Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Nr 42

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för
att främja fritidsfisket, m. mgiven Stockholms
slott den 28 februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden,

2) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske,

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ingemund Bengtsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås ökade statliga insatser till främjande av fritidsfisket.
Dessa avser garanti för lån — inom en ram av 2 milj. kr. budgetåret
1969/70 — till anordnande eller förbättring av fiskevatten, bidrag till förrättningskostnad
vid bildande av fiskevårdsområde samt rådgivning och
annan serviceverksamhet. Vidare föreslås vissa ändringar i lagen om fiskevårdsområden
och lagen om rätt till fiske i syfte att underlätta bildandet
av fiskevårdsområden och skydda fiskbeståndet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 12

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

1) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas, att 6, 10, 15, 17, 18 och 29 §§ lagen den 5 maj 1960
om fiskevårdsområden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Fiskevårdsområde må bildas om
samtycke föreligger antingen från
delägare, som företräda mer än hälften
av delaktighetstalet och tillika utgöra
minst en tredjedel av antalet
delägare, eller från delägare, som utgöra
mer än halva antalet delägare
och tillika företräda minst en tredjedel
av delaktighetstalet. Skall fiskevårdsområdet
omfatta ett eller flera
vart för sig oskiftade fisken, erfordras
därjämte samtycke från
minst en delägare inom varje sådant
fiske.

Hör fisket till allenast eu fastighet
och utgör det ej ensamt för sig en
fastighet, må dock fiskevårdsområde
bildas, om samtycke därtill lämnas
av mer än halva antalet delägare
eller av delägare, vilka företräda mer
än hälften av delaktighetstalet.

Fiskevårdsområdet må bildas om
vid omröstning enligt 19 § samtycke
föreligger antingen från delägare,
som företräda mer än hälften av de
röstandes delaktighets tal och tillika
utgöra minst en tredjedel av antalet
röstande, eller från delägare, som utgöra
mer än halva antalet röstande
och tillika företräda minst en tredjedel
av de röstandes delaktighetstal.
Skall fiskevårdsområdet omfatta
oskiftat fiske med flera delägare, erfordras
därjämte samtycke från
minst en delägare inom varje sådant
fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet
och utgör det ej ensamt för sig en
fastighet, må dock fiskevårdsområde
bildas, om samtycke därtill lämnas
av mer än halva antalet röstande
eller av delägare, vilka företräda mer
än hälften av de röstandes delaktighetstal.

Äro de i första eller andra styckena
angivna förutsättningarna uppfyllda,
skall fiskevårdsområdet bildas, om
det befinnes lämpligt med hänsyn till
vattenområdets och fiskets beskaffenhet
och omfattning samt förhållandena
i övrigt. Saknas samtycke
som avses i första stycket andra
punkten, må fiskevårdsområdet likväl
bildas, om särskilda skäl föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Är fisket inom fiskevårdsområde
i sin helhet samfällt för två eller
flera fastigheter, må upplåtelse av
fiske ske endast om delägare med
mer än hälften av delaktighetstalet
samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första
stycket sägs, må upplåtelse ske
endast om delägare med mer än två
tredjedelar av delaktighetstalet samtycka
därtill. Omfattar fiskevårdsområdet
ett eller flera vart för sig
oskiftade fisken, skall i stället beträffande
varje sådant fiske gälla vad i
första stycket är stadgat.

Fiskevårdsområde må bildas allenast
efter ansökan av delägare. Ansökningen
skall vara skriftlig och ingivas
till länsstyrelsen.

I ansökningen--------

Innehåller ansökningen-----

Bildande av fiskevårdsområde
skall prövas vid förrättning under
ledning av förrättningsman som länsstyrelsen
förordnar.

Äro delägarna-----

Är fisket inom fiskevårdsområde
i sin helhet samfällt för två eller
flera fastigheter, må upplåtelse av
fiske ske endast om delägare med
mer än hälften av det vid omröstning
bland delägarna företrädda delaktighetstalet
samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första
stycket sägs, må upplåtelse ske
endast om delägare med mer än två
tredjedelar av det vid omröstning
bland delägarna företrädda delaktighetstalet
samtycka därtill. Omfattar
fiskevårdsområdet oskiftat fiske med
flera delägare, skall i stället beträffande
varje sådant fiske gälla vad i
första stycket är stadgat.

§•

Fiskevårdsområde må bildas efter
ansökan av delägare, myndighet
som Konungen bestämmer eller kommunen.
Ansökningen skall vara
skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

- skola tillgodoses.

§•

----omedelbart avslås.

Bildande av fiskevårdsområde
skall prövas vid förrättning under
ledning av förrättningsman som länsstyrelsen
förordnar. Fordras särskild
fackkunskap för utredning i samband
med förrättningen, får länsstyrelsen
på begäran av förrättningsmannen
förordna sakkunnigt biträde
åt honom.

- avgöra ärendet.

Förrättningsmannen skall så snart
som möjligt kalla delägarna till sammanträde.

Skriftlig kallelse skall senast fjorton
dagar före sammanträdet tillställas
varje känd delägare. Finnes an -

§•

Förrättningsmannen skall så snart
som möjligt hålla sammanträde med
delägarna. Han skall i god tid före
sammanträdet kalla delägarna till
detta.

Varje delägare med känt hemvist
inom riket skall delgivas kallelsen.
I fråga om delgivningen gäller i till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ledning till antagande att ej alla delägare
därigenom underrättas, skall
beträffande första sammanträdet
kallelsen därjämte inom samma tid
kungöras på sätt i 31 § stadg

Kallelse till

lämpliga delar vad som föreskrives i
rättegångsbalken om delgivning av
annan handling än stämning. Träffas
ej delägaren eller någon till vilken
kallelsen må överlämnas och kan ej
heller upplysning vinnas var delägaren
uppehåller sig, är det såvitt avser
honom tillräckligt att kungörelse
om sammanträdet sker såsom angives
i 31 §. Delägare med känt hemvist
utom riket skall tillställas kallelsen
med posten. Om delägares
hemvist ej är känt eller det kan antagas
att ytterligare delägare finnes
utöver dem som äro kända, skall
kungörelse om sammanträdet ske på
sätt nyss sagts.
ordning utlysts.

Delägare, som fiskar i strid med
stadgarna eller vad delägarna med
stöd av denna lag beslutat, straffes,
om ej gärningen eljest är belagd med
straff, med dagsböter. Sådant brott
må ej åtalas av allmän åklagare, med
mindre det av målsägande angives
till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom
delägare däri må därvid anses som
målsägande.

§•

Delägare, som fiskar i strid med
stadgarna eller vad delägarna med
stöd av denna lag beslutat, dömes
till böter, om ej gärningen är belagd
med straff i annan författning. Allmänt
åtal må väckas endast efter
angivelse av målsägande. Fiskevårdsområdet
ävensom delägare däri må
därvid anses som målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 34 och 35 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt
till fiske1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Bedriver någon utan lov fiske som
hör under annans enskilda fiskerätt
eller enligt denna lag må utövas endast
efter tillstånd av myndighet, dömes
för olovligt fiske till dagsböter.

Är brottet med hänsyn till att fisket
avsåg särskilt värdefull fisk eller
idkades vanemässigt eller i större
omfattning att anse som grovt, vare
straffet dagsböter, ej under tjugu,
eller fängelse i högst sex månader.

Den som bryter mot föreskrift,
som meddelats med stöd av 16, 22
eller 24 §, eller anbringar fiskeredskap
eller anordning i uppenbar
strid med vad som gäller om fiskådra,
dömes till straff för olovligt
fiske enligt vad i 34 § sägs.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet 1.

utan lov bedriver fiske som hör
under annans enskilda fiskerätt eller
enligt denna lag må utövas endast
efter tillstånd av myndighet,
eller

2. bryter mot föreskrift, som meddelats
med stöd av 16, 22 eller 24 §,

dömes för olovligt fiske till böter
eller fängelse i högst sex månader.

§•

Den som uppsåtligen anbringar
fiskeredskap eller anordning i strid
med vad som gäller om fiskådra, dömes
till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Senaste lydelse av 35 § se 1960: 131.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
24 januari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wickman,

Moberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder
för att främja fritidsfisket, in. m., och anför.

Inledning

Fritidsfisket har ökat starkt i Sverige under senare år. Från statens sida
har på olika sätt vidtagits åtgärder för att främja fisket vilka kommer även
fritidsfisket till godo. Exempel härpå är tillkomsten av 1950 års vattengräns-
och fiskerättslagar, 1954 års fiskeristadga och 1960 års lag om fiskevårdsområden.
Fiskeristyrelsen har enligt sin instruktion att beakta förutom
yrkesfiskets även fritidsfiskets intressen. Detsamma gäller för lantbruksnämndernas
fiskerikonsulenter.

I olika sammanhang har önskemål förts fram om ytterligare åtgärder från
statens sida för att främja fritidsfisket. Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t
år 1963 tillkallades sakkunniga för att verkställa översyn av och ge förslag
rörande de statliga insatserna i fråga om fritidsfisket och därmed sammanhängande
frågor. De sakkunniga, som antog benämningen fritidsfiskeutredningen1,
har överlämnat betänkandet Fritidsfisket (SOU 1968: 13). Vid
betänkandet har fogats särskilt yttrande av ledamoten af Klintberg.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren, vattenöverdomstolen,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre
Norrland, rikspolisstyrelsen, postverket, kammarkollegiet, statskontoret, generaltullstyrelsen,
riksrevisionsverket (RRV), statens vattenfallsverk, domänverket,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk,
Mellanbygdens vattendomstol, länsstyrelserna i Stockholms,
ÖstergöLlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens
län, arrendelagsutredningen, Hushållningssällskapens förbund, Svenska kom 1

Överdirektören Jöran Hult, ordförande, riksdagsmännen Bengt Arweson och Erik Grebäck,
vattenrättsdomaren Lennart af Klintberg och fritidsfiskeintendenten Per-Arne Wallin.

Knngl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

munförbundet, Svenska Samernas Riksförbund, Svenska jägareförbundet,
Svenska turistföreningen, Svenska Turisttrafikförbundet, Riksförbundet
Landsbygdens Folk (RLF), Sveriges Fiskares Riksförbund, Fiskefrämjandet,
Svenska sportfiskareförbundet, Sveriges Allmänna Fiskevårdsförbund,
Svenska Fiskeritjänstemannaförbundet och Svenska Sportdykarförbundet.

Remissinstanserna har i åtskilliga fall bifogat yttranden från underställda
myndigheter eller särskilt berörda organisationer. Sålunda har lantbruksstyrelsen
bifogat yttranden från ett flertal lantbruksnämnder och fiskeristyrelsen
yttranden från de sju fiskeriintendenterna.

Skrivelser i ämnet har kommit in bl. a. från Sveriges fiskevattenägarförbund.

Fritidsfiskeutredningens förslag avser åtgärder för att främja fritidsfisket
genom såväl service som ekonomiskt stöd m. m. Utredningen föreslår i samma
syfte vissa lagstiftningsåtgärder. Bl. a. har förslag lagts fram om ny lagstiftning
angående förvaltning av samfällda fisken samt ny fiskeristadga. I
remissutlåtande över utredningens betänkande har lantmäteristyrelsen, som
har i uppdrag att se över lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter, anfört att
förslag till ny lag om förvaltning av samfälld mark m. m. kan väntas under
innevarande år. I detta läge bör frågan om särskild lagstiftning för samfällda
fisken anstå till dess ställning har tagits till lantmäteristyrelsens
förslag. Förslaget till fiskeristadga har vid remissbehandlingen mött allvarliga
erinringar särskilt i fråga om ett överförande från länsstyrelserna
till fiskeristyrelsen av befogenheten att besluta om lokala fiskeföreskrifter.
Enligt min mening ger remisskritiken anledning till en ytterligare bearbetning
av förslaget till ny stadga utom vad gäller de föreslagna straffbestämmelserna.
En sådan bearbetning bör lämpligen utföras av fiskeristyrelsen.
Jag avser att återkomma till Kungl. Maj :t i denna fråga.

Med de undantag som jag nu angett behandlar jag härefter utredningens
förslag. Till en början tas därvid upp frågor om statligt stöd av skilda slag
för fritidsfisket. Därefter behandlas i ett särskilt avsnitt förslag till lagstiftningsåtgärder.

I betänkandet intagna förslag till ändringar i den nämnda lagen om
fiskevårdsområden (den 5 maj 1960, nr 130; LOFO) och lagen om rätt till
fiske torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Statens stöd till fritidsfisket
Nuvarande förhållanden m. m.

Fritidsfiskets omfattning. Fritidsfisket har på senare år fått en allt vidare
utbredning. Utvecklingen belyses av vissa bedömningar i samband med utredningar
på fiskets område. Sålunda uppskattade fiskevattensutredningen
år 1939 antalet s. k. sportfiskare till minst 100 000. Fiskerättskommittén be -

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

räknade år 1947 antalet till snarare över än under 200 000. Denna siffra
skulle enligt kommittén ha flerdubblats om man även räknat in den stora
massan av nöjesfiskare som fiskar mera tillfälligt. Fritidsfiskeutredningen
har bedömt att omkring 600 000 vuxna personer har fritidsfiske som huvudsaklig
eller i vart fall betydande fritidsaktivitet. Därvid har som fritidsfiskare
ansetts personer som fiskar mer än tjugo gånger per år på sin fritid.
Medräknas även de som fiskar mera tillfälligt kan antalet fritidsfiskare numera
uppskattas till ca 2 milj.

På fritidsfiskets område finns ett betydande antal lokala klubbar och
föreningar samt vissa läns- och riksorganisationer. Bland riksorganisationerna
för fritidsfiskare märks Fiskefrämjandet med ca 55 000 medlemmar och
Svenska sportfiskareförbundet med omkring 5 000 medlemmar. En sammanslutning
för både fritidsfiskare och fiskevattenägare är Sveriges Allmänna
Fiskevårdsförbund med närmare 20 000 medlemmar.

Tillgången på fiskevatten. I fråga om tillgången på vattenområden är vårt
land ovanligt gynnat genom dess långa kuster och dess rikedom på sjöar och
strömmande vatten. I allmänt vatten får enligt lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske varje svensk medborgare bedriva fiske med rörligt
redskap. Vad som är allmänt vatten bestäms enligt lagen den 1 december
1950 (nr 595) om gräns mot allmänt vattenområde. Allmänt vatten finns vid
kusterna, från territorialgränsen och inåt land till gränsen mot enskilt vatten,
dvs. i stort sett 300 m från land. Vidare finns allmänt vatten i Vänern,
Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Dessutom har allmänheten
enligt nyssnämnda lag om rätt till fiske även viss rätt till fiske i enskilt vatten.
Härom gäller bl. a. följande.

Utmed hela norrlandskusten samt vid Uppsala läns kust är fisket med
rörligt redskap utom efter lax fritt ända in till stranden. Här är således på
enskilt vatten endast laxfisket och fisket med fast redskap förbehållet jordägarna.
I de följande ostkustlänen är fisket efter strömming, sill och skarpsill
med skötar och nät som är att hänföra till rörliga redskap fritt på enskilt
vatten som har större djup än sex in. I vissa län gäller dock bestämmelser
som i viss mån avviker härifrån. Vid Blekinge läns södra kust får
man bl. a. fiska ända in till stranden med nät som är rörligt redskap samt
med långrev och tobisnot. Vid Skånes östra och södra kuster gäller detsamma
beträffande alla slags rörliga redskap. Vid Skånes västra kust och på
västkusten i övrigt är fiske med alla typer av redskap fritt i enskilt vatten.
Vissa begränsningar gäller dock för fisket efter ostron. Utöver vad som
följer av nu nämnda bestämmelser är vid alla havskuster fisket med långrev
fritt i enskilt vatten som är minst 20 in djupt och är beläget utanför den
s. k. kilometergränsen. Likaså är långrevsfisket fritt bl. a. vid Gotland och
Öland. I delar av de förut nämnda fyra insjöarna och Mälaren är också vissa
fiskesätt tillåtna för varje svensk medborgare på enskilt vatten.

Kostnaden för inlösen av enskild fiskerätt som skett i anslutning till åt!

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år W69

del nyssnämnda s. k. frifiskel på enskilt vatten tillkom genom 1950 års
vattengräns- och fiskerättslagstiftning har t. o. m. budgetåret 1967/68 uppgått
till drygt 35 milj. kr. Ersättningsanspråken är ännu inte helt reglerade.

Stora vattenområden är vidare tillgängliga för fritidsfiskarna genom upplåtelser
från fiskevattenägare. Bl. a. finns det ett stort antal fiskevatten i vilka
allmänheten får fiska mot lösande av fiskekort. En förteckning över
flertalet sådana kortfiskeområden publiceras varje år i Fiskefrämjandets
årsbok. I 1968 års förteckning har tagits upp drygt 1 600 kortfiskeområden.
Kortvattensförteckningen omfattar enligt uppgift sjöar med en sammanlagd
areal av omkring 1 milj. ha samt närmare 1 000 mil strömmande
vatten. Huvuddelen av kort fiskevattnen ägs av enskilda. Staten och kommuner
upplåter emellertid också betydande arealer.

Möjligheten att utnyttja våra vatten för fritidsfiske begränsas av olika
förhållanden. En del fiskevatten är svåråtkomliga för den stora mängden
fritidsfiskare t. ex. därför att det behövs båt eller därför alt vägförbindelserna
är dåliga. Det gäller såväl allmänt vatten och frivatten vid kusterna
och i de stora insjöarna som kortfiskevatten. De flesta kortfiskevattnen
är belägna i landets norra delar vilket innebär långa reseavstånd för
många fritidsfiskare. Vidare har åtskilliga vatten mindre goda fiskbestånd
kvalitets- och kvantitetsmässigt. Vattenregleringar har inom stora områden,
särskilt i Norrland, i varje fall under en övergångstid ändrat förutsättningarna
för fisket. Vattenföroreningar har på en del håll nedsatt vattnens
fiskbarhet. Den s. k. svartlistningen av vissa vatten som har förorenats av
kvicksilver omfattar i några fall även kortfiskevatten.

Trots nämnda förhållanden kvarstår att förutsättningarna för fritidsfiske
kan sägas vara goda praktiskt taget överallt i vårt land. För de fritidsfiskare
som är beredda att företa längre resor t. ex. i samband med semestern
är möjligheterna till variation i fråga om fiskarter, fångstmetoder och miljö
mycket stora. Utmed ostkusten och sydkusten förekommer bl. a. lax, havslaxöring,
sik, torsk, abborre, ål samt sill och strömming. På västkusten är
fiskbeståndet ännu mer artrikt. Där finns bl. a. lax, havslaxöring, vanlig
torsk, bleka, sej, berggylta, makrill och näbbgädda. På flera håll i landet
finns älvar och åar där lax och havslaxöring går upp. Även i inlandet förekommer
flera fiskarter som är av särskilt intresse från fritidsfiskesynpunkt,
hl. a. abborre, gös, sik och lake. Den hittills ojämförligt största tillgången
på insjövatten med laxfisk såsom röding, laxöring och harr finns i Norrlands
inland och fjälltrakterna. Laxfiskar planteras emellertid in på många
andra håll i landet. I vissa sjöar finns dessutom kvar gamla bestånd av laxfisk.

Svårigheterna att få tillgång till fritidsfiskevatten är vanligen störst när
det gäller fisket under kortare fritid såsom vid veckosluten och då i synnerhet
för personer som inte har möjlighet att bege sig på längre avstånd från
hemorten. I sådana fall kan förhållandena variera starkt på olika orter. Sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

skilt stor är givetvis efterfrågan på fiskevatten i närheten av de större tätorterna.
Detta förhållande har uppmärksammats bl. a. på kommunalt håll.
Flera städer har organiserat sina egna vatten som kortfiskeområden. I vissa
fall har nya vattenområden förvärvats för detta ändamål. I regel har
campingplatser, friluftsgårdar o. d. förlagts i anslutning till fiskevattnen.
Vidare har enskilda vattenägare som disponerar lämpliga vattenområden
stimulerats till liknande åtgärder genom anslag eller lån. Särskilt storstäderna
har gått i spetsen för att på dessa sätt få fram fler vatten för fritidsfiske.

