Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till miljöskyddslag
m. m.; given Stockholms slott den 21 februari
1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll,
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) miljöskyddslag,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822),
dels inhämta riksdagens yttrande över bifogade förslag till kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till miljöskyddslag, som innebär en ny
samlad lagstiftning till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller
och andra störningar. I fråga om vattenförorening föreslås att de regler om
skyldighet att motverka sådan förorening som f. n. finns i 8 kap. vattenlagen
ersätts med bestämmelser i den nya lagen och att en skärpning av
bestämmelserna genomförs. Beträffande övriga störningar innebär förslaget
att lagstiftning införs på ett område som tidigare varit i huvudsak!
oreglerat.

Förslaget går ut på att störningar skall förebyggas så långt det är praktiskt
och ekonomiskt möjligt. Det står var och en som utövar eller ämnar
utöva miljöfarlig verksamhet fritt att ansöka om tillstånd till verksamheten
och därvid få fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får
drivas. Tillstånd lämnas av koncessionsnämnden för miljöskydd. Talan mot
tillståndsbeslut kan föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet. När väsentliga allmänna
intressen är berörda skall tillståndsärende underställas Kungl.
Maj :t. Under vissa i lagen närmare angivna omständigheter kan ompröv
ning av tillstånd ske och nya villkor fastställas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Enligt förslaget får det allmänna möjlighet att utöva en effektiv kontroll
och att aktivt medverka till att störningar förebyggs. Kungl. Maj:t
får bemyndigande att föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar
inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten
av visst slag inte får utsläppas utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller
särskild anmälan gjorts. I fall då Kungl. Maj :t föreskrivit skyldighet att
söka tillstånd kan statens naturvårdsverk medge dispens från skyldigheten
under förutsättning att av verket fastställda villkor för verksamheten
följs. Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna skall utöva fortlöpande
tillsyn till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för
allmänna intressen.

För skada och olägenhet genom miljöfarlig verksamhet är den som utövar
verksamheten skyldig att utge ersättning.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

1) Förslag
till

Miljöskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

Denna lag är tillämplig på

1. utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad
eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

2. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan
medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen
ej utgör byggande i vatten,

3. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra
störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus
eller annat sådant, om störningen ej är helt tillfällig.

Lagen är icke tillämplig på störning i radiomottagningsapparat. Ej heller
är lagen tillämplig i fråga om joniserande strålning eller inverkan av elektrisk
ström från elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

Åtgärd eller användning som enligt vad nu sagts omfattas av lagen kallas
miljöfarlig verksamhet.

2 §•

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet
vad som föreskrives i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning
eller i annan lagstiftning.

I fråga om byggande i vatten för att motverka vattenförorening och om
ianspråktagande av mark för ledning eller annan anläggning för avloppsvatten
finns bestämmelser i vattenlagen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela särskilda
bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

3 §•

Med avloppsvatten avses i denna lag

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

Tillåtlighetsregler

4 §.

För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan
vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5 §•

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga
de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de
försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller
avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med utgångspunkt
i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är;
i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å
ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och
betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten
samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt
av försiktighetsmått som kommer i fråga.

6 §•

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse,
även om försiktighetsmått som avses i 5 § iakttages, får verksamheten
utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från
naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas
avsevärt, får verksamheten ej utövas. Konungen kan dock lämna tillstånd
enligt denna lag, om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Första stycket eller andra stycket första punkten hindrar ej att sådan
flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande prövas i särskild ordning, användes
för avsett ändamål.

7 §•

Avloppsvatten av följande slag får icke utsläppas i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet,
nämligen

1. avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse
och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning,

2. pressaft från siloanläggning,

3. urin från djurstall,

4. vassle,

5. ytbehandlingsbad i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från
sådant bad.

Konungen kan föreskriva att vad som sägs i första stycket skall gälla även
avloppsvatten av visst annat slag.

8 §•

År det av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller eljest med
hänsyn till allmänt intresse, kan Konungen med avseende på viss del av
landet förbjuda allt utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från
mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,
om det kan ske utan oskäligt intrång för innehavare av fabrik eller inrättning
som anlagts innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan
som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Tillståndsprövning
9 §•

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar
eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten
efter prövning enligt denna lag.

10 §.

Konungen kan föreskriva, att

1. vissa slag av fabriker eller andra inrättningar ej får anläggas,

2. avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning ej får utsläppas,

3. fast avfall eller annat fast ämne ej får utsläppas eller uppläggas så att
vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas,

4. vissa slag av inrättningar eller deras användning ej får ändras på sätt
som kan medföra ökad eller ny olägenhet eller som eljest är av betydelse
från störningssynpunkt

utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag eller anmälan
gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.

Naturvårdsverket får, efter prövning i varje särskilt fall enligt denna lag,
medge undantag från sådan skyldighet att söka tillstånd som föreskrivits
med stöd av första stycket. I beslut om medgivande skall anges de villkor
som skall gälla.

11 §•

Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter. Vid
förberedande åtgärd och vid prövning av fråga om avvisning av ansökan eller
om avskrivning av ärende kan nämnden bestå av ordföranden ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. En ledamot
skall ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor. En ledamot skall ha
erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för statens naturvårdsverk.
Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell verksamhet.
Om ärendet enligt ordförandens bedömande i huvudsak avser kommunala
förhållanden, skall som fjärde ledamot i stället ingå person med
erfarenhet av kommunal verksamhet.

Konungen förordnar ordförande, övriga ledamöter och, i den utsträckning
det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

Konungen kan föreskriva att i koncessionsnämnden skall finnas flera avdelningar.
Bestämmelserna om koncessionsnämnd gäller i tillämpliga delar
avdelning.

12 §.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock
icke jävig på den grund att han

1. i vattendomstol tagit befattning med ärende om samma miljöfarliga
verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden,

2. hos annan myndighet än vattendomstol tagit befattning med sådant
ärende utan att fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

13 §.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgifter,
ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömande av
den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser
behövligt.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket eller har den ej
ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa
bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd att bristen
avhjälpes på sökandens bekostnad.

14 §.

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som
kommer under nämndens prövning.

Nämnden skall

1. genom kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat
lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten
tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga
intressen att bevaka i frågan,

3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är
uppenbart onödigt,

4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragts av motpart
eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.

Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla sammanträde
eller besiktning enligt andra stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Kostnad för kungörelse och för utredning enligt fjärde stycket betalas av
den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämnden
fastställer på yrkande ersättning för utredningen.

15 §.

Yppas vid koncessionsnämndens överläggning till beslut skiljaktiga meningar,
skall omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten
av denna lag eller fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga
om underställning enligt 16 §, skall särskild omröstning ske beträffande
sådan fråga.

Vid omröstning gäller den mening som fått de flesta rösterna eller, And
lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

16 §.

Finner koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd enligt
denna lag att hinder mot tillstånd möter enligt 6 § andra stycket första
punkten men att det föreligger sådana omständigheter som anges i samma
stycke andra punkten, skall nämnden med eget yttrande underställa frågan
Konungens avgörande.

17 §.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd beträffande
visst slag av ärenden. I fråga om ärenden som sålunda prövas
av länsstyrelsen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om
ärenden som prövas av koncessionsnämnden.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att beträffande visst slag av
ärenden medgiva undantag som avses i 10 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Tillståndsbeslut
18 §.

I tillståndsbeslut skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som
tillståndet avser och de villkor som skall gälla.

I beslutet kan fastställas viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken den
med tillståndet avsedda verksamheten skall ha satts i gång.

19 §.

Lämnar Konungen tillstånd i fall som avses i 6 § andra stycket, kan
Konungen meddela särskilda villkor för att tillgodose allmänna ändamål i
bygden.

20 §.

Om Konungen lämnar tillstånd, kan Konungen uppdraga åt koncessionsnämnden
eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

21 §.

Om det när tillstånd till miljöfarlig verksamhet lämnas ej tillräckligt säkert
kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får avgörandet
i denna del uppskjutas till dess erfarenhet av verksamheten vunnits.

I samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska föreskrifter
om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas, om det
är nödvändigt för att motverka olägenhet. Uppskjuten fråga skall avgöras
så snart det kan ske.

22 §.

Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhet kan
ej på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med
avseende på denna vidtaga försiktighetsmått utöver vad som anges i tillståndsbeslutet,
om ej annat följer av 23—25 § eller 40 § andra stycket.

23 §.

Åsidosätter någon villkor som angivits i tillståndsbeslut och är avvikelsen
betydande, kan koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och
förbjuda fortsatt verksamhet.

24 §.

Har tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller har
dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden
föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten efter vad som är
skäligt.

Om särskilda skäl föreligger, kan nämnden efter utgången av tid som
anges i första stycket även ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i
visst vattenområde.

25 §.

Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet som
icke förutsågs när tillstånd lämnades, kan koncessionsnämnden meddela
föreskrift som är ägnad att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
26 §.

Fråga som avses i 23—25 § prövas efter framställning av statens naturvårdsverk.

27 §.

Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnämnden upphäva
eller mildra villkor i tillståndsbeslut, om det är uppenbart att villkoret ej
längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas
av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.

28 §.

Har Konungen fastställt villkor för tillstånd, får koncessionsnämnden
vid tillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsentligt från villkoret
utan att Konungen medgivit det.

29 §.

Tillstånd förfaller, om den med tillståndet avsedda verksamheten ej
satts i gång inom tid som föreskrivits med stöd av 18 § andra stycket.

Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt men uppstå genom
att tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden förlänga tiden med
högst tio år, om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden går ut.

Ersättning m. m.

30 §.

Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge
ersättning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försumlighet, skall
dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse och
bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i
orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Om ej annat följer av vad nedan sägs, skall ersättningen bestämmas enligt
allmänna skadeståndsregler.

31 §.

Kan i fråga om skada eller olägenhet som drabbar egendom ersättningens
belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas
för framtida skada, om part begär det. „

Om det finns skälig anledning, kan ersättning för framtida skada pa
egendom bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättning som bestämts
på sådant sätt kan jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade
förhållanden påkallar det.

32 §.

Medför miljöfarlig verksamhet att fastighet eller del av fastighet blir
onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid begagnandet,
skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

33 §.

Fastighetsägare som vill fordra inlösen enligt 32 § skall väcka talan vid
den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga verksamheten i
huvudsak utövas eller skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

priation i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen, tillämpas dock
allmänna regler om rättegångskostnad.

34 §.

Den som vill framställa ersättningsanspråk eller annat enskilt anspråk
på grund av miljöfarlig verksamhet skall väcka talan vid fastighetsdomstol
som anges i 33 §. Även den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet kan påkalla prövning av ersättningsfråga på sätt som nu
sagts. Han skall därvid ange de ersättningsbelopp som han erbjuder.

35 §.

Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada på fastighet
och som tillkommer ägaren av fastigheten eller innehavare av tomträtt
i denna skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten eller tomträtten
besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller fastigheten
kan på grund av 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för
ogulden köpeskilling. Nedsättning behöver dock ej ske om skadan eller
intrånget är väsentligen utan betydelse för fordringshavarens säkerhet.

I samband med att fastighetsdomstolen bestämmer ersättning skall domstolen
ange i vad mån nedsättning skall ske.

Nedsatt belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bankinrättning
för att där innestå mot ränta. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp
jämte ränta samt om verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som
är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom
expropriation.

Om innehavare av fordran som avses i första stycket lider förlust därigenom
att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av
överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade
eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol, har fordringshavaren
rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten
mot avskrivning på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall
väckas vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

36 §.

Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva sådan
verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till
verksamheten enligt denna lag under prövning eller kommer den under
prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen förklara
målet vilande till dess frågan avgjorts.

37 §.

I mål enligt 34 § andra punkten äger bestämmelserna om kostnad i expropriationsmål
motsvarande tillämpning.

Ogillas talan som avses i 36 § på den grund att svaranden efter talans
väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall domstolen efter
omständigheterna föror dna att vardera parten skall själv bära sin rättegångskostnad
eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Tillsyn

38 §.

Till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna
intressen skall tillsyn utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen
utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden
eller som eljest fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

39 §.

Finner tillsynsmyndighet att olägenhet av betydelse från allmän synpunkt
uppkommer eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet, kan myndigheten
meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka
olägenheten.

40 §.

Om tillstånd icke givits enligt denna lag, kan länsstyrelsen meddela föreläggande
om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt
för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller
när särskilt skäl eljest föreligger får föreläggandet ges omedelbart och i
annat fall först sedan det visat sig att rättelse ej kan vinnas genom råd och
anvisningar.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar icke länsstyrelsen från att meddela
sådan brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda
omständigheter.

Om tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslutet,
kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga
honom att själv vidtaga rättelse.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta
vite.

41 §.

Har tillstånd enligt denna lag icke meddelats, äger koncessionsnämnden
på hemställan av statens naturvårdsverk besluta om förbud mot miljöfarlig
verksamhet, som ej är tillåtlig enligt denna lag, eller meddela föreskrift om
försiktighetsmått. Vid prövningen äger 14 och 16 §§ motsvarande tillämpning.

42 §.

Behövs undersökning på annan plats, har myndigheten rätt att vinna tillträde
dit för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej hus, tomt eller
trädgård.

43 §.

Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara miljöfarlig, är innehavaren
skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet behövliga upplysningar
om anläggningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

44 §.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen
yppa yrkeshemlighet som därigenom blivit känd för honom eller driftanordning,
affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar
varom han sålunda fått kännedom.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

45 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 §,

2. underlåter att iakttaga föreskrift som Konungen meddelat enligt 10 §
första stycket utan att undantag har medgivits med stöd av 10 § andra
stycket eller 17 § andra stycket,

3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 10 §
andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket, 19—21, 24, 25, 27 eller 41 §, så
att allmän eller enskild rätt kan kränkas, eller

4. bryter mot 44 §,

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som
åligger honom enligt 43 §, dömes till böter.

46 §.

Avser brott mot 44 § annat än förhållande av betydelse för landets försvar,
får brottet åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

47 §.

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan överexekutor
meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan
handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 §
utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens
naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första eller andra stycket, skall
utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för
utövande av tillsyn enligt denna lag.

48 §.

När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om
tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden
för beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller,
om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även
beslut av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 § och beslut av länsstyrelsen
i fråga som avses i 40 §.

Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista
stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från dagen
för beslutet. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i
första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket
eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.

49 §.

Beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i
41 § och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten blir gällande när
beslutet vunnit laga kraft. I beslutet kan förordnas att det skall lända till
efterrättelse omedelbart.

Beslut i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse omedelbart, om ej
annorlunda förordnas.

50 §.

Har länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller har hälsovårdsnämnd
förbjudit miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller
ämnar utöva sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och begär
han tillstånd till verksamheten enligt denna lag, kan koncessionsnämnden,
om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att länsstyrelsens
eller hälsovårdsnämndens beslut ej får verkställas förrän tillståndsfrågan
avgjorts eller koncessionsnämnden föreskriver annat.

51 §.

Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som
han utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete
på fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen,
om skäl föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas
under viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas kan
länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instrumentet.

Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas.
För skada och intrång skall ersättning utgå. Talan om ersättning väckes
vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

52 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 30 november 1956
(nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall

upphöra att gälla. „

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid allmän domstol
eller vattendomstol och som rör fråga, varom bestämmelse meddelas i
denna lag, handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap.
32 § 4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga varom bestämmelse meddelas
i denna lag, skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

4. Har vattendomstol genom laga kraft ägande beslut eller har synemän
i utlåtande varvid skall bero lämnat medgivande att kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten utsläppes eller att fast avfall utkastas, utsläppes

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

eller upplägges, anses medgivandet som tillstånd enligt denna lag. Beslut
som i annat fall enligt förut gällande ordning meddelats om åtgärd till
skydd mot miljöfarlig verksamhet äger tillämpning till dess annorlunda
förordnas.

5. Uppkommer i ärende enligt denna lag fråga om åtgärd till skydd mot
miljöfarlig verksamhet som påbörjats före lagens ikraftträdande och efter
ikraftträdandet fortsatt utan att medföra ökad eller ny olägenhet, kan koncessionsnämnden
medge det anstånd med åtgärdens genomförande som är
oundgängligen nödvändigt.

6. Bestämmelsen i 32 § äger ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verksamhet,
som börjat före lagens ikraftträdande och som efter ikraftträdandet
fortsatt utan att medföra väsentligt ökat men.

7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.

2) Förslag
till
Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. 51 § vattenlagen1 skall upphöra att
gälla, dels att 2 kap. 35 och 38 §§, 3 kap. 9 §, 8 kap., 9 kap. 1, 47 och 50 §§,
10 kap. 32 § 4 mom. samt 33, 38, 44, 48, 58, 67, 68, 74, 79 och 80 §§, 11 kap.
17 g, 27 § 2 mom. samt 59, 83, 91, 92 och 95 §§ ävensom 13 kap. 8, 11, 12
och 16 §§ vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

35 §.

I vatten--------nödgats utgiva.

Vad sålunda--------däri nedsköljas.

Om förebyggande av förorening i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
meddelas, utöver vad i 14 §
sägs, bestämmelser i 8 kap..

Om förebyggande av förorening i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
meddelas, utöver vad i 14 §
sägs, bestämmelser i 8 kap. och i
miljöskyddslagen den
(nr ).

__1 Senaste lydelse av 2 kap. 35 §, 3 kap. 9 §, 8 kap. 3—13, 15, 16, 18—21, 24—27, 30, 31,
35, 39—48, 50, 52 och 53 §§, 9 kap. 1, 47 och 50 §§ samt 10 kap. 32, 48, 51, 58 och 80 §§ se
1941:614, av 2 kap. 38 §, 8 kap. 23, 28 och 29 §§, 11 kap. 83 § samt 13 kap. 8, 11 och 12 §§ se
1964:110, av 8 kap. 1, 14, 17, 22, 33, 36 och 54 §§ se 1955:315, av 8 kap. 2 § se 1956:87, av
8 kap. 32, 34, 37 och 38 §§ se 1956:581, av 8 kap. 49 § se 1952:235, av 8 kap. 51 §, 10 kap.
38 och 79 §§ samt 11 kap. 91 § se 1961:548, av 8 kap. 55 § och 11 kap. 17 § se 1968:51, av 10.
kap. 33 § se 1945:343, av 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 § se 1967:370, av 10 kap.
67 § se 1952:239, av 11 kap. 27 § se 1948:479, av 11 kap. 92 och 95 §§ se 1960:304, av 13 kap.
16 § se 1920:459.

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Där arbete, som ovan sägs, avser
huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt
eller utförande av vattenreglering
eller inrättande, utvidgande
eller förbättrande av allmän
farled eller av allmän flottled, torrläggning
av mark. eller avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
skola stadgandena i 2—
37 §§ av förevar ande kap. äga tilllämpning
endast, såvitt sådant finnes
för varje fall i 42—61 §§ av
detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8
kap. föreskrivet.

Är fråga---—-----för

(Föreslagen lydelse)

§•

Där arbete, som ovan sägs, avser
huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt
eller utförande av vattenreglering
eller inrättande, utvidgande
eller förbättrande av allmän
farled eller av allmän flottled, torrläggning
av mark eller avledande
av avloppsvatten, skola stadgandena
i 2—37 §§ av förevar ande kap. äga
tillämpning endast, såvitt sådant
finnes för varje fall i 42—61 §■§ av
detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8
kap. föreskrivet.

3 KAP.

9 §•

Visas, efter det vattenreglering,
som i 1 § sägs, blivit utförd, att
densamma länder till stadigvarande
nytta för allmän hamn eller annan
allmän farled eller för anläggning,
varigenom kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten avledes, må
ägaren av farleden eller anläggningen,
där den vunna nyttan kan uppskattas
till visst penningbelopp, på
talan av deltagarna förpliktas att antingen
på en gång eller med fördelning
på visst antal år erlägga högst
så stor del av nämnda belopp, som
svarar mot förhållandet mellan å
ena sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den beräknade
båtnaden därav i sådant hänseende,
som i 3 § avses. Å oguldet
kapitalbelopp skall gäldas ränta efter
den räntefot, som finnes skälig. För
bidrag, som nu nämnts, förvärvas
ej delaktighet i företaget, och vare
förty bidragsgivaren ej skyldig att
taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda-------—

Anslag, som--—---—--

Visas, efter det vattenreglering,
som i 1 § sägs, blivit utförd, att
densamma länder till stadigvarande
nytta för allmän hamn eller annan
allmän farled eller för anläggning,
varigenom avloppsvatten avledes, må
ägaren av farleden eller anläggningen,
där den vunna nyttan kan uppskattas
till visst penningbelopp, på
talan av deltagarna förpliktas att antingen
på en gång eller med fördelning
på visst antal år erlägga högst
så stor del av nämnda belopp, som
svarar mot förhållandet mellan å ena
sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den beräknade båtnaden
därav i sådant hänseende, som
i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp
skall gäldas ränta efter den räntefot,
som finnes skälig. För bidrag, som
nu nämnts, förvärvas ej delaktighet
i företaget, och vare förty bidragsgivaren
ej skyldig att taga del i framtida
kostnad för detta.

flottleds anläggningskostnad.

givit anslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

8 KAP.1

Om avloppsföretag m. m.

Inledande bestämmelser

1 §•

För avledande av avloppsvatten från mark, byggnad eller anläggning skall
gälla vad i detta kap. sägs.

Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande or enlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

2 §•

Bestämmelserna i detta kap. om avledande av avloppsvatten gälla i tilllämpliga
delar också i fråga om utkastande, utsläppande eller uppläggande
av fast ämne från mark, byggnad eller anläggning så, att vattendrag, sjö eller
annat vattenområde kan förorenas av ämnet.

3 §•

Om skyldighet att vidtaga åtgärder för att motverka vattenförorening finnas
bestämmelser i miljöskyddslagen.

4 §.

Utöver bestämmelserna i detta kap. gäller vad som föreskrives i hälsovårdsstadgan
den 19 december 1958 (nr 663) eller eljest från hälsovårdssynpunkt.
Beträffande avledande av avloppsvatten genom allmän vatten- och
avloppsanläggning gälla dessutom särskilda bestämmelser.

Med samhälle avses i detta kap. verksamhetsområdet för allmän vattenoch
avloppsanläggning. Såvitt angår utövandet av rättigheter och fullgörandet
av skyldigheter som föreskrivas beträffande samhälle avses med samhälle
huvudmannen för sådan anläggning.

Avloppsledning

5 §.

Avloppsledning skall göras täckt, om ej öppen ledning kan tillåtas med
hänsyn till särskilda förhållanden.

I övrigt skall avloppsledning inrättas så, att ändamålet kan vinnas med
minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

6 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att ledning dragés fram över annans
fastighet, är fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning
enligt 9 kap.

1 Beträffande 8 kap. anges endast föreslagen lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

7 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att avlopp anordnas genom väg
eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde eller att befintligt
sådant avlopp utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren
och ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, om
ej ägaren hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.

Vad som nu sagts om ägare av väg avser i fråga om allmän väg väghållaren.

8 §•

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller ändras
och fordrar, innan arbetet börjar, någon som behöver eller kan behöva
avlopp genom vägen för att avleda avloppsvatten att avlopp anordnas enligt
av honom framlagd plan som upprättats av sakkunnig, skall väghållaren
utföra arbetet enligt planen om det kan ske utan men för väganläggningens
brukbarhet och framtida bestånd. Väghållaren har rätt till ersättning med
det belopp varmed väganläggningen och dess underhåll fördyras. Om väghållaren
underlåter att utföra arbetet och avlopp sedermera begäres, får större
kostnad än nyss angivits ej åläggas den som behöver avloppet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på järnväg och spårväg med
särskild banvall samt bro och trumma som hör till järnvägen eller spårvägen.

9 §•

I den mån detta kap. ej innehåller särskilda föreskrifter gälla bestämmelserna
i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ om upptagande av dike i tillämpliga delar
också i fråga om avloppsledning.

10 §.

Avloppsledning skall behörigen underhållas av ägaren, om någons rätt
kan vara beroende av det.

11 §•

Kan avloppsledning som skall byggas för ett samhälle lämpligen inrättas
för att avleda också annat samhälles avloppsvatten, skall ledningen byggas
så, om sistnämnda samhälle fordrar det.

Om avloppsledning som ett samhälle vill anlägga kan med väsentlig fördel
användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle som behöver
avloppsledning, är sistnämnda samhälle skyldigt att taga del i ledningens
anläggande, om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om
dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.

12 §.

Anläggningskostnaden för ledning som avses i 11 § skall, i den mån ledningen
är gemensam för två eller flera samhällen, fördelas mellan samhällena
med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten som
skall avledas från varje samhälle. Inget samhälle är dock skyldigt att sammanlagt
vidkännas större kostnad för att avleda sitt avloppsvatten än om
samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än
som kan anses rimligt med hänsyn till samhällets nytta av företaget.

Har ett samhälle förskjutit medel på sätt och för ändamål som anges i 8 §,
har samhället rätt till ersättning för denna utgift jämte skälig ränta. Ersätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969 17

ning skall dock utgå med högst det belopp till vilket nyttan av utgiften kan
uppskattas.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för den
gemensamma ledningens skötsel och underhåll.

13 §.

Vill samhälle leda avloppsvatten till avloppsledning som redan anlagts
för annat samhälles räkning, får det ej vägras, om ej väsentlig olägenhet
uppkommer och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

Har ett samhälle inrättat avloppsledning så, att den kan med väsentlig
fördel användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle, är
sistnämnda samhälle skyldigt att ingå i företaget, när samhället behöver avloppsledning,
om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om dess
deltagande i företaget skäligen bör anstå.

14 §.

Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall som anges i
13 § gälla bestämmelserna i 12 §. Skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden
skall fastställas med hänsyn till ledningens värde i befintligt
skick. Om ledningen måste utvidgas eller på annat sätt ändras, är det samhälle
som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget ej skyldigt att
taga del i redan nedlagd kostnad som blir onyttig genom ändringen.

15 §.

Om avloppsledning som är gemensam för två eller flera samhällen behöver
byggas om, äga bestämmelserna här ovan om ny ledning motsvarande
tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och behövs den ej för det
eller de andra samhällenas räkning, är samhälle som sist angivits ej skyldigt
att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets utgifter för
ledningens skötsel och underhåll beräknas bli mindre för framtiden. Ökas
kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden, är
sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del i sådan ökning.

16 §.

Vad som föreskrives i 11—15 §§ i fråga om två eller flera samhällen äger
motsvarande tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter, med de
avvikelser som föranledas av 17 och 18 § g.

Första stycket gäller också i fråga om samhälle och en eller flera fastigheter
som äro belägna utom samhället.

17 §.

Äro ett flertal fastigheter delaktiga i samma avloppsledning kunna, i den
mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt
förhållande föranleder annat, fastigheterna förklaras skyldiga att deltaga
i kostnaden för hela ledningen, trots att avloppsvatten från dem tillföres
ledningen på skilda ställen.

18 §.

Sådan ägare av fastighet som ej är sökande till företaget och ej heller
förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som föranlett större
anläggning än sökanden yrkat, kan berättigas att betala på honom belöpande

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år efter vad
som prövas skäligt i varje fall. På oguldet kapitalbelopp skall ränta beräknas
efter den räntefot som finnes skälig.

19 §.

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej tillämpning i fråga om avledande inom
samhälle av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser
i samhället.

Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark

20 §.

Vill någon leda avloppsvatten till ledning som skall byggas eller är anlagd
för torrläggning av mark, gälla 11 § första stycket och 13 § första
stycket.

Om ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark kan
med väsentlig fördel användas också för att avleda avloppsvatten från samhälle
eller fastighet som behöver ledning för sådant ändamål, gälla bestämmelserna
i 11 § andra stycket och 13 § andra stycket om skyldighet att ingå
i avloppsledningsföretag.

I fråga om fördelning av kostnaderna för ledning som avses i första eller
andra stycket mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den som berättigats
eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda
ledningen också för att avleda avloppsvatten, å andra sidan, äga 12, 14 och
15 §§ motsvarande tillämpning. Beträffande anstånd med betalning av bidrag
till anläggningskostnaden gäller 18 §.

21 §.

Ägare av mark varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll där avloppsledning
skall byggas eller är anlagd har rätt att för markens torrläggning
leda vattnet till ledningen under de förutsättningar och villkor i övrigt
som ovan föreskrivas i fråga om inledande av avloppsvatten i avloppsledning.

Om avloppsledning är till väsentlig nytta för marks torrläggning, är ägare
av mark som har båtnad av företaget skyldig att taga del i detta efter vad
som prövas skäligt. Han är dock ej skyldig att vidkännas större bidrag till
kostnaden för företaget eller att betala på honom belöpande bidrag på andra
villkor än om företaget avsett endast torrläggning av mark.

22 §.

Vid bedömande om ledning får användas för såväl avledande av avloppsvatten
som torrläggning av mark skall iakttagas att behövlig rening av avloppsvattnet
ej får hindras eller väsentligt försvåras.

Om det lämpligen kan ske, bör avloppsvattnet underkastas behövlig rening
innan det tillföres ledningen.

23 §.

Om två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av
mark äro delaktiga i företag som anges i 20 eller 21 §, skall den del av kostnaden
för företaget, som åvilar fastigheterna på grund av denna båtnad,
fördelas mellan dem efter vad som föreskrives i 7 kap. om dikningssamfällighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

24 §.

Bestämmelserna i 20—23 §§ äga ej tillämpning på ledning inom stadsplan
eller byggnadsplan för torrläggning av mark inom det planlagda området
eller för avledande av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller
andra platser inom detta område. Bestämmelsen i 21 § första stycket gäller
dock också ledning som nu angivits.

Vissa åtgärder för att motverka vattenförorening

25 §.

Fordras för renande av avloppsvatten innan det släppes ut i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde att anläggning utföres på annans fastighet, är
fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning enligt 9 kap.
Tomtplats, trädgård eller park får dock ej tagas i anspråk för ändamål
som nu avses, om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet.

26 §.

Bestämmelserna i 5 och 10—18 §§ om avloppsledning gälla i tillämpliga
delar också i fråga om åtgärd för att motverka förorening genom avloppsvatten,
innan det släppes ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

27 §.

Fordras för att motverka förorening genom avloppsvatten att nya eller
ändrade bestämmelser meddelas om vattenhushållningen vid byggnad i vatten
eller att sådan byggnad rives ut eller ändras eller att eljest särskild åtgärd
vidtages i vatten, äro bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten
tillämpliga. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket hindra dock ej åtgärd
som nu angivits.

28 §.

Om åtgärd som anges i 27 § är behövlig till följd av att avloppsvatten avledes
från två eller flera samhällen, är varje samhälle skyldigt att taga del
i företaget efter vad som prövas skäligt.

29 §.

Om två eller flera samhällen avleda avloppsvatten till samma vattenområde
och något av dem har vidtagit åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,
kan samhälle som fortfarande förorenar vattenområdet förpliktas att, till
dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,
årligen utgiva skäligt bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder.

30 §.

Bestämmelserna i 28 och 29 §§ om två eller flera samhällen äga motsvarande
tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter samt beträffande
samhälle och en eller flera fastigheter som äro belägna utom samhället.

31 §.

Om avloppsvatten från fabrik eller inrättning inom samhället icke avledes
genom samhällets avloppsledning, behandlas fabriken eller inrättningen
vid tillämpning av 25—30 §§ som om den vore belägen utom samhället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Ny ägares ansvarighet

32 §.

Har fastighet, som förklarats delaktig i företag eller som eljest ålagts
bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare, är också denne
skyldig att svara för den kostnad som efter vad ovan sagts belöper på fastigheten.
Har föregående ägares skyldighet att betala kostnaden fastställts
genom dom eller på annat sätt eller har sådan skyldighet, om fastigheten
är delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastigheten
oavsett om båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för
bidrag som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till
fastigheten eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion, för bidrag
som förfallit till betalning före försäljningsdagen.

Om föregående ägare försummat att verkställa arbete som ålagts honom
för utförande av eller underhåll av företag, är nye ägaren skyldig att fullgöra
vad som blivit eftersatt.

Prövning och beslut

33 §.

Vill någon begagna sig av rättighet som anges i 6, 7 eller 25 § eller erhålla
prövning av fråga om delaktighet i företag eller bidragsskyldighet som avses
i detta kap., kan han ingiva ansökan därom till vattendomstolen. Målet
prövas i den ordning som föreskrives för ansökningsmål i 11 kap. Om
det är lämpligt, kan dock vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna
att målet skall behandlas vid syneförrättning som avses i 10 kap.
32 §. Om mål som avser både avledande av avloppsvatten och torrläggning
av mark hänvisas till syneförrättning, bör till ledning vid förordnande av
förrättningsman om möjligt anges vilket ändamål som bör anses vara
företagets huvudsakliga.

Ansökan som avses i första stycket kan också inges till Konungens befallningshavande.
Målet behandlas i sådant fall alltid vid syneförrättning
som avses i 10 kap. 32 §.

34 §.

Har vattendomstol eller synemän lämnat medgivande till företag enligt
detta kap. och har vattendomstolens beslut vunnit laga kraft eller skall vid
synemännens utlåtande bero, gäller beslutet eller utlåtandet mot envar
med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i 35—37 §§ samt av
vad som föreskrives i 9 kap., 10 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om ny
prövning i vissa fall. Angående begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstols
beslut meddelas föreskrift i 11 kap. 61 § andra stycket.

Beträffande verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 § skall
bedömas enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.

35 §.

Om skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av beslut
eller utlåtande enligt 34 § och skadan eller intrånget icke förutsetts
när beslutet eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka ersättning
enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 §. För att anspråket
skall kunna upptagas till prövning skall det anmälas hos vatten -

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

domstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som kan ha
föreskrivits i beslutet eller utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den
tid för företagets slutförande som bestämts i beslutet eller utlåtandet eller
som fastställts senare med anledning av begäran om anstånd.

Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den
skadelidande föra talan om att på företagets bekostnad sådana åtgärder
skola vidtagas som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån
minska skadan eller intrånget för framtiden utan att förnärma tredje mans
rätt eller medföra väsentlig olägenhet för företaget. Talan skall föras inom
tid som gäller för anmälan av anspråk enligt första stycket.

36 §.

Har företag som avses i detta kap. icke slutförts inom tid som föreskrivits
enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 §, förfaller beslutet eller utlåtandet
rörande företaget. Om giltigt skäl för dröjsmål visas eller synnerligt men
skulle uppstå genom att företaget inställes, kan vattendomstolen bevilja
anstånd på högst tio år med företagets slutförande, under förutsättning
att ansökan därom har gjorts före utgången av den föreskrivna tiden.

Meddelas ej anstånd, kan deltagare i företaget begära vattendomstolens
prövning huruvida den kostnad som nedlagts på företaget skall betalas endast
av sökanden och dem som förenat sig med honom eller om och i vilken
mån också övriga deltagare skola taga del i kostnaden med hänsyn till den
nytta de vunnit.

37 §.

Om visst arbete som föreskrivits i beslut eller utlåtande rörande företag
enligt detta kap. finnes vara obehövligt, när företaget utföres, eller om de
bestämmelser som meddelats om företagets utförande behöva jämkas till
följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan sådan orsak, kan vattendomstolen
på ansökan av deltagare i företaget göra sådan jämkning och
i övrigt göra den ändring i bestämmelserna om företaget som jämkningen
kan föranleda.

Har bestämmelse meddelats om skötsel eller underhåll av gemensam
anläggning som avses i detta kap. eller kostnaden därför eller om bidragsskyldighet
som avses i 28 och 29 §§ och inträffar väsentlig ändring i något
förhållande som lagts till grund för bestämmelsen, äger första stycket motsvarande
tillämpning.

Handhavande av företag
38 §.

Är företag som avses i detta kap. gemensamt för två eller flera samhällen,
skall det samhälle som är bäst lämpat åläggas att handhava företagets angelägenheter
mot ersättning för den del av företagets utgifter som skall
åvila den eller de övriga deltagarna. Om det är lämpligt, kan företaget uppdelas
så, att dess angelägenheter handhavas av ett samhälle i visst hänseende
och av annat samhälle i annat hänseende.

Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall
samhället handhava företagets angelägenheter, om ej särskilda förhållanden
föranleda annat. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,
gälla bestämmelserna i 39—44 §§ om företag som är gemensamt för två eller
flera fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

39 §.

I fråga om företag som är gemensamt för två fastigheter äger 38 § första
stycket motsvarande tillämpning.

40 §.

År företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall styrelse med en
eller flera ledamöter utses att handhava företagets angelägenheter.

Det står deltagarna fritt att antaga stadgar om handhavande av företagets
angelägenheter. Sådana stadgar gälla dock endast om Konungens befallningshavande
granskat och fastställt dem. I fråga om stadgar för företag
som avses i detta kap. gäller i övrigt 3 kap. 13 §.

41 §.

Innan styrelseval anmälts hos Konungens befallningshavande får ej i fall
som avses i 40 § arbete utföras på annans mark eller åtgärd eljest vidtagas
till förfång för annan. Vad som sagts nu gäller dock ej arbete som tillåtits
med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. och ej heller om syssloman enligt 45 §
förordnats att handhava företagets angelägenheter.

Ändras styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen anmäla
detta till Konungens befallningshavande.

Har anmälan gjorts enligt första eller andra stycket, skall underrättelse
därom införas i länskungörelserna på deltagarnas bekostnad.

42 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 och 17—21 §§ äga motsvarande tillämpning
i fråga om företag som avses i 40 § i detta kap. Förordnande som anges i
3 kap. 17 § skall dock införas i länskungörelserna. Om icke i fastställda
stadgar viss ort bestämts som styrelsens säte, skall talan som avses i 3 kap.
20 § väckas hos den allmänna underrätt inom vars domkrets anläggningen
eller största delen av anläggningen är belägen.

43 §.

Rätten att handhava de angelägenheter som äro förenade med företag som
avses i 40 § utövas på sammanträde. Varje deltagare i företaget har rösträtt
efter det andelstal som bestämmer hans skyldighet att taga del i företaget.
Gälla olika andelstal i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och underhåll
skall det andelstal som gäller skötsel och underhåll tillämpas, om det
ej är fråga endast om åtgärd som hör till företagets utförande.

Om ej annat bestämts i särskilda stadgar, skall kallelse till sammanträde
antingen delges samtliga deltagare skriftligen minst en vecka före sammanträdet
eller också kungöras i minst en av ortens tidningar senast fjorton
dagar i förväg.

I fråga om sådant sammanträde gäller i övrigt 3 kap. 22 § i tillämpliga
delar.

44 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 23—25 §§ om talan mot beslut som fattas vid
sammanträde med deltagarna samt om hållande av sådant sammanträde
äga motsvarande tillämpning i fråga om företag som avses i 40 § i detta
kap. I fall som avses i 42 § skall dock talan väckas hos den allmänna underrätt
som anges i sistnämnda lagrum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

45 §.

Om det finns skäl antaga att viss eller vissa deltagares intressen åsidosättas
i fråga om företag som avses i 38—40 §§ eller att företagets angelägenheter
eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, kan Konungens
befallningshavande förordna syssloman att handhava företagets angelägenheter
och företräda deltagarna. Konungens befallningshavande kan entlediga
sysslomannen när förhållandena föranleda det.

Underrättelse om förordnande av syssloman skall införas i länskungörelserna
på deltagarnas bekostnad. Sysslomannen har rätt att få arvode av
deltagarna. Arvodet bestämmes av Konungens befallningshavande.

Byggnad eller anläggning på ofri grund
46 §.

Avledes avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör annan än
markens ägare och ej är att anse som fast egendom, skall, om förhållandena
föranleda det, vad som föreskrives om fastighetsägare i bestämmelserna om
avledande av avloppsvatten från fastighet gälla ägaren av byggnaden eller
anläggningen. Berättigas denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt
företag, kan som villkor härför föreskrivas att han ställer säkerhet för
den kostnad som belöper på honom.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

Där jämlikt denna lag rätt medgives
någon att tillösa sig samfällt
strömfall med eller utan utmål eller
att eljest lösa eller taga i anspråk
annan tillhörigt område eller att tillgodogöra
sig vattenmängd eller vattenkraft,
som tillhör annan, eller att
vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans
egendom lider skada eller intrång,
varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller
8 kap. annorledes stadgas, honom
ålagt att efter ty nedan sägs gälda
ersättning för egendom, som avstås,
eller för förlust, skada eller intrång,
som förorsakas.

Ersättning skall, — —----1

§•

Där jämlikt denna lag rätt medgives
någon att tillösa sig samfällt
strömfall med eller utan utmål eller
att eljest lösa eller taga i anspråk
annan tillhörigt område eller att tillgodogöra
sig vattenmängd eller vattenkraft,
som tillhör annan, eller att
vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans
egendom lider skada eller intrång,
varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller
6 kap. annorledes stadgas, honom
ålagt att efter ty nedan sägs gälda
ersättning för egendom, som avstås,
eller för förlust, skada eller intrång,
som förorsakas.

;slut fastställd.

47 §.

Ersättning i penningar varde bestämd
att utgå på en gång; dock må
skadeersättning till följd av företag
enligt 6 kap. eller till följd av förorening
genom avloppsvatten, varom
förmäles i 8 kap., fastställas att utgå

Ersättning i penningar varde bestämd
att utgå på en gång; dock må
skadeersättning till följd av företag
enligt 6 kap. fastställas att utgå i årlig
avgift, när skälig anledning därtill
förekommer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i årlig avgift, när skälig anledning
därtill förekommer.

Kan i----—---böra angivas.

50 §.

I fråga----------enligt 9 §.

Beträffande ersättning för skada
eller intrång av förorening genom
avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs,
skall förhöjning icke beräknas.

10 KAP.

4 m o m. Till handläggande av syneförrättning
rörande avledande av
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
enligt 8 kap. skall förordnas
person, som på grund av avlagda
kunskapsprov och praktisk erfarenhet
av Konungen förklarats behörig
att hålla dylik förrättning. Är
fråga om företag av mindre omfattning
och enkel beskaffenhet och kan
det ej antagas beröra motstående intresse
av någon betydelse, må dock
förordnande meddelas jämväl annan
i dylika frågor förfaren person, vilken
finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande
sådant företag enligt 8 kap., som
avser både avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten och
torrläggning av mark, skall vid förordnande
av förrättningsman företagets
huvudsakliga ändamål vara
avgörande.

§•

4 mom. Till handläggande av syneförrättning
rörande avledande av
avloppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas
person, som på grund av avlagda
kunskapsprov och praktisk erfarenhet
av Konungen förklarats behörig
att hålla dylik förrättning. Är
fråga om företag av mindre omfattning
och enkel beskaffenhet och kan
det ej antagas beröra motstående intresse
av någon betydelse, må dock
förordnande meddelas jämväl annan
i dylika frågor förfaren person, vilken
finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande
sådant företag enligt 8 kap., som
avser både avledande av avloppsvatten
och torrläggning av mark, skall
vid förordnande av förrättningsman
företagets huvudsakliga ändamål
vara avgörande.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares,
vilkas rätt kan vara av
företaget beroende. I fråga om företag
enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt
att angiva fastighet, vilken av
företaget beröres allenast genom förorening,
i annat fall än då fråga är
om bestämmande av ersättning därför.

Vad i----------denna §.

Beträffande företag,---Konungens befallningshavande.

38 §.

Efter samråd------ortens tidningar.

Är företaget-------stadgade ordning.

I kungörelse om företag enligt 8
kap. vare ej erforderligt att angiva
fastighet, vilken av företaget beröres
allenast genom förorening, i annat
fall än då fråga är om bestämmande
av ersättning därför.

(Föreslagen lydelse)

hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares,
vilkas rätt kan vara av
företaget beroende.

44 §.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens naturvårdsverk och, där fråga
är om avledande av radioaktivt
avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika
utan dröjsmål översändas till
Konungens befallningshavande, ortens
hälsovårdsmyndighet, förste
provinsialläkaren i länet samt, om
företaget är av betydelse för byggnadsverksamheten
eller ordnandet
av avlopp inom orten, till byggnadsnämnden
och länsarkitekten. Förste
provinsialläkaren och länsarkitekten
hava att, om anledning därtill förekommer,
hos Konungens befallningshavande
väcka fråga om åtgärd, som
enligt 42 § 1 mom. sista stycket eller
eljest må ankomma på Konungens
befallningshavande.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens naturvårdsverk.

Avskrift av kungörelsen skall tillika
utan dröjsmål översändas till
Konungens befallningshavande och
ortens hälsovårdsmyndighet samt,
om företaget är av betydelse för
byggnadsverksamheten eller ordnandet
av avlopp inom orten, till byggnadsnämnden.

48 §.

Vill sökande------är stadgat.

Äro i fråga om företag enligt 3 el- Äro i fråga om företag enligt 3 eller
7 kap. sökandena flera, må utan ler 7 kap. sökandena flera, må utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

samtligas medgivande återkallelse ej
ske, utan så är, att kostnaden av syneinännen
beräknas uppgå till mer
än nio tiondelar av den uppskattade
båtnaden av företaget; dock att härvid
hänsyn icke skall tagas till båtnad,
för vilken enligt 3 kap. 6 § och
7 kap. 29 § bidragsskyldighet till
företaget inträder först då båtnaden
tages i anspråk. I fråga om företag
enligt 8 kap. må, där sökandena äro
flera, utan samtligas medgivande
återkallelse ej ske, med mindre kostnaden
för företaget finnes uppgå till
högre belopp än med hänsyn till nyttan
därav kan anses rimligt eller företaget
på grund av yrkande under
förrättningen blivit väsentligt utvidgat;
dock att vad ovan stadgats i
fråga om 7 kap. skall gälla jämväl
företag, som avser både avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
och torrläggning av
mark, såvitt detsamma avser sistnämnda
ändamål.

Sker återkallelse —------

(Föreslagen lydelse)

samtligas medgivande återkallelse ej
ske, utan så är, att kostnaden av synemännen
beräknas uppgå till mer
än nio tiondelar av den uppskattade
båtnaden av företaget; dock att härvid
hänsyn icke skall tagas till båtnad,
för vilken enligt 3 kap. 6 § och
7 kap. 29 § bidragsskyldighet till
företaget inträder först då båtnaden
tages i anspråk. I fråga om företag
enligt 8 kap. må, där sökandena äro
flera, utan samtligas medgivande
återkallelse ej ske, med mindre kostnaden
för företaget finnes uppgå till
högre belopp än med hänsyn till nyttan
därav kan anses rimligt eller företaget
på grund av yrkande under
förrättningen blivit väsentligt utvidgat;
dock att vad ovan stadgats i
fråga om 7 kap. skall gälla jämväl
företag, som avser både avledande
av avloppsvatten och torrläggning av
mark, såvitt detsamma avser sistnämnda
ändamål.

såsom sökande.

58 §.

Vill någon-------synemännens påskrift.

Yrkande om utvidgning av företaget
må av förrättningsmannen upptagas
till prövning utan föregående
ansökan, ändå att därmed avses att
syneförrättning för torrläggning av
mark eller för avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten
skall avse båda ändamålen. Yrkandet
varde i fall, som sist sagts,
kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

Yrkande om utvidgning av företaget
må av förrättningsmannen upptagas
till prövning utan föregående
ansökan, ändå att därmed avses att
syneförrättning för torrläggning av
mark eller för avledande av avloppsvatten
skall avse båda ändamålen.
Yrkandet varde i fall, som sist sagts,
kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

67 §.

Sedan erforderliga--- ------

angående företaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

varde angivet, om företaget är av beskaffenhet
att stadgandena i 4 kap.
om nyprövning och om avgifter därå
äga tillämpning; och skall för sådant
fall utlåtandet upptaga förslag
till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar
taga del i företaget, skall utlåtandet
innehålla särskild längd,
upptagande såväl den å varje delägare
belöpande anparten i kostnaden
för företaget med noggrant angivande
av strömfall eller annan
egendom, som med delaktigheten avses,
som ock det belopp, vartill kostnaden
för företaget beräknats. Skall
anläggningskostnaden för viss del av
företaget eller kostnaden för skötsel
och underhåll fördelas på särskilt
sätt, varde det ock tydligt angivet i
längden. För varje delägare skall anmärkas,
huruvida han är sökande till
företaget eller på grund av föreskriften
i 82 § att anse såsom likställd
med sökande, så ock beskaffenheten
av båtnad, som må hava
lagts till grund för delaktigheten,
samt det uppskattade värdet av sagda
båtnad. Har på grund av bestämmelsen
i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 §
rätt medgivits delägare att erlägga
å honom belöpande bidrag med fördelning
å visst antal år, skall ock
härom anteckning ske. Beträffande
mark, som genom företaget vinner
torrläggning, skall längden innehålla
uppgift för varje fastighet å markens
värde före och efter företaget. Är i
avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten
bestämd på sätt i 61 §
sägs, varde anteckning därom gjord.

Innehåller utlåtandet-----

(Föreslagen lydelse)

företaget är av beskaffenhet att stadgandena
i 4 kap. om nyprövning och
om avgifter därå äga tillämpning;
och skall för sådant fall utlåtandet
upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda
andelar taga del i företaget, skall utlåtandet
innehålla särskild längd,
upptagande såväl den å varje delägare
belöpande anparten i kostnaden
för företaget med noggrant
angivande av strömfall eller annan
egendom, som med delaktigheten avses,
som ock det belopp, vartill kostnaden
för företaget beräknats. Skall
anläggningskostnaden för viss del av
företaget eller kostnaden för skötsel
och underhåll fördelas på särskilt
sätt, varde det ock tydligt angivet i
längden. För varje delägare skall anmärkas,
huruvida han är sökande till
företaget eller på grund av föreskriften
i 82 § att anse såsom likställd
med sökande, så ock beskaffenheten
av båtnad, som må hava lagts till
grund för delaktigheten, samt det
uppskattade värdet av sagda båtnad.
Har på grund av bestämmelsen i 7
kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits
delägare att erlägga å honom
belöpande bidrag med fördelning å
visst antal år, skall ock härom anteckning
ske. Beträffande mark, som
genom företaget vinner torrläggning,
skall längden innehålla uppgift för
varje fastighet å markens värde före
och efter företaget. Är i avbidan på
slutlig uppskattning delaktigheten
bestämd på sätt i 61 § sägs, varde
anteckning därom gjord.

— sådan väg.

68 §.

Har i------angående företaget.

Har fiskeritjänsteman —----

Har statens naturvårdsverk avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtan -

— av företaget.

Har statens naturvårdsverk avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de översändas till naturvårdsverket de översändas till naturvårdsverket
och Konungens befallningshavande. och Konungens befallningshavande.
Avser företaget avledande av radioaktivt
avloppsvatten, skall avskrift
som nu sagts sändas även till strålskyddsmyndigheten.

74 §.

Avskrift av------nämnda ställen.

I andra------avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman-----

Har statens naturvårdsverk avgivit
yttrande till förrättningsmannen
angående företag, som avses i
43 § tredje stycket, eller är fråga
om företag enligt 8 kap., skall avskrift
av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första
stycket sägs, översändas till naturvårdsverket
och Konungens befallningshavande.
Avser företaget avledande
av radioaktivt avloppsvatten,
skall avskrift eller meddelande jämte
underrättelse som nu sagts sändas
även till strålskyddsmyndigheten.

— av företaget.

79 §.

Vad i------av sökanden.

Äro flera------förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till
ersättning för sin talans bevakande
vid syneförrättningen. Har annan
sakägare måst vidkännas särskild
kostnad för tillvaratagande av sin
rätt till skadeersättning i målet eller
eljest för bevakande av sin rätt, skall
i utlåtandet tillerkännas honom skälig
gottgörelse därför. 1 fråga om företag
enligt 8 kap. vare sakägare,
som fört talan allenast med hänsyn
till befarad olägenhet genom förorening,
berättigad till gottgörelse som
nu sagts endast såframt sökanden
påfordrat fastställande av ersättning
till honom för olägenheten eller det
eljest varit av betydelse för sakägaren
att i ärendet bevaka sin rätt.

