningsdomare, att handlägga till bouppteckningsprotokollet
hörande ärenden, att föra protokoll vid förhandling och att i olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

avseenden biträda vid handläggningen av mål och ärenden. Härutöver kan
tingsnotarie förordnas att handlägga bl. a. mål om lagsökning och betalningsföreläggande
samt tvistemål, brottmål och domstolsärenden av enklare
beskaffenhet.

Domstolsbiträde skall biträda med göromålen i domsagan efter häradshövdingens
anvisningar. Domstolsbiträdena har under senare år anförtrotts
vissa göromål som tidigare har utförts av den rättsbildade personalen. Enligt
24 § domsagostadgan sköter de sålunda numera bl. a. huvuddelen av de
expeditionella göromålen, utfärdar olika slags bevis och ombesörjer vissa
uppgifter som sammanhänger med personalredovisningen. Vid de större
domsagorna tjänstgör de dessutom i viss utsträckning som protokollförare.

I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. m. ges bestämmelser
om bl. a. domsagornas indelning i tingslag, om häradsrätternas
ferier och om vilka dagar ting skall hållas i domsagorna. Med stöd av 1 kap.
15 § RB har Kungl. Maj:t vidare utfärdat kungörelsen den 10 juli 1947 (nr
640) om tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden samt
om uppropslistor m. m. I denna kungörelse finns även bestämmelser som
rör rådhusrätterna. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 678) om antalet
nämndemän i tingslag har meddelats bestämmelser för flertalet av rikets
tingslag om antalet nämndemän.

I rådhusrätt skall enligt 1 kap. 10 § RB finnas borgmästare och rådmän.
Närmare bestämmelser om rådhusrätternas inre organisation ges i rådhusrättsstadgan
den 4 december 1964 (nr 857). Vid rådhusrätt kan enligt 1 §
finnas — förutom borgmästare och rådmän — tingssekreterare, tingsnotarier,
tingsnotarieaspiranter, domstolsbiträden och andra tjänstemän. Rådliusrätt
kan vara delad i avdelningar.

Borgmästare och rådmän är ledamöter i rådhusrätt. Borgmästare har i
huvudsak samma arbetsuppgifter som häradshövding i domsaga. Han har
sålunda att utföra både domargöromål och administrativa uppgifter. Vissa
administrativa frågor skall dock avgöras av rådhusrätten i särskild sammansättning.
Rådman skall utföra domargöromål och, efter hovrättens förordnande,
biträda borgmästaren med handläggning av administrativa ärenden.
Hovrätten förordnar om fördelningen av domargöromålen mellan rådhusrättens
ledamöter. Tingssekreterare kan enligt rådhusrättsstadgan åläggas
i huvudsak samma uppgifter i rådhusrätt som han har i domsaga. Några
tjänster som tingssekreterare har dock ännu inte inrättats vid rådhusrätterna.
Däremot tjänstgör hovrättsfiskaler som fiskalskompetenta biträden.
Liksom i domsagorna utför de ungefär samma uppgifter som ankommer på
tingssekreterare. Före förstatligandet av rådhusrätterna den 1 januari 1965
tjänstgjorde i de flesta rådhusrätterna assessorer som biträdande domare.
Assessorstjänster ingår numera inte i rådhusrättsorganisationen, men vissa
assessorer tjänstgör på övergångsstat som ledamöter i rådhusrätterna. De
har där i huvudsak samma uppgifter som tingssekreterarna.

Före förstatligandet av rådhusrätterna var det vanligt att domarperso -

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

nalen i rådhusrätterna var specialiserad på vissa slag av arbetsuppgifter.
Arbetsfördelningen har emellertid numera anpassats till den som gäller för
domarpersonalen i domsagorna. Domare i rådhusrätt handlägger därför
vanligen alla typer av mål. Vid de största rådhusrätterna måste dock en viss
specialisering ske (jfr prop. 1964: 156 s. 105). I likhet med domarpersonalen
i domsagorna sysslar domarna i rådhusrätterna främst med den rent
dömande verksamheten. De administrativa uppgifter, som inte sköts av
hovrätten, är dock — beroende på rådhusrätternas storlek — i allmänhet
något fler än i domsagorna.

Tingsnotarierna i rådhusrätterna har att utföra samma göromål som
tingsnotarierna i domsagorna. Antalet tingsnotarier är dock vanligen förhållandevis
mindre vid rådhusrätterna. Detta beror bl. a. på att inskrivningsväsendet
är av mindre omfång och att man i större utsträckning utnyttjar
domstolsbiträdena som protokollförare vid förhandlingar. I övrigt
har domstolsbiträdena samma arbetsuppgifter vid rådhusrätterna som vid
domsagorna.

Enligt 2 § rådhusrättsstadgan kan Kungl. Maj :t i arbetsordning meddela
särskilda föreskrifter för rådhusrätt. I arbetsordningar den 18 december
1964 (nr 883—885) har sådana föreskrifter meddelats för Stockholms och
Göteborgs rådhusrätter samt för rådhusrätten i Malmö. Med stöd av 1 kap.
12 § RB har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 10 juli 1947 (nr 534) bestämt
hur många nämndemän som skall finnas i de olika rådhusrätterna.

3.1.2. Tidigare utvecklingstendenser och förslag

Ännu i början av 1900-talet hade nästan alla städer egen jurisdiktion.
År 1904 var antalet städer 93 och 91 hade rådhusrätt. I de 40 städer som har
tillkommit därefter har rådhusrätt inte inrättats. Efter år 1904 har hittills
62 rådhusrättsstäder i judiciellt hänseende förts till domsaga, varav 12
under 1960-talet.

Den ledande principen för indelning i domsagor var länge att en domsaga
inte borde vara större än att domstolsarbetet kunde utföras av häradshövdingen,
ett par notarier och skrivbiträden. Om denna organisation inte
räckte till, delades domsagan eller också skedde omreglering på annat sätt.
Detta ledde till att antalet domsagor ökade, och år 1921 nåddes det högsta
antalet eller 125. Vid samma tid bröts denna utveckling. I stället för att
dela domsagor med växande arbetsbörda började man inrätta tjänster för
biträdande domare i de mest arbetstyngda domsagorna. Flera mindre domsagor
förenades med angränsande domsaga till större enheter. Dessa ändringar
torde ha stått i samband med arbetet på rättegångsreformen. Processkommissionen
förordade sålunda i sitt betänkande om rättegångsväsendets
ombildning (SOU 1926: 31) en långtgående sammanslagning av domsagorna.
Någon allmän reform i denna riktning kom emellertid inte till stånd. Vid

113

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

antagandet av RB förutsattes beträffande de mindre domsagorna, att liksom
dittills en successiv omreglering av deras områden skulle ske. I övrigt skulle
domsagorna ha sådan storlek, att den dömande verksamheten kunde ombesörjas
av häradshövdingen eller, i de medelstora eller stora domsagorna,
av häradshövdingen med hjälp av en eller flera biträdande domare (jfr 1
kap. 3 § andra st. RB). Några uttalanden om vad som borde anses som lämplig
övre gräns för en domsaga gjordes inte i RB eller i förarbetena till denna.
Delvis som följd av den fortgående avvecklingen av rådhusrätter uppkom
efter hand flera stora domsagor. En viss reaktion mot de stora domsagorna
kom senare till uttryck genom 1943 års domarutrednings betänkande angående
vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna
(SOU 1946: 57). Enligt denna utredning borde mycket stora domsagobildningar
undvikas. I enlighet med denna uppfattning delades under
1950-talet de tre då största domsagorna. Antalet domsagor blev därmed 118.
Sedan den 1 januari 1959 har någon delning av domsaga inte ägt rum. Däremot
har åtskilliga domsagor fått större domkretsar. Detta har i flertalet fall
skett genom att stad, som dittills har haft egen jurisdiktion, judiciellt förenats
med domsaga. Vidare har mindre domsagor — ibland i samband med
landsrättsläggning av städer — jämte angränsande domsaga fått uppgå i
större enheter. Som nämnts är antalet domsagor f. n. 112.

Under 1900-talet har flera utredningar behandlat domkretsindelningen för
underrätterna. Förutom av processkommissionen och 1943 års domarutredning,
som redan har nämnts, har frågan tagits upp dels av de s. k. ekonomisakkunniga
i betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska
förhållanden vid genomförandet av rättegångsreformen (SOU
1928: 20), dels av stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6. De överväganden
och förslag som har lagts fram har emellertid endast i ringa mån avsatt
spår i praktiken.

Ekonomisakkunniga redovisade i sitt betänkande ett av dåvarande häradshövdingen
Karl Schlyter utarbetat förslag till indelning i domkretsar.
Förslaget byggde på principer för indelningen, som hade lagts fram av processkommissionen.
Denna ansåg, att arbetet i en underrätt i princip borde
vara så omfattande att det på kvalitativa grunder kunde fördelas i tre grupper,
som var och en gav full arbetsbörda för en domare. Enligt Schlyters
förslag skulle landet indelas i 93 domsagor. Av dessa skulle sju vara stadsdomsagor.
Schlyter utgick från att städer med ett invånartal under 36 000
skulle ingå i domsaga tillsammans med större eller mindre del av kringliggande
landsbygd.

19i3 års domarutredning lade inte fram något förslag till ny domkretsindelning
för underrätterna men angav vissa allmänna riktlinjer för hur
en sådan indelning borde ske. Som nämnts ansåg utredningen, att mycket
stora domsagobildningar borde undvikas. Som ledande princip ansåg ut -

114

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

redningen borde gälla, att man skulle eftersträva att skapa ett något större
antal domsagor, som var och en med hänsyn till de kvalificerade göromålen
erbjöd tillräckliga arbetsuppgifter för en häradshövding. Detta var bättre
än att låta domsagorna bli så stora att häradshövdingen nödgades överlämna
en mera väsentlig del av de viktigare dömande uppgifterna till andra tjänstemän
inom domsagan. Utredningen ansåg vidare, att de minsta domsagorna
ej borde bestå.

Stadsdomstolsutredningen föreslog i SOU 1961: 6, att 23 av de dåvarande
städerna med rådhusrätt judiciellt skulle förenas med domsaga och att
rådhusrätt skulle finnas endast i 18 städer. Utredningen uttalade, att domsagor
med häradshövding som enda ordinarie domare inte längre kunde
komma i fråga som riktmärke för domsagoindelningen. I stället fick man
räkna med att befolkningsrörelsen från landsbygden till jämförelsevis få
större tätorter skulle komma att leda till fortsatt ökning av antalet domsagor
med två eller flera ordinarie domare. Beträffande fördelarna med
större resp. med mindre domstolar anförde utredningen.

Fördelen med den mindre domsagan är framför allt att häradshövdingen
deltager i avgörandet av alla mål och ärenden utom de som handlägges av
tingsnotarie och att han har lättare att utöva den ledning och övervakning
av arbetet i domsagan som åligger honom. I den mindre domsagan kan domstolen
och dess kansli göras lättare tillgängliga för allmänheten. Till förmån
för den mindre domsagan brukar vidare anföras sådana synpunkter
som att allmänheten och domstolen kommer i närmare kontakt med varandra
och att därigenom skapas ökade förutsättningar för att domstolen
skall vinna allmänhetens förtroende; särskilt brukar framhållas att häradshövdingen
bör vara väl förtrogen med sin domkrets. Dessa synpunkter bör
alltjämt tillmätas betydelse.

Den större domsagans fördelar ligger övervägande på det domstolsorganisatoriska
planet. Arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsättning.
Den större domsagans mera elastiska organisation gör det lättare för
domstolen att utan förstärkning från hovrätten bemästra tillfälliga påfrestningar
i arbetet. Detta förhållande har sin särskilda betydelse med hänsyn
till de problem för domarrekryteringen som vikariefrågan i underrätterna
vållar. I de större domsagorna är det även lättare att ordna en lämplig
arbetsfördelning. Domarna kan mera odelat ägna sig åt den dömande verksamheten,
och bland den icke rättsbildade personalen kan arbetet fördelas
så, att personalen utnyttjas mera rationellt och effektivt. Kontorstekniska
och andra arbetsbesparande hjälpmedel kommer till bättre användning än
i de mindre domsagorna. Ur driftsekonomisk synpunkt torde därför den
större domsagan, förutsatt att dess organisatoriska möjligheter tillvaratages,
vara lämpligare.

Vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande var
de remissinstanser — ett 40-tal — som uttalade sig om domkretsarna enigu
om att endomardomsagorna borde upphöra. Nästan alla dessa remissinstanser,
bl. a. fem av hovrätterna, förordade domkretsar stora nog att sysselsätta
tre domare. Endast två remissorgan avstyrkte att underrätterna genom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

115

gående skulle organiseras med tre domare, nämligen Göta hovrätt och 1951
års rättegångskommitté (majoriteten). Flera remissorgan uttalade att man,
innan frågan om domkretsindelningen hade blivit närmare utredd, inte närmare
kunde yttra sig om hur stor en domkrets lämpligen borde vara. Denna
uppfattning framfördes av bl. a. häradshövdingeföreningen, som emellertid
underströk att organisatoriska svårigheter var förbundna med de mindre
domsagorna. Det föreföll föreningen som om dessa svårigheter var betydligt
mindre i domsagor med tingsdomare och tingssekreterare.

Endast några få remissorgan uttalade sig om lämplig övre gräns för underrätts
storlek. Hovrätten för Övre Norrland ansåg den övre gränsen vara
nådd, om arbetsvolymen fordrade mer än tre domare. Enligt Svea hovrätt
borde åtminstone en domsaga finnas i varje län. Hovrätten framhöll vidare,
att man kunde vara tveksam om det skulle vara fördelaktigt eller olämpligt
med stora domkretsar, när det gällde konsekvenserna i fråga om domartjänsternas
antal och beskaffenhet samt verkningarna på rekryteringen till
domarbanan.

3.1.3. Administrativa indelningar och indelningsändringar av betydelse för
domkretsindelningen

Under senare år har genomförts flera administrativa indelningsåtgärder
av betydelse för domkretsindelningen, och flera sådana åtgärder är under
övervägande.

Planerna för länens indelning i kommuner har fastställts av Kungl. Maj :t
genom beslut under åren 1963 och 1964. Besluten grundar sig på 2 a § lagen
den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
I detta lagrum, som tillkom genom beslut av 1962 års riksdag (prop.
1961: 180, KU 1962:1, rskr 64), föreskrivs att för varje län skall finnas en
av Kungl. Maj:t fastställd plan, som visar den lämpligaste indelningen av
länet i kommuner med hänsyn särskilt till befolkningsförhållandena, den
ekonomiska utvecklingen och de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning
och beskaffenhet. De nämnda besluten innebär, att kommuner
eller delar av dem har förts samman till 281 kommunblock (SFS 1964:
162), bortsett från Stockholms stad som inte berörs av planeringen.

Enligt 12 § lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning skall
indelningsändring träda i kraft i början av ett kalenderår. Det måste vidare
förflyta minst åtta månader mellan Kungl. Maj :ts förordnande om indelningsändring
och ikraftträdandet. Förordnande om indelningsändring måste
således meddelas före utgången av april månad för att kunna träda i
kraft vid årsskiftet. Enligt praxis genomförs en kommunal indelningsändring,
som kräver nyval, vid årsskifte efter det att allmänna val har hållits.
De indelningsändringar som blir följden av att kommuner eller delar av

116

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

kommuner läggs samman kan därför beräknas ske varje udda år allteftersom
kommunerna beslutar sig för att gå samman. Ändringar i den kommunala
indelningen har således genomförts med verkan från den 1 januari
1967 och kan i framtiden beräknas ske den 1 januari 1969, den 1 januari
1971 etc.

Antalet kommuner uppgick den 1 januari 1966 till 995, varav 133 städer,
95 köpingar och 767 landskommuner. Ett stort antal kommunsammanläggningar
beslutades under åren 1965 och 1966. Sedan dessa har trätt i kraft
den 1 januari 1967, har antalet kommuner gått ned till omkring 900.

Ändringar i den kommunala indelningen föranleder regelmässigt motsvarande
ändringar i den judiciella indelningen. I anslutning till den reform
beträffande kommunindelningen som trädde i kraft den 1 januari
1952 — den s. k. storkommunreformen — skedde således en allmän översyn
av domsagoindelningen. I de många fall då den ändrade kommunindelningen
bröt gräns för domsaga anpassades domsagoindelningen efter
kommunindelningen (jfr SFS 1950:442—459 samt 1951:11, 79, 98, 121
och 353). En motsvarande anpassning har skett vid senare ändringar i
kommunindelningen. Beträffande stad med rådhusrätt gäller att ändring
i stadsområdets omfattning automatiskt medför motsvarande judiciella
ändring. Det förekommer inte att domkretsindelningen skär kommungräns.

När det gäller kommunindelningen kan nämnas, att kommunalrättskommittén
år 1962 fick i uppdrag att utreda de problem som kan uppkomma
om en enhetlig kommuntyp införs. Kommittén har därefter i betänkandet
»Enhetlig kommuntyp» (SOU 1967:58) lagt fram förslag till författningsändringar
som behövs, om en sådan kommuntyp införs och den nuvarande
skillnaden mellan landskommuner, köpingar och städer avskaffas.

Indelningen i polisdistrikt bygger sedan den 1 januari 1965 på kommunblocken.
I varje polisdistrikt ingår sålunda ett eller flera kommunblock.
Gräns för polisdistrikt skär inte i något fall blockgräns. Enligt kungörelsen
den 4 november 1966 (nr 564) angående polisdistrikten är landet f. n. indelat
i 119 polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69
förordat, att antalet polisdistrikt minskas till 80, och i samband härmed
lagt fram förslag till ändrad polisdistriktsindelning. Styrelsen har hemställt,
att Kungl. Maj :t snarast tar upp frågan om ändring av polisdistriktsindelningen.
Med anledning av framställningen har Kungl. Maj :t den 10 november
1967 tillkallat särskilda sakkunniga för översyn av indelningen i
polis- och åklagardistrikt och av den regionala polisorganisationen (1967 års
polisutredning). Enligt direktiven för utredningen (riksdagsber. 1968: I Ju
65) bör utgångspunkten för dennas arbete vara rikspolisstyrelsens förslag,
men utredningen skall ha frihet att pröva även andra förslag till en rationell
indelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

117

Åklagar distrikten omfattar ett eller flera polisdistrikt och har därför
också kommunblocken som minsta byggstenar. Enligt kungörelsen den 29
maj 1964 (nr 345) angående åklagardistrikten finns 90 sådana distrikt.
Kommunblocken skär i ett stort antal fall gräns för underrätts domkrets.
Det hör till undantagen att ett åklagar distrikt sammanfaller med underrätts
domkrets. I allmänhet omfattar åklagardistrikten delar av skilda domkretsar.

Även frågan om ändring i indelningen i åklagardistrikt har nyligen aktualiserats.
Sålunda har RÅ i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69
framhållit, att det från åklagarsynpunkt är önskvärt att åklagar- och polisdistrikten
genomgående är identiska och att några av de nuvarande åklagardistrikten
är för små och bör läggas samman. Den av RÅ väckta frågan
har uppmärksammats i direktiven för den nyss nämnda 1967 års polisutredning.
I direktiven har nämligen angivits, att utredningen skall överväga om
de förslag i fråga om polisdistriktsindelningen som man kommer fram till
bör föranleda några jämkningar av åklagardistriktsindelningen. Utredningen
skall vidare vid denna bedömning beakta sambandet mellan indelningen
i åklagardistrikt och indelningen i domkretsar för de allmänna underrätterna.

Kronofogdedistrikten omfattar ett eller flera polisdistrikt. Enligt kungörelsen
den 29 maj 1964 (nr 366) angående kronofogdedistrikten är landet
indelat i 81 sådana distrikt.

Den nuvarande domkretsindelningen bryter inte på något ställe länsgränserna.
Det har av administrativa skäl — bl. a. med hänsyn till åklagarnas
ställning och till formerna för handläggningen av vissa frågor som
hänger samman med tingshusbyggnadsskyldigheten — ansetts önskvärt,
att en domsaga inte utgörs av delar från skilda län.

I länsindelningsutredningens direktiv (riksdagsber. 1964: I In 25) framhölls,
att indelningen i kommunblock bör läggas till grund för övriga administrativa
och judiciella indelningar och att de planerade kommunblocken
bör betraktas som de minsta enheterna vid uppbyggandet av de nya länen.
I enlighet därmed föreslår utredningen i betänkandet »Ny länsindelning»
(SOU 1967: 23) inte i något fall att delar av kommunblock skall föras till
olika län. Utredningen framhåller dock, att det enligt dess uppfattning i
ett — visserligen mycket begränsat — antal fall kan finnas anledning att
se över kommunblocksindelningen i anslutning till en ny länsindelning. Utredningens
förslag innebär att antalet län skall minskas från 24 (efter sammanslagningen
av Stockholms stad och län) till 15.

Domstolskommittén har undersökt vilka åtgärder som fordras, om domsaga
bildas av områden som ingår i skilda län. Kommittén har år 1966 till
Kungl. Maj :t överlämnat PM med förslag angående behörig länsstyrelse
m. in. i fall då domsaga hör till skilda län (stencil). Förslagen har remiss -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

behandlats men har därefter vilat. Kungl. Maj:ts ställningstagande i frågan
har ansetts kunna anstå till dess det klarnat om behov av en reglering av
åsyftat slag kommer att föreligga. Som tidigare har nämnts har domsagobildning
över länsgräns hittills inte förekommit.

3.1.4. Handläggningen av nu eller nyligen aktuella frågor om ändrad judiciell
indelning

Ärenden om ändring av den gällande domkretsindelningen har förekommit
allt oftare under senare år. I en del fall har detta berott på att viss rådhusrätt
har haft för litet arbetsunderlag för att bestå i den statliga underrättsorganisationen
(jfr prop. 1964: 156 s. 131 och 142). Så har exempelvis
sedan den 1 januari 1965 Alingsås, Söderhamn, Härnösand och Kristinehamn
i judiciellt avseende förenats med domsaga. Nyköping läggs under
landsrätt den 1 juli 1968.

De flesta domkretsregleringar som har ägt rum under de senaste åren har
företagits på grund av den pågående kommunindelningsreformen. Gällande
lagstiftning utgår från att den judiciella indelningen anpassas till indelningen
i kommuner och att gräns för judiciellt område sålunda sammanfaller
med kommungräns. Delar av en och samma kommun kan därför inte
tillhöra olika underrätter. När kommun går samman med kommun som tillhör
annan underrätt, måste domkretsindelningen alltså ändras. Sådana ändringar
gjordes i ganska stor utsträckning den 1 januari 1967, när ett stort
antal kommuner förenades som ett led i den pågående kommunindelningsreformen.
I några fall har kommunal indelningsändring medfört att underrätt
har fått så liten arbetsmängd att Kungl. Maj :t har beslutat att den skall
upphöra och i stället förenas med annan underrätt. Detta har gällt underrätter
i och i närheten av Kristianstad, Landskrona och Skellefteå. I andra
fall har det förekommit att ganska stora områden har förts från en domkrets
till en annan, dock utan att ändringarna har varit av sådan storleksordning
att en hel underrätt har måst upphöra. De har endast lett till att
personal har flyttats från en underrätt till en annan.

När vakans har uppkommit på chefsdomartjänst i underrätt under senare
år, har man prövat om den pågående kommunindelningsreformen eller andra
omständigheter gör en domkretsreglering nödvändig. Om så har varit
fallet, har Kungl. Maj :t uppdragit åt den hovrätt till vilken underrätten hör
att utreda den lämpligaste domkretsindelningen inom berört område. Uppdraget
har i allmänhet givits den innebörden att undersökning skall göras
om lämpligheten att anpassa domkretsindelningen till indelningen i åklagardistrikt.
Genom hovrätternas försorg har utredning nu satts i gång eller
redan skett i fråga om hela Östergötlands län, Jönköpings län, Kalmar län
och Värmlands län, samt i fråga om delar av bl. a. Stockholms, Södermanlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs, Jämtlands, Väster -

119

Kungl. Maj ds proposition nr ii år 1969

bottens och Norrbottens län. I allmänhet har hovrätterna, när de har fått
utredningsuppdrag, tillsatt en särskild utredningsman, som har gjort en
närmare undersökning av förhållandena inom området och som därvid har
tagit kontakt med representanter för olika statliga och kommunala intressen.

Sedan hovrätten har avlämnat sitt utredningsförslag, har myndigheter
och organisationer fått tillfälle att yttra sig över detta. Därvid har hörts bl. a.
rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, ifrågavarande länsstyrelse samt berörda
kommuner och tingshusbyggnadsskyldige. Beslut i indelningsfrågan har därefter
kunnat fattas av Kungl. Maj:t. Sådana beslut har hittills meddelats
endast i ett fåtal av de förut nämnda fallen. Besluten har inneburit bl. a. att
domkretsindelningen har anpassats till indelningen i åklagardistrikt så långt
det har varit möjligt. Fråga om att inrätta nya ordinarie domartjänster på
grund av domkretsreglering har underställts riksdagen.

I samband med att beslut har fattats om att göra en utredning om ändrad
domkretsindelning bär övervägts om ledig eller ledigblivande domartjänst
skall hållas vakant till dess det har klarlagts, om tjänsten bör återbesättas
med ny ordinarie innehavare. Genom Kungl. Maj :ts beslut är 15
häradshövdingetjänster och en borgmästartjänst f. n. vakanta på grund av
att frågan om ändrad domkretsindelning är aktuell.

3.2. Domstolskommitténs förslag och remissyttranden över dem

3.2.1. Domstolskommittén i SOU 1963: 56

I SOU 1963: 56 tar kommittén upp frågan om domkretsindelningen i en
enhetlig underrättsorganisation, i vilken någon skillnad mellan stadsrätt
och landsrätt inte skall finnas. Utan att ta ståndpunkt i detalj i frågan drar
kommittén upp vissa allmänna riktlinjer, efter vilka frågan enligt kommitténs
mening bör lösas.

Kommittén framhåller inledningsvis, att indelningen i domkretsar i en
enhetlig underrättsorganisation bör ske med sikte på att skapa arbetsenheter
som från olika synpunkter är så lämpliga som möjligt. Allmänhetens
berättigade krav på god rättsvård kommer härvid i förgrunden. Stor betydelse
måste fästas vid samhörigheten geografiskt och i annat hänseende
mellan olika orter och bygder, och dessutom vid centrumbildningar, kommunikationer
och förutsättningarna över huvud taget för behövlig kontakt
mellan domstolen och domkretsens olika delar.

Det är vidare av vikt för rättsvården att domkretsen får sådan omfattning
att den ger tillräckligt underlag för en ändamålsenlig och effektiv domstolsorganisation.
Organisatoriska och allmänt administrativa synpunkter måste
tillmätas synnerligt beaktande. Ändamålsenlig organisation och administration
är ovillkorliga förutsättningar för att rättsväsendet skall fungera till -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

fredsställande. Att i detta sammanhang ekonomiska hänsynstaganden kommer
in i bilden anses självklart.

I de nu angivna hänseendena finner kommittén att nuvarande domkretsindelning
företer betydande brister. Landets indelning i domsagor ter sig
inte sällan irrationell och egenartad. Detta sammanhänger med att domsagoindelningen
bygger på förutsättningar i fråga om samhällsbildning och
kommunikationer m. m. som inte längre existerar eller i varje fall i väsentlig
mån har förändrats. Strukturförändringarna inom samhället måste beaktas
vid en översyn av domkretsindelningen. Det måste eftersträvas att
domkretsarna får en arrondering vilken ansluter till den utveckling som
har ägt eller förutses komma att äga rum på olika områden.

Kommittén erinrar om att enligt dess direktiv bör gälla som allmän riktlinje
att domkretsarna skall vara tillräckligt stora för att bereda full sysselsättning
för flera ordinarie domare. Vidare nämns den i direktiven framhållna
synpunkten att med domsagor av sådan storlek skapas ökade möjligheter
att åstadkomma en rationell arbetsfördelning mellan befattningshavarna
inom domstolen och att tillföra kansliarbetet den moderna kontorsteknikens
landvinningar. Kommittén påpekar, att samma synpunkter har
framhållits av stadsdomstolsutredningen och att denna utredning också
har uttalat, att arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsättning i
en större domstol och att den större domstolens elastiska organisation gör
det lättare att utan förstärkningar bemästra tillfälliga påfrestningar i arbetet.

Sistnämnda synpunkt är enligt kommittén inte minst viktig. Den större
domstolens elasticitet är en mycket väsentlig fördel. En domstol med bara
en eller ett par domare har svårt att hålla arbetet flytande vid sjukdomsfall
eller annan ledighet eller vid periodvis återkommande förskjutningar i arbetsbelastningen.
Synpunkter av detta slag måste tilläggas betydelse inte
bara när det gäller antalet domare utan också för de olika sidorna av kansliarbetet.
Bara en förhållandevis stor domstol kan ha den personaluppsättning
som är nödvändig för att det inte skall uppkomma besvärande rubbningar
till förfång för allmänheten vid inträffande förfall bland kanslipersonalen.
Allmänt kan sägas, att ju större en domkrets är, desto mindre känslig blir
domstolen för störningar av sådant slag.

Kommittén framhåller, att små domkretsar är sårbara också i ett annat
hänseende, som är betydelsefullt särskilt med hänsyn till den framtida utvecklingen,
nämligen vid sådan ändring i domkretsarnas storlek som orsakas
av ändrad kommunal indelning. Om domkretsarna är för små, kan ändringar
i den kommunala indelningen få vittgående följder i judiciellt avseende.
Är domkretsarna däremot förhållandevis stora, behöver kommunala
indelningsändringar inte alls påverka antalet domkretsar. Återverkningarna
av ändringarna blir betydligt lättare att komma till rätta med när det gäller
sådana frågor som behovet av domstolslokaler och arbetskraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

121

Att små domkretsar och domstolar administrativt och organisatoriskt sett
är underlägsna större arbetsenheter i åtskilliga hänseenden får enligt kommitténs
mening anses ovedersägligt. På det hela taget måste det innebära
en rationalisering att i stället för ett stort antal små enheter ha ett mindre
antal relativt stora. Antalet avdömda mål per domare växlar från i vissa
domsagor mindre än 200 till i andra mer än det dubbla. I rådhusrätterna är
förhållandet likartat. En sådan ojämnhet i arbetsbelastningen finner kommittén
inte vara lycklig. En successiv årlig förstärkning av personalen i de
mest arbetstyngda domsagorna har blivit nödvändig. Å andra sidan har arbetskraften
i de mindre enheterna inte kunnat fullt utnyttjas. Genom ombildning
till större domkretsar kan en utjämning ske utan att det totala antalet
domare behöver ökas, och en bättre fördelning av arbetskraften i övrigt
kan åstadkommas.

Kommittén nämner, att de mindre domsagornas förtjänster har ansetts
vara följande. Häradshövdingen blir där mer förtrogen med sin domkrets
och kan lättare övervaka arbetet än i en stor domstol. Domstolen och dess
kansli blir mer lättillgängligt för allmänheten. Allmänheten och domstolen
kommer i närmare kontakt med varandra, vilket ökar förutsättningarna
för allmänhetens förtroende för domstolen.

Gentemot dessa synpunkter anför kommittén, att förtrogenheten med
domkretsen kan ha haft betydelse vid en tid när olika bygder hade sina
speciella problem och sedvänjor och när befolkningens rörlighet inte var så
stor. Kommittén hävdar att sådana synpunkter inte kan tillmätas något
större värde med den utjämning som numera har skett. Vidare framhålls
att avstånden inte längre spelar samma roll som förr och att nutida kommunikationsmöjligheter
gör att domstolskansliets belägenhet inte är av så
stor vikt bara det förläggs till en centralort. I detta avseende är att beakta
att övervägande delen av befolkningen aldrig eller ytterst sällan har något
behov av personlig kontakt med domstolsväsendet. Det torde företrädesvis
vara inskrivningsärendena som ger domkretsens invånare anledning att
besöka domstolen. Ingivandet av ansökningar i sådana ärenden och övrig
kontakt med domstolen sker emellertid i allt större utsträckning genom förmedling
av banker och andra kreditinstitut.

Ledningen och övervakningen av arbetet måste uppenbarligen medföra
andra och kanske svårare problem i en stor domstol än i en liten. Detta är
dock inte något skäl mot större domstolar, eftersom god arbetsledning och
tillfredsställande ordning bör kunna ordnas lika väl i en stor domkrets som
i en mindre.

Kommittén anser, att det kan diskuteras, hur stor personal — i första
hand hur många domare —- som en domkrets bör sysselsätta för att domstolen
skall fylla kraven på en rationell arbetsenhet. En domstol med bara
en domare håller uppenbarligen inte måttet i det avseendet. Ökas antalet
till två, anser kommittén läget genast bättre. Men inte heller en domkrets

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

av sådan storlek erbjuder de möjligheter till ändamålsenlig fördelning av
arbetet och effektivt utnyttjande av personella och tekniska resurser som
måste eftersträvas. Den tillgängliga reserven vid ledigheter eller vid behov
av extra arbetsinsats blir också praktiskt taget obefintlig. Från administrativa
synpunkter är det mest önskvärt att varje domstol är tillräckligt stor
för att kunna bära sådana tillfälliga påfrestningar utan att behöva anlita
hjälp utifrån. I en liten domstol finns inte utrymme för tjänstemän med
uteslutande eller huvudsaklig uppgift att vikariera för de ordinarie domarna.
Förutsättningen för att sådan vikarie ständigt skall kunna vara
knuten till en domstol är enligt kommittén, att denna är tillräckligt stor
att bereda sysselsättning åt sex å sju domare, av vilka kanske dock någon
skulle kunna vara icke-ordinarie tjänsteman på utbildningsstadiet. Även om
inte alla domstolar kan bli så stora, anser kommittén det vara angeläget
att varje domstol får en organisation som gör en ändamålsenlig fördelning
av arbetet möjlig och medför att mer eller mindre tillfällig ökning i arbetsbördan
eller frånvaro av personal inte ovillkorligen kräver att extra arbetskraft
sätts in. Rubbningar i den normala arbetsgången kan naturligtvis
uppstå också i större domstolar, men de anses där bli jämförelsevis mindre
besvärande.

Kommittén påpekar, att det förhållandet att vissa domsagor nu är så
små hänger samman med att domsagoindelningen ursprungligen skedde
efter principen att i domsaga inte skulle finnas mer än en ordinarie domare.
Principen hade sin grund i att för häradsrätterna gällde domförhetsregler
av innebörd att inte mer än en lagfaren domare samtidigt deltar i något
mål. Kommittén erinrar om sitt förslag att i ett enhetligt underrättssystem
tvistemål även vid häradsrätt i vissa fall skall avgöras av juristkollegium,
som skall bestå av tre domare. Det är därför naturligt att man, när det gäller
att bestämma minimistorleken för de nya domkretsarna i princip utgår
från att varje domkrets åtminstone bör bereda sysselsättning för tre domare.
Visserligen är det tänkbart att en domstol, när juristkollegium skall
bildas, lånar en domare från annan domstol eller får förstärkning från hovrätten.
Sådana utvägar är emellertid förenade med arbetsorganisatoriska
olägenheter. Även om möjligheter till avvikelser måste föreligga, bör som
allmän regel gälla att varje domstol har tillräckligt antal domare. Något
ovillkorligt krav på att samtliga tre domare i en domkrets skall vara ordinarie
torde inte böra gälla. Det är emellertid en allmänt omfattad princip
att domare bör vara ordinarie. Det förutsätts, att undantag från den
principen om möjligt inte sker annat än när det påkallas vid ledighet för
de ordinarie domarna eller från utbildningssynpunkt.

Ett anmärkningsvärt och för nuvarande domkretsindelning utmärkande
förhållande är att i ett stort antal fall flera underrätter med var sitt kansli
har blivit förlagda till samma ort. Ett sådant system kan från driftsekonomiska
och allmänt administrativa synpunkter i regel inte vara ändamåls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

123

enligt. Inte heller kan det anses nödvändigt eller önskvärt med hänsyn till
rättsvården eller från andra allmänna synpunkter. Enligt kommittén bör
principen vara att bara en underrätt förläggs till varje ort. Kommittén understryker
emellertid, att de största städerna i det avseendet får anses inta
en särställning. Undantag kan tänkas komma i fråga, främst när det gäller
Stockholm men också beträffande några andra större städer. Om principen
i övrigt kan upprätthållas strikt får bero på prövning från fall till fall. Kommittén
påpekar att bl. a. lokalfrågan på sina håll kan vålla svårigheter.

Kommittén understryker, att domkretsindelningen har beröring med de
indelningar som gäller i fråga om annan statlig verksamhet. Det förefaller
önskvärt att områdena för olika judiciella och administrativa verksamhetsgrenar
i geografiskt hänseende stämmer överens. Så mycket torde i varje
fall vara klart att gränserna inte i onödan bör skära varandra. Kommittén
pekar i detta sammanhang på kommunindelningen, kommunblocksindelningar,
indelningen i polisdistrikt, i åklagardistrikt och i utmätningsmannadistrikt
samt länsindelningen. Värdet av att anpassa domkretsindelningen
efter sådana indelningar växlar alltefter indelningarnas syfte. 1 vissa
fall är anknytningen till domstolarna och rättsväsendet starkare och betydelsefullare
än i andra.

När det gäller kommunindelningen påpekar kommittén, att kommunen
är den minsta enhet av vilken en domkrets f. n. byggs upp. Åtskilliga med
rättsväsendet sammanhängande frågor är beroende av den kommunala indelningen.
Som exempel nämns RB:s forumregler, bestämmelserna om mantalsskrivning
och reglerna om nämndemannaval. En uppdelning av kommun
på flera domkretsar är därför förenad med tekniska och praktiska svårigheter.
Kommittén anser att behov av sådan uppdelning inte föreligger.

Starka skäl talar för att inte bara kommungränserna utan också gränserna
för kommunblocken iakttas vid domkretsindelningen. Visserligen kan indelningen
i kommunblock inte tillmätas samma vikt för domkretsindelningen
som vid indelning i län och polisdistrikt. Så länge kommunerna i ett block
består som särskilda kommunala enheter möter inte hinder mot att hänföra
dem till olika domkretsar. Emellertid utgör redan den samhörighet som har
kommit till uttryck i blockbildningen anledning att beakta kommunblocken
vid domkretsindelningen. Det kan bara vara en tidsfråga, när kommuner
som ingår i ett kommunblock sammanläggs. Skär domkretsindelningen
kommunblocksgränserna, blir följden att vid framtida kommunsammanläggning
en domkrets automatiskt ökar i storlek medan en annan i samma
grad minskar. Även om kommunblocksindelningen inte följs helt vid indelningen
i domkretsar, blir det under alla förhållanden nödvändigt att ta hänsyn
till de kommunindelningsändringar som kan vara att emotse i framtiden.
Domkretsarna måste då ges sådan storlek och arronder as så att de kan
bestå som lämpliga enheter, oberoende av om det geografiska verksamhetsområdet
ändras genom nya kommunbildningar.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Polisdistriktsindelningen har enligt kommittén i och för sig knappast
någon betydelse för domstolsväsendet och domkretsindelningen. Emellertid
är polisdistrikten grunden för åklagardistrikten, vilka i sin tur har samband
med indelningen i domkretsar. Eftersom samarbetet mellan distriktsåklagarna
och domstolarna underlättas, om en åklagare inte behöver splittra
sig mellan flera domstolar, bör en anpassning efter indelningen i åklagardistrikt
eftersträvas vid domkretsindelningen. Ett åklagardistrikt bör helst
inte vara uppdelat på flera domkretsar. Från arbetsorganisatorisk synpunkt
är det dock inte något hinder mot att en domkrets omfattar flera, odelade
åklagardistrikt. Om en tillfredsställande domkretsindelning inte kan vinnas
utan att åklagardistrikt som består av flera polisdistrikt delas på olika domkretsar,
synes i första hand böra undersökas möjligheten att följa polisdistriktsindelningen.

I fråga om domkretsindelningens samband med länsindelningen nämner
kommittén, att länsstyrelserna har befattning med tingshusbyggnadsskyldigheten.
Betänkligheter mot att vid en ny domkretsindelning bryta länsgränserna
kan vidare föranledas av de olägenheter som uppkommer, om
också gränserna för åklagar- eller utmätningsmannadistrikt därigenom kommer
att skäras. Har länsgränserna respekterats vid indelningen i sådana
distrikt, bör de såvitt möjligt respekteras också vid indelning i domkretsar.
Har däremot länsgränserna genombrutits vid indelningen i åklagar- och utmätningsmannadistrikt,
är det enligt kommittén viktigare att vid domkretsindelningen
följa distriktsgränserna än länsgränserna. Kommittén påpekar
dock, att det i båda de nämnda fallen kan bli nödvändigt med undantag om
en ändamålsenlig domkretsindelning skall uppnås. En särskild anledning
att inte undantagslöst följa länsgränserna vid domkretsindelning kan vara
att länsindelningen är föremål för utredning. Hänsyn bör då om möjligt tas
till de ändringar i länsgränserna som utredningen leder till. I övrigt bör
eftersträvas att ge domkretsarna en sådan utformning att, om länsgränserna
efter domkretsindelningen ändras, därav betingade justeringar av
domkretsarnas gränser kan göras utan att domkretsindelningen som sådan
behöver rubbas eller bli olämplig.

Kommittén framhåller, att ändringarna av de nuvarande domkretsarna
sannolikt måste fördelas över en tämligen lång tidsperiod. De får verkställas
successivt under beaktande av föreliggande förhållanden, varvid särskilt
framhålls lokalfrågorna för nya, större underrätter och de personalproblem
som ändringarna för med sig.

Kommittén sammanfattar sina överväganden i sex punkter, vilka uttrycker
de riktlinjer som kommittén anser böra gälla beträffande domkretsindelningen
för underrätterna.

1. Det bör eftersträvas att varje domkrets ges sådan storlek, att den möjliggör
en effektiv och ändamålsenlig underrättsorganisation. Ur dessa syn -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

punkter bör en domkrets regelmässigt vara tillräckligt stor att bereda sysselsättning
åt minst tre domare.

2. Principiellt bör, särskilt ur driftsekonomiska och allmänt administrativa
synpunkter, ej till någon ort förläggas mer än en underrätt. I vad mån
principen kan upprätthållas är en avvägningsfråga, som får bli beroende
på omständigheterna i det särskilda fallet. Bl. a. byggnadsekonomiska och
byggnadskulturella synpunkter kan härvid spela in.

3. Domkretsarna bör uppbyggas med kommuner som minsta enheter.
Även kommunblocken bör bevaras odelade. Skulle i något fall undantag från
denna regel av särskild anledning befinnas önskvärt, måste i vart fall tillses
att domkretsarna får sådan storlek och utformning att de inkorporeringar
eller sammanläggningar av kommuner inom blocket, som framdeles kan
komma att ske, inte behöver medföra att domkretsindelningen fördenskull
ändras.

4. Indelningen i åklagardistrikt och i utinätningsmannadistrikt måste
beaktas. Domkretsgränser och distriktsgränser bör helst ej skära varandra.
Måste för att man skall få till stånd en ändamålsenlig domkretsindelning
gränserna för utmätningsmannadistrikten genombrytas, bör i första hand
åklagar distriktens gränser följas. Låter ej heller detta sig göra, bör undersökas
möjligheten att följa polisdistriktsindelningen.

5. Länsgränserna bör i princip respekteras. Om ett åklagar- eller utmätningsmannadistrikt
skär länsgränserna, bör dock distriktsgränserna ges
företräde framför länsgränserna. Omfattar ett kommunblock delar av flera
län, bör i första hand länsgränserna följas, men samtidigt bör domkretsindelningen
göras sådan att den ej behöver ändras för den händelse ändringar
i den kommunala indelningen inom kommunblockbildningens ram
framdeles sker. I den mån ändringar av länsgränserna kan förutses bli
följden av den pågående översynen av länsindelningen, bör på motsvarande
sätt hänsyn härtill tas.

6. Genomförandet av den nya domkretsindelningen bör ske successivt
under hänsynstagande till de praktiska förutsättningar som kan erbjuda sig
att göra övergången så mjuk och smidig som möjligt. De närmare riktlinjerna
härvidlag får dras upp, sedan indelningen detaljplanerats.

Mot kommitténs förslag i 1963 års betänkande har en av kommitténs
ledamöter reserverat sig (s. 250). Han hävdar, att domkretsarna i princip
bör vara så stora, att de bereder sysselsättning åt två ordinarie domare och
att flera underrätter bör kunna vara förlagda till samma ort. Vidare uttalas
bl. a. att alltför rationella synpunkter har tillåtits vara avgörande vid utformningen
av principer för en ny domkretsindelning. Tillräcklig hänsyn
har inte tagits till de värden som ligger i historia och tradition. En eventuell
minskning av underrätternas arbetsvolym skulle vid bifall till principförslaget
om minst tre domare i varje domkrets medföra en så avsevärd

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

utsträckning av domkretsens område att den inte skulle te sig rimlig från
vare sig bygdens, allmänhetens, rättsvårdens eller juristernas synpunkt. Mot
alltför stora domkretsar invänds i övrigt, att arbetet med administrationen
av dem kan leda till att övervakningen av arbetet och utbildningen av notarier
eftersätts. En av de mera allvarliga nackdelarna med den föreslagna
domkretsreformen anses vidare vara den högst avsevärda nedgång i antalet
chefsdomartjänster, som blir följden av större men färre domkretsar. Det
är enligt reservanten tydligt att rekryteringen till domarbanan löper risk att
försvåras, om antalet sådana tjänster i hög grad nedbringas.

I särskilt yttrande anför fyra ledamöter av den till kommittén knutna
rådgivande nämnden (s. 255), att de visserligen instämmer i att det är
önskvärt att domsagorna i regel blir tillräckligt stora att bereda sysselsättning
åt minst tre domare. De anser emellertid, att geografiska och andra skäl
talar för att domsagor med två domare kan vara motiverade. De delar vidare
i allt väsentligt den nyssnämnde reservantens mening beträffande olägenheterna
av alltför stora domsagor.

En av kommitténs experter förklarar i särskilt yttrande (s. 254), att han
delar reservantens betänkligheter mot förslaget att i princip inte mer än en
underrätt skall förläggas till någon ort. Det kan i regel inte anses påkallat
eller önskvärt att föra samman alla underrätter på en ort till en enda domkrets.
Det saknas stöd för att så stora arbetsenheter representerar en ändamålsenligare
och lämpligare underrättsorganisation än domkretsarna i enlighet
med kommitténs riktlinjer i övrigt. Det påpekas dessutom, att förslaget
— utöver vad som följer av tillskapandet i princip av domkretsar som
ger sysselsättning åt tre domare — leder till en ytterligare väsentlig minskning
av antalet chefsdomartjänster, som är ägnad att menligt inverka på
rekryteringen till domarbanan.

3.2.2. Remissyttranden över SOU 1963: 56

En sammanställning av remissyttrandena över de av domstolskommittén
i SOU 1963:56 föreslagna riktlinjerna för domkretsindelningen finns i
kommitténs senaste betänkande, SOU 1967:4 (s. 41—51), och remissutfallet
återges därför här endast sammanfattningsvis.

Förslaget under latt varje domkrets skall vara stor nog
att bereda ar bets underlag åt minst tre domare biträds
av det alldeles övervägande antalet remissinstanser. Förslaget tillstyrks eller
lämnas utan erinran av JK, RÅ, nedre justitierevisionen (majoriteten), Svea
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för Övre Norrland, samtliga rådhusrätter, samtliga länsstyrelser,
1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelningsutredningen,
advokatsamfundet, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges juristförbund, flertalet av de stadskommunala organ,

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

127

som yttrat sig i frågan, samt några tingshusbyggnadsskyldige. En del av
dessa remissinstanser framhåller, att i vissa fall kan föreligga skäl att inrätta
domstolar med bara två domare.

Många remissinstanser uttalar sig om vilken övre gräns som bör
gälla för domkretsens storlek. En grupp remissinstanser framhåller, att
domkretsarna som regel inte bör göras större än att de bereder arbete åt tre
domare. Till denna grupp hör JK, nedre justitierevisionen (majoriteten),
Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige.

Några remissinstanser förordar, att gränsen sätts vid fyra domare. Till
dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,
några rådhusrätter samt Sveriges juristförbund.

Från flera håll anförs betänkligheter mot mycket stora underrätter. I
det sammanhanget åberopas också att man inte kan bortse från den inverkan
på antalet chefsdomartjänster och därmed på befordringsgången
som en minskning av antalet underrätter kommer att medföra.

Domstolskommitténs förslag under 2 att mer än en underrätt i
princip inte bör förläggas till någon ort tillstyrks av JK,
RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, flertalet rådhusrätter och länsstyrelser,
1961 års storstadsutredning, advokatsamfundet och några kommunala
organ.

Avstyrkande eller kritik förs fram av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten
för Övre Norrland, några rådhusrätter, riksrevisionsverket, några
länsstyrelser, häradshövdingeföreningen, stadsdomareföreningen, Svenska
kommunförbundet samt åtskilliga tingshusbyggnadsskyldige och kommunala
organ.

Förslaget under 3 att domkretsarna bör byggas upp med kommuner
som minsta enhet och att även kommunblocken bör bevaras
odelade har — med några få undantag —- tillstyrkts eller lämnats
utan erinran.

Kommitténs förslag under 4 att indelning i åklagardistrikt och
kronofogdedistrikt skall beaktas och, om detta inte låter sig göra,
indelningen i polisdistrikt om möjligt skall följas har inte helt
vunnit anslutning hos de remissinstanser som uttalat sig i frågan. Åtskilliga
remissinstanser betonar att domkretsindelningen bör vara primär i förhållande
till andra indelningar. Att domkretsindelningen i varje fall bör
följa indelningen i åklagardistrikt understryks av RÅ, stadsdomareföreningen,
Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,
Föreningen Sveriges landsfiskaler och polisberedningen.

Kommitténs förslag under 5 att länsgränserna i princip bör respekteras
har med få undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Förslaget under 6 att den nya domkretsindelningen bör genomföras
successivt har genomgående kraftigt understrukits av de remissinstanser
som har berört frågan.

3.2.3. Prop. 1964: 156

I prop. 1964: 156 som gällde huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. m.
ansåg jag det inte nödvändigt att i dåvarande läge ta upp domstolskommitténs
förslag om principer för domkretsindelningen till prövning. Sedan jag
konstaterat detta, anförde jag följande.

Anmärkas bör dock att, då lämpliga gränser för domkretsar skall uppdragas,
det helt visst är lika mycket fråga om praktiska bedömanden som
om principer. I detta sammanhang vill jag erinra om att andra indelningsfrågor
nu står inför sin lösning. Kommunblocksindelningen beräknas sålunda
bli slutförd inom kort. Under detta år kommer vidare distrikten för
den nya polis- och åklagarverksamheten att fastställas. Det är inte uteslutet
att dessa indelningsändringar befinnes böra föranleda vissa jämkningar
i domkretsindelningen inom ramen för dagens underrättsorganisation. Det
är dock ännu för tidigt att söka närmare pröva ändringarnas inverkan på
domstolsverksamheten inom olika regioner. Jag är därför inte nu beredd att
föreslå åtgärder, men jag avser att följa dessa frågor med uppmärksamhet.
I anslutning härtill vill jag dock framhålla att man för överskådlig tid bör
räkna med domkretsar för våra underrätter av mindre omfattning än domstolskommittén
synes ha förutsatt. Jag utgår sålunda bl. a. ifrån att även
i fortsättningen mer än en underrätt kan komma att finnas på en och samma
ort.

3.2.4. Domstolskommittén i SOU 1967: 4

I SOU 1967: 4 lägger kommittén fram ytterligare allmänna synpunkter
beträffande ny domkretsindelning för underrätterna. På grundval härav
redovisar kommittén ett detaljerat förslag till sådan indelning för hela landet.

Kommittén anför, att genom rådhusrätternas förstatligande första steget
togs till en ny, enhetlig underrättsorganisation. Kommitténs uppdrag syftar
emellertid till en samlad översyn av hela domstolsorganisationen. De olika
spörsmål, som innefattas i uppdraget, griper in i varandra på sådant sätt
att de ofta inte lämpligen kan lösas var för sig. Det hade därför varit önskvärt
att kunna i ett sammanhang redovisa resultaten av kommitténs fortsatta
överväganden. Ännu dröjer det emellertid innan kommittén hunnit
behandla och ta ställning till alla frågor som ingår i utredningen. På grund
härav och med hänsyn till det aktuella intresse, som är knutet till den
relativt lätt avgränsbara del av utredningskomplexet, som domkretsindelningen
utgör, har kommittén funnit sig böra lägga fram ett separat förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

129

Underrätternas domkretsar berörs av omfattande ändringar i rikets administrativa
indelning. Särskild vikt i detta hänseende har kommunindelningen.
Det är nödvändigt att domkretsarna anpassas efter den utveckling som
här sker. Det blir en fråga om fortgående, successiva ombildningar. Skall
härvid kunna vinnas en ändamålsenlig domkretsindelning fordras emellertid
att en översiktsplan föreligger utarbetad, en generalplan, vilken omfattar
samtliga domkretsar sådana dessa tänks slutligen utformade. I anslutning
härtill är det av intresse att undersöka hur genomförandet av
denna plan kan komma att gestaltas.

Också domkretsindelningen äger samband med andra frågor av betydelse
för domstolarnas verksamhet. En sådan fråga gäller domförhetsreglerna.
Dessa är emellertid inte utslagsgivande för domkretsarnas storlek. Även
med de domförhetsregler som nu gäller måste, såsom framhålls i direktiven,
åtskilliga av våra nuvarande underrätter anses alltför små.

Större inverkan på domkretsarnas omfattning har frågan vilka arbetsuppgifter
som kan väntas ankomma på underrätterna i framtiden och hur
tyngande dessa uppgifter blir. Frågan är svår att besvara med säkerhet. Utvecklingen
beror av många ovissa förhållanden. Den sammanhänger med
utvecklingen inom andra områden av samhällslivet. Lagstiftningen undergår
också ständiga ändringar. Härigenom påverkas kanske särskilt brottmålssidan
av domstolsarbetet, men även tvistemålens art och omfattning berörs.
Genom sådan speciallagstiftning som jorddelningslagen och expropriationslagen
har f. n. underrättsdomarna särskilda uppgifter som ligger utanför de
allmänna domstolarnas kompetensområde. Inskrivningsväsendets anknytning
till det allmänna domstolsväsendet medför ett betydande arbete för
underrätterna, även om detta till större delen utförs inte av domare utan av
tingsnotarier och domstolsbiträden.

Det är inte omöjligt att i en framtid ändringar kan komma till stånd på
berörda områden. Arbetsuppgifter, som nu åvilar de allmänna underrätterna
och deras befattningshavare, kan härvid komma att överflyttas på
andra organ. Vad beträffar inskrivningsväsendet har kommittén ansett sig
böra utgå från att de allmänna underrätterna kommer att ha befattning
härmed även i fortsättningen. Detta överensstämmer med uttalande av chefen
för justitiedepartementet i direktiven för inskrivningskommittén, som
tillkallats för utredning om övergång till automatisk databehandling vid
fastighetsbokföringen. Tillämpningen av ADB-system för registrering av
inskrivningsärendena kan tänkas förutsätta tämligen stora inskrivningsavdelningar.
Enligt direktiven bör det emellertid inte möta något hinder att,
om så är lämpligt, gemensamma inskrivningsavdelningar inrättas för flera
domkretsar, exempelvis när två domsagor har sina kanslier i nära anslutning
till varandra. Användningen av datamaskiner inom inskrivningsväsendet
kan få betydelse också med avseende på lokalbehovet. Nuvarande
fastighetsböcker fordrar stort utrymme. Övergång till ADB-system kan in 5

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

130

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

nebära en besparing i detta hänseende. En omläggning av registreringsförfarandet
kan medföra att byggnadsproblemen går att lösa lättare.

Ändrad lagstiftning kan också på annat sätt medföra lättnader för underrätterna.
Ett exempel härpå är de nyligen beslutade ändringarna i trafiklagstiftningen
(SFS 1966:247—252). Å andra sidan bör det ej hållas för
osannolikt att nya uppgifter kommer att åläggas de allmänna domstolarna.
Enligt hittills vunnen erfarenhet visar domstolsgöromålen en ständig tendens
att öka. Av 1965 års långtidsutrednings huvudrapport (SOU 1966: 1)
framgår att enligt hovrätternas bedömning skulle från år 1965 till år 1970
kunna väntas en sysselsättningsökning vid de allmänna domstolarna av
2,7 % per år, vilket beräknas medföra en ökning under hela 5-årsperioden
av cirka 500 tjänstemän. Beräkningarna avser endast de närmaste åren.
En ny domkretsindelning är en fråga på lång sikt. Även om man i dag
visste, hur utvecklingen kommer att gestalta sig under exempelvis den
närmaste 10-årsperioden, är det troligt att åtskilligt har förändrats redan
innan indelningen hunnit genomföras i sin helhet. Det är önskvärt att en
ny domkretsindelning får sådan utformning att den kan bestå i huvudsakligen
oförändrat skick ej endast under den begränsade tid som nu kan överblickas.
I vart fall måste man eftersträva sådan arrondering av domkretsarna
att ändringar, där sådana blir nödvändiga, kan göras utan större
omläggningar och svårigheter.

Har man den inställningen att som regel ingen domkrets bör understiga
viss minimistorlek, föranleder ökning av arbetsvolymen inte att domkretsindelningen
måste göras om, utan endast att vederbörande underrätt får
tillföras ökad personal. Med den uppfattningen blir det angeläget att varje
domkrets från början i allmänhet görs så stor, att man, även om arbetsvolymen
skulle minska, saknar rimlig anledning räkna med annat än att
underlag kommer att finnas för önskat minimiantal domare.

Oavsett vilka ändringar i den ena eller andra riktningen som kommer att
ske inom lagstiftningen, torde underrätternas totala arbetsvolym under lång
tid framåt knappast komma att bli mindre än den nu är. Vare sig en ny
domkretsindelning planeras nu eller senare, kommer de grundläggande
statistiska beräkningarna alltid att bli osäkra. Skillnaden är endast att
dagens ovissa faktorer i morgon kommer att ersättas av andra.

Ett nuvarande ovisshetsmoment är också länsindelningen. Det är för
tidigt att säga vad länsindelningsutredningens förslag kan leda till. Gällande
domkretsindelning för underrätterna ansluter till länen, så att en domkrets
aldrig omfattar delar av flera län. Det kan i och för sig vara önskvärt att
gränserna för olika judiciella och administrativa områden ej skär varandra.
Sambandet mellan län och domkretsar är dock inte större än att avvikelser
bör kunna tillåtas om så behövs för att få till stånd en ändamålsenlig domkretsindelning.
En ny domkretsindelning behöver alltså inte vara ovillkorligen
bunden av hur en ny länsindelning kommer att se ut. Bortsett häri -

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

från synes det emellertid möjligt att med utgångspunkt från nuvarande
länsindelning utforma en lämplig domkretsindelning på sådant sätt att den
i huvudsak kan bestå oberoende av om länen framdeles får ett annat utseende.
Kommittén anser det inte nödvändigt att man för en översyn av
domkretsindelningen avvaktar resultatet av pågående överväganden rörande
länen. Ändringar i länsindelningen kan kanske framdeles på sina håll böra
föranleda vissa justeringar av domkretsgränserna. Men dessa justeringar
behöver inte rubba domkretsindelningen i stort.

Genom ombildning av kommunblocken till kommuner kan antalet kommuner
beräknas gå ned från nu närmare 1 000 till mindre än 300. Eftersom
domkretsarna bygger på kommuner som minsta enheter och kommunblockens
gränser ofta skär de nuvarande domkretsarnas, blir återverkningarna
av ändringarna i den kommunala indelningen på den judiciella avsevärda.
Flertalet domkretsar berörs mer eller mindre och i åtskilliga fall bryts de
helt sönder. Behovet av en plan, som kan ligga till grund för åtgärder allteftersom
ändringar i domkretsindelningen på detta sätt aktualiseras, är
uppenbarligen stort. När domstolskommittén nu framlägger en sådan plan,
har kommittén därmed också avgivit förslag till den nya domkretsindelning,
som omfattas av utredningsuppdraget.

Det förslag till domkretsindelning, som sålunda upprättats, förutsätter att
en enhetlig underrättsorganisation genomförs. Domkretsarna har alltså utformats,
oavsett om därigenom kommer att med stad, som f. n. bär rådhusrätt,
judiciellt förenas annan kommun. Enligt gällande lagstiftning är sådan
förening inte möjlig på annat sätt än att antingen den andra kommunen
administrativt sammanläggs med staden eller staden läggs under landsrätt.
I vissa fall skulle det kanske vara bättre om landsbygdsområde kunde förenas
med domkrets för rådhusrätt, t. ex. om staden tills vidare införlivat
endast en del av det kommunblock, i vilket staden ingår, och det alltså
kan väntas att även återstående del senare sammanförs med staden och
kommer under rådhusrättens jurisdiktion. Läget kan också vara sådant att
en lämplig domkretsindelning bäst vinns genom att ett i förhållande till
staden helt fristående kommunblock förenas med rådhusrättens domkrets.

Genomförandet av en ny domkretsindelning skulle underlättas, om de
påtalade hindren avlägsnades. Kommittén föreslår därför -— i avvaktan
på enhetlig underrättsorganisation — att rådhusrätts domkrets skall kunna
vidgas att omfatta även annan kommun än staden, på motsvarande sätt
som nu stad med rådhusrätt kan läggas under landsrätt, utan att någon
ändring behöver ske i den administrativa indelningen.

Kommitténs allmänna synpunkter rörande ny domkretsindelning
anknyter till de överväganden och riktlinj er som
kommittén lade fram i 1963 års betänkande samt till synpunkter som fördes
fram under remissbehandlingen därav.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr hh år 1969

Kommittén konstaterar att de principer för en ny domkretsindelning för
underrätterna som kommittén har föreslagit i stort sett har vunnit anslutning
hos remissinstanserna. Viss kritik har anförts beträffande det antal
domare som regelmässigt bör tas till utgångspunkt vid bestämmandet av
domkretsarnas omfattning. I allmänhet godtas emellertid principen att
varje domkrets bör vara tillräckligt stor för att bereda sysselsättning åt
minst tre domare. Invändningar har framför allt riktats mot att mycket
stora domkretsar bildas.

Frågan om lämpligaste storleken på en underrätt är enligt kommittén
knappast möjlig att besvara generellt. Åtskilliga faktorer måste beaktas,
bl. a. den statsfinansiella sidan. Det finns emellertid inte heller belägg för
att domstolar över en viss storleksgrad allmänt sett skulle vara mindre
effektiva eller mindre ändamålsenliga än andra, inte fullt så stora enheter.

Kommittén har övervägt möjligheterna att på statistisk väg komma
fram till vilken typ av underrätter som från ekonomisk synpunkt är mest
fördelaktig. En undersökning av domsagorna, begränsad till år 1964, har
gjorts. Målet för undersökningen har varit att räkna fram lönekostnaden
i kronor dels för avgjort mål dels för avgjort inskrivningsår ende. Vid undersökningen
har domsagorna jämförts med varandra för bedömning i vad
mån målkostnaden och kostnaden för inskrivningsärende har samband
med storleken på domsaga och antalet domare som tjänstgör där. Resultatet
av undersökningen, som avser 112 av de dåvarande 117 domsagorna, redovisas
i följande uppställning (bet. s. 53).

Antal	Antal	Genomsnittlig	Genomsnittlig kostnad
domare	domsagor	målkostnad	för inskrivningsärende
1	34	416	11
2	57	338	10
3	13	342	10
4	3	354	11
3	4	333	15
6	1	348	14

Kommittén framhåller att undersökningen ger endast ringa vägledning,
bl. a. beroende på att antalet häradsrätter med tre eller fyra domare är förhållandevis
litet. Resultatet av undersökningen påverkas också av faktorer,
som det inte är möjligt att beakta i sammanhanget. Den enda slutsats som
man med någorlunda säkerhet kan dra är att endomardomsagorna i allmänhet
är de dyraste i avlöningshänseende. I övrigt är skillnaden från
den angivna synpunkten mellan domsagor av olika storlek f. n. ganska
obetydlig och kan bero av speciella och tillfälliga förhållanden i någon eller
ett par av domsagorna. Motsvarande undersökning för rådhusrätternas del
har inte skett.

Kommittén konstaterar att det för ett ekonomiskt och i övrigt rationellt
utnyttjande av tillgängliga resurser inom andra verksamhetsområden krävs
samgående i större enheter. Man bör kunna anta att detsamma gäller dom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969 133

stolsväsendet. Att en underrätt tillförs flera domare behöver inte medföra
att behovet av annan personal samt av kontorsmaskiner och annan utrustning
ökar i motsvarande grad. Kommittén betonar emellertid, liksom i sitt
tidigare betänkande, att de motiv som talar för större domkretsar än f. n.
i regel inte i första hand är ekonomiska. Huvudskälen är av administrativ
och organisatorisk art. Växlingen i arbetstillströmning och personaluppsättning
blir mindre kännbar i en större arbetsenhet än i en mindre. Arbetet
löper därför jämnare och smidigare. Möjligheterna till en ändamålsenlig
fördelning av göromålen ökar och arbetsförhållandena kan över huvud taget
ordnas på ett mer ändamålsenligt sätt.

Som ett vägande skäl för större underrätter framför kommittén också i
förevarande betänkande den ökade elasticiteten, som minskar behovet av
tillfälliga personalförstärkningar. Detta anses vara av värde inte minst
med hänsyn till personalrekryteringen. Tillfälliga förstärkningar av personaluppsättningen
blir väl ibland oundvikliga också vid större domstolsenheter.
Sådana förstärkningar aktualiseras emellertid inte så ofta som när
det gäller mindre enheter. Den begränsning av antalet underrätter som
följer av att domkretsarna vidgas medför dessutom, att problemen kan
bemästras lättare.

När man på sina håll gör gällande att en mycket stor domstol arbetar
tyngre än flera mindre, synes man inte tillräckligt beakta möjligheten att
dela upp arbetet inom större domstolar på avdelningar. Avdelningar av en
underrätt kan arbetsmässigt fungera var och en som en underrätt för sig.
Avdelningarna ingår då ändå som del i den större organisationen med de
möjligheter till utjämning av arbetstoppar och annan anpassning efter tillfälliga
ändringar i det normala arbetsläget som denna organisation erbjuder.
Avdelningssystemet tillämpas sedan länge vid rådhusrätterna i de tre
största städerna, och även hovrätterna är uppbyggda enligt detta system.
Enligt kommitténs åsikt finns det inte något skäl varför det systemet inte
skulle fungera väl också vid andra domstolar.

Kommittén understryker, att — även om stora domkretsar inte bör betecknas
som i och för sig olämpliga — det naturligtvis saknas anledning att
göra domkretsarna större än vad omständigheterna motiverar. Avsevärd
vikt måste fästas vid processekonomiska synpunkter. Liksom i sitt tidigare
betänkande framhåller kommittén därvid betydelsen av sådana förhållanden
som kommunikationer, bosättningsförhållanden och näringsliv. Man
måste se till att allmänhetens möjligheter till förbindelse med domstolen
blir godtagbara. Med nutida kommunikationsmedel ställer detta inte samma
krav på begränsning av domkretsarnas utsträckning som tidigare. På sina
håll kan problemen i detta avseende liksom hittills lösas genom att särskilda
tingsställen anordnas utanför domstolens stationeringsort.

Kommittén anser, att underrätter med tre domare är goda arbetsenheter
såvitt erfarenhetsmässigt kan bedömas. Enmansdomsagor anses numera all -

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mänt mindre lämpliga. Den splittring av arbetet som uppkommer om en
häradshövding måste vara chef för både den dömande verksamheten och inskrivningsväsendet
ligger i öppen dag. I domsagor med två domare blir det
genast bättre. Det behövs emellertid bara att en av dem av någon anledning
hindras från att tjänstgöra för att svårigheter skall uppstå. Tredomardomsagor
finner kommittén från denna synpunkt vara att föredra.

Frågan om lämpligt antal domare i underrätt behandlas också mot bakgrunden
av förslaget att alla underrätter skall ha möjlighet att ha juristkollegial
sammansättning i tvistemål. Om man stadigvarande knyter tre
domare till domstolen, undgår man de besvärligheter som annars måste uppkomma,
när juristkollegium behövs. Vid en ordning med juristkollegial
sammansättning bör i princip alla de tre domarna vara ordinarie. Görs domkretsen
tillräckligt stor för att ge arbetsunderlag för ytterligare en domare,
skapas en marginal för sjukdomsfall och andra tjänstgöringshinder. Man
uppnår även fördelen att en av domarna kan vara icke-ordinarie. Detta är
fördelaktigt också från utbildningssynpunkt. Visst utrymme måste under
alla förhållanden beredas för tjänstgöring av hovrätternas fiskaler i underrätterna.
Det framhålls också, att personaluppsättningen tre ordinarie och
en icke-ordinarie domare underlättar en sådan arbetsfördelning att de ordinarie
domarna befrias från handläggning av mindre kvalificerade göromål.

I sitt tidigare betänkande uttalade kommittén att som princip borde gälla
att inte mer än en underrätt förläggs till samma ort. Kommittén erinrar
nu om att i propositionen om rådhusrätternas förstatligande uttalades, att
man bör utgå från att också i fortsättningen mer än en underrätt kan komma
att finnas på en och samma ort. Det påpekas att detta uttalande inte föranledde
något genmäle från riksdagens sida. Kommittén vill för sin del
framhålla, att en nödvändig förutsättning för att ha flera underrätter på
samma ort är att varje underrätt kan få ett lämpligt avgränsat domsområde,
som är tillräckligt stort för att bereda sysselsättning åt det antal domare,
som regelmässigt bör finnas, eller minst tre.

Kommittén tar vidare upp frågan om sambandet mellan den judiciella indelningen
och administrativ indelning av olika slag. Det sägs att den i 1963
års betänkande framlagda principen att domkretsarna bör byggas upp med
kommuner som minsta enheter överensstämmer med vad som nu gäller.
En annan ordning skulle, så länge det finns två slag av underrätter med
olika domförhetsregler, te sig underlig. Men också sedan en enhetlig underrättsorganisation
har genomförts möter det betänkligheter att i judiciellt
avseende dela den administrativa enhet som kommunen bildar. Betänkligheterna
hänför sig i främsta rummet till forumreglerna. Nuvarande forumregler,
som innebär att kommuntillhörigheten är avgörande när laga domstol
skall bestämmas, får enligt kommittén anses betryggande genom att de
är enkla och entydiga. Det är knappast möjligt att finna en lösning som
erbjuder samma grad av säkerhet, om en kommun hör till skilda under -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 är 1969

rätter. Om delar av kommun hänförs till olika domkretsar, uppstår dessutom
andra komplikationer, såsom när det gäller val av överförmyndare
och beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten.

Kommunblocken bör enligt kommittén bevaras odelade vid en ny domkretsindelning,
eftersom syftet med kommunblocksbildningen är att kommunblocken
efter hand skall bilda kommuner. De synpunkter som anförs
beträffande kommunen som minsta enhet i en domkrets måste därför gälla
också kommunblocket. Ett enda skäl av verklig betydelse mot kommunblock
som minsta enhet vid domkretsindelning finner kommittén kunna
föreligga om domkretsar, som är anpassade efter kommunblocken, blir
större än som är ändamålsenligt. Emellertid saknas det anledning att befara,
att underrätter av den storlek som kommer i fråga skulle bli mindre
lämpliga. Tvärtom finns det alla skäl att anta att blocken skall utgöra ändamålsenliga
enheter också från judiciella synpunkter. Det framhålls i det
avseendet att blocken har bildats med särskilt beaktande av befolkningsförhållandena,
den näringsgeografiska strukturen, kommunikationer o. d.

Kommittén understryker vidare, att en uppdelning av kommunblock på
flera domkretsar skulle utgöra ett markant avsteg från de synpunkter och
principer som är vägledande för statsmakternas ställningstagande i andra
indelningshänseenden. Kommunblocksbildningen ligger sålunda numera till
grund för alla övriga indelningar som i ett eller annat avseende berör domstolsväsendet.
Kommittén nämner åklagar-, polis-, kronofogde- och fögderidistrikten,
som alla har kommunblocken som byggstenar. Samma utgångspunkt
gäller för pågående utredning om lantmäteridistriktsindelningen.

Kommittén framhåller att den indelning i åklagardistrikt som gäller sedan
den 1 januari 1965 innebär att nära nog varje åklagardistrikt skär någon
nuvarande domsagogräns. Detta anser kommittén inte lyckligt med hänsyn
till det nära sambandet mellan åklagarväsendet och domstolsväsendet.
Uppdelningen av ett åklagardistrikt försvårar åklagarnas arbete. Såvitt kommittén
har sig bekant har olägenheterna dock kunnat bemästras på ett i
allmänhet tillfredsställande sätt. När flera åklagare finns inom samma distrikt,
har det varit möjligt att lokalt fördela arbetet mellan dem. När kommittén
har upprättat sitt förslag till domkretsindelning, har den vägledande
principen varit att dela ett åklagardistrikt på flera domkretsar bara om detta
har varit enda utvägen att få en godtagbar domkretsindelning.

Länsindelningen är av betydelse för domkretsindelningen på olika sätt.
Åtskilliga författningar innehåller föreskrifter varigenom underrätt eller
underrättsdomare har ålagts anmälningsskyldighet eller skyldighet att vidta
annan åtgärd i förhållande till länsstyrelse eller annan länsmyndighet. I
vissa fall har också enskild person ålagts sådan skyldighet, varvid någon
form av anknytning till underrätt föreligger. Vidare gäller att länsstyrelserna
har tillagts viss behörighet och skyldighet med avseende på frågor
som hänger samman med tingshusbyggnadsskyldigheten.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år i969

Kommittén påpekar, att det f. n. inte förekommer att en domkrets omfattar
delar av flera län. Det är visserligen allmänt sett önskvärt med en
samordning av administrativ och jndiciell indelning. Emellertid är domkretsindelningen
inte så beroende av länsindelningen att denna under alla
förhållanden måste följas. Som redan har nämnts anser kommittén, att en
domkretsindelning över länsgräns inte föranleder sådana svårigheter som
inger betänkligheter.

Ett detaljförslag till ny domkretsindelning läggs fram
av kommittén. Enligt detta skall antalet underrätter minskas från det nuvarande
antalet — 141 — till 86. Förslaget innebär sålunda en förskjutning
mot större domkretsar med fler domare. Denna strukturförändring
åskådliggör kommittén genom följande uppställning som tar upp domkretsarna
den 1 januari 1967 och de föreslagna domkretsarna, fördelade efter

antalet domare.

Antal domare...................... 1 2 3 4 5 6 7 8 9 11 30 48 105

Domkretsar 1/1 1967................ 27 48 33 12 8 2 7 1 — 1 1 1 1

Föresl. domkretsar.................. — 5 33 17 6854 4 1 1 1 1

Kommittén framhåller, att den väsentligaste ändringen är att antalet enoch
tvådomardomkretsar föreslås gå ner från 75 till 5. Övriga förskjutningar
är tämligen små. Antalet domkretsar med 4 domare ökar från 12 till
17 och antalet domkretsar med 5 domare eller fler från 22 till 31.

Det totala antalet underrättsdomare blir, om förslaget genomförs, enligt
kommitténs beräkningar 552, varav 435 ordinarie och 117 icke-ordinarie.
Någon mer betydande ändring i fråga om domarpersonal totalt sett skulle
sålunda inte uppkomma, men proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie
domare förskjuts i riktning mot ett större antal av förstnämnda kategori.

Beträffande det närmare innehållet i kommittéförslaget hänvisas till en
tabellarisk uppställning som torde få fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 6. Närmare motiv för indelningsförslaget finns i betänkandet på
s. 67—159.

Kommittén berör vidare den föreslagna reformens verkningar i fråga
om befordrings- och re k ryteringsför hållande na på
domarbanan. En minskning av antalet domkretsar medför givetvis
att antalet domstolschefer går ned i motsvarande grad. Mot förslaget i den
delen kan anmärkas, att det är ägnat att inverka menligt på befordringsförhållandena
inom domarkåren och därmed på rekryteringen till denna.
Kommittén är medveten om nödvändigheten av att detta förebyggs. Att uteslutande
från denna synpunkt skapa fler domstolar än som är i och för

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

sig behövligt kan emellertid inte komma i fråga. Befordrings- och rekryteringsproblem
får lösas på annat sätt.

Kommittén framhåller, att domarbanans förmåga att hävda sig i konkurrensen
om dugande jurister självfallet beror på flera samverkande faktorer.
Tjänstgörings- och befordringsförhållanden samt lönesättningen torde spela
den största rollen. Befordran till ordinarie tjänst erhålls f. n. jämförelsevis
sent på domarbanan och i allmänhet först i början av 40-årsåldern. Kommittén
påpekar också att det är vanligt att domarna i begynnelse- och passagestadiet
nödgas företa upprepade förflyttningar med stundom mycket
kort varsel. Dessa förhållanden anser kommittén helt säkert inverka på
rekryteringen. Kommittén menar, att den underrättsorganisation som kommittén
föreslår inrymmer möjligheter att begränsa den rörliga tjänstgöringen
för fiskaler och assessorer utan att kravet på erforderlig underrättstjänstgöring
behöver eftersättas. Det betonas som angeläget att dessa möjligheter
tillvaratas effektivt. En ombildning till större domkretsar medför
vidare att det skapas större förutsättningar att upprätthålla principen att
den dömande verksamheten skall utövas av ordinarie domare. Den fördelaktigare
proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie domare vid underrätterna
som kommitténs indelningsförslag innebär är ägnad att förbättra
befordringsförhållandena.

Kommittén räknar med att domartjänsterna i en blivande underrättsorganisation
kommer att lönemässigt regleras så, att en tillfredsställande
rekrytering säkerställs, men framhåller att det inte ankommer på kommittén
att pröva dessa frågor. Det påpekas att ett bortfall av chefsdomartjänster
i viss utsträckning torde kunna kompenseras genom inrättande
av tjänster som avdelningsordförande vid sådana underrätter, som är tillräckligt
stora för indelning på avdelningar.

Kommittén framhåller att ett genomförande av den föreslagna domkretsindelningen
medför ändringar i fråga om underrätternas stationer
i n g. Antalet kansliorter blir avsevärt mindre än nu. Vidare förutsätts
att antalet tingsställen kommer att minskas. Tingsställena har kommit till
på en tid då förhållandena var helt annorlunda än nu. De torde numera
inte alltid fylla ett verkligt behov. De föranleder vidare kostnader inte bara
för anskaffning och underhåll av nödvändiga tingslokaler utan också genom
den tidsspillan som resor och vistelse utanför förläggningsorten orsakar
domstolspersonalen. För att ting skall hållas utanför kansliorten måste
därför fordras särskilda skäl, såsom att det föreligger långa avstånd eller
dåliga kommunikationer eller att det finns någon mer betydande tätort
som inte ligger i närheten av kansliorten. Leder ny domkretsindelning till
att en ort upphör att vara säte för underrätt, kan också det förhållandet
beaktas och i vissa fall motivera att orten åtminstone t. v. behålls som tings -

5f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ställe. En avveckling av tingsställen behöver inte ske redan i samband med
att nya domkretsar bildas eller i ett sammanhang över hela landet utan kan
göras så småningom, allteftersom det med hänsyn till omständigheterna är
lämpligt.

Kommittén behandlar vidare vissa spörsmål som gäller genomförandet
av en domkretsindelning. Därvid påpekas bl. a. att en del personal- och
lokalproblem föranleds av att domkretsindelningen ändras. Kommittén framhåller
att uppkommande problem av detta slag lättare kan lösas om den
nya domkretsindelningen genomförs successivt och utsprids över en tämligen
lång tidrymd. Möjligheterna att lösa personal- och lokalfrågor blir då
större. Den minskning av antalet chefsdomare som följer av minskningen
av antalet underrätter blir vidare från befordringssynpunkt mindre kännbar
om den fördelas över en längre följd av år. Ett successivt genomförande
kan i princip åstadkommas på det sättet att nya domkretsar bildas först i
mån av nuvarande häradshövdingars och borgmästares avgång. Med hänsyn
till dessa domares ålder och under förutsättning att avgången inte äger rum
förrän vid fyllda 67 år kan den nya indelningen emellertid inte bli helt
genomförd förrän in på 1980-talet, om denna princip tillämpas undantagslöst.
En ny domkretsindelning kan i många fall inte anstå så lång tid som
följer av ett sådant schema. Kommittén pekar därvid särskilt på den nya
kommunindelning som kommunblocken kan väntas resultera i och som spelar
en betydande roll för domkretsindelningen. Det betonas också att genomförandet
i praktiken också kommer att påverkas av förhållanden som
nu inte kan förutses.

Kommittén påpekar, att kommunblocken ofta omfattar delar av flera domsagor.
På motsvarande sätt ingår del av domsaga regelmässigt i de kommunblock,
som har bildats med en rådhusrättsstad som centrum. I den mån
kommunblocken ombildas till kommuner kommer i sådana fall den ena
domkretsen automatiskt att öka medan den andra minskar. Medan det för
städer med rådhusrätt alltid blir en ökning, kan domsagorna genom kommunändringarna
bli så beskurna, att domsområdet i fortsättningen inte blir
tillräckligt som underlag för en underrätt. Under antagande att den nya
kommunindelningen har slutförts till den 1 januari 1971 kommer vid denna
tid åtminstone 9 domsagor att vara så små att de inte rimligen kan bevaras
ens som endomardomsagor, medan ett tjugotal inte kommer att kunna bereda
stadigvarande sysselsättning åt mer än en domare vardera (jfr bilagorna
G och D i betänkandet). Beträffande domsaga, vars befolkningsunderlag
efter kommunändringarna förslår för endast en domare, blir det enligt kommittén
en avvägningsfråga hur länge den bör bevaras. Av praktiskt administrativa
skäl är det emellertid önskvärt att en ny domkretsindelning genomförs
med avseende på sådana domsagor, eller i varje fall flertalet av
dem, senast i samband med att enhetliga domförhetsregler träder i kraft.

Kommittén påpekar vidare att det, eftersom ombildning av ett kommun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

139

block till kommun inte nödvändigtvis behöver ske i ett sammanhang utan
kan göras i omgångar, måste förutsättas att domkretsregleringen inte alltid
kan anstå till dess kommunbildningen har avslutats utan aktualiseras redan
dessförinnan. Om ombildningen av ett kommunblock till kommun sker i
etapper och den judiciella indelningen i anslutning därtill ändras efter principen
att den skall överensstämma med den kommunala, kan det få den
mindre lyckliga konsekvensen att en domkrets under loppet av några få
år blir föremål för upprepade ändringar. Kommittén utgår emellertid från
att de judiciella ändringarna sker så att de inte bara innefattar ett överflyttande
av vissa områden från den ena domkretsen till den andra utan
en stegvis uppbyggnad av planerade, nya domkretsar. Under denna förutsättning
torde olägenheterna bli mindre än de svårigheter som måste uppstå,
om genomförandet av ny domkretsindelning får anstå till dess det kan
äga rum i större sammanhang. Eftersom den ena domkretsändringen griper
in i den andra, särskilt beträffande domkretsar i samma län, skulle det
nämligen för ett genomförande i större sammanhang av ny domkretsindelning
vara nödvändigt att avvakta lämplig dag för samtidig reglering av
alla eller åtminstone flertalet domkretsar i ett och samma län.

De närmare synpunkter som kommittén anlägger beträffande personaloch
lokalproblem återkommer jag till i avsnitt 4.1.—3.

Också till 1967 års betänkande har fogats reservation av en ledamot
och särskilt yttrande av vissa ledamöter i den till kommittén
knutna rådgivande nämnden.

I reservationen (s. 180) görs gällande att domkretsarna i princip bör vara
så stora att de bereder sysselsättning åt två ordinarie domare. Särskilt åberopas
två skäl härför. Dels betonas allmänhetens krav på att rättsskipningen
skall vara så litet ekonomiskt betungande som möjligt och att domstolsverksamheten
skall vara knuten till bygden och förankrad i befolkningens
förtroende. Dels framhålls att hänsynen till rekryteringen till domarbanan
talar för domkretsar av denna storlek. Reservanten anser vidare att principen
om kommunblocket och kommunen som minsta enhet i en domkrets
är godtagbar av vissa, närmast praktiska skäl. Enligt reservanten bör det
dock undantagsvis vara möjligt att, när med stad sammanläggs andra kommuner,
man låter dessa i judiciellt avseende få bli kvar i de tingslag och
domsagor till vilka de har hört sedan lång tid. Undantag från principen anses
vara befogat också i andra fall. Därför förordas ytterligare utredning
i syfte att åstadkomma sådana lagändringar att domkrets skall kunna innehålla
del av kommun.

I det särskilda yttrandet (s. 190) riktas kritik mot att kommitténs förslag
till ny domkretsindelning leder till för stora domstolar i många fall. Både
geografiska och andra skäl talar för att tvådomardomsagor kan vara motiverade.
Det har inte klarlagts vad som är den för en underrätt lämpliga stor -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

leken. Kommitténs antaganden om stora domkretsars fördelar är inte verifierade.
Vidare påpekas att om domförhetsregler som kräver tre jurister
skall åberopas som skäl till stora domkretsar, principförslag i fråga om
domförheten borde läggas fram senast i samband med att ny domkretsindelning
föreslås. I yttrandet nämns också att förslaget till domkretsindelning
leder till en stor mängd överflödiga domstolslokaler och kostnadskrävande
ny- och ombyggnader av många tingshus och rådhus. Eftersom det
statsfinansiella läget liksom läget på kapitalmarknaden inte inbjuder till
investeringar som inte är oundgängligen nödvändiga, anses dessa konsekvenser
tala för att en reform av mera begränsad räckvidd är att föredra.
Vidare anses att det för framtiden torde vara nödvändigt att räkna med
en lagstiftning som möjliggör uppdelning av kommun på skilda domkretsar.
Slutligen framhålls, att stora domkretsar med därav följande minskning
av antalet chefsdomartjänster kan förändra rekryteringen till domarbanan.

3.2.5. Remissyttranden över SOU 1967: 4

Allmänna uttalanden. Svea hovrätt tar upp frågan om en eventuell u tveckling
mot vidare kompetens för vissa underrätter
än för andra. Det sägs, att ganska radikala ändringar på det området
är tänkbara. Detta förhållande bör beaktas i domkretsindelningsfrågan,
så att man inte nu genomför organisatoriska ändringar som tämligen snart
kan visa sig olämpliga och måste revideras. Hovrätten fortsätter.

Enligt direktiven för domstolskommittén bör underrätternas nuvarande
vidsträckta kompetensområde i princip bibehållas. Vidare bör, sägs det,
principiella skillnader inte göras i underrätternas inbördes kompetens. Redan
nu kan emellertid vissa utvecklingstendenser i annan riktning skönjas.
Dessa kan, ehuru de ännu inte återspeglas i lagstiftning, komma att påverka
domkretsindelningen. Så t. ex. är det inte givet att vatten]urisdiktionen,
vars uppgifter allt mera förskjuts från glesbygdsmål mot tätortsmål
och dessutom har föreslagits mottaga immissionsmålen (SOU 1966: 65),
kommer att bibehålla sin på vattensystemen byggda indelning. Ett närmande
kan också tänkas mellan vattenmål och expropriationsmål. Vad de
senare beträffar kan de beröras av en tänkbar reform, som syftar till att
skapa större domkretsar även för fastiglietsbildningsmål. Slutligen kan erinras
om att Kungl. Maj:t i förslag till ny hyreslagstiftning förordat att
alla hyresmål skall, om undantag inte beslutas, handläggas av en särskild
domstol för varje län såsom exklusivt forum. En dylik princip är, frånsett
speciella och ganska sällsynta mål, ny i svensk rätt, och dess förverkligande
på ett centralt avtalsrättsligt område med många tvister ger onekligen
nya perspektiv på domstolsväsendets anordnande. I en ej alltför avlägsen
framtid kan måhända spåras en åtskillnad mellan å ena sidan ett fåtal
större underrätter med delvis specialiserade domare och skiftande sammansättning
i olika slags mål och å andra sidan ett övervägande antal konventionella,
mindre underdomstolar med uppgift att handlägga främst brottmål,
familjemål och frivillig rättsvård. För domstolar av den senare typen

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

är mindre domkretsar snarast en fördel. Hovrätten vill med det nu sagda
peka på att ganska radikala ändringar på det processuella området är
tänkbara, ett förhållande som i detta sammanhang bör beaktas såtillvida,
att man icke nu genomför organisatoriska ändringar som tämligen snart
kan visa sig olämpliga och måste revideras.

Sambandet mellan domkretsindelningen och andra
frågor som rör domstolsorganisationen berörs i flera
yttranden. I regel lämnar man utan erinran att kommittén anser att domkretsfrågan
kan lösas för sig. Några bär dock annan mening eller hyser
åtminstone viss tveksamhet.

Göta hovrätt beklagar sålunda, att kommittén inte, innan förslag rörande
domkretsindelningen presenterades, har kunnat ytterligare klarlägga sådana
med domkretsindelningen nära sammanhängande frågor som domförhetsreglerna,
administrationen av domkretsarna och inskrivningsväsendets
utformning. Enligt hovrätten borde förslag om enhetlig underrättsorganisation
ha lagts fram före förslag om domkretsindelningen. Den ovisshet
som f. n. råder beträffande den framtida utformningen av inskrivningsväsendet
anses vidare utgöra skäl att iaktta viss försiktighet när det gäller
domkretsindelningen. Inskrivningsväsendets anknytning till de allmänna
underrätterna medför nu ett betydande arbete för dessa. Hovrätten förmodar,
att den snabba utvecklingen på databehandlingens område inom en inte
alltför avlägsen framtid kanske kan leda till en stark centralisering av inskrivningsväsendet.
Detta kan medföra att behandlingen av inskrivningsärendena
flyttas över på andra organ.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar, att domkretsarnas omfattning och
antal i väsentlig mån beror av hur domstolsorganisationen gestaltas. Särskilt
understryks det nära sambandet mellan domförhetsreglerna och domkretsindelningen.
Hovrätten nämner också det samband som råder mellan
domförhetsreglerna i underrätt och i överrätt. Hovrätten vill emellertid inte
göra någon invändning mot kommitténs linje.

Frågan huruvida allmänna principer för domkretsindelningen
bör fastställas över huvud taget berörs i yttrandet från
hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten ansluter sig i huvudsak till
vad kommittén har anfört när det gäller sådana principer. Det framhålls
dock att i ett ärende om domkretsreglering de praktiska övervägandena
måste ha försteget framför de principiella. I några hänseenden kan det
dock vara av betydelse att riktlinjerna för den fortgående omvandlingen
av domkretsarna är fastställd. Detta gäller framför allt principen att domkretsindelningen
skall bygga på kommunen som minsta enhet och den
därav följande principen att också den framtida kommunindelningen måste
beaktas när nya domkretsar skapas. Det anses vidare vara av principiell
betydelse att skiljaktigheter mellan domkretsar och polis- eller åklagardistrikt
bör undvikas. Frågan om domkretsarnas storlek är en lämplighets -

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

fråga som måste bedömas från fall till fall och som i och för sig inte
ägnar sig för något principiellt ställningstagande på förhand. En liknande
ståndpunkt intar Göta hovrätt. Hovrätten framhåller sålunda, att frågan
om domkretsindelningen inte i någon väsentlig grad kan bestämmas av
mer eller mindre teoretiska spekulationer utan de praktiska skälen måste
i sista hand få fälla utslaget.

Underrätternas storlek. Frågan om lämplig storlek för underrätterna
behandlas i många yttranden. Därvid görs en del allmänna uttalanden
om kategorier som torde kunna betecknas som mycket stora,
medelstora resp. små domkretsar.

Till förmån för mycket stora domkretsar uttalar sig statskontoret. Statskontoret
framhåller, att man vid utformningen av domkretsindelningen bör
beakta det allmänna intresset av att de enskilda domstolarnas arbetsorganisation
får en sådan omfattning att den garanterar största effektivitet i
arbetet. Statskontoret delar kommitténs uppfattning att man genom ett
samgående i större enheter inom domstolsväsendet, liksom inom andra
verksamhetsområden, bör söka främja ett ekonomiskt och i övrigt rationellt
utnyttjande av tillgängliga resurser.

Advokatsamfundet ansluter sig till kommitténs uppfattning och framhåller
att större domkretsar ger möjligheter till en effektivare kansliorganisation
och ett mer ändamålsenligt utnyttjande av modern kontorsutrustning.

Hovrätten för Nedre Norrland instämmer i kommitténs uttalande att
den större domstolens elasticitet är en mycket väsentlig fördel. Personaluppsättningen,
vare sig det gäller domare eller biträden, bör enligt hovrätten
ha en sådan sammansättning, att tillfälliga svårigheter på grund av
förskjutningar i arbetsbelastningen kan lösas inom domstolen på ett någorlunda
tillfredsställande sätt. Hovrätten framhåller emellertid, att det inte
finns något tillförlitligt underlag för antagandet att mycket stora domstolar
i det avseendet bör ges företräde framför de något mindre.

Kritik mot kommitténs uttalanden till förmån för stora domkretsar framförs
emellertid i flera remissvar. Därvid framhålls, att de fördelar i olika
avseenden som kommittén har funnit vara förenade med mycket stora underrätter
inte är erfarenhetsmässigt belagda. Synpunkter av sådan innebörd
framförs av JK, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,
hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen.

Hovrätten för Övre Norrland finner vad kommittén har anfört om större
domstolars ökade elasticitet vara överdrivet. I den mån det åberopas som
skäl för domstolar med flera än tre domare strider det mot hovrättens erfarenhet.
JK ifrågasätter, om den större domstolen alltid erbjuder den elasticitet
som kommittén talar om. Erfarenheterna från större domsagor ger
vid handen att personalen är pressad redan vid normal mål- och ärende -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

143

tillströmning och att det är svårt att i takt med den allmänna ökning av
göromålen som äger rum nå den personalstyrka som behövs för att tillgodose
önskemålet om elasticitet. De kostnadsbesparingar som statsverket
kan göra genom bildandet av stora enheter är enligt JK tämligen ringa och
utan nämnvärd betydelse i budgetsammanhang. Statsfinansiella synpunkter
bör därför inte få något avgörande inflytande vid planläggningen av en
ändrad domkretsindelning. En domstol med tre domare är i och för sig
en lämplig arbetsorganisation. Det anses däremot vara ovedersägligt, att
en stor domstol är svåröverskådlig och tungarbetad i administrativt hänseende,
särskilt om domstolen såsom fallet är med häradsrätterna arbetar
som eu enda enhet.

Även häradshövdingeföreningen anser kommitténs uttalanden om den
större domstolens elasticitet vara överdrivna. Enligt föreningen kan visserligen
det dagliga rutinarbetet i viss mån fungera bättre vid större domstolar
i och med att en besvärlig arbetssituation And ledigheter bland biträdespersonalen
kan bemästras lättare. Däremot anses hittillsvarande erfarenheter
inte bestyrka kommitténs uppfattning att de stora domstolarna skulle ha
lättare att i fråga om domarpersonalen klara sig utan vikarier eller förstärkning
utifrån. Det får anses vara erfarenhetsmässigt känt att det rent
ekonomiskt inte innebär någon fördel att öka domstolarnas storlek utöver
vad som kan skötas av två å tre domare.

Enligt Göta hovrätt är det tänkbart, att det i en större domstol kan vara
lättare att utan förstärkningar bemästra tillfälliga påfrestningar i arbetet.
Emellertid måste det vara en påtaglig risk för att det med större domstolsenheter
uppkommer nya, kanske mycket svårbemästrade administrativa
problem. Hovrätten påpekar, att kommittén inte har lagt fram material
som visar att större domkretsar är fördelaktigare från ekonomisk synpunkt
än mindre.

Hovrätten för Nedre Norrland kan inte dela uppfattningen att effektiviteten,
varmed hovrätten åsyftar antalet avgjorda mål per ledamot och tidsenhet,
skulle stiga med ökat antal domare i domstolen. Hovrättens erfarenhet
ger inte belägg för att så skulle vara fallet. Enligt hovrätten erbjuder en
domstol med två-fyra domare den bästa arbetsmiljön. En domstol av denna
storleksordning har också den fördelen att ingen av domarna i större utsträckning
behöver belastas med administrativa uppgifter. Hovrätten uttalar
sig i fråga om den statsfinansiella betydelsen av domkretsarnas storlek i
samma riktning som JK.

Svea hovrätt, som påpekar att dess administration f. n. omfattar 37 underrätter,
konstaterar att erfarenheterna närmast visar att en domstol med
två eller tre domare arbetar väl så effektivt och bra som en enhet med sex
å sju domare.

Frågan om det från organisationssynpunkt är fördelaktigt att vid stora
underrätter dela upp arbetet på avdelningar berörs av Svea hovrätt, JK och

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

hovrätten för Övre Norrland. Svea hovrätt anser, att det i och för sig kan
vara riktigt att domstolar med verksamheten fördelad på avdelningar kan
vara goda arbetsenheter. Hovrätten påpekar emellertid att en konsekvent
genomförd avdelningsindelning nås först om domarna vid domstolen är
fast knutna till en avdelning. Vidare anser hovrätten, att det på en självständigt
arbetande avdelning bör indelas minst fyra domare och att en underrätt
med två avdelningar alltså bör ha minst åtta domare. Av praktiska
och andra skäl förefaller det dock uteslutet att över hela riket skapa domkretsar
av en sådan storleksordning. JK anser det vara tveksamt om några
fördelar står alt vinna genom att skapa domstolar som i likhet med de
största rådhusrätterna är indelade på avdelningar. JK erinrar därvid om
att det vid domstolar som arbetar på avdelningar i praktiken har visat sig
vara svårt att tillgodose behov av tillfällig arbetskraftförstärkning på en avdelning
med personal från annan avdelning. Hovrätten för Övre Norrland
uttalar sig i samma riktning. Det förefaller hovrätten som om en tendens
till avskildhet lätt nog kan göra sig gällande hos en avdelning. Hovrätten
anser det emellertid lämpligt, att de största underrätterna är organiserade
på avdelningar.