Den statliga fiskeriadministrationen. Enligt instruktionen den 25 maj
1967 (nr 286) för fiskeristyrelsen och statens lokala fiskeriadministration
skall fiskeristyrelsen beakta såväl yrkesfiskets som fritidsfiskets intressen.
Fritidsfisket får härigenom nytta av bl. a. den biologiska sakkunskap som
finns vid styrelsen och dess laboratorier. Särskilt sötvattenslaboratoriet är
till stor del inriktat på frågor som är av betydelse för fritidsfisket. I laboratoriets
verksamhet ingår sålunda bl. a. försök med utsättning av för fritidsfisket
värdefulla fiskarter såsom olika typer av öring, regnbågslaxöring,
röding och rödinghybrider.

Fritidsfisket har också nytta av den sakkunskap i fiskefrågor som finns
inom den lokala fiskeriadministrationen med dess sju fiskeriintendenter,
fiskeriingenjör, fiskodlingsanstalt och fiskeriförsöksanstalt. Detsamma gäller
det trettiotal fiskerikonsulenter som är placerade vid lantbruksnämnderna.
Sålunda visade en av fritidsfiskeutredningen gjord undersökning att
fiskerikonsulenternas arbetsuppgifter år 1966 i genomsnitt fördelade sig
med 34,5 % på yrkesfiske, 26,5 % på husbehovsfiske och 39 % på fritidsfiske.
I vissa län omfattade fritidsfisket en särskilt stor andel av konsulenternas
arbete. Beträffande Skaraborgs och Jämtlands län samt sötvattnen i
Gävleborgs och Västernorrlands län var denna andel mer än 75 %. För
Värmlands län, södra delen av Älvsborgs län samt sötvattnen i Norrbottens
län beräknades andelen till mellan 50 och 75 %.

Förvaltningen av statens fiskevatten. Statens fiskevatten upplåts i betydande
utsträckning till fritidsfiskare bl. a. mot fiskekort. Bestämmelser om
förvaltningen av statens fisken finns i en kungörelse därom den 8 juni 1951
(nr 395) med tillämpningscirkulär samma dag (nr 396). Enligt kungörelsen
handhas förvaltningen av statens vatten av den myndighet under vilken
vattenområdet hör. Vanligen sköts förvaltningen av domänverket. Speciella
förhållanden råder dock beträffande statens fisken inom renbetesfjällen i
Jämtlands län samt ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens
län. Dessa fisken förvaltas av vederbörande länsstyrelser.

Statens fisken skall enligt 1951 års kungörelse utnyttjas genom upplåtelse
om hinder inte möter på grund av bestämmelse i annan författning
eller särskilda skäl mot upplåtelse eljest föreligger. Bestämmelserna i kungörelsen
och tillämpningscirkuläret innebär att fisket i första hand skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

upplåtas till yrkesfiskare som avsätter fisk i orten och till personer bland
ortsbefolkningen för fiske till husbehov.I den mån behov av upplåtelser till
nämnda kategorier fiskande inte föreligger eller har blivit tillgodosedda
skall fisket upplåtas till andra fiskande, såsom yrkesfiskare som säljer fisk
på annan ort samt fritidsfiskare. I sådana fall har yrkesfiskare inte företräde
framför fritidsfiskare. Fritidsfiske bör inte utan särskilda skäl upplåtas
till enskild person med ensamrätt. Upplåtelse skall ske mot avgift om
ej Kungl. Maj:t medger annat. Vid bestämmande av avgift skall hänsyn tas
inte enbart till det statsekonomiska intresset utan även till vikten av att möjligheter
till fiske står medborgarna till buds på rimliga villkor, särskilt när
det gäller husbehovsfiske. I övrigt innehåller kungörelsen och cirkuläret
bl. a. bestämmelser om vård och bevakning av statens fisken och om samråd
med centrala och lokala myndigheter.

Domänverkets förvaltning av statens fisken berör en sammanlagd areal av
ca 400 000 ha. I ca 189 000 ha tillhör fiskerätten helt staten. Från början
av 1950-talet har domänverket i ökad utsträckning upplåtit vatten för kortfiske.
F. n. gäller detta sammanlagt ca 175 000 ha. Vidare har domänverket
i stor utsträckning utarrenderat fiskevatten för att användas bl. a. för kortfiske.
Genom att vatten som förvaltas av domänverket har slagits samman
med andra vatten har större kortfiskeområden kunnat ordnas t. ex. i närheten
av vissa städer. Fiskevårdsarbetet i dessa vatten har på senare år
starkt intensifierats. Sålunda har kostnaderna för direkta åtgärder ökat
från 10 000 kr. år 1940 till drygt 1 milj. kr. år 1966.

Fisketillsynen. Fisketillsyn avser övervakning av efterlevnaden av lagen
om rätt till fiske, fiskeristadgan och enligt denna utfärdade föreskrifter
samt övriga av Kungl. Maj :t eller myndighet meddelade bestämmelser om
fiskets vård och bedrivande. Tillsynen utövas av dels fisketillsynsmän som
förordnas av fiskeristyrelsen eller länsstyrelserna, dels personal vid tullverkets
kust- och gränsbevakning, dels polispersonal. Fiskeristyrelsen
har att följa fiskeribevakningen och verka för att den samordnas samt ge
råd och anvisningar för verksamhetens bedrivande. Polisens fisketillsyn
samordnas dock av rikspolisstyrelsen som ger direktiv härför. För polisoch
kustbevakningspersonal samt t. ex. domänverkets personal är fisketillsyn
en tjänsteuppgift.

Statsbidrag vid bildande av fiskevårdsområde. Enligt beslut av 1960 års
riksdag (prop. 50 s. 169—170, 3LU 8 s. 92, rskr 167) kan statsbidrag utgå
till kostnaderna för att bilda fiskevårdsområde. Bidragen beräknas på de
egentliga förrättningskostnaderna och utgår vanligen med högst 50 % av
dessa kostnader. Bidrag kan utgå även när ansökan om bildande av fiskevårdsområde
slutligen avslås. Förskott på bidrag betalas inte ut, varför
kostnaderna måste förskjutas av den som ansöker om bildande av fiskevårdsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr ri2 år 1969

Bidragen bestrids genom anlitande av de avgifter som tas ut av regleringsintressenter
enligt 2 kap. 10 § vattenlagen till befrämjande av fisket
inom landet. Avgifterna betalas in till fiskeristyrelsen, som disponerar dem
utom för verksamhet som styrelsen själv bedriver, i vilket fall Kungl. Maj :ts
medgivande krävs. Enligt hittillsvarande praxis används ungefär hälften
av avgiftsmedlen till fiskevårdande åtgärder av övervägande lokal betydelse
och lika mycket till forsknings- och försöksverksamhet på sötvattensfiskets
område. Avgifterna inflyter med sammanlagt omkring 750 000 kr.
per år.

Statligt stöd till det rörliga friluftslivet. Indirekt främjas fritidsfisket
genom statens stöd till olika anläggningar för det rörliga friluftslivet. Huvuddelen
av detta stöd utgår från fonden för friluftslivets främjande, den
s. k. friluftsfonden. Fonden inrättades genom beslut av 1939 års riksdag
(prop. 1 bil. 10 s. 184, SU 247, rskr 459). Till fonden avsätts årligen medel
under ett särskilt anslag på nionde huvudtiteln, benämnt Avsättning till
fonden för friluftslivets främjande. T. o. in. budgetåret 1968/69 har totalt
drygt 48 milj. kr. satts av till fonden. Bidrag från fonden lämnas efter Kungl.
Maj :ts beslut i varje särskilt fall på förslag av statens naturvårdsverk.

Bidrag ur friluftsfonden lämnas för friluftsanläggningar och för stöd
till organisationer. Dessutom kan medel anvisas för utvecklingsarbete och
information rörande friluftsanläggningar. Gällande principer för bidragsgivningen
grundas på beslut av 1967 års riksdag (prop. 59, JoU 17, rskr
213). Den största delen av medlen används till olika typer av friluftsanläggningar
såsom friluttsgårdar, raststugor, spår och leder, parkeringsplatser
och kortare anslutningsvägar i samband med uppförande av skilda friluftsanläggningar,
friluftsbad, campingplatser, semesterbyar, vandrarhem, fjällstugor
samt ledmarkeringar, broar och vindskydd i fjällen m. in. Medlen
är i princip reserverade för friluftsanläggningar med kommunala engagemang
men bidrag kan också lämnas till organisationer av rikskaraktär.

Av betydelse för fritidsfisket är vidare t. ex. naturvårdsverkets arbete
med att säkerställa naturområden för friluftsliv. Verket förfogar över betydande
anslag för bl. a. detta ändamål. I nämnda områden ingår inte sällan
stora arealer fiskevatten. Ett exempel därpå är förvärvet år 1967 av Bulleröarkipelagen
i Stockholms skärgård. Områden som staten har förvärvat med
anlitande av dessa medel förvaltas av domänverket, som alltså även har
hand om fiskevårdande åtgärder i tillhörande vatten.

Vissa utvecklingstendenser. 1962 års fritidsutredning underströk i sitt
andra delbetänkande angående friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU
1965: 19) att fritidsfisket redan nu har ansenliga dimensioner och enligt utredningens
undersökningar sannolikt står inför en ytterligare, kraftig expansion.
Utredningen betonade starkt fiskeristyrelsens och de lokala fiskeritjänstemännens
stora ansvar för utvecklingen av fritidsfisket. Vidare fram -

Kungl. Maj:ts proposition nr h-2 år 1969

höll utredningen vikten av att lämpliga fiskevatten sätts i stånd i snabb takt
och ställs till förfogande för fritidsfiskarna i enkla former. Utredningen
fann behov föreligga av ytterligare fiskevatten såväl närmare tätorterna för
kortare utflykter som mera avlägset för längre ledigheter såsom semester.
I samband härmed pekade utredningen på att den centrala friluftsmyndigheten,
dvs. numera statens naturvårdsverk, borde kunna bidra med synpunkter
på den regionala angelägenhetsgraderingen i detta arbete samt med
riktlinjer för fritidsfiskevattnens samband med anläggningar för det rörliga
friluftslivet.

Som tidigare har antytts föreligger på vissa håll en tendens att infoga fritidsfisket
i övriga åtgärder för främjande av friluftslivet. Detta gäller bl. a.
domänverkets och kommunernas verksamhet på området. Sådana friluftssysselsättningar
som strövande i naturen, bad, båtsport in. m. kan alltså
i ökad utsträckning kombineras med fiske. Detta ökar möjligheterna att
inom relativt begränsade områden tillgodose flera olika önskemål i fråga om
friluftsaktiviteter.

Fiskevattenägarnas intresse för att vidta åtgärder som främjar fritidsfisket
och samtidigt ger dem förtjänster har tidigare på de flesta håll varit
tämligen svagt. Särskilt gäller detta skifteslag som har svårt att enas om fördelningen
och användningen av inkomsterna på t. ex. kortfiske. På senare
år har dock fiskevattenägarna börjat uppmärksamma de möjligheter som
finns att utnyttja fritidsfisket som inkomstkälla och samtidigt tillgodose
behovet av en förbättrad fiskevård. Härvid läggs allt större vikt även vid
den service som är förknippad med fisket på olika sätt. Ett led i denna utveckling
är att allt större kortfiskeområden skapas och att inom dessa områden
möjligheter ges till ett rikt varierat fiske vad gäller såväl vatten typ
som fiskbestånd och fiskemetoder. På många håll finns det numera stora
kortfiskeområden där det räcker att lösa ett enda fiskekort för att få fiska
såväl laxfisk som annan fisk i betydande arealer sjöar och strömmande vatten.
Serviceanordningar såsom övernattningsstugor, bilvägar, parkeringsplatser
m. m. i anslutning till fiskevattnen blir allt mer vanliga. Inte sällan
finns också anläggningar för andra friluftsaktiviteter än fiske tillgängliga
vid eller i närheten av vattnen.

Fisket efter laxartade fiskar utövar erfarenhetsmässigt en stark lockelse
på fritidsfiskarna. Det har också visat sig att förekomsten av laxfisk kan
vara en viktig faktor för ett kortfiskeområdes ekonomi. Inplantering av
laxfisk i vattnen medför i regel att antalet besökare vid kortfiskeområdet
ökar. Vidare kan priset på fiskekorten höjas i förhållande till vatten med
vanligare fiskarter, särskilt om sättfisken är av sådan storlek att den är
omedelbart värd att fånga. Denna verksamhet har emellertid samtidigt visat
sig vara kostsam bl. a. på grund av de stigande priserna på sättfisken.
Sålunda har fiskodlingsanstalternas pris för regnbågslaxöringen, som är
den vanligaste sättfisken, under åren 1964—1968 höjts från i genomsnitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

7 kr. till drygt 10 kr. per kg. Enligt vissa beräkningar köps i dag mellan
100 och 200 ton regnbågslaxöring per år. Ett behov av den dubbla mängden
väntas uppstå inom en snar framtid.

Utredningens förslag

Tillgången på fritidsfiskevatten. I fråga om möjligheterna att öka tillgången
på vatten för fritidsfiskeändamål anser utredningen det inte vara
realistiskt att vidga det nuvarande frifisket enligt 1950 års vattengräns- och
fiskerättslagar. När det gäller ändringar i vattengränslagen i detta syfte
pekar utredningen på att denna lag reglerar frågor som är grundläggande
för fastighetsindelningen och att en hög grad av stabilitet därför är
önskvärd. Man kan heller inte bortse från att 1950 års lagstiftning har skapat
ett rättsläge till vilket en anpassning har skett. Regleringen av ersättningsfrågorna
har föranlett betydande arbete och varit mycket kostsam. Ytterligare
inskränkningar i den enskilda fiskerätten medför nya krav på ersättningar,
särskilt som ökningen av fritidsfisket har fått värdet av fisket
att stiga eller skapat förväntningar härom.

Nyssnämnda invändningar mot ett utvidgat frifiske gäller enligt utredningens
mening även sådana mera begränsade åtgärder som att frige fisket
med handredskap eller att frige vissa enklare fiskemetoder, t. ex. mete, generellt
i hela landet. Mot sådana åtgärder talar även att de skulle medföra olägenheter
för yrkesfisket genom ökad konkurrens från fritidsfiskets sida.

I stället anser utredningen att man bör sträva efter att öka antalet frivilliga
upplåtelser av fiskerätt. En kraftig utveckling har enligt utredningen
inträtt på detta område under senare år. Fiskerättsägarna påkallar i allt
större utsträckning hjälp med att ordna försäljning av fiskekort. Från fiskeriintendenthåll
har framhållits, att lösningen av upplåtelsefrågorna hör
till de viktigaste när det gäller att underlätta möjligheterna till fritidsfiske
för allmänheten. Utredningen har lagt fram vissa förslag till ändringar
i fiskelagstiftningen som syftar till att underlätta de frivilliga upplåtelserna
av fiskerätt m. m. För dessa förslag lämnas en redogörelse i ett
senare avsnitt om vissa ändringar i fiskelagstiftningen. I det följande redogörs
för utredningens förslag till åtgärder för att främja fritidsfisket genom
förbättrad personalservice och ekonomiskt stöd m. m.

Personalbehov. Mot bakgrunden av allmänhetens stora intresse för fritidsfiske
har utredningen tagit upp frågan om behovet av statlig personal för
insatser av servicekaraktär på fritidsfiskets område. Utredningen anser att
fritidsfiskets behov av rådgivning, planering och förrättningar m. m., dvs.
service i mera allmän bemärkelse, bör tillgodoses av de vid lantbruksnämnderna
placerade fiskerikonsulenterna.

Konsulenterna har f. n. med ett par undantag tjänstgöringsdistrikt som

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

sammanfaller med länsområden. Detta förhållande anser utredningen leda
bl. a. till att strukturomvandlingen inom insjöfisket i riktning mot ett större
fritidsfiske ger särskilt påtagliga utslag i fråga om konsulenternas arbetsvolym
inom de rena insjölänen och för de kustlän där det finns särskilda
konsulenter för insjöfisket. I de län där kustfisket och insjöfisket betjänas
av samma konsulent har den tidigare nämnda arbetsundersökningen visat
en viss övervikt för serviceuppgifterna för yrkesfisket vid kusten.

Enligt utredningens mening bör personalen inte delas upp på yrkes- resp.
fritidsfiskekonsulenter. Ett skäl härför är den av arbetsundersökningen belysta
svårigheten att inom ramen för den nuvarande fiskerikonsulentorganisationen
skilja ut konsulenttjänster i vissa län och förklara dessa vara
fritidsfiskekonsulenter. Ett annat skäl är att en del arbetsuppgifter avser
fiskarter som är viktiga för både fritids- och yrkesfisket, t. ex. torsk, makrill,
lax, laxöring, ål, gädda och abborre. Ett ytterligare skäl är att motsättningar
som kan uppstå genom att nämnda fiskarekategorier samt deltids- och
husbehovsfiskarna i stor utsträckning fiskar på samma vatten lättast kan
överbryggas om personalen är gemensam för olika slag av fiske. En uppdelning
av konsulenterna skulle också kunna leda till att det på många platser
betydelsefulla husbehovfisket blir lidande.

För att servicebehovet på fritidsfiskets område skall kunna tillgodoses i
skälig omfattning behövs enligt utredningens bedömning viss personalförstärkning.
Härvid bör en snedbelastning mellan de olika länen undvikas. På
grund härav och i avvaktan på ytterligare erfarenheter av behovet av service
föreslår utredningen att fyra fiskerikonsulenter med större tjänstgöringsområden
tillförs vissa regioner på följande sätt.

En befattning inrättas för Götaland, en för Svealand, en för nedre Norrland
och en för övre Norrland. Stationeringsorterna kan vara t. ex. Växjö,
Örebro, Gävle eller Härnösand samt Luleå. Löneställningen för dessa nya
konsulenter bör vara densamma som för fiskerikonsulent vid lantbruksnämnd.
Konsulenterna bör avlasta länskonsulenterna från exempelvis en del
tidskrävande och komplicerade uppgifter såsom vissa förrättningar för inrättande
av fiskevårdsområden, andra fiske- och skiftesrättsliga regleringar
samt större primär- eller landstingskommunal planeringsarbeten för fritidsfiskeanläggningar.
Lokalt kan konsulenterna placeras hos fiskeriintendenterna
inom resp. regioner. Förhållandet till regionens länskonsulenter
samt lantbruks- och fiskerinämnder bör regleras i administrativ ordning genom
instruktioner.

I detta sammanhang erinrar utredningen om att tre fiskerikonsulenter har
anställts tillfälligt inom Jämtlands, Västerbottens resp. Norrbottens län
för att bl. a. undersöka möjligheterna till ytterligare fritidsfiskeupplåtelser
på renbetesfjällen och områdena ovanför odlingsgränsen. Medel härtill har
anvisats av bl. a. stiftelsen Norrlandsfonden. 1964 års rennäringssakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

har räknat med att nämnda tre tjänster skall mera stadigvarande knytas till
berörda lantbruksnämnder för vissa uppgifter.

Utredningen förutsätter att vissa öppna frågor skall behandlas i samband
med att beslut fattas med anledning av förslagen beträffande bl. a. fritidsfiskets
servicefrågor. Utredningen erinrar om att fiskerilaboratorieutredningens
betänkande angående fiskeristyrelsens laboratorieverksamhet m. m.
(Stencil Jo 1965:4) bereds inom jordbruksdepartementet. Vid uppbyggnaden
av fiskeristyrelsen och dess laboratorieorganisation bör enligt utredningens
mening hänsyn tas till fritidsfiskets behov och önskemål. Som en
öppen fråga nämner utredningen vidare fiskeriintendentorganisationens ställning
i förhållande till lantbruksnämndernas fiskerikonsulenter.