Beträffande den slutliga fördelningen
av kostnad, som i 79 § sägs,
gälle enahanda grunder som för för -

§•

Beträffande den slutliga fördelningen
av kostnad, som i 79 § sägs,
gälle enahanda grunder som för för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

delningen av kostnaden för själva företaget,
dock att sådan kostnad skall
fördelas utan hänsyn till sådan begränsning
i delaktigheten, som omförmäles
i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och
28 §§ samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt
It kap. 95 § skall fördelas enligt
samma grunder, som jämlikt sistnämnda
lagrum skola tillämpas vid
avgiftens bestämmande.

(Föreslagen lydelse)

delningen av kostnaden för själva företaget,
dock att sådan kostnad skall
fördelas utan hänsyn till sådan begränsning
i delaktigheten, som omförmäles
i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och
28 §§ samt 8 kap. 18 §. Avgift enligt
11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma
grunder, som jämlikt sistnämnda
lagrum skola tillämpas vid avgiftens
bestämmande.

Har sakägare ■

kostnaden därför.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål---bortskaffa flottledsanläggning;

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 §
andra stycket om prövning, utan förutgången
syneförrättning enligt 10
kap., av fråga rörande vattenavlednings-
eller invallningsföretag, så ock
ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första
stycket om prövning, utan sådan förrättning,
av fråga rörande företag,
som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande
av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats, så
ock om tillämpning av de i 7 kap. 58
§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.
43 § andra stycket och 44 § meddelade
bestämmelser eller om sådan
ny uppskattning, som avses i 69 §
här nedan;

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 §
andra stycket om prövning, utan förutgången
syneförrättning enligt 10
kap., av fråga rörande vattenavlednings-
eller invallningsföretag, så ock
ansökan jämlikt 8 kap. 33 § första
stycket om prövning, utan sådan förrättning,
av fråga rörande företag,
som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande
av företag, vartill medgivande
enligt denna lag lämnats, så
ock om tillämpning av de i 7 kap. 58
§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.
36 § andra stycket och 37 § meddelade
bestämmelser eller om sådan ny
uppskattning, som avses i 69 § här
nedan;

21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 §----av grundvatten.

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande
av annan tillhörig byggnad i
vatten för uttagande av vattenkraft
eller vattnets tillgodogörande annorledes
i industriellt syfte, för vattenreglering,
för fiske eller fiskens
framkomst, för bevattning, för allmän
farled eller för ändamål, som
avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller
8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller
allmän vägbro, såframt talan
grundas därå, att byggnaden icke
tillkommit i laga ordning eller icke
är av laga beskaffenhet;

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande
av annan tillhörig byggnad i
vatten för uttagande av vattenkraft
eller vattnets tillgodogörande annorledes
i industriellt syfte, för vattenreglering,
för fiske eller fiskens
framkomst, för bevattning, för allmän
farled eller för ändamål, som
avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller
8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro eller
allmän vägbro, såframt talan
grundas därå, att byggnaden icke tillkommit
i laga ordning eller icke är
av laga beskaffenhet;

24. talan om ersättning---7 kap. 57 § andra stycket;

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

47. talan om förbud mot utsläppande
av avloppsvatten, varom i 8
kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde eller angående
åtgärd till motverkande av olägenhet
genom utsläppande därav;

48. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål
om ersättning för olägenhet av förorening
genom avloppsvatten, som
nyss sagts, dock ej om ersättningen
avser atomskada enligt atomansvarighetslagen; 49.

talan om ansvar för det sådant
avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift,
som meddelats enligt 8
kap.;

50. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål
om bestämmande av fiskeavgift jämlikt
8 kap. 34 §;

51. talan om tillämpning av stadgandena
i 8 kap. 42 § andra stycket;

52. talan jämlikt 9 kap. 25,

Hurusom, efter

2 m o m. Ansökan enligt---

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,
4, 5, 7, 8, 9,11 och 19 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse; dock vare ej
erforderligt att i ansökan enligt 17 §
19 rörande företag, som avses i 8
kap., uppgiva fastighet, vilken av företaget
beröres allenast genom förorening,
i annat fall än då fråga är om
bestämmande av ersättning därför.

(Föreslagen lydelse)

51. talan om tillämpning av stadgandena
i 8 kap. 35 § andra stycket;
äger rum.
i 68 §.

27 §.

anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,
4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

De handlingar,--------

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens naturvårdsverk
och Konungens befallningshavande
samt, där företaget avser
avledande av radioaktivt avloppsvatten,
till strålskyddsmyndigheten.

§•

- angivna ställena.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens naturvårdsverk
och Konungens befallningshavande.

83 §.

Där någon,--------som stämningsmål.

Har i------—----annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning, där vattendomstol eller
annan myndighet meddelat förbud
mot vattenförorening eller förordnat
om åtgärd till motverkande
därav samt ansökan göres om ändring
i vad sålunda föreskrivits.

91 §.

I besvärsmål--------vid sammanträdet.

Underställningsmål skall---mottaga förrättningshandlingarna.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
må, där besvär ej anförts över syneförrättningen,
synemännens utlåtande
fastställas utan att kungörelse
skett.

92 §.

Vad i 29 § andra stycket, 39—41
§§, 56 § första stycket, 60 § första,
andra och fjärde styckena, 70—72
§§, 73 § första, tredje och fjärde styckena
samt 74 § stadgas beträffande
ansökningsmål skall äga motsvarande
tillämpning å underställningsmål
ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål
vid vattendomstolen, 60 §
dock med iakttagande av bestämmelserna
i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom.,
7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.

Bestämmelserna i

Vad i 29 § andra stycket, 39—41
§§, 56 § första stycket, 60 § första,
andra och fjärde styckena, 70—72
§§, 73 § första, tredje och fjärde
styckena samt 74 § stadgas beträffande
ansökningsmål skall äga
motsvarande tillämpning å underställningsmål
ävensom i tillämpliga
delar å besvärsmål vid vattendomstolen,
60 § dock med iakttagande
av bestämmelserna i 3 kap.
11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap.
45 och 55 §§.

och underställningsmål.

Lämnas jämlikt denna lag medgivande
till byggande i vatten för vattnets
tillgodogörande såsom drivkraft
eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,
som avses i 7 kap.,
eller till företag enligt 8 kap., vilket
avser förutom avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten
jämväl torrläggning av mark, eller
meddelas i syfte att vinna ökad
möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hushållningen
med vattnet, åligge sökanden
att, så snart beslutet därom
vunnit laga kraft, erlägga viss avgift
såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas
organisation och
verksamhet.

Avgift, som nu-------

Avgift, som efter-------

§•

Lämnas jämlikt denna lag medgivande
till byggande i vatten för vattnets
tillgodogörande såsom drivkraft
eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,
som avses i 7 kap.,
eller till företag enligt 8 kap., vilket
avser förutom avledande av avloppsvatten
jämväl torrläggning av mark,
eller meddelas i syfte att vinna ökad
möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hushållningen
med vattnet, åligge sökanden
att, så snart beslutet därom vunnit
laga kraft, erlägga viss avgift såsom
bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas
organisation och verksamhet.

— eller båtnaden.

--icke erläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

8 §.

Om någon,--------

Där byggande-------

Vad ovan i första och andra styckena
är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där någon utan
föregången prövning vid grundvattentäkt
tillgodogör grundvatten till
myckenhet, som han icke utan medgivande
i laga ordning är berättigad
att tillgodogöra, eller någon nyttjar
grundvattentäkt, vartill medgivande
inhämtats, i strid mot därvid givna
föreskrifter. Lag samma vare,
där någon utsläpper kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde
i strid mot föreskrift, som meddelats
av Konungen jämlikt 8 kap.

37 § eller 38 § fjärde stycket, eller
någon, sedan prövning enligt denna
lag ägt rum angående villkoren för
utsläppande av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten, utsläpper
avloppsvatten i strid mot föreskrift,
som därvid meddelats.

I fråga----------

- olagligen skett.

--rätt kränkes.

avsedda fall.

11 §.

Den, som-------------sex månader.

Till samma straff dömes den,
som utsläpper kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde i strid
mot föreskrift, som av Konungen
meddelats jämlikt 8 kap. 37 § eller
38 § fjärde stycket.

12 §.

Den, som-------------sex månader.

Lag samma vare, där någon i
strid mot förbud av vattendomstol
utan erforderlig rening utsläpper avloppsvatten,
varom i 8 kap. sägs, i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
eller efter åläggande enligt
denna lag att, om avloppsvatten utsläppes,
vidtaga åtgärder till motverkande
av vattenförorening un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

derlåter att utföra sådan åtgärd eller
eljest från beslutet gör avvikelse av
beskaffenhet att kränka allmän eller
enskild rätt.

16 §.

Försummar den, som är skyldig
att underhålla dike eller kloakledning
vad honom därutinnan åligger,
och bättrar han ej skyndsamt
bristen, då han därom tillsäges, må
den, som lider men av försummelsen,
kalla två ojäviga män att hålla besiktning
och äge, sedan bristen blivit
av dem vitsordad, att på den försumliges
bekostnad verkställa arbetet.

Vad nu — —---

Om underhåll -—- —

Försummar den, som är skyldig
att underhålla dike eller avloppsledning
vad honom därutinnan åligger,
och bättrar han ej skyndsamt
bristen, då han därom tillsäges, må
den, som lider men av försummelsen,
kalla två ojäviga män att hålla
besiktning och äge, sedan bristen
blivit av dem vitsordad, att på den
försumliges bekostnad verkställa arbetet.

6 kap. omförmälda.

--allmän flottled.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §
4 mom. för att handlägga syneförrättning rörande fråga som avses i 8 kap.
4, 5 eller 24 § i äldre lydelse eller fråga om delaktighet eller bidragsskyldighet
enligt samma kap. skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

2. Avgift som utgår enligt 8 kap. 34 § i dess äldre lydelse skall upphöra
senast vid utgången av år 1972.

3. Bestämmelsen i 13 kap. 11 § andra stycket skall äga tillämpning även
efter den 1 juli 1969 i fråga om brott mot föreskrift som Konungen meddelat
enligt 8 kap. 37 § vattenlagen i dess äldre lydelse.

4. Bestämmelsen i 13 kap. 12 § andra stycket skall äga tillämpning även
efter den 1 juli 1969 i fråga om sådant förbud eller åläggande som avses med
nämnda stycke.

5. Rörande handräckning i fall som avses i punkterna 3 och 4 gäller 13
kap. 8 § tredje stycket andra punkten i dess äldre lydelse.

6. Talan om ansvar i fall som avses i punkterna 3 och 4 väckes vid vattendomstolen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

3) Förslag
till
Lag

om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas, dels att i naturvårdslagen den 11 december 1964
skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 19 och
20 §§ nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 a §.

Om skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och andra sådana
störningar finnas bestämmelser
i miljöskyddslagen den
(nr ).

Finnes anledning------

I samband--------

Bestämmelserna i denna paragraf
skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
och ej heller företag vars tillåtlighet
skall prövas enligt vattenlagen.

§•

— länsstyrelsens tillstånd,
eller motverkas.

Kan arbetsföretag,------

Beträffande arbetsföretag---

§•

---med länsstyrelsen.

---på landskapsbilden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

4) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

Härigenom förordnas, dels att 64 § hälsovårdsstadgan den 19 december
19581 skall upphöra att gälla, dels att 38, 42, 63 och 83 §§ samt rubriken till
7 kap. stadgan skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap. Om avledande av flytande 7 kap. Om särskilda åtgärder mot

orenlighet m. m.

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att
erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas
för att motverka vattenförorening
inom kommunen.

Före påbörjandet-------

Angående skyldighet att göra anmälan
till länsstyrelsen före påbörjandet
av avloppsledning för visst
ändamål och före utsläppandet i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde
av avloppsvatten av viss beskaffenhet
är särskilt stadgat.

Följande anläggningar och upplag
må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
anordnas eller inrättas och
ej heller så förändras med avseende
å utförande eller driftsätt, att därav

1 Senaste lydelse av 42 § se 1967:322 och av

vatten- och luftförorening m. m.

§•

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att
erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas
för att motverka vattenförorening,
luftförorening, buller och andra
sådana störningar inom kommunen.

Tillsyn till skydd mot störningar
som avses i första stycket utövas
också av statens naturvårdsverk och
länsstyrelsen enligt miljöskyddslagen
den (nr ).

§•

för nämnden.

Angående förbud mot att utan
tillstånd av koncessionsnämnden för
miljöskydd eller föregången anmälan
till statens naturvårdsverk eller
länsstyrelsen utsläppa avloppsvatten
av viss beskaffenhet i vattendrag, sjö
eller annat vattenområde eller utsläppa
eller upplägga fast avfall eller
annat fast ämne så att vattendrag,
sjö eller annat vattenområde
kan förorenas är särskilt stadgat.

§•

Särskilda bestämmelser äro meddelade
om förbud mot att anlägga
eller ändra vissa slag av fabriker och
andra inrättningar utan förprövning
av koncessionsnämnden för miljö 63

§ se 1962:705.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan följa ökad sanitär olägenhet,
nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas
eller underkastas torrdestillation, 2.
fabrik för bearbetning av tjära eller
gasvatten eller för tillverkning av
animaliska gödningsämnen, fosfor,
saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,
svavelsyra, betsocker eller ättiksyra,
3. benkvarn, 4. färgeri, 5.
färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.
kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,
11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13.
anläggning för skinnberedning, 14.
slakteri, vilket icke är underkastat
bestämmelserna i 9 § 1—4 mom.
livsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,
16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,
18. talgsjuderi, 19. trankokeri,
20. ugn eller annan anläggning för
röstning av arsenik- eller svavelhaltig
malm eller för bränning av virke,
virkesprodukter eller avfall därav,
impregnerade med arsenikhaltigt
bekämpningsmedel, 21. anläggning,
där cyanider användas, eller 22.
upplag av ben, sill, lump, råa hudar
eller pudrett.

Med dagsböter-------

8) innehavare av stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av
bestämmelserna i 59 § samt 60 §
andra stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom
jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;
samt

10) den som anordnar eller inrättar
anläggning eller upplag i strid
mot bestämmelserna i 63 §.

skydd, statens naturvårdsverk eller
länsstyrelsen, om hälsovårdsnämndens
medverkan vid sådan prövning
samt om verkan av tillstånd, som
meddelats efter prövning av koncessionsnämnden
för miljöskydd eller
länsstyrelsen.

§•

— och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna
i 59 § samt 60 § andra
stycket punkterna b) och c); samt

9) den som eftersätter honom
jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 25 juli

1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,
Holmqvist, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående
skgdd mot miljöfarlig verksamhet och anför.

I. Inledning

I det förslag till ny jordabalk som lagberedningen avlämnade år 1960 (SOU
1960: 24—26) regleras rättsförhållanden mellan grannar i 3 kap. De föreslagna
bestämmelserna bygger i allt väsentligt på beredningens tidigare
jordabalksförslag åren 1909 och 1947. Tanken på ett koncessionssystem för
omgivningsstörande verksamhet togs upp av lagberedningen redan år 1909
och utvecklades vidare i 1947 års förslag. Lagberedningen förutsatte emellertid
att den närmare utformningen av en koncessionslagstiftning skulle utredas
särskilt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1963 tillkallade
jag den 3 oktober samma år sakkunniga1 för att utreda frågan angående
utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande
verksamhet. Jag angav därvid att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete
borde vara en civilrättslig grannelagsreglering av i stort sett den beskaffenhet
som 3 kap. i beredningens jordabalksförslag uppvisar. De sakkunniga
antog namnet immissionssakkunniga.

Vid 1964 års vårsession väcktes i riksdagen motioner (I: 134 och II: 163)
om lagstiftning mot luftföroreningar. Motionerna utmynnade i en hemställan,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande
av en utredning i syfte att få till stånd en lagstiftning mot luftföroreningar.
Enligt motionärerna kunde deras krav eventuellt tillgodoses

1 Lagmannen Ingemar Ulveson, tillika ordförande, direktören Albert Aronson, direktören
Ulf-Christian Bratt, byråchefen Lars-Erik Esping, professorn Kurt Grönfors, avdelningsdirektören
Sigurd Lang och professorn Hans Ronge. Experter professorn Lars Friberg och vattenrättsdomaren
Lennart Persson.

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

genom att immissionssakkunniga fick utökade direktiv och utökade resurser.

Kungl. Maj :t beslöt den 9 september 1964 att utvidga immissionssakkunnigas
uppdrag till att avse en allmän utredning angående utformningen av
en lagstiftning om immissioner.

Immissionssakkunniga avlämnade i december 1966 betänkandet »Luftförorening,
buller och andra immissioner» (SOU 1966: 65). Betänkandet
innehåller bl. a. förslag till immissionslag och lag om tillsyn till skydd mot
vattenförorening, luftförorening, buller in. m. (miljötillsynslag). Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdomstolen,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,
chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, flygtekniska försöksanstalten,
medicinalstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, statens institut för
folkhälsan, statens luftvårdsnämnd, statens j ärnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMH1),
byggnadsstyrelsen, luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, forskningsrådens
samarbetsdelegation, lanlbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, statens naturvårdsnämnd,
statens växtskyddsanstalt, kommerskollegium, statens vattenfallsverk,
jernkontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, expropriationsutredningen, domstolskommittén,
1960 års vägsakkunniga, utredningen rörande vägtrafikens
kostnadsansvar, företagsskatteutredningen, 1964 års naturresursutredning,
länsförvaltningsutredningen, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien,
direktionen för handelshögskolan i Stockholm, institutet
för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska läkaresällskapet,
Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Sveriges
advokatsamfund, Svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svenska företagares riksförbund,
Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Tjänstemännens
centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Länsingenjörers förening,
Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska lcraftverksförening -

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

en, Svenska elverksföreningen, Svenska gasverksföreningen, Svenska renhållningsverksföreningen,
Svenska värmeverksföreningen, Riksföreningen
mot buller, Vattenvärnet och Aktiebolaget Atomenergi.

Yttranden har därjämte inkommit från arbetsmedicinska institutet,
Sveriges kemiska industrikontor och statens konsumentråd.

Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett stort antal myndigheter,
tjänstemän och sammanslutningar, bl. a. från vattendomstolarna,
handelskamrarna, länsingenjörerna och länsläkarna.

Med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen av immissionssakkunnigas
förslag har Kungl. Maj:t den 15 december 1967 uppdragit
åt statens naturvårdsverk att skyndsamt utreda de organisatoriska
konsekvenserna av att förlägga tillståndsprövningen i såväl immissionssom
vattenföroreningsärenden till naturvårdsverket samt förfarandet i sådana
ärenden.

Naturvårdsverkets utredning redovisas i en promemoria den 20 februari
1968. Promemorian har remissbehandlats.

Yttranden har avgetts av vattenöverdomstolen, socialstyrelsen, statens
institut för folkhälsan, SMHI, statens planverk, kammarkollegiet, statskontoret,
statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
veteninärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, delegationen för
atomenergifrågor, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län, domstol skommittén, naturresursutredningen,
Ingeniörsvetenskapsakademien, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Länsingenjörers förening, Vattenvärnet,
Aktiebolaget Atomenergi, LO, SACO, Statstjänstemännens riksförbund,
SAF, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Svenska teknologföreningen, Föreningen för vattenhygien och
Svenska kraftverksföreningen.

I skrivelse den 10 januari 1968 har naturvårdsverket hos Kungl. Maj :t
hemställt att vissa ändringar i 8 kap. vattenlagen måtte genomföras i samband
med den föreslagna immissionslagstiftningen. Skrivelsen har remissbehandlats.

Yttranden över framställningen har avgetts av vattenöverdomstolen, socialstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, SMHI, planverket, kammarkollegiet,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,
kommerskollegium, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Västmanlands och Västernorrlands län, naturresursutredningen, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Länsingenjörers förening, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen och Vattenvärnet.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning angående skydd mot
miljöfarlig verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

2. Gällande rätt

Ordet immission, som härstammar från den romerska rätten, brukar användas
som en samlingsbeteckning för vissa slag av störande inverkan mellan
fastigheter. Ordet finns inte i någon svensk författning. Lagberedningen
använder ordet i motiven till jordabalksförslaget men ersätter det i den föreslagna
lagtexten med en exemplifierande uppräkning.

Någon samlad lagstiftning om immissioner finns inte i vårt land. Trots
detta har det vuxit fram en svensk immissionsrätt. Den har utvecklats efter
två principiellt olika linjer, en civilrättslig och en offentligrättslig.

2.1 Civilrättsliga regler

De civilrättsliga reglerna om immissioner utgörs av en oskriven rätt som
har utbildats i de allmänna domstolarnas praxis. I systematiskt hänseende
brukar den hänföras till grannelagsrättens område. Redan för omkring etthundra
år sedan började domstolarna att i tvister mellan enskilda utan
stöd av någon särskild lag lämna rättsskydd mot immissioner. Klara riktlinjer
för immissionsfrågornas civilrättsliga bedömning i praxis fick man
emellertid först efter det att lagberedningen lagt fram sitt jordabalksförslag
1909. I detta förslag föreskrevs bl. a. att ingen får använda sin fastighet
på sådant sätt, att granne besväras av rök, gnistor, hetta, buller, skakning,
stank eller annat dylikt utöver vad som är vanligt i orten och att
märkligt men uppkommer för honom vid nyttjandet av hans fastighet.

De senare jordabalksförslagen, som anknyter till 1909 års förslag, har
givetvis också haft stor betydelse för utformningen av rättspraxis på immissionsrättens
område. Domstolarna har även kunnat hämta ledning i den
rättsvetenskapliga litteraturen. Olika former av störningar har prövats
av domstol enligt immissionsrättsliga principer, t. ex. rök, sot, stoft, damm,
lukt, gaser, buller, skakningar, hetta och köld, psykisk inverkan genom
explosionsfara, förfulning av landskapsbilden.

I överensstämmelse med vad som uttalades i motiven till 1909 års förslag
torde gällande rätt inta den ståndpunkten att endast störningar från
en fastighet till en annan kan anses utgöra immission. Begreppet fastighet
synes emellertid därvid inte behöva fattas som liktydigt med registerfastighet.
Det behöver inte heller vara fråga om ett rättsförhållande mellan grannar.
Flera fall har förekommit i praxis, då även ägare av fastigheter, som
varit belägna ganska långt borta från den störande fastigheten, har tillerkänts
skadestånd på immissionsrättslig grund.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Parter i immissionsförhållanden är vanligen de berörda fastigheternas
ägare, men även nyttjanderättshavare har ansetts berättigade att föra talan
med anledning av intrång som de lidit i sin nyttjanderätt resp. skyldiga
att svara för immissioner som de har åstadkommit. I vad mån talan med
framgång kan föras mot ägaren i det fall att immissionen har sin grund
i nyttjanderättshavarens självständiga åtgärder är en öppen fråga.

Endast störningar med en viss varaktighet har i praxis ansetts hänförliga
till immissioner. Också störningar från tillfällig verksamhet, såsom byggnads-
och anläggningsarbeten, har dock hänförts till immissioner, när arbetena
varit av stor omfattning eller ingripande beskaffenhet och utsträckts
över en inte alltför obetydlig tid.

1909 års jordabalksförslag utgick från att immissioner inte kan helt undvikas
och att en fastighetsägare alltså måste tåla ett visst mått av olägenheter
från verksamhet på annan fastighet men i gengäld har en viss frihet
vid användningen av sin egen fastighet. Denna princip har följts i rättspraxis.
Vid avgörandet av frågor om immissioners tillåtlighet fastställer
domstolen med beaktande av sådana r ekvisit som ort svanlighet, väsentlighet,
prioritet och passivitet en s. k. toleranspunkt som störningarna inte får
överskrida. Av tillgängliga rättsfall framgår att domstolarna kan meddela
vitessanktionerade förbudsdomar. Att märka är emellertid att man i varje
fall under senare år inte synes ha meddelat förbud mot industriell verksamhet
av verkligt stor betydelse eller mot speciellt samhällsviktiga företag. Det
ligger nära till hands att sätta detta i samband med ett uttalande av lagberedningen
i motiven till 1909 års förslag om att ett obetingat genomförande
av immissionsreglerna skulle verka i hög grad förlamande för industrin och
att sådana verkningar borde förebyggas genom ett koncessionssystem. Man
skulle kunna förmoda, att domstolarna vid bedömningen av immissionsmål
så att säga byggt in en koncessionsprincip — att de inte utan stöd av skriven
lag velat medverka till att spoliera värden genom en obetingad användning
av förbudssanktionen. Att domstolarna ålägger innehavare av immitterande
anläggningar att vidta åtgärder för att nedbringa olägenheter av immissioner
är däremot relativt vanligt.

Huvuddelen av immissionsmålen torde gälla ersättning för skada som orsakats
genom immission. Ersättning utgår enligt praxis oberoende av om
vårdslöshet föreligger på den störandes sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

2.2 Offentligrättsliga regler

Åtgärder mot immissioner kan vidtas enligt ett flertal författningar på
olika lagstiftningsområden. Tillämpningen av dessa regler ankommer vanligen
på administrativa myndigheter.

När statsmakterna omkring mitten av 1800-talet började uppmärksamma
de problem som industriella immissioner medförde, var det naturligt att man
i första hand sökte bemästra svårigheterna genom politirättsliga föreskrifter.
Vad som trädde i förgrunden var hälsovårdssynpunkten. Hälsovårdslagstiftningen
blev därför ett verksamt medel att komma till rätta med svårigheterna.
Alltjämt finns det i hälsovårdslagstiftningen regler av grundläggande
betydelse för immissionsproblemen.

Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) innehåller en rad materiella
bestämmelser, som går ut på att hindra att sanitär olägenhet uppkommer.
Det finns sålunda bestämmelser om olika slag av byggnader, lokaler,
inrättningar och åtgärder, t. ex. om bostäder, samlingslokaler, hotell och
pensionat, vattenförsörjning, avloppsväsende, renhållning, åtgärder mot
ohyra, råttor och möss, hållande av djur, anläggningar och upplag för industriell
verksamhet m. m. För att trygga efterlevnaden av hälsovårdsstadgans
bestämmelser får hälsovårdsnämnd ingripa med råd, förelägganden och i
sista hand förbud. I fråga om vissa slag av anläggningar och upplag för industriell
verksamhet gäller att de inte får inrättas eller anordnas eller så
ändras med avseende på utförande eller driftsätt att ökad sanitär olägenhet
kan uppkomma om inte hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill.
Utöver hälsovårdsstadgan gäller lokala hälsovårdsordningar, som antas
av kommunernas fullmäktige. Vidare kan hälsovårdsnämnd för särskilda
fall meddela de föreskrifter som anses nödvändiga för att förebygga eller
undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet.

På det regionala planet övervakas hälsovården av länsstyrelsen. Högsta
tillsynen över hälsovården i riket tillkommer socialstyrelsen och veterinärstyrelsen
med den fördelning mellan dem som anges i de båda ämbetsverkens
instruktioner.

Också byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan den
30 december 1959 (nr 612) tillhandahåller flera viktiga och effektiva medel
att förebygga och minska olägenheter i form av luftförorening, buller och
andra immissioner. Vad som här träder i förgrunden är bestämmelserna om
planläggning av marks användning för bebyggelse. Några allmänna principer
förtjänar här särskilt understrykas. Sålunda får till tätbebyggelse inte
användas mark, som från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln,
möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp eller faran för vattenförorening
eller eljest från allmän synpunkt inte är lämpad för sådan bebyggelse.
Vidare skall områden med bebyggelse med särskilt värde från
historisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt såvitt möjligt bevaras.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Man skiljer i byggnadslagstiftningen mellan översiktlig planläggning, som
sker genom generalplan och i vissa fall regionplan, samt detaljplanläggning
som sker genom stadsplan och byggnadsplan. Byggnadsverksamheten inom
område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan kan regleras genom
utomplansbestämmelser. Den översiktliga planeringen anger grunddragen
för markens användning för olika ändamål, såsom för tätbebyggelse, viktigare
trafikleder och andra allmänna platser, specialområden, friluftsliv
m. m. och tjänar till ledning för den efterföljande detaljplaneringen.

För städer och stadsliknande samhällen sker den närmare detaljplanläggningen
i princip genom stadsplan. Den utmärker byggnadskvarter, allmänna
platser och specialområden, såsom järnvägs- och andra trafikområden,
skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden
och vattenområden. Med skyddsområde avses i byggnadslagstiftningen
mark intill anläggningar som själva kräver skydd, t. ex. en sjö som används
som vattentäkt och därför måste skyddas mot föroreningar. Säkerhetsområde
är avsett för anläggningar, som medför fara av allmän art, t. ex.
elektriska starkströmsanläggningar. Vid uppgörandet av stadsplan skall
bl. a. tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt
sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas, att
erforderlig trygghet mot brandfara vinns samt att hänsyn tas till de fordringar
som bör uppställas från sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.

Som redan har framgått kan i generalplan eller stadsplan bestämmas, att
mark skall undantas från enskilt bebyggande för att man på så sätt skall
åstadkomma ett skydds- eller säkerhetsområde kring en viss anläggning,
t. ex. en motorväg, en flygplats, eller en atomenergianläggning. Byggnadslagen
innehåller emellertid också särskilda föreskrifter om förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret eller luftfarten och om förbud mot bebyggelse
i närheten av atomenergianläggningar. Enligt dessa bestämmelser
får man i närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än
staten tillhörig flygplats för allmänt bruk inte företa nybyggnad eller vissa
andra åtgärder, om därigenom befästningens eller flygplatsens användning
för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret
eller flygfarten. Länsstyrelsen kan dock medge undantag, när synnerliga
skäl föreligger. Utan länsstyrelsens medgivande får nybyggnad ej heller äga
rum inom område i närheten av atomenergianläggning, där det kan antas
föreligga risk för skadlig strålning från anläggningen. Dessutom kan länsstyrelsen
förordna att dessa förbudsföreskrifter skall äga motsvarande tilllämpning
redan när beslut har meddelats om att anlägga eller utvidga befästning
eller statlig flygplats eller tillstånd lämnats att anlägga annan
flygplats av ifrågavarande slag eller atomenergianläggning.

I byggnadsstadgan finns ett flertal regler om byggnaders yttre och inre
beskaffenhet, om ordnandet av tomt etc. Så föreskrivs exempelvis, att eldstäder
och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationslokaler,

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

sopnedkast, ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp, bränsleförråd
och dylikt skall anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller
sanitär olägenhet inte uppkommer. Byggnad skall vidare underhållas så att
brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad inte uppstår. Skylt eller annan
fast anordning skall vara utförd så, att den fyller skäliga anspråk på
prydlighet och ej inverkar störande på trafiken eller för närboende. Upplag
får inte anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycksfall,
skymmer sikten för trafiken eller närboende, vanpryder omgivningen eller
på annat sätt vållar olägenhet av betydelse. Tomt skall hållas i vårdat skick
vare sig den tagits i anspråk eller inte.

För att möjliggöra kontroll över att byggnadsföretag inte strider mot
gällande planer och föreskrifter föreskrivs i stor utsträckning skyldighet
att söka byggnadsnämndens tillstånd — byggnadslov. Sådant tillstånd
fordras inte bara för nybyggnad utan också för åtgärder av annat slag, såsom
vissa ändringar av byggnad, inrättande av upplag in. in.

Naturvårdslagstiftningen är ett annat område där man ingripit med bestämmelser
till skydd för den yttre miljön. De inledande bestämmelserna
i naturvårdslagen den 11 december 196b (nr 822) fastslår, att naturen utgör
en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas, och ålägger var och en
att visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Om skada på
naturen inte kan undvikas, skall skäliga åtgärder vidtas för att begränsa
eller motverka skadan. Ansvaret för naturvården vilar numera på statens
naturvårdsverk som central instans och på länsstyrelserna som regionala
instanser. Också kommunerna har ansvar för naturvården. Naturvårdslagen
fastslår nämligen att naturvården är en både statlig och kommunal
angelägenhet.

Naturvårdslagen innehåller flera materiella regler, som inskränker möjligheterna
att använda fast egendom för immitterande verksamhet. Genom
bestämmelserna om naturreservat och strandskyddsområde har länsstyrelsen
tillagts befogenhet att förbjuda nybyggnad, täktverksamhet, anläggningsarbeten
m. m. Enligt särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden
fordras länsstyrelsens tillstånd till täkt av sten, grus, sand eller lera
för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Länsstyrelsen kan i
vissa fall ingripa även mot arbetsföretag som inte fordrar särskilt tillstånd
enligt naturvårdslagen. Lagen innehåller också särskilda bestämmelser
till skydd mot nedskräpning i naturen.

Bland de offentligrättsliga regler som är ägnade att förebygga immissioner
märks vidare bestämmelser om vissa slag av anläggningar m. in. Flera
typer av anläggningar som innebär påtagliga immissionsrisker är underkastade
en omfattande specialreglering med ändamål bl. a. att hålla dem
under kontroll i olika hänseenden. Så är fallet med flygplatser, vägtrafikanläggningar,
järnvägsanläggningar, elektriska anläggningar och atomanläggningar.
Vid sin tillkomst blir de föremål för en kvalificerad prövning

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

i administrativ ordning. Man kan säga att för dem alla förutsätts någon
form av koncession.

Ett gemensamt drag för de anläggningar som nu har nämnts är att
mark m. m. som behövs för dem kan tas i anspråk genom expropriation. Redan
vid expropriationsförfarandet iakttas bestämmelser som kan sägas syfta
till att förebygga eller minska olägenheterna från immitterande anläggningar.
Sålunda skall tillses, att ändamålet med expropriationen utan oskälig
kostnad för den exproprierande vinns med minsta olägenhet för annan. Vid
delexpropriation skall ersättning utgå för sådant intrång som härrör
från den exproprierade delens användning. Expropriationsrättens ersättningsregler
är i ett avseende generösare än de regler som tillämpas på den
oskrivna immissionsrättens område. Man upprätthåller inom expropriationsrätten
inte något krav på att olägenheten skall gå utöver en viss toleranspunkt.
Det är tillräckligt, att immissionen medför ett intrång som nedsätter
restfastighetens värde. Å andra sidan gäller den viktiga begränsningen att
som ersättningsberättigad sakägare i expropriationsmål inte godtas annan
än ägare och nyttjare av sådan fastighet som omfattas av expropriationen.

Flygplatserna indelas i allmänna flygplatser, varmed förstås sådana som
är upplåtna till allmänt bruk, och enskilda flygplatser. För inrättande och
drift av allmän flygplats fordras enligt luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297) tillstånd av Kungl. Maj:t, om annan än staten skall utöva driften. För
de fall då staten själv skall driva sådan flygplats har någon regel om särskild
tillståndsprövning inte ansetts behövlig, eftersom det ansetts uteslutet
att något statens organ skulle anlägga en flygplats för allmänt bruk utan att
inhämta Kungl. Maj :ts medgivande. Innan allmän flygplats tas i bruk, skall
den dessutom godkännas av luftfartsstyrelsen.

Enligt bestämmelse i luftfartslagen får tillstånd att inrätta eller driva
allmän flygplats meddelas endast om hinder inte möter av hänsyn till det
allmänna. Enligt uttalanden i lagens förarbeten innebär detta, att hänsyn
skall tas också till de kringboendes säkerhet och trevnad. Denna synpunkt
kommer till klart uttryck i flera bestämmelser i luftfartskungörelsen den
24 november 1961 (nr 558). Luftfartsstyrelsen skall sålunda vid fastställande
av de fordringar som måste vara uppfyllda för att ett område skall
godkännas som allmän flygplats inte bara beakta luftfartens intresse utan
även ta hänsyn till de kringboende och till flygplatsens inverkan på landskapsbilden.
Vidare skall luftfartsstyrelsen genom föreskrifter om underhåll
och drift av allmän flygplats förebygga, att verksamheten vid flygplatsen
genom buller eller på annat sätt utövar hälsovådligt eller störande inflytande
på omgivningen.

Den som vill inrätta eller driva enskild flygplats skall anmäla sin avsikt
till luftfartsstyrelsen senast nittio dagar innan anläggningsarbeten påbörjas
eller flygplatsen tas i bruk. Styrelsen meddelar de särskilda föreskrifter för

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

inrättandet, underhållet och driften av flygplatsen som är påkallade av
hänsyn till trafiksäkerheten eller till flygplatsens inverkan på omgivningen
och kan då sådana hänsyn kräver det förbjuda att flygplatsen anläggs eller
drivs. För militära flygplatser gäller särskilda bestämmelser, som garanterar
att inte heller sådana flygplatser av betydelse från immisionssynpunkt kan
komma till stånd utan Kungl. Majrts medgivande.

I fråga om vägtrafikanläggningar finns bestämmelser i lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar och stadgan samma dag angående behandlingen
av vissa vägfrågor (vägstadgan). Frågor om byggande av allmän
väg m. m. prövas i regel av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen.
På vägväsendets område förekommer en riksplanering som vägverket handhar.
Som en allmän princip för vägbyggande gäller att väg till läge och
sträckning samt till bredd och anordning i övrigt skall byggas så, att ändamålet
med vägen utan oskälig kostnad vinns med minsta olägenhet och intrång
för annan. Samma princip återfinns i expropriationslagen den 12 maj
1917 (nr 189) och i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Innan väg byggs, skall alltid arbetsplan för vägen upprättas. Därvid skall
särskilt iakttas att onödigt intrång för fastighet undviks och att nödig hänsyn
tas till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen. Den normala
ordningen är att planen utställs för granskning, med angivande av viss tid
inom vilken anmärkningar kan framställas, och att frågan om fastställelse
sedan ankommer på vägverket. I vissa fall skall frågan hänskjutas till
Kungl. Maj:t. När arbetsplan för väg har fastställts genom lagakraftägande
beslut, kan vägföretaget sägas vara koncessionerat.

Mark för allmän väg kan tas i anspråk — förutom genom expropriation —
med stöd av bestämmelserna om vägrätt i allmänna väglagen. Vägrätt karakteriseras
som en till tiden obegränsad nyttjanderätt som upphör endast om
vägen indras. För vägrätt utgår ersättning efter i princip samma grunder
som vid expropriation. Fastighetsägaren är sålunda berättigad till ersättning
av väghållaren både för upplåtelse av mark till väg och för annat intrång
som orsakas av vägens byggande och begagnande, om det inte avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Motsvarande rätt till
ersättning för intrång tillkommer innehavare av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten. Om vägs framdragande över fastigheten
föranleder synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller viss del därav,
är ägaren berättigad fordra, att fastigheten eller delen löses. Till intrång som
orsakas av vägens begagnande är otvivelaktigt att hänföra bullerstörningar,
luftföroreningar och annat besvär från trafik på vägen. Det finns alltså
möjlighet för fastighetsägare att med stöd av väglagen få ersättning för sådana
störningar. Den viktiga begränsningen gäller dock att endast ägare
och nyttjare av sådan fastighet som fått avstå mark till vägen anses berättigad
att framställa anspråk enligt dessa regler.

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Enligt bestämmelse i lagen om allmänna vägar får byggnad inte uppföras
på närmare avstånd än tolv meter från vägbanas mitt. Avståndet kan
genom föreskrift av länsstyrelsen ökas till 30 meter. Vägsakkunniga har
föreslagit att avstånden ökas till 12 resp. 50 meter från vägområdet (SOU
1968: 17 s. 17). Bestämmelsen i väglagen har tillkommit av hänsyn till trafiksäkerheten
men tillgodoser även sanitära intressen, t. ex. genom att hålla
bostadsbebyggelse på ett visst avstånd från bullrande trafik. Sådana störningar
i form av buller, luftförorening, ljus m. m. som kan förekomma från
en väganläggning kräver ofta ett större byggnadsfritt område än 30 meter,
om olägenheter för närliggande bebyggelse skall undvikas. Till ledning vid
planläggning för motorvägar har rekommenderats byggnadsfria avstånd,
s. k. frizoner. Skapandet av sådana frizoner medför stora kostnader för
det allmänna i form av marklösen och intrångsersättningar.

Järnväg för allmän trafik förutsätter för sin tillkomst ett av Kungl. Maj :t
meddelat beslut, över enskild järnväg utövar vägverket viss kontroll, som
i första hand är inriktad på att trygga trafiksäkerheten men som också
torde ha betydelse som medel att förebygga och undanröja störningar från
anläggningen. Regler av intresse från immissionssynpunkt ges vidare i
lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av
järnvägs drift.

De elektriska störningarna reglerades i lag redan genom lagen den 27
juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
som efter betydande ändringar fortfarande gäller. Nyligen har
emellertid ellagstiftningsutredningen lagt fram förslag till ny lagstiftning
i ämnet (SOU 1966: 39) och förslag till lagstiftning om radiostörningar
(SOU 1966:22). 1902 års lag innehåller regler om koncession. För framdragande
av elektrisk starkströmsledning fordras tillstånd av Kungl.
Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar, dvs. i regel av kommerskollegium.
Tillstånd kan ges i form av linjekoncession eller områdeskoncession
och meddelas för viss tid. Därvid kan föreskrivas sådana villkor för
anläggningens utförande och nyttjande som av säkerhetsskäl eller eljest är
påkallade från allmän synpunkt. Sådana villkor torde i och för sig kunna
avse immissionsförebyggande åtgärder. Lagen innehåller bestämmelser om
åtgärder mot inverkan av elektrisk ström och ersättning för skada genom
sådan inverkan. Reglerna är av intresse från immissionssynpunkt. Bl. a.
träffar man här på det förhållandet att prioriteten uttryckligen tillerkänns
betydelse i immissionssammanhang.

Atomanläggningarna, som kan ge upphov till en immission av mycket
speciell och ytterst farligt slag, nämligen den joniserande strålningen, har
blivit föremål för en omfattande lagstiftning. Enligt atomenergilagen den
1 juni 1956 (nr 306) föreligger tillståndstvång för den som vill förvärva,
inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran, plutonium
eller annat ämne, som används som atombränsle i atomreaktor, eller för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ening vari sådant ämne ingår. Tillstånd lämnas av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer. Sådant tillstånd fordras också för att
uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning
av ämne som nyss angetts. Tillstånd kan förenas med villkor som påkallas
av säkerhetsskäl, t. ex. föreskrift att atomreaktor skall ligga på visst avstånd
från närmaste tätbebyggelse. Delegationen för atomenergifrågor utövar
tillsyn i fråga om efterlevnaden av lagens regler.

Enligt strålskyddslagen den H mars 1958 (nr 110) fordras tillstånd av
statens strålskyddsinstitut för att bedriva radiologiskt arbete. Sådant tillstånd
kan meddelas generellt för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,
institutioner eller företag. Tillstånd enligt strålskyddslagen fordras inte
för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen. Också strålskyddsinstitutet
kan i samband med tillstånd meddela särskilda föreskrifter som
fordras för strålskyddet och kan även senare, när det är påkallat, uppställa
nya eller ändrade villkor eller föreskrifter eller helt återkalla meddelat
tillstånd.

I atomansvarighetslagen den 8 mars 1968 (nr 45) regleras frågor om ersättning
för atomskada. Sådan skada som orsakas genom atomolycka i atomanläggning
skall enligt huvudregeln ersättas av innehavaren av anläggningen.
Ersättningsansvaret är i princip strikt och begränsat till vissa i lagen
angivna belopp. I sista hand skyddas de skadelidande genom statsgaranti.

Risken för immissioner i form av joniserande strålning torde med hänsyn
till den reglering och övervakning som finns på området kunna betraktas
som ganska ringa. Enligt den tekniska sakkunskapen föreligger inte heller
någon stor risk för omfattande olyckshändelser i samband med driften av
atomanläggningar. Det finns emellertid en beredskapslag som träder i tilllämpning,
om radioaktiva ämnen från atomanläggning skulle spridas i sådan
mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten, nämligen
lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
in. m. Det är främst länsstyrelserna som har att sörja för att behövliga
åtgärder vidtas.

Även inom andra lagstiftningsområden än de nu berörda finns regler, som
är utformade med tanke på bl. a. förorenings- och bullerproblem. Här kan
erinras om de bestämmelser som finns i vägtrafikförordningen, allmänna
ordningsstadgan, lokala ordningsstadgan och hamnordningar.

2.3. Regler om skydd mot vattenförorening

I detta avsnitt behandlas den särskilda lagstiftning som har funnits på
vattenvårdens område sedan början av 1940-talet. De huvudsakliga bestämmelserna
finns i 8 kap. vattenlagen. Där skiljer man mellan två typer av
avloppsvatten, nämligen kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Till
kloakvatten hänförs spillvatten och flytande orenlighet från bostäder och

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

verksamhet som inte är att hänföra till industriell rörelse, medan industriellt
avloppsvatten utgörs av spillvatten och flytande orenlighet från sådan rörelse.
I princip råder betydligt strängare bestämmelser beträffande det senare
slaget av avloppsvatten än i fråga om det förra. Lagen förbjuder i princip
inte utsläpp av kloakvatten, även om det orsakar förorening. Den som
avleder kloak vattnet är emellertid skyldig att vidta de åtgärder till motverkande
av förorening som med hänsyn till beskaffenheten av vattenområdet
och förhållandena i övrigt kan anses påkallade från allmän synpunkt.
Efter lagändringar år 1956 gäller att utsläpp av kloakvatten i regel inte får
ske utan föregående slamavskiljning (låggradig rening). Vidare råder förbud
mot att avleda ett par från föroreningssynpunkt särskilt farliga typer av
kloakvatten, om det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Efter ytterligare
skärpning av bestämmelserna år 1964 gäller förbud mot att i recipient
som utnyttjas för vattenförsörjning släppa ut kloakvatten som kan medföra
att smitta sprids eller som kan vara farligt på annat sätt från hälsosynpunkt.

I fråga om industriellt avloppsvatten är bestämmelserna avfattade som
ett principiellt förbud mot utsläpp som orsakar olägenhet av någon betydelse
från allmän eller enskild synpunkt. Från förbudet görs dock undantag
för det fall att föroreningens förebyggande »prövas kräva åtgärder, som ej
skäligen kunna fordras». Bestämmelsernas reella innebörd är därför att
förorening genom industriellt avloppsvatten kan tillåtas äga rum, under
förutsättning att företagaren vidtar alla de förebyggande åtgärder som prövas
skäliga med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Fråga
om tillstånd till utsläpp prövas av vattendomstol i första instans.

Även om vattendomstolen skulle finna att reningsåtgärder inte skäligen
kan krävas, får domstolen inte tillåta utsläppet, om detta skulle medföra att
fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna
intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj :t kan dock, efter
hemställan av vattendomstolen, medge dispens med hänsyn till fabrikens
betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Reglerna om åtgärder mot vattenförorening vilar på grundtanken att den
som avleder avloppsvatten i första hand själv skall bedöma vilka åtgärder
som fordras mot förorening och handla därefter. Han kan själv genom ansökan
till vattendomstol få prövat under vilka villkor utsläppet får ske.
Såväl det allmänna som enskilda sakägare kan instämma förorenaren till
vattendomstol med talan om förbud mot att utsläppa avloppsvatten eller om
skyldighet att vidta reningsåtgärder.

När det gäller industriellt avloppsvatten har i stor utsträckning föreskrivits
förprövningsskyldighet — koncessionstvång — för ägare av industriella
anläggningar. Genom 8 kap. 38 § fjärde stycket vattenlagen har Kungl. Maj :t
bemyndigats att meddela förbud mot att, innan frågan om åtgärder till motverkande
av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, anlägga vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

slag av fabriker eller andra industriella anläggningar. Med stöd härav har i en
särskild kungörelse, den s. k. förprövningskungörelsen den 30 november
1956 (nr 583), räknats upp ett antal fabriker och andra inrättningar, som
inte får anläggas, innan avloppsfrågan har behandlats av vattendomstolen.
Bland de förprövningsskyldiga industrianläggningarna märks anrikningsverk,
cellulosafabrik, sockerfabrik, slakteri, oljeraffinaderi samt fabrik eller
inrättning med radioaktivt avloppsvatten. Beträffande vissa andra uppräknade
industrier, vilkas avloppsvatten ansetts vara av något lägre farlighetsgrad
än de nyss angivna, gäller enligt förprövningskungörelsen att de inte
får anläggas utan att i god tid dessförinnan anmälan gjorts till länsstyrelsen.

Beträffande både kloakvatten och industriellt avloppsvatten gäller att om
föroreningen orsakar olägenhet av någon betydelse ersättning skall utgå,
såvida inte olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på
orten. Skadeståndsregeln ansluter nära till den oskrivna grannelagsrättens
regler. Kan ersättningen lämpligen uppskattas på förhand, skall det ske, om
det påfordras från någondera sidan. Det vanligaste är emellertid att ersättningsfrågan
inte aktualiseras förrän erfarenhet har vunnits av företagets
verkningar. Talan om ersättning kan då väckas genom stämning till vattendomstolen.
Ersättningsskyldighet kan föreligga även om vattendomstolen
finner att åtgärder mot föroreningen inte skäligen kan krävas och alltså tilllåter
ett förorenande av recipienten.

Avloppsföretag kommer vanligen under vattendomstolens prövning genom
ansökan av den som släpper ut eller avser att släppa ut avloppsvattnet. Av
vattendomstol meddelat tillstånd är i princip gällande mot envar för framtiden.
Med hänsyn bl. a. till vanskligheten att i förväg bedöma föroreningsverkningarna
lämnar vattenlagen emellertid vissa möjligheter att ompröva
villkor som fastställts i tillståndsbeslut.

När vattendomstolen prövar frågor om åtgärder mot vattenförorening
skall den beakta alla slag av olägenheter som kan uppkomma, också sanitära
sådana. Därvid har vattendomstolen att följa inte bara vattenlagens
regler utan också de ytterligare föreskrifter som kan vara tillämpliga enligt
hälsovårdsstadgan eller andra hälsovårdsförfattningar. Hälsovårdsnämnderna
har emellertid möjlighet och plikt att ingripa också mot vattenförorening.
Den kollision mellan vattendomstols och hälsovårdsnämnds avgöranden
som kan uppkomma löses i vattenlagen så att vattendomstols
avgörande har företräde. Vattendomstol kan ändra hälsovårdsnämnds
beslut i både skärpande och mildrande riktning. Å andra sidan kan hälsovårdsmyndighet
i princip inte föreskriva något som avviker från vattendomstols
beslut. Från sistnämnda regel finns dock ett undantag som innebär
att vattendomstolens beslut inte hindrar länsstyrelsen att meddela föreskrifter
som föranleds av särskilda omständigheter. Tanken bakom bestämmelsen
är att länsstyrelsen skall kunna meddela provisoriska föreskrifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

när extraordinära förhållanden påkallar ett snabbt ingripande för att t. ex.
motverka hälsorisker.

När bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening tillkom, gjordes
inget undantag för redan befintliga avloppsanläggningar. Likaså är de
genom 1956 års lagändring skärpta reglerna gällande också när utsläpp
av avloppsvatten redan pågick vid reglernas ikraftträdande. Det allmänna
eller skadelidande sakägare kan alltså föra talan mot anläggning som släpper
ut avloppsvatten oavsett hur länge utsläppet har pågått. Lagstiftaren
har dock förutsatt att när villkoren för företaget prövas rimlig hänsyn skall
tas till att anläggningen tillkommit vid en tid då föroreningsfrågan allmänt
ej beaktades tillräckligt.

För kontroll och tillsyn på vattenvårdens område finns särskilda organ.
Den centrala tillsynen åvilar naturvårdsverket. Länsstyrelserna har den
fortlöpande tillsynen. Det legislativa underlaget för tillsynsverksamheten
utgörs av lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag,
sjöar och andra vattenområden. Tillsynsorganen har befogenhet att meddela
råd och anvisningar angående åtgärder mot vattenförorening. Länsstyrelsen
kan meddela föreläggande om förbud eller åtgärder för att motverka
vattenförorening. Naturvårdsverket har dessutom möjlighet att föra talan
vid vattendomstol mot förorenare.

Bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen avser endast ytvattentillgångar. I
fråga om grundvatten finns särskilda regler i 2 kap. 42—68 §§ vattenlagen.
Dessa avser bl. a. frågor om förbud, tillåtlighetsprövning och koncessionstvång.
I dessa delar är reglerna av samma allmänna typ som motsvarande
regler i 8 kap. vattenlagen. Av särskilt intresse från vattenförorenings- och
immissionssynpunkt är bestämmelserna om skydd för grundvattentillgångar.
Dessa bestämmelser skärptes väsentligt år 1964. I stora drag innebär
de följande.