När det gäller att närmare ange lämpligt antal domare synes
bland remissinstanserna råda enighet om att varje domkrets bör göras så
stor att den ger arbetsunderlag åt flera domare. Det hävdas sålunda inte
från något håll, att endomardomstolar bör behållas eller inrättas. Kommitténs
åsikt att de nya domkretsarna bör ge arbetsunderlag åt minst tre domare
godtas tämligen allmänt, varvid dock från en del håll görs mer eller
mindre omfattande reservationer.

Av de uttalanden som görs av dem som är mest positiva kan nämnas följande.
Advokatsamfundet anser att, om juristkollegial sammansättning införs,
detta utgör ett starkt skäl för att skapa domkretsar som sysselsätter
flera domare. Hovrätten för Nedre Norrland instämmer i att underrätter med
tre domare, såvitt erfarenhetsmässigt kan bedömas, är goda arbetsenheter.
Hovrätten ansluter sig också till kommitténs åsikt att vissa fördelar är att
vinna om domkretsarna görs stora nog att ge arbetsunderlag för ytterligare
en domare. Domstolar av sådan storleksordning torde vara ändamålsenliga
enheter inte bara med tanke på de av kommittén förordade domförhetsreglerna
för tvistemål utan också från andra synpunkter, främst av organisatorisk
och administrativ art.

Flera av de remissinstanser som har framfört kritik mot kommitténs uttalande
till förmån för mycket stora domkretsar framhåller, att domkretsarna
som regel inte bör göras större än att de bereder arbete åt tre domare.
I denna riktning uttalar sig sålunda JK, Svea hovrätt, hovrätten för Övre
Norrland och häradshövdingeföreningen. Svea hovrätt anser, att en förskjutning
mot större domkretsar visserligen är naturlig och lämplig. Återhållsamhet
bör dock iakttas med att skapa underrätter med fler än tre domare

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969 145

i andra fall än sådana där lokala och andra förhållanden klart motiverar
det. Hovrätten framhåller emellertid att det inte sällan föreligger skäl för
domkretsar med fler än tre domare, i synnerhet i fall där domkretsen omfattar
en större stad.

Mot bakgrunden av sin ståndpunkt att frågan om lämpligaste storleken
på en underrätt inte kan besvaras generellt kritiserar Göta hovrätt åsikten
att domkretsarna bör göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre
domare. Hovrätten ansluter sig till meningen att den gamla typen av domsagor
med endast häradshövding utan biträdande domare bör avvecklas
efter hand. Det anses också nödvändigt att en del domkretsar ges en sådan
storlek att tre eller flera domare bereds sysselsättning. I andra fall kan fall
föreligga skäl att skapa domkretsar med endast två domare. Bland de skäl
— utöver hänvisningen till frågan om domförheten i tvistemål — som kommittén
har anfört kan hovrätten emellertid inte finna något som ensamt
eller tillsammans med andra motiverar att det minsta antalet domare fixeras
till tre. Enligt hovrättens mening kan man med samma anspråk på
framgång motivera minsta tal på både två domare och fyra eller flera. Eftersom
det är svårt att i princip fastslå en domkrets storlek med utgångspunkt
från ett minsta antal domare sätts i fråga, om inte det mest följdriktiga
är att t. v. fastslå endast att en domkrets alltid bör betjänas av fler än en
domare.

Svea hovrätt ställer frågan, om ställning kan tas till domkretsarnas storlek
utan att ställningstagande har skett till kommitténs förslag om enhetliga
domförhetsregler för underrätterna. Detta anses möjligt, om man i likhet
med kommittén anser att domkretsarna redan av administrativa och
organisatoriska skäl bör vara så stora att de kräver minst tre domare. Hyser
man däremot tvekan i frågan om skäl av nämnd art verkligen bar så långt
att domkretsar med minst tre domare så gott som utan undantag blir regel,
kan man inte underlåta att redan i samband med en reform av domkretsindelningen
överväga också de föreslagna domförhetsreglerna.

Att en utveckling mot större domkretsar för med sig en minskning av
antalet chefsdomartjänster och därigenom kan få menliga konsekvenser när
det gäller rekryteringen till domarbanan påpekas nu, liksom
under remissbehandlingen av kommitténs tidigare betänkande, från
flera håll. Därvid framhålls det angelägna i att motverka negativa verkningar
i det avseendet.

Svea hovrätt framhåller, att rekryteringen till domarbanan på senare år
har ingett hovrätten vissa bekymmer. Hovrätten framhåller därför det önskvärda
i att inom domstolsväsendet inte sker sådana reformer som försvårar
rekryteringen. Tvärtom bör de bidra till att unga jurister i ökad omfattning
söker sig till domarbanan, så att det blir ett större urval än som på
senare tid har stått till buds.

JK betonar att tyngdpunkten i rättskipningen fortfarande skall vara för -

146

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

lagd till underrätterna och att det därför är av utomordentligt stor betydelse
att de ordinarie domartjänsterna vid dem besätts med kvalificerade
innehavare. Denna synpunkt framförs också av Sveriges juristförbund.

Enligt häradshövdingeföreningen måste en minskning av antalet chefsdomartjänster
få menliga följder beträffande domarrekryteringen. Detta är
ett starkt skäl att gå försiktigt fram vid genomförandet av en ny domkretsindelning.

Hovrätten för Nedre Norrland och stadsdomareföreningen anser, att det
inte kan uteslutas att en minskning av antalet chefsdomartjänster kan få
negativa verkningar från domarrekryteringssynpunkt. Hovrätten menar
emellertid att riskerna härför inte bör överdrivas. Domartjänstens allmänna
ställning och anseende samt löneläget anses mer avgörande för rekryteringen
än antalet chefsdomartjänster.

JK betonar vikten av att lönesättningen för underrättsdomarna blir sådan
att en god rekrytering till domarbanan främjas, trots de försämrade befordringsutsikter
som en minskning av antalet chefsdomartjänster medför.
Samma inställning kommer till uttryck i yttrandena från häradshövdingcföreningen
och Sveriges juristförbund. Förbundet förutsätter att såväl lönesättningen
för domarpersonalen som andra personalfrågor vid en omorganisation
av underrätterna blir föremål för förhandlingar. Förbundet menar
att samtliga ordinarie domare bör tillförsäkras en sådan ställning, inte bara
i lönehänseende utan också i andra avseenden, att domar tjänsterna blir acceptabla
som sluttjänster.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland bör rekryteringen till domarbanan vid
en ny domkretsindelning säkras på det sätt som kommittén har antytt,
nämligen genom reglering av arbetsförhållandena och lönesättningen. Stadsdomar
ef öreningen framhåller, att också andra åtgärder än lönepolitiska bör
övervägas för att göra domaryrket attraktivt. Handhavandet av gemensam3na
angelägenheter och fördelningen av arbetsuppgifterna i domstolar med
flera ordinarie domare är av allra största vikt för trivseln inom domaryrket.
I dessa avseenden finner föreningen, att mycket i det gamla och nuvarande
rådhusrättssystemet kan tjäna som mönster. Att till nya, enhetliga
underrätter föra över häradsrättssystemet med en chefsdomare som i princip
ensam har all befogenhet vill föreningen allvarligt varna för.

Flera underrätter på samma ort. Kommitténs i 1967 års betänkande modifierade
uttalanden i denna fråga lämnas i de flesta remissvaren utan kommentarer.
Stadsdomareföreningen konstaterar med tillfredsställelse, att kommittén
inte har vidhållit någon princip i det avseendet. Statskontoret ställer
sig emellertid kritiskt till uttalandena. Att en ordning med flera underrätter
förlagda till samma ort liksom hittills vinner tillämpning när det gäller storstäderna
Stockholm och Göteborg förefaller statskontoret naturligt med
hänsyn bl.a. till att dessa städers nuvarande domkretsar inte lämpligen bör

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

vidgas. Däremot bör särskilda omständigheter föreligga för att mer än en

underrätt i andra fall skall förläggas till samma ort.

Hänsyn till kommun- och kommunblocksbildning. De uttalanden som kommittén
i 1967 års betänkande har gjort i anslutning till principen att domkretsarna
bör byggas upp med kommuner som minsta enheter och att
kommunblocken bör bevaras odelade, godtas eller lämnas utan erinran
av det övervägande flertalet remissinstanser.

I kommitténs uppfattning instämmer sålunda JK, kammarkollegiet,
statskontoret, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, advokatsamfundet
och stadsdomareföreningen.

JK framhåller att vid domkretsindelningen avgörande hänsyn måste tas
till processekonomiska synpunkter och till allmänhetens berättigade intresse
av att så smidigt som möjligt nå förbindelse med domstolen. Att
kommuner och kommunblock härvid tas som utgångspunkt förefaller JK
naturligt. Kammarkollegiet instämmer i kommitténs uttalanden, att allt
talar för att kommunblocken bör vara grundläggande för domkretsindelningen
och att en uppdelning av kommunblock på flera domkretsar skulle
utgöra ett markant avsteg från de synpunkter och principer som är vägledande
för statsmakternas ställningstagande i andra indelningshänseenden.
Statskontoret anser, att det inte bör komma i fråga att vid den judiciella
indelningen ens undantagsvis gå ifrån den hittills tillämpade principen med
anslutning till den primärkommunala indelningen. Med anledning av att det
i reservationen till betänkandet har förordats en utredning för att göra det
möjligt att bilda domkrets som innehåller del av kommun vill statskontoret
— utöver vad kommittén i det avseendet har anfört — erinra om att
fastighetsregisterutredningen har föreslagit, att den framtida fastighetsregistreringen
skall bygga på den primärkommunala indelningen, varvid
en kommun i princip skall utgöra ett registerområde. Det framhålls vidare,
att det inte kan uteslutas att en ökad samordning i tekniskt avseende av
fastighetsregister och fastighetsböcker kan komma till stånd.

Bland dem som i princip ansluter sig till ståndpunkten att kommun- och
kommunblocksgränsen bör följas vid domkretsindelningen men som samtidigt
hävdar att vissa undantag kan vara motiverade är Svea hovrätt,
Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland.

Svea hovrätt finner det vara önskvärt att kommuner och kommunblock
används som byggstenar för domkretsarna. Fall kan emellertid tänkas, där
med hänsyn till rättsskipningens intressen den lämpligaste domkretsindelningen
inte kan nås utan att den rådande kommunala indelningen sätts åt
sidan. Hovrätten anser, att man i sådana fall bör kunna göra avsteg från
principen. De problem som kommer upp på grund av bristande överensstämmelse
mellan domkretsindelningen och annan indelning torde kunna
bemästras utan alltför stora svårigheter. Göta hovrätt menar att det i sär -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

skilda fall torde bli ofrånkomligt att göra avkall på principen om kommunens
och kommunblockets odelbarhet. Kravet på att domstolen skall utgöra
en så ändamålsenlig och naturlig arbetsenhet som möjligt måste ges prioritet
framför en generell strävan att anpassa den judiciella indelningen till
andra indelningar. Hovrätten för Övre Norrland anser, att kommitténs betänkligheter
mot kommundelningar är åtskilligt överdrivna. Om man i något
fall skulle finna starka skäl tala för sådan kommundelning, åtminstone
under en begränsad övergångstid, torde man kunna övervinna svårigheterna
på ett tillfredsställande sätt.

Hovrätten för Nedre Norrland och häradshövdingeföreningen är k r itiska
mot principen om kommuners och kommunblocks odelbarhet vid
domkretsindelningen. Hovrätten framhåller, att det med nuvarande lagstiftning
torde vara nära nog ofrånkomligt att iaktta kommungränserna vid
domkretsindelningen. Emellertid anses den automatik som råder i förhållande
till kommunindelningen kunna ha sina vådor. Det är inte alltid sagt
att förutsättningar för ändring i domkretsindelningen föreligger vid den
tidpunkt då de kommuner som hör till domkretsen ändras till storlek och
gränser. En mera genomgripande ändring i domkretsindelningen kan medföra
omställningsproblem beträffande personalen och behov av ny- och ombyggnad
av domstolslokaler, som inte kan lösas inom den tid som står till
buds. Sådana svårigheter skulle kunna undvikas, om ändringen i domkretsindelningen
inte nödvändigtvis behövde genomföras samtidigt som en ny
kommunindelning utan kunde anstå till för rättsväsendet lämpligare tidpunkt.
Hovrätten anser att det är en beaktansvärd synpunkt som framförts
i reservationen till betänkandet och i det särskilda yttrandet, nämligen att
den s. k. odelbarhetsprincipen kan leda till olämpliga domkretsbildningar
vid större städers inkorporering av mindre städer och kommuner i deras
grannskap. En undantagslös anpassning av domkretsarna till kommungränserna
är dock enligt hovrätten framför allt ägnad att inge betänkligheter
med avseende på den framtida utvecklingen. Det förefaller inte osannolikt
att samhällsutvecklingen kan komma att tvinga fram ännu mer omfattande
kommunbildningar än de nuvarande kommunblocken. Om det krävs att
domkretsarna anpassas till kommunindelningen utan prövning av ändamålsenligheten
ur judiciell synvinkel, kan förändringarna få menliga verkningar
för rättsväsendet. Hovrätten är medveten om att en reform som innebär
att en kommun skall kunna delas upp på skilda domkretsar är förenad
med svårigheter. Frågan är dock av sådan vikt att ytterligare utredning
i ämnet förefaller böra övervägas. Häradshövdingeföreningen beklagar,
att kommittén inte i positiv anda har prövat möjligheten att i vissa fall
föra delar av kommunblock och då närmast församlingar till olika domkretsar.
Föreningen påpekar att län redan nu har delats mellan olika hovrättsdomkretsar
och att förslag har väckts om att underrätts domkrets skall
kunna bestå av kommuner tillhörande olika län. Det absoluta beroendet av

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

administrativa gränser har därigenom uppluckrats. Om utvecklingen på
kommunindelningsområdet går så långt att hela län eller hela landstingsområden
slås samman till en primärkommun, torde det bli ofrånkomligt
att frigöra domkretsindelningen från kommungränserna. Bl. a. med hänsyn
till att svårigheter uppstår att lokalmässigt och administrativt hålla samman
enheter av de största rådhusrätternas storlek, anser föreningen att det
kunde vara befogat att redan i nuvarande läge överväga att dela upp dem
i flera fristående domstolar. Om tanken på en avsevärd utökning av det primärkommunala
underlaget i Stor-Stockholmsområdet skulle genomföras,
skulle det från domstolsväsendets synpunkt vara mycket olyckligt om inte
de nuvarande domstolarna i förortsområdet kan behållas. Föreningen föreslår
därför, att frågan om uppdelning i vissa fall av kommun mellan olika
domkretsar tas upp till närmare prövning. För den händelse principen om
kommunernas odelbarhet anses böra upprätthållas anser föreningen att alla
möjligheter att begränsa sammanslagningen av domkretsar bör tas till
vara.

Frågan om de särskilda problem i domkretshänseende som kommer upp
vid bildandet av mycket stora kommuner — t. ex. vid sammanläggning med
Stockholms stad och kommuner i Stor-Stockholmsområdet — berörs också
av kammarkollegiet. Gentemot den den reservationsvis framförda åsikten att
möjlighet i sådant fall bör finnas att dela upp en kommun på flera domkretsar
framhåller kollegiet, att frågan om handhavandet av de primärkommunala
uppgifterna inom Stor-Stockholmsområdet är så speciell att den inte
bör få inverka på de allmänna riktlinjerna för domkretsindelningen. Skulle
Stor-Stockholmsproblemet få en sådan lösning att det bildas en primärkommunal
enhet, som är betydligt större än nuvarande Stockholms stad, bör
frågan om den judiciella indelningen för denna nya kommun tas upp till
särskild prövning. Om mot förmodan liknande problem skulle komma upp
i andra fall, bör också där samma metod tillämpas.

Hänsyn till administrativa indelningar i övrigt. Uttalandena om förhållandet
mellan domkretsindelningen samt administrativa indelningar
i allmänhet har lämnats utan erinringar av flertalet remissinstanser.

Allmänna uttalanden om värdet av en samordning mellan domkretsindelningen
och administrativ indelning med anknytning till rättsväsendet
görs av statskontoret och rikspolisstyrelsen. Statskontoret erinrar om det
arbete som bedrivs för att bygga upp ett informationssystem för rättsväsendet
med utnyttjande av ADB, varvid bl. a. avses att ett effektivt planeringsinstrument
skall skapas. Statskontoret anser, att det mot denna bakgrund
framstår som önskvärt att indelningen i domkretsar, åklagardistrikt och
polisdistrikt är helt samordnad. Rikspolisstyrelsen ansluter sig till åsikten,
att indelningarna inom rättsväsendets olika verksamhetsgrenar bör sam -

150

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

ordnas. Styrelsen påpekar att flera remissinstanser i yttranden över kommitténs
tidigare betänkande betonade att domkretsindelningen bör vara primär
i förhållande till andra indelningar. Denna uppfattning kan styrelsen
inte dela. Styrelsen understryker i stället det lämpliga i att indelningarna
i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt följs vid en ny domkretsindelning.

I yttrandet från häradshövding eföreningen hävdas, att de olika administrativa
indelningarna bör anpassas till domkretsindelningen. Föreningen betonar
sålunda vikten av att man vid domkretsändringar strävar efter att indelningarna
i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt så långt sig göra låter
justeras i enlighet med ändringarna. Eu viss återhållsamhet när det gäller
att anpassa domkretsindelningen till indelningarna i åklagar- och polisdistrikt
rekommenderas i yttrandet från Göta hovrätt. Hovrätten anser det
mte alldeles nödvändigt att domkretsarna anpassas till åklagardistrikt eller
polisdistrikt av skäl som närmast är av arbetspraktik natur och i fråga om
polisdistrikt av mycket ringa betydelse.

Frågan om en anpassning mellan domkretsarna och åklagardis
t r i k t e n berörs särskilt i yttrandena från Svea hovrätt, RÅ och kammarkollegiet.
Hovrätten biträder de synpunkter som kommittén anför i
det avseendet. RÅ understryker, liksom i yttrande över kommitténs tidigare
betänkande, angelägenheten av en sådan anpassning. RÅ framhåller därvid
att erfarenheterna efter åklagarväsendets förstatligande visar att ett
åldagardistrikts uppdelning på flera domkretsar är besvärande och begränsar
möjligheterna till en effektiv rationalisering av åklagarmyndigheternas
verksamhet. Vidare framhålls, att den nuvarande indelningen i åklagardistrikt
i huvudsak har visat sig ändamålsenlig. Kammarkollegiet vill starkare
än kommittén understryka intresset av att avvikelser om möjligt inte
skall råda mellan domkretsindelningen och indelningen i åklagardistrikt.
I de fall då vid domkretsindelning anses böra ske avvikelse från den nuvarande
indelningen i åklagardistrikt bör därför undersökas, om det inte
är möjligt att anpassa indelningen i åklagardistrikt till domkretsindelningen.

Föihallandet mellan länsindelningen och domkretsindelningen
berörs av kammarkollegiet och rikspolisstyrelsen. Kollegiet uttalar, att återhållsamhet
bör iakttas i fråga om tillskapandet av domkretsar som bryter
länsgräns. En sådan domkretsindelning bör inte fastställas utan tvingande
skäl. Rikspolisstyrelsen ger uttryck för samma uppfattning. Styrelsen framhåller,
att en sammanblandning av judiciella och administrativa indelningsgrunder
för allmänheten kan innebära vissa komplikationer.

Detaljförslaget till ny domkretsindelning. Kommitténs detalj förslag har
inte underställts remissinstansernas bedömning. Flera remissinstanser har
emellertid, i samband med att de tagit ställning till kommitténs allmänna
uttalanden i betänkandet, också angivit sin ståndpunkt i stort till detta

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

förslag. Hovrätten för Västra Sverige anser, att kommittén i stort sett på
ett förtjänstfullt sätt har lyckats lösa den svåra uppgiften att med hänsynstagande
främst till den nya kommunindelningen och den planerade länsindelningen
åstadkomma en ny domkretsindelning för underrätterna. Däremot
anser hovrätten att tveksamhet kan uppkomma angående möjligheterna
att i vissa domkretsar anordna en rättsskipning som fyller de allmänna
kraven på likvärdighet och likformighet. Detta gäller särskilt de minsta och
de största domkretsarna. Tveksamheten har sin rot i att någon enighet inte
har uppnåtts i fråga om domförhetsreglerna och lekmännens deltagande i
rättsskipningen. Hovrätten påpekar att utredning saknas angående arbetsbördans
närmare beskaffenhet och fördelning på de olika domkretsarna och
vidare angående enhetliga rationella metoder för att bemästra olika arbetsuppgifter.

Några av de remissinstanser som har kritiserat kommitténs uttalanden
till förmån för större domkretsar har allmänt hävdat att kommitténs detaljförslag
till ny domkretsindelning innebär en alltför stark förskjutning
mot större domkretsar. Bland dem som ger uttryck för denna mening är
Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och häradshövdingeföreningen.
Göta hovrätt anser, att vissa domkretsar i förslaget har givits sådan storlek
att det måste sättas i fråga om de är ändamålsenliga som administrativa
enheter och nämner som exempel Norrköpings och Borås domkretsar. Hovrätten
menar, att en mer begränsad sammanslagning i dessa fall ter sig
naturlig. Häradshövdingef öreningen konstaterar med tillfredsställelse, att
kommitténs detalj förslag innebär en avsevärt mindre koncentration till
stora domstolsenheter än vad som skulle följa av kommitténs principuttalanden
i det tidigare betänkandet. Enligt föreningens mening är det emellertid
motiverat att i ännu större utsträckning sträva efter flera medelstora
domkretsar och dela upp de mycket stora.

Uttalanden av innebörd att antalet domkretsar i kommittéförslaget är
större än önskvärt görs bara av statskontoret. Statskontoret menar visserligen,
att förslaget från olika synpunkter sett är väl ägnat att tillgodose den
åsyftade effektiviseringen av underrättsorganisationen men vill ändå sätta
i fråga om centraliseringen har vunnit tillräckligt beaktande vid dess
utarbetande.

Frågan hur domkretsindelningen i glesbygderna skall utformas
tas upp av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten framhåller att dessa
bygder, kanske främst Norrland med dess stora avstånd, erbjuder problem
som gör att domkretsfrågan där måste bedömas från delvis andra
synpunkter än beträffande andra delar av landet. För glesbygdernas del
aktualiseras i särskilt hög grad frågan, hur lättillgängliga domstolarna skall
vara för den rättssökande allmänheten. Kommunikationerna i sådana bygder
har sina brister. Man får för deras del ta den ofta framförda tesen
att avstånden inte längre spelar någon roll med försiktighet. Det önsk -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

värda i att bevara samhörigheten mellan olika orter och bygder medför
också att man för glesbygdernas del måste acceptera mindre domstolar än
i övriga delar av landet. Hovrätten anser emellertid, att kommitténs restriktiva
inställning till avvikelse från huvudregeln om domkretsar med tre
domare är berättigad också när det gäller glesbygderna.

Kommitténs uttalanden om behovet av särskilda tingsställen
anser sig hovrätten för Nedre Norrland kunna instämma i. Hovrätten delar
sålunda uppfattningen att det måste fordras särskilda skäl för att ting skall
hållas utanför kansliort. Kommitténs restriktivitet i det avseendet kritiseras
emellertid av hovrätten för Övre Norrland. Denna hovrätt vänder sig mot
kommitténs synpunkter i fråga om de kostnader som är förenade med
särskilda tingsställen. Enligt hovrätten blir lokalkostnaderna för tingsställen
måttliga, om rättsförhandlingarna hålls i lokaler som används också för
andra ändamål, t. ex. kommunalhus. Kostnaderna för domstolspersonalens
resor till tingsställe anser hovrätten bl. a. uppvägas av minskade kostnader
för nämndemännens samt för parters, vittnens och advokaters inställelse.
Det sägs vidare, att den som bor i en mindre tätort eller i en glesbygd har
sämre tillgång till de möjligheter och tjänster som samhället bjuder än de
som bor i en större tätort. Enligt hovrättens mening bör det vara samhällets
skyldighet att inte göra skillnaden större än den behöver vara på ett sådant
område som rättsväsendets. Häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga
framhåller, att frågan om tingsställen på andra orter än kansliorterna
är viktig för rättsskipningen. Slutlig ståndpunkt till de olika tingsställenas
bevarande bör inte tas i något fall utan att först de olika bygderna
genom sina tingshusbyggnadsskyldiga och sina kommuner på den rättssökande
allmänhetens vägnar har fått framföra sina synpunkter.

Genomförandet av en ny domkretsindelning. De allmänna synpunkter
som kommittén anlägger på dessa problem föranleder uttalanden från
flera remissinstanser. Därvid instämmer man i kommitténs åsikt, att genomförandet
av en ny domkretsindelning ger upphov till svårlösta personal-
och lokalfrågor. Liksom vid remissbehandlingen av det föregående
kommittébetänkandet understryker man att genomförandet, för att en lösning
av dessa frågor skall underlättas, bör ske successivt och utsträckas
över en tämligen lång tidrymd. I denna riktning uttalar sig Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland,
häradshövdingeföreningen och Sveriges juristförbund.

Svea hovrätt ger uttryck för åsikten att en ny domkretsindelning med
hänsyn till de praktiska svårigheterna bör genomföras något långsammare
än kommittén synes ha avsett. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar emellertid,
att möjligheterna att dröja med att genomföra ändringar i domkretsindelningen
till en från rättsväsendets synpunkt lämplig tidpunkt på
många håll är mycket begränsade. Hovrätten framhåller därvid, att nya

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

kommunindelningar i åtskilliga fall kan aktualiseras inom en snar framtid.
Sådana ändringar kan göra det nödvändigt att samtidigt företa ändringar
också beträffande domkretsarna.

Den ovisshet som nu råder om den framtida domkretsindelningen är enligt
häradshövding ef öreningen och Sveriges juristförbund förenad med
olägenheter från personalsynpunkt. Ett snabbt principbeslut angående domkretsindelningen
förordas därför. Samtidigt framhålls emellertid att genomförandet
av en ny domkretsindelning måste ske mjukt. Häradshövdingeföreningen
förutsätter sålunda, att en ny indelning genomförs successivt
och allteftersom chefsdomartjänster blir lediga eller ändringar sker i kommunindelningen.

Vissa närmare synpunkter i nu berörd fråga redovisas under avsnitt 4.1.
och 4.3.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4. Övriga frågor

4.1. Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal

4.1.1. Nuvarande personalorganisation

Beträffande underrätternas nuvarande personalorganisation och antalet
tjänstemän -—- rättsbildade och icke-rättsbildade — som tjänstgör vid underrätterna,
får jag hänvisa till vad som anförts i avsnitt 3.1.1.

4.1.2. Domstolskommittén

I SOU 1963: 56 (s. 124) framhåller domstolskommittén, att ett successivt
genomförande av en ny domkretsindelning är önskvärt bl. a. med hänsyn
till de problem som ändringarna kan påräknas föra med sig för personalen
vid domstolarna. Enligt kommittén kan sålunda flera chefsdomartjänster
antas bli övertaliga och omflyttning av högre och lägre personal bli nödvändig.
Det bör eftersträvas, att olägenheterna i dessa och andra avseenden
mildras genom att tiden för en övergång till den nya indelningen inte görs
alltför kort och genom att den bestäms olika från fall till fall, beroende på
förhållandena i de olika domsagorna.

I SOU 1967: 4 (s. 63) har domstolskommittén på nytt berört de problem
som kan uppkomma för underrätternas personal i samband med att en ny
domkretsindelning genomförs.

När det gäller borgmästare eller häradshövding, påpekar kommittén, att
ordinarie domare enligt 36 § regeringsformen är skyldig att underkasta sig
förflyttning till annan jämställd domartjänst, om organisatoriska skäl påkallar
det. Kommittén erinrar om de uttalanden som gjordes i samband med
tillkomsten av nämnda bestämmelse och konstaterar, att dessa uttalanden
lämnar öppet huruvida en borgmästare eller häradshövding vid organisatoriska
ändringar kan åläggas förflyttning till ordinarie domartjänst vid
annan underrätt, när den nya tjänsten inte är förenad med chefskap för domstolen.
Enligt kommitténs mening måste man räkna med att förlusten av
det administrativa chefskapet allmänt uppfattas som en tjänsteförsämring.
Det antas därför, att en sådan anordning som regel inte vidtas utan vederbörande
tjänstemans samtycke. Kommittén nämner också, att regeringsformen
medger att domare placeras på indragningsstat, men anser att denna
möjlighet bör komma i fråga endast rent undantagsvis, såsom när vederbörande
har så kort återstående tjänstetid att en förflyttning till annan tjänst
framstår som orimlig eller meningslös.

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

I fråga om annan domstolspersonal än borgmästare och häradshövding
medför det enligt kommittén knappast några svårigheter, om flera mindre
underrätter på samma ort förs samman till en större underrätt. Komplikationer
kan däremot emotses i sådana fall då en ort upphör att vara säte för
underrätt. Möjligheterna att även i fortsättningen bereda plats inom underrättsorganisationen
åt den nuvarande personalen måste visserligen bedömas
som förhållandevis goda. Emellertid kan det ombyte av bosättningsort som
kansliindragningarna många gånger kan göra nödvändigt vålla svårigheter.
Dessa går i första hand ut över personalen men kan även beröra domstolarnas
verksamhet, eftersom arbetet på sina håll kan komma att hämmas av
brist på yrkeskunnig kanslipersonal. Det önskvärda i att underlätta lösningen
av de berörda personalfrågorna är ett av skälen till kommitténs ståndpunkt
att den nya domkretsindelningen bör genomföras successivt och sträckas
ut över en tämligen lång tidrymd.

4.1.3. Remissyttrandena

I remissyttrandena över 1963 års betänkande har från flera håll
kraftigt understrukits betydelsen av att den nya domkretsindelningen genomförs
successivt och att hänsyn tas till de praktiska förutsättningar som
erbjuder sig att göra övergången så mjuk och smidig som möjligt. Hovrätten
för Västra Sverige anser det angeläget, att tvångsförflyttning av domare i
görlig mån undviks. Bl. a. bör eftersträvas, att domstolar inte sammanförs
annat än då häradshövding- eller borgmästartjänsten i någon av dem blir
ledig. Tingsdomare och rådman bör utan ansökningsförfarande erbjudas
motsvarande tjänster i den nybildade domstolen. Häradshövding ef öreningen
betonar, att man måste ta all hänsyn som är möjlig till den personal som
kan bli berörd av indelningsändringarna.

Även vid remissbehandlingen av 1967 års betänkande har flera
instanser instämt i kommitténs uppfattning, att man bör försöka underlätta
lösningen av de nämnda personalfrågorna genom att genomföra den
nya domkretsindelningen successivt och sträcka ut genomförandet över en
tämligen lång tidrymd. I denna riktning uttalar sig Svea hovrätt, Göta hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, häradshövdingeföreningen
och Sveriges juristförbund. Häradshövdingeföreningen och
Sveriges juristförbund anser ett snabbt principbeslut angående domkretsindelningen
önskvärt, eftersom rådande ovisshet i denna fråga är förenad med
olägenheter från personalens synpunkt. Samtidigt framhålls emellertid att
en ny indelning måste genomföras mjukt. Föreningen förutsätter, att domkretsändringarna
genomförs successivt och allteftersom chefsdomartjänster
blir lediga eller ändringar sker i kommunindelningen.

De problem som en ny domkretsreglering för med sig för den icke rättsbildade
personalen vid underrätterna berörs bl. a. av Svea hovrätt och TCO.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Hovrätten framhåller, att erfarenheten visar att sådan personal ofta är ovillig
att hyta arbetsplats även om den nya arbetsplatsen ligger nära den tidigare,
såsom när flera mindre underrätter på en ort byts mot en större. Än
större blir enligt hovrätten problemen när ett underrättskansli dras in och
göromålen lörs över till underrätt på annan ort. Hovrätten instämmer i
kommitténs uttalande, att ett byte av bosättningsort medför komplikationer
för personalen och att arbetet i sådana fall kan komma att hämmas av brist
på yrkeskunnig personal. Hovrätten anser det föreligga stor risk att domstolsväsendet
vid indragning av underrättskanslier kommer att gå miste om
yrkeskunnig kanslipersonal. I yttrandet från TCO förs fram liknande synpunkter.
Det påpekas sålunda att biträdespersonalen ofta på grund av familj
eskäl har begränsade möjligheter att flytta till annan ort när ett domstolskansli
dras in. Eftersom avståndet till den nya kansliorten i allmänhet
blir för stort för dagliga resor, blir följden ofta att berörd personal kommer
att stå utan arbete. TCO anser att statsmakterna vid indragning av domstolskansli
bör medverka till att gottgörelse enligt de principer som tillämpas
på jämförliga fält ges till den biträdespersonal som av familjeskäl inte
kan flytta till ny kansliort och som inte kan erbjudas annan statlig tjänst.
Såsom exempel på åtgärder som statsmakterna kan vidta för att vid förflyttning
av domstolskansli söka behålla kvalificerad personal nämner TCO ersättning
för fördyrade rese- och levnadskostnader för tjänstgöring på annan
ort. I det avseendet hänvisas till vad som förekom vid förstatligandet av
polisväsendet.

4.2. Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt
4.2.1. Gällande ordning

Enligt 11 § första stycket statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr
274) är tjänsteman på vilken lagen är tillämplig skyldig att utöva annan
statlig tjänst enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t. Sådana
föreskrifter har meddelats i 18 § statstjänstemannastadgan den 3 december
1965 (nr 601). I denna paragraf föreskrivs skyldighet för den som innehar
ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst att med frånträdande av utövningen
av tjänsten utöva annan sådan tjänst hos myndighet eller inrättning
inom samma verksamhetsområde eller bestrida göromål som ankommer på
innehavare av sådan tjänst hos myndighet eller inrättning inom området.
Tjänsteman är dock inte skyldig att under längre tid än sammanlagt tre
månader av samma kalenderår utöva högre tjänst eller bestrida göromål
som ankommer på innehavare av sådan tjänst.

Den ordning som sålunda i allmänhet gäller för statstjänstemans skyldighet
att utöva annan tjänst är enligt uttryckliga undantag i 11 § första stycket
statstjänstemannalagen och 18 § statstjänstemannastadgan inte till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

157

lämplig beträffande den som innehar ordinarie domartjänst. Sådan tjänsteman
är enligt förstnämnda bestämmelse skyldig att utöva endast jämställd
eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. I vilken utsträckning
innehavare av ordinarie domartj änst vid allmän domstol är pliktig att utöva
annan sådan tjänst vid samma domstol framgår av föreskrifterna om tjänstemännens
åligganden i arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december
1947 (nr 960), domsagostadgan, rådhusrättsstadgan och arbetsordningarna
för Stockholms och Göteborgs rådhusrätter samt rådhusrätten i Malmö.

För en särskild kategori tjänstemän med dömande verksamhet, nämligen
vattenrättsingenjörerna, gäller en något annan ordning än för övriga domare.
Enligt 11 kap. 3 § vattenlagen ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma
om samme vattenrättsingenjör skall tjänstgöra vid mer än en
vattendomstol. I enlighet härmed utnämns sådan tjänsteman till vattenrättsingenjör
»vid rikets vattendomstolar». Samtidigt bestäms vid vilken
vattendomstol han företrädesvis skall tjänstgöra.

I fråga om den som innehar icke-ordinarie domartjänst föreligger en förhållandevis
vidsträckt skyldighet att utöva annan domartjänst än den egna,
se 63 § arbetsordningen för rikets hovrätter, 14 och 15 §§ domsagostadgan
samt 16 och 18 §§ rådhusrättsstadgan. Dessa bestämmelser gäller i stället
för föreskrifterna i 18 § statstjänstemannastadgan, se 2 § stadgan.

Trots att uttrycket »utöva annan tjänst» i 11 § statstjänstemannalagen
närmast åsyftar vikariat på annan tjänst, torde med hänsyn till bestämmelsens
syfte denna även omfatta göromålsförordnande (jfr 3 § statstjänstemannastadgan
och prop. 1965: 60 s. 159).

4.2.2. Ur förarbetena

I 1963 års departementspromemoria angående de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt (SOU 1963: 51) föreslogs en allmän bestämmelse om
skyldighet för statstjänsteman att utöva annan tjänst som väsentligen
överensstämmer med huvudregeln i 11 § första stycket statstjänstemannalagen.
I fråga om innehavare av ordinarie domartjänst förordades den begränsningen,
att sådan tjänsteman skulle vara skyldig att utöva endast jämställd
eller högre domartjänst. Begränsningen angavs sammanhänga med
domares särskilda ställning (SOU 1963: 51 s. 86).

Under remissbehandlingen av departementspromemorian framfördes viss
kritik mot den föreslagna bestämmelsen om domares skyldighet att utöva
annan tjänst (prop. 1965: 60 s. 163). JK förklarade, att det förflyttningsskydd
som tillerkändes ordinarie domare enligt då föreliggande (och numera
genomförda) förslag till ny lydelse av 36 § regeringsformen skulle
te sig illusoriskt, om dessa domare kunde åläggas att, utan begränsningar i
lid eller på annat dylikt sätt, utöva annan domartjänst. Ämbetet ansåg sig
därför inte kunna tillstyrka promemorieförslaget i vad det avsåg domare,

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

om inte skyldigheten begränsades och preciserades. Även Svea hovrätt ansåg,
att bestämmelsen skulle öppna möjlighet till ett kringgående av det
för domare stadgade förflyttningsskyddet. Enligt hovrättens mening borde
i princip ordinarie domare inte kunna åläggas att utöva annan tjänst
utanför den domstol där han var anställd. Om det av praktiska skäl
skulle anses erforderligt att i lag föreskriva sådan skyldighet, borde den
kunna åläggas bara i begränsad omfattning.

I prop. 1965:60 gjordes i förhållande till promemorieförslaget den ändringen
att ordinarie domares skyldighet att utöva annan tjänst begränsades
till jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Ändringen
vidtogs under hänvisning till bestämmelsen om domares förflyttningsskyldighet
i förslaget till ny lydelse av 36 § regeringsformen (prop. s. 164).

4.2.3. Tidigare förslag

1955 års domarutredning tog i sitt betänkande »Domartjänster i häradsrätt
och hovrätt» (SOU 1956: 52) upp frågan om införande av skyldighet
för ordinarie tingsdomare att tjänstgöra även vid annan domstol än den
han tillhör (betänkandet s. 41—46 och 54—55). I syfte att förstärka domarorganisationen
förordade utredningen en ökning av antalet ordinarie domartjänster
i förening med en minskning av de icke-ordinarie domarnas antal.

Den föreslagna ökningen av antalet domare förutsatte enligt utredningens
mening en viss elasticitet hos underrättsorganisationen i fråga om tingsdomares
skyldighet att tjänstgöra i annan domsaga än den där hans tjänst
var inrättad. Utredningen föreslog därför, att en tingsdomare skulle vara
skyldig att utöver tjänstgöringen vid den egna domstolen biträda med domargöromål
även i annan domsaga under samma hovrätt (s. k. delad tingsdomartjänst).
Huruvida och i vilken omfattning denna vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
skulle tas ut fick bero på omständigheterna i varje särskilt
fall. Ändringar i tjänstgöringsskyldigheten skulle äga rum endast vid
mera påtagliga och varaktiga förskjutningar i arbetsläget. För att markera
detta föreslog utredningen att beslut om sådan tjänstgöringsskyldighet skulle
fattas av Kungl. Maj:t. Ett sådant beslut fick i någon mån samma verkningar
som en omreglering av de berörda domsagorna.

Förändring av tingsdomarens stationeringsort skulle enligt förslaget kunna
ske endast under de förutsättningar som i allmänhet gällde för flyttning
av ordinarie domare. I fråga om redan befintliga tingsdomartjänster borde
den vidsträckta tjänstgöringsskyldigheten göras tillämplig i samband med
innehavarens avgång.

Utredningen föreslog vidare en helt ny typ av tingsdomartjänster, som
inte knöts till någon bestämd domsaga ulan inrättades gemensamt för samtliga
domsagor under en hovrätt (s. k. gemensamma tingsdomartjänster).
Härigenom skulle det bli möjligt att ytterligare tillgodose principen att den

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

väsentliga delen av den dömande verksamheten bör ntövas av ordinarie domare.
En tingsdomare av detta slag skulle enligt en av hovrätten för viss tid
eller tills vidare uppgjord plan biträda med domargöromål, regelmässigt i
två eller tre domsagor, där det förelåg ett stadigvarande men till omfattningen
begränsat behov av biträde med de egentliga domargöromålen. Tingsdomaren
förutsattes vara stationerad i hovrättsstaden, vilket enligt utredningen
borde påverka rekryteringen gynnsamt.

Över domarutredningens betänkande avgavs yttranden av nedre justitierevisionen,
samtliga hovrätter, statskontoret, statens organisationsnämnd,
stadsdomstolsutredningen, Sveriges advokatsamfund, häradshövdingeföreningen,
stadsdomareföreningen och Sveriges juristförbund.

Vid remissbehandlingen utsattes förslaget om ordinarie tingsdomares
tjänstgöringsskyldighet i flera domsagor för en hel del kritik. Särskilt kritiserades
förslaget om inrättande av gemensamma tingsdomartjänster. En
positiv inställning till detta förslag yppades dock från ett antal remissinstanser.
Göta hovrätt (majoriteten) ansåg, att man kunde tänka sig att genomföra
förslaget som ett provisorium. En liknande hållning intog hovrätten
för Västra Sverige (majoriteten) och hovrätten för Övre Norrland, båda
hovrätterna dock med förbehåll att tjänsterna blev extra ordinarie. Även
ordföranden i häradshövding ef öreningen intog en positiv hållning till förslaget.
Statskontoret och statens organisationsnämnd ansåg att ett par extra
ordinarie, gemensamma tingsdomartjänster möjligen borde inrättas på försök.
Sveriges juristförbund föreslog en ny typ av extra domartjänst med
placering i hovrättsstad och uppgift att biträda i domsagor under hovrätten.
Förslaget avsåg inte att skapa en gemensam tingsdomartjänst i egentlig mening
utan fick betraktas som ett provisorium.

Förslaget om delade tingsdomartjänster fick ett något mera positivt mottagande
än de gemensamma tingsdomartjänsterna. Utom de nyss angivna
remissinstanserna, vilka uttalade sig i positiv riktning också beträffande delade
tingsdomartjänster, ansåg nedre justitierevisionen att man kunde tänka
sig att utsträcka tingsdomares tjänstgöringsskyldighet till annan domstol
i de fall då hans arbetskraft inte togs i anspråk i full utsträckning i den
egna domsagan. Hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Nedre
Norrland framhöll, att man i undantagsfall möjligen kunde införa ett sådant
system. Den sistnämnda hovrätten påpekade därvid, att det bara borde komma
i fråga beträffande domsagor med gemensam kansliort. Stadsdomareföreningen
hävdade, att det föreslagna systemet borde genomföras bara som
en nödfallsåtgärd.

Den kritik som under remissbehandlingen riktades mot domarutredningens
förslag följde i huvudsak tre linjer. Sålunda ifrågasattes om den föreslagna
utformningen av tingsdomartjänsterna kunde anses stå i god överensstämmelse
med det från rättsvårdens synpunkt viktiga kravet att domar -

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

na tillförsäkras en såvitt möjligt oberoende ställning. Vidare pekades på de
organisatoriska och praktiska problem som förslaget gav upphov till. Slutligen
underströks de rekryteringssvårigheter som kunde väntas uppkomma
beträffande framför allt de gemensamma tingsdomartjänsterna. I samband
härmed framhölls bl. a. att förslaget skulle leda till en mindre önskvärd
differentiering mellan olika typer av tingsdomartjänster.

Under erinran om de personalförstärkningar som hade tillförts häradsrätterna
uttalades i 1961 års statsverksproposition (prop. 1961: 1 bil. 4 s. 12;
jfr prop. 1958: 1 bil. 4 s. 11) att domarutredningens delförslag rörande förstärkningar
vid dessa domstolar fick anses slutbehandlat.

4.2.4. Domstolskommittén

I 1963 års betänkande framhåller domstolskommittén i samband med sina
överväganden i domförhetsfrågan, att om antalet domare i någon domkrets
inte förslår för bildande av juristkollegium behovet av ytterligare domare
får tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav anser kommittén dock bli begränsade.
Det kan nämligen antas, att antalet tvistemål, som behöver hänskjutas
till särskild huvudförhandling, är ringa i en sådan domkrets. Dessutom
kan man räkna med att domkretsar av denna mindre storlek blir sällsynta
och kanske behöver förekomma endast övergångsvis (s. 91). Vid sina
överväganden i fråga om domkretsarnas storlek anför kommittén, att underrätt
vid behov av juristkollegium kan låna domare från annan domstol
eller erhålla förstärkning från hovrätten. Som allmän regel bör dock gälla,
att varje domstol har till sig knutet tillräckligt antal domare för ändamålet.
Något ovillkorligt krav på att samtliga tre domare som behövs skall vara
ordinarie torde inte böra uppställas. Som princip bör dock gälla att domarna
är ordinarie. Undantag härifrån förutsätts om möjligt böra ske endast i den
mån så påkallas vid semester eller annan ledighet för de ordinarie domarna
eller från utbildningssynpunkt (s. 116). Vid framläggande av förslag
till tingsnotarieorganisation vid rådhusrätterna förordar kommittén, att notarie
i begränsad utsträckning skall kunna förordnas att tjänstgöra som
ledamot vid handläggning av tvistemål och ärenden med juristkollegial sammansättning.
Kommittén anser, att det från rättssäkerhetssynpunkt knappast
kan möta betänkligheter, att notarie deltar i dömandet tillsammans med
andra domare, som är erfarna. Mål eller ärende av vidlyftig eller svår beskaffenhet
eller som annars kräver särskild erfarenhet bör dock undantas
(s. 174).

Vid sina fortsatta överväganden i 1967 års betänkande har kommittén på
nytt betonat sambandet mellan domförhetsreglerna och domkretsarnas storlek.
Kommittén nämner, att om minst tre lagfarna domare finns vid varje
underrätt man undgår de besvärligheter som annars uppkommer när jurist -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

161

kollegium skall bildas. Principiellt bör, om den juristkollegiala sammansättningsformen
lagfästs, samtliga tre domare vara ordinarie (s. 56). Enligt
kommitténs detaljförslag till domkretsindelning skall det finnas endast ett
fåtal domkretsar med mindre antal domare än som behövs för ett juristkollegium
av tre. Kommittén anser det önskvärt, att endomar- och tvådomardomsagor,
som ännu inte har omreglerats vid tiden för införande av enhetliga
underrätter, ändras senast vid denna tidpunkt. I annat fall kan det bli
nödvändigt att tillgodose kollegialiteten i domstolen genom anlitande av domare
från annan underrätt eller genom att tillfällig arbetskraft ställs till
förfogande från hovrätt. Båda utvägarna finner kommittén vara förenade
med olägenheter (s. 66).

4.2.5. Remissyttrandena

I remissyttrande över 1963 års betänkande framhåller hovrätten
för Övre Norrland, att det inte synes nödvändigt att alla tre ledamöterna
i juristkollegium skall vara ordinarie domare. Med undantag för de svåraste
och mest vidlyftiga målen kan det enligt hovrättens mening vara lämpligt,
att tingssekreterare eller fiskal ingår som en av de tre domarna. Härför
talar inte bara utbildningssynpunkten utan också det förhållandet, att det
för en allsidig prövning av målet ibland kan vara värdefullt att i avgörandet
deltar en ledamot med förhållandevis färsk teoretisk skolning. Hovrätten
erinrar vidare om domstolskommitténs förslag, att tingsnotarie vid rådhusrätt
skall kunna förordnas som ledamot av juristkollegium, och anser att
samma ordning bör övervägas också för häradsrätternas del. Vare sig tjänstgöringen
i domstol med juristkollegial sammansättning gäller häradsrätt
eller rådhusrätt, lär det få ankomma på hovrätterna att inte meddela förordnanden
för notarie annat än i lämpliga fall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge antyder en annan lösning av eventuella
övergångsproblem. Hovrätten föreslår, att de nya reglerna om domförhet
i tvistemål (och eventuellt också vissa andra föreslagna regler) väl antas
av statsmakterna men förenas med sådana övergångsbestämmelser, att
de genomförs på vissa platser omedelbart men på andra först efter hand
som genom domsagoreglering och personalförstärkningar förutsättningar
därför har skapats.

Frågan hur juristkollegium skall bildas i underrätter där det inte finns
tre domare har också under remissbehandlingen av 1967 års betänkande
berörts av några remissinstanser. Svea hovrätt anser lösningen att
låna domare från hovrätt eller från någon angränsande underrätt för att på
så sätt åstadkomma ett kollegium av tre domare böra tillgripas bara i undantagsfall.
Ett sådant system skulle begränsa möjligheterna till fortlöpande
samråd mellan domstolens ledamöter i mer komplicerade mål och skapa
betydande administrativa svårigheter. Där flera underrätter finns på sam 6

Biliang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ma ort kan dock organisatoriska förutsättningar för ett lånesystem föreligga Göta

hovrätt framhåller, att det torde vara förenat med olägenheter att
åstadkomma juristkollegium i tvistemål genom att anlita domare från annan
underrätt eller från hovrätt. Hovrätten påpekar emellertid att de mål
i vilka juristkollegium kan beräknas bli aktuellt torde utgöra bara en mycket
ringa del av det totala antalet tvistemål.

Sveriges juristförbund anser, att förutsättningar bör skapas för att juristkollegium
med tre ordinarie domare skall kunna bildas också i tvådomarkretsarna.
Detta bör enligt förbundet ske på frivillighetens grund genom
överenskommelser om lämpligt avvägd ersättning när domare tjänstgör
utanför den egna domkretsen. Förbundet anser, att det inte bör föreskrivas
skyldighet för ordinarie domare att tjänstgöra också i annan underrätt.

4.3. Lokalhållningen

4.3.1. Nuvarande ordning

Skyldigheten att hålla sammanträdes- och kanslilokaler för de allmänna
underrätterna är enligt gällande bestämmelser utformad som en kommunal
angelägenhet. På landet har denna uppgift av ålder ankommit på invånarna
i domkretsen, sammanslutna till en specialkommun. I städer med rådhusrätt
har motsvarande uppgift lagts direkt på primärkommunen.

Den grundläggande bestämmelsen om lokalhållning åt häradsrätt är ett
ålderdomligt stadgande i 26 kap. 4 § hyggningabalken. Detta innebär enligt
rådande tolkning att tingslag har skyldighet att bygga och underhålla tingsbyggnad.
Beträffande kanslilokaler finns närmare föreskrifter i lagen den
18 juli 1942 (nr 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli.
Enligt denna lag skall tingslaget bekosta behövliga lokaler för häradsrättens
kansli jämte möbler och andra sådana inventarier samt svara för uppvärmning,
belysning och städning av lokalerna. Övriga omkostnader för häradsrätts
kansli betalas av staten. Skyldigheten att hålla lokaler för häradsrätt
brukar sammanfattas under benämningen tingshusbyggnadsskyldigheten.
Enligt lag den 5 juni 1909 (nr 55 s. 1) angående skyldighet att deltaga i
kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse skall
alla som betalar kommunalskatt inom tingslaget ta del i kostnaderna för
tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande enligt samma grunder som gäller
för erläggande av kommunalskatt. En särskild skatt, kallad tingshusmedel,
tas alltså ut av tingslagets invånare. Vissa bestämmelser om förfarandet
härvid har meddelats i förordningen den 31 december 1945 (nr
903) om utdebitering av tingshusmedel.

Beslutanderätten för invånarna i tingslaget (de tingshusbyggnadsskyldige)
utövas i regel genom ombud, som väljs av fullmäktige i de kommuner
som ingår i tingslaget. Förvaltningen och verkställigheten ombesörjs av

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

163

tingshusstyrelsen, som utses av ombuden. När tingslag sammanfaller med
kommun, brukar dock kommunens egna organ fullgöra vad som ankommer
på de tingshusbyggnadsskyldige. I dessa fall tas utgifterna för lokalhållningen
åt häradsrätten vanligen upp i kommunens egen stat och bestrids med
ordinarie skatteinkomster.

Tingslag kan enligt lagen den 18 april 1947 (nr 153) om tingshusbyggnadsskyldigheten
i vissa fall, beroende på Kungl. Maj :ts förordnande, vara
delat i tingshållningsdistrikt. Där sådan indelning förekommer, är den
ekonomiska förvaltningen i princip uppdelad på distrikten. Vad som sägs i
de särskilda lagarna om tingslag anses i dessa fall vara tillämpligt på distriktet.
1947 års lag reglerar också domkretsändrings inverkan på tingslags tillgångar
och skulder. I 1 § första stycket i lagen har Kungl Maj:t tillagts befogenhet
att, när två eller flera tingslag förenas, meddela behövliga bestämmelser
om villkoren för samgåendet, såvida inte tingslagen själva kan komma
överens härom. Samma rätt anses tillkomma Kungl. Maj :t även när del
av tingslag läggs samman med annan domkrets.

Lokalhållningen åt rådhusrätt regleras i 3 § lagen den 20 november 1964
(nr 645) med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna. I denna bestämmelse anges, att staden
skall hålla erforderliga lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och
andra sådana inventarier samt svara för uppvärmning, belysning och städning
av lokalerna. Lokalhållningen i rådhusrättsstäderna har alltså samma
omfattning som i domsagorna. Uppgiften sköts i rådhusrättsstäderna av
dessa städers ordinarie organ. Utgifterna bestrids via stadens budget.

Enligt lag den 20 november 1964 ( nr 647) med vissa bestämmelser angående
stads förenande med domsaga äger Kungl. Maj :t i anslutning till
förordnande om landsrättsläggning av stad meddela erforderliga föreskrifter
beträffande stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget
samt meddela de bestämmelser i övrigt som landsrättsläggningen kan föranleda.
I och med att en stad förenas med domsaga, förs den in under de
regler som gäller i fråga om tingshusbyggnadsskyldighet. Finns flera tingslag
i domsagan, bestämmer Kungl, Maj :t till vilket tingslag staden skall
höra. Förordnande kan också ges att staden skall bilda eget tingslag.

I domstolskommitténs betänkande SOU 1963: 56 finns på s. 51—57 en
redogörelse för lokalförhållandena inom underrättsorganisationen, sådana
dessa gestaltade sig vid utgången av år 1962, och vidare en redogörelse för
utredningar och förslag som förekommit fram till 1960-talet i fråga om lokalhållningsskyldigheten.

4.3.2. Stadsdomstolsutredningen

Stadsdomstolsutredningen, som enligt sina direktiv hade att överväga
också frågan om lokalhållningens anordnande i underrättsorganisationen,
föreslog i SOU 1961: 6 att tingslagen skulle avskaffas som bärare av bygg -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

nadsskyldigheten och att denna i stället skulle läggas direkt på kommunerna
i domkretsen. Kostnaderna skulle fördelas mellan kommunerna, enligt huvudregeln
efter antalet skattekronor i de olika kommunerna. Formerna för
handhavandet av lokalhållningen skulle kommunerna i första hand själva
bestämma. I sista hand skulle länsstyrelse kunna förordna, att kommunerna
skulle sammansluta sig till kommunförbund för genomförandet av uppgiften.

Vid remissbehandlingen blev utredningens förslag föremål för delade meningar.
Ett stort antal remissinstanser avstyrkte förslaget. Flera remissinstanser
ansåg, att det borde övervägas att låta staten överta kostnaderna
för underrätternas domstolslokaler. För närmare detaljer i fråga om remissutfallet
hänvisas till SOU 1963: 56 s. 58.

4.3.3. Domstolskommittén i SOU 1963: 56 och frågans behandling vid 1964
års riksdag

Som förut har nämnts behandlade domstolskommittén frågan om lokalhållningen
åt underrätterna i samband med övervägandena om rådhusrätternas
förstatligande i SOU 1963: 56.

Kommittén föreslår, att staten utfäster sig att överta lokalhållningen för
samtliga underrätter, när en enhetlig underrättsorganisation skapas. Kommittén
anser en reform av denna innebörd motiverad redan av det skälet att
rättsvården är en uteslutande statlig angelägenhet, som inte till någon del
bör belasta kommunerna. Kommittén nämner vidare, att en likformig fördelning
av kostnaderna över hela landet är möjlig endast om staten svarar
för dem. En sådan fördelning torde enligt kommittén böra eftersträvas. Betydelsen
för rättsväsendets lokala förankring av lokalhållningsskyldighetens
nuvarande utformning betvivlas av kommittén. I stället pekas på nämndinstitutionens
betydelse i detta avseende.

Ett särskilt och vägande skäl för att staten bör överta lokalhållningen åt
underrätterna är enligt kommittén det ställningstagande som från statsmakternas
sida har skett i motsvarande avseende, när det gäller polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet. Administrativa och praktiska skäl liknande
dem som därvid åberopades föreligger också på detta område. Kommittén
pekar på de byggnadsproblem som kan väntas uppkomma i samband
med en ny domkretsindelning och anser, att dessa lättare löses om en
och samma huvudman svarar för all lokalhållning. Inte minst från ekonomiska
synpunkter måste det vara mest ändamålsenligt, att den som bär ansvaret
för personalkostnaderna också omhänderhar arbetslokalernas planering
och utformning. Kommittén anser att det är svårt att finna en lämplig
form för kommunernas handhavande av uppgiften och att detta belyses av
stadsdomstolsutredningens förslag och yttrandena över det.

Kommittén behandlar inte närmare formerna för ett statligt övertagande

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

av lokalhållningsskyldigheten men anför vissa synpunkter i detta ämne.
Sålunda anser kommittén, att lokalfrågan för rådhusrätterna synes få lösas
på det sättet att staten tillförsäkras nyttjanderätt till de utrymmen som
nu disponeras för domstolarnas behov. Tingshusen torde däremot, i de fall
de alltjämt behövs för avsett ändamål, få överlåtas på staten med äganderätt.
I annat fall skulle man bli tvungen att behålla nuvarande specialkommuner
uteslutande för förvaltning av byggnaderna.

Kommittén ansåg det av praktiska skäl inte vara möjligt att genomföra
ett förstatligande av lokalhållningen redan i samband med övertagandet av
rådhusrätterna. Det ansågs också vara av värde att avvakta att den nya
underrättsorganisationen och domkretsindelningen tog fastare form. Det
blev härigenom bättre möjligheter att överblicka underrätternas lokalbehov.

Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs förslag tillstyrktes
eller lämnades detta utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.
Till denna grupp hörde bl. a. JK, kammarkollegiet, statskontoret,
byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna, Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, stadsdomareföreningen, flertalet
rådhusrätter och en mindre del av de tingshusbyggnadsskyldige som yttrade
sig. överförandet av lokalhållningen på staten avstyrktes av bl. a. Svea
hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för
Västra Sverige och Övre Norrland, häradshövdingeföreningen samt flertalet
av de tingshusbyggnadsskyldige som yttrade sig. Några instanser ansåg det
i varje fall inte för det dåvarande lämpligt att ta ställning i frågan. En närmare
redogörelse för remissutfallet har lämnats i prop. 1964: 156 s. 43, till
vilken hänvisas.

I nyssnämnda proposition, som gällde förstatligande av rådhusrätterna,
intogs den ståndpunkten, att tingslagens nuvarande skyldigheter
skulle behållas tills vidare och att lokalhållningen för rådhusrätt skulle
åvila staden. Jag uttalade i anslutning härtill, att jag inte var beredd att
tillstyrka kommitténs förslag, att staten skulle utfästa sig att överta lokalhållningsskyldigheten.
Jag tilläde, att detta ställningstagande inte behövde
hindra att frågan prövades på nytt, när verkningarna av en ny underrättsorganisation
och ändrad domkretsindelning i en framtid kunde överblickas.

Vid riksdagsbehandlingen yrkades motionsvis, att riksdagen
skulle uttala att det principiella ansvaret för lokalhållningen åt underrätterna
skulle åvila statsverket samt att frågan om de närmare formerna för
statens övertagande av lokalhållningen fick tas upp särskilt (motionerna
I: 826 och II: 1016). I utlåtande (nr 35) över propositionen och motionerna
anförde första lagutskottet bl. a., att goda skäl kunde anföras både för ett
statligt övertagande och ett behållande av nuvarande ordning beträffande

166

Kungl. Maj:ts proposition nr AA år 1969

lokalhållningsskyldigheten. Emellertid borde den framtida domkretsindelningens
inverkan på problemet närmare uppmärksammas. Vid genomförandet
av en ny domkretsindelning kunde sådana olikheter i fråga om tillgång
och behov av lokaler för domstolsväsendet uppstå, att lokalhållningsskyldigheten
för vissa kommuner kunde bli oskäligt betungande och belastningen
ojämnare fördelad än f. n. Till de skäl av principiell art, som kunde anföras
för att lokalhållningen skulle åvila staten, skulle alltså i ett sådant läge
komma också skäl av ekonomisk natur, från vilka man svårligen kunde bortse
vid frågans bedömande. Enligt utskottets mening var det dock befogat
att låta ståndpunktstagandet i frågan anstå, till dess principerna för en ny
domkretsindelning hade fastslagits och därmed också kostnaderna för ett
statligt övertagande kunde närmare preciseras. Utskottet förutsatte, att
riksdagen i samband med behandlingen av principerna för domkretsindelningen
skulle föreläggas förslag beträffande de närmare formerna för ett
eventuellt statligt övertagande av lokalhållningsskyldigheten. På grund av
det anförda och då det framlagda lagförslaget i lokalhållningsfrågan inte
innefattade ett slutligt ståndpunktstagande, hemställde utskottet att riksdagen,
med avslag på motionerna, skulle bifalla propositionen i denna del.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 324).

Sedan propositionen hade godtagits av riksdagen utfärdades bl. a. de bestämmelser
om rådhusrättsstads lokalhållningsskyldighet som tidigare har
redovisats.

4.3.4. Domstolskommittén i betänkandet SOU 1967:4 och remissyttranden
över det I

I 1967 års betänkande har domstolskommittén inledningsvis erinrat om
sitt tidigare förslag om förstatligande av lokalhållningen men inte anlagt
ytterligare synpunkter på denna fråga. Kommittén har däremot — vid sina
överväganden i fråga om en ny domkretsindelning — starkt betonat lokalproblemens
betydelse i detta sammanhang. Kommittén framhåller, att det
kan påräknas att underrätternas nuvarande lokalutrymmen i åtskilliga fall
blir otillräckliga, när nya domkretsar skapas, medan utrymmena på andra
håll inte vidare eller endast i begränsad utsträckning behöver tas i anspråk
för domstolsändamål. Om flera mindre underrätter på en ort byts ut mot
en större, torde lokalfrågan dock kunna ordnas förhållandevis lätt. Även om
inte något av de domstolskanslier som finns är tillräckligt stort att rymma
hela den nya underrätten står möjligheten öppen att, åtminstone under en
övergångstid, alltjämt använda samma utrymmen som underrätterna tidigare
totalt förfogat över på orten. För en underrätt, som måste öka sin
personal utan att annan domstol på samma ort dras in, finner kommittén
lokalproblemet kunna bli besvärande, eftersom de lokaler som en underrätt

167

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

nu disponerar oftast blir otillräckliga för en större domstol. Om- eller nybyggnad
torde enligt kommittén ofta vara enda lösningen.

I anslutning till kostnadsberäkningar, som läggs fram i betänkandet (s.
176), redovisar kommittén i en särskild bilaga en inventering av det fastighetsbestånd
som torde friställas, om kommitténs detalj förslag till ny domkretsindelning
genomförs. Enligt sammanställningen i denna bilaga skulle,
när detalj förslaget har genomförts helt, 25 tingshus innehållande både
kansli- och sessionslokaler bli obehövliga och ytterligare 21 tingshus med
kansli- och sessionslokaler inte finna användning inom domstolsväsendet
för annat än tingssammanträden. Kommittén beräknar vidare, att i 13 städer
med rådhusrätt de för rådhusrätten nu nyttjade lokalerna efter omorganisationen
inte längre kommer att användas för domstolsändamål.

Brandförsäkringsvärdet av de tingshus som kan nedläggas helt anges till
omkring 32 milj. kr. Motsvarande värde i fråga om de tingshus som i fortsättningen
skulle användas endast för sammanträden anges till omkring 28
milj. kr.

Genom minskning av antalet tingsställen utanför kansliorten beräknar
kommittén, att ytterligare 32 tingshus blir obehövliga för domstolsväsendet.
Brandförsäkringsvärdet av dessa fastigheter uppgår till cirka 16 milj. kr.

Som en jämförelse till de nu återgivna siffrorna kan nämnas, att antalet
tingshus i landet år 1962 var 144 och att brandförsäkringsvärdet av dessa
då beräknades uppgå till omkring 120 milj. kr. (SOU 1963: 56 s. 51—52).

Med utgångspunkt från sitt förslag till ny domkretsindelning beräknar
kommittén, att nybyggnad av domstolslokaler blir erforderlig på sannolikt
12 orter. Under antagande att kostnaden för ny domstolsbyggnad i dessa fall
genomsnittligt uppgår till 3,5 milj. kr., beräknar kommittén det totala nybyggnadsbeloppet
till 42 milj. kr. att fördelas över en period av åtta år.

Kommittén redovisar också en sammanställning av fall, där mera kostnadskrävande
ombyggnadsarbeten torde komma att behövas. Kostnaderna
för ombyggnadsarbeten beräknas ligga vid 12 milj. kr. Arbetena skulle
komma att utföras över en tioårsperiod.

Kommittén erinrar slutligen om den utredning som f. n. pågår om automatisk
databehandling på inskrivningsväsendets område och framhåller, att
resultatet av denna utredning kan få betydelse för inskrivningsavdelningarnas
och därmed för underrätternas hela lokalbehov. Detta utgör enligt kommitténs
mening ett skäl att iaktta viss försiktighet vid genomförandet av
byggnadsprogrammet.

Vid remissbehandlingen av SOU 1967: 4 har några remissinstanser
tagit upp lokalhållningsfrågan.

Svenska stadsförbundet erinrar sålunda om vad som förekom i frågan vid
riksdagsbehandlingen 1964. Med åberopande av första lagutskottets uttalan -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

den förutsätter förbundet, att frågan nu åter tas upp till behandling. Enligt
förbundet bör principen därvid vara att ansvaret för lokalhållningen, däri
inbegripet den personal som behövs för skötseln av domstolslokalerna, skall
åvila statsverket såsom huvudman för domstolsväsendet. Svenska kommunförbundet
understryker i sitt yttrande behovet av att frågan om lokalhållningen
snarast möjligt regleras genom att staten övertar ansvaret för denna.

Svea hovrätt erinrar om att hovrätten i yttrande över kommitténs tidigare
betänkande anförde, att det i första hand borde övervägas att bevara de
hittills rådande formerna för lokalhållningens utövande och att eu ordning
med statsbidrag kunde tänkas såsom komplement. Mot bakgrund av kom
mitténs översikt i 1967 års betänkande över de kostnader som de domstolsbyggnadssltyldige
skulle belastas med vid genomförande av kommitténs förslag
till domkretsindelning anser hovrätten numera, att det inte är rimligt
att belasta kommunerna med de betydande merkostnader som uppstår. Det
förefaller i stället nödvändigt att statsbidrag lämnas, särskilt som inte alla
kommuner berörs av de föreslagna indelningsändringarna. På sikt bör man
enligt hovrättens mening tänka sig att staten helt övertar lokalhållningsskyldigheten
för underrätterna. Hovrätten vill nu ansluta sig till kommitténs
uttalande i 1963 års betänkande att det måste vara mest ändamålsenligt,
inte minst från ekonomiska synpunkter, att den som bär ansvaret för
personalkostnaderna också har hand om arbetslokalernas planering och utformning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge vidhåller däremot sin tidigare
uttalade uppfattning i denna fråga. Med tanke på de stora investeringar i
domstolslokaler som kan bli behövliga vid en ny domkretsindelning vill hovrätten
betona vikten av att tingshusbyggnadsskyldigheten behålls i samma
former som hittills i alla sådana fall när domkretsen inte består endast av
en kommun som lämpligen kan svara för domstolslokalerna genom sin vanliga
fastighetsförvaltning. Hovrätten anser att all erfarenhet talar för att de
nuvarande tingshusstyrelserna fullgör sina uppgifter effektivt, snabbt och
billigt.

4.4. Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga

Av de redogörelser som har lämnats i det föregående framgår, att det även
efter det att staten har övertagit huvudmannaskapet för rådhusrätterna
finns flera betydelsefulla skillnader mellan de båda nuvarande underrättsformerna
som måste beaktas, om underrättsorganisationen skall göras likformig.
Sålunda har nämnts den olikhet som hänför sig till reglerna om
häradsrätts resp. rådhusrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling
i tvistemål. Vidare har olikheten mellan häradsrätter och rådhusrätter
när det gäller domkretsindelningen och lokalhållningen berörts.

Häradsrätterna och rådhusrätterna är emellertid även i övrigt organiserade
på olika sätt. Bl. a. finns olikheter beträffande de ordinarie domarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

169

titlar och beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dem. I det
avseendet kan hänvisas till vad som har anförts i avsnittet 3.1.1. om underrätternas
nuvarande organisation och beträffande de olika administrativa
författningar som gäller för å ena sidan häradsrätterna och å andra sidan
rådhusrätterna. Skall en enhetlig underrättsorganisation skapas, måste sådana
skillnader av organisatorisk art som de nu antydda avskaffas och likformiga
administrativa författningar införas.

Utöver vad som nu har nämnts behövs för att genomföra enhetlighet i
underrättsorganisationen ändringar i ett stort antal författningar. Sålunda
måste nuvarande olikheter mellan regler, som direkt avser den ena eller
andra underrätt sformen elimineras. Vidare måste uppmärksammas sådana
fall där olika regleringar gäller för stad med rådhusrätt och för annat område.
Bland de viktigare författningar som från dessa synpunkter sett bör
bli aktuella för ändringar är lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden, lagsökningslagen den 20 december 1946 (nr
808), konkurslagen, föräldrabalken, lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med
särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden, lagen den
12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet, vattenlagen, sjölagen, tryckfrihetsförordningen
och lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål.

Här kan nämnas att kommunalrättskommittén har framfört ett uppslag
till åtgärder för att åstadkomma en mera enhetlig underrättsorganisation
(SOU 1967: 58 s. 99). Detta uppslag kommer dock inte att prövas i det följande.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

5. Departementschefen

5.1. Allmänna synpunkter

De allmänna underrätternas organisation har varit föremål för uppmärksamhet
och överväganden sedan ganska lång tid. Av min redogörelse i det
föregående framgår, att frågan om domkretsarnas omfattning har övervägts
flera gånger under innevarande århundrade, dock utan att några mer djupgående
reformer har skett. Vidare har frågan om underrätternas sammansättning
i olika mål uppmärksammats vid flera tillfällen och i all synnerhet
under förarbetena till den stora rättegångsreformen. Man tog vid dennas
genomförande ett viktigt steg mot likformighet mellan de två underrättsformerna
genom att införa nämnd i grövre brottmål även i rådhusrätt. Ytterligare
ett steg mot likformighet togs under 1950-talet då gemensamma regler
för häradsrätt och rådhusrätt infördes i fråga om s. k. liten nämnd i brottmål.
Frågan om gemensamma regler för sammansättningen vid särskild
huvudförhandling i tvistemål återstår dock ännu olöst.

När det gäller andra frågor beträffande underrätternas organisation har
flera viktiga reformer ägt rum under 1900-talet. Någon mera genomgripande
eller allsidig omprövning har dock inte skett. En sådan var på tal under förarbetena
till rättegångsreformen, men man fann att frågan om en omorganisation
i det sammanhanget borde inskränkas till vad som var nödvändigt
för att rättegångsreformen skulle kunna genomföras. Frågan om en mera
ingripande omorganisation ansågs alltså böra anstå i avvaktan på att rättegångsreformen
blev genomförd och vann stadga. Sedan 1950-talets början
har åtskilligt utredningsarbete förekommit, varvid utredningarnas uppgifter
har varit att ompröva olika delar av den stora frågan om underrätternas
organisation och arbetsformer. Jag vill sålunda erinra om det arbete som har
bedrivits inom 1951 års rättegångskommitté, inom utredningen om domarbanans
utformning, inom stadsdomstolsutredningen och slutligen inom
domstolskommittén. Även andra utredningar har behandlat mer eller mindre
omfattande organisationsfrågor beträffande underrätterna.

För att få underlag för en samlad bedömning av frågan om underrättsorganisationen
på grundval av det utredningsmaterial som dittills hade framlagts,
kompletterat med ytterligare överväganden beträffande ämnen som
ännu inte hade utretts, tillkallades år 1961 de sakkunniga som sedermera
antog namnet domstolskommittén. När i direktiven angavs att dessa sakkunniga
skulle göra en samlad bedömning, uteslöts inte att de skulle kunna
ta upp vissa delfrågor till behandling särskilt och lägga fram förslag
till delreformer. Kommittén har också tagit fasta på detta och lagt fram för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

171

slag dels år 1963 i fråga om rådhusrätternas förstatligande, om underrätts
domförhet vid särskild huvudförhandling i tvistemål, om principerna för en
ny domkretsindelning och om statens övertagande av lokalhållningsskyldigheten
inom underrättsorganisationen, dels år 1967 beträffande domkretsindelningens
närmare utformning. Det förstnämnda förslaget genomfördes
genom 1964 års lagstiftning om statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna. Prövningen av övriga förslag från år 1963 fick dock
anstå, främst därför att rådhusrätternas övergång till verksamhet under statens
huvudmannaskap skulle kunna ske med minsta möjliga ändringar i
deras arbete och på sådant sätt att reformen kunde genomföras utan störningar.
Den nya ordningen för rådhusrätterna har nu tillämpats i flera år.
Något hinder mot att nu ta upp de grundläggande frågorna beträffande underrättsorganisationen
föreligger alltså inte. Den pågående kommunindelningsreformen
har dessutom gjort det nödvändigt att nu ta upp dessa frågor.

Kommunindelningsreformen, som antogs år 1962, innebär i huvudsak
följande. På grundval av indelningssakkunnigas förslag har fastställts planer
för en ny indelning av landet i kommuner (SFS 1964: 162). Planerna
syftar till att ange den lämpligaste indelningen i kommuner med hänsyn
främst till befolkningsförhållanden, den ekonomiska utvecklingen och de
kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet. De nuvarande
omkring 900 kommunerna eller delar därav har enligt planerna
förts samman till 281 kommunblock. Meningen är att indelningen i kommunblock
skall ligga till grund för de ändringar i kommunindelningen som
aktualiseras i fortsättningen. Sammanslagningar av kommuner har redan
ägt rum i vissa fall och flera kommer att ske den 1 januari 1969. Ytterligare
ett flertal är att påräkna den 1 januari 1971.

Kommunindelningsreformen och dess grunder har stor betydelse för domkretsindelningen
både i formellt och reellt hänseende. Domkretsindelningen
bygger på kommunerna som de minsta byggstenarna, och i den principen
finns det enligt min mening inte någon anledning att göra ändring. Men
eftersom de planerade större kommunerna ofta omfattar kommuner eller
kommundelar som är belägna inom skilda domkretsar, leder kommunindelningsreformens
genomförande till att åtskilliga av de nuvarande domkretsarna
bryts sönder. Den nybildade kommunen måste föras till den ena eller
andra domkretsen, vilket — om inte grunderna för domkretsindelningen
justeras — leder till att vissa domkretsar växer kraftigt medan andra minskas
så att de inte kan anses erbjuda underlag för rationella domstolsenheter.
Sådana effekter på domkretsindelningen är att påräkna framför allt genom
de koinmunsammanlagningar som väntas ske den 1 januari 1971. För att
undvika en sådan utveckling måste domkretsindelningen ses över.

Kommunindelningsreformen medför sålunda att frågan om ny domkretsindelning
för underrätterna måste tas upp nu. Eftersom den nuvarande in -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

delningen i domkretsar måste betraktas som otidsenlig, är en översyn önskvärd
också av andra skäl än kommunindelningsändringarna. Den revision
av domkretsindelningen som kommunindelningsreformen framtvingar bör
därför inte begränsas till ofrånkomliga justeringar av domkretsarna, utan
man bör begagna tillfället att nu dra upp riktlinjerna för en framtida indelning
som på längre sikt kan påräknas bli ändamålsenlig. Förslag till sådana
riktlinjer har lagts fram av domstolskommittén och jag anser att dessa
förslag nu bör tas upp till prövning. Eftersom frågan är av grundläggande
betydelse för den framtida underrättsorganisationens utformning, bör de allmänna
grunderna för den framtida domkretsindelningen föreläggas riksdagen
för godkännande.

En fråga som har nära samband med domkretsarnas utformning är vilken
sammansättning underrätterna skall ha i skilda mål. Därvid är bl. a. av
intresse i vad mån juristkollegium — dvs. en sammansättning med flera lagfarna
domare — skall användas i allmänna tvistemål som går till särskild
huvudförhandling. Om alla underrätterna i sådana mål skall ha en sammansättningsform
med flera lagfarna domare, påverkar detta grunderna för
domkretsindelningen, eftersom domkretsarna i så fall helst bör göras så
stora att de bereder arbete för tillräckligt antal lagfarna domare. När ställning
nu tas till domkretsfrågan, bör alltså den nämnda domförhetsfrågan
också tas upp till prövning. Förslag i ämnet har lagts fram av domstolskommittén
år 1963 och har blivit föremål för en omfattande remissbehandling.

Även när det gäller vissa speciella mål av civilmålskaraktär föreligger viktiga
frågor till prövning. Sålunda har tidigare i dag förslag till fastighetsbildningslag
remitterats till lagrådet. I det sammanhanget tog jag inte upp frågan
om vilka domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmålen. Frågan
bör i stället prövas i samband med frågan om underrätts sammansättning i
tvistemål i allmänhet.

I anslutning till fastighetsbildningsmålen har man anledning att beakta
även vissa andra mål av närliggande beskaffenhet. Jag åsyftar då särskilt
expropriationsmålen, vilka i många avseenden har gemensamma drag med
fastighetsbildningsmålen och vilkas handläggning därför bör i stort följa
samma linjer. Ytterligare en kategori mål som har släktdrag med de nu berörda
är immissionsmålen. I fråga om dessa mål är det visserligen för tidigt
att nu göra något ställningstagande rörande lämplig domstolsorganisation,
eftersom ny lagstiftning på dessa rättsområden f. n. förbereds. Emellertid
bör man vid utformningen av domstolsorganisationen för fastighetsbildningsmålen
ta hänsyn till det önskvärda i att denna organisation utformas
så att den kan lämpa sig även för expropriations- och immissionsmål. Därvid
bör även beaktas att det längre fram kan finnas anledning att överväga
om också vattenmålen bör handläggas i en liknande ordning.

Även sammansättningen i brottmålen bör uppmärksammas i detta sammanhang.
Både de allmänna tvistemålen och de speciella tvistemålskatego -

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

rier som jag nyss har berört aktualiserar frågan om lekmannainflytandets
utformning. Den frågan finner jag böra tas upp även när det gäller brottmålen.
Det bör betonas att nämndmedverkan f. n. har ojämförligt mycket
större betydelse, kvantitativt sett, vid brottmålsrättsskipningen än vid tvistemålsrättsskipningen.
F. n. deltar nämnd vid prövningen av omkring 60 000
brottmål årligen, medan motsvarande siffra för tvistemålens del är omkring
3 000. Till utgångspunkt för prövningen i nu berört avseende bör tas sladsdomstolsutredningens
förslag i SOU 1961: 6 och de synpunkter i anslutning
därtill som har kommit fram vid remissbehandlingen och i senare
sammanhang.

Det är sålunda flera frågor av grundläggande betydelse för underrättsorganisationen
som nu bör tas upp till prövning. Att i praktiken genomföra en
ny organisation av underrätterna är, som jag senare kommer att utveckla
närmare, en uppgift som bör lösas successivt. Den nya lagstiftning som skall
gälla för den framtida organisationen bör träda i kraft vid en tidpunkt när
det kan bedömas att man kan börja realisera den nya organisationen. I det
avseendet är man i väsentlig mån bunden genom de förut omtalade kommunsammanslagningarna
som beräknas ske den 1 januari 1971 och vilka,
som nämnts, förutses bryta sönder nuvarande domkretsindelning på flera
håll. I princip torde man sålunda böra sikta på att den lagstiftning som bär
kommer i fråga bör träda i kraft den 1 januari 1971. Jag återkommer senare
till vissa frågor om ett tidigare ikraftträdande i vissa hänseenden. I fråga om
domstol för fastighetsbildningsmål ligger frågan om tiden för ikraftträdandet
annorlunda till. Den nya fastighetsbildningslagen avses träda i kraft den
1 januari 1972 och det är först vid den tidpunkten som de berörda domstolarna
kommer att behöva fungera för fastighetsbildningsmålens vidkommande.
Emellertid bör beaktas också att lagstiftningsarbetet beträffande
immissioner bedrivs med sikte på ikraftträdande den 1 juli 1969. Det kan
tänkas att den domstolsorganisation som nu utformas för fastighetsbildningsmålens
del kommer att anses lämpad också för immissionsmål, och i
så fall bör den kunna tas i anspråk för sistnämnda mål redan den 1 juli
1969.

Innan en ny organisation kan genomföras är det åtskilliga författningsmässiga
och organisatoriska problem som måste lösas. Dessa kommer jag
att beröra något i det följande, dock utan att gå in närmare på dem. Vad det
nu gäller är att slå fast allmänna riktlinjer för en ny underrättsorganisation
och då särskilt att behandla dels vissa grundläggande lagstiftningsfrågor,
dels grunderna för den framtida domkretsindelningen.

Till grund för överväganden i de olika frågor som nu skall behandlas bör
ligga vissa gemensamma synpunkter och målsättningar. Härom vill jag anföra
följande.

Det föreligger nu en oenhetlighet i underrättsorganisationen genom att vi

174

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

har häradsrätter resp. rådhusrätter vilka är olika organiserade i en del avseenden
och delvis har att tillämpa skilda regler. Som riktmärke för domstolskommitténs
arbete angavs i direktiven att underrättsorganisationen
skall vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i hela riket samt
att den nuvarande skillnaden mellan land och stad skall bringas att upphöra.
Domstolskommittén har lagt denna princip till grund för sina förslag.
Vid remissbehandlingen av förslagen har så gott som alla remissinstanser
anslutit sig till principen. Jag anser det ställt utom diskussion att det sedan
länge föreliggande önskemålet om en likformig underrättsorganisation nu
bör förverkligas.

I de nämnda direktiven angavs också, att en förutsättning vid översynen
av domstolsväsendet var att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen
skall ligga i underrätterna och att dessas ställning och funktion borde
stärkas ytterligare. Det torde inte råda delade meningar om att man vid
underrättsorganisationens utformning bör försöka tillgodose dessa synpunkter
så långt det är möjligt. Särskilt vill jag understryka, att reformer i den
riktningen är av stort värde ur processekonomisk synpunkt. Fullföljdsfrekvensen
måste antas minska, om man gör underrätterna starkare. Det
ligger i de enskildas intresse att processer i så liten utsträckning som möjligt
skall behöva föras i mer än en instans. Det är också ett statsfinansiellt intresse
att minska belastningen på överinstanserna.

Ett utmärkande drag för underrättsorganisationen är att de allmänna
underrätternas kompetens är mycket vidsträckt. I direktiven för domstolskommittén
uttalades att underrätternas vidsträckta kompetensområde i princip
borde behållas. Det sades också att det syntes vara av vikt att man inte
gjorde principiella skillnader mellan underrätternas inbördes kompetens.
Jag anser att man i dagens läge inte har någon anledning att frångå den
hittills gällande principen om en mycket vidsträckt kompetens för de allmänna
underrätterna. Emellertid föreligger det ett visst behov av att koncentrera
vissa slag av mål av mera speciell karaktär till ett mindre antal
domstolar. Redan nu har vi i fråga om ägodelningsmål, expropriationsmål
och vattenmål den ordningen, att de tas upp av specialdomstolar. Vissa andra
mål såsom sjömål, tryckfrihetsmål och patentmål, går till särskilt utsedda
allmänna underrätter. Enligt det föreliggande förslaget till ny hyreslagstiftning
gäller vidare att hyrestvister i princip skall tas upp av endast en
underrätt inom varje län.

Mål av nu angivna typer har ofta speciella drag, och de kräver i någon
mån en specialisering hos dem som skall bedöma dem, i synnerhet som det
inom landet som helhet förekommer endast ett mera begränsat antal mål av
varje sådan typ. Det är därför av värde om målen kan koncentreras till jämförelsevis
få domstolar vars domare därmed får att handlägga ett ej alltför
ringa antal mål och på det sättet blir förtrogna med vederbörande ämnesområde.
Det är enligt min mening önskvärt att fortsätta på den utveckling

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

som redan har inletts beträffande vissa av de nämnda måltyperna, nämligen
att man koncentrerar handläggningen av målen till vissa av de allmänna underrätterna.
Ett riktmärke bör emellertid vara att vår restriktiva inställning
när det gäller att skapa specialdomstolar i egentlig mening behålls och att
man eftersträvar att de domare som sysslar med de nämnda specifika slagen
av mål också har kontakt med allmänna tvistemål och brottmål. Därför anser
jag att principen bör vara att man uppdrar handläggningen av berörda
mål till endast vissa av de allmänna underrätterna. För sådana underrätter
hör föreskrivas att de skall ha särskild sammansättning vid handläggning
av just dessa mål, men i övrigt bör de arbeta som underrätterna i allmänhet.

En synpunkt av betydelse i detta sammanhang är att det är ett allmänt
intresse att domarkårens mångsidighet bevaras. Under det fortsatta arbetet
för underrättsorganisationens genomförande anser jag att det bör uppmärksammas
i vad mån det är möjligt att åstadkomma en viss cirkulation bland
underrättsdomarna på så sätt att både ordinarie och andra domare som
finns vid andra underrätter än dem, som handlägger de särskilda typerna
av mål, kan beredas tillfälle att då och då medverka i handläggningen av sådana
mål. Det är från rekryterings- och utbildningssynpunkter viktigt att
så många domare som möjligt får kontakt med de berörda måltyperna och
de rättsområden som de hör till.

I fråga om underrätternas framtida organisation är ytterligare en mångfald
faktorer att beakta. Företrädesvis har de betydelse när det gäller att
bedöma vilken storlek domstolsenheterna och domkretsarna bör ha. Jag
går inte in på dessa frågor i detta sammanhang, eftersom jag i det följande
i ett särskilt avsnitt behandlar frågan om domkretsindelningen.

.lag vill emellertid redan i detta sammanhang förutskicka att man möter
åtskilliga ovissa faktorer när det gäller att bedöma vilken arbetsbelastning
som kommer att åvila underrätterna i framtiden. Jag behöver bara peka
på brottslighetens utveckling. Under senare år har förekommit en avsevärd
ökning av antalet brottmål vid underrätterna. Det är vanskligt att göra någon
bedömning vilken utveckling man har att förutse på det området längre
fram. Självfallet kan det också beträffande andra kategorier göromål vara
svårt att bedöma vilken arbetsbörda de kan komma att medföra. Som exempel
kan nämnas hyresmål enligt den nya hyreslagstiftningen och mål enligt
kommande immissionslagstiftning.

Även framtida lagstiftning måste påräknas komma att påverka arbetskvantiteten
vid de allmänna underrätterna. Jag tänker inte bara på möjligheten
att göromålskategorier lyfts bort från domstolarna (som t. ex. skett
eller satts i fråga beträffande ett stort antal smärre brottmål, jfr prop. 1966:
100 och 1968: 82 samt de utredningsdirektiv som har meddelats beträffande
handläggningen av mål om lindrigare brott, se Post- och Inrikes tidningar
den 24 februari 1968) eller att nya kommer till. Jag åsyftar också ändringar
som bygger på att nya tekniska hjälpmedel står till buds och kan möjliggöra

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

rationellare arbetsmetoder. Särskilt den pågående utredningen om inskrivningsväsendet
och föreliggande planer på att utnyttja ADB inom inskrivningsväsendet
får betydelse i detta avseende. Det pågående arbetet kan tänkas
leda till att uppläggningen av arbetet inom inskrivningsväsendet ändras
avsevärt. Det bör därvid framhållas att också byggnadsfrågornas läge förändras,
eftersom nuvarande lokaler är anpassade efter det utrymme och de
arkivmässiga hänsyn som inskrivningsarbetet kräver. Jag vill också peka
på det arbete som nu pågår med att bygga upp ett rättsväsendets informationssystem.
Det är ännu för tidigt att yttra sig närmare om vilka rationaliseringsvinster
detta kan leda till för underrätterna.

I nuvarande läge finns det inte möjligheter att förutse hur ändringar av
nu antydd art kommer att påverka arbetsvolymen hos underrätterna. Man
är i allt väsentligt hänvisad till att bygga på redan vunna erfarenheter när
man bedömer vilken storlek och vilken organisation underrättsenheterna
bör ha. Detta hindrar inte att man, när riktlinjerna för den nya underrättsorganisationen
dras upp, bör eftersträva att utforma de nya domstolsenheterna
så, att de kan antas motsvara de organisatoriska krav som den kommande
samhällsutvecklingen kommer att ställa på dem. Man kan därvid inte
bortse från att utvecklingen inom praktiskt taget alla områden av offentlig
verksamhet, liksom inom den privata företagsamheten, har gått mot större
enheter och mot en närmare samordning av skilda enheter. Det föreligger
otvivelaktigt redan nu behov av ändringar i sådan riktning även beträffande
underrättsorganisationen. Det kan inte uteslutas att den framtida utvecklingen
kan leda till ett än mer accentuerat behov i sådana avseenden.

Utredningsarbete bör inledas beträffande de organisationsfrågor som kommer
upp i samband med ett genomförande av den organisation, vars huvuddrag
jag i det följande kommer att föreslå. En arbetsgrupp bör inrättas inom
justitiedepartementet med uppgift att utreda och utarbeta förslag i sådana
organisatoriska frågor. Som jag senare kommer att behandla närmare är
avsikten bl. a. att denna arbetsgrupp skall arbeta med frågor som hänger
samman med det praktiska genomförandet av en ny domkretsindelning och
leda de regionala utredningar som behöver föregå domkretsindelningens
slutliga fastställande.

De frågor som kommer att anförtros åt den nämnda arbetsgruppen är
således huvudsakligen av organisatorisk karaktär. Som jag senare kommer
att beröra bör gruppen dessutom framlägga förslag till sådan lagstiftning
som behövs om lokalhållningen för underrätterna förstatligas. De lagstiftningsfrågor
i övrigt som hänger samman med underrättsorganisationen tas
i huvudsak upp i det följande eller i en kommande departementspromemoria,
vars innehåll jag kommer att beröra närmare i det följande.

Det återstår dock andra viktiga lagstiftningsfrågor som gäller domstolsväsendet.
Jag åsyftar framför allt överrättsprocessen och spörsmål som avser
grunderna för överrätternas organisation. Vidare återstår att för dom -

177

Kungl. Maj:ts proposition nr fri år 1969

stolsväsendet såsom lielhet bedöma frågan om domarutbildningen och domarkårens
utformning. Utredning behövs också rörande frågan om att inom
domstolsväsendets ram skapa ett alternativ till nu förekommande skiljemannaförfarande.
Jag anser att domstolskommittén bör inrikta sitt arbete
på de nu angivna frågorna med uppgift att skyndsamt framlägga förslag i
de olika delarna. Jag kommer senare att anmäla fråga om tilläggsdirektiv
för kommittén.

Jag vill slutligen i korthet sammanfatta de förslag jag avser att lägga
fram i det följande.

Enhetliga regler föreslås för underrätternas sammansättning vid särskild
huvudförhandling i tvistemål i allmänhet. Förslaget innebär, att den juristkollegiala
sammansättning med minst tre och högst fyra lagfarna domare
som nu förekommer i rådhusrätt görs tillämplig för alla allmänna underrätter.
Denna sammansättning skall gälla såsom grundform också i familjerättsmål
och familj erättsliga ärenden men beträffande dem skall ytterligare
övervägas om en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning bör gälla.

Beträffande underrätternas sammansättning i brottmål i allmänhet föreslås
att en enhetlig nämndsammansättning införs i stället för de två olika
nämnder som nu finns. Enligt förslaget skall nämnden i normalfallet bestå
av fyra och i särskilt vidlyftiga mål av högst fem nämndemän. Vidare föreslås
sådana ändringar i omröstningsreglerna att röstvärdet för enskild
nämndemans röst ökas. Dessutom föreslås att nämndeman skall ges rätt
att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll.

Andra föreslagna ändringar i RB går ut på att underrättsorganisationen
skall göras enhetlig.

Vidare läggs fram förslag till en lag om fastighetsdomstol. Förslaget innebär
bl. a. att en allmän underrätt i varje län eller region skall vara fastighetsdomstol
och i sådan egenskap pröva fastighetsbildningsmål. Den skall därvid
ha särskild sammansättning, nämligen i regel två lagfarna domare, en
tekniker och två nämndemän. I vad mån fastighetsdomstolen skall uppta
även andra mål och ärenden med anknytning till fast egendom kommer att
prövas under det fortsatta lagstiftningsarbetet på berörda rättsområden.

Som redan nämnts anges också vissa allmänna riktlinjer för den framtida
domkretsindelningen, vilka bör föreläggas riksdagen till godkännande.

5.2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål

5.2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet

Förut har nämnts, att olikhet mellan häradsrätts och rådhusrätts domförhet
i allmänna rättegångsmål numera föreligger endast såvitt angår särskild
huvudförhandling i tvistemål. Vid sådan förhandling är häradsrätt domför

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

med lagfaren ordförande och nämnd, medan rådhusrätt har juristkollegial
sammansättning med tre eller högst fyra domare.

Det är nödvändigt att denna olikhet undanröjs, om — såsom är avsikten
enligt vad jag förut har anfört -— en likformig underrättsorganisation skall
kunna åstadkommas. För att ge en uppfattning av frågans proportioner kan
nämnas följande siffror. Av de 45 000 å 50 000 tvistemål som underrätterna
årligen har handlagt under senare år är det bara 5 000 å 5 500 som har avgjorts
efter särskild huvudförhandling. Antalet som har handlagts av häradsrätt
och alltså med nämnd har varit 2 600—3 000 per år, medan juristkollegium
vid rådhusrätt har handlagt 2 200—2 600 årligen. Vid båda domstolstyperna
har andelen familjerättsmål utgjort omkring 40 % av hela antalet
mål som gått till särskild huvudförhandling.

Frågan om underrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling i
tvistemål får anses mycket grundligt belyst genom den behandling frågan
har fått först i stadsdomstolsutredningens betänkande jämte remissbehandlingen
av detta och därefter i domstolskommitténs förslag och remissyttrandena
däröver. Man kan i den förda diskussionen urskilja fyra huvudprinciper,
om vilka så gott som genomgående synes råda enighet. Dessa är följande.

1. Avgörande för bedömningen vilka domförhetsregler som skall gälla bör
i första hand vara rättsvårdande synpunkter. Organisatoriska och administrativa
faktorer måste anses sekundära i sammanhanget.

2. I tvistemål som går till huvudförhandling bör, liksom vid annan handläggning,
gälla likformiga domförhetsregler för häradsrätt och rådhusrätt.

3. För huvudförhandlingar, som inte äger rum i den förenklade form som
avses i 42 kap. 20 § andra stycket RB, bör även i fortsättningen gälla principen
att rätten skall vara sammansatt av flera domare.

4. Tyngdpunkten av rättsskipningen skall vara förlagd till första instans.
Det bör inte komma i fråga att rättsskipningens standard försvagas i någondera
av underrättstyperna.

Oavsett att dessa gemensamma utgångspunkter för bedömningen har
förelegat, har meningarna brutit sig om vilken sammansättningsform som
är att föredra i berörda mål. I den diskussion som därvid har förts om valet
mellan de två nu förekommande sammansättningsformerna har — liksom
när det vid tidigare tillfällen har varit fråga om nämnds medverkan i
brottmål — åberopats olika synpunkter om vad som är av särskilt värde hos
den ena och den andra sammansättningsformen. Då dessa synpunkter har
behandlats ingående i de aktuella betänkandena och även berörts av flera
remissinstanser, torde det räcka med att kort erinra om dem.

Beträffande sammansättningen lagfaren ordförande jämte nämnd brukar
ett viktigt drag anses vara att den möjliggör ett samspel mellan yrkesdomarens
fackmässiga betraktelsesätt och nämndemännens synpunkter, grundade
på praktisk erfarenhet av olika verksamhetsformer och levnadsför -

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

hållanden. En ofta framförd synpunkt är vidare att nämnden anses kunna
tillföra domstolen orts- och personkännedom, men den synpunkten anses
numera i allmänhet inte spela större roll. En annan synpunkt, vars bärkraft
visserligen är svår att fastställa men som inte har ansetts kunna frånkännas
betydelse, är att deltagande av nämnd i rättsskipningen är ägnad att
stärka allmänhetens förtroende för domstolarna.

Deltagande av nämnd anses inte vara av samma värde i alla slag av mål.
Nämndemännens förmåga att tillföra domstolen erfarenheter och synpunkter,
som främjar en god prövning av målen, skiftar alltefter målens karaktär.
Mål som huvudsakligen avser uppskattning av storleken av inträffad skada,
prövning huruvida visst handlingssätt är att anse som ovarsamt och andra
liknande bedömningsfrågor brukar anses lämpade för handläggning med
nämnd. Nämnddeltagandet tillmäts givetvis inte samma värde i mål vari
rättsfrågor dominerar. Detsamma anses gälla i mål där det förekommer mycket
omfattande utredning och särskilt invecklade bevisfrågor, som fordrar
att domaren under handläggningen har en klar uppfattning om utredningens
betydelse för bedömningen av rättsfrågorna och därför eu förtrogenhet med
målets juridiska aspekter.