Utredningen har även tagit upp frågan om behovet av utbildning för fiskerikonsulenterna
med hänsyn till fritidsfiskets speciella önskemål. Som
exempel anger utredningen fastighets-, skiftes- och fiskerättsliga frågor i
samband med bildande av fiskevårdsområden och förvaltning av samfällda
fisken, företagsekonomiska frågor samt anläggnings- och byggnadstekniska
spörsmål vid planering av anläggningar för fritidsfiske, turistnäringens intressen
i samband med regional fritidsfiskeplanering samt biologiska frågor i
samband med fritidsfiskeplanering såsom vatten- och annan miljövård, fisksjukdomar
och introduktion av främmande fiskarter. Utredningen skisserar
en utbildningsgång som innebär en kurstid av sex månader med högst tio
elever i varje omgång. Samtliga fiskerikonsulenter hos lantbruksnämnderna
bör utbildas, dvs. med de nya konsulenterna i runt tal 40. Utbildningen kan
alltså vara genomförd efter något mer än två år. Det förutsätts ankomma på
fiskeristyrelsen att avge förslag till närmare utformning av och föreskrifter
i övrigt om denna utbildning samt till finansieringen.

Statens fiskevatten. Beträffande utnyttjandet av statens fiskevatten för
fritidsfiske framhåller utredningen inledningsvis, att domänverkets verksamhet
för att förse fritidsfisket med goda fiskevatten är av utomordentlig
betydelse. Ännu bättre utnyttjande av vattnen bör enligt utredningen kunna
nås om domänverkets verksamhet på området görs mera känd för allmänheten.

Utredningen riktar viss kritik mot domänverkets förvaltning av statens
fiskevatten. Sålunda anser utredningen att domänverket har en i viss mån
negativ inställning när det gäller att ansluta statligt fiskevatten till fiskevårdsområde.
Vidare anmärker utredningen på att domänverket strävar efter
att söka undanskifta fiskevatten.

Utredningen förordar att 1951 års förvaltningskungörelse med tillämpningsföreskrifter
ses över och arbetas om. Därvid bör bland former för att
utnyttja statens fisken anslutning som delägare i fiskevårdsområde nämnas
vid sidan av upplåtelse mot avgäld. Nödvändigheten av samarbete och sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

råd mellan dem som förvaltar statens fiskevatten och lokala resp. centrala
fiskerimyndigheter bör understrykas starkare, bl. a. med hänsyn till att länsfiskeritjänstemännen
numera är helt statsanställda. Vid översynen bör också
prövas den av 1967 års riksdag (JoU 36, rskr 344) upptagna frågan om
klarare bestämmelser vad gäller avvägningen mellan yrkesfiskares och andra
gruppers intressen. Riksdagens uttalanden härom föranleddes av motioner
om sådan ändring av förvaltningsbestämmelserna att fiske med fast redskap
i första hand skall förbehållas yrkesfiskare eller annan fiskare för
vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse.

Allmänt understryker utredningen att förvaltningsbestämmelserna bör
moderniseras. Ett ytterligare skäl att ändra och modernisera bestämmelserna
är enligt utredningen att den affärsmässiga och allmänt ekonomiska synpunkten
på utnyttjandet av statens fisken i vissa fall kan leda till att syftet
med statens förvärv av områden med fiskerätt motverkas. Detta kan gälla
bl. a. sådana områden som förvärvats av statens naturvårdsverk, t. ex. Bulleröarkipelagen
i Stockholms skärgård.

Fisketillsynen. Enligt vad utredningen erfarit förekommer ett omfattande
olovligt och olaga fiske åtminstone inom vissa områden. Förhållandena har
av de regionala fiskeritjänstemännen uppgetts vara särskilt svårartade när
det gäller laxartad fisk samt hummer och kräfta. Utredningen finner det
därför vara angeläget att fisketillsynen effektiveras. Som ett sätt att göra
delta hänvisar utredningen till sitt förslag till ändringar i åtalsreglerna
beträffande olovligt fiske och ändrade straffskalor för brott mot fiskebestämmelser.
Nämnda förslag behandlas i det följande under avsnittet om
vissa ändringar i fiskelagstiftningen.

En ytterligare väg att förbättra fisketillsynen som utredningen pekar på
är att rusta upp fisketillsynsmannaorganisationen i fråga om bl. a. utbildning,
ekonomisk ersättning och hjälpmedel. Behovet av utbildning motiveras
med de ökade befogenheter för tillsynspersonalen när det gäller att använda
tvångsmedlen husrannsakan och kroppsvisitation som följer av utredningens
förslag till ändrade straffbestämmelser. Eftersom tullverkets
kustbevakningspersonal och polisen får anses ha tillräcklig utbildning och
erfarenhet för sina funktioner som fisketillsynsmän kan utbildningen begränsas
till de tillsynsmän som förordnas av fiskeristyrelsen eller länsstyrelserna
enligt instruktionen den 20 maj 1955 (nr 274, ändrad 1987: 416)
för fisketillsynsmän. Frågan om ekonomisk ersättning till personer som
inte har fisketillsyn som tjänsteuppgift ser utredningen som väsentlig för
att få till stånd en effektiv tillsynsorganisation. Behovet av hjälpmedel för
tillsynen gör sig enligt utredningen gällande framför allt i fråga om insjöar
och strömmande vatten.

Utredningen föreslår att fiskeristyrelsen får i uppdrag att lägga upp ett
riksomfattande utbildningsschema för de fisketillsynsmän som förordnas
enligt nämnda kungörelse 1955: 274. Ett riktmärke för utbildningen bör

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 42

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

vara att sammanföra jakt- och fisketillsynen framför allt i skogsregionerna.
Fiskeristyrelsen bör även få i uppdrag att i samråd med rikspolisstyrelsen
utreda frågan om ekonomisk ersättning till vissa tillsynsmän. Rikspolisstyrelsen
bör utreda frågan om tekniska hjälpmedel för fisketillsynen.

Statsbidrag vid förrättning för bildande av fiskevårdsområde. För att stimulera
till ett ökat bildande av fiskevårdsområden bör enligt utredningens
mening statsbidragen till förrättningskostnaderna härför förbättras. Med
hänsyn till att fiskeristyrelsen numera har dispositionsrätten till avgifter enligt
2 kap. 10 § vattenlagen i bl. a. förevarande fall har utredningen endast
lagt fram förslag till vissa riktlinjer i nämnda avseende som det bör få ankomma
på styrelsen att tillämpa. Förslaget innebär i huvudsak att upp till
100 % av förrättningskostnaderna bör kunna utgå i statsbidrag efter prövning
av fiskevårdsområdes stadgar och beslut om fiskets nyttjande samt
övriga omständigheter. Differentieringen nedåt av statsbidraget bör inte
fastställas genom generella direktiv utan få bero av styrelsens prövning i
det särskilda fallet. Statsbidrag bör liksom f. n. kunna utgå även då ansökning
om bildande av fiskevårdsområde har avslagits. Fiskeristyrelsen bör
också kunna på ansökning av förrättningsman och efter hörande av länsstyrelsen
få tilldela lämpligt avpassade förskott på förrättningskostnader.

Om belastningen på de s. k. 2:10-medlen skulle stiga till följd av ökad
takt och omfattning beträffande bildandet av fiskevårdsområden förefaller
det enligt utredningen inte vara uteslutet att andra medel än fiskeavgifter
måste anlitas för ifrågavarande statsbidrag.

Allmän fiskeavgift. Utredningen har lagt fram förslag till lag om allmän
fiskeavgift. Enligt förslaget skall med vissa undantag den som vill fiska inom
rikets vattenområden betala allmän fiskeavgift för kalenderår. Bevis om
erlagd avgift skall medföras vid fisket och på begäran visas för fisketillsynsfunktionär.
Av influtna avgifter skall bildas en fond för främjande av fritidsfisket
inom riket. Beslut om användningen av medlen skall fattas av en
särskild styrelse som utses av Kungl. Maj :t. Den som fiskar utan att ha betalt
avgiften skall straffas med böter. Kungl. Maj :t bör fastställa avgiftens
storlek och meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen.

Avgiften kan enligt utredningen åtminstone till en början sättas till 10 kr.
om året. Med en avgift av denna storlek och med ett beräknat antal av ca
1 milj. avgiftspliktiga fiskande flyter 10 milj. kr. om året in i avgifter. Kostnaderna
för uppbörd och redovisning kan antas uppgå till ca 15 % av nämnda
belopp. Nettot på avgiften blir således ca 8,5 milj. kr. per år. I styrelsen
för fonden bör finnas representanter för fiskeriadministrationen, fritidsfiskeintresset,
kommunförbunden och fiskevattenägarna.

Utredningen anser att fiskeavgiftsmedlen i främsta rummet bör disponeras
för investeringsbidrag till kommuner m. fl. som vill satsa på fritidsfiskeanläggningar
av olika slag. Som exempel på ändamål nämner ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

redningen i första hand anskaffning och iordningsställande av fiskevatten
som är lämpade för fritidsfiske. Häri ingår såväl fiskevårdande åtgärder
såsom anskaffande och vidmakthållande av lämpliga fiskbestånd som mera
indirekta främjandeåtgärder, t. ex. anläggande av bilvägar samt parkeringsoch
campingplatser. Vidare finner utredningen det vara tänkbart att satsa
på fiskodlingsanläggningar av högrationaliserad typ i allmän eller enskild
regi i syfte att hålla den uppåtgående trenden i prisbildningen på utsättningsfisk
nere.

I fråga om den allmänna fiskeavgiften har särskilt yttrande avgetts av ledamoten
af Klintberg, som har uttalat uppfattningen att avgiftsbeläggning
på fisket inte bör ske. Som motiv härför har i yttrandet särskilt framhållits
bl. a. följande omständigheter.

Något verkligt behov av avgiften har inte påvisats. Det finns tillgång till
de särskilda fiskeavgifter som döms ut i vattenmål med stöd av 2 kap. 10 §,
6 kap. 9 § och 8 kap. 34 § vattenlagen. Det enda egentliga skäl som har åberopats
till stöd för att införa en allmän fiskeavgift vid sidan om avgifterna
enligt vattenlagen är att medel behövs för åtgärder i kommunal och enskild
regi. I vilken omfattning sådana åtgärder är aktuella är dock inte känt.
Vidare skulle en allmän fiskeavgift bli till nytta endast för en mindre del av
de avgiftspliktiga. Sannolikt fiskar flertalet i fiskevatten som de har del i,
särskilt lantbefolkningen, eller i frifiskevatten. Dessa kan inte gärna få
någon nytta av den särskilda fritidsfiskeservicen. Det mindre antal verkligt
fiskeintresserade som vill utnyttja de tilltänkta serviceanordningarna
bör i stället få betala för dessa genom att lösa fiskekort e. d. Utländska
erfarenheter tyder på att det är fullt möjligt att få sådana anordningar lönsamma.

Remissyttrandena

Remissinstanserna betonar allmänt fritidsfiskets stora betydelse som källa
till rekreation för en betydande del av befolkningen. Genomgående understryks
behovet av stöd från det allmännas sida för att främja fritidsfisket
särskilt när det gäller tillgången på vatten med goda fiskbestånd och serviceanordningar
av olika slag. Utredningens förslag beträffande det statliga
stödet biträds helt eller i allt väsentligt på flertalet punkter. I vissa avseenden
lämnas från en del håll uppgifter och synpunkter som kompletterar utredningens.
Den starkaste kritiken mot utredningens förslag gäller frågan
om införande av en allmän fiskeavgift.

Allmänna synpunkter på den hittillsvarande utvecklingen
av fritidsfisket anförs inledningsvis av bl. a. Fiskefråmjandet, som därvid
särskilt berör frågan om samhällets insatser för denna utveckling. Enligt
Fiskefrämjandets mening har det allmänna visat passivitet gentemot fritids -

Kungl. Maj:ts proposition nr k2 år 1969

fisket vilket har lett till bristande statliga åtgärder, en i väsentliga avseenden
föråldrad lagstiftning och en administration som inte är anpassad till dagens
situation. Som en av orsakerna härtill anges att kunskaperna om fritidsfiskets
omfattning, struktur och utvecklingstendenser är bristfälliga. Vidare
framhålls att fiskeristyrelsen visserligen har att beakta även fritidsfiskets
intressen men endast inrymmer representanter för yrkesfisket och
fiskhandeln.

Samordningen med den övriga allmänna friluftssektorn betecknas som
otillfredsställande. Bl. a. påpekas att kortfiskeområdena f. n. inte betraktas
som friluftsanläggningar och inte finns med bland de typer av anläggningar
till vilka bidrag kan utgå ur statens friluftsfond. Slutligen hävdas att det vid
bedömningen av åtgärder som krävts på grund av fritidsfiskets snabba utveckling
har fästs för stor vikt vid motsättningar mellan yrkes- och fritidsfisket.
Fiskefrämjandet är sålunda av den bestämda uppfattningen att dessa
motsättningar har minskat och att de i regel har gällt deltidsfisket och inte
fritidsfisket.

Även statens naturvårdsverk understryker fritidsfiskets ställning som en
av flera friluftsaktiviteter. Verket framhåller att det är angeläget att åtgärder
för att främja fritidsfisket samordnas med naturvårdsverksamhet och
stödet till friluftslivet i allmänhet.

Vad gäller frågan om ökad tillgång på fritidsfiske vatten
delar remissinstanserna allmänt utredningens uppfattning att det inte är
realistiskt att räkna med ett vidgat frifiske. Remissinstanserna ansluter sig
således till utredningens ståndpunkt att ansträngningarna i stället i princip
bör inriktas på att öka antalet frivilliga upplåtelser av fiskerätt genom t. ex.
smidigare lagregler, ökad personalservice och förbättrat ekonomiskt stöd.

Fiskefrämjandet och flera andra remissinstanser anser att utredningen
borde låtit utföra en statistisk undersökning för att få underlag för att bedöma
behovet och utformningen av de statliga åtgärderna för att främja
fritidsfisket. Andra remissinstanser, t. ex. fiskeriintendenten i Övre södra
distriktet, godtar att en sådan undersökning inte har gjorts med hänsyn bl. a.
till den tidsutdräkt som den skulle ha föranlett. Samtidigt understryks vikten
av att statistiskt material rörande fritidsfisket fortlöpande skaffas fram
som grund för fortsatta åtgärder.

Förslaget att tillföra fiskerikonsulentorganisationen fyra
nya konsulenttjänster tillstyrks av fiskeristyrelsen — som därvid erinrar om
att frågan om administrationen av de lokala statliga insatserna på fiskets
område ej är långsiktigt löst — samt av bl. a. domänverket, länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, Hushållningssällskapens
förbund, RBF, Fiskefrämjandet, Sveriges Allmänna Fiskevårdsförbund
och Sveriges fiskevattenägarförbund.

Lantbruksstyrelsen samt länsstyrelsen och hushållningssällskapet i Jönköpings
län ifrågasätter om inte konsulentorganisationen i stället bör för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

stärkas med ett antal assistenter. Svenska Fiskeritjänstemannaförbundei
föreslår att en assistentbefattning inrättas för varje län.

Statskontoret finner inte att det av utredningen redovisade underlaget
för förslaget om de nya konsulenttjänsterna är sådant att ämbetsverket enbart
på dessa grunder kan tillstyrka det. Enligt lantbruksstgrelsens mening
bör en översyn av fiskerikonsulentorganisationen och fiskeriintendentorganisationen
få föregå det slutliga ställningstagandet till den av utredningen
aktualiserade personalfrågan.

A vdelningsföreståndaren vid sötvattenslaboratoriet anför att fiskeriintendenterna
under en följd av år har fått avstå från att mer intensivt följa och
främja fiskevårdens utveckling inom sina län. Orsaken är den stora arbetsbelastningen
med vattenmål. I den mån detta arbete minskas bör intendenterna
kunna utnyttjas som rådgivare eller initiativtagare vid förvaltning av
samfällda fisken, inrättandet av fiskevårdsområden in. m.

Vad utredningen har anfört i fråga om arbetsuppgifterna för de föreslagna
nya konsulenterna har i allmänhet inte föranlett några erinringar från
remissinstansernas sida. Domänverket framhåller vikten av att konsulenterna
i fråga verkar som samordningsorgan vid fritidsfiskeplaneringen i regionen.

Utredningens uppfattning om behovet av utbildning av fiskerikonsulenterna
med hänsyn till de ökade och nya uppgifterna på fritidsfiskets område
delas i allmänhet av remissinstanserna. Avdelningsföreståndaren vid sötvattenslaboratoriet
anser att vidareutbildningen även bör omfatta fiskeriintendenterna.
Enligt domänverket bör den stå öppen över huvud taget för personer
med fiskerikonsulent- eller motsvarande utbildning som ägnar sig åt
eller ämnar syssla med fritidsfiskefrågor, alltså även bl. a. domänverkets
fiskeritj änstemän.

Utredningens synpunkter i fråga om förvaltningen av statens fisken
har behandlats i ett mindre antal yttranden. Olika meningar har därvid
kommit till uttryck.

Fiskeristgrelsen finner det önskvärt att statsmakterna klart anger sin inställning
i fråga om användningen av statens fiskevatten. Detta kan enligt
styrelsen ske t. ex. i samband med den av utredningen föreslagna omarbetningen
av 1951 års förvaltningskungörelse och tillämpningscirkulär. Därvid
bör närmare anvisningar ges även för samverkan mellan berörda myndigheter.

Utredningens kritik av förvaltningen av de statliga fiskevattnen bemöts
av domänverket som anför i huvudsak följande.

Enligt verkets mening bör anslutning som delägare i fiskevårdsområde i
princip komma i fråga endast i sådana fall där detta kan beräknas medföra
tillfredsställande avkastning av fisket i form av inkomster för staten. Talet
om en negativ inställning hos domänverket till fiskevårdsområden är svagt
underbyggt. Av de nio områden som har bildats med stöd av LOFO är do -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

mänverket delägare i tre. Med hänsyn till att verkets fiskeförvaltning endast
berör ca 6 % av landets totala areal sötvatten ger detta snarare belägg för en
motsatt bedömning. Om LOFO ändras så att staten tillförsäkras avkastning
av sitt vatten i samma omfattning som de delägare som kan fiska själva torde
anslutningen till fiskevårdsområden bli större inte bara från statens sida
utan även från t. ex. skogsbolag och andra juridiska personer samt från
sådana enskilda som inte själva är i tillfälle att fiska.

Rekommendationen att utforma förvaltningskungörelsen och tillämpningscirkuläret
mera modernt kan enligt verket i och för sig anses berättigad.
Verket ser dock f. n. inget påtagligt behov av att omarbeta kungörelsen.

Vad gäller frågan om riksdagens önskemål med anledning av vissa motioner
om bättre tillgodoseende av yrkesfisket anför verket att dess praxis helt
stämmer överens med motionärernas önskemål. Utredningens förslag i denna
del är därför helt omotiverat. Beträffande upplåtelser utan avgift finns
enligt verkets mening inte tillräckliga skäl att slopa kravet på tillstånd av
Kungl. Maj :t. Vidare framhåller verket att det inte ser något skäl för att
fiskeupplåtelser inom områden som har förvärvats med särskilda naturvårdsändamål
skall ges avgäldsfritt. Verket anför slutligen att det vad gäller
skifte eller fiskedelning av oskiftade fiskevatten är att förvänta att den nu
föreslagna lagen om förvaltning av samfällda fisken skall minska antalet
fall då detta förfarande måste tillgripas. Behovet skulle ytterligare minska
om verkets önskemål i fråga om bildandet av fiskevårdsområden beaktas.

Kammarkollegiet anför att det från fritidsfiskets synpunkt i vissa lägen
kan vara direkt till nackdel om statens enskilda fiskevatten tvingas in i fiskevårdsområden.
Huruvida fritidsfisket i de enskilda fallen har något att vinna
på att oskiftade statliga vatten inbegrips i fiskevårdsområden torde ofta
vara tveksamt. I sista hand blir det alltid beroende av hur delägarna vid kommande
fiskestämma beslutar om utnyttjandet av fisket. Enligt kollegiets mening
skulle fritidsfisket mest gagnas av att domänverket, vars inkomster i
betydande utsträckning baseras på fritidsfiske, själv får bestämma om och
på vilka villkor en anslutning till fiskevårdsområde kan medges. Statens enskilda
fiskevatten bör således inte anslutas till fiskevårdsområden med
mindre detta har bedömts som lämpligt från domänverkets och därmed regelmässigt
också från fritidsfiskets synpunkt. Statens vattenfallsverk uttalar
förståelse för domänverkets tvekan att ansluta av domänverket förvaltade
vatten till fiskevårdsområden av bl. a. ekonomiska skäl.