Till en början fastslås en allmän aktsamhetsnorm. Den skall iakttas
när man utför åtgärd som kan inverka menligt på grundvattentillgång.
Åsidosätts skälig aktsamhet, kan länsstyrelsen ingripa med förelägganden.
Länsstyrelserna har också andra befogenheter. För att trygga vattenförsörjningen
inom tätbebyggelse kan länsstyrelsen sålunda fastställa skyddsområde
omkring en grundvattentillgång och fastställa föreskrifter om vilka
åtgärder som skall vidtas inom ett sådant område för att skydda grundvattnet.
Föreskrifterna kan inte gå längre än vad markägarna är skyldiga
tåla utan ersättning. Om det behövs längre gående skydd, kan vattendomstol
på ansökan av vattentäktens ägare lägga servitut på fastigheter i grundvattentäktens
närhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

3. Tidigare reformförslag m. m.

Tanken på att lagstiftningsvägen komma till rätta med vissa immissionsproblem
är av gammalt datum. Redan i ett av sundhetskommittén år 1859
avgivet betänkande förordades efter utländskt mönster ett system med förprövning
och kontroll av särskilt uppräknade »för helsan menliga hanteringar»,
med andra ord ett koncessionssystem. Enligt detta förslag skulle
magistraten och länsstyrelsen vara koncessionsmyndigheter. Betänkandet
kom att delvis ligga till grund vid utarbetandet av 1874 års hälsovårdsstadga,
som var den första i sitt slag. Det förordade koncessionssystemet
genomfördes emellertid inte.

Efter flera framställningar i riksdagen i början av 1900-talet fick den s. k.
dikningslagskommittén i uppdrag att verkställa utredning om åtgärder för
att förebygga vatten- och luftföroreningar. 1915 avlämnade kommittén ett
betänkande med förslag till lag angående vatten- och luftförorening m. m.
Kommittén förklarade sig ha funnit, att frågan om åtgärder mot vattenförorening
och frågan om åtgärder mot förorening av luften ägde sådant
inbördes sammanhang att båda frågorna borde behandlas i ett gemensamt
lagförslag.

Kommittén ansåg, att ett generellt förbud mot förorening av luft och
vatten var otänkbart i fråga om industriella anläggningar. För industrins
fortbestånd måste sådan förorening i viss mån tolereras, men i allmänhetens
intresse måste tillses att föroreningen i varje särskilt fall inte blev
större eller svårare än omständigheterna nödvändiggjorde. I lag borde därför
påbjudas, att inom rimliga gränser alla till buds stående anordningar
och säkerhetsfrågor skulle vidtas för att förebygga eller inskränka förorening.
Genom opartisk myndighet borde fastslås, inom vilka gränser förorening
fick äga rum. Om en industriell anläggning trots iakttagande av
föreskrivna anordningar medförde så stora olägenheter att den skadelidande
inte enligt grannelagsrättens allmänna grunder kunde anses skyldig att
utan vidare tåla dem, behövde driften inte nödvändigtvis förbjudas. Mot
erläggande av skadestånd borde anläggningens innehavare ändå kunna få
rätt att behålla anläggningen. Endast i yttersta nödfall borde driften förbjudas.
Kommitténs förslag utmynnade i koncessionstvång för vissa industriella
anläggningar. Vidare föreslog kommittén att en särskild myndighet
— vatteninspektionen — skulle inrättas för att ta hand om frågor som
gällde vatten- och luftförorening. Dikningslagskommitténs förslag ledde
emellertid inte till någon lagstiftning. En bidragande orsak härtill torde
ha varit den dyrbara förvaltningsapparat som förslaget förutsatte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Efter förslag av särskilda sakkunniga, som tillkallats år 1936, genomfördes
däremot 1939 och 1941 vissa regler till skydd för grundvatten resp.
för ytvatten. De sakkunniga hade också vidtagit förberedande åtgärder för
utredning om luftförorening. Utredningen i denna del fullföljdes emellertid
inte.

I 1960 års jordabalksförslag har 3 kap. rubriken »Om rättsförhållanden
mellan grannar». Kapitlet inleds med en allmän regel om att var och en är
skyldig att vid utnyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn
till granne. Enligt motiven åsyftas här i första hand fastigheter som
gränsar till A^arandra, men regeln är avsedd att tillämpas i fråga om alla
fastigheter i sådant grannskap att åtgärder som Aådtas på endera kan inverka
på den andra.

Enligt den grundläggande regeln för gränsen mellan tillåtna och otillåtna
immissioner skall ingen få nyttja fast egendom på sådant sätt att granne
utsätts för buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt
utöver vad i orten är eller kan påräknas bli vanligt, om inte besväret
ändå bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga
förhållanden eller till dess ringa betydelse. Ortsrmnligheten tillmäts alltså
stor vikt men får inte avgörande betydelse för en immissions tillåtlighet.
Sålunda är en immission som går utöver det ortsvanliga tillåten, om den bör
tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden
eller om den är av ringa betydelse. Lagberedningen tillmäter också prioriteten
och passiviteten betydelse, särskilt den senare, som i Aissa fall ges
samma A^erkningar som en koncession. Reglerna om koncession är utformade
som en möjlighet att söka koncession för den som vill trygga sig för opåräknade
rättsanspråk men inte som något koncessionstvång. Reglerna skyddar
framför allt industriidkare mot krav på att Aerksamheten skall nedläggas.
Ersättning för skada och olägenhet genom immission utgår enligt lagberedningen
oberoende av visad vårdslöshet från den störandes sida.

Enligt det utkast till lag om grannelagskoncession, som är intaget i lagberedningens
betänkande 1947, skall för koncessionsfrågornas handläggning
inrättas en särskild, för hela riket gemensam nämnd, som i fråga om
arbetsuppgifter och annat i mycket påminner om en domstol. Att fastighets
användning inte orsakar större besvär än granne är skyldig att tåla enligt
jordabalksförslaget är principiellt en förutsättning för meddelande av koncession.
Saknas denna förutsättning, skall koncessionsmyndigheten prÖA’a,
om bristen kan avhjälpas genom lämplig åtgärd. Kan det ske, skall tillstånd
meddelas under villkor att åtgärden vidtas. I annat fall skall ansökningen
i princip avslås.

Vid remissbehandlingen av lagberedningens förslag till reglering av iinmissionsproblemen
utsattes förslaget för stark kritik på flera grundläggande
punkter. Särskilt framhölls, att det numera framstår som en samhällsuppgift
att vaka över att det inte förekommer immissioner som medför ska -

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

de verkningar av betydelse och att det inte kan anses tillfredsställande att,
i enlighet med lagberedningens intentioner, begränsa en lagstiftning om
immissioner till att i huvudsak avse en reglering enskilda emellan.

Flygbullerutredningen, som tillkallades 1956 för att behandla de problem
av olika slag som uppkommit och kunde beräknas uppkomma genom flygbuller,
avlämnade 1961 betänkandet »Flygbuller som samhällsproblem»
(SOU 1961: 25).

Betänkandet innehåller förslag till riktlinjer för den sanitära bedömningen
av flygbullret. Frågan om den rättsliga behandlingen av skador genom
flygplatsbuller måste enligt utredningen lösas tillsammans med övriga frågor
om s. k. storimmissioner. Utredningen har därför avstått från att framlägga
ett eget definitivt förslag till reform i detta avseende och föreslår i
stället att frågan tas upp till behandling gemensamt med behandlingen av
störningar på grund av storimmissioner över huvud. Utredningen utvecklar
emellertid närmare sina synpunkter på en rättslig reglering av flygplatsbullrets
problem. Till en början konstateras, att gällande immissionsregler, särskilt
vad angår förbudssanktionen, inte är avpassade för att komma till rätta
med så omfattande grannskapsstörningar som flygplatsbullret ej minst i
jetåldern kan medföra. En särskild administrativ reglering av flygplatsimmissionerna
framstår för utredningen som önskvärd. Utredningen uttalar
sig för ett koncessionssystem och betonar att ett koncessionsförfarande förutsätter
tillgång till allsidig sakkunskap för bedömning av de komplicerade
problem som kan uppkomma. Vidare förordar utredningen att det snäva expropriationsrättsliga
sakägarbegreppet överges. Samtliga intressenter som
kan beräknas bli störda utöver ett visst mått bör få tillfälle att begära ersättning
i ett sammanhang, oavsett om de stördas fastigheter tagits i anspråk
för flygplatsändamål. Som expropriationsgrund bör vidare tas upp en
rätt att vid expropriation för flygplatsändamål expropriera fastighet enbart
för att undanröja otillåtligt flygbuller, även om marken i och för sig inte behöver
tas i anspråk för själva flygplatsen.

I riksdagen har frågorna om luftförorening, vattenförorening och buller
ofta behandlats, särskilt under de senaste åren. I ett stort antal motioner har
krävts åtgärder av olika slag i syfte att få till stånd bättre förhållanden. När
det gäller luftförorening och buller har särskilt framhållits behovet av lagstiftning.
För att motverka ytterligare förorening av sjöar och vattendrag
har krävts att nu gällande regler skärps. Man har pekat på de ökade tekniska
möjligheter till effektivare reningsåtgärder för avloppsvatten som numera
står till buds. Vidare har yrkanden framställts om ökad forskning, planering
och övervakning på miljövårdens område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

4. Förslagens huvudinnehåll

4.1 Immissionssakkunnigas förslag

Immissionssakkunniga har gjort en allmän utredning om utformningen
av en lagstiftning om immissioner, dvs. sådana omgivningsstörningar i form
av luftförorening, buller, skakning, strålning och annat liknande som uppkommer
vid användning av fast egendom. De har vidare utrett hur man
lämpligen skall kunna skapa en rationell ordning för prövning av immissionsfrågor.
Utanför uppdraget faller flera viktiga sidor av miljövårdsproblemen,
bl. a. frågorna om vattenförorening, frågorna om störningar från
lösa saker (t. ex. problem om motorfordons konstruktion och användning)
samt frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att
förebygga immissionsrisker. De lösningar som immissionssakkunniga förordar
är emellertid sådana att de blir av betydelse också på dessa områden.

De sakkunniga har utformat de materiella reglerna om immissioner i
nära anslutning till vattenlagstiftningens bestämmelser om vattenförorening.
I övrigt har förslagen, som innehåller både civilrättsliga och offentligrättsliga
regler, utformats så att de tillgodoser behovet av aktiv offentlig
medverkan i arbetet med att lösa immissionsproblemen och hålla dem under
kontroll. Som grundläggande led i det föreslagna kontrollsystemet ingår
dels regler om koncessionsplikt och annan obligatorisk förprövning beträffande
immitterande anläggningar, dels regler om fortlöpande offentlig tillsyn
till skydd mot luftförorening, buller m. m.

I organisatoriskt hänseende bygger förslaget på att naturvårdsverket och
länsstyrelserna skall vara verksamma som expertorgan på hela miljövårdens
område, alltså även få hand om bl. a. bullerfrågor, och nära samarbeta med
organen för samhällsplanering. Vidare föreslår de sakkunniga att vattendomstolarna
skall vara koncessionsmyndigheter och i övrigt exklusivt behöriga
domstolar i immissionsmål. Såväl frågor om tillstånd som frågor om
skadestånd skall alltså handläggas vid vattendomstol. I viktiga hänseenden
har bestämmelserna om vattenförorening samordnats med reglerna om immissioner.
Sålunda föreslås en gemensam förprövningsordning och en gemensam
tillsynsordning. Därigenom får man till stånd en helhetsbedömning
av företag som medför störningar i mer än ett hänseende, t. ex. förorenar
både vatten och luft. I några fall föreslår de sakkunniga ändringar i vattenlagstiftningen
för att få en samordning med lösningar som de sakkunniga
anser behövliga på immissionsområdet. Viktigast i detta hänseende är de
ändringar som avser att göra förprövningsordningen effektivare och snabbare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Huvudbestämmelserna om immissioner sammanförs i ett förslag till immissionslag.
Immissionsbegreppet bestäms så, att immission skall ha sitt
upphov i användning av fast egendom och innebära att omgivningen utsätts
för varaktig störning genom luftförorening, buller, skakning, strålning
eller annat dylikt. Reglerna blir tillämpliga på användning av de mest
skilda slag, såsom industriföretag, upplag, jordbruk, trafikanläggningar.
Bestämmelser om immitterande användning som finns i t. ex. hälsovårds-,
byggnads- och naturvårdslagstiftning blir gällande vid sidan av immissionslagen.
För att enskild skall kunna uppträda som sakägare och föra
talan med anledning av immission fordras det, att han genom äganderätt,
nyttjanderätt eller annan särskild rätt har anknytning till fast egendom,
som kan utsättas för olägenhet genom immissionen.

Ett generellt förbud mot immissioner kan enligt de sakkunnigas mening
uppenbarligen inte komma i fråga. I stället fastslår de sakkunniga den
grundläggande principen att immissioner skall förebyggas så långt detta
är praktiskt möjligt. Huvudregeln har formen av en positiv bestämmelse
om skyldighet för den som använder eller ämnar använda fast egendom för
ändamål som kan medföra immission att vara aktivt verksam för att förebygga
att immission uppkommer. Enligt förslaget skall det i sådant hänseende
åligga honom alt vidta de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått
som skäligen kan fordras. Denna allmänt hållna regel, som lämnar
stort utrymme för en fri skälighetsbedömning, kompletteras med andra bestämmelser
och för särskilt farliga fall med förbudsregler.

Om någon vill få prövat under vilka villkor han får använda fast egendom,
kan han hos vattendomstol söka tillstånd till användningen. Ett beslut
om tillstånd innebär en garanti för att den verksamhet som är föremål
för tillståndet inte behöver upphöra på den grund att den orsakar immission.

Den som orsakar olägenhet av någon betydelse genom immission blir skyldig
att ersätta skadan i den mån ej olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn
till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga
förhållanden. Ersättning utgår oberoende av culpa och oberoende av
om tillstånd lämnats till användningen.

De sakkunnigas förslag till miljötillsynslag är avsedd att ersätta 1956 års
lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Förslaget
bygger i flera hänseenden på samma principer som gällande tillsynslag. I
första hand skall man alltså söka få rättelse på frivillig väg. Den centrala
tillsynsmyndigheten har i sista hand möjlighet att väcka talan vid vattendomstol
om åtgärder eller förbud.

Enligt bemyndigande som skrivits in i immissionslagen och vattenlagen
utfärdas förprövningsbestämmelser av Kungl. Maj :t. Den förprövningskungörelse
som de sakkunniga föreslår och som bygger på 1956 års kungörelse
om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförore -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ning m. m. föreskriver prövningsskyldighet i någon form för ett stort antal
fabriker och inrättningar. Bestämmelserna är gemensamma för vattenförorenande
och immitterande företag.

4.2 Naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverket föreslår ett system för prövning av immissionsfrågor
som helt skiljer sig från den lösning som immissionssakkunniga förordar.
Utgångspunkten är att prövningsordningen bör vara densamma för ärenden
om vattenförorening och ärenden om immissioner. Enligt naturvårdsverkets
uppfattning är den avvägning som måste göras vid beslut om tillstånd till
företag som kan medföra vattenförorening eller immission uppenbarligen
inte av judiciell natur. Tillståndsgivningen måste grundas på allmänna bedömanden
av ekonomisk och teknisk art. Den bör därför ankomma på administrativ
myndighet. För att man skall få enhetlighet vid tillståndsgivningen
bör prövningen ligga på central myndighet. Naturvårdsverket
framhåller bl. a. att verket har tillgång till teknisk expertis och har överblick
över alla de förhållanden som kan inverka på koncessionsprövningen
och föreslår att prövningen förläggs till verket. Prövningen av ersättningsfrågor
bör dock även i fortsättningen anförtros åt domstol.

4.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen

I fråga om vattenvårdslagstiftningen framför naturvårdsverket önskemål
om ett flertal ändringar, som huvudsakligen går i skärpande riktning. Sålunda
förordar verket att den skillnad som i nuvarande tillåtlighetsregler
görs mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten i princip slopas. Bestämmelsen
i 8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen angående avledande av
avloppsvatten, varigenom kan uppkomma fara för spridning av smitta eller
eljest våda från hälsosynpunkt bör med hänsyn till de möjligheter som numera
står till buds att välja en från miljövårdssynpunkt lämplig recipient
avse inte blott smittofara utan också andra miljövårdssynpunkter av större
betydelse. Förbud bör införas mot att släppa ut föroreningsämne, som kan
hållas inne till rimlig kostnad, även om besvärande olägenheter inte kan
konstateras. Nu gällande förbud mot att släppa ut pressaft från siloanläggningar,
urin från djurstall, vassle och galvaniskt bad bör vidmakthållas
och ges formen av absoluta förbud med viss dispensmöjlighet. Naturvårdsverket
efterlyser mera förpliktande bestämmelser för att få till stånd en
samordnad planering av olika föroreningskällor vid ett vattenområde. Den
nuvarande regeln i 8 kap. 37 § vattenlagen om befogenhet för Kungl. Maj:t
att med hänsyn till djur- eller växtvärld eller eljest från naturskyddssynpunkt
förbjuda all förorening genom industriellt avloppsvatten inom visst
område bör enligt naturvårdsverket tillgodose också andra vitala intressen än

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dem som nu anges, såsom vattentäkt och friluftsliv, och omfatta alla slag av
avloppsvatten. I fråga om förprövningsbestämmelserna förordar naturvårdsverket
koncessionsplikt för avloppsutsläpp från större tätorter och för utsläpp
av avloppsvatten från industri i samhälles avloppsnät. Vidare föreslår
naturvårdsverket att vattenvårdslagstiftningen utvidgas till att avse vissa
företag som nu faller helt eller delvis utanför, såsom muddring, tippning,
sandsugning och vattenreglering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

5. Förslagens närmare innehåll samt remissyttranden

5.1 Allmän bakgrund till förslagen

5.1.1. Immissionssakkunniga

I skilda avsnitt av de sakkunnigas betänkande belyses behovet av lagstiftning
mot bakgrunden av den nuvarande och väntade luftföroreningsoch
bullersituationen i landet.

Beträffande luftföroreningar framhålls att mätningar av i första hand
svaveldioxid och sot har utförts under senare år i flera svenska städer,
bl. a. Stockholm, Göteborg och Västerås. Luktproblem och andra luftföroreningar
har studerats också vid vissa industrianläggningar. Sammanfattningsvis
uttalas att luftföroreningssituationen i Sverige är bättre än i
många andra högindustrialiserade länder men att den särskilt i de större
tätortsområdena försämras fortlöpande. I Stockholm och Göteborg överskrider
svaveldioxidhalterna redan den gräns som medicinsk sakkunskap
anser rekommendabel. Luktstörningar synes i vårt land vara ett allvarligare
problem än i många andra länder.

Förekomsten av bullerstörningar i vårt land är enligt de sakkunniga
ofullständigt kartlagd. Undersökningar på viktiga delområden har dock
skett, t. ex. i fråga om flygbullret och vägtrafik- och bostadsbuller. Vidare
redovisas en utredning som verkställts på initiativ av en särskild arbetsgrupp
med representanter för skilda forskningsområden. De sakkunniga
kommer till den slutsatsen att en stor del av befolkningen i dagens samhälle
störs genom buller och att bullerproblemen sanolikt rör fler människor än
luftföroreningsproblemen. Resultatet av undersökningarna ger enligt de
sakkunniga en klar anvisning om att bullerproblemen i betydande utsträckning
är knutna till trafiken, såväl vägtrafiken som luftfarten.

I fråga om framtidsperspektiven återges ett antal yttranden som infordrats
från organisationer på den industriella och kommunala sidan samt från
statens vatteninspektion. Allmänt understryks att utvecklingen går mot
en koncentrering av företagen till större enheter och färre driftsplatser.
Som exempel nämns anläggningar för uppvärmning av bostadsområden och
för sopbränning och annan förstöring av avfall. På den skogsindustriella
sidan räknar man med en väsentlig utbyggnad och nybyggnad inom de
södra delarna av landet med företagsenheter av betydande storlek och en
kombination av olika verksamhetsgrenar. Antalet mejerier och andelsslakterier
beräknas nedgå starkt till följd av att verksamheten koncentreras till
ett fåtal större anläggningar. I vatteninspektionens yttrande framhålls bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

att den strukturrationalisering som pågår inom stora delar av industrin
kan medföra koncentration till så stora enheter att utsläppen, trots alla
tänkbara tekniska åtgärder, blir så omfattande att olägenheter inte kan
undvikas. En sådan tendens märks inom cellulosaindustrin och den petrokemiska
industrin. Inspektionen betonar samtidigt att befintliga industrier
och anläggningar erbjuder de mest svårlösta problemen.

De sakkunniga anlägger själva följande allmänna synpunkter.

På senare tid har man i de flesta länder blivit alltmer medveten om de
faror för människorna och deras miljö som följer med att befolkningen
ökar och koncentreras till tätorter, industrin byggs ut och läggs om till nya
produktionsformer, energiförbrukningen mångdubblas, trafikapparaten
sväller och samhället även i övrigt snabbt förändras. Det gäller här faror
och problem av skilda slag. Till de mera uppmärksammade hör frågorna om
vatten- och luftförorening, buller och andra liknande störningar. De problem
som gör sig gällande på dessa områden rör många människor nära och måste
angripas från skilda utgångspunkter, bl. a. medicinska, sociala, tekniska och
ekonomiska. De medför också, att lagstiftningen och rättstillämpningen
ställs inför besvärliga avvägningar och avgöranden. De rättsliga frågorna
har helt naturligt lösts på skilda sätt i olika länder. Men lösningarna visar
också upp gemensamma drag. Under de senaste åren har man utomlands
särskilt haft intresset riktat på att åstadkomma en effektiv luftvårdslagstiftning.
I flera länder, bl. a. England, Frankrike, Norge och Västtyskland,
har man nyligen fått viktiga tillskott till reglerna på detta område. Samtidigt
finns en klar tendens att bullerfrågorna tilldrar sig ökat intresse som samhällsproblem.
Även här har lagstiftaren varit verksam, exempelvis i England
och Schweiz. Både luftförorenings- och bullerproblemen har för övrigt
också tagits upp till behandling på ett internationellt plan. Av särskilt
intresse från lagstiftningssynpunkt är det arbete som har bedrivits i Europarådets
regi.

Enligt de sakkunnigas mening kan det inte anses tillfredsställande att —
som lagberedningen föreslagit — begränsa lagstiftningen till att i huvudsak
avse en reglering enskilda emellan. Det är en samhällsuppgift att vaka över
att det inte förekommer immissioner som medför allmänna skadeverkningar
av någon betydelse.

Vad som här träder i förgrunden är uppkomsten av verkligt stora immissionsfall,
som sträcker sina verkningar över vidsträckta områden med
många enskilda sakägare. Det finns exempel på luftförorenande anläggningar
— både redan uppförda och blott planerade — som kan beräknas
sprida förorening över ganska många kommuner, kanske t. o. m. i olika län.
Indirekt kan negativa verkningar inträda även därutöver. Den trakt som
direkt berörs framstår måhända som det naturliga rekreationsområdet för
befolkningen i städer på ganska långt avstånd därifrån.

Jämförbara fall förekommer också på bullerområdet. Visserligen har im -

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

missionerna där knappast lika stor verkningskrets som i de största luftföroreningsfallen.
Bullret från en flygplats kan dock beröra mycket betydande
delar av flygplatsens omgivning. Även andra trafikanläggningar kan
ge upphov till vad man har skäl att beteckna som storinnnission, t. ex.
en modern motorväg som dras fram genom tätbebyggelse.

Emellertid ger sig också en annan tendens till känna. Det är inte bara så,
att immissionerna från stora anläggningar ökar i verkningsgrad och omfattning
och att antalet stora anläggningar stiger i anslutning till den allmänna
utvecklingen mot större företagsenheter. Strukturförändringarna
inom näringslivet och befolkningsomflyttningen mellan olika landsdelar
innebär samtidigt, att bebyggelse, industri, trafikanläggningar etc. alltmer
koncentreras till vissa regioner av vårt land — till storstadsområdena och
landets övriga expansiva områden. Detta medför i och för sig uppenbara
risker från immissionssynpunkt.

En tendens som förtjänar särskilt uppmärksammas är att det för städerna
alltmer framstår som en kommunal uppgift att ordna värme- och
varmvattenförsörjningen inom tätbebyggda områden. Utvecklingen går mot
att vi där i stället för många små uppvärmningsenheter får stora värmecentraler,
drivna i kommunal regi eller av särskilda samfälligheter. Denna
utveckling bör bli till fördel från luftföroreningssynpunkt, om den hålls
under lämplig offentlig kontroll.

De sakkunniga framhåller att lösningarna av problemen måste sökas efter
flera olika linjer och nämner bl. a. samhälls- och bebyggelseplaneringen.
Hur viktig denna sida av saken än är, kan den dock inte lösa mer än en del
av problemen. Det är sålunda omöjligt att på planstadiet förutse hur utvecklingen
kommer att gestalta sig i avgörande detaljer, t. ex. i fråga om en
speciell anläggnings farlighetsgrad från immissionssynpunkt, möjligheterna
att motverka immission genom tekniska anordningar etc.

De sakkunnigas slutsats blir att en modern immissionslagstiftning har
stora uppgifter att fylla och att en grundläggande tanke vid dess utformning
måste vara att tillgodose behovet av en aktiv offentlig medverkan i arbetet
med att lösa immissionsproblemen och hålla dem under rättslig kontroll.
Samtidigt framhåller de sakkunniga att lagstiftningsfrågan är förenad
med betydande organisatoriska problem.

5.1.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Behovet av en rättslig reglering av immissionsfrågorna understryks av
flera remissinstanser, däribland vattenöverdomstolen, byggnadsstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, naturvårdsnämnden, flera länsstyrelser, advokatsamfundet,
teknologföreningen, TCO, SACO och Aktiebolaget Atomenergi.

Vattenöverdomstolen framhåller sålunda att den fortgående strukturrationaliseringen
inom näringslivet och koncentrationen av befolkningen till

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

allt större tätorter kan medföra allvarliga faror för den framtida livsmiljön
i landet och att det därför är angeläget att åtgärder snarast vidtas för att
så långt som möjligt undanröja eller åtminstone begränsa dessa faror.

Byggnadsstyrelsen uttalar att det från de synpunkter styrelsen har att
företräda är angeläget med en rättslig reglering av hithörande problem,
särskilt beträffande storimmissionerna. Hur effektivt planering och byggnadsnormering
än arbetar kommer det enligt styrelsen alltid att kvarstå
vissa problem som faller utanför ramen härför och kräver lagstiftning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att den betydande befolkningstillväxten
i städer och tätorter, den fortsatta industriella utbyggnaden
och utvecklingen på kommunikationsområdet med utbyggnad av
flygplatser och motorvägar på senare år i allt högre grad har accentuerat
behovet av en allmän lagstiftning på immissionsområdet. Utvecklingen
medför att ett effektivt rättsskydd mot immissioner inte kan erhållas inom
grannelagsrättens snäva ram. Det fordras en reglering av offentligrättslig
natur som möjliggör en fortlöpande tillsyn från det allmännas sida.

Att samhällets utveckling ökat angelägenheten av lagstiftning framhåller
också länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län. Den förra anför att
den reglering av hithörande problem som kommit till uttryck inom byggnads-,
hälsovårds-, naturvårds- och vattenlagstiftningen inte är så utformad
att den tillgodoser dagens krav på lösningar av konfliktsituationer och avvägningsfrågor
av varierande art vare sig från allmän eller enskild synpunkt.
En lagstiftning i ämnet med både offentligrättsliga och civilrättsliga
regler är därför påkallad.

Naturvårdsnämnden finner det uppenbart att en modern immissionslagstiftning
har stora uppgifter att fylla vid sidan av de betydelsefulla insatser
som sker i samband med samhälls- och bebyggelseplanering.

Växtskyddsanstalten har genom insyn i de ofta komplicerade problem
som uppstår i samband med immissionsbetingade vegetationsskador fått
ett starkt intryck av att en rättslig reglering av immissionsfrågorna är av
nöden.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån anser det uppenbart att skärpta lagstiftningsåtgärder
mot immissioner måste komma till stånd. Teknologföreningen
menar att immissionerna, särskilt luftförorening och buller, blivit ett så
allvarligt samhällsproblem att lagstiftning på området är ofrånkomlig.

överståthållarämbetet uppger att ämbetet bl. a. i sin plangranskande verksamhet
har kunnat iaktta immissionsfrågornas alltmer ökade betydelse.
Speciellt har därvid buller från vägar och industrier samt luftföroreningsfrågorna
vållat bekymmer inom Stockholmsområdet. Även om den översiktliga
planeringen ger inte oväsentliga möjligheter till immissionsförebyggande
verksamhet måste konstateras att ökade resurser och maktmedel
fordras. Hur effektivt planeringen än arbetar, kvarstår problem som
antingen inte kan förutses eller också faller utanför planeringens räckvidd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Det är främst för dessa fall en lagstiftning krävs. Liknande synpunkter
anförs av länsstyrelsen i Stockholms län.

Aktiebolaget Atomenergi understryker behovet av eu lagstiftning som leder
till likformig bedömning av immissioner orsakade av utsläpp såväl i
vatten som i luft.

I flera remissvar framhålls att behovet av en modern immissionslagstiftning
på ett klart sätt redovisats i betänkandet.

En avvikande mening om behovet av lagstiftning på området framförs av
lantbruksförbundet, som tvivlar på nyttan av en lagreglering av immissionsfrågorna
utöver vad som ligger i själva koncessionsidén. Allmänna principregleringar
innebär, menar förbundet, strängt taget ingenting annat än att
man i generella regler söker sammanfatta de normer domstolspraxis följer.
Detta betyder att man begränsar det fria skön som domstolarna ofrånkomligen
måste ha i dessa starkt varierande fall. Man riskerar alltså att binda
domstolarna och göra rättstillämpningen stel och eftersläpande. Skall en
lagstiftning genomföras på immissionsområdet, tillstyrker förbundet emellertid
att så sker enligt principerna i immissionssakkunnigas förslag.

5.1.3. Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen

Inledningsvis erinrar naturvårdsverket om att bestämmelserna om vattenförorening
i 8 kap. vattenlagen skärpts 1956 och 1964. Skärpningarna har
verkat positivt. I betydande omfattning har reningsåtgärder vidtagits.
Kraven på reningsgrad har höjts väsentligt. Avvägningen mellan ekonomiska
krav och vattenvårdens behov har emellertid länge utfallit till nackdel
för vattenvården. Ett betydande saneringsbehov kvarstår därför. Bebyggelsens
koncentration till tätorter och till stora tätortsregioner, industrins
snabba expansion och det starkt ökade behovet av fritidsområden
medför vidare högre fordringar på reningsåtgärder för att minska den
utsläppta mängden organisk substans och smittoförande organismer. Ökade
insikter om riskerna av olika giftämnen har dessutom visat på åtskilliga nya
problem.

Naturvårdsverket finner det numera uppenbart att miljöförstöringen på
sikt leder till ekonomiska förluster som sannolikt — även om de är svåra
att mäta — i de flesta fall överstiger de besparingar som man gör på kort
sikt om miljövården eftersätts. De efter hand ändrade förutsättningarna för
vattenvårdens bedrivande och de ökade finansiella och tekniska möjligheterna
att föra en mer aktiv miljövårdspolitik motiverar enligt naturvårdsverkets
mening en översyn av nuvarande lagstiftning. Härtill kommer att
det på åtskilliga punkter framkommit särskilda behov att överväga ändrade
eller kompletterande bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.1.4. Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Remissinstanserna är ense med naturvårdsverket om att en översyn av
vattenvårdslagstiftningen är påkallad. I allmänhet understryker man att
reglerna behöver skärpas. Vattenöverdomstolen framhåller att domstolen
i skilda sammanhang mot bakgrund av erfarenheter inom vattenrättskipningen
påpekat behovet av ett bättre skydd för våra vatten. Vad domstolen
sålunda vid olika tillfällen uttalat stämmer helt överens med grundsyftet
i naturvårdsverkets framställning. Socialstyrelsen uttalar att skyddet för
våra sjöar och vattendrag i dagens läge inte är tillräckligt och att gällande
bestämmelser därför bör bringas i bättre överensstämmelse med nutida
mil j övårdskrav.

Länsingenjörers förening anför att samhällsutvecklingen under senare
tid i stor utsträckning har präglats av en omfattande bebyggelsekoncentration
till tätortsregioner, medan industrins utveckling gått mot större enheter
med ökade föroreningsrisker som följd. Samtidigt har behovet av
orörd natur och inte minst rena vatten för friluftsliv och rekreation blivit
uppenbart för alla. Den moderna tekniken har skapat förutsättningar för att
med rimliga kostnader sammanföra avloppsvatten från stora områden och
därigenom möjliggöra att känsliga och värdefulla vatten kan befrias från
förorening. Sådana regionala lösningar av avloppsfrågan främjar även
en långtgående och rationell behandling av avloppsvatten. Den omfattande
vattenvårdsplanering som för närvarande bedrivs i landet siktar ofta på sådana
storlösningar av föroreningsproblemen. Föreningen framhåller emellertid
att vattenlagstiftningens nuvarande utformning i flera avseenden inte
synes väl lämpad för vattenvårdsåtgärder i större sammanhang. Det föreligger
exempelvis svårigheter att med vattenlagens hjälp hindra utsläpp av
kloakvatten i vattenområde som skall bevaras för fritidsaktiviteter som bad
och fiske. Att återställa vattendrag som redanär starkt belastade med avloppsvatten
från befintliga industrier medför också svåra problem. Enligt föreningen
är en modernisering av vattenlagstiftningen därför angelägen från
vattenvårdssynpunkt.

Också länsstyrelsen i Hallands län samt stadsförbundet och kommunförbundet
anser att en modernisering av vattenvårdslagstiftningen framstår
som alltmer angelägen mot bakgrunden av den pågående samhällsutvecklingen.

Med hänsyn till den explosiva utvecklingen på vattenskadefronten måste
man enligt naturskyddsföreningen kräva långt gående åtgärder till vattnens
skydd med skärpning av föreskrifterna om utsläpp och om ingripande mot
underlåtenhet att följa bestämmelserna.

Några remissinstanser påpekar att åtskilligt redan uträttats och kan uträttas
inom ramen för gällande lagstiftning. Vatten- och avloppsverksföreningen
erinrar om den mycket snabba utbyggnad av kommunala renings 3

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 2S

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

verk som ägt rum under mer än ett decennium och som innebär att vårt land
internationellt sett ligger väl framme i fråga om rening av kommunalt avloppsvatten.
Detta innebär inte att föreningen motsätter sig den intensifiering
av kommunernas vattenvårdsåtgärder som är skäliga och rimliga. Också
Ingeniörsvetenskapsakademien, som helt instämmer i de principer som
kommer till uttryck i naturvårdsverkets förslag, framhåller att flera av de
konkreta syftena bör kunna nås inom ramen för gällande lagstiftning.

Vattenvärnet framhåller att även om en tidsenlig lag är aldrig så väl utformad,
kräver den en konsekvent tillämpning för att ge rätt effekt. Också
Länsingenjörers förening framhåller att omarbetning och skärpning av vattenlagstiftningen
inte ensam torde kunna åstadkomma tillfredsställande förhållanden
på vattenvårdsområdet. Härför behövs även en ökad tillsynsverksamhet.
Ett liknande uttalande görs av länsstyrelsen i Hallands län.

5.2. Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning

5.2.1. Immissionssakkunniga

Den enskildes möjligheter att effektivt bevaka sina intressen i kampen
mot immissioner har på grund av utvecklingen uppenbarligen minskats.
Både i fråga om de stora immissionsfallen och när det gäller de många små
immissionskällorna, som genom bebyggelsekoncentrationen får en stor sammanlagd
negativ effekt, är den enskildes möjligheter att påverka förhållandena
begränsade. Det kan därför inte längre komma i fråga att i princip
överlämna åt de enskilda sakägarna att ta initiativ till åtgärder mot immissionerna.
I stället måste man i första hand bygga på insatser från det allmännas
sida. Detta innebär att det behövs både civilrättsliga och offentligrättsliga
regler. Reglerna måste utformas så att de gör det möjligt för det
allmänna att aktivt medverka i arbetet med att lösa immissionsproblemen
och att utöva rättslig kontroll. Som viktiga led i kontrollsystemet bör ingå
både regler om obligatorisk förprövning av stora immissionsfall och en ordning
för fortlöpande offentlig tillsyn som inte är begränsad till de stora fallen.

En lagstiftning på immissionsrättens område måste enligt de sakkunniga
kunna tillgodose vitt skilda intressen, både allmänna och enskilda, och ge
ledning för lösning av intressemotsättningar. Vad som behövs är en allmänt
hållen lagstiftning, som kan kompletteras med föreskrifter som meddelas
i annan ordning. Behovet av flexibilitet hos reglerna måste tillgodoses.
Bestämmelserna måste kunna tillämpas både på små fall av mera alldaglig
art och på stora komplicerade fall. De bör om möjligt ha en sådan utformning
att man fortlöpande kan beakta utvecklingen inom forskning, teknik
och ekonomi. Det är enligt de sakkunniga omöjligt att utforma regelsystemet
så att det ger klara lösningar i alla dessa hänseenden. Om systemet inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

skall bli alltför invecklat och utförligt, måste det vara enkelt och schematiskt
och reglerna bygga på klara ändamålsöverväganden, som utvecklas i
lagstiftningens motiv.

Det måste enligt de sakkunniga vara en fördel både för industrin och från
allmän synpunkt att få en helhetsbedömning av samtliga olägenheter från
en viss verksamhet. Med tanke på det nära samband som råder mellan vatten-
och luftförorening framstår en sådan helhetsbedömning som nödvändig.
De sakkunniga har därför utformat de materiella reglerna om immissioner
i nära anslutning till vattenlagens regler om vattenförorening. Förslaget innebär
vidare att man får en gemensam koncessionsordning och en gemensam
ordning för prövning av rättsfrågor på dessa områden.

Det kunde med de utgångspunkter de sakkunniga sålunda har ligga nära
till hands att arbeta in immissionsreglerna i vattenlagen. Av flera skäl har
detta inte ansetts möjligt. Bl. a. framhålls att immissionsområdet uppvisar
åtskilliga särproblem som gör det nödvändigt att utforma de grundläggande
materiella reglerna om immissioner på ett sätt som avviker från vattenvårdslagstiftningen.
De sakkunniga har därför funnit det mest ändamålsenligt
att föreslå en särskild immissionslag, som i princip fullständigt reglerar
immissionsfrågorna men som i vissa stycken hänvisar till vattenlagens
bestämmelser.

Som underlag för en ny tillsynsordning har de sakkunniga utarbetat förslag
till lag om tillsyn till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller
m. m. (miljötillsynslag). Förslaget bygger i stort på 1956 års tillsynslag. Den
grundläggande skillnaden är att tillsynen inriktas på att motverka inte bara
vattenförorening utan också luftförorening, buller och andra sådana störningar,
som innebär fara för allmänna intressen på den yttre miljövårdens
område.

Utgångspunkten för de sakkunnigas förslag till förprövningsbestämmelser,
gemensamma för vattenförorenande och immitterande företag, har varit
gällande regler på vattenvårdens område, nämligen 1956 års kungörelse om
förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.
Förslaget innebär en väsentlig omläggning av dessa regler.

Det förslag som de sakkunniga har lagt fram innebär emellertid infe
någon samlad lösning på miljövårdslagstiftningens område. Frågor om vattenförorening
regleras liksom tidigare i vattenlagen. Vidare har de sakkunniga,
i överensstämmelse med direktiven, begränsat sin utredning till
att avse sådana störningar som uppkommer genom användning av fast egendom,
en begränsning som kan sägas ligga i själva immissionsbegreppet.
Utanför ramen för utredningen faller alltså flera viktiga sidor av miljövårdsproblemen,
bl. a. frågorna om störningar från annan egendom än fast
egendom, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion och användning samt
frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att förebygga
immissionsrisker. De sakkunniga har funnit att en sådan ordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

leder till en rationell lösning av föreliggande lagstiftningsfrågor. I detta
sammanhang bör dock särskilt framhållas, att de organisatoriska lösningar
som samtidigt är aktuella kommer att få verkningar över hela miljövårdsområdet.

Den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde begränsas vidare
av att i immissionsbegreppet ligger ett krav på att det skall röra sig om
varaktiga störningar. De sakkunniga anser att varaktighetsrekvisitet är av
så väsentlig betydelse att det bör komma till direkt uttryck i lagtexten.
I allmänhet torde det inte innebära någon svårighet att bedöma, om en
störning kan anses varaktig eller ej. De anordningar som vidtas för den
störande användningen lämnar oftast klart besked på den punkten. Om
man uppför en anläggning eller startar en verksamhet, sker det vanligen
i syfte att fortsätta driften tills vidare. Ibland kan emellertid tveksamma
fall uppkomma. Särskilt torde de hänföra sig till husbyggnadsarbeten och
andra arbeten med att inrätta en anläggning, t. ex. en väg, en bro, en tunnel.
Redan enligt gällande rätt torde störningar från sådana företag hänföras
till immissioner, när arbetet är av stor omfattning och pågår under
en inte obetydlig tid. Denna praxis bör alltjämt kunna ge viss ledning.
I övrigt bör rättstillämpningen här få utrymme för en viss frihet i bedömningen.
De sakkunniga framhåller också, att varaktighetsrekvisitet inte
förutsätter att störningen skall fortgå lång tid utan avbrott. Även störningar
som återkommer med vissa mellanrum kan uppfylla varaktighetskravet,
t. ex. bullerstörningar från ett skjutfält eller från sprängningar i ett stenbrott.

Slutligen har de sakkunniga begränsat lagstiftningens tillämpningsområde
genom att i lagen införa ett sakägarbegrepp. Sakägare på grund av immission
är enligt förslaget ägare till fast egendom, som kan utsättas för olägenhet
genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till sådan egendom, i den mån hans rätt berörs. Enligt de
sakkunnigas uppfattning krävs det en precisering av frågan vem som
äger föra kärandetalan i mål om åtgärd mot immitterande användning.
En immission kan — i motsats till grävningsskador och flertalet andra
grannskapsstörningar — medföra personlig olägenhet och allmän förmögenhetsförlust
för en mycket vid och obestämd krets av människor. Det
bör uppenbarligen inte komma i fråga att var och en som tillhör denna
krets skall kunna uppträda som sakägare och väcka talan i immissionsmål.
Härför bör liksom hittills krävas, att vederbörande har viss rättslig anknytning
till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar.
Den för immissionslagens del nödvändiga preciseringen av sakägarbegreppet
bör enligt de sakkunnigas mening ha formen av uttryckliga regler.
Preciseringen är avsedd att på en viktig punkt klarlägga själva immissionsbegreppet
och får därmed återverkningar också på ersättningsområdet. Den
rättsliga anknytningen till fast egendom skall avse egendom som kan ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sättas för olägenhet genom immissionen. Det räcker alltså att risk för olägenhet
föreligger. Sådan risk torde ofta föreligga, så snart egendomen är
— eller kan påräknas bli — utsatt för immissionen.

5.2.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Många remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse med att lagförslagen
till skillnad från lagberedningens förslag innefattar både offentligrättsliga
och civilrättsliga regler och att förslagen utformats så att de tillgodoser
behovet av aktiv offentlig kontroll. Bland dessa remissinstanser märks
vattenöverdomstolen, hovrätten för Nedre Norrland, fortifikationsförvaltningen,
luftvårdsnämnden, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
statens vattenfallsverk, flera länsstyrelser, institutet för vattenoch
luftvårdsforskning, advokatsamfundet, industriföreningen, lantbruksförbundet,
försäkringsbolagens riksförbund och LO.

Industriföreningen uttrycker saken så att de civilrättsliga reglerna för
rättsförhållandet mellan grannar visserligen är av stor vikt men att de
offentligrättsliga reglerna torde vara avgörande för möjligheterna att på
ett verkningsfullt och ekonomiskt godtagbart sätt kunna lösa immissionsproblemen.
Överståthållarämbetet hyser den uppfattningen att det snarast
är en samhällsuppgift att handha de immissionsbekämpande åtgärderna och
ser därför med tillfredsställelse att immissionssakkunniga numera fört över
frågans tyngdpunkt från det privaträttsliga planet till det offentligrättsliga.
På liknande sätt uttalar sig LO. Länsstyrelsen i Västmanlands län menar,
att det från alla synpunkter måste te sig angelägnare att söka hindra uppkomsten
av immissioner eller reducera verkningarna av dem än att koncentrera
sig enbart på att lösa ersättningsfrågorna när immissioner vållar
skada för annan. Den förebyggande offentligrättsliga kontrollen och verksamheten
inom detta område blir därmed av största vikt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att obligatorisk förprövning av
större immissionsfall och fortlöpande tillsyn bör ingå som viktiga moment
i den offentliga kontrollen. Det system för den offentliga kontrollen som
de sakkunniga föreslagit innebär enligt hovrätten för Nedre Norrland en
ändamålsenlig samordning av den rättsliga behandlingen av vattenföroreningar
och immissioner.

Häradshövdingeföreningen anser, att det från systematisk synpunkt hade
varit av värde att ha de rent civilrättsliga immissionsreglerna samlade i
jordabalkens kapitel om grannelagsrätt. Med den föreslagna inriktningen
av lagstiftningen — som föreningen finner riktig — torde dock en sådan
lösning vara mindre lämplig. De privaträttsliga och allmänna intressena
i immissionsfrågor har enligt föreningen sådant samband att en reglering
synes böra ske i en gemensam lag. Föreningen delar alltså den uppfattning
i detta hänseende som ligger till grund för förslaget. Hovrätten över Skåne

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

och Blekinge ifrågasätter däremot lämpligheten av att bryta ut immissionsreglerna
ur jordabalken och sammanföra dem med övriga immissionsregler.
Hovrätten framhåller, att de allmänna åtgärderna mot immissioner är
långt viktigare än de konflikter av mera alldagligt slag som kan uppkomma
mellan grannar. Trots detta kan det enligt hovrättens mening diskuteras
om förslaget i tillbörlig grad beaktar de senare. Visserligen är det önskvärt
med enhetliga bestämmelser om immissioner, men det kan finnas anledning
framhålla, att problemen med nödvändighet är helt andra vid en konflikt
mellan grannar än vid immissioner från en industriell anläggning, vilka
inverkar inom ett större område. Enligt hovrättens mening finns det skäl
att undersöka om inte lämpligen lagberedningens förslag i huvudsak bör
genomföras, dock med uteslutande av vad detta innehåller om rätt att använda
fast egendom på ett störande sätt efter tillstånd eller på grund av
grannes passivitet under viss tid. Till en särskild immissionslag skulle då
hänföras endast vad som har samband med skyddsåtgärder, förbud och tillstånd.

Den allmänt hållna utformningen av tillåtlighetsreglerna som de sakkunniga
föreslagit godtas i allmänhet av remissinstanserna. Behovet av flexibilitet
betonas i flera remissyttranden.

Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot att de sakkunnigas uppdrag
begränsats till att avse störningar som kommer från fast egendom.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Örebro, Kopparbergs
och Jämtlands län anser det beklagligt att lagstiftningen på detta sätt
begränsats och förutsätter att övriga immissionsproblem snarast blir föremål
för utredning och lagstiftning. Det framhålls som särskilt angeläget
att komma till rätta med störningar från motorfordonstrafiken och användningen
av eldningsoljor. Statens vattenfallsverk uttalar, att immissionsproblemen
kan bemästras bara under förutsättning att även de viktiga delar
av luftförorenings- och bullerproblemen, som fallit utanför de sakkunnigas
uppdrag, blir föremål för lagstiftning och dessutom de övervakande myndigheterna
får tillräckliga resurser för att effektivt kunna fullgöra sina
uppgifter. Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser att immissionslagen
och miljötillsynslagen kommer att utgöra ett betydelsefullt bidrag till
effektivisering av miljövården i landet, men menar att man inom en nära
framtid inte kan undvara en samlad lagtext som upptar alla föroreningar
i luft, vatten, jord, organismer etc. Medicinalstyrelsen och läkaresällskapet
ställer sig tveksamma till att i den lagstiftning som här avses endast berörs
immissioner från fast egendom. Uppträdande skadeeffekter är ofta summationseffekter,
vid vilka ej blott de av den föreslagna immissionslagen omfattade
objekten utan även mobila enheter spelar en betydande roll. Eftersom
det dessutom ofta rör sig om tröskeleffekter — dvs. skadeverkningar uppkommer
först sedan en viss, ej sällan skarpt definierad gräns uppnåtts

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

resp. överskridits — måste en samordning av immissionsbekämpningen
gentemot olika objekt te sig ytterst angelägen. Teknologföreningen ger uttryck
åt liknande tankegångar. Genom begränsningen till fast egendom angriper
man bara den del av ett stort komplex som kanske är lättast att kontrollera
och som från mänsklig exponeringssynpunkt sannolikt betyder
minst, åtminstone i tätort. Den ökade störning, som den alltmer urbaniserade
befolkningen utsätts för, härrör framför allt från en sammanlagring av
ett mycket stort antal immissioner från ett ökande antal emittenter av låg
källstyrka. Bland de viktigaste av dessa är motorismens andelar och bullret
i tätorterna.

Skogs- och lantbruksakademien framhåller, att problemen med de synnerligen
allvarliga miljöstörningarna från motorfordon snarast måste följas
upp. Det råder enligt akademien inte minsta tvekan om att avgaserna från
bilarna är en av de verkligt stora störningarna inom tätbebyggelsen och att
kraftåtgärder i form av forskning och lagstiftning snarast måste vidtas.
Kooperativa förbundet anser att störningarna från motorfordon f. n. är en
företeelse som är av större betydelse och svårare att komma till rätta med
än de industriella utsläppen. Förbundet är dock medvetet om att statsmakterna
uppmärksammat denna problemställning och understryker vikten
av snabba åtgärder. Anmärkningar mot begränsningen till fast egendom
framförs också av naturskyddsföreningen, kommunal-tekniska föreningen,
lantbruksförbundet, TCO och SACO. SACO anser dock att man av praktiska
skäl måste godta att den fasta egendomen behandlas för sig.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm, som anser att immissionsfrågorna
behöver utredas ytterligare, finner det lämpligt att frågorna
därvid tas upp utan exklusiv anknytning till störningar vid nyttjande av
fast egendom. Länsstyrelsen i Kopparbergs län säger sig väl förstå svårigheterna
att åstadkomma en även till lös egendom utvidgad immissionslag.
Länsstyrelsen anser emellertid att myndigheterna inte kan få effektiva möjligheter
att komma tillrätta med det allt allvarligare samhällsproblem som
immissionerna utgör förrän en samlad lösning av frågorna rörande vattenoch
luftföroreningar samt bullerstörningar och andra immissioner erhålls.
De immissionsproblem som hänger samman med användningen av lös egendom
måste därför snarast utredas.

Det finns emellertid också remissinstanser som gillar att förslaget begränsats
till störningar från fast egendom. Länsstyrelsen i Blekinge län anser
sålunda starka skäl tala för att de fastighetsbundna störningarna nu
bryts ut ur sitt större sammanhang, nämligen motverkande av immissioner
i allmänhet, men länsstyrelsen är angelägen att framhålla nödvändigheten
av en förstärkt samhällelig reaktion mot allmänskadliga störningar även när
sådana förekommer utan bindning till fast egendom. Enligt lantmäteristyrelsen
behöver den gjorda uppdelningen av problemen, där störningar från fast

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1069

egendom kommit att behandlas före vissa andra lika väsentliga spörsmål,
inte vara till nackdel för en framgångsrik, fullständig behandling av luftförorenings-
och bullerproblemen. Mot bakgrund av föreliggande problem
främst beträffande befarade storimmissioner både från industrier och trafikanläggningar
framstår det som angeläget att skyndsamma åtgärder vidtas
inom det föreliggande betänkandets ämnesområde.