Överväganden av det slag som har antytts ligger bakom den allmänna
uppfattningen att medverkan av nämnd har sitt största värde i brottmål. I
dem anses lekmannen ha goda förutsättningar att på grundval av egna erfarenheter
och åsikter bilda sig en mening i de frågor som kommer under
bedömande såsom t. ex. i bevis- och straffmätningsfrågor. Som skäl för ett
annat synsätt beträffande tvistemålen har åberopats särskilt att dömandet
i vissa av dem kräver stort juridiskt kunnande och stor erfarenhet, ingående
studier av materialet i målet samt av litteratur och rättsfall. Den enskilde
nämndemannen anses därför ha mindre förutsättningar än yrkesdomaren
att i sådana mål bilda sig en självständig uppfattning, vilket gör hans möjligheter
att utöva inflytande begränsade. Ett motargument brukar vara att
det inte är särskilt vanligt med tvistemål som innehåller invecklade rättsfrågor
eller är komplicerade av annan anledning.

Juristkollegiets fördelar brukar, som framgår av det nyss sagda, särskilt
framhållas i fråga om tvistemål med mera kvalificerade rättstillämpningsfrågor.
Nämnden anses ofta sakna den kännedom om gällande rätts innehåll
som fordras för att följa förhandlingen i sådana mål och få grepp om tvistefrågorna.
Den juristkollegiala sammansättningen anses därför innebära större
garanti för en säker rättsskipning och objektivt riktiga avgöranden i sådana
mål. Ofta understryks därvid värdet av det meningsutbyte som vid juristkollegiets
prövning förekommer mellan domarna. Beträffande mål med
mycket omfattande eller invecklat utredningsmaterial åberopas likartade
synpunkter. Genom sin utbildning och träning är yrkesdomaren bättre skickad
än lekmannen att skaffa sig en överblick över ett vidlyftigt material
och bedöma i vad mån detta är relevant. Mål där skälighetsbedömningar

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

och andra inte renodlat rättsliga frågor dominerar brukar som nämnts anses
lämpade för handläggning med nämnd. Emellertid torde knappast från
något håll göras gällande att sådana mål av juristkollegium handläggs eller
bedöms sämre än av en lagfaren ordförande och nämnd.

Frågan är då vad man i skilda sammanhang under senare tid har gjort
för värdering av de nu nämnda faktorerna när det har gällt att ange i vad
mån någon av de båda sammansättningsformerna, allmänt sett, bör ges
företräde framför den andra i tvistemål.

Till en början bör därvid erinras om att riksdagen både år 1942 och år 1951
hade att ta ställning till förslag att för rådhusrätternas del nämndsammansättning
skulle ersätta den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål i
allmänhet resp. — vid det senare tillfället — i familjerättsmål. Vid båda
tillfällena avvisade riksdagen förslagen.

Stadsdomstolsutredningens överväganden i frågan utmynnade i att rådhusrätt
och häradsrätt ansågs böra bestå vid sidan av varandra, var och en
med sin nuvarande sammansättning bibehållen i tvistemålen. Bakom detta
ställningstagande låg i huvudsak följande synpunkter. I kvalificerade tvistemål
ansågs den juristkollegiala sammansättningen ge större garantier för en
säker rättsskipning. Att avskaffa sådan sammansättning i större städers
domkretsar skulle där i tvistemål av krävande beskaffenhet innebära en
försvagning av rättsskipningen, vilket inte borde komma i fråga. Beträffande
andra domkretsar ansågs däremot juristkollegiets företräden i mer kvalificerade
tvistemål inte utgöra tillräcklig anledning att överge nämndsystemet.
Därvid åberopades flera skäl (jfr 2.1.3). Det gjordes dock inte gällande,
att nämndsammansättningen skulle leda till säkrare rättsskipning i tvistemålen
i sist berörda domkretsar.

Remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens förslag visade en stark
opinion mot utredningens tanke att behålla dualismen i underrättsorganisationen.
I fråga om valet av sammansättningsform vid särskild huvudförhandling
i tvistemål var det en klar övervikt till förmån för juristkollegial
sammansättning. Det kan i det sammanhanget anmärkas, att endast ett litet
fåtal av det stora antalet remissinstanser uttryckte någon sympati för att
kompromissvis behålla båda de aktuella sammansättningsformerna med någon
form av valfrihet i det särskilda fallet.

Det resonemang som domstolskommittén förde i 1963 års betänkande
ledde till slutsatsen, att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål
allmänt sett är att föredra. De huvudsakliga argumenten som åberopades
till stöd härför återkommer jag strax till. Emellertid fanns inom kommittén
och dess rådgivande nämnd också andra meningar, vilket föranledde kommittén
att anta att det för det dåvarande var utsiktslöst att få ett förslag
om juristkollegial sammansättning i olika tvistemål genomfört. Därför förordades
system med valfrihet mellan de aktuella sammansättningsformerna.

Även om en väsentlig del av remissinstanserna i yttrandena över domstols -

Kiingl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

181

kommitténs betänkande utgick från kommitténs förslag om alternativa sammansättningsformer,
gav remissutfallet besked om vilken sammansättningsform
som enligt det helt övervägande antalet instanser borde ges företräde
allmänt sett. Det var även denna gång den juristkollegiala sammansättningen.

Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs betänkande av år 1967
förekom ytterligare uttalanden som innebar starkt förordande av den juristkollegiala
sammansättningen och i första hand gick ut på att detta skulle
vara den enda sammansättningsformen. Av dem som var positiva till nämndsammansättningen
var det inte någon som gick längre än att denna ansågs
böra finnas som ett alternativ till den juristkollegiala sammansättningen.
Av särskilt intresse får anses vara, att häradshövdingeföreningens styrelse
— som i sina yttranden nu och tidigare talat för nämndalternativet som
grundform — omtalar, att en enkät bland föreningens medlemmar har givit
vid handen att meningarna till förmån för den ena resp. den andra sammansättningsformen
har fördelat sig ganska jämnt.

Den nu lämnade översikten av de uppfattningar som har kommit till uttryck
får anses visa, att det numera är en klar övervikt till förmån för den
juristkollegiala sammansättningen, när det gäller att ge ett av de två alternativen
företräde framför det andra.

För min del vill jag konstatera, att det i och för sig inte kan påstås annat
än att erfarenheterna av båda sammansättningsformerna är goda. Att formligen
leda i bevis att den ena sammansättningsformen har fungerat bättre
än den andra låter sig inte göra. När det gäller att väga mot varandra sammansättning
med nämnd resp. med juristkollegium kommer i väsentlig utsträckning
subjektiva värderingar in i bilden. Remissutfallet får anses ge
ett ganska starkt belägg för att vars och ens åsikt i frågan i huvudsak präglas
av den anknytning vederbörande har till den ena eller den andra sammansättningsformen
eller arbetsformer som är besläktade med endera av
dem. Det torde vara betecknande, att bland dem som föredrar sammansättningen
med juristkollegium återfinns stadsdomareföreningen och samtliga
rådhusrätter och att bland dem som förordar sammansättningen lagfaren
domare med nämnd återfinns häradshövdingeföreningens styrelse, kommunförbundet
och kommunala organ. En sådan företeelse är i och för sig naturlig.
Från denna synpunkt torde det dock finnas anledning att särskilt uppmärksamma
advokatsamfundets uppfattning, eftersom denna organisation
representerar en yrkeskår som har anledning att dagligen komma i beröring
med båda systemen. Samfundet har under de senaste 17 åren yttrat sig fyra
gånger i sammansättningsfrågan och har därvid genomgående uttalat sig till
förmån för den juristkollegiala sammansättningen. Från väsentligen samma
synpunkt kan sägas, att även hovrätternas mening är intressant, eftersom
de har att överpröva avgöranden från båda underrättstyperna och alltså

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

har vissa jämförelsemöjligheter. Fem av de sex hovrätterna anser, att den
juristkollegiala sammansättningen är att föredra, medan den sjätte lämnar
frågan öppen (Göta hovrätt, se under 2.1.6—7).

Även om man inte vill skjuta advokatsamfundets och hovrätternas åsikter
i förgrunden, är det klart, att stort avseende måste fästas vid att remissopinionen
bedömd som helhet visar en klar övervikt för alternativet med juristkollegial
sammansättningsform.

Vidare vill jag peka på vissa argument i domstolskommitténs resonemang,
vilka jag anser vara tungt vägande. Detta resonemang, som gällde frågan
vilket sammansättningsalternativ som allmänt sett är att föredra, ledde som
nämnts till att majoriteten stannade för den juristkollegiala sammansättningen
(SOU 1963:57 s. 91—97). De synpunkter jag åsyftar är följande.
Ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen skulle enligt majoritetens
mening onekligen innebära en försvagning av rättsskipningen i
tvistemål av krävande beskaffenhet. Med hänsyn till att det är förhållandevis
få tvistemål, som avdöms efter särskild huvudförhandling, skulle det inte
minska lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet så mycket, om
dessa tvistemål handläggs uteslutande av juristkollegium. Den inträngande
behandling av problemen, som juristkollegiet möjliggör, kan inte ersättas
av en domares samråd med lekmän, även om sådant samråd kan vara berikande
i olika hänseenden. Genom ett juristkollegium tillförs domstolen en
större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet i domarvärv. Finns däremot
i domstolen bara en lagfaren domare, blir avgörandet väsentligen beroende
av denne enda persons förutsättningar att handskas med uppgiften.
En given förutsättning för den pågående översynen av domstolsväsendet är
att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna.
En allmän målsättning är vidare att underrätternas ställning och
funktion inom domstolsväsendet ytterligare stärks. Med denna målsättning
kan enligt majoriteten den juristkollegiala sammansättningen inte undvaras.
En sådan sammansättning anses vidare vara en förutsättning för att,
som åligger kommittén, söka skapa ett processinstitut som kan erbjuda ett
användbart alternativ till skilj emannaförfarandet.

Jag vill för min del ansluta mig till de nu redovisade synpunkterna. I det
sammanhanget vill jag erinra om att även stadsdomstolsutredningen underströk
att ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen måste
anses innebära en försvagning av rättsskipningen i tvistemål av krävande
beskaffenhet och att detta vore oförenligt med målsättningen att rättsskipningens
tyngdpunkt skall ligga hos underrätterna.

På grund av vad jag nu har anfört anser jag, att den juristkollegiala sammansättningen
måste ges företräde i den mån det gäller att för tvistemålen
i allmänhet välja mellan de två sammansättningsformerna.

Frågan är då om valet mellan sammansättningsformerna bör träffas för
hela tvistemålsfältets vidkommande eller om det går att differentiera mel -

183

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

lan mål av olika slag. En differentiering skulle i så fall i första hand kunna
tänkas ske genom att man försöker klart avgränsa vissa kategorier tvistemål
som anses särskilt lämpade för prövning med nämnd och i vilka juristkollegium
inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i rättsskipningen
eller andra fördelar.

Domstolskommittén har undersökt även denna fråga (SOU 1963:56 s.
93). Kommittén -—- som i den punkten är enhällig — har emellertid kommit
till resultatet, att det inte är möjligt att på ett tillfredsställande sätt avskilja
vissa bestämda grupper av mål för handläggning med nämnd. Kommitténs
uppfattning i det avseendet har inte mött några invändningar under
remissbehandlingen år 1963. Vid remissbehandlingen av 1967 års betänkande
berörde däremot Svea hovrätt och Göta hovrätt möjligheterna att avgränsa
vissa tvistemålstyper för handläggning med nämnd, dock utan att ge något
uppslag hur en avgränsning borde göras. Min åsikt i frågan skall jag strax
redogöra för, men dessförinnan bör behandlas domstolskommitténs vidare
argumentering i saken.

Kommittémajoriteten intog den principiella ståndpunkten att, då det inte
hade lyckats att utskilja vissa för nämndsammansättning särskilt lämpade
mål, samtliga tvistemål vid särskild huvudförhandling skulle handläggas av
juristkollegium. Eftersom enighet härom inte kunde nås inom kommittén,
bedömde den det som utsiktslöst att ett förslag av denna innebörd för det
dåvarande skulle kunna genomföras. I stället fann sig kommittén böra föreslå
den förut berörda lösningen med alternativa sammansättningsformer,
innebärande ett system med valfrihet mellan den juristkollegiala sammansättningen
och sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd, dock
med endera sammansättningformen som huvudregel. I frågan vilken sammansättningsform
som skulle anges i huvudregeln rådde olika meningar
inom kommittén.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid att det från en del håll har ifrågasatts,
om inte vissa domstolar borde undantas från den sålunda föreslagna ordningen
med valfrihet. Synpunkter av denna innebörd kommer till synes hos
vissa reservanter inom kommittén och inom dess rådgivande nämnd. De
ifrågasatte sålunda, att de största rådhusrätterna skulle undantas från den
föreslagna ordningen och i stället behålla juristkollegium som enda sammansättningsform.
Till stöd för en sådan uppfattning åberopades främst att
stora och invecklade tvistemål är vanligare i de största städerna och vidare
att det torde uppkomma svårigheter att få lämpliga nämndemän i tillräckligt
antal. Under remissbehandlingen har motsvarande synpunkter framförts
av bl. a. Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, dock endast för det
fall att sammansättningen lagfaren domare med nämnd skulle bli grundform
för underrätts sammansättning i tvistemålen. Mot den nu redovisade uppfattningen
talar dock med stor styrka, att dess konsekvenser blir att man
delvis skulle uppge den riktlinje som i direktiven angivits för domstolskommitténs
arbete och som i övrigt har rått stor enighet om, nämligen att un -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

derrättsorganisationen skall vara likformig och att det skall gälla alltigenom
enhetliga domförhetsregler.

Förslaget att det generellt över hela tvistemålsfältet skulle gälla valfrihet
mellan två alternativa sammansättningsformer har godtagits eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser vid remissbehandlingen år 1963.
Remissutfallet i den delen måste dock tolkas med försiktighet. Som jag nyss
har nämnt var det vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande
två år tidigare endast ett fåtal av remissinstanserna som uttryckte
någon sympati för att kompromissvis behålla båda sammansättningsformerna
med någon form av valfrihet i det särskilda fallet. Detta förtjänar
att framhållas, eftersom väl knappast någon av remissinstanserna
då kan ha förbisett denna möjlighet som ju diskuterades — men förkastades
— redan på 1920-talet av processkommissionen. Att flertalet remissinstanser
vid remissbehandlingen av domstolskommitténs betänkande år 1963
accepterade en ordning, som skulle innebära alternativa sammansättningsformer,
torde i väsentlig mån förklaras av att de då utgick från domstolskommitténs
antagande att enighet om viss sammansättningsform inte kunde
påräknas och att det var utsiktslöst att för det dåvarande få ett förslag om
juristkollegial sammansättning genomförd. Däremot anser jag det inte
sannolikt, att själva principen om valfrihet i fråga om sammansättningsformerna
ansågs ha ett egenvärde. Flera yttranden under remissbehandlingen
av 1967 års betänkande (2.1.7.) visar också en mera kritisk och i
vissa fall direkt avvisande inställning till systemet med valfrihet.

Jag vill för egen del framhålla, att en ordning med alternativa sammansättningsformer
kan anses acceptabel i vissa begränsade processuella sammanhang.
Vi har redan nu utrymme för sådan ordning i vissa fall där det
har ansetts av värde att kunna variera sammansättningen när målens karaktär
ger särskild anledning till detta. Som exempel vill jag nämna möjligheten
att enligt 42 kap. 20 § RB ta upp ett tvistemål till huvudförhandling
inför ensamdomare och vidare möjligheten att handlägga ett brottmål med
nämnd, trots att det formellt faller inom ensamdomarkompetensen (jfr
prop. 1966: 100 s. 118—119). Att man sålunda av praktiska skäl har tillåtit
variationsmöjligheter i vissa särskilda sammanhang är en sak. Att upphöja
valfriheten mellan olika sammansättningsformer till princip för samtliga
tvistemål vore däremot något helt annat. Visserligen skulle en sådan åtgärd
tillgodose önskemålet om en enhetlig reglering av domförhetsfrågan för alla
underrätterna. Men regleringens innehåll skulle ju bli sådant att man ingalunda
kunde påräkna enhetlighet i arbetsformerna. Det väsentligaste i arbetet
på att förenhetliga underrättsorganisationen måste dock vara
att själva arbetsformerna i verkligheten blir enhetliga, inte bara att
reglerna blir det. De föreslagna reglerna medför risk för oenhetlighet av nytt
slag, nämligen att lika mål kan bli handlagda med olika sammansättningar,
t. o. m. inom samma domstol. En sådan splittring i den allmänna rättegångs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

185

ordningen är ägnad att väcka större betänkligheter än den som föranleds av
den nuvarande dualismen i underrättsorganisationen.

På grund av det anförda anser jag att det föreslagna systemet med valfrihet
mellan alternativa sammansättningsformer inte kan godtas såsom
grundregel för tvistemål i allmänhet. Eftersom den juristkollegiala sammansättningen
enligt vad som har sagts i det föregående allmänt sett måste ges
företräde framför sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd, talar
det hittills anförda för att RB:s regler för domförhet vid särskild huvudförhandling
i tvistemål ges innebörden att samtliga underrätter därvid skall
ha juristkollegial sammansättning.

Emellertid återstår frågan om det är möjligt att avgränsa vissa kategorier
tvistemål som anses särskilt lämpade för handläggning med nämnd
och i vilka juristkollegium inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i
rättsskipningen eller andra fördelar. Som nämnts besvarade domstolskommittén
den frågan nekande, och kommitténs uppfattning har inte mött några
invändningar från remissinstanserna eller föranlett dem att föreslå någon
avgränsning i berört hänseende.

Enligt min mening bör man ändå inte stanna härvid. Starka skäl talar för
att man bör överväga den angivna frågan ytterligare. Sålunda är det bl. a.
av traditionsskäl önskvärt att lekmannamedverkan inte helt upphör i den
allmänna tvistemålsrättsskipningen. Vidare bör det förut förda resonemanget,
som har lett till företräde för juristkollegial sammansättning, inte
undanskymma det värde lekmannasynpunkterna anses ha i vissa slag av
mål. Ytterligare bör beaktas den från olika håll framförda synpunkten, att
juristkollegial sammansättning i vissa typer av mål skulle innebära en överorganisation
och medföra att flera kvalificerade yrkesdomare skulle tas i
anspråk för mål, vars beskaffenhet inte motiverar detta. Dessutom är i
sammanhanget att ta hänsyn till att tvistemålssammansättningen naturligen
bör vara normerande för rättens sammansättning vid prövning av
domstolsärenden. Då dessa typiskt sett är betydligt enklare än målen, är
det viktigt att se till att man inte för deras handläggning ger rätten en
överkvalificerad sammansättning.

Till att börja med vill jag i den aktuella frågan nämna möjligheten att
göra en skillnad mellan dispositiva och indispositiva mål och att på ena
eller andra sättet åstadkomma lekmannamedverkan i de sistnämnda. Domstolskommitténs
skäl att avvisa denna gränsdragning (SOU 1963: 56 s. 93—
94 och 2.1.5. i det föregående) anser jag dock helt övertygande, och en sådan
gränsdragning bör alltså inte komma i fråga.

Här kan inskjutas såsom en närmast lagteknisk synpunkt att RB är utformad
med utgångspunkt från att däri skall ges generella regler för brottmål
och tvistemål i allmänhet, och i fråga om tvistemålen görs inte längre
gående differentiering än att man skiljer på dispositiva och indispositiva
mål. I den mån för någon särskild, mer begränsad målgrupp speciella pro -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

cessuella bestämmelser behövs, är detta ett ämne som enligt principerna för
RB bör regleras i den lagstiftning som behandlar det särskilda rättsområdet
(se t. ex. 15 kap. GB, 20 kap. FB, vissa bestämmelser i 14, 19, 22 och 23 kap.
ÄB, 11 kap. KL och 38 kap. BrB). I enlighet med det anförda bör RB:s regler
för domförhet i underrätt vid särskild huvudförhandling i tvistemål ges
innebörden, att underrätterna därvid skall ha juristkollegial sammansättning.
Frågan om bibehållande av lekmannamedverkan i vissa slag av tvistemål
bör sålunda från lagteknisk synpunkt ses som en fråga i vad mån i annan
lagstiftning än RB bör ges särskilda regler om sammansättning vari
lekmän ingår.

I flera typer av tvistemål är lekmannamedverkan att påräkna. I det avseendet
vill jag först erinra om att jag i det följande kommer att behandla
frågan om särskild sammansättning av allmän underrätt som skall fungera
som fastighetsdomstol. Därvid kommer att föreslås att bland rättens ledamöter
skall ingå också nämndemän. Dessa domstolar skall enligt förslaget
pröva fastighetsbildningsmål. För de nuvarande rådhusrättsstädernas del
blir det en nyhet att lekmän deltar i prövningen av dessa mål. Ytterligare
mål som nu ankommer på ägodelningsrätt (jfr under 2.3.2.) förutses komma
att föras till fastighetsdomstolarna. Vidare kommer att framgå, att även
expropriationsmål med fördel kan föras till fastighetsdomstolarna, ehuru den
frågan ännu inte är mogen för definitivt ställningstagande på grund av pågående
utredningsarbete. Dessutom behandlas frågan om att under det fortsatta
lagstiftningsarbetet ta upp till prövning, om vissa immissionsmål, vattenmål
och vissa andra eller alla tvister med anknytning till fast egendom
lämpligen kan föras till fastighetsdomstolarna. I mål av dessa slag, vari allmänna
intressen mestadels bryter sig mot enskilda eller skilda allmänna intressen
står mot varandra, är lekmannainflytandet av särskilt värde.

Underrätt i särskild sammansättning med lekmannainslag handlägger
också tryckfrihetsmål, patentmål och sjöförklaringar, och beträffande dem
kommer inte i fråga att minska detta inslag. Frågan om domstolsorganisationen
för allmänna sjörättsmål kommer att utredas inom den närmaste
tiden.

Av det nu anförda framgår, att lekmannainflytandet i tvistemålsrättsskipningen
kommer att bestå i åtskilliga typer av mål.

187

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

med internationell anknytning (jfr SOU 1963: 56 s. 94). Att med bestämda
kriterier avgränsa mål vari handläggning med nämnd är lämplig, synes
dock vanskligt. Man torde bli hänvisad till att lägga bedömningen i detta
avseende i rättens hand.

När det gäller berörda mål, har man ytterligare att ta hänsyn till den —-bl. a. av riksdagen godtagna — uppfattningen att parterna ofta hellre ser
att målen handläggs av juristkollegium än av domstol med nämndsammansättning
(jfr 1LU 1951: 17, SOU 1961: 6 s. 66 och SOU 1963: 56 s. 94). På
grund härav torde inte böra komma i fråga att överväga att ge en reglering
av frågan om nämnds medverkan i dessa mål annan innebörd än att sådan
medverkan får förekomma endast om parterna samtycker därtill (jfr konstruktionen
i 42 kap. 20 § andra stycket RB).

I och för sig torde det inte vara några större svårigheter att enligt de nu
antydda riktlinjerna utforma behövliga bestämmelser i GB och FB. Jag
anser mig emellertid inte böra ta upp denna fråga till slutlig prövning utan
föregående remissbehandling. En departementspromemoria i ämnet kommer
därför att utarbetas inom justitiedepartementet och remissbehandlas.

Till min åsikt att ytterligare remissbehandling bör ske bidrar att en annan
närliggande fråga bör tas upp samtidigt, nämligen följande. Under domförhetsfrågans
tidigare behandling har som nämnts diskuterats synpunkten,
att det för vissa måls vidkommande möjligen kan anses vara en överorganisation
att ha juristkollegium. Den synpunkten ger anledning till frågan,
om det inte är en överorganisation att över huvud taget kräva flera domares
— alltså även nämndemäns — medverkan vid prövning av vissa enklare
mål, som enligt gällande rätt kräver huvudförhandling. Det synes mig motiverat
att överväga en försiktig vidgning av ensamdomarkompetensen i
tvistemål. Jag avser att låta förslag i det avseendet inflyta i den nyss nämnda
departementspromemorian.

I nära samband med de sist behandlade frågorna står frågan om underrätts
sammansättning i familjerättsliga domstolsärenden. Även här finns
det anledning att överväga frågan om möjlighet att använda nämndsammansättning
och om gränserna för ensamdomarkompetensen. I dessa frågor
avser jag också att låta utarbeta förslag som kommer att inflyta i den
nämnda departementspromemorian.

Jag har velat nämna den sålunda planerade departementspromemorian,
eftersom den delvis kommer att behandla frågan om lekmannainslag på
betydelsefulla områden av tvistemålsrättsskipningen. Som nämnts är frågan
om särskild sammansättning i mål som rör speciella ämnesområden av den
beskaffenhet att den bör regleras i annan lagstiftning än RB. Pågående överväganden
i dessa avseenden hindrar därför inte att ställningstagande nu
sker beträffande den grundform som enligt RB skall gälla för underrätterna
vid särskild huvudförhandling i tvistemål. Som redan har framgått förordar
jag, att därvid skall gälla juristkollegial sammansättning med den utform -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

ning som nu förekommer i rådhusrätt. I enlighet härmed föreslår jag att
1 kap. RB omarbetas, så att gemensamma bestämmelser i sammansättningsfrågan
blir gällande för samtliga underrätter. Vidare bör 16 kap. RB omarbetas
med utgångspunkt från att de bestämmelser som nu gäller för rådhusrätt
skall tillämpas för samtliga underrätter. Jag vill tillägga, att det förhållandet
att tre domare kommer att krävas för de nuvarande häradsrätternas
tvistemål enligt min mening inte behöver föranleda ökat antal domartjänster.
Jag vill erinra om att antalet särskilda huvudförhandlingar i
tvistemål vid dessa domstolar är jämförelsevis litet. Frågan hur underrätter
som har mindre än tre domare skall förses med domfört antal kommer jag
att behandla i avsnitt 5.4.2.

5.2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet

I fråga om underrätternas sammansättning i brottmål togs med rättegångsreformen
ett stort steg mot likformighet genom att nämnd då infördes
vid rådhusrätternas handläggning av grövre brottmål. Full likformighet
beträffande brottmålen genomfördes fr. o. m. år 1959. Gällande ordning innebär
att grundformen är lagfaren ordförande och nämnd. Nämnden består av
minst sju och högst nio nämndemän utom i mål som rör viss lindrigare
brottslighet, där antalet nämndemän är tre. Tremansnämnd får användas
i mål om brott för vilka det inte är stadgat svårare straff än fängelse i
högst ett år och inte heller avsättning. Dessutom finns det en kategori mål
i vilka krav på nämnd över huvud taget inte gäller. Mål om brott för vilka
inte stadgas svårare straff än böter får sålunda prövas av lagfaren domare
ensam, dvs. de faller inom den s. k. ensamdomarkompetensen.

Om proportionerna mellan antalet mål som handläggs med den ena eller
andra av de nämnda sammansättningsformerna kan nämnas följande. År
1967 krävdes stor nämnd i drygt 20 000 mål. Antalet mål av den beskaffenhet
att de kunde handläggas av tremansnämnd utgjorde samma år omkring
42 000 och antalet mål som kunde handläggas av ensamdomare omkring
60 000. Det bör framhållas, att antalet tremansnämndsmål och ensamdomarmål
kommer att gå ned, om de förslag som framläggs i prop. 1968: 82
genomförs. Man får då räkna med att av ensamdomarmålen en väsentlig
del, troligen ungefär hälften, kommer att kunna flyttas bort från domstolarna
genom att handläggning kan ske genom strafföreläggande eller föreläggande
av ordningsbot. Av de omkring 42 000 mål som år 1967 föll inom
tremansnämndsområdet torde vidare ett ganska väsentligt antal, troligen
omkring 10 000, komma att kunna handläggas genom strafföreläggande. I
sammanhanget bör också erinras om att en utredningsman (direktiv se
Post- och Inrikes Tidningar den 24 februari 1968) har fått i uppdrag att
utreda frågan om handläggningen av mål om lindrigare brott, varvid har
angivits att det bör övervägas vilka möjligheter som finns att avgöra sådana

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mål på handlingarna. Denna utrednings kommande förslag kan alltså tänkas
innebära att ytterligare grupper av mål, som nu handläggs med treinansnämnd,
i framtiden kommer att kunna handläggas i förenklad form inför
ensamdomare. Om man tar hänsyn endast till de i prop. 1968: 82 framlagda
förslagen, torde man med utgångspunkt från 1967 års siffror kunna
räkna med att de mål som behöver handläggas under medverkan av
nämnd kommer att uppgå till ungefär 50 000 per år. Till de nu angivna
siffrorna bör fogas den reservationen att statistiken är uppbyggd med
tanke på den domförhet underrätten hade kunnat ha och sålunda utgår
från i vad mån straffskalorna för de brott som målen har avsett krävt handläggning
med ensamdomare, tremansnämnd resp. stor nämnd. Det är emellertid
inte sagt att målen i verkligheten har handlagts med den sammansättning
som statistiken utvisar. Det förekommer nämligen, i synnerhet vid
mindre underrätter, att mål handläggs i starkare sammansättning än som
har varit nödvändigt. Det är sålunda inte ovanligt att man, när stor nämnd
ändå är samlad en viss tingsdag, låter denna delta i handläggningen även av
mål som i och för sig kunde handläggas med tremansnämnd eller t. o. m.
av ensamdomare. I sammanhanget kan också nämnas, att mål som kan
handläggas med tremansnämnd på vissa håll handläggs med sammansättningen
lagfaren ordförande och fyra nämndemän.

Som jag redan har nämnt anser jag att, när nu flera grundläggande frågor
beträffande underrätternas organisation tas upp, den viktiga frågan om
underrätts sammansättning i brottmål inte bör förbigås. Att nu ta upp den
frågan är så mycket mer befogat som det i flera sammanhang har förts fram
krav på att i sådana mål, som prövas av lagfaren domare med nämnd, nämnden
skall ges en starkare ställning i förhållande till ordföranden. Av vad jag
har anfört tidigare framgår att den frågeställningen främst får aktualitet beträffande
brottmålen. Det föreligger också goda förutsättningar att bedöma
frågan om brottmålssammansättningen, eftersom den har varit föremål för
diskussion under flera decennier. Såsom har redovisats i det föregående
diskuterades underrätternas sammansättning i brottmål ingående under
förarbetena till rättegångsbalken. Vidare har frågan därom varit under
prövning vid ett par tillfällen under 1950-talet, när reglerna om tremansnämnd
fick sin nuvarande utformning. Ytterligare har stadsdomstolsutredningen
i sitt betänkande SOU 1961: 6 efter en ingående behandling av frågan
lagt fram förslag i ämnet, vilka har remissbehandlats- De grundläggande
frågeställningarna beträffande lekmannainflytandets utformning i
brottmålen är sålunda väl belysta.

Det synes lämpligt att ta stadsdomstolsutredningens allmänna resonemang
till utgångspunkt vid bedömning av frågan om lekmannaelementets
utformning i straffrättsskipningen. I sammanhanget vill jag erinra om att
domstolskommittén inte har gått in närmare på denna fråga. I betänkandet
SOU 1963: 56 deklarerar kommittén allmänt att den inte ifrågasätter någon

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ändring i principen att nämnd bör medverka i brottmål utom i mål om lindrigare
brott.

Frågan i vilken form lekmannainflytandet i brottmålsrättsskipningen bör
organiseras är att bedöma mot bakgrunden av vilka intressen som man vill
tillgodose genom lekmannamedverkan i denna rättsskipning. Stadsdomstolsutredningen
bär refererat och diskuterat vad som har brukat anföras
i dessa avseenden. Utredningen anger sin ståndpunkt på följande sätt. Lekmannainflytandets
värde på straffrättsskipningens område är allmänt erkänt.
Det är i synnerhet på det området som lekmännens betydelse för tillliten
till domstolarna framträder. I brottmålen har dessutom lekmannadomaren
särskilda förutsättningar att på grundval av egna erfarenheter och
åsikter bilda sig en uppfattning om de frågor som kommer under bedömande.

Bakom denna ståndpunkt ligger mera allmänna överväganden som kan
sammanfattas på följande sätt. Internationellt sett har lekmannamedverkan
i rättsskipningen flerstädes setts såsom ett skydd mot att regeringsmakten
skulle sätta sin prägel på rättsskipningen. Oavsett om sådana synpunkter
ursprungligen kan ha haft betydelse för den svenska nämndens
uppkomst, slår utredningen fast, att det numera på andra sätt är sörjt för
att de allmänna domstolarna intar en i förhållande till regeringen oberoende
ställning. Lekmannainflytande anses emellertid av andra skäl kunna
bidra till att stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Detta har understrukits
i flera sammanhang. Utredningen uttalar, att det inte är lätt
att närmare fastställa betydelsen aA'' denna synpunkt, men anser att det finns
ett visst fog för antagandet att den insyn lekmännen får i domstolsarbetet
kan förebygga ogrundade misstankar hos allmänheten om godtycke eller
formalism i dömandet.

Beträffande den tidigare ofta åberopade synpunkten att nämnden kan tillföra
rätten orts- och personkännedom framhåller utredningen — i likhet
med processkommissionen redan på 1920-talet — att den synpunkten numera
inte har större betydelse. Utvecklingen anses ha medfört att möjligheterna
för nämnden att tillföra domstolen kännedom i sådana aArseenden
har minskat. Därtill kommer att det moderna rättegångsförfarandet endast
i begränsad utsträckning tillåter att rätten grundar sitt aA^görande på material
som dess ledamöter har inhämtat på annat sätt än genom målets handläggning.

Vad angår frågan i vad mån lekmännen kan tillföra domstolen särskild
sakkunskap på vissa områden uttalar utredningen, att domstolsverksamheten
omfattar en sådan mångfald av olika mål att det inte låter sig göra att
sammansätta domstolarna så att speciell sakkunskap alltid skall finnas hos
dem. Denna synpunkt anses därför inte kunna tillmätas någon större vikt.
I huvudsak får man anses hänvisad till att tillföra domstolen behövlig

Kungl. Maj:ts proposition nr -4-4 år 1969

191

sakkunskap genom sakkunnigbevisning. En sådan ordning är också mera
betryggande från rättssäkerhetssynpunkt.

Däremot anser utredningen lekmännens allmänna erfarenheter och kunskaper
vara av betydelse för rättsskipningen. Det är till fördel ju rikare
fond av erfarenhet och kunskaper domstolen äger. För en tillförlitlig bevisprövning
är det en fördel, om den kan ske på grundval av iakttagelser och
erfarenheter hos domare som har sin verksamhet även på områden utanför
domstolarna. Utredningen betonar att lekmän med moget omdöme och allmän
livserfarenhet som regel har goda förutsättningar för prövning av bevisfrågor.
När det gäller rättsfrågor, anses lekmännen inte kunna göra samma
insats. De kan dock vara ett nyttigt komplement till den lagfarne domaren
även i sådana frågor. Sålunda framhålls att lekmännen kan bidra till
främjande av skälighet och billighet vid avgörandet av rättsfrågor. Den moderna
lagstiftningen lämnar domstolarna förhållandevis fria händer att
döma efter skönsmässiga värderingar. I det avseendet framhålls att det är
av värde med en allsidig belysning som kan erhållas genom ett åsiktsbyte
mellan en lagfaren domare och lekmän. Därvid kan de mera allmänt utbredda
uppfattningarna göras gällande i rättsskipningen. Utredningen betonar
å andra sidan att det är viktigt att lika fall behandlas lika och att lekmannainflytandet
inte får leda till åsidosättande av lagen eller till en ojämn
eller vacklande rättspraxis.

De nu redovisade allmänna synpunkterna har godtagits under remissbehandlingen
och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till dem. Sålunda anser
jag att lekmannamedverkan är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende
för rättsskipningen och då främst i sådana fall då ett allmänt intresse står
mot ett enskilt. Synpunkten att nämnd ibland kan tillföra domstolen personeller
lokalkännedom har numera en mycket ringa betydelse. I fråga om bevisprövningen
anser jag vidare, att lekmannaomdömet regelmässigt får antas
vara av värde när det gäller sådana frågeställningar som är vanliga i
brottmålsrättsskipningen. I de delar där strafflagstiftningen ger domstolarna
vida ramar att döma efter skönsmässiga värderingar finner jag det
också värdefullt, att lekmannasynpunkter kommer till uttryck.

När man tar del av vad som under de senaste decennierna har förekommit
i frågan om lekmannainflytandets utformning i brottmålsrättsskipningen,
kan man göra den allmänna reflexionen att samma frågeställningar ständigt
har återkommit men att en förskjutning har skett i uppfattningen om
vilken vikt som bör tillmätas de olika faktorer, som har ansetts vara av betydelse
i sammanhanget. Genomgående brukar sålunda framhållas värdet
av den tradition på vilken nämndinstitutionen vilar. Emellertid synes man
efter hand ha blivit mindre hårt bunden av denna tradition. Detta gäller i
synnerhet vad som har förekommit under diskussionen om nämndens storlek.
Denna diskussion hade som utgångspunkt en nämndsammansättning

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

med tolv nämndemän. Under den äldre rättegångsbalkens tid minskade
man antalet som krävdes för domförhet till sju, dock utan att man frångick
tolvmansnämnden som grundform. Under förarbetena till nya rättegångsbalken
lades olika förslag beträffande nämndens sammansättning fram men
man stannade för att fastställa antalet nämndemän till minst sju och högst
nio. Stadsdomstolsutredningen lade åren 1957 och 1958 fram sedermera genomförda
förslag som innebar att en väsentlig del av brottmålen fördes till
tremansnämndens område. Samma utredning kom år 1961 fram till slutsatsen
att antalet nämndemän i den stora nämnden skulle vara minst sex
och högst sju. Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag uttalades
från många håll att man borde kunna minska antalet nämndemän till fem.
Senare uttalanden från en del håll har inneburit ganska bestämt förordande
av en nämnd med fem ledamöter. I fråga om förvaltningsrättsskipningen
kan i sammanhanget nämnas att frågan om nämnd har aktualiserats av både
landskontorsutredningen och länsförvaltningsutredningen. Landskontorsutredningen
har föreslagit, att prövningsnämnderna skall ombildas till regionala
skattedomstolar, och har därvid — med anknytning dels till prövningsnämndernas
nuvarande storlek och dels till nuvarande ordning vid de
allmänna underrätterna — förordat att minst sex och högst åtta nämndemän
skall delta i avgörandena. Länsförvaltningsutredningen, som har föreslagit
att nämnd skall medverka i handläggningen av vissa förvaltningsmål
i s. k. länsrätter, har däremot inte inskränkt sig till att anknyta till underrättsorganisationen
utan har tagit upp frågan om nämndens storlek till förutsättningslös
prövning. Därvid har utredningen stannat för att minimiantalet
nämndemän normalt bör vara fyra men funnit två nämndemän vara
tillräckligt i vissa mål. Remissbehandlingen av båda de sistnämnda betänkandena
har inneburit en anslutning till de grundläggande tankarna, men
förslag om minskning av antalet nämndemän har framställts inte bara när
det gäller skattedomstolarna utan också beträffande nämnden i länsförvaltningsdomstolarna,
trots att länsförvaltningsutredningen stannat för ett så
lågt antal som fyra såsom huvudregel.

Jag vill inskjuta att, när jag nu nämner länsförvaltningsutredningens
förslag och remissutfallet med anledning av det förslaget, min avsikt inte är
att på något sätt föregripa den kommande bedömningen av hur organisationen
av rättsskipningen på förvaltningsområdet skall vara i framtiden.
Inte heller vill jag hävda att synpunkterna i fråga om förvaltningsrättsskipningen
är direkt tillämpliga beträffande de allmänna underrätternas rättsskipning.
Så mycket torde dock utan vidare stå klart, att det inte föreligger
några mera djupgående skillnader beträffande de faktorer som bör påverka
frågan om lekmannaelementets utformning i allmän underrätts rättsskipning
och i den rättsskipning som enligt föreliggande förslag skall ankomma
på vissa förvaltningsmyndigheter av domstolsmässig karaktär.

Det senaste förslaget i fråga om den närmare utformningen av samman -

Kungl. Maj. ts proposition nr U- år 1969

193

sättningsreglerna för allmän underrätt i brottmålssammanhang är således
stadsdomstolsutredningens förslag från år 1961. Detta förslag och de motiv
som ligger till grund för förslaget belyser väl de frågeställningar som möter
när utformningen av lekmannaelementet i brottmålsrättsskipningen tas
upp till omprövning. Möjligen kan hävdas att utvecklingen under de senast
förflutna sju åren har gått fort och att tiden i viss mån har gått ifrån stadsdomstolsutredningens
förslag. Det kan inte heller bortses från att de uppfattningar
som kom till uttryck i anslutning till förslaget numera inte är
representativa och att man på åtskilliga håll, i belysning av senare tiders
erfarenheter, är mera öppen för radikalare grepp. Det kan vara tillräckligt
att exemplifiera detta med att nämna att Svea hovrätt år 1961 motsatte sig
en minskning av nämndemannaantalet i den stora nämnden från minst sju
till minst sex medan samma hovrätt år 1967 har förordat en reducering
till fem ledamöter i samma nämnd. Även remissutfallet över länsförvaltningsutredningens
förslag tyder på att en viss förskjutning i den allmänna
uppfattningen av lämplig nämndstorlek har ägt rum.

När det gäller att ta ställning till frågan om lämpligt antal nämndemän
vill jag till en början framhålla att det för att de förut nämnda synpunkterna
skall tillgodoses bör uppställas det kravet, att det skall kunna påräknas
att nämndens meningsyttring utgör ett uttryck för allmänt medborgerligt
omdöme. Frågan är då vilket antal nämndemän som behövs för att
tillgodose detta önskemål. Vid behandlingen av denna fråga avser jag att
först diskutera vilket antal som i normalfallen bör komma i fråga. Vilka åtgärder
som krävs för att skapa en viss marginal i långvariga mål, där det
föreligger risk att det kan inträffa förfall för någon nämndeman, återkommer
jag till i det följande.

Stadsdomstolsutredningen fann i 1961 års betänkande att man uppnår eu
lämplig avvägning mellan de intressen som bör beaktas, om antalet ledamöter
i den stora nämnden normalt är sex. Remissopinionen var splittrad
och remissinstanserna fördelade sig i tre grupper. Av dessa ville en behålla
nämnden i dess nuvarande form med minst sju ledamöter, medan eu annan
grupp anslöt sig till utredningens förslag om minskning av antalet till minst
sex och en tredje förordade en minskning till fem. Som jag har nämnt i
det föregående har efter den berörda remissbehandlingen — som sålunda
skedde för sju år sedan — förekommit uttalanden till förmån för mindre
nämndemansantal.

För min del vill jag först betona att av väsentlig betydelse för antalsfrågan
är den mera allmänna frågan om man är beredd att åtminstone i viss
mån bryta med det från äldre tid härrörande synsätt som ligger till grund
för nuvarande ordning. Jag åsyftar det synsätt som innebär, att man betraktar
nämnden som ett kollektiv, vilket anses böra utgöra ett slags tvärsnitt
av samhället och ha företrädare för så många samhällsgrupper och

7 Bikang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

verksamhetsområden som möjligt. Nämndemännens inställning i målet anses
därvid representativ för den folkliga rättsuppfattningen och utslagsgivande
endast i den mån nämnden enhälligt — eller, i vissa fall, så gott som enhälligt
— ger uttryck åt samma mening. Med ett sådant betraktelsesätt är
det naturligt att kräva ett någorlunda stort antal i nämnden, eftersom
annars inte tillräckligt många samhällsgrupper och verksamhetsområden
blir företrädda för att ge den önskvärt breda förankringen.

Emellertid har synpunkter av annan innebörd förts fram med allt större
styrka både i lagstiftningsärenden och i den allmänna debatten (jfr 2.2.3.
i det föregående och t. ex. SvJT 1951 s. 458). I huvudsak har dessa synpunkter
gått ut på att man borde ge utrymme för en mer individuellt betonad
medverkan från nämndemännens sida. Sättet att åstadkomma detta har i
regel ansetts böra vara en minskning av nämndens storlek i förening med
ökat röstvärde för nämndemännens röster och reservationsrätt för nämndledamöter.
Jag kommer också i det följande att föreslå att nämndens ställning
stärks genom att röstvärdet för nämndemans röst ökas och reservationsrätt
införs. Med hänsyn härtill bör frågan om nämndemännens antal kunna
bedömas utan att man därvid behöver eftersträva att nämnden skall representera
någon sorts tvärsnitt av samhället med företrädare för så många
samhällsgrupper och verksamhetsområden som möjligt. Att detta inte bör
leda till att man uppger kravet på mångsidighet hos nämnden skall jag
strax återkomma till.

Enligt vad jag förut har anfört är nämndens viktigaste funktion att genom
den det allmänna medborgerliga omdömet skall komma till uttryck i
straffrättsskipningen. Det behövs alltså lekmän med moget omdöme och
allmän livserfarenhet. Sådana egenskaper kan uppenbarligen bli företrädda
redan genom ett fåtal nämndemäns medverkan. Önskemålet att nämnden
skall vara mångsidig och att nämndemännen helst skall ha hämtat sina erfarenheter
från skilda fält gör dock att man måste sätta en nedre gräns.

I sistnämnda hänseende anser jag att man har särskild anledning att beakta
grunderna för och erfarenheterna av tremansnämnden med det vidsträckta
verksamhetsområde denna fick genom 1958 års lagstiftning. Mot
bakgrunden av den genom nya RB godtagna principen att bevisprövning
i brottmål i allmänhet bör bero på flera domares omdöme uttalade stadsdomstolsutredningen
under förarbetena till 1958 års lagstiftning att vid
bevisvärderingen inte behövs mer än två eller tre nämndemän för afl åstadkomma
det fria utbyte av och hänsynstagande till olika synpunkter, varpå
flerdomarsystemets fördelar vilar. Riktigheten av denna uppfattning torde
få anses bekräftad genom de erfarenheter vi numera har fått av tremansnämndens
verksamhet. Den har visat sig fungera väl, och det torde inte
från något håll göras gällande att den skulle vara för liten för att fungera
tillfredsställande i sådana bevisfrågor och bedömningsfrågor som förekommer
inom dess verksamhetsområde. Inte minst i det lagstiftningsärende

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

som ledde till 1986 års vidgning av ensamdomarkompetensen omvittnades
från många håll värdet av nämndens medverkan i svårare bevisbedömningsfrågor
i trafikmålen (prop. 1966: 100 s. 113—116), och det var just tremansnämnden
det då var fråga om.

Att en nämnd om tre man är tillräcklig för bevisvärderingsfrågor i allmänhet
torde även ha varit stadsdomstolsutredningens mening när den
avgav sitt förslag av år 1961. Det var andra förhållanden som föranledde
att utredningen ansåg att ett större antal var motiverat i mål om allvarligare
brott. Därvid åberopades i huvudsak tre argument. Dels gjordes allmänt
den värderingen, att bakom rättens avgörande i sådana mål borde stå
»en förhållandevis stor krets av domare», eftersom domen i mål om grovt
brott hade djupt ingripande betydelse för den enskilde. Dels framhölls att
i dessa mål kunde förekomma tveksamma frågor om straffmätning och påfölj
dsval, vid vilka det var önskvärt att mera utbredda uppfattningar bland
lekmännen fick komma till tals. Dels åberopades, att det borde vara en klar
skillnad i storleksordningen mellan den stora och den lilla nämnden.

Vad angår det sist anförda skälet var det kanske naturligt år 1961 all
förutsätta att två nämndtyper skulle behållas, eftersom tremansnämnden
då nyligen hade fått sitt nuvarande verksamhetsområde fastställt. Emellertid
föreligger det inte någon klar principiell skillnad mellan de båda nämndtypernas
uppgifter. Den ena är visserligen avsedd för bedömning av svårare
brottslighet än den andra. Brottmål förekommer emellertid i alla schatteringar,
och den gjorda gränsdragningen mellan nämndområdena — som har
gjorts med anknytning till straff skalorna, i huvudsak med gränsen vid ett
års fängelse — vilar inte på uppfattningen att det skulle föreligga någon
egentlig artskillnad mellan mål som faller under resp. ovanför denna gräns.
Det får enligt min mening inte vara något självändamål att markera en
skillnad mellan en stor och en liten nämnd. Om man över huvud taget skall
ha två nämndtyper, bör den störres antal inte betingas av annat än vad
som behövs för att den skall lösa sina uppgifter på lämpligaste sätt.

Utredningens synpunkt, att det bör stå en förhållandevis stor krets domare
bakom rättens avgörande i grova brottmål, anser jag ha visst berättigande.
Men det blir fråga om subjektiva värderingar när man från den utgångspunkten
skall ange lämpligt antal, och rationella skäl för den ena
eller den andra meningen kan knappast anföras. För min del är jag närmast
benägen att anse att en domstol med fem ledamöter, alltså ordförande och
fyra nämndemän, har tillräcklig tyngd.

Härefter återstår den av utredningen anförda synpunkten, att det vid
tveksamma frågor om straffmätning och val av påföljd är av värde med
ett ej alltför litet antal nämndemän. Jag kan dela meningen att det är önskvärt
att man i sådana frågor skall ha viss bredd i lekmannasynpunkterna.
Det är kanske framför allt i nu ifrågavarande hänseende som det är av
värde att i nämnden ha ledamöter med anknytning till olika samhällsgrup -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

per och med erfarenheter från skilda verksamhetsområden. Emellertid har
man inte heller från denna synpunkt anledning anse något särskilt stort
antal behövligt. Enligt min mening får ett antal av fyra nämndemän anses
vara tillräckligt för att ge tillräcklig mångsidighet i nu avsett hänseende.

Vad jag hittills har anfört talar sålunda för ett antal av fyra nämndemän
i normalfallen. Jag vill dessutom framhålla att det finns ytterligare skäl
av mer organisatoriskt betonat slag som talar för en reducering av nämndens
nuvarande storlek.

Sålunda är det ett intresse att man sparar på nämndemännens tid och
krafter. I det avseendet är det inte bara fråga om intresset att inte göra
nämndemannauppdraget alltför betungande utan också allmänna synpunkter.
Särskilt torde rekryteringsmöjligheterna förbättras om nämndemännens
tjänstgöring inte blir lika betungande som nu är fallet, särskilt i storstäderna.
För rekryteringen är det dessutom viktigt att nämndemannauppgifterna
görs så intresseväckande och stimulerande som möjligt. I det avseendet
har i olika sammanhang framhållits att ett större individuellt ansvar
för den enskilde nämndemannen — såsom bär föreslås — är ägnat att göra
nämndemannauppdraget mer tilldragande och därför skulle bidra till en
förbättrad rekrytering. Att bästa möjliga rekrytering bör eftersträvas torde
det inte råda delade meningar om.

Det har vidare i olika sammanhang framhållits, att det nuvarande systemet
med två olika nämndsammansättningar har orsakat organisatoriska
olägenheter vid de större underrätterna. Om de förut anförda skälen att
reducera antalet nämndemän i stora nämnden till fyra godtas, kan det
uppenbarligen inte anses föreligga behov av en särskild tremansnämnd. En
ökning av nämndemansuppsättningen med en i de nu drygt 40 000 tremansnämndsmålen,
uppvägs ur arbetsbelastningssynpunkt mer än väl av att för
de omkring 20 000 stornämndsmålen tas i anspråk 3—5 färre nämndemän
per mål än f. n. Vid denna jämförelse bör också beaktas att stornämndsmålen
genomsnittligt kräver betydligt längre handläggningstid än smånämndsmålen.
Statistiska uppgifter från Stockholms rådhusrätt tyder på att ett
stornämndsmål genomsnittligt kräver mer än dubbelt så lång tid som ett
smånämndsmål.

På grund av vad jag har anfört i det föregående förordar jag, att nämnden
i brottmål skall ha en normalstorlek av fyra nämndemän och att särskild
tremansnämnd inte vidare behålls.

För att det skall finnas en marginal för det fall att nämndeman får förfall
gäller f. n. att i stor nämnd får sitta två nämndemän utöver minimiantalet.
I regel kallas därför en eller två nämndemän utöver minimiantalet.
Ofta torde detta bero på att nämndemännen är indelade i lag, vardera bestående
av nio man, och att hela laget rutinmässigt kallas till ting resp.
allmän rättegångsdag. Stadsdomstolsutredningen har ansett, att denna ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

197

ning medför ett visst slöseri med nämndemännens tid och krafter. Därför
förordar utredningen att högsta tillåtna antalet skall vara endast en nämndeman
mer än normalantalet och att dessutom införs en inom vissa gränser
rörlig domförhetsregel, innebärande att rätten, om förfall inträffar, blir
domför även om i nämnden sitter en mindre än normalantalet.

Detta förslag har godtagits av flertalet remissinstanser. Jag anser, att
motsvarande ordning med fördel kan tillämpas på den fyramansnämnd
som jag förordar. Eftersom det är önskvärt att det inte i onödan sitter fler
i nämnden än det för normalfallen föreslagna antalet, bör möjligheten att
utöka antalet gälla endast vid mera långvariga mål. Sådan möjlighet bör
därför föreligga bara när det kan beräknas, att en huvudförhandling kommer
att pågå mer än två sammanträdesdagar.

Jag vill betona, att man erfarenhetsmässigt kan påräkna att det endast i
undantagsfall blir fråga om att tillämpa regeln om att domförhet föreligger
med en nämndeman mindre än som krävs i normalfallen. I sammanhanget
vill jag erinra om att en regel av i princip samma slag sedan länge gäller
för arbetsdomstolen (10 § lagen den 22 juni 1928, nr 254, om arbetsdomstol).

Enligt nuvarande omröstningsregler gäller nämndens mening framför
ordförandens endast om alla i nämnden eller, då i nämnden sitter flera än
sju, minst sju är ense om skälen och slutet. I andra fall gäller ordförandens
mening. Nämnden har sålunda s. k. kollektiv rösträtt.

Som framgår av det förut anförda har i skilda sammanhang framställts
krav att nämndemännen skall ges individuell rösträtt eller i varje fall att
den enskilde nämndemannens röst skall ges större röstvärde än f. n. Därvid
har bl. a. åberopats att det är önskvärt att lekmannainflytandet i straffrättsskipningen
stärks genom att nämndemännen ges en starkare ställning i förhållande
till yrkesdomaren. Det har också påtalats, att de nuvarande reglerna
om kollektiv rösträtt står i strid mot vad som eljest gäller när valda
förtroendemän har att fatta beslut i allmänna angelägenheter.

Jag vill först nämna den i flera sammanhang anförda synpunkten att
redan en minskning av nämndens storlek anses medföra ökat individuellt
inflytande för den enskilde nämndemannen. Den individuella andelen i rättens
avgörande får sålunda anses öka i samma mån som antalet röstande
minskar. Från den synpunkten kan redan det förut framlagda förslaget om
minskning av nämnden anses innebära en viss förstärkning av lekmannainflytandet.

För frågan om ökat lekmannainflytande är dock självfallet utformningen
av omröstningsreglerna av större betydelse. Stadsdomstolsutredningen
har ansett, att de nuvarande omröstningsreglerna alltför mycket beskär nämndens
möjligheter att gentemot ordföranden hävda en annan mening. Utredningens
majoritet har dock inte velat gå så långt att den har velat förorda

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

att individuell rösträtt införs. Häremot åberopas framför allt att en sådan
ändring i viss mån skulle försvaga juristinflytandet och leda till ökat antal
nämnddomar. Detta anses inte önskvärt från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom
den lagfarne domaren har större förutsättningar än den enskilde nämndemannen
att komma till ett riktigt resultat. Det framhålls också, att omröstningsreglerna
inte har så stor praktisk betydelse, eftersom nämndens
inflytande framför allt gör sig gällande under överläggningen då ordföranden
och nämndemännen fritt diskuterar genom målet och då man i de allra
flesta fallen under hänsynstagande till olika synpunkter uppnår enighet om
utgången. Utredningsmajoriteten har därför inskränkt sig till att förorda
en jämkning i omröstningsreglerna av innebörd i huvudsak att nämndens
mening blir gällande framför ordförandens, om minst fem av de sex eller
sju nämndemän som i regel skall delta är eniga.

Två reservanter i utredningen har förordat, att kollektiv rösträtt för
nämnden visserligen behålls men ges sådant reellt innehåll att omröstningen
ger samma utslag som en ordning med individuell rösträtt skulle ge. En
tredje reservant föreslår individuell rösträtt.

Remissutfallet var oenhetligt. Den största gruppen av remissinstanser
anslöt sig till majoritetens tanke att man med behållande av kollektiv rösträtt
skulle öka röstvärdet för enskild nämndemans röst i viss utsträckning,
dock inte så långt att utfallet blev detsamma som vid individuell rösträtt.
Eu annan grupp önskade behålla gällande ordning. Dit hörde främst
de instanser som velat behålla den stora nämnden oförändrad. En tredje
grupp förordade individuell rösträtt.

För min del anser jag att starka skäl talar för att den enskilde nämndemannens
röst får större värde än den nu har. Jag vill i detta avseende först
anknyta till vad som gäller på andra områden av samhällslivet, där lekmän
tas i anspråk för förtroendeuppdrag. I kommunalrättsliga och förvaltningsrättsliga
sammanhang har det sålunda i regel ansetts självklart, att de förtroendemän
som tas i anspråk i nämnder, styrelser och beslutande församlingar
har individuell rösträtt. En under remissbehandlingen anförd synpunkt
går ut på att man inte borde göra jämförelser med dessa områden, eftersom
på många av dem lekmännen är att betrakta som företrädare för intressegrupper.
Denna synpunkt kan jag inte ansluta mig till. Jag skulle tro, att
det helt övervägande antalet lekmän som medverkar såsom ledamöter i
skilda organ för allmän verksamhet ingalunda betraktar sig själva som talesmän
för viss grupp eller visst intresse utan ser som sin uppgift att självständigt
och på objektiva grunder verka för att vederbörande organ når
fram till materiellt riktiga avgöranden. Vidare har anförts, att avgörandena
i de nyss angivna ärendena ofta inte har karaktären av rättsavgöranden
jämförliga med domstolsavgörandena. Till detta vill jag framhålla, att inom
åtskilliga av de nämnda områdena förekommer avgöranden som kan vara
väl så ingripande för den enskilde som de som meddelas av domstol. Av -

Kungl. Maj:ts proposition nr hk år 196!)

199

görandena har också i stor omfattning sådan karaktär, att de med fog kan
ses som en form av rättsskipning. I sammanhanget vill jag vidare erinra om
att nämndemännen, när underrätterna har givits en speciell sammansättning
såsom i ägodelnings-, expropriations- och vattenmål, har individuell
rösträtt. Erfarenheterna härav kan inte sägas vara annat än goda.

Från de nu angivna synpunkterna framstår kraven på ökat individuellt
inflytande för lekmännen som befogat, och nära till hands ligger att anse
att gängse omröstningsregler bör få insteg också vid allmänna underrätter
även när de arbetar i nämndsammansättning. Emellertid kan man inte bortse
från det uppenbara förhållandet att — som stadsdomstolsutredningen har
uttryckt saken — den lagfarne domaren genom utbildning och träning och
genom att han är den i målet bäst insatte har större möjligheter än den enskilde
nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat. Det är
därför inte naturligt att hävda, att varje nämndeman bör betraktas som en
med yrkesdomaren jämställd meddomare.

Emellertid kan man ställa frågan, om det egentligen har någon större betydelse
om ordförandens votum får mindre formellt röstvärde än som är
motiverat på grund av hans större sakliga kompetens. Jag vill här erinra
om det resonemang som har förts av stadsdomstolsutredningen och även av
vissa remissinstanser vilka har önskat behålla nuvarande ordning. Detta resonemang
går ut på att omröstningsreglernas utformning inte bör tillmätas
så stor betydelse, eftersom nämndens inflytande framför allt gör sig gällande
under överläggningen, då nämndemännen med sina sakskäl kan påverka
yrkesdomaren och då man kan sammanjämka meningarna under hänsynstagande
till varandras synpunkter. Utan att vilja göra någon invändning
mot detta resonemang vill jag för min del framhålla att man med större fog
kan föra motsatt resonemang. Sålunda kan med skäl hävdas, att yrkesdomaren
i realiteten har så stort inflytande vid överläggningen att det inte spelar
någon större roll om det sker en utjämning på bekostnad av hans nuvarande
starka ställning i röstvärdesammanhang. Det är sålunda en självklar
ordning att, såsom nu gäller enligt RB, ordföranden först analyserar sakoch
rättsläge och säger sin mening. Enligt vad erfarenheten visar finner
nämnden i regel att den av ordföranden framförda meningen är hållbar.
Man kan se saken så, att nämndemännens uppgift just är att pröva hållbarheten
i den bedömning som ordföranden framför under överläggningen
och att anlägga kompletterande synpunkter ur lekmännens synvinkel. Genom
den rådande ordningen får man vid överläggningen en kollationering
av om lekmännens och yrkesdomarens bedömning av bevisningen stämmer
överens och om lekmännen anser sig kunna instämma i de lämplighetsbedömningar
som yrkesdomaren gör inom de av lagen utstakade gränserna,
t. ex. i fråga om val av påföljd och straffmätning. Att inom nämnden yppas
avvikande syn på innebörden av gällande rätt tillhör uppenbarligen de ytterligt
sällsynta undantagsfallen. Om från nämndens sida skulle framföras

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

synpunkter som skulle leda till avsteg från gängse bedömningsnormer, t. ex.
praxis i straffmätningsfrågor, kan man påräkna att ordföranden framhåller
betydelsen av att lika fall behandlas lika. Som framgår av det anförda
har ordföranden stora möjligheter att påverka bedömningen på ett avgörande
sätt utan att härför krävs att hans röst ges det höga formella röstvärde
som nu gäller.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag, att man inte har anledning
att hysa betänkligheter mot att tillerkänna den enskilde nämndemannens
röst större röstvärde än vad som följer av nu gällande omröstningsregler.
Jag vill därvid understryka, att med det förslag som jag lägger fram beträffande
nämndens storlek frågan får ganska begränsad räckvidd. Det får
med hänsyn redan till gällande ordning anses självklart att ordförandens
mening inte bör gälla framför den mening som omfattas av hela nämnden,
dvs. i normalfallen fyra nämndemän. Frågan gäller alltså bara om det, för
att ordförandens mening skall gälla, bör krävas att han får med sig en eller
två nämndemän. Vill man att det skall räcka med en nämndeman på ordförandens
sida, betyder det i realiteten att man ger ordförandens votum värdet
av tre röster, eftersom han då tillsammans med en nämndeman anses böra
vinna över tre nämndemän. Anser man att det bör krävas två nämndemän
på ordförandens sida, föreligger redan därigenom med vanlig metod för röstsammanräkning
majoritet för den meningen, och man behöver inte förutsätta
att högre röstvärde skall gälla för ordförandens votum. För min de! anser
jag -— med hänsyn särskilt till vad jag förut har anfört om det stora inflytande
ordföranden i realiteten har vid överläggningen — att man inte har
anledning att hysa betänkligheter mot att välja den sist angivna lösningen.
Därigenom uppnår man i de typfall som nu har nämnts anslutning till de
omröstningsregler som är gängse i offentlig verksamhet i övrigt.

Den lösning som jag sålunda förordar innebär en avsevärd förstärkning av
lekmannainflytandet i brottmål. I jämförelse härmed är frågan om individuell
eller kollektiv rösträtt för nämndemännen av mindre betydelse. Frågan
är bara om omröstningsreglerna bör utformas så, att de också formellt
ger nämndemännen individuell rösträtt eller om man bör behålla kollektiv
rösträtt men med sådan utformning att man i de vanligaste fallen når samma
utfall som om individuell rösträtt hade gällt. På den frågan inverkar flera
förhållanden. Först kan nämnas, att resonemanget i det föregående utgår
från det praktiskt mest beaktansvärda fallet att två meningar står mot varandra.
Emellertid måste hänsyn också tas till att det någon gång kan föreligga
tre eller undantagsvis t. o. m. fler meningar i exempelvis en påföljdsfråga.
I sådant fall är det minst sagt tveksamt om det är lämpligt med ett
system som formellt innebär individuell rösträtt för alla ledamöter i underrätt.

Vidare är att beakta att mitt förslag om nämndens storlek för med sig
att rätten i vissa fall kan bestå av ordförande och tre nämndemän — näm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

201

ligen vid förfall för nämndeman — samt i vissa fall av ordförande och fem
nämndemän. Man liar i sådana fall att räkna med att det kan föreligga lika
röstetal för två olika meningar. En fråga som då uppkommer är om man
bör anse att ordföranden skall ha utslagsröst eller om man bör tillämpa den
i brottmål eljest gällande omröstningsprincipen att den mildaste meningen
skall gälla.

Ytterligare har man att ta hänsyn till frågorna om det juridiska ansvaret
för domen och om medverkan vid domens avfattning. Utgår man från att
individuell rösträtt med lika röstvärde formellt skall gälla, kan det svårligen
motiveras att nämndemännen inte skulle ha samma ansvar för domen
som ordföranden. Detta i sin tur skulle leda till att detaljutformningen av
domen inte gärna kan få försiggå utan att nämndemännen på ena eller andra
sättet får medverka eller åtminstone ta del av avfattningen innan domen
meddelas. En sådan ordning skulle emellertid belasta arbetet vid underrätterna
utan att man därigenom i sak skulle vinna något.

De nu anförda förhållandena talar med styrka för att man inte bör införa
en ordning som formellt bygger på individuell rösträtt för nämndemännen.
Däremot kan de nyss antydda olägenheterna undvikas men önskvärd förstärkning
av nämndemännens ställning ändå uppnås, om omröstningsreglerna
utformas på den kollektiva omröstningsformens grund men med sådant
reellt innehåll att man i det praktiskt mest betydelsefulla fallet — att två
meningar står mot varandra — når samma resultat som om individuell rösträtt
hade gällt. Detta blir fallet, om man föreskriver att nämndens mening
gäller framför ordförandens, om minst tre nämndemän eller, när i nämnden
sitter fem nämndemän, minst fyra av dem är ense om skälen och slutet.
Jag förordar att omröstningsreglerna i 29 kap. RB utformas i enlighet
härmed.

En fråga som tidigare har uppmärksammats i flera sammanhang är frågan
om nämndemans rätt att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll.
I detta avseende gäller f. n. att anteckning skall ske bara om nämnden
ensam har bestämt utgången. Denna undantagsregel har samband med
vad som nu gäller om det juridiska ansvaret för rättens avgörande. Som
förut har nämnts har nämndemännen inte något ansvar för ett avgörande
som grundas på ordförandens mening. Från ansvarssynpunkt behövs alltså
i sådant fall inte att nämndeman har möjlighet att reservera sig. Har nämnden
bestämt avgörandet, ansvarar emellertid varje nämndeman som med sin
röst har bidragit till utgången för detta. Detta för med sig att nämndeman,
som inte vill stå bakom avgörande vilket dikteras av nämnden, enligt gällande
rätt äger reservera sig mot detta.

Under tiden efter processreformen har det ofta och från skilda håll krävts,
att nämndemännen skall få samma rätt att reservera sig som de lagfarna
domarna i domstol med juristkollegial sammansättning. Det är i första hand
7+ Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr U

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

två skäl som har åberopats för att nämndeman skall ha rätt att få avvikande
mening antecknad till rättens protokoll. Dels framhålls att det är av betydelse
både för parter och för högre rätt att få upplysning om skiljaktiga
meningar i underrätten även när nämnd deltar. Dels betonas att det är otillfredsställande
att en nämndeman, som inte vill stå bakom rättens avgörande,
inte alltid har rätt att låta avvikande mening komma till uttryck i rättens
protokoll.

Stadsdomstolsutredningen har, huvudsakligen med åberopande av dessa
skäl, föreslagit att nämndeman genomgående skall få rätt att reservera sig
mot rättens avgörande. Vid remissbehandlingen har detta förslag vunnit en
bred anslutning. Emellertid har det också framförts kritik från en del håll.

Några av de kritiska remissinstanserna har påpekat att den nuvarande
ordningen innebär att nämndeman åtnjuter anonymitetsskydd. Det har därvid
framhållits, att han därigenom kan gå fri från krav och påtryckningar
från olika håll. Vidare har påpekats, att reservationsrätt måste vara liktydig
med reservationsplikt. Det anses kunna innebära alltför stora krav på
nämndemännen, om de när de inte helt står bakom rättens avgörande måste
låta protokollföra sin avvikande mening. Det har också befarats, att reservationsrätt
för nämndemän skulle innebära en ökad arbetsbelastning för
domstolarna. I sistnämnda avseende har bl. a. anförts, att ordföranden eller
andra tjänstemän vid domstolen kan komma att tas i anspråk för att biträda
nämndemännen med utformningen av skiljaktiga meningar. Det har
också uttalats att reservationsrätten kan tänkas leda till ökad fullföljdsfrekvens.

De farhågor som sålunda har kommit till uttryck måste enligt min mening
anses överdrivna. Allmänt vill jag först betona att erfarenheten visar
att stridiga meningar vid underrätternas överläggningar i regel sammanjämkas
och sålunda enighet slutligen nås om både skäl och slut. Beträffande
de olika detaljinvändningarna vill jag anföra följande. Som framhölls
redan i en lagrådsremiss år 1954, vari lades fram ett förslag av samma innebörd
som stadsdomstolsutredningens, kan man räkna med att till nämndemän
utses så självständiga och kvalificerade personer att de är beredda
att stå för sin mening utan att särskilt anonymitetsskydd bereds dem. Det
bör, som utredningen påpekar, inte ses som något oskäligt betungande för
skiljaktiga nämndemän, om deras meningar öppet redovisas. Vidare anser
jag det självklart, att det är vederbörande nämndemans sak att utforma en
eventuell skiljaktig mening. Någon tjänsteplikt för domstolens lagfarna
tjänstemän att biträda bör alltså inte anses föreligga. Att viss hjälp ändå
kommer att lämnas i en del fall är väl ganska naturligt, men detta kan inte
rimligen ha nämnvärd betydelse från arbetsbelastningssynpunkt. Några
större anspråk på skiljaktighetens utformning finns det inte anledning att
ställa. Det bör anses tillräckligt med ett enkelt angivande varför nämnde -

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mannen har annan åsikt än domstolens övriga ledamöter och vilket domslut
han anser riktigt. Jag vill slutligen framhålla, att det säkerligen inte blir
något vanligt fall att enbart förekomsten av en nämndemansreservation i
ett mål leder till överklagande som i annat fall inte skulle ha ägt rum.

I enlighet med det anförda förordar jag, liksom stadsdomstolsutredningen,
att de regler om protokoll öring av skiljaktig mening som nu gäller för lagfarna
domstolsledamöter görs tillämpliga också beträffande nämndemännens
skiljaktiga meningar.

5.2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa andra mål

Första domstol i fastighetsbildningsmål är ägodelningsrätten. Denna är
en specialdomstol som är nära knuten till den allmänna underrätten. På landet
består ägodelningsrätten av en ägodelningsdomare som ordförande samt
tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är häradshövdingen i domsagan,
om inte Kungl. Maj :t har förordnat en gemensam ägodelningsdomare
för flera domsagor. Som ägodelningsrätt i stad fungerar rådhusrätten,
och en av dess ledamöter är ägodelningsdomare. överinstans i förhållande
till ägodelningsrätten är hovrätten. Talan mot hovrättens avgöranden
i fastighetsbildningsmål förs i högsta domstolen. Härvid gäller de
i RB föreskrivna fullföljdshegränsningarna.

Ägodelningsrätterna infördes i vårt land genom 1827 års skiftesstadga.
Frågan om en reform av ägodelningsrätterna har aktualiserats i skilda sammanhang.
Under förarbetena till jorddelningslagen framlades förslag till inrättande
av ägodelningsrätter som skulle ha länet som domkrets och bestå
av en domare som ordförande samt tre ledamöter, däribland en lantmätare.
Förslaget föll emellertid och de gamla ägodelningsrätterna behölls. Önskemål
om en förstärkning av dessa har emellertid senare förts fram vid olika
tillfällen.

Fastighetsbildningskommittén har vid sina överväganden i frågan kommit
fram till att det föreligger ett uppenbart behov av en reform av rättegången
i fastighetsbildningsmålen. Som skäl härför åberopas i främsta rummet
att målen tar längre tid i anspråk än som rimligen kan godtas för
framtiden. Kommittén påvisar härvid med stöd av den officiella rättsstatistiken
att det beträffande de mål som prövas i mer än en domstolsinstans
inte är ovanligt att ett slutligt avgörande kan erhållas först efter flera år
men att även mål som inte förs vidare från ägodelningsrätten ofta kräver
en betydande tidsåtgång. Till stöd för en reform anför kommittén vidare att
ledamöterna i ägodelningsrätten ofta inte kan förvärva tillräcklig erfarenhet
av fastighetsbildningsmål och de speciella intresseavvägningar som
ibland krävs i dessa mål och att detta kan minska säkerheten i avgörandena.

204

Kiingl. Maj:ts proposition nr H år 1960

Flera remissinstanser har instämt i fastighetsbildningskommitténs uttalanden
om behovet av en reform. På andra håll har man emellertid ansett
att kritiken mot de rådande förhållandena skjuter över målet.

Att handläggningen av fastighetsbildningsmålen ofta tar lång tid i anspråk
kan mot bakgrunden av det redovisade rättsstatistiska materialet
knappast förnekas. Tidsutdräkten kan vålla de enskilda sakägarna både
ekonomiska förluster och andra olägenheter. Även samhällsintressen kan
lida intrång, bl. a. genom att angelägna rationaliseringar inom jord- eller
skogsbruket skjuts på framtiden och betydelsefulla byggnadsprojekt fördröjs.
Med hänsyn till den snabba utvecklingen på olika områden inom samhällslivet
kan det vidare inträffa att en fastighetsbildningsåtgärd, som från
början ansågs som i hög grad önskvärd, inte längre fyller samma behov när
frågan om dess tillåtlighet har slutligt avgjorts. Betydande arbete och stora
kostnader kan då ha förspillts.

Förklaringen till de långa handläggningstiderna i ägodelningsrätterna torde
som kommittén har anfört i första hand bero på att ordföranden inte
kan helt ägna sig åt fastighetsbildningsmålen utan har sin huvudsakliga
verksamhet förlagd till den allmänna underrätten. Otvivelaktigt har fastighetsbildningsmålen
på grund härav i viss utsträckning skjutits åt sidan till
förmån för de allmänna rättegångsmålen. När det gäller att söka en förklaring
till tidsutdräkten vid avgörandet av fastighetsbildningsmålen bör
man också beakta att flertalet ägodelningsdomare har begränsad erfarenhet
av dessa mål och att de därför måste antas ägna mer arbete och tid åt målen
än som annars skulle ha krävts.

Fastighetsbildningskommitténs uttalande att den ringa målfrekvensen
vid ägodelningsrätterna också inverkar på deras möjligheter att med tillräcklig
säkerhet bedöma de frågor som aktualiseras vid fastighetsbildning
kan enligt min mening inte heller avvisas. Avgörandet av fastighetsbildningsmålen
kräver nämligen ofta, förutom kännedom om tillämpliga rättsregler,
förmåga att sätta sig in i invecklade tekniska och ekonomiska spörsmål
och att se de aktuella problemen i ett större fastighetsbildningspolitiskt
sammanhang. Sådana kvalifikationer kan i regel inte antas föreligga hos
annan än den som konfronterats med fastighetsbildningsrättsliga frågor i
betydande omfattning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att fastighetsbildningsmålen
åtminstone vid de större hovrätterna handläggs på särskilda
avdelningar och att föredragningen i högsta domstolen av dessa mål anförtrotts
åt vissa särskilt utsedda tjänstemän (s. k. specialföredragande).

Jag är således ense med fastighetsbildningskommittén om att brister kan
konstateras hos de nuvarande ägodelningsrätterna. Jag är emellertid angelägen
att understryka att dessa brister huvudsakligen är att tillskriva organisatoriska
förhållanden. De uttalanden som nu har gjorts bör därför inte
uppfattas som någon kritik mot enskilda domares sätt att sköta sina åligganden.
Att de flesta ägodelningsrätter tack vare förtjänstfulla enskilda in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

205

satser väl har fyllt sin uppgift i rättsvårdens tjänst rubbar emellertid inte
det allmänna omdömet att rättegången i fastighetsbildningsmål behöver reformeras.

Efter att ha prövat olika alternativ för en lösning av domstolsfrågan har
fastighetsbildningskommittén föreslagit att hovrätten i en särskild sammansättning
skall tjänstgöra som instans omedelbart över förrättningsmännen
i fastighetsbildningsmålen. Den nya domstolen skall enligt förslaget
få benämningen jorddomstol, och de mål den skall handlägga skall kallas
jordmål. För fullföljd från jorddomstolen till högsta domstolen skall fordras
prövningstillstånd. Förslaget innebär således att förutom högsta domstolen
endast en domstolsinstans skall finnas i jordmålen. Kommittén anser
visserligen att man inte bör göra något avsteg från den allmänt vedertagna
principen om att parterna i ett mål alltid skall kunna få målet prövat
i två instanser men menar att man vid tillämpning av denna princip på
jordmålen bör kunna godta förrättningsmännen som en självständig prövningsinstans.

Kommittéförslaget har fått ett något blandat mottagande av remissinstanserna.
Flertalet ansluter sig visserligen till den av kommittén förordade
lösningen, men åtskilliga kritiska röster höjs också.

De tillstyrkande remissinstanserna pekar på att kommittéförslaget innebär
att man skapar stora och rationella organisationsenheter och att man
kan vänta sig betydande tidsvinster samt ökad säkerhet och enhetlighet i
avgörandena genom den stora erfarenhet som jorddomstolarna kommer att
få. Vidare understryks att den föreslagna organisationen rymmer ett betydande
mått av flexibilitet samtidigt som jorddomstolarnas anknytning till
redan befintliga domstolar ger den stadga och är lämplig från administrativ
synpunkt.

De remissinstanser som är kritiska mot kommittéförslaget framför en rad
invändningar av såväl principiell som praktisk natur. Vad som främst väcker
motstånd är att kommittén godtar förrättningsmännen som en självständig
prövningsinstans. Det framhålls härvid att förrättningsmännen
knappast har sådana insikter i rättsliga spörsmål som krävs för att avgöra
mera invecklade tvistefrågor på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande
sätt. Vidare ifrågasätts om förrättningsmännen intar en tillräckligt
opartisk och fristående ställning för att kunna tjänstgöra som domstolsinstans.
Härvid pekar man särskilt på att bevakningen av det allmännas intresse
vid fastighetsbildningsförrättning skall ske genom förrättningsmännens
försorg. Man fäster också uppmärksamheten på att förrättningslantmätaren
instruktionsmässigt är underordnad överlantmätaren och att även en
i kommuns tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattningshavare
skall kunna vara förrättningslantmätare. Från skilda håll betonas också
att förrättningsförfarandet företer betydande avvikelser från domstolsprocessen.
Som exempel härpå nämns att vittnes- och partsutsagor inte kan av -

206

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

ges under ed eller försäkran vid förrättning och att dokumentationen av vad
som förekommit vid handläggningen inte sker med samma noggrannhet vid
förrättning som vid domstol. I några remissyttranden uttalas sammanfattningsvis,
att kommittéförslaget innebär att fastighetsbildningsfrågor i allmänhet
inte skulle bli föremål för domstolsmässig prövning i mer än en instans
och att detta inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Också i andra hänseenden utsätts kommittéförslaget för kritik. Flera remissinstanser
framhåller sålunda att förslaget strider mot den i direktiven
för domstolskommittén uttalade grundsatsen att rättsskipningens tyngdpunkt
skall ligga i underrätterna. Vidare invänds att jorddomstolarna inte
får någon egentlig lokal förankring och att de innebär en alltför stark centralisering.
Resekostnaderna för jorddomstolarna blir, hävdas det, avsevärt
större än vad de är för ägodelningsrätterna, och även kostnaderna för parterna
blir högre genom att jorddomstolarna blir svårtillgängliga. Kommittéförslaget
sägs också ha svagheter i organisatoriskt hänseende. Härvid anförs
att det kommer att verka störande på arbetets behöriga gång på vederbörande
hovrättsavdelning, om ordföranden odelat eller i första hand skall
ägna sig åt jordmål. En annan olägenhet uppges vara att endast två eller
tre jurister skall tjänstgöra i jorddomstolen, medan hovrättens avdelningar
består av minst fyra ledamöter. Slutligen understryks att handläggningen av
jordmålen kommer att påverka åtminstone de mindre hovrätternas arbetsrytm
på ett ofördelaktigt sätt.

På ett annat plan ligger den typ av invändningar som utgår från att genomförandet
av förslaget skulle försvåra den pågående allmänna översynen
av domstolsväsendet. Bland de remissinstanser som intar denna ståndpunkt
märks domstolskommittén. Kommittén framhåller att den föreslagna organisationen
förutsätter ställningstaganden till grundläggande principiella
spörsmål, bl. a. frågan om instansordningen, som kommittén inte är beredd
att ens preliminärt uttala sig om. Domstolskommittén pekar vidare på
att vissa besläktade organisationsfrågor står på dagordningen, bl. a. spörsmålet
om expropriationsdomstolarnas och vattendomstolarnas organisation.
Enligt domstolskommitténs mening bör ett slutligt ställningstagande till
samtliga de sålunda aktuella organisationsfrågorna anstå till dess man kan
få en samlad överblick. De övriga remissinstanser som har tagit samma ställning
som domstolskommittén är samtliga av den meningen att kommitténs
arbete blir av betydelse för frågan hur domstolsförfarandet i jorddelningsinål
bör anordnas.

För egen del vill jag till en början erinra om att jag i direktiven för domstolskommittén
underströk att kommitténs arbete, som beräknades ta lång
tid i anspråk, inte fick hindra sådana begränsade organisatoriska förändringar
som kunde finnas påkallade för att domstolarna skulle kunna fullgöra
sina uppgifter tillfredsställande. Att en reform av domstolsorganisationen
för fastighetsbildningsmål är angelägen torde framgå av vad jag tidigare

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

har anfört. Det är därför å ena sidan tydligt att domstolskomniitténs uppdrag
inte får stå i vägen för varje ändring av denna organisation. Emellertid
bör å andra sidan gälla att man undviker sådana reformer som skulle kunna
försvåra kommitténs arbete. Det kan enligt min mening inte utan fog göras
gällande att viss risk härför föreligger, om fastighetsbildningskommitténs
förslag i domstolsfrågan genomförs. Jag tänker härvid närmast på den nedskärning
av antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmålen som förslaget
innebär. I domstolskommitténs uppdrag ingår nämligen att pröva
frågan om rättsskipningens fördelning på olika instanser och rättsmedlens
anordnande. Till de delfrågor som då träder i förgrunden hör spörsmålet
i vilken utsträckning det bör stå part öppet att åberopa nya omständigheter
och bevis i överrätt samt frågan huruvida högsta domstolens ställning som
prejudikatinstans bör befästas ytterligare. Ett genomförande av förslaget
till jorddomstolar kan befaras komplicera domstolskommitténs arbete med
att söka finna ändamålsenliga lösningar på dessa problem.

Den av fastighetsbildningskommittén föreslagna instansordningen har
som nämnts tidigare kritiserats också från andra utgångspunkter. En del
remissinstanser vänder sig sålunda mot att kommittén bär jämställt förrättningsmännen
med en domstolsinstans. Även om vissa av de påståenden som
därvid har förts fram synes överdrivna, är det enligt min mening obestridlig
1 att vissa olikheter föreligger mellan det förrättningsförfarande som
kommittén förordar och en domstolsprövning. Dessa olikheter är inte av
den arten och omfattningen att förrättningsmännen inte kan anses som en
självständig prövningsinstans, vars avgöranden vinner rättskraft om de
inte överklagas. Jag vill här erinra om att reglerna om fastighetsbestämning
i 14 kap. i det till lagrådet remitterade förslaget till fastighetsbildningslag
innebär en betydande vidgning av förrättningsmännens prövningsrätt. Att
det kontradiktoriska förfarandet vid domstol är överlägset förrättningsprövningen
när det gäller att bedöma mera invecklade civilrättsliga tvister synes
emellertid uppenbart. Jag anser det därför inte riktigt att, som kommittén
har gjort, likställa förrättningsförfarandet med en domstolsprocess. Visserligen
skulle det vara tänkbart att göra förrättningsförfarandet mer domstolsmässigt
så att ett sådant jämställande framstår som motiverat. Detta
skulle emellertid strida mot de önskemål om enkla och billiga handläggningsformer
i fastighetsbildningsärendena som har förts fram i skilda sammanhang.
I dagens läge framstår kravet på en förenkling av förrättningsförfarandet
som mer angeläget än någonsin. Tanken på att i större omfattning
tillämpa vanliga processrättsliga regler på förrättningsstadiet måste
därför avvisas.

Vad jag nu har anfört talar mot att fastighetsbildningskommitténs förslag
till domstolsorganisation genomförs. De invändningar som i övrigt har gjorts
mot förslaget vid remissbehandlingen torde inte heller kunna avvisas. Jag
anser därför att man bör överväga andra lösningar av domstolsfrågan.

208

Kungl. Maj. ts proposition nr l''i år 1969

En utgångspunkt måste därvid vara att man behåller det nuvarande systemet
med tre domstolsinstanser i fastighetsbildningsmålen. Det kan visserligen
inte förnekas att vissa olägenheter är förenade med detta system. Jag
vill emellertid understryka att omfattningen och betydelsen av dessa olägenheter
beror på hur man närmare utformar den nya organisationen. Om den
lägsta domstolsinstansen får en sammansättning som gör den väl skickad
att avgöra målen, torde det kunna förväntas att antalet överklaganden kommer
att bli begränsat. Jag vill också erinra om att domstolskommittén enligt
sina direktiv har att överväga möjligheterna att begränsa måltillströmningen
till högsta domstolen så, att dennas ställning som prejudikatinstans befästs
ytterligare. Det är uppenbart att en reform i denna riktning minskar
de nackdelar som den nuvarande ordningen med förrättningsprövning och
i princip möjlighet till omprövning i tre domstolsinstanser innebär.

Som ett riktmärke när det gäller att söka sig fram till en lösning på domstolsfrågan
måste gälla att den första domstolen bör få en kvalificerad sammansättning
och att dess ledamöter, särskilt yrkesdomarna, får tillfälle att
mera kontinuerligt ägna sig åt verksamheten i domstolen. Härav följer att
det inte är möjligt att inom ramen för den befintliga ägodelningsrättsorganisationen
åstadkomma en godtagbar ordning för prövningen av fastighetsbildningsmålen.
Ett sammanförande av målen till större enheter synes
ofrånkomligt och det ligger då nära till hands att sammanföra de inom samma
län befintliga ägodelningsrätterna till en större domstol. Förslag i denna
riktning övervägdes som nämnts bl. a. vid tillkomsten av jorddelningslagen.
Även kommittén har diskuterat möjligheten av en sådan lösning. Kommittén
tänkte sig då att speciella länsägodelningsrätter skulle inrättas med en
särskilt förordnad domare som ordförande. När fastighetsbildningskommittén
avvisade denna tanke, skedde det under framhållande av att domkretsarna
i regel inte skulle bli tillräckligt omfattande och att det skulle bli svårt
att lösa ordförandefrågan. Förutsättningarna att få till stånd en ändamålsenlig
organisation skulle enligt kommittén förbättras, om man inrättade en
ny specialdomstol för varje län och lät denna handlägga inte hara fastighetsbildningsmål
utan också expropriationsmål. Enligt kommitténs mening
skulle det emellertid innebära vissa nackdelar att organisatoriskt föra samman
dessa båda slag av mål till behandling vid samma domstol, eftersom
fastighetsbildningsmålen men inte expropriationsmålen före domstolshandläggningen
har handlagts vid en förrättning.

Vid remissbehandlingen har understrukits att alternativet med länsägodelningsrätter
har vissa fördelar. Bl. a. påpekas att olika länsorgan normalt
har att ta befattning med flertalet av de ärenden som skulle prövas av domstolen
och att denna skulle få en viss lokal anknytning. I vissa remissyttranden
framhålls också att det är lämpligt att föra samman fastighetsbildningsmålen
med expropriationsmålen. Härvid betonas bl. a. värdet av att

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ersättningsfrågor får en likformig behandling oberoende av om målet är
ett fastighetsbildnings- eller expropriationsmål.

En organisation som innebär att fastighetsbildningsmål från olika delar
av ett län prövas av samma domstol har bl. a. den fördelen att den regionala
planläggning som rör markanvändningsfrågor kan ske efter enhetliga principer
inom hela länet. Detta är av stor betydelse vid bedömningen av fastighetsbildningsrättsliga
spörsmål. Även tanken på att föra samman fastighetsbildningsmål
och expropriationsmål till behandling av samma domstol är
tilltalande och innebär uppenbara fördelar. Värderingsfrågorna torde nämligen
i framtiden komma att inta en mer framskjuten plats i fastighetsbildningsmålen
än som hittills har varit fallet. Att märka i detta sammanhang
är bl. a. de regler om inlösen, som har tagits upp i 8 kap. i det nämnda, till
lagrådet remitterade lagförslaget. Dessa regler har åtskilliga beröringspunkter
med expropriationslags liftningen. Från både principiell och praktisk
synpunkt är det utan tvekan lämpligt att de värderingsfrågor som aktualiseras
vid fastighetsbildning och vid expropriation prövas av samma domstol.
Den omständigheten att fastighetsbildningsmålen men inte expropriationsmålen
tidigare har handlagts vid förrättning hindrar enligt min mening inte
att målen prövas av samma domstol, om systemet med tre domstolsinstanser
i fastighetsbildningsmålen behålls. Såvitt jag kan bedöma föreligger inte
heller några andra hinder mot en sådan lösning. Eftersom reglerna om rättegången
i expropriationsmål f. n. överses av expropriationsutredningen, bör
ett slutligt ställningstagande till frågan om ett sammanförande av de båda
målgrupperna anstå till dess utredningens förslag i ämnet föreligger. Tydligt
är emellertid att rättegångsförfarandet i fastighetsbildningsmålen bör
utformas så, att möjligheten av en samordning med expropriationsmålen
hålls öppen. I detta sammanhang bör också beaktas handläggningen av de
ersättningsfrågor som uppkommer vid tillämpningen av den nya lagstiftning
som förbereds på grundval av immissionssakkunnigas betänkande.
Som kommer att framgå av det följande ligger det nära till hands att låta
dessa ersättningsfrågor prövas av samma domstol som handlägger fastighetsbildnings-
och expropriationsmål.

Att inrätta fristående länsdomstolar för handläggningen av fastighetsbildningsmål
finner jag i likhet med fastighetsbildningskommittén inte böra
komma i fråga. En utväg som kommittén inte har diskuterat men som
förtjänar att undersökas närmare är att knyta de nya domstolarna till den
befintliga underrättsorganisationen på så sätt att vissa större underrätter
utses att i särskild sammansättning handlägga alla fastighetsbildningsmål
från resp. län. Härigenom skulle man kunna inlemma ägodelningsrätterna
i större organisatoriska enheter med de fördelar detta innebär. De nya domstolarna
skulle ändå få en viss lokal anknytning, vilket får anses vara en
styrka. Organisationen skulle vidare vara förhållandevis lätt att bygga upp

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

och även framstå som förmånlig från statsfinansiell synpunkt. Eu annan
förtjänst är att organisationen blir i hög grad flexibel. Arbetet i de nya domstolarna
kan sålunda utan svårigheter anpassas efter ändringar i måltillströmningen
och andra förhållanden.

Den nu skisserade lösningen på domstolsfrågan har således bestämda fördelar.
De synpunkter som har förts fram vid remissbehandlingen får också
i stort sett anses tillgodosedda, om en organisation efter dessa riktlinjer
kommer till stånd. Jag föreslår därför att prövningen av fastighetsbildningsmålen
koncentreras till vissa allmänna underrätter. I princip bör en sådan
underrätt utses för varje län. Med hänsyn till skiftande förhållanden inom
olika län bör avsteg dock i vissa fall kunna ske. Den närmare regleringen
av frågan vilka underrätter som skall handlägga fastighetsbildningsmål och
vilka jurisdiktionsområden dessa bör ha torde få ankomma på Kungl. Maj :t.

Som redan har antytts bör de sålunda utsedda underrätterna vid handläggningen
av fastighetsbildningsmålen ha en särskild sammansättning. Till
denna fråga återkommer jag strax. Med hänsyn till att speciella bestämmelser
måste gälla i detta hänseende och i fråga om förfarandet i domstolen
synes det lämpligt att domstolen får en särskild benämning. Den benämning
som härvid synes ligga närmast till hands är fastighetsdomstol. Frågan om
fastighetsdomstolarna vid sidan av fastighetsbildningsmålen skall handlägga
också sådana mål som på grund av särskild lagstiftning f. n. prövas av
ägodelningsrätt torde få övervägas närmare i anslutning till arbetet med
följdlagstiftningen till fastighetsbildningslagen.

Eftersom det nu framlagda förslaget innebär en helt annan lösning av
domstolsfrågan än kommittén har föreslagit, är kommitténs uttalanden i fråga
om sammansättningen av jorddomstolen inte omedelbart tillämpliga, när
det gäller att ta ställning till hur fastighetsdomstolen skall vara uppbyggd.
Vissa av de frågor som kommittén har diskuterat har emellertid en mera generell
räckvidd och är därför alltjämt aktuella.

I likhet med kommittén anser jag uppenbart att ordföranden i domstolen
skall vara juristdomare. Eftersom mitt förslag förutsätter att fastighetsdomstolen
skall vara knuten till en allmän underrätt, framstår det också som
ganska självklart att till befattningen bör utses någon domare som är fast
knuten till underrätten.

Enligt kommittéförslaget skall i jorddomstol vid hovrätt ingå, utöver ordföranden,
ytterligare en juristdomare. Kommittén finner detta önskvärt
bl. a. därför att de i jordmålen förekommande rättsfrågorna och bevisvärderingsspörsmålen
skall få en mera allsidig belysning. Denna synpunkt äger
full tillämpning också i fråga om de domstolar som åsyftas i departementsförslaget.
Den rimmar också helt med den förut angivna målsättningen att
skapa en högt kvalificerad domstol. En annan omständighet som talar för
att två juristdomare bör ingå i domstolen är att man härigenom får större
möjligheter att fördela arbetet med att förbereda målen och utforma dom -

211

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

stolens utslag. Ytterligare en fördel är att den andre juristledamoten utan
svårighet kan inträda som ersättare för ordföranden när denne är hindrad
att tjänstgöra. De skäl som jag nu har redovisat väger enligt min mening så
tungt att jag anser mig böra förorda att en juristdomare utöver ordföranden
bereds plats i fastighetsdomstolen. Den nu ifrågavarande ledamoten bör utses
bland de lagfarna domarna vid den underrätt till vilken fastighetsdomstolen
är knuten. Det bör dock inte anses uteslutet att andra domare utnyttjas
i viss utsträckning. Sålunda är det av värde från rekryterings- och utbildningssynpunkt
att så många domare som möjligt bereds tillfälle att någon
tid tjänstgöra vid fastighetsdomstol.

Frågan om sättet att tillföra jorddomstolen behövlig sakkunskap diskuteras
ganska ingående av kommittén. Kommittén finner därvid att de starkaste
skälen talar för att man vid jorddomstolarna liksom vid de allmänna
domstolarna för in sakkunnigutredning i rättegången enligt de allmänna
reglerna om bevisning, dvs. genom hörande av sakkunniga. Enligt kommitténs
mening är det emellertid inte oförenligt med denna uppfattning att till
domstolen knyta en ledamot med sådana särskilda kvalifikationer av allmän
betydelse för målens bedömning som förvärvas genom lantmäteriutbildning
och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Kommittén
pekar på att överlantmätarna genom sin befattning med fastighetsbildningsmålen
visat sig utgöra en värdefull tillgång för ägodelningsrätterna.
Eftersom överlantmätaren i framtiden kommer att få sådana uppgifter att
det inte är tänkbart att låta honom medverka i jorddomstolen, föreslår kommittén
i stället att en välkvalificerad lantmätare med stor erfarenhet bereds
plats i domstolen.

Vid remissbehandlingen har kommitténs ställningstagande på denna punkt
vunnit så gott som fullständig anslutning.

Jag har i det föregående starkt betonat betydelsen av att fastighetsdomstolen
får en mycket kvalificerad sammansättning. Detta krav kan enligt
min mening inte anses uppfyllt om inte i domstolen ingår en ledamot med
speciell kunskap på det område som här är aktuellt. Jag kan i denna del
i allt väsentligt instämma i vad kommittén uttalat. En motsvarande ordning
har länge tillämpats i vattenmål och expropriationsmål och därvid visat
sig fungera väl. Anledningen till att ägodelningsrätterna inte har konstruerats
så att de fått en motsvarande sammansättning torde vara dels att ett
förrättningsförfarande regelmässigt föregår handläggningen inför ägodelningsrätten,
dels att överlantmätaren i stor utsträckning kommit att fylla
en funktion som starkt liknar en ledamots. Jag anser att det är en väsentlig
förbättring som nås genom att den sakkunskap som överlantmätaren
hittills har tillfört domstolen utom ramen för det i lagen reglerade förfarandet
kan tillföras domstolen genom en av dess egna ledamöter.

Med anledning av vissa uttalanden under remissbehandlingen vill jag understryka
att den sakkunnige ledamotens uppgift inte är att fungera som

212

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 196!)

expert i vissa speciella frågor som är av betydelse för målets utgång utan
att han med sin sakkunskap skall medverka till en riktig bedömning av det
material som kommit fram i målet och till en från fastighetsbildningssynpunkt
lämplig utformning av domstolens utslag. Vid fullgörande av de uppgifter
som sålunda åligger honom har han givetvis också att beakta
plansynpunkter. Att låta en plan teknisk expert ingå i domstolen med uppgift
enbart att företräda dessa synpunkter skulle strida mot de värderingar
som bär upp kommittéförslaget. Den vid remissbehandlingen framförda
tanken härpå måste därför avvisas.

De fulla vinsterna av att knyta en ledamot med speciell sakkunskap till
domstolen erhålls enligt min mening först om ledamoten bereds stadigvarande
anställning vid fastighetsdomstol. Om arbetsbördan vid en fastighetsdomstol
ej kan beräknas bereda sådan ledamot full sysselsättning, bör
han kunna knytas till flera domstolar. Med en sådan ordning behöver man
inte befara några svårigheter att rekrytera lämpliga personer för uppgiften.
Ledamoten kan vidare vara till nytta för domstolen inte bara vid förhandlingar
utan också vid för- och efterarbete. Jag återkommer till den frågan i
ett senare sammanhang. En fast anställning skapar också de bästa garantierna
för en fullt självständig och oberoende ställning i förhållande till parterna
och de myndigheter som för talan inför domstolen.