Utredningens uppfattning att fislcetillsynsmannaorganisat
io ne n bör effektiveras delas allmänt av remissinstanserna. Förslaget att
utbildnings- och avlöningsfrågorna samt frågan om anskaffande av hjälpmedel
för tillsynen skall utredas har inte föranlett några erinringar.

Utredningens förslag i fråga om höjda statsbidrag till förrättningskostnaderna
vid bildande av fiskevårdsområden
har föranlett delade meningar bland remissinstanserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Positiva till förslaget är bl. a. länsstyrelserna i Stockholms, Gävleborgs
och Norrbottens län, fiskeriintendenterna i Övre norra och Mellersta distrikten
samt i Österhavets distrikt, RLF och Hushållningssällskapens förbund.

Förslaget avstyrks av fiskeristyrelsen, som påpekar att verksamheten ytterst
syftar till att ge delägarna direkta eller indirekta vinster. Med hänsyn
till det intresse som det allmänna samtidigt har av verksamheten finns det
däremot enligt styrelsen mening god motivering för den fördelning av kostnaderna
som de nuvarande statsbidragsreglerna medför. RRV kan inte finna
den omständigheten att fiskeristyrelsen numera disponerar berörda avgifter
enligt vattenlagen i och för sig böra föranleda ändrade bidragsvillkor.
Sveriges Fiskares Riksförbund är tveksamt om det är lämpligt med statsbidrag
upp till 100 % och anser att de blivande delägarna bör visa sådant intresse
för tillkomsten av fiskevårdsområdet att de kan vara beredda att själva
bestrida åtminstone eu del av sådana kostnader.

Enligt domänverket är några mera omfattande bidrag motiverade endast
om företaget är av mera allmänt intresse, dvs. om upplåtelse av fiskerätt till
allmänheten avses komma till stånd i någorlunda stor omfattning. Liknande
synpunkter anförs av bl. a. överlantmätaren i Stockholms län, Fiskefrämjandet
och Sveriges Allmänna Fiskevårds förbund.

Flertalet remissinstanser avstyrker att en allmän fiskeavgift införs.
Detta gäller bl. a. riksåklagaren, hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, statskontoret, RRV, statens
vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, Mellanbygdens
vattendomstol, länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län,
RLF samt Svenska turistföreningen. I allmänhet åberopar remissinstanserna
härvid de skäl mot att fiskeavgift införs som anförts i af Klintbergs särskilda
yttrande. Från flera håll påpekas särskilt de praktiska olägenheter som skulle
vara förbundna med en allmän fiskeavgift då det gäller uppbörden och
kontrollen.

De remissinstanser som tillstyrkt en allmän fiskeavgift framhåller att betydande
behov av medel finns för olika åtgärder för att främja fritidsfisket.
Fiskeristyrelsen anser att användningsområdet för avgiftsmedlen bör vidgas
till att avse fiskefrämjande åtgärder i största allmänhet. Bl. a. bör statsbidragskostnaderna
för fiskevårdsområdes bildande framdeles bestridas med
ifrågavarande fondmedel. Fiskeriintendenten i Mellersta distriktet och fiskeriintendenten
i Övre södra distriktet betonar behovet av fiskevård m. m. på
allmänna och fria vattenområden. Avdelningsföreståndaren för sötvattenslaboratoriet
visar på en rad användningsmöjligheter t. ex. forskning om fritidsfisket
på den samhällsvetenskapliga sidan, uppförandet av statliga fiskodlingsanstalter
för att besätta frivattnen med eftertraktade fiskar, förbättrad
utbildning och utökning av konsulentkåren, förbättrad fisketillsyn, bidrag
eller lån till bildandet av fiskevårdsområden, m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Enligt domänverket bör medlen kunna användas bl. a. för fiskeriundersökningar
som är av allmänt intresse men inte får statsstöd, för enskild försöksverksamhet
inom fiske och fiskevård, för upplysningsverksamhet inom
nämnda områden samt för stöd till fiskets olika organisationer. När det
gäller sådana anläggningar som parkerings- och campingplatser m. m. anser
styrelsen att även medel från friluftsfonden bör kunna anlitas. Sålunda bör
enligt styrelsens mening ett intensivt utnyttjat kortfiskeområde med erforderliga
serviceanordningar betraktas som en friluftsanläggning, som är jämförbar
åtminstone med t. ex. ett frilufIsbad.

Hushållningssällskapens förbund finner det lämpligt att avgiftsmedlen används
bl. a. för att iordningställa moderna och ändamålsenliga fiskodlingsanläggningar
i syfte att minska kostnaderna för inplanterad fisk. Sveriges
fiskevattenägarförbund anför också att ett stöd till fiskodlingsverksamhet
skulle bidra till lägre kostnader för inplanteringsfisk och skapa bättre möjligheter
till en framtida planering med sjukdomskon troll och kvalitetsinriktad
produktion som följd.

Beträffande användningsområdena nämner Fiskefrämjandet bl. a. praktiskt-ekonomiskt
inriktad försöksverksamhet beträffande såväl fiskevård
som service- och upplåtelsefrågor, utbildning av fiskeinstruktörer och ungdomsledare
samt annan kursverksamhet på fritidsfiskets område, konsumentupplysning
rörande fiskeutrustning, bidrag eller lån till särskilt omfattande
fiskevårds- och andra åtgärder av väsentlig betydelse för den fiskande
allmänheten, stöd åt den del av fritidsfiskeorganisationernas arbete
som kommer allmänheten till godo samt serviceanordningar såsom båtuthyrning
o. d. i anslutning till frivatten in. m.

Sveriges Fiskares Riksförbund anser att medlen bör få användas till främjande
av fisket i allmänhet, eftersom de åtgärder som främjar fisket oftast
blir till gagn för både yrkesfiske, husbehovsfiske och fritidsfiske.

Styrelsen för Svenska kommunförbundet och flera andra remissinstanser
anvisar olika vägar för att på annat sätt än genom en fiskeavgift finansiera
eller lämna stöd till anordningar för fritidsfisket. Oftast hänvisas härvid
till finansiering skattevägen. Från vissa håll hävdas att kortfiskeverksamheten
bör kunna göras helt eller till stor del självbärande genom höjning av
priserna på fiskekorten.

Lantbruksstyrelsen anför att en finansiering med skattemedel ligger närmast
till hands av såväl ekonomiska som andra skäl, eftersom fritidsfiske
i olika former utövas av en stor del av befolkningen. Enligt styrelsens mening
bör ställningstagandet rörande en fiskeavgift föregås av en mer ingående
undersökning om de medelsbehov som kan komma att föreligga,
fondmedlens förvaltning, destination m. m. Kortfiskevattnen bör dock kunna
göras självfinansierade redan i avvaktan på vad en sådan utredning kan
komma att leda till. För att underlätta anskaffningen av kapital för de in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

vesteringar som krävs för att iordningställa kortfiskevatten samt för fiskodlingsanläggningar
o. d. bör enligt lantbruksstyrelsen kunna lämnas statlig
lånegaranti.

Departementschefen

Fritidsfisket har sedan gammalt en fast förankring bland stora delar av
befolkningen i vårt land. I äldre tider var ofta själva fångsten det dominerande
motivet för fisket genom det bidrag till hushållet som den innebar.
På vissa håll spelar detta motiv alltjämt en inte oväsentlig roll vid fisket på
fritid. Gemensamt för många fritidsfiskare är att de upplever fisket som ett
stimulerande sätt att komma i kontakt med naturen och som en värdefull
rekreation. I den starka utvecklingen av fritidsfisket under de senaste decennierna
synes rekreationsmomentet ha blivit alltmer framträdande.

Flera orsaker har samverkat till fritidsfiskets utveckling, främst höjningen
av den ekonomiska standarden och den arbetstidsförkortning som ägt
rum under de senaste decennierna. Även om statistiken vad gäller antalet
fritidsfiskare är osäker, råder det ingen tvekan om att fritidsfisket i dag är
en av våra vanligaste fritidsaktiviteter. Det räcker att hänvisa till fritidsutredningen
undersökning år 1963 och fritidsfiskeutredningens därpå grundade
bedömning att mellan en halv och en miljon människor har fritidsfiske
som huvudsaklig eller i vart fall betydande fritidsaktivitet. Minst lika många
människor kan dessutom antas fiska mera tillfälligt på sin fritid.

En grundläggande förutsättning för fritidsfiskets utveckling är självfallet
att det finns en god tillgång på fiskevatten. Vårt land är i detta avseende väl
gynnat genom dess långa kuster och dess rikedom på sjöar och strömmande
vatten. Som tidigare har nämnts är betydande vattenarealer tillgängliga för
bl. a. fritidsfiskare enligt vattengräns- och fiskerättslagarna. Vidare upplåter
staten stora områden för kortfiske framför allt genom domänverket. Kommuner,
skogsbolag och enskilda fiskerättsägare i övrigt upplåter också i
avsevärd omfattning vatten för fritidsfiske.

Statens stöd till fritidsfisket har hittills främst varit av indirekt natur. I
den föregående redogörelsen har berörts den service i olika former som lämnas
fritidsfisket genom fiskeriadministrationen. Inte minst har resultaten
av sötvattenslaboratoriets forskningar och undersökningar bl. a. när det gäller
utplantering av fisk stor betydelse för fritidsfisket. Detsamma gäller statens
stöd till olika anläggningar för det rörliga friluftslivet. I detta sammanhang
bör även nämnas statens naturvårdsverks inköp av värdefulla naturområden
för friluftsliv. Till dessa områden hör nämligen i en del fall vatten
som kan utnyttjas för fritidsfiske.

Fritidsfiskeutredningens betänkande och de synpunkter från myndigheter
och organisationer som har förts fram vid remissbehandlingen av betänkandet
innebär enligt min mening en i många avseenden värdefull kartlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr J2 år 1969

ning av fritidsfiskefrågorna. Utredningen har övervägt olika möjligheter att
öka tillgången på fritidsfiskevatten. Jag delar utredningens av remissinstanserna
allmänt biträdda uppfattning att detta bör ske genom åtgärder som
stimulerar till fler frivilliga upplåtelser av fiskevatten för detta ändamål.
Förutsättningarna härför kan väntas öka bl. a. i samband med att yrkesfisket
minskar i främst vissa insjövatten. På många håll kan möjligheterna till fritidsfiske
också förbättras genom olika slag av fiskevårdsåtgärder. Bl. a. mot
denna bakgrund finns inte nu anledning att överväga möjligheterna att öka
rätten till frifiske genom ändringar i vattengräns- och fiskerättslagarna.

Statens främjande av fritidsfisket bör självfallet inriktas på att skapa
möjligheter att i ökad omfattning tillgodose allmänhetens krav på en ändamålsenlig
utveckling av fritidsfisket. De åtgärder som därvid vidtas bör såsom
anförts av olika remissinstanser ses som ett led i det allmännas stöd
till friluftsliv och naturvård i stort. Bl. a. på grund härav är jag inte beredd
biträda utredningens förslag till eu allmän fiskeavgift. Som framgått av den
föregående redogörelsen har också flertalet remissinstanser av principiella
eller praktiska skäl ställt sig avvisande eller starkt tveksamma till förslaget.
Åtgärderna för att främja fritidsfisket bör utformas så att de inte inkräktar
på yrkesfisket eller husbehovsfisket i de trakter där sådant fiske fortfarande
bedöms ha betydelse som tillskott till försörjningen.

Vid planering för friluftslivet och naturvården bör enligt min mening
ökad hänsyn tas till fritidsfisket. Det är sålunda önskvärt att möjligheter
till fritidsfiske öppnas inom naturområden där förutsättningar finns härför
och där andra statliga insatser görs för att främja friluftslivet. Vidare kan
även inom områden där fritidsfisket dominerar finnas behov av serviceanordningar
av den typ som omfattas av statens stöd till friluftslivet från friluftsfonden
in. in. Exempel härpå är övernattningsstugor, campingplatser,
parkeringsplatser, spår och leder, informationsskyltar in. m. Som förut
framhållits ligger det inom ramen för fiskeristyrelsens instruktionsenliga
uppgifter att vidta åtgärder för att främja fritidsfisket. I fråga om var åtgärderna
till förmån för fritidsfisket regionalt skall sättas in bör med hänsyn
till det önskvärda i en samordning med stödet till det rörliga friluftslivet
fiskeristyrelsen ha nära kontakt med statens naturvårdsverk.

Vad gäller utvecklingstendenserna på fritidsfiskets område och de problem
som är förknippade därmed i t. ex. ekonomiskt avseende har fislceriadministrationen
tillgång till en del statistiskt och annat material. Det är självfallet
nödvändigt att fortlöpande följa utvecklingen så att service och andra åtgärder
för att främja fritidsfisket används där de bäst behövs. Ett aktuellt
underlag för myndigheternas handlande inom olika regioner kommer på så
sätt att inhämtas efter hand.

Utredningen och remissinstanserna har behandlat fiskeriorganisationens
personalresurser. Utredningen har föreslagit att fritidsfiskets behov av rådgivning,
planering och förrättningar in. m. i ökad utsträckning skall tillgodo -

Kungi. Maj:ts proposition nr i2 år 1969

ses av de statliga fiskerikonsulenterna. I likhet med remissinstanserna finner
jag detta vara lämpligt. Även fiskeriintendenterna bör i den utsträckning
så är möjligt kunna utföra vissa mera kvalificerade uppgifter när det gäller
fritidsfisket. I detta sammanhang vill jag meddela, att jag avser att senare
återkomma till Kungl. Maj :t med frågan om tillkallande av sakkunniga med
uppgift att se över vissa delar av den statliga fiskeriadministrationen samt
lantbruksnämndernas fiskerikonsulentorganisation.

För att fritidsfiskets behov av service skall kunna tillgodoses i önskvärd
omfattning har utredningen föreslagit, att konsulentorganisationen vid
lantbruksnämnderna förstärks med fyra konsulenttjänster med vissa större
tjänstgöringsområden. Som exempel på arbetsuppgifter för konsulenterna
har utredningen angett vissa förrättningar för inrättande av fiskevårdsområden
samt större primär- eller landstingskommunal planeringsarbeten
för fritidsfiskeanläggningar. Såsom nämnts bör en översyn ske av bl. a. fiskerikonsulentorganisationen.
Även om organisationen sedermera kan komma
att ändras till följd av översynen bör enligt min mening nu ske en viss
förstärkning av denna. Härigenom blir det möjligt att redan nästa budgetår
öka insatserna. Medel härför har beräknats med 222 000 kr. under det i
prop. 1969: 1 (bil. 11 s. 16) föreslagna anslaget till lantbruksnämnderna.
Närmare ställning till sådana frågor som typ av personal, arbetsuppgifter,
placering och tjänstgöringsområde bör efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
tas av lantbruksstvrelsen, som därvid bör samråda med fiskeristyrelsen.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag det vara värdefullt
att fiskerikonsulenterna utbildas ytterligare i olika fritidsfiskefrågor.
Utbildningen bör i möjlig utsträckning stå öppen även för andra personer
i allmän eller enskild verksamhet som ägnar sig åt eller ämnar syssla med
arbetsuppgifter på detta område. Jag avser att återkomma till Kungl. Maj :t
i fråga om denna utbildning i annat sammanhang.

Vid remissbehandlingen av fritidsfiskeutredningens betänkande har aktualiserats
frågan om att företrädare för fritidsfisket skall ingå i fiskeristyrelsen.
Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att styrelsen ökas med en
sådan ledamot.

Vid remissbehandlingen av fritidsfiskeutredningens betänkande har från
vissa håll föreslagits att medel från fonden för friluftslivets främjande skall
få las i anspråk även för åtgärder för fritidsfisket. Stöd ur friluftsfonden
har hittills inte lämnats för åtgärder som omedelbart hänför sig till fritidsfiske
och fiskevård såsom fiskebryggor, andra anordningar i vattnet för
att främja fisket, fiskutplantering, fiskodling m. m. Däremot har stöd lämnats
från fonden till byggnader och andra anläggningar, t. ex. friluftsgårdar,
raststugor o. d. som har betydelse för fritidsfisket. Direkt fiskefrämjande
åtgärder av nyss nämnt slag bör kunna stödjas från statens sida på
annat sätt än genom statliga bidrag. .lag lägger i det följande fram förslag
till en ny stödform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Beträffande frågan om vilka åtgärder för att främja fritidsfisket som staten
bör stödja har fritidsfiskeutredningen och remissinstanserna lämnat vissa
synpunkter i samband med behandlingen av förslaget om införande av
en allmän fiskeavgift. Särskilt har nämnts att stöd behövs för att ställa
i ordning fiskevatten som är lämpade för fritidsfiske med hänsyn till bl. a.
fiskbeståndet, anskaffande och vidmakthållande av lämpliga fiskbestånd
samt fiskodlingsanläggningar av högrationaliserad typ i allmän eller enskild
regi. Behovet av kapital för fiskevårdande åtgärder har ökat betydligt, bl. a.
vid anläggande av stora kortfiskeområden med tillfällen till fångst av olika
fiskslag. Investeringskostnaderna för att ställa i ordning goda fiskevatten
har uppgetts bli särskilt höga då mera betydande insatser skall göras för
att förse vattnen med laxfisk, i synnerhet fångstfärdig fisk. Samtidigt är
det i många fall relativt svårt att anskaffa säkerhet för att få banklån till
de investeringar som fordras för att göra vattnen attraktiva för fiskekortsköpare.

Mot bakgrund härav kan jag biträda lantbruksstyrelsens förslag att statlig
kreditgaranti skall få beviljas för lån till vissa investeringar som främjar
fritidsfisket. Kreditgaranti bör i första hand få lämnas till sådana investeringar
i kortfiskeområden, som hänför sig till fiskets bedrivande och
fiskevården. Såsom lantbruksstyrelsen förordat bör dock garanti få ställas
även för lån som avser åtgärder för att rationalisera verksamheten med
fiskodling. Härför talar bl. a. önskvärdheten av att hålla priserna på utsättningsfisk
nere. Kreditgaranti bör i regel endast beviljas enskild sammanslutning
som är juridisk person. Garanti bör lämnas endast om medel annars
inte kan anskaffas genom banklån e. d. på grund av svårigheter att
ställa bankmässig säkerhet. För garanti bör dock tillfredsställande säkerhet
lämnas så långt detta är möjligt. Allmänt bör gälla att garanti får lämnas
endast om projektet bedöms ha tillfredsställande ekonomisk bärkraft.

Som allmänna förutsättningar för att kreditgaranti skall få beviljas för
lån till investeringar i kortfiskeområden bör i övrigt gälla i huvudsak följande.
Kortfiskeområdet bör drivas av sammanslutning som nyss angetts.
Att statens eller kommuns vatten ingår i t. ex. fiskevårdsområde som upplåts
för kortfiske bör ej utgöra hinder för att garanti lämnas annat än om
nämnda vatten omfattar mer än hälften av den upplåtna vattenarealen. I
det senare fallet anser jag det ligga i statens eller kommunens eget intresse
att effektivera verksamheten. Andra vägar att finansiera åtgärderna bör
då anlitas än den nu föreslagna. Vidare bör kortfiskeområdet ha en sådan
omfattning och ett sådant läge att det utnyttjas eller kan väntas bli utnyttjat
av fritidsfiskare i större utsträckning. Detta kan självfallet gälla
såväl områden i närheten av tätorter som områden vilka huvudsakligen
besöks i samband med semester och andra längre ledigheter. En viss prioritering
bör ske till förmån för kortfiskeområden som fyller ett särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969 29

angeläget behov med hänsyn bl. a. till bristen på fritidsfiskevatten i trakten
eller regionen.

Kreditgarantigivningen till verksamhet med kortfiskeområden och fiskodling
bör has om hand av fiskeristyrelsen. Styrelsen bör därvid av de skäl
jag förut har angett besluta efter samråd med statens naturvårdsverk. Närmare
bestämmelser för garantigivningen bör Kungl. Maj :t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, fiskeristyrelsen få meddela.