Kommerskollegium framhåller i likhet med handelskamrarna i Stockholm
och Malmö, att det är viktigt att den blivande lagstiftningens begränsning
till immissioner inte leder till att de föroreningskällor som kan nås genom
lagstiftningen drabbas av ett ansvar för störningar som inte står i rimligt
förhållande till deras andel i totalt förekommande störningar. Kännedomen
om förekommande immissioner, deras art, utbredning och verkan är för
närvarande otvivelaktigt ofullständig. Särskilt på luftföroreningarnas område
kan denna bristande kännedom medföra att industrin påläggs kostnader
som rätteligen bör belasta i huvudsak t. ex. motorfordonstrafiken.
Också inom den ifrågasatta lagstiftningens ram kan svårigheter av detta
slag anmäla sig. Sålunda torde bl. a. den från luftföroreningssynpunkt så
besvärande oljeeldningen i tätortsregionerna vara svåråtkomlig med den
föreslagna lagstiftningen, eftersom föroreningskällorna är spridda på många
små enheter. Industrin är däremot lättare angripbar, möjligen —- såsom
handelskammaren i Stockholm framhåller — på grund av egna forskningsinsatser.
Inte minst med hänsyn till risken för snedbelastning av här antytt
slag men även rent allmänt vill kollegium understryka de sakkunnigas
uppfattning om forskningens betydelse för utvecklingen av reglerna och
rättstillämpningen på immissionsområdet samt betydelsen av att forskningens
resultat snabbt kan tillgodogöras av lagstiftare och tillämpande
myndigheter. Uppgifter som härvid synes angelägna är de av Stockholms
handelskammare anvisade, nämligen inventering av förekommande immissioner,
deras art, utbredning och verkan, samt en analys av de olika intressen,
som en rättslig reglering av immissionerna åsyftar att skydda, ävensom
skapandet av regler som befordrar snabb kommunikation mellan forskning
och de för miljövården ansvariga myndigheterna.

Övre Norrbggdens vattendomstol anser att det hade varit naturligare att
låta lagreglerna direkt ta fasta på de aktuella störningskällorna än att låta
anknytningen till fast egendom utgöra det primära.

Den samordning av bestämmelserna om vattenförorening och reglerna
om immissioner, som de sakkunniga föreslagit, vinner — med ett fåtal
undantag — remissinstansernas gillande.

Vattenöver domstolen anser att den föreslagna samordningen är ändamålsenlig
såväl materiellt som i organisatoriskt avseende och framhåller att
den möjliggör en önskvärd helhetsbedömning av vattenförorenande och immitterande
anläggningar. Även advokatsamfundet framhåller värdet av att
man genom den föreslagna utformningen av immissionsreglerna kan få till

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

stånd en enhetlig bedömning av vatten- och luftföroreningar. Byggnadsstyrelsen
anser att den föreslagna samordningen, som utgör en av grunprinciperna
för den nya lagstiftningen, är väl motiverad och lämplig.

Till förslaget i denna del ansluter sig vidare kammarkollegiet, statens vattenfallsverk,
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Hallands län är däremot i viss mån kritisk till förslaget.
Åtskilliga regler i vattenlagen motsvarar inte de anspråk som i dagens samhälle
ställs på en lagstiftning rörande vattenvård. En effektiv immissionslagstiftning
borde därför ha getts en helt annan utformning än det framlagda
förslaget. Det torde dock vara ett starkt önskemål att anknyta immissionslagstiftningen
till vattenlagstiftningen. Bl. a. behovet av en enhetlig
bedömning i vattenvårds- och luftvårdsfrågor talar härför. När frågan om
ett företags tillåtlighet bedöms från luftvårds- och vattenvårdssynpunkter
samtidigt, kan den sålunda komma i ett helt annat läge än när endast
endera av dessa synpunkter beaktas. Med hänsyn härtill och då lagstiftningsfrågan
måste betraktas som angelägen, tillstyrker länsstyrelsen att
det nu presenterade förslaget till immissionslag genomförs. Länsstyrelsen
förutsätter emellertid att en modernisering av vattenlagen och i samband
därmed även en översyn av immissionslagen snarast kommer till stånd.
Naturvårdsnämnden framhåller i likhet med länsstyrelsen att vattenlagstiftningen
i stora delar måste anses föråldrad.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro
län samt flera länsingenjörer anser, att det hade varit önskvärt med en helt
integrerad immissionslagstiftning av innebörd att bestämmelserna i vattenlagen
om vattenförorening inarbetas i immissionslagen. Enligt länsstyrelsen
i Örebro län bör det övervägas om inte en kompletterande utredning bör
ske i detta avseende.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att allt som berör miljövården helst
bör samlas i en och samma lagstiftning. Skulle det exempelvis, frågar sig
länsstyrelsen, ha varit omöjligt att ur byggnadslagen, naturvårdslagen och
vattenlagen extrahera vad som rör miljövården och sedan försöka baka in
detta i lagförslaget. Detta skulle ha kunnat medföra större effektivitet i
handläggningen av miljövårdsärenden och i de administrativa organen.
Dubbelarbete skulle ha kunnat hindras och vidare torde kompetensen mellan
olika miljövårdsorgan lättare ha kunnat urskiljas. Fornminneslagstiftningen
och den lagstiftning som berör kulturhistoriskt värdefulla miljöer
är närbesläktade områden och hade även den bort tas med i detta sammanhang.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att immissionslagstiftningen
och vattenvårdslagstiftningen kommer att bli splittrade på ett flertal
lagar och författningar som handhas av flera organ. Lagstiftningen kommer
härigenom att bli svåröverskådlig, varjämte grannlaga och besvärande samordningsfrågor
uppkommer. Enligt länsstyrelsens mening föreligger det ett
starkt önskemål att åtminstone på sikt få till stånd en helt integrerad im 3+

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 28

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

missionslagstiftning. Också länsstyrelsen i Jönköpings län är av den uppfattningen
att man bör ta upp immissionsfrågorna ur mera vidsträckta
aspekter. Sålunda bör t. ex. beaktas planmyndigheternas åtgärder vid bebyggelseplanering
samt byggnadslagstiftningens krav och anvisningar beträffande
byggnaders konstruktion. SACO framhåller, att de sakkunniga
inte gör några försök att samla alla regler, som fordras till skydd mot
olämplig användning av fast egendom, utan nöjer sig med att ge vissa grundläggande
regler och i övrigt hänvisa till specialregler i hälsovårds-, naturvårds-
och vattenlagstiftning och uttalar i anslutning härtill, att någon annan
lagteknisk lösning knappast heller är praktiskt möjlig i dagens organisatoriska
läge. SACO ansluter sig därför till förslagen.

Beträffande varaktighetsrekvisitet framhåller vattenöverdomstolen, att
begreppet varaktighet i vissa situationer är svårtolkat. De sakkunniga har
t. ex. ansett rekvisitet uppfyllt i fråga om kortvariga men återkommande
störningar. Ordet varaktig för tanken till en företeelse med avsevärd utsträckning
i tiden. Vattenöverdomstolen ifrågasättter, om detta rekvisit bör
ingå i lagtextens definition av själva immissionsbegreppet. Enligt domstolens
mening bör lagens bestämmelser göras tillämpliga på störande
verksamhet som ej är av endast tillfällig beskaffenhet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att lagförslaget inte är avsett
att täcka alla slag av störningar utan lämnar kvar en liten oreglerad sektor,
inom vilken lagens regler inte är tillämpliga, därför att störningen inte är
så varaktig som fordras för att immissionsbegreppet skall gälla. Även vid
en verksamhet av mindre varaktighet, som skadar annan fastighet, uppkommer
emellertid sådana frågor som t. ex. i vilken omfattning strikt ansvar
skall gälla.

Naturvårdsnämnden ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att begränsa
lagstiftningen till att avse störningar av varaktig art. Även mera tillfälliga
störningar kan i vissa fall ha en hög grad av farlighet, och det kan
därför vara lämpligt att de underkastas ifrågavarande reglering. De i motiven
angivna exemplen visar att frågan om en verksamhet är att anse som
varaktig eller ej många gånger är mycket svårbedömd. Naturskyddsföreningen
anser att begränsningen till varaktig störning är olämplig och framhåller
att även tillfälliga störningar bör motarbetas.

Även lantbruksförbundet har erinringar mot rekvisitet att störning skall
vara varaktig för att utgöra immission. Om detta rekvisit tolkas enligt motiven,
som avser inte bara kontinuerlig störning utan även varaktig i meningen
återkommande, omfattas kanske i realiteten de flesta störningarna
av rekvisitet. Det torde dock, enligt förbundet, vara konsekventare att bedöma
immissionen efter dess effekt utan hänsyn till om den förekommer
kortare eller längre tid. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om begränsningen
är väl vald. Syftet är givetvis att utesluta kortvariga immitterande
handlingar. Däremot är inget att erinra. Också sådana störningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 75

som visserligen är av övergående natur men som omfattar en icke helt obetydlig
tid bör emellertid falla under lagen.

Bland dem som ansluter sig till de sakkunnigas mening är Stockholms
handelskammare, som med tillfredsställelse noterat att de sakkunniga låtit
införa rekvisitet varaktighet i lagen.

Flera remissinstanser är kritiska mot det i immissionslagen införda sakägarbegreppet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att sammanförandet i en lag av
så skilda företeelser som grannelagsförhållandet och samhällsåtgärder mot
immissioner bar nödgat de sakkunniga att i lag precisera ett sakägarbegrepp.
Effekten härav är besynnerlig. Om en industri utsänder luftförorening
som är hälsovådlig och som vållar kroppsskada hos en grupp människor
i omgivningen, skulle de som har eller nyttjar fastighet kunna få ersättning,
därför att industrin gentemot dem har strikt ansvar, medan de
övriga skulle kunna bli utan ersättning därför att de inte kan styrka att
industriledningen vållat skadan och på sådan grund är skadeståndsskyldig
enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det egendomliga häri förstärks
av att den förra gruppen har att föra talan vid vattendomstol och den
senare vid allmän domstol. Detta egendomliga resultat synes uppkomma
därför att de sakkunniga, i stället för att precisera vilken rätt som tillkommer
den enskilde, söker begränsa en alltför vidlyftig tillämpning av lagen
med hjälp av sakägarbegreppet. Enligt hovrättens mening är detta ett olyckligt
sätt att gå till väga. Lagen bör innehålla de materiella regler på vilka ett
anspråk kan grundas, vare sig det gäller skyddsåtgärder eller ersättning, och
sakägarbegreppet bör lämnas fritt. Det kan dock ifrågasättas om det icke
skulle vara lättare att precisera de materiella reglerna i dessa hänseenden
särskilt för grannelagsförhållanden och särskilt för storimmissioner. Det är
nämligen uppenbart att i de senare fallen rätten för varje enskild person att
väcka talan om skyddsåtgärder eller att kräva ersättning måste vara ytterst
begränsad.

Enligt naturskyddsföreningen är var och en som lider skada genom immission
sakägare i vedertagen mening, även om han ej är bunden till fast
egendom. Även människor som endast har sin väg förbi en luftförorenande
anläggning kan lida skada av »varaktig störning» och måste då bli sakägare.
Den föreslagna bestämmelsen om sakägare kan enligt föreningen med
fördel utgå, helst som vattenlagen reder sig utan bestämmelse i ämnet.

Lantmäteristgrelsen ifrågasätter huruvida vattenlagens mot den skadelidande
generösa regler beträffande strikt ansvar för personlig skada eller
lidande rimmar väl med nyttoaspekterna främst från samhällsekonomisk
synpunkt samt med avgränsningen av kretsen ersättningsberättigade till
ägare och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fast
egendom. Dessa är ju inte de enda som exempelvis löper hälsorisker eller
blir nödsakade att byta bostad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Vattenvärnet anser det märkligt att lagstiftningen skall behöva begränsas
till att skydda endast vissa sakägare. Oftast drabbas ju många fler inom
ett område av en störning än enbart de som råkar vara ägare till fast egendom.
En dominerande industri kan genom rökutsläpp e. d. allvarligt störa
trivseln för de flesta som bor inom ett samhälle. Så som lagförslaget formulerats
skulle exempelvis den senare kategorin inte annat än på omvägar
kunna få rättelse i missförhållandena och inte ens kunna påräkna skadestånd.

Det sakägarbegrepp som de sakkunniga föreslår godtas inte heller av länsstyrelsen
i Kopparbergs län. Lagens karaktär av miljöskyddslag bör enligt
länsstyrelsens mening leda till att alla som drabbas av immissioner skall ha
befogenhet att åberopa immissionslagen. Att anknyta sakägarbegreppet till
den fasta egendomen på sätt som föreslås måste komma att betaga stora
grupper talerätt, vilket ej är förenligt med lagens syfte. Miljöstörningar kan
mycket väl drabba den som ej kan härleda rätt ifrån den fasta egendom där
han vistas, exempelvis trafikant på väg eller den som utnyttjar enligt allemansrätt
tillgänglig badstrand. Länsstyrelsen anser därför att någon begränsning
av talerätten i princip inte bör ske.

Läkarsällskapet anser i likhet med naturvårdsnämnden att sakägarbegreppet
bör överarbetas.

Industriförbundet tillstyrker uttryckligen att sakägarbegreppet preciseras
så som de sakkunniga föreslagit. Kraftverks föreningen anser att det är av
största vikt att den i förslaget angivna begränsningen av sakägarbegreppet
kommer till stånd.

5.2.3. Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Naturvårdsverket föreslår en rad konkreta ändringar som avser olika lagrum
i 8 kap. vattenlagen eller som rör skilda slag av vattenförorenande åtgärder
och anläggningar. Verket gör dessutom några kortfattade allmänna
uttalanden som rör den grundläggande utformningen av vattenvårdslagstiftningen.
Sålunda anser naturvårdsverket at»t denna lagstiftning har så nära
samband med immissionssakkunnigas förslag att översynen av lagstiftningen
och behandlingen av sakkunnigförslaget bör ske samtidigt. Naturvårdsverket
kritiserar vidare den nuvarande systematiken i vattenlagen. Enligt
naturvårdsverkets mening har 8 kap. vattenlagen för snäv begränsning.
Avloppsvatten är visserligen en väsentlig föroreningskälla men vattenbeskaffenheten
påverkas också av andra ingrepp och åtgärder i naturen. Flera
exempel nämns: vattenregleringsföretag, muddring, tippning, sandsugning,
spillvatten som infiltreras i marken, gödningsämnen och bekämpningsmedel
samt kylvatten. Naturvårdsverket menar därför att en ny lagstiftning bör ha
räckvidd över ett vidare område än 8 kap. vattenlagen. En mycket vidsträckt
definition av vad som är vattenförorening föreslås.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.2.4. Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till de allmänna riktlinjer som naturvårdsverket
föreslagit för reformering av vattenvårdslagstiftningen. Sålunda
anser socialstyrelsen att bestämmelserna bör kunna omarbetas i stort
sett efter de linjer som föreslagits. Också statens institut för folkhälsan anser
att de föreslagna skärpningarna är i princip riktiga och väl ägnade att
främja de intressen som institutet företräder.

Det finns också en grupp remissinstanser som menar, att det är svårt att
ta slutlig ställning till de allmänt hållna yrkandena i naturvårdsverkets
framställning och att ändringar i enlighet med de framställda önskemålen
bör föregås av ytterligare utredning och remiss. Uttalanden i denna riktning
gör kommerskollegium, SMHI, länsstyrelsen i Våsternorrlands län,
Ingeniörsvetenskapsakademien, industriförbundet, vatten- och avloppsverksföreningen
samt flera handelskammare.

Naturvårdsverkets mening att översynen av vattenvårdslagstiftningen
lämpligen bör ske i samband med beredningen av immissionssakkunnigas
förslag vinner stöd hos socialstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms
och Jönköpings län och Länsingenjörers förening. Sambandet mellan
immissionssakkunnigas förslag och ifrågavarande delar av vattenlagen betonas
av lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Vattenöver domstolen har en annan uppfattning om sambandet mellan
immissionssakkunnigas förslag och vattenvårdslagstiftningen. Enligt vattenöverdomstolens
mening skapar visserligen de sakkunnigas förslag att
förlägga prövningen av immissionsfrågor till vattendomstolarna möjlighet
både att knyta ihop vattenvårds- och luftvårdsproblemen och att genom
fortsatta ändringar i vattenlagen stärka vattenvården. Vad man nu bör ta
itu med är emellertid att skapa möjlighet att samordna föroreningsfrågorna
med övriga problem inom ett och samma vattenområde. Vattenvårdslagstiftningen
har ett väsentligt starkare samband med vattenlagen i övrigt än
med immissionslagstiftningen. I fråga om vattenlagens systematik återger
vattenöverdomstolen ett uttalande av chefen för justitiedepartementet i prop.
1964:42 om ändring i bl. a. 8 kap. vattenlagen. Uttalandet innebär att systematiken
bygger icke på arten av skyddsobjekt utan på företagens ändamål.
Om man i dagens läge över huvud taget skall kunna genomföra angelägna
reformer på detta område, måste dessa bygga på den nuvarande systematiken,
heter det vidare i uttalandet. Vattenöverdomstolen menar att detta torde
vara giltigt också nu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.3. Tillståndsmyndighet

5.3.1. Immissionssakkunniga

De sakkunniga betonar att lagstiftningsfrågan är förenad med viktiga
organisatoriska problem. Rättstillämpningen och kontrollen på immissionsområdet
kräver en myndighetsorganisation som motsvarar högt ställda anspråk.

För vattendomstolarna som koncessionsmyndigheter och i övrigt exklusivt
behöriga domstolar i immissionsmål talar det nära samband som råder
mellan vatten- och luftföroreningar. Detta samband gör det önskvärt med
en helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hänseende.
Med hänsyn till att vattendomstolarna nu handlägger vattenföroreningsmålen
framstår det nära nog som en nödvändig åtgärd att till dessa
domstolar hänföra även immissionsmålen. De sakkunniga anser också att
vattendomstolarna är mycket väl lämpade för att handha denna nya uppgift.
Deras sammansättning innebär just en sådan förening av juridisk och
teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk erfarenhet som behövs
för immissionsmålen. Vidare är vattendomstolarnas domkretsar tillräckligt
stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet men inte större än att
den också får god ortskännedom. En ytterligare omständighet är att vattendomstolarna
i sin hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god
förmåga att vinna såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de
starka intressemotsättningar som ofta föreligger.

Det förhållandet att hela domstolsväsendet f. n. omprövas anser de sakkunniga
inte utgöra hinder för att nu lägga nya uppgifter på vattendomstolarna.
Möjligheterna att ta upp hela domstolsorganisationens problem
till samlad bedömning beskärs enligt de sakkunnigas mening inte i vidare
mån än att man för framtiden bör räkna med att vattenföroreningsmålen
och immissionsmålen skall följas åt, oavsett var de slutligen hamnar.

I och för sig skulle det kunna tänkas att tillåtlighetsprövningen i båda
typerna av mål fördes helt bort från domstolarna och förlädes till naturvårdsverket.
De sakkunniga har emellertid inte ansett sig böra ta upp detta
alternativ till närmare diskussion, eftersom det skulle rubba hela det nuvarande
systemet för vattenföroreningsmålen. Sambandet mellan tillåtlighetsprövning
och ersättningsfrågor liksom allmänna rättssäkerhetssynpunkter
gör att en sådan åtgärd skulle behöva föregås av mycket grundliga
överväganden. Den skulle också få betydande organisatoriska konsekvenser.

Det är en avgjord fördel, inte minst för industrin själv, att kunna få allt
bedömt på en gång av samma myndighet. En industri som samtidigt förorenar
luft och vatten eller har möjlighet att välja mellan att göra det ena
eller det andra skall inte behöva vända sig till olika myndigheter med sina

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

problem. Också från allmän synpunkt är det avgjort att föredra att man
får till stånd en helhetsbedömning, en samlad intresseavvägning beträffande
hela anläggningen. Behovet av en helhetsbedömning gör sig gällande
även i fråga om buller och liknande störningar.

5.3.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

De sakkunnigas förslag att göra vattendomstolarna till koncessionsmyndigheter
och i övrigt exklusivt behöriga domstolar i immissionsmål får ett
övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Särskilt framhålls
att det innebär en fördel att få en samordnad prövning för vattenförorenings-
och immissionsmål och att vattendomstolarna med hänsyn till sin
nuvarande verksamhet är väl lämpade för de nya uppgifterna. Vidare anses
medverkan av domstol på detta område utgöra en garanti för rättssäkerheten.
Bland dem som tillstyrker förslaget i denna del märks vattenöverdomstolen,
statens luftvårdsnämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
flera länsstyrelser, Ingeniörsvetenskapsakademien, institutet
för vatten- och luftvårdsforskning, teknologföreningen, industriförbundet,
SAF, stadsförbundet och kraftverksföreningen.

Från åtskilliga håll riktas emellertid erinringar mot den föreslagna anordningen,
särskilt mot förslaget att göra vattendomstolarna till koncessionsmyndigheter.

SACO anser att goda skäl kan anföras för att alla rättsfrågor rörande fast
egendom hänförs till en och samma domstol och att en sammanslagning av
vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna sålunda
kommer till stånd. I dagens ovissa organisationsläge finner SACO
emellertid den av de sakkunniga föreslagna lösningen att hänföra immissionsfrågorna
till vattendomstol vara den mest ändamålsenliga och tillstyrker
därför förslaget i denna del utan att för den skull ta ställning till
den större frågan om domstolsväsendets organisation på fastighetsrättens
område.

Lantmäteristyrelsen finner det önskvärt att en verklig helhetsbedömning
på en gång kan ske av en projekterad anläggning, inte endast med hänsyn
till vattenförorening, luftförorening, buller och liknande störningar utan
även med hänsyn till samhällsplaneringsaspekterna i övrigt. Styrelsen framhåller
med hänvisning till fastighetsbildnings-, byggnads- och expropriationslagstiftningen
den nu rådande splittringen av varandra näraliggande
ämnesområden på olika ''specialdomstolar och finner det angeläget att en
samordnad prövning vid en för ändamålet uppbyggd domstol kan komma
till stånd. En sådan domstol bör enligt styrelsen förses med kompetens på
bl. a. samhällsplaneringens och plangenomförandets områden, t. ex. för prövning
av mål om fastighetsbildning, immissioner, vattenförorening och ex -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

propriation. Härigenom skulle enligt styrelsens mening kunna erhållas organisatoriska
förutsättningar för en insats vid en framtida mera integrerad
samhällsplanering.

Domstolskommittén hävdar att eu utbrytning av viss målgrupp från allmän
domstols behörighet inte bör komma i fråga, om den inte är motiverad
av alldeles särskilda skäl. Flertalet av de skäl som de sakkunniga anfört i
domstolsfrågan är enligt kommittén inte av den styrka att de motiverar en
särskild processordning för immissionsmålen. Den sakkunskap som finns i
vattendomstolarna kommer inte att vara tillräcklig för immissionsmålen.
Det blir därför nödvändigt att tillkalla särskilda sakkunniga. Denna möjlighet
står också allmän domstol till buds. Skulle ett behov av större domkretsar
än de allmänna domstolarnas anses föreligga för immissionsmål,
vilket kommittén knappast anser vara fallet, kan man tillgodose detta inom
det allmänna domstolsväsendets ram genom att förfara med immissionsmålen
på samma sätt som skett med sjörättsmålen eller som föreslås ske
med hyresmålen. Det finns enligt kommittén åtskilliga grupper av mål som
inte är mer vanliga än immissionsmålen utan att de fördenskull hänvisas
till specialdomstolar. Sambandet mellan vatten- och luftföroreningar kan
vara en anledning att låta mål om luftföroreningar i vissa fall handläggas
av vattendomstol men är enligt kommitténs mening inte i och för sig tillräcklig
grund för att till en domstol som är specialinrättad för vattenmål
flytta över från de allmänna domstolarna också immissionsmål av andra
slag. Ett mera bärande motiv är enligt kommitténs mening att genom bifall
till förslaget skulle skapas en gemensam koncessionsordning och ordning
för prövning av frågor om ersättning för immissionsskador och andra rättsfrågor
på området. Om koncession sprövningen förläggs till administrativ
myndighet, talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att mål
med anledning av immission liksom hittills får ankomma på allmän domstol.

I flera remissyttranden framhålls att vattendomstolarnas kompetensområde
enligt förslaget inte blir klart avgränsat i förhållande till de allmänna
domstolarnas. Sålunda pekar domstolskommittén på att valet av domstol i
det enskilda fallet kan bli beroende på innebörden av det varaktighetsrekvisit
som innefattas i lagens immissionsbegrepp och att även det sakägarbegrepp
som de sakkunniga infört liksom begreppet »omgivningen» i immissionslagen
kan ge upphov till tveksamhet i forumfrågor. Hovrätten över
Skåne och Blekinge framhåller att talan om ersättning för störningar fastigheter
emellan kan vara att hänföra än till vattendomstol och än till allmän
domstol, beroende på vilken grund som åberopas för ersättningsyrkandet.

Lämpligheten av att över huvud förlägga koncessionsprövningen till domstol
ifrågasätts från flera håll. Domstolskommittén framhåller att de avvägningsfrågor
som den koncessionsprövande myndigheten ställs inför generellt
sett synes vara av sådan beskaffenhet att deras bedömning måste på

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sikt påverka hela samhällsutvecklingen och att det kan sättas i fråga om
överväganden av detta slag över huvud taget ankommer på domstol.

Länsförvaltningsutredningen avstyrker förslaget att förlägga koncessionsprövningen
till vattendomstolarna. Koncessionsärenden är typiska förvaltningsärenden
och bör enligt utredningen handläggas av domstol endast om
mycket starka skäl kan anföras för ett domstolsförfarande. Vattendomstolarnas
uppgift att vara koncessionsmyndigheter i fråga om vattenföroreningar
torde närmast få betraktas som en konsekvens av det system som tillskapats
för att handlägga andra vattenfrågor och inte såsom en för vattenföroreningsfrågorna
särskilt lämpad anordning. Även om ett samband finns
mellan vattenföroreningar och de omgivningsstörningar som de sakkunniga
haft att behandla, är detta enligt utredningens mening inte tillräckligt starkt
för att man skall efterbilda vattenlagens system också för sådan störande
verksamhet. Utredningen ifrågasätter om vattendomstolarna har den vida
överblick över olika planeringsområden som är önskvärd hos den myndighet
som skall fatta beslut i sådana immissionsärenden som har vidsträckta konsekvenser
på olika områden av samhällslivet. Enligt utredningens uppfattning
bör man undersöka möjligheterna att anförtro de förvaltande uppgifterna
åt länsstyrelserna och naturvårdsverket. Utredningen framhåller särskilt
det starka sambandet mellan koncessionsfrågorna och den översiktliga
samhällsplaneringen, däri inbegripet åtgärder inom naturvården, hälsovården
och annan omgivningshygien, vilka regionalt ankommer på länsstyrelserna.
Numera är länsstyrelserna väl rustade att handlägga de tekniska
spörsmål som kan uppkomma i hithörande sammanhang. Så blir fallet i än
högre grad, om länsförvaltningsutredningens förslag genomförs och förbinds
med en rationell länsindelning. Härtill kommer att handläggningen hos en
förvaltningsmyndighet som den nya länsstyrelsen kan antas bli avsevärt
snabbare än vid en domstol. Skulle man finna att sambandet mellan vattenfrågorna
och immissionsfrågorna är så uttalat att gemensamma handläggningsformer
är nödvändiga, bör man enligt utredningens mening hellre överväga
att modernisera det nuvarande systemet på vattenvårdens område genom
att göra en klar åtskillnad mellan dömande och förvaltande uppgifter.
De senare skulle därvid i princip kunna flyttas över till de nya länsstyrelserna.

Kritiska till förslaget att anförtro koncessionsprövningen åt vattendomstolarna
är vidare länsstyrelsen i Västernorrlands län och vattenvärnet.

Flera remissinstanser uttalar sig i princip för en administrativ prövning
av tillåtlighetsfrågorna. Länsingenjörers förening delar de sakkunnigas uppfattning
att ett system med tillåtlighetsprövningen helt i administrativ väg ej
kan genomföras i samband med de nu aktuella brådskande lagförslagen men
anser att det bör övervägas i samband med den översyn av vattenvårdslagstiftningen
som synes böra komma till stånd. Eftersom det måste anses synnerligen
angeläget att få till stånd en lagstiftning på området, är länsstyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sen i Stockholms län beredd att godta den föreslagna lösningen, dock endast
som ett provisorium. Naturvårdsnämnden framhåller att en vattendomstolsprövning
inte medger den allsidiga bedömning av tillåtlighetsfrågorna som
är önskvärd men är bl. a. med hänsyn till att man i möjligaste mån bör få
till stånd en helhetsbedömning av företag som förorenar både vatten och luft
beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag. Naturskyddsföreningen anser
att lokaliseringsfrågor bör prövas av Kungl. Maj :t och länsstyrelserna. Föreningen
anser det möjligt att vattendomstolarna är de organ där man tillsvidare
lättast kan placera immisisionsmål. Om man trots allt väljer den
vägen, vill föreningen emellertid understryka att prövningen ändå bör inordnas
i en översiktlig planering för hela riket resp. regional planering. Vattenrätts
domarna i Västerbygdens vattendomstol anser att ikraftträdandet av
lagen bör anstå med hänsyn till arbetskraftsläget vid vattendomstolarna
och möjligheterna att få kompetenta sakkunniga. Om detta inte anses lämpligt,
bör en skyndsam utredning ske av alternativet att tillståndsprövningen
i immissionsmålen förläggs till statens naturvårdsverk.

5.3.3 Naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverket lägger först vissa allmänna synpunkter på frågan om
tillståndsmyndighet i vattenförorenings- och immissionsärenden.

Anledningen till att tillåtlighetsprövningen av avloppsvattenutsläpp förlädes
till vattendomstolarna var, framhåller naturvårdsverket, i främsta
rummet obenägenheten att inrätta en ny administrationsenhet med tillräckliga
resurser för att kunna anförtros uppgiften. Frågan har nu kommit i
ett annat läge sedan en särskild myndighet med betydande tekniska resurser
kommit till på området.

Det torde vara ovedersägligt att vissa olägenheter måste tolereras i ett urbaniserat
och industrialiserat samhälle. Lika klart är det att samhällsaktiviteter
av olika slag inte godtyckligt kan hindras eller ändras till sitt
innehåll utan att först en avvägning på sikt görs mellan den nytta företagen
åstadkommer och de olägenheter som följer därav. Denna avvägning kan
självfallet inte vara av judiciell natur utan måste grundas på allmänna bedömanden
av ekonomisk och teknisk art. En tillståndsgivning av förevarande
slag är därför uppenbarligen av administrativ art. På områden där lämplighetsavgöranden
i samhällsfrågor står i förgrunden meddelas också tillstånden
i regel i sådan ordning. Senast har detta kommit till uttryck i förköpslagen,
som trädde i kraft den 1 januari 1968. Vidare nämner naturvårdsverket
att tillstånden nästan undantagslöst lämnas på administrativ
väg i andra länder där prövning förekommer av immissionsärenden.

Naturvårdsverket anmärker också att domstolarnas naturliga funktion
är att på yrkande av part och med tillämpning av gällande regler fastställa
vad som kan anses vara rätt. På förvaltningen däremot ankommer det att

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

inom den bestående rättsordningens ram på ett aktivt sätt förverkliga statens
uppgifter och ändamål. När tanken nu är att miljövårdsverksamheten
skall intensifieras är det uppenbart, att tyngdpunkten i verksamheten bör
ligga hos administrativ myndighet och inte hos domstol.

Redan nu nämnda synpunkter talar för att ett organ med naturvårdsverkets
uppbyggnad tilldelas uppgiften som en för hela landet gemensam
koncessionsmyndighet i fråga om immissions- och vattenföroreningsärenden.
Prövningen av sakägarintressen, närmast skadeståndsfrågorna, inrymmer
dock så väsentliga drag av rättskipning att goda skäl talar för att prövningen
även i fortsättningen bör ske genom domstolsförfarande, antingen
den kommer att äga rum vid vattendomstol eller annat forum.

Naturvårdsverket anför att konoessionsbesluten kommer att särskiljas
från skadeståndsfrågorna med den uppläggning som nu antytts. Vissa
olägenheter är enligt verkets mening givetvis förenade härmed. Bl. a. kan
visst dubbelarbete förekomma genom att ersättningsfrågorna kan komma att
redovisas dels, åtminstone i stora drag, hos den koncessionsbeviljande myndigheten
i tillståndsfrågor och dels vid domstolen för dess bedömning i
skadeståndsdelen. Naturvårdsverket framhåller dock att det redan vid vattendomstolsprövning
ofta hålls en förhandling i tillståndsfrågan och en i
ersättningsfrågan, i sistnämnda hänseende ibland sedan frågan uppskjutits
i avbidan på erfarenhetens rön. Det bör också anmärkas, menar verket, att
svensk rätt inte är främmande för en sådan åtskillnad. Naturvårdsverket
erinrar sålunda om expropriationsförfarandet och förfarandet i vägmål enligt
allmänna väglagen.

Genom att avloppsmålen förs över från vattendomstol till administrativ
myndighet uppstår emellertid en del gränsdragningsproblem. Sålunda kommer
vattendomstol att bedöma frågor om intag av vatten i en fabrik medan
myndigheten prövar avloppsfrågan. En sådan uppdelning har dock praktiskt
sett kanske inte så stor betydelse. Vattendomstolen bär ändå regelmässigt
att bedöma spörsmålen om byggande i vatten. Större olägenhet kan
i stället i detta hänseende vara förenad exempelvis med ett avloppsföretag
som är beroende av rätten att bortleda vatten eller med ett vattenregleringsföretag
som påverkar avloppsutsläpp från kommun eller företag eller
med sådana fall då avloppsfrågor kombineras med vattenreglerande åtgärder.
Gränsdragningsproblem av nu nämnda slag torde inte gå att undvika.
De synes dock vara av mindre omfattning. Klargörande motivuttalanden
i denna del torde dock vara behövliga.

Naturvårdsverket framhåller att dess instruktion lämnar utrymme för
verket att åstadkomma en översiktlig planering inom de områden där verket
är engagerat. I detta sammanhang åberopas immissionssakkunnigas
uttalande att verket bör lämna länsstyrelserna anvisningar om deras mera
långsiktiga agerande på miljövårdsområdet och att verket måste söka samordna
arbetet inom de olika länen. En riksplanering i fråga om miljövår -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

den. måste därför i någon form ske inom verket. Verket blir sålunda den
myndighet som kommer att få överblicken över alla de förhållanden som
kan inverka på koncessionsprövningen. Detta förhållande är ägnat att starkt
stödja förslaget om naturvårdsverket som koncessionsmyndighet.

Naturvårdsverket framhäver också en del andra fördelar med förslaget.
Från allmän rättssäkerhetssynpunkt är det sålunda väsentligt att nå enhetlighet
i tillståndsgivningen. Detta syfte tillgodoses bäst, om huvudparten
av ärendena avgörs av en instans (vissa torde få hänskjutas till Kungl.
Maj :t i statsrådet) och inte av de sex vattendomstolarna. Vidare inrymmer
verket den samlade expertisen på naturvårds-, luftvårds- och vattenvårdsområdena
som är en förutsättning för att ärendena skall kunna behandlas
på ett snabbt, smidigt och sakkunnigt sätt. Tjänstemännen finns lätt tillgängliga
inom verket. Det är lätt att ordna sammanträffanden dem emellan
och remisser behöver inte infordras annat än i undantagsfall. För vattendomstolarnas
del torde det inte heller vara möjligt att tillföra varje domstol
tillräcklig expertis på alla berörda områden.

Naturvårdsverket erinrar om att immissionssakkunniga betonade vikten av
att industrierna kunde få alla föroreningar från en och samma anläggning
bedömda på en gång. Från allmän synpunkt skulle det också vara att föredra
att man fick en helhetsbedömning, en samlad intresseavvägning beträffande
hela anläggningen. Syftet med de sakkunnigas uttalande i denna del
tillgodoses enligt naturvårdsverkets mening i högre grad om verket blir tillståndsgivande
myndighet än om vattendomstolarna tilldelas uppgiften.
Verket tillgodoser nämligen kravet på helhetssyn bättre än vattendomstolarna
genom all den expertis som finns samlad inom verket.

En fördel med vattendomstolarna som koncessionsmyndighet är att de
arbetar inom mindre men ändå relativt stora domkretsar. På det sättet har
de möjlighet, och så sker även, att företa syn på platsen och komma i kontakt
med berörda intressenter. Som i fortsättningen redovisas föreslår också
naturvårdsverket att syn bör i viss utsträckning förekomma och att överläggning
bör på tidigt stadium äga rum i första hand med sökanden.

Sammanfattningsvis betonar naturvårdsverket att verket har tillgång till
teknisk expertis och att kravet på enhetlighet i lagtillämpningen skulle tillgodoses
om verket får handha tillståndsgivningen. Härtill kommer att man
kan skapa snabbhet och smidighet i ett med domarinslag utrustat beslutsförfarande
inom verket. Denna fråga berörs närmare i fortsättningen. Mot
bakgrunden av de väsentliga fördelar som sålunda är förenade med att
naturvårdsverket blir koncessionsmyndighet och då olägenheterna i förhållande
härtill torde vara av mindre betydelse, framhåller verket som sin
mening att verket är väl lämpat att ha hand om tillståndsgivningen på området.

Naturvårdsverket behandlar sedan i stora drag förfarandet vid tillståndsprövningen.
Ett betydelsefullt krav från sökandenas sida är att handlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ningen går snabbt. Särskilt för industrin är tidsfaktorn av stor betydelse.
Förprövning bör därför inte bestämmas för andra fall än sådana där prövning
i sådan ordning behövs. Risk finns annars för att den prövande myndigheten
blir så belastad med vattenförorenings- och immissionsmål att
den inte kan fungera på önskvärt sätt. Enligt verkets förslag bör en ordning
med absolut och fakultativ koncessionsplikt liknande den som immissionssakkunniga
förordat eftersträvas också om verket blir koncessionsmyndighet.
Visserligen föreligger inte då två skilda myndigheter, men dispensgivningen
kan fortfarande omhänderhas av verket. Detta har i sin tur
möjlighet att hänskjuta frågan till den koncessionsnämnd inom verket som
föreslås inrättad. Verket får på så sätt möjlighet att i ett stort antal mindre
betydelsefulla fall lämna dispens från skyldigheten att få frågan prövad
av koncessionsnämnden. I samband därmed kan verket meddela behövliga
villkor. Den formella ordningen med syn, överläggning etc. skulle inte
vara nödvändig i sådana fall. Snabbheten och enkelheten skulle främjas. Det
torde också kunna förväntas att en lösning ofta skall kunna nås på frivillighetens
väg.

Den absoluta tillståndsplikten bör, såsom immissionssakkunniga föreslår,
kännetecknas av att den ger sökanden en. formell trygghetsverkan. Han
bör få full visshet hur han under en längre tid skall få driva verksamheten
från miljösynpunkt. Endast under förutsättningar som anges i lag bör villkoren
kunna prövas om. Dispensen bör däremot inte medföra motsvarande
trygghet för sökanden. Detta torde dock i realiteten inte vara av någon avgörande
betydelse, eftersom sökanden alltid bör ha möjlighet att få ärendet
prövat av koncessionsnämnden, om han så önskar. Motsvarande bör
gälla för naturvårdsverket i dispensärenden eller i ärenden som verket självmant
tar upp till prövning.

I stort sett skulle en uppdelning mellan de olika grupperna anläggningar
kunna ske på samma sätt som immissionssakkunniga föreslagit. I enlighet
med vad verket begärt i sin framställning om ändring av vattenvårdslagstiftningen
anser verket emellertid att koncession bör krävas även för
större kommunala avloppsutsläpp.

För att naturvårdsverket skall få reell möjlighet att driva en effektiv
miljövårdspolitik måste en särskild bestämmelse meddelas av innebörd att
verket självmant kan ta upp frågan om villkor till prövning när det behövs
för att exempelvis tillgodose naturvårds-, hälsovårds- eller andra allmänna
intressen. På så sätt kan också äldre anläggningar prövas. Med hänsyn till
att de äldre anläggningarna ofta är tillkomna under helt andra förhållanden
än vad som nu gäller måste varsamhet iakttas. Naturvårdsverket antar att
den väntade arbetsbelastningen inom verket i början inte heller torde medge
några större ingrepp på denna sektor.

Vissa närmare bestämmelser måste utfärdas om de villkor som verket
har att meddela i samband med att tillstånd ges. En avvägning måste göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mellan de olika intressena, främst sökandens intresse av nyttan av verksamheten,
kostnaden för skadeförebyggande åtgärder m. m. och sakägarnas
intresse av att i rimlig mån bli skonade från störningar.

Även om naturvårdsverket får uppgift att meddela koncession kommer
fall att föreligga av sådan beskaffenhet att det kan anses befogat att underställa
Kungl. Maj :t frågan. Verket nämner till en början sådana fall då den
miljöstörande verksamheten är av väsentlig betydelse, såsom då ett stort
antal människor befaras få sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade
eller då betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller
liknande allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj :t får då
enligt naturvårdsverkets förslag lämna tillstånd bara om hinder inte möter
med hänsyn till verksamhetens betydelse för näringslivet eller för orten eller
eljest från allmän synpunkt. Kan miljöstörande verksamhet väntas få väsentlig
inverkan på planeringen av marks användning inom ett större område,
även om olägenheter som nyss nämnts inte kan befaras, bör verksamheten
inte komma till stånd, om inte Kungl. Maj :t efter underställning
av frågan förklarat att hinder inte möter.

För att klara den ökade arbetsbelastningen och för att få ett handläggande
och beslutande organ som objektivt sett motsvarar de krav man
kan ställa på en myndighet som skall meddela tillstånd i ärenden av stor
räckvidd såväl för samhället som för enskilda måste en särskild koncessionsnämnd
inrättas i verket vid sidan av de övriga byråerna. Det stora
flertalet tillståndsärenden skall enligt förslaget avgöras i denna nämnd.
Vissa ärenden av större betydelse, framför allt i fråga om riksplanering, bör
dock hänskjutas till verkets styrelse för avgörande. Lämpligen bör styrelsen
därför underställas de ärenden som är av beskaffenhet att komma under
Kungl. Maj :ts bedömande. Styrelsen bör dock endast uttala sig i huvudfrågorna.
De närmare villkoren får sedan nämnden föreskriva.

Naturvårdsverket hänvisar till ett uttalande av förvaltningsdomstolskommibtén
att ärenden i vilka lämplighetsfrågor dominerar bör liksom hittills
vid överklagande prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet (SOU 1966: 70 s. 388).
Som exempel på typiska sådana ärenden nämns koncessionsärenden, i vilka
en prövning skall ske om en avsedd rörelse är behövlig eller ej från
allmän synpunkt. Verket delar denna uppfattning och föreslår därför att talan
mot koncessionsnämndens beslut skall föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet.
Innefattar ärendet rättsliga problem, däribland procedurfrågor, bör
Kungl. Maj :t vid behov inhämta regeringsrättens utlåtande. En sådan tanke
omfattas också av förvaltningsdomstolskommittén. Möjligheten till sådant
förfarande finns för övrigt redan nu.

Om behövlig sakkunskap i något fall inte är representerad i verket bör
nämnden ha rätt att infordra yttranden från vederbörliga myndigheter och
organ. Särskilt väsentligt är att statens planverk får tillfälle att yttra sig
när det gäller planfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

I fråga om utformningen av regler om ansökans innehåll kan 5 kap. 4 §
i förslaget till immissionslag vara vägledande. Givetvis bör regler utfärdas
som gör det möjligt för verket att vid vite förelägga sökanden att komplettera
ansökningen, om så är behövligt. Särskilda regler torde fordras
för det fall att verket självmant tar upp en fråga om miljöstörning och hänskjuter
denna till prövningsnämndens avgörande. Det torde i sådant fall
inte vara lämpligt att skapa någon regel som möjliggör för verket att förelägga
sökanden att inkomma med en ansökan. Lämpligare torde enligt
naturvårdsverkets åsikt vara att sökanden vid vite åläggs att komma in med
vissa kompletterande uppgifter eller utredningar.

Naturvårdsverket anser att det inte skulle vara nöjaktigt att ärenden
avgörs genom skriftväxling såsom ofta sker på det administrativa området.
Tvärtom är det i ärenden av förevarande slag av vikt att redan på
ett tidigt stadium kontakt knyts mellan verket och framför allt sökanden.
Bestämmelser torde därför böra utfärdas om att överläggning skall ske
med sökanden, om det inte är uppenbart onödigt, och att om så behövs
syn skall verkställas på platsen. Samråd bör också äga rum med de statliga
och kommunala organ som har väsentliga intressen att bevaka i frågan.
Även sakägare med betydelsefulla intressen bör kontaktas. Vad gäller överläggning
och syn torde det i mera svårbedömbara ärenden vara nödvändigt
att hela nämnden deltar. För det mesta torde det dock vara tillräckligt att
en eller ett par ledamöter representerar nämnden vid syn, oftast den i ärendet
föredragande teknikern.

De som berörs av den verksamhet som ansökan avser bör underrättas
genom kungörelser i ortspressen. Sökanden och de juridiska eller fysiska
personer som har väsentliga intressen att bevaka torde också böra underrättas
skriftligen. Även kungörelse om beslutet bör ske. Sökanden bör svara
för kungörelsekostnaderna.

I fråga om kostnader för förfarandet anser naturvårdsverket att några
särskilda regler inte bör utfärdas. De regler som normalt gäller i administrativ
process bör tillämpas i ärenden av detta slag, dvs. parterna svarar i princip
själva för sina kostnader. Någon större skillnad i förhållande till vad
som nu gäller enligt 10 kap. 79 § tredje stycket vattenlagen innebär detta
inte.

Naturvårdsverket berör också frågan om kammarkollegiets ställning i
tillståndsärenden. Verket erinrar om kammarkollegiets skyldighet enligt
kungörelse den 8 december 1961 (nr 649) att bevaka allmänna intressen,
bl. a. i mål om vattenförorening. Naturvårdsverket påpekar att också verket
liksom tidigare vatteninspektionen har befogenhet att föra talan i vattenföroreningsmål.
Praxis har emellertid varit att kollegiet och inspektionen
nära samarbetat. Inspektionen har gjort sakkunnigutredningar medan kollegiet
svarat för den rättsliga bedömningen. När nu tillståndsgivningen i
fråga om avloppsmål förs över från vattendomstolarna till naturvårdsver -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ket, finns det skäl ifrågasätta kammarkollegiets befattning med dessa ärenden.
Det åligger givetvis naturvårdsverket att bevaka det allmännas intresse.
Att ha en särskild myndighet vid sidan av verket för detta ändamål torde
medföra dubbelarbete. Det kan därför ifrågasättas att behålla kammarkollegiets
uppgifter på området.

Naturvårdsverket går därefter in på frågan hur verket skall organiseras
som tillståndsmyndighet. Vägledande bör vara att förfarandet skall gå snabbt
och smidigt men ändå präglas av rättssäkerhet.

Två från varandra skilda typer av nämnder har diskuterats inom verket: å
ena sidan en mera fristående enhet, som i det närmaste skulle motsvara en
i verket inbyggd förvaltningsdomstol, å andra sidan en i verket helt integrerad
enhet, sammansatt på ett för sin funktion lämpligt sätt. Den första typen
skulle utmärkas av sådan självständighet att kritik inte kunde riktas mot
att verket som förhandlande myndighet med sökandena hade att besluta i
tillståndsärenden. Nämnden skulle avgöra alla ärenden, inga skulle hänskjutas
till styrelsen. Nämnden skulle förslagsvis bestå av en person med
erfarenhet av domarverksamhet som ordförande och med ledamöter i övrigt
från industrin, kommunerna och hälsovården. Som föredragande skulle tjänstemän
i naturvårdsverket fungera. För att markera självständigheten skulle
verket ges rätt att överklaga nämndens beslut.

En lösning efter nu angivna linjer lider dock av flera brister. Verket skall
som nämnts svara för den översiktliga planeringen på området och måste
därför på något sätt få inflytande på besluten. Det räcker inte att verkets
synpunkter förs in genom föredragande. En självständig enhet som den antydda
förlorar vidare lätt kontakten med verkets övriga verksamhet. Slutligen
torde det bli svårt att finna kvalificerade representanter från industrin,
kommunerna och hälsovården vilka kan ägna ärendena så mycket tid och
arbete som krävs för att arbetet skall gå snabbt och smidigt. Naturvårdsverket
anmärker f. ö. att såväl industrin som kommunerna är representerade i
styrelsen, där de viktigaste ärendena avgörs.

Naturvårdsverket föreslår i stället en koncessionsnämnd bestående av tre
ledamöter: verkschefen, en jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan
särskild kompetens för uppgiften samt den ledande tjänsteman till vars
område ärendet huvudsakligen hör (den sistnämnde ungefär motsvarande
vattenrättsingenjör i vattendomstol). Varje ledamot bör äga en röst. Genom
en sådan sammansättning tillgodoses kravet på smidighet i handläggningen.

Anledningarna till att i nämnden bör ingå en domarkompetent person är
framför allt två. Dels kommer nämnden att meddela beslut som för sökandens
del blir rättskraftiga. Villkoren i tillstånden måste därför utformas på
ett från rättslig synpunkt betryggande sätt. Dels kommer nämnden att ta
ställning till grannlaga avvägningsproblem som en domarkompetent jurist
är särskilt utbildad för att lösa. Även i övrigt torde förfarandet bli sådant
att rättsliga överväganden måste göras. Genom det nu föreslagna systemet
behåller man en fördel som är förenad med den nuvarande tillståndspröv -

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

ningen. Naturvårdsverket anser det lämpligt, åtminstone i inledningsskedet,
att den lagfarne ledamoten bör ha tjänstgjort i vattendomstol och ha erfarenhet
av tillståndsprövning i avloppsmål.

Det vore också tänkbart att knyta exempelvis en läkare inom den allmänna
hälsovården eller representanter med teknisk erfarenhet till nämnden.
Med hänsyn till den väntade arbetsbelastningen måste sannolikt ett flertal
personer av varje nu angiven kategori utses. Även om så sker torde arbetet
komma att kräva oproportionerligt mycket tid för dessa ledamöter, som
skulle ha nämnden som bisyssla. Förfarandet skulle också lätt bli tungrott
och omständligt. Verket har därför inte funnit skäl att förorda en utvidgning
av nämnden på detta sätt. I sammanhanget framhåller verket också
att den tekniska erfarenheten är väl representerad i verket och att verket
avser att till sig knyta medicinsk expertis.

För att verkets resurser skall utnyttjas och för att ärendena skall kunna
bearbetas väl på den tekniska sidan bör på ett tidigt stadium en arbetsgrupp
tillsättas inom verket, om ärendet spänner över flera miljöområden. Sammansättningen
av denna grupp blir beroende av de särskilda förhållandena
i ärendet. Så kan det t. ex. i något fall behövas representanter i gruppen för
såväl vatten- och luftvård som natur- och hälsovård. Som huvudansvarig för
gruppens arbete bör utses den ledande tjänsteman till vars område ärendet
huvudsakligen hör och som sedan skall fungera som ledamot av nämnden.
Skulle tveksamhet uppstå om vem som bör vara huvudansvarig, bör frågan
avgöras av den lagfarne ledamoten. För att lämna verkschefen möjlighet att
ta del endast i nämndens viktigare beslut bör han enligt förslaget ha rätt att
sätta annan tjänsteman i sitt ställe, lämpligen någon ledande befattningshavare
från sekretariatet eller administrativa byrån. Som ordförande bör
verkschefen fungera. I hans frånvaro bör den lagfarne ledamoten vara ordförande.

För att få en uppfattning om nämndens personalbehov har naturvårdsverket
inhämtat uppgifter om arbetsinsatsen för domarpersonalen vid särskilt
de tre sydligaste vattendomstolarna, där avloppsmålen huvudsakligen
förekommer. Genomsnittligt för dessa domstolar anser verket att man kan
räkna med att vattenrättsdomarna ägnar ungefär 25 % av sin arbetstid
åt avloppsmål. Procenttalet avser såväl tillstånds- som ersättningsfrågor.
Om man räknar endast med tillståndsdelen torde motsvarande procenttal
uppgå till 15—20. Vid nämnda vattendomstolar tjänstgör en domarpersonal
på 12 personer (7 vattenrättsdomare och 5 vattenrättssekreterare). Dessutom
tjänstgör två vattenrättsdomare tillfälligt. Om motsvarande antal avloppsmål
som handläggs av denna domarpersonal förs över till naturvårdsverket
beräknar verket att det behövs en arbetsinsats motsvarande minst två
domares arbete.