Det återstår att ta ställning till frågan om behovet av lekmannainslag i
domstolen. Kommittén har i denna del uttalat att ägodelningsnämndemännen
har visat sig utgöra ett värdefullt inslag i den rättsskipning som det här
är fråga om. Förslaget innebär därför att två nämndemän normalt skall ingå
i domstolen. Mot detta ställningstagande har vid remissbehandlingen riktats
invändningar som i huvudsak går ut på att nämndemännen knappast har
någon uppgift att fylla i de mål som handläggs vid hovrätt och att deras
medverkan i hovrättsarbetet skulle medföra praktiska olägenheter och ökade
kostnader.

De nyss återgivna synpunkterna är uppenbarligen inte tillämpliga när det
gäller att ta ställning till frågan om nämndemän skall få säte i de fastighetsdomstolar
som enligt departementsförslaget skall finnas vid vissa allmänna
underrätter. Tvärtom talar enligt min mening starka skäl för att lekmannarepresentanter
också i fortsättningen får möjlighet att medverka vid prövningen
av jordmål. I jordmålen förekommer nämligen i stor utsträckning
spörsmål vid vilkas avgörande det är av värde att lekmannasynpunkter får
göra sig gällande. Jag syftar härvid på bl. a. markvärderingsfrågor i samband
med fastighetsreglering. Jag har tidigare i fråga om allmänna tvisteoch
brottmål nämnt, att nämndens betydelse för att tillföra domstolen kännedom
om lokala förhållanden numera är ringa. När det gäller jordmålen är
läget dock annorlunda. Jordmålen är ofta av den beskaffenhet att ortskännedom
är av betydelse för bedömningen. Ett uttryck härför är att bland de
särskilda kvalifikationer som nu gäller för nämndemännen i dessa mål ingår

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

att de skall vara väl förtrogna med sin orts förhållanden. Till nu anförda
skäl kommer ett mera principiellt. I mål enligt fastighetsbildningslagstiltningen
är tvistefrågan mycket ofta av den natur att det är ett allmänt intresse
som står mot ett annat sådant intresse eller mot ett enskilt intresse. Med
hänsyn till det starka inslaget av allmänintressen är det enligt min mening
särskilt motiverat att domstolen i normalfallet har ett lekmannainslag. Lekmännen
bör liksom hittills benämnas nämndemän. Ett lämpligt antal ledamöter
i domstolen erhålls, om antalet nämndemän bestäms till två.

Jag föreslår alltså att fastighetsdomstolen normalt skall bestå av fem ledamöter,
nämligen två juristdomare, en ledamot med teknisk sakkunskap
och två nämndemän.

En sammansättning i enlighet med vad jag nyss har förordat är enligt
min mening väl lämpad även för expropriationsmålen. Det är emellertid
uppenbart att dessa mål ibland kräver expertis av ett annat slag än den
som i regel krävs i fastighetsbildningsmål. Den sakkunnige ledamoten bör
därför äga särskild kunskap antingen i fråga om fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.
I de allra största fastighetsdomstolarna bör det bli möjligt
att fast anställa ledamöter för vart och ett av dessa kunskapsområden. I
domstolar med endast ett fåtal mål per år får frågan lösas antingen genom
att den tekniske ledamoten lånas från en annan domstol eller att den speciella
sakkunskap som krävs i målet tillförs domstolen genom en i målet
förordnad sakkunnig enligt de allmänna reglerna i RB.

Som jag redan har antytt kan jag inte i detta sammanhang ta slutlig ställning
till hur mål enligt den föreslagna immissionslagstiftningen skall handläggas.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan ersättningsfrågorna i sådana
mål och expropriationsmål anser jag emellertid lämpligt att här något
referera vad som hittills förekommit i ärendet.

Immissionssakkunniga har föreslagit, att vattendomstolarna skall göras
till koncessionsmyndigheter och döma i samtliga immissionsmål. Det främsta
skälet för de sakkunniga att hänföra immissionsmålen till vattendomstolarna
synes ha varit det förhållandet att vattendomstolarna nu handlägger vattenföroreningsmålen.
För att få till stånd en helhetsbedömning av företag som
förorenar i mer än ett hänseende, vilket är önskvärt särskilt med hänsyn
till det nära samband som råder mellan vatten- och luftföroreningar, har de
sakkunniga ansett sig nödsakade att välja samma system för immissionsmålen
som för vattenföroreningsmålen. De sakkunniga har också ansett, att
vattendomstolarna med hänsyn till sammansättning, erfarenhet av likartade
frågor och lämpliga jurisdiktionsområden är väl lämpade för att handlägga
immissionsfrågor.

Remissinstanserna ansluter sig i övervägande grad till de sakkunnigas
uppläggning och åberopar till stöd för sin inställning i huvudsak samma

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

skäl som de sakkunniga har anfört. Bl. a. betonar de fördelen av en samordnad
prövning för vattenföroreningsmål och immissionsmål. I de tillstyrkande
remissyttrandena framhålls vidare, att de sakkunnigas förslag står i
god överensstämmelse med svensk tradition på vattenlagstiftningens område
och att det är ägnat att ge goda rättssäkerhetsgarantier. Flera remissinstanser
är emellertid kritiska mot de sakkunnigas förslag och framför dels erinringar
i fråga om förslagets praktiska och organisatoriska konsekvenser och
dels invändningar av mera principiell natur. Domstolskommittén menar att
de skäl de sakkunniga har anfört för valet av vattendomstolarna som immissionsdomstolar
inte är av den styrka att de motiverar ett överförande av
en målgrupp från allmän domstol till en specialdomstol, i synnerhet som
inte heller denna specialdomstol kan tillgodose de behov av särskild sakkunskap
som kan uppkomma i mål av förevarande slag. Kommittén anser vidare,
att de sakkunniga har överskattat sambandet mellan vatten- och luftföroreningar
och låtit detta få för vittgående följder. I flera remissyttranden
görs gällande att vattendomstolarna i sin nuvarande sammansättning inte
kan anses tillräckligt rustade för att verka som miljövårdsdomstolar. Från
andra håll framhålls den splittring av varandra näraliggande ämnesområden
på olika specialdomstolar som f. n. råder och man framför önskemål om
att få till stånd en domstol med kompetens att pröva frågor om fastighetsbildning,
vattenförorening, immissioner samt expropriationsmål. Bl. a. föreslås
en sammanslagning av vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna.

Anmärkningar riktas också mot att vattendomstolarnas kompetensområde
inte blir klart avgränsat med den utformning förslaget har fått. Sålunda
framhålls att valet av domstol i det enskilda fallet kan bli beroende på tolkningen
av immissionsbegreppet och att ett yrkande om ersättning för skada
genom störning från grannfastighet kan tas upp antingen av vattendomstol
eller allmän domstol beroende på vilken grund som åberopas.

Invändningarna av principiell natur riktar sig mot förslaget att lägga
koncessionsprövningen på domstol. Det görs gällande att koncessionsärenden
är typiska förvaltningsärenden, som endast undantagsvis bör ankomma på
domstol. Man framhåller, att de avvägningsfrågor som den koncessionsprövande
myndigheten ställs inför ofta är sådana att deras bedömning på sikt
måste påverka hela samhällsutvecklingen, och det ifrågasätts om vattendomstolarna
har den vida överblick över olika planeringsområden som är
önskvärd hos den beslutande myndigheten. Som koncessionsmyndighet föreslås
i stället länsstyrelserna och naturvårdsverket. Skulle sambandet mellan
vattenfrågorna och immissionsfrågorna anses så starkt att gemensamma
handläggningsformer är nödvändiga, anvisas möjligheten att flytta över de
förvaltande uppgifterna på vattenvårdens område helt till administrativ
myndighet. Flera remissinstanser förordar en administrativ koncessionsprövning
men är dock beredda att godta den föreslagna anordningen som
ett provisorium.

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Som immissionssakkunniga har utvecklat torde det vara nödvändigt att
tillskapa en enhetlig ordning för prövning av frågor om vattenförorening
och andra störningar från fast egendom. Framför allt är det sambandet mellan
vatten- och luftföroreningar som gör en sådan anordning nära nog ofrånkomlig.
Men även i övrigt är det i högsta grad önskvärt att få till stånd en
helhetsbedömning av företag som medför störningar i flera hänseenden.
Från företagarnas synpunkt innebär det obestridliga fördelar att få alla sådana
frågor prövade i ett sammanhang. Om man emellertid vill nå detta mål
utan att göra ändring i reglerna om vattendomstols befattning med vattenföroreningsmål,
är man nödsakad att som de sakkunniga gjort hänvisa immissionsmålen
till vattendomstolarna.

En annan lösning är den som anvisats av vissa remissinstanser, nämligen
att förlägga prövningen av tillåtlighetsfrågor till administrativ myndighet.
Denna lösning förutsätter för att kunna framstå som ett alternativ till immissionssakkunnigas
förslag att tillåtlighetsfrågorna i vattenföroreningsmålen
överflyttas från vattendomstolarna till administrativ myndighet. En av
de myndigheter som därvid kan komma i fråga är statens naturvårdsverk.
Verket har därför enligt särskilt uppdrag utrett och lagt fram förslag i frågan
om förläggningen av tillståndsprövningen i immissions- och vattenföroreningsmål.
Remissbehandlingen av naturvårdsverkets förslag är ännu
inte avslutad.

Avsikten är att förslag till lagstiftning på grundval av immissionssakkunnigas
och naturvårdsverkets förslag skall kunna anmälas för remiss till
lagrådet hösten 1968 men arbetet har ännu inte fortskridit så långt att
jag är beredd att nu redovisa min inställning i det lagstiftningsärendet.
Klart är dock att flera skäl talar för en administrativ tillståndsprövning
av dessa frågor, oberoende av vilken myndighet som kommer i fråga för
denna prövning. Väljs en lösning efter den linjen, är det naturligt att lägga
ersättningsfrågorna på samma domstol som har att pröva fastighetsbildningsmål
och expropriationsmål. Härför talar framför allt det nära sambandet
mellan värderingsfrågorna i de olika slagen av mål.

Något förslag om ändrade regler för prövning av vattenmål föreligger
inte f. n. Vissa ändringar i vattenlagen måste emellertid göras i samband
med tillkomsten av den föreslagna immissionslagstiftningen. Om naturvårdsverkets
förslag om en administrativ prövning av tillåtlighetsfrågan i mål om
vattenförorening genomförs, aktualiseras frågan om vattendomstolarnas
framtida ställning. En eventuell reform i denna del kan inte ske utan
en särskild utredning för översyn av vattenlagen. Denna fråga får tas upp
i samband med ställningstagandena till immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets
förslag.

Under 2.3.8—9. har redovisats några grupper av mål beträffande vilka
gäller att de handläggs av vissa underrätter, som i sådant sammanhang har

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

större domkretsar än i övrigt och dessutom särskild sammansättning utom
i vissa av målen. Anledning att i detta sammanhang ompröva frågan om
sammansättningen i dessa mål föreligger inte.

5.3. Underrätternas domkretsar

Jag har förut nämnt, att principiella frågor rörande domkretsarna för
underrätterna har aktualiserats vid flera tillfällen under de senaste decennierna.
Därvid har uttalats skilda åsikter om hur en lämplig domkretsindelning
bör utformas. De överväganden och förslag som har förekommit har
haft viss betydelse för utvecklingen på detta område men de har inte lett till
någon mera genomgripande reform av domkretsindelningen. Den nuvarande
domkretsindelningen går sålunda i sina huvuddrag tillbaka på äldre tids judiciella
indelning. Den ledande principen för denna indelning såvitt angår
häradsrätterna var länge, att en domsaga inte borde vara större än att domstolsarbetet
sysselsatte en ordinarie domare samt ett par notarier och skrivbiträden.
Denna princip ledde till den långt gående uppdelning i domkretsar
som förfarande får sägas karakterisera vår underrättsorganisation. Antalet
domsagor, som har hållit sig i huvudsak konstant sedan början av 1900-talet,
uppgår sålunda till 112.

Härtill kommer f. n. 29 domkretsar med rådhusrätt. Antalet minskar till
28 den 1 juli 1968. Det formellt avgörande för frågan om stad borde behålla
egen jurisdiktion var under decennierna före förstatligandet av rådhusrätterna
i huvudsak, om staden gav tillräckligt arbetsunderlag för minst
tre lagfarna domare. I realiteten har samma grundsats tillämpats under senare
år.

På grund av den fortgående ökningen av arbetsmängden tjänstgör numera
ofta flera domare i de som enmansdomsagor ursprungligen inrättade
domkretsarna. En del domsagor har i samband med landsrättsförläggningar
av städer fått arbetsunderlaget avsevärt utökat och en del mindre domsagor
har slagits samman till större enheter under senare år. På de flesta
håll har emellertid den äldre indelningen i domsagor lämnats orubbad.

Att frågan om en allmän reform av domkretsindelningen har trätt i förgrunden
allt mer hänger samman bl. a. med den utveckling mot större arbetsenheter
som har ägt rum på olika områden, såväl inom den offentliga
som inom den privata sektorn. För att kunna möta de ökade krav som har
ställts på effektivitet och samordning inom statsförvaltningen har man på
många håll funnit det nödvändigt att göra större organisatoriska enheter än
tidigare. Olika synpunkter har därvid haft betydelse. I det administrativa
arbetet har man funnit, att en större organisation är mer elastisk och därmed
mindre känslig för tillfälliga rubbningar i personaluppsättningen och
arbetsmängden. Större adminstrationsenheter har också visat sig ge bättre
förutsättningar för rationell arbetsfördelning bland personalen och för ett

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1969

ekonomiskt utnyttjande av moderna kontorstekniska hjälpmedel. Synpunkter
av detta slag har varit vägledande vid flera organisationsförändringar
som under senare år har genomförts inom statliga verksamhetsgrenar. Sålunda
har ett genomgående drag för indelningsreformerna beträffande
polis-, åklagar- och exekutionsverksamheterna varit att de olika förvaltnings-
och administrationsområdena gjorts större än tidigare för att ge tillräckligt
underlag för en slagkraftig organisation. Inom den kommunala
verksamheten framträdde behovet av större enheter redan tidigt. Beträffande
den utveckling som här f. n. äger rum får jag hänvisa till vad jag tidigare
har anfört om den pågående kommunindelningsreformen.

Även om arbetet vid domstolarna i vissa avseenden företer för denna
verksamhet speciella drag, kan det inte förutsättas annat än att de administrativa
erfarenheterna från andra områden av offentlig verksamhet i allt
väsentligt måste vara tillämpliga också på domstolsorganisationen. Allt
tyder på att också inom detta område organisatoriska och administrativa
fördelar skulle kunna vinnas genom sammanföring av mindre enheter
till större. Vid de domsagoregleringar som har företagits under senare år
har organisatoriska hänsyn också lett till att man har gjort större domkretsar
än tidigare. Inom underrättsväsendet har alltså, i den mån uppkommande
omregleringsärenden har givit möjlighet härtill, förekommit en tendens i
samma riktning som på andra områden. Någon utveckling i sådan riktning
har emellertid inte kunnat ske för domkretsarna i allmänhet, eftersom det
hittills inte varit fråga om någon allmän översyn av domkretsindelningen. I

I direktiven för domstolskommittén angavs, att utredningen skulle syfta
till att få till stånd en mera tidsenlig indelning, som ger underlag för en
rationellt utformad arbetsorganisation och i övrigt uppfyller de krav som
kan ställas med hänsyn till rättsvårdens och den rättssökande allmänhetens
intresse. Vidare betonades sambandet mellan underrätternas domkretsar
och underrätternas sammansättningsformer. Därvid erinrade jag om att i
remissyttrandena över stadsdomstolsutredningens betänkande av år 1961
nästan genomgående hade förordats domkretsar stora nog att sysselsätta
tre domare och att åtskilliga skäl talade för en övergång till domkretsar av
sådan storlek att de erbjöd tillräckligt arbetsunderlag för flera ordinarie
domare. Bl. a. framhölls att domkretsar av denna storlek ökar möjligheterna
att genomföra en rationell arbetsfördelning mellan tjänstemännen och
att tillföra kansliarbetet moderna kontorstekniska hjälpmedel.

Domstolskommittén har nu slutfört arbetet med en översyn av domkretsindelningen.
Som förut har nämnts har kommittén behandlat hithörande
frågor i såväl 1963 års som 1967 års betänkanden. I det förra betänkandet
har kommittén förordat vissa priciper, som enligt dess mening bör
följas vid en ny indelning i domkretsar för enhetliga underrätter. I det
senare betänkandet har kommittén redovisat ytterligare övei''väganden ro -

218

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

rande dessa principer och lagt fram ett detalj förslag till ny domkretsindelning
omfattande hela landet. Detalj för slaget har inte remissbehandlats, men
i övrigt har yttranden över betänkandena inhämtats från ett stort antal
myndigheter. Härigenom har frågan blivit allsidigt belyst från skilda synpunkter.

Den pågående kommunindelningsreformen syftar till att större kommuner
skall bildas. Enligt planerna skall antalet kommuner minskas från nu
ca 900 till mindre än 300. Eftersom den indelning i kommunblock som ligger
till grund för reformen i ett stort antal fall innebär att kommuner eller
kommundelar från olika domkretsar förs samman, kommer reformen att
framtvinga ändringar i domkretsindelningen. Ändringarna blir många och
i en hel del fall omfattande. Inför de genomgripande ändringar i fråga om
domkretsindelningen, som sålunda kan förutses bli följden av kommunindelningsreformens
genomförande, är det, som jag redan inledningsvis anförde,
angeläget att ställning tas till riktlinjerna för en ny domkretsindelning.
Däremot är det knappast möjligt och inte heller behövligt att nu ta ställning
till domkretsindelningens utformning i detalj. Innan beslut fattas om ny
domkretsbildning i ett särskilt fall, bör nämligen, liksom hittills, de myndigheter
och organisationer som kommer att beröras av ändringarna i indelningen
få tillfälle att yttra sig i ärendet och anföra närmare synpunkter på
detaljerna i indelningsfrågorna.

Några remissinstanser bär i yttranden över 1967 års betänkande satt i
fråga, om principer för domkretsindelningen över huvud taget bör fastläggas.
Man har därvid menat, att frågan om domkretsarnas storlek är en
lämplighetsfråga, som måste bedömas från fall till fall. Detta ger mig anledning
att erinra om att jag, när domkretsfrågan berördes i prop. 1964: 156,
uttalade att uppdragandet av lämpliga gränser för domkretsarna är lika
mycket en fråga om praktiska bedömanden som om principer. Som jag redan
har antytt bör de närmare övervägandena, hur en lämplig indelning
bör utformas i det konkreta fallet, göras i samband med särskilda utredningar
om de lokala förhållandena. Detta tillvägagångssätt medför, att
praktiska frågor kommer att inta en framskjuten plats vid bedömningarna.
Det utesluter emellertid inte, att vissa grundläggande principer bör följas
vid domkreIsregleringarna. Det kan också erinras om att de nya indelningarna
i distrikt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet föregicks av ett
ställningstagande av statsmakterna till grunderna för indelningarna. Jag
kan inte finna annat än att det är befogat att gå till väga på i princip samma
sätt, när det gäller domkretsindelningen. Jag vill emellertid samtidigt betona,
att man enligt sakens natur inte kan ställa upp några absolut bindande
normer. Vad man bör sträva efter är att ange vissa riktlinjer i stort
för den framtida indelningen, varvid man likväl får räkna med att praktiska
skäl i de särskilda fallen kan komma att föranleda avvikelser.

Jag har tidigare utförligt redovisat domstolskommitténs överväganden i

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

219

fråga om grunderna för den framtida domkretsindelningen (3.2.1 och 3.2.4).
Som framgår av redogörelsen har kommittén i olika punkter, numrerade
1—6, förordat vissa principer som bör gälla vid kommande revision av
domkretsindelningen för en enhetlig underrättsorganisation. De av domstolskommittén
föreslagna riktlinjerna har i stort sett vunnit anslutning hos
remissinstanserna. Även jag anser att ett ställningstagande till grunderna
för en ny domkretsindelning bör ske i nära anslutning till de riktlinjer som
kommittén har förordat.

Under punkt 1 föreslår domstolskommittén, att domkretsarna regelmässigt
skall göras tillräckligt stora för att bereda sysselsättning åt minst
tre domare. Till stöd för denna regel åberopar kommittén främst skäl av organisatorisk
och administrativ art. Kommittén anför därvid sådana synpunkter
som jag har berört inledningsvis i detta avsnitt. En övergång till större
enheter än vad som f. n. är regel anser kommittén önskvärd särskilt för att
möjliggöra en ökad elasticitet i underrättsorganisationen. Kommittén hänvisar
också till sitt förslag att juristkollegium, bestående av tre lagfarna domare,
skall kunna förekomma i tvistemål i alla allmänna underrätter och
anser det naturligt, att minst det antal domare som skall ingå i sådan sammansättning
finns vid varje underrätt.

Kommittén framhåller, att den lämpliga storleken av en domkrets inte
kan bedömas enbart med utgångspunkt från vad som anses önskvärt ur
sådana synpunkter som nu har berörts. Även sådana förhållanden som kommunikationer,
bosättningsförhållanden och allmänhetens möjligheter till
kontakt med domstolen måste beaktas.

Bland remissinstanserna har rått enighet om att domkretsarna bör göras
så stora att mer än en domare kan knytas till underrätten. Enstaka remissinstanser
har uttalat sig för eu lägsta gräns vid ett antal av två domare. Det
alldeles övervägande antalet remissinstanser har emellertid godtagit kommitténs
ståndpunkt.

I likhet med kommittén anser jag, att organisatoriska och administrativa
synpunkter bör tilläggas stor betydelse vid genomförandet av en ny domkretsindelning.
Sådana synpunkter får dock självfallet inte tillgodoses på
sådant sätt att olägenheter uppstår för den rättssökande allmänheten. Hänsyn
måste las till avstånden och kommunikationsmöjligheterna mellan olika
bygder och de orter som kan komma i fråga som kansliort eller tingsställe.
Även om dessa förhållanden med hänsyn till nutida kommunikationsmöjligheter
inte har samma betydelse som förr, bör förhållanden av denna art
beaktas i de särskilda indelningsärendena.

För att uppnå en ändamålsenlig och effektiv organisation bör man sträva
efter att personaluppsättningen både i fråga om domare och andra tjänstemän
får sådan storlek att tillfälliga svårigheter på grund av förskjutningar
i arbetsmängden eller till följd av ledighet bland personalen kan lösas inom

220

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

domstolen på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Hur stor personal, i
första hand hur många domare, som en domkrets lämpligen bör ha aröetsunderlag
för kan diskuteras. Så mycket står dock klart, att domkretsar som
ger arbetsunderlag bara för en domare inte uppfyller de krav som man bör
ställa från organisatorisk synpunkt. Det är tvivelaktigt om sådana krav kan
anses uppfyllda när det föreligger arbetsunderlag för endast två domare.
Med en sådan domaruppsättning och en i förhållande därtill dimensionerad
kanslipersonal får man nämligen knappast den önskvärda elasticiteten i organisationen.
En enhet av sådan storlek kan vara sårbar vid sjukdomsfall
eller andra ledigheter och vid tillfällig extra arbetsbelastning. Med hänsyn
till det anförda bör domstolar med bara två domare inrättas endast när
särskilda skäl av lokal natur påkallar detta.

Om man sålunda med sist berörda reservation utgår från att domkretsarna
inte bör göras mindre än att de ger arbetsunderlag för minst tre domare,
uppkommer fråga om man som riktmärke bör uppställa också viss högsta
gräns för domkretsarnas storlek eller ange viss storlek såsom den lämpligaste.
I det förstnämnda avseendet vill jag framhålla, att det inte är säkert
att mycket stora enheter ställer sig fördelaktiga ur alla synpunkter. I varje
tall torde man när det gäller de största domstolarna kunna hävda, att det
är svårare att överblicka arbetet och utnyttja tillgängliga personalresurser.
Emellertid kan det inte heller påstås att de största domstolsenheterna utgör
mindre lämpliga organisatoriska enheter. Mellan de största domstolarna och
de domstolar som uppfyller förut berört krav på minimistorlek finns ett vitt
spelrum, där man knappast kan göra gällande, att den ena eller andra storleken
på domstolen är att föredra. I likhet med domstolskommittén anser
jag sålunda, att det inte kan generellt avgöras vilken storlek som är den ur
olika synpunkter lämpligaste för en allmän underdomstol. Jag delar kommitténs
uppfattning, att man i detta avseende bör nöja sig med att som riktlinje
uppställa, att domkretsarna regelmässigt bör vara minst så stora att
tre domare kan knytas till underrätten.

Ett ytterligare spörsmål som hänger samman med de större underrätterna
är i vad mån indelning på avdelningar är lämplig. Kommittén har uttalat,
att ett sådant system medför en hel del fördelar och att det inte finns
något skäl varför det inte skulle fungera väl även vid andra större domstolar
än dem där systemet nu tillämpas (SOU 1967: 4 s. 55). För min del anser
jag att den nu berörda frågan kräver närmare undersökningar, och jag
är för dagen inte beredd att ta ställning till frågan om avdelningssystem kan
vara till fördel även vid andra underrätter än dem som redan har avdelningsindelning.
Frågan är av sådan beskaffenhet att den kan lösas i en
underrättsstadga eller i arbetsordningar.

Kommittén och flera remissinstanser har vidare tagit upp frågan, vilken
inverkan som en minskning av antalet underrätter och därmed av antalet
domstolschefer kan få för rekryteringen till domarbanan. Jag kan ansluta

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mig till kommitténs synpunkt, att det självfallet inte kan komma i fråga att
ha fler underdomstolar än som i och för sig anses behövligt uteslutande för
att genom antalet tjänster som chefsdomare bidra till en god rekrytering.
Jag vill betona, att många andra faktorer än antalet chef sdomar tjänster har
betydelse, när det gäller att rekrytera duglig arbetskraft till domarbanan.
Av stor betydelse är självfallet lönesättningen, domartjänstens allmänna
ställning och anseende, arbetsuppgifternas natur och arbetsförhållandena i
övrigt. Dessa förhållanden — i den mån de inte hör till det avtalsbara området
— kommer att behandlas under domstolskommitténs fortsatta arbete.

Under punkt 2 bär domstolskommittén föreslagit, att mer än en underrätt
i princip inte skall förläggas till en ort. Till stöd härför åberopar
kommittén driftsekonomiska och administrativa skäl. Kommittén anger,
att de större städerna får anses inta en särställning i detta avseende och
hör undantas från principen. Huruvida denna i övrigt kan strikt upprätthållas
får bero på prövning från fall till fall. Kommittén nämner att ombyggnads-
och nybyggnadsproblem kan försvåra tillämpningen av principen.

I flera remissyttranden har uttalats tvekan eller kritik på denna punkt.
För egen del anser jag att, om lokalfrågor eller andra praktiska förhållanden
talar för att förlägga mer än en underrätt till en och samma ort, hinder inte
bör föreligga för en sådan anordning. Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att särskild hänsyn måste tas till lokalfrågorna vid beslut om domkretsindelningen
i de enskilda fallen. Erfarenheter från domkretsregleringar
som har gjorts de senaste åren visar tydligt, att domstolarnas lokalfrågor
bör lösas i samband med att beslut om ändrad domkretsindelning fattas. I
annat fall uppstår lätt störningar i arbetet, vilket medför att personalförstärkningar
måste sättas in.

Under punkt 3 anger domstolskommittén, att som princip bör gälla,
att domkretsarna bör byggas upp med kommuner som minsta enheter och
att även kommunblocken bör bevaras odelade. Remissinstanserna har med
några få undantag anslutit sig till kommitténs uppfattning. De remissinstanser
som har uttalat en avvikande mening har bl. a. pekat på att vid bildandet
av mycket stora kommuner, exempelvis vid eventuell sammanläggning
av Stockholms stad med kommuner i Stor-Stockholmsområdet, möjlighet
bör finnas att dela upp en kommun på flera domkretsar.

Jag vill framhålla, att ett av skälen till att den nuvarande domkretsindelningen
på många håll ter sig otidsenlig är den allmänna strukturförändring
som har ägt rum i samhället sedan indelningen tillkom. Den nya indelningen
i kommunblock har skett med beaktande av dessa strukturförändringar.
Kommunblock är sålunda uppbyggda med tätbebyggelseområden
som centralorter. Gränserna för blocken har bestämts under hänsynstagande
till befolkningsförhållanden, kommunikationer, näringsliv och liknande
förhållanden. Den gruppering av landsbygden kring de naturliga centralorterna
som sålunda har kommit till uttryck synes vara ett lämpligt mönster

222

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

att bygga även domkretsarna på. Ett tungt vägande skäl för att följa kommunblocksindelningen
är också att blocken ligger till grund för andra indelningar
som har beröring med domstolsväsendet. Att indelningarna i olika
hanseenden sker efter enhetliga linjer anser jag vara ett allmänt intresse.

Med anledning av påpekandet att den diskuterade principen kan vålla
vissa svårigheter, om Stockholms stad sammanslås med omkringliggande
kommuner till en ny primärkommunal enhet vill jag nämna, att de regionala
problemen i Stor-Stockholmsområdet, såvitt nu kan bedömas, inte kommer
att lösas efter en sådan linje.

Det sagda innebär sålunda att jag anser, att de nya domkretsarna bör byggas
upp på grundval av de kommuner som bildas efter hand som planerna
för en ny kommunindelning förverkligas. Att domkretsregleringar i åtskilliga
fall kommer att få genomföras redan innan sammanläggning av kommunblocksdelarna
har ägt rum är dock tydligt. I sådant fall bör man så
långt det är möjligt ansluta domkretsens gränser till den kommunbildning
som kan väntas i en framtid. Därvid bör kommunblocken, som domstolskommittén
har förordat, i regel bevaras odelade inom domkretsarna.

De administrativa indelningar som jämte kommunblocksindelningen är av
störst intresse för indelningen i domkretsar är indelningen i åklagardistrikt
och länsindelningen samt i någon mån polisdistrikts- och kronofogdedistriktsindelningarna.
Förhållandet mellan domkretsindelningen och dessa
indelningar har domstolskommittén behandlat under punkterna 4
o c h 5. Kommittén ger uttryck för uppfattningen att gränserna för åklagardistrikt
och län i princip bör följas vid domkretsindelningen. I remissyttrandena
har man i allmänhet anslutit sig till dessa riktlinjer. Från
några håll har framhållits att avvikelser från gränserna för åklagardistrikt
bör godtas, om man finner att en lämpligare domkretsindelning kan genomföras
på annat sätt. Man har därvid ansett, att det kan vara mer motiverat
att anpassa indelningen för åklagarverksamheten efter den mest ändamålsenliga
domkretsindelningen än tvärtom.

Sambandet mellan de olika upppgifterna talar för att man bör sträva
efter att få gränserna för rättsväsendets olika verksamhetsområden att överensstämma.
Jag vill i detta sammanhang peka på att en sådan anpassning
också är till fördel för det informationssystem, byggt på ADB-teknik, som
är under uppbyggnad på rättsväsendets område. Den samordning av rutinerna
för polis, åklagare och domstolar som eftersträvas inom detta system
kan nämligen genomföras lättare om gränserna för de olika indelningarna
följer varandra. När det gäller indelningen i åklagardistrikt, är det också
uppenbart att starka praktiska skäl talar för att man om möjligt bör undvika
en uppdelning av distrikten på flera olika domkretsar. Däremot föreligger
från nu angivna synpunkter inte hinder för att flera, odelade åklagardistrikt
ingår i en domkrets. Någon absolut bundenhet vid de gränser som
f. n. gäller i fråga om åklagardistrikt bör dock inte föreligga. Om en avvikel -

Iiungl. Maj:ts proposition nr i4 år 1969

223

se från denna indelning befinnes nödvändig för att en lämplig domkrets skall
kunna bildas, bör frågan om en ändring av gränserna för åklagar distriktet
tas upp till prövning. I så fall aktualiseras även fråga om ändring i polisdis
triktsindelningen. Indelningen i polisdistrikt och åklagardistrikt är f. n.
föremål för översyn av 1967 års polisutredning. Detta erbjuder goda möjligheter
att åstadkomma en anpassning av ifrågavarande gränser. Jag utesluter
emellertid inte, att man i särskilda fall får acceptera att indelningen i polisdistrikt,
åklagardistrikt och domkretsar inte kommer att helt sammanfalla.

Länsgränserna följs i regel vid administrativa indelningar, och jag kan
inte finna annat än att en motsvarande princip bör gälla för domkretsarna.
Vissa smärre justeringar i nu gällande länsgränser kan beräknas bli genomförda
den 1 januari 1971, främst i de fall då kommunblock nu består av
områden från flera län. Om det även efter sådana justeringar i speciella fall
skulle visa sig att starka skäl talar för en domkretsbildning, som omfattar
delar av olika län, bör det inte vara uteslutet att även på denna grund ta upp
fråga om jämkning av länsgränsen. Jag vill också erinra om att det föreligger
ett förslag från domstolskommittén, vari anges vissa lösningar av de
problem som kan uppkomma, om domkrets bildas av delar från olika län.
Detta förslag bär hittills inte tagits upp till prövning, eftersom det är ovisst
om praktiskt behov av de ifrågasatta författningsändringarna kommer att
föreligga.

Under punkt 6 slutligen har domstolskommittén föreslagit, att den nya
domkretsindelningen genomförs successivt under hänsynstagande till de
praktiska förutsättningar som kan erbjuda sig att göra övergången så mjuk
och smidig som möjligt. Kommittén anser, att genomförandet bör utsträckas
över en tämligen lång tidsperiod för att underlätta lösningen av de problem
som uppkommer för personalen och för att anordna lämpliga domstolslokaler
på sådana orter där de nuvarande domstolsbyggnaderna inte har tillräckliga
utrymmen för den nya underrätten. Kommittén anför, att ett successivt
genomförande kan åstadkommas på det sättet, att nya domkretsar
bildas först när nuvarande häradshövdingar och borgmästare avgår. Om en
sådan princip skulle tillämpas undantagslöst, skulle dock eu ny domkretsindelning
inte kunna vara genomförd i sin helhet förrän in på 1980-talet.
Kommittén räknar med att en ny domkretsindelning i många fall inte kan
anstå så länge som följer av ett sådant schema och framhåller att genomförandet
i hög grad blir beroende av den takt i vilken den nya kommunindelningen
realiseras. Av kostnadsberäkningar som kommittén har lagt
fram i 1967 års betänkande framgår, att kommittén räknar med att uppkommande
byggnadsfrågor skall vara lösta i vart fall efter en tioårsperiod.
Kommittén utgår vidare från att ombildningen av kommunblocken till kommuner
skall vara i huvudsak genomförd i början av 1970-talet.

Principen om ett successivt genomförande har genomgående godtagits av
remissorganen. Även jag är av den uppfattningen att man av praktiska skäl

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

och av hänsyn till uppkommande personal- och lokalproblem får gå fram
etappvis vid genomförandet av den nya domkretsindelningen. I vilken takt
ändringar behöver genomföras blir självfallet ytterst beroende av hur fort
kommunindelningsreformen kommer att verkställas. Man får emellertid
räkna med att det kan framstå som ändamålsenligt att man, när ändring blir
nödvändig beträffande viss domkrets på grund av kommunindelningsreformen,
samtidigt tar ställning till den judiciella indelningen i hela regionen.
Jag vill också framhålla att de hittillsvarande erfarenheterna visar
att det inte är nödvändigt att avvakta de nuvarande chefsdomarnas avgång.
Vad jag nu har sagt bör kunna leda till att övergångstiden blir kortare än
vad domstolskommittén synes ha förutsatt. Enligt min mening bör planeringen
inriktas på att reformen skall vara genomförd 1975. Dock kan
i några fall förutses att övergångstiden kan behöva utsträckas ytterligare
några år. Jag vill nämna, att lösningen av uppkommande lokalfrågor kan
påverkas av det ställningstagande som kommer att ske i fråga om huvudmannaskapet
beträffande lokalhållningen för underrätterna.

Att personalfrågorna påkallar särskild uppmärksamhet är jag medveten
om. Vilka åtgärder som bör vidtas för att underlätta personalens övergång
till den nya organisationen får övervägas i de särskilda fallen. Jag kommer
i det följande att anföra några allmänna synpunkter i frågan.

Det nu anförda innebär sålunda, att jag anser, att de allmänna riktlinjer
som domstolskommittén har förordat med några smärre avvikelser bör läggas
till grund för utformningen av den framtida domkretsindelningen. Vid
en tillämpning av dessa riktlinjer torde antalet domkretsar komma att bli
ungefär det som domstolskommittén har kommit fram till. Som förut har
nämnts föreslår kommittén en indelning i 86 domkretsar.

Till de nu behandlade allmänna riktlinjerna torde böra fogas också en
riktlinje för hur arbetet med indelningens närmare utformning bör bedrivas.
Enligt min mening bör detta ske på samma sätt som hittills, nämligen genom
att särskilda utredningar görs beträffande de lokala förhållandena inom
de domkretsar som berörs av en ifrågasatt ändring. Till utgångspunkt vid
utredningarna bör lämpligen tas domstolskommitténs förslag till indelning,
och undersökningarna bör inriktas på frågan om detta svarar mot vad som
betingas av de lokala förhållandena eller om annan indelning inom det aktuella
området bättre svarar mot bygdens struktur och behov. När utredningsförslag
föreligger, bör berörda myndigheter och organisationer få tillfälle
att yttra sig över det. Beredningen av frågorna om vilka utredningsuppdrag
som skall lämnas vid olika tidpunkter, vilka regioner de skall avse
och vem som skall utföra utredningarna bör ankomma på den arbetsgrupp
inom justitiedepartementet som jag bär nämnt i det föregående. Inom den
gruppen bör också indelningsärendena efter slutförd utredning beredas. Som
jag har anfört tidigare bör samordning ske med den framtida indelningen

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

i polisdistrikt och åklagardistrikt. För att ett genomförande av dessa indelningsändringar
inte skall fördröjas, bör principiella ställningstaganden snarast
ske beträffande de domkretsindelningsändringar som har samband med
dem.

Sammanfattningsvis förordar jag, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens
godkännande av de riktlinjer för arbetet med domkretsindelningen som jag
har angivit i det föregående.

5.4. Övriga frågor

5.4.1. Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal

Av det förut anförda framgår att åtskilliga ändringar av domkretsindelningen
kommer att genomföras i framtiden. Dessa ändringar kan komma
att innebära att vissa orter upphör att vara säte för underrätt. I andra fall
kan ändringarna föra med sig att två eller kanske flera underrätter på samma
ort förs samman till en underrätt. Underrätt kan också komma att förläggas
till ort, som inte tidigare är säte för underrätt. De ändringar i RB
som jag har föreslagit i det föregående kommer vidare att föra med sig att
underrätternas inre organisation i vissa avsenden behöver ändras.

Det är givet att ändringar av det slag som nu har nämnts kommer att få
konsekvenser för underrätternas personal. Domstolslcommittén har också
i sina båda betänkanden berört de problem som genomförandet av en ny
domkretsindelning kommer att få för såväl den rättsbildade som icke rättsbildade
personalen. De personalfrågor som uppstår vid ändringar i domkretsindelningen
har uppmärksammats även under remissbehandlingen av
betänkandena.

Det är inte min avsikt att nu ta ställning till de personalproblem som
framtida ändringar i domkretsindelningen och genomförandet av andra
ändringar i underrätternas organisation kan komma att medföra. Den förut
gjorda redovisningen av domstolskommitténs synpunkter i frågan och uttalandena
under remissbehandlingen har lämnats främst för att belysa vilka
problem som indelningsändringarna för med sig i vissa fall, främst när en
ort upphör att vara kansliort. Jag vill dock begagna tillfället att anföra
några allmänna synpunkter i frågan.

Förut har framhållits, att ändringar i domkretsindelningen bör genomföras
successivt och på så sätt att övergången blir smidig. Som ett viktigt
skäl härför vill jag — i likhet med domstolskommittén och åtskilliga remissinstanser
— peka på de svårigheter som sådana ändringar kan föra
med sig för personal av olika kategorier vid underrätterna. Emellertid
kommer man inte alltid att kunna välja den från personalens synpunkt
lämpligaste tidpunkten för ändringarna. Den pågående kommunreformen
kan på en del håll framtvinga ändringar tidigare än som från personal- eller
8 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr U

226

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

andra synpunkter kanske hade varit önskvärt. Möjligheterna att ta särskild
hänsyn till tjänstemännens personliga förhållanden blir i sådana fall begränsade.
Ett riktmärke bör under alla förhållanden vara att ändringar i
fråga om kansliort av hänsyn till personalen bör aviseras i så god tid som
möjligt. Jag vill vidare framhålla det betydelsefulla i att man, när ändringar
sker i fråga om kansliorts förläggning, söker att i görlig mån behålla de
goda arbetskrafter som underrätternas kunniga kanslipersonal utgör.

Inom den arbetsgrupp som jag förut har nämnt får övervägas hur de
här berörda problemen kan lösas på bästa sätt. Självfallet skall därvid förekomma
samråd med berörda personalorganisationer.

5.4.2. Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt

Som bär framhållits tidigare kommer det att dröja innan den nya underrättsorganisationen
har genomförts till fullo. Detta kommer att medföra
vissa övergångsproblem när det gäller att tillämpa de nya reglerna för
underrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling i tvistemål.
För att möjliggöra juristkollegial sammansättning i de domsagor där
antalet domare inte förslår till detta måste sålunda domare från andra
domstolar tas i anspråk. En sådan ordning förutsätter ett principiellt ståndpunktstagande
såväl till frågan om ordinarie domares tjänstgöringsskyldighet
vid annan domstol än den han tillhör som till spörsmålet om vilka krav
som bör uppställas beträffande den juristkollegiala sammansättningen i enoch
tvådomardomsagor.

Vad först angår frågan om domares skyldighet att tjänstgöra vid annan
än den egna domstolen föreligger viss skillnad mellan ordinarie och ickeordinarie
domare. F. n. gäller enligt 11 § statstjänstemannalagen att innehavare
av ordinarie domartjänst är skyldig att utöva endast jämställd eller
högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Han kan alltså inte åläggas
att ens tillfälligtvis utöva domartjänst utanför den egna domstolen. Förbudet
att ta i anspråk ordinarie domare för domargöromål i annan domstol
får ses mot bakgrund av det förflyttningsskydd som sådan domare åtnjuter
enligt 36 § regeringsformen. Motsvarande förbud har inte uppställts för de
icke-ordinarie domarnas del. Dessa är således skyldiga att i enlighet med
de regler som meddelas av Kungl. Maj:t ta emot förordnande att tjänstgöra
i annan domstol.

När det gäller att tillämpa de nya domförhetsreglerna i tvistemål, är det
uppenbart att man i stor utsträckning får lita till icke-ordinarie domare.
Med hänsyn till de krav som måste uppställas på den juristkollegiala sammansättningen
och som jag behandlar närmare avslutningsvis i detta avsnitt
torde det emellertid bli nödvändigt att i åtskilliga fall ta i anspråk också
ordinarie underrättsdomare från annan underrätt än den där målet handläggs.
Säkerligen kan man därvid räkna med att på frivillighetens väg få
till stånd arrangemang, som innebär att domare vid vissa underrätter står

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

227

till förfogande för tillfällig tjänstgöring i annan underrätt som finns i närheten.
Emellertid synes man inte kunna utgå uteslutande från att sådana
arrangemang kommer till stånd. Underrättsorganisationen och lagstiftningen
bör vara utformade så, att formella garantier föreligger för att den
i RB föreskrivna sammansättningen i tvistemål alltid skall kunna åstadkommas
och då i princip med ordinarie domare. RB utgår nämligen principiellt
från. grundsatsen att de dömande uppgifterna vilar på ordinarie
domare. Vid övervägande av en reglering av frågan om underrättsdomares
skyldighet att tjänstgöra i annan underrätt än den egna synes man böra
lämna de allmänna underrätternas chefsdomare åsido. Det förhållandet att
en domare är chef för en domstol gör att det inte vore naturligt, om han
skulle vara skyldig att tjänstgöra också vid annan likvärdig domstol och
därvid, låt vara rent formellt, stå under annans administrativa chefskap.
Det är därför främst nuvarande tingsdomare och rådmän som bör komma i
fråga när det gäller sådan tjänstgöring vid annan domstol som inte kommer
till stånd på frivillighetens grund.

En möjlighet att lösa den aktuella frågan är att vid nytillsättning av vissa
domartjänster ombilda dessa så, att de förenas med skyldighet att tjänstgöra
också i annan angiven domstol vid sådan handläggning av mål eller
ärenden som kräver juristkollegial sammansättning. Härigenom torde dock
inte med säkerhet kunna uppnås att behovet av tillfällig domarhjälp vid
vissa underrätter blir säkerställt. Ytterligare synes man därför i författning
böra införa en begränsad skyldighet för andra ordinarie underrättsdomare
än chefsdomare att tjänstgöra som ledamot i juristkollegium vid annan
domstol. Något principiellt hinder mot en sådan regel kan inte anses föreligga.
Det bör betonas, att här inte är fråga om förflyttning utan endast om
en viss vidgning av tjänstgöringsskyldigheten. I sak kan verkningarna av
den vidgade tjänstgöringsskyldigheten närmast jämföras med läget när en
domstol genom omreglering får större domkrets med ett eller flera nya
tingsställen.

Den vidgade tj änstgöringsskyldigheten bör av praktiska skäl i första
hand gälla domstol med gemensam eller närbelägen kansliort. Någon skyldighet
att tjänstgöra i domsaga inom annat hovrättsområde bör inte
komma i fråga. Det torde få ankomma på hovrätterna att sörja för att den
tj änstgöringsskyldighet vid annan domstol som kan komma att åvila ifrågavarande
underrättsdomare planeras på sådant sätt att minsta möjliga olägenhet
åsamkas de tjänstemän som behöver fullgöra sitt arbete på olika
orter.

Det bör understrykas att de problem i organisatoriskt hänseende som övergångsvis
kan uppkomma när det gäller att bilda juristkollegium i en- eller
tvådomardomsagor inte bör ges alltför stora proportioner. I dessa domsagor
förekommer förhållandevis få tvistemål som går till särskild huvudförhandling.
Under år 1966 avgjordes i endomardomsagor i medeltal endast 13
tvistemål per domsaga efter särskild huvudförhandling. I några domsagor

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

förekom endast någon eller några enstaka särskilda huvudförhandlingar i
tvistemål. I tvådomardomsagorna avgjordes i medeltal 25 tvistemål efter
sådan förhandling. I sammanhanget bör vidare beaktas att det inte sällan
torde finnas möjligheter att samordna två eller flera särskilda huvudförhandlingar
så att de hålls samma dag. Yad angår sådana ärenden som kräver
förhandling inför juristkollegium synes också finnas goda möjligheter
att förlägga förhandlingen till dag då huvudförhandling för tvistemål är
planerad. Ärenden som skall prövas av juristkollegium utan förhandling
torde i viss utsträckning kunna avgöras efter cirkulation, liksom f. n. förekommer
i rådhusrätterna.

Efter samråd med chefen för civildepartementet föreslår jag att i It §
statstjänstemannalagen införs ett tillägg av innebörd, att annan ordinarie
underrättsdomare än den som är chef för allmän underrätt är skyldig att
tjänstgöra som ledamot i annan underrätt inom samma hovrättsområde vid
handläggning för vilken krävs fler lagfarna domare än en. Närmare bestämmelser
om förfarandet när sådan tjänstgöring skall beslutas kan meddelas
av Kungl. Maj :t med stöd av It § första stycket.

I det föregående har endast behandlats att tingsdomare och rådmän kommer
att bli berörda av den föreslagna skyldigheten. Emellertid bör samma
ordning i princip gälla beträffande vattenrättsdomarna, i första hand för
tjänstgöring i fastighetsdomstol. Den föreslagna bestämmelsen bör därför
avfattas så, att även vattenrättsdomarna omfattas. Självfallet bör för dem
gälla samma lokala begränsning av tjänstgöringsområdet som för övriga.
Uttrycket hovrättsområde åsyftar alltså i deras fall inte vattenöverdomstolens
domkrets. Vem som skall besluta i fråga om vattenrättsdomares tjänstgöring
i här avsedda fall får övervägas i senare sammanhang.

Vattenrättsingenjörer kan nu åläggas att tjänstgöra vid mer än eu vattendomstol
(11 kap. 3 § vattenlagen). Frågan i vad mån de bör kunna tas i anspråk
för tjänstgöring i fastighetsdomstol, t. ex. i immissionsmål, torde få
prövas i lagstiftningsärendet beträffande immissionerna.

I det övergångsskede, som måste förlöpa innan ny domkretsindelning har
genomförts och varunder det alltså kommer att finnas ett större antal underrätter
än som skall förekomma i framtiden, torde man få acceptera att
inte alla allmänna underrätter har ordinarie domare i tillräckligt antal för
att bilda juristkollegium. Det är under sådana förhållanden angeläget att
man tillämpar sådana principer vid förordnande av tillfälliga ledamöter, att
sammansättningen av juristkollegiet i en- och tvådomardomsagorna inte blir
för svag. Sålunda torde man böra ha som mål att ordföranden i kollegiet skall
vara ordinarie domare och att en andra ledamot i kollegiet skall vara antingen
ordinarie domare, hovrättsassessor eller adjungerad ledamot i hovrätt.
Som tredje ledamot bör kunna komma i fråga även tingssekreterare,
hovrättsfiskal eller, i undantagsfall, tingsnotarie (jfr SOU 1983: 56 s. 174).

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

229

5.4.3. Lokalhållningen

Kostnaderna för de allmänna underrätternas verksamhet bestrids inte till
alla delar av statsverket. Sålunda gäller sedan gammalt att tingslaget har
skyldighet att hålla sammanträdes- och kanslilokaler samt möbler och viss
utrustning för häradsrätt. Stad med rådhusrätt har att svara för lokaler
m. m. åt rådhusrätten i samma utsträckning.

Frågan hur lokalhållningen för underrätterna bör anordnas har övervägts
av åtskilliga utredningar. Vid flera tillfällen har förordats, att staten skall
överta skyldigheten att bygga och underhålla domstolslokaler för underrätterna.
Förslag av annan innebörd lades fram av stadsdomstolsutredningen
år 1961. Vid remissbehandlingen av detta förslag höjdes flera röster för
att man borde överväga att låta staten överta kostnaderna för domstolslokalerna.

Domstolskommittén, som har haft att överväga hur lokalhållningen bör
anordnas i en enhetlig underrättsorganisation, har kommit till den slutsatsen,
att både principiella och praktiska skäl talar för att uppgiften bör överföras
på staten. Kommitténs överväganden i denna fråga redovisades i 1963
års betänkande. Kommitténs uppfattning delades av det övervägande antalet
remissinstanser, däribland huvudparten av de instanser som hade kommunal
anknytning.

Jag vill vidare erinra om de uttalanden i frågan som förekom vid riksdagsbehandlingen
år 1964 av propositionen om förstatligande av rådhusrätterna.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande pekade första lagutskottet på den betydelse
en ny domkretsindelning har för lokalfrågorna. Utskottet nämnde,
att sådana olikheter i fråga om tillgång till och behov av lokaler för domstolsväsendet
kunde tänkas uppkomma, att lokalhållningsskyldigheten för vissa
kommuner kunde bli oskäligt betungande och belastningen ojämnare fördelad.
Till de principiella skäl som kunde åberopas för ett statligt övertagande
av lokalhållningen skulle alltså i ett sådant läge komma också skäl av ekonomisk
natur, från vilka man svårligen kunde bortse. Utskottet ansåg det
dock befogat att låta ståndpunktstagandet i frågan anstå, till dess principer
för en ny domkretsindelning hade fastslagits. Utskottet förutsatte, att riksdagen
i samband med behandlingen av dessa principer skulle föreläggas
förslag beträffande de närmare formerna för ett eventuellt statligt övertagande
av lokalhållningsskyldigheten.

Även jag har kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till de
genomgripande ändringar i domkretsindelningen som nu kan förutses och
de byggnadsfrågor som aktualiseras i samband därmed är påkallat att slutligt
pröva frågan om statens övertagande av skyldigheten att hålla domstolslokaler
för underrätterna. Starka skäl talar enligt min mening för ett
sådant övertagande. Slutlig ställning kan dock inte tas i denna fråga utan
att villkoren för och de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

av ett statligt övertagande av lokalhållningsskyldigheten har klarlagts
närmare. Något förslag i det ämnet föreligger ännu inte. Jag avser att vidta
åtgärder för att få fram underlag för en bedömning av frågan. Lämpligen
kan arbetet härmed uppdras åt den förut nämnda arbetsgruppen. Även
om en utredning i frågan sker mycket snabbt, måste man räkna med att ett
övertagande från statens sida av nuvarande domstolslokaler kan komma att
ske vid en senare tidpunkt än när underrättsorganisationen i övrigt görs enhetlig,
dvs. den 1 januari 1971. Detta nödvändiggör, att den reglering som
nu gäller beträffande lokalhållningsskyldigheten får förbli gällande även
efter nämnda dag. Detta föranleder att vissa övergångsbestämmelser i ämnet
måste tas in i det förut nämnda förslaget till lag om ändring i RB. Till den
frågan återkommer jag i specialmotiveringen. Där behandlas också eu med
lokalhållningsfrågan sammanhängande ändring i lagen den 20 november
1964 med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna.

5.4.4. Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga

Jag framhöll inledningsvis, att målsättningen är att nu skapa en enhetlig
underrättsorganisation. Ett betydelsefullt steg i den riktningen tas, om för
alla underrätter införs likformiga domförhetsregler vid särskild huvudförhandling
i tvistemål. Förslag härom har lagts fram i det föregående.

En ytterligare åtgärd för att få underrättsorganisationen enhetlig är att
de olika bestämmelser i RB som förutsätter att det finns två underrättsty•
per ersätts med bestämmelser som är gemensamma för alla allmänna underrätter.
Jag förordar att i RB görs de ändringar som behövs för detta
ändamål. Ändringarnas närmare innebörd behandlas i specialmotiveringen.
De berör framför allt 1 kap. RB, som innehåller de grundläggande bestämmelserna
om häradsrätternas och rådhusrätternas domkretsar, organisation
och sammansättning. Dessutom föreslås vissa ändringar i 2, 4, 6, 10, 18, 17,
29, 50 och 51 kap.

En allmän fråga, som lämpligen bör behandlas redan i detta sammanhang,
gäller benämningarna på underrätterna i den enhetliga underrättsorganisationen
och på de domare som skall tjänstgöra i dem. Denna fråga kan visserligen
inte sägas vara av någon större saklig betydelse. Emellertid har jag erfarit
att frågan har tilldragit sig intresse i skilda sammanhang och att olika
meningar har gjort sig gällande. Det är kanske ganska naturligt att olika
meningar råder i ämnet, eftersom smakfrågor, känslomässiga synpunkter,
historiskt betingade hänsynstaganden och liknande faktorer kommer in i
bilden.

När det gäller benämningar på de nya underrätterna, uppkommer först
frågan om man bör behålla de nuvarande benämningarna häradsrätt och
rådhusrätt eller någondera av dem. Att behålla båda benämningarna, trots

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

att alla sakliga skillnader mellan domstolstyperna tas bort, förefaller helt
meningslöst och att välja den ena som generell benämning på alla underrätter
skulle vara onaturligt med tanke på den historiska bakgrunden för
den andra underrättskategorin. En beteckning som ansluter till häradet
skulle vara alldeles främmande för större städer, och det kan f. ö. sägas
att den inte är adekvat ens på det nuvarande användningsområdet, eftersom
nuvarande domsagoindelning inte ansluter sig till den gamla häradsindelningen.
Att rådhusrätt inte bör komma i fråga som generell beteckning
och gälla även för domkretsar av övervägande landsbygdskaraktär står utan
vidare klart.

Av de benämningar som i övrigt har kommit i fråga synes valet böra stå
mellan lagmansrätt och tingsrätt. Vissa förfrågningar om uppfattningen beträffande
dessa och andra tänkbara namn har gjorts från justitiedepartementets
sida. Juristförbundet har efter vissa sonderingar inom förbundet
uttalat sig till förmån för benämningen lagmansrätt. Även häradshövdingeoch
stadsdomareföreningen har ansett den benämningen acceptabel samtidigt
som andra tänkbara alternativ har framkastats (lagrätt, domsaga). Mot
tingsrätt har föreningen ansett tala att ordet ting är främmande för rådhusrätterna
och städernas befolkning. Chefen för institutet för svensk språkvård
har förordat tingsrätt men av skäl som jag återkommer till avstyrkt
lagmansrätt.

Lagmansrätt som benämning på en enhetlig underrättstyp föreslogs redan
av processkommissionen år 1926 (jfr 2.2.2.). Denna benämning har dock en
del påtagliga nackdelar. Som processkommissionen påpekade var lagmansrätten
enligt 1734 års lag och även dessförinnan väsentligen en domstol i
andra instans. Viktigare är emellertid att denna benämning också i våra
dagar i Norge används som beteckning på domstol i andra instans. Det är
— vilket har understrukits av chefen för institutet för svensk språkvård —
inte lämpligt att öka den terminologiska förbistring som föreligger på rättsskipningens
område inom Norden genom att i vårt land introducera en benämning
på domstol i första instans som stämmer överens med den som används
för andra instans i annat nordiskt land. Enligt min mening är det
mot bakgrunden av det anförda mindre lämpligt att införa benämningen lagmansrätt.
Däremot anser jag benämningen tingsrätt kunna godtas. Denna
benämning är historiskt belagd. Den har sålunda tidigare använts för vissa
underrätter (jfr 14 kap. 2 § byggningabalken). Att ting ingår som ett led i
benämningen bör också ses som en fördel. Allmänheten känner till innebörden
av denna term, som allmänt associerar till rättsväsendet. Att man i städerna
nu har termen allmän rättegångsdag i stället för ting anser jag inte
ha större betydelse i sammanhanget. Det torde kunna antas att benämningen
tingsrätt ganska snabbt kommer att gå in i det allmänna medvetandet.
Den framstår också från nordisk synpunkt som godtagbar.

Jag anser sålunda att de nya underrätterna bör benämnas tingsrätt. Detta

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

föranleder vissa författningsändringar som jag återkommer till i det följande.

Också när det gäller benämningarna på underrättsdomarna har olika alternativ
kommit i fråga. Tanken att på längre sikt behålla alla de nu förekommande
underrättsdomartitlarna får anses ha förfallit i och med att det
inte är aktuellt att ha olika benämningar på domstolarna.

Även i denna fråga har synpunkter inhämtats från juristförbundet samt
från häradshövdinge- och stadsdomareföreningen. Förbundet har förordat
titlarna lagman för chefsdomare och rådman för andra ordinarie underrättsdomare.
Föreningen har i första hand ansett, att chefsdomaren bör kallas
häradshövding, men vill inte motsätta sig titeln lagman. För annan ordinarie
domare förordas titeln rådman. Från ingetdera hållet har titeln tingsdomare
rekommenderats. Båda de nämnda organisationerna anser dessutom
— föreningen dock med viss tvekan — att titeln lagman bör kunna användas
för avdelningsordförande vid större underrätter, som indelas på avdelningar.
I de största städerna anses i så fall chefsdomaren lämpligen kunna
få annan titel, exempelvis president eller rättspresident.

Mot häradshövdingetiteln som benämning på alla chefsdomare talar samma
skäl, som har anförts mot häradsrätt som benämning på alla underrätter.
Enligt min mening bör den titeln, trots dess långa tradition, inte komma
i fråga som chefsdomartitel i den framtida organisationen. I övrigt anser
jag att benämningarna lagman och rådman, som juristförbundet och
häradshövdinge- och stadsdomareföreningen har funnit godtagbara, får anses
lämpliga. Jag vill tillägga att det f. n. inte är behövligt att ta ställning
till om det finns anledning att använda lagmanstiteln även för avdelningsordförande
eller presidenttitel för vissa domstolschefer.

Eftersom av de nu angivna titlarna president och lagman förekommer
också i hovrätt, torde för berörda domare i hovrätt böra användas beteckningar
hovrättspresident och hovrättslagman. Detta bör föranleda jämkning
av ett par bestämmelser i RB.

Redan utnämnd underrättsdomare som så önskar bör — så länge hans
tjänst är oförändrad, frånsett den ändrade tjänstebeteckningen — kunna
ha kvar den titel utnämningen berättigar honom till. Övergångsbestämmelser
som gör detta möjligt kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Närmare bestämmelser om underrätternas organisation, om arbetsfördelning
och behörighetsfrågor, om det praktiska anordnandet av verksamheten
på domstolskanslierna, om allmänna ting m. m. finns nu dels i domsagostadgan
och rådhusrättsstadgan, dels i andra administrativa författningar.
Av sistnämnda författningar avser vissa häradsrättsorganisationen, såsom
kungörelserna om tingsordning in. in. och om antalet nämndemän i tingslag.
Andra avser rådhusrättsorganisationen, såsom kungörelsen om antalet
nämndemän i städer med rådhusrätt. I kungörelsen om tillkännagivande

Kungl. Maj. ts proposition nr 4-4 år 1969

233

av de allmänna domstolarnas sammanträden samt om uppropslistor m. m.
finns vidare skilda föreskrifter i vissa hänseenden för å ena sidan häradsrätts-
och å andra sidan rådhusrättsorganisationen.

För att underrättsorganisationen skall bli enhetlig måste de skillnader av
organisatorisk art mellan de båda underrättsorganisationerna som finns i de
nämnda administrativa författningarna eller i andra författningar elimineras
och likformiga bestämmelser införas. Därvid måste åtskilliga författningsmässiga
och organisatoriska problem lösas.

Som jag har nämnt förut är det inte min avsikt att i detta sammanhang
ta upp de antydda organisatoriska frågorna till behandling. De får lösas i
samband med att en gemensam underrättsstadga utarbetas.

I ett mycket stort antal författningar utöver det tidigare nämnda finns
bestämmelser som anknyter till den nuvarande ordningen med två olika
underrättstyper. Dessa bestämmelser måste också ses över och göras likformiga.
I flera av de åsyftade författningarna finns regler, som direkt avser den
ena eller den andra underrättsformen. I stor utsträckning blir det därvid
fråga endast om ändringar av terminologisk art.

I en del författningar finns olika regler för stad med rådhusrätt och för
annan ort eller område. Att upphäva sådana skillnader — t. ex. när det gäller
fastighetsbildning eller inskrivningsväsendet — torde få bli ett arbete på
längre sikt. På åtskilliga områden pågår lagstiftnings- och utredningsarbete
som berör problemet. I viss utsträckning torde emellertid gällande olikheter
i sak få bestå t. v. Det blir då huvudsakligen en lagteknisk fråga att
åstadkomma att detta blir förhållandet även sedan en enhetlig underrättsorganisation
har införts.

Inom justitiedepartementet har gjorts undersökningar för att kartlägga
vilka författningsändringar av nyssnämnt slag som behövs. Förslag till ändringar
kommer att läggas fram i den departementspromemoria som jag tidigare
har nämnt. Redan nu kan dock lämpligen tas upp fråga om upphävande
av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa bestämmelser angående
stads förenande med domsaga. Denna lag blir obehövlig när underrättsorganisationen
görs enhetlig.

Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp vissa frågor som gäller ikraftträdandet
av de lagändringar som föreslås. Jag har redan förut nämnt att de
kommunindelningsändringar som påräknas ske den 1 januari 1971 kommer
att få stor betydelse för den judiciella indelningen och att man därför i princip
bör sikta på att ordningen med enhetliga underrätter träder i kraft den
1 januari 1971. I denna fråga vill jag anföra ytterligare några synpunkter.
Där ändringarna i kommunindelningen ger anledning till mera omfattande
ändringar i domkretsindelningen, medför ordningen med två olika underrättstyper
betydande olägenheter. Särskilt gäller detta när det är önskvärt att

8f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

stad med rådhusrätt sammanförs med landskommun till en domkrets. Sådant
fall kan föreligga när staden och landskommunen utgör ett kommunblock
som dock t. v. inte ombildas till ny kommun. Vidare kan landskommunen
utan att fall av nyssnämnd art föreligger utgöra s. k. restdomsaga,
som naturligare bör föras till underrätten i staden än till annan underrätt.
I sådana fall kan det vara olämpligt att för sammanförandet begagna den
enda form som nu är möjlig, nämligen landsrättsförläggning av staden. Om
enhetliga underrätter skapas, uppstår emellertid inga svårigheter av nu berört
avseende. Det är därför angeläget att de författningsändringar som
behövs för att göra underrättsorganisationen enhetlig träder i kraft senast
när ett större antal kommunsammanslagningar av betydelse för domkretsindelningen
väntas bli genomförda, dvs. den 1 januari 1971. Enligt vad som
nu kan förutses kommer de kommunsammanläggningar som sker den 1 januari
1969 inte att påverka domkretsindelningen i samma grad.

Mot bakgrunden av det nu sagda föreslår jag, att det generellt föreskrivs
att de föreslagna lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1971. Emellertid
kan det visa sig önskvärt att på ett eller annat håll redan före denna tidpunkt
göra en domkretsreglering, som innebär att stad förs samman med
landskommun till en domkrets, varvid landsrättsförläggning inte framstår
som naturlig. Även i andra fall kan det visa sig praktiskt att låta den nya
ordningen träda i kraft vid tidigare tidpunkt än den 1 januari 1971. Med
hänsyn härtill föreslår jag, att Kungl. Maj :t ges befogenhet att förordna
att lagändringarna helt eller delvis skall gälla från tidigare tidpunkt. Sådant
förordnande bör kunna begränsas till viss eller vissa underrätter.

I anslutning till det nu sagda vill jag framhålla, att det förut framlagda
förslaget beträffande underrätternas sammansättning i brottmål inte är
beroende av att underrätterna görs likformiga. Detta förslag skulle därför
i och för sig kunna träda i kraft generellt tidigare än den 1 januari 1971.
De lagtekniska spörsmål som aktualiseras i sådant fall torde dock få övervägas
i senare sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

235

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965
(nr 274),

5) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964 (nr 645)
med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med
vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
l1. Nuvarande lydelse av 1 kap. RB redovisas i bilaga 2.

1 Ovan upptagna förslag 2), 3), 5) och 6) har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de vid
propositionen fogade förslagen 2), 3), 5) och 6) frånsett vissa ändringar av redaktionell art.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

7. Specialmotivering

7.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
1 KAP.

F. n. omfattar 1 kap. RB 17 paragrafer. I 1, 2 och 14—17 §§ behandlas
båda underrättstyperna, medan 3—9 §§ rör häradsrättsorganisationen och
10—13 §§ rådhusrättsorganisationen.

I departementsförslaget har de skilda bestämmelserna för de två olika
underrättsorganisationerna ersatts med gemensamma bestämmelser för en
enhetlig underrättsorganisation. Antalet paragrafer i kapitlet har därigenom
minskats till tio.

Enligt de bestämmelser som nu finns i kapitlets 16 § skall för domsaga
på tingsställe eller annan ort, som Kungl. Maj :t bestämmer, och i stad med
rådhusrätt finnas häkte. I paragrafen ges Kungl. Maj :t vidare befogenhet att
förordna om gemensamt häkte för flera domsagor eller för domsaga och stad
samt om särskilda häktningsdomare. Domstolskommittén har i SOU 1967: 4
(s. 165) föreslagit att lagrummet upphävs. Kommittén har därvid bl. a. påpekat,
att bestämmelsen tillkom när uppgiften att hålla häkte var en kommunal
angelägenhet och att häradshäkte eller stadshäkte, i den mån sådana
alltjämt finns, sällan eller aldrig torde komma till användning för sitt ändamål.
Enligt kommittén föreligger det inte något praktiskt behov av att behålla
sådana häkten. Kommittén har vidare framhållit, att bemyndigandet
för Kungl. Maj :t att förordna om särskild häktningsdomare också synes obehövligt
och att det inte är känt att det någonsin har utnyttjats.

På de av kommittén anförda skälen har jag ansett, att den berörda bestämmelsen
kan utgå. 1

1 §•

I nuvarande 1 § ges föreskrifter om domkretsindelningen för häradsrätter
och rådhusrätter. Bestämmelserna innebär, att häradsrätts domkrets är
tingslaget enligt av Kungl. Maj :t fastställd indelning, medan rådhusrätt har
staden som domkrets. I 1 § första stycket föreskrivs vidare att häradsrätt och
rådhusrätt är allmän underrätt. Nuvarande 2 § anger att allmän underrätt
är första domstol, om inte annat är föreskrivet.

I den föreslagna paragrafens första stycke har angivits, att tingsrätt är
allmän underrätt och, om inte annat är föreskrivet, första domstol. Denna
bestämmelse ersätter sålunda nuvarande 1 § första stycket och 2 §.

I paragrafens andra stycke föreskrivs enligt förslaget, att domsaga är

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

237

tingsrättens domkrets och att Kungl. Maj :t förordnar om domsagoindelningen.
Förslaget bygger på att tingslaget och staden inte längre skall utgöra
enheter i den jndiciella indelningen. Genom indelningen av riket i domsagor
enligt den nya ordningen fastställs domkretsarna för de allmänna underrätterna.
Medan uttrycket domsaga f. n. åsyftar häradshövdings ämbetsområde,
skall det alltså enligt förslaget vara beteckningen på tingsrätts domkrets.
Det torde i senare sammanhang få övervägas, om en kungörelse om
rikets indelning i domsagor bör utfärdas.

2 §•

Av de nuvarande 3 och 10 §§ framgår vilka ordinarie domare, chefsdomare
och andra, som skall finnas i häradsrätt resp. rådhusrätt. Vidare föreskrivs
i paragraferna, att domstolskansli skall finnas för domsaga och vid
rådhusrätt. Enligt 10 § andra stycket kan rådhusrätt vara delad på avdelningar.

I departementsförslaget har i paragrafens första stycke föreskrivits, att i
tingsrätt skall finnas lagman och rådmän. Beträffande titlarna på underrättsdomarna
i den enhetliga underrättsorganisationen kan hänvisas till vad
som har anförts i det föregående (5.4.4.).

Förut har framhållits att för den framtida domkretsindelningen bör gälla
som riktlinje att domkretsarna skall vara tillräckligt stora för att bereda
full sysselsättning åt flera domare. De domförhetsregler som jag föreslår
innebär vidare att för tjänstgöring vid särskild huvudförhandling i tvistemål
kommer att behövas tre domare, vilka dock inte alla ovillkorligen behöver
vara ordinarie eller stationerade inom domsagan. I nuvarande läge synes
det inte vara motiverat att i lagtexten närmare ange antalet domare i tingsrätt.
Förslaget förutsätter dock i princip att i varje tingsrätt skall finnas
lagman samt rådmän. Emellertid föreslås också en övergångsbestämmelse
(punkt 4) som innebär, att Kungl. Maj :t skall kunna medge att det i viss
tingsrätt t. v. skall finnas endast lagman eller endast lagman och en rådman.
Till denna övergångsbestämmelse återkommer jag i det följande.

Liksom f. n. gäller beträffande rådhusrätt bör tingsrätt kunna vara delad
på avdelningar. Föreskrift om detta har tagits upp i ett andra stycke i paragrafen.

I tredje stycket har föreskrivits, att det vid tingsrätt, liksom nu för domsaga
och vid rådhusrätt, skall finnas kansli, som hålls öppet för allmänheten
på bestämda tider.

3 §■

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen
har i denna paragraf tagits in för alla tingsrätter likformiga regler om domförheten
i tvistemål och brottmål. Reglerna ersätter dem som nu finns för
häradsrätt och rådhusrätt i 4 resp. 11 §. Med vissa redaktionella ändringar
motsvarar de föreslagna reglerna nuvarande 11 §.

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
4 §•

Den föreslagna paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om
antalet nämndemän i domsaga (första stycket) samt bestämmelser om nämndens
storlek vid olika former av handläggning (andra stycket) och fördelningen
av tjänstgöringen mellan nämndemännen (tredje stycket). De bestämmelser
som f. n. reglerar dessa frågor finns beträffande häradsrätt i
5 § och beträffande rådhusrätt i 12 §.

Gällande föreskrifter om antalet nämndemän är något olika utformade
för häradsrätt och rådhusrätt. Enligt 5 § första stycket i dess nuvarande lydelse
skall det finnas 18 nämndemän i tingslag. Föreligger behov av flera
nämndemän, kan Kungl. Maj :t bestämma ett högre antal. Bestämmelser i
ämnet har meddelats i 1 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 678) om antalet
nämndemän i tingslag och i en vid denna kungörelse fogad bilaga. I bilagan
upptas de tingslag beträffande vilka särskilda beslut har meddelats om antalet
nämndemän. I det övervägande antalet tingslag förekommer numera
fler än 18 nämndemän. I fråga om nämndemän vid rådhusrätt innehåller
RB inte föreskrift om visst antal. I 12 § första stycket i dess nuvarande lydelse
sägs att i stad med rådhusrätt skall finnas nämndemän till det antal
som Kungl. Maj :t bestämmer. Med stöd av detta lagrum har utfärdats kungörelsen
den 10 juli 1947 (nr 534) om antalet nämndemän i städer med rådhusrätt.
Av rådhusrätterna har också det övervägande antalet fler än 18
nämndemän. I ett par rådhusrättsstäder förekommer ett lägre antal än 18.

I förarbetena till de nuvarande bestämmelserna anges vissa principer för
bestämmandet av antalet nämndemän för varje underrätt. Enligt processlagberedningen
borde antalet å ena sidan vara så stort att tjänstgöringen för
varje nämndeman inte blev för betungande. Å andra sidan borde antalet
inte höjas så, att nämndemansuppdraget förlorade i anseende och den
enskilde nämndemannen kom att sakna nödvändig insikt och erfarenhet
i domarvärv. Med minimiregeln avsågs att möjliggöra en indelning av nämndemännen
till tjänstgöring i två grupper. Beträffande antalet nämndemän
vid rådhusrätt uttalade processlagberedningen, att erforderligt antal fick
bestämmas med hänsyn till behovet för varje stad och att därvid samma
synpunkter borde beaktas som i fråga om antalet nämndemän i tingslag (jfr
SOU 1938: 44 s. 80, 86).

Enligt min mening är frågorna rörande antalet nämndemän vid underrätt
inte av den vikt att de behöver avgöras av Kungl. Maj :t. Härtill kommer att
praktiska skäl talar för att dessa ärenden decentraliseras. Jag anser det
lämpligt att de förs över till hovrätterna. I första stycket i förevarande paragraf
föreslås därför att i domsaga skall finnas nämndemän till det antal
som hovrätten efter tingsrättens hörande bestämmer. I den föreslagna bestämmelsen
har inte tagits in någon motsvarighet till den minimiregel som
f. n. gäller beträffande häradsrätterna.

239

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Genomförs den ändrade ordning som har föreslagits, bör föreskrifterna i
de nämnda kungörelserna upphävas. Detta medför att hovrätterna redan
före ikraftträdandet av ändringen måste fatta beslut om antalet nämndemän
vid underrätterna. Särskild bestämmelse härom torde inte behövas.

Förslaget om en enhetlig nämnd, som i normalfallen skall bestå av fyra
nämndemän, torde på en del håll kunna leda till att det bör utses något
färre nämndemän än f. n. Det bör dock inte förbises, att ett av förslagets
syften är att åstadkomma lindring i nämndemäns tjänstgöringsskyldighet.
Bedömningen av om nämndemansantalet bör minskas får alltså göras under
hänsynstagande härtill. Jag återkommer till denna fråga under punkt 6
i övergångsbestämmelserna.

Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med vad jag förut har
förordat i fråga om nämndens storlek. Sålunda anges att i nämnden skall
sitta fyra nämndemän samt att i mål, vari huvudförhandlingen beräknas ta
mer än två dagar i anspråk, dock fem får sitta i rätten. Vidare föreskrivs att
rätten är domför med tre i nämnden, om förfall inträffar sedan huvudförhandling
har påbörjats. Sistnämnda regel gäller givetvis endast det mål i
vilket sådan förhandling har inletts. Om flera mål skall företas till huvudförhanding
senare den dag, då förfallet inträffar, får alltså annan nämndeman
kallas eller 4 kap. 10 § tillämpas.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall tingsrätten fördela tjänstgöringen
mellan nämndemännen efter samråd med nämnden. Liknande föreskrift
finns nu i 5 § tredje stycket första punkten och 12 § tredje stycket. I förhållande
till nuvarande bestämmelser innebär förslaget, att fördelningen
skall ankomma på rätten i stället för på häradshövdingen resp. borgmästaren.
Min avsikt är att den kommande underrättsstadgan skall innehålla föreskrift
om i vilka administrativa ärenden vederbörande chefsdomare har att
företräda rätten.

Beträffande nämndemännen vid häradsrätt föreskrivs f. n. i 5 § tredje
stycket, att fördelningen av tjänstgöringen bör ske så, att erforderlig ortskännedom
är företrädd inom nämnden. Bestämmelsen är uttryck för en av
de funktioner som nämnden på landet av ålder ansetts ha, nämligen att tillföra
rätten orts- och personkännedom. Som jag har framhållit tidigare har
nämndens medverkan i detta avseende numera inte samma betydelse som
tidigare. Vidare gäller att en föreskrift av angiven art knappast kan tillämpas
beträffande underrätter, vars domkretsar består av större städer. På
grund av detta har någon motsvarighet till den inte tagits upp i förslaget.
Jag vill emellertid framhålla, att det även utan en sådan föreskrift synes
lämpligt att nämndemännen, i den mån möjligheter till detta finns, indelas
till tjänstgöring på sådant sätt, att de företrädesvis deltar i handläggningen
av mål som har anknytning till de delar av domsagan som nämndemännen
får anses representera.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969
5 §•

I denna paragraf föreskrivs att det för tingsrätt skall finnas tingsställe på
den eller de orter som Kungl. Maj :t bestämmer. Föreskriften har för häradsrätternas
del sin motsvarighet i nuvarande 6 §.

Tingsställen bör kunna bestämmas i samband med att Kungl. Maj :t fastställer
indelningen i domsagor. Om det utfärdas särskild kungörelse om
domsagoindelningen (jfr under 1 §), kan tingsställena, liksom kansliorterna,
lämpligen anges i denna.

Om det bestäms att det för tingsrätt skall finnas mer än ett tingsställe,
måste en fördelning av målen på de olika tingsställena ske på samma sätt
som f. n. när häradsrätt har mer än ett tingsställe. Det bör anmärkas att det
beträffande särskild huvudförhandling i tvistemål bör ske en avvägning mellan
olika intressen, när det bedöms om huvudförhandlingen skall hållas på
tingsställe i kansliorten eller annat tingsställe. Stundom kan parters, vittnens
m. fl. intressen tala för att tingsställe utanför kansliorten bör komma
i fråga. I andra fall kan arbetsorganisatoriska skäl väga tyngre. Det kan sålunda
i en del fall vara olämpligt att tre juristdomare reser till ett mera avlägset
tingsställe för att gemensamt handlägga något enstaka mål, som inte
är särskilt tidskrävande.

6 §■

I denna paragraf i departementsförslaget behandlas ordningen för tingsrätts
ordinarie sammanträden.

Enligt gällande bestämmelser skall häradsrätt och rådhusrätt hålla regelbundet
återkommande sammanträden för huvudförhandling. I 7 § i nuvarande
lydelse föreskrivs, att i tingslag skall hållas allmänna ting på tingsstället
på bestämda tider årligen. Allmänt ting skall med undantag för tiden
under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om annat inte föranleds av
arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Har tingslaget
flera tingsställen, skall tingen fördelas mellan dessa. Häradsrätts allmänna
ting motsvaras vid rådhusrätt av de allmänna rättegångsdagarna.
Enligt 13 § i dess nuvarande lydelse skall rådhusrätt varje vecka med undantag
för tiden under rådhusrättens ferier hålla en eller flera allmänna
rättegångsdagar.

Ordningen för häradsrätts allmänna ting fastställs av Kungl. Maj:t med
stöd av 7 § tredje stycket. Bestämmelser härom har meddelats i kungörelsen
om tingsordningar m. in. I en särskild tabell i kungörelsen anges vilken eller
vilka veckodagar allmänna ting skall hållas. Tabellen innehåller också uppgifter
om tingsställen och kansliorter. I fråga om rådhusrätterna ankommer
det på hovrätt att fastställa den eller de veckodagar då allmän rättegångsdag
skall hållas. Bestämmelsen härom finns i 38 § rådhusrättsstadgan.
De allmänna rättegångsdagarna i rådhusrätt tillkännages genom att uppgift
om dem anslås i rättens kansli. Närmare föreskrifter härom finns i 1 § kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

241

görelsen om tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden
samt om uppropslistor m. m. Kungörelsen innehåller också motsvarande
bestämmelser för häradsrätterna.

Beträffande ordningen för underrätternas sammanträden kan visserligen
hävdas, att systemet med fasta sammanträdesdagar inte längre har samma
betydelse som förr. Genom att den frivilliga rättsvården numera i stor utsträckning
handhas av ensamdomare på kansliet, har de allmänna tingen
kommit att förlora mycket av den betydelse som de tidigare hade för den
frivilliga rättsvården på landsbygden. Att handlingar inges vid tingssammanträdena
eller att någon som inte har kallats inställer sig och begär någon
rättens åtgärd, torde numera på flertalet håll förekomma endast i enstaka
undantagsfall. Vidare kan nämnas att sådana föreskrifter, som innebär
att talan skall anhängiggöras eller åtgärd vidtas senast på visst ting, numera
är fåtaliga och kan förutses bli allt färre.

Emellertid uppbärs den nuvarande ordningen även av andra intressen.
Bl. a. kan offentlighetsprincipen inte lämnas obeaktad i detta sammanhang.
Det kan nämligen sägas vara en naturlig konsekA^ens av grundsatsen om
domstolsförhandlingars offentlighet, att förhandlingarna också äger rum på
vissa bestämda och för allmänheten kungjorda dagar. Härigenom sprids en
mera allmän kännedom om när tillfälle ges att följa förhandlingar vid
domstol. Av betydelse är också att en viss planering sker av sammanträdesdagarna,
så att underrätterna i angränsande domsagor har olika dagar för
de ordinarie sammanträdena. Särskilt för advokaterna är detta ett starkt
intresse. Även för domstolens del kan det ur olika synpunkter vara en fördel
att en bestämd ordning för sammanträdena gäller, bl. a. kan nämndemännens
tjänstgöring planeras för längre tidsperioder. Med hänsyn till vad
som nu har anförts anser jag att den nuvarande ordningen med fasta sammanträdesdagar
i underrätterna bör behållas.

De bestämmelser som har tagits upp i förevarande paragrafs första stycke
överensstämmer med vad som nu gäller för häradsrätt, frånsett de jämkningar
som föranleds av den ändrade benämningen på underrätterna och av
tingslagsindelningens avskaffande. För tingsrätts ordinarie sammanträde
har sålunda valts benämningen allmänt ting.

I paragrafens andra stycke anges — med viss anknytning till vad som redan
gäller för rådhusrätternas del — att hovrätten, efter hörande av tingsrätten,
skall bestämma när och på vilket tingsställe allmänt ting skall hållas.
Avsikten är alltså, att Kungl. Maj :t inte vidare skall behöva ta befattning
med sådana frågor annat än när det gäller generella bestämmelser av den
art som nu återfinns i 2 och 5 §§ tingsordningskungörelsen. Bestämmelser
av detta slag kan tas upp i den planerade nya underrättsstadgan. Hovrätterna
bör redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande kunna fatta beslut
om sammanträdesdagar för tingsrätterna.

Hovrätternas beslut om tid och plats för allmänt ting bör offentliggöras.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Anslag därom bör finnas på tingsställe och i kansliort. Det kan övervägas
att publicera hovrätternas beslut också på annat sätt, t. ex. i Svensk författningssamling.
Dessa frågor torde kunna lösas i senare sammanhang genom
bestämmelser av Kungl. Maj :t. 1947 års kungörelse om tillkännagivande
av de allmänna domstolarnas sammanträden och om uppropslistor m. m.
kan ersättas av bestämmelser i underrättsstadgan.

Enligt 7 § andra stycket i dess nuvarande lydelse gäller, att för häradsrätt
kan fastställas särskilda tider och orter för huvudförhandling i mål, vari
häradsrätten är domför med tre i nämnden. Dessa ting infördes år 1918 i
syfte att möjliggöra en snabbare och mer lättillgänglig rättsskipning särskilt
i städer som lades under landsrätt. De särskilda tingen med tremansnämnd
är emellertid numera av underordnad betydelse för häradsrätternas verksamhet.
Föreskrifter om särskilda tremansting finns f. n. endast för ett
litet antal häradsrätter. De är då i huvudsak förlagda till sommarferierna. I
endast två fall hålls dessa ting på annan ort än ordinarie tingsställe. Med
hänsyn till denna utveckling har jag inte ansett tillräckliga skäl föreligga, att
i departementsförslaget ta upp bestämmelser som ger möjligheter att förlägga
allmänt ting till ort som inte är tingsställe. I sammanhanget kan erinras
om att särskilt sammanträde för huvudförhandling eller annan handläggning
med tillämpning av 7 § första stycket i förslaget kan sättas ut
också under tingsrättens ferier. Därvid kan rätten enligt tredje stycket i
samma paragraf förlägga sammanträdet till annan plats än tingsställe.

Nuvarande 7 § fjärde stycket innehåller föreskrift att Kungl. Maj :t förordnar
om tingsordningen. Denna föreskrift har fått utgå, eftersom Kungl.
Maj :t kan meddela de bestämmelser som behövs med stöd av den allmänna
bestämmelsen i den föreslagna 10 §.

7 §•

I denna paragraf finns bestämmelser om särskilt sammanträde för huvudförhandling
och om sammanträde för annan handläggning än huvudförhandling.
Bestämmelserna ersätter utan saklig ändring vad som nu föreskrivs
i 8 och 9 §§ samt i 13 § första stycket andra och tredje punkterna och
i sistnämnda paragrafs andra stycke.

8 §•

Denna paragraf i departementsförslaget motsvarar nuvarande 14 §. 9

9 §•

Enligt nuvarande 15 § andra stycket kan Kungl. Maj :t meddela bestämmelser
om den ordning, i vilken målen skall företas vid sammanträde för
huvudförhandling, och om uppropslista. I 9 § i departementsförslaget, som
ersätter 15 §, finns inte någon motsvarighet till den återgivna bestämmelsen.
Föreskrifter i ämnet kan meddelas med stöd av den föreslagna 10 §.

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

10 §.

I nuvarande 17 § bemyndigas Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser
om underrätts organisation, verksamhet och förvaltning. I den föreslagna
10 § har uppräkningen utformats så, att det framgår att de av Kungl.
Maj :t utfärdade bestämmelserna kan angå också de allmänna tingen. Den
föreslagna bestämmelsen får anses ha sådan räckvidd att den täcker också
förhållanden som avses i nuvarande 7 § tredje stycket och 15 § andra stycket.
Som förut har nämnts har dessa stycken fått utgå.

2 KAP.

2 §•

Enligt första stycket i denna paragraf i dess nuvarande lydelse är hovrätt
första domstol i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,
som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av domare i bl. a. häradsrätt
och rådhusrätt. I departementsförslaget har den redaktionella
ändringen skett, att häradsrätt och rådhusrätt har bytts ut mot allmän underrätt.
Den föreslagna bestämmelsen omfattar även domare i fastighetsdomstol,
eftersom denna domstol utgörs av en allmän underrätt.

Vidare har den nuvarande forumbestämmelsen beträffande domare i ägodelningsrätt
och ägodelningsdomare förts över till övergångsbestämmelserna
(punkt 5), eftersom reglering i den delen får betydelse endast under begränsad
tid.

3 §•

I paragrafens första stycke föreskrivs nu att det i hovrätt skall finnas
president, en eller flera lagmän och hovrättsråd. I enlighet med vad jag
har anfört i den allmänna motiveringen (5.4.4.) har benämningarna president
och lagman i departementsförslaget ändrats till hovrättspresident och
hovrättslagman.

4 KAP.

2 §■

I denna paragrafs första punkt föreskrivs f. n. att president och lagman i
hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, tingsdomare, borgmästare och rådman
utnämns av Kungl. Maj :t. De ändrade benämningar på domare i hovrätt
och i de allmänna underrätterna som föreslås (1 kap. 2 § och 2 kap. 3 §)
har föranlett jämkning i denna föreskrift. 5

5 §•

I denna paragrafs andra stycke föreskrivs f. n. att rätten, om mer än
en kommun hör till tingslag, skall fördela det för tingslaget fastställda antalet
nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd,

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

varvid dock gäller att varje kommun skall utse minst en nämndeman. I
departementsförslaget har föreskriften ändrats till att avse det fallet att
domsaga består av mer än en kommun. Ändringen är en följd av att tingslaget
enligt 1 kap. 1 § i förslaget upphör att vara enhet i den judiciella indelningen.

I paragrafens fjärde stycke föreskrivs f. n. att det i domsaga skall ankomma
på häradshövdingen och i stad med rådhusrätt på rätten att göra anmälan
till vederbörande kommun när nämndeman skall väljas. Departementsförslaget
innebär att denna anmälningsskyldighet skall åvila tingsrätten.
Avsikten är att det i den nya underrättsstadgan skall föreskrivas att
chefsdomaren i underrätten är behörig att på rättens vägnar fullgöra anmälningsskyldigheten.

6 KAP.

3 §•

F. n. anges i denna paragraf under punkt 8 att nämndemans skiljaktiga
mening skall antecknas i rättens protokoll endast om nämnden ensam bestämt
utgången. Denna bestämmelse skall enligt förslaget utgå. Beträffande
skälen till detta får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (5.2.2.).

10 KAP.

De ändringar som jag föreslår i detta kapitel berör 9 § tredje stycket och
17 § första stycket.

Ändringen i 9 § tredje stycket föranleds av att underrätternas benämning
ändras.

Ändringen i 17 § första stycket avser bestämmelsen under punkten 3.
Denna punkt rör närmast mål, som skall bedömas efter sjölagen, och andra
mål rörande sjörättsliga frågor. Sådana mål får nu tas upp endast av rådhusrätt
eller — om särskilt förordnande har meddelats därom — i dess ställe
av viss häradsrätt. På grund av förslaget om ändrad benämning på underrätterna
måste nu ifrågavarande kategori av domstolar beskrivas på annat
sätt. I departementsförslaget har detta skett genom att bestämmelsen har
angivits avse tvist som enligt lag får upptagas endast av viss eller vissa
tingsrätter.

16 KAP.

Detta kapitel rör omröstningen i tvistemål. Som en följd av att häradsrätterna
vid särskild huvudförhandling i tvistemål har sammansättningen lagfaren
domare och nämnd medan rådhusrätt och överrätt vid sådan förhandling
har juristkollegial sammansättning, ges nu i detta kapitel skilda bestämmelser
om hur omröstningen skall ske i häradsrätt, resp. i de övriga
domstolarna.

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

Enligt vad jag nu föreslår skall alla underrätter vid särskild huvudförhandling
i tvistemål ha juristkollegial sammansättning. När det gäller omröstningen
kommer, om detta förslag genomförs, samma bestämmelser som
nu gäller för rådhusrätterna och överrätterna att kunna utsträckas att gälla
för alla allmänna underrätter. Departementsförslaget innebär följaktligen
att de nuvarande särbestämmelserna om omröstning i häradsrätt i 1 § andra
stycket, 3 § första stycket och 7 § upphävs. Vidare innebär förslaget att bestämmelserna
i 1 § tredje stycket, 3 § andra stycket och 4 § ändras så, att
de avser alla omröstningar i tvistemål, vare sig de företas i tingsrätt eller i
överrätt.

När jag i den allmänna motiveringen behandlade underrätternas sammansättning
i tvistemål (5.2.1.), framhöll jag att en departementspromemoria
angående frågan om nämndmedverkan vid särskild huvudförhandling i
vissa familjerättsliga mål kommer att utarbetas. Eventuella bestämmelser i
det avseendet måste omfatta också regler om omröstning motsvarande dem
som enligt vad jag nyss har nämnt får utgå ur detta kapitel.

17 KAP.

9 §•

I denna paragraf ges bestämmelse om rättens överläggning i tvistemål.
I första stycket andra punkten föreskrivs f. n. att ordföranden när nämnd
deltar vid överläggningen skall framställa saken och vad lag stadgar därom.
Av samma skäl som nyss har anförts beträffande ändringarna i 16 kap. föreslås
att denna föreskrift får utgå.

29 KAP.

3 §•

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om omröstning i brottmål,
när nämnd deltar. Beträffande de ändringar som jag föreslår i dessa
bestämmelser får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (5.2.2.).

50 och 51 KAP.

I 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § första stycket, som innehåller bestämmelser
om huvudförhandlingen i hovrätt i tvistemål resp. brottmål, hänvisas
nu bl. a. till vad som föreskrivs i 1 kap. 15 § första stycket. Detta
stycke motsvaras i departementsförslaget av 1 kap. 9 §. De nämnda hänvisningarna
har ändrats i enlighet härmed.

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna punkt 1 anges, att lagen skall träda i kraft
den 1 januari 1971. Samtidigt ges Kungl. Maj :t bemyndigande att förordna
att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tid -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

punkt, varvid förordnandet kan begränsas till viss eller vissa underrätter.
Vissa synpunkter i anslutning till detta har anförts avslutningsvis i avsnitt

5.4.4.

I mål, vari huvudförhandling har påbörjats före lagens ikraftträdande*
bör självfallet inte ske någon ändring beträffande underrätts sammansättning
och omröstning. Föreskrift att äldre bestämmelse alltjämt skall gälla i
sådant fall har tagits upp i punkt 2.

Som jag har utvecklat under 5.4.3. bör den nu gällande regleringen av lokalhållningsskyldigheten
för underrätterna bestå till dess ställning har tagits
till frågan om skyldighetens överförande på staten. Oavsett att tingslagen
avskaffas som judiciell enhet, måste därför den nuvarande indelningen
i tingslag äga fortsatt giltighet, såvitt angår den tingshusbyggnadsskyldighet
som åvilar dessa enheter. Vidare måste det också i fortsättningen
ligga i Kungl. Maj :ts hand att besluta om ändringar i denna indelning när
domkretsarna ändras. För att möjliggöra detta har under punkt 3 tagits
upp bestämmelse om att de nuvarande föreskrifterna i 1 kap. 1 § om indelningen
i tingslag skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår tingshusbyggnadsskyldigheten.
Härav följer att de bestämmelser som närmare reglerar denna
skyldighet efter den nya lagstiftningens ikraftträdande äger fortsatt tillämpning
på lokalhållning som det åligger tingslag att svara för. Att tillämpning
av bestämmelserna i visst fall kan komma i fråga också beträffande annan
domkrets kommer att beröras under 3 § 1964 års lag med vissa bestämmelser
angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna.

I avvaktan på att en ny domkretsindelning för underrätterna genomförs
kommer en del en- och tvådomarkretsar att bestå även efter lagens ikraftträdande.
Det kommer då att behövas formell grund för att göra avsteg från
den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 2 § RB, som anger att i tingsrätt skall
finnas lagman och rådmän. I punkt 4 har därför tagits in en bestämmelse
av innebörd att i de tingsrätter Kungl. Maj :t bestämmer skall finnas endast
lagman eller endast lagman och en rådman.

Beträffande punkt 5, som gäller forum vid ämbetsbrott av domare i ägodelningsrätt
och ägodelningsdomare, hänvisas till vad jag har anfört under
2 kap. 2 §.

Under 1 kap. 4 § uttalade jag, att förslaget om nämndens storlek på en
del håll torde kunna leda till att det bör utses något färre nämndemän än
f. n. Minskning av antalet nämndemän inom en kommun torde ofta lämpligen
kunna ske i samband med nämndemans avgång. Fn bestämmelse som
gör en sådan ordning möjlig har tagits upp under punkt 6. Bestämmelsens
effekt blir att både hovrättens beslut med stöd av 1 kap. 4 § första stycket om
nämndemännens antal och tingsrättens beslut om fördelningen av antalet
mellan kommunerna enligt 4 kap. 5 § andra stycket träder i tillämpning
successivt allteftersom nämndemän inom berörd kommun avgår.

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Emellertid kan det förekomma fall då det framstår som mindre lämpligt
att reduceringen sker på detta sätt. Tillfälligheter kan göra att det kanske
blir den eller de bästa krafterna bland kommunens nämndemän som på sådant
sätt inte får sitt uppdrag förnyat. Det kan vidare bli så, att önskvärda
proportioner mellan företrädare för olika grupper eller yrken förrycks. Med
hänsyn härtill bör det finnas möjlighet att anordna nyval beträffande kommunens
samtliga nämndemansplatser. Om sådant nyval bör lämpligen
vederbörande underrätt förordna, under förutsättning att kommunens fullmäktige
gör framställning därom. En bestämmelse av denna innebörd har
tagits upp under förevarande punkt. I denna har också föreskrivits att talan
mot underrättens beslut inte får föras.

Under punkterna 7 och 8 har förts samman bestämmelser avsedda att lösa
de problem som uppstår genom att olika författningar antingen hänvisar till
sådana bestämmelser i RB som nu ersätts med nya bestämmelser eller använder
terminologiska beteckningar som inte längre blir adekvata. Dessa problem
kan självfallet lösas genom ändringar i vederbörande författningar. Som
jag har nämnt kommer också förslag till sådana ändringar att tas in i den
planerade departementspromemorian. Emellertid kan man inte med full
säkerhet påräkna att återfinna alla författningar som behöver ändras i
nämnda hänseende. Det är därför lämpligt med generella bestämmelser, som
klargör hur hänvisningar resp. inaktuell terminologi skall tolkas efter ändringarnas
genomförande. Finns sådana generella bestämmelser, har man
vidare möjlighet att avstå från ändringar i en del fall där sådana framstår
som mindre angelägna. Sålunda synes det onödigt att nu ändra i författningar
som kan förutses bli upphävda och ersatta med ny lagstiftning inom en
någorlunda snar framtid (t. ex. vissa författningar om inskrivningsväsendet).