Det är av naturliga skäl f. n. inte möjligt att närmare överblicka i vilken
omfattning ifrågavarande garantigivning kommer att tas i anspråk. Jag förordar
att garantiramen för budgetåret 1969/70 sätts till 2 milj. kr.

Synpunkter och förslag rörande förvaltningen av statens fisken med hänsyn
till såväl yrkesfiskets som fritidsfiskets intressen har förts fram i jordbruksutskottets
av riksdagen godkända utlåtande 1967: 36 samt i fritidsfiskeutredningens
betänkande och remissyttranden däröver. Bestämmelser
för förvaltningen av statens fisken finns i en särskild kungörelse från år
1951 med tillämpningscirkulär. Jordbruksutskottets utlåtande har avgells
med anledning av motionsyrkanden om sådan ändring av nämnda bestämmelser
att fiske med fast redskap i första hand förbehålls yrkesfiskare eller
annan fiskare för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse. Utskottet
har inte funnit anledning till erinran mot syftet med berörda motioner.
Samtidigt har utskottet emellertid uttalat, att någon ändring av
1951 års kungörelse inte fordras för att uppnå detta syfte, eftersom denna
redan med nuvarande utformning gör en sådan tillståndsgivning möjlig
som motionärerna önskat. Däremot har utskottet satt i fråga, om inte skäl
kan föreligga att se över tillämpningsföreskrifterna för att ge klarare uttryck
åt avvägningen mellan yrkesfiskares och andra gruppers intressen.
Domänverket har i yttrande över fritidsfiskeutredningens betänkande uppgett
att verkets praxis vid beviljande av tillstånd till fiske med fast redskap
i av verket förvaltade vatten helt stämmer överens med motionärernas
önskemål. Verket har därför inte funnit skäl föreligga att vidta särskilda
åtgärder i denna fråga.

Jag vill erinra om att vad angår utsättande av fast fiskeredskap i allmänt
vatten enligt gällande bestämmelser företräde skall ges åt fiskare som avsetts
med de av utskottet behandlade motionerna. Sålunda får enligt 2 §
lagen om rätt till fiske tillstånd att sätta ut fast fiskeredskap inte vägras
innehavare av enskild fiskerätt som från det enskilda vattnet vill sträcka
sådant redskap vidare ut i allmänt vatten, om det kan ske utan men för
annan fiskande. Enligt 2 § kungörelsen den 8 december 1950 (nr 622, ändrad
1965:499) med bemyndigande för fiskeristyrelsen och länsstyrelserna
att lämna tillstånd till utsättande av fast fiskeredskap i allmänt vatten
skall vid prövning av fråga om tillstånd för viss person att sätta ut fast
fiskeredskap i allmänt vatten, i den mån inte annat följer av 2 § lagen om
rätt till fiske, företräde ges yrkesfiskare eller annan fiskare för vars för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

sörjning fisket är av väsentlig betydelse. Några skäl att tillämpa andra principer
i detta avseende när det gäller statens fiskevatten föreligger inte enligt
min mening. Även om så heller inte sker i praktiken kan det för att undanröja
den osäkerhet som kan råda härom vara lämpligt, att föreskrifter av
denna innebörd tas in i bestämmelserna om förvaltningen av statens fisken.
Dessa bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t. Jag avser att senare för
Kungl. Maj :t lägga fram förslag till sådana föreskrifter.

Utredningen har tagit upp frågan om domänverkets förvaltning av statens
fisken ur en annan synvinkel. Enligt utredningens åsikt för domänverket
en negativ politik när det gäller att ansluta statens fisken till fiskevårdsområden.
Vidare anser utredningen det vara olämpligt att domänverket söker
få oskiftade vatten delade. Utredningen förordar att 1951 års förvaltningskungörelse
och tillämpningscirkulär arbetas om så att bland former för att
utnyttja statens fisken anslutning som delägare i fiskevårdsområde nämns
vid sidan av upplåtelse mot avgäld. Vidare bör nödvändigheten av samarbete
och samråd med lokala och centrala fiskerimyndigheter understrykas starkare
än nu.

Utredningens kritik har bemötts av domänverket, vars uppfattning stöds
av vissa remissinstanser, medan andra ansluter sig till utredningens mening.
Domänverket har pekat på alt det är delägare i tre av de nio f i skevår dsområden
som har bildats med stöd av lagen om fiskevårdsområden. Detta förhållande
ger, anser domänverket, belägg för att verket snarare är positivt än
negativt inställt till fiskevårdsområden.

Enligt min mening bör frågan huruvida statens fiskevatten i visst fall
skall anslutas till fiskevårdsområde i princip bedömas från samma utgångspunkter
som när det gäller vatten som tillhör enskilda. Jag finner sålunda
ej anledning biträda utredningens förslag att särskilda föreskrifter om anslutning
till fiskevårdsområde tas in i bestämmelserna om förvaltning av
statens fisken. Det bör liksom hittills få ankomma på domänverket att från
fall till fall bedöma frågan om anslutning.

Ett ytterligare skäl till utredningens förslag om omarbetning av förvaltningsbestämmelserna
är tanken att syftet med statsförvärv av områden med
fiskerätt ibland kan motverkas av de affärsmässiga och allmänt ekonomiska
intressena när det gäller statens fisken. Enligt min mening är det knappast
möjligt att meddela generella bestämmelser om avvikelser i sådana och
andra fall från nyssnämnda intressen. Det bör sålunda även i fortsättningen
ankomma på Kungl. Maj :t att medge befrielse från upplåtelse mot avgift av
statens fisken.

Utredningens förslag att bidrag av avgifter som tagits upp enligt 2 kap.
10 § vattenlagen skall kunna utgå med upp till 100 % av de egentliga förrättningskostnaderna
vid bildande av fiskevårdsområde har föranlett delade
meningar bland remissinstanserna. Betänkligheter mot förslaget har förts
fram av bl. a. fiskeristyrelsen som anser att skäl för att höja statsbidraget

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

saknas, eftersom verksamheten vid fiskevårdsområde ytterst syftar till att
ge delägarna direkta eller indirekta vinster.

Fråga om bidrag till förrättningskostnaderna vid bildande av fiskevårdsområde
prövas av fiskeristyrelsen. Enligt hittills gällande praxis har bidrag
som regel beviljats med högst 50 % av kostnaden. Bildandet av fiskevårdsområden
måste anses ha en väsentlig betydelse för fritidsfisket genom att
de skapar förutsättningar för tillkomsten av fler, bättre organiserade och
bättre skötta kortfiskeområden. På grund härav bör det enligt min mening
inte möta något hinder att bidrag i särskilda fall beviljas med högst 80 %
av de egentliga förrättningskostnaderna vid bildande av fiskevårdsområde.
Som huvudvillkor för förhöjt statsbidrag bör i likhet med vad domänverket
förordat i sitt remissutlåtande gälla, att fiskevårdsområdet upplåter fiskerätt
till allmänheten i större omfattning. Statsbidrag bör liksom f. n. kunna
utgå även då ansökningen om bildande av fiskevårdsområde har avslagits.
Såsom utredningen föreslagit bör efter hörande av länsstyrelsen vederbörande
förrättningsman kunna beviljas lämpligt avpassat förskott på förrättningskostnader.

Utredningen och remissinstanserna har fäst vikt vid att fisketillsynen i
möjlig mån samordnas och effektiveras. Jag delar utredningens uppfattning
att denna fråga bör utredas och torde få återkomma till Kungl. Maj :t härom.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Ändringar i fiskelagstiftningen
Översyn av LOFO

Nuvarande ordning m. m.

Splittringen av fiskerätten i ett vatten på ett stort antal innehavare försvårar
ett rationellt och rättvist utnyttjande av fisket och en ändamålsenlig
fiskevård. Svårigheterna framträder både inom oskiftade fisken och i förhållandet
mellan flera skiftade eller oskiftade fisken i samma vatten. Även i
förhållandet mellan yrkesfiskare och fritidsfiskare samt mellan ortsbor och
ägare av sommarstugor kan sådana svårigheter förekomma. Det första försöket
att lösa problemen utgör 1913 års lag om gemensamhetsfiske. Den ersattes
år 1960 av LOFO.

Begreppet fiskevårdsområde avser en sammanslutning med karaktären
av juridisk person.

Fiskevårdsområde bildas enligt 1 § för samfällt ordnande av fiskeförhållandena
och främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen. Lagen
gäller i huvudsak endast enskilda fiskevatten. Såväl skiftade som oskiftade
fisken kan ingå i ett fiskevårdsområde. Ett sådant område kan omfatta allt
fiske som är samfällt för en by eller allt fiske i en sjö eller ett vattendrag
men också ett visst avsnitt av en sjö eller ett vattendrag. Intet hindrar att
samverkan i fiskevårdsområdets form begränsas att avse visst slag av fisk.

Delägare i ett fiskevårdsområde är ägarna till det fiske som ingår i området.
Vissa nyttj anderätts- och servitutshavare betraktas dock som delägare i
fiskerättsägarnas ställe. (2 och 3 §§)

Ny delägare är bunden av beslut som fattats enligt bestämmelserna i
LOFO (5 §).

Fiskevårdsområde bildas för viss tid, minst tio och högst 25 år. Automatisk
förlängning sker för motsvarande tidsperiod, om inte delägare med
visst delaktighetstal motsätter sig en fortsatt samverkan. I sistnämnda fall
prövar länsstyrelsen frågan om förlängning. (7 §)

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i området. Inom
samfällt fiske med bestämda andelar, vartill räknas bl. a. oskiftat fiske, bestäms
varje delägares delaktighet efter hans andel i fisket. I övriga fall, såsom
i förhållandet mellan flera oskiftade eller skiftade fisken, bestäms delaktigheten
efter en uppskattning med ledning av vattenarealen, om det inte
finns särskilda skäl att tillämpa annan beräkningsgrund. Är delägarna ense,
kan de själva besluta om annan beräkningsgrund för delaktigheten än de
nu angivna. (8 §)

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Lagen innehåller åtskilliga omröstningsbestämmelser. Grundregeln är att
röstning sker efter huvudtal och att enkel majoritet fordras för beslut. Varje
delägare har en röst. Innehar delägare flera fastigheter inom området eller
äger han fiskerätt med stöd av skilda grunder, räknas ändå bara en röst
För dem inom området som innehar en eller flera fastigheter med samäganderätt
räknas också bara en röst, om de inte ensamma är delägare.
(9 § första och andra styckena)

Från huvudregeln avvikande omröstningsbestämmelser gäller bl. a. i följande
fall.

För beslut om bildande av fiskevårdsområde krävs viss kvalificerad majoritet.
Den skall utgöra antingen mer än hälften av det sammanlagda delaktighetstalet
och minst en tredjedel av antalet delägare eller mer än hälften av
antalet delägare och minst en tredjedel av det sammanlagda delaktighetstalet.
Om fiskevårdsområdet skall omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade
fisken, fordras dessutom samtycke från minst en delägare i varje sådant
fiske. (6 § första stycket) Hör fisket till endast en fastighet och utgör det ej
ensamt för sig en fastighet, gäller enligt 6 § andra stycket en specialbestämmelse.
Denna torde i huvudsak vara tillämplig endast i fråga om vissa skärgårdsfastigheter.

För beslut om upplåtelse till utomstående av fiske krävs samtycke, i fråga
om fiske som i sin helhet är samfällt för två eller flera fastigheter, av delägare
med tillsammans mer än hälften av delaktighetstalet, och i fråga om
annat fiske av delägare med tillsammans mer än två tredjedelar av delaktighetstalet.
Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade
fisken, skall beträffande varje sådant fiske föreligga samtycke från delägare
som gemensamt representerar mer än hälften av delaktighetstalet i det
oskiftade fisket. (10 §) För beslut varigenom delägare berättigas fiska i område,
där han inte förut haft fiskerätt, gäller samma bestämmelser som i
fråga om beslut om upplåtelse till utomstående (11 § andra stycket). Delägare
har enligt 11 § första stycket vetorätt mot upplåtelse av hela hans fiske
liksom av fiske som han äger eller brukar med ensamrätt eller som tilldelats
honom som särskild lott. Vetorätten gäller emellertid inte, om fisket
saknar betydelse för hans försörjning.

Omröstningsbestämmelserna innebär i övrigt i huvudsak följande.

Enighet krävs för beslut om

särskild beräkningsgrund för rösträttens utövande, om beslutet fattas sedan
fiskevårdsområdet bildats (9 § tredje stycket andra punkten),

annan fördelningsgrund för bidragsskyldigheten än delaktigheten (12 §
andra punkten),

användning eller fondering för fiskevårdsområdets räkning av mer än halva
vederlaget vid upplåtelse av fisket i dess helhet för längre tid än ett år
(13 § andra stycket) och

3 B ihan (j till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 42

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

bildande av fiskevårdsområde utan föregående förrättning (17 § tredje
stycket).

Samtycke av visst antal delägare som tillsammans representerar viss andel
av delaktighetstalet krävs för beslut om

särskild beräkningsgrund för rösträttens utövande, när beslutet fattas i
samband med fiskevårdsområdets bildande (9 § tredje stycket första punkten)
och

skyldighet för delägare att lämna tillskott eller om åtgärd som icke kan
genomföras utan tillskott (12 § första punkten).

Anmälan från delägare som företräder viss andel av delaktighetstalet
krävs för att automatisk förlängning av fiskevårdsområdets bestånd inte
skall äga rum (7 § andra stycket).

Fiskevårdsområde tillkommer genom beslut av länsstyrelsen, som i samband
därmed har att fastställa stadgar för området (4 §). Länsstyrelsens
beslut skall föregås av en prövning av dels lagenligheten av delägarnas beslut
och — i förekommande fall — föregången förrättning, dels åtgärdens
allmänna lämplighet (6 § tredje stycket). Ansökan hos länsstyrelsen om
bildande av fiskevårdsområde kan göras endast av delägare. Om ansökningen
inte omedelbart avslås, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman.
Behörig att vara förrättningsman är enligt 5 § kungörelsen den 30 september
1960 (nr 547) med tillämpningsföreskrifter till lagen om fiskevårdsområden
(ändrad senast 1967: 411) fiskeriintendent, lantbruksnämnds
fiskerikonsulent, lantmätare eller annan som länsstyrelsen finner äga erforderlig
kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara lämplig för
uppdraget. Är delägarna ense, kan länsstyrelsen besluta om fiskevårdsområdes
bildande utan föregående förrättning (17 § tredje stycket). Förrättningsmannen
kallar delägarna till sammanträde. I fråga om sättet och
tiden för kallelse föreskrivs endast att kallelsen skall vara skriftlig och
tillställas varje känd delägare 14 dagar före sammanträdet. Om det finns
anledning att antaga att alla delägare inte underrättats genom den skriftliga
kallelsen, skall kallelse ske också genom kungörelse i en eller flera tidningar
inom orten. (18 §) Vid sammanträdet skall förrättningsmannen utröna
delägarnas vilja vad gäller frågan om bildande av fiskevårdsområde
och beträffande stadgarnas innehåll. Är delägarna inte ense, skall omröstning
ske. Förrättningen avslutas med förrättningsmannens utlåtande huruvida
fiskevårdsområde bör komma till stånd eller ej. (19 §) Sedan delägarna
beretts tillfälle att granska utlåtandet, skall förrättningsmannen sända
förrättningshandlingarna och avgivna erinringar till länsstyrelsen (20 §).
Om länsstyrelsen inte avslår ansökningen, skall förrättningsmannens utlåtande
fastställas oförändrat eller ärendet återförvisas till förrättningsmannen
för fortsatt handläggning (22 §).

Kostnaderna för förrättningen förskjuts av sökanden. Till den del bidrag
inte utgår av allmänna medel fördelas kostnaderna slutligt mellan delägarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

i området efter delaktighet eller annan grund som de enas om. Om fiskevårdsområde
inte kommer till stånd, får sökanden stå för de kostnader som
inte täcks av statsbidrag. (32 §)

För fiskevårdsområdet skall finnas en styrelse, som företräder området
utåt och verkställer delägarnas beslut. (25 och 26 §§)

Delägare som fiskar i strid med stadgarna eller delägarnas beslut enligt
LOFO straffas med dagsböter. För åtal krävs angivelse av målsägande. Som
sådan anses såväl fiskevårdsområdet som delägare däri. (29 §)

Omröstningsbestämmelserna

Fritidsfiskeutredningen. Inledningsvis erinrar utredningen om tredje lagutskottets
uttalande i samband med lagens tillkomst (3LU 1960: 8 s. 39)
att, om lagen om fiskevårdsområden ej i likhet med 1913 års lag om gemensamhetsfisken
blott skulle bli en lag på papperet, det var nödvändigt att följa
utvecklingen med största uppmärksamhet och vidta erforderliga kompletteringar
utan dröjsmål. Mot bakgrunden av dessa uttalanden har utredningen
undersökt erfarenheterna från åren 1961—1967. Utredningen har
inhämtat uppgifter från samtliga länsstyrelser om antalet den 1 april 1967
färdigbildade och under bildning varande fiskevårdsområden. Undersökningen
har gett följande resultat.

Antalet färdigbildade fiskevårdsområden utgjorde 26, därav 15 i Kalmar
län och övriga elva fördelade på sju län. Antalet under bildning varande
fiskevårdsområden utgjorde 28, fördelade på tolv län. Av de 26 färdigbildade
fiskevårdsområdena utgjorde mer än halva antalet gemensamhetsfisken
enligt 1913 års lag, vilka ombildats till fiskevårdsområden. De verkliga
nybildningarna var endast nio. De fiskevatten som omfattas av färdiga
eller blivande fiskevårdsområden utgjorde för övrigt endast en eller annan
promille av landets enskilda fiskevatten.

Utredningen finner mot bakgrunden av detta utredningsmaterial en översyn
av LOFO befogad.

Ur utredningsmaterialet anförs exempel som visar att sakägare genom
att utebli från förrättning hindrat tillkomsten av fiskevårdsområde. I detta
sammanhang återger utredningen ett uttalande av departementschefen i
prop. 1960: 50 med förslag till lag om fiskevårdsområden in. m. (sid. 115—
116).

I fiskeristyrelsens betänkande och departementspromemorian har intagits
bestämmelser, som innebär att i de fall lagen kräver enighet bland delägarna
eller anslutning från viss del av dem eller av delaktighetstalet, därmed
i allmänhet skulle avses inte alla delägare eller hela delaktighetstalet
utan de vid omröstningen närvarande delägarna, resp. det därvid företrädda
delaktighetstalet. En sådan regel, vilken kan leda till resultat som ur
rättssäkerhetens synpunkt inte är önskvärda, anser jag inte vara påkallad
av praktiska hänsyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Utredningen anser emellertid den omständigheten att en sakägare underlåter
att utöva sin rösträtt inte alltid böra medföra att han hänförs till dem
som röstat nej. När röstningen gäller bildande av fiskevårdsområde (6 §)
finner utredningen det tillräckligt att hänsyn tas till de röster som avges
och de delaktighet stal som är representerade vid det sammanträde där frågan
avgörs. Motsvarande bedömning görs beträffande röstningen om upplåtelse
av fiske inom fiskevårdsområdet. Utredningen föreslår att lagen ändras
i enlighet med det sagda. Utredningen förklarar sig däremot inte föreslå
ändring i omröstningsreglerna för de fall som enligt den förut lämnade redogörelsen
fordrar enhällighet enligt 8, 9, 12, 13 eller 17 § eller i fråga om
de speciella kraven på viss anslutning som uppställs i 7 § andra stycket,
9 § tredje stycket första punkten och 12 § första punkten.

Remissyttrandena. Förslaget i nu behandlade delar biträds av bl. a. riksåklagaren,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,
kammarkollegiet, domänverket, lantbruksstyrelsen, lantmåteris tyr elsen,
fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings,
Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län.

Lantmäteristyrelsen framhåller att bestämmelser om att endast närvarande
delägares röster skall räknas förekommer även i annan lagstiftning,
t. ex. lagen om häradsallmänningar, lagen om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna och bysamfällighetslagen.