Naturvårdsverket påpekar emellertid att ytterligare ärenden kommer att
tillföras verket. Sålunda utgår verket från att en stor del av de kommunala

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

avloppsutsläppen kommer att bli tillståndspliktiga. Genom den föreslagna
regeln om rätt för verket att självmant ta upp frågan om villkor till prövning
kommer en hel del ärenden att dras inför koncessionsnämnden, om
överenskommelse inte nås. Slutligen tillkommer alla luftvårdsärenden.
Många anläggningar är till sin typ miljöstörande i fråga om såväl luft som
vatten och kommer därför ändå att prövas. Andra däremot är enbart luftstörande.
Hur mycket arbetsbördan kommer att öka genom dessa luftföroreningsärenden
anser naturvårdsverket vanskligt att beräkna. Det torde
kunna förväntas att ökningen blir avsevärd även om man inte ställer upp
krav på prövning av befintliga anläggningar regelmässigt. Naturvårdsverkets
slutsats blir att det till nämnden bör knytas minst tre jurister erfarna
i domararbete, var och en tjänstgörande på en avdelning. Den kommande
utvecklingen får visa om ytterligare personal behövs.

Förslaget innebär vidare att varje lagfaren ledamot till sitt förfogande
bör ha en jurist med utbildning som motsvarar en vattenrättssekreterares
eller en hovrättsfiskals eller liknande. Under särskilda förutsättningar bör
denne få delta i den lagfarne ledamotens ställe i enklare fall. Lämpligen bör
en av de lagfarna domarna utses till samordnande chef för hela nämnden.
En uppgift för denna chef blir att följa utvecklingen på de olika avdelningarna
och verka för enhetlighet i nämnden.

Naturvårdsverket anför vidare att arbetsbelastningen inom verkets byråer
kommer att öka vare sig immissionssakkunnigas förslag med vattendomstolarna
som koncessionsmyndigheter genomförs eller verket blir sådan
myndighet. Anledningen härtill är inte minst den att verksamheten kommer
att bli mer aktivt inriktad. Ett skäl till att arbetsbördan ökar något, om
verket i stället för vattendomstolarna får tillståndsprövningen om hand, är
att såväl dispens- som tillståndsprövningen kommer att ställa större krav
på tjänstemännen inom verket vid granskning av ärendena och verkställandet
av utredningar än vad fallet är i dag. Även sakägares intressen i tillståndsfrågor
måste beaktas mer än tidigare. Vidare kommer tjänstemännen
att vara föredragande inför nämnden och i vissa fall ledamöter av denna.
Å andra sidan bortfaller de ofta tidsödande arbetsuppgifterna vid vattendomstolarna
i de ärenden som skall handläggas av nämnden.

På grund av vad som nu anförts kommer naturvårdsverket fram till att
vattenvårdsbyrån bör tillföras två byrådirektörstjänster och luftvårdsbyrån
en sådan tjänst. Eftersom verkschefen får rätt att sätta annan i sitt ställe i
nämnden bör den administrativa byrån förstärkas med en byrådirektörstjänst.

Det är av väsentlig betydelse för att nå den eftersträvade effekten inom
den nya miljövårdsverksamheten att verket och länsstyrelserna får erforderliga
resurser. På tillsynssidan liksom på andra områden inom verket
föreligger emellertid också ett behov som inte är direkt betingat av den nya
verksamheten. Verket säger sig vilja återkomma till alla dessa frågor i sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

petitaframställning för budgetåret 1969—70. Däri kommer också att redovisas
de personalförstärkningar som behövs med anledning av immissionssakkunnigas
förslag. Dessa måste tillföras verket vare sig verket blir koncessionsmyndighet
eller inte. Kostnaden härför uppskattas preliminärt till
drygt en miljon kronor.

Med hänsyn till de kvalificerade expertutlåtanden som stundom kommer
att förebringas av sökanden inför koncessionsnämnden kan det bli erforderligt
att anlita också utomstående sakkunniga. Detta gäller främst de
områden där sakkunskap ännu inte är företrädd inom verket, såsom i fråga
om medicin-hygien, hydrologi och meteorologi. Till kostnaderna härför liksom
i fråga om expenser m. m. avser verket att återkomma i sina petita.

Naturvårdsverket framhåller att organisationen med koncessionsnämnd
inte kan beräknas fungera på ett tillfredsställande sätt utan att nämnden
och verket i övrigt får den personal som verket föreslagit. I annat fall kan
ärendena komma att stoppas upp i sin handläggning eller få passera utan
erforderlig granskning med risk för betydande ekonomiska förluster för industri
och samhälle.

De ökade kostnader som förslaget beträffande koncessionsverksamheten
medför torde i någon mån kunna kompenseras genom den möjlighet som
öppnas att göra besparingar i några vattendomstolars personalstater. Största
vinsten med förslaget ligger dock givetvis på det samhällsekonomiska planet.
Verket framhåller sålunda att dess övertagande av tillståndsprövningen
torde medföra en besparing på lång sikt i och med att en centralt bedriven
miljövårdande verksamhet ökar möjligheten att hindra miljöförstöringen.

Naturvårdsverkets förslag är avfattat av generaldirektören Paulsson samt
ledamöterna Carlsson och Ramstén. Ledamöterna Eidem och Fälldin är
skiljaktiga och har avgett egna yttranden.

Eidem framhåller att naturvårdsverkets utredning inte ger tillräckligt
underlag för en bedömning av hithörande frågor. Exempelvis har det viktiga
spörsmålet om sambandet mellan tillåtlighetsfrågorna och ersättningsfrågorna
berörts endast flyktigt. Ett annat viktigt problem som inte alls
behandlats är relationerna mellan naturvårdsverket som tillståndsbeviljande
myndighet och statens planverk. Vidare förklarar han att han inte
kan ansluta sig till tanken på en koncessionsnämnd. Prövningen av hithörande
frågor är utomordentligt komplicerad och kan medföra långtgående
ekonomiska konsekvenser för kommuner, företag och enskilda. Mot denna
bakgrund finner han det principiellt otillfredsställande att en myndighet
skall företräda både — de i och för sig utomordentligt viktiga — miljövårdsintressena
och samtidigt verkställa avvägningen mellan dessa och motstående
intressen. Enligt hans uppfattning talar åtskilliga skäl för en lösning
av de organisatoriska frågorna i enlighet med immissionssakkunnigas
förslag. Skulle man emellertid anse att vattendomstolarna inte bör komma i
fråga som koncessionsmyndighet, måste man söka sig fram till en orga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

nisatorisk lösning som på ett helt annat sätt än det framlagda förslaget tillgodoser
rättssäkerhetskravet. En förutsättning är därvid att koncessionsmyndigheten
intar en i förhållande till verket fristående ställning och att
dess beslut kan överklagas till en rättslig instans.

Fälldin uttalar att den tid som ställts till verkets förfogande för utredningsuppdraget
inte har medgett, i varje fall inte för hans del som styrelseledamot,
den allsidiga prövning och de grundliga överväganden som imims*
sionssakkunniga förutsatte som nödvändiga. Mot denna bakgrund anser
han sig inte kunna biträda naturvårdsverkets förslag. Om tillståndsgivningen
likväl förläggs till naturvårdsverket måste förfarandet enligt hans mening
ges eu sådan konstruktion att exempelvis skilda uppfattningar mellan
verkets experter å ena sidan och sökandepartens experter å andra sidan
prövas av ett i förhållande till parterna fristående organ.

Han uttalar vidare att det ligger i sakens natur att experterna på ömse
sidor i de allra flesta fall kommer till en gemensam bedömning av möjligheten
att med en avsedd processteknik uppnå och underskrida de gränsvärden
som fastställts för att anläggningen över huvud taget skall kunna tilllåtas.
Men när det är fråga om en ny processteknik kan man inte utesluta
att det kan komma att råda delade meningar mellan experterna huruvida
den är tillfredsställande eller inte. I en sådan situation finner han det principiellt
stötande att förfarandet fått en sådan utformning att det slutliga
ställningstagandet skall ligga antingen hos en koncessionsnämnd inom verket
med verkschefen som ordförande eller hos verkets styrelse. Eftersom
ersättningsfrågorna under alla förhållanden skall avgöras av vattendomstol
— i framtiden måhända utbyggd till miljövårdsdomstol — och då redan
nu såväl teknisk som ekonomisk sakkunskap är knuten till domstolen anser
Fälldin att såväl praktiska som principiella skäl talar för att också tillståndsprövningen
förläggs till vattendomstol.

Alldeles frånsett om man med en viss processteknik kan uppnå fastställda
gränsvärden eller inte, måste planeringen av framtida anläggningar av
immitterande natur prövas från allmänna planeringssynpunkter och med
hänsyn till friluftslivets behov, framhåller Fälldin. Denna prövning blir av
ekonomisk-politisk natur och förutsätts av immissionssakkunniga i sista
hand ske av Kungl. Maj :t i statsrådet. För att förebygga en anhopning av
sådana ärenden som måste prövas från fall till fall, är det angeläget att det
pågående inventeringsarbetet kan intensifieras så att det blir möjligt att
upprätta markanvändningsplaner, som så långt möjligt tillgodoser friluftslivets
och den yttre miljövårdens krav. En sådan planläggning skulle underlätta
sökandepartens dispositioner i utgångsläget.

I fortsättningen framhåller Fälldin att naturvårdsverket med rätta framhållit
verkets behov av att få inflytande på besluten ur planeringssynpunkt.
Men relationerna till statens planverk och dess självklara uppgift att medverka
i beslutsprocessen vid planeringsfrågor har inte berörts i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Detta kan mycket väl förklaras med hänvisning till den tid som ställts till
förfogande för utredningsuppdraget. Han anser dock att det samtidigt vittnar
om riktigheten i de bedömningar i detta avseende som immissionssakkunniga
gett uttryck för. Han slutar med att uttala att han inte kan tillstyrka
att förslaget läggs till grund för lagstiftning.

5.3.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverkets principiella inställning att tillståndsprövningen skall
handhas inte av domstol utan av administrativ myndighet vinner bred anslutning
hos remissinstanserna även om åtskilliga remissinstanser håller
fast vid immissionssakkunnigas uppläggning med vattendomstolarna som
koncessionsmyndigheter. Det konkreta förslag som naturvårdsverket lägger
fram gillas däremot av endast ett fåtal remissinstanser. Andra lösningar till
en administrativ prövningsordning förs fram. Dessa går i allmänhet ut på
att göra prövningsmyndigheten fristående från naturvårdsverket.

Naturvårdsverkets konkreta förslag tillstyrks av veterinärstyrelsen, länsstyrelserna
i Malmöhus och Västernorrlands län, LO och Aktiebolaget Atomenergi.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det hade varit önskvärt med
en mera allsidig utredning än den föreliggande. Från principiell synpunkt
är det enligt länsstyrelsen mindre tillfredsställande att tillstånxlsmyndigheten
också är tillsynsmyndighet. Vidare kan visst dubbelarbete och vissa
gränsdragningsproblem inte undvikas med den föreslagna ordningen. Länsstyrelsen
anser emellertid att de fördelar som är förenade med förslaget
är så betydelsefulla för naturvårdsverksamheten och därmed även för samhällsplaneringen
i övrigt att länsstyrelsen trots nämnda betänkligheter tillstyrker
att förslaget genomförs. Bland fördelarna nämner länsstyrelsen särskilt
möjligheten att få enhetlighet i tillståndsgivningen och kort handläggningstid.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att tillståndsprövningen i immissions-
och vattenföroreningsärenden främst är en planeringsfråga. Den
intresseavvägning som sker i dessa ärenden är enligt länsstyrelsens uppfattning
av sådan natur som är vanlig i administrativa ärenden. Ärendena kräver
ej judiciell prövning. Länsstyrelsen anser det därför i princip riktigt att
prövningen ligger på administrativ myndighet. För naturvårdsverket som
koncessionsmyndighet talar främst verkets sakkunskap på området och den
enhetliga bedömning som möjliggörs genom ärendenas förläggning till samma
organ. Mot naturvårdsverket kan anföras att detta främst har att företräda
naturvårdsintresset. Med den organisation med lekmannastyrelse som
verket har anser länsstyrelsen emellertid, att verket måste antas komma
att ta tillbörlig hänsyn även till de intressen av samhällsekonomisk och
enskild natur som kan föreligga. Den föreslagna koncessionsnämnden bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

enligt länsstyrelsen ges en allsidigare sammansättning. För att tillgodose
samhällsekonomiska och enskilda intressen bör företrädare för industri och
kommun ingå i nämnden.

Aktiebolaget Atomenergi anser övervägande skäl tala för att tillståndsärenden
i immissionsmäl handläggs i administrativ ordning och tillstyrker
utredningens förslag i dess huvuddelar. Bolaget framhåller bl. a. att man vid
ett administrativt förfarande vinner i snabbhet och enkelhet, särskilt när
det gäller bagatellartade ärenden. Enligt bolaget synes det i dagens läge i
och för sig vara en fördel att en instans, som skall företräda en samlad syn
på naturvårdsproblemen, får ett väsentligt inflytande på tillståndsgivningen
i immissionsfrågor. Rättssäkerheten bör utan större svårighet kunna upprätthållas
genom att besvärsinstitutet utformas på ett sätt som ger möjlighet
till handläggning inför domstol av ärenden av starkt kontroversiell och
ekonomiskt väsentlig art. I fråga om relationerna mellan statens planverk
och naturvårdsverket framhåller bolaget att samordningen mellan dessa
båda myndigheters arbetsuppgifter är en fråga som är oberoende av om
tillståndsprövning i immissionsärenden handläggs av vattendomstol eller
en koncessionsnämnd inom naturvårdsverket.

Enligt LO:s mening bör vid tillståndsprövningen göras en avvägning
mellan å ena sidan sökandens intresse att få utöva en viss störande verksamhet
eller vidta en viss störande åtgärd samt å andra sidan i hur hög
grad en sådan verksamhet eller åtgärd bör tålas inte enbart ur den enskilde
sakägarens intresse av att förbli ostörd utan även ur samhällets intresse
av att kunna tillförsäkra människorna en god planering och ett vettigt
utnyttjande av våra naturresurser. Det sistnämnda intresset har enligt
LO:s mening hittills inte i tillräcklig grad beaktats vid tillståndsgivningen.
Genom tillkomsten av naturvårdsverket har erhållits en samlad teknisk och
vetenskaplig sakkunskap väl skickad att vid tillståndsprövningen garantera
ett snabbt, smidigt och kompetent förfarande samt en för hela landet enhetlig
tillämpning. Detta samt inrättandet av den föreslagna koncessionsnämnden
torde vid handläggningen av tillståndsärenden skapa väl så säkra garantier
ur rättssäkerhetssynpunkt som den nuvarande ordningen.

Till de remissinstanser som är negativt inställda till naturvårdsverkets
förslag och som i likhet med immissionssakkunniga anser att prövningen
bär förläggas till vattendomstolarna hör vattenöverdomstolen, kommerskollegium,
advokatsamfundet, industriförbundet, SAF, Svensk industriförening,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges lantmätareförening,
Föreningen för vattenhygien och Svenska kraftverksföreningen.

En kritisk inställning till naturvårdsverkets förslag har också Ingeniörsvetenskapsakademien
och SACO. SMHI finner det tveksamt om tillståndsgivningen,
som naturvårdsverket föreslår, helt bör förläggas till en koncessionsnämnd
som är inordnad i naturvårdsverket. Det är angeläget att det vid
tillståndsgivningen dels kommer till stånd en objektiv bedömning av olika
sak- och rättsskäl och dels tas vederbörlig hänsyn till statsmakternas all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

männa politik i landsomfattande planeringsavseende. För att tillgodose dessa
önskemål bör enligt institutet både vattendomstolarna och naturvårdsverket
ges inflytande.

Kammarkollegiet menar att det för en ny lagstiftning på detta svårbemästrade
område krävs en grundligare utredning och en förnyad remissbehandling
och kan därför inte tillstyrka en omedelbar lagstiftning på grund av
naturvårdsverkets no föreliggande utredning. Kollegiet framhåller emellertid
att den prövning det här gäller som regel rör en rad samhällsfunktioner
och att prövningen har starka sociala och politiskt—ekonomiska inslag.
Prövningen av tillståndsfrågorna kan därför sägas mera ha karaktär av
förvaltning än rättskipning. Från den synpunkten kan det enligt kollegiets
mening te sig naturligt med en helt administrativ tillåtlighetsprövning.

För domstolslinjen stannar stadsförbundet och kommunförbundet. Förbunden
konstaterar i likhet med naturvårdsverket att de avvägningar som
måste göras i immissionsmål inte i första hand är av judiciell natur utan
bör grundas på allmänna bedömanden av ekonomisk och teknisk art. Detta
talar onekligen för att tillståndsgivningen bör handläggas i administrativ
ordning. Därvid skulle även kunna uppnås enhetlighet i bedömningen och
tidsvinster vid handläggningen. Med hänsyn till rättssäkerhetskravet framstår
det emellertid för förbunden som oundgängligen nödvändigt att tillståndsgivande
myndighet intar en i förhållande till naturvårdsverket fristående
ställning. Vid övervägande av de skäl som talar för och mot naturvårdsverkets
förslag stannar förbunden vid sin tidigare uppfattning att tillståndsgivningen
bör anförtros judiciell myndighet, om denna får erforderlig
sakkunskap till sitt förfogande. I varje fall är förbunden inte beredda att
på föreliggande utredningsmaterial tillstyrka naturvårdsverkets förslag.
Enligt förbunden bör man överväga att förlägga både tillstånds- och ersättningsfrågor
till fastighetsdomstol.

Även statskontoret anför skäl både för administrativ prövning och för
domstolsprövning, men anser att det saknas anledning att gå från immissionssakkunnigas
förslag.

Enligt vattenöverdomstolens mening är naturvårdsverkets utredning alltför
knapphändig och skissartad för att kunna läggas till grund för en så
genomgripande förändring av det nuvarande prövningsförfarandet som
åsyftas med förslaget. En grundligare utredning av frågan efterlyses också
av industriförbundet, SAF, advokatsamfundet, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare och kraftverksföreningen. Kammarkollegiet anser,
att utredningen varken är eller bör uppfattas som annat än ett utkast till
lösandet av de organisatoriska frågorna under den givna förutsättningen att
tillståndsgivningen förläggs till verket. Det framgår inte i vilken utsträckning
nuvarande regler i 8 kap. vattenlagen och motsvarande bestämmelser
i förslaget till immissionslag kommer att ersättas med andra med annat
materiellt innehåll. Det är egentligen endast reglerna om underställning som
i utredningen något berörs. Kollegiet anser sig på grundval av ett så be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
Gräns åt material inte kunna reservationslöst mot varandra väga för- och

O #

nackdelarna med de båda organisationsförslagen — immissionssakkunmgas
och det nu framlagda.

Flera av de remissinstanser som är kritiska mot naturvårdsverkets skäl
för en administrativ prövning tar upp frågan om skillnaden mellan förvaltande
och dömande verksamhet. Vatt enöver domstolen framhåller sålunda,
att det ofta kan vara svårt aitt bestämma vad som skall anses vara
en judiciell eller en administrativ fråga. Inom svensk lagstiftning har man
inte heller brukat göra någon åtskillnad på det sättet, att frågor som betraktas
som administrativa av denna anledning ansetts inte böra behandlas
av domstolarna. Det är inte möjligt att motivera föroreningsfrågornas
behandling vid eller utom domstol endast genom att hänföra dem till viss
kategori. När det gäller föroreningsfrågornas natur framhåller vattenöverdomstolen,
att tillståndsprövningen i immissionsmål alltid måste innehålla
väsentliga moment av civilrättslig karaktär. Beträffande vattenföroreningar
erinrar vattenöverdomstolen om att departementschefen vid genomförandet
av nuvarande lagstiftning betonade att vattendomstolarnas uppgift i föroreningsfrågor
är av rättskipande karaktär. Vidare påminner vattenöverdomstolen
om att det av uttalanden i förarbetena till vattenlagen klart framgår
att vattendomstolarna tillskapats för att handlägga även frågor av administrativ
natur. Liknande uttalanden till förmån för vattendomstolarna som
koncessionsmyndigheter görs av statskontoret, advokatsamfundet och Föreningen
för vattenhygien.

Industriförbundet och SAF anser att det knappast är möjligt att i detta
sammanhang dra en klar gräns mellan administrativ och judiciell prövning.
Avgörande bör vara att tillståndsprövningen uppdras åt en instans,
som med hänsyn till sin sammansättning, sitt arbetssätt och sitt förhållande
till andra i prövningen medverkande organ ger bästa möjliga garantier
för en grundlig, allsidig och objektiv prövning på grundval av gällande rättsregler,
för ett så snabbt avgörande, som är förenligt med rättssäkerhetskravet,
samt för att en omprövning av fattade beslut kan äga rum i en högt
kvalificerad överinstans. Organisationernas uppfattning är i korthet, att
dessa krav, som emellanåt kan i viss man strida mot varandra, bäst tillgodoses
om tillståndsprövningen anförtros åt en domstol.

I flera remissyttranden framhålls att en jämförelse med förhållandena i
andra länder inte kan vara vägledande vid valet av tillståndsmyndighet. Immissionsfrågornas
behandling utomlands kan endast ha begränsad betydelse
för hur frågan bör lösas i vårt land. Uttalanden i den riktningen görs
av industriförbundet, SAF, vattenöverdomstolen och SMHI.

Vad naturvårdsverket redovisat i fråga om gällande ordning på andra
förvaltningsområden ger enligt industriförbundet och SAF föga av principiellt
eller praktiskt intresse för bedömning av spörsmålet om den organisatoriska
lösningen av tillståndsprövningen i frågor om immissioner. Statskontoret
gör ett liknande uttalande.

Knngl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

De avstyrkande remissinstanserna belyser närmare de olägenheter som
naturvårdsverkets förslag skulle medföra.

Uppdelningen av förfarandet i en administrativ tillståndsprövning och en
ersättningsreglering vid domstol kan enligt vattenöverdomstolen medföra
förlängd prövning och avsevärt merarbete både för företagaren och för sakägarna.
Även SMHI, industriförbundet och SAF, Föreningen för vattenhygien
och kraftverksföreningen påpekar, att ett visst dubbelarbete inte kan
undvikas, om man frångår vattendomstolslinjen.

Om ersättningsfrågorna inte skall behandlas vid vattendomstol utan annan
domstol blir splittringen — framhåller vattenöverdomstolen — ännu större,
eftersom i vattenföroreningsmålen vanligtvis ingår frågor som är att anse
som byggande i vatten och därför måste prövas av vattendomstol. I stället
för behandling i ett sammanhang vid eu myndighet, vilket skulle bli fallet
om immissionssakkunnigas förslag genomförs, skulle tre myndigheter pröva
frågorna. Vidare frågar sig vattenöverdomstolen hur det med naturvårdsverkets
förslag skall vara möjligt att på lämpligt sätt anpassa vattenhushållningsbestämmelser
och villkor för utsläpp av avloppsvatten till varandra
så att minsta möjliga olägenheter uppkommer.

Liknande påpekanden görs av industriförbundet och SAF, Föreningen för
vattenhygien och kraftverksföreningen. Industriförbundet och SAF framhåller
som en särskild komplikation de gränsdragningsproblem som uppstår
om avlopp smål i enlighet med förslaget skulle föras över från vattendomstol
till administrativ myndighet. Vattenförorenare — i synnerhet större
sådana — kan behöva göra vattenintag, eventuellt också företa vattenreglering,
för att tillgodose sin vattenförsörjning. Tillstånd härtill slcall enligt
förslaget alltjämt lämnas av vattendomstolarna. En ny industrianläggningskulle
sålunda behöva dels tillstånd för vattenintag etc. av vattendomstol,
dels koncession för utsläpp av naturvårdsverket, dels ock riskera en framtida
skadereglering med anledning av föroreningar inför vattendomstol eller
annat forum. Detta kan knappast betecknas som vare sig »samordning» eller
»enhetlighet».

Industriförbundet och SAF anser, att den tidsvinst som enligt naturvårdsverket
skulle kunna göras genom eu tillståndsgivning i administrativ ordning
ofta skulle bli endast skenbar. Även om behandlingstiden i tillståndsfrågan
i vissa fall kan reduceras, om verket blir tillståndsgivande myndighet,
kan den berörda enskilda parten, t. ex. ett industriföretag, inte alltid
utnyttja denna tidsvinst för att genomföra en investering eller sätta i gång
en verksamhet. Företaget kan nämligen nödgas avvakta målets behandling
även i vattendomstol för att få klarhet i vilka ekonomiska konsekvenser i
form av skadeersättningar o. d. som projektets genomförande skulle föra
med sig.

Enligt Föreningen för vattenhygien måste man med den ökande avloppsbelastningen
på våra vattendrag räkna med att allt fler avlopp sföretag kom 4

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Xr 28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mer att bli beroende av utspädning av avloppsvattnet genom regleringar.
Emellanåt kan en reglering eller annat byggande i vatten vara ett alternativ
till en reningsåtgärd. För många industriföretag är härjämte lokaliseringen
i minst lika stor utsträckning beroende av tillgången på fabrikations- och
kylvatten som på möjligheterna att släppa ut avloppsvatten. Ofta kan härjämte
föreligga konkurrens mellan olika företag om utnyttjande av ett vattenområde
exempelvis å ena sidan för korttidsreglering å andra sidan för
avloppsutsläpp. Det synes föreningen uppenbart, att naturvårdsverket underskattat
dessa gränsdragningsproblem. — I en mycket stor del av avloppsmålen
föreligger, vid sidan av ansökan om avloppsutsläpp, även ansökan
om rätt att taga annans mark eller vattenområde i anspråk för reningsverk
eller ledningar till och från reningsverket. Dylika tvångsrätter
måste då först prövas av vattendomstolen, innan naturvårdsverket kan avgöra
frågan om avloppsutsläpp.

Även kraftverksföreningen gör liknande påpekanden och menar att naturvårdsverket
inte tillräckligt redovisat eller beaktat dessa problem.

Sakägarnas ställning vid en administrativ prövning anförs också som ett
skäl för att hålla fast vid vattendomstolarna som prövningsmyndigheter.
Om sakägarna inte får tillfälle att i tillfredsställande utsträckning belysa
skadefrågorna vid tillståndsprövningen, uppkommer enligt vattenöverdomstolen
ovisshet beträffande omfattningen av de ersättningskrav som kan
komma att framställas vid domstolsbehandlingen. Sakägarna kan inte heller
påverka tillståndet så att skador så långt möjligt undviks. Även om sakägarna
måhända formellt kan göra sig påminda vid tillståndsprövningen,
torde reglerna om rättegångskostnader i administrativt förfarande oftast
göra det omöjligt för dem att anlita juridiskt eller tekniskt biträde för utförande
av sin talan.

Också kammarkollegiet och advokatsamfundet påpekar, att sakägarna
enligt naturvårdsverkets förslag får en klart försämrad ställning i förhållande
till nuvarande ordning enligt vattenlagen. Advokatsamfundet anser
att det inte klart framgår vilka möjligheter som sakägarna skulle erhålla att
hos verket tillvarata sina intressen. Det sägs endast att »sakägare med betydelsefulla
intressen bör kontaktas». Verket har tydligtvis tänkt sig att sakägarna
skall framlägga sina ersättningsanspråk dels i stora drag i koncessionsärendet
och dels inför vatten- eller fastighetsdomstolen. De kostnader
för utredningar m. m. som är behövliga för att inför verket kunna ange sin
ståndpunkt och sina anspråk skall dock sakägarna enligt förslaget i princip
svara för själva. Det är med hänsyn härtill välgrundad anledning förmoda
att naturvårdsverket vid sina ställningstaganden i denna del kommer att
ha tillgång till ett ganska torftigt utredningsmaterial. — När i förslaget ändå
talas om skadeförebyggande åtgärder i samband med koncessionsvillkoren,
ter det sig för samfundet i viss mån verklighetsfrämmande att tänka sig
bestämmelser av detta slag vid ett så summariskt och haltande förfarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

som det från verkets sida skisserade. Samfundet påtalar även sakägarnas
försämrade ställning i rättegångskostnadshänseende om naturvårdsverkets
förslag genomförs och framhåller slutligen att sakägarna genom förslaget i
stort sett skulle berövas den rätt som tillkommer dem enligt nuvarande
ordning att hävda sina intressen i tillståndsfrågor, vilket givetvis vore för
rättskänslan stötande.

Kompetenskonflikter beträffande samma fråga mellan domstol och naturvårdsverket
är enligt vattenöverdomstolen ytterligare en olägenhet som kan
följa med naturvårdsverkets förslag. F. n. kan en sakägare föra förbudstalan
vid domstol mot t. ex. driften vid en fabrik på grund av vattenförorening eller
immission. Med naturvårdsverkets förslag kan fabriksägaren möta en
sådan talan med en begäran hos naturvårdsverket om tillstånd att driva
fabriken. Ett sådant tillstånd är avsett att ge »formell trygghetsverkan». Det
torde dock kunna ifrågasättas, om detta tillstånd kan hindra domstolen att
ta upp sakägarens talan till prövning. Skulle hinder anses föreligga, innebär
det en väsentlig inskränkning av sakägarens rättigheter i jämförelse med
vad som nu gäller.

Flertalet av de avstyrkande remissinstanserna betonar särskilt att naturvårdsverket
skulle få en dubbelställning som inte skulle bidra till att öka
förtroendet mellan verket och rättssökande parter. Vidare trycker många
starkt på rättssäkerhetskravet.

Vattenöverdomstolen anser det vara av stor vikt att såväl allmänheten
som berörda parter har förtroende för organisationen och sättet för prövning
av frågorna. Hos allmänheten kan det knappast vara ägnat att skapa
förtroende för naturvårdsverket som företrädare för naturvårdsintresset
om verket dessutom skall vara det organ som har att opartiskt skilja mellan
alla de intressen som berörs av företaget. Det ligger i sakens natur att
verket har små möjligheter att bevaka sakägarnas intressen. Om dessa inte
kan föra en effektiv talan vid prövningen, blir risken stor att deras intressen
åsidosätts. Det kan även ifrågasättas om kommuner och industrier blir
villiga att på ett förberedande stadium öppet diskutera sina problem med
naturvårdsverket, om påföljande steg blir att verket ensidigt bestämmer
vad som i fortsättningen skall gälla. Den dubbelställning som naturvårdsverket
skulle få enligt förslaget blir därför enligt vattenöverdomstolens mening
ägnad att minska förtroendet både för verket som naturvårdens företrädare
och för det sätt varpå prövning av frågorna sker.

Enligt vattenöverdomstolens mening skapas en ändamålsenlig ordning,
om naturvårdsverket får en så stark ställning som möjligt som företrädare
för naturvården och därjämte behövliga resurser för att som pådrivare,
övervakare och förhandlare ta upp föroreningsfrågorna och verka för bättre
förhållanden. I flertalet fall torde enighet kunna åstadkommas mellan
verket, å ena, samt de kommuner och industrier som orsakar föroreningarna,
å andra sidan. Något avgörande av annan myndighet behövs då ej. Detta

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1960

är innebörden av den fakultativa koncessionsprövning som föreslogs av immisionssakkunniga.
En sådan prövning ger kommuner och industrier möjlighet
att snabbt få besked om naturvårdsverkets krav och de har sedan
möjlighet att godta kraven eller påkalla prövning av dem. Systemet med
fakultativ koncessionsprövning bör enligt vattenöverdomstolens mening kunna
byggas ut så att det i framtiden blir regel i såväl industriella som kommunala
föroreningsärenden. Den faktultativa koncessionsprövningen förutsätter
för att vinna förtroende att uppkomna tvister avgörs av ett opartiskt
organ. Som sådant är en vattendomstol med dess uppbyggnad för prövning
av likartade frågor väl lämpad.

Statskontoret framhåller, att den dubbelställning verket skulle få enligt
förslaget ter sig tvivelaktig från skilda synpunkter. Naturvårdsverkets huvuduppgift
kan sägas vara att med kraft bevaka naturvårdsintresset gentemot
andra intressen. Härav följer att verket i vissa sammanhang måste
komma i klar partsställning gentemot andra intressen, ofta av ekonomisk
art. Även om enighet torde råda om att miljövårdssynpunkterna i helt annan
utsträckning än tidigare måste ges prioritet vid avvägningen mellan
olika intressen torde det vara ofrånkomligt att vissa beslut, t. ex. rörande
immissionstillstånd, måste få karaktären av en kompromiss mellan miljövårdsintresset
och andra intressen. I den män naturvårdsverket självt skulle
i stor utsträckning träffa avgöranden av sådan kompromisskaraktär, skulle
detta kunna verka hämmande på dess möjlighet att framgent och i andra
sammanhang kraftfullt tillvarata naturvårdsintresset. Det föreslagna arrangemanget
väcker även betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. En
sådan prioritering av naturvårdsintresset som nyss angetts torde i första
hand böra garanteras genom lagstiftningens utformning. När beslut träffas
kan emellertid, vad gäller själva förfarandet, inte bortses från existensen
av partsintressen som avviker från naturvårdsintresset.

Advokatsamfundet framhåller, att naturvårdsverket enligt instruktionen
har både rådgivande, övervakande och åklagarbetonade uppgifter inom naturvården
(däri inbegripet vatten- och luftvård). Nu skulle alltså därtill
läggas även funktionen att vara dömande instans. En sådan lösning skulle
framför allt med tanke på rättssäkerheten innebära ett betänkligt avsteg
från nuvarande rättsliga system. Rent faktiskt lär det knappast heller vara
möjligt att effektivt och ändamålsenligt värna om naturvården och samtidigt
som domare beakta i och för sig berättigade synpunkter och krav från
motstående intressen. Att bevara tilltron hos såväl berörda parter som allmänheten
till objektivitet och rättvisa vid ifrågavarande tillståndsprövning
är ett värde av sådan dignitet att det skall föreligga alldeles särskilda skäl
för att ändå välja en linje, som skulle kunna rubba denna tilltro. Samfundet
kan inte finna att naturvårdsverket har framlagt några sådana skäl.

Industriförbundet och SAF framhåller att de materiella reglerna — om
immissionssakkunnigas förslag följs — kommer att i betydande utsträck -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ning bli tämligen allmänt hållna. Detta gör det enligt organisationernas mening
särskilt angeläget, att prövningen av dessa frågor sker med starkt beaktande
av rättssäkerhetskravet. Detta innebär bl. a. att man med ledning
av blivande praxis skall kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning
om rättsläget samt att tillståndsprövningen i likartade fall blir så enhetlig
som möjligt.

Det förefaller organisationerna uppenbart, att den av naturvårdsverket
föreslagna konstruktionen enligt sakens natur inte kan motsvara sådana
krav. Så länge verkets primära uppgift är att företräda allmänna miljövårdsintressen
och därjämte att svara för tillsyn och kontroll på detta område,
vore det högst otillfredsställande att i verkets händer lägga all tillståndsprövning,
som nödvändigt förutsätter en allsidig och opartisk avvägning
mellan allmänna och andra intressen. Hur omsorgsfullt denna avvägning
än görs, lär man inte kunna bortse från risken att verkets dubbelställning
uppfattas som ett eftersättande av andra viktiga samhällsintressen än
dem som verket i första hand har att svara för. En sådan uppfattning, befogad
eller ej, kan knappast undgå att påverka samarbetet mellan verket och
enskilda parter, ett samarbete som för att bli effektivt kräver en hög grad
av öppenhet och förtroende mellan alla berörda intressenter. Organisationerna
anser att verket skulle få en friare och starkare ställning, när det gäller
att hävda miljövårdsintressena, om inte verket tillika behövde engagera
sig i alla tillståndsfrågor, vilka dessutom torde komma att kräva en betydande
arbetsinsats från verkets sida. I detta sammanhang kan erinras om
att under senare år här i landet försports en klar tendens att göra en tydligare
åtskillnad mellan samhällets kontrollerande och dömande funktioner.
Detta återspeglas bl. a. i förslaget till omorganisation av taxeringsväsendet.

Enligt kraftverksföreningen skulle det strida mot den allmänna rättsuppfattningen
och kunna äventyra enskild rätt att förena naturvårdsverkets
rådgivande, utredande och övervakande uppgift i miljöfrågor med en dömande
funktion. Det kan enligt föreningen inte vara förenligt med en sund
samhällsutveckling att i frågor av så stor vikt för landets ekonomi och försörjning
bortse från rättssäkerhetskravet. Även Föreningen för vattenhygien
finner det uppenbart olämpligt att naturvårdsverket, som kommer att få en
partsställning som kan liknas vid en åklagares, samtidigt skall ha den dömande
funktionen. Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller såsom olämpligt
att en och samma myndighet skall förhandla i sakfrågor och samtidigt
vara ansvarig för det slutliga rättsliga avgörandet. Enligt akademien finns
det även risk för att det rättsliga ansvar som enligt utredningen bör läggas
på verket kommer att bli hämmande för verkets primära uppgifter, nämligen
att följa forskningen och utvecklingen inom miljövårdsområdet, utöva
tillsyn och svara för den långsiktiga miljövårdsplaneringen i landet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare och Svensk in -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dustriförening anför som motiv för sin anslutning till domstolslinjen främst
rättssäkerhetsskäl. Även kammarkollegiet betonar rättssäkerhetskravet.

Den dubbelställning som naturvårdsverket skulle få enligt verkets förslag
påtalas också av kommerskollegium och SACO.

Uttalanden för en tillståndsprövning i administrativ ordning görs av
socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, planverket, statens vattenfallsverk,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs och Norrbottens län, domstolskommittén, naturskyddsföreningen,
Länsingenjörers förening, Vattenvärnet, kommunal-tekniska
föreningen och teknologföreningen.

Socialstyrelsen uttalar sålunda, att många skäl talar för att koncessionsförfarandet
i immissions- och vattenföroreningsmål handläggs av administrativt
organ och att prövningen sker centralt. Bl. a. kan enhetlighet i ärendenas
bedömning lättare vinnas härigenom. Styrelsen finner det angeläget
att koncessionsmyndigheten genom sin sammansättning och ställning kommer
att framstå som objektiv och ej kan misstänkas företräda ensidiga naturvårds-
eller industriintressen. Det beslutande organet bör ges en i förhållande
till naturvårdsverket så fristående ställning som möjligt.

Statens institut för folkhälsan framhåller att bedömningen av koncessionsärenden
inte innefattar en direkt rättstillämpning och inte kan ske utan
medverkan av en bred sakkunskap med andra kvalifikationer än juridiska.
Sambandet mellan koncessionsgivning och samhällsplanering betonas. Institutet
ansluter sig till att tillståndsgivningen anförtros ett härför lämpat
administrativt organ. Dock bör tillståndsgivningen enligt institutet varken
ankomma på verket som sådant eller läggas på en i verket helintegrerad
nämnd. Visserligen förekommer det att tillsyns- och tillståndsfunktioner
på vissa områden handhas av ett och samma organ men i fråga om en myndighet
som i så stor omfattning som naturvårdsverket har att förhandla med
och på annat sätt hålla kontakt med parter, vilkas intressen kan avvika
från de synpunkter som verket närmast företräder, förefaller det dock
olämpligt att förena de nämnda funktionerna med en beslutsfunktion av
tillståndsgivnings karaktär. Det skulle kunna försvåra samarbetet mellan
industri och naturvård, bl. a. inverka menligt på informationsutbytet i forskningsledet
mellan industrin och naturvårdsverket. Vidare skulle kunna uppkomma
en — låt vara obefogad — uppfattning att naturvårdsverket vid avvägningen
mellan olika intressen och utformandet av villkor vid tillståndsgivningen
kunde ha benägenhet att inte till fullo beakta för industrin viktiga
tekniska och ekonomiska synpunkter. På grund härav och av rent
principiella skäl bör enligt institutets mening koncessionsorganet få en
fristående ställning i förhållande till naturvårdsverket.

Vattenfallsverket finner ett administrativt förfarande i och för sig godtagbart
och väl så rekommendabelt som en domstolsbehandling men kan

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

omöjligt tillstyrka, att naturvårdsverket med dess ställning inte blott som
representant för företagarintresset motstående intressen utan även såsom
tillsyns- och kontrollmyndighet också tilldelas uppgiften att vara koncessionsmyndighet.

Enligt lantbruksstyrelsen talar bl. a. sambandet mellan vattenföroreningarna
och andra immissioner och sambandet mellan tillståndsprövningen och
ersättningsfrågorna för att prövningen läggs på vattendomstolarna. Emellertid
framhåller styrelsen, att hänsyn i detta sammanhang måste tas till att de
statliga insatserna på miljövårdens område skall intensifieras och att koncessionsärendena
kommer att bli av stor omfattning och kräva snabb handläggning.
Visserligen ingår rättsliga överväganden i prövningen, men planoch
lokaliseringsfrågor och andra frågor som lämpligen avgörs i administrativ
ordning överväger. Styrelsen anser därför, att det finns starka skäl för
att lägga koncessionsärendena på administrativ myndighet. Naturvårdsverkets
förslag tillfredställer dock enligt lantbruksstyrelsens mening inte de
krav som bör ställas på en objektiv och allsidig prövning av koncessionsärenden.
För att en fullt objektiv bedömning av tillståndsfrågorna skall
tryggas synes enligt styrelsens mening koncessionsnämnden böra ges en i
förhållande till naturvårdsverket och andra myndigheter helt fristående
ställning.

Även lantmciteristyrelsen instämmer i att de bedömanden av ekonomisk
och teknisk art varpå avvägningen i immissions- och vattenföroreningsärenden
måste grundas i huvudsak är av administrativ natur. Prövas koncessionsfrågorna
i administrativ ordning, är det dock klart att den administrativa
prövningsmyndigheten måste äga en helt neutral ställning. Naturvårdsverket
skall bevaka naturvårdens, vattenvårdens och luftvårdens intressen.
Det ligger i sakens natur att dessa intressen och sökandens intressen i ärenden
av nyssnämnd art ibland kan bli kontroversiella. Under sådana förhållanden
är det inte tillfredsställande att naturvårdsverket — förutom nyssnämnda
bevakning — också skall själv eller via till verket knutet organ
verkställa avvägningen mellan naturvårdsintressena och sökande-intressena.

Planverket anser det inte tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt
att vid uppkommande tvist prövningen av denna skall ankomma på den
ena av de tvistande parterna. Detta har visserligen uppmärksammats i förslaget,
men inrättandet av en särskild koncessionsnämnd på föreslaget sätt
synes inte vara en godtagbar lösning. Enligt planverkets uppfattning är en
närmare undersökning av detta spörsmål ofrånkomlig. Det är enligt planverkets
uppfattning inte visat att en förläggning till samma myndighet av
både tillståndsprövning och tillsynsutövning på immissionsområdet inte
skulle medföra olägenheter. Planverket anser sig inte kunna tillstyrka förslaget
att förlägga tillståndsprövningen i immissionsärenden till naturvårdsverket.
Planverket hyser dock inte några avgörande betänkligheter

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mot att tillståndsprövningen sker i administrativ ordning. Enligt planverkets
mening borde denna fråga utredas förutsättningslöst.

Teknologföreningen betraktar tillståndsgivningen mer som en administrativ
än en juridisk fråga. Föreningen anser emellertid att naturvårdsverkets
möjligheter att aktivt hävda naturvårdens intressen begränsas och att rättssäkerhetskravet
inte kan anses tillfredsställande uppfyllt, om naturvårdsverket
får rollen av tillståndsmyndighet. Tillståndsprövningen bör därför
ske hos ett från naturvårdsverket fristående organ. Ett sådant kan enligt
föreningen åstadkommas genom att vattendomstolarna ges erforderlig komplettering
för snabb handläggning eller genom att en fristående koncessionsnämnd
inrättas. I båda fallen måste finnas möjlighet att anföra besvär.
Högsta besvärsmyndighet bör vara Kungl. Maj :t, eftersom tillståndsfrågorna
är av allmänt samhällsekonomisk betydelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker i princip att tillståndsprövningen
på immissionsområdet — innefattande även vattenföroreningar —
förläggs till administrativ myndighet. Beslut i sådana ärenden måste grundas
på allmänna överväganden av ekonomisk och teknisk art och tillkomma
under hänsynstagande till samhällsplaneringen i vidsträcktaste bemärkelse.
Särskilt betonas ärendenas nära samband med bebyggelseplaneringen, med
naturvården och med den ekonomiska planeringen. Länsstyrelsen anser det
angeläget att myndigheternas insatser på samhällsplaneringens område blir
enhetliga. Vattendomstolarna är varken planeringsorgan eller vattenvårdande
myndigheter. De torde sakna befogenhet att bedöma frågorna i ett vidare
sammanhang och med hänsyn till samhällsutvecklingen i stort. I ansökningsmål
är de bundna av ansökningen. Dessa förhållanden talar för att även vattenföroreningsärenden
prövas i administrativ ordning. Länsstyrelsen kan däremot
inte tillstyrka, att tillståndsprövningen förläggs till statens naturvårdsverk.
Det måste anses mindre lämpligt att den myndighet som i utpräglad
grad skall företräda miljövårdens intressen också skall vara opartisk koncessionsmyndighet,
låt vara genom en för ändamålet inrättad särskild koncessionsnämnd.
Vidare befarar länsstyrelsen att arbetet med tillståndsgivningen
kan komma att hindra naturvårdsverket att ägna sig åt sina egentliga
uppgifter att vara rådgivande, samordnande och riksplanerande organ
på miljövårdens område.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens
län ansluter sig till naturvårdsverkets uppfattning att en prövning
av administrativ myndighet är lämpligare än domstolsprövning. De anser
att frågan bör ytterligare utredas och att man särskilt bör överväga möjligheten
att förlägga prövningen till länsstyrelserna. Samma inställning har
Länsingenjörers förening.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner övervägande skäl tala för en administrativ
prövning under förutsättning att en sådan lösning efter utredning
anses lämplig även för andra vattenmål samt att den prövande myndig -

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

heten får en självständig ställning och sammansättning som garanterar
rättssäkerheten. Tillståndsmyndigheten bör vara fristående från myndigheter
med speciellt inriktad verksamhet. Lämpligheten av att verkschefen
ingår i koncessionsmyndigheten såsom föreslagits ifrågasätts. Länsstyrelsen
anser att frågan om vem som skall vara koncessionsmyndighet bör ytterligare
utredas. Utredningen bör lämpligen samordnas med en översyn av vattendomstolarnas
framtida ställning och av vattenlagen. I avbidan på denna
utredning synes överförandet av vattenföroreningsärenden till naturvårdsverket
kunna anstå. Däremot vill länsstyrelsen ej motsätta sig att övriga
immissionsfrågor (luftförorening och buller) från början tillförs verket och
där handläggs i en ordning som tillgodoser förut anförda synpunkter.

Domstolskommittén anser att de avvägningsfrågor som den koncessionsprövande
myndigheten ställs inför generellt sett synes vara av sådan beskaffenhet
att deras bedömning måste på sikt påverka hela samhällsutvecklingen.
Kommittén biträder därför förslaget att tillståndsprövningen läggs på
administrativ myndighet. Med hänsyn till att koncessionsfrågorna i de flesta
fall av större vikt måste ses ur en vidare synvinkel än den lokala eller begränsat
regionala tillstyrker kommittén också att koncessionsprövningen
sker centralt, av en och samma myndighet för hela landet.

Kommittén framhåller, att naturvårdsintressena spelar en väsentlig roll
vid koncessionsprövningen men att vid sidan av dessa måste beaktas dels
privata och företagsekonomiska intressen, dels åtskilliga intressen som i likhet
med naturvården är av stor allmän betydelse, sociala och tekniska, befolkningspolitiska,
närings- och arbetsmarknadspolitiska m. fl. Koncessionsprövningen
kan innehålla synnerligen besvärliga avvägningsfrågor av ofta
stor räckvidd, både ekonomiskt och i andra avseenden. En första förutsättning
för att koncessionssystemet skall fungera tillfredsställande är att någon
omständighet ej föreligger som kan vara ägnad att rubba förtroendet
till koncessionsmyndighetens opartiskhet. I detta hänseende måste på koncessionsmyndigheten
ställas i stort sett samma fordringar som på en domstol.
Myndigheten måste alltså inta en fristående ställning till de intressen
som är i fråga. Från dessa utgångspunkter kan enligt domstolskommitténs
mening naturvårdsverkets förslag inte godtas. Naturvårdsverket har enligt
sin instruktion till uteslutande uppgift att ta tillvara naturvårdens intressen
och att bedriva den forsknings- och planeringsverksamhet m. m. som
sammanhänger härmed. Koncessionsprövningen innefattar en avvägning av
dessa intressen mot vikten av att ett planerat företag oaktat sin miljöförstörande
inverkan kommer till stånd, kostnaden för skyddsåtgärd och verkan
i övrigt av de villkor som uppställs för tillstånd till den ifrågasatta verksamheten.
Det kan enligt kommittén inte anses förenligt med vedertagna
rätts säkerhetsbegrepp att koncessionsprövningen handhas av en instans
som i likhet med naturvårdsverket sålunda måste komma att i många fall
döma i egen sak. Invändningen bortfaller inte genom den föreslagna an 4t

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

ordningen att en till verket knuten nämnd skall svara för tillståndsgivningen.
Även om anknytningen skulle få en mindre intim karaktär än som
föreslagits framstår för kommittén varje form av förening mellan verkets
naturvårdsbevakande uppgifter och prövningen av koncessionsfrågorna som
olämplig.

Om verket får befogenhet att självmant ta upp tillståndsfrågor till prövning,
kan verket enligt kommitténs mening antas i allmänhet visa en sådan
förhandsinställning i det uppkomna ärendet att det knappast sedermera
kan fatta ett opartiskt avgörande i koncessionsfrågan. Den mening som
företräds av naturvårdsverkets expertis kanske inte delas av den sakkunskap
som sökanden stöder sig på. I ett sådant läge bör enligt kommittén
tyngden av den på ömse sidor åberopade utredningen kunna vägas mot
varandra utan att den mening som företräds av naturvårdsverkets expertis
ges den auktoritativa prägel som följer av att verket är koncessionsprövande
myndighet.

Naturskyddsföreningen anser principiellt, att föroreningsfrågor har ett så
betydande inslag av planering, näringspolitik och allmän miljövård att de
bör vara underkastade ett bestämmande administrativt inflytande. Emellertid
befarar föreningen, att naturvårdsverkets omvälvande förslag medför
ett långvarigt lagstiftningsarbete innan det får en form som kan accepteras.
Hithörande frågor är mycket viktiga men det är också mycket angeläget
att ett modus vivendi skapas utan uppskov. Slutsatsen härav är, att man
måste ordna ett provisorium som dessutom kan ge erfarenheter för en
slutlig ordning. I vattenföroreningsmål berör saken så många enskilda intressen
att ett domstolsförfarande enligt föreningens mening knappast kan
undvaras. I fråga om luftförorening är läget annorlunda. Här är domstolsprövning
ej lika indicerad. Beträffande bullerstörning t. ex. från flygplan
är förhållandena likartade.

Man bör enligt föreningen åtminstone t. v. låta vattenföroreningsmålen i
nuvarande eller ungefär nuvarande omfattning ligga kvar hos vattendomstolarna
eller den domstolsorganisation i vilken vattendomstolarna eventuellt
kommer att uppgå. Vattenförorening är ofta kombinerad med luftförorening.
Det fordras därför ett samlat bedömande utöver det som vattendomstolen
kan göra. Vattendomstolens prövningsområde bör ej fördenskull
utvidgas. Det vore ett steg i orätt riktning. Vattendomstolens beslut beträffande
vattenföroreningsfrågan bör inte heller betyda klarsignal för företaget
ur vattenföroreningssynpunkt. Luftföroreningsfrågan bör bedömas av
sakkunnig administrativ instans, gärna naturvårdsverket. I administrativ
ordning bör man kunna komma fram till en bedömning av olägenheterna
ur luftföroreningssynpunkt och bestämma de tekniska motåtgärder som
krävs. Vattendomstolens beslut och det resultat som undersökningen av
luftföroreningsfrågan leder till bör ingå i en samlad bedömning av naturvårdsverket
som bör kunna säga nej till projektet. Ärenden om luftförore -

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

ning utan kombination med vattenförorening bör liksom bullerstörningar
prövas administrativt.