Punkt 7 a anger, att bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt i
stället skall gälla tingsrätt. I flertalet fall torde den »översättning» från gammal
till ny terminologi som skall ske inte föranleda några problem. För
vissa fall — då även fortsättningsvis, åtminstone tills vidare, bör gälla olika
bestämmelser för domkretsar av skilda slag (»stad med rådhusrätt», »domsaga
å landet» och liknande bestämningar) — behöver dock klargöras vilka
geografiska tillämpningsområden sådana bestämmelser skall ha. Den frågan
behandlas nedan under punkterna 7 d och e. Ytterligare måste föreskrifterna
i 12 kap. tryckfrihetsförordningen beaktas. Dessa kan inte ges ändrad innebörd
i sak genom ändringar i nu förevarande ordning. Övergångsbestämmelsen
i 7 a bär därför, såvitt angår tryckfrihetsmålen, begränsats på så
sätt att bestämmelse, som i dylikt sammanhang avser rådhusrätt, skall
gälla endast tingsrätt som har trätt i stället för rådhusrätt.

Enligt punkt 7 b skall bestämmelse som avser tingslag i stället gälla domsaga,
eftersom domsaga träder i stället för tingslag som beteckning för underrätts
domkrets. Undantag har dock gjorts beträffande bestämmelser

248

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

som gäller tingshusbyggnadsskyldighet. Sistnämnda bestämmelser avses bli
gällande tills vidare enligt vad som närmare har utvecklats under 5.4.3. (jfr
även övergångsbestämmelsen i punkt 2).

I olika författningar förekommer bestämmelser om att viss åtgärd skall
vidtas hos eller av häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren
eller domhavanden. I den mån dessa bestämmelser är att uppfatta
endast som domförhetsregler, fyller de inte längre någon funktion. Frågan
om domförheten besvaras av RB, ärendelagen eller, såvitt angår administrativa
frågor, av en kommande underrättsstadga. I annan lagstiftning behöver
i princip anges bara att vederbörande åtgärd skall vidtas hos eller av rätten.
I avvaktan på att sådana ändringar undan för undan genomförs i skilda
författningar — lämpligen i samband med att de ändras av annan anledning
— har under punkt 7 c tagits upp en generell bestämmelse av innebörd att
när i författningar föreskrivs att åtgärd skall vidtas hos eller av häradshövdingen
m. fl., föreskriften i stället skall gälla tingsrätten. Övergångsbestämmelsen
gäller dock inte andra föreskrifter än dem som innebär endast
domförhetsregler. Innefattar en föreskrift däremot att viss uppgift skall
tillkomma viss domare som ett personligt prerogativ — t. ex. att utöva
chefsuppgifter i fråga om personal och organisation — skall övergångsbestämmelsen
inte gälla. Bestämmelsen åsyftar inte åtgärder som skall vidtas
hos eller av domare som har utsetts för särskild uppgift och som får anses
som ett särskilt organ vid domstolen (inskrivningsdomare, ägodelningsdomare
och konkursdomare).

I punkterna 7 d och e behandlas de fall där f. n. gäller särskilda bestämmelser
för visst slag av domkrets eller del därav. I den mån man inte genom
ändringar i sådana bestämmelser genomför likformig reglering — vilket är
önskvärt i flertalet fall — behövs en övergångsbestämmelse som klargör
vilka domkretsar (eller delar därav) som skall anses åsyftade med föreskrifter
som innehåller uttryck av typen »stad med rådhusrätt», »domsaga på
landet», »stad under landsrätt» och liknande. Enda möjligheten därvid synes
vara att man i dessa tolkningsfrågor i princip låter läget vid 1970 års utgång
vara avgörande. Punkterna 7 d och e innehåller bestämmelser av sådan
innebörd. Bestämmelserna kompletteras i punkt 9 med ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela avvikande bestämmelser i ämnet i samband
med ändring i domsagoindelningen. Vid en ändring som sakligt sett motsvarar
den situation som nu föreligger när stad skall läggas under landsrätt,
bör alltså kunna förordnas att staden skall vara underkastad bestämmelser
som avses i punkt 7 d. Likaså bör, när landsbygdskommun skall förenas
med stads domkrets, kunna förordnas att för kommunen skall gälla
bestämmelser som avses i punkt 7 e. Särskilda bestämmelser kan vidare bli
behövliga om den nya lagstiftningen görs tillämplig på viss domkrets före
den 1 januari 1971.

Punkterna 7 d och e har med de avvikelser som följer av det nu sagda utformats
i överensstämmelse med de övergångsbestämmelser som domstols -

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

249

kommittén har tagit upp i sitt förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
(SOU 1967: 4 s. 8). I fråga om exempel på författningar, som berörs av de
här aktuella övergångsbestämmelserna, och om de synpunkter i övrigt som
är att anlägga kan hänvisas till domstolskommitténs specialmotivering (betänkandet
s. 166).

I punkt 8 bär — efter förebild av 3 § första stycket lagen om införande
av nya RB — tagits in föreskrift att, om i övrigt i lag eller annan författning
förekommer hänvisning till eller eljest avses bestämmelse som har ersatts
genom ny bestämmelse, den nya bestämmelsen skall tillämpas.

7.2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om
införande av nya rättegångsbalken

Enligt 1 kap. 4 § första stycket och 6 § andra stycket i förslaget till lag
om ändring i RB har hovrätt fått befogenhet att bestämma antalet nämndemän
resp. att fastställa när och på vilket tingsställe allmänt ting skall hållas.
Det torde inte föreligga något praktiskt behov att ha fullfölj dsmöjlighet beträffande
sådana beslut. I enlighet härmed föreslås ett tillägg till 22 § lagen
om införande av nya RB, som innebär att hovrätts beslut i de nämnda frågorna
inte kan överklagas.

7.3. Förslaget till lag om fastighetsdomstol
1 §•

I enlighet med de överväganden som jag tidigare har redovisat fastslås
i första stycket av denna paragraf att fastighetsdomstol i regel skall ha
länet som domkrets men att Kungl. Maj :t kan förordna att annat område
än län skall utgöra domkrets för domstolen. Ett skäl att avvika från huvudregeln
kan vara att antalet mål från ett visst län beräknas bli mycket litet.
Att här ange några närmare riktlinjer för bedömande av när undantagsregeln
skall tillämpas är emellertid inte möjligt. Kungl. Maj:t bör ha fria
händer att avgöra frågan med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall.

I första stycket föreskrivs vidare, att den allmänna underrätt som Kungl.
Maj:t bestämmer skall vara fastighetsdomstol.

Enligt paragrafens andra stycke skall fastighetsdomstolen pröva de mål
och ärenden som anges i särskild lag eller författning. Som jag har nämnt
förut är det meningen att fastighetsdomstolen skall få behörighet att ta upp
fastighetsbildningsmål och eventuellt expropriationsmål och mål om ersättningsskyldighet
m. in. enligt immissionslagstiftningen. Även vissa med dessa
målkategorier besläktade tvistefrågor kan komma att läggas under fastighetsdomstolens
kompetens. Frågan härom torde emellertid få övervägas
närmare i senare sammanhang.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

2 §•

I nära anslutning till nuvarande bestämmelser i 21 kap. 1 § jorddelningslagen
och 13 § expropriationslagen anges i denna paragraf att vad som är
föreskrivet om allmän domstol i tillämpliga delar skall gälla angående fastighetsdomstol
och rättegången i mål och ärenden vid sådan domstol, om
inte annat följer av lagen eller annan författning. I fråga om förfarandet
innehåller förevarande lagförslag vissa bestämmelser som avviker från
RB:s regler. Med hänsyn till den varierande beskaffenheten av de mål som
kan komma att prövas vid domstolen har det emellertid inte varit möjligt
att i någon större utsträckning meddela bestämmelser som skall äga tilllämpning
på samtliga målkategorier. Det är därför nödvändigt att i de
olika speciallagarna ta upp kompletterande föreskrifter om förfarandet.
Särskilt i fråga om handläggningen av fastighetsbildningsmål har en ganska
omfattande särreglering blivit nödvändig. Detta framgår av 16 kap. i förslaget
till fastighetsbildningslag.

3 §•

Paragrafen behandlar frågan om fastighetsdomstolens sammansättning i
normalfallen och om ledamöternas kvalifikationer. Regler om förenklad
sammansättning i vissa fall meddelas i 4 §.

I fråga om sammansättningen av fastighetsdomstolen har jag tidigare
redovisat min principiella uppfattning. Jag kan därför i detta sammanhang
begränsa mig till att ta upp detaljfrågan om de krav som bör ställas på
nämndemännen i domstolen. I detta hänseende föreskrivs i paragrafens tredje
stycke att nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna
med sin orts förhållanden. En likartad regel gäller enligt 11 kap. 2 § vattenlagen
beträffande vattenrättsnämndemän. I 21 kap. 2 § jorddelningslagen
uppställs samma krav på ägodelningsnämndemän men där föreskrivs dessutom
att dessa bör vara kunniga i lanthushållning. EU krav av sist angiven
innebörd kan uppenbarligen inte upprätthållas i fråga om nämndemän i
fastighetsdomstol. Av villkoret att en sådan nämndeman bör vara förtrogen
med sin orts förhållanden följer emellertid att nämndeman som kommer
från ett typiskt landsbygdsområde bör ha god kännedom om jordbruk och
skogsbruk samt andra näringar som bedrivs där.

Närmare föreskrifter om val av nämndemän m. m. finns i 6—8 §§.

4 §•

Paragrafen innehåller regler om förenklad sammansättning av domstolen
i vissa fall. Fastighetsbildningskommittén har tagit upp motsvarande föreskrifter
i 15 kap. 4 § i sitt förslag till lag om fastighetsbildning.

Fastighetsbildningskommittén. I anslutning till nämnda föreskrifter i sitt
förslag framhåller kommittén till en början att en särskild ordning bör gälla

251

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1960

i fråga om åtgärder av jorddomstol, som syftar till att enbart bereda jordmålen
för att de skall kunna företas till slutligt avgörande. Det bör därför
finnas en motsvarighet till föreskriften i 2 kap. 4 § andra stycket RB om
att Kungl. Maj :t bestämmer i vilken omfattning förberedande åtgärd får
vidtas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna. Naturligtvis
är det bara de lagfarna ledamöterna som bör åläggas uppgifter av detta
slag. Om särskild tjänst för den lantmäteriutbildade ledamoten skulle komma
att inrättas, finns det dock enligt kommitténs mening skäl att överväga
en sådan ändring att vissa förberedande åtgärder kan anförtros åt honom.

I övrigt föreslår kommittén att domstolen skall vara domför med ordföranden
och ytterligare minst två ledamöter vid handläggning som inte sker
vid huvudförhandling eller syn på stället och inte heller innefattar måls avgörande
samt dessutom vid måls avgörande när detta sker utan att huvudförhandling
har behövt hållas. Bestämmelser av detta slag finns för allmän underrätt
i motsvarande situationer och det synes naturligt att även jorddomstolen
i dessa fall bör kunna ha en något mindre kvalificerad sammansättning.
Det är visserligen att märka att mål om fastighetsbildning enligt kommittéförslaget
kan avgöras utan huvudförhandling i en helt annan och större omfattning
än vanliga, vid allmän underrätt handlagda tvistemål, men möjligheten
till förenklad sammansättning torde ändå inte behöva inge betänkligheter.
Minst tre ledamöter bör emellertid sitta i rätten. Några föreskrifter
om vilka av domstolens ledamöter förutom ordföranden som skall ta del i
handläggningen meddelas inte. Det bör stå fritt att välja den ledamotsuppsättning
som med hänsyn till omständigheterna är mest lämplig. Vanligen
torde nämndemännen inte komma att anlitas i dessa fall. Beträffande annan
handläggning än sådan som innefattar måls avgörande skulle det kunna
övervägas att i likhet med vad som gäller för allmän underrätt tillåta att
rätten består av endast en lagfaren ledamot. I hovrätt krävs dock för motsvarande
fall fullsutten rätt, och eftersom betydelsefulla frågor, t. ex. angående
avbrytande av förrättningshandläggning, här kan bli aktuella, anser
kommittén att man bör kräva deltagande av minst tre ledamöter.

Strävan att i största möjliga utsträckning förenkla processen i jorddomstolen
och därigenom främja en snabbare behandling av målen har föranlett
kommittén att föreslå en vidgning av möjligheterna att tillämpa förenklad
sammansättning också i vissa fall då huvudförhandling äger rum. Sålunda
föreslås att mål av mindre betydelse alltid skall kunna handläggas av jorddomstol
i nyssnämnda sammansättning med endast ordföranden och minst
två andra ledamöter. För att domstolens lokala anknytning inte skall gå förlorad
i dessa mål och lekmannainflytandet inte skall trängas undan, har den
bestämmelsen tillagts att båda nämndemännen härvid bör sitta i rätten, om
inte särskilda skäl föranleder annat.

Kommittén säger sig vara medveten om att det kan synas väl lösligt att
låta domstolens sammansättning på detta sätt bero av en bedömning av
målens större eller mindre betydelse. Det skulle vara önskvärt att man i

252

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

stället kunde anknyta till vissa yttre, lätt konstaterbara fakta, men en lämplig
sådan metod för en avgränsning av de mera bagatellartade målen har inte
funnits möjlig. Kommittén påpekar vidare att 15 § expropriationslagen innehåller
en särskild domförhetsregel beträffande expropriationsmål av mindre
betydelse samt att även vattenlagen genom bestämmelse i 11 kap. 2 § låter
vattendomstols sammansättning i viss mån vara en bedömningsfråga.

Remissyttrandena. Göta hovrätt ifrågasätter om förenklad sammansättning
bör förekomma i den omfattning som angivits i kommittéförslaget och
anför.

Regeln om förenklad sammansättning vid måls avgörande utan huvudförhandling
och vid handläggning, som inte sker vid huvudförhandling eller
syn å stället, har motsvarighet i rättegångsbalkens regler för allmän underrätt.
För hovrätt gäller inte motsvarande bestämmelser; handläggning, som
avser målens förberedande, t. ex. förberedelse, kan dock enligt hovrätternas
arbetsordning ankomma på viss ledamot ensam.

Kravet på fullsutten rätt kan synas medföra onödigt tungrott förfarande
i vissa fall, särskilt vid avskrivning av mål och vid fattande av beslut under
rättegången. Även om det kan ifrågasättas, om ändring av vad som gäller
för överrätt i dessa fall bör göras endast beträffande jorddomstolen — denna
Iråga synes lämpligare böra lösas i ett sammanhang för överrätternas del
— vill hovrätten emellertid inte direkt motsätta sig att frågor om avskrivning
av mål och om beslut under rättegången i jorddomstol skall kunna
handläggas i förenklad sammansättning.

Enligt förslaget skall vidare förenklad sammansättning vara tillfyllest
vid måls avgörande på handlingarna och i mål av mindre betydelse.

Vad angår mål av mindre betydelse är redan den vaga definitionen ägnad
att inge betänkligheter. Visserligen används samma definition i expropriationslagen,
men dess tillämpningsområde lär där framstå betydligt klarare.
Vid bedömningen enligt expropriationslagen torde nämligen expropriationsföremålets
värde och tvistefrågans principiella betydelse kunna vara
vägledande. I fråga om jordmål är det betydligt svårare att finna godtagbara
riktlinjer för avgränsningen av de ifrågavarande målen. Tvisteföremålets
ekonomiska värde bör sålunda inte under några förhållanden tillmätas avgörande
betydelse. Däremot bör såväl tvistens principiella räckvidd som
målets svårighetsgrad i övrigt beaktas. Att närmare angiva förutsättningarna
för att målet skall anses vara av mindre betydelse synes inte vara möjligt.
Det lär inte låta sig göra att uppställa begränsningar motsvarande dem som
gäller enligt vattenlagen 11 kap. 2 §, vari stadgas, att mål må avgöras i förenklad
sammansättning, om den fråga målet rör är utan nämnvärd inverkan
på vattenförhållandena och ej heller berör motstående intresse av någon betydelse.
Ett särskilt skäl mot att godtaga den allmänna formuleringen av
förslaget på denna punkt är att vid genomförande av de nya fastighetsbildningsinstituten
enskilda och allmänna intressen kommer att stå emot varandra
med större styrka än hittills och att till följd därav den uppfattningen
lätt kan vinna insteg, åtminstone bland den rättssökande allmänheten, att
mål som endast rör enskilds rätt anses vara mål av mindre betydelse.

Hovrätten förordar således i första hand, att reglerna i 15 kap. 4 § om förenklad
sammansättning i vissa mål får utgå, dock med undantag för före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

253

skriften att åtgärd för målens beredande skall ankomma på viss ledamot
ensam eller på tjänsteman vid domstolen.

Beträffande vissa mål vill hovrätten dock inte motsätta sig att de prövas
i förenklad sammansättning. Tillämpningen av en sådan regel bör emellertid
begränsas till att avse måls avskrivning och avgöranden, som ej angår
själva saken. Jorddomstolen bör då kunna bestå av tre ledamöter, vilka —-såvida inte av särskilda skäl lantmätarledamotens medverkan är önskvärd
— bör vara lagfarna.

För den händelse kommitténs förslag ändå skulle godtas, motsätter sig
hovrätten att jorddomstolen i princip själv får bestämma sin sammansättning.
Frågan om domstols sammansättning i olika slag av mål bör enligt
hovrättens mening liksom f. n. vara uttryckligen reglerad i lag.

De föreslagna reglerna om jorddomstols sammansättning betecknas som
väl lösliga också av hovrätten för Västra Sverige, nedre justitierevisionen,
häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga och lanimäteristgrelsen.
Den sistnämnda myndigheten finner det önskvärt att en klarare avgränsning
görs genom tillämpningsföreskrifter.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger på förutsättningen att
fastighetsdomstolen skall vara underinstans i förhållande till hovrätten. Det
framstår med hänsyn härtill som naturligt att man vid bedömande av frågan
i vad mån man bör tillåta att domstolen har en förenklad sammansättning
utgår från de regler som i detta hänseende gäller för allmän underrätt. Vad
som närmast är av intresse är alltså de nu gällande föreskrifterna i 1 kap.
4 § RB om att häradsrätt är domför utan nämnd vid måls avgörande utan
huvudförhandling och vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling
eller syn på stället (jfr 1 kap. 3 § i förslaget).

Enligt min mening är det uppenbart att nämndemännen inte skali behöva
medverka vid sådan handläggning i fastighetsdomstolen som inte innefattar
måls avgörande och inte heller sker vid huvudförhandling eller syn
på stället. Som kommittén har anfört skulle det t. o. m. kunna övervägas att
i dessa fall låta domstolen bestå av en lagfaren ledamot. Ibland kan det
emellertid också vid handläggning som nu har nämnts uppkomma frågor
där den kollegiala sammansättningen är av betydelse. Jag anser därför övervägande
skäl tala för att man uppställer krav på samtliga yrkesdomares
medverkan. I fråga om åtgärder som syftar endast till att bereda mål för
slutligt avgörande bör dock vissa särbestämmelser meddelas. Jag återkommer
strax till denna fråga.

Tvekan synes inte heller böra råda om att nämndemännens deltagande
inte skall vara obligatoriskt vid sådana avgöranden som enligt reglerna i RB
får ske utan huvudförhandling. Hit hör bl. a. beslut om avskrivning eller
avvisning. Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om fastighetsbildning
innehåller i 16 kap. 8 § vissa särregler som gör det möjligt att avgöra
fastighetsbildningsmål utan huvudförhandling i betydligt större omfattning

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

än som kan ske med vanliga tvistemål. De mål som det bär är fråga om är
av sådan beskaffenhet att utrymmet för lekmannasynpunkter torde vara
mycket begränsat. Det synes då från både principiella och praktiska synpunKter
olämpligt att uppställa ett ovillkorligt krav på att nämndemännen
skall medverka vid prövningen.

På grund av vad jag nu har anfört har i första stycket i denna paragraf
tagits upp en bestämmelse om att fastighetsdomstolen är domför utan nämndemännen
vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handläggning
som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället. Jag vill
understryka att bestämmelsen inte hindrar att samtliga ledamöter i domstolen
medverkar vid sådan handläggning. Det normala bör dock vara att
nämndemännen inte tjänstgör i dessa fali.

Kommittéförslaget innehåller en föreskrift om förenklad sammansättning
också i andra fall när mål av mindre betydelse handläggs. Mot denna bestämmelse
har vid remissbehandlingen invänts bl. a. att den är vagt utformad.
Jag är benägen att instämma i remisskritiken på denna punkt. De
av kommittén åberopade bestämmelserna om förenklad sammansättning i
expropriationslagen och vattenlagen avser endast frågan huruvida eu eller
två tekniker skall ingå i domstolen och är således av mindre räckvidd än
den nu ifrågasatta regeln. Härtill kommer att denna lämnar större utrymme
för en subjektiv tolkning än nyssnämnda bestämmelser. Paragrafen saknar
därför motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln.

Enligt andra stycket i kommittéförslaget får föiberedande åtgärder i viss
omfattning vidtas av lagfaren ledamot i jorddomstolen eller av tjänsteman.
Som jag tidigare har antytt behövs en liknande bestämmelse i lagen om fastighetsdomstol.
Enligt min mening bör dock denna utformas så, att förberedande
åtgärder kan anförtros också åt den tekniske ledamoten i domstolen.
Dennes speciella kvalifikationer synes nämligen göra honom särskilt lämpad
att ombesörja vissa åtgärder av detta slag. Med hänsyn till att han som
tidigare nämnts skall vara fast anställd vid fastighetsdomstolen torde en sådan
anordning inte vålla några organisatoriska svårigheter. I paragrafens
andra stycke har därför föreskrivits att åtgärd som endast avser målets beredande
får i den omfattning som Kungl. Maj:t bestämmer företas av lagfaren
eller teknisk ledamot i fastighetsdomstolen eller av tj änsteman vid
den allmänna underrätt som är fastighetsdomstol.

Enligt 1 kap. 4 § RB i dess nuvarande lydelse är häradsrätt i tvistemål
domför utan nämnd vid huvudförhandling som hålls i omedelbart samband
med förberedelsen. Någon motsvarighet härtill har inte tagits upp i denna
paragraf. Enligt min mening bör nämligen anordningen med omedelbar huvudförhandling
inte tillämpas vid fastighetsdomstolen. Det behov av en
förenklad handläggningsform som föreligger i vissa av de mål domstolen
har att pröva bör i stället tillgodoses genom bestämmelser som tillåter att
målen avgörs utan huvudförhandling. Som jag nyss har nämnt innehåller

255

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

förslaget till fastighetsbildningslag vissa särbestämmelser om måls avgörande
utan huvudförhandling. Frågan huruvida liknande bestämmelser skall
införas i andra lagar som behandlar mål, vilka faller inom fastighetsdomstolens
kompetens, får övervägas i annat sammanhang.

5 §•

I paragrafen föreskrivs att det skall ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer att utse ordförande och utnämna eller
förordna teknisk ledamot i fastighetsdomstol. Frågan om förordnande av
den andre lagfarne ledamoten i domstolen bör regleras i bestämmelse som
meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av 14 §. Detsamma bör gälla beträffande
sådana spörsmål som beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för
lagfaren eller teknisk ledamot i domstolen.

6 §•

I denna paragraf meddelas föreskrifter om valperioder och valkretsar för
nämndemännen samt om valbarhet. I fastighetsbildningskommitténs förslag
till lag om fastighetsbildning finns delvis motsvarande bestämmelser i 15
kap. 7 §.

Fastighetsbildningskommittén. Kommittéförslaget innehåller bestämmelser
om nämndemännens tjänstgöringstid och tjänstgöringsskyldighet vilka
helt stämmer överens med vad som i dessa hänseenden gäller om ägodelningsnämndemännen
enligt 21 kap. 3 § första stycket och 5 § andra stycket
jorddelningslagen. I förslaget föreskrivs vidare att jorddomstolsnämndemännen
utses till det antal Kungl. Maj :t bestämmer för varje domsaga och för
stad med rådhusrätt. Enligt kommitténs mening är det av vikt att antalet
nämndemän hålls relativt lågt för att var och en skall få tillfälle att ta del i
rättsskipningen i sådan omfattning att han kan bli förtrogen med de problem
han ställs inför i domstolen. Om antalet fastställs genom bestämmelse
i lagen, kan tillbörlig hänsyn inte tas till de varierande förhållandena på
olika platser och det kan på sina håll uppstå risk för att alltför många
nämndemän utses. I kommittéförslaget har därför anförtrotts åt Kungl.
Maj :t att bestämma antalet. Enligt kommittén bör minst en nämndeman
utses för varje domsaga och stad med rådhusrätt.

Remissyttrandena. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i
Värmlands län anser att domsagan är för litet område för jorddomstolsnämndemännen.
Nämndeman bör ta del i handläggning av jordmål så regelbundet
att han förvärvar god rutin och ökade kunskaper om såväl lagstiftningen
som plan- och jordpolitiken. Dessa önskemål kan tillgodses bättre,
om nämndemännen är färre till antalet och väljs från ett större geogra -

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

fiskt område. Länet eller möjligen hovrättsområdet bör därför utgöra valkrets.

Hypoteksombudsmannaföreningen finner det angeläget att antalet nämndemän
inte sätts lägre än fyra för varje domsaga så att ortskännedomen
och den lokala förankringen kan behållas.

Departementschefen. Som kommittén och ett par remissinstanser bär
framhållit är det å ena sidan angeläget att antalet nämndemän i domstolen
bestäms så att var och en av dem förvärvar tillräcklig erfarenhet av arbetet i
domstolen. Å andra sidan är det såsom betonats i ett annat remissyttrande
också av vikt att nämndemännen inte blir så få att ortskännedomen och den
lokala förankringen går förlorad. Med hänsyn till de varierande förhållandena
synes en lämplig avvägning mellan dessa olika intressen bäst kunna komma
till stånd om Kungl. Maj :t eller myndighet Kungl. Maj :t bestämmer ges
befogenhet att fastställa antalet nämndemän för varje domsaga inom fastighetsdomstolens
domkrets utan att vara bunden av några föreskrifter i
själva lagen. Att i ett övergångsskede rådhusrätts domkrets är att jämställa
med domsaga framgår av övergångsbestämmelserna.

I nu nämnda avseende stämmer paragrafen därför sakligt sett överens
med vad kommittén har föreslagit.

Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om att nämndeman i fastis O hetsdomstol

skall vara valbar till nämndeman i den domsaga för vilken han
utses. Motsvarande krav uppställs i 21 kap. 2 § jorddelningslagen för ägodelningsnämndemän.

I 21 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen finns bestämmelser som
hänvisar till RB:s regler i fråga om skyldighet att motta uppdrag som
nämndeman och kvarstå i sådan befattning samt efter avgång fortfarande
tjänstgöra som nämndeman. Eftersom hänvisningen i lagförslagets 2 § omfattar
också de nämnda reglerna i RB har det inte ansetts påkallat att i
förslaget ta upp någon motsvarighet till de nämnda bestämmelserna i jorddelningslagen.

7 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om val av nämndemän i fastighetsdomstol.
Motsvarande bestämmelser tas upp i 15 kap. 8 § i fastighetsbildningskommitténs
förslag till lag om fastighetsbildning.

Fastighetsbildningskommittén. Enligt kommittéförslaget skall fullmäktige
i stad som bildar egen domkrets för allmän underrätt direkt välja det för
staden fastställda antalet nämndemän. I domsaga som omfattar mer än en
kommun skall valet i stället ske av särskilda valmän och förrättas av häradshövdingen
i domsagan. Valmännen utses i sin tur av kommunernas fullmäktige.
Enligt 21 kap. 3 § jorddelningslagen äger val av ägodelningsnämnde -

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

man rum inför häradsrätten. Kommitténs förslag att valförrättningen skall
ske inför häradshövdingen förklaras av att förrättningen inte kan hänföras
till handläggning av rättegångsmål eller domstolsärende och att en föreskrift
om att valet skall ske inför häradsrätten därför skulle kunna uppfattas som
ett krav på att det skall verkställas inför fullsutten rätt.

Medan jorddelningslagen innehåller utförliga regler om antalet valmän
och suppleanter som skall utses och om tillvägagångssättet vid det av dem
förrättade valet av nämndemän samt om särskilda åtgärder för föranstaltande
av val och för publicering av valresultatet m. m., innebär kommittéförslaget
att de behövliga föreskrifterna i dessa hänseenden skall meddelas
av Kungl. Maj:t. För att möjliggöra gottgörelse av kommunala medel till
valmännen föreslås en särskild bestämmelse med hänvisning till kommunallagens
regler om gottgörelse till fullmäktige. Slutligen föreslås att klagan
över nämndemansval skall föras genom besvär hos hovrätt och att fullföljd
mot hovrättens beslut inte är tillåten. Att överprövningen i dessa fall skall
ske i judiciell ordning och att hovrättens avgörande inte får överklagas
stämmer överens med vad som gäller beträffande val av nämndeman till
allmän underrätt, vilket val alltid sker kommunvis och förrättas av kommunens
fullmäktige.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar ett redaktionellt
förbiseende vid utformningen av lagtexten. Hovrätten framhåller att
motiven ger vid handen att det varit kommitténs avsikt att ägodelningsnämndemännen
även i landskommun som utgör domsaga för sig skall väljas
av fullmäktige. Detta har emellertid inte kommit till uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Den av mig föreslagna paragrafen bygger på vad
fastighetsbildningskommittén har föreslagit. Vid utformningen av bestämmelserna
har beaktats vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört i sitt
remissyttrande. Vidare har Kungl. Maj :t tillagts möjlighet att delegera fastställandet
av antalet valmän jämte suppleanter till annan myndighet. 8 9

8 §•

I paragrafens första punkt föreskrivs att nämndeman skall tjänstgöra efter
kallelse av fastighetsdomstolens ordförande. Innehållsmässigt stämmer
paragrafen i detta avseende överens med vad fastighetsbildningskommittén
har föreslagit i 15 kap. 9 § i sitt förslag. Som enda vägledning för domstolens
ordförande har kommittén föreslagit att, när domstolen sammanträder på
annan plats än kansliorten, de närmast boende företrädesvis bör kallas.
Denna bestämmelse har vissa förebilder i gällande rätt (21 kap. 6 § jorddelningslagen
och 11 kap. 5 § andra stycket vattenlagen). Enligt min mening
tillgodoser bestämmelsen emellertid inte i tillräcklig grad önskemålet
om lokalkännedom hos fastighetsdomstolen. Ett av motiven för att lekmän
skall medverka vid den rättsskipning som det här är fråga om är att sådan

9 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

258

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

kännedom skall tillföras domstolen. Med hänsyn härtill är det angeläget att
se till att de nämndemän som i varje särskilt mål tjänstgör i domstolen
kommer från den trakt som målet har anknytning till. I andra punkten i
paragrafen anges därför att till tjänstgöring företrädesvis bör kallas nämndemän
från den domsaga till vilken målet närmast har anknytning.

I 21 kap. 7 § jorddelningslagen ges särskilda föreskrifter beträffande tillvägagångssättet
när nämndeman som har kallats till sammanträde får förfall.
I lagförslaget finns ingen motsvarighet till dessa bestämmelser. Genom
bestämmelsen i förslagets 2 § blir vad som i det avseendet föreskrivs i 4 kap.
10 § RB tillämpligt.

9 §•

Denna paragraf inleder det avsnitt i lagen som innehåller bestämmelser
om förfarandet vid fastighetsdomstol och behandlar frågan om särskild
undersökning på platsen. Fastighetsbildningskommitténs förslag till lag
om fastighetsbildning tar upp motsvarande bestämmelse i 17 kap. 12 §.

Fastighetsbildningskommittén. Enligt kommittéförslaget kan jorddomstolen,
om det för utredning av särskild fråga anses behövligt uppdra åt en
eller flera ledamöter av rätten eller åt överlantmätaren att verkställa undersökning
på marken. Vidare anges att sakägare på lämpligt sätt skall underrättas
om tiden för undersökningen samt att protokoll över undersökningen
skall föras av den som domstolen har förordnat därtill och sedermera tillställas
domstolen. Om undersökningen sker endast som förberedelse för
domstolens sammanträde för syn på stället, fordras inte underrättelse eller
protokoll.

Kommittén påpekar att de föreslagna bestämmelserna motsvarar 21 kap.
32 § jorddelningslagen och att kommittén har tagit viss hänsyn även till
föreskrifterna i 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen. När ledamot av jorddomstolen
får i uppdrag att företa undersökning på marken, torde det ofta
vara den lantmäteriutbildade ledamoten som anförtros uppgiften. För vissa
fall har det emellertid ansetts vara mest praktiskt att låta överlantmätaren,
som vanligen har kortare resväg till platsen, utföra undersökningen.

Markundersökningen bör enligt kommitténs mening inte som f. n. vara
begränsad till tekniska frågor. För att kunna bedöma huruvida sammanträde
för syn bör äga rum måste även andra förhållanden än rent tekniska
kunna beaktas vid undersökningen. Med anledning härav talas i kommittéförslaget
endast om undersökning av särskild fråga.

Departementschefen. Den föreslagna paragrafen ansluter nära till vad
kommittén har föreslagit. Med hänsyn till att en fastighetsdomstol normalt
skall finnas i varje län och att den tekniske ledamoten skall vara anställd

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

vid domstolen har det inte ansetts föreligga något skäl att låta undersökning
på platsen utföras av annan än ledamot av domstolen. Vidare har det inte
ansetts nödvändigt att särskilt nämna att protokoll inte behöver föras vid
undersökning som sker endast som förberedande åtgärd för syn på stället.

10 §.

I denna paragraf, som motsvarar 17 kap. 5 § andra stycket i fastighetsbildningskommitténs
förslag, meddelas bestämmelser om platsen för huvudförhandling
inför fastighetsdomstol.

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén erinrar om att den föreslagna
reformen av domstolsorganisationen vilar bl. a. på den förutsättningen att
de för förhandling utsatta sammanträdena med jorddomstol i regel skall hållas
i den ort där de i målet berörda fastigheterna är belägna. Om så inte sker
utan sakägare och parter i större utsträckning tvingas att företa långa resor
till domstolens sammanträden, skulle reformen innebära en icke godtagbar
försämring för deras del. I detta sammanhang synes emellertid hänsyn böra
tas endast till sådana sakägare som är bosatta i närheten av förrättningsföremålet.
Med anledning härav och eftersom det för utredningen vanligen torde
vara mest förmånligt att domstolen sammanträder i orten, har kommittén
föreslagit att huvudförhandlingen skall hållas vid syn på stället eller, om
målet kan prövas utan syn, på annan plats som bestäms med hänsyn främst
till att minsta kostnader uppstår för sakägare som är bosatta i den ort där
de i målet berörda fastigheterna är belägna. Med denna utformning möjliggörs
även visst beaktande av det allmännas kostnader för domstolens verksamhet.

Remissyttrandena. Hijpoteksombudsmannaföreningen understryker vikten
av att domstolen i största möjliga utsträckning bemödar sig om att den
lokala förankringen behålls genom att förhandlingar inte utan särskilda
skäl hålls på annan ort än den vartill målet har anknytning. Hovrätten för
Västra Sverige har en annan uppfattning i denna fråga. Hovrätten erinrar
om att enligt 17 kap. 5 och 10 §§ i kommittéförslaget huvudförhandling i
princip är obligatorisk så snart sakägare begär sådan förhandling och att
detta gäller även om domstolen skulle finna att huvudförhandling saknar
betydelse för prövningen. Häremot bör någon erinran inte göras. Emellertid
skall enligt 17 kap. 5 § andra stycket förhandlingen i dessa fall hållas inte
på domstolens kansliort utan i regel i den ort där de i målet berörda fastigheterna
är belägna. Detta är att gå för långt. Kommitténs motivering att reformen
annars skulle innebära en inte godtagbar försämring för sakägarna
är föga träffande. Jorddelningslagen föreskriver i motsvarande fall inte skyldighet
för ägodelningsrätt alt förlägga förhandlingen till förrättningsstället

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(jfr 21 kap. 11 §). Enligt 21 kap. 58 § samma lag är förhandling i hovrätt
nödvändig i åsyftade fall endast om sakägarna å ömse sidor begär sådan
och förhandlingen kan hållas på kansliorten. I detta sammanhang vill hovrätten
erinra om den betydande förbättring som kommunikationerna har
undergått under de senaste decennierna. Platsen för huvudförhandling bör
enligt hovrättens mening bestämmas efter en avvägning mellan sakägarnas
rättegångskostnader och statsverkets kostnader för förhandlingen. Hovrätten
föreslår att 17 kap. 5 § andra stycket i förslaget får följande lydelse:
»Huvudförhandling skall hållas vid syn å stället eller, där målet kan prövas
utan syn, på kansliorten, ort för hovrättsting eller på annan plats som bestämmes
med hänsyn till att minsta kostnader uppstår.»

Departementschefen. Som huvudregel har i paragrafen föreskrivits att huvudförhandling
inför fastighetsdomstol skall hållas vid syn på stället. Om
syn inte behövs, skall huvudförhandlingen hållas på plats som bestäms med
hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår. Detta innebär att
man vid bestämmande av platsen för förhandlingen i första hand skall ta
hänsyn till de kostnader som denna kommer att föra med sig. Härvid skall
man beakta inte endast sakägarnas kostnader utan också det allmännas utgifter
för domstolens resa m. m. Kostnadsfrågan skall emellertid inte vara
helt utslagsgivande utan också andra faktorer bör kunna tillmätas betydelse.

11 §•

Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser om huvudförhandling inför
fastighetsdomstol. I fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning
finns motsvarande bestämmelser i 17 kap. 9 §.

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén erinrar om att RB:s regler i
princip skall lända till efterrättelse rörande huvudförhandling. Härigenom
kommer grundsatserna om förhandlingens muntlighet och förfarandets
omedelbarhet att vinna tillämpning vid jorddomstolen. På grund av jordmålens
särskilda karaktär måste emellertid vissa modifikationer tillåtas.
Närmare föreskrifter härom meddelas i denna paragraf. Föreskrifterna
stämmer nästan helt överens med de bestämmelser som enligt 21 kap. 31 §
jorddelningslagen f. n. gäller beträffande ägodelningsrätt och som i sin tur
företer väsentliga likheter med vissa regler i vattenlagen. 21 kap. 31 § jorddelningslagen
har fått sin nuvarande avfattning i samband med den allmänna
rättegångsreformens genomförande och har visat sig innefatta en
lämplig reglering, som med fördel bör tillämpas även i fortsättningen såvitt
gäller jorddomstolarna.

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Departementschefen. Föreskrifterna i denna paragraf överensstämmer i
sak med dem som finns i 21 kap. 31 § första och tredje styckena jorddelningslagen.
Paragrafen saknar däremot motsvarighet till de bestämmelser
som finns i andra stycket i nämnda paragraf i jorddelningslagen och som
reglerar frågan hur vid uppskov i förhandlingar besked om tiden och stället
för nytt sammanträde meddelas. I detta avseende blir genom 2 § i lagförslaget
i stället 43 kap. 11 § tredje stycket RB tillämpligt i den mån annat
inte föreskrivs i annan lag som t. ex. fastighetsbildningslagen.

12 §.

Genom hänvisningen i 2 § till allmänna processrättsliga regler blir RB:s
omröstningsregler tillämpliga. En särskild bestämmelse behövs emellertid
som klargör att om skiljaktiga meningar framkommer i domstolen reglerna
för omröstning i kollegiala domstolar skall tillämpas. En motsvarighet till
21 kap. 37 § första stycket jorddelningslagen har därför tagits upp i första
punkten i förevarande paragraf. Liknande bestämmelser finns också i vattenlagen
(11 kap. 12 §) och expropriationslagen (18 §).

Vidare krävs en kompletterande regel som anger i vilken ordning ledamöterna
i domstolen skall yttra sig vid omröstning. I viss mån efter mönster
från bestämmelserna i 18 § andra stycket expropriationslagen och 11 kap.
12 § vattenlagen har därför i paragrafens andra punkt föreskrivits att ordföranden
skall säga sin mening först, därefter den andre lagfarne ledamoten
och den tekniske ledamoten samt sist nämndemännen.

13 §.

Fastighetsdomstolen bör för sina sammanträden få disponera nödvändiga
lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad som inte är upptagen
för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av gudstjänstlokal. Föreskrift
härom har tagits upp i denna paragraf. Liknande föreskrifter finns i 21
kap. 11 § andra stycket i jorddelningslagen och 11 kap. 11 § vattenlagen.

Särskilda kostnader för exempelvis uppvärmning, belysning eller städning
som uppkommer till följd av domstolens sammanträden bör enligt min
mening ersättas av statsverket. Med hänsyn till att en annan ordning f. n.
gäller i detta hänseende beträffande ägodelningsrätt och vattendomstol har
statsverkets betalningsansvar fastslagits genom en särskild bestämmelse.

14 §.

Paragrafen ger Kungl. Maj:t rätt att meddela de föreskrifter för tillämpningen
av lagen som kan finnas påkallade. Som exempel på sådana föreskrifter
kan jag hänvisa till vad jag har anfört vid 5 §.

Lagen föreslås träda i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Grunden
till förslaget i den delen framgår av vad jag har anfört i det föregående
(5.1.).

262

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

I en övergångsbestämmelse har föreskrivits, att lagens bestämmelser beträffande
domsaga (6, 7 och 8 §§) äger motsvarande tillämpning på rådhusrätts
domkrets. Bestämmelsen betingas av att den föreslagna lagen om fastighetsdomstol
kan komma att träda i kraft innan uttrycket domsaga blivit
generell beteckning på de allmänna underrätternas domkretsar (jfr 1 kap.
1 § andra stycket förslaget till lag om ändring i RB).

7.4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen

Paragrafens första stycke innehåller nu en allmän regel om skyldighet
för statstjänsteman att utöva annan statlig tjänst än den egna. Enligt andra
stycket gäller f. n. det undantaget att ordinarie domare är skyldig att utöva
endast jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. I
enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (5.4.2.)
föreslås i fråga om vissa ordinarie domare vid underrätt och vattendomstol
en begränsad utsträckning av skyldigheten att utöva annan tjänst. Sådan
domare skall enligt förslaget vara skyldig att tjänstgöra också som ledamot
i annan underdomstol inom samma hovrättsområde vid sådan handläggning
där för domförhet krävs fler lagfarna domare än en.

Syftet med den föreslagna utvidgningen av berörda domares skyldighet
att utöva annan tjänst är att göra det möjligt att tillämpa de nya domförhetsreglerna
i tvistemål även vid underrätter där det finns för få lagfarna
domare för att domfört antal skall uppnås. Det bör understrykas att möjligligheten
att för sådant ändamål anlita andra ordinarie domare, vars tjänst
inté är förenad med skyldighet att tjänstgöra vid annan domstol än den
egna, bör tas i anspråk endast när annan godtagbar lösning av domförhetsproblemet
inte står till buds i det enskilda fallet.

Det bör eftersträvas sådan planering att det i god tid blir klart för vederbörande
domare vilken eller vilka dagar han behöver påräkna att få tjänstgöra
vid annan underrätt. Detta är motiverat både av personliga hänsyn
och med tanke på att han behöver planera arbetet i den egna domstolen med
beaktande av att tillfällig tjänstgöring vid annan domstol kan bli aktuell.

Den nya bestämmelsen i 11 § föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.
Kungl. Maj :t bör emellertid erhålla bemyndigande att förordna att lagen
skall gälla från tidigare tidpunkt i fråga om domare i viss underrätt eller i
vattendomstol. Beträffande grunden härtill får jag hänvisa till vad jag har
anfört i det föregående dels om att eventuellt sätta den nya underrättsorganisationen
i kraft vid tidigare tidpunkt för vissa underrätters del. dels
om möjligheten att fastighetsdomstolarna redan den 1 juli 1969 tas i anspråk
för immissionsmål.

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1969

263

7.5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964
med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna

Paragrafen reglerar lokalhållningsskyldigheten i sådana domkretsar som
har rådhusrätt. I dessa domkretsar har städerna åligganden i fråga om
lokalhållningen motsvarande dem som tingslagen har i förhållande till
häradsrätterna. Som jag anfört i tidigare sammanhang bör den nuvarande
regleringen i dessa frågor bestå t. v. Detta nödvändiggör ett tillägg av innebörd
att paragrafens bestämmelser om stads lokalhållningsskyldighet skall
gälla även sedan stadens rådhusrätt har ersatts av tingsrätt. Ett sådant tilllägg
har införts i paragrafens första stycke.

Sedan enhetliga underrätter har skapats, kan uppkomma fråga om att
förena stad som nu har rådhusrätt och annan kommun under gemensam
underrätt. För att lösa de frågor som uppkommer beträffande lokalhållningen
för underrätten i sådant fall har det synts enklast att föreskriva, att
staden skall anses som ett tingslag vid och efter sammanläggningen. Härigenom
blir det möjligt att i allo tillämpa de regler och principer som gäller
för sammanföring av tingslag eller delar därav under gemensam underrätt.
Detta innebär bl. a., att om uppgörelse inte kan träffas mellan staden och
det tillkommande området i frågor som rör lokalhållningen Kungl. Maj :t
med stöd av 1 § lagen om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall äger
meddela behövliga föreskrifter i sådana hänseenden. Skäl har däremot inte
ansetts föreligga att även göra de särskilda bestämmelser som gäller i fråga
om utdebitering av tingshusmedel tillämpliga på staden. Tredje stycket i
paragrafen har utformats i enlighet härmed.

Om stad med rådhusrätt och domsaga eller del därav sammanförs i judiciellt
avseende före den tidpunkt då enhetliga underrätter införs i hela
landet, kan det befinnas ändamålsenligt att i samband därmed inrätta
tingsrätt i den nya domkretsen. Med hänsyn härtill har i övergångsbestämmelserna
föreskrivits, att Kungl. Maj :t får förordna att 3 § i dess nya lydelse
skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande viss stad.

7.6. Förslaget till lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 med
vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga

Som jag har anfört i avsnitt 5.4.4. blir lagen den 20 november 1964 med
vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga obehövlig när
underrätterna görs enhetliga. Det föreslås därför att lagen upphör att gälla
vid utgången av år 1970.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad Igdelse av 22 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965
(nr 274),

5) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964 (nr 645)
med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa
bestämmelser angående stads förenande med domsaga

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

265

Bilaga 1

1) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 7 § rättegångsbalken skall upphöra
att gälla, dels att 1 kap., 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2 och 5 §§, 6 kap. 3 §,
10 kap. 9 och 17 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §, 29 kap. 3 §, 50 kap.
15 § och 51 kap. 15 § samma balk1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

1 KAP.

Om allmän underrätt.

1 §•

Tingsrätt är allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första
domstol.

Domsaga är tingsrättens domkrets. Om indelningen i domsagor förordnar
Konungen.

2 §.

I tingsrätt skola finnas lagman och rådmän. De skola vara lagfarna.

Tingsrätt må vara delad i avdelningar.

Vid tingsrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å
bestämda tider.

3 §•

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra
lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en
lagfaren domare och nämnd.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å
stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i omedelbart samband
med förberedelsen,

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är
stadgat svårare straff än böter.

4 §•

I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som hovrätten efter
tingsrättens hörande bestämmer.

i Senaste lydelse av 1 liap. 4 och 11 §§ se 1966: 249, av 1 kap. 5 och 12 §§ och 29 kap. 3 §
se 1964: 166, av 1 kap. 10 § och 4 kap. 2 § se 1964: 646, av 2 kap. 2 § se 1965: 585, av 4 kap.
5 § se 1954: 234, av 10 kap. 17 § se 1963: 257, av 17 kap. 9 § se 1954: 432, av 50 kap. 15 §
och 51 kap. 15 § se 1956: 587.

9| Bihang Ull riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr ii

266

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

I nämnd skola sitta fyra nämndemän. I mål, vari huvudförhandlingen
kan beräknas taga mer än två dagar i anspråk, må dock fem sitta i nämnden.
Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats,
är rätten domför med tre i nämnden.

Tingsrätten fördelar efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen.

5 §•

För tingsrätt skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara
tingsställe.

6 §.

Tingsrätt skall för huvudförhandling å tingsställe årligen å bestämda tider
hålla allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden under
tingsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet hos
tingsrätten eller andra omständigheter. Har tingsrätten flera tingsställen,
fördelas tingen mellan dem.

Hovrätten bestämmer efter tingsrättens hörande när och å vilket tingsställe
allmänt ting skall hållas.

7 §•

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äger tingsrätten
för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde.

För annan handläggning än huvudförhandling skall tingsrätten sammanträda
så ofta arbetet kräver det.

Tingsrätten bestämmer tid och ställe för sammanträde enligt denna paragraf.

8 §•

Om särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål
gäller vad därom är stadgat.

9 §•

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex
timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den påbörjats,
skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar
i följd. Om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i veckan
eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i veckan.

10 §.

Närmare bestämmelser om tingsrätts organisation, allmänna ting och
verksamhet i övrigt samt förvaltning meddelas av Konungen.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,
som avses i 20 kap. 1—

§•

Hovrätt tillkommer att som första
domstol upptaga mål om ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,
som avses i 20 kap, 1—

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §§ brottsbalken, av domare i häradsrätt,
rådhusrätt, ägodelningsrätt,
expropriationsdomstol, vattendomstol
eller krigsrätt eller av konkursdomare,
inskrivningsdomare eller
äg o delnings domare.

Hovrätt är---------

I hovrätt skola finnas president,
en eller flera lagmän samt hovrättsråd.
De skola vara lagfarna.

Hovrätt skall -----— — —- —

Vid hovrätt---------

4 §§ brottsbalken, av domare i allmän
underrätt, expropriationsdomstol,
vattendomstol eller krigsrätt eller
av konkursdomare eller inskrivningsdomare.

§•

I hovrätt skola finnas hovrättspresident,
en eller flera hovrättslagmän
samt hovrättsråd. De skola vara lagfarna.

■--—- vice ordförande.

•--bestämda tider.

4 KAP.

President och lagman i hovrätt,
hovrättsråd, häradshövding, tingsdomare,
borgmästare och rådman utnämnas
av Konungen. Revisionssekreterare
utnämnes eller förordnas av
Konungen.

Nämndeman utses genom val.

Hör till tingslag mer än en kommun,
fördelar rätten antalet nämndemän
mellan kommunerna i förhållande
till deras folkmängd; varje
kommun skall dock utse minst en
nämndeman.

Val förrättas ----------

Då nämndeman skall väljas, ankomme
i domsaga på häradshövdingen
och i stad med rådhusrätt på
rätten att göra anmälan därom till
den som har att föranstalta om valet.

Domare, som avses i 1 kap. 2 §
eller 2 kap. 3 §, utnämnas av
Konungen. Revisionssekreterare utnämnes
eller förordnas av Konungen.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun,
fördelar rätten antalet nämndemän
mellan kommunerna i förhållande
till deras folkmängd; varje
kommun skall dock utse minst en
nämndeman.

- kommunens fullmäktige.

Då nämndeman skall väljas, skall
rätten göra anmälan därom till den
som har att föranstalta om valet.

6 KAP.

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt------ -------— särskilt; samt

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 KAP.

Tvist om
Tvist om
Finnes i mål, som avses i denna
paragraf, ej behörig domstol enligt
vad nu är sagt, upptages målet av
Stockholms rådhusrätt.

Ej vare

3. tvist, som enligt lag må upptagas
allenast av rådhusrätt eller i dess
ställe viss häradsrätt, om tvisten väckes
vid annan domstol;

4. tvist, som-------

Ej heller-----—-----

Yrkande om------—

i allmänhet,
sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna
paragraf, ej behörig domstol enligt
vad nu är sagt, upptages målet av
Stockholms tingsrätt.

17 §.

sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas
allenast av viss eller vissa
tingsrätter, om tvisten väckes vid annan
domstol;

----— av domstol.

----i 13 §.

---—--samma fordran.

9 §•

Yppas vid

I häradsrätt säge ordföranden
först sin mening och inhämte därefter
nämndens.

Envar angive

Yppas i häradsrätt annan mening
än ordförandens och äro alla i nämnden
ense om skälen och slutet eller
förena sig, då i nämnden äro flera
än sju, minst sju därom, gälle
nämndens mening; i annat fall gälle
ordförandens.

Om omröstning------

omröstning ske.

Vid omröstning skall den yngste
i rätten först yttra sig och sedan var
efter annan, såsom de hava säte i
rätten. Har målet beretts av viss ledamot,
säge han först sin mening.

sin mening.

Vid omröstning gälle den mening,
som omfattats av mer än hälften av
rättens ledamöter; har någon mening
erhållit hälften av rösterna och
är bland dem ordförandens, gälle
den meningen.

16 KAP.
1 §•

3 §.

3 kap. 7 §.

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Yppas vid omröstning i rådhusrätt
eller överrått flera än två meningar,
utan att någon enligt 3 §
skall gälla, och är fråga om penningar
eller annat, som utgör viss
myckenhet, skola rösterna för den
större myckenheten sammanläggas
med rösterna för närmast mindre
och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund,
till dess någon mening skall gälla;
i annat fall gälle den mening, för
vilken rösterna äro flera än för annan,
eller, om för flera meningar
rösterna äro lika många, den som
biträtts av den främste bland dem
som röstat för någon av dessa meningar.

§•

17 KAP.
9 §•

Innan dom beslutas, skall överläggning
hållas. Har nämnd säte i
rätten, framställe ordföranden saken
och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling

Vad nu-----

Avgöres eljest — — -Avkunnande av--

Innan dom beslutas, skall över
läggning hållas.

domens meddelande,
muntlig förberedelse.

—--till parterna.

--av fullföljdshänvisning.

29 KAP.
3 §.

Vid omröstning,------

Om omröstning---------—- •—-

- — dem ordförandens.

---3 kap. 7 §.

50 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt vad i 1 kap. 9 § samt 43 kap. 1—6

270

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

(Nuvarande lydelse)

43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stadgat
motsvarande tillämpning; om
kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part
gälle dock 14 § i detta kapitel.

(Föreslagen lydelse)

och 10—13 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning; om kallelse till
uppskjuten huvudförhandling och
föreläggande för part gälle dock 14 §
i detta kapitel.

51 KAP.
15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt
vad i 1 kap. 15 § första stycket samt
46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §i§
är stadgat motsvarande tillämpning;
om kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för
part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål------ —--- —

--- kapitel stadgas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare
tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

2. I mål, vari huvudförhandling påbörjats före lagens ikraftträdande,
skall dock äldre bestämmelser om underrätts sammansättning och om omröstning
alltjämt gälla.

4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket första punkten i dess nya lydelse
får i de tingsrätter Konungen bestämmer tills vidare finnas endast lagman
eller endast lagman och en rådman.

5. Vad som föreskrives i 2 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse skall
äga tillämpning även på domare i ägodelningsrätt och på ägodelningsdomare.

6. Innebär beslut enligt de nya bestämmelserna att antalet nämndemän
för viss kommun skall minskas, skall underrätten, om kommunens fullmäktige
gör framställning därom, förordna om nyval i fråga om alla nämndemansplatser
som belöper på kommunen. I annat fall sker minskning allteftersom
nämndemän för kommunen avgår. Mot underrätts beslut enligt
denna punkt får talan ej föras.

7. Förekommer i lag eller annan författning

a) bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt, skall den i stället
gälla tingsrätt, varvid dock, såvitt angår tryckfrihetsmål, bestämmelse avseende
rådhusrätt gäller endast tingsrätt som trätt i stället för rådhusrätt,

b) bestämmelse som avser tingslag och ej angår fråga rörande tingshusbyggnadsskyldighet,
skall bestämmelsen i stället gälla domsaga,

c) bestämmelse som innebär att viss åtgärd skall vidtagas hos eller av
häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren eller domha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969 271

vanden och är bestämmelsen endast en domförhetsregel, skall den i stället
gälla tingsrätt,

d) bestämmelse som avser landet eller liknande bestämning, skall, såvitt
ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen avse område som
vid 1970 års utgång hör till häradsrätts domkrets,

e) bestämmelse som avser stad med rådhusrätt eller liknande bestämning,
skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen avse stad
som vid 1970 års utgång har rådhusrätt.

8. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning hänvisning till eller
avses däri eljest bestämmelse, som ersatts genom bestämmelse i denna lag,
skall den nya bestämmelsen tillämpas.

9. Konungen kan i samband med ändring i domsagoindelningen förordna
om avsteg från 7 d och e.

4) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274)

Härigenom förordnas, att 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Tjänsteman är skyldig att utöva
annan statlig tjänst enligt bestämmelser
som Konungen meddelar. Innehavare
av ordinarie domartjänst
är dock skyldig att utöva endast
jämställd eller högre domartjänst
vid den domstol han tillhör.

I den

Tjänsteman är skyldig att utöva
annan statlig tjänst enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

Innehavare av ordinarie domartjänst
är icke skyldig att utöva annan
statlig tjänst än jämställd eller
högre domartjänst vid den domstol
han tillhör. Annan ordinarie underrättsdomare
än lagman i tingsrätt är
dock skyldig att dessutom tjänstgöra
som ledamot i annan underrätt
inom samma hovrättsområde vid
handläggning för vilken kräves fler
lagfarna domare än en. Sådan tjänstgöringsskyldighet
åligger också ordinarie
vattenrättsdomare.

--— skäl föreligga.

272

Kungl. Maj. ts proposition nr H år t969

273

Bilaga 2

Nuvarande lydelse av 1 kap. rättegångsbalken
1 KAP.

Om allmän underrätt.

1 §•

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt
samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest
synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag
är häradsrättens domkrets.

Om indelning i tingslag förordnar Konungen.

2 §.

Allmän underrätt är första domstol, om ej annat är stadgat.

3 §•

Domsaga förestås av häradshövding.

I domsaga skall, om göromålen kräva det, som biträdande domare finnas
en eller flera tingsdomare. Häradshövding och tingsdomare skola vara
lagfarna.

För domsaga skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock
domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan
handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,
så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband
med förberedelsen. Lag samma vare i fråga om huvudförhandling och syn
å stället i mål om brott, för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.

5 §■

I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,
bestämmer Konungen deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och ej heller avsättning, så
ock vid syn å stället utom huvudförhandling vare dock häradsrätten domför
med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom
är företrädd inom nämnden.

6 §.

För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara
tingsställe.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

7 §•

I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen
å bestämda tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag
för tiden under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annalt föranledes
av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter.
Äro i tingslag flera tingsställen, fördelas tingen mellan dem.

För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i
nämnden, skola, om det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter.
Ting må hållas å annan ort än den, där tingsställe är.

Om tingsordning förordnar Konungen.

8 §.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äge häradshövdingen
för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt sammanträde
samt bestämma tid och ställe för sammanträdet.

9 §.

För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla sammanträde
så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och
ställe för sammanträde.

10 §.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän.
De skola vara lagfarna.

Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.

Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å
bestämda tider.

11 §•

Rådhusrätt vare i tvistemål domför med tre lagfarna domare; ej må
flera än fyra lagfarna domare sitta i rätten. I brottmål skall rådhusrätt bestå
av en lagfaren domare och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i
fråga om huvudförhandling och syn å stället i mål om brott, för vilket icke
är stadgat svårare straff än böter.

12 §.

I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som
Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, för vilket ej
är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och ej heller avsättning, så ock
vid syn å stället utom huvudförhandling vare dock rådhusrätten domför
med tre i nämnden.

Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen.

275

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969
13 §.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka med undantag för
tiden under rådhusrättens ferier hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar.
Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äge rådhusrätten
för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde. För annan
handläggning än huvudförhandling skall rådhusrätten sammanträda så
ofta det för arbetet kräves.

Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, om särskilda
skäl äro därtill, hållas å annan ort.

14 §.

Om särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål
gälle vad därom är stadgat.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex
timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den påbörjats,
skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i
följd; om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,
så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i veckan
eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i veckan.

Om den ordning, i vilken målen skola företagas, och om uppropslista förordnar
Konungen.

16 §.

För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe
eller annan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt
finnas häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera
domsagor eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägenhet
eller eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdomare
att före åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande
häktning.

17 §.

Närmare bestämmelser om underrätts organisation, verksamhet och förvaltning
meddelas av Konungen.

276

Kungl. May.ts proposition nr H år 1969

Bilaga 3

Vissa uppgifter angående utredningar och betänkanden som närmare
berörs i framställningen

Stadsdomstolsutredningen

Ledamöter: f. d. landshövdingen Thorwald Bergquist (ordförande), direktören
Sven-Olof Dahlman, häradshövdingen Nils G. Fröding, f. d. professorn
Åke Hassler, överlantmätaren Valfrid Larsson, regeringsrådet Ingmar Lidbeck,
generaldirektören Ivar Löfqvist, borgmästaren Carl Svennegård och
överrevisorn E. Oskar Åkerström.

Experter: rådmannen Birger Brandt, borgmästaren Axel Lindskog, kanslirådet
Ebbe Magnander och borgmästaren Härje Stenberg.

Direktiv: riksdagsber. 1956: I Ju 33.

Slutbetänkandet »Underrätterna» — SOU 1961: 6

Reservationer och särskilda yttranden av utredningens ledamöter:

Hr Dahlman i fråga om underrätternas sammansättning och organisation,
omfattningen av skyldigheten att hålla domstolslokaler och ikraftträdandet
(s. 270—277).

Hr Fröding i fråga om nämndens storlek, nämndens rösträtt, domkretsar,
lokalhållningen och underrätts sammansättning i tvistemål (s. 277—282).

Hr Hassler i fråga om underrätts sammansättning i tvistemål (s. 282—
289).

Hr Larsson i fråga om nämndens rösträtt, nämndens reservationsrätt och
indelningen i domkretsar (s. 289—291).

Hr Svennegård i fråga om nämndens och underrätternas organisation i
övrigt (s. 291—297).

Särskilda yttranden av utredningens experter:

Hr Brandt s. 298—307.

Herrar Lindskog och Stenberg s. 307.

Hr Magnander s. 307—311.

Remissinstanser: justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), samtliga
hovrätter, lagberedningen, alla dåvarande rådhusrätter och magistrater (41
stycken), kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, förste stadsfogdarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping, besvärssakkunniga, 1951 års rättegångskommitté,
utredningen om hovrätternas domförhet, 1955 års stadsutredning,
uppbördsorganisationskommittén, 1957 års polisutredning, Sveriges
advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveri -

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1969

ges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges
polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar,
Föreningen Sveriges kommunalborgmästare, Föreningen Sveriges
kommunala förvaltningsjurister, Svenska exekutionsmännens riksförbund,
Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Stockholms handelskammare,
Skånes handelskammare, Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd,
dispaschörerna i Stockholm och Göteborg samt Stockholms nämndemannaförening.
RÅ bifogade yttranden från statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna överlämnade
yttranden bl. a. från ett stort antal kommunala nämnder och beslutande
organ.

Domstolskommiltén

Ledamöter: f. d. hovrättspresidenten Knut Elliot (ordförande), rådmannen
Birger Brandt, f. d. lagmannen Carl Olof Engqvist, f. d. justitierådet,
ordföranden i arbetsdomstolen Bengt Hult, häradshövdingen Eric Stangenberg,
tjf. expeditionschefen Harriet Stangenberg och överdirektören Paul
Tammelin.

Experter: justitierådet Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow, hovrättsrådet
Ingemar Kilander, lönedirektören Folke Lyberg, justitierådet
Otto Petrén, lagmannen Bengt Sandström och departementssekreteraren
Ivar Tiby.

Rådgivande nämnd: ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören
Birger Andersson och hemmansägaren Erik Svedberg, ledamöterna av
riksdagens andra kammare förbundsdirektören Astrid Kristensson, hemmansägaren
Erik Larsson, expeditionsföreståndaren Eric Nelander, redaktören
Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustaf Svensson, dåvarande ledamoten
av första kammaren, f. d. folkskoleinspektören Ragnar Bergh samt professorn
Per Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von Feilitzen, överåklagaren
Erik Gamstedt och advokaten, generalsekreteraren Holger Wiklund.

Direktiv: riksdagsber. 1962:1 Ju 45 och 1963: I Ju 40.

Betänkandet »Domstolsväsendet I. Rådhusrätternas förstatligande» — SOU

1963: 56

De olika meningar som förelåg i frågan om underrätts sammansättning
vid särskild huvudförhandling och syn i tvistemål finns redovisade på s. 97
och 98—99 i betänkandet.

Reservationer av utredningens ledamöter:

Hr Brandt i fråga om underrätternas organisation och administration (s.
245—247).

Hr Stangenberg i fråga om domförhetsreglerna, principerna för ny domkretsindelning
samt befordran och tillsättningsförfarande (s. 248—254).

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Särskilda yttranden:

Hr Sandström s. 254.

Fru Kristensson samt herrar Larsson, Svedberg och Svensson s. 255—256.

Remissinstanser: Se bilaga 4.

Betänkandet »Domstolsväsendet II. Ny domkretsindelning för underrätterna»

— SOU 1967: 4

Reservation av ledamot av utredningen:

Hr Stangenberg s. 180—190.

Särskilt yttrande:

Fru Kristensson samt herrar Larsson och Svensson s. 190—193.

Remissinstanser: JK, RÅ, samtliga hovrätter, kammarkollegiet, statskontoret,
rikspolisstyrelsen, riksarkivet, Svenska kommunförbundet, Svenska
stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Tjänstemännens Centralorganisation
och Sveriges juristförbund. Hovrätten för övre Norrland har överlämnat
yttrande av häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga. I
en gemensam, till chefen för justitiedepartementet ställd skrift har Trögds
tingshusstyrelse, Tiunda tingshusstyrelse, Enköpings stad in. fl. anfört synpunkter
på det i betänkandet redovisade detaljförslaget till ny domkretsindelning
för Uppsala län. I en till justitiedepartementet inkommen skrift har
kommunalnämnden i Gagnefs kommun berört förslaget till domkretsindelning
för Kopparbergs län. Samrådskommittén för Östra Orusts, Tjörns och
Stenungsimds kommuner samt samarbetsnämnden för Stenungsunds och
Kode kommuner har i en gemensam, till justitiedepartementet inkommen
skrift behandlat domkretsindelningen i viss del av Göteborgs och Bohus
län.

1954 års fastighetsbildningskommitté

Ledamöter: landshövdingen Bertil Fallenius (ordförande), ledamöterna
av riksdagens första kammare redaktören Göran Karlsson och lantbrukaren
Ebbe Ohlsson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren
Fridolf Jansson, fiskaren Hans Levin och bokhållaren John G. Löfroth.

Direktiv: riksdagsber. 1954: I Ju 34 och 1958: I Ju 17.

Betänkandet »Fastighetsbildning» — SOU 1963: 68

Remissinstanser: samtliga hovrätter, nedre justitierevisionen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens naturvårdsnämnd,
vattenfallsstyrelsen, bankinspektionen, riksantikvarieämbetet,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen,
bostadsstyrelsen, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Göte -

279

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

borgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, domstolskommittén,
1960 års ecklesiastika boställsutredning, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska
kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges industriförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Sveriges jordbrukslcasseförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska
kommunaltekniska föreningen, Svenska arkitekters riksförbund (SAR), Föreningen
för samhällsplanering, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) samt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Remissen
har såvitt gäller Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland och nedre justitierevisionen
begränsats att gälla endast sjätte avdelningen av kommittéförslaget (»Om
domstolar och rättegång i jordmål»). Yttranden har dessutom avlämnats av
ett stort antal underinstanser.

280

Kungl. Maj ds proposition nr H år 1969

Bilaga 4

Inom domstolskommittén upprättad sammanställning av remissyttranden
över 4 kap. (»Domförhetsprinciper») av kommitténs betänkande
»Rådhusrätternas förstatligande» (SOU 1963:56)

Inledning

Över betänkandet, utom såvitt rör magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas
avveckling, har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter
utom hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs
rådhusrätt, rådhusrätterna i Södertälje, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Linköping,
Norrköping, Motala, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad,
Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Uddevalla,
Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle, Sundsvall, Östersund,
Umeå, Skellefteå och Luleå, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, byggnadsstyrelsen,
riksarkivet, 1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelningsutredningen,
Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges landsfiskaler och Sveriges kommunala förvaltningsjurister samt
Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska
stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Byggnadsstyrelsen och riksarkivet
har icke haft att yttra sig över nu förevarande delar av betänkandet.
Kammarkollegiet, 1961 års storstadsutredning och länsindelningsutredningen
har, såvitt nu är i fråga, endast haft att yttra sig över principerna för
domkretsindelningen. Till yttrandena har fogats utlåtanden från ett stort
antal myndigheter, kommunala organ och organisationer. En förteckning
över de underinstanser, som avgivit utlåtanden över betänkandet, finns intagen
å följande sidor (sid. 2—4).

Flera kommunala organ, som yttrat sig över betänkandet, har framfört
lokala synpunkter på domkretsindelningens framtida utformning. De uttalanden
om domkretsindelningen, som endast har lokalt intresse, kommer
att redovisas i särskilda sammanställningar, som upprättas länsvis.

I Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet
för rådhusrätterna m. m. (nr 156/1964) har redogjorts för remissinstansernas
yttranden över andra delar av domstolskommitténs betänkande. I
propositionen har sålunda bl. a. redovisats remissinstansernas inställning
till förslaget om en gemensam domarbana och därmed sammanhängande
problem (prop. sid. 75—96) samt till förslaget att
staten skall utfästa sig att övertaga ansvaret för lokalhållningen
för samtliga underrätter (prop. sid. 43—-47).

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är den redogörelse som
i propositionen lämnats angående remissyttrandena över förslaget att ställning
i princip nu bör tagas till frågorna om enhetliga domförhetsregler
i underrätt och om d o mk r e t s i n d e 1 n i n g e n
för underrätterna (prop. sid. 20—23). Remissinstansernas yttranden
härom återges även i denna sammanfattning.

Underremisser

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden som avgivits av statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Svea hovrätt och hovrätten för
Övre Norrland har överlämnat yttranden från Föreningen yngre jurister vid
envar av hovrätterna. Till länsstyrelsernas yttranden har fogats utlåtanden
från följande myndigheter, kommunala organ och organisationer.

1) Överståthållarämbetet i Stockholm

stadskollegiet i Stockholm (yttranden av stadsjuristen, gatunämnden,
rätts- och polisdirektionen, fastighetsnämnden och drätselnämnden)
;

2) Stockholms län

a) stadsfullmäktige i Södertälje,

b) tingshusstyrelsen i Södertörns domsaga;

3) Uppsala län

a) landsfogden,

b) tingshusstyrelserna i Tiunda tingslag och Trögds tingslag samt
i Uppsala läns norra domsaga,

c) Föreningen Uppsala läns landsfiskaler;

4) Södermanlands län

a) stadsfullmäktige i Nyköping och Eskilstuna,

b) tingshusstyrelserna i Jönåkers, Rönö och Hölebo härader, i Rekarne
härader samt i Strängnäsdalen av Livgedingets tingslag;

5) Östergötlands län

a) drätselkamrarna i Norrköping, Linköping, Mjölby och Motala,

b) häradshövdingen i Folkungabygdens domsaga,

c) tingshusstyrelsen i Linköpings domsaga;

6) Jönköpings län

a) stadsfullmäktige i Jönköping,

b) tinghusbyggnadsskyldige i Tveta, Vista och Mo domsaga och i
Östbo och Västbo härad, samt tingshusstyrelserna i Norra och
Södra Vedbo härader och i Östra härad;

7) Kronobergs län

a) stadsfullmäktige i Växjö och Ljungby,

b) tinghusstyrelserna för östra Värends domsaga samt för Mellersta
Värends domsaga;

8) Kalmar län

a) stadsfullmäktige i Kalmar,

b) tingshusstyrelsen i Södra Möre domsaga;

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

9) Gotlands län

a) stadsfullmäktige i Visby,

b) tingshusstyrelserna i Gotlands norra samt i Gotlands södra distrikt,

c) häradshövdingen i Gotlands domsaga;

10) Blekinge län

a) drätselkammaren i Karlskrona,

b) tingshusstyrelserna i Medelsta härad och i Östra härad,

c) landsfogden;

11) Kristianstads län

a) drätselkammaren i Kristianstad,

b) tingshusstyrelserna i Villands domsaga samt i Gärds och Albo
domsaga;

12) Malmöhus län

a) drätselkamrarna i Malmö, Trelleborg och Landskrona samt stadskollegiet
i Hälsingborg,

b) tingshusstyrelserna i Färs domsaga samt i Vemmenhögs, Ljunits
och Herrestads domsaga;

13) Hallands län

a) drätselkamrarna i Halmstad och Varberg,

b) tingshusstyrelserna i Himle härad, i Halmstads och Tönnersjö
härader samt i Höks härad;

14) Göteborgs och Bohus län

a) drätselkammaren i Mölndal,

b) tingshusstyrelsen i Norrvikens domsaga;

15) Älvsborgs län

a) stadsfullmäktige i Vänersborg,

b) tingshusstyrelsen i Nordals, Sundals och Valbo domsaga samt
tingshusstyr elsen i Vättle, Ale och Kullings domsaga;

16) Skaraborgs län

a) stadsfullmäktige i Falköping, Hjo, Skara, Lidköping, Skövde och
Tidaholm,

b) Skaraborgs läns drätselkammareförbund,

c) Skaraborgs länsavdelning av Svenska Landskommunernas förbund,

d) tingshusstyrelserna i Vadsbo domsaga, i Värtofta och Frökinds
domsaga, i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga, i Skövde domsaga,
i Skarabygdens domsaga samt i Kinnefj ärdings, Kinne och
Kållands domsaga,

e) Vilske kommun;

17) Värmlands län

a) stadsfullmäktige i Karlstad, Kristinehamn och Arvika,

b) tingshusstyrelserna i Mellansysslets domsaga, i Älvdals nedre
tingslag, i Östersysslets domsaga, samt i Jösse domsaga;

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

283

18) Örebro län

a) stadsfullmäktige i Örebro och Karlskoga,

b) tingshusstyrelserna i Västernärkes domsaga och i Karlskoga
domsaga;

19) Västmanlands län

a) stadsfullmäktige i Västerås,

b) tingshusstyrelsen i Västmanlands mellersta domsaga;

20) Kopparbergs län

a) stadsfullmäktige i Hedemora,

b) kommunalnämnderna i Järna, Leksands, Malungs, Rättviks och
Stora Kopparbergs kommuner,

c) häradshövding Ernst Leche efter samråd med tingshusbyggnadsskyldige
i Nedansiljans domsaga;

21) Gävleborgs län

a) stadsfullmäktige i Gävle,

b) tingshusstyrelserna i Gästriklands östra domsaga och i Sydöstra
Hälsinglands domsaga,

c) landsfogden;

22) Västernorrlands län

a) drätselkammaren i Sundsvall,

b) tingshusstyrelserna i Medelpads östra domsaga samt i Ångermanlands
mellersta domsaga;

23) Jämtlands län

a) stadsfullmäktige i Östersund,

b) styrelsen för tingshuset i Östersund och för tingshuset i Strömsund
samt de tingshusbyggnadsskyldige i Svegs och Hede tingslag; 24)

Västerbottens län

a) stadsfullmäktige i Skellefteå,

b) kommunalnämnden i Umeå landskommun,

c) tingshusstyrelserna i Umeå och Skellefteå domsagor;

25) Norrbottens län

a) stadsfullmäktige i Boden och Luleå,

b) kommunalnämnderna i Överkalix och Gällivare kommuner,

c) tingshusstyrelserna i Piteå och Älvsby tingslag, Överluleå tingshusstyrelse
samt de tingshusbyggnadsskyldige i Nederkalix och
Töre kommuner.

Domförhetsprinciper
(betänkandet s. 73—99)

Kommitténs utgångspunkt att enhetliga domförhetsregler
skall införas för rikets underrätter har med några undantag tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna.

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Göta hovrätt kritiserar kommitténs utgångspunkt. Erinringar mot principen
om enhetliga domförhetsregler har även framställts av Stockholms rådhusrätt,
Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö samt av länsstyrelserna
i Våsternorrlands och Jämtlands län.

Göta hovrätt anser att en likformighet mellan alla allmänna underrätter
visserligen är önskvärd och bör eftersträvas men att det icke skulle innebära
några vådor för rättsskipningen att, åtminstone tills vidare, bibehålla
olikheten mellan de båda slagen av underrätter. Kommitténs förslag att införa
något slag av valfrihet för parterna syntes vara en nödfallsutväg som
icke gärna borde beträdas. Skulle det ske, syntes ett alternativ att allvarligt
överväga vara att den nuvarande ordningen bibehölles som grundform i både
häradsrätter och rådhusrätter, så att parterna i häradsrätt kunde enas om att
få juristkollegium i stället för nämnd, medan parterna i rådhusrätt skulle
kunna enas om nämnd.

Stockholms rådhusrätt uttalar som sin bestämda uppfattning, att hur än
domförhetsreglerna i övrigt utformas, den nuvarande juristkollegiala sammansättningen
vid särskild huvudförhandling i tvistemål under alla förhållanden
bör bibehållas vid de tre största rådhusrätterna. Samma åsikt framföres
av Göteborgs rådhusrätt. Länsstyrelsen i Våsternorrlands län uttalar,
att i större och mer invecklade civilmål en juristkollegial sammansättning av
domstolen är mest lämplig samt att denna organisation därför borde bibehållas
i vart fall i de större städerna där sådana mål äro vanligare än vid
underdomstolar på landsbygden. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i
Jämtlands län. Rådhusrätten i Malmö, som anser att underrätt vid särskild
huvudförhandling i tvistemål alltid skall bestå av juristkollegium, vill rikta
uppmärksamheten på en särskild omständighet. Rådhusrätten framhåller att
av de huvudförhandlingar i tvistemål som utsättes ett stort antal inställes
på grund av att förlikning kommit till stånd. Erfarenheten visade, att parterna
dröjde med förlikningen in i det sista, tydligen i hopp att kunna förmå
varandra till ytterligare medgivanden. Följden härav vore, att domstolen oftast
icke fick underrättelse om förlikningen förrän en eller annan dag före
huvudförhandlingen och icke sällen först samma dag. Om nämnd skulle deltaga
i sådana huvudförhandlingar, skulle nämnda förhållande vålla nämndemännen
olägenheter och förluster, i den mån de vidtagit åtgärder för att
kunna tjänstgöra i rätten. Åtminstone vid de tre största rådhusrätterna med
deras särskilda avdelningar för tvistemål skulle dessa olägenheter komma
att bli kännbara.

Stockholms rådhusrätt utvecklar sina skäl för särbehandling av de tre
största rådhusrätterna på följande sätt:

»Det är en allmän erfarenhet, som även bekräftas av domstolskommittén,
att antalet stora och invecklade tvistemål är betydligt oftare förekommande
vid de större rådhusrätterna än vid andra domstolar. Enighet synes också
råda därom, att en domstol med juristkollegial sammansättning lämpar sig
betydligt bättre för handläggning och avgörande av sådana mål än en domstol,
som består av lagfaren ordförande och nämnd. Helt naturligt är dessa
mål särskilt vanliga i de största städerna. Därför har icke ens de, som i särskilda
till betänkandet fogade yttranden föreslagit, att den grundläggande
domförhetsregeln vid huvudförhandling i tvistemål vid underrätterna bör
vara lagfaren domare med nämnd, varit främmande för tanken, att juristkollegial
sammansättning av domstolen i de tre största städerna åtminstone
vid handläggning av juridiskt komplicerade mål kan te sig motiverad. Det är
ingalunda ovanligt, att parter eller deras advokater — kanske av bekvämlig -

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

hetsskäl eller måhända för att ernå juristkollegial sammansättning av domstolen
även i fall där sådan sammansättning enligt nu gällande domförhetsregler
eljest icke skulle stått till buds — vid Stockholms rådhusrätt anhängiggör
mål, som med tillämpning av någon dispositiv forumregel skulle ha
handlagts vid annan domstol; och de mål, som på detta sätt kommer under
rådhusrättens bedömande, tillhör förvisso icke de lättare. Det kan antagas,
att advokaterna i en stor del av dessa mål, därest möjlighet att på angivet sätt
få tvisten bedömd av ett juristkollegium i en storstad icke förefunnits, i stället
skulle ha anlitat skilj emannaförfarandet. Uttalandet i direktiven för domstolskommittén,
att det i anslutning till prövningen av fråga om underrätts
sammansättning i tvistemål bör övervägas att inom domstolsväsendets ram
åvägabringa ett processinstitut, som skulle kunna erbjuda ett åtminstone i
många fall användbart alternativ till skiljemannaförfarandet, leder också
enligt rådhusrättens bedömande fram till tanken, att den juristkollegiala
sammansättningen av domstolen vid särskild huvudförhandling i tvistemål
bör bibehållas åtminstone vid de tre största rådhusrätterna. I samma riktning
pekar också vad kommittén anfört om den ställning, som kommittén tänkt
bereda just dessa domstolar för att kunna förverkliga tanken att möjliggöra
för alla fiskaler i den gemensamma karriären att erhålla adjunktion inom
skälig tid efter fiskalsgodkännandet.»

A. Sammansättningen i brottmål

Vad gäller domför hetsreglerna i brottmål har kommitténs
utgångspunkt att huvudregeln i fråga om underrätternas sammansättning
alltjämt skall vara lagfaren ordförande och nämnd genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissorganen.

.Justitiekanslersämbetet uttalar att vad angår brottmålen icke bör ifrågasättas
ändring i den princip som numera härutinnan allmänt gäller eller att
medverkan av nämnd bör krävas. Liknande uttalande gör även riksåklagarämbetet,
nedre justitierevisionen, rådhusrätterna i Kalmar, Karlskrona, Uddevalla
och Örebro samt länsstyrelsen i Malmöhus län.

Flera remissinstanser anser dock att det ur rättssäkerhetssynpunkt föreligger
goda skäl att kräva juristkollegial sammansättning — med eller utan
nämnd — i vissa vidlyftiga eller invecklade brottmål. I denna riktning uttalar
sig rådhusrätterna i Eskilstuna, Linköping och Malmö, länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus län samt Jämtlands län ävensom Sveriges advokatsamfund,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt statsåklagaren i Malmö. Rådhusrätten
i Uppsala ifrågasätter om icke alternativa domförhetsregler bör
antagas även för brottmål. Rådhusrätten framhåller, att i vissa brottmål
— exempelvis sådana som rör invecklad bokföring — kunna samma synpunkter
anläggas på doxnförhetsfrågan som i tvistemål. Rådhusrätten i Motala
föreslår, att rätten i grova brottmål — för att undvika ett tungrott förfarande
— skall vara domför med lagfaren ordförande och fem nämndemän.

Riks åldag ar ämbetet å andra sidan motsätter sig tanken att större och
mera invecklade brottmål skulle handläggas av juristkollegium.

De remissinstanser som föreslår införandet av juristkollegium även i vissa
brottmål har i allmänhet icke närmare utvecklat sin ståndpunkt. Statsåklagaren
i Malmö anser att en juristkollegial sammansättningsform kunde
vara ägnad att minska fullfölj dsfrekvensen i fråga om större och mera invecklade
brottmål. Rådhusrätten i Malmö erinrar om att i de för kommittén
meddelade direktiven har uttalats, att i fråga om sammansättningen i brottmål
det närmast synes vara de mera invecklade målen, beträffande vilka

286

Knngl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ytterligare undersökning är påkallad. Kommittén har icke i betänkandet
upptagit denna fråga. Rådhusrätten vill framhålla angelägenheten av att den
förordade undersökningen snarast kommer till stånd och utmynnar i en
partiell reform. Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att de skäl
kommittén åberopat till stöd för en juristkollegial sammansättning i civilmål
gör sig med samma styrka gällande i grövre brottmål, särskilt då
dessa rör invecklade ekonomiska förhållanden. Införandet av en juristkollegial
sammansättning i vissa brottmål skulle innebära en förstärkning
av rättsskipningen i första instans, där tyngdpunkten i rättsskipningen ligger
och även framgent skall ligga. Föreningen framhåller vidare, att kommitténs
förslag till domförhetsregler i civilmål skapar ett bättre utgångsläge
än som nu föreligger för en framtida reform på brottmålssidan. Sveriges
advokatsamfund framhåller att samfundet anser goda skäl föreligga att
kräva juristkollegial sammansättning i vissa brottmål men att man nu icke
vill framställa något förslag i denna riktning uteslutande emedan samfundet
bedömer det som utsiktslöst att för närvarande vinna gehör för ett sådant
förslag.

B. Sammansättningen i tvistemål

Kommitténs förslag att alternativa domförhetsregler skall
gälla i underrätterna vid särskild huvudförhandling i tvistemål har föranlett
meningsbrytningar vid remissbehandlingen. Flertalet remissorgan förordar
j uris t kollegial sammansättning. Till dessa hör samtliga rådhusrätter.
De flesta rådhusrätterna har dock ställt sig avvisande eller tveksamma
till tanken på alternativa domförhetsregler. Å andra sidan tillstyr -kes kommitténs förslag om valfrihet mellan de båda domstolsformerna juristkollegium
och lagfaren ordförande med nämnd av fyra hovrätter, några
rådhusrätter samt ett flertal länsstyrelser och andra remissorgan.

Till förmån för en sammansättning med juristkollegium antingen
som huvudregel eller som enda domförhetsregel vid särskild huvudförhandling
i tvistemål uttalar sig justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, nedre
justitierevisionen (majoriteten), Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland
(majoriteten), samtliga rådhusrätter, länsstyrelserna i Uppsala län, Södermanlands
län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Gotlands
län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län, Göteborgs
och Bohus län, Örebro län, Gävleborgs län, Västerbottens län och
Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges
Juristförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Föreningen
Yngre Jurister vid Svea hovrätt, Föreningen Yngre Jurister vid hovrätten
för Övre Norrland samt ett flertal kommunala organ såsom stadsfullmäktige
i Södertälje, Lidköping, Mariestad, Östersund och Luleå.

Till förmån för en sammansättning med lagfaren ordförande
och nämnd som huvudregel uttalar sig länsstyrelserna i Stockholms län,
Värmlands län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Jämtlands län, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, fyra ledamöter av nedre justitierevisionen,
en ledamot av hovrätten för Övre Norrland samt ett flertal kommunala
organ (tingshusstyrelserna i Tiunda och Trögds tingslag, i Medelsta härad,
i Färs domsaga, i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga, i Himle
härad, i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga, i Nedansiljans domsaga, i
Östersysslets domsaga, i Umeå domsaga och i Nederkalix och Töre kommuner
samt stadsfullmäktige i Skövde, Skara och Tidaholm).

287

Kungl. Maj:ts proposition nr -U år 1969

Endast Svenska kommunförbundet har föreslagit lagfaren domare och
nämnd som enda sammansättningsform.

Göta hovrätt anser att de nuvarande olikheterna i domförhetsregler mellan
häradsrätter och rådhusrätter tills vidare bör bevaras men att parterna
vid häradsrätter skall ha möjlighet att enas om juristkollegium och vid
rådhusrätt att begära lagfaren ordförande och nämnd. Även länsstyrelsen i
Västernorrlands län ifrågasätter om icke de nuvarande skillnaderna i domförhetsregler
mellan de båda underrättsformerna skulle kunna bevaras.

Att alternativa sammansättningsformer skall gälla tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna
i Hälsingborg, Varberg, Halmstad och Umeå, länsstyrelserna i
Stockholms län, Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Gotlands
län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län,
Värmlands län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län och
Västerbottens län, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges juristförbund, Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund, Föreningen Yngre Jurister vid hovrätten
för Övre Norrland samt flera kommunala organ.

Svea hovrätt tvekar om alternativa sammansättningsformer hör godtagas.
Även Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Uppsala, Lund, Västerås och
Sundsvall tvivlar på regelns lämplighet men vill ej motsätta sig förslaget.

Av de remissinstanser som förordar juristkollegial sammansättning avstyrker
åtskilliga att parterna skall erhålla valfrihet mellan de båda sammansättningsformerna
juristkollegium samt lagfaren ordförande och nämnd.
Kommitténs förslag om valfrihet avstyrkes av justitiekanslersämbetet,
flertalet rådhusrätter, länsstyrelserna i Uppsala län, Kronobergs län, Göteborgs
och Bohus län, Örebro län, Västernorrlands län, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler och Föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt.

Några remissorgan har framfört särskilda synpunkter på domförhetsreglernas
utformning vid särskild huvudförhandling i tvistemål. En ledamot av
Svea hovrätt (lagmannen Graffman) framför tanken om en sanunansättningsform
av två juristdomare jämte nämnd, varav den ene endast skulle
ha eu rådgivande röst. Tingshusstyrelsen i Södra Möre domsaga framhåller
att det är tydligt att i vissa slags tvistemål, där det gäller tillämpning av invecklad
lagstiftning, nämnden har små möjligheter att göra en insats. Som
exempel anföres bolagsmål, försäkringsmål, mål om immaterialrätter och
internationelltprivaträttsliga mål för att nu icke tala om mål som redan i nuvarande
lagstiftning kräva särskild domstolssammansättning, nämligen patentmål
samt dispasch- och andra sjörättsmål. I andra tvistemål är det,
framhåller styrelsen, såsom kommittén också påpekat (s. 93) av värde med
nämnds medverkan, nämligen då det är fråga om skälighetsbedömanden och
andra icke renodlat rättsliga bedömanden. Tingshusbyggnadsskyldige i Nordals,
Sundals och Valbo domsaga föreslår, att i statusmål sammansättningen
skall vara lagfaren ordförande jämte nämnd och i övriga tvistemål juristkollegium
utan möjlighet till valfrihet för parterna. Tingshusstyrelsen i Mellansysslets
domsaga anser att någon huvudregel för rättens sammansättningsform
icke bör fastställas utan att bestämmanderätten angående sammansättningen
från fall till fall bör utövas av ordföranden efter parternas
hörande. Tingshusstyrelsen vid Medelpads östra domsaga framhåller att man
bör medge möjligheten av liten nämnd även vid huvudförhandling i tvistemål.
Den olust som har försports hos parterna att familjemål handlägges
inför stor nämnd skulle dämpas om sådana mål avdömes med liten nämnd.

288

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges häradshövdingar
har förklarat sig icke kunna godtaga alternativa sammansättningsformer
därest icke den av dessa remissorgan förordade huvudregeln
för sammansättning vinner tillämpning. Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund
har föreslagit juristkollegium och Föreningen Sveriges häradshövdingar
lagfaren ordförande och nämnd.

Som i tidigare sammanhang berörts har Stockholms rådhusrätt, Göteborgs
rådhusrätt och ytterligare några remissorgan framhållit, att huru domförhetsreglerna
i en enhetlig underrättsorganisation än utformades, juristkollegium
borde vara enda sammansättningsformen vid särskild huvudförhandling
i tvistemål i de tre största städerna.

De remissorgan som berör sammansättningen vid särskild
huvudförhandling i tvistemål betonar ofta att frågan tidigare
övervägts av stadsdomstolsutredningen. Föreningen Sveriges häradshövdingar
framhåller således att de fördelar och olägenheter, som anses utmärka
de olika sammansättningsformerna, utförligt dryftats såväl i förevarande
betänkande som i stadsdomstolsutredningens betänkande »Underrätterna»
(SOU 1961: 6). Föreningen har utvecklat sin mening om värdet av
den ena och den andra sammansättningsformen i sitt remissyttrande över
stadsdomstolsutredningens betänkande (årstryck 1961: 16) och finner nu
icke anledning att frångå vad föreningen då uttalade i denna fråga. I likhet
med Föreningen Sveriges häradshövdingar hänvisar ett stort antal remissinstanser
i denna del till sina tidigare yttranden över stadsdomstolsutredningens
betänkande.

De remissorgan som förordar jurist kollegium som huvudregel eller
enda sammansättningsform vid särskild huvudförhandling i tvistemål
framhåller genomgående att kommittén framfört bärande skäl för att den
juristkollegiala sammansättningsformen allmänt bör äga företräde framför
sammansättningen lagfaren domare med nämnd. Till belysning av ståndpunkten
kan anföras följande remissyttranden.

Svea hovrätt hänvisar i denna del till sitt yttrande över stadsdomstolsutredningens
betänkande men vill därutöver framföra följande synpunkter.

»I diskussionen har ofta hänvisats till det förhållandet att sammansättningen
lagfaren domare jämte nämnd visat sig värdefull och ändamålsenlig
i brottmålsprocessen oaktat brottmål ej sällan är så invecklade och rättsligt
svårbedömbara att de ställer höga krav på domarnas juridiska kunnande
och erfarenhet. Detta förhållande skulle utgöra stöd för att denna sammansättningsform
även vore ändamålsenlig för tvistemålen.

Det må dock framhållas, att en fundamental skillnad obestridligen råder
mellan brottmålen och tvistemålen. I brottmålet har åklagaren såsom representant
för statsmakten att underställa domstolen en beskrivning av en påstådd
gärning från en enskild medborgares sida. Det ankommer sedan på
domstolen att i brottmålsprocessen avgöra dels om den tilltalade begått den
åtalade gärningen och om i så fall denna faller in under något visst straffrättsligt
lagbud, dels, för det fall att gärningen befinnes straffbar, vilken påföljd
som bör inträda. Domstolens befattning med brottmålet följer således
ett visst bestämt mönster, som går igen i alla sådana mål. Frågeställningarna
— bevisfrågan, hänförligheten av gärningen under visst lagbud och straffmätningen
— är i princip lättillgängliga även för den som ej är juridiskt
skolad och ej besitter långvarig erfarenhet av dömande verksamhet. Lekmannen
ges därför stora möjligheter att i brottmålsprocessen utnyttja sin
egen livserfarenhet och sitt allmänna kunnande i rättsskipningen och därmed
ge ett betydelsefullt bidrag i den dömande verksamheten. Därtill kom -

289

Kungl. Maj. ts proposition nr ii år 1969

mer, att allmänhetens förtroende för domstolarnas handhavande av den dömande
makten i brottmålen icke torde kunna upprätthållas och kravet på
insyn i denna verksamhet tillgodoses i ett demokratiskt samhälle på annat
sätt än att lekmän deltager i straffrättsskipningen såsom domare vid sidan
av lagfarna domare.

För tvistemålens del, varvid här främst avses de dispositiva tvistemålen
av svårare beskaffenhet, ligger det väsentligen annorlunda till. Domstolen
har i princip att skilja mellan mer eller mindre jämställda enskilda parter.
De förhållanden, som tvistemålen rör, är ytterst skiftande och partens syfte
med processen och hans sätt att föra sin talan kan variera i oändlighet. Dömandet
kräver ej sällan stort juridiskt kunnande och stor erfarenhet samt
därtill ett tidsödande förberedelsearbete, innefattande icke endast studier
av litteratur, rättsfall och annat i målet förebragt material utan även ett
ingående övervägande av målets problemställningar. Kravet på domarens
rent intellektuella kapacitet är ofta betydande. Nu anförda omständigheter
medför att lekmannen, som nödvändigtvis deltager i rättegången under helt
andra förutsättningar än den lagfarne domaren, får svårigheter att tillgodogöra
sig huvudförhandlingen och sättes därigenom ofta ur stånd av rent
praktiska skäl att ge sitt i och för sig betydelsefulla bidrag vid dömandet.
Betydelsen av meningsutbytet i tvistemål mellan flera lagfarna domare kan
vidare icke nog understrykas. Rättsskipningen i dispositiva tvistemål är icke
på långt när en primär allmänmedborgerlig angelägenhet i samma grad som
brottmålsprocessen. Såsom grund för detta uttalande må endast hänvisas
till att det står parter fritt att hänskjuta avgörandet av sina tvister till av
dem själva utsedda skiljemän, vilket också sker i största utsträckning. Vissa
betydelsefulla typer av tvistemål kan förutsättas ligga helt utanför den erfarenhet,
som nämndemän i gemen besitter. Detta gäller exempelvis sjörättsmål,
patentmål, varumärkesmål och andra handelsmål, vilka vanligen förekommer
vid storstädernas rådhusrätter men regelmässigt saknas vid häradsrätterna.
Att i mål av denna och liknande art ersätta juristkollegiet med
en ensam lagfaren domare jämte nämnd innebär otvivelaktigt ett avsevärt
försvagande av domstolen, som icke står i överensstämmelse med den allmänt
rådande uppfattningen rörande underrättens ställning, sådan denna
uppfattning kommit till uttryck bland annat i direktiven för domstolskommittén.

Att anse juristkollegiet överlägset den ensamme lagfarne domaren jämte
nämnd som sammansättningsform i vissa tvistemål bör icke uppfattas som
uttryck för missaktning av nämndens roll i rättsskipningen eller av värdet
för den dömande verksamheten av lekmannadomarens livserfarenhet och
kunnande. Hovrätten åsyftar blott att de förutsättningar under vilka lekmannen
deltager i tvistemålsrättsskipningen icke är sådana, att hans insats
kan komma till sin rätt. Ställs man inför alternativet att välja mellan juristkollegium
och nämndsammansättning för de kvalificerade dispositiva tvistemålen
måste därför enligt hovrättens mening den förra sammansättningsformen
i rättsvårdens intresse ges obetingat företräde.»

Hovrätten för Övre Norrland (majoriteten) som ansluter sig till kommitténs
förslag om juristkollegium som huvudregel, vill rörande juristkollegiets
sammansättning framhålla, att det icke synes nödvändigt att alla tre ledamöterna
skall vara ordinarie domare. Med undantag för de svåraste och
mest vidlyftiga målen kan det enligt hovrättens mening fastmera vara lämpligt
att tingssekreterare eller fiskal ingår som en av de tre domarna. Härvidlag
fäster hovrätten avseende ej blott vid utbildningssynpunkten utan
även vid det förhållandet, att det för en allsidig prövning av målet stundom

10 Biliang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr ii

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

kan vara värdefullt att domstolen tillföres en ledamot med förhållandevis
färsk teoretisk skolning. Hovrätten anför vidare.