RLF anser förslaget innebära att den enskilde delägarens ställning försvagas
och anför vissa betänkligheter häremot. Samtidigt finner emellertid
RLF att det är otillfredsställande att tillkomsten av fiskevårdsområden
ibland förhindras av enbart passivitet från vissa delägares sida. RLF motsätter
sig därför inte förslaget, om rättssäkerhetssynpunkterna beaktas ytterligare
genom utförlig reglering av kallelseförfarandet vid förrättning om
fiskevårdsområde. Sålunda bör 18 § i LOFO kompletteras med bestämmelse
om att kallelse till delägare skall innehålla underrättelse om de frågor
som skall behandlas på sammanträdet samt om gällande beslutsregler.

Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker också förslaget under förutsättning
att föreskrift i en eller annan form ges om att i kallelse till sammanträde
om bildande av fiskevårdsområde redogörs för ändamålet med
fiskevårdsområdena och för omröstningsreglernas innebörd.

Mellanbygdens vattendomstol finner förslaget väl ägnat att tjäna det
praktiska syfte som utredningen avsett men åberopar såsom ett skäl emot
reformen de betänkligheter föredragande departementschefen anförde vid
LOFO:s tillkomst.

Vetorätten

Fritidsfiskeutredningen. Redan vid tillkomsten av LOFO uttalade ett flertal
remissinstanser farhågor för att vetobestämmelserna i 6 § första stycket

Kungl. Maj.ts proposition nr A2 år 1969

andra punkten kunde hindra tillkomsten av annars önskvärda fiskevårdsområden.
För att utröna i vilken utsträckning dessa farhågor besannats under
LOFO:s giltighetstid har utredningen gjort förfrågningar hos fiskeristyrelsen,
fiskeriintendenter, fiskerikonsulenter m. fl. Det har därvid visat
sig att ganska inånga fiskevårdsområden redan på förberedelsestadiet —
innan ansökan enligt 17 § ingetts — bedömts som utsiktslösa därför att
ägaren av ett eller annat ingående enstaka hemman vägrat medverka. Detta
förhållande har fiskerikonsulenten vid lantbruksnämnden i Jönköpings län
uppgett utgöra orsaken till att detta sjörika län hittills inte kan uppvisa
något bildat eller under bildning varande fiskevårdsområde. En förrättningsman
för ett under bildning varande fiskevårdsområde i Älvsborgs län har
uttalat att av samma skäl detta fiskevårdsområde löper risk att bli stympat.
Farhågorna för att spärregeln i 6 § första stycket andra punkten skulle bli
till hinder för bildandet av fiskevårdsområden har enligt utredningens mening
besannats, varför tiden nu anses mogen för en reform. En uppmjukning
av spärregeln kan genomföras efter olika linjer. Avgörandet kan t. ex.
läggas i fastställelsemyndighetens (länsstyrelsens) hand. Spärregeln kan
också begränsas till rent kollektiva fisken, dvs. fisken som tillkommer byar,
eller slopas helt. Vilken lösning man än väljer, kan olägenheter uppkomma
i speciella fall. Bl. a. kan metoden att begränsa spärregeln till byafisken i
egentlig bemärkelse ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem. Utredningen
föreslår att spärregeln helt slopas. Denna lösning överensstämmer
i viss mån med tanken att lägga avgörandet i länsstyrelsens hand. Länsstyrelsens
lämplighetsprövning måste nämligen, om spärregeln slopas, också
komma att avse frågan huruvida avsaknaden av samtycke hör leda till avslag
på en ansökning om bildande av fiskevårdsområde.

Utredningen anser vidare att den i 10 § andra stycket andra punkten upptagna
spärregeln i fråga om upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde vari
ingår oskiftat fiske kan slopas. En sådan reform kräver dock att delägarnas
eget fiskande bereds ett förstärkt skydd. Detta uppnås enklast genom att
vetorätten enligt 11 § görs absolut och inte som nu relativ och ställd i beroende
av försörjningssynpunkter. Därför förordar utredningen att 11 §
första stycket andra punkten skall utgå ur lagtexten.

Remissyttrandena. Förslaget om slopande av vetorätten enligt 6 § första
stycket andra punkten och 10 § andra stycket andra punkten biträds av bl. a.
fiskeristyrelsen, fiskeriintendenterna, lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen
samt länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs
och Norrbottens län.

Kammarkollegiet uttalar viss tvekan och förordar att ifrågavarande spärrregler
— i vart fall den i 6 § — behålls samt framhåller att slopandet av
11 § första stycket andra punkten är motiverat även om spärrregeln i 10 §
ej upphävs. Kollegiet ifrågasätter, om inte utredningens förslag kommit att

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

alltför ensidigt präglas av upplåtelseproblematiken. Ser man som det huvudsakliga
syftet med en områdesbildning att inbördes mellan delägarna och
skifteslagen reglera deras egen fiskeutövning inom området, är det enligt
kollegiet inte alls lika givet att ett skifteslag bör kunna mot samtliga delägarnas
bestridande tvingas in i fiskevårdsområde. Beslut om det inbördes
ordnandet av fiskeutövningen inom ett fiskevårdsområde torde enligt 9 §
fattas genom röstning efter huvudtalet. Ett fiskevårdsområde kan exempelvis
bestå av fiske som hör till två likvärdiga skifteslag, det ena med ett stort
antal delägare och det andra med bara en ägare. Det är förståeligt om den
sistnämnde — om frågan ej blott gäller gemensamt ordnande av upplåtelser
— med hänsyn till det ojämna styrkeförhållandet skifteslagen emellan
skulle, om han kunnat, ha motsatt sig eller i vart fall uppställt villkor för
sin anslutning till fiskevårdsområdet. Är ägaren kronan eller ett bolag, tillkommer
att ägaren i det fallet normalt inte tillgodogör sig fisket på annat
sätt än genom fiskets utarrendering eller genom försäljning av fiskekort.
Kollegiet anser därför att ett slopande av 6 § första stycket andra punkten
skulle möjliggöra större ingrepp i enskild rätt än som synes rimligt.

Domänverket påpekar att enstaka hemman och därmed jämförbara primära
skifteslag förekommer i vida större omfattning än vad utredningen
visat. Sålunda utgörs kronans markinnehav i övre Norrland, med
andra ord huvudparten av de fiskevatten som domänverket förvaltar med
ensamrätt, till helt dominerande del av primära skifteslag, nämligen de avvittrade
kronoparkerna. Skogsbolagens marker består i norr till betydande
del av enstaka hemman. Sådana hemman förekommer för övrigt över hela
landet och såsom likställda med primära skifteslag betraktas även häradsoch
sockenallmänningarna. Verket framhåller att den omständigheten att
kronans vatten i så mycket större utsträckning än enskildas kunnat upplåtas
till framför allt fritidsfiske uppenbarligen i hög grad beror på att kronan
varit ensam fiskerättsägare, medan de enskilda vanligen endast varit
delägare i oskiftade fiskevatten. — I normalfallet — dvs. där fiskevårdsområdet
avses omfatta en enda sjö — bör vetorätten kunna tas bort i de
fall då bildande av fiskevårdsområde möjliggör fiskevårdsåtgärder av stor
betydelse och till nytta för alla. Ett enda skifteslag bör då ej få hindra
genomförandet av sådana åtgärder, som uppenbarligen skulle vara till allas
nytta. I övriga fall bör vetorätten kvarstå. Avses att fiskevårdsområde
skall omfatta ett flertal sjöar som utgör »vart för sig oskiftade fisken» bör
samtycke från delägarna i varje sådant fiskevatten alltid föreligga. — Lagen
innehåller ej några uttryckliga bestämmelser om möjlighet för den enskilde
delägaren i fiskevårdsområdet att till annan upplåta sin fiskerätt. Enligt
lagmotiven möter intet hinder för den enskilde delägaren att till annan —
och således även till fiskevårdsområdet — upplåta sin fiskerätt, såvida det
fiske som ingår i fiskevårdsområdet inte i sin helhet är upplåtet. Om anslutning
av oskiftade fisken skall kunna ske tvångsvis, vilket fritidsfiske -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

utredningen föreslagit, finns det än starkare skäl att påyrka, att denna
fråga uttryckligen regleras i lagen. Styrelsen erinrar om att den framställde
detta krav vid LOFO:s tillkomst men att föredragande departementschefen
då ansåg att frågan ej syntes kräva någon särskild reglering
i lag. Kronans möjligheter att nyttja sin fiskerätt är avhängiga av att upplåtelse
kan ske. Den bestämmelsen bör införas att upplåtelse skall kunna
vägras endast om den befinns olämplig med hänsyn till fiskevården eller
länder övriga delägare till men.

Statens vattenfallsverk befarar att ett godtagande av de föreslagna ändringarna
i 6 och 10 §§ kan medföra svårigheter för verket att framdeles
på mest ändamålsenligt sätt förfoga över sådana fiskerätter som beräknas
bli erforderliga för pågående och planerad vattenkraftutbyggnad samt
kraftstationernas drift. I samband med vattenkraftutbyggnad förekommer
att verket förvärvar fiskerätt genom t. ex. köp av fastigheter med
sådan rätt. Ofta överlämnar verket fiskerätten till domänverket eller lantbruksnämnderna.
Ibland måste emellertid verket självt behålla den för ändamål
som direkt sammanhänger med vattenkraftproduktionen, exempelvis
för skadereglering, fångst av fisk för i dom föreskriven avel, möjliggörande
av viss vattenhushållning och förberedelse för kommande utbyggnad.
Om ändringsförslaget genomförs, behövs undantagsbestämmelser för att
verket i förekommande fall alltjämt skall kunna tillgodose sitt behov av
fiskevatten.

Fiskeritjänstemannaförbundet anser, att ett borttagande av spärreglerna
skulle strida mot enskild rätt, och har avstyrkt förslaget.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Gävleborgs län samt fiskeriintendenten
i Mellersta distriktet finner det mindre välbetänkt att slopa begränsningen
i vetorätten enligt 11 § första stycket andra punkten, eftersom detta
skulle vara ägnat att försvåra tillkomsten av fiskevårdsområden.

Initiativrätten

Fritidsfiskeutredningen. Rätten att göra ansökan om bildande av fiskevårdsområde
tillkommer f. n. endast delägare. I prop. 1960:50 (s. 72—73)
behandlade föredragande departementschefen frågan om en utvidgning av
initiativrätten utanför delägarnas krets och avvisade de förslag härom
som aktualiserats under det förberedande arbetet med lagförslaget. En utvidgad
initiativrätt skulle visserligen medföra vissa fördelar, t. ex. bildande
av fler fiskevårdsområden och förhindrande av uppenbar vanskötsel av
fiske. Med en utvidgad initiativrätt förelåg emellertid, enligt departementschefens
mening, alltid risken att ett fiskevårdsområde, som bildats på initiativ
av någon utomstående, kunde komma att framstå för delägarna som
något som påtvingats dem utifrån. Departementschefen ansåg det därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

inte förenligt med den nya lagens syften att utvidga initiativrätten till någon
utanför delägarnas krets.

Utredningen upplyser att överlantmätaren i Kopparbergs län i skrivelse
till utredningen föreslagit att länsstyrelsen skulle få initiativrätt i fråga om
bildande av fiskevårdsområde. En sådan reform skulle öppna en möjlighet
att komma ur nuvarande dödläge.

Utredningen har vidare åberopat att fiskerättsägarnas bristande initiativ
vad gäller fiskevårdsområden till väsentlig del beror på inställningen till de
som ideella föreningar uppbyggda fiskevårdsföreningarna. Vanligen anser
man att allt är gott och väl när en förening bildats. I en sådan förening
saknas emellertid möjlighet att tvinga någon att bli medlem eller att mot
en enda delägares bestridande genomföra en åtgärd som alla andra medlemmar
finner ändamålsenlig. Föreningens beslut blir heller inte bindande
för ny ägare av tidigare medlems fiskerätt.

Till förmån för införande av officialinitiativ åberopar utredningen, att sådant
redan finns inom ett besläktat rättsområde, vattenrätten. Enligt 2 kap.
9 § första stycket vattenlagen har nämligen staten eller kommun rätt att
i eller invid vattendrag, där till följd av naturförhållandena eller uppförd
byggnad fiskens upp- och nedgång hindras, för fiskens framkomst anordna
särskild fiskväg eller eljest vidta anstalter för fiskets främjande
samt ta i anspråk det vatten som behövs för ändamålet.

Bl. a. med tanke på fritidsfisket bör, enligt utredningens mening, fiskevårdsområden
bildas i snabbare takt och i större omfattning än nu. De skäl
som anförts mot officialinitiativ måste därför vika. Några risker från rättssäkerhetssynpunkt
med sådant initiativ kan knappast uppkomma, eftersom
bestämmelserna om bildande och förvaltning av fiskevårdsområde innebär
att beslutanderätten helt ligger hos delägarna.

Beträffande vilket eller vilka organ utanför delägarkretsen som bör tilldelas
initiativrätt har överlantmätaren i Kopparbergs län, som framgår av
det förut anförda, föreslagit länsstyrelsen. Utredningen anser emellertid att
initiativrätten bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med 2 kap. 9 §
vattenlagen, dvs. tillkomma staten eller kommunen. Statens initiativrätt bör
kunna utövas av fiskeriintendenten och lantbruksnämnden.

En kommunal initiativrätt skulle tillgodose ett från många håll framfört
önskemål, som utredningen finner mycket befogat, eftersom primärkommunerna
har ansvar för fritidslivet inom sina områden.

Utredningen tar i anslutning till det anförda upp bestämmelser om initiativrätt
av angiven innebörd bland sina lagförslag.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om officialinitiativ
eller lämnar det utan erinran.

Domänverket konstaterar att beslutanderätten alltjämt kommer att ligga
hos delägarna. Om staten eller kommunen tar på sig de ekonomiska ris -

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

ker som en ansökning innebär — och som kommer att bestå trots utredningens
rekommendation om liberalare bidragsvillkor — kan detta stimulera
till ökad områdesbildning.

Lantmäteristyrelsen finner de föreslagna möjligheterna till officialinitiativ
lämpliga. En viss ovilja torde föreligga bland fiskerättsägarna att ta initiativ.
Oviljan kan delvis bero på osäkerhet beträffande konsekvenserna av
bildandet av ett fiskevårdsområde. Denna osäkerhet torde kunna minskas
genom upplysningsverksamhet, vilket kanske skulle medföra större villighet
att ansöka om förrättning.

Kammarkollegiet har ej någon erinran mot förslaget om utvidgad initiativrätt
men anser att en sådan reform kan bli betydelselös, eftersom staten
eller kommunen inte kan tvinga fram en områdesbildning.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus och
Gävleborgs län har också tillstyrkt förslaget i denna del.

Tillstyrkanden föreligger vidare från fiskeriintendenterna i Nedre norra,
Mellersta, Övre södra och Nedre södra distrikten samt Västerhavets och
Österhavets distrikt. Intendenten i förstnämnda distrikt hyser emellertid
viss tvekan, om staten bör ha initiativrätt, och anser att, om så blir fallet,
denna lämpligen bör utövas av lantbruksnämnd. I vart fall ifrågasätts
fiskeriintendentens lämplighet, eftersom denne kan utses till förrättningsman
och är obligatorisk remissinstans för länsstyrelsen Aid bildande av
fiskevårdsområde.

Hovrätten för Övre Norrland och fiskeristyrelsen avstyrker förslaget om
initiativrätt för annan än delägare och framhåller att de psykologiska skäl
som i huvudsak torde ha legat till grund för departementschefens ställningstagande
i prop. 1960: 50 alltjämt väger tungt.

Kritik mot förslaget framförs också av länsstyrelsen i Norrbottens län
och fiskeriintendenten i Övre norra distriktet.

RBF avstyrker förslaget och uttalar, att ett officialinitiativ kommer att få
en effekt motsatt den avsedda. Visserligen skulle länsstyrelsen få flera ansökningar
om förrättningar, men utan primärt stöd av fiskerättsägarna
kommer sådana initiativ sannolikt att uppfattas som inblandning. Detta
skapar irritation och försvårar därmed tillkomsten av fiskevårdsområden.
Kommunens och kronans möjlighet till initiativ torde i praktiken vara betydande
utan den föreslagna formella initiativrätten. Dels är det allmännas
fiskerättsinnehav numera så stort — och kan väntas bli än större -— att
initiativrätt såsom delägare kommer att föreligga i ett stort antal fall och
dels har främst kommunerna möjlighet att aktivera enskilda delägare genom
att på olika sätt stödja tillkomsten av fiskevårdsområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Sakkunnigt biträde

Fritidsfiskeutredningen. Utredningen framhåller att såväl fisken- som
lantmäteriteknisk sakkunskap ibland behövs när ett fiskevårdsområde skall
bildas. Eftersom de personer som kan komma i fråga som förrättningsmän
i allmänhet inte är sakkunniga i båda dessa avseenden, bör en möjlighet
tillskapas för länsstyrelsen att förordna en biträdande förrättningsmän när
det behövs. En sådan möjlighet finns på närliggande rättsområden, bl. a. vid
syneförrättning enligt vattenlagen (10 kap. 34 §) och vid förrättning enligt
lagen om enskilda vägar (22 §).

Remissyttrandena. Få remissinstanser har uttalat sig i denna fråga.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget och uttalar att det
föreligger behov av sakkunnigt biträde vid förrättningar där förrättningsmannen
har svårt att på egen hand förebringa en fullständig och tillförlitlig
utredning om äganderätts- och delaktighetsförhållandena. Länsstyrelsen
föreslår att sakkunnigt biträde skall kunna förordnas efter länsstyrelsens
prövning även om förrättningsmannen inte begär det.

Lantbruksnämnden i Jämtlands län avstyrker förslaget och menar att det
onödigtvis skulle fördyra och komplicera förfarandet. Nämnden anser att
förrättningsmannen efter framställning hos länsstyrelsen bör kunna få
hjälp från lantmäteriväsendet med fiskerättsutredningar.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Fiskevårdsområdets väsentliga ändamål är, enligt förarbetena till LOFO,
att möjliggöra ordnade fiskeförhållanden, ett rättvist utnyttjande av fisket
och en god fiskevård inom ett vattenområde där fiskerätten är splittrad på
flera innehavare. Detta ändamål sammanfaller med det allmännas intresse
att fisket som naturtillgång utnyttjas och vårdas på bästa sätt. Även om
fiskerättshavarnas intressen klart ställdes i förgrunden vid lagens tillkomst,
väntades den nya associationsformen också bli till fördel för fritidsfisket.
Delägarna i ett fiskevårdsområde antogs nämligen i många fall ha intresse
av att upplåta fisket inom området till utomstående. Om t. ex. delägarna
var oproportionerligt många i förhållande till fiskets storlek kunde det från
fiskevårdssynpunkt vara en fördel att upplåta fisket till ett lämpligt antal
fritidsfiskare. Ett rikt fiske som utnyttjades av endast ett fåtal delägare
kunde också räcka till för utomstående och därigenom ge god avkastning.
Möjligheten till kortfiske kunde vidare främja turistnäringen inom en bygd.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till lagstiftning om fiskevårdsom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

råden förutsattes att erfarenheterna från tillämpningen kunde motivera en
översyn av bestämmelserna. Fritidsfiskeutredningen har nu konstaterat att
LOFO tillämpats i mycket blygsam omfattning och att antalet fiskevårdsområden
blivit långt färre än vad som förutsattes vid lagens tillkomst. Jag
delar utredningens av flertalet remissinstanser stödda uppfattning att en
översyn av bestämmelserna nu behövs. Reformerna bör härvid inriktas på
att stimulera bildandet av fiskevårdsområden och att göra områdena lämpade
för det avsedda ändamålet. Grundsatsen att ett fiskevårdsområde
skall bildas och förvaltas för att tillgodose i första hand delägarnas intressen
bör härvid liksom vid lagens tillkomst vara vägledande.

Omröstningsbestämmelserna m. m.