Alla projekt av större betydelse bör enligt föreningen prövas även ur allmän
plansynpunkt. Vare sig det aktuella projektet prövats av vattendomstol
eller av administrativ instans eller av bådadera bör resultatet granskas ur
vidare synvinklar. En sådan prövning kan handhas av en nämnd sammansatt
av planverket och naturvårdsverket eller på motsvarande sätt. Eventuellt
kan prövningen läggas hos Kungl. Maj :t för att där avgöras på grundval
av utlåtanden från nämnden eller ämbetsverken och den föreliggande utredningen.
— Ingripandena måste även rikta sig mot redan förefintliga föroreningskällor.
Ur traditionell rättssäkerhetssynpunkt förefaller det behövligt
att ingripanden i dessa fall får prövas av ett fristående organ. — Även om
administrativ myndighet tillåtit förorening, bör enskilda och kommuner
kunna föra talan mot förorenaren vid domstol om att föroreningen är otilllåtlig
ur »grannelagssynpunkt» eller om skadestånd. Riskerna för att industri
eller annan skall bli utsatt för ekonomiskt förödande beslut är minimala.

De som förordar en särskild koncessionsnämnd hävdar, såsom tidigare
framgått, att denna bör ges en i förhållande till naturvårdsverket så fristående
ställning som möjligt. Företrädarna för medicinska intressen betonar
vikten av att medicinsk sakkunskap blir företrädd i nämnden. Statens institut
för folkhälsan förordar en fristående nämnd bestående av naturvårdsverkets
chef, en lagfaren jurist, den ledande tjänstemannen inom verket
på det område, som är i fråga, medicinsk-hygienisk sakkunskap, lämpligen
genom företrädare för socialstyrelsen och/eller statens institut för folkhälsan,
en företrädare för statens planverk, en samhällsekonomiskt sakkunnig
och en industrirepresentant. Ärendena kan lämpligen beredas inom naturvårdsverket.
Genom ledamotskapet i nämnden och handhavandet av ärendeberedningen
kan naturvårdsverkets sakkunskap bli väl tillvaratagen och
dess synpunkter framföras auktoritativt utan röstmässig dominans för verkets
representanter. Vidare kan den samhällsekonomiska och industriella
expertisen på ett lämpligt sätt komplettera de rena miljövårdssynpunkterna.
Nämnden kan givetvis inhämta yttrande från naturvårdsverkets tre råd och
från miljöforskningsnämnden, liksom vid behov även annan expertis skulle
få tas i anspråk. Ett organ med denna sammansättning och ställning bör
kunna vinna även industrins förtroende. Då sakägarnas ersättningsanpråk
förutsätts bli behandlade vid domstol, finns enligt institutets mening inte
anledning att i nämnden insätta någon särskild för sakägarnas behov lämpad
värderingsexpert eller vidta annan rättssäkerhetsskyddande åtgärd.

Enligt lantbruksstyrelsen bör i en fristående nämnd ingå representanter
för de olika intressen inom såväl den allmänna som den enskilda sektorn
som berörs av ärendena. Bland dessa intressen synes naturvårds-, plan- och
lokaliserings- samt näringslivs- och fritidsintressena vara särskilt framträ -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dande. I nämnden bör vidare finnas representerad högt kvalificerad juridisk
och ekonomisk sakkunskap. Besvär över nämndens beslut bör kunna föras
hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Nämnden bör vidare kunna underställa Kungl.
Maj :t koncessionsärenden av väsentlig betydelse.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår som lämplig sammansättning på
en fristående nämnd en högt kvalificerad jurist med doinarerfarenhet som
ordförande samt naturvårdsverkets chef och representanter för hälsovården,
industrin och kommunerna som ledamöter. Länsstyrelsen tänker sig en fristående
enhet motsvarande en i verket inbyggd förvaltningsdomstol.

Lantmäteristyrelsen anser att ett särskilt administrativt förfarande i koncessionsdelen
bör med hänsyn till jävsfrågan vara knutet till ett helt fristående
organ, lämpligen lydande direkt under Kungl. Maj :t. Organet kan ha
formen av en fristående nämnd, som är nära anknuten till jordbruksdepartementet.
Nämnden bör bestå av en opartisk ordförande, lämpligen en jurist
som är erfaren i domarvärv, samt förslagsvis fyra andra ledamöter. Av dessa
bör en ledamot representera näringslivet och en kommunerna. De två återstående
ledamöterna representerar allmänheten. Genom en sådan sammansättning
av nämnden torde enligt styrelsen kompetensen för allsidig prövning
av ifrågavarande ärenden bli fullt tillfredsställande, varjämte risken
för komplikationer av jävskaraktär helt elimineras. Självfallet bör naturvårdsverket,
särskilt mot bakgrunden av dess betydelsefulla åligganden
inom den översiktliga planeringen på naturvårdens område, alltid höras i
de ärenden nämnden handlägger.

Domstolskommittén finner det angeläget att immissionslagstiftningen
genomförs utan dröjsmål och är inte främmande för en lösning av provisorisk
karaktär. Om man inrättar ett riksomfattande organ med syfte att
svara för samhällsplaneringen i stort, ligger tanken nära att anförtro koncession
sprövningen åt detta organ. Även en särskild koncessionsnämnd är
tänkbar enligt kommittén. Om man vill utnyttja den organisation som någon
redan befintlig myndighet erbjuder, anser kommittén det vara en möjlighet
att anknyta till den verksamhet som utövas av statens planverk. Verket
skulle i så fall behöva utbyggas med en koncessionsnämnd med opartisk
ordförande och företrädare för naturvård och andra berörda intressen

Också de remissinstanser som håller fast vid domstolslinjen uttalar vissa
önskemål om den föreslagna koncessionsnämndens sammansättning och
ställning. Vätt enöv er domstolen förordar att nämndens ställning förstärks
genom att utökas med två allmänt ansedda personer, förslagsvis vattenrättsnämndemän
eller ägodelningsnämndemän. Rättssäkerhetskraven bör
vidare enligt vattenöverdomstolen medföra att alla hithörande ärenden avgörs
i nämnden, i den mån underställning till Kungl. Maj :t ej skall ske, och
att verkets styrelse ej tar befattning med prövningen. Även kammarkollegiet
ifrågasätter om inte prövningen av koncessionsärenden, med undantag för
sådana fall som skall underställas Kungl. Maj :t, alltid bör ligga hos nämn -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

den. Advokatsamfundet föreslår, om koncessionsnämnden trots allt skulle
komma till stånd, att antalet ledamöter i nämnden i vart fall utökas till förslagsvis
fem för att därmed bereda plats åt kvalificerade företrädare för industrin
och kommunerna. Lantmätareföreningen är av samma mening.
Industriförbundet och SAF anser, att det inte finns något annat acceptabelt
alternativ än en från naturvårdsverket helt fristående koncessionsnämnd,
om man trots de skäl som anförts för till-ståndsgivning genom vattendomstol
frångår denna lösning. En sådan nämnd bör i fråga om sammansättning,
förfarande in. in. konstrueras så, att man i möjlig mån bygger på de erfarenheter
som vunnits från vattendomstolsorganisationen. Nämnden bör
enligt organisationernas mening vara helt fri från partsintressen och förslagsvis
bestå av enbart domstols jurister och tekniker till lämpligt antal,
eventuellt också en eller annan lekman utan anknytning till något partsintresse.
Varken naturvårdsverket, kommuner eller industrin bör ha företrädare
i nämnden. Föredragningar inför nämnden bör anförtros ett till
denna knutet kansli.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser det nödvändigt
att tillåtlighetsprövningen anförtros ett fristående organ, om den
skall föras bort från domstolarna. Detta fristående organ bör enligt föreningen
ha lagkunnig, i domarevärv erfaren ordförande och inte inbegripa
naturvårdsverkets chef. Talan mot dess beslut bör få fullföljas av naturvårdsverket.

Kammarkollegiet anser att man bör närmare undersöka det av naturvårdsverket
förkastade alternativet att inom verket inrätta en helt fristående
enhet, närmast svarande mot en förvaltningsdomstol. Därvid bör även
övervägas om ej, förutom ordföranden, ytterligare en lagfaren ledamot bör
ingå i nämnden, över huvud taget anser kollegiet att man bör undvika ett
system med verkets tjänstemän uppträdande ömisom i egenskap av direkta
företrädare för miljöintressena och ömsom som domare. Skulle det vid när,
inare undersökning visa sig att alternativet med en fristående koncessionsnämnd
inte bör komma i fråga, anser sig kollegiet därför — i valet mellan
naturvårdsverkets alternativ och immissionssakkunnigas organisationsförslag
— böra förorda det senare.

Statskontoret föredrar prövning av tillståndsärendena genom en i förhållande
till naturvårdsverket fristående instans. I varje fall är en sådan
prövning ägnad att skapa förtroende hos de tillståndssökande. Den bör också
kunna minska benägenheten att anföra besvär, i den mån beslutet går
den sökande emot, något som från rationaliseringssynpunkt inte är oväsentligt.
Tillfredsställande regler bör under alla förhållanden gälla rörande kommunikation
med den tillståndssökande av material som tillkommer under
utredningen i ärendet. Från denna synpunkt kan de smidiga kontakter som
förutsatts bli etablerade mellan den föreslagna koncessionsnämnden och naturvårdsverket
i övrigt väcka vissa betänkligheter. Exempelvis en sådan ord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ning som att remissyttranden ersätts med muntligt samråd kan medföra att
sökanden försätts i ett processuellt underläge som står i strid med strävandena
att öka rättssäkerheten i admininstrativa partsärenden. Verkschefens
engagemang i den föreslagna nämnden kan medföra en alltför stor belastning
på honom och verka inkräktande på hans möjligheter att effektivt leda verksamheten
i dess helhet och ägna tid åt mera generella och långsiktiga arbetsuppgifter.
Det är vidare olämpligt att lägga tillståndsprövningen på en av
flera planeringsmyndigheter. Prövningen bör därför förläggas utom verket.
De alternativ som där står till buds är vattendomstolarna och en från naturvårdsverket
helt fristående nämnd. Statskontoret uttalar visserligen att åtskilliga
skäl kan anföras för naturvårdsverkets ståndpunkt att tillståndsgivningen
är att betrakta som en administrativ uppgift men anser likväl att
skäl saknas att frångå immissionssakkunnigas förslag. Om en immissionsnämnd
inrättas, vare sig detta sker inom naturvårdsverket eller i form av
ett fristående organ, förordar statskontoret att antalet ledamöter i jämförelse
med förslaget utökas med två i syfte att bättre tillgodose rättssäkerhetskravet
och ge nämnden större tyngd. Det synes också kunna komma i
fråga att låta nämnden innefatta representation för de viktigaste av de intressen
som kommer att bli berörda av nämndens avgörande.

Några remissinstanser anser att koncessionsprövningen bör ske genom
Kungl. Maj :t i statsrådet. Fiskeristyrelsen anser att tillståndsprövningen i
större immissionsärenden, vari riks- eller regionsplaneringssynpunkter kommer
in, bör utövas av Kungl. Maj :t. Endast med regeringen som prövningsorgan
kommer dessa synpunkter fullt ut till sin rätt. Kungl. Maj :t kan enligt
styrelsen uppställa både ekonomiska och åtgärdsbetonade villkor för
tillstånd. Mindre, lokalt betonade ärenden bör enligt styrelsens mening lämpligen
prövas av naturvårdsverket. Styrelsen vill — trots att naturvård, vattenvård
och luftvård ingår i länsstyrelsernas ämbetsbefattning — inte föreslå
dessa som prövningsorgan på grund av de svåra motsättningar som kan
uppkomma på länsplanet mellan naturvårdsintresset och lokaliseringsintr
esset.

Statens vattenfallsverk finner det ur alla synpunkter lämpligast att tillståndsprövningen
läggs på Kungl. Maj :t i statsrådet. En sådan lösning torde
dock kräva att beredning av ärenden sker genom ett lämpligt allsidigt samr
mansatt organ. Härom krävs en grundlig utredning. Om den förordade vägen
skulle visa sig oframkomlig, förefaller det som en behandling domstolsvägen
blir att föredra framför en administrativ sådan. Det mest vägande
argument, som anförts mot domstolsprövningen, nämligen det angelägna i
att enhetlighet uppnås i tillståndsprövningen i olika ärenden, skulle kanske
kunna elimineras på så sätt att tillståndsprövningen förläggs till vattenöverdomstolen,
medan skadereglering får i första hand åvila underdomstol.

Planverket anser att man vid en interimistisk lösning av ett administrativt
förfarande i avvaktan på en allsidig och grundlig utredning av frågan

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

kan tänka sig att avgörandet i tillståndsärenden förbehålls Kungl. Maj :t.
Prövningen och avgörandet av vässa tillståndsärenden bör dock under vissa
förutsättningar kunna delegeras till central myndighet. En viktig förutsättning
för sådan delegation bör vara att fasta normer för tillståndsprövningen
föreligger. Sålunda skulle t. ex. en prövning av bullrande anläggningars tilllåtlighet
kunna delegeras till planverket, så snart normer och toleransvärden
för buller utarbetats och getts vederbörlig sanktion. Starka skäl talar
nämligen för att bullerfrågorna, som nästan undantagslöst har samband
med bebyggelsemiljön, bör behandlas i planeringsanvisningar och handläggas
av det centrala planorganet. — När det gäller vatten- och luftförorenande
anläggningar måste på samma sätt tillåtligheten bedömas på grundval
av de tekniska normer som kan uppställas för tolerabla gränsvärden för
vatten- och luftföroreningar. Dessa normer får självfallet inte tillämpas
så, att ett tillstånd lämnas utan hänsyn till de allmänna planmässiga förutsättningarna
i området, vilken senare fråga måste bedömas av planorganet.
Dispensärenden bör enligt planverkets mening behandlas med stor
restriktivitet och i princip efter samma grunder som de slutliga ställningstagandena
i immissionsfrågorna. Delegation till myndighet torde kunna ske
i större omfattning, i synnerhet om dispenserna tidsbegränsas.

Naturskyddsföreningen är heller inte främmande för tanken att lägga tillståndsprövningen
på Kungl. Maj :t.

Flera länsstyrelser uttalar sig för en decentralisering av tillståndsgivningen
till länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att
länsstyrelserna i egenskap av allmänna planeringsorgan får anses lämpligare
än naturvårdsverket att göra de avvägningar mellan skilda intressen
som blir nödvändiga. Länsstyrelserna har beslutsfunktioner inom flertalet
av de områden av samhällsplaneringen som berör immissionsområdet och
har också tillgång till expertis på dessa områden. Vidare har länsstyrelserna
genom sina planeringsråd förankring även inom näringslivet, ett förhållande
som kommer att ytterligare mankeras om länsförvaltningsutredningens
förslag till ny länsstyrelseorganisation genomförs. Med länsstyrelserna
som koncessionsmyndigheter kommer därför en önskvärd samordning av
myndigheternas insatser att kunna ske när det gäller såväl den fysiska som
den ekonomiska planeringen. — Vidare framhåller länsstyrelsen att förtrogenhet
med de lokala förhållandena kommer att vara av avgörande betydelse
vid avvägningar som blir nödvändiga vid prövning av koncessionsansökningar.
Ärendena torde vidare böra avgöras i nära samarbete med
kommunerna. Såväl lokalkännedom som vana att effektivt samarbeta med
kommunerna synes därför också tala för länsstyrelserna som koncessionsmyndighet.
— Slutligen kan framhållas att länsstyrelserna med oförändrad
organisation och med viss personalförstärkning — bl. a. främst expertis på
luftvårdsområdet — torde kunna handha tillståndsprövningen i immissionsärenden.
Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Hallands län.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Även länsstyrelserna i Kristianstads, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens
län uttalar sig för en decentralisering av tillståndsärendena till länsstyrelserna.

Ett stöd för decentraliseringstanken utgör även yttrandet från Länsingenjörers
förening, som förordar en kompletterande förutsättningslös utredning
om ett administrativt koncessionsförfarande varvid alternativet
med länsstyrelsen som koncessionsmyndighet bör prövas. Föreningen framhåller
att koncessionsärendena har ett nära samband med samhällsplaneringen,
för vilken länsstyrelsen har ett betydande ansvar. Länsstyrelsen
skall sålunda verka för en samordning av den regionala planeringen. Däri
ingår upprättande av ändamålsenliga markanvändningsplaner. Dessa i sin
tur påverkas i hög grad av de översiktliga planer för naturtillgångarnas
nyttjande som det åligger länsstyrelserna att ta initiativ till. Länsstyrelsen
har att pröva lokaliseringsfrågor av olika slag och att i samband därmed
göra avvägningar av såväl teknisk som ekonomisk art. Länsstyrelsen har
vidare att pröva planfrågor, förordna om naturreservat och strandskyddsområden,
utfärda bestämmelser till skydd för landskapsbilden m. m. och
har vidare uppgifter enligt tillsynslagen. I alla dessa frågor har länsstyrelsen
att ta hänsyn till de immissioner som kan förekomma. Vattenvårds-, luftvårds-
och bullerfrågorna har en sådan inverkan på den regionala samhällsplaneringen
att koncessionsprövningen i första instans enligt föreningens
mening bör förläggas till länsstyrelsen.

Frågan om sambandet mellan koncessionsprövningen och den fysiska
planeringen behandlas framför allt av planverket. Verket framhåller till
en början att naturvårdsverket inte fått någon central ställning för vården
av hela samhällsmiljön utan att naturvårdsverket enligt sin instruktion
är en central förvaltningsmyndighet för ärenden om naturvård, rörligt friluftsliv
samt jakt och viltvård, varvid till naturvård hänförs även vattenoch
luftvård. Beslut rörande emitterande anläggningars tillåtlighet har
enligt planverket i många fall väsentlig betydelse för samhälLsbyggandet
och den därmed förbundna fysiska planeringen. Förläggandet av emitterande
verksamhet till ett område kan få betydande återverkningar på markanvändningen
inte endast i den närmaste omgivningen utan kanske inom
en större region eller landsdel. Därav följer att tillståndsprövningen i immissionsärenden
måste nära samordnas med den fysiska planeringen.
Av naturvårdsverkets förslag framgår inte att detta samordningsbehov tillräckligt
uppmärksammats, än mindre har utvägar anvisats att organisatoriskt
tillgodose samordningsbehovet. — I förslaget framhålls att naturvårdsverket
genom en riksplaner ing i fråga om miljövården skulle bli den
myndighet som får överblick över alla de förhållanden, som kan inverka
på koncessionsprövningen. Detta är ett antagande vars riktighet enligt planverkets
mening starkt kan ifrågasättas. En riksomfattande naturvårdsplanering
bör inte utan vidare förmedla sådan ingående kännedom om samt -

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

liga avsnitt av den fysiska planeringen, som möjliggör att alla för ett tillståndsbeslut
betydelsefulla förhållanden beaktas. — Frågan om formerna
för samordningen mellan tillståndsprövningen i immissionsärenden och den
fysiska planeringen har uppenbarligen nära samband med pågående utredningsarbete
inom planeringssektorn och kan inte slutgiltigt avgöras
förrän utredningsarbetet avslutats och den fysiska planeringen fått sin
nya form. Behovet av sådan samordning är enligt planverkets uppfattning
så stort att ett slutligt avgörande beträffande förfarandet vid tillståndsprövningen
bör anstå i avvaktan på avgörandet av den fysiska planeringens
utformning.

Enligt vattenöverdomstolen bör en översiktlig riksplanering komma till
stånd, men vid en sådan planering måste självfallet hänsyn tas till en
mångfald skilda samhällsintressen. Förutom naturvårdsverket torde i varje
fall statens planverk och länsstyrelserna böra vara med vid planeringen.
Det förhållandet att så många intressen är berörda synes leda till att
avgörandet borde få ankomma på Kungl. Maj :t. En planering som gör skäl
för namnet måste komma i tiden före koncessionsprövningen. Vad som
föresvävar naturvårdsverket tycks däremot vara en »planering» in casu,
något som knappast kan kallas planering men som däremot kan försvåra
kommande planläggning. Om vattendomstolarna görs till koncessionsmyndighet
med skyldighet att vid konflikt mellan ansökning och riksplanering
underställa Kungl. Maj :t tillståndsfrågan, synes enligt vattenöverdomstolens
mening en bättre avvägning av förhållandet mellan planer och tillståndsgivning
kunna åstadkommas än om beslutanderätten förs över till
ett av flera planeringsorgan.

Statskontoret framhåller, att planfrågor i första hand ankommer på planverket
men även på länsstyrelserna och Kungl. Maj :t. Vattenlagen och immissionslagen
bör ha sådant innehåll, att tillstånd ej kan meddelas i strid
mot gällande planer eller översiktlig planering. Om så blir fallet, ligger
det närmare till hands med hänsyn till planeringsverksamheten att prövningen
av föroreningsfrågorna läggs till ett utanför stående organ än att en
av flera planeringsmyndigheter får hand om tillståndsgivningen i dessa frågor.

Industriförbundet och SAF framhåller att företagens lokalisering i framtiden
kommer i högre grad än hittills att bli beroende av den översiktliga
samhällsplaneringen i och med att denna kommer att byggas ut och ges
fastare former. Genom att bl. a. naturvårdsintressena beaktas i denna planering
torde den för koncessionsprövningen grundläggande avvägningen
mellan miljövården och andra intressen ha ägt rum redan när företaget
medgetts etablering på viss plats. Koncessionsprövningen kommer antagligen
därför företrädesvis att inriktas på villkorsbestämning med hänsyn till företagets
drift m. m. Naturvårdsverkets viktiga uppgift att hävda miljövårdsintressena
i samhällsplaneringen måste därför i första hand fullgöras ge -

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

nom dess medverkan i den översiktliga fysiska planeringen. Det är enligt
organisationerna att beklaga att det ej ansetts möjligt att samordna lagstiftningsarbetet
om immissioner med den förestående omprövningen av
den fysiska planeringen. Sannolikt skulle detta kunnat medföra en klarare
ansvarsfördelning mellan olika offentliga organs uppgifter i samhällsplaneringen.

Enligt Föreningen för vattenhggien bör en riksplanering ske inte blott
med hänsyn till miljövården utan även med hänsynstagande till alla de
frågor och intressen som har betydelse för landets befolkning. Naturvårdsverket
är representant endast för en del av dessa intressen och ett flertal
andra myndigheter och organisationer måste medverka i en riksplanering
beträffande landets framtida bebyggelse och utnyttjande. Planeringen måste
därför enligt föreningens mening ske under ledning av Kungl. Maj :t. Sedan
en dylik riksplanering gett resultat måste därav föranledda direktiv följas
av myndigheter och enskilda.

Frågan om vid vilket forum ersättningsfrågorna skall behandlas berörs
i några remissyttranden. Kammarkollegiet anser, att ersättningsfrågor bör
handläggas vid vattendomstolarna så länge dessa finns kvar. Om dessa frågor
förläggs till fastighetsdomstolar, kan enligt kollegiet den inte önskvärda
komplikationen uppkomma att ersättningsfrågor som sammanhänger med
ett och samma företag måste handläggas såväl av vattendomstol som av fastighetsdomstol.
Av samma mening är statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen
och vattenöverdomstolen. Vattenfallsverket anser att vattendomstol,
som ju redan handhar vattenföroreningsfrågor och har kunnande och erfarenhet
inom vitt skilda skaderegleringsområden, borde som prövningsinstans
vara att föredra framför fastighetsdomstol med dess mer begränsade
och ensidigt inriktade tekniska expertis. Vattenöverdomstolen påpekar att
en enhetlig bedömning bäst vinns om behandlingen sker vid vattendomstolarna.

5.4 Tillåtlighetsregler

5.4.1 Immissionssakkunniga

En grundläggande princip för utformningen av reglerna om tillstånd till
och villkor för störande verksamhet bör vara att immissioner skall förebyggas,
så långt det är praktiskt möjligt. I varje fall bör onödiga immissioner
inte tolereras. I allmänhet bör det vara möjligt att använda fast egendom
för ändamål som kan komma i fråga enligt planbestämmelser eller liknande
reglering — förutsatt att lämpliga immissionsförebyggande åtgärder
vidtas. I särskilt besvärliga fall kan det dock bli nödvändigt att i immissionsförebyggande
syfte på ett eller annat sätt begränsa egendomens användning
för sådant ändamål. Endast i nödfall bör immitterande användning
helt förbjudas.

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Från bl. a. dessa utgångspunkter bör huvudregeln vara en positiv bestämmelse
om skyldighet för den som använder eller ämnar använda fast
egendom för ändamål som kan medföra immission att vara aktivt verksam
för att förebygga att immission uppkommer. Det bör i sådant hänseende
åligga honom att vidta de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som
skäligen kan fordras. Som »försiktighetsmått» bör också begränsning av användningen
kunna komma i fråga. En så allmänt hållen regel lämnar dock
stort spelrum för fri skälighetsbedömning och bör därför preciseras med
vissa hjälpregler.

De sakkunniga föreslår en första hjälpregel av innehåll att frågan om
omfattningen av de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som fordras
skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt möjligt vid sådan
användning av den fasta egendomen som är i fråga samt med beaktande
av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid bedömning av den immitterande fastighetens förhållanden bör en objektiv
måttstock tillämpas. Man bör alltså i princip bortse från den aktuella
nytt jarens personliga omständigheter. I stället bör man utgå från förutsättningarna
för ett genomsnittligt företag i branschen. Man bör emellertid därvid
också ta hänsyn till den ifrågavarande anläggningens allmänna typ —
dess storlek och ålder. Liksom vid prövning enligt vattenlagen måste man ta
hänsyn till att en anläggning har kommit till vid en tid då föroreningsfrågan-immissionsproblemen
inte ägnades erforderligt beaktande.

Det är mot denna bakgrund man får se det principiella kravet på att göra
vad som är tekniskt möjligt. Vad som åsyftas är att man — inom den grundläggande
skälighetsregelns ram — bör eftersträva en så god teknisk lösning
som möjligt. Ofta måste man kanske räkna med att den bästa tekniska lösningen
inte går att nå, främst av ekonomiska skäl. Men utgångspunkten för
skälighetsbedömningen skall vara vad som är tekniskt möjligt.

När det gäller att avgöra vad som är tekniskt möjligt i fall av en viss typ,
får man i hög grad bygga på jämförelse med liknande anläggningar. Om jämförbara
befintliga företag har visat sig kunna bemästra sina immissionsproblem
genom särskilda inrättningar eller metoder, bör i regel av det nytillkommande
företaget krävas, att det är utrustat med motsvarande anordningar
— eller andra som är minst lika bra.

Vid bedömning av omständigheterna i det särskilda fallet skall såväl allmänna
som enskilda intressen beaktas. Detta gäller i lika mån beträffande
olägenhetssidan och nyttosidan.

Distinktionen mellan allmänna och enskilda intressen torde i och för sia

inte vara logiskt hållbar men den kan användas som hjälpmedel för att uttrycka
vissa omisskännliga realiteter. Som typiskt sett allmänna intressen
nämns först hälsovårdsintresset. De allmänna intressena på liälsovårdsområdet
kan dock uppenbarligen inte begränsas till att endast avse skydd mot
påvisbara hälsorisker eller andra former av sanitär olägenhet. Också frågor

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

om trivsel, välbefinnande och allmän standard måste beaktas. Målet bör vara
att tillförsäkra befolkningen så goda och störningsfria levnadsförhållanden
som möjligt.

De sakkunniga nämner vidare naturvårdens och friluftslivets intressen,
estetiska och kulturella värden samt olika typer av anläggningar för speciell
samhällsverksamhet. Allmänna intressen kan också vara av ekonomisk natur.
Som exempel nämns skador i form av metallkorrosion samt luftföroreningarnas
betydelse för turistnäringen.

Enligt en andra hjälpregel bör, vid avvägningen mellan olika intressen,
särskild hänsyn tas till å ena sidan beskaffenheten av det område som kan
påräknas bli utsatt för immissionen och betydelsen av immissionens verkningar,
å andra sidan nyttan av användningen samt kostnaden för skyddsåtgärd
och verkan i övrigt av villkor som kommer i fråga.

I det första ledet ligger att man skall tillämpa en objektiv måttstock och
alltså i princip bortse från de aktuella nyttjarnas personliga omständigheter.
Vissa fastigheter kan vara anslagna för ändamål som gör dem särskilt känsliga
från immissionssynpunkt, t. ex. sjukhus, skolor, vetenskapliga observatorier.
I sådana fall blir det nödvändigt att ta särskild hänsyn till anläggningarnas
särskilda behov av skydd. Vad som inte kan vinna beaktande är
sådan immissionskänslighet som har sin grund i personliga förhållanden,
t. ex. i att sakägaren själv eller hans familj lider av sjukdom.

Man bör också ta hänsyn till hurudan beskaffenheten av verkningsområdet
kan beräknas bli i framtiden. Här kommer bebyggelseplaneringen in som
en betydelsefull faktor.

Också när det gäller att bedöma betydelsen av immissionens verkningar
blir det i viss utsträckning fråga om en prognos. Bedömningen är vidare inte
begränsad till de direkta olägenheter som kan ge sig tillkänna inom verkningsområdet.
Detta kan vara det naturliga rekreationsområdet för befolkningen
i städer på ganska långt avstånd därifrån. Denna befolknings intresse
av att få behålla rekreationsområdet intakt bör vara en omständighet
som är värd att beakta. Detsamma gäller de indirekta olägenheterna för
kommun vari verkningsområdet ingår, t. ex. kostnader som drabbar hela
kommunen.

Att anvisa någon generell metod för uppskattning av en anläggnings nytta
är inte möjligt. Det är inte enbart fråga om sådan nytta som direkt kan
skattas i pengar. Ibland gäller det en social nytta, t. ex. att ett företag skapar
arbetstillfällen för befolkningen i orten eller möjliggör snabbare kommunikationer,
bättre service etc.

Verkningarna av ifrågakommande villkor för användningen torde i många
fall kunna åtminstone delvis skattas i pengar. Det kan gälla direkta utgifter
för skyddsåtgärder, ökning av driftskostnader eller minskning av
intäkter som följd av sämre utbyte, produktionsbegränsningar in. m. Men
det kan också gälla värden av annat slag.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Man måste alltid ställa sig frågan, vilka verkningar från drifts- och
kostnadssynpunkt en ifrågasatt lösning skulle få och om dessa verkningar
är skäliga. Även här bör givetvis jämförelser med liknande företag ha stor
betydelse. Man skall i princip bortse från den aktuelle nytt jarens personliga
omständigheter, t. ex. från att just han befinner sig i en svår ekonomisk kris
eller kanske tvärtom är avläggare till ett världsföretag med stora ekonomiska
resurser.

Frågan om de ekonomiska konsekvenserna bör få särskilt stor betydelse,
när det gäller ingripanden mot befintliga anläggningar. Det kan då
bli aktuellt att lägga på ett företag kostnader, som det inte fanns möjlighet
att räkna med, när kalkylen för företaget lades upp. En sådan lösning
är givetvis befogad, om olägenheterna av immissioner från företaget prövas
vara så stora att något måste göras. Men man har anledning gå fram med
försiktighet, så att man inte lägger på företaget oskäliga bördor. Speciellt
gäller detta sådana företag som har kommit till före den nya lagstiftningen.

Som ytterligare omständigheter att beakta nämner de sakkunniga att
åtgärder till motverkande av immissioner kan innebära fördelar från driftssynpunkt
och möjligheter att ta tillvara biprodukter. Även samhällsekonomiska
synpunkter, t. ex. svenska företags internationella konkurrenskraft,
bör ingå i bedömningen.

Vid prövning av fråga, vilka immissionsförebyggande åtgärder som skäligen
bör krävas av en befintlig anläggning, är det naturligt att ta hänsyn
till om företagaren har visat tillbörlig försiktighet och omsorg när anläggningen
inrättades. Hade han redan då bort inse att anläggningen skulle
bli farlig från immissionssynpunkt men försummat att vidta lämpliga åtgärder
— kanske t. o. m. att undersöka förhållandena närmare — är det
inte mer än rimligt att han själv får bära följderna av sin försummelse.
Om den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen blir genomförd, måste
man ställa höga krav på förutseende och försiktighet i fråga om anläggningar
som därefter projekteras. Det kommer då att finnas möjlighet
att inhämta råd och anvisningar från en sakkunnig tillsynsmyndighet,
statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen. Och det kommer då också
att stå Öppet för företagaren att frivilligt underkasta sig förhandsprövning
vid vattendomstol. En företagare som inte utnyttjar dessa möjligheter,
trots att omständigheterna talar för det, bör vara medveten om att
han löper en avsevärd risk.

I detta sammanhang understryker de sakkunniga att den föreslagna
skyldigheten att iaiktta skäliga försiktighetsmått också får anses innefatta
förpliktelse att se till, att sådana sakägare som kan befaras bli utsatta för
störning i erforderlig mån blir underrättade på förhand om vad. som förestår.
Detta kan vara av direkt positiv betydelse för företagaren. Av allmänna
rättsgrundsatser bör nämligen följa, att den som inser att han

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

löper risk att träffas av olägenhet genom immission själv har att ta skälig
hänsyn till detta och inte får inrätta sig så att olägenheten blir onödigt
stor.

Två speciella problem är vilken betydelse som bör tillmätas sakägarnas
passivitet och prioriteten.

I den första frågan framhåller de sakkunniga bl. a. att både det allmännas
företrädare och enskilda sakägare bör kunna föra talan mot en immitterande
anläggning, oavsett hur länge immissionen pågått och oavsett
att sakägarna hela tiden förhållit sig passiva. Sakägarnas passivitet kan
få viss betydelse vid bedömningen av en olägenhets väsentlighet. Men utrymmet
härför är ganska litet. Det blir en fråga om bevisvärdering.

Prioritetsfrågorna får inte något enkelt och entydigt svar. Det blir möjligt
att ta hänsyn till prioriteten i större utsträckning än enligt lagberedningens
förslag. Men prioritetssynpunkterna blir sammanvävda med en rad
andra synpunkter, av vilka de samhällsekonomiska torde vara de viktigaste.

Enligt de sakkunnigas mening är nyckeln till en praktisk och lämplig
lösning av prioritetsproblemen i första hand att söka på bebyggelseplaneringens
och byggnadsbestämmelsernas och i någon mån också på fastighetsbildningens
område. Vissa exempel på prioritetsverkningar som följer av
de sakkunnigas förslag nämns dock, nämligen rättsverkan som är förenad
med tillstånd enligt immissionslagen och den tidigare nämnda omständigheten
att skälig hänsyn skall tas till en anläggnings ålder. Också regeln om
att man skall ta särskild hänsyn till nyttan av användningen och verkan av
de villkor som kommer i fråga innebär en möjlighet att tillgodose prioritetssynpunkter.

När det gäller förhållandet mellan flera immissionskällor kan prioriteten
få viss betydelse. Som exempel nämns att situationen kan vara sådan
att man inte lämpligen bör tillåta en ny föroreningskälla inom ett område
där det redan finns ett antal sådana.

De sakkunniga anser att det är nödvändigt att man genom särskilda
regler närmare anvisar, vilka speciella förutsättningar som skall gälla
för att väsentliga olägenheter skall tillåtas. Immission som kan befaras orsaka
olägenhet av väsentlig betydelse skall i princip anses otillåten men
undantag skall kunna medges. I fråga om en immitterande anläggning skall
under alla omständigheter vidtas de skyddsåtgärder etc. som skäligen kan
fordras. Även om så sker, kan läget emellertid undantagsvis vara sådant att
immission från anläggningen kommer att medföra avsevärd olägenhet. Att
förebygga immissionen genom speciella åtgärder skulle kanske i och för sig
vara tekniskt möjligt, men det skulle i så fall kräva insatser som utgjorde
en alltför tung belastning för anläggningen — kanske gjorde verksamheten
omöjlig. I ett sådant fall kan den immitterande användningen få tillåtas,

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

men endast under förutsättning att särskilda skäl talar för det. Vad som
typiskt sett behövs är en klart dokumenterad övervikt på nyttosidan.

De sakkunniga framhåller att väsentlighetsrekvisitet är relativt och i hög
grad beroende på skälighetsbedömning. Vad som är väsentligt växlar med
hänsyn till lokala förhållanden, ekonomiska förutsättningar, den fortgående
utvecklingen, ändringar i värderingar etc. Bedömningen bör göras efter
objektiva grunder.

En särställning intar sådana immissioner som innebär direkt våda för
människors hälsa. De sakkunniga understryker att det räcker med beaktansvärd
risk för olägenhet. När det blir fråga om olägenheter som endast
har karaktären av viss menlig inverkan på männnisikors välbefinnande och
trivsel eller en sakskada-ekonomisk skada får ekonomiska och allmänt sociala
hänsynstaganden större spelrum. Det blir särskilt viktigt att beakta
inte bara störningens intensitet utan också storleken och beskaffenheten
av det område som påräknas bli utsatt för immissionen. Man kan räkna
med att väsentliga olägenheter kommer att tillåtas endast när det gäller
vissa industrier och andra större immissionskällor som ger upphov
till störningar över ganska stora områden. Även om störningens intensitet
inte är särskilt hög, kan det då bli en sammanlagd effekt som gör att
olägenheten får väsentlig betydelse.

Som exempel på fall då de lokala förhållandena är av betydelse nämns
att en ny cellulosafabrik anläggs i en trakt, där det redan finns sådana
industrier eller eljest förekommer avsevärda immissioner av typen luktstörning.
Tillkomsten av den nya fabriken behöver då inte nödvändigtvis
innebära någon olägenhet av väsentlig betydelse. Däremot kan det kanske
finnas goda skäl att göra en sådan bedömning, om man i stället vill anlägga
en likadan fabrik i en trakt, där det tidigare inte förekommer några
industrier utan endast bostadsbebyggelse, rekreationsområden eller liknande.
Det räcker emellertid inte i och för sig med att störningen är ortsovanlig.
För att olägenheten skall anses ha väsentlig betydelse bör dessutom krävas
att det verkligen är stora intressen som står på spel.

När det gäller tolkningen av begreppet särskilda skäl anför de sakkunniga
bl. a. att den immitterande anläggningen skall medföra fördelar, som
från allmänna och enskilda synpunkter avsevärt överväger olägenheterna.
Kraven på sådan övervikt bör ställas högre ju mer väsentlig olägenheten
bedöms vara.

Vid ingripanden mot redan befintliga anläggningar måste tillses att onödig
värdeförstörelse undviks.

I fråga om allmännyttiga anläggningar framhåller de sakkunniga att
vissa typer av dessa enligt särskilda bestämmelser i lag har varit föremål
för en kvalificerad prövning i administrativ ordning, som lett till att tillstånd
meddelats av Kungl. Maj :t eller annan myndighet. Som exempel kan
nämnas tillstånd enligt atomenergilagen eller luftfartslagstiftningen och så -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dant tillstånd som meddelats genom fastställelse av arbetsplan enligt lagen
om allmänna vägar. Beträffande anläggningar av detta slag föreligger uppenbarligen
sådana särskilda skäl, att förbud mot deras drift inte bör komma
i fråga på grund av immissionslagens bestämmelser. Däremot är det
möjligt att ålägga dem att vidta speciella skyddsåtgärder, eventuellt också
att iaktta vissa begränsningar, t. ex. beträffande utnyttjandet av en flygplats.

De sakkunniga pekar också på möjligheten att beakta om det föreligger
möjlighet att välja en annan plats för den immitterande verksamheten.
De ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ bör tas med i beräkningen,
även om det måste ske på schematiska grunder.

De sakkunniga uttalar att det vid avvägningen mera sällan blir fråga
om att enbart väga ekonomiska värden mot varandra. En viktig faktor är
emellertid vilka ersättningsanspråk de aktuella olägenheterna kan föranleda.

När det gäller sanitära olägenheter och andra intrång på typiskt allmänna
intressen måste man räkna med att det ytterst finns en gräns som
inte får överskridas, hur tungt vägande nyttosidan än är.

De sakkunniga föreslår att vissa tillståndsärenden skall underställas
Kungl. Maj :t. Underställningsregeln bör avse verkliga storimmissionsfall
och bestämmelsen kan i huvudsak väntas få betydelse enbart beträffande
nyanläggningar av vissa mycket stora industrier. Vad som väcker tvekan
torde främst vara, om företaget bör få anläggas i den ort som är planerad.
Ett sådant avgörande kan få betydande konsekvenser och det synes
naturligt att frågan hänskjuts till Kungl. Maj :t, som har speciella förutsättningar
att ställa in den i ett större sammanhang.

Tillämpningen av de sakkunnigas regelsystem skulle kunna betydligt
underlättas, om man lyckades genomföra en ordning med riktvärden för
emissions- och immissionsgränser — i första hand på luftföroreningarnas
område. Enligt de sakkunnigas mening bör det bli en viktig uppgift för
statens naturvårdsverk att närmare undersöka förutsättningarna härför.

Beträffande emissionsgränsernas innebörd anför de sakkunniga bl. a.

Emissionsgränserna skulle ange vad man, på teknikens nuvarande ståndpunkt
och med rådande ekonomiska förhållanden, normalt kan fordra
av en nyanläggning inom en viss industri- eller anläggningstyp, i fråga
om begränsning eller fördelning av ett visst slags utsläpp, t. ex. sot (gränsen
kan avse koncentrationsmått, mängd per tidsenhet etc.). Det skulle
alltså vara fråga om ett riktvärde för vad som anses skäligt, dvs. både
tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, vid normalfall av ifrågavarande
slags användning. Emellertid måste naturligtvis samtidigt eftersträvas att
emissionsgränsen blir sådan att den, under vanligen föreliggande omständigheter,
kan väntas utgöra tillräckligt skydd mot skadliga effekter på
människor, djur, saker etc. i immissionskällans omgivning. Här kommer
sambandet med immissionsgränserna in.

I anslutning till emissionsgränsen bör anges, vilka metoder — t. ex. i

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år J969 121

fråga om reningsanordningar — som man lämpligen kan använda för att
hålla sig under gränsen.

Emissionsgränser med tillhörande anvisningar skulle fastställas av den
centrala tillsynsmyndigheten efter överläggningar med vederbörande
branschorganisationer och andra som har intressen att bevaka. De skulle
justeras efter hand, med hänsyn till teknikens och branschens utveckling.
Givetvis skulle också tillgänglig expertis utom myndigheten anlitas, t. ex.
statens institut för folkhälsan och institutet för vatten- och luftvårdsforskning.

Den rättsliga betydelsen av emissionsgränserna skulle bli begränsad på
flera sätt. I inget fall skulle de vara direkt bindande. Men en anläggning
som håller sitt utsläpp under gränsen bör i regel anses ha fullgjort vad som
skäligen kan fordras.

Som exempel på immissionsgränser nämns av flygbullerutredningen rekommenderade
gränsvärden för flygbuller och av internationella organ rekommenderade
gränsvärden för koncentration i luften av radioaktiva ämnen.
Vidare nämner de sakkunniga att en svensk expertgrupp 1964 undersökte
möjligheterna att utarbeta medicinska rekommendationer rörande
luftrenhetsnormer. Resultatet blev att man för svaveldioxid rekommenderade
två immissionsgränser, ett tvåtimmarsväi’de (ej överstigande 25 pphm1)
och ett 30-dygns,värde (ej överstigande 5 pphm). Beträffande sot förklarade
man att en ökning av sothalten bör undvikas och att sothalten inte
bör tillåtas överstiga den som under de senaste åren uppmätts i Stockholm
och Göteborg. I övrigt fann man att förutsättningar saknades att framlägga
preciserade medicinska rekommendationer beträffande carcinogena och
mutagena substanser, koloxid och metaller.

Det kan enligt de sakkunniga bli fråga om att tillämpa olika immissionsgränser
för samma ämne inom skilda typer av områden, t. ex. en gräns
inom typiska industriområden och en annan inom områden för bostadsbebyggelse
eller friluftsliv.

Statens naturvårdsverk bör på detta område få överlägga med industrins
branschorganisationer och andra som har intressen att bevaka och informationer
att ge.

Liksom emissionsgränserna bör immissionsgränserna vara ägnade att
underlätta tiilåtlighetsprövningen, trots att de inte hav någon bindande
karaktär. Föreligger i det särskilda fallet inte risk för att man ens kommer
i närheten av någon uppställd immissionsgräns, bör prövningen i denna
del kunna gå snabbt och lätt. Om man däremot närmar sig eller rent av
överskrider gränsen, ger det en anvisning om att förhållandena måste undersökas
noggrant. Kanske ger det t. o. m. en direkt anvisning om att man
bör undvika en viss lokalisering och söka andra utvägar.

Immissionsgränser kan få betydelse också i andra hänseenden. Särskilt
kan de spela rollen av varningsmärken. Om man i en ort finner att man

1 100 pphm = 1 ppm (miljonde!) = 1 cm3/m3.

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

närmar sig eller överskrider en sådan gräns, kan det vara en signal till att
myndigheterna måste ingripa på ett eller annat sätt. Vidare kan immissionsgränser
komma till användning som hjälpmedel i planeringsarbetet.

5.4.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Uppfattningen att immissioner så långt möjligt skall förebyggas och att
alltså redan risken för olägenheter skall beaktas understryks av åtskilliga
remissinstanser.

Industriförbundet och SAF har ingen erinran mot att redan risken för
störning beaktas under förutsättning att denna bedömning inte får karaktären
av lösa spekulationer utan i stället — vilket även de sakkunniga (s.
211) förutsätter — »sker på sakliga grunder». Ett motsvarande uttalande
görs av Stockholms handelskammare.

I fråga om utformningen av tillåtlighetsreglerna påpekas att de är mycket
allmänt hållna. Detta vinner i allmänhet gillande men väcker också en del
kritik.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att det i och för sig skulle ha varit
önskvärt att en blivande lagstiftning innehållit mera långtgående och framför
allt mera bindande bestämmelser än de föreslagna, vilka i åtskilliga
fall ger de tillämpande myndigheterna möjlighet att efter gottfinnande avstå
från att vidta från miljövårdssynpunkt angelägna åtgärder. Det är
uppenbart att lagstiftningens effektivitet därmed blir i hög grad beroende
av vederbörande myndighets goda vilja och förmåga att inom ramen för
det från tekniska och ekonomiska synpunkter rimliga hindra förekomsten
av immissioner. Den tekniska utvecklingen går emellertid i våra dagar
mycket snabbt. En gång givna preciserade normer och bestämmelser blir
därigenom snart nog inaktuella. Med hänsyn härtill kan det vara ändamålsenligt
med en — i likhet med den föreslagna — mera allmänt hållen lagstiftning
som är så utformad att den vid förekommande behov kan kompletteras
med i administrativ ordning meddelade föreskrifter och rekommendationer
beträffande tekniska normer, immissionsgränser etc.

Industriförbundet och SAF anser att en betydande svårighet när det gäller
att bedöma immissions,sakkunnigas förslag ligger däri, att de krav och
andra regler som anges i författningstexterna fått en mycket allmän utformning.
Beaktar man att reglerna måste kunna tillämpas inom alla områden
och dessutom vara utformade så att de kan anpassas efter utvecklingen,
torde dook någon mera preciserad lagteknisk utformning knappast
kunna komma i fråga. Samtidigt blir det utomordentlig viktigt hur reglerna
i praktiken kommer att tillämpas. När organisationerna i princip anslutit
sig till det framlagda förslaget, har detta skett under förutsättning
att immissionssakkunnigas i betänkandet redovisade riktlinjer för den praktiska
tillämpningen, vilka i stort förefaller väl avvägda, kommer att tjäna

123

Kungl. Maj:ts proposition nr z8 år 1969

som rättesnöre för denna. Även Sveriges kemiska industrikontor betonar
angelägenheten av att de sakkunnigas anvisningar om tillämpningen av tillståndsreglerna
kommer att följas.

Stadsförbundet menar att tillämpningen av immissionslagen uppenbarligen
kommer att inrymma många verkligt svårlösta fall. Enligt förbundet
bör dock de sakkunnigas i anslutning härtill redovisade starkt nyanserade
synpunkter bli till god vägledning för bestämmelsernas praktiska handhavande.

Också länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att företagare och myndigheter
ej sällan kommer att ställas inför svåra avvägningar och skälighetsbedömanden.
Lagtexten ger många gånger knappast tillfredsställande stöd.
De relativt utförliga kommentarer som ingår i betänkandet lämnar visserligen
viss vägledning, men i åtskilliga fall är inte ens dessa tillfyllest. Länsstyrelsen
är emellertid medveten om att man i en lagstiftning som den
föreslagna, som i väsentliga avseenden bygger på skälighetsavgöranden, är
nödsakad att använda uttryck som lämnar vägen öppen för olika lösningar.
Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen i Kronobergs län och kooperativa
förbundet.

Advokatsamfundet anser att de skäl som anförts för att lagstiftningen
bör vara flexibel får anses tillräckligt tungt vägande för att motivera ett avsteg
i detta fall från principen att lagregler bör vara så bestämda att deras
innebörd och verkningar i görligaste mån skall kunna bedömas på förhand.

Av de kritiskt inställda remissinstanserna anför Sveriges hantverks- och
industriorganisation att de allmänt hållna reglerna, kompletterade med ett
system av normer och gränsvärden, utgör en alltför osäker utgångspunkt för
rättstillämpningen.

Naturskyddsföreningen anser att bestämmelserna knappast ger någon
ledning för bedömningen. Det allmännas krav bör enligt föreningen framhållas
starkare. Naturresurserna får inte förstöras, framför allt inte på längre
sikt.

Beträffande tillämpningen av tillåtlighetsreglerna framhåller industriföreningen
att redan frågeställningen vilken immissionsnivå som kan tolereras
anger vilka svåra avvägningsproblem som uppstår. Humanitära och ekonomiska
intressen kommer härvid att stå emot varandra, och subjektiva värderingar
måste med nödvändighet ofta bli avgörande.

Natur vårdsnämnden anser sig inte kunna förorda en så restriktiv tillämpning
av tillståndsreglerna som de sakkunniga synes avse. Med anledning av
de sakkunnigas uttalanden att immitterande användning av egendom endast
i nödfall bör helt förbjudas och att bestämmelser om tillstånd trots att
olägenhet av väsentlig betydelse uppkommer skall tillämpas bara i ett mycket
begränsat antal fall framhåller nämnden, att tillämpningen till mycket
stor del kommer att bli beroende av vilken hänsyn som anses böra tas till
miljövården och andra allmänt sociala intressen. Nämnden betonar att dessa

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

intressen i dagens samhälle måste tillmätas ett mycket betydande värde och
att utvecklingen med största sannolikhet kommer att medföra att detta värde
framstår som än mer omistligt. Beträffande s. k. allmännyttiga anläggningar
påpekar nämnden, att graden av verklig allmännytta hos viss anläggning
givetvis inte kan avgöras förrän en objektiv bedömning skett även
av dess betydelse från immissionssynpunkt.

Häradshövdingeföreningen framhåller att intresset av skydd mot iminissioner
nu blivit av sådan vikt att en jämförelsevis sträng tillämpning av
tillåtlighetsbestämmelserna i immissionslagen är påkallad. Härigenom skapas
också ökade möjligheter för tillsynsmyndigheterna att utan rättsliga ingripanden
genom råd och anvisning på frivillig väg träffa lämpliga förehyggande
anordningar. Vad gäller inverkan på industrins konkurrenskraft
torde det enligt föreningen finnas skäl anta att internationellt samarbete på
immissionsområdet skall komma till stånd och att i vart fall tämligen ingripande
åtgärder kommer att genomföras i flertalet industriländer.

Kommerskollegium framhåller att den samhällsekonomiska avvägningen
kan utmynna i att immissionshindrande åtgärder får anstå eller göras mindre
effektiva än som vore i och för sig påkallat. Både internationella förhållanden
och inhemska konkurrensförhållanden kan påverka avvägningen
och på så sätt inverka på tillämpningen av lagstiftningen. Industriförbundet
understryker de sakkunnigas uttalanden att hänsjm måste tas till industrins
konkurrenskraft och särskilt den befintliga industrins problem. Jernkonioret
gör liknande uttalanden och anser att genomförandet av en i och för sig
motiverad åtgärd i vissa fall bör kunna uppskjutas till en ekonomiskt gynnsammare
tidpunkt.

Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller vikten av att man vid beslut
om åtgärder mot immissioner söker åstadkomma en avvägning mellan skadeverkningarnas
konsekvenser å ena sidan och kostnaderna för vad som är
tekniskt möjligt att åstadkomma å andra sidan. I åtskilliga fall torde kostnaderna
för det tekniskt möjliga gå avsevärt utöver vad som kan anses
rimligt med hänsyn till immissionernas art och omfattning. Eventuella
gränsvärden eller riktvärden för emissioner och immissioner måste kontinuerligt
anpassas efter dessa avvägningar.

Kooperativa förbundet påpekar att vårt nuvarande och kommande välstånd
givetvis är i högsta grad beroende av vårt näringslivs konkurrenskraft.
Att å ena sidan behålla och stärka denna och å andra sidan skapa och värna
om en ur folkhälso-, trivsel- och turistsynpunkter lämplig yttre miljö åt
medborgarna är uppenbarligen ett stort problem, vars lösning kräver både
beslutsamhet och varsamhet i handlaget. Att bestämmelserna enligt immissions-,
miljötillsyns- och vattenlagarna blir betungande för industrin
med kraven på olika åtgärder i immissionsförebyggande syfte liksom de
skadestånd och lösningsplikter som förknippas med immissioner är uppenbart.
Även om en del av de ingripanden som har till syfte att förebygga

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

eller mildra verkningar av immissioner också kommer industrin till godo i
form av minskat spill och mindre omfattande korrosioner, blir de reella
kostnaderna stora. Det är ett samhällsintresse att dessa mildras så mycket
som det är möjligt utan att målsättningen i fråga om en god yttre miljö
äventyras.

Bankföreningen framhåller att det för bankerna är av stor vikt att ett existerande
industriföretag inte tvingas att upphöra med sin verksamhet eller att
vidta så långtgående skyddsåtgärder mot immissioner att företagets ekonomiska
bärkraft sätts i fara. Bankföreningen ansluter sig därför helt till vad
de sakkunniga anfört om att man vid tillåtlighetsprövning beträffande redan
befintliga anläggningar har anledning att gå fram med försiktighet.
Framför allt understryks de sakkunnigas uttalanden att man bör undvika
att förstöra bestående värden och att det inte får bli så att svenska företag
får sin internationella konkurrenskraft försvagad genom alltför rigorösa
krav på immissionsförebyggande åtgärder.

Befintlig industri utgör enligt institutet för vatten- och luftvårdsforskning
ett specialfall. De sakkunniga understryker upprepade gånger att vederbörlig
hänsyn måste tas till redan etablerade företag, vilkas lokalisering kanske
varit en helt annan om hänsyn kunnat tas till immissionslagens bestämmelser
då företaget planerades. Institutet önskar naturligtvis att saneringen
på miljövårdsområdet blir så effektiv som möjligt men finner det naturligt
att den redan etablerade industrins problem beaktas.

Lantbruksstgrelsen hävdar att om det vid tiden för etableringen av ett
företag inte funnits anledning räkna med att företaget skulle bli immitterande
gentemot ett senare expanderande samhälle, denna omständighet bör
kunna utgöra skäl för en mera liberal bedömning. Uttalandet tar särskilt
sikte på jordbruk som immissionskälla.

Vattenöverdomstolen däremot varnar för att gå alltför försiktigt fram när
det gäller de befintliga anläggningarna. Den otillfredsställande vattenbeskaffenheten
i åtskilliga av våra vattenområden torde nämligen i hög grad få
tillskrivas det förhållandet, att så många nu befintliga anläggningar inte
prövats av vattendomstol. Mot den bakgrunden kan det synas motiverat med
strängare bestämmelser på detta område än de sakkunniga föreslagit. Immissionslagen
blir visserligen tillämplig även på sådana äldre anläggningar,
men om den av de sakkunniga i motiven förordade milda behandlingen av
dem genomförs, kommer väsentliga störningskällor att finnas kvar och försvåra
en önskvärd miljösanering. Ett bemyndigande för naturvårdsverket
att för vissa slag av äldre anläggningar föreskriva behövliga reningsåtgärder
vid äventyr att företagaren eljest har att hos vattendomstolen ansöka om
tillstånd till fortsatt drift, kan vara ett lämpligt sätt för verket att komma
till rätta med nu berörda problem.

Allmänt tillstyrks huvudregeln att immittent skall vara skyldig att vidta
de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som skäligen kan fordras.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Den härtill anslutna första hjälpregeln av innehåll att frågan om skyldighetens
omfattning skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt
möjligt vid användning av ifrågavarande slag har föranlett vissa uttalanden.

Hovrätten för Skåne och Blekinge hävdar sålunda att uttrycket »vad som
är tekniskt möjligt» kan misstolkas. Det för närmast tanken till det självklara
att man inte kan begära något som är omöjligt. Enligt motiven (s. 213)
avses emellertid med uttrycket att man bör eftersträva en så god teknisk
lösning som möjligt. Lagtextens formulering bör anpassas till motivens innehåll.

Sveriges kemiska industrikontor understryker att den yttersta gräns som
uppställs genom skrivningen »vad som är tekniskt möjligt» ej får tas till
intäkt för krav på den mest långtgående teknik som man i teorin kan tilllämpa.
Det är tvärtom nödvändigt att också här lägga skälighetsaspekter
på bedömningen och bygga på jämförelser med anläggningar av motsvarande
ålder och storlek. Även i bedömningen av det tekniskt möjliga måste
alltså finnas ett ekonomiskt inslag, som i och för sig gärna kunde komma
till uttryck redan i lagtexten. Denna torde böra lyda »vad som är tekniskt/
ekonomiskt möjligt ... etc.» Om lagtexten kompletteras enligt det nyss anförda,
framgår det klarare att den primära bedömningen måste inkludera
en del av de synpunkter som innefattas i följande stycken av paragrafen. De
motstående intressen som enligt dessa skall beaktas utgör i själva verket
tillsammans det stora samhällsekonomiska awägningsproblemet.

Lantbruks förbundet anser att lagtext och motiv uttrycker två helt skilda
saker. Motiven säger att åtgärder alltid skall vidtas och vara så tekniskt
goda som möjligt och lagtexten att åtgärder behöver vidtas endast om detta
är tekniskt möjligt. En verksamhet vars störningar inte kan tekniskt hindras
skulle enligt denna lagtext inte kunna förbjudas.

I anslutning till den andra hjälpregeln att hänsyn skall tas till beskaffenheten
av det område som kan påräknas bli utsatt för immission fäster
naturvårdsnämnden uppmärksamheten på att nationalparker, naturreservat
och områden som skyddats med hänsyn till kulturminnesmärken samt från
sociala och vetenskapliga synpunkter värdefulla områden givetvis utmärks
av speciell immissionskänslighet.

Frågan om prioritetens betydelse berörs i flera remissvar.

De sakkunnigas synpunkter biträds av bl. a. kommerskollegium och flertalet
handelskamrar.

Kraftverksföreningen anser önskvärt att i lagtexten tydligare kommer till
uttryck att hänsyn skall tas till prioriteten. För en kraftanläggning är det
av betydelse att en ändrad användning av ett område invid anläggningen
inte kan framtvinga nya skyddsföreskrifter. Hänvisningen i motiven till möjligheten
att fastställa planbestämmelser för området kan i detta sammanhang
knappast vara tillräcklig. Man kan inte med säkerhet förutsätta att

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

de myndigheter som behandlar planfrågorna kommer att påverkas av frågan
huruvida skyddsföreskrifter blir en följd av en viss planläggning eller
inte.

Lantbruks förbundet menar att rättspraxis hittillsvarande inställning, som
inneburit ett i stort sett underkännande av prioriteten, innebär ett åsidosättande
av rättssäkerheten i fall då den störande verksamheten startats med
tillbörlig försiktighet och i enlighet med den samhälleliga planeringen.

Enligt förbundets uppfattning måste emellertid prioriteten beaktas på ett
mera utslagsgivande sätt än vad de sakkunniga föreslår. Förbundet delar de
sakkunnigas uppfattning att prioritetsfrågan i första hand är en bebyggelseplaneringsfråga.
I sammanhanget anger emellertid de sakkunniga att, om
— trots planeringen — det inträffar att bebyggelse med tiden tränger in
mot en störande verksamhet, det skall finnas möjlighet för grannarnasakägarna
och det allmännas företrädare att väcka talan mot den störande.
Denna inställning kan inte vara rimlig. Särskilt stötande är att det allmänna,
som svarar för samhällsplaneringen, skall utan ersättningsplikt kunna
med stöd av immissionslagen driva bort en tidigare tillåten, av samhället
accepterad verksamhet. En sådan regel skulle öppna en möjlighet att kringgå
byggnadslagens lösningsregler. Det saknas inte erfarenhet härav vid
begagnandet av hälsovårdsstadgans bestämmelser t. ex. gentemot minkfarmar.

Av större omfattning är emellertid generellt sett prioritetsfrågan för jordbruket.
Detta kan inte flytta själva företaget och i de flesta fall ej heller
speciella produktionsgrenar såsom kreaturs- och svinproduktionen. Om de
inte får njuta skydd med stöd av prioritetssynpunkten, måste det bestående
företaget avvecklas och företagaren söka ny egendom som av geografiska
och andra skäl oftast har helt andra produktionsförutsättningar. Förbundet
kan inte finna det vara en rimlig rättsawägning, att en traditionell och
hävdvunnen form av verksamhet skall vara skyldig att utan ersättning
upphöra därför att andra personer eller företag avsiktligt slår sig ned inom
företagets immissionsområde.

Förbundet framhåller också att, om prioritetssynpunkten vinner sådan
okad tillämpning som de sakkunniga avser, den föreslagna lagstiftningen
torde medföra viss fördel för bestående företag. Den omständigheten att
immissionslagen blir gällande även på befintliga företag kan därför inte anses
strida mot allmänna rättsprinciper.

Skogs- och lantbruksakademien anför liknande synpunkter beträffande
prioriteten. Anläggningar av olika slag söker sig ut i jordbruksområden
och kommer därvid i omedelbar närhet av jordbruk, vilkas verksamhet i
vissa fall måste komma att betraktas som immissionsrisker eller immissionsföreteelser.
Under sådana förhållanden förefaller det akademien vara ett
angeläget rättvisekrav från jordbrukets sida att de nya anläggningar eller
aktiviteter vilka inte kan tolerera den eller de immissioner som förorsakas

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

av jordbruket blir skyldiga att a) bistå jordbruksföretagaren med de kostnader
som kan erfordras för att mildra eller avlägsna immissionen, b) lämna
en betryggande ersättning, om problemen är av den storleksordningen
att jordbruksföretaget måste upphöra eller till väsentlig del ändras. Akademien
anser lagförslaget ofullständigt, eftersom det inte har bestämmelser
om inlösenskyldighet utan endast stadgar en lösningsrätt till förmån för
den fastighet som lider skada genom immissionen. Akademien menar att
de sakkunniga inte tagit tillräcklig hänsyn till den grundprincip de själva
uttalat, nämligen att i ökad utsträckning ta hänsyn till »vem som var först
på platsen». Särskilt jordbruket torde på grund av utbyggnad av andra typer
av anläggningar i samhället i starkt ökad omfattning »komma i vägen»
för aktiviteter, där man kan hävda att immissionsolägenheter förorsakas av
jordbruket.

I fråga om den föreslagna regeln om underställning påpekar flera remissinstanser
att för motsvarande fall enligt vattenlagen olika regler gäller för
olika typer av företag. I vattenföroreningsmål gäller sålunda enligt 8 kap.
32 § andra stycket vattenlagen att i sådana kvalificerade fall som avses i
lagrummet tillåtlighetsfrågan alltid måste underställas Kungl. Maj :t. I mål
om byggande i vatten däremot skall enligt 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen
frågan underställas Kungl. Maj :ts prövning endast om domstolen själv
finner att tillstånd bör lämnas trots de kvalificerade olägenheterna.

Kammarkollegiet anser att — med det materiella innehåll paragrafen fått
— den senare lösningen bör väljas och att domstolen alltså skall ha möjlighet
att avslå ansökningen.

Österbygdens vattendomstol anser det naturligt att underställningsinstitutet
får samma innebörd i immissionsfallen och vattenföroreningsfallen
men framhåller samtidigt att starka skäl talar för att bestämmelsen utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med regeln i 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen.

Vattenöverdomstolen anför att reglerna om underställning bör vara likartade
i immissionsfallen och i vattenföroreningsfallen. Emellertid är underställningsregeln
i 8 kap. 32 § andra stycket vattenlagen mindre lyckligt utformad,
främst därigenom att underställning, om olägenheter som nämns
i lagrummet är att befara, alltid skall ske även om det är uppenbart att
fabriken ej bör tillåtas. Så kan tänkas vara fallet då fråga är om mindre
fabrik utan betydelse för näringslivet eller orten men fabriken dock orsakar
vattenförorening i sådan utsträckning att allmänna intressen i avsevärd
mån förnärmas. I sådant fall bör vattendomstolen kunna förbjuda anläggningen.

I fråga om företag enligt 2 kap. vattenlagen skall å andra sidan underställning
ske endast om vattendomstolen, trots att hinder mot företaget möter
enligt 2 kap. 3 § vattenlagen, ändå finner företaget böra tillåtas (2 kap. 20 §
3 mom. vattenlagen). För en dylik prövning är vattendomstolarna inte sär -

129

Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

skilt lämpade. Vattendomstolens prövning i sådant fall torde böra inskränkas
till att avse om företaget är av betydelse från allmän synpunkt.

Xaturvårdsnämnden anser det tveksamt vilken av de båda vägarna man
bör välja.

För ett system med emissions- och immissionsgränser enligt vad de sakkunniga
föreslagit uttalar sig byggnadsstyrelsen, naturvårdsnämnden, jernkontoret,
flera länsstyrelser, institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
stadsförbundet, teknologföreningen, industriförbundet, SAF, kooperativa
förbundet och kommunal-tekniska föreningen.

De sakkunnigas mening att normerna inte bör vara av bindande karaktär
utan i stället bör få formen av rekommendationer som lätt kan justeras i
den mån nya rön ger anledning till det tillstyrks allmänt.

Sveriges kemiska industrikontor anför mera kritiska synpunkter. Organisationen
kan i och för sig vitsorda att vissa fördelar skulle vara förenade
med ett system baserat på normer — riktvärden. Bl. a. skulle ett sådant
underlätta bedömningen hos myndigheterna och för företagen innebära att
olika projekts tillåtlighet lättare kunde förhandsbedömas. Trots detta är
det tveksamt om man, som de sakkunniga förordar, bör sikta mot ett utbyggt
system med riktvärden.

Organisationen delar helt immissionssakkunnigas uppfattning att ett system
med normer skulle vara oanvändbart i vårt land. Ett sådant skulle för
övrigt stå i strid med den individualprövningsprincip på vilken hela lagstiftningen
bygger. Men även ett system med riktvärden innebär — trots
att de publicerade värdena ej rubriceras som bindande — risk för att rekommendationerna
av de rättstillämpande instanserna på sikt uppfattas som
absoluta minimikrav, tillämpbara under alla förhållanden. Så kan uppenbarligen
aldrig vara fallet. Om riktvärden för enbart emissioner, dvs. utsläpp,
finns (vilket är vad som närmast är praktiskt möjligt) blir deras tilllämpning
beroende på bl. a. beskaffenheten av det område till vilket utsläppet
sker samt hur detta utsläpp verkställs ävensom på andra lokala, meteorologiska
och topografiska faktorer — vilket allt är avgörande för störningens
(immissionens) omfattning. Immissionsgränser åter måste — som de sakkunniga
själva framhåller — göras olika för samma ämne inom skilda typer
av områden t. ex. för typiska industriområden resp. områden för bostadsbebyggelse
eller friluftsliv. De måste därjämte — liksom emissionsgränserna
— läggas olika högt beroende på förekomsten av andra samtidiga
immissioner. Den mångfald av variationer som härmed i praktiken skulle
krävas gör det uppenbart att den praktiska användbarheten av generella
riktvärden är högst tveksam. Det kan också diskuteras om naturvårdsverkets
resurser kommer att räcka till för eller sysselsättas rationellt med det rimligen
mycket tidskrävande utarbetandet av dylika riktvärden. En annan sak
är att genom rättstillämpningen så småningom vissa gränsområden kristalliseras
ut, vilka för konkreta fall kan ge en antydan om vad som mera ge 5

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. ATr 28

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

nerellt kan anses tolerabelt eller önskvärt. Dylika värden bör dock inte ges
den auktorisation som en direkt rubricering som riktvärden för lokala och
regionala myndigheters tillämpning innebär.

Chefen för flygvapnet anser det angeläget att de normer och riktvärden
som anges av flygbullerutredningen fastställs att ligga till grund vid flygbullerärendenas
rättsliga behandling.

5.4.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Naturvårdsverket framhåller att man numera på grund av ökade ekonomiska
resurser och tekniska framsteg kan ställa ganska likartade krav på
villkoren för utsläpp av kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Det är
därför motiverat att i den utsträckning så är möjligt ha gemensamma bestämmelser
för utsläpp av förorening av olika slag. Av praktiska skäl följer
naturvårdsverket emellertid i sin framställning den uppdelning i lagrum
som nu finns i 8 kap. vattenlagen.

Beträffande kloakvatten är huvudbestämmelsen om åtgärder mot förorening
(8 kap. 23 § första stycket) visserligen ganska allmänt hållen. Den
täcker dock alltjämt mycket väl varje slag av reningsåtgärd som skäligen
kan fordras. Bestämmelsen innebär i det konkreta fallet att mycket långt
gående krav kan ställas på s. k. höggradig rening och även på närsaltreduktion.

Förbudet mot att släppa ut kloakvatten som innehåller avloppsvatten från
vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått behandling
varigenom avsättningsbar förorening frånskilts (8 kap. 23 § tredje stycket)
innebar när det infördes 1956 en skärpning av villkoren för avloppsutsläpp.
Även om numera kraven på rening av kloakvatten från tätbebyggelse
normalt måste gå avsevärt längre, är förbudsbestämmelsen enligt naturvårdsverkets
mening alltjämt ett ändamålsenligt komplement till den
mer allmänt avfattade huvudregeln. Den täcker sålunda vad man rimligen
kan fordra när det gäller glesbebyggelse och utgör underlag för rättsliga åtgärder
i fall av försummelse att vidta någon som helst åtgärd.

Av samhällsekonomiska skäl har man i stor utsträckning lämnat dispens
från bestämmelserna om åtgärder mot förorening genom kloakvatten. Så
är fallet i fråga om den bräddning som sker då kloakvatten och regnvatten
avleds i samma ledningssystem och detta inte har kapacitet att vid nederbörd
forsla hela vattenmängden till reningsverk eller då verket inte har förmåga
att ta emot vattnet. Detta är enligt naturvårdsverkets mening högst
otillfredsställande från vattenvårdssynpunkt. Det är högst inkonsekvent
att också i glesbygd enstaka hushåll med vattenklosett måste ha avslamningsanordning,
medan praktiskt taget alla större städer vid regnväder

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969 131

släpper ut betydande mängder visserligen utspätt men helt obehandlat
kloakvatten.

Numera anlägger man i regel skilda ledningssystem för kloakvatten och
dagvatten, s. k. duplikatsystem. Ett utbyte av äldre kombinerade system kan
av kostnadsskäl ske endast på lång sikt. Som exempel på ekonomiska hinder
som möter vid sanering av bräddningsutsläpp kan nämnas att en omläggning
av Göteborgs stads äldre avloppsledningar till duplikatsystem
skulle kräva kommunala investeringar till ett belopp av 800 milj. kr. och
kostnader för enskilda fastigheter till sammanlagt ungefär lika stort belopp.

Naturvårdsverket har övervägt olika möjligheter att genom bestämmelser
få kontroll över en avveckling av bräddavloppen inom rimlig tid. Sådana
bestämmelser synes emellertid fordra en detalj kontroll av anläggningsverksamheten
på området som inte är praktiskt genomförbar. Det är dock angeläget
att man i samband med ny lagstiftning klart uttalar att obehandlat
bräddavlopp innebär ett avsteg från gällande bestämmelser som endast får
betraktas som temporärt och som i samband med bebyggelseplaneringen
måste bli föremål för åtgärder i syfte att avskaffa denna föroreningskälla
inom rimlig tid. Planering och övervakning av sådana saneringsåtgärder bör
ankomma på länsstyrelsen.

Kloakvatten kan enligt gällande lag efter tillfredsställande rening i princip
släppas ut i närmaste recipient, om man inte riskerar spridning av smitta
i dricksvatten eller till livsmedelsindustri (8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen).
Den utveckling av tekniken för ledningsanläggningar som ägt
rum under senare tid gör det emellertid möjligt att på ett helt annat sätt än
tidigare till skälig kostnad välja den utsläppspunkt som är lämpligast från
miljövårdssynpunkt. Det är numera också ekonomiskt genomförbart att
sammanföra avloppsvatten från stora områden till en lämplig utsläppspunkt.
Med hänsyn härtill bör inte bara smittofara kunna beaktas utan också miljövårdssynpunkter
av större betydelse.

Sanering av ett vattenområde kan tänkas ske i vissa fall genom att olika
föroreningskällor förs samman för gemensam behandling och i andra fall
genom att samordnande åtgärder utförs vid de olika föroreningskällorna.
Den nuvarande lagstiftningen ger knappast tillräckligt stöd för sådana samordnande
åtgärder. Bestämmelsen i 8 kap. 28 § första stycket vattenlagen
om skyldighet att betala bidrag till annans reningsanläggning har aldrig tilllämpats
och har därför ej heller haft den stimulerande effekt till förmån
för samordnande åtgärder som torde ha avsetts. Mera förpliktande bestämmelser
för att få till stånd samordnad sanering av olika föroreningskällor
vid ett vattenområde är önskvärda och bör gälla både samhällen och industriföretag.
Det bör därvid också finnas möjlighet att ompröva gällande
domar, om det föreligger särskilda skäl.

Gällande förbud mot att släppa ut pressaft från siloanläggning, urin från

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

djurstall, vassle och galvaniskt bad har i stor utsträckning varit verkningslösa
på grund av bristande övervakningsmöjligheter. Särskilt gäller detta
pressaft och urin. Förbuden måste dock enligt naturvårdsverkets mening
vidmakthållas. De bör få formen av absoluta förbud med viss dispensmöjlighet.

I fråga om industriellt avloppsvatten har tillåtlighetsregeln i 8 kap. 32 §
första stycket vattenlagen fungerat väl som den hittills tillämpats i administrativ
praxis. Till ytterligare stöd för denna tillämpning är det dock
önskvärt att bestämmelsen formuleras om i den riktningen att industriell
förorening inte får släppas ut om inte alla åtgärder som är tekniskt möjliga
och ekonomiskt skäliga vidtagits i största möjliga utsträckning. Denna
formulering skulle innebära ett uttryckligt förbud mot att man släpper ut
föroreningsämne som kanske inte medför alltför besvärande olägenhet efter
nuvarande bedömningsgrunder men som kan hållas inne till rimlig kostnad.

Naturvårdsverket föreslår också en vidgning av bestämmelsen i 8 kap.
37 § vattenlagen. Det är uppenbart att fridlysning enligt denna bestämmelse
kan behövas i vissa fall för att tillgodose också andra vitala intressen än dem
som bestämmelsen nu anger. Som exempel nämns vattentäktsintresset och
friluftslivet. Naturvårdsverket anser att bestämmelsen bör omfatta alla slags
avloppsvatten.

I överensstämmelse med sin grunduppfattning att vattenvårdslagstiftningen
bör omfatta också andra åtgärder och ingrepp i naturen än avloppsföretag,
behandlar naturvårdsverket vissa företag i vatten som nu helt eller
delvis faller utanför vattenvårdslagstiftningen, nämligen muddring, tippning,
sandsugning och vattenreglering.

I fråga om muddring och tippning är möjligheten att disponera mudderoch
tippningsmaterial på ett sätt som är ändamålsenligt från vattenvardssynpunkt
mycket begränsad på grund av vattenlagens utformning. Enligt
nuvarande bestämmelser finns sådan möjlighet bara om fiskerinäring av
större betydenhet lider väsentligt förfång. Naturvårdsverket anser det angeläget
att lagstiftningen ändras så att den tillgodoser också allmänna vattenvårdssynpunkter.

De skador som vållas genom sandsugning är främst grumling och förstöring
av bottnen. Därav följer skador för fisket. Sandsugning vid stränder
förstör också badplatser och ökar erosionsriskerna. Det är angeläget att
lagstiftningen på detta område samordnas och skärps. Naturvårdsverket bör
vara central övervakningsmyndighet på området.

Beträffande vattenregleringsföretag anför naturvårdsverket att lagstiftningen
är föråldrad och otidsenlig, inte minst från vattenvardssynpunkt.
Särskilt äldre regleringsbeslut med tillstånd att stänga av vattenföringen
vissa tider av dygnet och/eller veckan utgör svåra hinder för en rationell
vattenhushållning. Naturvårdsverket anser att väsentligt ökad möjlighet att
ändra sådana beslut är synnerligen angelägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

133

5.4.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Naturvårdsverkets krav på enhetliga bestämmelser för kloakvatten och
industriellt avloppsvatten får stöd av bl. a. vattenöverdomstolen, socialstyrelsen,
kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jönköpings län, institutet för vatten-
och luftvårdsforskning, stadsförbundet och kommunförbundet samt
industriförbundet.

Vattenöverdomstolen framhåller vikten av att föroreningsfrågorna samordnas
med övriga problem rörande vattenförhållandena inom samma område.
Kammarkollegiet påpekar att samhällenas utsläpp av avloppsvatten
numera ofta innehåller stora mängder föroreningar från industrier. Detta
gör att distinktionen mellan samhällens avloppsutsläpp och industrins avloppsutsläpp
i praktiken ofta inte kan upprätthållas. Länsstyrelsen i Jönköpings
län anser vissa specialbestämmelser för kloakvatten behövliga, bl. a.
när det gäller fastställande av minimigränserna.

Industriförbundet framhåller att förbundet redan när lagstiftningen tillkom
ansåg att det kunde finnas anledning ställa likartade villkor för utsläpp
av kloakvatten och för industriellt avloppsvatten. Förbundet hälsar
därför med tillfredsställelse förslaget att man i en ny lagstiftning — i den
utsträckning så är möjligt — skall inarbeta gemensamma bestämmelser för
utsläpp av föroreningar av olika slag.

Vatten- och avloppsverksföreningen har i princip ingen erinran mot att
bestämmelserna om kloakvatten och industriellt avloppsvatten utformas
efter i huvudsak samma regler. Föreningen framhåller dock att en väsentlig
skillnad föreligger såtillvida som frågan om nyetablering av industrier och
deras lokalisering oftare blir aktuell än nyetablering av hela samhällen eller
bebyggelseområden. I senare fallet skall dessutom vatten- och avloppsfrågan
beaktas enligt byggnadslagen och utredas redan vid planering enligt
byggnadslagstiftningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om benämningen kloakvatten
bör kvarstå med hänsyn till att det i tekniska sammanhang normalt talas
om spillvatten och dagvatten. Benämningen industriellt avloppsvatten bör
däremot kvarstå. Länsstyrelsen framhåller i detta sammanhang att begreppet
kloakvatten i någon mån är oklart med hänsyn till förprövningskungörelsen
där det framgår att anmälningsskyldighet föreligger beträffande
kloakvatten från bebyggelse med minst 200 personer. Frågan är då huruvida
dagvattenledningar som är avsedda att avleda dagvatten från byggnadsplanerad
mark, gator och parker är att betrakta som anmälningsskyldigt
företag.

I fråga om kraven på rening anför Vattenvärnet att höggradig rening borde
anges som minimikrav när recipienten är tillräckligt stor och verkligen
kan »ta vara på» föroreningarna. En ännu effektivare metod med högre
reningsgrad, t. ex. kemisk fällning, borde föreskrivas i andra sammanhang.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Vattenvärnet anser vidare att särskilda krav bör ställas på reningsanläggningar
från sjukhus, i synnerhet från epidemi- och infektionsavdelningar.

Socialstyrelsen framhåller att en angelägen fråga som måste lösas utan
större tidsutdräkt är problemet med reduktion av närsalterna.

Naturskyddsföreningen fäster uppmärksamheten på fjällbygdens sjöar
och vattendrag som står inför uppenbar risk att snabbt bli förstörda till
obotlig skada för friluftsliv och djurvärld. Föreningen hävdar att vattnet
måste om möjligt skyddas mot alla utsläpp i dessa områden. Beträffande
utsläpp av renat avloppsvatten måste enligt föreningen i lagen tas in föreskrifter
om att utsläpp får ske bara om man tar hänsyn också till miljövårdens
krav. Man måste kunna skydda större vattenområde mot nedsmutsning
så att det bl. a. passar för klarvattenfisk.

Med anledning av vad naturvårdsverket uttalat om obehandlat bräddavlopp
anför socialstyrelsen att duplikatsystem bör i en ny lagstiftning krävas
för större orter. Naturskyddsföreningen understryker behovet av snabb avveckling
av bräddavloppen och framhåller vidare att den av naturvårdsverket
uttalade principen snarast bör fastslås. Även fiskeristyrelsen tillstyrker
naturvårdsverkets önskemål om kontroll över och avveckling av bräddavlopp.

Vattenöverdomstolen betonar i likhet med naturvårdsverket olägenheterna
genom bräddning av kloakvatten men anser att det från fall till fall bör
få övervägas om en övergång till duplikatsystem är bästa sättet att komma
till rätta med bräddningsproblemen.

Vatten- och avloppsverksföreningen framhåller att en övergång till duplikatsystem
kommer att dra stora kostnader och måste utsträckas under lång
tid. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är av samma mening. Föreningen
påpekar också att det endast är vid enstaka tillfällen, t. ex. vid särskilt häftiga
regnväder, som bräddavloppen träder i funktion. I vissa fall kanske det
endast blir en eller annan gång per år, i andra fall något oftare. Enligt föreningen
bör myndigheterna inte i något fall kräva åtgärder för vilka kostnaden
framstår som orimligt stor i förhållande till den begränsade förbättring
som åtgärderna beräknas medföra från vattenvårdssynpunkt.

Föreningen anför vidare att vad naturvårdsverket avser med att bräddavlopp
»i samband med bebyggelseplaneringen måste bli föremål för åtgärder
i syfte att inom rimlig tidsfrist avskaffa denna föroreningskälla» synes
oklart. Kombinerat system finns bara inom äldre, sannolikt utan undantag
redan planlagd bebyggelse. Att knyta övergång från kombinerat till duplikatsystem
till stadsplaneändringar eller stadsplaneläggning av förut byggnadsplanelagt
område synes knappast ändamålsenligt eller särskilt verksamt
från vattenvårdssynpunkt. Naturvårdsverkets uttalande att planering
och övervakning av åtgärder som syftar till övergång från kombinerat till
duplikatsystem särskilt bör ankomma på länsstyrelserna synes föreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 135

helt strida mot gällande fördelning av uppgifter mellan kommun och länsstyrelse.

Länsingenjörers förening anmärker att problemet kompliceras av det
faktum att det vatten som vid duplikatsystem avleds från gårdsytor, gator
etc. genom dagvattenledningarna ofta också är påtagligt förorenat. Länsstgrelsen
i Västernorrlands län gör samma påpekande och tillägger att vid
det kombinerade systemet en del av dagvattnet passerar reningsanläggningen
eller del därav, varigenom olägenheterna med bräddningen till en del uppvägs.

Vatten- och avloppsverksföreningen menar att det obehandlade dagvatten
som i ett duplikatsystem avleds i samband med regn eller spolning av gator
i regel torde utgöra en minst lika stor, sannolikt större föroreningsbelastning
än bräddavloppsvattnet i ett kombinerat system.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att dagvattenledningarna uppenbarligen
åstadkommer avsevärda föroreningar särskilt vid snösmältning och
genom oljeutsläpp från läckande oljetankar. Efter långvarig torka är också
den första delen av det utrinnande dagvattnet starkt förorenad. Det bör
därför enligt länsstyrelsen övervägas om åtgärder kan göras för att leda
över den första delen av dagvattnet vid regnflöden till spillvattenledningar
eller för att på annat sätt oskadliggöra denna del av dagvattenflödet.

Behovet av samordnad sanering understryks i flera remissyttranden.

Industriförbundet framhåller att gällande bestämmelser om samordnande
åtgärder för olika föroreningskällor inte har fått någon större praktisk tilllämpning.
Förbundet delar naturvårdsverkets uppfattning att en samordnad
sanering av olika föroreningskällor vid ett vattenområde är önskvärd och
att bestämmelser härom bör gälla såväl samhällen som industriföretag. Det
är dock fråga om mycket komplicerade rättsliga problem. Enligt förbundets
mening fordras en noggrann utredning. Beträffande möjligheten att ta upp
gällande domar till omprövning fäster förbundet uppmärksamheten på att
bestämmelser härom redan finns i 8 kap. 40 § vattenlagen. Förbundet framhåller
att naturvårdsverket inte angett i vilket avseende bestämmelserna
inte skulle vara till fyllest. Förbundet understryker att omprövning av gällande
domar är ett mycket starkt ingrepp i den enskildes rätt och bör förekomma
endast då utomordentligt starka skäl föreligger. Institutet för vatten-
och luftvårdsforskning finner att samordnade lösningar är rationella
och stöder principen. Vattenöverdomstolen erinrar i detta sammanhang om
behovet av en lagstiftning som möjliggör bildandet av handlingskraftiga
vattenvårdsförbund. Skånes handelskammare framhåller beträffande frågan
om samordnad sanering av olika föroreningskällor att naturvårdsverket inte
klargjort hur olika med förslaget sammanhängande frågor, främst frågan
om kostnadernas fördelning, skall lösas. Vatten- och avloppsverksf öreningen
finner det svårt att ta ställning till förslaget om »mera förpliktande be -

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

stämmelser för samordnad sanering» ulan en närmare precisering av förslaget.

Från åtskilliga håll ansluter man sig till kravet på skärpta bestämmelser
i fråga om pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle och
galvaniskt bad.

Vattenöverdomstolen tillstyrker sålunda att kontrollen skärps. I stället
för nu gällande anmälnings skyldighet i fråga om dessa avloppsvatten bör
absolut koncessionsplikt föreskrivas.

Lantbruksstyrelsen anför att nuläget beträffande utsläpp av urin och
pressaft ej är tillfredsställande fastän en viss förbättring skett under senare
år. Att läget ej är tillfredsställande beror bl. a. på de bristande övervakningsmöjligheterna.
Andra orsaker torde vara avsaknaden av effektiva
påföljdsbestämmelser liksom de hittillsvarande inkonsekvenserna i lagstiftningen
på området. Lantbruksstyrelsen anser det motiverat att nu införa
ett absolut förbud med vissa dispensmöjligheter. Övergångsproblemen vid
redan befintliga anläggningar måste dock beaktas.

Länsingeniörers förening påpekar i likhet med länsstyrelsen i Halkinds
län att omfattande undersökningar av olika metoder för att oskadliggöra
pressaft och urin, vilka utförts av bl. a. jordbrukstekniska institutet, inte
visat något motiv för att behålla möjligheten till dispens från utsläppsförbudet.
Ej heller torde dispensmöjligheten i samband med förbudet att utsläppa
kloakvatten som innehåller avloppsvatten från vattenklosett och
som ej undergått behandling varigenom avsättningsbar förorening frånskilts
längre vara motiverad. Det synes nämligen inte vara i överensstämmelse
med nutida vattenvårdstänkande, att avloppsvatten från vattenklosett,
ens för ett enstaka hushåll, får släppas ut i vattenområde utan en så enkel
åtgärd som slamavskiljning.

RLF vill ej ifrågasätta att missförhållanden genom utsläpp av urin och
pressaft verkligen föreligger. Samtidigt framhåller RLF att de allra flesta
fall där förbudet ej åtlyds beror på att man ännu ej kunnat anvisa några
tekniska lösningar, som sett från den enskildes ekonomiska sypunkt kan
användas. Av den anledningen — och då det allmänna bör anvisa lämpliga
lösningar, acceptabla även från ekonomisk synpunkt — föreslår förbundet
att någon skärpning i lagstiftningen ej sker nu.

Länsstyrelsen i Jönköpings län menar att de förbud som nu finns bör
göras absoluta när det gäller pressaft och galvaniskt bad, eftersom undersökningar
visat att dessa utsläpp endast i undantagsfall kan ske utan olägenheter.

Institutet för vatten- och luftvårdsforsknirtg instämmer med naturvårdsverket
att gällande bestämmelser mot utsläpp av pressaft från siloanläggning
och urin från djurstall m. m. varit verkningslösa. Naturvårdsverkets
förslag att man skall få absolut förbud med viss dispensmöjlighet är emel -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 137

lertid enligt institutets uppfattning just den sortens förbud som i dag gäller,
eftersom dispens kan ske genom hänvändelse till viss myndighet.

Yattenvärnet hävdar att förbudet mot utsläpp av pressaft och urin varit
verkningslöst inte bara på grund av bristande övervakningsmöjligheter utan
också på grund av brist på verkligt effektiva metoder för att oskadliggöra
produkterna. Vattenvärnet anför vidare att tendensen mot allt fler stora
djurfarmer, främst svingårdar, synes skapa särskilt svåra problem från
både luft- och vattenvårdssynpunkt. Det kan vara väldiga flytgödselmängder
som måste tas om hand. Svåra föroreningar med förstörda brunnar,
otäck stank m. m. har redan blivit följden. Att det skall vara totalförbud
mot utsläpp är enligt vattenvärnets åsikt självklart, men det måste också
ges anvisningar om hur man skall förfara med detta avfall på ett praktiskt,
ändamålsenligt och hygieniskt tillfredsställande sätt. Vattenvärnet erinrar
också om att förgiftningsfall inträffat genom att människor inandats gaser
från tankar med flytgödsel o. d.

Vattenvärnet anser att förhållandena inom denna föroreningssektor understryker
betydelsen av en samordning av lagstiftningen till vattnens och
luftens skydd. Vidare framgår vikten av en intensifierad övervakning för
att skydda natur och människor.

Vatten- och avloppsverksföreningen understryker behovet av att de redan
införda förbuden mot utsläpp av pressaft och urin görs effektivare genom
erforderliga övervakningsåtgärder.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att beträffande nu gällande förbud
mot utsläpp av pressaft från siloanläggningar och urin från djurstall m. m.
möjligheterna till övervakning torde kunna öka om hälsovårdsnämnderna
och länsveterinärerna medverkar i dessa frågor i samband med att de fullgör
sina åligganden enligt djurlagstiftningen.

Industriförbundet anför att förbundet delar uppfattningen att galvaniska
bad inte bör få släppas ut efter sökandenas gottfinnande. Däremot ifrågasätter
förbundet om det verkligen är nödvändigt att en reglering upprätthålls
genom absoluta förbud, även om därtill knyts en viss dispensmöjlighet.
Genom de ökade övervakningsmöjligheter som den nya naturvårdsorganisationen
erhållit såväl lokalt som centralt anser förbundet att en praktiskt
väl utformad anmälningsplikt borde vara tillräcklig.

I fråga om den föreslagna omformuleringen av tillåtlighetsregeln för industriellt
avloppsvatten (8 kap. 32 §) erinrar vattenöverdomstolen om att
departementschefen, när 8 kap. vattenlagen ändrades 1956, uttalade att
riktmärket under alla förhållanden bör vara att bibehålla eller återställa
vattenområdet så långt möjligt i ofördärvat skick (prop. 1956: 173 s. 59).
Detta uttalande måste enligt vattenöverdomstolens mening anses vägledande
vid tolkningen av nu gällande bestämmelser om skyldighet att rena. Vad
naturvårdsverket anfört om önskvärdheten av omformulering förefaller

5t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mot bakgrunden härav ej övertygande. Vattenöverdomstolen menar att naturvårdsverkets
förslag till lydelse knappast innebär någon förbättring.

Industriförbundet uttalar att konsekvenserna av den föreslagna ändringen
är mycket svåröverskådliga och att förbundet därför inte kan tillstyrka
förslaget. Detta innebär emellertid inte att förbundet motsätter sig en
översyn av bestämmelsen. En sådan översyn bör i så fall ske med beaktande
av de överväganden immissionssakkunniga gjort.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning framhåller att naturvårdsverket
alltid har möjlighet att inom ramen för tekniskt rimliga lösningar
kräva ekonomiskt skälig åtgärd, i den mån föroreningar av betydelse förekommer.
Något förbud är därför enligt institutet inte motiverat.

Handelskamrarna i Visby, Malmö och Sundsvall avstyrker den föreslagna
skärpningen, nuedan handelskamrarna i Göteborg och Karlstad pekar på
faran för kostnadsökningar, som skulle försvåra konkurrensläget för den
svenska industrin. En sådan negativ bevisning som anges i förslaget skulle
för övrigt, framhåller handelskammaren i Sundsvall, vara nästan omöjlig
att prestera. I varje fall skulle kostnaderna utgöra hinder för sådan bevisning
i fråga om alla verksamheter utom de största.

lngeniörsvetenskapsakademien anser att den föreslagna formuleringen
ansluter till vad immissionssakkunniga har förordat i motsvarande sammanhang.
Naturvårdsverket vill emellertid tolka formuleringen som ett uttryckligt
förbud mot utsläpp, medan immissionssakkunniga uttryckligen
uttalat att det måste bedömas såsom orealistiskt att såsom utgångspunkt
för lagstiftningen ha ett förbud. Akademien instämmer helt i immissionssakkunnigas
bedömning och kan således inte ansluta sig till att man i detta
sammanhang meddelar ändrade bestämmelser med sådan innebörd som naturvårdsverket
ifrågasätter.

Vatten- och avloppsverksföreningen tillstyrker en skärpning av bestämmelserna
för utsläpp av industriellt avloppsvatten, särskilt i den utsträckning
detta behövs för att kravet på industrins åtgärder för vattenvårdsändamål
skall stå i paritet med vad som åläggs kommunerna. Föreningen
anser emellertid att naturvårdsverkets förslag knappast är realistiskt. Detta
framgår enligt föreningen inte minst av naturvårdsverkets kommentar att
också föroreningsämnen som inte medför någon olägenhet skall innehållas
om det kan ske för rimlig kostnad. Det synes innebära betydande svårigheter
att definiera vad rimlig kostnad skall vara för att förebygga olägenheter
som man varken kan precisera eller konstatera.

Ändringsförslaget tillstyrks av fiskeristyrelsen samt av länsstyrelserna i
Jönköpings och Malmöhus län. Fiskeristyrelsen reserverar sig dock mot naturvårdsverkets
uttalande om att bestämmelsen i 8 kap. 32 § första stycket
fungerat väl såsom den hittills tillämpats i administrativ praxis. Styrelsen
invänder att en mängd också grava föroreningsfall i tidigare administrativ
praxis bara utlöst råd och anvisningar enligt 2 § tillsynslagen.

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Naturvårdsverkets uppfattning att 8 kap. 37 § vattenlagen bör gälla också
andra vitala intressen såsom vattentäkt och friluftsliv delas av länsstyrelsen
i Stockholms län och institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Även kammarkollegiet
anser att bestämmelsen kunde vara mera allmänt hållen men
anmärker samtidigt att uttrycket »naturskyddssynpunkt» med numera vedertagen
terminologi torde få anses inbegripa även friluftsintresset. Länsstyrelsen
i Jönköpings län framhåller att den föreslagna ändringen torde
innebära att de nuvarande svårigheterna att tillskapa skydd för ytvattentäkter
som ännu inte är ianspråktagna undanröjs.

Enligt fiskeristyrelsen bör 37 § avse alla slag av avloppsvatten. Av samma
mening är vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och naturskyddsföreningen.

Vatten- och avloppsverksföreningen däremot anser att man inte kan utsträcka
bestämmelserna att avse också kloakvatten utan att det närmare
klarläggs dels i vilken utsträckning och i vilka fall den hittillsvarande bestämmelsen
kommit till användning, dels i vilka fall och under vilka förutsättningar
en motsvarande bestämmelse om kloakvatten skulle tillämpas.
Föreningen ifrågasätter starkt om inte syftet med naturvårdsverkets förslag
på denna punkt lämpligare kan tillgodoses i annan ordning, närmast genom
kontakter mellan vederbörande samhälle samt länsstyrelsen och naturvårdsverket
och genom statsbidrag till samhället.

En positiv inställning till förslaget att tillämpningsområdet för 37 § vidgas
och att bestämmelsen skall avse alla slag av avloppsvatten har också
länsstyrelsen i Malmöhus län, industriförbundet och institutet för vattenoch
luftvårdsforskning.

Remissinstanserna uppehåller sig också vid de fall av vattenbyggnadsföretag
som naturvårdsverket behandlat i sin framställning.

Vad först gäller muddring och tippning framhåller Ingeniörsvetenskapsakademien
att dessa åtgärder faller in under 2 resp. 8 kap. vattenlagen och
att möjlighet torde finnas redan enligt gällande bestämmelser att beakta
också andra intressen än fiskerinäringen.

Naturvårdsverkets påstående att möjlighet att åstadkomma en ändamålsenlig
disponering av mudder- och tippningsmaterial endast föreligger i de
fall då fiskerinäring av större betydelse lider väsentligt förfång är enligt
industriförbundets mening inte rättvisande. Enligt såväl 2 kap. som 8 kap.
vattenlagen skyddas nämligen även andra intressen än fiskerinäring. Förbundet
har ingen erinran mot att hithörande frågor utreds närmare.

Även länsstyrelsen i Västernorr lands lön framhåller att ansökan om tillstånd
till muddring redan nu torde prövas enligt 8 kap. vattenlagen och att
hänsyn därvid tas till muddringens inverkan på vattenförhållandena.

Vattenöverdomstolen erinrar om att det vid muddring liksom vid annat
byggande i vatten ofta uppkommer grumling. Därigenom förnärmas ofta
allmän eller enskild rätt. Skyldighet att påkalla vattendomstolens prövning

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

föreligger följaktligen vid sådana muddringsföretag. På grund av bestämmelsen
i 11 kap. 36 § sista stycket vattenlagen skall ansökningshandlingarna
i målet översändas till naturvårdsverket. Även om naturvårdsverket alltså
ofta kommer att höras i muddringsmål — liksom i andra byggnadsmål
vid vattendomstolarna då ökad vattenförorening kan befaras — anser dock
vattenöverdomstolen att vattenlagens tillåtlighetsregler är sådana att det
som regel är svårt att hindra företag av mindre omfattning även om de
medför påtagliga olägenheter från allmän synpunkt. Tillåtlighetsreglerna i
2 kap. 3 § vattenlagen är uppbyggda huvudsakligen med tanke på tillståndsprövning
av sjöregleringar och vattenkraftverk. Med den syn man numera
har på naturvårdsfrågor och hänsyn till allmänna intressen kan de ej anses
ge den tillståndsprövande myndigheten tillräckliga möjligheter att beakta
sådana intressen vid mindre företag.

Enligt vattenöverdomstolens mening bör därför tillåtlighetsreglerna överses
så att de motsvarar de krav man numera kan ställa på dem. För andra
byggnadsföretag än vattenkraftverk och sjöregleringar bör finnas möjlighet
att förbjuda företaget om det från naturvårdssynpunkt eller eljest allmän
synpunkt medför olägenhet av någon betydelse och dessa olägenheter ej
kan förebyggas. Tillståndsfrågan bör dock kunna underställas Kungl. Maj :ts
prövning om företaget prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Vattenöverdomstolen ifrågasätter dessutom om inte motsvarande möjlighet
bör finnas att förbjuda kraftverks- och regleringsföretag som är mindre
lönsamma och som medför olägenhet från allmän synpunkt även om denna
olägenhet inte är så stor att 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen blir tillämpligt.

Undantagsregeln för rensning i 2 kap. 36 § vattenlagen bör enligt vattenöverdomstolens
mening upphävas så att de allmänna bestämmelserna i 2
kap. blir tillämpliga även på rensning.

Bestämmelserna om tippning av muddermassor och annat fast avfall är
oklara och bör omarbetas. All tippning bör jämställas med utsläppande av
avloppsvatten, oberoende av om förorening kan befaras eller ej. Om likartade
bestämmelser genomförs för kloakvatten och industriellt avloppsvatten
kommer med den nu föreslagna ändringen möjlighet finnas att hindra
tippning som medför olägenhet av någon betydelse från allmän synpunkt.
Vidare kan Kungl. Majt: utnyttja sin befogenhet att föreskriva förprövning
vid vattendomstol eller naturvårdsverket även beträffande tippning. Enligt
vattenöverdomstolens mening kan det vara lämpligt att tippning underkastas
sådan fakultativ koncessionsplikt som för vissa inrättningar föreslås
av immissionssakkunniga.

Förbudet i 2 kap. 35 § bör enligt vattenöverdomstolens mening kvarstå
för att hindra sådan tippning som medför ändring av vattenståndsförhållandena.
I övrigt synes bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten ej

141

Iiungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

böra vara tillämpliga på tippning. Den i 2 kap. 36 § andra stycket medgivna
rätten att lägga upp eller tippa rensningsmassor torde kunna utgå.
Däremot bör motsvarande bestämmelser om rensning i 7 kap. 48 § kvarstå.

Kammarkollegiet framhäver de rättsliga olikheter som föreligger om
muddring och tippning bedöms enligt 2 kap. vattenlagen och om de bedöms
enligt 8 kap. För företag enligt 2 kap. krävs i princip domstolsprövning.
Motsvarande gäller inte i fråga om företag enligt 8 kap. För tillstånd exempelvis
till tippning av muddermassor krävs, om företaget bedöms enligt 2
kap., att sökanden förfogar över det vattenområde, i vilket massorna skall
tippas. Motsvarande inskränkning gäller inte i fråga om tippning av fast
avfall enligt 8 kap. Medan det sålunda är förbjudet att tippa rena muddermassor
på annans vattenområde, om man inte överenskommit därom med
vattenområdets ägare och tillika utverkat tillstånd av domstolen, kan. det
faktiskt vara lagligt att tippa förorenande avfall där. Denna otymplighet i
lagstiftningen bör arbetas bort i samband med den översyn av bestämmelserna
som nu föreslås.

En annan olikhet som kammarkollegiet påpekar gäller tillåtlighetsreglerna.
Inom vattenbyggnadsrättskipningen gäller i princip, dels att vattendomstolen
endast kan företa mindre jämkningar i förhållande till ansökningen
— det kan således vara tveksamt om domstolen äger befogenhet att
föreskriva exempelvis att massorna skall tippas inom annat mindre känsligt
vattenområde — och dels att det krävs kvalificerade olägenheter för att företaget
skall anses otillåtligt (2 kap. 3 § andra stycket). Är det åter fråga om
tippning av avfall från en industri gäller i stället att tippningen inte får äga
rum om den medför olägenhet av någon betydelse ur allmän eller enskild
synpunkt, »med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder,
som ej skäligen kunna fordras». Vattendomstolen kan — i den mån företaget
kommer under domstolens bedömning — med stöd av denna bestämmelse
hänvisa sökanden att tippa avfallet inom annat mindre känsligt vattenområde.
En samordning av bestämmelserna synes kollegiet motiverad.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus län samt vatten- och avloppsverksföreningen
tillstyrker naturvårdsverkets förslag i denna del.
Naturskyddsföreningen hänvisar till vid Skoghallsverken företagna undersökningar
av kvicksilverhalter på olika nivåer i en sjö. Medan ytvattnet
var i det närmaste fritt från kvicksilver uppvisade bottenslammet en höggradig
anrikning av denna metall. Muddring av sådana massor torde kunna
medföra omfattande negativ påverkan på organiskt liv, vilket berör såväl
yrkesfiske som fritidsfiske. Möjligheterna att ingripa måste skärpas
enligt föreningens mening.

Fiskeristyrelsen understryker vikten av att man genom internationella
överenskommelser skapar möjlighet att ingripa mot tippning av skrot, plåtkärl
med giftigt innehåll och bilvrak på internationellt vatten och att lösa
problemet med fartygsvrak från andra världskriget med oljetankar som

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

successivt rostar sönder och kan släppa ut oljan i vattnet med oöverskådliga
följder för fisket och miljövården.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att sandsugning och stentäkt
förekommer inom vissa vattenområden i så stor omfattning att menlig inverkan
uppenbarligen sker. I vissa delar av Öresund bedrivs sålunda en
omfattande sandsugning. Detta har uppmärksammats inom öresundsvattenkommittén.
Länsstyrelsen finner det angeläget att noggrann övervakning av
sandsugning och stentäkt sker.