»Det synes även kunna övervägas att emellanåt låta en äldre tingsnotarie
ingå i juristkollegiet. Kommittén har, till synes för att främja utbildningsvärdet
av tjänstgöringen, i annat sammanhang (s. 174) förordat, att notarie
vid rådhusrätt må förordnas att tjänstgöra som ledamot vid handläggning
av tvistemål och ärenden med juristkollegial sammansättning, dock ej
mål eller ärende av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller som eljest kräver
särskild erfarenhet. Kommittén har funnit, att det ur rättssäkerhetssynpunkt
knappast möter betänkligheter att notarie på detta sätt deltar i dömandet
tillsammans med andra, mera erfarna juristdomare. Då tingsnotarietjänstgöringen
bör anordnas efter såvitt möjligt samma riktlinjer vid de olika
slagen av underrätter, synes tingsnotarie kunna förordnas att i en på enahanda
sätt begränsad omfattning tjänstgöra även i ett juristkollegium i häradsrätt.
Vare sig tjänstgöringen i domstol med juristkollegial sammansättning
gäller häradsrätt eller rådhusrätt, lär det få ankomma på hovrätterna
att icke meddela förordnanden för notarie annat än i lämpliga fall.

Ett skäl för att anlita tingsnotarie såsom meddomare är, att man då skulle
kunna minska den påtagliga olägenhet med ett kollegium av yrkesdomare,
vilken består däri att vid handläggning utom domstolens kansliort tre jurister
måste resa till tingsstället för en huvudförhandling om kanske blott
ett par timmar. Denna olägenhet skulle vara särskilt betydande i domkretsar
med stora avstånd och tidskrävande resor. Av principiella orsaker framstår
det emellertid såsom tveksamt, om detta skäl bör få beaktas annat än i
särskilda fall.»

Sveriges advokatsamfund anför bland annat.

»Ingen tvekan kan råda om att i tvistemål den juristkollegiala sammansättningen
med tre ledamöter ur rättssäkerhetssynpunkt är överlägsen sammansättningen
med en lagfaren domare och nämnd. Att i de domstolar, där
den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål nu förekommer, övergå
till systemet med en lagfaren domare jämte nämnd skulle innebära ett försvagande
av rättsskipningen i dessa domstolar. En dylik åtgärd kan därför
icke försvaras. Den skulle strida mot den i direktiven uttalade och enligt styrelsens
mening riktiga målsättningen att rättsskipningens tyngdpunkt bör
ligga i underrätterna och att deras ställning och funktion inom domstolsväsendet
därför bör ytterligare stärkas. Tydligt är också att den juristkollegiala
sammansättningen icke kan undvaras, om det över huvud taget skall
vara möjligt att inom domstolsväsendets ram erbjuda ett praktiskt godtagbart
alternativ till skiljemannaförfarandet.

Värdet av lekmäns deltagande i rättsskipningen synes på vissa håll vara
föremål för en överskattning, som knappast kan förklaras på annat sätt
än att man mer eller mindre känslomässigt håller fast vid något, som för
landsbygdens vidkommande har gammal tradition, utan att därvid beakta
att de skäl, som en gång kunde motivera lekmäns deltagande i rättsskipningen,
numera på grund av samhälls- och befolkningsutvecklingen väsentligen
endast har rättshistoriskt intresse. Sin syn på frågan om lekmäns
deltagande i rättsskipningen har styrelsen tidigare utvecklat i andra remissyttranden,
och styrelsen tillåter sig hänvisa till vad som från dess sida anförts
dels i yttrande över en vid 1951 års riksdag väckt motion (nr 371 i
andra kammaren) om utredning angående medverkan av nämnd även i
familjerättsmål i rådhusrätterna (Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund
1951 sid. 8 tf.), dels i yttrande över stadsdomstolsutredningens betänkande
rörande rådhusrätts sammansättning i brottmål (samma tidskrift 1956 sid.

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

414 ff.), dels ock i yttrande över stadsdomstolsutredningens betänkande med
förslag till ändringar i underrättsorganisationen (tidskriften 1961 sid. 355
ff.). Styrelsen hyser alltjämt den uppfattning som kommit till uttryck i
dessa yttranden.

Svagheten i de argument som brukar anföras av förespråkarna för lekmannadeltagande
i rättsskipningen har i allt väsentligt på ett övertygande
sätt påvisats av domstolskommitténs majoritet. När det i betänkandet (sid.
92) sägs att den insyn, lekmännen genom nämndinstitutionen erhåller i underrätternas
arbete, torde vara ägnad att stärka allmänhetens förtroende för
rättsväsendet, synes det emellertid befogat att härtill knyta den reflexionen
att en önskvärd insyn ju icke med någon logisk nödvändighet måste utövas
i den formen att lekmän skall som domare deltaga i rättsskipningen.»

Sveriges advokatsamfund kritiserar även häradshövding Eric Stangenbergs
reservation (betänkandet s. 248). Samfundet anför hland annat.

»I häradshövding Stangenbergs reservation göres en distinktion mellan
å ena sidan ’mål med påfallande juridiska frågeställningar’ och å andra
sidan »mål om — t.ex. — arrende, skogsavverkning och köp av fast egendom».
Häradshövding Stangenberg säger sig finna troligt att mål av det
förstnämnda slaget vore ägnade mera för lagfarna domare än för lekmän,
medan nämndens synpunkter bättre skulle komma till sin rätt och även
vara av stort värde i mål av det andra slaget. Styrelsen har svårt att följa
tankegången bakom denna distinktion och dessa uttalanden. Såvitt därmed
endast avsetts att ge uttryck åt den uppfattningen att nämndemän skulle
vara särskilt sakkunniga i t. ex. frågor om arrende, skogsavverkning och
köp av fast egendom, är därom intet annat att säga än att så naturligtvis
kan vara fallet med en del nämndemän, därvid styrelsen emellertid helt instämmer
i kommittémajoritetens uppfattning att, i den mån domstolen
behöver i målen tillföras särskilda fackkunskaper, kännedom om praxis på
olika områden o. dyl., detta bör ske genom vittnen och sakkunniga och icke
genom nämnden. I övrigt förhåller det sig väl så, att mål om t. ex. arrende,
skogsavverkning och köp av fast egendom ibland kan vara ur rent rättslig
synpunkt föga komplicerade, medan dessa mål — lika väl som andra mål
•— andra gånger kan innefatta »påfallande juridiska frågeställningar».

Ett av häradshövding Stangenberg anfört skäl mot den juristkollegiala
sammansättningen är att det skulle innebära en överorganisation att genomgående
ha tre juristdomare i underrätten vid varje särskild huvudförhandling
i tvistemål; särskilt omnämner häradshövding Stangenberg det fallet
att tre jurister skulle behöva resa från kansliorten till ett tingsställe å annan
ort för att medverka i en huvudförhandling »om måhända några få timmar».
Överorganisation bör givetvis undvikas, men styrelsen vill ifrågasätta
om det icke i den åsyftade situationen kan tänkas inneböra minst lika
stor överorganisation, om en lagfaren domare och sju nämndemän, vilkas
tid kan vara väl så dyrbar, nödgas resa till tingsstället. Enligt styrelsens
uppfattning utgör spörsmålet om hur överorganisation skall undvikas icke
någon faktor av betydelse för valet mellan de två organisationsformer om
vilka här är fråga. Vare sig man väljer den ena eller den andra av dessa
former, bör överorganisation undvikas. Den fråga som i detta avseende träder
i förgrunden är spörsmålet om hur långt ensamdomares behörighet bör
sträcka sig. Av betänkandet framgår att denna fråga kommer att närmare
övervägas under kommitténs fortsatta arbete. Styrelsen håller icke för osannolikt
att det vid dessa överväganden kan komma att visa sig möjligt och
lämpligt att vidga området för ensamdomarkompetensen.»

Föreningen Sveriges stadsdomare anför.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

»I betänkandet bär redovisats ett yttrande av denna förening i anledning
av en år 1951 väckt motion om utredning angående spörsmålet om medverkan
av nämnd även i familj er ätt smål vid rådhusrätterna. I föreningens yttrande
säges det, att sådan medverkan kunde tänkas vara av värde och att
föreningen med hänsyn bland annat därtill ansåg sig böra uttala sig för att
den i motionen ifrågasatta utredningen kom till stånd. I detta yttrande har
ingen av styrelsens nuvarande ledamöter deltagit. Av största betydelse för
bedömandet av denna fråga måste också advokatsamfundets yttrande i detta
sammanhang vara. Styrelsen vill till undvikande av missförstånd på denna
punkt bestämt uttala, att styrelsens ovan redovisade ståndpunkt angående
sammansättningen i tvistemål även gäller familjerättsmålen.»

En ställning mellan de båda läger som å ena sidan förordar juristkollegium
och å andra sidan lagfaren ordförande med nämnd intager Göta hovrätt.
Hovrätten anför bland annat.

»Svårigheterna att vinna enighet om och att genomföra en för alla underrätter
likformig domförhetsregel i tvistemål bottnar enligt hovrättens mening
i det förhållandet, att den nuvarande ordningen på båda hållen anses
god och värd att bibehållas. Hovrätten hävdar sålunda bestämt i fråga om
häradsrätterna, att ingen anledning skulle ha funnits att föreslå —• och
ingen heller skulle ha föreslagit — den minskning i lekmännens hävdvunna
medverkan i rättsskipningen, som nämndens utbyte mot juristkollegium i
alla tvistemål skulle innebära, om icke likställigheten med andra underrätter
aktualiserats. Och på samma sätt skulle otvivelaktigt eljest icke ifrågasatts
att ändra domförhetsreglerna för tvistemål i rådhusrätt. Objektiva
skäl för att påstå, att den ena ordningen genomgående är den andra så överlägsen
att den förtjänar att införas över hela linjen, synes icke möjliga att
finna. För hovrätten ter det sig också — liksom för kommittén —• omöjligt
att på rimligt sätt i lag utsöndra vissa slag av tvistemål för nämnd och
vissa andra för juristkollegium. Nämndens resp. juristkollegiets värde för
målets behandling är mycket växlande även i mål av samma slag; juristkollegium
skulle vara bra i många brottmål, och nämnden kan fylla viktiga
funktioner i många tvistemål. Beträffande nämnden kvarstår oberoende
härav alltid enligt hovrättens mening värdet av rättsskipningens förankring
hos folket och i bygden, något som det är angeläget att icke kasta bort där
det redan finns, även om man icke kan införa det där det icke finns. Dessa
synpunkter kan i själva verket ge anledning att ånyo överväga att, åtminstone
tillsvidare, bibehålla olikheten mellan de båda slagen av underrätter,
och hovrätten tror inte att detta skulle innebära några vådor för rättsskipningen;
att ordningen vilar endast på historiska skäl behöver inte betyda att
den är dålig. En annan näraliggande lösning kan synas vara att införa något
slag av valfrihet, något som kommitténs förslag också innebär. Det synes
dock vara en nödfallsutväg, som icke gärna bör beträdas. Skall det ske, synes
ett alternativ att allvarligt överväga vara att den nuvarande ordningen bibehålies
som grundform i både häradsrätter och rådhusrätter, så att parterna
i häradsrätt kan enas om att få juristkollegium i stället för nämnd, medan
parterna i rådhusrätt skulle kunna enas om nämnd.»

De remissorgan som förordar lagfaren ordförande och
nämnd som huvudregel vid särskild huvudförhandling i tvistemål har
i allmänhet anslutit sig till de tankegångar som framförts i häradshövding
Eric Stangenbergs reservation till betänkandet. Föreningen Sveriges häradshövdingar
framhåller att några av de tvistemål, som föras fram till särskild
huvudförhandling är så svårbedömda, att de icke lämpar sig för prövning

293

Kungl. Maj. ts proposition nr M år 1969

av lekmän. De mål, som i enlighet härmed bör avgöras av ett juristkollegium,
är relativt få. För det stora flertalet av hithörande tvistemål är ett
sådant uppbåd av juridisk sakkunskap onödigt. I många mål är tydligen
den samlade erfarenheten hos en nämnd en tillgång, som icke kan uppvägas
av två vid ordförandens sida satta juristdomare. Föreningen anför vidare.

»De mål, där juristkollegial sammansättning är påkallad, kan i dagens
situation rent talmässigt sett betraktas som undantagsfall. Detta kan förmodas
bli fallet också i framtiden, trots att — som kommittén, s. 99, uttrycker
det — samhällslivet blir alltmera invecklat och att som följd härav även
antalet invecklade mål och därmed behovet av kvalificerade domstolar kan
antagas komma att öka. Ur denna synpunkt synes det naturligast att sammansättningsformen
lagfaren ordförande med nämnd göres till normalfall.
De övriga skäl, som kommittén, s. 98 f, anför för den juristkollegiala sammansättningen
som grundform förefaller icke alltför bärkraftiga. Föreningens
erfarenhet styrker ej påståendet att svårigheter skulle föreligga att få
lämpliga nämndemän i tillräckligt antal ens i ganska stora städer. Föreningen
har svårt att tro, att någon domare skulle känna sig sårad, om parterna
påkallar juristkollegium i ett tvistemål. När kommittén till slut åberopar
ökade svårigheter att med någorlunda tillförlitlighet beräkna behovet av
juridiskt utbildad arbetskraft, synes detta vara att tillmäta administrativa
hänsyn för stor betydelse.»

Föreningen Sveriges häradshövdingar vänder sig även mot kommitténs
redovisning av statistiska uppgifter om fullföljds- och ändringsfrekvens
i tvistemål. Föreningen anför i detta sammanhang.

»Då kommittén tillägger frekvenstalen betydelse för sitt ställningstagande,
anser sig föreningen böra något belysa kommitténs sätt att använda statistik.

I det följande menas med

cndomarmål mål som avgjorts utan huvudförhandling eller efter huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelse,

flerdomarmål mål som avgjorts efter huvudförhandling i andra fall,

avgjorda tvistemål summan av antalet endomarmål och antalet flerdomarmål.

Kommittén åberopar bl. a. att fullföljdsfrekvensen beträffande tvistemålen
under perioden 1949—1960 var 6,13 procent för häradsrätterna och 4,05 procent
för rådhusrätterna. Trots att kommittén påpekar att statistik måste behandlas
med försiktighet, anser sig kommittén av talen kunna utläsa, att
''rådhusrätternas domar i tvistemål omfattas med större förtroende av den
rättssökande allmänheten än häradsrätternas’. Såsom nedan visas tillåter
statistikmaterialet ingen sådan slutsats.

De anförda frekvenstalen har framkommit genom att antalet fullföljda
mål satts i relation till antalet avgjorda mål. Men då det här gäller en jämförelse
mellan sammansättningsformerna juristkollegium och lagfaren domare
med nämnd måste självfallet endomarmålen lämnas åt sidan.

Man skulle möjligen kunna godtaga kommitténs resonemang, om förhållandet
mellan antalet flerdomarmål och antalet endomarmål vore detsamma
för de båda domstolstyperna. Men så är ej fallet. Av de avgjorda tvistemålen
utgjorde flerdomarmålen under åren 1955—1960 17—21 procent i häradsrätterna
och 11—13 procent i rådhusrätterna (se tab. G och 2 i publikationen
''Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet’). Denna
differens torde, i vart fall till största delen, bero på olikhet i målstockens
sammansättning. Enligt tab. 3 i nyssnämnda publikation är nämligen målen

294

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

om hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad relativt sett många fler
i rådhusrätterna än i häradsrätterna (för rådhusrätterna 73—74 procent och
för häradsrätterna 62—64 procent av antalet avgjorda tvistemål åren 1955—
1960).

Statistiska centralbyrån har i skrivelse den 7 december 1963 meddelat föreningen,
att fullfölj dsfrekvensen kan redovisas särskilt endast för år, då
fullständiga uppgifter lämnas till rättsstatistiken, och att bearbetade sådana
uppgifter f. n. föreligger senast för åren 1955 och 1956. Enligt byrån
tedde sig dessa år i fullföljdsstatistiken så:

Hr Rr

1955 1956 1955 1956

flerdomarmål .......................... 21,7 20,6 22,4 21,0

endomarmål............................ 1,3 1,5 1,3 1,1

hela antalet mål ...................... 5,5 5,4 4,1 3,7

Frekvenstalen för dessa år visar sig alltså vid närmare påseende icke
medge en tolkning till juristkollegiets favör. Riktigast är naturligtvis att säga
att talen icke ger stöd för en gradering av det »förtroende» som den ena
eller den andra domstolstypen kan tänkas ha hos den rättssökande allmänheten.

Kommittén nämner vidare, till synes närmast som en suggestion, att under
perioden 1949—1960 antalet av hovrätterna ändrade eller återförvisade
tvistemål utgjorde i medeltal för häradsrätternas del 41,4 procent och för
rådhusrätternas del 37,8 procent. Någon slutsats om dömandets kvalitet synes
icke kunna dragas av dessa tal, så länge man inte känner till den variation
som finns mellan de olika häradsrätterna för sig och de olika rådhusrätterna
för sig. Helst bör man också ha något reda på arten av ändringarna.
Det finns nämligen skäl att skilja på väsentliga och oväsentliga ändringar.»

De remissorgan som ansluter sig till förslaget om alternativa domförhetsregler
har i allmänhet icke närmare utvecklat sina motiv härför.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att mot förslaget att parterna
skall ha valfrihet mellan de båda domstolsformerna väl kan göras den invändningen
att parterna därigenom har möjlighet att också i viss utsträckning
välja domare. Redan nu föreligger emellertid, om parterna är överens,
en sådan möjlighet genom stadgandet i 10 kap. 16 § rättegångsbalken om
prorogation beträffande forum. Några betänkligheter syntes därför ej böra
resas mot kommitténs förslag att valrätt skall föreligga. Rådhusrätten i Hälsingborg
beklagar om kommitténs pessimism rörande utsikterna att genomföra
enhetlig juristkollegial sammansättning skulle vara riktig. För sådant
fall vill rådhusrätten tillstyrka den av kommittén förordade utvägen att -—-med bibehållande av den juristkollegiala sammansättningen som huvudform
— låta det bero av åsämjande mellan parterna om i stället sammansättningen
lagfaren domare och nämnd skall tillgripas. Rådhusrätten förmenar vidare
att den omfattning, i vilken parterna i tvistemål företrädas av advokater
såsom ombud, gör att anledning föreligger till antagandet att den föreslagna
regleringen skall fungera fullt tillfredsställande ur rättsvårdens synpunkt.
Liknande synpunkter framförs av nedre justitierevisionen (majoriteten)
och rådhusrätten i Lund. Flera länsstyrelser tillstyrker valfrihet i
sammansättningsformerna som en utväg att i varje tvistemål erhålla den
lämpligaste sammansättningen. Sveriges advokatsamfund anser att alternativa
sammansättningsformer med juristkollegium som huvudregel enligt
kommittémajoritetens förslag i allt fall har den förtjänsten att ingen part
tvingas att mot sin vilja finna sig i den ur rättssäkerhetssynpunkt svagare

295

Kungl. Maj:ts proposition nr M ur 1969

sammansättningsformen. Samfundet kan dock under inga förhållanden godtaga
ett system med valfrihet, om sammansättningsformen lagfaren domare
och nämnd göres till huvudregel.

Föreningen Sveriges häradshövdingar som enligt vad ovan framgått anser
att lagfaren ordförande och nämnd skall vara huvudregel, hävdar att rätten
att besluta om juristkollegial sammansättning lämpligen bör anförtros chefsdomaren
i domkretsen. Föreningen anför.

»Vid sitt val bör han självfallet taga all möjlig hänsyn till parternas önskemål.
Hans val kan visserligen (såsom kommittén utvecklar, s. 98) lätt bli beroende
av hans personliga inställning till de olika sammansättningsformerna
eller rent av komma att påverkas av ovidkommande omständigheter som
t. ex. den större eller mindre svårigheten att åstadkomma en viss sammansättning.
Den som befarar sådana konsekvenser, om man låter domaren
''självrådigt’ välja sammansättningsform, får trösta sig med att det icke är
någon stor olycka om praxis blir en smula oenhetlig på ett område som det
förevarande.

Om valrätt anses icke böra komma i fråga, vill föreningen med bestämdhet
hävda, att underrätt vid särskild huvudförhandling i tvistemål bör bestå av
lagfaren domare med nämnd.»

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att rättens sammansättning
icke bör bero på parternas vilja. Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår
att juristkollegium bör användas endast då rättens ordförande finner
det önskvärt och parterna samtycker därtill eller parterna eljest enas därom.

Svea hovrätt förklarar sig hysa mycket stark tvekan — vid val av juristkollegium
som grundform — om det av sakliga skäl är motiverat att vid
sidan därav ha nämndsammansättningen. Hovrätten anför bland annat.

»Hovrätten menar å andra sidan icke att ett lekmannainslag i tvistemålsrättsskipningen
aldrig skulle vara av värde. Ett flertal mål, särskilt familjemålen,
lämpar sig tvärtom i och för sig väl för en domstol med nämnd. Det
ligger därför principiellt ej något oriktigt i att ha skilda sammansättningsformer
i tvistemålen alltefter dessas beskaffenhet, under förutsättning att en
rimlig ordning kan åstadkommas för målens hänförande till den ena eller
den andra domstolstypen. Därest man emellertid skulle stanna för juristkollegiet
som grundform, vilket hovrätten anser nödvändigt, vill hovrätten
starkt ifrågasätta om tillräckliga skäl föreligger att som alternativ domstolssammansättning
införa nämndformen, detta främst med hänsyn till svårigheterna
att finna något — i praktiken fungerande — system för målens
fördelning mellan de båda underrättsformerna.

Om alternativa domstolsformer likväl kommer i fråga, kan man hysa
skilda uppfattningar rörande sättet för fördelningen av målen. Hovrätten
ansluter sig dock till kommitténs åsikt, att en valrätt mellan domstolsformerna
ej bör anförtros rättens ordförande eller hovrätten. Att låta parterna
disponera över sammansättningsformen har i och för sig vissa fördelar även
om det från principiell synpunkt kan synas mindre tilltalande att parterna
i viss mån skall kunna välja domare. Det må å andra sidan framhållas att
en sådan ordning är utmärkande för skiljemannaförfarandet. Emellertid
kan ej uteslutas, att den av domstolskommittén förordade lösningen innebär,
att man i tvistemålsprocessen inför ett moment av spekulation, som icke
tjänar god rättsvård.

Under alla förhållanden måste dock ett system med valrätt mellan olika
sammansättningsformer i tvistemål utformas på sådant sätt att garantier
skapas för att den juristkollegiala sammansättningen blir den rådande i de
tvistemål, där denna sammansättning enligt hovrättens mening på grund av

296

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

målens beskaffenhet är nödvändig. Detta krav är enligt hovrättens bestämda
uppfattning icke uppfyllt i det förslag, som reservationsvis förordats av en
av de sakkunniga och vissa av ledamöterna i den rådgivande nämnden.
Hovrätten ansluter sig till vad kommitténs majoritet i denna del anfört.

Några nämnvärda administrativa olägenheter av att ha alternativa sammansättningsformer
med juristkollegiet som grundform kan icke antagas
föreligga. I en större rådhusrätt med specialiserade avdelningar kommer särskilda
organisatoriska åtgärder att få vidtagas. Dessa frågor kan dock icke
överblickas på förevarande stadium.»

Flertalet remissorgan som avstyrker förslaget om alternativa domförhetsregler
framhåller som sin bestämda uppfattning att i tvistemålen med dess
ofta mycket invecklade och svårbedömda rättsfrågor juristkollegium är att
föredraga framför lagfaren domare med nämnd och att domförhetsreglerna
vid genomförandet av en enhetlig underrättsorganisation av denna orsak
bör utformas i enlighet härmed.

Justitiekanslersämbetet framhåller att kommitténs förslag närmast framstår
som en av taktiska skäl betingad kompromiss. Ämbetet anför.

»Som motiv för alternativa domförhetsregler uttalar kommittén att det
kan vara naturligt att domstolen i varje särskilt fall erhåller den sammansättning
som hos parterna inger det största förtroendet. I sammanhanget
har anförts att de flesta indispositiva tvistemål i och för sig torde lämpa
sig för att handläggas under medverkan av nämnd. Som kommittén anför
var frågan om tillskapande av lekmannainflytande i familj erättsmål vid
rådhusrätterna föremål för prövning av 1951 års riksdag. Förslaget avstyrktes
mycket bestämt av styrelsen för Sveriges advokatsamfund och frågan
föll i riksdagen. Det finns därför skäl antaga att vid handläggningen av
tvistemål en juristkollegial sammansättning av domstolen omfattas av större
förtroende av den rättssökande allmänheten än sammansättningen lagfaren
ordförande och nämnd.»

Rådhusrätten i Eskilstuna framhåller, att det skulle vara betänkligt ur
principiell synpunkt att tillerkänna parterna valrätt med avseende å domstolens
sammansättning. Enligt rådhusrättens övertygelse skulle dock alternativet
med nämnd komma att stanna på papperet emedan advokatsamfundet
redan förklarat sig avgjort föredraga juristkollegium. Liknande synpunkter
anlägges av rådhusrätterna i Linköping och Motala. Länsstyrelsen i
Uppsala lön anser att i alla händelser när det gäller indispositiva mål parterna
i princip icke bör äga påverka formerna för domstolarnas sammansättning.
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det icke kan vara
lämpligt att det överlåtes åt parternas mer eller mindre fria skön att bestämma
domstolens sammansättning. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser
rättssäkerhetsskäl kräva att allmänheten kan lita till en domstol med en
viss på förhand given sammansättning. Härtill kommer svårigheterna vid
denna lösning av domförhetsfrågan att från tid till annan beräkna domarkårens
sammansättning och organisation. Svenska kommunförbundet uttalar,
att oavsett om häradsrätts- eller rådhusrättssystemet blir förebilden
för den normala sammansättningen på underrätten, torde det bli sällsynt, att
de processande parterna enas om att begära en sammansättning enligt andrahandsalternativet.
De parter, som enas om ett dylikt val, kommer under
alla omständigheter att befinna sig i en för dem själva mindre tilltalande
situation och åtgärden kan, såsom kommittén framhåller, mycket lätt uppfattas
som ett misstroendevotum mot de lagfarna eller icke lagfarna ledamöter,
som därigenom utestängs från sin normala domarfunktion. Kom -

297

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

munförbundet förordar, att det nuvarande häradssystemet blir tillämpat av
samtliga underrätter även i tvistemål, emedan detta system ger de flesta
variationsmöjligheterna vid utformningen av domkretsarna. Även en ledamot
av Svea hovrätt avvisar tanken att parterna skall ha valfrihet beträffande
sammansättningsformerna. Skulle båda parterna förklara, att de önskar
få målet avgjort av nämnd, kunde detta uppfattas som bristande tillit
till domstolens förmåga att i juristkollegial sammansättning träffa ett riktigt
avgörande. En annan lösning kunde vara, att avgörandet i fråga om
vilken sammansättningsform, som skall tillämpas, träffas av ordförande i
rätten efter parternas hörande.

10t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Bilaga 5

Allmänna underrätter den 1 januari 1968. Antal domare och tidpunkt för

chefsdomares pensionering

Under rubriken icke-ordinarie domare har upptagits även rådhusrättsassessorer
på övergångsstat som tjänstgör vid domstolen.

	Antal domare	Tidpunkt för
			pensionering
	Ordi-	Icke	av härads-
	narie	ordinarie	hövding eller
			borgmästare
Stockholms stad
Stockholms rådhusrätt...................	69	41	1988
Summa	69	41
Stockholms län
1. Rådhusrätten i Södertälje................	3	1,5	1976 1/4
2. Mellersta Roslags domsaga...............	1	1	1974 1/2
3. Norra Roslags domsaga..................	1		vakant
4. Sollentuna och Färentuna domsaga .......	25	1,5	1977
5. Solna domsaga..........................	3	3	1969
6. Stockholms läns västra domsaga..........	2		1973 1/1
7. Svartlösa domsaga.......................	3	2	1974
8. Södertörns domsaga.....................	25	2	1975
9. Södra Roslags domsaga..................	26	2	1973
Summa	29	13
Uppsala län
1. Rådhusrätten i Uppsala..................	5	2	1980 1/9
2. Uppsala läns norra domsaga..............	1	1	1974 1/9
3. Uppsala läns södra domsaga..............	2	1	1977
Summa	8	4
Södermanlands län
1. Rådhusrätten i Eskilstuna................	4	1	1976 1/1
2. Rådhusrätten i Nyköping................	3		1975 1/9
3. Livgedingets domsaga....................	2	1	1976 1/5
4. Nyköpings domsaga.....................	2	1	vakant
5. Oppunda och Villåtinge domsaga..........	2	1,5	1970
Summa	13	4,5
Östergötlands län
1. Rådhusrätten i Linköping................	5	3	1990
2. Rådhusrätten i Motala...................	3		1968 1/6
3. Rådhusrätten i Norrköping...............	6	6	1969 1/12
4. Aska, Dals och Bobergs domsaga..........	1	0,25	1968 1/9
5. Bråbygdens och Finspånga läns domsaga . .	1	1	vakant
6. Folkungabygdens domsaga...............	1	1	1976 1/2

1 Härav 1 särskild inskrivningsdomare.

2 Härav 2 särskilda inskrivningsdomare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

299

	Antal domare		Tidpunkt för
			pensionering
	Ordi-	Icke	av härads-
	narie	ordinarie	hövding eller
			borgmästare
7. Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds
domsaga ...............................	i		vakant
8. Linköpings domsaga.....................	2	0,17	1974 1/6
Summa	20	11,42
Jönköpings län
1. Rådhusrätten i Jönköping ...............	4		1977 1/11
2. Njudungs domsaga......................	1	1	vakant
3. Norra och Södra Vedbo domsaga..........	2		vakant
4. Tveta, Vista och Mo domsaga.............	2	1	1974 1/1
5. Östbo och Västbo domsaga...............	2	1	1981
Summa	It	3
Kronobergs län
1. Rådhusrätten i Växjö....................	3		1972 1/1
2. Mellersta Värends domsaga...............	1		vakant
3. Sunnerbo domsaga......................	1	1	1974 1/6
4. Västra Värends domsaga.................	1	0,25	1985 1/1
5. Östra Värends domsaga..................	1 .	1	1977 1/12
Summa	7	2,25
Kalmar län
1. Rådhusrätten i Kalmar..................	3	2	1976 1/10
2. Norra Möre och Stranda domsaga.........	1		1973 1/6
3. Oskarshamns domsaga...................	2		1989 1/5
4. Sevede och Tunaläns domsaga............	1		1979 1/11
5. Södra Möre domsaga.....................	1	1	1980 1/8
6. Tjusts domsaga..........................	2	1	1972
7. Ölands domsaga.........................	i		1969 1/3
Summa	it	4
Gotlands län
1. Gotlands domsaga.......................	2	1	1980
Summa	2	1
Blekinge län
1. Rådhusrätten i Karlskrona...............	H		1972 1/12
2. Bräkne och Karlshamns domsaga..........	2		1969 1/12
3. Listers och Sölvesborgs domsaga..........	1	1	1971 1/7
4. Östra och Medelsta domsaga..............	2	1	1968
Summa	9	2
Kristianstads län
1. Kristianstads domsaga...................	H	1	1967
2. Ingelstads och Järrestads domsaga........	1	1	vakant
3. Norra Åsbo domsaga.....................	1	1	1976 1/11
4. Södra Åsbo och Bjäre domsaga............	1	1	1974 1/5
5. Västra Göinge domsaga..................	2	1	1975
Summa	9	5
Malmöhus län
1. Rådhusrätten i Malmö...................	18	16	1980 1/3
2. Rådhusrätten i Hälsingborg..............	5	2	1972 1/6
3. Rådhusrätten i Lund....................	3		1972 1/7
4. Frosta och Eslövs domsaga...............	1	1	1979 1/11

1 Härav 1 på övergångsstat.

’ Härav 1 tingsdomartjänst personlig för nuvarande Innehavaren.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

	Antal domare	Tidpunkt för
			pensionering
	Ordi-	Icke	av härads-
	narie	ordinarie	hövding eller
			borgmästare
5. Luggude domsaga.......................	2		vakant
6. Oxie och Skytts domsaga.................	2	1	1970
7. Landskrona domsaga....................	3	1	1976 1/7
8. Torna och Bara domsaga.................	2		vakant
9. Ystads domsaga.........................	2	1	1977 1/6
Summa	38	22
Hallands län
1. Rådhusrätten i Halmstad................	3	0,75	1975 1/2
2. Rådhusrätten i Varberg..................	3		1974 1/9
3. Hallands mellersta domsaga..............	1	1	1976 1/1
4. Hallands norra domsaga..................	1	1,33	1972 1/10
5. Hallands södra domsaga..................	2	1	1972 1/12
Summa	10	4,08
Göteborgs och Bohus län
1. Göteborgs rådhusrätt....................	31	21	1981 1/11
2. Rådhusrätten i Uddevalla................	3		1973 1/2
3. Askims och Mölndals domsaga............	2	1	1975
4. Hisings, Sävedals och Kungälvs domsaga ...	2	1	1975
5. Norrvikens domsaga.....................	1	0,67	1976 1/10
6. Orusts, Tjörns och Inlands domsaga.......	2		1972 1/7
7. Sunnervikens domsaga...................	1	1	1979 1/3
Summa	42	24,67
Älvsborgs län
1. Rådhusrätten i Borås....................	4	2	1981 1/12
2. Rådhusrätten i Vänersborg...............	3		1972 1/11
3. Borås domsaga..........................	1	0,33	1973 1/12
4. Flundre, Väne och Bjärke domsaga........	2	1	1979
5. Kinds och Redvägs domsaga..............	1	0,33	1973 1/8
6. Marks domsaga.........................	1	0,33	vakant
7. Nordals, Sundals och Valbo domsaga......	1		1974 1/1
8. Tössbo och Vedbo domsaga...............	1	0,17	1972 1/5
9. Vättle, Ale och Kullings domsaga.........	>3	1,5	1969
Summa	17	5,67
Skaraborgs län
1. Kinnefjärdings, Kinne och Kållands dom-
saga...................................	2		1973 1/1
2. Skarabygdens domsaga...................	1		1981 1/11
3. Skövde domsaga........................	3		1980
4. Vadsbo domsaga........................	2	1	1978
5. Vartotta och Frökinds domsaga...........	1	1	1975 1/7
6. Åse, Viste, Barne och Laske domsaga......	1		1981 1/11
Summa	10	2
Värmlands län
1. Rådhusrätten i Karlstad.................	4		vakant
2. Fryksdals domsaga......................	1	1	1970 1/2
3. Jösse domsaga..........................	1	1	1969 1/3
4. Mellansysslets domsaga..................	2	0,33	1978 1/7

Härav 1 på övergångsstat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

301

	Antal domare		Tidpunkt för
			pensionering
	Ordi-	Icke	av härads-
	narie	ordinarie	hövding eller
			borgmästare
5. Nordmarks domsaga.....................	i		1968 1/9
6. Södersysslets domsaga...................	t		1983 1/9
7. Älvdals och Nyeds domsaga..............	2		vakant
8. Östersysslets domsaga....................	2	1	1979
Summa	14	3,33
Örebro län
1. Rådhusrätten i Örebro...................	5	1,5	1978 1/1
2. Karlskoga domsaga......................	2	0,25	1979 1/2
3. Lindes och Nora domsaga................	2		1982 1/2
4. Västernärkes domsaga...................	2	1	1974
5. östernärkes domsaga....................	1		1974 1/7
Summa	12	2,75
Västmanlands län
1. Rådhusrätten i Västerås..................	5	2	1971 1/11
2. Västmanlands mellersta domsaga..........	1	0,5	1973 1/6
3. Västmanlands västra domsaga............	3		1973 1/1
4. Västmanlands östra domsaga.............	1	1	1973 1/6
Summa	10	3,5
Kopparbergs län
1. Falu domsaga...........................	4	1	1968 1/9
2. Hedemora domsaga......................	2		1979 1/4
3. Nedansiljans domsaga....................	1	2	1986 1/2
4. Nås och Malungs domsaga................	1	1	1977 1/7
5. Ovansiljans domsaga.....................	1	2	1975
6. Västerbergslags domsaga.................	2		1969 1/12
Summa	11	6
Gävleborgs län
1. Rådhusrätten i Gävle....................	5	1	1981 1/6
2. Bollnäs domsaga........................	1	1	1974 1/10
3. Gästriklands västra domsaga..............	1	0,5	1970 1/3
4. Gästriklands östra domsaga...............	2		1974 1/5
5. Norra Hälsinglands domsaga..............	1	1	1977 1/4
6. Sydöstra Hälsinglands domsaga...........	J2		1969 1/2
7. Västra Hälsinglands domsaga.............	1	0,25	vakant
Summa	13	3,75
Väslernorrlands län
1. Rådhusrätten i Sundsvall.................	4	1	1980 1/4
2. Medelpads domsaga......................	3	1	1971
3. Ångermanlands mellersta domsaga.........	a2		1983 1/7
4. Ångermanlands norra domsaga............	2	1	1985
5. Ångermanlands södra domsaga............	33	1,33	1982
6. Ångermanlands västra domsaga...........	1		1986 1/2
Summa	15	4,33

Härav 1 tingsdomartjänst personlig för nuvarande innehavaren.
Tingsdomartjänsten i domsagan får ej återbesättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd.
Härav 1 på övergångsstat.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr hh år 1969

	Antal domare	Tidpunkt för
			pensionering
	Ordi-	Icke	av härads-
	narie	ordinarie	hövding eller
			borgmästare
Jämtlands län
1. Rådhusrätten i Östersund . .......1........	3		1977 1/3
2. Härjedalens domsaga......;......:........	1		vakant
3. Jämtlands norra domsaga . j.....,........	1,33		1981 1/4
4. Jämtlands västra domsaga................	1,33		1980 1/11
5. Jämtlands östra domsaga .. j..............	1,33		1985 1/5
Summa	8
Västerbottens län
1. Rådhusrätten i Umeå......i..............	4	1	1982 1/10
2. Västerbottens mellersta domsaga . ........;.	1		1974 1/6
3. Skellefteå domsaga......................	*3	22	1983
4. Västerbottens södra domsaga.............	1	1	1984
5. Västerbottens västra domsaga ............	9	1	1968
Summa	ii	5
Norrbottens län
1. Rådhusrätten i Luleå......j..............	3	1	1976 1/12 .
2. Gällivare domsaga ........;..............	4	1	1985
3. Kalix domsaga............1..............	1	1	1985 1/3
4. Luleå domsaga............i...............	3	1,5	1973
5. Piteå domsaga............:..............	2	0,5	1980
6. Torneå domsaga...........i..............	2	1	1984
Summa	15	6
Stockholms rådhusrätt.....<......:........	69	41
Göteborgs rådhusrätt....................	31	21
Rådhusrätten i Malmö...................	18	16
Övriga underrätter summa ..............	306	106,75
Summa hela riket	424	184,75

Härav 1 på övergångsstat.
Tingssekreterartjänst hålls t. v. vakant.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

303

Bilaga 6

Domstolskommitténs förslag till domkretsmdelnmg

För varje domkrets anges de kommunblock, som domkretsen omfattar.
Som namn på kommunblock har använts blockens förutsatta centralorter
enligt inrikesdepartementets indelning. Siffran inom parentes efter varje
namn svarar mot numreringen i kungörelsen den 21 maj 1964 (SFS 1964:
162).

Befolkningsframräkningen till år 1975 har utförts av Statistiska Centralbyrån
(se Statistiska meddelanden, B 1965: 20).

Förklaringar: Hh = häradshövding; Td = tingsdomare; Bin = borgmästare;
Rm = rådman; Fi = fiskal (tingssekreterare).

Stockholms stad

Folkmängd
1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Antal domare
Hh Td

Bni Rm

Stockholms domkrets
Stockholm...............

785 945

783 643

759 699

Summa

785 945

783 643

759 699

74 ;

Kansli och tingsställe i Stockholm. Antalet domare motsvarar domarpersonalen vid Stockholms
rådhusrätt årsskiftet 1965/66.

Stockholms län

1. Norrtälje domkrets

Norrtälje......	........(3)	18 340	19 001	19	132
Hallstavik.....	........ (2)	10 889	10 592	10	480
Rimbo........	........(4)	8 392	8 173	7	664
Östhammar ...	........(1)	9 959	8 871	7	422
	Summa	47 580	46 637	44	698

Kansli i Norrtälje. Tingsställen i Norrtälje och Östhammar.

Befolkningsutvecklingen kan leda till att domkretsen ej ger tillräckligt arbetsunderlag åt en
domstol. Härvid kan övervägas antingen att sammanlägga domkretsen med Upplandsbygdens
domkrets i Uppsala län eller att föra Östhammars kommunblock till Upplandsbygdens domkrets
och återstoden till Södra Roslags domkrets. 2

2. Sollentuna och Färentuna
domkrets

Jakobsberg..........(10) 11 745

Sollentuna........... (11) 20 887

Träkvista/Tappström.. (13) 6 913

Summa 39 545

Kansli och tingsställe i Solna (Haga).

Om Kungsängens kommunblock förs från Uppsala län till Stockholms län förenas blocket med
domkretsen.

Beroende på befolkningsutvecklingen kan senare bildas en särskild domkrets av Jakobsbergs
kommunblock. I denna bör vid ändrad länsindelning ingå Kungsängens kommunblock,.

38 142	86 234
33 145	60 868
8 441	9 181
79 728	156 283	1	3	1= 5

304

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

3. Solna domkrets
Solna/Sundbyberg .... (12)

Summa

Folkmängd			Antal"domare
1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh “ Td Fi
			Bm [Rm
70 385	83 562	103 163
70 385	83 562	103 163	1 5 1= 7

Kansli och tingsställe i Solna.

4. Stockholms läns västra
domkrets

Märsta..............	. (5)	8 541	18 801	36 962
Upplands-Väsby......	• (9)	7 356	12 960	24 266
Vallentuna...........	• (6)	6 553	9 175	12 467
Summa	22 450	40 936	73 695	1	1	1 =	3
Kansli och tingsställe i Stockholm.
5. Svartlösa domkrets Huddinge............	(21)	23 631	44 176	78 060
Tumba..............	(22)	9 960	18 807	29 942
Summa	33 591	62 983	108 002	1	2	1 =	4
Kansli och tingsställe	i Huddinge.
6. Södertälje domkrets Södertälje...........	(24)	56 050	72 963	97 209
Summa	56 050	72 963	97 209	1	3	1 =	5

Kansli och tingsställe i Södertälje.

Om Strängnäs kommunblock i Södermanlands län förs till Stockholms län förenas blocket med
domkretsen.

7. Södertörns domkrets

Bollmora......	......(19)	3 761	16 491	40 150
Gustavsberg . . .	......(17)	8 216	10 108	13 162
Handen.......	......(20)	11 126	27 369	52 090
Nacka.........	...... (18)	29 221	38 135	50 378
Nynäshamn ....	......(23)	13 760	15 882	19 073
	Summa	66 084	107 985	174 853

Kansli och tingsställe i Stockholm.

Eventuellt kan befolkningsutvecklingen framdeles föranleda uppdelning av domkretsen eller
åklagardistrikt; således en domkrets omfattande Gustavsberg och Nacka kommunblock samt en
domkrets omfattande Bollmora, Handens och Nynäshamns kommunblock.

8. Södra Boslags domkrets

Danderyd.......	.....(15)	22 340	28 002	38 887
Lidingö.........	.....(16)	24 338	34 165	50 496
Roslags-Näsby . .	..... (14)	13 053	29 754	46 564
Vaxholm.......	..... (8)	3 679	4 322	5 929
Åkersberga.....	..... (7)	6 207	10 112	15 707
	Summa	69 617	106 355	157 583

Kansli och tingsställe i Stockholm.

Eventuellt kan befolkningsutvecklingen framdeles leda till att en särskild domkrets bildas av
Danderyds och Lidingö kommunblock.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

305

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td
				Bm	Rm
Uppsala län
1. Uppsala domkrets Uppsala..........	.... (3)	93 067	110 848	134 601
	Summa	i 93 067	110 848	134 601	1	5
Kansli och tingsställe i Uppsala.
2. Upplandsbygdens domkrets Alunda...........	.... (4)	9 265	8 636	7 290
Enköping.........	.... (2)	30 729	33 510	41 457
Kungsängen......	.... (1)	3 453	5 782	9 733
Skutskär.........	.... (7)	8 938	10 no	10 878
Tierp.............	.... (6)	18 423	17 414	16 390
Örbyhus/Österbybruk .. (5)	9 189	8 652	7 570
	Summa	79 997	84 104	93 318	1	2

Kansli i Uppsala. Tingsställen i Uppsala och Enköping.

Vid ändrad länsindelning förs Kungsängens kommunblock till Sollentuna och Färentuna domkrets
i Stockholms län samt Skutskärs och Tierps kommunblock till Gävle domkrets i Gävleborgs
län.

Södermanlands län

1. Eskilstuna domkrets

Eskilstuna ....	........(5)	79 178	86 721	90 370
Strängnäs.....	........(6)	19 440	20 119	21 431
	Summa	98 618	106 840	111 801	1	5	2= 8

Kansli i Eskilstuna. Tingsställen i Eskilstuna och Strängnäs.

Om Strängnäs kommunblock förs till Stockholms län förenas blocket med Södertälje domkrets.

2. Katrineholms domkrets

Katrineholm ...	.......(3)	30 798	32 994	35 767
Flen..........	.......(7)	18 682	18 745	16 086
Vingåker......	.......(4)	10 594	9 525	8 098
	Summa	60 074	61 264	59 951	1 1 1= 3

Kansli och tingsställe i Katrineholm.
3. Nyköpings domkrets

Nvköping.....	........(1)	40 538	44 984	49 555
Oxelösund ....	........(2)	6 047	13 810	23 037
	Summa	46 585	58 794	72 592	1	3	—= 4

Kansli och tingsställe i Nyköping.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td
					Bm	Rm
Östergötlands lön
1. Linköpings domkrets Linköping ...........	■ (8)	89 536	98 314	113 574
Kisa.................	(6)	12 749	10 781	9 170
Åtvidaberg...........	■ (7)	12 594	12 670	12 902
Österbymo............	(5)	5 930	4 879	3 523
Summa	120 809	126 644	139 169	1	6

Kansli och tingsställe i Linköping.

Om Österbymo kommunblock förs till Jönköpings län förenas blocket med Eksjö domkrets.

2. Motala domkrets Motala..........	.....(1)	47 S69	47 362	46 656
Boxliolm........	.....(4)	6 809	6 523	5 958
Mjölby..........	.....(2)	21 386	23 602	26 026
Ödeshög.........	.....(3)	7 514	6 279	4 917
	Summa	83 578	83 766	83 557
Kansli i Motala.	Tingsställen i Motala och	Mjölby.
3. Norrköpings domkrets
Norrköping......	.... (10)	112 449	116 089	123 122
Finspång........	.... (9)	21 414	23 772	26 294
Söderköping.....	.... (11)	10 324	9 497	9 570
Valdemarsvik . . . .	.....(12)	11 270	9 514	8 797
	Summa	155 457	158 872	167 783

Kansli och tingsställe i Norrköping.

Jönköpings län

1. Eksjö domkrets

Eksjö.......	.........(5)	19 322	18 213	15 582
Aneby.......	......... (3)	7 057	6 645	5 894
Nässjö......	......... (4)	32 281	33 423	35 316
Sävsjö.......	......... (7)	11 631	11 649	9 040
Tranås......	.........(2)	16 859	18 426	21 400
Vetlanda ....	.........(8)	28 380	28 082	26 488
	Summa	115 530	116 438	113 720

Kansli i Eksjö. Tingsställen i Eksjö, Nässjö, Tranås och Vetlanda.

Om Österbymo kommunblock förs från Östergötlands län till Jönköpings län förenas blocket
med domkretsen. 2

2. Jönköpings domkrets

Jönköping............(1) 92 113 101 357 110 576

Summa 92 113 101 357 110 576 1 5 1= 7

Kansli och tingsställe i Jönköping.

Om Habo kommunblock förs från Skaraborgs län till Jönköpings län förenas blocket med domkretsen.

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td
					Bm	Rm
3. Värnamo domkrets
Värnamo............	(9)	24 927	27 734	30 502
Gislaved.............	(11)	21 682	23 838	24 923
Gnosjö..............	(10)	6 650	7 419	7 718
Hvltebruk...........	(12)	11 677	11 195	10 100
Vaggeryd/Skillingaryd	(8)	10 646	11 234	11 651
Summa	75 582	81 420	84 894	1	2

Kansli i Värnamo. Tingsställen i Värnamo och Reftele.

Kronobergs län

1. Ljungby domlcrets

Ljungby .....	......... (1)	24 179	25 215	26 958
Markaryd/Strömsnäsbruk	10 684	11 034	11 124
Älmhult.....	.........(3)	15 243	15 182	13 365
	Summa	50 106	51 431	51 447

Kansli och tingsställe i Ljungby.

1. Växjö domkrets Växjö...........	.....(5)	45 237	52 044	62 104
Alvesta..........	.....(4)	18 584	18 815	18 113
Lessebo.........	.....(8)	8 495	8 384	7 961
Tingsryd........	.....(6)	17 168	15 643	14 643
Åseda/Lennliovda .	.....(7)	13 613	12 648	10 279
	Summa	103 097	107 534	113 100

Kansli och tingsställe i Växjö.

Kalmar län

1. Kalmar domkrets Kalmar...........	... (9)	46 820	49 776	53 400
Borgholm.........	... (ID	13 158	11 190	9 443
Emmaboda.......	... (8)	11 493	11 381	10 636
Mörbylånga.......	. . . .(12)	11 779	10 226	8 450
Nybro............	... (7)	20 759	21 768	22 473
Torsås............	... (10)	9 601	8 133	6 851
	Summa	113 610	112 474	111 253
Kansli i Kalmar. Tingsställen i Kalmar	och Borgholm.
2. Oskarshamns domkrets
Oskarshamn......	.... (5)	23 631	24 784	26 001
Hultslred/Virserum	.... (3)	20 323	19 520	17 515
Högsby...........	.... (4)	10 294	9 000	7 849
Mönsterås........	.....(6)	11 473	13 545	15 306
	Summa	65 721	66 849	66 671

1 4 1= 6

1 2 —= 3

Kansli och tingsställe i Oskarshamn.

308

Kungl. Maj. ts proposition nr H år 1969

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td
					Bm	Rtn
3. Västerviks domkrets
Västervik.....	........(1)	42 583	42 038	42 655
Vimmerby ....	........(2)	17 949	17 402	16 249
	Summa	60 532	59 440	58 904	1	2

Kansli i Västervik. Tingsställen i Västervik och Vimmerby.

Gotlands län

1. Gotlands domkrets

Visby................... 56 927 53 742 52 594

Summa 56 927 53 742 52 594 1 2 —=

Kansli och tingsställe i Visby.

Blekinge län

1. Karlshamns domkrets

Karlshamn . . .	........(3)	27 553	29 971	35 342
Olofström.....	........(5)	11 916	15 966	15 026
Sölvesborg ....	........(4)	14 299	14 694	15 208
	Summa	53 768	60 631	65 576	1 3 —=

Kansli i Karlshamn. Tingsställen i Karlshamn och Sölvesborg.

2. Karlskrona domkrets

Karlskrona...........(1) 63 121 60 251 61 846

Ronneby.............(2) 28 498 28 439 31 206

Summa 91 619 88 690 93 052 1 4 1 =

Kansli i Karlskrona. Tingsställen i Karlskrona och Ronneby.

Kristianstads län

1. Hässleholms domkrets

Hässleholm . ..	........(7)	43 327	45 190	47 676
Osby.........	........(6)	13 710	13 690	12 461
Perstorp ....	........(8)	5 359	7 275	8 908
	Summa	62 396	66 155	69 045	1 2

Kansli och tingsställe i Hässleholm.

2. Kristianstads domkrets

Kristianstad . . .	.......(3)	63 744	63 168	63 534
Broby.........	.......(5)	12 671	13 413	14 057
Bromölla......	.......(4)	8 997	9 966	11 295
	Summa	85 412	86 547	88 886	1 3 1

Kansli och tingsställe i Kristianstad.

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

309

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td i
					Bm	Rm
3. Ängclholms domkrets
Ängelholm ....	....... (12)	23 921	25 632	28 028
Båstad.......	.......(13)	10 845	10 361	9 932
Klippan......	....... (9)	15 284	16 014	18 268
Åstorp.......	....... (11)	8 663	10 119	11 814
Örkelljunga . . .	.......(10)	8 832	8 407	7 706
	Summa	67 545	70 533	75 748	1	3

Kansli och tingsställe i Ängelholm.

Simrishamns (1) och Tomelilla (2) kommunblock förs till Ystads domkrets i Malmöhus län.

Malmöhus län

1. Eslövs domkrets

Eslöv......	.........(15)	23 203	24 137	29 077
Hörby......	.........(16)	13 827	12 246	9 726
Höör.......	.........(17)	9 300	8 857	8 657
	Summa	46 330	45 240	47 460	1 1 1= 3

Kansli och tingsställe i Eslöv.

2. Hälsingborgs domkrets

Hälsingborg ....	........(2)	88 529	94 130	105 269
Bjuv..........	........(3)	10 476	11 795	13 882
Höganäs.......	........(1)	16 155	17 459	18 814
	Summa	115 160	123 384	137 965	1 6 2= 9

Kansli och tingsställe i Hälsingborg.

3. Landskrona domkrets

Landskrona ....	........(4)	33 367	36 128	38 145
Svalöv.......	........(5)	12 703	12 214	10 853
	Summa	46 070	48 342	48 998

Kansli och tingsställe i Landskrona.

4. Lunds domkrets

Lund........	.........(7)	54 622	66 224	84 248
Kävlinge ....	.........(6)	11 728	12 585	14 363
	Summa	66 350	78 809	98 611

Kansli och tingsställe i Lund.

5. Malmö domkrets

Malmö.......	........(9)	230 894	274 438	334 167
Lomma.......	........(8)	6 685 i	8 725	12 369
	Summa	237 579	283 163	346 536	1	18	11= 30

Kansli och tingsställe i Malmö.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1969

Folkmängd Antal domare

		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td Fi
					Bm	Rm
6. Trelleborgs domkrets
Trelleborg.......	.... (11)	32 853	34 978	36 648
Vellinge.........	. . . . (10)	8 415	9 552	10 267
	Summa	41 268	44 530	46 915	1	1 —= 2
Kansli och tingsställe i Trelleborg.
7. Ystads domkrets
Ystad...........	.... (13)	26 869	24 746	20 307
Simrishamn......		23 205	21 497	19 684
Sjöbo...........	.... (14)	15 970	13 963	10 982
Skurup ..........		12 274	10 800	9 980
Tomelilla........	.... (2)	15 710	13 667	13 121
	Summa	94 028	84 673	74 074	1	3 1=5

Kansli i Ystad. Tingsställen i Ystad och Simrishamn.

Hallands län

1. Halmstads domkrets

Halmstad............. (1) 59 835

Laholm............... (2) 19 920

Summa 79 755
Kansli och tingsställe i Halmstad.

2. Varbergs domkrets

Varberg..............(4) 33 407

Falkenberg...........(3) 30 238

Summa 63 645
Kansli i Varberg. Tingsställen i Varberg och Falkenberg.

Kungsbacka (5) kommunblock förs till Mölndals domkrets i Göteborgs och Bohus län.

66 211	72 842
19 146	17 661
85 357	90 503	1	4	1= 6

35 680	39 348
30 909	31 407
66 589	70 755	1	2	—= 3

Göteborgs och
Bohus län

1. Göteborgs domkrets

Göteborg.............(4) 397 269 447 193

Summa 397 269 447 193

Kansli och tingsställe i Göteborg.

497 698
497 698

1 31 16= 48

2. Mölndals domkrets

Mölndal.......	.......(3)	27 406	37 240	46 941
Kungsbacka____		17 270	21 022	26 494
Mölnlycke.....	.......(1)	9 560	12 421	16 774
	Summa	54 236	70 683	90 209	1 2 1= 4

Kansli och tingsställe i Göteborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

311

Folkmängd

1/1 1956 1/1 1966

Antal domare

1/1 1975 Hh Td Fi
Bm Rm

3. Södra Bohus domkrets

Kungälv.........	.....(6)	15 002	20 338	26 494
Orust...........	.....(9)	10 227	8 901	7 827
Partilie..........	.....(2)	9 560	20 016	36 618
Stenungsund......	.....(7)	5 888	9 851	16 314
Tjörn (Skärhamn) .	..... (8)	8 572	8 509	8 336
Öckerö..........	.....(5)	7 171	7 487	7 313
	Summa	56 420	75 102	102 902

Kansli i Göteborg. Tingsställen i Göteborg och Stenungsund.

4. Uddevalla domkrets

Uddevalla.....	......(10)	38 253	47 336	52 521
Gravarne ......	......(12)	11 287	9 758	8 711
Lysekil........	......(11)	14 516	13 812	13 566
Munkedal.......	......(13)	10 724	10 121	8 772
Strömstad.....	......(15)	10 820	9 993	9 502
Tanumshede . . .	...... (14)	13 487	11 342	8 482
	Summa	99 087	102 362	101 554

Kansli i Uddevalla. Tingsställen i Uddevalla och Strömstad.

Älvsborgs län

1. Alingsås domkrets

Alingsås......	.......(10)	19 826	22 269	23 365
Herrljunga ....	.......(12)	9 781	8 366	8 467
Lerum.......	....... (9)	12 458	16 961	19 965
Surte.........	....... (8)	12 762	14 825	17 118
Vårgårda.....	....... (11)	8 123	7 886	7 488
	Summa	62 950	70 307	76 403

Kansli och tingsställe i Alingsås.

2. Borås domkrets

Borås........	....... (17)	93 983	103 379	106 832
Kinna........	.......(16)	27 477	27 673	26 429
Svenljunga . . .	.......(15)	10 450	9 775	8 405
Tranemo.....	....... (14)	10 531	11 357	10 790
Ulricehamn ...	.......(13)	22 285	21 582	19 968
	Summa	164 726	173 766	172 424
Kansli i Borås. Tingsställen	i Borås och Ulricehamn.
3. Trollhättans domkrets
Trollhättan . . .	........(6)	36 115	43 028	51 473
Lilla Edet ....	........(7)	9 138	9 575	8 918
Nossebro......	10 820	9 812	8 374
	Summa	56 073	62 415	68 765

1 2 —= 3

1 6 2= 9 1

1 2 —= 3

Kansli och tingsställe i Trollhättan.

Nossebro kommunblock omfattar huvuddelen av Bjärke kommun i Älvsborgs län samt Essunga
kommun i Skaraborgs län.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Folkmängd Antal domare

		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td Fi
					Bm	Rm
4. Vänersborgs domkrets
Vänersborg . . .	........(5)	29 755	31 464	34 407
Färgelanda . . .	........(3)	7 757	6 680	5 311
Mellerud......	........(4)	12 425	11 160	10 568
	Summa	49 937	49 304	50 286	1	1 1= 3
Kansli i Vänersborg. Tingsställen i Vänersborg och Mellerud.

5. Åmåls domkrets Åmål............	.....(1)	14 015	13 788	13 731
Bengtsfors.......	.....(2)	19 831	18 158	17 349
Säffle...........		19 313	20 016	20 491
	Summa	53 159	51 962	51 571

Kansli i Åmål. Tingsställen i Åmål och Bengtsfors.

Befolkningsutvecklingen kan medföra att denna domkrets framdeles sammanläggs med Arvika
domkrets i Värmlands län.

Skaraborgs län

1. Falköpings domkrets

Falköping . . . .	........ (7)	31 785	33 187	36 989
Habo........	........ (8)	9 239	9 380	9 557
Skara........	........(6)	16 014	16 253	15 418
Tidaholm.....	........(9)	13 044	12 765	12 588
	Summa	70 082	71 585	74 552

Kansli i Falköping. Tingsställen i Falköping, Skara och Tidaholm.

Alternativt förs Skara kommunblock till Lidköpings domkrets.

Om Habo kommunblock förs till Jönköpings län förenas blocket med Jönköpings domsaga.

2. Lidköpings domkrets

Lidköping . . . .	......... (4)	32 933	33 475	33 631
Grästorp.....	........(1)	6 345	5 598	5 056
Götene.......	........(5)	13 275	12 156	11 233
Vara.........	........(3)	19 277	17 892	16 979
	Summa	71 830	69 121	66 899

Kansli och tingsställe i Lidköping.

3. Mariestads domkrets

Mariestad.....	........ (15)	19 274	22 870	28 351
Gullspång.....	....... (16)	6 363	6 246	5 456
Karlsborg.....	.......(12)	10 025	9 038	8 020
Töreboda.....	.......(14)	11 787	10 870	9 355
	Summa	47 449	49 024	51 182

Kansli och tingsställe i Mariestad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

313

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td
					Bm	Rm
4. Skövde domkrets
Skövde ..........	.... (13)	34 943	40 897	48 754
Hjo.............	.... (10)	8 121	7 373	7 125
Tibro ...........	.... (11)	8 681	9 786	10 364
	Summa	51 745	58 056	66 243	1	2

Kansli och tingsställe i Skövde.

Nossebro (2) kommunblock förs till Trollhättans domkrets i Älvsborgs län.

Värmlands län

1. Arvika domkrets

Arvika . .	............ (12)	30 744	28 385	28 037
Åmotfors	...........(11)	11 732	10 539	9 663
Årjäng . .	............(10)	12 403	10 634	9 058
	Summa	54 879	49 558	46 758	1 1	—= 2
Kansli i	Arvika. Tingsställen	i Arvika och	Årjäng —	Jämför Åmåls domkrets.
2. Karlstads domkrets
Karlstad	............. (4)	58 294	67 551	80 156
Forshaga	.............(7)	9 886	9 496	8 553
Grums . .	.............(8)	9 607	9 896	9 6S1
Kil.....	............. (6)	7 517	7 806	7 305
Skoghall .	.............(5)	9 103	10 504	11 802
	Summa	94 407	105 253	117 497	1 5	2= 8

Kansli och tingsställe i Karlstad.

3. Kristinehamns domkrets

Kristinehamn . .	.......(1)	27 558	28 346	26 213
Filipstad......	....... (3)	19 057	17 420	16 352
Storfors.......	....... (2)	6 579	6 002	4 621
	Summa	53 194	51 768	47 186
Kansli i Kristinehamn. Tingsställen i Kristinehamn och	Filipstad.

Befolkningsutvecklingen kan medföra att denna domkrets framdeles
stads domkrets.

1 2 —= 3

sammanläggs med Karl -

4. Sanne domkrets

Sunne ........	....... (13)	17 801	15 121	12 469
Hagfors......	....... (17)	14 814	15 364	14 006
Kyrkheden . . .	....... (16)	8 612	7 625	7 226
Munkfors.....	.......(18)	6 225	6 052	5 780
Sysslebäck ....	.......(15)	6 665	5 259	3 061
Torsby.......	.......(14)	12 590	11 260	10 024
	Summa	66 707	60 681	52 566	1	2	— = 3
Kansli i Sunne. Tingsställen	i Sunne,	Råda och Likenäs.

Örebro län

1. Karlskoga domkrets .. (8) 33 885

Degerfors.............(7) 10 705

Summa 44 590

38 019

11 143

49 162

42 448

11 706

54 154 1

1= 3

Kansli och tingsställe i Karlskoga.
Säffle (9) kommunblock förs till Åmåls

domkrets i Älvsborgs län.

314

Knngl. Maj:ts proposition nr H år 1969

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td Fi
					Bm	Rm
2. Lindesbergs domkrets
Hällefors......	....... (10)	10 643	12 300	11 029
Kopparberg .. . .	.......(12)	9 923	8 445	5 669
Lindesberg.....	.......(H)	24 873	25 229	23 755
Nora..........	....... (9)	9 892	9 452	8 753
	Summa	55 331	55 426	49 206	1	1 —

Kansli i Lindesberg, Tingsställen i Lindesberg och Nora.

3. Närkesbygdens domkrets

Askersund............(5) 13 414 11 765 10 914

Hallsberg.............(3) 10 676 11 790 12 803

Kumla...............(2) 14 820 14 905 14 810

Laxå.................(6) 8 273 9 180 8 845

Påisboda.............(4) 9 993 8 858 7 406

Summa 57 176 56 498 54 778 1 2

Kansli i Örebro. Tingsställen i Örebro och Askersund.

4. Örebro domkrets

Örebro............... (1) 99 759	107 738	117 078
Summa 99 759	107 738	117 078
Kansli och tingsställe i Örebro.

Västmanlands län
1. Köpings domkrets
Köping...........	.... (4)	24 304	27 908	28 446
Arboga...........	.... (6)	14 007	14 920	17 204
Kungsör..........	.. .. (5)	7 039	7 596	8 903
Skinnskatteberg . . .	.. .. (8)	6 132	5 732	4 116
	Summa	51 482	56 156	58 669

Kansli och tingsställe i Köping.

2. Västerås domkrets

Västerås..............(1) 80 616

Summa SO 616
Kansli och tingsställe i Västerås.

103 616 124 194

103 616 124 194 1 4 1= 6

3. Västmanlandsbygdens
domkrets

Hallstahammar ..	..... (2)	14 790	18 755	22 566
Heby..........	.....(11)	15 881	14 077	12 383
Sala............	.....(10)	20 695	20 020	18 352
Surahammar ....	..... (3)	9 609	11 027	8 574
	Summa	60 975	63 879	61 875

Kansli i Västerås. Tingsställen i Västerås och Sala.

Fagersta (7) och Norbergs (9) kommunblock förs till Hedemora domkrets i Kopparbergs län.
Alternativt förs Fagersta och Norbergs kommunblock till Västmanlandsbygdens domkrets,
vars kansli för sådant fall förläggs till Sala. I stället flyttas då Hallstahammars och Surahammars
kommunblock till Köpings domkrets.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

315

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td	Fi
					Bm	Rm
Kopparbergs län
1. Falu domkrets Falun...........	......(1)	43 841	45 496	45 726
Borlänge........	......(2)	35 824	41 099	46 988
Mockfjärd.......	......(3)	8 329	8 285	8 028
Säter............	......(4)	10 425	10 119	9 725
	Summa	98 419	104 999	110 467	1	4	1 =
Kansli och tingsställe i Falun.
2. Hedemora domkrets
Hedemora......	......(5)	19 050	18 079	17 581
Avesta.........	......(6)	27 710	29 431	29 497
Fagersta........	15 401	16 704	15 602
Norberg........		7 601	7 225	5 947
	Summa	69 762	71 439	68 627	1	2	1 =

Kansli i Hedemora. Tingsställen i Hedemora och Fagersta.

Alternativt kan domkretsen omfatta endast Hedemora och Avesta kommunblock. Se Västmanlands
län.

3. Ludvika domkrets

Ludvika........	.......(7)	33 688	34 947	35	133
Smedjebacken ...	....... (8)	12 891	13 469	13	456
Vansbro........	....... (9)	10 600	9 805	9	942
	Summa	57 179	58 221	58	531
Kansli och tingsställen i Ludvika.

4. Mora domkrets Mora............	.... (13)	17 356	17 157	17 718
Leksand.........	.... (11)	13 770	12 787	11 022
Malung..........	.... (10)	13 268	12 674	12 222
Orsa............	.... (14)	10 784	9 570	7 865
Rättvik.........	.... (12)	10 432	9 530	9 601
Älvdalen........	.... (15)	11 073	9 998	7 182
	Summa	76 683	71 716	65 610

Kansli i Mora. Tingsställen i Mora, Leksand, Malung och Särna.

Gävleborgs län

1. Gävle domkrets

Gävle................(1) 75 834 82 467 90 828

Summa 75 834 82 467 90 828 1 5 1= 7

Kansli och tingsställe i Gävle.

Om Skutskärs och Tierps kommunblock förs från Uppsala län till Gävleborgs län förenas
blocken med domkretsen.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1969

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td
					Bm	Rm
2. Sandvikens domkrets
Sandviken ....	........(2)	39 052	40 859	43 676
Hofors.......	........(3)	14 448	16 559	18 031
Ockelbo......	........(4)	8 320	7 463	6 873
	Summa	61 820	64 881	68 580	1	2

Kansli och tingsställe i Sandviken.

3. Hudiksvalls domkrets

Hudiksvall ....	....... (9)	35 873	35 440	33 680
Bergsjö.......	.......(10)	13 652	12 033	10 430
Ljusdal.......	....... (8)	28 479	24 574	20 631
	Summa	78 004	72 047	64 741	II 1 CM r-l

Kansli i Hudiksvall. Tingsställen i Hudiksvall och Ljusdal.

4. Söderhamns domkrets

Söderhamn . . .	........ (5)	32 928	32 245	31 029
Bollnäs.......	........(6)	35 308	33 540	33 162
Edsbyn.......	........(V)	8 647	8 092	7 438
	Summa	76 883	73 877	71 629

Kansli i Söderhamn. Tingsställen i Söderhamn och Bollnäs.

Västernorrlands län

1. Sundsvalls domkrets

Sundsvall.....	......... (2)	63 101	71 398	82 386
Matfors.......	......... (3)	11 577	10 141	8 919
Timrå........	......... (4)	22 344	21 416	20 521
Ånge.........	.........(1)	19 220	16 862	13 337
	Summa	116 242	119 817	125 163

Kansli och tingsställe i Sundsvall.
2. Härnösands domkrets

Härnösand ....	........ (5)	28 526	27 640	25 422
Kramfors.....	........ (6)	36 322	31 452	27 130
	Summa	64 848	59 092	52 552

Kansli och tingsställe i Härnösand.

3. Sollefteå domkrets

Sollefteå.....	......... (7)	31 557	25 954	21 565
Ramsele.....	.........(8)	15 399	11 839	7 673
	Summa	46 956	37 793	29 238	1 1

Kansli i Sollefteå. Tingsställen i Sollefteå och Ramsele.

Befolkningsutvecklingen kan leda till att domkretsen ej ger tillräckligt arbetsunderlag åt
en domstol. Den bör därvid förenas med Härnösands domkrets.

317

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1969

	Folkmängd			Antal domare
	1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	I-Ih	Td
				B in	Rm
4. Örnsköldsviks domkrets Örnsköldsvik.......... (9)	61 319	60 783	60 921
Summa	61 319	60 783	60 921	1	2
Kansli och tingsställe i Örnsköldsvik.

Jämtlands län
1. Östersunds domkrets
Östersund........	.... (3)	40 838	43 307	45 331
Lit...............	. ... (4)	11 182	8 717	6 671
	Summa	52 020	52 024	52 002	1 2
Kansli och tingsställe i Östersund.
2. Jämtlandsbygdens
domkrets
Bräcke...........	• • •• (2)	12 383	10 982	11 357
Hammarstrand ... .	.... (1)	11 927	9 744	6 694
Järpen...........	.... (7)	11 538	10 124	9 991
Krokom..........	.... (6)	17 670	14 509	12 092
Strömsund........	.... (5)	10 978	9 405	6 544
Sveg.............	.... (9)	15 734	13 517	9 648
Svenstavik........	.... (8)	12 144	10 658	8 910
	Summa	92 374	78 939	65 236	1 2

Kansli i Östersund. Tingsställen i Östersund, Strömsund, Sveg och Ragunda.

Västerbottens län

1. Lycksele domkrets Lycksele..........	... (8)	15 825	15 316	14 237
Storuman.........	... (9)	10 839	9 684	8 844
Sorsele...........	... (10)	5 983	5 012	3 897
Vilhelmina........	... (11)	10 733	9 715	6 488
Åsele.............	... (12)	13 269	11 026	9 388
	Summa	56 649	50 753	42 854	1	1	1= 3
Kansli i Lycksele. Tingsställen i Lycksele,	Storuman,	Vilhelmina och Åsele.
2. Skellefteå domkrets
Skellefteå.........	.... (6)	74 070	72 201	69 112
Norsjö............	.... (7)	12 823	11 633	10 695
	Summa	86 893	83 834	79 807	1	2	—= 3
Kansli i Skellefteå. Tingsställen i Skellefteå och Norsj	ö.
3. Umeå domkrets Umeå............	.... (1)	50 452	61 296	78 033
Nordm alin g.......	.... (2)	10 118	8 703	7 210
Robertsfors.......	.... (5)	9 740	8 392	6 871
Vindeln..........	.... (3)	10 455	8 492	6 183
Vännäs ...........	.....(4)	13 880	12 404	10 987
	Summa	94 645	99 287	109 284	1	5	1= 7

Kansli i Umeå. Tingsställen i Umeå och Ånäset.

318

Kungl. Maj. ts proposition nr H år 1969

		Folkmängd			Antal domare
		1/1 1956	1/1 1966	1/1 1975	Hh	Td
					Bm	Rm
Norrbottens län
1. Bodens domkrets
Boden ...........	.....(6)	27 736	28 002	28 954
Jokkmokk.......	.....(7)	9 267	10 106	8 855
	Summa	37 003	38 108	37 809	1	2
Kansli i Boden.	Tingsställen i Boden och	Jokkmokk.
2. Gällivare domkrets
Gällivare........	.... (13)	24 849	27 056	28 012
Kiruna..........	.... (14)	23 799	29 785	34 017
	Summa	48 648	56 841	62 029	1	4
Kansli i Gällivare. Tingsställen i Gällivare	, Kiruna, Yittangi och	Karesuando.
3. Kalix domkrets
Kalix...........	.... (8)	20 060	18 299	16198
Haparanda......	.... (10)	10 357	9 612	8 146
Paj ala...........	.... (12)	15 089	12 818	9 801
Överkalix........	.... (9)	9 065	7 518	6 603
Övertorneå......	.... (11)	10 046	8 685	6 973
	Summa	64 617	56 932	47 721	1	2
Kansli i Kalix. Tingsställen i	Kalix, Haparanda, Bränna	(Överkalix) och Pajaia.
4. Luleå domkrets
Luleå...........	.....(5)	45 333	53 181	67 586
	Summa	45 333	53 181	67 586	1	2
Kansli och tingsställe i Luleå.
5. Piteå domkrets
Piteå............	.....(1)	29 662	31 033	37 135
Arjeplog.........	......(4)	5 711	5 063	4 056
Arvidsjaur.......	.....(3)	10 754	9 374	9 446
Älvsbyn.........	.....(2)	9 303	9 292	9 717
	Summa	55 430	54 762	60 354	1	1

Kansli i Piteå. Tingsställen i Piteå, Arvidsjaur och Arjeplog.

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

319

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
29 november 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Palme,
Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lydelse av 11 §
statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 27b) och anför.

Inledning

Enligt det till lagrådet den 25 juli 1968 remitterade förslaget till lag om
skydd mot miljöfarlig verksamhet skall talan om ersättning eller annat enskilt
anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet instämmas till fastighetsdomstol.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

Bestämmelser om fastighetsdomstol har tagits upp i förslag till en lag om
fastighetsdomstol, vilket förslag, jämte vissa lagförslag som hänför sig till
de allmänna underrätternas organisation, remitterades till lagrådet den 19
april 1968. Det ifrågavarande lagförslaget innehåller bl. a. följande. I varje
län skall finnas en fastighetsdomstol. Kungl. Maj :t kan dock föreskriva att
annat område än län skall utgöra domkrets för domstolen. Den allmänna
underrätt inom domkretsen som Kungl. Maj :t bestämmer skall vara fastighetsdomstol.
Domstolen består av ordförande samt fyra andra ledamöter,
varav två nämndemän. Ordföranden utses bland de lagfarna domarna i den
allmänna underrätten. Av domstolens övriga ledamöter skall en vara lagfaren
domare i underrätten eller i annan underrätt eller i vattendomstol
samt en ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.

Remissen angående de allmänna underrätternas organisation m. m. omfattar
också förslag till lag om ändrad lydelse av It § statst jänstemannalagen.
Enligt 11 § första stycket statstjänstemannalagen i dess nuvarande
lydelse är enligt huvudregeln tjänsteman skyldig att utöva annan statlig
tjänst enligt bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar. Från denna huvud -

320

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

regel görs det undantaget att innehavare av ordinarie domartjänst är skyldig
att utöva endast jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör.
I det remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen
görs en viss begränsning av undantagets räckvidd. Sålunda
skall annan ordinarie underrättsdomare än chefsdomaren — i det
i remissen ingående förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken benämnd
lagman i tingsrätt — vara skyldig att dessutom tjänstgöra som ledamot i
annan underrätt inom samma hovrättsområde vid handläggning för vilken
krävs fler lagfarna domare än en. Sådan tjänstgöringsskyldighet skall också
åligga ordinarie vattenrättsdomare. Förslaget avses i likhet med övriga lagförslag
som omfattas av remissen träda i kraft den 1 januari 1971. Kungl.
Maj :t föreslås dock få befogenhet att förordna att de nya bestämmelserna
skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande domare i viss underrätt eller
vattendomstol.

I remissen angående de allmänna underrätternas organisation berörs också
vattenrättsingenjör ernås tjänstgöringsskyldighet (remissprotokollet s.
196). Det erinras att vattenrättsingenjör er nu enligt 11 kap. 3 § vattenlagen
kan åläggas att tjänstgöra vid mer än en vattendomstol. Vidare anförs, att
frågan i vad mån de bör kunna tas i anspråk för tjänstgöring i fastighetsdomstol
torde få prövas i lagstiftningsärendet angående skydd mot miljöfarlig
verksamhet.

I remissen om lagstiftning angående skydd mot miljöfarlig verksamhet utvecklas
vissa synpunkter på den tekniska sakkunskap fastighetsdomstol bör
ha i mål enligt nämnda lagstiftning (remissprotokollet s. 198). I huvudsak
anförs följande. I mål om ersättning på grund av miljöfarlig verksamhet
träder behovet av erfarenhet av och sakkunskap i fastighets- och skadevärdering
i förgrunden. Detta innebär emellertid inte att rent teknisk sakkunskap
ej skulle vara behövlig. Också i ersättningsmål kan det ibland bli fråga
om att klarlägga rent tekniska förhållanden och förlopp, t. ex. att utröna
orsakssammanhang mellan vissa drift- eller reningsåtgärder och föroreningsskador.
Ännu starkare kan rent tekniska synpunkter göra sig gällande
i mål som avser skyddsanordningar, ändringar i driftsätt och andra åtgärder
för att motverka förorening eller störning av annat slag. Behov föreligger
således av teknisk sakkunskap utöver den som en uteslutande på värderingsfrågor
specialiserad ledamot besitter. Det finns emellertid f. n. ingen
utbildningsgång som tillförsäkrar allsidig sakkunskap inom avlopps- och
immissionsområdet som den tekniska ledamoten helst borde ha. I likhet med
vad som gäller för vattendomstolarna får man sikta på tekniker med lämplig
grundutbildning och erfarenhet och sedan vidga deras kunskapsområde
genom fortbildningskurser. Behovet av att den tekniska ledamoten har detaljerade
kunskaper på olika områden skall dock inte överdrivas. I den mån
speciell expertis behöver tillföras målen bör det ske genom att utomstående
sakkunniga förordnas på sätt som nu sker inom vattenrättsskipningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

321

Departementschefen

När det gäller att utse teknisk ledamot i fastighetsdomstol kan det i många
fall — åtminstone under den övergångstid då domstolen endast har att
handlägga mål om enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet —
vara lämpligt att anlita vattenrättsingenjör. Säkerligen kommer vattenrättsingenjörer
att frivilligt ställa sig till förfogande för sådan tjänstgöring i närbelägen
fastighetsdomstol i den mån det kan ske utan hinder för deras verksamhet
i vattendomstolen. Formella garantier bör dock finnas för att fastighetsdomstol
alltid skall kunna sammansättas på sådant sätt att behövlig
sakkunskap är företrädd. I likhet med vad som i remissen angående de allmänna
underrätternas organisation föreslås i fråga om ordinarie underrättsdomares
tjänstgöringsskyldighet i kollegialt sammansatt domstol bör därför
bestämmelser införas i statstjänstemannalagen om skyldighet för ordinarie
vattenrättsingenjör att tjänstgöra som teknisk ledamot i fastighetsdomstol.

Vattenrättsingenjör är anställd vid samtliga vattendomstolar men är
tjänstgöringsskyldig företrädesvis vid en av domstolarna. Skyldigheten för
vattenrättsingenjör att tjänstgöra vid fastighetsdomstol bör av praktiska
skäl i första hand gälla sådan domstol som är belägen i eller i närheten av
kansliorten för den vattendomstol som hans tjänstgöringsskyldighet företrädesvis
avser. Det torde få ankomma på vattenöverdomstolen att tillse att
tjänstgöringsskyldigheten planeras på sådant sätt att minsta möjliga olägenhet
uppstår för tjänstemannen och vattendomstolen. Med hänsyn till de speciella
anställningsförhållanden som gäller för vattenrättsingenjör bör tjänstgöringsskyldigheten
i fastighetsdomstol inte begränsas till någon viss sådan
domstol.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag i samråd med chefen för
civildepartementet att i 11 § statstjänstemannalagen görs det tillägget att
ordinarie vattenrättsingenjör skall vara skyldig att tjänstgöra som teknisk
ledamot i fastighetsdomstol. Med hänsyn till att lagrådet ännu inte påbörjat
granskningen av remissen angående de allmänna underrätternas organisation
hör — med återkallande av denna remiss såvitt avser förslaget till lag
om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen — lagrådet nu föreläggas
förslag till ändring av 11 § statstjänstemannalagen vilket avser utvidgad
tjänstgöringsskyldighet för såväl annan ordinarie underrättsdomare än
chefsdomare samt ordinarie vattenrättsdomare som ordinarie vattenrättsingenjör.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni
1965 (nr 274). Lagförslaget torde få fogas till protokollet i detta ärende som

II Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

bilaga1. Som motiv för lagförslaget såvitt avser den utvidgade tjänstgöringsskyldigheten
för annan ordinarie underrättsdomare än chefsdomare och för
ordinarie vattenrättsdomare åberopas vad som i detta hänseende anförts i
remissen angående de allmänna underrätternas organisation.

Hemställan

Jag hemställer att — med återkallande av remissen angående de allmänna
underrätternas organisation i motsvarande del — lagrådets utlåtande över
förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni
1965 (nr 274) inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

1 Bilagan har uteslutits här. Frånsett vissa redaktionella ändringar är den likalydande
med det vid propositionen fogade lagförslaget 4).

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

323

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
14 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om de allmänna underrätternas
sammansättning i vissa mål m. m. och anför.

1. Inledning

Enligt beslut av Kungl. Maj :t den 19 april 1968 remitterades till lagrådet
ett flertal förslag, som rör de allmänna underrätternas organisation m. in.
Granskning av förslagen pågår f. n. i lagrådet. Syftet med förslagen är bl. a.
att införa enhetlig organisation av de allmänna underrätterna. Avsikten är
också att få vissa allmänna riktlinjer för den framtida domkretsindelningen
fastslagna.

Flertalet av de lagändringar som föreslås gäller rättegångsbalken (RB)
och de innebär i korthet följande. De allmänna underrätterna skall utgöras
av tingsrätter, som ersätter nuvarande häradsrätter och rådhusrätter. Vid
särskild huvudförhandling i tvistemål skall tingsrätt ha sådan s. k. juristkollegial
sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare som nu förekommer
i rådhusrätt. För handläggningen av brottmål införs en enhetlig
nämndsammansättning i stället för de två olika nämnder som nu finns.
Nämnden skall i normalfall bestå av fyra och i särskilt tidskrävande mål fem
nämndemän. Beträffande omröstning i brottmål föreslås sådan ändring att
nämndens inflytande ökas.

Av övriga lagförslag i lagrådsremissen kan nämnas ett förslag till lag om
fastighetsdomstol. Detta förslag innebär bl. a. att i princip en allmän underrätt
i varje län skall vara fastighetsdomstol och i sådan egenskap pröva fastighetsbildningsmål.
Den skall därvid ha särskild sammansättning, i regel
två lagfarna domare, en tekniker och två nämndemän. I vad mån fastighetsdomstolen
skall ta upp även andra mål och ärenden kommer att prövas
under det fortsatta lagstiftningsarbetet på berörda rättsområden.

Den nu nämnda lagrådsremissen innehåller inte alla de lagändringar som
behövs för att genomföra en ny, enhetlig underrättsorganisation. Avsikten

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

är att erforderliga lagförslag skall läggas fram i fyra etapper. Första etappen
utgörs av den nyss berörda lagrådsremissen, som upptar vissa förslag av
grundläggande natur och som i det följande kallas lagrådsremiss I.

I enlighet med vad som förutskickades i den lagrådsremissen utarbetades
under sommaren och hösten 1968 en departementspromemoria (Stencil Ju
1968: 18). Genom denna inleddes andra och tredje etapperna, avseende sammansättningen
av underrätterna i vissa särskilda slag av mål och ärenden
resp. sådana följdändringar som föranleds av att underrättsorganisationen
görs enhetlig. De sammansättningsfrågor som avses med den andra etappen
behandlas i den lagrådsremiss som jag kommer att föreslå i dag. Avsikten
är att proposition i de frågor som behandlas i lagrådsremiss I och i dagens
lagrådsremiss skall föreläggas årets riksdag under dess vårsession. Förslag
till lagrådsremiss beträffande de nämnda följdändringarna kommer att utarbetas
senare i år, och proposition i den delen planeras till riksdagens höstsession.
En fjärde etapp avser sådan lagstiftning som behövs, om staten skall
överta skyldigheten att hålla lokaler för underrätterna. Förslag i det avseendet
utarbetas inom domstolsberedningen och kommer att redovisas i en departementspromemoria.
Jämsides med de nu nämnda etapperna av arbetet
på lagändringar pågår inom domstolsberedningen arbete med administrativa
författningar och olika organisatoriska frågor. Slutligen vill jag erinra
om att domstolskommittén, expropriationsutredningen och sjölagskommittén
utreder vissa frågor av betydelse för underrättsorganisationen.

Den förut nämnda departementspromemorian Ju 1968: 18 innehåller bl. a.
förslag som gäller frågorna om medverkan av nämnd i familjerättsliga tvistemål,
ensamdomarkompetensen i tvistemål, underrätts sammansättning och
sammanträden i domstolsärenden samt underrätts sammansättning i vissa
särskilda slag av brottmål och närliggande mål. Promemorians lagförslag i
dessa delar torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
1. Ur bilagan har dock uteslutits några lagförslag som är i allt väsentligt
likalydande med dem som jag kommer att lägga fram i dag.

Yttranden över dessa promemorieförslag eller — såvitt angår några remissinstanser
—- vissa av förslagen har avgetts av justi ti ekanslern (JK), riksåklagaren
(RÅ), Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,
länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län, familj erättskommittén,
domstolskommittén, förmynderskapsutredningen, militärstraffsakkunniga,
Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,
Jurist- och samhällsvetareförbundet, Svenska kommunförbundet,
Föreningen Sveriges rättshjälps jurister och Stockholms nämndemannaförening.

Samtidigt som promemorieförslagen i nyss angivna delar nu tas upp till
prövning avser jag att i detta ärende behandla också ett par andra frågor
som är av mer begränsad räckvidd men vilka står i samband med den föreslagna
underrättsreformen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

325

2. Medverkan av nämnd i vissa familjerättsliga mål

2.1. Gällande rätt

Beträffande tvistemål finns huvudbestämmelserna om underrätts domförhet
i 1 kap. 4 och 11 §§ RB. Enligt 1 kap. 4 § RB gäller som huvudregel
att häradsrätt i tvistemål skall ha sammansättningen lagfaren domare jämte
nämnd. I nämnden skall sitta minst sju och högst nio nämndemän. Rådhusrätt
skall i tvistemål enligt huvudregeln i 1 kap. 11 § RB ha kollegial
sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare.

De nämnda huvudreglerna avser sammansättningen vid huvudförhandling
och syn på stället. Från huvudregeln om häradsrätts och rådhusrätts
sammansättning vid huvudförhandling gäller undantaget, att ensamdomare
är behörig att hålla huvudförhandling i vissa mindre och enklare mål. I
tvistemål är såväl häradsrätt som rådhusrätt domför med en lagfaren
domare vid huvudförhandling, som äger rum i omedelbart samband med
förberedelse. Sådan huvudförhandling får enligt 42 kap. 20 § RB äga rum,
om parterna lämnar sitt samtycke eller saken finnes vara uppenbar.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan handläggning
som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället är såväl häradsrätt
som rådhusrätt domför med en lagfaren domare. Utan huvudförhandling
kan enligt 42 kap. 18 § RB meddelas tredskodom och, om saken är sådan
att förlikning är tillåten, dom med anledning av talan om anspråk som har
medgivits eller eftergivits. I andra författningar än RB har vidare beträffande
vissa mål föreskrivits, att prövning får ske utan huvudförhandling, såsom
när det är fråga om gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad,
hemskillnad och boskillnad samt vissa mål om omyndigförklaring. Exempel
på sådana bestämmelser är 15 kap. 5 och 17 §§ giftermålsbalken (GB) och
20 kap. 17 § föräldrabalken (FB).

De allmänna underrätterna handlägger f. n. omkring 50 000 tvistemål per
år. Siffror som belyser utvecklingen i fråga om målantal, de olika handläggningsformernas
betydelse samt fördelningen på familjerättsmål och
övriga mål av de tvistemål, som handläggs vid särskild huvudförhandling,
återfinns i lagrådsremiss I. I sammanfattning innebär dessa att drygt 10 %
av de omkring 50 000 tvistemålen avgörs vid särskild huvudförhandling.
Av dessa belöpte år 1967 drygt 3 000 på häradsrätter — och alltså på nämndsammansättning
— och ca 2 600 på rådhusrätter. I både häradsrätter och
rådhusrätter utgjorde familjerättsmålens andel år 1967 något över 40 % av
samtliga mål som gick till särskild huvudförhandling.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

2.2. Vissa tidigare förslag och uttalanden

Frågan om lekmäns deltagande i tvistemålsrättsskipningen har under senare
tid blivit föremål för ingående överväganden i olika sammanhang.
För en närmare redogörelse för dessa överväganden kan hänvisas till vad
som har anförts i lagrådsremiss I (avsnitt 2.1.2.). Här skall redovisas endast
vissa förslag och synpunkter som har omedelbar betydelse för frågan
om nämnd bör medverka i underrätterna vid särskild huvudförhandling i
familjerättsliga mål.

I en motion vid 1951 års riksdag (II: 371) begärdes att man skulle
utreda om inte nämnd borde medverka i familjerättsmål i rådhusrätterna.
Över motionen inhämtades yttrande från bl. a. advokatsamfundet. Samfundet
avstyrkte motionen under åberopande av i huvudsak följande skäl. Mål
om arv och testamente utgjorde en förhållandevis liten grupp och var särskilt
väl lämpade för avgörande av juristkollegium. I mål om hemskillnad
och äktenskapsskillnad var den vanligaste tvistefrågan skäligheten av yrkat
underhållsbidrag. Sådana tvister avgjordes regelmässigt av ensamdomare
efter huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse. Med denna
ordning hade varken bland domare, advokater eller parter märkts något
missnöje. I de fall, då frågor av denna art avgjordes vid särskild huvudförhandling,
medförde en sammansättning med juristkollegium starkare garanti
för enhetlighet i bedömningen än en sammansättning med nämnd.
Önskvärdheten av visst lekmannainslag vid avgörandet av vårdnadsfrågor
i dessa mål tillgodosågs till fullo genom den i praxis flitigt utnyttjade möjligheten
att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Slutligen uttalade
samfundet som sin bestämda mening, att parter i familjemål i högsta grad
uppskattade att endast ett fåtal yrkesdomare, som för länge sedan har tappat
all nyfikenhet på äktenskapliga interiörer, fick insyn i deras angelägenheter.
Utsikten att få redogöra för intima detaljer och ekonomiska bekymmer
inför människor med vilka man kunde komma i kontakt i sitt dagliga
liv kunde inte te sig lockande för någon. Däremot var det långt ifrån ovanligt
att en part inför sin advokat uttalade misstro mot viss nämndemans
förmodade inställning mot parter eller till förmån för motparten.

Första lagutskottet uttalade i anledning av motionen (1LU 1951:17),
att utskottet i huvudsak delade de synpunkter som advokatsamfundet hade
anfört. Utskottet ansåg med hänvisning bl. a. till advokatsamfundets synpunkter
att motionen inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen
beslutade i enlighet härmed.

Frågan om lekmannainflytande i städerna i sådana tvistemål som rör familj
erättsliga förhållanden tas upp också av stads domstols utredningen
i betänkandet SOU 1961: 6. Utredningen, som inte förordar någon
ändring i gällande grunder för underrätternas sammansättning vid särskild
huvudförhandling i tvistemål i allmänhet, uttalar beträffande familjerättsmålen
bl. a. följande. Dessa mål avser i allmänhet förhållanden, var -

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

om lekmännen har god erfarenhet. Avgörandet av målen beror ofta av ställningstagandet
till allmänna omdömesfrågor. Endast undantagsvis är målen
i juridiskt avseende svåra. Skäl kan därför onekligen anföras för vidgad
lekmannamedverkan. Utredningen anser dock att man bör beakta den från
advokathåll framförda invändningen, att parterna med hänsyn till målens
ömtåliga karaktär föredrar yrkesdomare framför lekmän. Utredningen
stannar för att det inte finns anledning att bryta ut just denna grupp av
mål till handläggning med annan sammansättning än den som bör gälla för
övriga tvistemål.

Från remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande
kan följande antecknas. Hovrätten över Skåne och Blekinge, som beträffande
tvistemålen anser att ett juristkollegium allmänt är att föredra
framför sammansättningen med lagfaren domare och nämnd, uttalar att
nämnd ändå kan delta i familjemål och framhåller att åtskilliga i sådana
mål förekommande frågor, såsom beslut om vårdnad eller underhållsbidrag,
synes väl lämpade för avgörande av nämnd. Göta hovrätt anför bl. a. att
vissa typer av tvistemål, framför allt familjerättsliga mål, lämpar sig särskilt
väl för bedömning under medverkan av lekmän. Föreningen Sveriges
häradshövdingar (som vid denna tid förordade domförhetsregler enligt häradsrättsalternativet)
framhåller att de indispositiva tvistemålen endast i
relativt sällsynta undantagsfall avser förhållanden, för vars bedömande ett
juristkollegium bör ges företräde framför en domstol vari ingår en nämnd.
Föreningen finner inte tillräckliga skäl föreligga att anknyta domstolens
sammansättning till måltypen.

I SOU 1963: 56 utmynnade domstolskommitténs överväganden
beträffande sammansättningen i tvistemål i förslag att alternativa sammansättningsformer
skulle kunna komma i fråga. Som bekant ansåg kommitténs
majoritet att den juristkollegiala sammansättningen var att föredra i
första hand. Av kommitténs resonemang beträffande frågan om nämndmedverkan
i vissa mål kan nämnas följande. Som exempel på dispositiva
mål, i vilka nämndemännens allmänkunskaper kan utgöra en tillgång, anges
bl. a. mål om underhållsfrågor, som kvarstår efter deldom i indispositiva
tvistemål. Beträffande de indispositiva tvistemålen anför kommittén, att
flertalet sådana mål i och för sig torde lämpa sig att handläggas under
medverkan av nämnd. Kommittén erinrar emellertid om vad som förekom
vid 1951 års riksdag i frågan om att införa nämnd i familj erättsmål vid
rådhusrätt. Någon anledning att förmoda att det då framkomna motståndet
mot nämnd i dessa mål skulle hänföra sig till stadsförhållanden anser kommittén
inte föreligga.

Från remissbehandlingen av domstolskommitténs nu nämnda
betänkande kan anmärkas följande. Svea hovrätt förklarar sig hysa mycket
stark tvekan — vid val av juristkollegium som grundform — om det
av sakliga skäl är motiverat att vid sidan därav ha nämndsammansättningen.
Hovrätten menar å andra sidan inte att ett lekmannainslag i tviste -

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

målsrättsskipningen aldrig skulle vara av värde. Ett flertal mål, särskilt
familj emålen, lämpar sig tvärtom i och för sig väl för en domstol med
nämnd. JK erinrar om att frågan om att införa lekmannainflytande i familj
erättsmål vid rådhusrätterna prövades av 1951 års riksdag och inte
föranledde någon riksdagens åtgärd. Det finns mot denna bakgrund skäl
att anta att vid handläggningen av tvistemål en juristkollegial sammansättning
av domstolen omfattas av större förtroende av den rättssökande
allmänheten än sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd.

Vid 1967 års remissbehandling av domstolskommitténs betänkande
SOU 1967: 4 tar bl. a. häradshövdingeföreningen på nytt upp
frågan om utformningen av bestämmelserna om underrätts domförhet med
utgångspunkt från vad kommittén anförde i 1963 års betänkande. Föreningen
konstaterar därvid, att enighet tämligen allmänt råder bland
föreningens medlemmar om att den nuvarande häradsrättssammansättningen
med lagfaren ordförande och nämnd är en i och för sig lämplig
och tillfredsställande anordning för åtskilliga tvistemål. Särskilt nämns
de indispositiva familj erättsmålen men också andra mål som rör vardagslivets
problem. Å andra sidan är man ense om att ur speciellt rättslig synpunkt
svårbedömda mål skulle vinna på att avgöras av ett kollegium av
lagfarna domare.

Både Svea hovrätt och Göta hovrätt anser det möjligt att avskilja vissa
kategorier tvistemål, vari nämnd bör kunna användas. Något förslag till
avgränsning framläggs dock inte.

2.3. Vissa förslag och uttalanden i lagrådsremiss I

Enligt det till lagrådet remitterade lagförslaget skall de allmänna underrätterna
få en enhetlig organisation och benämnas tingsrätter. De skilda
domförhetsbestämmelserna i nuvarande 1 kap. 4 och 11 §§ har i förslaget
ersatts med för alla tingsrätter gemensamma bestämmelser som har tagits
in i 1 kap. 3 §. Enligt de nya bestämmelserna i RB skall samtliga
underrätter vid särskild huvudförhandling i tvistemål ha den sammansättning
som f. n. gäller för rådhusrätt, nämligen tre eller högst fyra lagfarna
domare.