Utformningen av omröstningsbestämmelserna tilldrog sig stort intresse
vid lagens tillkomst. I båda de betänkanden som utarbetades föreslogs — i
likhet med vad utredningen nu gör — att kraven på anslutning bland delägarna
skulle begränsas att avse delägare som deltog i omröstningen och det
av dem företrädda delaktighetstalet. Remissinstanserna lämnade förslagen
i denna del utan erinran. Föredragande departementschefen ansåg emellertid
en sådan begränsning inte vara påkallad av praktiska hänsyn och uttalade
farhågor för att den kunde leda till från rättssäkerhetssynpunkt inte
önskvärda resultat. Omröstningsbestämmelserna utformades i stället så att,
i de fall lagen uppställer krav på viss anslutning, denna beräknas i förhållande
till hela antalet delägare och hela delaktighetstalet. Konstruktionen,
som innebär att frånvarande delägare likställs med delägare som röstat nej,
har enligt utredningens mening verkat hämmande. Från förrättningsmannahåll
(Svensk Lantmäteritidskrift nr 4—5 1967 s. 282) har uttalats, att frånvarande
delägare antingen är likgiltiga för fiskevårdsområdets tillkomst
eller inte har något emot att ett fiskevårdsområde bildas. Negativt inställda
delägare brukar däremot oftast utöva sin rösträtt.

Utredningens förslag är nu, att vid beslut om bildande av fiskevårdsområde
eller upplåtelse av fisket inom ett sådant område endast de i omröstningen
deltagandes röster och delaktighetstal skall beaktas. Förslaget har
tillstyrkts av så gott som alla remissinstanser. Även jag anser att praktiska
skäl numera får anses tala för en sådan reform. Rättssäkerhetsintresset
kräver dock att den kompletteras med en ändring av sättet för kallelse
till det första sammanträdet. Vid detta sammanträde får delägarna närmare
kännedom om arten och omfattningen av förrättningen. I allmänhet behandlas
då frågorna om bildande av fiskevårdsområde och upplåtelse av fiskerätt
inom området. Eftersom ett genomförande av utredningens förslag
kommer att medföra att en delägare som inte infinner sig till sammanträdet
inte heller får någon inverkan på beslut i dessa viktiga frågor, bör delgivning
av kallelse i regel äga rum. För delgivningen, som bör ske genom för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

rättningsmannen försorg, synes rättegångsbalkens bestämmelser om delgivning
av annan handling än stämning i huvudsak ändamålsenliga. Delgivningen
torde dock även beträffande byalag med fler delägare än tio
böra ske med den enskilde delägaren. 1 fråga om delägare med hemvist
utom landet får det dock anses tillräckligt att kallelsen tillställes honom
med posten i vanligt brev. Delägare som saknar känt hemvist bör kallas
genom kungörelse i en eller flera tidningar inom orten. Om ansökningen
berör fiskerätt vars ägare ej är känd, bör kallelse likaledes kunna
ske genom kungörelse. Detsamma bör gälla om delägare som söks för delgivning
eller någon till vilken kallelsen kan överlämnas inte träffas, under
förutsättning att upplysning om delägarens vistelseort inte kan vinnas. Någon
bestämd tid för delgivning synes inte behöva fixeras. I stället bör det
villkoret uppställas att delgivning skall ske i god tid före sammanträdet.
Detta gäller givetvis även i fråga om kungörelseförfarandet. Om innehållet
i kallelsen torde några uttryckliga föreskrifter inte behövas. Det ligger
emellertid i sakens natur, att kallelse måste innehålla uppgifter om tid och
plats för sammanträdet samt dessutom en kortfattad redogörelse för vad
som skall avhandlas. Det är givetvis också av värde, om i kallelsen till det
första sammanträdet lämnas upplysning om gällande regler för omröstning
i fråga om bildande av fiskevårdsområde och upplåtelse av fisket inom området.
Någon uttrycklig föreskrift härom torde dock inte behövas.

En ändring av omröstningsbestämmelserna i 6 § första och andra styckena
i enlighet med utredningens förslag leder till en av utredningen inte
berörd konsekvens. Som jag förut nämnt öppnar 9 § tredje stycket första
punkten möjlighet för delägare att vid fiskevårdsområdes bildande besluta
annan beräkningsgrund för rösträttens utövande än vad som anges i paragrafens
första och andra stycken. En förutsättning härför är emellertid
att anslutning föreligger bland delägarna i den omfattning som enligt
6 § första eller andra stycket krävs för fiskevårdsområdes bildande. De
nya bestämmelserna i 6 § blir följaktligen tillämpliga även beträffande
beslut om en från huvudregeln avvikande beräkningsgrund för rösträttens
utövande. Bestämmelsen i 9 § tredje stycket första punkten tillkom på
lagrådets hemställan (prop. 1960:50 s. 245). Lagrådet anförde bl. a. att,
eftersom en majoritet efter delaktighetstalet enligt 6 § i vissa fall har
möjlighet att förhindra fiskevårdsområdets bildande, majoriteten som villkor
för sin medverkan till bildandet kan uppställa att i stadgarna införs
en annan röstberäkningsregel än lagens. Även om möjligheterna härtill
ansågs små, fann lagrådet det dock påkallat att till förebyggande av orättvisa
resultat i någon mån bereda en kvalificerad majoritet möjlighet att
fastställa avvikelser från huvudregeln i 9 §.

För egen del anser jag det nödvändigt att överensstämmelse även i fortsättningen
råder mellan omröstningsbestämmelserna i 6 § första och andra
styckena och 9 § tredje stycket första punkten, om sistnämnda bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

melse skall kunna fylla det avsedda syftet och därmed underlätta bildandet
av fiskevårdsområden. De nya omröstningsbestämmelserna i 6 § bör alltså
vara tillämpliga även för det fall som avses i 9 § tredje stycket första
punkten. Den skärpning av kallelseförfarandet som jag tidigare förordat
och bestämmelserna om länsstyrelsens fastställelseprövning utgör enligt
min mening tillräckliga garantier mot missbruk.

Vetorätten

Det är ganska vanligt att ett fiskevårdsområde anses böra omfatta en
sjö, vars fiske är skiftat hemmanen eller byarna emellan men är samfällt
inom hemman eller byar. Enligt gällande bestämmelser måste samtycke —
utöver vad som nämnts i det föregående — föreligga från åtminstone en
delägare i varje sådant oskiftat fiske för att det skall få införlivas med fiskevårdsområdet.
En liknande bestämmelse gäller för beslut om upplåtelse av
fisket inom ett fiskevårdsområde. I detta fall fordras anslutning av företrädare
för mer än hälften av delaktighetstalet inom varje oskiftat fiske
för att en upplåtelse ska få komma till stånd.

Utredningens av flertalet remissinstanser biträdda förslag att slopa dessa
spärregler innebär sannolikt ett effektivt sätt att främja tillkomsten av
fiskevårdsområden. Som framhållits vid remissbehandlingen av förslaget
skulle emellertid en sådan reform utgöra ett inte obetydligt avsteg från de
grundsatser som var vägledande vid lagens tillkomst. Detta gäller dock,
enligt min mening, endast sådana oskiftade fisken som tillkommer byar.
Däremot kan det knappast sägas strida mot lagstiftningens grunder att
slopa spärreglerna i de fall då det oskiftade fisket hör till endast ett enstaka
hemman. Mot bakgrunden av det sagda förordar jag att spärregeln vad
gäller bildande av fiskevårdsområde begränsas att avse oskiftade fisken som
tillkommer byar samt att den dessutom mjukas upp på sådant sätt att länsstyrelsen
får möjlighet att bortse från regeln om särskilda skäl föreligger.
Dispensmöjligheten bör utnyttjas främst för att möjliggöra bildandet av
fiskevårdsområden som med hänsyn till delägarnas intressen framstår som
särskilt önskvärda. Den kan komma till användning också i vissa fall när
tvekan råder om ett skifteslag utgör by eller enstaka hemman. Även beträffande
beslut om upplåtelse av fiskerätt bör vetorätten utan olägenhet
kunna begränsas till oskiftade fisken som tillkommer byar.

Den ändring av 11 § LOFO som aktualiserades av utredningens förslag
att helt slopa spärreglerna i 6 och 10 §§, är enligt min mening inte behövlig
med den lösning jag nu förordat.

Initiativrätten

Eftersom ett fiskevårdsområde bildas för att i första hand tillgodose delägarnas
egna intressen, kan från principiell synpunkt måhända göras gäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

lande att initiativrätten bör förbehållas delägarna. Denna uppfattning tillmättes
betydelse vid utformningen av gällande ordning.

Den långsamma takten i fråga om tillkomsten av fiskevårdsområden har
föranlett utredningens förslag om en utvidgning av initiativrätten till staten
och kommunen. Erfarenheten har nämligen visat att enskilda delägare
i fiskevatten ofta har svårt att ta initiativ i frågor som fordrar samverkan
mellan delägarna. Bestämmelsen i 32 § att förrättningskostnaderna skall
förskjutas av sökanden utgör säkert också en hämmande faktor. Detsamma
gäller bestämmelsen i samma paragraf om att kostnaderna skall stanna
på sökanden, om fiskevårdsområde ej kommer till stånd. Om frågan om
bildande av fiskevårdsområde kan aktualiseras också av representant för
det allmänna, bortfaller dessa hinder. Eftersom LOFO:s regler om bildande
och förvaltning av fiskevårdsområde innebär att beslutanderätten ligger
helt hos delägarna, kan några risker från rättssäkerhetssynpunkt med ett
officialinitiativ knappast uppkomma. Jag ansluter mig till utredningens
av flertalet remissinstanser biträdda förslag om en till staten och kommunen
utvidgad initiativrätt. Statens initiativrätt bör lämpligen kunna utövas
av såväl fiskeriintendenten som lantbruksnämnden.

Sakkunnigt biträde

Jag delar utredningens uppfattning att behov ibland kan föreligga att
förordna sakkunnig person att biträda förrättningsmannen. Detta gäller
framför allt i sådana fall där viss utredning kräver särskild sakkunskap
som förrättningsmannen saknar. Möjligheten att förordna sakkunnigt biträde
bör emellertid med hänsyn till kostnaderna utnyttjas restriktivt. Bestämmelser
om sakkunnigt biträde finns även i 20 § lagen den 16 december
1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, där hänvisning görs
till 2 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen. I detta fall ankommer det
emellertid på förrättningsmannen att utse sakkunnig. I förslaget till ny
fastighetsbildningslag har motsvarande bestämmelse tagits upp i 4 kap. 34 §.
I 22 § första stycket lagen om enskilda vägar liksom i 10 kap. 3 § andra
stycket och 46 § vattenlagen är det länsstyrelsen som på begäran av förrättningsmannen
resp. synemännen och efter prövning av åtgärdens behövlighet
förordnar sakkunnig. Jag anser det praktiskt att i LOFO införa sistnämnda
ordning. Eftersom den sakkunnige ej avses deltaga i förrättningen
annat än som utredningsman synes benämningen sakkunnigt biträde vara
att föredraga framför biträdande förrättningsman som utredningen föreslagit.

Kungi. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

Straffbestämmelsen

Beträffande straffbestämmelsen i 29 § bör viss redaktionell ändring ske.

Ändring av straffbestämmelserna i lagen om rätt till fiske m. m.

Nuvarande bestämmelser. Straffet för olovligt fiske är enligt 34 § lagen
om rätt till fiske dagsböter. Är brottet med hänsyn till att fisket avsett särskilt
värdefull fisk eller idkats vanemässigt eller i större omfattning att
anse som grovt, är straffet dagsböter, ej under 20, eller fängelse i högst
sex månader. Till straff för olovligt fiske dömes enligt 35 § även den som
bryter mot vissa av länsstyrelsen meddelade föreskrifter eller anbringar
fiskeredskap eller anordning i uppenbar strid med vad som gäller om
fiskådra. Ansvarsbestämmelserna för olaga fiske återfinns i 30 § andra
stycket fiskeristadgan. För normalfallet utgör straffet dagsböter. Är brottet
med hänsyn till att fisket avsett särskilt värdefull fisk eller idkats vanemässigt
eller i större omfatlning att anse som grovt, är straffet detsamma
som för grovt olovligt fiske. 30 § första stycket fiskeristadgan innehåller
ansvarsbestämmelse för olaga trålfiske. Straffet är här dagsböter, ej under
20, eller fängelse i högst sex månader.

I åtalshänseende är det skillnad mellan olovligt fiske och olaga fiske.
Enligt 40 § lagen om rätt till fiske får olovligt fiske, där det endast kränker
enskild fiskerätt, ej åtalas av allmän åklagare med mindre brottet av målsägande
anges till åtal eller statsåklagare!! finner åtal vara påkallat ur allmän
synpunkt. För fiske som ingår i 1''iskevårdsområde anses även fiskevårdsområdet
som målsägande. Av 40 § fiskeristadgan framgår, att brott
för vilket straff finns utsatt i stadgan åtalas av allmän åklagare.

Fritidsfiskeutredningen. Utredningen anför att från fiskeritjänstemannahåll
under senare år ofta påtalats den bristfälliga efterlevnaden av fiskebestämmelserna.
Det otillåtna fisket är främst inriktat på de mest skyddsvärda
arterna, laxartade fiskar och skaldjur. Att statistiskt belägga överträdelsernas
regionala förekomst och frekvens anser utredningen av naturliga
skäl ej vara möjligt. Den verksamhet som på många håll bedrivs för att
förbättra fisktillgången sätts allvarligt i fara, ej minst när otillåtet nätfiske
utövas från uppblåsbara gummibåtar. De förbättrade möjligheterna för den
enskilde att ta hand om och förvara även tämligen stora fångster bidrar säkerligen
till att otillåtet fiske kan bedrivas i stor skala med allvarliga konsekvenser
för bestånden. Resurserna för fisketillsyn är otillräckliga och tillsynen
hämmas dessutom av att vissa tvångsåtgärder inte kan användas med
nu gällande straffbestämmelser.

Enligt utredningens mening är det motiverat med en skärpning av straffbestämmelserna.
Utredningen hänvisar i detta sammanhang till de ändringar
av straffbestämmelserna i jaktlagen och jaktstadgan som vidtogs

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

år 1967 (prop. 1967: 136, 3LU 52, rskr 331, SFS 616 och 769). En skärpning
av straffet för normalfallet medför, enligt utredningens mening, att
särskilda bestämmelser för grovt brott blir obehövliga. Utredningen föreslår
en enhetlig straffskala för olovligt och olaga fiske innefattande böter
eller fängelse i högst sex månader. För vissa andra överträdelser av bestämmelserna
i fiskeristadgan av mera bagatellartat slag bör dock, liksom f. n.,
endast dagsböter ingå i skalan.

Utredningen konstaterar att den föreslagna ändringen av straffskalan
beträffande olovligt och olaga fiske får vissa konsekvenser i processuellt
hänseende. Sålunda kan mål om sådant fiske inte handläggas av ensamdomare
och vidare utesluts användningen av strafföreläggande. Utredningen
anser dock att fördelarna av en ändring, varibland även räknas vidgade
möjligheter att använda straffprocessuella tvångsmedel, väger avsevärt tyngre
än dessa nackdelar.

Utredningen har ansett det som en starkt bromsande faktor på fisketillsynsverksamheten
att olovligt fiske är angivelsebrott. Åklagarmyndigheten
kan nämligen i många fall inte ingripa i brist på en lagenlig angivelse av
behörig målsägande i det konkreta fallet. Utredningen anser sig emellertid
inte vilja föreslå en sådan genomgripande ändring att olovligt fiske generellt
blir åklagarbrott. Detta skulle nämligen innebära en mycket tvär brytning
av en långvarig rättstradition och säkerligen mötas med starkt motstånd.
Däremot anser utredningen det befogat att »privilegiera» samfällighetsförvaltningar
av typen fiskevårdsområden. En lagändring i sådant riktning kan,
enligt utredningen, även väntas bidra till en ökning av antalet fiskevårdsområden.
Utredningen föreslår därför att 40 § lagen om rätt till fiske erhåller
ändrad lydelse, så att olovligt fiske som riktar sig mot fiske som
ingår i fiskevårdsområde blir åklagarbrott.

Remissyttrandena. Den ifrågasatta ändringen av straffskalorna och åtalsbestämmelsen
berörs av relativt få remissinstanser.

Förslaget tillstyrks av domänverket, länsstyrelsen i Jämtlands län och
Fiskefrämjandet. Riksåklagaren och fiskeristyrelsen tillstyrker ändring av
straffskalorna. Fiskeriintendenten i Österhavets distrikt och Hushållningssällskapens
förbund tillstyrker ändring av åtalsbestämmelsen.

Riksåklagaren uttalar, att det visserligen finns anledning antaga att
fängelse som påföljd inte kommer att användas annat än i undantagsfall
men att de möjligheter, som de föreslagna ändringarna skulle medföra att
använda sådana tvångsmedel som husrannsakan och kroppsvisitation, talar
för att fängelse bör ingå i straffskalorna. Däremot avstyrker riksåklagaren
ändring av åtalsbestämmelsen i lagen om rätt till fiske och menar att de avutredningen
anförda skälen inte kan anses tillräckliga för att ändra rättstraditionen
på området.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget om enhetliga straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

skalor och framhåller att jämförelsen med jaktlagstiftningen inte är hållbar,
eftersom olaga jakt innebär ett långt allvarligare angrepp på naturvårdsvärden
än olaga fiske. Det måste tvärtom anses i hög grad önskvärt att man
för olaga fiske, som ej idkats i större omfattning eller vanemässigt och ej
heller avsett särskilt värdefull fisk, behåller en måttfull straffskala. De
skäl som utredningen åberopar för sitt förslag tar sikte just på fiske av de
mest skyddsvärda arterna eller fiske i stor skala. För sådana fall finns redan
fängelse i straffskalan. Även möjligheten att använda straffprocessuella
tvångsmedel föreligger i dessa fall. Om man av hänsyn till de speciella utredningssvårigheterna
vid olaga fiske skulle anse det nödvändigt att kunna
tillgripa dessa tvångsmedel också i fall då brottet ej är grovt, bör det
särskilt övervägas om ett sådant avsteg från rättegångsbalkens principer
kan anses tillrådligt. Det är däremot inte riktigt att söka nå detta resultat på
en omväg via en ändring av straffskalan, om man inte avser att därmed
uttrycka en ändrad värdering av brottet. Frågor om handläggningsreglerna
har inte någon självständig betydelse i sammanhanget. Tillämpningen av
dessa får tas som en konsekvens av den värdering som man vill göra, men
självfallet kan det med tanke på överträdelsernas frekvens vara en högst
påtaglig konsekvens. Hovrätten anser förslaget om ändring av åtalsbestämmelsen
i lagen om rätt till fiske ej fylla något praktiskt syfte, eftersom det
just i sådana fall som exempelvis vid fiskevårdsområden finns organ för
målsägandena med särskild uppgift att tillvarata fiskevården. Det är då
lättare än eljest att få ett klart underlag för myndigheternas agerande. Men
något skäl att de skulle ingripa utan att målsägandena begär det finns inte.

Hovrätten för övre Norrland avstyrker att fängelse införs i straffskalan
för normalbrottet och hänvisar till att de flesta fallen av olovligt fiske utgörs
av förhållandevis beskedliga överträdelser. Man torde numera undvika
att införa fängelse i straffskalan för så obetydliga brott. Hovrätten erinrar
om 1966 års ändring i 1 § första stycket trafikbrottslagen, varigenom fängelse
togs bort ur straffskalan för vanlig vårdslöshet i trafik.

Departementschefen

Utredningens förslag om ändrade straff skalor är föranlett av behovet att
skapa effektivare korrektiv mot olovligt och olaga fiske än vad gällande
bestämmelser utgör. De uppgifter utredningen redovisat om den ökade förekomsten
och förändrade karaktären av sådana brott bestyrker att ett sådant
behov föreligger. Förslaget om enhetliga straffskalor står vidare i god
överensstämmelse med det betraktelsesätt som numera är vägledande vid
utformningen av straffbestämmelser inom specialstraffrättens område.