I fråga om antalet nämndemän och omröstning när nämnd har säte i
rätten i brottmål har föreslagits nya bestämmelser som behöver beaktas,
om möjlighet att ha medverkan av nämnd i vissa kategorier tvistemål
skall införas. De nuvarande bestämmelserna i 1 kap. 5 och 12 §§, som ger
regler om bl. a. hur många nämndemän som skall sitta i rätten, ersätts
enligt förslaget med nya bestämmelser i 1 kap. 4 §. Enligt de nya bestämmelserna
skall i nämnd sitta fyra eller, i mål vari huvudförhandlingen
kan beräknas ta mer än två dagar i anspråk, fem nämndemän. Rätten
är dock, om förfall för nämndeman inträffar efter huvudförhandlingens

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969 329

början, domför med tre i nämnden. Enligt förslaget skall bestämmelserna
om omröstning när nämnd har säte i rätten utgå ur 16 kap., som gäller
tvistemål. Beträffande brottmålen föreslås den ändringen i omröstningsreglerna
i 29 kap. att nämndens mening blir gällande om minst tre nämndemän
är ense eller, när fem nämndemän deltar, minst fyra är av samma
mening.

I den allmänna motiveringen till det förslag beträffande tvistemålssammansättningen
som läggs fram i lagrådsremiss I anförde jag, att den juristkollegiala
sammansättningen måste ges företräde när det gäller att välja
sammansättningsform för särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet.
Vidare uttalades att det av domstolskommittén i SOU 1963: 56 förordade
systemet med valfrihet mellan alternativa sammansättningsformer
inte kan godtas som grundregel för tvistemål i allmänhet. Därefter behandlades
frågan om det är möjligt att avgränsa vissa kategorier tvistemål
som anses lämpade för handläggning med nämnd och i vilka juristkollegium
inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i rättsskipningen
eller andra fördelar. Jag erinrade därvid om att domstolskommittén hade
besvarat denna fråga nekande och att kommitténs uppfattning inte har
mött några invändningar från remissinstanserna eller föranlett dem att
föreslå någon avgränsning i berört hänseende.

Jag framhöll emellertid, att man enligt min mening inte bör stanna
härvid. Starka skäl talar för att man bör överväga den angivna frågan
ytterligare. Bl. a. av traditionsskäl ansåg jag det önskvärt att lekmannamedverkan
inte helt upphör i den allmänna tvistemålsrättsskipningen. Vidare
påpekades att det resonemang, som har lett till företräde för juristkollegial
sammansättning, inte bör undanskymma det värde lekmannasynpunkterna
anses ha i vissa slag av mål. Ytterligare erinrades om den från
olika håll framförda synpunkten, att juristkollegial sammansättning i
vissa typer av mål skulle innebära en överorganisation och medföra att flera
kvalificerade yrkesdomare skulle tas i anspråk för mål, vars beskaffenhet
inte motiverar detta. Dessutom påpekades att tvistemålssammansättningen
naturligen bör vara normerande för rättens sammansättning vid prövning
av domstolsärenden och att det är viktigt att se till att man inte för handläggningen
av dessa, som typiskt sett är betydligt enklare än målen, ger
rätten en överkvalificerad sammansättning.

Därefter nämnde jag möjligheten att göra en skillnad mellan dispositiva
och indispositiva mål och att på ena eller andra sättet åstadkomma lekmannamedverkan
i de sistnämnda. Under hänvisning till de skäl som
domstolskommittén har anfört mot denna gränsdragning (SOU 1963:56
s. 93—94) avvisades dock tanken på en sådan gränsdragning.

I sammanhanget påpekades att RB är utformad med utgångspunkt från
att däri skall ges generella regler för brottmål och tvistemål i allmänhet

llf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr M

330

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

och att det i fråga om tvistemålen inte görs längre gående differentiering
än att man skiljer på dispositiva och indispositiva mål. I den mån för
någon särskild, mer begränsad målgrupp speciella processuella bestämmelser
behövs, är detta ett ämne som enligt principerna för RB bör regleras
i den lagstiftning som behandlar det särskilda rättsområdet (jfr t. ex.
15 kap. GB, 20 kap. FB, vissa bestämmelser i 14, 19, 22 och 23 kap. ÄB,
11 kap. KL och 38 kap. BrB).

Härefter påpekades att lekmannamedverkan är att påräkna i flera typer
av tvistemål. Det gäller bl. a. de mål som skall handläggas av fastighetsdomstol.
Vidare framhölls att underrätt i särskild sammansättning med
lekmannainslag handlägger också tryckfrihetsmål, patentmål och sjöförklaringar,
och att det beträffande dem inte kommer i fråga att minska
detta inslag. Med hänvisning till det anförda konstaterade jag att lekmannainflytandet
i tvistemålsrättsskipningen kommer att bestå i åtskilliga
typer av mål.

Härefter diskuterades frågan om nämndmedverkan i familj erättsmålen.
I detta hänseende anförde jag följande.

Emellertid är det ytterligare en viktig grupp mål, för vilken jag anser
att det bör övervägas att behålla en möjlighet att ha medverkan av nämnd.
Jag åsyftar familj erättsmålen, varvid jag menar mål om sådana ämnen
som regleras i GB och FB. Man möter här mål av den art som i diskussionen
om sammansättningsformer framför allt torde ha åsyftats, när det talats
om mål som är lämpade för handläggning med nämnd. Till betydande
del torde målen dessutom vara sådana att det knappast kan hävdas, att
juristkollegierna skulle medföra större säkerhet i rättsskipningen eller
andra fördelar. Reservation får dock göras beträffande vissa mål, särskilt
sådana med internationell anknytning (jfr SOU 1963:56 s. 94). Att
med bestämda kriterier avgränsa mål vari handläggning med nämnd är
lämplig, synes dock vanskligt. Man torde bli hänvisad till att lägga bedömningen
i detta avseende i rättens hand. När det gäller berörda mål,
har man ytterligare att ta hänsyn till den — bl. a. av riksdagen godtagna
— uppfattningen att parterna ofta hellre ser att målen handläggs av juristkollegium
än av domstol med nämndsammansättning (jfr 1LU 1951: 17,
SOU 1961: 6 s. 66 och SOU 1963: 56 s. 94). På grund härav torde inte böra
komma i fråga att överväga att ge en reglering av frågan om nämnds medverkan
i dessa mål annan innebörd än att sådan medverkan får förekomma
endast om parterna samtycker därtill (jfr konstruktionen i 42 kap. 20 §
andra stycket RB).

I och för sig torde det inte vara några större svårigheter att enligt de
nu antydda riktlinjerna utforma behövliga bestämmelser i GB och FB.
Jag anser mig emellertid inte böra ta upp denna fråga till slutlig prövning
utan föregående remissbehandling. En departementspromemoria i ämnet
kommer därför att utarbetas inom justitiedepartementet och remissbehandlas.

Kungl. Maj:ts proposition nr h h år 1969

331

2.4. Departementspromemorian

I departementspromemorian konstateras inledningsvis, att lagrådsremiss
I innehåller vissa allmänna riktlinjer för utformningen av bestämmelser
om en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning i familjerättsmål.
Uppgiften i promemorian är att med utgångspunkt från dessa
allmänna riktlinjer skall utarbetas förslag till en närmare reglering i ämnet
i och för remissbehandling. Ett av syftena med remissbehandlingen
anges vara att få en viss uppfattning om opinionen i frågan om att — såsom
en subsidiär sammansättningsform — ha nämndsammansättning i
en begränsad tvistemålskategori. Det nämns att den frågeställningen inte
renodlad har lagts fram tidigare för bedömning av remissinstanser.

Det uttalas i promemorian att en av de allmänna riktlinjerna i lagrådsremiss
I är att en reglering av ifrågasatt art inte bör ha sin plats i RB, eftersom
där inte ges regler för särskilda, mer begränsade målgrupper. Om det för
en sådan målgrupp skall gälla speciella processuella bestämmelser, är detta
ett ämne som enligt principerna för RB bör regleras i den lagstiftning som
behandlar det särskilda rättsområdet.

En annan utgångspunkt som är given i lagrådsremiss I är att den ifrågavarande
regleringen skall övervägas beträffande mål om sådana ämnen som
regleras i GB och FB men att en reservation kan komma i fråga beträffande
vissa mål, särskilt sådana med internationell anknytning. Mot bakgrunden
av den bl. a. av riksdagen godtagna uppfattningen, att parterna ofta hellre
ser att familjerättsmål handläggs av juristkollegium än av domstol med
nämndsammansättning, utgår promemorian vidare från att det inte torde
böra komma i fråga att ge en reglering i ämnet annan innebörd än att medverkan
av nämnd bör förekomma endast om parterna samtycker därtill.

Vad angår avgränsningen av de mål, för vilka subsidiär möjlighet till
nämndmedverkan skall övervägas, görs i promemorian vissa preciseringar
utöver vad som följer av resonemanget i lagrådsremiss I, vari talades endast
om familjerättsliga mål, dvs. mål om sådana ämnen som regleras i GB och
FB. Som en allmän synpunkt framhålls därvid först att, när en särskild domförhetsregel
för en avgränsad grupp mål skall utformas, det är angeläget att
försöka göra avgränsningen så, att det i praktiken inte skall behöva uppkomma
svårigheter att avgöra huruvida visst mål omfattas av den särskilda
domförhetsregeln eller inte. Det vore olyckligt, om det skulle behöva förekomma
undanröjande av underrätts dom på den grunden att nämndsammansättning
använts i fall då juristkollegium är obligatoriskt.

Som utgångspunkt för diskussionen av avgränsningsfrågan tas i promemorian
mål, vari själva saken skall prövas uteslutande med tillämpning av
bestämmelserna i GB eller FB eller båda dessa balkar. Inom denna kategori
faller flertalet av de renodlat familj erättsliga målen, och det torde i praktiken
knappast behöva föranleda tvekan om ett mål faller under den angivna

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

beskrivningen. Emellertid behöver bedömas frågor dels om ytterligare vissa
typer av mål bör inbegripas i den ifrågasatta regleringen, dels om vissa mål,
som faller under den nyss gjorda bestämningen, på grund av sin art bör undantas
från regleringen.

Vad angår den förstnämnda frågan behandlas till en början sådana familjerättsliga
mål, vari rätten har att tillämpa (helt eller delvis) annan lagstiftning
än GB och FB. Här kommer bl. a. i fråga mål med sådan internationell
anknytning att rätten har att tillämpa internationell privaträttslig lagstiftning.
Beträffande sådana mål gjordes i lagrådsremiss I en reservation i fråga
om lämpligheten att ha en snbsidiär möjlighet till nämndsammansättning.
Det framhålls i promemorian att dessa mål, typiskt sett, kan inrymma sådana
rättsfrågor att målen bör förbehållas juristkollegial sammansättning.
Även om tillämpningen av internationellt privaträttsliga regler ingalunda
alltid behöver göra ett familjerättsmål komplicerat, anses det lämpligast att
alla nu berörda mål undantas från den här ifrågasatta regleringen. Den förut
framförda allmänna synpunkten om det angelägna i att ha klara regler i
fråga om avgränsningen talar för en generell sådan lösning beträffande dessa
mål. Även i andra mål kan situationen vara den att vid sakens prövning skall
tillämpas både GB/FB och annan lagstiftning, t. ex. mål, vari är fråga om
både ett gäldsförhållande och gäldenärens makes ansvarighet för gälden
enligt 13 kap. 14 § GB, eller mål om underhåll, vari görs preskriptionsinvändning.
Man kan här tänka sig olika varianter, varvid vissa mål kan sägas få
övervägande familjerättslig karaktär och andra övervägande förmögenhetsrättslig
karaktär. Det bör dock inte komma i fråga att låta ett så obestämt
kriterium som målets huvudsakliga karaktär vara avgörande för frågan om
särskilda sammansättningsregler skall vara tillämpliga. Därest både familjerättslig
och annan civilrättslig lagstiftning skall tillämpas, anses det vara
redigast att låta målet falla utanför den reglering som här kommer i fråga.

Vissa familjerättsliga mål utanför GB:s och FB:s ram kan förekomma,
t. ex. när någon bestämmelse i äldre giftermålsbalken eller 1898 års lag om
boskillnad skall tillämpas. Sådana fall anses dock så sällsynta att de kan
lämnas åsido, när det gäller den reglering som är i fråga.

I promemorian uttalas därefter att det dittills anförda talar för att övervägandena
i frågan om en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning
kan inskränkas till den kategori som angavs inledningsvis i resonemanget,
nämligen mål vari saken skall prövas uteslutande med tillämpning av GB
ocli/eller FB.

Vidare övervägs om det finns anledning att från den ifrågasatta regleringen
undanta vissa mål. Det skulle i så fall gälla vissa måltyper som är sådana
att de kan anses mindre lämpade för handläggning med nämnd, i första hand
sådana där mer invecklade rättsfrågor kan anses vanliga. Något generellt
undantag anses dock inte motiverat för någon av de skilda måltyperna som
kan urskiljas inom GB:s och FB:s områden (dvs. i huvudsak för GB:s de!
äktenskapsmål, boskillnadsmål och mål om underhåll eller skadestånd och

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

för FB:s del, förutom de vårdnads- och underhållsfrågor som handläggs i
äktenskapsmål, mål om underhåll i annat fall, faderskapsmål, mål om barns
egenskap av trolovningsbarn, bördsmål och mål rörande omyndigförklaring
eller dess hävande).

Vad som därför skulle behövas vore ett eller flera rekvisit som skulle göra
det möjligt att utkristallisera enskilda mål som bör undantas från den ifrågasatta
regleringen. Emellertid kan man svårligen finna rekvisit med tillräcklig
skärpa. Bestämningar av typen att mål är »svårbedömt» eller »av invecklad
beskaffenhet» lämnar visst utrymme för subjektiva värderingar, och
olikheter i åsikterna angående visst mål kan tänkas förekomma. Det anses
därför inte böra komma i fråga att på sådant sätt försöka i lagtext ange en
gräns för det område inom vilket alternativa sammansättningsformer får
komma i fråga. Såsom redan i lagrådsremiss I antogs bli fallet, får man anse
sig hänvisad till att låta det ankomma på rättens bedömning om målet i det
konkreta fallet kan anses vara sådant att handläggning med nämnd är lämp ug I

lagrådsremiss I har som en ytterligare riktlinje angetts, att en reglering
av förevarande fråga inte torde böra ges annan innebörd än att nämnds
medverkan får förekomma endast om parternas samtycke därtill föreligger.
En bestämmelse som garanterar- att parterna godtar att målet prövas av rätten
i nämndsammansättning kan enligt promemorian konstrueras så, att ett
villkor för beslut om sådan sammansättning är antingen att parterna framställer
begäran därom eller att de samtycker. Det lämpligaste anses vara att
initiativet skall kunna tas både av parterna och av rätten på samma sätt som
nu i praktiken är förhållandet vid tillämpningen av 42 kap. 20 § andra stycket
RB. Har parterna önskemål om nämndsammansättning, är det närmast
självfallet att de skall kunna ta upp den frågan. Rättens roll i det sammanhanget
bör närmast bli att fungera som en viss spärr så att nämndsammansättning
inte kommer till användning i fall som lämpar sig mindre väl för
detta. Därvid bör vara att beakta främst om målet är från rättslig synpunkt
av invecklad beskaffenhet eller om det i målet förekommer bevisning av
sådan natur att ett juristkollegium har större förutsättningar att bedöma
den (t. ex. mer komplicerad bevisning i antropologiskt avseende). Då familjer
ättsmålen, allmänt sett, mera sällan är av sistnämnd natur, torde rätten
i regel inte ha anledning att motsätta sig begäran från parternas sida om
nämndsammansättning.

Om parterna inte själva tar upp frågan om nämndsammansättning, bör
rätten inte ha någon skyldighet att väcka den frågan för att höra hur parterna
ställer sig. Å andra sidan bör det inte anses föreligga något hinder att
frågan tas upp av rätten. Så bör exempelvis kunna ske när arbetsorganisatoriska
skäl talar härför. Sålunda är vissa mål sådana att det kan anses vara
en överorganisation att ta i anspråk tre lagfarna domare för prövningen,
och det kan då vara lämpligt att ta upp frågan om att låta målet prövas i
nämndsammansättning. Den reglering som är i fråga anses med hänsyn till

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

det anförda böra ges den innebörden, att rätten med parternas samtycke
äger förordna att mål av nu aktuell art skall handläggas av en lagfaren domare
med nämnd.

När det gäller frågan hur stor nämnden i berörda mål bör vara och vad
som bör gälla i fråga om nämndemännens rösträtt, sägs i promemorian att
det torde fa anses närmast självklart att man i dessa avseenden inte har anledning
att avvika från de former som skall gälla i fråga om nämnds medverkan
i brottmål. I det avseendet skall enligt lagrådsremiss I gälla att nämnden
skall bestå av fyra eller i mål vari huvudförhandlingen kan beräknas ta
mer än två dagar i anspråk fem nämndemän. Beträffande omröstning när
nämnd har säte i rätten föreslås att nämndens mening skall gälla, om minst
tre nämndemän är ense eller, när fem nämndemän deltar, minst fyra är av
samma mening.

Mot bakgrunden av det anförda utmynnar promemorian i förslaget att i
15 kap. GB och 20 kap. FB tas in bestämmelser som, såvitt angår målen (här
bortses tills vidare från familjerättsliga ärenden), är av följande innebörd.
I mål vari saken skall prövas uteslutande enligt GB och/eller FB får rätten
förordna att handläggning, som enligt vad som elj est är föreskrivet skall ske
med juristkollegium, i stället skall ombesörjas av en lagfaren domare och
nämnd. Sådant förordnande får meddelas endast om parterna samtycker
därtill. I fråga om nämndens storlek ges en föreskrift som innebär en hänvisning
till RB:s bestämmelser i det avseendet. Beträffande omröstning och
överläggning innehåller promemorieförslaget bestämmelser som svarar mot
de för nämndsammansättning nu gällande i 16 kap. och 17 kap. 9 § RB.

2.5. Remissyttrandena

Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av Svenska
kommunförbundet, en minoritet i Göta hovrätt och en ledamot i domstolskommittén
(herr Stangenberg). Stockholms nämndemannaförening önskar
i första hand, att de mål som avses med förslaget obligatoriskt skall handläggas
med nämnd. Om alternativa sammansättningsformer skall komma i
fråga, anses nämndsammansättning böra göras till grundform. Om dessa
önskemål inte kan tillgodoses, ansluter sig föreningen till förslaget.

Promemorieförslaget avstyrks av alla övriga remissinstanser som har
yttrat sig i denna del.

I frågan om det sakliga värdetav le k mannasynpunkter
i familjerättsliga mål anförs bl. a. följande. Den minoritet i Göta hovrätt
som tillstyrker förslaget framhåller, att förslaget öppnar möjlighet till fortsatt
lekmannamedverkan inom ett relativt stort och för lekmannamedverkan
väl lämpat område av tvistemålsrättsskipningen. Hovrätten för Nedre Norrland
uttalar, att dessa mål ofta avser förhållanden varom lekmännen har god
erfarenhet och att det därför inte helt saknas fog för uppfattningen att målen
i och för sig skulle vara lämpade för handläggning med nämnd. Med hänsyn

335

Kungl. Maj ds proposition nr ii år 1969

till parternas inställning till nämndmedverkan i dessa mål kan emellertid
starkt ifrågasättas om just denna grupp till skillnad från andra grupper
tvistemål skulle vara särskilt lämpade för nämnd. Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare vitsordar, att åtskilliga familj erättsmål lämpar
sig för handläggning med nämnd. Föreningen vill dock inte därmed ha
sagt, att nämndmedverkan i dessa mål skulle leda till säkrare domslut eller
i övrigt medföra någon fördel som inte är förknippad med den juristkollegiala
sammansättningsformen. Föreningen vill vidare framhålla att även
åtskilliga andra tvistemål är av sådan art att de kan vara lika lämpliga som
familj erättsmål att handläggas med nämnd. Domstolskommittén erinrar om
vad kommittén har anfört om domförhetsreglerna i familj erättsmål i SOU
1963: 56 där kommitténs majoritet ansåg att rättsvårdens intressen bäst betjänas
av att till juristkollegium hänskjuts samtliga tvistemål, som inte är av
beskaffenhet att kunna avgöras av endast en domare. Enligt förmynderskapsidredningen
kan det inte hävdas att lekmannasynpunkterna skulle ha särskilt
stor betydelse i familj erättsmål en. Advokatsamfundet uttalar att värdet
av lekmannasynpunkter inte gör sig starkare gällande i familj erättsmål än
i andra mål. Samfundet, som ställer sig kritiskt till att röstvärdet för nämndemans
röst ökas, anser att om regler av sådan innebörd införs detta utgör
ett ytterligare skäl mot nämndmedverkan i familj erättsmål.

I nästan alla avstyrkande yttranden åberopas parternas negativa
inställning till nämndmedverkan i familjerättsliga tvister.
Detta förhållande antas leda till att parternas samtycke till nämndsammansättning
sällan kommer att lämnas, varför förslaget skulle få ringa praktisk
räckvidd. Av uttalanden i dessa delar kan nämnas följande.

Advokatsamfundet hänvisar till sitt yttrande år 1951 (refererat under

2.2.) och tillägger. Med den erfarenhet samfundet besitter i fråga om den
rättssökande allmänhetens inställning till lekmannainslaget i rättsskipningen
anser sig samfundet på goda grunder kunna anta att parterna praktiskt taget
aldrig kommer att lämna sitt samtycke och än mindre ta initiativ till målets
handläggning med lagfaren ordförande och nämnd.

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister anför följande synpunkter. Rättshjälpsanstalternas
jurister som i betydande omfattning biträder parter just
i familj erättsliga mål, har gjort den erfarenheten att övervägande flertalet
parter i sådana mål önskar att så få utomstående personer som möjligt får
inblick i och anledning att ta befattning med deras äktenskapliga eller andra
personliga konflikter. Det torde inte ha hört till ovanligheten att klienter
uttryckt sin olust över att få sin sak prövad vid huvudförhandling inför häradsrätt
med nämnd — inte därför att man ifrågasätter sådan domstols kompetens
eller objektivitet utan snarare därför att man befarar att man i nämnden
finner personer, som man kanske bär eller kommer att få kontakt med
i det dagliga livet och som man inte önskar skall få inblick i ens äktenskapliga
interiörer. Däremot märker man ingen reaktion mot att tvister av
detta slag avgörs av ensamdomare i de fall detta är möjligt, och skall målet

336

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

handläggas vid särskild huvudförhandling, torde man säkerligen föredra
att denna sker inför ett kollegium av yrkesdomare. Om promemorieförslaget
upphöjs till lag, finns sålunda befogad anledning anta att reformen kommer
att stanna på papperet. Familjerättskommittén uttalar, att det kan antas
att parterna själva endast sällan kommer att hysa någon önskan att familjemål
handläggs med nämnd. Om sammansättningen med nämnd används
bara när det motsvarar parternas önskemål, får nämndemännen endast mycket
begränsad erfarenhet av familjemål. Det kan enligt kommittén tänkas,
att nämndsammansättning kommer till användning i något större omfattning
än parterna önskar därför att rätten föreslår det och parterna inte
gärna vill motsätta sig förslaget. En sådan praxis är inte önskvärd. Förmynderskapsutredningen
ger uttryck för liknande tankegångar.

Flera remissinstanser kommer in på uttalandet i lagrådsremissen att
det av traditionsskäl ter sig önskvärt att lekmannamedverkan inte
helt upphör i den allmänna tvistemålsrättsskipningen. Föreningen Sveriges
häradshövdingar och stadsdomare har förståelse för synpunkten att nämnd
av traditionsskäl borde kunna få delta åtminstone i någon grupp allmänna
tvistemål även sedan vi har fått enhetligt organiserade underrätter men
ifrågasätter om den bör tillmätas sådan betydelse att den i promemorian
föreslagna regeln bör lagfästas. Föreningen påpekar vidare med hänvisning
bl. a. till parternas inställning till nämndmedverkan, att lekmannainslaget
i tvistemålsrättsskipningen av allt att döma skulle bli så ringa
att traditionerna från häradsrätterna praktiskt taget skulle gå förlorade,
även om förslaget genomfördes. Liknande synpunkter anförs av hovrätten
för Nedre Norrland. Svea hovrätt uttalar att hovrätten visserligen principiellt
delar den uppfattning som torde ligga bakom det nämnda uttalandet.
Eftersom det antal familj er ätt smål som f. n. avgörs efter särskild
huvudförhandling är förhållandevis litet torde emellertid i praktiken
den föreslagna särregleringens betydelse för lekmannainflytandet
inom tvistemålsrättsskipningen som helhet bli begränsad. Om man dessutom
tar hänsyn till att enligt förslaget viss del av dessa skall handläggas
av juristkollegium och till att förslag nu också läggs fram om viss vidgning
av ensamdomarkompetensen i bland andra familj erättsmålen, måste
man enligt hovrättens mening säga sig att de allmänna argumenten om lekmannainflytandets
betydelse knappast ensamma kan utgöra tillräcklig
grund för ett i och för sig komplicerande undantag från den i lagrådsremissen
föreslagna huvudregeln om underrätts sammansättning i tvistemål.
Familjerättskommittén uppmärksammar, att lekmannainflytandet
minskas i domstolarna där det av tradition haft fäste, medan utvecklingen
på andra områden i samhället synes gå mot ett vidgat lekmannainflytande.
Det vore en förlust om lekmännens insyn i domstolsarbetet minskas. Kommitténs
överväganden i anledning av förslaget utmynnar dock i åsikten
att ensamdomarkompetensen bör vidgas ytterligare.

Förmynderskapsutredningen anser att traditionsskäl inte kan få bli av -

337

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

görande när fråga är om det är lämpligt att införa en undantagsregel
för ett mycket begränsat antal fall. Enligt advokatsamfundet har de traditionsmässiga
skälen för lekmannamedverkan vid tvistemålens bedömning
helt mist sin giltighet. Samfundet framhåller att det under alla förhållanden
måste betecknas som principiellt felaktigt att för att upprätthålla
en tradition införa en särregel om lekmannamedverkan i en viss
typ av tvistemål, där inte några sakliga skäl talar för en sådan medverkan.
Samfundet erinrar vidare om att traditionsskäl i detta sammanhang
kan åberopas bara i fråga om häradsrätterna.

Några remissinstanser tar upp frågan om arbetsorganisatoriska
vinster kan uppnås genom den föreslagna ordningen och ställer
sig tvivlande till att några större vinster i detta avseende kan uppnås.
Hit hör t. ex. domstolskommittén, förmijnderskapsutredningen, hovrätten
för Nedre Norrland och Svea hovrätt. Sistnämnda hovrätt tillägger att om
man vill nå en märkbar vinst arbetsorganisatoriskt och i synnerhet kostnadsmässigt
genom att skapa utrymme för nämndsammansättning i familjerättsmål,
det borde vara riktigast att konstruera reglerna så att nämndsammansättning
blir någorlunda vanlig inom den givna ramen. Den nu
föreslagna lösningen kommer enligt hovrättens mening knappast att medföra
ett sådant resultat. Ett alternativ vore möjligen att sammansättningen
med nämnd fick bli huvudregel och att parternas intresse av att i särskilda
fall få målet handlagt av juristkollegium tillgodoses genom att de
bereds möjlighet att göra särskild framställning härom. Mot en sådan
ordning har dock inte utan skäl invänts att den i vissa fall skulle kunna
innebära en alltför stark press på parterna att mot sin egentliga önskan
godta nämndsammansättning. Vidare skulle den kunna medföra svårigheter
att utskilja de svårare och mera invecklade mål vilka bör handläggas av
j uristkollegium.

I några yttranden framhålls nackdelarna med alternativa
sammansättningsformer över huvud taget. Bl. a. framhålls att
en sådan ordning kan leda till en faktisk oenhetlighet i domförhetsreglerna
och ett beroende av principiellt ovidkommande omständigheter som inte
särskilt väl överensstämmer med huvudsyftet att nå en även i praktiken
enhetlig underrättsorganisation. Synpunkter av denna innebörd anförs av
Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland. En annan synpunkt är
att alternativa sammansättningsformer kan medföra motsättningar mellan
parterna och rätten eller mellan parterna inbördes. Parterna kan
också komma att dra sig för att göra en framställning om nämndsammansättning
i tanke att framställningen skulle kunna uppfattas som ett
misstroende mot yrkesdomarna. Sådana synpunkter förs fram av bl. &
Svea hovrätt och Göta hovrätt.

Den i promemorian gjorda lagtekniska avgränsningen av
de familjerättsmål, vari en subsidiär möjlighet till nämndsammansättning
skall vara möjlig, föranleder kritik i en del yttranden. Framför allt befaras

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

att begränsningen till fall, vari saken skall prövas uteslutande enligt GB
och/eller FB, dels kan föranleda svårigheter i rättstillämpningen, dels kan
leda till att mål som sakligt sett borde falla under bestämmelsen ej blir att
hänföra dit, medan —- omvänt — mål som inte lämpar sig för nämndsammansättning
kan falla under bestämmelsen. Svea hovrätt, som hör till dem
som har anfört synpunkter av denna art, uttalar i anslutning därtill, att
hovrätten inte vill göra gällande att någon annan avgränsning vore lämpligare
än den föreslagna.

3. Ensamdomarkompetensen i tvistemål
3.1. Gällande rätt in. m.

Underrätts avgörande i tvistemål skall i regel föregås av huvudförhandling.
Denna regel är dock inte undantagslös. Enligt 42 kap. 18 § RB kan
nämligen underrätt i dispositiva mål utan huvudförhandling meddela
tredskodom och dom med anledning av talan som har medgivits eller eftergivits.
Vidare ges i andra författningar än RB möjlighet att pröva mål utan
huvudförhandling. De viktigaste kategorierna är gemensamma ansökningar
om äktenskapsskillnad, hemskillnad och boskillnad och vissa mål
om omyndigförklaring. De nu berörda målen prövas av ensamdomare.

Nuvarande regler i 1 kap. RB om underrätts domförhet vid huvudförhandling
i tvistemål innebär, att häradsrätt är domför med en lagfaren
domare och nämnd och att rådhusrätt skall bestå av tre eller högst fyra
lagfarna domare. Både i häradsrätt och rådhusrätt är emellertid ensamdomare
behörig att efter huvudförhandling avgöra tvistemål, om huvudförhandlingen
äger rum i omedelbart samband med förberedelse.

Enligt 42 kap. 20 § andra stycket RB får huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelsen äga rum, om parterna lämnar sitt samtycke
eller saken finnes uppenbar. Ytterligare en förutsättning för sådan
huvudförhandling är att hinder mot förhandlingen inte möter enligt 43
kap. 2 § RB. Enligt denna bestämmelse skall huvudförhandlingen inställas
och utsättas till annan dag bl. a. om part, som bör närvara personligen,
har inställt sig endast genom ombud, om vittne eller sakkunnig,
som skall höras, inte är tillstädes eller om part vill anföra nytt och viktigt
skäl eller åberopar nytt bevis och motparten är i behov av anstånd för
att bemöta vad parten vill anföra.

Enligt den officiella statistiken handlägger underrätterna f. n. ca 50 000
tvistemål per år. Under år 1967 var siffran 50 499. Därav avskrevs eller avgjordes
71 % eller ca 35 900 utan huvudförhandling. 17,7 % eller omkring
8 900 avgjordes efter huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse
och 11,3 % eller ca 5 700 avgjordes efter särskild huvudförhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

339

3.2. Ur förarbetena m. m.

Processlagberedningen uttalade i SOU 1938: 44 att en ordning, som innebär
att huvudförhandling kan hållas i omedelbart samband med förberedelse,
syftar till att göra det möjligt att snabbt avgöra mindre mål eller
mål som inte kräver mer omfattande utredning. Beredningen framhöll vidare,
att ordningen får sin praktiska betydelse i sådana mål i vilka sakförhållandena
redan har klarlagts under förberedelsen eller annan bevisning
än genom skriftliga handlingar inte förekommer. Skulle snabb och enkel
behandling i dessa fall kunna vinnas, var det enligt beredningen nödvändigt
att efterge kravet på nämndens medverkan. Ett skydd mot missbruk ansåg
beredningen vara att undantaget i fråga om nämndens medverkan inte
skulle gälla om målet blev uppskjutet. Beredningen framhöll vidare att,
även om båda parterna samtycker till omedelbar huvudförhandling, det
tillkommer domaren att pröva om med hänsyn till rättens sammansättning
sådan förhandling bör äga rum. Sålunda bör vid häradsrätt huvudförhandling
inte utsättas omedelbart, om nämnds medverkan är önskvärd på
grund av målets art eller den utredning som åberopas.

I Nya rättegångsbalken av Gärde m. fl. uttalas bl. a. följande. Rörande
sättet för genomförande av huvudförhandling i omedelbar anslutning till
förberedelsen blir allmänna regler att tillämpa. Enligt sakens natur kan
dock förhandlingen erhålla ett enklare förlopp. I den mån parterna redan
under förberedelsen har yttrat sig torde det i allmänhet vara tillräckligt
att de hänvisar till vad som sålunda har anförts och tillägger vad de
ytterligare önskar andraga. Huvudförhandling kan hållas även i anslutning
till fortsatt muntlig förberedelse. Uppenbart skulle det dock stå i
strid med lagens ståndpunkt att meddela uppskov med förberedelsen, om
syftet därmed uteslutande skulle vara att skapa förutsättningar för en
huvudförhandling i anslutning till den fortsatta förberedelsen. I sådant fall
bör i stället förberedelsen avslutas och tid för huvudförhandlingen på
vanligt sätt bestämmas.

3.3. Departementspromemorian

I departementspromemorian erinras om vissa uttalanden i lagrådsremiss
I. I denna uttalades bl. a. att, när den allmänna frågan om domförheten
i tvistemål tidigare hade behandlats i utredningssammanhang
och i en del remissyttranden, man hade fört fram synpunkten att det för
vissa måls vidkommande möjligen kan anses vara en överorganisation att
ha juristkollegium. Mot bakgrunden härav sägs i lagrådsremiss I att denna
synpunkt ger anledning till frågan om det inte är en överorganisation
att över huvud taget kräva flera domares — alltså även nämndemäns —
medverkan vid prövning av vissa enklare mål, som enligt gällande rätt

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 44- år 1969

kräver huvudförhandling. Det anses därför motiverat att överväga en
försiktig vidgning av ensamdomarkompentensen i tvistemål. Det förutskickades
i lagrådsremiss I att den frågan skulle tas upp i departementspromemorian.

I departementspromemorian redovisas vissa iakttagelser beträffande
praxis och därvid anförs följande. Den praktiska tillämpningen av
bestämmelserna om huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse
har varit föremål för uppmärksamhet vid ett par olika tillfällen.
Den frågan hörde sålunda till dem som JO under nya rättegångsbalkens
första år granskade särskilt under inspektionsverksamheten. Resultatet av
iakttagelserna redovisas i JO:s ämbetsberättelse 1949 s. 239. Där konstateras
bl. a. att systemet med omedelbar huvudförhandling hade kommit
till flitig användning. Anledningen härtill ansågs inte ha varit någon
önskan hos domarna att undvika fullsutten rätt vid målens avgörande
utan antogs vara att systemet var praktiskt och arbetsbesparande samt att
parter och ombud hade visat sig ytterst angelägna om att få målen handlagda
på detta sätt. Det förekom att parterna och deras ombud hade kommit
tillsammans med vittnen till förberedelsen och vid denna begärt omedelbar
huvudförhandling. Det hade då ofta varit mycket svårt för ordföranden
att vägra bifall härtill, eftersom detta skulle ha medfört en ytterligare
inställelse med därav följande kostnader. Enligt JO:s mening hade
omedelbar huvudförhandling dittills kommit att tillämpas i större utsträckning
än som avsetts vid RB:s tillkomst och som kunde anses försvarligt.
JO rekommenderade att, om någon bevisfråga förelåg till avgörande,
domstolarna noga skulle överväga huruvida inte frågan var sådan
att den borde prövas av fullsutten rätt. Han uttalade vidare att vittnen
inte borde få tas med till förberedelsesammanträde utan att samråd först
hade ägt rum med rättens ordförande.

I mitten av 1960-talet skedde enligt promemorian inom JO-expeditionen
vissa nya undersökningar beträffande praxis i fråga om omedelbar huvudförhandling.
Anledningen härtill var att i samband med inspektionsverksamhet
och vid aktgranskning i annat sammanhang hade uppmärksammats
att i påfallande stor utsträckning förekom att mål vid första
inställelse sattes ut till fortsatt förberedelse och att målet vid denna fortsatta
förberedelse företogs till omedelbar huvudförhandling. Vid de sålunda
hållna huvudförhandlingarna hade inte sällan förekommit bevisupptagning,
dock i regel endast av begränsad omfattning. Undersökningarna av de
aktuella fallen gav vid handen att man haft en formell täckning för att sätta
ut målen till fortsatt förberedelse, nämligen på den grunden att någon detalj
som behövde klarläggas under förberedelsen återstod oklar. I och för sig kunde
det gälla ganska obetydliga ofullständigheter och dessa framgick inte alltid
av protokollen. Exempelvis förekom som anledning till fortsatt förberedelse
att bevisuppgift från någon part inte förelåg, att ett ställningstagande

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

till motpartens uppgifter om sina ekonomiska förhållanden i ett underhållsmål
skulle ske senare, att motsvarande situation förelåg när det gällde yttrande
över uppgifter i en barnavårdsnämnds yttrande och jämförbara begränsade
frågor. Gentemot möjligheten att i sådana fall fortsätta förberedelsen
skriftligen och därefter företa målet till huvudförhandling inför fullsutten
rätt åberopades från eu del håll, att man i sådant fall skulle bli nödsakad
att ta upp frågan om tid för huvudförhandling med parterna och ombuden
telefonledes vid en senare tidpunkt när den skriftliga förberedelsen var
avslutad. Det framhölls därvid att 42 kap. 20 § första stycket RB innebär
att förberedelsen skall vara avslutad innan tid för huvudförhandling bestäms.
Det ansågs mera praktiskt att vid en förhandling där alla berörda
var samlade kunna fixera tid för nästa sammanträde, och detta
sammanträde borde då, eftersom förberedelse inte var avslutad, ges
karaktär av fortsatt förberedelse. — Den gjorda undersökningen gav inte
anledning till att JO upptog något ärende i saken.

I promemorian angavs vidare att under förarbetena till en doktorsavhandling
från 1964 (Hans Gustaf Olsson: »Förberedelse i tvistemål»)
hade skett undersökning av praxis vid ett flertal domstolar (jfr avhandlingen
s. 3) och att författaren på förfrågan upplyst att även han vid dessa
undersökningar fått det allmänna intrycket att det var påfallande vanligt
att mål företogs till huvudförhandling i omedelbart samband med fortsatt
förberedelse.

Mot bakgrunden av de nämnda uttalandena i lagrådsremiss I och de
redovisade upplysningarna om praxis görs i promemorian en undersökning
om möjligheterna att göra en försiktig vidgning av ensamdomarkompetensen
i syfte att det skall undvikas att rätten får en mera kvalificerad
sammansättning än som betingas av det aktuella målets beskaffenhet.

Utgångspunkten för undersökningen har varit bestämmelserna i 42 kap.
20 § andra stycket RB om huvudförhandling i omedelbart samband med
förberedelse. Villkoren för att sådan huvudförhandling skall få hållas är
f. n. att parterna samtycker till omedelbar huvudförhandling eller att
saken finnes uppenbar. En ytterligare förutsättning är att hinder inte
möter enligt 43 kap. 2 § RB (att part som bör vara närvarande personligen
inte är tillstädes, att vittne inte är närvarande osv.).

De utmärkande dragen för sådan huvudförhandling i förenklad form
som nu får förekomma är att rätten utgörs av ensamdomare och att parterna
inte behöver upprepa vad de har anfört under förberedelsen utan kan
hänvisa till sina tidigare uttalanden, vartill självfallet kan komma kompletterande
sakframställningar och ev. bevisupptagning.

I promemorian ställs frågan om man kan tänka sig att ha huvudförhandling
i samma förenklade former även om den inte sker i omedelbart
samband med förberedelsen. De redovisade iakttagelserna av praxis får

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

enligt promemorian anses visa, att det föreligger ett intresse hos både
domare och parter att kunna få huvudförhandlingar genomförda i
enklast möjliga former. Det synes knappast rationellt att möjligheten
att tillgodose det intresset blir beroende av att det återstår någon enstaka
detalj att behandla under förberedelseskedet. Även om det inte
föreligger någon mer eller mindre formellt betonad anledning att hålla
fortsatt förberedelse, kan otvivelaktigt ett måls beskaffenhet vara sådan
att målet lämpar sig för handläggning vid huvudförhandling i förenklad
form men vid något senare tidpunkt än den då förberedelsen slutförs. Det
kan t. ex. förhålla sig så att en part som inte är personligen närvarande
vid första inställelsen behöver vara tillstädes vid huvudförhandlingen
eller att ett vittne behöver kallas till huvudförhandlingen. Eu ändring
efter nu antydda linjer skulle enligt promemorian i viss mån innebära en
legalisering av den praxis som nu förekommer på en del håll. Dess praktiska
betydelse i förenklande riktning skulle ligga i dels att huvudförhandling
i förenklad form blir möjlig även när det inte föreligger någon
detalj som föranleder fortsatt förberedelseförfarande, dels att de underrätter
som f. n. inte tillämpar förut berörd praxis får lagligt stöd att övergå
till den förenklade handläggningsformen.

I promemorian framhålls att det är tydligt att flera begränsningar måste
gälla om man skall ha en ordning som innebär att huvudförhandling i
förenklad form skall kunna ske senare än i samband med förberedelsen. I
det avseendet bör tre olika synpunkter vara grundläggande. Den första
synpunkten som framhålls är att huvudförhandling i förenklad form vid
senare tidpunkt inte bör komma i fråga annat än om båda parternas samtycke
därtill har lämnats. I överensstämmelse med de grundsatser som
har tillämpats vid de under senare år genomförda förenklingarna av straffprocessen
(jfr t. ex. prop. 1968: 82 s. 54) bör nämligen den enskilde inte
vara avskuren från möjlighet att få sitt mål prövat i de mest kvalificerade
former som lagstiftningen erbjuder. En begränsning i det avseendet föreligger
visserligen enligt gällande rätt i fråga om huvudförhandling som
hålls i omedelbart samband med förberedelsen i och med att rätten, oberoende
av parts samtycke, kan förordna om sådan huvudförhandling när
saken är uppenbar. Är emellertid saken uppenbar, torde det inte föreligga
praktiskt behov av möjlighet att förlägga huvudförhandling i förenklad
form till senare tillfälle än vid förberedelsen. Skall möjlighet till sådan
senare huvudförhandling i förenklad form införas, bör alltså genomgående
gälla som villkor att parterna samtycker.

Den andra grundläggande synpunkt som åberopas i promemorian är
att en huvudförhandling i sådan förenklad form som här diskuteras uppenbarligen
kan komma i fråga endast om den sker ganska kort tid efter förberedelsen.
Skall parterna kunna hänvisa till vad som har förekommit under
förberedelsen utan att detta behöver upprepas vid huvudförhandlingen,

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

måste det krävas ganska kort intervall mellan förberedelsen och huvudförhandlingen.
Man synes här kunna anknyta till vad som f. n. gäller beträffande
reglerna om fortsatt huvudförhandling. Enligt 43 kap. 11 § andra
stycket och 46 kap. 11 § andra stycket RB får, när uppskov förekommer
i förhandlingen, fortsatt huvudförhandling äga rum om den sammanlagda
tid varunder uppskovet förekommit ej överstiger femton dagar. I sistnämnda
fall förutsätts sålunda att rätten och parterna under denna tid
fortfarande har aktuellt vad som har förekommit under tidigare behandling,
och något upprepande därav behövs alltså inte. Motsvarande betraktelsesätt
bör enligt promemorian kunna anläggas i den nu aktuella frågan. En
självklar förutsättning för att huvudförhandling i förenklad form skall
kunna komma i fråga är att den domare som handlagt förberedelsen också
tjänstgör vid huvudförhandlingen.

Den tredje synpunkten som anförs är att en reform inte bör ges en sådan
utformning att något avsteg sker från den allmänt gällande principen
att bevisprövning genom ensamdomare skall kunna förekomma endast i
begränsad omfattning. Detta har nnderstrukits i flera sammanhang, bl. a.
av första lagutskottet (1LU 1954:25). Grundsatsen anses ha innebörden
att mål skall handläggas av flera domare i alla de fall då sanningsprövningen
i målet kan sägas innefatta ett vägande mot varandra av sinsemellan
stridiga utsagor (jfr SOU 1961:6 s. 70). När ensamdomarkompetensen
i brottmål vidgades år 1966, betonades i propositionen (prop. 1966:
100 s. 119) att det inte borde ankomma på ensamdomare att pröva mål,
vari förekommer omfattande bevisvärdering eller målet oavsett detta är
invecklat eller vidlyftigt. I sådana fall borde enligt vad som uttalades
i det sammanhanget målet hänskjutas till handläggning i mer kvalificerad
sammansättning. I det sammanhanget uttalades också, att det enligt sakens
natur är svårt att i lagtext eller på annat sätt ge fixerade anvisningar om vilka
omständigheter som skall beaktas när det gäller att avgöra om mer kvalificerad
sammansättning skall användas i det ena eller andra fallet. Vidare
erinrades om att enligt gällande rätt en domare kan obunden av föreskrifter
lan stridiga utsagor (jfr SOU 1961:6 s. 70). När ensamdomarkompetenändå
bör handläggas i mer kvalificerad sammansättning. De nu berörda synpunkterna
anses i promemorian ha giltighet även när det gäller den vidgning
av ensamdomarkompetensen som här kommer i fråga. I sammanhanget
kan också erinras om processlagberedningens förut nämnda uttalande att
möjligheten att hålla huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen
har avsetts för mindre mål och mål som inte kräver omfattande
utredning. Detta uttalande anses alltjämt böra vara vägledande, även om
möjligheten att hålla huvudförhandling i förenklad form vidgas. Det kan
förutsättas att domarna är väl medvetna om de nu berörda synpunkterna
och redan med gällande ordning iakttar restriktivitet när det gäller bevisupptagning
inför ensamdomare. Som ett visst belägg härför åberopas i

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

promemorian att den undersökning som JO gjorde vid 1960-talets mitt
beträffande mål som hade handlagts vid huvudförhandling i omedelbart
samband med fortsatt förberedelse inte ledde till några anmärkningar beträffande
de mål vari bevisupptagning hade skett vid huvudförhandlingarna.

Mot bakgrunden av det anförda läggs i promemorian fram förslag till
sådana ändringar i RB att möjlighet öppnas att hålla huvudförhandling i
förenklad form även vid något senare tidpunkt än när den muntliga förberedelsen
avslutas. I huvudsak går förslaget ut på att 42 kap. 20 § — genom
ändringar i andra stycket och tillägg av ett nytt tredje stycke —
skall ges följande innebörd. Villkor för att huvudförhandling i förenklad
form skall få äga rum är, liksom f. n. gäller beträffande huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelse, att hinder inte möter enligt
43 kap. 2 § och att parterna dessutom samtycker. Vidare införs den nyheten
att huvudförhandlingen kan äga rum -—- förutom i omedelbart samband
med förberedelse — inom femton dagar från den dag då den muntliga
förberedelsen avslutades. Förutsättning härför är att samme domare
sitter i rätten. I överensstämmelse med vad som gäller f. n. föreskrivs
också att huvudförhandling, oavsett om parterna samtycker, får ske i
omedelbart samband med förberedelsen, om saken finnes uppenbar. I
det nya tredje stycket ges en bestämmelse om förfarandet vid huvudförhandling
i förenklad form. Enligt bestämmelsen skall vad som har förekommit
under det slutliga förberedelsesammanträdet anses ha förekommit
också vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.
Detta anses gälla redan f. n., men när det nu föreslås vidgat utrymme
för huvudförhandling i förenklad form anses det lämpligt med en
uttrycklig bestämmelse i ämnet. Denna är utformad så att den anknyter
till föreskriften i 17 kap. 2 § första stycket första punkten RB.

3.4. Remissyttranden

Departementspromemorians förslag till vidgning av ensamdomarkompetensen
i tvistemål har med ett enda undantag tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Den avstyrkande är Göta hovrätt.

Av de tillstyrkande remissinstansernas uttalanden kan nämnas följande.
JK framhåller, att det har visat sig finnas ett praktiskt behov av att kunna
hålla huvudförhandling i samband med muntlig förberedelse. Anledningen
till att omedelbar huvudförhandling har förekommit i så stor utsträckning
torde vara att sådan handläggning är praktisk och arbetsbesparande och
att parter och ombud har visat sig ytterst angelägna att få målen handlagda
på detta sätt. Enligt JK:s mening är det önskvärt att man tillgodoser de
praktiska behov av en enklare och snabbare handläggning som har fram -

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

kommit särskilt beträffande familj erättsmålen, och detta anses ske genom
förslaget. Familjerättskommittén anser, att alla möjligheter att låta mål och
ärenden prövas av ensamdomare bör undersökas. Kommittén har inte något
att erinra mot promemorians förslag i den riktningen. Det förordas därutöver
att ensamdomarkompetensen om möjligt vidgas ytterligare. Advokatsamfundet
uttalar, att förslaget är ägnat att motverka en överorganisation
och också i övrigt lämpligt. Föreningen Sveriges rättshjälps jurister framhåller,
att de erfarenheter rättshjälps jurister haft av ensamdomares handläggning
av mål vid huvudförhandlingar i omedelbar anslutning till förberedelse
är övervägande positiva. Denna form för handläggning av mål, som oftast rör
tvister om underhållsbidrag i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
omfattas såvitt föreningen kan förstå med förtroende av den rättssökande
allmänheten. En vidgning av ensamdomares kompetens synes vara
en logisk följd av utvecklingen på området. Föreningen finner de föreslagna
bestämmelserna väl avvägda.

Svea hovrätt erinrar om att hovrätten i tidigare remissyttranden framfört
tanken att avgörandet av enklare tvistemål och mål som rör mindre värden
borde kunna anförtros åt ensamdomare i något större utsträckning än f. n.
De i promemorian föreslagna bestämmelserna anknyts visserligen inte direkt
till sådana mål, men om bestämmelserna tillämpas på det sätt som torde
vara avsett, blir den praktiska effekten i stort densamma. Hovrätten bär
inte några invändningar mot förslaget, men betonar angelägenheten av att
möjligheten till huvudförhandling inför ensamdomare utan direkt anknytning
till muntlig förberedelse tillämpas med stor försiktighet och endast
i därför lämpade mål. Hovrätten för Nedre Norrland ansluter sig till uttalandena
i promemorian att förenklad form bör förekomma bara i mindre mål
och mål som inte kräver omfattande utredning. Hovrätten framför tanken
att i lagtexten direkt anges att mål av större svårhetsgrad inte får avgöras
av ensamdomare.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare har ingen erinran
mot att ensamdomarkompetensen vidgas på det sätt som föreslås. Det sätts
dock i fråga om den föreslagna ordningen får större praktisk betydelse. Det
väsentliga skälet för parterna att begära omedelbar huvudförhandling torde
nämligen vara att de därmed slipper kostnaderna för ytterligare en inställelse.
Detta skäl bortfaller om huvudförhandling utsätts till särskild rättegångsdag.
Det är enligt föreningens uppfattning sannolikt att parterna i sådant
fall föredrar att målet avgörs av domstolen i ordinär sammansättning.

Göta hovrätt anför i sitt avstyrkande yttrande bl. a. följande synpunkter.
Det ifrågasätts om något behov av den föreslagna vidgningen föreligger.
Det vill synas som om den nuvarande förenklade huvudförhandlingsformen
på det hela taget väl motsvarar det behov av en bekväm och billig huvudförhandlingsform
som nu föreligger, och enligt hovrättens mening kan det
starkt ifrågasättas, om behovet kommer att öka, när juristkollegium blir

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

huvudregel för särskild huvudförhandling. Eftersom den föreslagna vidgningen
vidare tar sikte på mindre omfattande tvistemål, som utgör det
stora flertalet, ifrågasätter hovrätten om inte därmed principen om juristkollegial
sammansättning i realiteten uppges. Hovrätten anser därför att
det med visst fog kan sägas, att förslaget rimmar mindre väl med de tankegångar
rörande underrätternas sammansättning och organisation som har
kommit till uttryck i lagrådsremiss I. Vidare framhålls att förslaget typiskt
sett innebär att parterna åsamkas i stort sett samma besvär och kostnader
som för en vanlig huvudförhandling utan att komma i åtnjutande av de
fördelar i form av en starkare domstolssammansättning och ökade bevismöjligheter
som en vanlig huvudförhandling medför. Mot bakgrunden av
att ett tidsintervall om femton dagar mellan förberedelsen och huvudförhandlingen
medges kritiserar hovrätten vidare bestämmelsen om att vad
som förekommit vid det slutliga förberedelsesammanträdet skall anses ha
förekommit också vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas
vid denna. Sålunda uttalas farhågor att domare och partsombud inte har ett
klart minne av vad som har förekommit vid förberedelsesammanträdet ett
par veckor tidigare och att domarens hågkomster kan utgöra ett bräckligt
underlag för ett avgörande, även om han har ett protokoll från förberedelsen
till stöd för minnet. Vidare befaras att besvärligheter kan vållas om parter
i efterhand hävdar att uppgifter som har lämnats vid förberedelsesammanträdet
inte har beaktats vid avgörandet och att rättegångsfel därigenom har
förekommit. 4

4. Underrätts sammansättning i domstolsärenden m. m.

4.1. Gällande rätt m. m.

I lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden
(ÄL) finns reglerna om underrätts sammansättning
i sådana ärenden. I vissa avseenden gäller olika bestämmelser, beroende
på om ärende handläggs i häradsrätt eller rådhusrätt.

Enligt 6 § första stycket ÄL gäller som huvudregel att häradsrätt är domför
utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. I andra stycket
tas upp vissa ärendegrupper beträffande vilka gäller att vid handläggning,
som innebär saklig prövning, nämnd skall delta i häradsrätt och
rådhusrätt bestå av juristkollegium. Av tredje stycket slutligen framgår i
vilka fall häradsrätt skall ha stor resp. liten nämnd, dvs. när i nämnden
skall sitta 7—9 nämndemän eller när det är tillräckligt med tre i nämnden.

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

På grundval av bestämmelserna i nämnda paragraf om domförhet och
behörighet för häradsrätternas del kan de ärenden som skall handläggas
av mer än en domare indelas i följande tre grupper.

A. Ordförande och stor nämnd

6 §2 st. p. 1.

Ärenden om adoption, vårdnaden om barn eller samtycke till hävande
av tjänste- eller arbetsavtal som barn ingått, barns släktnamn, medgivande
till äktenskap enligt 2 kap. 4 § GB eller till åtgärd beträffande makars
egendom enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 § GB eller förordnande angående
sådan egendoms förvaltning i andra fall.

p. 4.

Ärenden om nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond, tillstånd
till vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i
likvidation, förordnande eller entledigande av likvidator eller tillstånd till
försäljning av egendom under likvidation eller till fusion.

p. 5.

Ärenden om förvaltning av stiftelse eller utseende av huvudmän i sparbank.

p. 8.

Ärenden om tillstånd till försäljning av samfälld egendom enligt lagen
om samäganderätt, underställning av delägares beslut eller meddelande
av särskilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om
förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter.

6 § 3 st.

Ärenden om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares
beslut.

B. Ordförande — dock ej tingsnotarie (jfr 18 § 2 st. 1 g domsagostadgan)

— och liten nämnd

6 § 2 st. p. 7.

Ärenden om bestämmande av arvode.

p. 8.

Ärenden om intagande i rättens protokoll av förening enligt lagen om
ägofred.

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

p. 9.

Ärenden om medgivande av undantag enligt 2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom.

p. 10.

Ärenden om dödande av förkommen handling.

C. Ordförande — som kan vara tingsnotarie — och liten nämnd
6 § 2 st. p. 2.

Ärende om förmynderskap eller godmanskap enligt FB, dock att ensamdomare
får pröva fråga om förordnande eller entledigande av förmyndare
eller god man, då ärendet ej är tvistigt, och vidare fråga om inskrivning
eller överflyttning av förmynderskap eller godmanskap eller
föreläggande, som avses i 14 kap. 10 §, 15 kap. 11 § eller 16 kap. 3, 4 eller
10 § FB.

p. 3.

Ärenden om förvaltning enligt 12, 18, 19 och 22 kap. ärvdabalken, dock
ej när fråga är om avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman
eller förordnande av boutredningsman i annat fall än då ärendet är
tvistigt.

p. 6.

Ärenden om förordnande eller entledigande av god man eller annan för
fullgörande av särskilt uppdrag i andra fall än ovan sagts och ärendet är
tvistigt.

Beträffande sammanträdesordningen i ärenden gäller nu enligt
8 § ÄL att saklig prövning av ärende som anges i 6 § andra stycket
skall äga rum i häradsrätt vid ting och i rådhusrätt på allmän rättegångsdag.
Om ärendet är brådskande, får det dock handläggas på särskilt sammanträde.
Handläggning av andra ärenden än de nu nämnda kan, om
förhandling behövs, äga rum vid vilken form av sammanträde som helst.
Behövs inte förhandling, är handläggningen att betrakta som ett kansligöromål.

I motiven till 8 § ÄL uttalade processlagberedningen att rätten, när förhandling
skall äga rum, beträffande tid och plats för sammanträde inte
borde vara bunden av de allmänna sammanträdena. Från denna huvudregel
borde enligt beredningen undantag göras för det fall rätten skulle
ha sådan sammansättning som nu anges i 6 § andra stycket. I sådant
fall ansågs handläggning i regel böra ske på allmän rättegångsdag resp.

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

allmänt ting. Vidare anfördes att en sådan ordning i undantagsfall kunde
vara påkallad från publicitetssynpunkt. Det framhölls dock samtidigt, att
när för publicitetsändamål särskild föreskrift var meddelad om att handläggning
skulle ske vid ting, den föreskriften skulle bli gällande på grund
av 12 § ÄL.

4.2. Departementspromemorian
4.2.1. Ensamdomarkompetensen

I departementspromemorian framhålls, att reglerna om domförheten i
ärenden har utformats med tanke på att de så nära som möjligt skall anknyta
till domförhetsreglerna i de tämligen närbesläktade tvistemålen. Fullständig
anknytning har dock inte kunnat åstadkommas, beroende på att
domförhetsreglerna för tvistemålen väsentligen är byggda på skillnaden
mellan huvudförhandling och annan handläggning, medan för ärendenas
del i fråga om den sakliga prövningen inte gäller något krav på huvudförhandling
i formell mening. I stället har man, när det har gällt att fastställa i
vilka fall en mer kvalificerad sammansättning skall krävas, valt ut vissa
grupper av ärenden i vilka prövningen i stort sett är av samma karaktär som
i tvistemål och i vilka nämnds medverkan i häradsrätt har ansetts av betydelse.
Även om fullständig anknytning sålunda inte föreligger, bör, såsom
har framhållits i lagrådsremiss I, reglerna om sammansättningen i tvistemål
naturligen vara normerande för rättens sammansättning vid prövning
av domstolsärenden.

Enligt promemorian bör en ändring beträffande domförheten i tvistemål
med hänsyn till det anförda medföra en motsvarande ändring för ärendenas
del. Enligt det remitterade förslaget skall tingsrätt vid särskild huvudförhandling
i tvistemål bestå av tre eller högst fyra lagfarna domare. Följaktligen
bör i ÄL tas in bestämmelser som i princip innebär att även i ärenden
den juristkollegiala sammansättningen skall användas när för den sakliga
prövningen i ärenden krävs mer än en domare. Om juristkollegiet i vissa
ärenden bör bytas ut mot nämndsammansättning är en fråga som behandlas
särskilt under 4.2.2.

Vad angår ensamdomarkompetensen sätts i lagrådsremiss I i fråga, om
det inte är en överorganisation att över huvud taget kräva flera domares
— alltså även nämndemäns — medverkan vid prövning av vissa enklare
mål, och att det därför är motiverat att överväga en försiktig vidgning av
ensamdomarkompetensen. Motsvarande fråga anses vidare böra övervägas
beträffande domstolsärenden.

ÄL är beträffande domförheten konstruerad så, att handläggning med ensamdomare
utgör grundformen. Genom enumerationsmetod har dessutom
i 6 § ÄL för vissa särskilda ärenden uppställts krav på mer kvalificerad

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

sammansättning. Frågan är sålunda närmast om denna uppräkning i 6 §
bör jämkas. Det kan erinras om att en del sådana jämkningar har genomförts
åren 1954 och 1958 och att då från vissa remissinstansers sida framfördes
önskemål om längre gående ändringar (prop. 1954:200 och 1954:
B 26; jfr även SOU 1958: 9 s. 23). Senast har Svea hovrätt under år 1967
till justitiedepartementet med tillstyrkan överlämnat en framställning, vari
häradshövdingen i Svartlösa domsaga förordar förenklingar.

Allmänt framhålls i promemorian att, om juristkollegium i princip skall
ersätta nämndsammansättning, det blir särskilt angeläget att denna kvalificerade
sammansättningsform kommer till användning bara när det verkligen
är motiverat med hänsyn till ärendets beskaffenhet. Det är därför önskvärt
att försöka få en ordning varigenom sammansättningen smidigare anpassas
efter det enskilda ärendets beskaffenhet än vad som är möjligt enligt
gällande rätt. En nära till hands liggande möjlighet att uppnå detta är
att föreskriva att juristkollegium i berörda ärendegrupper eller vissa av dem
skall krävas endast under särskilda förutsättningar. Därigenom kan undvikas
att enkla och klara ärenden, såsom nu ofta blir fallet, prövas av flera
domare.

Redan nu gäller beträffande några ärendegrupper att kvalificerad sammansättning
inte behövs annat än under särskild förutsättning, nämligen
att ärendet är tvistigt (6 § 2 st. p. 2, 3 och 6). Detta rekvisit torde enligt promemorian
med fördel kunna utsträckas att gälla även vissa andra ärendegrupper.
Emellertid kan förekomma att ett ärende inte är tvistigt mellan
parterna -— i vissa fall förekommer f. ö. inte tvåsidigt partsförhållande —
men ärendet kan ändå vara sådant att det lämpligen bör prövas av flera domare.
Detta gäller i första hand om ärendet är av vidlyftig eller svår beskaffenhet.
Redan f. n. har man att efter sådan norm pröva vissa frågor om domstols
sammansättning (jfr prop. 1966: 100 s. 119 och domsagostadgan 18 §
andra stycket). Ytterligare bör framhållas, att ett ärende, utan att vara vidlyftigt
eller svårt, dock kan vara av speciellt ömtålig beskaffenhet (jfr prop.
1954: 200 s. 76 och 1LU 1954: 25 s. 42). Detta kan exempelvis vara förhållandet
om en barnavårdsnämnd har avstyrkt eller uttalat tvekan beträffande
ett adoptionsärende eller ett vårdnadsärende.

I enlighet med det anförda föreslås i promemorian att för vissa av de
ärenden, vilka nu kräver flera domares medverkan, införs en föreskrift av
innebörd att kvalificerad sammansättning skall användas endast om ärendet
är tvistigt eller av vidlyftig, svår eller ömtålig beskaffenhet. Det anses
lämpligt att därvid i viss mån anknyta till den gradering av ärendens typiska
svårhetsgrad som kan utläsas ur nu gällande reglering. En föreskrift
av angiven art bör sålunda i första hand avse de ärendegrupper som har
redovisats under punkterna B och C, dvs. sådana där man hittills har ansett
det tillräckligt med tremansnämnd i häradsrätt. Den föreslagna möjligheten
att under de angivna förutsättningarna använda ensamdomare bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

351

dock kunna införas även beträffande vissa av de ärenden som har upptagits
under gruppen A. Särskilt gäller detta ärendena om adoption, om vårdnaden
om barn och om barns släktnamn. Prövningen i dessa ärenden är delvis av
rent formell natur, jämförbar med vad som förekommer i många ensamdomarärenden.
Dessutom skall dock ske en prövning av materiell art. I regel
är den begränsad till om den ifrågasatta åtgärden är förenlig med barnets
bästa eller till gagn för barnet. Motsvarande prövning förekommer i ett
synnerligen stort antal mål, som handläggs av ensamdomare (vid gemensamma
ansökningar i skillnadsmål och vid huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelse i sådana mål). Denna ordning har i fråga om
målen fungerat fullt tillfredsställande. Det torde inte behöva möta betänkligheter
att även i ärenden ge ensamdomare väsentligen motsvarande behörighet.
Genom de begränsningar som föreslås — att ärendet skall handläggas
i en sammansättning med flera domare om det är tvistigt eller av vidlyftig,
svår eller ömtålig beskaffenhet — torde tillfredsställande garantier finnas
för att endast mera okomplicerade ärenden kommer att handläggas av ensamdomare.

I enlighet med vad som sålunda har anförts föreslås i promemorian att
i 6 § första stycket föreskrivs —- i saklig överensstämmelse med vad som
nu gäller —- att tingsrätt vid handläggning av ärende är domför med en
lagfaren domare, om ej annat följer av föreskrifterna senare i samma paragraf.
Vidare föreslås att det nuvarande andra stycket i samma paragraf delas
upp på två stycken. I det ena (det nya andra stycket) tas upp de fall där juristkollegium
skall vara obligatoriskt, dvs. nuvarande punkterna 1 (med nyssnämnda
undantag), 4, 5 och 8 samt vidare de ärenden som enligt nuvarande
tredje stycket kräver stor nämnd. Ur punkt 8 bör uteslutas ärenden angående
föreskrifter som jämlikt 24 § lagen om rätt till fiske meddelas angående
nyttjande av samfällt fiske, eftersom sådana föreskrifter inte längre
meddelas av domstol.

I ett nytt tredje stycke tas upp föreskriften om att juristkollegial sammansättning
skall användas även i annat ärende, om de förut berörda förutsättningarna
föreligger och ärendet angår i detta stycke uppräknade frågor.
Uppräkningen motsvarar återstoden av vad som f. n. faller under nuvarande
andra stycket i paragrafen.

I en framtida underrättsstadga synes bestämmelserna om tingsnotaries
behörighet böra innebära, att tingsnotarie skall vara behörig att ensam handlägga
ärende, om det får prövas av en lagfaren domare och inte angår fråga
som anges i 6 § tredje stycket 1, 5, 6, 7 eller 8. Därmed uppnås överensstämmelse
med vad som nu gäller. Ytterligare torde erfordras särskilda bestämmelser
angående bedömningen, huruvida ärende som avses i det föreslagna
tredje stycket är sådant att det kräver juristkollegial sammansättning. Denna
bedömning torde inte böra ankomma på tingsnotarie.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4.2.2. Nämndmedverkan i vissa ärenden

Vad beträffar frågan om möjlighet till nämndsammansättning hänvisas
i promemorian till det resonemang som i lagrådsremiss I har anförts till
stöd för medverkan av nämnd i familjerättsliga tvistemål. Resonemanget
får enligt promemorian anses till alla delar tillämpligt även på domstolsärenden
som rör familj erättsliga frågor. Också i sådana ärenden bör sålunda
den juristkollegiala sammansättningen vara grundform men kunna
ersättas med nämndsammansättning. Det tilläggs, att det från organisatorisk
synpunkt torde vara särskilt värdefullt för de minsta tingsrätterna,
om det blir möjligt att använda nämnd i stället för juristkollegium i viss
utsträckning. Därmed kan undvikas att dessa tingsrätter nödgas att för
handläggningen av något enstaka ärende begära tillfällig domarhjälp från
annat håll.

Med hänsyn till det anförda bör enligt promemorian — på samma sätt
som har föreslagits för de familj erättsliga målen — även för de familj erättsliga
ärendenas del införas en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning
i stället för juristkollegium. Bestämmelserna härom anses lämpligen
kunna anknytas till de föreskrifter som föreslås gälla för de familjerättsliga
tvistemålens del. Sålunda bör regleringen i fråga om de familj erättsliga
ärendena tas in i de bestämmelser i GB och FB som i det föregående
har förordats för de familj erättsliga målens del. På skäl som anfördes
i det sammanhanget bör möjlighet till nämndmedverkan begränsas till
ärende vari saken skall prövas uteslutande enligt GB och/eller FB.

I ett avseende finns det dock enligt promemorian anledning att för ärendenas
del avvika från vad som har föreslagits beträffande tvistemålen. I
fråga om de sistnämnda har föreslagits att rätten skall äga förordna om
nämndsammansättning endast om parterna samtycker därtill. I de familj erättsliga
ärendena torde det emellertid vara opraktiskt, om det uppställs
krav på formligt samtycke från partens eller parternas sida. Det är att
märka att i ärenden i regel inte förekommer någon muntlig förberedande
förhandling, Add vilken partens eller parternas inställning i sammansättningsfrågan
kan utrönas. I en del ärenden hålls f. ö. över huvud taget inte
någon muntlig förhandling. Med hänsyn till det nu anförda synes det lämpligast
att rätten får befogenhet att besluta om nämndsammansättning i familj
erättsliga ärenden utan annat villkor än att parten eller parterna skall
ha beretts tillfälle att yttra sig i frågan och underlåtit att göra invändning
mot ifrågasatt nämndsammansättning.

Bestämmelser beträffande sammansättningen i familj erättsliga ärenden
bör enligt promemorian tas in i 15 kap. GB och 20 kap. FB och kopplas
samman med de bestämmelser som har föreslagits i fråga om familj erättsliga
tvistemål. Förslagets innebörd är i enlighet med det anförda att i ärende,
vari saken skall prövas uteslutande enligt GB och/eller FB, rätten får

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

353

för ordna atf handläggning, som enligl vad som eljest är föreskrivet skall
ske med tre eller fyra lagfarna domare, i stället skall ombesörjas av lagfaren
domare med nämnd. Sådant förordnande skall få meddelas endast
om parten eller parterna har beretts tillfälle att yttra sig och har underlåtit
att göra invändning. 1 ÄL bör enligt förslaget tas in en erinran om att
nämndsammansättning kan komma i fråga i stället för juristkollegium.

4.2.3. Sammanträdesordningen i ärenden

I promemorian erinras om att enligt 8 § ÄL saklig prövning av sådant
ärende som anges i 6 § andra stycket ÄL skall äga rum vid allmänt ting
resp. allmän rättegångsdag och att sådant ärende får handläggas på särskilt
sammanträde endast om det är brådskande. Enligt promemorian torde
något egentligt behov av att ha en regel som i princip knyter ärendens
handläggning till de i förväg tidsbestämda tingen inte föreligga. I den mån
i föreskrifter i andra författningar anges att ärende skall handläggas på
ting, skall ju som framgår av processlagberedningens uttalanden (återgivna
i det föregående under 4.1.) sådana föreskrifter iakttas enligt 12 § ÄL. För
sådana ärendens skull behövs alltså ingen ytterligare regel i ÄL.

Med en ordning som innebär att ärendena i allmänhet handläggs av en
eller flera lagfarna domare är det enligt promemorian önskvärt att handläggning
skall kunna företas på sådan tid och plats som passar från rent
praktiska synpunkter. Åtskilliga av de ärenden som enligt 6 § i dess föreslagna
lydelse skall handläggas av juristkollegium kräver inte förhandling.
Uppenbarligen är det mest praktiskt om dessa kan handläggas på kansliet
när det passar ledamöterna. Skall däremot förhandling äga rum, torde det
oftast vara naturligt att handlägga ärendet vid ting.

Del vill synas som den mest praktiska ordningen uppnås om ärendena
följer samma regler som dem som gäller för rättegångsmålen. Om 8 § upphävs
uppnås detta. Skall förhandling hållas, medför i så fall hänvisningen
i 5 § andra stycket ÄL att 1 kap. 6 § och 7 § första stycket RB i dess lydelse
enligt det till lagrådet remitterade förslaget blir gällande. Bestämmelserna
i dessa paragrafer i förslaget motsvarar i huvudsak de bestämmelser angående
häradsrätts allmänna ting och särskilda sammanträden som f. n. finns
i 1 kap. 7—9 §§ RB. De innebär i korthet att förhandlingen skall hållas vid
allmänt ting eller, när det är erforderligt, vid särskilt sammanträde. Beträffande
ärende, som prövas utan förhandling, medför hänvisningen i 11 §
ÄL att ärendet — oavsett om det handläggs av en eller flera domare —
enligt 1 kap. 7 § andra stycket kan företas till prövning på tid och ställe
som rätten finner lämpligt.

På grund av det anförda föreslås i promemorian att 8 § ÄL upphävs.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 44

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4.3. Remissyttranden

I sak har förslaget om vidgad ensam domarkompetens i
ärende godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna (frånsett
ett par önskemål om smärre jämkningar som behandlas i specialmotiveringen
i det följande). Familjerättskommittén ifrågasätter t. o. m.
om inte ensamdomarkompetensen bör vidgas ännu mer.

I fråga om den lagtekniska lösningen i departementspromemorian görs
emellertid invändningar från flera håll. JK uttalar sålunda att det skulle
vara i hög grad önskvärt, om 6 § kunde omredigeras och förenklas. Genom
den föreslagna utformningen har paragrafen, särskilt dess tredje stycke,
blivit mera svåröverskådlig än tidigare. Beträffande rekvisiten »av vidlyftig,
svår eller ömtålig beskaffenhet» framhåller JK att sådana rekvisit
i andra sammanhang har ansetts alltför obestämda och att de lämnar
utrymme för så subjektiva värderingar att de bör undvikas, särskilt när
det gäller att bestämma rättens domförhet. JK erinrar om ett departementschefsuttalande
i prop. 1954: 200 s. 77. Av detta framgår bl. a. att
behörighetsreglerna i 6 § inte utgör hinder för att ärenden, i vilka ensamdomare
är behörig, handläggs av fullsutten rätt. Enligt JK:s mening
torde man utan att äventyra den enskildes rättssäkerhet kunna i större utsträckning
överlämna åt den lagfarne domaren att bestämma om ett
ärende av vidlyftig, svår eller ömtålig beskaffenhet bör avgöras i den
kvalificerade domstolssammansättningen. JK ifrågasätter därför om inte
i 6 § tredje stycket kan föreskrivas endast att den i andra stycket föreskrivna
starkare sammansättningen skall användas också i annat ärende,
om det är tvistigt, dock inte i fråga om de ärenden som undantas i det
föreslagna tredje stycket punkt 2. Uppräkningen i tredje stycket punkterna
1—8 skulle därigenom kunna utgå. I vart fall bör enligt JK:s mening
rekvisiten »av vidlyftig, svår eller ömtålig beskaffenhet» utgå, eftersom
en domförhetsregel av obligatorisk art inte bör innehålla så obestämda
rekvisit.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare gör liknande uttalanden
och förordar samma lösning som JK. Föreningen påpekar dessutom
att den i promemorian föreslagna lagtexten troligen skulle komma
att tolkas så att den mera kvalificerade sammansättningen skulle användas
så snart den för beslutet i första hand ansvarige domaren av en eller
annan anledning kände tveksamhet inför avgörandet. Enbart den omständigheten
att ett ärende är av vidlyftig beskaffenhet — t. ex. därför att ett
stort antal formalia måste granskas — bör enligt föreningens mening inte
föranleda att ärendet skall prövas av flera domare.

Göta hovrätt och Jurist- och samhällsvetareförbundet har också i huvudsak
samma synpunkter som JK beträffande utformningen av 6 § tredje
stycket. Enligt hovrättens mening bör rekvisiten »av svår, ömtålig eller

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

vidlyftig beskaffenhet» utgå. Hovrätten framhåller att rekvisitet »tvistigt»
torde täcka flertalet fall som avses och att eventuell ytterligare vägledning
för domstolarna kan ges genom motivuttalanden.

I frågan om en snbsidiär möjlighet till nämndmedverkan i f amiljerättsliga
ärenden hänvisar remissinstanserna till vad de
har anfört om sådan medverkan i familj erättsliga mål. Som förut har redovisats
(under 2.5.) avstyrker det övervägande flertalet av remissinstanserna
förslaget i den delen.

Några av remissinstanserna anlägger emellertid ytterligare synpunkter
när det gäller nämndmedverkan i ärenden. Hovrätten för Nedre Norrland
påpekar hl. a. att de familj erättsliga ärenden som är tvistiga eller av vidlyftig,
svår eller ömtålig beskaffenhet torde utgöra bara en ringa del av
ärendena vid underrätt. Enligt hovrättens mening kan några bärande skäl
att göra en särreglering för denna begränsade grupp knappast anses föreligga.
Skilda domförhetsregler för enahanda mål eller ärendetyper medför
praktiska olägenheter som blir särskilt påtagliga när det gäller ärenden.
Det föreslagna systemet kan sålunda befaras verka fördröjande på handläggningen
genom att det blir nödvändigt att bereda part tillfälle att
yttra sig i domförhetsfrågan. Skall nämnd medverka, måste vidare den
slutliga prövningen anstå till sammanträdesdag då nämnd kallas att tjänstgöra.
Skulle trots det anförda nämnd anses böra delta i vissa ärenden, synes
ett ärende inte böra få hänskjutas till förhandling inför nämnd utan att
parterna uttryckligen lämnat sitt samtycke.

Domslolskommittén anser inte uteslutet, att de i promemorian åberopade
arbetsorganisatoriska skälen har större räckvidd i fråga om familj erättsliga
ärenden än beträffande sådana mål. Kommittén framhåller emellerlid
att ärendena nästan undantagslöst avgörs utan förhandling. Detta möjliggör
enligt kommittén enkla och smidiga arbetsformer även för de domstolar
som till äventyrs inte bär tillgång till tre juristdomare. Arbelsorganisatoriskt
torde reformen därför bli utan större praktisk betydelse.

Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare förefaller
gränsdragningen för den alternativa domförhetsregeln godtycklig. Till
handläggning med nämnd skulle nämligen kunna hänskjutas t. ex. ärende
som rör vårdnaden om barn men inte ärende om barns namn, ärende om
utseende av skiftesman vid bodelning men inte ärende om utseende av
skiftesman i dödsbo, förordnande av förmyndare men inte förordnande av
boutredningsman. Föreningen finner dock att det från organisatorisk synpunkt
skulle vara värdefullt för de minsta tingsrätterna att i domstolsärende
kunna använda nämnd i stället för juristkollegium. Detta gäller inte bara
familj erättsliga ärenden utan ärenden av alla slag. Möjligheten bör vara
oberoende av parternas inställning till domstolens sammansättning. Föreningen
föreslår därför en regel som ger möjlighet till nämndsammansätt -

356

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

ning. Regeln bör gälla bara för tingsrätter med mindre än tre domare och
ha karaktären av en övergångsbestämmelse.

Förslaget beträffande sammanträdesordningen i ärenden —
vilket förslag går ut på att 8 § ÄL upphävs —- tillstyrks eller lämnas utan
erinran av samtliga remissistanser.

5. Underrätts sammansättning i vissa brottmål m. m.

I andra lagar än RB finns vissa domförhetsbestämmelser som bygger på
den nuvarande ordningen i brottmål med en stor och en liten nämnd. Det
förslag till ändring i denna ordning som har lagts fram i lagrådsremiss I gör
det nödvändigt att föreslå vissa ändringar också i dessa lagar.

5.1. Brottsbalken

I 38 kap. 6 § första stycket brottsbalken (BrB) föreskrivs f. n. beträffande
rättens sammansättning vid avgörande av frågor som anges i stycket, att
»vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling
i brottmål» skall gälla. Enligt andra stycket får frågor som anges
där inte avgöras »vid häradsrätt utan nämnd eller i rådhusrätt av allenast
en lagfaren domare». Båda domförhetsreglerna innebär ett krav på att
nämnd alltid skall delta vid prövningen. I fråga som anges i första stycket
skall nämnden alltid ha stor sammansättning, medan i fall som avses i andra
stycket även liten nämnd kan komma i fråga. Utformningen av den nuvarande
regleringen hänger alltså samman med att två olika nämndformer
f. n. används i brottmål. I tredje stycket föreskrivs f. n. att häradsrätt är
domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare vid avgörande
av vissa frågor som anges i detta stycke.

Eftersom de föreslagna ändringarna i RB innebär att endast en nämndtyp
skall finnas, kan enligt departementspromemorian för de fall
som avses i första och andra styckena uppställas en gemensam domförhetsregel,
som behöver innehålla bara att nämnd skall delta vid avgörandet av
frågorna. De fall som nu behandlas i andra stycket kan lämpligen föras
samman med de fall som har tagits upp i första stycket andra punkten. Bestämmelsen
i tredje stycket bör i fortsättningen utsäga att rätten är domför
med en lagfaren domare i ifrågavarande fall. I enlighet med det anförda föreslås
i promemorian ändrad lydelse av 38 kap. 6 §.

Vid remissbehandlingen har förslaget lämnats utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

357

5.2. Lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff

21 § första stycket innehåller f. n. att underrätt i mål enligt lagen är domför
med tre i nämnden samt att, om i annat mål anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff finnes böra förklaras förverkat, målet ej får i underrätt
prövas och avgöras utan nämnd.

I departementspromemorian föreslås att i bestämmelsen
skall anges att nämnd skall delta vid rättens avgörande av mål enligt lagen
och vidare att detta skall gälla även när i annat mål anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff finnes böra förklaras förverkat.

Vid remissbehandlingen har förslaget lämnats utan erinran. Jurist-
och samhällsvetareförbundet framhåller dock att den dömde ofta gör
avbetalning sedan rätten beslutat om förvandling av böter. Enligt 22 § skall
straffet då nedsättas. Det synes förbundet som om rätten i sådana fall borde
vara domför med endast en domare.

5.3. Lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt
häktade eller dömda m. fl.

Anspråk på ersättning enligt förevarande lag kan väckas antingen i det
mål, vari ansvarsfrågan handläggs, eller genom särskild ansökan. För det
senare fallet meddelas särskilda domförhetsregler i lagen. Enligt 6 § skall
rätten ha samma sammansättning som har gällt för målet om ansvarsfrågan.
Har ansvarsfrågan inte prövats av domstol — exempelvis därför att åtal mot
den häktade eller anhållne inte har väckts — gäller om rättens sammansättning
»vad i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i
brottmål».

I departementspromemorian föreslås, i linje med vad som
skett beträffande 38 kap. 6 § BrB, att i 6 § skall anges, att nämnd skall delta
vid avgörande av mål om ersättning i de fall som åsyftas i bestämmelsen.

Vid remissbehandlingen har förslaget lämnats utan erinran.

5.4. Militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Enligt 6 § militära rättegångslagen (MRL) skall RB gälla i tillämpliga delar
i militära mål, om inte annat är särskilt föreskrivet.

I 8 kap. MRL finns bestämmelser om klagan över beslut i disciplinmål.
I sådana mål fungerar allmän underrätt som andra instans. Talan mot beslut
i disciplinmål kan föras antingen av den som har lagförts genom beslutet
eller av vederbörande åklagare. I 51 § andra stycket har meddelats bestämmelser
om rättens sammansättning i förstnämnda fall. I lagrummet föreskrivs
f. n. att rätten vid avgörandet skall bestå av en lagfaren domare och
nämnd samt att rätten är domför med tre i nämnden.

Vill åklagare föra talan mot beslut i disciplinmål skall detta ske genom

12f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

ansökan om stämning på den straffskyldige. I mål av detta slag skall enligt
52 § tredje stycket vad i 1 kap. 4 och 11 § RB föreskrivs därom, att underrätt
vid huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren domare,
inte äga tillämpning (jfr 38 kap. 6 § andra stycket BrB i nuvarande
lydelse och vad som har anförts beträffande denna domförhetsregel under

5.1.).

I 10 kap. MRL behandlas s. k. ersättningsmål. Dessa mål är till sin art
tvistemål (jfr 60 § tredje stycket). Mot befälhavares beslut i ersättningsmål
får talan föras av den ersättningsskyldige. Beträffande sådan talan hänvisas
i 64 § första stycket till bestämmelserna om disciplinmål i 8 kap. Hänvisningen
innebär bl. a. att domförhetsregeln i 51 § andra stycket är tillämplig också
i mål om klagan över beslut i ersättningsmål.

I 15 kap. MRL finns bestämmelser om krigsrätt. Sådan domstol består av
en lagfaren krigsdomare som ordförande samt nämnd. I nämnden skall sitta
tre, därav två civila och en militär. Enligt 96 § tredje stycket är krigsrätt
domför med krigsdomare ensam i de fall då rådhusrätt vid handläggning av
militärt mål är domför med en lagfaren domare. I 97 § finns en särskild bestämmelse
beträffande omröstning i krigsrätt. I bestämmelsen hänvisas f. n.
till vad som är föreskrivet för häradsrätt.

I departementspromemorian föreslås beträffande bestämmelserna
i 51 § andra stycket och 52 § tredje stycket afl de skall ersättas med
regler som anger att nämnd skall delta vid avgörandet. I fråga om 64 § första
stycket uttalas i promemorian att de domförhetsregler som nu bär föreslagits
beträffande tvistemål i allmänhet synes böra föranleda, att rättens sammansättning
i sådana fall där enbart ersättningsskyldighet är föremål för
prövning bedöms från andra utgångspunkter än tidigare. Det svnes mest
följdriktigt att rättens sammansättning i dessa fall följer mönstret för tvistemålen
(jämförelse kan här göras med sådan skadeståndstalan som förs utan
samband med an svar stal an). Med hänsyn till att erättningsskyldighet som
får åläggas i ersättningsmål kan avse högst 500 kronor och till att ifrågavarande
mål regelmässigt är av mycket enkel beskaffenhet, torde dock juristkollegial
sammansättning inte böra vara obligatorisk. I enlighet med det anförda
föreslås, att 64 § första stycket MRL kompletteras med föreskrift att,
om fråga om ersättningsskyldighet handläggs utan samband med ansvarsfråga,
rätten är domför med en lagfaren domare. Det anmärks att en regel
av detta innehåll enligt processuella grundsatser inte utgör hinder för att
handläggningen sker inför juristkollegium, om sakens beskaffenhet påkallar
det. Beträffande 96 § tredje stycket föreslås i promemorian att ordet rådhusrätt
byts ut mot tingsrätt. I fråga om 97 § erinras om att de förslag som i lagrådsremiss
I har lagts fram beträffande nämnden i underrätt i brottmål innebär,
att rätten i vissa lägen — när förfall för nämndeman har inträffat —
kan bestå av ordförande och tre nämndemän. Den nya omröstningsregel som
har upptagits i 29 kap. 3 § första stycket RB innebär för dessa fall, att nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

359

den skall vara enhällig för att ordföranden skall överröstas. I militära brottmål
som handläggs av krigsrätt blir samma omröstningsregel tillämplig på
grund av den allmänna hänvisningen i 6 § MRL till RB:s bestämmelser. Beträffande
tvistemål som behandlas vid krigsrätt föranleder de föreslagna
ändringarna i 16 kap. RB, att i MRL måste tas upp en särskild föreskrift,
som gör den berörda omröstningsregeln tillämplig även i dessa mål. I promemorian
föreslås i enlighet med det anförda ändrad lydelse av 97 §. Det erinras
om att hänvisningen i 6 § innebär att 16 kap. RB i vissa andra avseenden
— om omröstningstemata o. dyl. — fortfarande skall äga motsvarande tilllämpning.

Vid remissbehandlingen har förslagen till ändringar i MRL
lämnats utan erinran med ett undantag. Göta hovrätt anser sig sålunda inte
kunna tillstyrka, att fråga om ersättningsskyldighet, som handläggs utan
samband med ansvarsfråga, prövas av ensamdomare. Mål om ersättningsskyldighet,
som här avses, går numera av olika anledningar sällan till prövning
av domstol. När så någon gång sker, synes det motiverat att målen
prövas av fullsutten rätt, helst som underrätterna i dylika mål kan komma
att fungera som andra instans.

5.5. Lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Anstånd med verkställande av dom om intagning i arbetsanstalt kan på
talan av åklagare förklaras förverkat av domstol (12 § första stycket). Uppkommer
fråga om förverkande av anstånd, äger övervakningsnämnden eller
domstolen förordna att den dömde skall omhändertas t. v. (12 § andra stycket).

I 13 § andra stycket har meddelats domförhetsregler för de fall som nu
avses. Angående rättens sammansättning, när den har att avgöra fråga om
förverkande av villkorligt anstånd, skall gälla »vad som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i brottmål».
Vid avgörande av fråga som avses i 12 § andra stycket är häradsrätt domför
utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

I departementspromemorian föreslås att i 13 § andra stycket
i stället skall föreskrivas, att nämnd skall delta vid avgörande av fråga om
förverkande av villkorligt anstånd samt att rätten vid avgörande av fråga
som avses i 12 § andra stycket är domför med en lagfaren domare.

Förslaget har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

360

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

6. Kostnad för syn

6.1. Gällande rätt

Enligt 39 kap. 1 § RB kan rätten hålla syn för att skärskåda fastighet
eller föremål, som inte lämpligen kan flyttas till rätten, eller plats, där viss
händelse har inträffat. Särskilda bestämmelser har meddelats om vem som
skall bestrida dessa kostnader, när de uppkommer, och om vem som, när
målet avgörs, slutligen skall åläggas att stå för kostnaderna. Med synekostnader
avses i detta sammanhang utgifter som är omedelbart föranledda av
rättens sammanträde för syn, såsom utgifter för resor och traktamenten till
rättens ledamöter, nämndemän och protokollförare och för transporter under
själva synen.

När det gäller att före målets avgörande tills vidare bestrida kostnader som
föranleds av syn gäller följande. Enligt 39 kap. 4 § RB skall i dispositiva
tvistemål och mål om ansvar för brott, som inte hör under allmänt åtal,
kostnaden för syn utges av parterna solidariskt eller, om bara ena parten
har påkallat synen, av den parten ensam. I annat fall, dvs. i mål om allmänt
åtal och i indi spositiva tvistemål, skall kostnaden utgå av allmänna
medel.

I frågan vem som slutligen skall stå för synekostnaderna gäller följande.
Enligt 18 kap. 13 § RB skall i tvistemål sådan kostnad för syn — och annan
bevisning — som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel
återbetalas till statsverket enligt samma grunder som i 18 kap. föreskrivs
beträffande rättegångskostnad i allmänhet. Detta innebär att den tappande
parten i regel förpliktas att svara för kostnaden. Har bara ena parten i tvistemål
haft kostnad för syn, kan han av motparten få ersättning härför under
samma förutsättningar som gäller beträffande hans rättegångskostnader i
övrigt.

För brottmål i allmänhet gäller i fråga om skyldigheten att återbetala
synekostnad som har utgått av allmänna medel bestämmelserna i 31 kap.
1 §. Huvudregeln är enligt det lagrummet att den tilltalade skall förpliktas
att återbetala kostnaden, om han döms för brottet. Enligt 31 kap. 11 § första
stycket gäller i brottmål vari endast målsägande för talan samma bestämmelser
som beträffande tvistemål.

För vattenmål och jorddelningsmål gäller särskilda bestämmelser om
synekostnad. I 11 kap. 97 § 2 mom. vattenlagen (VL) föreskrivs sålunda
att ersättning åt domstolens ledamöter och åt annan i domstolen tjänstgörande
person för inställelse vid muntlig förberedelse, vid vattendomstolens
sammanträde eller vid undersökning på stället enligt 45 § 2 mom. skall
utgå av allmänna medel. Enligt bestämmelsen gäller vidare att denna kostnad
skall stanna på statsverket. En liknande bestämmelse finns i 21 kap.

361

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (JDL).

I denna paragraf anges att ägodelningsdomaren är berättigad till ersättning
av allmänna medel enligt gällande resereglemente för resa till och från de!
ställe där sammanträde med ägodelningsrätten eller inför ägodelningsdomaren
äger rum och för uppehället där. Vidare anges att ägodelningsnämndemännen
har rätt att av allmänna medel få ersättning för tjänstgöring vid
ägodelningsrättens sammanträde enligt vad som särskilt är föreskrivet. Sådan
ersättning skall enligt bestämmelsen stanna på statsverket.

6.2. Vissa reformfrågor

1954 års fastighetsbildningskommitté föreslog i betänkandet »Fastighetsbildning»
(SOU 1963: 68) att nu gällande jorddelningslag och fastighetsbildningslag
skall ersättas med en för hela landet enhetlig lag om fastighetsbildning.
Kommittéförslaget innehåller bl. a. en fullständig reglering
av frågan om vilka domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmål och
hur rättegången i sådana mål skall gestaltas. Efter remissbehandling utarbetades
inom justitiedepartementet dels ett förslag till fastighetsbildningslag
och dels ett förslag till lag om fastighetsdomstol. De båda förslagen
remitterades den 19 april 1968 till lagrådet och granskas f. n. av lagrådet.

Enligt det remitterade förslaget till lag om fastighetsdomstol skall i varje
län eu allmän underrätt vara fastighetsdomstol. I lagen ges grundläggande
bestämmelser om denna domstol och förfarandet i de mål som den skall
pröva. Avsikten är att fastighetsdomstolen skall handlägga vissa mål som
har anknytning till fastighetsförhållanden. Hittills har lagts fram förslag
att mål enligt fastighetsbildningslagen och enligt lagen om skydd mot miljöfarlig
verksamhet skall ankomma på fastighetsdomstol.

I 2 § i förslaget till lag om fastighetsdomstol finns en bestämmelse som
ersätter 21 kap. 1 § andra stycket JDL och som innebär att vad som är
föreskrivet om allmän domstol i tillämpliga delar skall gälla om fastighetsdomstol
och rättegången vid sådan domstol, i den mån ej annat följer
av lagen om fastighetsdomstol eller annan författning. I kommittéförslaget
fanns också en bestämmelse, som var avsedd att ersätta den särskilda kostnadsbestämmelsen
i 21 kap. 12 § JDL. Enligt den föreslagna bestämmelsen
skulle rese- och traktamentsersättning till domstolens ledamöter och annan
vid domstolen tjänstgörande befattningshavare med anledning av resa
för syn på stället alltid utgå av allmänna medel och stanna på statsverket.
Under remissbehandlingen riktades inga invändningar mot detta förslag.

Vid beredningen inom departementet befanns emellertid att en reglering
av den innebörd kommittén hade föreslagit i fråga om synekostnad borde
övervägas beträffande mål i allmänhet. Någon särskild bestämmelse i detta
hänseende togs därför inte in i förslaget till lag om fastighetsdomstol.

362

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1960

7. Departementschefen

7.1. Inledande synpunkter

I det inledande avsnittet har jag redogjort för de olika etapper i vilka arbetet
på en reform av underrättsorganisationen bedrivs inom justitiedepartementet.
Jag nämnde där att den första etappen utgjordes av den remiss till
lagrådet som beslöts den 19 april 1968 och som här kallas lagrådsremiss I.
Av denna framgick att vissa ytterligare förslag med nära anknytning till
de redan framlagda skulle utarbetas och ingå i den departementspromemoria
som numera föreligger och är remissbehandlad.

De promemorieförslag som ligger till grund för mina i det följande framförda
förslag har i korthet följande samband med i lagrådsremiss I förordade
ändringar och där gjorda uttalanden. I remissen har föreslagits att de
nya tingsrätterna i tvistemål, som handläggs vid särskild huvudförhandling,
skall ha s. k. juristkollegial sammansättning med tre eller högst fyra
lagfarna domare liksom nu förekommer i rådhusrätt. I fråga om familjerättsmålen
förutsattes dock, att frågan om nämndmedverkan skulle övervägas
ytterligare. Förslag i det avseendet föreligger nu genom departementspromemorian.

I lagrådsremiss I ifrågasattes vidare om det inte innebär en överorganisation
att över huvud taget kräva flera domares, alltså även nämndemäns,
medverkan i vissa enklare mål. I linje härmed har i promemorian tagits
upp förslag till en viss vidgning av ensamdomarkompetensen.

Beträffande domstolsärenden förutsattes i lagrådsremiss I att det skulle
ske översyn av sammansättningsreglerna så att dessa anknyter till motsvarande
regler för tvistemålen. Promemorieförslaget i den delen innebär att
ensamdomarkompetensen i ärenden vidgas något och att sammansättning i
övrigt skall utgöras av juristkollegium, dock med möjlighet att i familjerättsliga
ärenden ha nämndsammansättning i stället.

I fråga om underrätts sammansättning i brottmål i allmänhet innebär
förslaget i lagrådsremiss I att en enhetlig nämndsammansättning införs i
stället för två olika nämnder som nu finns och att nämnden i normalfallet
skall bestå av fyra och i särskilt tidskrävande mål av högst fem nämndemän.
Vidare föreslås bl. a. sådana ändringar i omröstningsreglerna att
nämndens inflytande väsentligt ökas. I överensstämmelse med vad som förutsattes
i remissen har i promemorian gjorts erforderlig översyn bl. a. av
bestämmelser som bygger på att det enligt nuvarande ordning finns en stor
och en liten nämnd i brottmål.

Förslagen i lagrådsremiss I avses träda i kraft den 1 januari 1971. Med
anledning av att det kan visa sig önskvärt att låta de nya bestämmelserna

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

i viss utsträckning träda i kraft tidigare har emellertid också föreslagits,
att Kungl. Maj :t ges befogenhet att förordna att lagändringarna helt eller
delvis skall träda i kraft vid en tidigare tidpunkt. Liknande bestämmelser
bör enligt promemorian gälla för de lagändringar som föreslås där.

Som nämnts avser jag nu att lägga fram förslag som bygger på de nu angivna
promemorieförslagen. Jag avser dessutom att ta upp frågan om betalningsansvaret
för domstols synekostnad. Den frågan står i visst samband
med den i lagrådsremiss I föreslagna lagen om fastighetsdomstol. Vidare
ger de nyligen beslutade ändringarna beträffande valbarhet till riksdagsmannauppdrag
och kommunala förtroendeuppdrag anledning att, när nu
domstolsorganisatoriska frågor behandlas, ta upp frågan om villkoren för
valbarhet till nämndeman. Den frågan behandlar jag i specialmotiveringen
till förslaget om ändring i 4 kap. 6 § RB.

7.2. Medverkan av nämnd i vissa tvistemål

I den mån det gäller att för tvistemålen i allmänhet välja mellan juristkollegial
sammansättning och sammansättningen lagfaren domare jämte
nämnd, fann jag i lagrådsremiss I på skäl som närmare redovisas dar, att
den juristkollegiala sammansättningen måste ges företräde. Mot den bakgrunden
föreslogs, att i RB — som bör innehålla de generella reglerna om
underrätts sammansättning — skall införas föreskrift att underiätt vid särskild
huvudförhandling i tvistemål skall ha juristkollegial sammansättning.

Jag konstaterade emellertid vidare att när en sammansättning, vari lekmän
ingår, är önskvärd för mål som gäller vissa särskilda rättsområden
detta kan åstadkommas genom annan lagstiftning än RB. Jag påpekade att
sådan sammansättning skall förekomma i åtskilliga typer av tvistemål och
nämnde därvid fastighetsbildningsmål, immissionsmål, expropriationsmål
och vattenmål. Det tillädes att vissa andra eller eventuellt alla tvister med
anknytning till fast egendom enligt kommande överväganden kan komma att
föras till fastighetsdomstolarna, i vilka som nämnts lekmän skall ingå. Ytterligare
nämndes lekmannainslagen i tryckfrihetsmål, patentmål och sjöförklaringar.
En synpunkt som jag anförde i detta sammanhang och ytterligare
utvecklade när det gällde brottmålen var att lekmannainflytande i berörda
slag av mål är av särskilt värde därför att i dessa mål allmänna intressen
mestadels bryter sig mot enskilda. Jag nämnde (i brottmålsavsnittet) att
lekmannamedverkan är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende föi
rättsskipningen främst i sådana fall då ett allmänt intresse står mot ett enskilt.
Jag har velat erinra om denna synpunkt, eftersom jag i det följande
har anledning att återkomma till den.

Som framgår av lagrådsremiss I ansåg jag det angeläget med ytterligare
överväganden i fråga om det är möjligt att avgränsa också andra kategorier

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

tvistemål, som kan anses särskilt lämpade för handläggning med nämnd
och i vilka juristkollegium inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i
rättsskipningen eller andra fördelar. Visserligen hade domstolskommittén
besvarat den frågan nekande, och kommitténs uppfattning hade inte mött
några invändningar från remissinstanserna eller föranlett dem att föreslå
någon avgränsning av viss tvistemålsgrupp för handläggning med nämnd.
För min del fann jag dock att en undersökning av möjligheterna att finna
en sådan avgränsning borde ske och inriktas på familjerättsmålen, dvs. mål
enligt GB och FB. Inom just den gruppen finns nämligen åtskilliga mål av
den art som man i 1960-talets omfattande diskussion i betänkanden och yttranden
framför allt synes ha åsyftat, när det talats om mål lämpade för
handläggning med nämnd.

I departementspromemorian behandlades denna fråga, och övervägandena
utmynnade i förslag att i mål eller ärenden, vari saken skall prövas
uteslutande enligt GB och/eller FB, rätten får förordna att handläggning,
som enligt vad som annars är föreskrivet (dvs. i RB resp. ÄL) skall ske
med tre eller fyra lagfarna domare, i stället skall ombesörjas av en lagfaren
domare med nämnd. Förutsättningen för att sådant förordnande skall få
meddelas i mål är enligt förslaget att parterna samtycker därtill. Genom villkoret
att rättens förordnande om nämndsammansättning skall föreligga,
kan säkerställas att nämndsammansättning inte kommer till användning i
mål som lämpar sig mindre väl för denna, t. ex. därför att invecklade rättsfrågor
förekommer. Villkoret om parternas samtycke hänger samman med
att i flera sammanhang — bl. a. i det av riksdagen godtagna utlåtandet
1LU 1951: 17 — har getts uttryck för den uppfattningen, att parterna i familj
erättsliga mål ofta hellre ser att målet handläggs av juristkollegium
än av domstol med nämndsammansättning. Med hänsyn härtill utgår promemorian
— liksom jag i lagrådsremiss I — från att en reglering om
nämnds medverkan i familj erättsmålen borde ges innebörden att parternas
samtycke till sådan medverkan krävs.

Promemorieförslaget om subsidiär möjlighet till nämndmedverkan i familj
erättsmål har vid remissbehandlingen fått bara ett fåtal tillstyrkanden.
Det helt övervägande antalet remissinstanser avstyrker. Bland de skäl som
anförs i avstyrkande yttranden kan nämnas följande. Framför allt åberopas
att parternas av bl. a. advokatsamfundet omvittnade inställning till nämndsammansättning
kommer att leda till att sådan sammansättning endast sällan
skulle begäras. Kritiska synpunkter anförs också i övrigt beträffande
ett system som bygger på valfrihet, framför allt genom att det kan medföra
oenhetlighet. Familj erättsmålen anses vidare inte vara av sådan art att lekmannasynpunkter
just där skulle vara av större värde än annars eller bidra
till säkrare avgöranden. De traditionsskäl som kan åberopas för bibehållande
av lekmannainflytande i viss del av den allmänna tvistemålsrättsskipningen
anses inte böra tillmätas avgörande betydelse, när det gäller att fin -

365

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

na den lämpligaste sammansättningsformen. Det betvivlas att den föreslagna
ordningen skulle medföra nämnvärda arbetsekonomiska vinster.

För min del vill jag först konstatera, att flera invändningar som har gjorts
av remissmajoriteten onekligen måste anses tungt vägande. När det gäller
invändningarna mot att ha ett system med valfrihet mellan alternativa
sammansättningsformer, vill jag erinra om att jag i lagrådsremiss I avvisade
den av domstolskommittén framförda tanken på att för hela tvistemålsområdets
vidkommande införa ett sådant system såsom lösning på sammansättningsfrågorna.
Endast i vissa begränsade sammanhang kunde enligt
min mening en ordning med alternativa sammansättningsformer anses
acceptabel. I belysning av de nu framkomna remissynpunkterna anser
jag dock att tanken på en ordning med valfrihet bör överges, när det gäller
sammansättningen i familjerättsmålen. Ett valfrihetssystem av den varianten
att nämndsammansättning görs till förstahandsalternativ har under remissbehandlingen
föreslagits av Stockholms nämndemannaförening. Mot
den lösningen talar — förutom de invändningar som kan anföras mot valfrihetssystemet
över huvud taget — vad som nu och tidigare har åberopats
i fråga om parternas inställning. Även om vad som har anförts i den delen
enligt min mening synes något överdrivet, kan det enligt vad som framgår
av remissynpunkterna avgjort befaras att det i stor omfattning skulle förekomma
att parterna begär juristkollegial sammansättning i stället för ett i
lagstiftningen angivet förstahandsalternativ, innebärande nämndsammansättning.
En sådan utveckling skulle innebära ett dåligt betyg för berörd
lagstiftning och alltså vara ägnad att undergräva nämndinstitutionens anseende.
En sådan variant av valfrihetssystemet anser jag inte höra komma
i fråga.

Remisskritiken skulle i och för sig kunna tala för att man bör uppge
tanken på en specialreglering beträffande sammansättningen i familjerättsmål.
Sett från den synpunkten kan remissutfallet, allmänt sett, anses ge ytterligare
stöd åt den ståndpunkt som beträffande tvistemålen i allmänhet
intogs i lagrådsremiss I. De avstyrkande instanserna, vilka som nämnts är
i klar majoritet, ifrågasätter nämligen i regel inte att förkastandet av ett
system med valfrihet borde leda till att man överväger att för familjerättsmålen
ha nämndsammansättning som obligatorium. Konsekvensen av den
avvisande hållningen gentemot valfrihetssystemet blir således att juristkollegial
sammansättning kommer att bli tillämplig även i familjerättsmål. Bara
från ett par håll framförs tanken att i stället nämndsammansättning
skulle göras tillämplig i alla familj erättsmål. En lösning efter den linjen
anser jag dock — av skäl som framgår redan av lagrådsremiss I och som
har förstärkts genom de synpunkter som har förts fram i nu förevarande
ärende — inte kunna komma i fråga för familjerättsmålen i allmänhet.

Av det anförda framgår att en generell reglering innebärande nämndmedverkan
i familj erättsmål inte är lämplig. En annan utgångspunkt för en lös -

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ning av domförhetsfrågan i familjerättsmål är att pröva om särskilt starka
skäl för nämndmedverkan gör sig gällande beträffande någon speciell målgrupp
inom familj er ättsmålen. Därvid träder särskilt målen rörande vårdnaden
om barn i förgrunden.

I vårdnadsmål föreligger ett framträdande samhällsintresse, nämligen att
det bevakas att vårdnadsfrågan löses på det för barnet lämpligaste sättet.
De intressen i vårdnadsfrågan som förfäktas av parterna, oftast föräldrarna,
skall inte vara ensamt avgörande. Vad som är till barnets bästa måste
tillmätas den Största vikt. Eftersom barnet inte självt är part, är det betydelsefullt
att det sker en officialprövning av vilken lösning i vårdnadsfrågan
som är mest förenlig med barnets bästa och att rätten härvid inte är
bunden av parternas ståndpunkter. De materiella reglerna om hur vårdnadsfrågan
skall lösas i olika konfliktsituationer eller vid otillfredsställande
vårdnadsutövning är utformade från dessa utgångspunkter (jfr främst
6 kap. 6, 7, 9 och 12 §§ samt 11 kap. 6 och 9 §§ FB). Ett annat uttryck för
det allmännas intresse att vårdnadsfrågan löses på det för barnet lämpligaste
sättet är de särskilda bestämmelser som finns om rätt och skyldighet
för vissa myndigheter och andra företrädare för det allmänna att vid
behov vidta åtgärd för att få sådan fråga under rättens prövning (6 kap. 6
och 12 §§ samt 21 kap. 5 § och 6 § andra och tredje styckena FB).

Det bör i anslutning till det sagda understrykas, att när det gäller de
mest frekventa fallen, dvs. främst då vårdnadsfråga uppkommer i mål om
hemskillnad eller äktenskapsskillnad, lagstiftningen (6 kap. 7 § första styckei
andra punkten och andra stycket FB) enligt sakens natur utgår från en
presumtion att .föräldrarnas samstämmiga önskan om att vårdnadsfrågan
skall lösas på visst sätt tillgodoser barnets bästa. En av föräldrarna träffad
överenskommelse om vårdnaden skall sålunda i dessa fall följas, om den
överenskomna lösningen inte är uppenbart stridande mot barnets bästa.
Det helt övervägande antalet vårdnadsfrågor kan lösas i enlighet med den
angivna huvudregeln och erbjuder i fråga om prövningen inga problem som
behöver beaktas i nu förevarande sammanhang. Annorlunda är förhållandet
när tvist föreligger i vårdnadsfrågan eller när det föreligger omständighet
som kan föranleda avvikelse från vad parterna har överenskommit i sådan
fråga. I dessa .fall, som jag i det följande kallar tvistiga eller tveksamma
vårdnadsfrågor, blir det aktuellt att av hänsyn till det allmännas intresse
att barnets bästa tillgodoses fälla avgörande som strider mot ena eller
eventuellt båda parternas önskemål.

När på nu berört sätt ett allmänt intresse kan komma att behöva tillgodoses
på bekostnad av en enskilds, är det som jag förut har framhållit av
särskilt värde att ha lekmannainflytande vid frågans prövning. Det är i
synnerhet i sådana sammanhang som lekmannamedverkan är ägnad att bidra
till allmänhetens förtroende för rättsskipningen, vilket jag som nämnts
betonade i lagrådsremiss I. Nu berörda synpunkter talar sålunda för lek -

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969 367

mannamedverkan vid prövning av tvistiga eller eljest tveksamma vårdnadsfrågor.

Att juristkollegial sammansättning måste ges företräde i fråga om åtskilliga
målkategorier sammanhänger framför allt med det förhållandet att
man har att räkna med att det kan förekomma fall, vilka är komplicerade
i rättsligt hänseende eller erbjuder ett invecklat processmaterial som det
krävs speciell erfarenhet och träning för att tränga in i och bedöma. Svårigheter
av sådan art förekommer i regel inte i vårdnadsfrågor ens när de är
tvistiga eller tveksamma. Dessa mål kan — med ett från domstolskommittén
lånat uttryck -— karakteriseras som sådana ”där fråga är om skälighetsbedömanden
av olika slag, bevisvärdering eller andra icke renodlat rättsliga
avgöranden, vid vilka det kommer mera an på allmän livserfarenhet än på
juridisk skolning och erfarenhet för att nå ett riktigt resultat”. Vårdnadsfrågorna
är onekligen till sin natur sådana att lekmannasynpunkter och
allmänt medborgerligt omdöme kan vara av betydande värde vid deras bedömande.
I det avseendet kan också erinras om att advokatsamfundet i sitt
yttrande till första lagutskottet år 1951 vitsordade att det var önskvärt med
lekmannasynpunkter just i vårdnadsfrågorna. Samfundets samtidigt uttalade
mening att detta behov tillräckligt tillgodoses genom den flitigt utnyttjade
möjligheten att inhämta barnavårdsnämnds yttrande i målet kan jag dock
inte instämma i. För min del anser jag att sådana yttranden som under målets
gång avges som bidrag till utredningen inte kan anses fylla samma funktion
eller kan ersätta sådan lekmannamcdverkan som förekommer vid den
slutliga prövningen av allt material i målet.

Det nu anförda ger anledning till slutsatsen att sammansättningen lagfaren
domare med nämnd inte kan anses underlägsen juristkollegial sammansättning,
när det gäller att i tvistiga eller tveksamma vårdnadsfrågor
komma till ett riktigt och lämpligt resultat. Den förut nämnda synpunkten
om värdet av lekmannamedverkan i fall där allmänt intresse står mot enskilt
är under sådana förhållanden ägnad att fälla utslaget till förmån för
nämndsammansättningen.

Emellertid föreligger också frågan vilken betydelse som man vid valet av
sammansättningsform för berörda mål bör tillmäta den inställning i sammansättningsfrågan
som det uppges att parterna brukar ha. Som nämnts
har från flera håll uttryckts uppfattningen att parterna i familjerättsmålen
hellre ser att dessa mål, som ju ofta blottar personliga förhållanden
och konflikter, prövas inför juristkollegium än inför nämnd. Såsom redan
har antytts förefaller mig dessa synpunkter i viss mån överdrivna. Risken
att, såsom bl. a. åberopats, parterna i nämnden kan återfinna personer som
de kan komma i beröring med i det dagliga livet bör inte överbetonas,
allra minst med tanke på den fortgående urbaniseringen, utvecklingen mot
större domkretsar, minskningen av nämndens storlek och det jämförelsevis
ringa antalet tvistemål som går till särskild huvudförhandling. Under alla

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

förhållanden bör parternas åberopade inställning i sammansättningsfrågan
inte anses utslagsgivande vid valet av sammansättningsform i vårdnadsmål.
Skäl att inom vissa gränser ta hänsyn till parternas inställning kan visserligen
föreligga, när fråga är om prövning av angelägenheter varöver parterna
disponerar eller som eljest med fog kan sägas vara deras ensak. Är
det däremot fråga om mål, vari beaktande av allmänna intressen spelar en
framträdande roll, bör parternas inställning i sammansättningsfrågan tillmätas
mindre betydelse. Enligt min mening kan vad som har anförts om
parternas inställning inte anses uppväga de skäl som i det föregående har
anförts för nämndsammansättning i ifrågavarande vårdnadsmål.

På grund av det anförda förordar jag, att rätten skall bestå av en lagfaren
domare och nämnd vid slutlig prövning av tvistig eller tveksam vårdnadsfråga.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan vårdnad och umgängesrätt
(jfr t. ex. Walin, Föräldrabalken s. 425) synes tvistiga eller tveksamma
frågor om umgängesrätt böra följa samma regler beträffande sammansättningen
som vårdnadsfrågor. Vad som i det följande sägs beträffande
vårdnadsfrågor kan tillämpas också på frågor om umgängesrätt.

Regelmässigt föreligger f. n. inte tvistiga vårdnadsfrågor till slutlig bedömning
isolerade från andra frågor, som förekommer i samma mål. I varje
fall brukar frågan om underhåll till barnet naturligen avgöras samtidigt
och ofta också frågan vem av makarna som efter skillnad skall få sitta kvar
i hemmet. Däremot är det ganska vanligt att skillnadsfrågan, liksom frågan
om makes underhållsskyldighet i förhallande till andra maken har avgjorts
genom tidigare avgörande i målet, ofta efter huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelse. Det förekommer dock också att sistnämnda
frågor tas till särskild huvudförhandling, t. ex. i fall som avses i 6 kap.
7 § första stycket tredje punkten FB.

Den här förordade ordningen med nämndsammansättning i tvistiga eller
tveksamma vårdnadsfrågor bör inte föranleda att sådana frågor i större utsträckning
än f. n. bryts ut till särskild handläggning. I den mån vårdnadsfrågans
samband med andra frågor i samma mål med nuvarande ordning
föranleder gemensam handläggning av flera frågor, bör detsamma ske även
i fortsättningen av både sakliga och processekonomiska skäl. Detta leder
till att, när nämndsammansättning skall användas därför att vårdnadsfrågan
är tvistig eller tveksam, rätten i samma sammansättning bör få pröva
även annan fråga i målet som föreligger till bedömning samtidigt. De underhålls-
och andra frågor som på det sättet kan komma under prövning
av rätten i nämndsammansättning är i regel inte av den beskaffenhet att
sådan sammansättning behöver anses mindre lämpad därför.

Jag förordar med hänsyn till det anförda, att sammansättningen eu lagfaren
domare och nämnd skall användas även när, samtidigt med att tvistig
eller tveksam vårdnadsfråga föreligger till slutlig prövning, även annan fråga
i målet skall prövas.

369

Kungi. Maj. ts proposition nr ii år 1969

Bestämmelser av nu angiven innebörd bör tas in i 20 kap. FB. Som jag
senare kommer att beröra är avsikten att bestämmelsen skall avse också
vissa ärenden, som gäller vårdnadsfrågor och vissa andra mycket närliggande
frågor.

Med hänsyn till att vårdnadsfrågor oftast förekommer i äktenskapsmål
(jfr 11 kap. 27 § GB) medför den föreslagna ordningen att vissa frågor
som är att bedöma enligt GB, skall handläggas i den sammansättning som
enligt det nu sagda skall föreskrivas i 20 kap. FB. Därför bör i 15 kap. GB
göras en hänvisning till de nya bestämmelserna i 20 kap. FB.

Beträffande de föreslagna bestämmelsernas närmare utformning får jag
hänvisa till specialmotiveringen.

7.3. Ensamdomarkompetensen i tvistemål

Underrätts avgörande i tvistemål skall i regel föregås av huvudförhandling.
Vid sådan förhandling är häradsrätt domför med en lagfaren domare
jämte nämnd och rådhusrätt med tre eller högst fyra lagfarna domare. När
i lagrådsremiss I föreslogs, att tingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål
i regel skall bestå av tre eller högst fyra lagfarna domare, framhöll jag samtidigt,
att det från en del håll satts i fråga om det inte för vissa måls vidkommande
möjligen kan anses vara en överorganisation att ha juristkollegium.
Jag fann den synpunkten ge anledning till frågan, om det inte är en
överorganisation att över huvud taget kräva flera domares — alltså även
nämndemäns -— medverkan vid prövning av vissa enklare mål, som enligt
gällande rätt kräver huvudförhandling. Jag fann därför motiverat att överväga
en försiktig vidgning av ensamdomarkompetensen i tvistemål.

I departementspromemorian har mot denna bakgrund föreslagits bestämmelser,
som går ut på en något vidgad behörighet för ensamdomare att avgöra
mål som kräver huvudförhandling. Det erinras om att enligt gällande
ordning ensamdomare får avgöra tvistemål efter huvudförhandling
bara om förhandlingen äger rum i omedelbart samband med förberedelse.
Som villkor för att huvudförhandlingen skall få företas i anslutning till förberedelsen
gäller bl. a. att parterna samtycker till det eller att saken finnes
uppenbar. Vid huvudförhandlingen behöver parterna i sådant fall inte upprepa
vad de har anfört under förberedelsen utan de kan hänvisa till sina
tidigare uttalanden. Detta slag av huvudförhandling i förenklad form är enligt
uttalanden under förarbetena till RB avsett för mindre mål och mål som
inte kräver omfattande utredning. I promemorian föreslås att huvudförhandling
i förenklad form skall få äga rum — förutom i omedelbart samband
med förberedelsen — inom femton dagar från det den muntliga förberedelsen
avslutades.

Remissinstanserna ställer sig med ett undantag positiva till förslaget, och

370 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

från flera håll understryks behovet av en vidgning av ensamdomarkompetensen.

För min del vill jag framhålla följande. De hittillsvarande erfarenheterna
av ensamdomares handläggning av mål vid huvudförhandling i omedelbart
samband med förberedelse har såvitt känt varit mycket goda ur både underrätternas
och parternas synvinkel, och systemet med omedelbar huvudförhandling
har kommit till flitig användning. Uttalandet i promemorian
att det föreligger ett intresse hos både domare och parter att få huvudförhandlingar
genomförda i enklast möjliga former bestyrks av uttalanden
vid remissbehandlingen.

Som framhålls i promemorian har man i domstolspraxis i påfallande stor
utsträckning satt ut mål till fortsatt förberedelse — varvid formell grund
har förelegat genom att någon enstaka detalj i förberedelsearbetet återstått
oklar — och sedan avgjort målet vid huvudförhandling i omedelbart samband
med den fortsatta förberedelsen. En ändring i den riktning som föreslås
i promemorian innebär den fördelen att huvudförhandling i förenklad
form blir möjlig även när det inte återstår någon detalj i förberedelsearbetet
som kan motivera fortsatt förberedelse. Vidare ger en sådan ändring de
domstolar som f. n. inte tillämpar nyssnämnda praxis uttryckligt lagstöd
för att övergå till denna ordning. En ändring av föreslagen innebörd gör det
möjligt att få till stånd huvudförhandling i förenklad form vid senare tidpunkt
t. ex. när en part som inte är tillstädes vid förberedelsen behöver vara
personligen närvarande eller när ett vittne behöver kallas.

Den föreslagna ändringen har betydelse också från organisatorisk synpunkt.
När det gäller vissa enklare mål, kan det otvivelaktigt betecknas som
en överorganisation att kräva flera domares medverkan. Det finns i sammanhanget
anledning erinra om de allmänna uttalanden som jag gjorde i
prop. 1966: 100 (s. 37 — 39). Jag framhöll där bl. a. att, sett i ett vidare
perspektiv, rättssäkerheten i samhället gagnas bäst genom en ordning där
domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former koncentreras till de
särskilt invecklade och betydelsefulla målen (jfr. prop. 1968:82 s. 54).

När det gäller den närmare utformningen av villkoren för att huvudförhandling
i förenklad form skall få äga rum även viss tid efter muntlig förberedelse,
föreslås i promemorian i princip samma regler som f. n. gäller
för huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse. Enligt förslaget
krävs sålunda bl. a. att parterna samtycker och att rätten gör en
lämplighetsprövning. Vidare fastslås som en uttrycklig förutsättning att
samma domare skall sitta i rätten. Dessa föreskrifter är enligt min mening
lämpliga och ligger helt i linje med målsättningen att genomföra en försiktig
vidgning av ensamdomarkompetensen.

Med hänvisning till nuvarande praxis föreslås vidare i promemorian en
uttrycklig föreskrift att vad som har förekommit vid det sista förberedelsesammanträdet
inte behöver upprepas vid huvudförhandlingen. Den tidspe -

371

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

riod som får förflyta mellan förberedelsen och huvudförhandlingen har i
promemorian bestämts till femton dagar. Vid remissbehandlingen har förslaget
i den delen godtagits så gott som över hela linjen. Endast Göta hovrätt
har uttryckt farhågor för att den föreslagna bestämmelsen skulle kunna
leda till komplikationer. Bl. a. anförs att det skulle kunna vara svårt
för rätten och parterna att vid huvudförhandlingen enbart med stöd av protokollet
erinra sig vad som förekommit vid förberedelsen. Hovrättens farhågor
finner jag överdrivna. Det finns anledning att framhålla att den föreslagna
tidsperioden anknyter till bestämmelserna i 43 kap. It §. Enligt
denna paragraf får, när uppskov förekommer i huvudförhandling, fortsatt
huvudförhandling äga rum om den sammanlagda tid varunder uppskovet
varat inte överstiger femton dagar. Enligt 43 kap. 13 § skall målet vid den
fortsatta huvudförhandlingen företas i det skick, vari det förelåg vid den
tidigare handläggningens slut. Det förutsätts sålunda i den bestämmelsen
att rätten och parterna fortfarande har aktuellt vad som förekommit vid
den tidigare förhandlingen. Motsvarande betraktelsesätt bör kunna godtas
i nu förevarande sammanhang. Det kan tilläggas att föreskriften om att
upprepning inte är nödvändig självfallet inte skall tas till anledning att avstå
från att mer eller mindre ingående upprepa vad som har förekommit
vid det slutliga förberedelsesammanträdet, om det föreligger behov därav.
Ytterligare kan erinras om att rätten alltid har att göra en lämplighetsprövning
innan mål sätts ut till huvudförhandling i förenklad form.

På grund av det anförda förordar jag att behörigheten för ensamdomare
att avgöra tvistemål efter huvudförhandling vidgas i enlighet med förslaget
i departementspromemorian. Jag återkommer till vissa detaljfrågor
i specialmotiveringen.

Det finns anledning att i detta sammanhang uppehålla sig något vid det
avsedda tillämpningsområdet. Som framgår av vad som har anförts i promemorian
tar den föreslagna vidgningen av ensamdomarkompetensen sikte
på samma slags mål som redan nu prövas av ensamdomare, dvs. mindre
mål och mål som inte kräver omfattande utredning. Det bör alltså inte
göras något avsteg från den allmänt gällande principen att bevisprövning
endast i begränsad omfattning bör ankomma på ensamdomare. I detta sammanhang
vill jag nämna att det förut berörda förslaget om nämndmedverkan
i tvistiga eller tveksamma vårdnadsmål innebär att sådana mål alltid
skall avgöras efter huvudförhandling i ordinär form (jfr specialmotiveringen
till 20 kap. 36 § FB i det följande). I övrigt får jag hänvisa till vad
som har anförts beträffande tillämpningsområdet i promemorian. Jag vill
här bara tillägga att det enligt min mening inte är nödvändigt att i lagtexten
göra en närmare precisering av det avsedda tillämpningsområdet.

372

Kangl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

7.4. Underrätts sammansättning i domstolsärenden m. m.

Huvudregeln i 6 § ÄL är f. n. att underrätt är domför med en lagfaren
domare i ärende som avses i lagen. Enligt paragrafens andra stycke skall
dock rätten vid den sakliga prövningen av vissa uppräknade ärenden ha en
mer kvalificerad sammansättning. Häradsrätt skall i dessa ärenden bestå
av lagfaren ordförande och nämnd och rådhusrätt av tre eller högst fyra
lagfarna domare. I tredje stycket anges i vilka fall häradsrätt skall ha stor
resp. liten nämnd.

Med anledning av förslaget till enhetlig underrättsorganisation måste
ändringar företas också i de bestämmelser i ÄL som bygger på de nuvarande
skillnaderna mellan häradsrätter och rådhusrätter. Jag framhöll i lagrådsremiss
I att reglerna om underrätts sammansättning i tvistemål naturligen
bör vara normerande för rättens sammansättning i domstolsärenden.
Jag nämnde vidare att det beträffande domstolsärenden fanns anledning
att överväga frågan om gränserna för ensamdomarkompetensen och om en
subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning. Mot denna bakgrund
har i departementspromemorian lagts fram förslag till ändrad lydelse av
6 § ÄL. När jag nu behandlar dessa förslag förbigår jag till en början frågan
om nämndmedverkan.

Promemorians förslag innebär att enligt huvudregeln handläggning .fortfarande
skall ske med ensamdomare. I de fall då det krävs mer än en domare
för den sakliga prövningen skall rätten bestå av tre eller högst fyra
domare. Lagtekniskt har 6 § i promemorieförslaget utformats så att huvudregeln
om ensamdomarkompetensen tagits in i första stycket. I ett andra
stycke räknas de ärenden upp som alltid kräver flera domares medverkan.
I ett tredje stycke ges en föreskrift som innebär att den juristkollegiala
sammansättningen skall gälla också i vissa andra särskilt uppräknade
grupper av ärenden, om ärendet är tvistigt eller av vidlyftig, svår eller ömtålig
beskaffenhet.

Beträffande ensamdomarkompetensen innebär förslaget en vidgning så
till vida att ett flertal ärendegrupper, som f. n. alltid måste prövas av flera
domare skall kunna avgöras av ensamdomare, under förutsättning dock att
ärendet inte är tvistigt eller av den beskaffenhet som jag nyss nämnt. De
nämnda ärendegrupperna avser ärenden om adoption, vårdnad, barns
släktnamn, förmynderskap, förvaltning enligt vissa kapitel i ärvdabalken
in. fl. ärenden som närmare framgår av det i bilaga 1 ingående förslaget
beträffande ÄL (6 § tredje stycket).

Vad först beträffar förslaget att rätten till följd av vad som har föreslagits
för tvistemålens del skall ha juristkollegial sammansättning när flera
domares medverkan krävs har någon erinran inte gjorts under remissbehandlingen.
Jag föreslår att promemorians förslag i denna del genomförs

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

i princip. Att reservation bör göras beträffande vissa ärenden rörande vårdnad
in. in. skall jag strax återkomma till.

Vad därefter angår ensamdomarkompetensen har remissinstanserna genomgående
ställt sig positiva till de vidgningar som har föreslagits i promemorian.
För egen del vill jag understryka vad som sägs i promemorian
om att det är angeläget att den mera kvalificerade sammansättningsformen
kommer till användning bara när det verkligen är motiverat med hänsyn
till det särskilda ärendets beskaffenhet. Jag anser att goda skäl talar för
en vidgning av ensamdomarkompetensen i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som har lagts fram i promemorian. Endast beträffande
några enstaka ärendegrupper har jag funnit anledning att avvika från vad
som har föreslagits i promemorian beträffande ensamdomarkompetensen.
Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

När det gäller den lagtekniska lösningen har vissa invändningar rests under
remissbehandlingen. Det har sålunda framhållits att rekvisiten ”av vidlyftig,
svår eller ömtålig beskaffenhet” — som enligt tredje stycket i förslaget
skall föranleda att där angivna ärenden skall prövas av fullsutten rätt —
kan leda till delade meningar mellan underrätt och högre rätt och därmed
medföra risk för komplikationer. Vidare har påpekats att paragrafen som
helhet har blivit mer svåröverskådlig i den föreslagna utformningen än tidigare.
För egen del finner jag, att kritiken i dessa hänseenden bör leda till
en omprövning av frågan om den lagtekniska utformningen. I sakligt hänseende
torde man kunna komma fram till i det väsentliga samma resultat som
åsyftas i promemorian om man i andra stycket anger att den kvalificerade
sammansättningen skall användas dels i alla ärenden som är tvistiga, dels i
vissa uppräknade ärenden, oavsett tvist. I tredje stycket kan i sa fall anges
att rätten om särskild anledning föreligger får ha den kvalificerade sammansättningen
även i annat fall. Någon uppräkning av olika grupper av
ärenden i detta stycke blir därigenom inte nödvändig. Riktmärke för tilllämpningen
bör självfallet vara att ärende som är av vidlyftig, svår eller
ömtålig beskaffenhet inte bör prövas av ensamdomare. Jag föreslår att en
omredigering av paragrafen görs efter dessa riktlinjer. När det gäller detaljerna
i den nu förordade lösningen får jag hänvisa till specialmotiveringen.
Där behandlas också frågan om upphävande av 8 § ÄL.

Beträffande slutligen frågan om medverkan av nämnd i familj erättsliga
ärenden får jag erinra om vad jag har anfört i motsvarande fråga när det
gäller de familj erättsliga målen. Jag anser av där anförda skäl att man inte
heller beträffande familj erättsliga ärenden bör välja lösningen att införa en
subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning. Frågan om nämndmedverkan
bör i stället lösas efter samma linje som har föreslagits beträffande
målen. Eftersom tvistiga eller tveksamma vårdnadsfrågor, när de kommer
upp i mål, skall prövas i nämndsammansättning, föreslår jag alltså att samma
sammansättning används när sådana frågor föreligger i ärenden och

374

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

därvid är tvistiga eller tveksamma. Att samma ordning väljs för mål och
för ärenden är så mycket mer naturligt som det i praxis förekommer att
vissa vårdnadsfrågor tas upp ibland som mål och ibland som ärenden (jfr
SOU 1964:35 s. 483).

Utöver ärenden som direkt gäller vårdnadsfrågan bör beaktas också vissa
andra ärenden som får betydelse för vem som skall utöva vårdnaden.
Jag åsyftar därvid ärenden som angår antagande av adoptivbarn eller hävande
av adoptivförhållande. Med hänsyn till föreliggande förslag om sänkning
av myndighetsåldern är det adoptionsärenden beträffande barn under
20 år som kommer i blickpunkten. Vidare är att ta hänsyn till sådana ärenden
som gäller förordnande eller entledigande av förmyndare, på vilken
det ankommer att utöva vårdnad.

Enligt min mening bör de nu angivna ärendegrupperna behandlas på
samma sätt som de renodlade vårdnadsärendena. Jag föreslår därför, att
nämndsammansättning väljs även för dem när de är tvistiga eller tveksamma.

Bestämmelser om nämndsammansättning i berörda ärenden bör lämpligen
anknytas till de bestämmelser beträffande målen som enligt vad jag tidigare
har föreslagit är avsedda att tas in i 20 kap. FB. En erinran om
sammansättningsbestämmelserna i FB bör tas in i ÄL:s 6 §.

7.5. Särskilda bestämmelser om underrätts sammansättning i vissa brottmål
m. m.

Förslaget om införande av enhetliga underrätter återverkar på bestämmelser
i åtskilliga lagar och andra författningar. Förslag till ändringar i sådana
bestämmelser har som tidigare nämnts lagts fram i departementspromemorian.
Av de föreslagna ändringarna tar jag i detta sammanhang upp
sådana som föranleds av att en enhetlig nämnd avses ersätta de nuvarande
två olika nämndtyperna i brottmål. De bestämmelser jag åsyftar finns i
brottsbalken, lagen om verkställighet av bötesstraff, lagen om ersättning i
vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., militära rättegångslagen
och lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Vid remissbehandlingen
har promemorians förslag till ändring i dessa lagar så gott som genomgående
tillstyrkts. Endast på enstaka punkter har jämkningar satts i
fråga från ett par håll. För min del förordar jag att förslagen med några
mindre jämkningar som jag berör i specialmotiveringen läggs till grund för
lagstiftning.

7.6. Kostnad för syn

Många myndigheters verksamhet är sådan att de i olika ärenden måste
uppsöka den plats eller lokal som berörs av ärendet för att genom direkta
iakttagelser få säkert underlag för sina avgöranden. Som exempel på verk -

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

samhetsområden av denna art kan nämnas lantmäteriet, byggnadsväsendel,
arbetarskyddet, hälsovården och naturvården. Myndigheternas kostnader
för syneförrättningar och besiktningar i dessa sammanhang har ansetts
höra belasta det allmänna, eftersom denna rörlighet i och för sig är
ett nödvändigt element i myndigheternas arbetsformer. I viss utsträckning
har dock det allmännas kostnader täckts genom expeditions- eller liknande
avgifter.

Inom rättsväsendet förekommer i viss utsträckning verksamhetsformer
som är jämförbara med de nu nämnda. Ett framträdande exempel är polisens
verksamhet för att uppdaga och utreda brott, vilken verksamhet i stor
omfattning medför undersökningar ute på fältet, självfallet på statens bekostnad.
Andra exempel utgör syneförrättningar som hålls av vattendomstol
och ägodelningsrätt. Föreskrift att kostnaderna för de sistnämnda förrättningarna
skall stanna på statsverket finns i 11 kap. 97 § 2 mom. VL
och i 21 kap. 12 § JDL.

Beträffande rättegångsmål i allmänhet gäller emellertid en annan ordning
beträffande ansvaret för kostnader för syn. RB:s bestämmelser i ämnet
(främst 39 kap. 4 §, 18 kap. 13 § samt 31 kap. 1 och 11 §§) innebär
sålunda att part, i regel den förlorande, får bära kostnaderna för syn. Detta
förhållande hänger samman med att syn i RB betraktas som ett bevismedel
och att RB bygger på grundsatsen att det i princip skall ankomma
på parterna att svara för kostnaderna för bevisningen. Det kan inskjutas
att principen inte är undantagslös. Om t. ex. ett vittne enligt 36 kap. 19 §
hörs på annan plats än i domstolens lokaler, anses statsverkets kostnad
härför inte kunna läggas på parterna.

Synen kan sägas fylla två funktioner, även om det inte går någon skarp
skiljelinje dem emellan. Dels kan den tillgodose parts intresse att styrka
särskild omständighet som han vill åberopa till stöd för sin talan. Dels har
synen den vidare funktionen att rent allmänt ge rätten bättre förutsättningar
att tillgodogöra sig och bedöma parternas påståenden och vad som i övrigt
förekommer i målet eller ärendet. Att på sistnämnt sätt göra rätten
bättre rustad att bedöma föreliggande material är en uppgift som i princip
bör anses ankomma på det allmänna, i varje fall inom vissa gränser (jfr
i fråga om begränsningen 35 kap. 2 § andra stycket andra punkten och 40
kap. 1 § RB). Då synen i mycket stor utsträckning fyller just den funktion
som har berörts sist anser jag det motiverat alt överväga att med ändring
av nuvarande ordning ålägga det allmänna att svara för kostnaderna
beträffande syn i rättegångsmål i allmänhet. En sådan ordning gäller som
nämnts redan beträffande vattenmål och fastighetsbildningsmål.

En särskild anledning att nu ta upp denna fråga är att den lagstiftning
som är avsedd att ersätta JDL, dvs. fastighetsbildningslagen och lagen om
fastighetsdomstol, inte innehåller några bestämmelser som tar sikte på synekostnader.
Som har nämnts beror detta inte på att den ordning som f. n.

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

gäller enligt JDL ansetts böra ändras ntan på att det har befunnits lämpligt
att överväga denna ordning inte bara beträffande mål som är avsedda att
handläggas av fastighetsdomstol utan också för mål i allmänhet.

En reform av nu antydd innebörd har i viss mån redan föregripits av
rättstillämpningen. Domstolarna torde nämligen ofta när syn kommer i fråga
resonera just på det sält som har skett i det föregående när där talades
om synens vidare funktion och av den anledningen — just för att få bästa
möjliga förutsättningar för sin bedömning — förlägga huvudförhandling
till platsen för synen eller i största möjliga närhet av sådan plats. Själva
synen föranleder i sådana fall ingen egentlig merkostnad och parterna
åläggs därför i regel inte något betalningsansvar. Med hänsyn bl. a. till denna
praxis torde en ändring av här ifrågasatt art ha mycket liten betydelse
från statsfinansiell synpunkt. Däremot kan betalningsansvaret bli betungande
för den enskilda parten i de fall då särskild synekostnad anses föreligga.
Jag finner alltså att övervägande skäl talar för att den nuvarande
ordningen i fråga om ansvaret för synekostnaderna ändras.

Jag förordar, att ändringen sker på det sättet att bestämmelserna i 39
kap. 4 § RB ersätts med en föreskrift att kostnad för syn skall stanna på
statsverket. Ändringen bör anses gälla även syn i sådant fall som avses i 23
kap. 15 § RB. Däremot torde böra undantas syn till framtida säkerhet enligt
41 kap. Ett uttryckligt undantag härför bör göras i 39 kap. 4 g. Den
föreslagna ändringen föranleder följdändringar i VL och JDL. 8

8. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i giftermålsbalken,

4) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden,

5 ) lag om ändring i brottsbalken,

6) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

7) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

10) lag om ändring i vattenlagen,

11) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet,

377

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

12) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
21. Beträffande nuvarande lydelse av 1 kap. RB får jag hänvisa till lagrådsremiss
I bilaga 2.

9. Specialmotivering

9.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

För att få bästa möjliga överskådlighet i fråga om ändringarna i RB
har jag funnit det lämpligast att nu — formellt med återkallelse av det i
lagrådsremiss I framlagda förslaget till lag om ändring i RB — lägga fram
ett nytt sådant lagförslag, upptagande både de nya bestämmelser i RB som
föreslogs i lagrådsremiss I och de ändringar i samma balk som har förordats
i förevarande ärende. Huvuddelen av de bestämmelser som togs upp i lagrådsremiss
I har i sak oförändrade förts över till det nya lagförslaget, i några
fall med smärre formella jämkningar. Sålunda är förslagen i sak oförändrade
såvitt angår 1 kap. utom dess 3 § samt de paragrafer i 2, 6, 10, 16, 17,
29, 50 och 51 kap. som berörs av lagrådsremiss I. Beträffande skälen till
ändringarna i dessa avseenden kan jag alltså hänvisa till vad som har anförts
i lagrådsremiss I. I det följande redogörs för de ändringar som jag förordar
genom dagens lagrådsremiss.

1 KAP.

3 §.

I det i lagrådsremiss I föreslagna andra stycket anges när tingsrätt skall
vara dornför med en lagfaren domare. Bl. a. föreskrivs att tingsrätt är domför
med en lagfaren domare vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som
hålls i omedelbart samband med förberedelsen. Med anledning av det i dag
framlagda förslaget till ändring i 42 kap. 20 § har i paragrafen angetts att
tingsrätt är domför med en lagfaren domare vid sådan huvudförhandling
som hålls i förenklad form enligt nyssnämnda lagrum. Övriga föreskrifter
i 3 § i lagförslaget i lagrådsremiss I har förts över utan ändringar.

4 KAP.

6 §•

För valbarhet till nämndeman gäller f. n. en nedre åldersgräns om 25 år.
Vidare är som valbarhetsvillkor föreskrivet att nämndeman inte får vara i
konkurstillstånd. Bestämmelserna härom har visst samband med reglerna

1 Bilagan har uteslutits här. Frånsett vissa redaktionella ändringar är de i bilagan upptagna
lagförslagen likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen 1) och 7)—17).

13 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

378

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

om valbarhet till riksdagsmannauppdrag och kommunala förtroendeuppdrag.
Enligt beslutade ändringar i riksdagsordningen (prop. 1968:92, KU
1968:20, KU 1969:1, rskr 1969:56) och i kommunallagstiftningen (SFS
1968: 184—186, 188) skall nuvarande åldersgränser i denna lagstiftning ersättas
med krav på att den som uppdraget avser är myndig, varjämte konkursvillkoret
skall slopas. Kungl. Maj :t har i den i dag beslutade prop.
1969: 25 lagt fram förslag att myndighetsåldern sänks från nuvarande 21 år
till 20 år.

Enligt min mening saknas skäl att ha andra valbarhetsvillkor för nämndemän
än för riksdagsmän och kommunala förtroendemän. Som garanti för
nämndemäns lämplighet torde ålders- och konkursvillkoren sakna nämnvärd
betydelse. I praktiken ligger garantin i att kommunernas fullmäktige
inte väljer andra personer än sådana som anses lämpade för uppdraget.
Förevarande paragraf har avfattats i enlighet med dessa synpunkter (jfr
prop. 1968:92 s. 16). Detta innebär bl. a. att nämndemannauppdrag inte
som f. n. (4 kap. 8 § tredje punkten) förfaller, om han försätts i konkurs.
Det torde däremot utan att särskild föreskrift härom ges kunna förutsättas
att, om nämndeman råkar i konkurs, han inte kommer att kallas till tjänstgöring
så länge konkurstillståndet varar. De föreslagna ändringarna i denna
paragraf återverkar på vissa andra håll i lagstiftningen, där det hänvisas
till vad som gäller om valbarhet till nämndeman vid allmän underrätt
(t. ex. 11 kap. 2 § vattenlagen, 2 kap. 6 § och 21 kap. 2 § jorddelningslagen
och 98 § militära rättegångslagen).

Enligt 12 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen skall den som utses till juryman
ha uppnått 25 års ålder. Frågan om även denna åldersgräns skall ändras
får tas upp i senare sammanhang. Enligt bestämmelser i sjölagen skall
i vissa mål särskilda ledamöter tjänstgöra i rätten. Dessa ledamöter skall ha
fyllt 25 år. Sjölagskommittén, som har i uppdrag att företa en översyn av
sjölagstiftningen, torde vid .fullgörande av sitt uppdrag överväga om denna
åldersgräns bör sänkas.

39 KAP.

4 §.

Beträffande motiven för ändringen beträffande ansvaret för synekostnader
hänvisas till vad jag har anfört i avsnitt 7.6. Som kompensation för de
ökade kostnaderna för det allmänna torde i senare sammanhang få övervägas
viss höjning av expeditionsavgiften för dom.

42 KAP.

20 §.

I paragrafens andra stycke finns nu bestämmelserna om huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelsen. I förslaget har i andra styc -

379

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

ket och i ett nytt tredje stycke tagits upp bestämmelser om huvudförhandling
i förenklad form i överensstämmelse med de allmänna överväganden
som jag har redovisat i det föregående (7.3). Det i den föreslagna lagtexten
använda uttrycket ”i förenklad form” förekommer redan nu i RB, nämligen
när det gäller doms utformning i vissa fall (17 kap. 8 § och 30 kap. 6 §).

I likhet med vad som nu gäller har som villkor för den enklare handläggningsformen
föreskrivits att hinder inte får möta enligt 43 kap. 2 § och att
parterna dessutom samtycker till sådan handläggningsform. Vidare innehåller
bestämmelsen den nyheten att huvudförhandlingen kan äga rum,
förutom i omedelbart samband med förberedelse, inom femton dagar från
den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Förutsättning härför är
att i rätten sitter samma domare som har skött handläggningen vid det slutliga
förberedelsesammanträdet. I överensstämmelse med vad som gäller
f. n. föreskrivs också att huvudförhandling, oavsett om parterna samtycker,
får ske i omedelbart samband med förberedelsen, om saken finnes uppenbar.

I det nya tredje stycket ges en bestämmelse om förfarandet vid huvudförhandling
i förenklad form. Enligt bestämmelsen skall vad som har förekommit
under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades
anses ha förekommit också vid huvudförhandlingen utan att det behöver
upprepas vid denna. Detta anses gälla redan f. n., men när det nu föreslås
vidgat utrymme för huvudförhandling i förenklad form synes det lämpligt
med en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Denna är utformad så att den
anknyter till föreskriften i 17 kap. 2 § första stycket första punkten.

Beträffande det avsedda tillämpningsområdet för den nya bestämmelsen
får jag hänvisa till vad som har anförts i det föregående (3.3. och 7.3.) Att
bestämmelsen inte skall tillämpas när det gäller tvistiga eller tveksamma
vårdnadsfrågor berörs i specialmotiveringen till 20 kap. 36 § FB.

43 KAP.

11 §•

I denna paragraf, som innehåller bestämmelser om huvudförhandling i
tvistemål, görs i första stycket en hänvisning till 1 kap. 15 § första stycket.
Detta stycke motsvaras i departementsförslaget av 1 kap. 9 §. Hänvisningen
har ändrats i enlighet härmed.

Även i 11 § andra stycket har en ändring gjorts. Ändringen har samband
med ändringarna i 42 kap. 20 §. Enligt 11 § första stycket skall huvudförhandling,
utan annat avbrott än som kan föranledas av bestämmelserna i
1 kap. 15 § första stycket, såvitt möjligt fortgå till dess målet är färdigt
för avgörande. Sedan förhandlingen har påbörjats får uppskov förekomma
endast under särskilda förutsättningar. Efter uppskov får enligt 11 § andra

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

stycket fortsatt huvudförhandling äga rum, om den sammanlagda tiden för
uppskovet inte överstiger femton dagar. I annat fall måste, utom i visst undantagsfall,
ny huvudförhandling hållas.

I departementspromemorian framhålls att bestämmelsen i 11 § andra stycket
om fortsatt huvudförhandling inte anses tillämplig på huvudförhandling
som har påbörjats i omedelbart samband med förberedelse (jfr Gärde
m. fl. Nya RB s. 606). Inte heller när fråga är om huvudförhandling som
hålls i förenklad form utan samband med förberedelse synes lämpligt att
fortsatt huvudförhandling får hållas, om uppskov har ägt rum. I ett tillägg
till andra stycket föreslås därför i promemorian en föreskrift att ny huvudförhandling
alltid skall hållas, om huvudförhandling som avses i 42 kap.
20 § andra stycket uppskjuts. Med anledning av att föreskriften vid remissbehandlingen
har ansetts kunna leda till missförstånd har den förtydligats,
så att det framgår att den nya huvudförhandlingen inte får hållas i förenklad
form.

46 KAP.

11 §•

I paragrafens första stycke, som innehåller bestämmelser om huvudförhandling
i brottmål, görs en hänvisning till 1 kap. 15 § första stycket. Detta
stycke motsvaras av 1 kap. 9 § i departementsförslaget. Hänvisningen har
ändrats i enlighet härmed.

Övergångsbestämmelserna

De övergångsbestämmelser som togs upp i lagförslaget i lagrådsremiss I
har jämkats något i ett par avseenden men i övrigt förts över oförändrade
till det nya lagförslaget.

I punkterna 7 d och e klargörs vilka domkretsar eller delar av domkretsar
som, när de nya bestämmelserna har trätt i kraft, skall anses åsyftade
med i annan lagstiftning förekommande föreskrifter som innehåller
uttryck av typen ”stad med rådhusrätt”, ”domsaga på landet”, ”stad under
häradsrätt” och liknande. Bestämmelserna i punkterna är grundade på
principen att man vid tolkningen av sådana uttryck skall låta det läge som
råder när tingsrätt införs vara avgörande. Med utgångspunkt från att de
nya bestämmelserna om tingsrätt föreslås träda i kraft generellt den 1 januari
1971 fastställdes i det tidigare lagförslaget att läget vid 1970 års utgång
skall vara avgörande. Med tanke på att det har öppnats möjlighet att
förordna att de nya bestämmelserna skall gälla beträffande viss eller vissa
underrätter från tidigare tidpunkt än den 1 januari 1971 har det ansetts
lämpligt att, i stället för att anknyta till 1970 års utgång, direkt ange att
det är läget som råder när tingsrätt införs som är avgörande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

381

9.2. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

I det föregående har anförts att regleringen om nämndverkan i vissa familj
erättsliga mål och ärenden bör tas in i 20 kap. FB. I detta kapitel återfinns
nu de särskilda bestämmelser som gäller angående rättegången i sådana
mål och ärenden som avses i balken. I 20 kap. FB hör den föreslagna
regleringen hemma i den avdelning som hav rubriken Gemensamma bestämmelser”.
Med hänsyn till reglernas allmänna räckvidd bör bestämmelserna
inleda nämnda avdelning. Det föreslås därför att de nya bestämmelserna,
som utformats i två paragrafer, tas in såsom 36 och 37 §§ och att de
nuvarande 36—40 §§ i stället betecknas 38—42 §§.

20 KAP.

36 §.

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen
har i paragrafens första stycke föreskrivits att rätten i mål eller ärende
som rör vårdnad eller umgängesrätt, under vissa förutsättningar skall bestå
av en lagfaren domare och nämnd vid den slutliga prövningen. Vad som
sägs i det följande om vårdnadsfrågor gäller också frågor om umgängesrätt.

Uttrycket slutlig prövning har använts som gemensam beteckning för
huvudförhandling i målen och för sådan saklig prövning av ärenden som
avses i 6 § ÄL. Förutsättningen för att nämndsammansättning skall tas i
anspråk är enligt bestämmelsen att rätten vid förberedande handläggning
finner, att vårdnadsfrågan är tvistig eller att det av annan anledning ej är
uppenbart hur frågan skall avgöras. Sammansättningsfrågan blir alltså beroende
av den faktiska bedömning som rätten under den förberedande handläggningen
gör med avseende på om vårdnadsfrågan är tvistig eller tveksam.
Det torde alltså knappast kunna komma i fråga att högre rätt behöver återförvisa
mål eller ärende på den grunden att rätten har haft fel sammansättning.
De skulle i så fall vara i det osannolika fallet att rätten, trots att
klar tvist föreligger, med förbiseende av detta eller av lagbestämmelsen
företagit målet eller ärendet till handläggning med juristkollegium.

Om rätten när huvudförhandling eller annat slutligt sammanträde skall
inledas eller pågår finner att en förut tvistig vårdnadsfråga har blivit ostridig
och klar, medför detta enligt bestämmelsen inte att nämndsammansättning
blir obehörig. Om det å andra sidan först vid huvudförhandling uppkommer
tvist om vårdnadsfrågan, leder inte detta till att juristkollegial
sammansättning blir obehörig vid den förhandlingen. En annan sak är att
det kan finnas anledning att inställa sådan huvudförhandling därför att barnavårdsnämnds
yttrande behöver infordras såsom en förberedande åtgärd

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

för nästa huvudförhandling. Sistnämnda huvudförhandling skall under sådana
förhållanden hållas inför nämndsammansättning.

Uttrycket att det — av annan anledning än tvist — ej är uppenbart hur
vårdnadsfrågan skall avgöras (jfr uttryckssättet i 42 kap. 20 § andra stycket
RB) har valts för att beskriva de fall där vårdnadsfrågan är tveksam
utan att vara tvistig. Sådant fall kan föreligga när i barnavårdsnämnds yttrande
ges uttryck för tvekan eller förordas annan lösning i vårdnadsfrågan
än som har begärts i målet eller ärendet. Ett annat fall kan vara att part
utan eget ställningstagande överlämnar vårdnadsfrågan till rättens bedömning.

Att rätten, när den skall pröva tvistig eller tveksam vårdnadsfråga, i samma
sammansättning får pröva också annan fråga i målet har redan berörts
i den allmänna motiveringen.

Det bör påpekas att bestämmelsens innebörd för målens vidkommande är
att huvudförhandling i ordinär form alltid äger rum när vårdnadsfrågan är
tvistig eller tveksam. Detta torde regelmässigt vara fallet redan enligt nuvarande
praxis.

I paragrafens andra stycke har föreskrivits att första stycket äger motsvarande
tillämpning när i ärende förekommer viss fråga av betydelse i vårdnadshänseende.
De angivna frågorna avser antagande av adoptivbarn som
ej har fyllt 20 år, hävande av adoptivförhållande som angår sådant barn,
förordnande av förmyndare i fall då den förordnade skall utöva vårdnaden
om barn och entledigande av förmyndare som utövar vårdnad. Bestämmelsen
innebär att nämndsammansättning skall användas när fråga som nu har
nämnts är tvistig eller tveksam.

Bestämmelsen gör ingen skillnad mellan fall som är att bedöma enligt
svensk lag och fall vari utländsk rätt skall tillämpas.

37 §.

Beträffande antalet nämndemän i nämnden vid handläggning av mål eller
ärende som avses i 36 § görs i förevarande paragraf en hänvisning till
1 kap. 4 § andra stycket RB i dess lydelse enligt lagförslaget i lagrådsremiss
I.

I nämnden skall alltså sitta fyra eller, när förhandlingen kan beräknas ta
mer än två dagar i anspråk, fem nämndemän. Inträffar förfall för nämndeman
sedan förhandlingen har påbörjats, är rätten domför med tre i nämnden.

Som förut har nämnts innehåller lagrådsremiss I förslag till domförhetsregler
i RB som innebär att alla underrätter vid särskild huvudförhandling
i tvistemål skall ha juristkollegial sammansättning. Som en följd av detta
har i det nämnda förslaget också tagits med ändringar i bestämmelserna om
omröstning och överläggning i tvistemål, som finns i 16 kap. resp. 17 kap.

9 § RB. De föreslagna ändringarna i omröstningsreglerna innebär att de be -

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

stämmelser, som nu gäller för rådhusrätterna, utsträcks att gälla för alla
tingsrätter och att man upphäver de nuvarande särbestämmelserna för häradsrätt
(16 kap. 1 § andra stycket, 3 § första stycket och 7 §), som förutsätter
att nämnd deltar. Ändringen i 17 kap. 9 § RB innebär att nuvarande
bestämmelse i denna paragrafs första stycke att ordföranden när nämnd deltar
skall ”framställa saken och vad lag stadgar därom” får utgå.

När nu föreslås att nämnd skall medverka i vissa mål och ärenden, måste
bestämmelser ges som motsvarar dem, som enligt det anförda skall utgå ur
RB. Bestämmelser motsvarande dem som nu finns beträffande nämnd i
16 kap. och 17 kap. 9 § RB har därför tagits in i förevarande paragraf.

42 §.

I samband med att nuvarande 36—40 §§ får ändrade beteckningar, 38—
42 §§, har den i nuvarande 40 § intagna hänvisningen till 39 § justerats.

9.3. Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

I 15 kap. GB har nuvarande 29 och 30 §§ föreslagits få beteckningarna 30
resp. 31 §§. Som en ny 29 § har av skäl som har angetts i den allmänna motiveringen
tagits in en hänvisning till den nya bestämmelsen i 20 kap. 36 §
FB som klargör att nämnd skall medverka vid prövning av vissa frågor som
avses i GB.

9.4. Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden

6 §•

I enlighet med de överväganden som jag tidigare har redovisat (7.5.)
föreslås att paragrafens första stycke liksom nu skall innehålla huvudregeln
att underrätt vid handläggning av ärende är domför med en lagfaren
domare. I andra och tredje styckena upptas liksom enligt förslaget i departementspromemorian
undantag från huvudregeln. Som jag har nämnt föreslår
jag beträffande dessa stycken vissa ändringar i förhållande till vad
som har .föreslagits i promemorian.

Vad först angår andra stycket har där liksom i motsvarande stycke i
promemorieförslaget gjorts en uppräkning av de ärenden i vilka juristkollegial
sammansättning är obligatorisk. Uppräkningen har dessutom kompletterats
med en föreskrift av innebörd att denna sammansättning också skall
gälla om ärende är tvistigt. Uppräkningen är i huvudsak densamma som i
promemorieförslaget. Med anledning av ett påpekande av JK under remissbehandlingen
har dock ur punkt 4 uteslutits ärenden angående utseende av
huvudmän i sparbank. Sådana ärenden handläggs numera inte av domstol.
Vidare har ur punkt 5 uteslutits ärende angående tillstånd till försäljning
av samfälld egendom enligt lagen om samäganderätt. Ärende av detta slag

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1960

täcks nämligen av punkt 6, som avser ärenden angående tillstånd till förvaltningsåtgärd
i annat fall än som avses under övriga punkter i stycket.
Beträffande punkt 6 kan påpekas att därunder inbegrips tillstånd till förvaltnings
åtgärd enligt 12 eller 19 kap. ärvdabalken. Några remissinstanser

har i sina yttranden ifrågasatt om inte vissa eller — enligt ett yttrande___

t. o. m. flertalet av de i punkt 3 angivna ärendena bör kunna prövas av ensamdomare.
För min del vill jag dock f. n. inte förorda någon ändring i promemorians
förslag i det avseendet.

Jurist- och samhällsvetareförbundet har i ett avseende förordat en inskränkning
av ensamdomarkompetensen. Förbundet anser sålunda att också
ärenden angående bestämmande av arvode till förmyndare eller god man
enligt 14 kap. 11 § eller 15 kap. 19 § FB borde tas med i uppräkningen i andra
stycket. Enligt min mening föreligger emellertid inte skäl att i andra
stycket ha en särregel för dessa arvodesärenden. Det synes nämligen tillräckligt
med föreskriften att dessa ärenden — liksom andra -— skall prövas
av juristkollegium i de fall då de är tvistiga.

På grund av de överväganden som har gjorts i den allmänna motiveringen
anges i tredje stycket att rätten också i annat fall än som avses i andra
stycket får ha där föreskriven sammansättning, om särskild anledning föreligger.
Som jag redan har nämnt bör riktmärket för tillämpningen vara att
ärende av vidlyftig, svår eller ömtålig beskaffenhet inte bör handläggas av
ensamdomare. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare har
under remissbehandlingen uttryckt farhågor för att de nämnda rekvisiten,
som i promemorieförslaget upptagits i lagtexten, skulle tolkas så att den
mera kvalificerade sammansättningen skulle komma till användning så snart
den för beslutet i första hand ansvarige domaren kände tveksamhet inför avgörandet
eller att ett stort antal formalia måste granskas. Med den utformningen
av tredje stycket som nu föreslås torde domstolarna få friare händer
att bedöma om ett ärende är sådant att det kan avgöras av ensamdomare,
och någon anledning att befara att den mera kvalificerade sammansättningen
kommer att användas i onödan föreligger enligt min mening inte.

I sammanhanget vill jag påpeka att bestämmelserna i 6 § inte bör anses
gälla ärenden som avses i 7 §. Bestämmelserna i sistnämnda paragraf bör
nämligen tolkas såsom innefattande även en domförhetsregel av innebörd
att där angivna ärenden alltid skall handläggas av ensamdomare.

(8 §.)

Av skäl som har angetts i promemorian (jfr avsnitt 4.2.3.) förordas att
8 § upphävs.

Övergångsbestämmelser

Ikraftträdandet av ändringarna i ÄL bör samordnas med ikraftträdandet
av de ändringar som föreslås i RB. Liknande föreskrifter som har föreslå -

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

gits beträffande ikraftträdandet av de nya bestämmelserna i RB har därför
tagits in i förslaget till lag om ändring i ÄL. De nya reglerna om rättens
sammansättning bör självfallet inte föranleda ändring av sammansättningen
i ärende, vari handläggning enligt äldre regler redan har påbörjats. En
övergångsbestämmelse avseende sådana fall har tagits in i förslaget.

Beträffande många underrätter gäller f. n. att antalet domare inte förslår
till att bilda juristkollegium med tre ledamöter. Genomförs en ny underrättsorganisation
i enlighet med de principer som har angetts i lagrådsremiss
I, kommer detta förhållande att ändras. Eftersom den nya underrättsorganisationen
kommer att genomföras successivt under en tämligen
lång tidsperiod, finns det emellertid anledning att räkna med att
det under en övergångstid kommer att finnas ett relativt stort antal underrätter
med så få domare att de inte kan bilda juristkollegium. I lagrådsremiss
I framhöll jag (avsnitt 5.4.2.) med tanke på dessa underrätter att
det bör finnas goda möjligheter att förlägga förhandling i ärende som kräver
juristkollegial sammansättning till dag då huvudförhandling för tvistemål
är planerad och då rätten av detta skäl ändå skall ha sådan sammansättning.
Vidare framhöll jag, att ärende som skall prövas av juristkollegium
utan förhandling i viss utsträckning torde kunna avgöras efter cirkulation,
liksom f. n. förekommer i rådhusrätterna. Emellertid kan det i
ärende av brådskande natur komma att visa sig olämpligt att invänta dag
för huvudförhandling i tvistemål eller att ordna en cirkulation. För sådana
fall har i en särskild övergångsbestämmelse öppnats möjlighet för rätten
att förordna, att ärende som enligt de föreslagna reglerna i ÄL skall handläggas
av juristkollegium i stället skall handläggas av en lagfaren domare
och nämnd. I nämnden skall i så fall sitta samma antal nämndemän som
i brottmål (jfr 20 kap. 37 § FB i föreslagen lydelse). Ett förordnande i enlighet
med denna övergångsbestämmelse innebär att ärendet kan tas upp
till avgörande då nämnd är samlad för huvudförhandling i brottmål.

9.5. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

38 kap. 6 § brottsbalken har ändrats i enlighet med vad som har föreslagits
i departementspromemorian.

9.6. Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 om verkställighet
av bötesstraff

21 § första stycket har avfattats i enlighet med promemorieförslaget med
endast vissa redaktionella jämkningar. Bl. a. har i första punkten angetts
att nämnd skall delta vid rättens avgörande av saken i mål enligt förevarande
lag. Denna jämkning har gjorts för att klargöra att den särskilda dom13t
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

förhetsregeln inte nödvändiggör medverkan av nämnd vid sådan handläggning
som avser endast avskrivning eller avvisning. Med hänsyn till RB:s
terminologi (jfr t. ex. 30 kap. 1 §) kan nämligen uttrycket ”avgörande av
mål” föranleda att domförhetsregeln ges en vidare innebörd än som nyss
har sagts.

Ändringen i 22 § har inte motsvarighet i departementspromemorian utan
har föranletts av ett påpekande under remissbehandlingen. Enligt paragrafen
skall förvandlingsstraffet bortfalla, om full betalning för böterna erläggs
sedan beslut om förvandling har meddelats men innan verkställighet
av straffet har påbörjats. Om böterna delvis betalas, kan förvandlingsstraffet
nedsättas. Enligt andra stycket ankommer prövningen av verkan av betalning
som sker efter förvandlingsbeslutet på domstol, om fråga är om bötfälld
som har erhållit anstånd med verkställigheten. Som förut har nämnts
har vid remissbehandlingen uttalats den uppfattningen att rätten i fall som
nu avses bör vara domför med endast en lagfaren domare. Vid lagens tillkomst
synes frågan om rättens sammansättning vid prövning enligt 22 § inte
ha särskilt uppmärksammats. Detta torde hänga samman med att det då
antogs att det endast i undantagsfall skulle förekomma att den som hade
erhållit villkorligt anstånd verkställde efterbetalning (jfr prop. 1964: 10 s.
201). Det berörda remissyttrandet ger emellertid anledning till antagande
att frågan inte saknar praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och till att
medverkan av nämnd inte torde vara nödvändig vid sådan prövning som
avses i 22 § har i departementsförslaget gjorts ett tillägg i andra stycket av
innehåll att rätten vid prövningen är domför utan nämnd.

9.7. Förslaget till lag om ändring i lagen den 13 april 1945 om ersättning i
vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

6 § lagen har ändrats i enlighet med promemorians förslag med bl. a. den
jämkningen att efter ordet ”avgörande” har tillagts ”av saken”. Beträffande
skälen härtill hänvisas till vad som har anförts under 9.6.

9.8. Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen den SO juni 1948

Promemorians förslag till ändringar i förevarande lag har vid remissbehandlingen
lämnats utan erinran med undantag av att i ett remissyttrande
har förts fram kritik beträffande den föreslagna domförhetsregeln i 64 §
första stycket. Vad som därvid har anförts har emellertid inte gett mig anledning
att frångå förslaget på denna punkt.

Av skäl som tidigare har anförts (avsnitt 9.6.) har efter ordet ”avgörande”
i 52 § tredje stycket tillagts ”av saken”. Motsvarande ändring har däremot
inte ansetts nödvändig i 51 § andra stycket med hänsyn till att det
framgår av denna paragrafs innehåll i övrigt att domförhetsregeln gäller

387

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

bara handläggning som sker vid förhör. I övrigt har de sakliga ändringar
gjorts som har föreslagits i promemorian.

9.9. Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet

13 § lagen har ändrats i enlighet med vad som har föreslagits i promemorian.

9.10. Övriga förslag

Ändringarna i 11 kap. VL och 21 kap. JDL hänger samman med att särskilda
bestämmelser om synekostnader inte längre behövs i dessa lagar, om
den föreslagna ändringen i 39 kap. 4 § RB genomförs. Ledamöternas och annan
domstolspersonals rätt till ersättning kommer genom ändringarna att
bli reglerade helt genom administrativa bestämmelser, nämligen allmänt
resereglemente den 21 november 1952 (nr 735), kungörelsen den 3 juni
1960 (nr 308) angående dagarvode samt resekostnadsersättning och traktamente
till vattenrättsnämndemän och kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 358)
om ersättning till nämndemän m. fl. Dessa bestämmelser blir att tillämpa
även vid sådan undersökning som avses i 11 kap. 45 § 2 mom. VL.

Ändringen i 5 kap. 4 § i 1904- års lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap och adoption avser bara, att
nuvarande hänvisning till 20 kap. 39 § FB i stället bör avse 41 § i samma
kapitel eftersom paragrafnumreringen där föreslås ändrad.

10. Hemställan

Jag hemställer att — med återkallande av remissen angående de allmänna
underrätternas organisation i vad den avser ändring i RB — lagrådets utlåtande
enligt 87 § regeringsformen inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i giftermålsbalken,

4) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden,

5) lag om ändring i brottsbalken,

6) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av
bötesstraff,

7) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

388

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 4-50) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

10) lag om ändring i vattenlagen,

11) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet,

12) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmgnderskap och adoption.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet :
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

389

Bilaga 1
Promemorian

1) Förslag
till
Lag

om ändring i 15 kap. giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att i 15 kap. giftermålsbalken skall såsom 29 och
30 §§ införas två nya paragrafer av nedan angiven lydelse och att nuvarande
29 och 30 §§ skall betecknas, den förra 31 § och den senare 32 §.

15 KAP.

29 §.

I mål eller ärende vari saken skall prövas uteslutande enligt denna balk
eller enligt denna balk och föräldrabalken, må rätten förordna, att handläggning,
som enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna
domare, i stället skall ombesörjas av en lagfaren domare och nämnd.
Sådant förordnande får meddelas, beträffande mål endast om parterna samtycka
därtill samt beträffande ärende endast om parten eller parterna beretts
tillfälle att yttra sig och underlåtit att göra invändning. I nämnd skola
i sådant fall sitta nämndemän till det antal som föreskrives i 1 kap. 4 §
andra stycket rättegångsbalken.

30 §.

Har nämnd säte i rätten enligt 29 §, skall gälla följande avvikelser från
vad som eljest är föreskrivet om omröstning och överläggning i tvistemål:

1. Ordföranden skall vid överläggning framställa saken och vad lag stadgar
därom.

2. Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening och därefter
inhämta nämndens.

3. Yppas annan mening än ordförandens och förena sig minst tre eller,
då i nämnden äro fem, minst fyra nämndemän om skälen och slutet, gäller
nämndens mening. I annat fall gäller ordförandens.

4. Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta envar nämndeman,
som med sin röst bidragit därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet
får begränsas till viss eller vissa underrätter och deras domkretsar.

390

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

2) Förslag
till
Lag

om ändring i 20 kap. föräldrabalken

Härigenom förordnas, att i 20 kap. föräldrabalken skall efter rubriken
”Gemensamma bestämmelser” införas en ny paragraf, 35 a § av nedan angiven
lydelse.

20 KAP.

35 a §.

I mål eller ärende, vari saken skall prövas uteslutande enligt denna balk
eller enligt denna balk och giftermålsbalken skall vad som föreskrives i 15
kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet
får begränsas till viss eller vissa underrätter och deras domkretsar.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 §, 42 kap. 20 § och 43 kap. 11 § rättegångsbalken3
1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

(3 §:s lydelse enligt det till lagrådet
remitterade förslaget:

Tingsrätt är i tvistemål domför
med tre lagfarna domare. Flera än
fyra lagfarna domare må ej sitta i
rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå
av en lagfaren domare och
nämnd.

3 §•

Tingsrätt är i tvistemål domför
med tre lagfarna domare. Flera än
fyra lagfarna domare må ej sitta i
rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå
av en lagfaren domare och
nämnd.

1 Senaste lydelse av 43 kap. It § se 1956:587.

391

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

(Nuvarande lydelse)

Tingsrätt är domför med en lagfaren
domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället,

vid sådan huvudförhandling i
tvistemål, som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen,

vid huvudförhandling och syn å
stället i mål om brott, för vilket icke
är stadgat svårare straff än böter.)

(Föreslagen lydelse)

Tingsrätt är domför med en lagfaren
domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället,

vid sådan huvudförhandling i
tvistemål, som hålles i förenklad
form enligt 42 kap. 20 § andra stycket,

vid huvudförhandling och syn å
stället i mål om brott, för vilket icke
är stadgat svårare straff än böter.

42 KAP.

Så snart

20 §
• ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hinder
däremot icke möter enligt 43
kap. 2 § och tillika parterna samtycka
därtill eller saken finnes uppenbar,
hållas i omedelbart samband
med förberedelsen.

Huvudförhandlingen må, om hinder
däremot icke möter enligt 43
kap. 2 § och tillika parterna samtycka
därtill hållas i förenklad form. Sådan
huvudförhandling må äga rum
i omedelbart samband med förberedelsen
eller, under förutsättning att
samme domare sitter i rätten, inom
femton dagar från den dag då den
muntliga förberedelsen avslutades.
Oavsett om parterna samtycka, må
huvudförhandling hållas i omedelbart
samband med förberedelsen,
om saken finnes uppenbar.

Vid huvudförhandling i förenklad
form skall vad som förekommit under
det slutliga förberedelsesammanträdet
anses ha förekommit också
vid huvudförhandlingen utan att
det behöver upprepas vid denna.

43 KAP.

11 §•

Huvudförhandling skall---kan ske.

Överstiger, då målet efter ett el- Överstiger, då målet efter ett eller
ler flera uppskov återupptages, den flera uppskov återupptages, den
sammanlagda tid varunder uppskov sammanlagda tid varunder uppskov
ägt rum ej femton dagar, må huvud- ägt rum ej femton dagar, må huvud -

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

förhandlingen fortsättas. I annat
fall skall ny huvudförhandling hållas,
om ej i mål av sådan omfattning
att huvudförhandlingen beräknas
kräva minst fyra veckor rätten
med hänsyn till utredningens beskaffenhet
eller annan särskild omständighet
finner synnerliga skäl att
i stället fortsatt huvudförhandling
hålles.

Till uppskjuten---hans

(Föreslagen lydelse)

Denna lag trader i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet
får begränsas till viss eller vissa underrätter och deras domkretsar.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden

Härigenom förordnas, dels att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning
av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att 8 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Föreslagen lydelse)

§•

Underrätt är vid handläggning av
ärende domför med en lagfaren domare,
om ej annat följer av vad som
föreskrives nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än i 3 eller
4 § sägs skall rätten bestå av
minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter,
om ärendet angår

(Nuvarande lydelse)

Underrätt vare vid handläggning
av ärende domför, häradsrätt utan
nämnd och rådhusrätt med en lagfaren
domare.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1968:343.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

393

(Nuvarande lydelse)

1. — — — samtycke till hävande
av tjänste- eller arbetsavtal som

barn ingått,---medgivande till

äktenskap enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken
eller till åtgärd beträffande
makars egendom enligt 5 kap.
14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk
eller förordnande angående sådan
egendoms förvaltning i andra fall;

5. förvaltning av stiftelse eller utseende
av huvudmän i sparbank;

8. tillstånd till försäljning av samfälld
egendom enligt lagen om samäganderätt,
underställning av delägares
beslut eller meddelande av
särskilda föreskrifter angående god
mans förvaltning enligt lagen om
förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter, föreskrifter jämlikt
24 § lagen om rätt till fiske angående
nyttjande av samfällt fiske eller
— 1 2

1. adoption, vårdnaden om barn

---barns släktnamn, ■—--—

2. förmynderskap eller godmanskap
enligt föräldrabalken, dock ej
fråga om förordnande eller entledigande
av förmyndare eller god man
i annat fall än då ärendet är tvistigt
och ej heller fråga om inskrivning
eller överflyttning av förmynderskap
eller godmanskap eller fö -

(Föreslagen lydelse)

2. talan mot överförmyndares beslut; 3.

nedsättning av bolags aktiekapital
eller grundfond, tillstånd till
vinstutdelning i bolag, skyldighet
för bolag eller förening att träda i
likvidation, förordnande eller entledigande
av likvidator eller tillstånd
till försäljning av egendom under
likvidation eller till fusion;

4. förvaltning av stiftelse eller utseende
av huvudmän i sparbank;

5. tillstånd till försäljning av
samfälld egendom enligt lagen om
samäganderätt, underställning av
delägares beslut eller meddelande av
särskilda föreskrifter angående god
mans förvaltning enligt lagen om
förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter, eller

6. tillstånd till viss förvaltningsåtgård
i annat fall än som avses
ovan eller i tredje stycket 3.

Vad som sägs i andra stycket
skall gälla också i annat ärende, om
det är tvistigt eller av vidlyftig, svår
eller ömtålig beskaffenhet och angår 1.

adoption, vårdnaden om barn,
eller barns släktnamn;

2. förmynderskap eller godmanskap
enligt föräldrabalken, dock ej
fråga om inskrivning eller överflyttning
av förmynderskap eller godmanskap
eller föreläggande, som avses
i 14 kap. 10 §, 15 kap. 11 § eller
16 kap. 3, 4 eller 10 § föräldrabalken
;

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

reläggande, som avses i 14 kap. 10 §,
15 kap. 11 § eller 16 kap. 3, 4 eller
10 § föräldrabalken;

6. förordnande eller entledigande
av god man eller annan för fullgörande
av särskilt uppdrag i andra
fall än ovan sagts och ärendet är
tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. ---intagande i rättens

protokoll av förening enligt lagen
om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt
2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,
vare häradsrätten i ärende, som avses
i andra stycket 2, 3, 6, 7, 9 eller
10 eller angår intagande i rättens
protokoll av förening varom under

8. förmäles, domför med tre i nämnden,
dock ej då fråga är om tillstånd
till viss förvaltningsåtgärd eller talan
mot överförmyndares beslut.

(Föreslagen lydelse)

3. förvaltning enligt 12, 18 eller
19 kap. ärvdabalken;

4. förordnande eller entledigande
av god man eller annan för fullgörande
av särskilt uppdrag i andra
fall än dem som avses i detta stycke

5. bestämmande av arvode;

6. intagande i rättens protokoll av
förening enligt lagen om ägofred;

7. medgivande av undantag enligt
2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom; eller

8. dödande av förkommen handling.

Om medverkan av nämnd i vissa
ärenden gälla bestämmelser i 15 kap.
29 och 30 §§ giftermålsbalken och
20 kap. 35 a § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna
att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare
tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter
och deras domkretsar.

Har i ärende som nämnes i 6 § andra stycket i dess äldre lydelse handläggning
som där avses påbörjats före nämnda dag, skall dock äldre bestämmelser
alltjämt gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

395

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 13 mars 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 13 augusti 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19
april 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag angående ändrad
hjdelse av 22 § lagen den 20 december 19i6 (nr 80i) om införande av nga
rättegångsbalken, 3) lag om fastighetsdomstol, 4) lag om ändrad lydelse av
11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 27i), 5) lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 20 november 196i (nr 6i5) med vissa bestämmelser
angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna
och 6) lag om upphävande av lagen den 20 november 196i (nr 6i7) med
vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga.

Enligt lagrådet den 24 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
29 november 1968, hade Kungl. Maj :t därefter — med återkallande av den
förutnämnda remissen i motsvarande del — förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 27i).

Enligt lagrådet den 10 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 14
februari 1969, hade Kungl. Maj :t vidare — med återkallande av den förstnämnda
remissen i vad den avser ändring i rättegångsbalken — förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken,
2) lag om ändring i föräldrabalken, 3) lag om ändring i giftermålsbalken,
4) lag om ändring i lagen den 20 december 19i6 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden, 5) lag om ändring i brottsbalken, 6) lag om
ändring i lagen den 20 mars 196i (nr 168) om verkställighet av bötesstraff,
7) lag om ändring i lagen den 13 april 19i5 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., 8) lag om ändring i militära

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 9) lag om ändring i lagen den
4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 10) lag om
ändring i vattenlagen, 11) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet och 12) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904
(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmgnderskap och adoption.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Olof Nordström, hovrättsassessorn Björn Orrhede och
hovrättsassessorn Sigvard Holstad.

Förslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Lagrådet:

De lagförslag som remitterats till lagrådet kan sammanfattningsvis sägas
gälla dels ändringar av reglerna om underrätternas sammansättning i mål
och ärenden och om nämndens rösträtt dels förenhetligande av underrättsorganisationen
dels införande av fastighetsdomstolar bestående av allmänna
underrätter i viss sammansättning. Därjämte anger departementschefen vissa
allmänna riktlinjer för den framtida domkretsindelningen, avsedda att
föreläggas riksdagen för godkännande, vilka till en del är föranledda av bestämmelser
i den överlämnade lagtexten. Lagrådet tillstyrker i allt väsentligt
lagförslagen. Ett väl avpassat val har enligt lagrådets mening skett mellan
olika möjligheter som erbjudit sig. Beträffande den huvudsakligen praktiska
frågan om riktlinjerna för domkretsindelningen har från de synpunkter
lagrådet har att företräda inte yppats anledning till erinran, såvitt förhållandena
nu kan överblickas; emellertid kan måhända — med tanke på
mycket stora kommuner — ifrågasättas huruvida på längre sikt det nuvarande
sambandet mellan domkretsindelning och kommunindelning behöver
vidmakthållas.

Regeringsrådet Ringdén:

Såsom ett tillägg till lagrådets nyss angivna, av mig biträdda uttalanden
vill jag redan här hänvisa till att jag i fråga om nämnds deltagande i vårdnadsmål
hyser en annan uppfattning än den som kommit till uttryck i förslaget
till lag om ändring i föräldrabalken.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
1 kap. 2 §.

F. d. justitierådet Lind, justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Ringdén: I

ett land med gammal rättskultur bör även frågan om domartjänsternas
benämning ägnas tillbörligt beaktande. Enligt vår mening har ej visats över -

397

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

tygande skäl för att inte den för allmänheten välkända titeln häradshövding
— som i vårt land torde äga hävd sedan 1200-talet — skulle behållas.
Såsom benämning på den främste i tingsrätten ägnar den sig i själva verket
bätlre än lagman, ett uttryck som ju även i fortsättningen skall begagnas
för att beteckna viss hovrättsdomare. Man undgår då den otympliga nybildningen
»hovrättslagman» i 2 kap. 3 §.

För övriga ordinarie domare i underrätt har upptagits benämningen rådmän.
Ehuru åtskilligt kan tala härför, framstår dock närmast tingsdomare
som den mera träffande benämningen. I likhet med tingssekreterare och
tingsnotarie anknyter den till att underrätten kallas tingsrätt.

I enlighet härmed föreslår vi — som för övrigt anser den ifrågasatta användningen
av presidenttiteln på domare i underrätt vara olämplig — att
ordet »lagman» utbytes mot »häradshövding» och ordet »rådmän» mot
»tingsdomare». — Godtages detta förslag, föranleds ändringar i 2 kap. 3 §
rättegångsbalken, punkt 4 av övergångsbestämmelserna och 11 § i statstjänsten!
annalagen.

1 kap. 3 §.

Lagrådet:

För fullständighetens skull må här anmärkas att, om rättegångsförseelse
begås i tvistemål, tingsrätten dömer över förseelsen i den sammansättning
den äger vid förseelsens begående, medan däremot brott inför tingsrätten
såsom exempelvis mened eller misshandel skall bedömas av underrätt bestående
av lagfaren domare med nämnd (RB 9:5; Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken
s. 227; Olivecrona, Rättegången i brottmål, 2 uppl., s. 18 och
111 f; NJA 1950 s. 99 och 177).

4 kap. 6, 8 och 9 §§.

Justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Ringdén:

Enligt förslaget (RB 29: 3) skall nämndens mening gälla framför ordförandens,
om minst tre nämndemän eller, när i nämnden sitter fem nämndemän,
minst fyra av dem är ense om skälen och slutet. Vidare skall de regler
om protokollföring av skiljaktig mening som nu gäller för lagfarna domstolsledamöter
tillämpas beträffande nämndemännen (RB 6:3). Dessa förslag,
som godtagits av lagrådet, innebär förstärkning av nämndemännens
inflytande och medför att dessa kommer att bli mer jämställda med de lagfarna
ledamöterna än vad hittills varit fallet. Så länge nuvarande kvalifikationsvillkor
gäller för de lagfarna domarna kan det inte anses påkallat
att i några väsentliga hänseenden ändra på gällande valbarhetsvillkor för
nämndemännen. Vi förordar därför att gällande nedre åldersgräns för
nämndeman bibehålies. Att vederbörande ej är i konkurs torde inte behöva
uppställas som valbarhetsvillkor. Däremot bör nämndeman ej få
fullgöra sitt uppdrag under tid då han är i konkurstillstånd. Vi hemställer
att lagtexten jämkas i enlighet med detta förslag.

398 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

29 kap.

Lagrådet:

Enligt 6 § i förevarande kapitel, som behandlar omröstning i brottmål,
skall beträffande omröstning i vissa frågor gälla de i 16 kap. upptagna bestämmelserna
om omröstning i tvistemål. I anslutning härtill ges i sista
punkten en särskild regel om röstberäkningen för det fall att nämnd har
säte i rätten. Att för sådant fall ordföranden skall vid omröstningen först
säga sin mening och därefter inhämta nämndens framgår för häradsrätt
av 16 kap. 1 § andra stycket och får beträffande rådhusrätt anses följa av
en analogi från sistnämnda lagrum. När nu bestämmelserna angående omröstningsordningen
vid nämndsammansättning utgår ur 16 kap. 1 §, bör
i 29 kap. 6 § sista punkten upptas en föreskrift om att i där avsedda fall vid
tillämpning av reglerna i 16 kap. också 1 § andra stycket i 29 kap. skall
gälla. Samtidigt bör, såsom en följd av att de i första stycket av 16 kap. 3 §
upptagna, med 29 kap. 3 § första stycket överensstämmande röstberäkningsreglerna
upphävs, ur 29 kap. 6 § sista stycket ordet »städse» utgå såsom
överflödigt och missvisande.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

F. d. justitierådet Lind samt justitieråden Alexanderson och Conradi:

Vi lämnar förslaget utan erinran.

Regeringsrådet Ringdén:

I likhet med departementschefen anser jag att vid valet mellan olika sammansättningsformer
för särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet
den juristkollegiala sammansättningen har företräde. När man nu på goda
grunder vill genomföra en enhetlig underrättsorganisation, tingsrätterna,
bör enligt min mening även införas enhetliga regler för tingsrätternas sammansättning
i tvistemål så långt detta kan anses lämpligt. Det bör därför
föreligga övertygande skäl om man skall avgränsa vissa kategorier av tvistemål
för handläggning med nämnd.

Departementschefen har i remissen ingående diskuterat frågan om inte
en specialreglering beträffande sammansättningen i familj er ättsmål vore
tänkbar. I departementspromemorian föreslogs en subsidiär möjlighet till
medverkan av nämnd i dessa mål. Detta förslag avstyrktes av praktiskt taget
samtliga remissinstanser, varvid bl. a. anfördes att parternas inställning
till nämndsammansättning var sådan, att nämnd endast i undantagsfall
skulle komma att begäras. Med hänsyn härtill har departementschefen förklarat
att det inte kan komma i fråga med nämndsammansättning för familj
erättsmålen i allmänhet.

Enligt departementschefen är emellertid vissa vårdnadsmål, nämligen så -

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

dana där vårdnadsfrågan är tveksam eller tvistig, lämpade för att handläggas
med nämnd. Det uttalas i remissen att det är av särskilt värde med
lekmannainflytande i dessa mål, enär det där föreligger ett framträdande
samhällsintresse, nämligen att vårdnadsfrågan löses på det för barnet lämpligaste
sättet. Vidare framhålles att det är i synnerhet i sådana sammanhang
som lekmannamedverkan bidrar till allmänhetens förtroende för rättskipningen.

Såsom ovan påpekats framgår det av olika remissyttranden att parterna
av skäl som redovisats i remissen föredrar ett juristkollegium i familjerättsmålen.
Enligt min mening kommer särskilt i de tveksamma och tvistiga
vårdnadsmålen sådana personliga förhållanden och konflikter i dagen
som parterna ogärna vill skall prövas av lekmän. Redan detta förhållande
gör det ytterst tveksamt om det är lämpligt att just i dessa mål införa
nämndsammansättning. Vidare synes det samhällsintresse, som enligt remissen
föreligger i vårdnadsmålen, väl kunna bevakas av ett juristkollegium,
särskilt som i regel barnavårdsnämnds yttrande inhämtas i dessa
mål. Vid barnavårdsnämndens bedömning av vårdnadsfrågan har just lekmannasynpunkterna
fått göra sig gällande i hög grad och det synes därför
knappast behövligt med ett lekmannainflytande jämväl vid det slutliga
avgörandet. Vad beträffar synpunkten att en lekmannamedverkan i dessa
mål är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende för rättskipningen må
här endast framhållas att det är fråga om ett relativt ringa antal mål, att
såsom lidigare framhållits allmänheten själv har större förtroende för ett
juristkollegium just i dessa mål samt att allmänhetens förtroende för domstolarna
lämpligen kan ökas på annat sätt om så skulle behövas.

Jag anser inte övertygande skäl föreligga för att beträffande ifrågakomna
slag av vårdnadsmål frångå principen om juristkollegium i tvistemål
och kan därför inte tillstyrka förslaget i denna del.

Förslaget till lag om fastighetsdomstol

Lagrådet:

Lagrådet, som utgår från att det förut granskade förslaget till miljöskyddslag
och det för granskning remitterade förslaget till fastighetsbildningslag
kommer att upphöjas till lag, har intet att erinra mot inrättandet
av fastighetsdomstolar. Huruvida ett framtida överförande till dessa domstolar
av expropriationsmål och vattenmål är ägnat att medföra en icke
önskvärd klyvning av domarkåren och dess utbildning låter sig nu knappast
tillförlitligt bedöma. Departementschefen har framhållit att så många
domare som möjligt bör beredas tillfälle att någon tid tjänstgöra vid fastighetsdomstol.
Så kan ske beträffande tjänstgöring som andre lagfarne
ledamot. I vilken utsträckning växling skall kunna företas på ordförande -

400

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

posten är inte fullt klart. Lagrådet hemställer att, om fastighetsdomstolarnas
befogenheter ökas, frågan om deras samordning med domstolsväsendet
i övrigt ägnas ytterligare uppmärksamhet.

1 §•

Lagrådet:

Av paragrafen framgår att fastighetsdomstolarna skall ingå i den allmänna
underrättsorganisationen på så sätt att vissa större tingsrätter skall
utses att i särskild sammansättning utgöra fastighetsdomstolar. De åtgärder
i mål och ärenden som författningsenligt ankommer på fastighetsdomstol
vidtas följaktligen av tingsrätten (eller, innan sådan införts, den allmänna
underrätten). Vidare skall t. ex. stämningsansökan göras hos tingsrätten.

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Brita Dgdrick

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

401

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
14 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wigkman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
dels de till lagrådet den 19 april 1968 remitterade förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 december 1946 (nr
804) om införande av nya rättegångsbalken,

2) lag om fastighetsdomstol,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964 (nr 645)
med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna,

4) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa
bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

dels det till lagrådet den 29 november 1968 remitterade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274),
dels de till lagrådet den 14 februari 1969 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i giftermålsbalken,

4) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden,

5) lag om ändring i brottsbalken,

6) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

7) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfärlig
asocialitet,

10) lag om ändring i vattenlagen,

402 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

11) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet,

12) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap, förmgnderskap och adoption.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har inledningsvis gjort vissa allmänna uttalanden om förslagen.
Lagförslagen tillstyrks sålunda i allt väsentligt, och därvid betonas att ett
väl avpassat val har skett mellan de olika möjligheter som har erbjudit sig.
Beträffande de föreslagna riktlinjerna för domkretsindelningen sägs att
det från de synpunkter lagrådet har att företräda inte har yppats anledning
till erinran såvitt förhållandena nu kan överblickas. Med tanke på mycket
stora kommuner anser lagrådet att det måhända kan ifrågasättas, huruvida
på längre sikt det nuvarande sambandet mellan domkretsindelning och
kommunindelning behöver vidmakthållas.

Vad lagrådet sålunda har anfört föranleder från min sida inte annat uttalande
än dels att det kan komma att visa sig att tvådomardomsagor bör
kunna förekomma i större utsträckning än vad som uttryckligen framgår
av remissen och dels att de kommunbildningar som nu kan förutses inte är
sådana att det finns anledning att f. n. överväga att uppge sambandet mellan
domkretsindelningen och kommunindelningen.

Beträffande de föreslagna ändringarna i rättegångsbalken anser jag att
vad tre ledamöter av lagrådet i anslutning till 1 kap. 2 § i förslaget har anfört
i fråga om benämningarna på domartjänsterna inte bör föranleda att
det remitterade förslaget i denna del frångås. Lagrådets uttalande under
1 kap. 3 § i förslaget kan jag ansluta mig till.

De invändningar som två ledamöter av lagrådet har riktat mot den föreslagna
ändringen av 4 kap. 6 § rättegångsbalken motiverar enligt min mening
inte att avsteg görs från vad som har föreslagits. Frågan om de kvalifikationsvillkor
som bör gälla för lagfarna domare kommer att övervägas
i senare sammanhang.

Jag biträder vad lagrådet har anfört beträffande 29 kap. 6 § rättegångsbalken.

Med anledning av vad lagrådet har uttalat i anslutning till förslaget till
lag om fastighetsdomstol vill jag framhålla, att min avsikt är att frågan
om möjligheterna för domare i allmänhet att tjänstgöra i fastighetsdomstol
och andra samordningsfrågor skall ägnas uppmärksamhet under utbyggnaden
av fastighetsdomstolsorganisationen. Mot vad lagrådet har anfört under
1 § i sistnämnda förslag har jag inte något att erinra.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtas i några av de remitterade förslagen.

Avslutningsvis vill jag nämna att, sedan jag den 19 april 1968 anmälde

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

fråga om de allmänna underrätternas organisation, vissa regleringsåtgärder
har vidtagits beträffande domkretsindelningen, vilka har medfört en viss
minskning av antalet domkretsar. F. n. finns 28 städer med rådhusrätt och
109 domsagor. De nämnda regleringsåtgärderna har, liksom tidigare åtgärder
av samma innebörd, utgjort led i den successiva övergång till större
enheter inom underrättsorganisationen som riksdagen beslutade år 1926
(rskr 1926: 317 s. 10).

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
dels antaga lagförslagen med nämnda j ämlcningar,

dels godkänna de av mig i statsrådsprotokollet den 19 april 1968 förordade
riktlinjerna för den framtida domkretsindelningen för de allmänna underrätterna.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

404

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 2

Lagförslag..................................................... 4

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.................... 4

Förslag till lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804)

om införande av nya rättegångsbalken........................ 14

Förslag till lag om fastighetsdomstol............................ 14

Förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

(nr 274) .................................................. 17

Förslag till lag om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645)
med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna.............................. 18

Förslag till lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr
647) med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga
...................................................... 19

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken .................... 20

Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken.................... 22

Förslag till lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden ........................ 22

Förslag till lag om ändring i brottsbalken........................ 25

Förslag till lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om

verkställighet av bötesstraff ................................ 26

Förslag till lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl....... 27

Förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni

1948 (nr 472) .............................................. 28

Förslag till lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet .......................... 29

Förslag till lag om ändring i vattenlagen........................ 30

Förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet ...................................... 31

Förslag till lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption................................ 31

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 april 1968 .................... 33

1. Inledning.................................................. 33

2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål .... 37

2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet................ 37

2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet ................ 53

2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa

andra mål ............................................ 74

3. Underrätternas domkretsar ................................. 108

3.1. Nuläget och dess bakgrund ............................ 108

3.2. Domstolskommitténs förslag och remissyttrandena över dem 119

4. Övriga frågor.............................................. 154

4.1. Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal .... 154

4.2. Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt........ 156

405

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4.3. Lokalhållningen........................................

4.4. Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga........

5. Departementschefen ........................................

5.1. Allmänna synpunkter ..............................••••

5.2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål ..

Sammansättningen i tvistemål i allmänhet..............

Sammansättningen i brottmål i allmänhet..............

Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa
andra mål ........................................

5.3. Underrätternas domkretsar .............................

5.4. Övriga frågor..........................................

Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal ..
Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt ....

Lokalhållningen .....................................

Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga......

6. Upprättade lagförslag ......................................

7. Specialmotivering ..........................................

7.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken............

7.2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om införande
av nya rättegångsbalken ........................

7.3. Förslaget till lag om fastighetsdomstol....................

7.4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänsteman nalagen.

..............................................

7.5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 no vember

1964 med vissa bestämmelser angående statens övertagande
av huvudmannaskapet för rådhusrätterna ........

7.6. Förslaget till lag om upphävande av lagen den 20 november

1964 med vissa bestämmelser angående stads förenande med
domsaga ..............................................

8. Hemställan ................................................

Bilagor:

1. Lagförslag ............................................

2. Nuvarande lydelse av 1 kap. rättegångsbalken............

3. Vissa uppgifter angående utredningar och betänkanden som

närmare berörs i framställningen........................

4. Inom domstolskommittén upprättad sammanställning av re missyttranden

över 4 kap. (»Domförhetsprinciper») av kommitténs
betänkande »Rådhusrätternas förstatligande» (SOU
1963:56) .............................................

5. Allmänna underrätter den 1 januari 1968. Antal domare och

tidpunkt för chefsdomares pensionering..................

6. Domstolskommitténs förslag till domkretsindelning........

162

168

170

177

188

203

216

225

226

229

230

235

236
236

249

262

263

264

265
273

276

280

298

303

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 november 1968

Inledning .....................................

Departementschefen ...........................

Hemställan ...................................

319

321

322

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 februari 1969 ----

1. Inledning ..................................

2. Medverkan av nämnd i vissa familj er ättsliga mål

3. Ensamdomarkompetensen i tvistemål .........

323

325

338

406 Kungl. Maj:ts proposition nr -M år 1969

4. Underrätts sammansättning i domstolsärenden m. m............. 346

5. Underrätts sammansättning i vissa brottmål m. in............... 356

6. Kostnad för syn............................................ 300

7. Departementschefen ........................................ 3g2

7.1. Inledande synpunkter .................................. 302

7.2. Medverkan av nämnd i vissa tvistemål....................303

7.3. Ensamdomarkompetensen i tvistemål .................... 309

7.4. Underrätts sammansättning i domstolsärenden m. m......... 372

7.5. Särskilda bestämmelser om underrätts sammansättning i vissa

brottmål m. m.......................................... 374

7.6. Kostnad för syn........................................ 374

8. Upprättade lagförslag....................................... 370

9. Specialmotivering .......................................... 377

9.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken............ 377

9.2. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.............. 381

9.3. Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken............ 383

9.4. Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 december 1946

om handläggning av domstolsärenden.................... 383

9.5. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken.............. 385

9.6. Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 om

verkställighet av bötesstraff ............................ 385

9.7. Förslaget till lag om ändring i lagen den 13 april 1945 om
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda in. fl. 386

9.8. Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen den

30 juni 1948 ............................... 380

9.9. Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet .................... 387

9.10. Övriga förslag......................................... 387

10. Hemställan ................................................ 387

Bilaga:

I departementspromemorian Ju 1968: 18 upptagna förslag till
lagar om ändring i giftermålsbalken, föräldrabalken, rättegångsbalken
och lagen om handläggning av domstolsärenden...... 389

Utdrag av lagrådets protokoll den 13 mars 1969 .................... 395

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 mars 1969 .................... 401

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 680202