Genom den år 1968 genomförda ändringen av 48 kap. 4 § rättegångsbalken
har öppnats möjlighet att begagna strafföreläggande även i fråga om
4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 42

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

brott för vilka fängelse i högst sex månader ingår i straffskalan. De betänkligheter
som från processekonomisk synpunkt anförts mot förslaget anser
jag bl. a. av detta skäl icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Jag anser
därför att utredningens förslag om enhetliga straffskalor beträffande olovligt
och olaga fiske bör genomföras. Det synes vidare lämpligt att brottsbeskrivningarna
i samband härmed kompletteras med subjektiva rekvisit.
I enlighet med vad som varit vanligt inom specialstraffrätten har domstolarna
hittills i fråga om olovligt och olaga fiske varit hänvisade till att
pröva frågan om vad som skall fordras i subjektivt hänseende för ansvar
med ledning av straffskalans utformning, straffbudets praktiska funktion
och övriga omständigheter (jfr lagrådets i prop. 1962: 10 s. B 410—411
återgivna yttrande). Större tvekan har väl ej rått om att olaga fiske är ett
oaktsamhetsbrott. Beträffande olovligt fiske har meningarna i detta avseende
tidigare varit delade. I doktrinen har gjorts gällande att straff för
olovligt fiske förutsatte uppsåtligt handlande (Romberg—Thulin, Fiskelag
och vattengräns, Stockholm 1955, s. 145). Av nyare praxis (NJA 1966 s.
229) framgår emellertid att fiske som någon av oaktsamhet utan lov bebedriver
i vatten som hör under annans enskilda fiskerätt är straffbart.
Även övriga i 34 och 35 §§ beskrivna gärningar torde med ett undantag vara
oaktsamhetsbrott. När det gäller anbringande av fiskeredskap eller anordning
i uppenbar strid med vad som gäller om fiskådra torde det bäst
överensstämma med vad som anfördes vid lagens tillkomst (jfr lagrådets
i prop. 1960: 60 s. 206 återgivna yttrande) att kräva uppsåt för straffbarhet.
Införandet av de nu föreslagna subjektiva rekvisiten avses alltså i
sak inte medföra ändring i gällande rätt. Eftersom brottet rörande fiskådra
ej behöver bestå i fiske, är det ur redaktionell synpunkt motiverat att särskilja
det från olovligt fiske. Detta kan lämpligen ske genom att de bestämmelser
som avser överträdelser av föreskrifter som meddelats med
stöd av 16, 22 eller 24 § överförs till 34 §.

Till frågan om ändring av straffbestämmelserna i fiskeristadgan, som ej
kräver riksdagens medverkan, avser jag att återkomma, sedan riksdagen
tagit ställning till förslaget om ändring av straffbestämmelserna i lagen
om rätt till fiske.

Vad slutligen angår utredningens förslag om ändring i 40 § lagen om rätt
till fiske i syfte att göra olovligt fiske, som riktar sig mot i fiskevårdsområde
ingående fiske till åklagarbrott, ansluter jag mig till de synpunkter som
framförts av riksåklagaren och hovrätten över Skåne och Blekinge. Jag finner
därför ej någon ändring i berört hänseende motiverad.

De i det föregående förordade författningsändringarna bör träda i kraft
den 1 juli 1969. Ändringen i 10 § LOFO avses gälla även i fråga om fiskevårdsområde
som bildats dessförinnan. Någon särskild övergångsbestämmelse
härom synes inte vara nödvändig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om
fiskevårdsområden,

2) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)
om rätt till fiske.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
l.1

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

1 Det under 2) omnämnda förslaget har uteslutits här, Det är likalydande med det förslag
som är fogat vid propositionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 42 år 1969

Bilaga 1

1) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas, att 6, 10, 15, 17, 18 och 29 §§ lagen den 5 maj 1960
om fiskevårdsområden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

Fiskevårdsoinråde må bildas om
samtycke föreligger antingen från
delägare, som företräda mer än hälften
av delaktighetstalet och tillika utgöra
minst en tredjedel av antalet
delägare, eller från delägare, som utgöra
mer än halva antalet delägare
och tillika företräda minst en tredjedel
av delaktighetstalet. Skall fiskevårdsområdet
omfatta ett eller flera
vart för sig oskiftade fisken, erfordras
därjämte samtycke från
minst en delägare inom varje sådant
fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet
och utgör det ej ensamt för sig en
fastighet, må dock fiskevårdsoinråde
bildas, om samtycke därtill lämnas
av mer en halva antalet delägare
eller av delägare, vilka företräda mer
än hälften av delaktighetstalet.

Fiskevårdsoinråde må bildas om
vid omröstning samtycke föreligger
antingen från delägare, som företräda
mer än hälften av de röstandes delaktighetstal
och tillika utgöra minst
en tredjedel av antalet röstande, eller
från delägare, som utgöra mer än
halva antalet röstande och tillika företräda
minst en tredjedel av de röstandes
delaktighetstal. Skall fiskevårdsområdet
omfatta en eller flera
byars vart för sig oskiftade fisken,
erfordras, utom i fall som avses i
tredje stycket andra punkten, därjämte
samtycke från minst en delägare
inom varje sådant fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet
och utgör det ej ensamt för sig en
fastighet, må dock fiskevårdsoinråde
bildas, om samtycke därtill lämnas
av mer än halva antalet röstande
eller av delägare, vilka företräda mer
än hälften av de röstandes delaktighetstal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

väl bildas, om särskilda skäl föreligga.

Fiskevårdsområde må bildas allenast
efter ansökan av delägare. Ansökningen
skall vara skriftlig och ingivas
till länsstyrelsen.

I ansökningen —--------

Är fisket ej så beskaffat som i första
stycket sägs, må upplåtelse ske
endast om delägare med mer än två
tredjedelar av det vid omröstning
bland delägarna företrädda delaktighetstalet
samtycka därtill. Omfattar
fiskevårdsområdet eu eller flera
byars vart för sig oskiftade fisken,
skall i stället beträffande varje sådant
fiske gälla vad i första stycket
är stadgat.

§-

Fiskevårdsområde må bildas efter
ansökan av delägare, staten eller
kommunen. Ansökningen skall vara
skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

- skola tillgodoses.

Innehåller ansökningen----

Bildande av fiskevårdsområde
skall prövas vid förrättning under
ledning av förrättningsman som länsstyrelsen
förordnar.

--omedelbart avslås.

Äro delägarna------avgöra ärendet.

18 §.

Förrättningsmannen skall så Förrättningsmannen skall så snart
snart som möjligt kalla delägarna som möjligt hålla sammanträde med
till sammanträde. delägarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Skriftlig kallelse skall senast fjordagar
före sammanträdet tillställas
varje känd delägare. Finnes anledning
till antagande att ej alla delägare
därigenom underrättas, skall
beträffande första sammanträdet
kallelsen därjämte inom samma tid
kungöras på sätt i 31 § stadgas.

Kallelse till-----

(Föreslagen lydelse)

Kallelse skall i god tid före sammanträde
genom förrättningsmannens
försorg delgivas varje delägare
med känt hemvist inom riket. I fråga
om delgivningen gäller i tillämpliga
delar vad som föreskrives i rättegångsbalken
om delgivning av annan
handling än stämning. Delägare
med känt hemvist utom riket skall
tillställas kallelse med posten.

Träffas ej delägare som sökes för
delgivning eller någon till vilken kallelsen
må överlämnas och kan ej heller
upplysning vinnas var delägaren
uppehåller sig, är det såvitt avser
honom tillräckligt att kungörelse
om sammanträde sker på sätt angives
i 31 §. Sådan kungörelse skall
vidare ske såvitt gäller första sammanträdet,
om delägares hemvist ej
är känt eller det kan antagas att
ytterligare delägare finnes utöver
dem som äro kända.

--ordning utlysts.

§•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kangl. Maj:ts proposition nr i 2 år 1969

Bilaga 2

1) Fritidsfiskeutredningens förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas att 6, 10, 11, 15 och 17 §§ lagen den 5 maj 1960 om
fiskevårdsområden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om
samtycke föreligger antingen från
delägare, som företräda mer än hälften
av delaktighetstalet och tillika
utgöra minst en tredjedel av antalet
delägare, eller från delägare, som
utgöra mer än halva antalet delägare
och tillika företräda minst en tredjedel
av delaktighetstalet. Skall fiskevårdsområdet
omfatta ett eller flera
vart för sig oskiftade fisken, erfordras
därjämte samtycke från
minst en delägare inom varje sådant
fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet
och utgör det ej ensamt för sig
en fastighet, må dock fiskevårdsområde
bildas, om samtycke därtill lämnas
av mer än halva antalet delägare
eller av delägare, vilka företräda mer
än hälften av delaktighetstalet.

Äro de i första — —-------

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde
i sin helhet samfällt för två eller flera
fastigheter, må upplåtelse av fiske
ske endast om delägare med mer än
hälften av delaktighetstalet samtveka
därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i

(Föreslagen lydelse)

6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om
vid omröstning enligt 19 § samtycke
föreligger antingen från delägare
med mer än hälften av det vid sammanträdet
företrädda delaktighetstalet,
om de tillika utgöra minst en
tredjedel av antalet röstande, eller
från delägare med minst en tredjedel
av det vid sammanträdet företrädda
delaktighetstalet, om de tillika utgöra
mer än halva antalet röstande.

Hör fisket till allenast en fastighet
och utgör det ej ensamt för sig en
fastighet, må dock fiskevårdsområde
bildas, om samtycke därtill lämnas
av mer än halva antalet i omröstningen
deltagande delägare eller av
delägare med mer än hälften av det
företrädda delaktighetstalet.
i övrigt.

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i
sin helhet samfällt för två eller flera
fastigheter, må upplåtelse av fiske
ske endast om delägare med mer än
hälften av det vid sammanträde med
delägarna företrädda delaktighetstalet
samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i förs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 196!)

(Nuvarande lydelse)

första stycket sägs, må upplåtelse
ske endast om delägare med mer än
två tredjedelar av delaktighetstalet
samtycka därtill. Omfattar fiskevårdsområdet
ett eller flera vart för
sig oskiftade fisken, skall i stället beträffande
varje sådant fiske gälla vad
i första stycket är stadgat.

11 §•

Utan delägares samtycke må upplåtelse
ej ske av delägarens hela fiske
eller eljest av fiske, som han med ensamrätt
äger eller brukar eller såsom
särskild lott tilldelats honom.
Vad nu sagts gäller dock ej, då fisket
saknar betydelse för delägarens
försörjning.

Vad i denna lag stadgas----

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast
efter ansökan av delägare. Ansökningen
skall vara skriftlig och ingivas
till länsstyrelsen.

I ansökningen skola----—

17 §.

Innehåller ej ansökningen — — —

Bildande av fiskevårdsområde
skall prövas vid förrättning under
ledning av förrättningsman som
länsstyrelsen förordnar.

Äro delägarna

(Föreslagen lydelse)

ta stycket sägs, må upplåtelse ske endast
om delägare med mer än två
tredjedelar av det vid sammanträde
med delägarna företrädda delaktighetstalet
samtycka därtill.

11 §•

Utan delägares samtycke må upplåtelse
ej ske av delägarens hela fiske
eller eljest av fiske, som han med
ensamrätt äger eller brukar eller såsom
särskild lott tilldelats honom.

----sådan rätt.

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast
efter ansökan av delägare, kronan
eller kommun. Ansökningen
skall vara skriftlig och ingivas till
länsstyrelsen.

--tillgodoses.

17 §.

--— omedelbart avslås.

Bildande av fiskevårdsområde
skall prövas vid förrättning under
ledning av förrättningsman som länsstyrelsen
förordnar. Uppkommer vid
förrättning fråga, för vars avgörande
fordras särskild fackkunskap, får
länsstyrelsen på begäran av förrättningsmannen
och efter prövning om
åtgärden behövs förordna sakkunnig
person som biträdande förrättningsman.

avgöra ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ skall gälla även i fråga om fiskevårdsområde
som bildats dessförinnan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 42 år 1969

2) Fritidsfiskeutredningens förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas att 22 § andra stycket lagen om rätt till fiske skall
upphöra att gälla samt att 24, 34 och 40 §§ samma lag skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

24 §.

Oskiftat fiske ävensom annat fiske
som är samfällt för två eller flera
fastigheter må nyttjas av fastigheternas
ägare efter vad de kunna sämjas.
Sämjas de ej, må länsstyrelsen på
ansökan av någon av dem föreskriva
huru fisket må nyttjas. Innan sådan
föreskrift meddelas skola de övriga
ägarna genom särskilda underrättelser
erhålla tillfälle att yttra sig,
såvitt det kan ske utan märklig tidsu
idräkt.

Upplåtelse av fiskerätt åt annan
än någon av fastigheternas ägare må
ej annat än i samband med upplåtelse
av jord till brukande göras av
en ägare utan de flesta övrigas samtycke.
Därvid skola de, som med
samäganderätt innehava viss fastighet,
tillsammantagna räknas för en
ägare och skall likaså endast en röst
beräknas för den som äger flera fastigheter.

Hör fiske till allenast en fastighet,
vilken ej utgöres av enbart fiske,
och innehaves fastigheten med samäganderätt,
må på ansökan av någon
av delägarna meddelas föreskrift enligt
vad i första stycket är stadgat.

Vad i denna paragraf stadgas äger
ej tillämpning å fiske som ingår i
fiskevårdsområde.

(Föreslagen lydelse)

24 §.

Fiske som är samfällt för två eller
flera fastigheter må fastigheternas
ägare tillgodogöra sig genom eget
nyttjande eller genom upplåtelse åt
annan. Enas icke delägarna om användningen
av fisket, avgöres fråga
därom i den ordning som stadgas i
lagen om förvaltning av samfällda
fisken.

Hör fiske till allenast en fastighet,
vilken ej utgöres av enbart fiske,
och innehaves fastigheten med samäganderätt,
må länsstyrelsen på ansökan
av någon av delägarna föreskriva
huru fisket må nyttjas. Innan
sådan föreskrift meddelas skola
de övriga delägarna genom särskilda
underrättelser erhålla tillfälle att
yttra sig, såvitt det kan ske utan
märklig tidsutdräkt.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde
gäller vad därom är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

(Nuvarande lydelse)

34 §.

Bedriver någon utan lov fiske som
hör under annans enskilda fiskerätt
eller enligt denna lag må utövas endast
efter tillstånd av myndighet,
dömes för olovligt fiske till dagsböter.

40 §.

Brott varom förmäles i 34 eller
35 § må ej, där det endast kränker
enskild fiskerätt, åtalas av allmän
åklagare med mindre det av målsägande
angives till åtal eller statsåklagaren
finner åtal vara ur allmän
synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i-----

(Föreslagen lydelse)

34 §.

Bedriver någon utan lov fiske som
hör under annans enskilda fiskerätt
eller enligt denna lag må utövas endast
efter tillstånd av myndighet,
dömes för olovligt fiske till böter eller
fängelse i högst sex månader.

40 §.

Brott varom förmäles i 34 eller
35 § må ej, där det endast kränker
enskild fiskerätt, åtalas av allmän
åklagare med mindre det av målsägande
angives till åtal eller fisket
ingår i fiskevårdsområde eller förvaltas
enligt 15 § lagen om förvaltning
av samfällda fisken eller åklagaren
finner åtal vara ur allmän
synpunkt påkallat.

— anses som målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Utdrag an protokoll, hållet i lagrådet den 27 februari 1969.

N ärva rande:

justitierådet Edling,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Petrén,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 20 februari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 24 januari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas enligt 87 § regeringsformen över upprättade förslag till
1) lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden
och 2) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till
fiske.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Stig Wenker.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till

lag om ändring i lagen om fiskevårdsområden
6 §•

Enligt förslaget skall gällande rätts regel, att för oskiftat fiskes ingående
i fiskevårdsområde krävs samtycke av minst en delägare i fisket, förbehållas
fiske som hör till by. Regeln skall alltså ej gälla bl. a. till enstaka hemman
hörande oskiftat fiske. Innebörden av begreppet by skulle således
komma att få utslagsgivande betydelse. Någon närmare belysning av vad
som här avses med by innehåller ej remissprotokollet. Visserligen förekommer
uttrycket by i lagspråk, exempelvis i 1 kap. 2 § jorddelningslagen och
lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda
ägor och rättigheter. I dessa sammanhang begagnas dock ej begreppet på
sådant sätt att det innebär någon avgränsning mot vad som kan anses
ingå under enstaka hemman. Ej heller eljest torde det från rättslig synpunkt
numera ha en klar och entydig innebörd. Anmärkas kan, att begreppet ej
upptagits i det förslag till ny fastighetsbildningslag som nu granskas av
lagrådet i annan sammansättning. Att på sätt skett i det föreliggande för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

slaget låta begreppet by bli avgörande för frågan om vetorätt skall tillkomma
ett oskiftat fiske kan lagrådet därför ej tillstyrka. Eu klar och
entydig om också något mindre omfattande begränsning av vetorätten kan
ernås, om sådan rätt tillägges endast oskiftat fiske med flera delägare.

I första stycket hänvisas till dispensregeln i tredje stycket andra punkten.
Det kan vid sådant förhållande vara tveksamt, huruvida och på vad
sätt stadgandet i 9 § tredje stycket första punkten om röstberäkning i där
avsett fall — vilket hänvisar till första men ej till tredje stycket i 6 § —
påverkas av denna dispensregel. Frågan är icke berörd i remissprotokollet
och förslagets innebörd på denna punkt är oklar. Skall dispensmöjlighet
— såsom lagrådet finner naturligast — ej föreligga i fall som avses i
9 § tredje stycket, uppnås detta enklast genom att hänvisningen i 6 § första
stycket till dess tredje stycke utgår.

10 §.

Vad lagrådet vid 6 § anfört om begreppet by äger tillämpning även såvitt
avser förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt till fiske

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1069

Utdrag an protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
28 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg, Bengtsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till

1) lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden,

2) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådets synpunkter i fråga om begreppet by torde böra föranleda att 6
och 10 §§ i förslaget till lag om ändring i lagen om fiskevårdsområden avfattas
i enlighet med vad lagrådet förordat. Till undvikande av att hänvisningen
i 6 § första stycket nämnda lagförslag medför oklarhet i det avseende
lagrådet nämnt bör den redaktionella ändringen genomföras att hänvisningen
utgår. Därutöver bör ytterligare redaktionella jämkningar vidtas i
samma lagförslag.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

1) antaga förslag till

a) lag om ändring i lagen den 5 ma j 1960 (nr 130) om
fiskevårdsområden,

b) lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)
om rätt till fiske,

2) godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna
för statens åtgärder för att främja fritidsfisket,

3) medge att för budgetåret 1969/70 statlig kreditgaranti
för lån till åtgärder som främjar fritidsfisket får beviljas
intill ett belopp av 2 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................. 1

Lagförslag..................................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 24 januari 1969 ................ 6

Inledning .................................................... 6

Statens stöd till fritidsfisket.................................... 7

Nuvarande förhållanden m. in................................ 7

Utredningens förslag........................................ 14

Remissyttrandena .......................................... 19

Departementschefen .......................................... 25

Ändringar i fiskelagstiftningen................................. 32

Översyn av LOFO ............................................ 32

Nuvarande ordning m. in.................................... 32

Omröstningsbestämmelserna................................. 35

Vetorätten ................................................. 36

Initiativrätten .............................................. 39

Sakkunnigt biträde ......................................... 42

Departementschefen .......................................... 42

Allmänna synpunkter....................................... 42

Omröstningsbestämmelserna m. m........................... 43

Vetorätten ............................................... 45

Initiativrätten.............................................. 45

Sakkunnigt biträde ......................................... 46

Straffbestämmelsen....................................... 47

Ändring av straffbestämmelserna i lagen om rätt till fiske in. m..... 47

Nuvarande bestämmelser .................................... 47

Fritidsfiskeutredningen ..................................... 47

Remissyttrandena .......................................... 48

Departementschefen .......................................... 49

Hemställan .................................................. 51

Bilaga 1: Till lagrådet remitterat förslag........................... 52

Bilaga 2: Fritidsfiskeutredningens förslag.......................... 55

Utdrag av lagrådets protokoll den 27 februari 1969 .................. 59

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 februari 1969 ................. 61

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690 12 I