Kammarkollegiet menar att täktverksamheten inom allmänt vattenområde
bör kunna hållas under betryggande kontroll från naturvårdssynpunkt
med den ordning för tillsyn och tillståndsgivning som nu gäller. Annorlunda
förhåller det sig enligt kollegiets mening med sandtäkt inom enskilt
vattenområde. För täkt på land behövs enligt 18 § naturvårdslagen
tillstånd av vederbörande länsstyrelse. För täkt i vatten gäller ingen annan
inskränkning än som följer av tillåtlighetsreglerna i 2 kap. vattenlagen.
De vattenområden det här gäller är ofta mycket lämpade för bad. Från allmän
synpunkt kan det ibland vara av intresse att kunna inskrida mot
exploatering av dylika vattenområden även i sådana fall då hinder mot företaget
inte möter enligt 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen. Kollegiet anser
att frågan bör närmare övervägas.

Beträffande prövningen av frågor om sandsugning erinrar kommers kollegium
om att kollegiet har tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och
villkor för tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln. Kollegiet har bl. a.
att meddela tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt på kontinentalsockeln.
Det kan enligt kollegiets mening inte vara lämpligt att från dess uppgifter
avskilja frågorna om sandsugning och överföra dem till naturvårdsverket.
Dessa frågor måste bedömas i sitt sammanhang med övriga spörsmål angående
kontinentalsockeln där kollegiet är remissorgan eller beslutande
instans. Kollegiet torde emellertid liksom hittills få inhämta yttranden
från naturvårdsverket i dessa ärenden.

Kommerskollegiets uppfattning delas av vattenöverdomstolen och av industriförbundet.
Fiskeristyrelsen ifrågasätter om man inte skulle kunna
vinna både en förenklad handläggning och en bättre samordning med
naturvårdssynpunkterna genom att — i viss överensstämmelse med 1 och
2 §§ kungörelsen den 8 december 1950 med bemyndigande för fiskeristyrelsen
och länsstyrelserna att lämna tillstånd till utsättande av fast fiskredskap
i allmänt vatten — lägga tillståndsgivningen »beträffande visst
allmänt vattenområde» på naturvårdsverket medan »fråga om tillstånd
för viss person» till sand-, grus- och stentäkt får prövas av kommerskollegium.

Naturvårdsverkets synpunkter och önskemål i fråga om vattenreglering
vinner instämmande från lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen. SMHI, läns -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

styrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Värmlands län, naturskyddsföreningen
samt vatten- och avloppsverksföreningen. Bl. a. framhålls svårigheten
att i domar fastställa sådana värden i fråga om minimitappningen
från vattenregleringsmagasin eller vid vattenkraftverk att olägenheter av
sanitär eller annan art med tiden ej kan uppkomma. Länsstyrelsen i Malmöhus
län betonar att variationerna i vattenföringen i de skånska vattendragen
kan vara mycket stora, vilket inverkar menligt på vattenvården.
Lantbruksstyrelsen understryker dock att ersättningsanspråk kan uppkomma.
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om ersättning till kraftverksintresset
skall utgå i de fall där vattnet bör användas till rationell
vattenhushållning eller till vattenförsörjningsändamål.

lngeniörsvetenskapsakademien delar naturvårdsverkets uppfattning att
äldre regleringsbeslut med tillstånd till avstängning av vattenföringen vissa
tider på sina håll kan utgöra betydande olägenheter för en rationell
vattenhushållning. Det är dock angeläget att tillstånd som meddelas genom
rättskraftiga domar inte rubbas under andra förutsättningar än dem
som gällde när tillståndet meddelades. Det synes inte osannolikt att flertalet
av de fall där nu gällande vattenhushållningsbestämmelser vållar
olägenheter är hän förliga till äldre tillstånd, som även med gällande lagstiftning
kan göras till föremål för omprövning inom en nära tid. Även
bortsett härifrån medger enligt akademiens mening nuvarande bestämmelser
i 2 kap. vattenlagen vissa möjligheter till omprövning av tillstånd.

Kammarkollegiet hänvisar till möjligheterna att enligt 8 kap. 28 och
33 §§ få ändring i vattenhushållningsbestämmelser. Kollegiet framhåller
dock att domstolarna ställs inför mycket besvärliga awägningsproblem.
Detta kan vara orsak till att institutet kommit att sakna större praktisk betydelse.
Kollegiet anser att man bör överväga att införa en motsvarighet till
omprövningsregeln i 8 kap. 40 § första stycket också för vattenbyggnadsföretagen.
Regeln bör gälla till förmån för vattenvårdsintresset.

Vattenöverdomstolen bekräftar att vattenhushållningsbestämmelserna för
äldre regleringsföretag ej alltid torde ha utformats på ett sätt som numera
framstår som önskvärt från vattenvårdssynpunkt. Till följd av ändrade
förhållanden eller ändrad målsättning kan samma brist framdeles visa sig
vidlåda under senare år meddelade bestämmelser. Också vattenöverdomstolen
pekar på den möjlighet som 8 kap. 28 och 33 §§ ger att ändra vattenhushållningsbestämmelser
för att motverka förorening genom avloppsvatten.
Även om 8 kap. 26 och 33 §§ ursprungligen tillkommit för att ge den
som avleder avloppsvatten rätt att påkalla ändring av vattenhushållningsbestämmelser,
torde dock motsvarande rätt tillkomma staten eller kommun
efter ändring den 10 mars 1961 av 2 kap. 31 §. Vattenöverdomstolen anmärker
att i de fall då tidigare bestämmelser sålunda kan ändras ersättning
skall utgå till den som lider intrång i den rätt han äger enligt tidigare med -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

delat tillstånd. Enligt vattenöverdomstolens mening ger gällande lagregler
tillräckliga möjligheter att motverka de olägenheter som äldre regleringsföretag
kan medföra från vattenvårdssynpunkt.

Industriförbundet menar att de problem som sammanhänger med samordningen
av vattenregleringsfrågor och föroreningsmål är så omfattande
att de omöjligen kan lösas i samband med den tilltänkta översynen av 8 kap.
Dessa frågor måste alltså utredas särskilt.

Skånes handelskammare påpekar att grunden för gällande regler är att
ett av domstol meddelat tillstånd skall medföra ett avsevärt mått av trygghet
mot senare ingripanden och att naturvårdsverket ej berört de i sammanhanget
centrala prioritets- och ersättningsfrågorna. Även Västernorrlands
och Jämtlands läns handelskammare anser att starka rättssäkerhetskrav
talar mot tanken att bryta upp lagakraftvunna domar.

5.5 Förprövning

5.5.1 Immissionssakkunniga

Obligatorisk förprövning av stora störningsfall bör ingå som ett viktigt led
i kontrollsystemet på miljövårdsområdet. Förprövningsordningen bör bli
gemensam för vattenförorenande och immitterande (särskilt luftförorenande)
anläggningar. De sakkunniga återupplivar ett förslag av vattenvårdskommittén
och förordar två former av skyldighet att på förhand söka
tillstånd — den ena absolut och den andra fakultativ. Innebörden av den
senare är att vissa typer av inrättningar inte får anläggas utan vattendomstols
tillstånd, om inte naturvårdsverket medger det. Det blir alltså fråga
om en dispensprövning från naturvårdsverkets sida.

De sakkunniga anser vidare att man bör ha ett anmälningsförfarande i
verklig mening. Detta bör konstrueras som grundat på ett förbud mot att
vidta åtgärd utan att viss tid dessförinnan anmälan gjorts hos myndighet.
Också detta förfarande betecknar de sakkunniga som förprövning.

Vad gäller den lagtekniska konstruktionen av förprövningsförfarandet
anser de sakkunniga att det inte är lämpligt att i lag göra en uppräkning
av förprövningspliktiga fall eller att där närmare reglera den administrativa
ordningen för ärendenas behandling inom den nya organisationen. Det finns
ett starkt praktiskt behov av att snabbt kunna ändra bestämmelserna i dessa
delar med hänsyn till utvecklingens gång och de erfarenheter som efter hand
kommer att göras. I lagen bör därför — i överensstämmelse med vad som
hittills har varit fallet på vattenvårdens område — endast tas upp bemyndigande
för Kungl. Maj :t att utfärda behövliga bestämmelser i administrativ
ordning. I princip bör Kungl. Maj :t kunna föreskriva förbud mot att vissa
slag av fabriker eller andra inrättningar anläggs eller väsentligt ändras utan
förprövning i endera av följande två former, nämligen antingen utan att

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tillstånd har lämnats enligt vattenlagen och immissionslagen eller utan
att anmälan har gjorts hos den centrala miljövårdsmyndigheten eller länsstyrelsen.

Såvitt gäller vattenförorening bör möjlighet finnas att föreskriva att befintliga
föroreningskällor av vissa typer skall undergå obligatorisk prövning,
trots att det inte är fråga om någon ändring av driften. Däremot kan
det inte anses föreligga något behov av en motsvarande befogenhet på immissionsområdet.

I ett som bilaga till betänkandet fogat förslag till kungörelse om förprövning
till skydd mot vattenförorening, luftförorening m. m. anger de sakkunniga
hur ett förprövningssystem lämpligen bör utformas.

Fallen av absolut koncessionsplikt begränsas till sådana, där behovet av
domstolsprövning normalt får anses fullt klart redan med hänsyn till själva
anläggningstypen. Det är här fråga om vissa typer av stora anläggningar, som
innebär betydande risker från miljövårdssynpunkt och vanligen berör en
vid krets av sakägare och som därför också normalt utgör svåra lokaliserings-
och intresseavvägningsproblem.

Tyngdpunkten läggs på systemet med fakultativ koncessionsplikt. Uppräkningen
av anläggningstyper som blir underkastade sådan koncessionsplikt
har blivit omfattande. De sakkunniga räknar med att, allteftersom praxis
utvecklas och man kommer fram till ett användbart system med normer,
gränsvärden o. 1., dispenseringen får ökad praktisk betydelse och undantagen
från vattendomstolsprövning följaktligen blir flera.

Dispens skall enligt förslaget innehålla behövliga besked om de villkor
som skall gälla för inrättningen eller åtgärden men medför inte någon formell
trygghetsverkan för företagaren. I praktiken kan dispensen dock väntas
innebära att företagarens position blir ganska säker, så länge de yttre förhållandena
inte ändras.

Förprövningsordningen omfattar också väsentliga ändringar av befintliga
anläggningar. Här har de sakkunniga övervägt två alternativ, det ena innebärande
fakultativ koncessionsplikt och det andra anmälningsplikt, och
slutligen stannat för det förstnämnda. Om man emellertid av statsfinansiella
skäl eller av hänsyn till svårigheter att rekrytera kompetent personal
skulle finna det nödvändigt att till en början ställa kraven på effektivitet
lägre än som i och för sig är önskvärt, kan man enligt de sakkunniga tänka
sig att under en övergångstid av exempelvis tre år välja alternativet med
anmälningsplikt och sedan gå över till fakultativ koncessionsplikt.

Anmälningsplikt har föreslagits i flera fall som enligt gällande ordning
är underkastade sådan skyldighet, t. ex. vissa kommunala avloppsfrågor och
vissa vattenföroreningar från jordbruket. Vidare hör hit flera typer av fabriker
som redan nu är anmälningspliktiga. Dessutom tar man upp bl. a.
vissa slag av värmecentraler, sopförstöringsanläggningar och tvättinrättningar.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Tre typer av miljöhotande anläggningar, som innebär särskilda problem
från förprövnings synpunkt, nämligen atomanläggningar, flygplatser och
vägar behandlas närmare.

Enligt nuvarande förprövningskungörelse får atomanläggningar inte uppföras,
innan frågan om behövliga åtgärder mot vattenförorening prövats av
vattendomstol. Riksdagens revisorer har emellertid i sin berättelse till 1966
års riksdag föreslagit att man skall överväga att ersätta domstolsprövningen
med ett administrativt förfarande i likhet med det som tillämpas för andra
till energiområdet hörande tillståndsfrågor.

De sakkunniga hyser för sin del viss tvekan om obligatorisk förprövning
vid vattendomstol verkligen behövs i fråga om radioaktiv förorening från
atomanläggningar, övervägande skäl talar emellertid för att man tills vidare,
i avvaktan på att problemen särskilt utreds, fortsätter på linjen med
obligatorisk vattendomstolsprövning, trots att anläggningarna samtidigt är
underkastade koncessionstvång enligt atomenergilagen. I förslaget till
förprövningskungörelse tas därför atomanläggningar upp bland de företagstyper
som inte får anläggas utan tillstånd enligt vattenlagen och immissionslagen.
Naturvårdsverket bör få tillfälle att framföra sina synpunkter redan
på det stadium då nya atomanläggningar projekteras men en sådan ordning
bör utan särskild reglering kunna åstadkommas genom samråd mellan
naturvårdsverket och delegationen för atomenergifrågor.

De sakkunniga har också övervägt hur flygplatserna lämpligen bör passas
in i förprövningsordningen. Eftersom ett system av koncessionsregler
finns innefattat i själva luftfartslagstiftningen skulle koncessionsplikt också
enligt immissionslagen betyda att man krävde dubbelprövning. Detta bör
undvikas. I stället föreslår de sakkunniga flera andra författningsåtgärder
som har det gemensamma syftet att tillförsäkra miljövårdsmyndigheterna
behövligt inflytande på ett så tidigt stadium som möjligt. Sålunda tas i förslaget
till förprövningskungörelse (6 §) in en bestämmelse om skyldighet för
den som planerar att inrätta eller utvidga allmän flygplats eller att ändra
dess drift så, att väsentlig ökning av bullerstörning kan uppkomma, att i god
tid anmäla sina planer hos naturvårdsverket. Dessutom föreskrivs att, i fråga
om militär flygplats, anmälan i motsvarande fall skall göras av chefen för
flygvapnet. Med ändring av driften avses exempelvis övergång till nya flygplanstyper
eller ökad trafikintensitet. I samma syfte föreslås också en del
ändringar i luftfartskungörelsen.

Beträffande vägarna är bullret den störningsform som träder i förgrunden
men man måste också räkna med vägarna som luftföroreningskällor.
Det finns emellertid inte anledning att föra in någon form av vägtrafikanläggningar
bland de företagstyper som skall bli underkastade förprövning
enligt immissionslagen. I väglagstiftningen finns nämligen redan ett prövnings-
och koncessionsförfarande, som med små ändringar kan kompletteras
så att det tillförsäkrar miljövårdsmyndigheterna behövligt inflytande

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

på området. I detta syfte föreslås ändringar i flera paragrafer i vägstadgan.

I förprövningskungörelsen tas en hänvisning till dessa bestämmelser upp.

Beträffande både flygplatser och vägtrafikanläggningar erinrar de sakkunniga
om att också de föreslagna immissions- och miljötillsynslagarna
är avsedda att gälla. Detta skapar möjlighet för naturvårdsverket att ingripa
mot bestående missförhållanden, t. ex. att kräva speciella skyddsanordningar
mot vägbuller som kraftigt stör ett sjukhus.

5.5.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Den föreslagna förprövningsordningen tilldrar sig i hög grad remissinstansernas
intresse.

Den lagtekniska utformningen med ett bemyndigande i lagen och de
närmare reglerna för förprövningsordningen i en särskild kungörelse godtas
i princip. Industriförbundet och SAF anser dock nödvändigt att det i lagtexten
särskilt anges att bemyndigandet innefattar möjlighet att låta administrativ
myndighet besluta om dispens och uppställa villkor för dispensen.
Också kommer skollegium ger uttryck åt sådana tankar.

Länsingenjörers förening ifrågasätter om inte bemyndigandet bör utvidgas
att gälla befintliga avloppsutsläpp som tidigare ej varit föremål för
prövning.

Den föreslagna tredelningen av förprövningsordningen på absolut koncessionsplikt,
fakultativ koncessionsplikt och anmälningsplikt väcker i allmänhet
inte någon gensaga. Flera remissinstanser anmärker dock att en
uppräkning av förprövningsskyldiga företag aldrig han bli uttömmande.
Det yrkas därför bl. a. att uppräkningen kompletteras med en mera generell
bestämmelse om koncessions- eller anmälningsplikt. Vidare anser länsstyrelsen
i Västmanlands län att prövningsskyldigheten inte bör anknytas
enbart till objektets art. Enligt SACO bör mätbara riktvärden avgöra om
koncession behövs. Liknande synpunkter anför teknologföreningen.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser att man bör överge den
författningsmässiga indelningen i olika prövningsgrupper. I stället bör indelningen
i enbart två grupper — fall som skall prövas av domstol och
fall som kan prövas av naturvårdsverket — ske hos naturvårdsverket efter
en praxis som fortlöpande korrigeras efter de senaste forskningsrönen.

Mot inskränkningen av antalet anläggningstyper som förutsätter domstolsprövning
har vattenöverdomstolen i och för sig ingen erinran. Eftersom
sakägare får mindre möjligheter att göra sina intressen gällande i ett administrativt
förfarande än i en domstolsprocess, föreslår vattenöverdomstolen
att bestämmelser i någon form meddelas om skyldighet för företagare
eller förprövningsmyndighet att t. ex. genom kungörelse sörja för
att behövliga upplysningar om företaget lämnas ortsbefolkningen.

Industriförbundet och SAF anser att den föreslagna begränsningen av

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 är 1969

absolut koncessionsplikt till ett mindre antal fall är nödvändig.

I flera remissvar uttalas önskemål om att ytterligare anläggningstyper
underkastas förprövning, såsom större upplag av giftiga eller eljest hälsovådliga
ämnen och anläggningar för djurhållning inom jordbruket.

Lantbruksstyrelsen efterlyser ett enklare förprövningsförfarande som
komplement till det föreslagna. En sådan prövning skulle förläggas antingen
till hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen och utmynna i ett förhandsbesked
angående tillåtligheten av anläggningen med hänsyn till bl. a. samhällsplaneringen.

Industriföreningen vill införa en möjlighet till undantag från förprövningsskyldigheten
för företag som i och för sig omfattas av bestämmelserna
men som med hänsyn till verksamhetens ringa omfattning inte innebär
någon egentlig immissionsrisk.

Båda de alternativ som de sakkunniga övervägt beträffande förprövning
av ändringsåtgärder vinner stöd hos remissinstanserna. Sålunda ansluter
sig vatteninspektionen, länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsingenjörers förening
och naturvårdsnämnden mer eller mindre bestämt, till alternativet
med fakultativ koncessionsplikt. Däremot förordar industriförbundet, SAF,
Sveriges kemiska industrikontor och Stockholms handelskammare samt Östergötlands
och Södermanlands handelskammare alternativet med anmälningsplikt.
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, kooperativa förbundet
och kraftverksföreningen föreslår att alternativet med anmälningsplikt
får gälla under en övergångstid.

Förslaget att förprövningsskyldighet inte inträder i ändringsfallen om
inte ändringen är väsentlig väcker kritik från kammarkollegiet, medicinalstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, läkaresällskapet och naturvårdsnämnden,
vilka anser att bestämmelsen bör skärpas. Industriförbundet, SAF
och Sveriges kemiska industrikontor anser däremot att bestämmelsen delvis
fått en alltför vid omfattning.

I fråga om större kommunala avloppsutsläpp bör enligt vattenöverdomstolen
övervägas om ej anmälningsskyldigheten åtminstone i vissa fall
borde utbytas mot någon form av koncessionsplikt, t. ex. om befolkningen
är större än 10 000 personer. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Västmanlands och Gävleborgs län samt Länsingenjörers förening
framför liknande synpunkter.

Vattenöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet,
vatteninspektionen, länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län
samt Länsingenjörers förening understryker behovet av lagändring som
möjliggör att förprövning kan ske vid anslutning av industriavlopp till
kommunalt avloppsnät.

I fråga om atomanläggningar är några remissinstanser kritiska mot de
sakkunnigas inställning och vill ta undan sådana anläggningar från förprövningsskyldighet.
Vattenöverdomstolen anser att skälen att förlägga

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tillståndsprövningen av atomenergianläggningar förutom till administrativ
myndighet även till vattendomstol är så svaga att det bör övervägas att slopa
dubbelprövningen. Med hänsyn till att atomanläggningar alltid är underkastade
lconcessionstvång hos Kungl. Maj :t finner vattenfallsverket det anmärkningsvärt
och föga ändamålsenligt att samma frågor också skall behandlas
av vattendomstol. Enligt teknologföreningen torde atomanläggningarna
— också från haverisynpunkt — nu vara så väl utprovade att det av
psykologiska skäl är olyckligt att belägga dem med dubbel koncessionsplikt.
De bör i stället jämställas med andra fasta anläggningar. Kraftverksföreningen
finner det angeläget att strålningsfrågorna undantas från prövning enligt
immissionslagen. Det är enligt föreningen konsekvent att luft- och vattenfrågor
beträffande strålning behandlas av samma myndighet och att också
frågan om radioaktivt avloppsvatten sålunda tas undan från vattendomstols
behandling. Aktiebolaget atomenergi menar att det inte med fog
kan hävdas att obligatorisk prövning vid vattendomstol under nuvarande
förhållanden verkligen behövs. Om man vill eftersträva att så många tillståndsfrågor
som möjligt läggs i en myndighets hand, kan också fakultativ
förprövning av atomanläggningar synas tveksam men bolaget föreslår att
sådana anläggningar överförs till den senare gruppen.

Beträffande förprövning av flygplatser och vägar råder delade meningar.

TCO finner det önskvärt att man inför krav på prövning vid vattendomstol
i fråga om anläggande av motorvägar och flygplatser. Byggnadsstyrelsen
ifrågasätter om inte flygplatserna bör hänföras till koncessionspliktiga
anläggningar. Vattenöverdomstolen har en annan mening och finner
det otillfredsställande om prövning enligt immissionslagen skulle kunna
medföra förbud mot driften vid en anläggning till vilken tillstånd lämnats
i administrativ ordning. Enligt vattenöverdomstolens mening bör det övervägas
att införa en ny paragraf av innebörd att hinder mot användningen
av fast egendom på sätt som kan medföra immission inte skall föreligga,
om tillstånd till användningen lämnats av Kungl. Maj:t eller eljest i administrativ
ordning. Motsvarande bestämmelser bör införas såvitt avser
avledande av industriellt avloppsvatten.

Luftfartsverket framhåller att möjligheten att ålägga flygplatsinnehavare
att vidta speciella skyddsåtgärder, eventuellt också att iaktta vissa
begränsningar, inte innebär någon egentlig nyhet utan redan tillämpas av
verket, som bl. a. i flera fall med stöd av luftfartsförfattningarna föreskrivit
begränsningar i utnyttjandet av mera bullrande flygplanstyper på vissa
flygplatser.

Enligt fortifikations förvaltningen kan det sättas i fråga om inte alla
sådana militära anläggningar som inte kan komma till stånd utan Kungl.
Maj:ts medgivande bör undantas från koncessionsplikt. Detta gäller samtliga
militära byggnadsföretag vilkas kostnader överstiger 300 000 kronor.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.5.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Väsentligt ökad effektivitet i efterlevnaden av bestämmelserna om reningsåtgärder
bör kunna vinnas genom skärpt förprövning i fråga om
kloakvatten. Starka skäl talar för att kloakutsläpp från. större tätortsbebyggelse
blir koncessionspliktiga i likhet med vad som gäller för avlopp
från vissa industriföretag. Det finns exempel på orter där samtliga industriers
avloppsutsläpp behandlats av vattendomstol, under det att samhällets
kloakutsläpp, som är ett sedvanligt anmälningsärende, fortfarande
inte ordnats på tillfredsställande sätt trots upprepade påstötningar från
myndigheterna. Det allvarliga förhållandet att varje form av reningsverk
alltjämt saknas för 30 % av tätorternas folkmängd talar givetvis också för
behovet av effektivare möjlighet att ingripa.

En skärpning av förprövningsskyldigheten kan lämpligen ha formen av
fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell. Vilka tätorter
som bör vara koncessionspliktiga får tills vidare anpassas efter naturvårdsverkets
resurser. Till en början föreslår naturvårdsverket koncessionsplikt
för tätorter med 1 000 eller flera invånare. Detta är en fjärdedel
av samtliga tätorter. Vid planering av helt nya bebyggelseområden eller i
samband med nya industrianläggningar bör dock koncessionsplikten gälla
all bebyggelse som kan väntas omfatta 200 personer eller mera. Som lämplig
övergångsbestämmelse föreslår naturvårdsverket att, om villkoren för
kloakutsläpp fastställts i dom, samhället inte behöver koncession förrän
10 år efter det domen meddelats. Naturvårdsverket antar att ett utsläpps
maximala storlek vanligen anges i de villkor som meddelas av vattendomstol
eller i annan ordning. Om så ej sker bör ny koncessionsansökan göras
när befolkningsmängden eller avloppsvattnets sammansättning ändras väsentligt.
Sådan ändring bör anses föreligga när personekvivalensen för föroreningen
ökar med 10 %.

Naturvårdsverket framhåller vidare med skärpa att det är nödvändigt
att koncessionsprövning sker också när industriellt avloppsvatten leds till
samhälles avloppsnät. Som nuvarande bestämmelser i 8 kap. 36 och 38 §§
tolkas i rättstillämpningen har tillsynsmyndigheterna förlorat varje möjlighet
att ingripa mot industriavlopp som ansluts på detta sätt. Naturvårdsverket
erinrar om att 1964 års va-utredning nyligen behandlat frågan i sitt betänkande
om vatten och avlopp (SOU 1967: 65). Utredningen har föreslagit
att fabrik som avleder sitt avloppsvatten genom samhälles avloppsnät skall
åläggas anmälningsplikt. Naturvårdsverket finner detta otillräckligt. Ett
företag bör enligt naturvårdsverkets mening ha samma förprövningsskyldighet
vare sig det är anslutet till ett samhälles avloppsnät eller ej.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

151

5.5.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Förslaget att skärpa förprövningen av kloakvattenutsläpp vinner starkt
stöd hos remissinstanserna. Positiva uttalanden gör bl. a. vatt enöver domstolen,
socialstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, flera länsstyrelser,
Ingeniörsvetenskapsakademien, industriförbundet, naturskyddsföreningen
och Länsingenjörers förening. I allmänhet förordas fakultativ koncessionsplikt.

Vattenöverdomstolen erinrar om att vattenvårdskommittén redan 1955
föreslog obligatorisk prövning vid vattendomstol inom en treårsperiod av
kloakvattenutsläpp från kommun med mer än 3 000 invånare. Om den av
immissionssakkunniga föreslagna förprövningsordningen genomförs, synes
det vattenöverdomstolen lämpligt att föreskriva fakultativ koncessionsplikt
på sätt naturvårdsverket föreslagit.

Kammarkollegiet ifrågasätter om inte i övergångsbestämmelserna till en
ny lag lämpligen också borde bestämmas en tidsfrist inom vilken samhällen
som enligt föreskrifterna i 8 kap. ar skyldiga hålla reningsverk skall ha
inkommit till koncessionsmyndigheten med förslag till avloppsfrågans lösning.

I fråga om omfattningen av koncessionsplilcten är meningarna något delade.
Ingeniörsvetenskapsakademien ansluter sig till naturvårdsverkets uppfattning
att valet av de tätorter som skall vara koncessionspliktiga tills vidare
bör anpassas efter verkets resurser. Industriförbundet anser det däremot
inte tilltalande — om än realistiskt — att frågan om vilka tätorter som
bör vara koncessionspliktiga skall bedömas med hänsyn till verkets resurser.
I stället borde naturvårdsverkets resurser anpassas efter vad en god
miljövård kräver. Också naturskyddsföreningen ställer sig tveksam till om
man bär skall uteslutande anpassa sig efter naturvårdsverkets resurser.
Föreningen finner det önskvärt att koncessionsplikt föreskrivs för betydligt
mindre tätorter än sådana med mer än 1 000 invånare. Den allvarliga
eftersläpningen i fråga om utbyggnaden av reningsverk fordrar enligt föreningen
att betydligt skärpta föreskrifter om tidsfrister skall kunna meddelas.

Ingeniörsvetenskapsakademien anser det vara alltför ambitiöst att sätta
ett gränsvärde till 200 personer. Akademien finner det vidare olämpligt att
ange eu förändring på 10 % av personekvivalensen som indikation på när
koncessionsplikt skall föreligga. Sådana bestämda sifferangivelser kan naturligtvis
tjäna som riktvärden för myndigheter men bör knappast infogas
i lagtext.

Enligt socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan bör koncessionsplikt
föreskrivas för tätorter med mer än 200 invånare. Enligt länsstyrelsen
i Västernorrlands län synes behandlingen av en anmälan, som enligt nuvarande
förprövningskungörelse skall ske för samhällen med mer än 200 in -

152

Kungl. Mcij:ts proposition nr 28 år 1969

vånare, inte kräva mycket mindre arbete från naturvårdsverkets sida än eu
koncessionsansökan. Det kan då ifrågasättas om inte koncessionsplikten
bör utsträckas att gälla alla tätorter med mer än 200 invånare.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar att det i viss mån kan vara tveksamt
om koncessionsplikt bör tillämpas för tätorter med 1 000 eller flera
invånare för att sedermera omfatta all bebyggelse med mer än 200 personer.
Detta är utom vad angår de större objekten en övervakningsuppgift
och borde med stöd av vattenlagen kunna kontrolleras av naturvårdsverket,
länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna. Länsstyrelsen delar emellertid
naturvårdsverkets uppfattning att omprövning av villkoren för avloppsutsläpp
bör äga rum så snart en väsentlig förändring sker av anslutningens
storlek eller av avloppsvattnets sammansättning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om ej en tidsmässig fördelning
av arbetet med prövning av koncessionsansökningar kan erhållas genom att
samma övergångsbestämmelse som naturvårdsverket föreslår för avloppsutsläpp
som prövats av vattendomstol kan bli tillämplig på utsläpp som
anmälts enligt förprövningskungörelsen. Härigenom vinns att nuvarande
gräns för anmälningsplikt bibehålls för koncessionsplikt och att en provisorisk
gräns blir överflödig.

Det angivna gränsvärdet för koncessionsplikt vid ändring godtas i vissa
yttranden. Andra remissinstanser är kritiska. Länsstyrelsen i Jönköpings
län framhåller att reningsverken ofta dimensioneras för större utveckling
än 10 %. Detta bör enligt länsstyrelsen vara avgörande och i tillstånden bör
anges vid vilken folkmängd den nya ansökan skall inges.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att procentsatsen är låg med
hänsyn till att befolkningstillväxten sker snabbt i vissa områden. Institutet
för vatten- och luf tv år dsforskning finner i likhet med Ingeniörsvetenskapsakademien
att det är olämpligt att låsa begreppet väsentlig förändring till
visst procenttal. Både för naturvårdsverket och kommuner-industrier är det
säkert angeläget med den flexibilitet som nuvarande skrivning medger, eftersom
både föroreningskällor och recipienter är så starkt varierande.

Industriförbundet anser inte att kravet på ny koncession bör knytas
till en ökning av personekvivalensen, eftersom detta begrepp inte lämpligen
kan användas i samband med industriellt avloppsvatten och sålunda
inte heller när dylikt avloppsvatten avleds till samhälles avloppsnät. Vidare
synes det olämpligt att göra innebörden av begreppet »väsentlig förändring»
beroende av ett visst procenttal. Förhållandena mellan olika föroreningskällor
och recipienter är i praktiken så varierande att man inte bör avhända
sig möjligheterna till en mer flexibel bedömning.

Vatten- och avloppsverksföreningen anser att den föreslagna gränsen är
snäv, särskilt för mindre och medelstora samhällen. Dessutom påpekar föreningen
att det är förenat med betydande svårigheter att tillräckligt entydigt
definiera begreppet personekvivalent såväl kvantitativt som kvalitativt.

153

Kungl. Maj:Is proposition nr 28 år 1969

Lämpligare torde enligt föreningen vara att ange motsvarande gränsvärden i
absoluta tal. Föreningen ställer sig också tveksam till förslaget att införa
fakultativ koncessionsplikt.

Stadsförbundet och kommunförbundet vill inte motsätta sig att utsläpp
av kioakvatten från våra tätorter i princip underkastas tillståndsprövning
av vattendomstol. Förbunden har inte några principiella erinringar mot
fakultativ koncessionsplikt i anslutning till immissionssakkunnigas förslag.
Frågan är emellertid av så stor räckvidd för kommunerna — ej minst
gäller detta detaljutformningen av ett koncessionssystem -— att förbunden
anser det behövligt med en utredning i ämnet innan lagstiftningsåtgärder
vidtas.

Förslaget om förprövning innan industriellt avloppsvatten leds in i samhälles
avloppsnät vinner genomgående remissinstansernas gillande. Vattenövcrdomstolen
framhåller att det är nödvändigt att behålla principen om att
ansvaret för rening och för skada måste åvila det samhälle som tar emot
avloppsvattnet för att sedan släppa ut det i någon recipient. I annat fall
tvingar man de övervakande organen och alla skadelidande att vända sig
mot kanske tusentals industrier som avleder sitt avloppsvatten till det kommunala
nätet. Vattenöverdomstolen föreslår därför att man föreskriver dels
förbud att utföra industrianläggning innan föroreningsfrågan prövats och
dels förbud för kommunen att ta emot avloppsvatten från anläggningen innan
kommunens utsläpp av avloppsvattnet prövats. Koncessionsmyndigheten
kommer självfallet att ta upp dessa ärenden till gemensam handläggning.

Fiskeristyrelsen tillstyrker naturvårdsverkets ändringsförslag. Det får enligt
styrelsens mening helt enkelt inte fortsätta att en storkommun som
släpper ut sitt kommunala avloppsvatten helt obehandlat kan locka till sig
starkt vattenförorenande industriföretag under hänvisning till förmånlig
anslutning till det kommunala avloppssystemet. Likaså avstyrker fiskeristyrelsen
1964 års va-utrednings förslag om anmälningsplikt i stället för
koncessionsplikt i här avsedda fall.

Förslaget stöds också av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus,
Värmlands och Västernorrlands län och vidare av Ingeniörsvetenskapsakademien,
naturskyddsföreningen, stadsförbundet, kommunförbundet
samt vatten- och avloppsverksföreningen.

Stadsförbundet och kommunförbundet framhåller, förutom de skäl som
naturvårdsverket anför, att kommunerna av hänsyn till industrierna ofta
underlåter att ålägga dem att rena sitt avloppsvatten eller innehålla vissa
ämnen med därav följande ogynnsamma verkningar för det kommunala
avloppssystemet. Om naturvårdsverkets förslag genomförs skulle det otvivelaktigt
vara till god hjälp för kommunerna och förbättra deras möjligheter
att lösa reningen av det egentliga kloakvattnet. Enligt förbunden torde frågan
emellertid kräva ytterligare utredning.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Vatten- och avloppsverksföreningen betonar att det föreligger ett uppenbart
behov av att stärka kontrollen över industrins utsläpp av föroreningar
såväl när det sker direkt till recipienten som när det sker genom kommunalt
avloppsnät. Föreningen framhåller vidare att mindre samhällen ofta
saknar förutsättningar och möjlighet att i detta avseende hävda sig gentemot
industrin. Föreningen betonar därför behovet av åtgärder för att stärka
de mindre samhällenas ställning gentemot industrier i här aktuella avseenden.
Frågan är dock av så komplicerad natur att den torde påkalla närmare
utredning.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör koncessionsplikten åvila
huvudmannen för den anläggning som avloppsvattnet från industri skall
ledas till.

5.6 Tillsyn

5.6.1 Immissionssakkunniga

En ordning med vattendomstolarna som koncessionsmyndigheter förutsätter
att man också på immissionsområdet får en organisation för övervakning
och tillsyn. Såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna bör vara
tillsynsmyndigheter. Frågan om den närmare fördelningen av tillsynsuppgifterna
mellan dem får i behövlig utsträckning regleras genom instruktioner
eller andra bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

Det är önskvärt att tyngdpunkten i det löpande tillsyns- och övervakningsarbetet
förläggs till länsplanet. Den centrala myndighetens insatser på
tillsynsområdet bör i princip begränsas till sådana kvalificerade fall där
dess speciella sakkunskap verkligen behövs.

Länsstyrelserna bör i sitt tillsynsarbete utnyttja medverkan av andra organ,
både regionala och lokala. Som exempel nämns länsläkarna, länsveterinärerna,
länsarkitekterna, överlantmätarna, fiskeriintendenterna och andra
fiskeritjänstemän samt hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder. I
praktiken torde det bli nödvändigt att till stor del bygga arbetet på medverkan
av detta slag, med länsstyrelsen som ledande och samordnande instans.

Länsstyrelsernas tillsynsfunktion kommer att ha nära samband med andra
uppgifter, som länsstyrelserna kan väntas ägna sig åt på natur- och miljövårdsområdena,
särskilt uppgifterna att kartlägga rådande förhållanden
och behov samt att upprätta översiktliga planer. Genom sin verksamhet i
dessa hänseenden bör länsstyrelserna bli i stånd att välja ut sådana områden,
där tillsynen behöver sättas in i första hand.

Den nya tillsynsordningen utformas närmare i ett förslag till miljötillsynslag.
Lagen anknyter i mycket till den nu gällande tillsynslagen från
1956. Vissa betydande skillnader föreligger emellertid. Den grundläggande
skillnaden gäller tillsynens inriktning. Enligt den nya ordningen bör tillsy -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

nen inriktas på att motverka inte bara vattenförorening utan också luftförorening,
buller och andra sådana störningar som innebär fara för allmänna
intressen på miljövårdens område. Ramen för lagstiftningen vidgas därmed
betydligt. Det är lämpligast att man nu inte binder utvecklingen genom närmare
preciseringar i själva lagtexten utan lämnar tillsynsmyndigheterna så
vida fullmakter som förslaget innebär. I den mån behov av preciseringar
gör sig gällande, torde detta böra tillgodoses genom bestämmelser som lätt
kan ändras, t. ex. instruktionsföreskrifter.

I förslaget anges inte, såsom i 1956 års lag, vad som skall vara föremål för
tillsyn utan endast ändamålet med tillsynen. Avsikten är att tillsynen i och
för sig skall kunna omfatta allt vad som behövs för att nå det angivna ändamålet.
Beträffande vattenföroreningar kan särskilt anmärkas att den nya
ordningen — till skillnad från vad som gäller enligt 1956 års lag — blir
tillämplig också på förorening av grundvatten. Den föreslagna lagen utgår
inte från immissionsbegreppet. Tillsynsverksamheten måste kunna inriktas
på störningsförhållandena i ett samhälle eller viss del därav, alldeles oavsett
från vilka källor störningarna härrör. Ingripande med tvångsförelägganden
eller genom talan vid vattendomstol bygger dock på en tillämpning
av vattenlagens och immissionslagens regler.

Beträffande tillsynsmyndigheternas befogenheter bör rådgivning bli en
huvuduppgift och man bör inrikta sig på att söka nå frivilliga lösningar.
Fråga om rådgivningen i olika fall skall utövas av regional eller central
instans torde inte lämpligen kunna regleras särskilt. I allmänhet torde behovet
av ingripande först aktualiseras på det regionala planet. Det blir då en
naturlig uppgift för länsstyrelsen att samråda med den centrala myndigheten,
när så behövs. Den centrala myndigheten bör ha möjlighet att meddela
generella anvisningar om i vilka typer av fall samråd bör äga rum. Man
kan räkna med att det så småningom växer fram ett system av normer,
gränsvärden, rekommendationer etc., som sätter länsstyrelserna i stånd att
i ökad utsträckning agera på egen hand, både när det gäller rådgivning och
annat.

De sakkunniga föreslår att länsstyrelserna — men inte den centrala instansen
— får befogenhet att i klara fall besluta tvångsförelägganden om
förbud, skyddsåtgärder m. m.

Befogenhet att väcka talan hos vattendomstol för att tillvarata allmänna
intressen förbehålls alltjämt den centrala myndigheten i samverkan med
kammarkollegiet. De sakkunniga anser det emellertid viktigt att länsstyrelserna
utnyttjas som informationskällor även i domstolsärenden.

Från 1956 års lag överflyttas med i princip oförändrat innehåll bestämmelserna
om befogenhet för länsstyrelse att förordna särskild tillsynsman
och om rätt för sådan tillsynsman eller för tillsynsmyndighet — alltså också
länsstyrelse — att få tillträde till fabrik, företa undersökningar och begära
upplysningar.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

De sakkunniga understryker det angelägna i att tillsynsmyndigheterna
inte begränsar sin verksamhet till ärenden, som kommer under deras prövning
genom anmälningar eller eljest på initiativ utifrån, utan också själva
är aktivt verksamma för att spåra upp fall där åtgärder behövs.

5.6.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

De sakkunnigas förslag rörande tillsynsorganisationen vinner i allmänhet
remissinstansernas gillande. Till de sakkunnigas uppläggning ansluter sig
sålunda, mer eller mindre uttryckligt, bl. a. byggnadsstyrelsen, statens vattensfallsverk,
överståthållarämbetet, flera länsstyrelser, jernkontorct, stadsförbundet,
teknologföreningen, kooperativa förbundet och kraftverksföreningen.
Nästan genomgående understryks samtidigt behovet av att tillsynsorganen
får nödvändiga resurser.

En del remissmyndigheter är emellertid kritiska mot den föreslagna uppdelningen
av tillsynsfunktionerna på ett centralt organ och regionala organ.
Sålunda framhåller länsstyrelsen i Kristianstads län att en uppdelning
av ansvaret för miljövården måste innebära en klar försvagning av de samlade
insatserna. Länsstyrelsen hävdar att länsstyrelsernas naturvårdsenheter
bör tilldelas en exklusiv tillsyns- och övervakningsverksamhet och att
den centrala instansen bör meddela generella anvisningar åt de regionala
organen, utarbeta gränsvärden och andra normer samt följa den tekniska
utvecklingen. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Stockholms
län. Länsstyrelsen i Värmlands län går ett steg vidare och menar att den
fortlöpande tillsynen och övervakningen bör läggas på det lokala planet.
Redan inom några år kan resurserna i de blivande kommunerna väntas bli
helt andra än nu. Länsstyrelsernas tillsyn bör, i likhet med vad som regelmässigt
gäller i övrigt inom kommunal självförvaltning, i princip begränsas
till att avse de kommunala organens verksamhet.

SACO anser att huvudansvaret för naturskyddet bör ligga på länsstyrelserna.
Naturvårdsverket bör koncentrera sig på att övervaka och genom
allmänna föreskrifter styra naturvården. Dess huvuduppgift blir att verka
för enhetlighet och effektivitet. Vissa ärenden torde dock vara av sådan
betydelse att en mera direkt prövning av naturvårdsverket är påkallad. Enligt
SACO:s mening bör det oaktat det primära ansvaret ligga hos länsstyrelsen.
Naturvårdsverkets medverkan bör sökas genom att verket görs till
fastställelsemyndighet. Också skogs- och lantbruksakademien, som finner
förslaget om länsstyrelsernas roll i huvudsak ändamålsenligt, anser att naturvårdsverket
bör i ganska betydande omfattning fungera som ett administrativt
beslutande organ.

Länsstyrelsen i Uppsala län har en avvikande uppfattning om länsstyrelsernas
ställning och anser att deras organisation inte inom överskådlig

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

tid kommer att få den omfattningen att de i större immissionsfall kan bemästra
de ofta svårbedömbara problem som kommer att uppstå.

Utan att ta ställning till var tillsynsfunktionerna bör ligga invänder lantbruksförbundet
att effektiviteten måste bli lidande genom splittringen av
tillsynsuppgifterna på länsstyrelserna och naturvårdsverket.

Beträffande tillsynsordningen anser häradshövdingeföreningen att det
är en fördel att en samordning sker av tillsynen i fråga om vattenförorening
samt luftförorening och andra immissioner. Vidare är det av vikt att
tillsynsmyndigheternas verksamhet kommer att gälla också luftföroreningar
exempelvis genom motorfordon, som inte faller under immissionsbegreppet.
Andra remissinstanser gör liknande uttalanden.

SACO anser att den föreslagna miljötillsynslagens bestämmelser och syften
har så nära samband med immissionslagens att de båda lagarna bör slås
samman.

Synpunkten att rådgivning bör bli en huvuduppgift för tillsynsorganisationen
och att man bör eftersträva frivilliga lösningar understryks i flera
remissvar, bl. a. av länsstyrelsen i Uppsala län som framhåller att förelägganden
eller förbud bör meddelas först när råd och anvisningar visar sig resultatlösa.
Industriförbundet och SAF framhåller att ett stort antal industriföretag
under senare år vidtagit kostnadskrävande åtgärder för att motverka
förorening, bl. a. på luftvårdsområdet, utan tryck från speciallagstiftning
och att man sökt sig fram till lösningar i intimt samråd med berörda
statliga myndigheter. SACO anser att det i författningsförslagen läggs
alltför liten vikt vid den aktiva informationen och undervisningen. Enligt
SACO:s mening skulle en motsvarighet till de förhandlingar och frivilliga
överenskommelser som skogsvårdslagen anvisar med all sannolikhet vara
till fördel i immissionssammanhang.

Industriförbundet och SAF är tveksamma om det över huvud behövs särskilda
tillsynsmän, sedan man fått en regional organisation för miljövården.
Samma åsikt framför institutet för vatten- och luftuårdsforskning.

5.6.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Naturvårdsverket föreslår att det i lämpligt sammanhang föreskrivs att
uppgifter om mängd och beskaffenhet av avloppsvatten skall hållas tillgängliga
för tillsynsmyndighet på sätt myndigheten närmare bestämmer. Som
motiv anges att en sådan ordning skulle förbättra övervakningsmöjligheterna
och ge underlag för de allmänna eller särskilda föreskrifter som tillsynsmyndigheterna
meddelar om skötsel och kontroll av reningsanläggningar
eller andra skyddsåtgärder.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

5.6.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Förslaget om att uppgifter om mängd och beskaffenhet av avloppsvatten
skall hållas tillgängliga för tillsynsmyndighet är enligt länsstyrelsen i Malmöhus
län väsentligt. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte
bestämmelser härom bör meddelas i tillsynslagen.

Naturskyddsföreningen håller med om att frågan om generella eller särskilda
föreskrifter om skötsel och kontroll av reningsanläggningar har stor
betydelse. Det borde vara självklart att effekten av varje reningsanläggning
övervakas på grundval av fortlöpande bestämningar av avloppsvattnets beskaffenhet
och mängd. Det vore också rimligt, att det övervakande organet
kunde bedöma dessa data i enlighet med vissa normer. Föreningen nämner
att man i en kanton i Schweiz nyligen fastställt högsta tillåtna gräns för fosfathalt
i avloppsvatten. Det torde inte finnas några tekniska eller ekonomiska
hinder för svenska reningsanläggningar att uppnå och hålla en motsvarande
effektivitet. Detta fordrar dock klara påbud och skärpt kontroll.

Industriförbundet förklarar sig positivt till den uppgiftsskyldighet som
verket har föreslagit. Behovet av sekretess måste dock beaktas, så att inte
exempelvis processtekniska företagshemligheter blir kända för obehöriga.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning anser att föreskrifter om
skötsel och kontroll av reningsanordningar och andra skyddsanordningar
är utomordentligt viktiga. Eftersom sådana kontrollföreskrifter för bl. a.
kommunala reningsverk fortfarande saknas är det enligt institutet svårt att
centralt bedöma hur dessa fungerar.

Ingeniörsvetenskapsakademien anser att uppgiftslämningen redan sker
på ett tillfredsställande sätt. Akademien framhåller som ett väsentligt intresse
i tillsynssammanhang att uppgiftslämnarna får ett tillfredsställande
skydd mot obehörig insyn i process- och affärshemligheter.

5.7 Samordning

5.7.1 Immissionssakkunniga

De sakkunniga förutsätter att tillsynsorganen måste ha ett nära samarbete
med andra myndigheter.

Hälsovårdsnämndernas roll som miljövårdande myndigheter på det lokala
planet understryks. Enligt 38 § hälsovårdsstadgan skall hälsovårdsnämnd
tillse, att behövliga och skäliga åtgärder vidtas för att motverka vattenförorening
inom kommunen. Det bör uttryckligen fastslås att motsvarande
skyldighet åvilar hälsovårdsnämnd också i fråga om luftförorening,
buller och andra sådana störningar. Någon verklig nyhet i sak torde detta
inte innebära utan närmast ett klargörande av vad som redan får anses

159

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

gälla. I detta sammanhang framhålls att man kan förutse ett ökat behov av
väl utbildade hälsovårdsinspektörer. Det är därför angeläget att utbildningskapaciteten
på detta område stärks i både kvantitativt och kvalitativt
hänseende.

Länsstyrelsen får som tillsynsmyndighet på miljövårdsområdet anledning
att nära samarbeta med hälsovårdsnämnderna. Den löpande övervakningen
av förhållandena ute i orterna — t. ex. föroreningshalterna i vatten
och luft — och av hur gällande föreskrifter iakttas vid olika företag
måste i stor utsträckning bygga på sådan samverkan. Att närmare reglera
formerna härför bör inte komma i fråga. De sakkunniga understryker att
de föreslagna nya reglerna om tillsyn genom statliga myndigheter inte är
avsedda att begränsa det ansvar som hälsovårdsnämnderna har enligt gällande
bestämmelser. Däremot kommer den nya statliga organisationen på
miljövårdsområdet att medföra ökade möjligheter för hälsovårdsnämnderna
att få sakkunniga råd och annat biträde vid lösningen av sina problem.

Frågan vilken roll hälsovårdsnämnd skall spela vid handläggningen av
förprövningsärenden och hur handläggningen skall samordnas med den tillståndsprövning
som nu enligt 63 § hälsovårdsstadgan ankommer på hälsovårdsnämnd
i vissa fall behandlas ingående. De sakkunniga betecknar hälsovårdsnämnds
möjlighet att avslå ansökan om tillstånd enligt 63 § hälsovårdsstadgan
som ett slags vetorätt. Denna torde i och för sig ha ringa praktisk
betydelse. Hälsovårdsnämnderna torde hittills ha utnyttjat sina befogenheter
i detta hänseende mycket restriktivt och snarare varit benägna att
låta sig påverkas av lokaliserings- och arbetsmarknadssynpunkter. Trots
detta måste vetorätten i ganska hög grad återverka på förfarandet i förprövningsärenden
hos den centrala miljövårdsmyndigheten och länsstyrelserna.

Av rent praktiska skäl bör man undvika dubbelprövning, såvitt det är
möjligt. Från sökandenas synpunkt är det normalt ett rimligt krav att man
inte skall behöva vända sig till mer än en myndighet för att få samma sak
prövad. Sedan får det vara myndighetens uppgift att i behövlig utsträckning
samarbeta med andra organ för att få ärendet utrett. Vad de sakkunniga
i detta fall anser vara de tyngst vägande argumenten är emellertid
dels den tidsutdräkt som skulle uppkomma, om hälsovårdsnämnderna bibehölls
vid sin beslutanderätt i fall som kommer att omfattas av de nya
förprövningsreglerna, dels det förhållandet att hälsovårdsnämnderna, även
utan att ha formell beslutanderätt, kan få tillräckligt inflytande och fylla
viktiga uppgifter vid handläggningen av förprövningsärenden enligt de nya
reglerna. En uppgift blir att kontrollera att förprövning verkligen kommer
till stånd i de fall då förprövningsskyldighet är föreskriven, en annan att
lämna uppgifter om lokala förhållanden och bevaka speciella lokala intressen,
en tredje att kontrollera att vid förprövning fastställda villkor sedan
också efterföljs osv. Uppgifterna bör fullgöras i nära samverkan med de stat -

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

liga miljövårdsmyndigheterna, främst länsstyrelsen. Beträffande de närmare
detaljerna i denna samverkan bör den centrala miljövårdsmyndigheten
utfärda behövliga anvisningar.

De sakkunniga anser det befogat att man helt upphäver de nuvarande
bestämmelserna om tillståndstvång i 63 § hälsovårdsstadgan. Bestämmelserna
bör ersättas med en hänvisning till att särskilda bestämmelser är meddelade
om förbud mot att anlägga eller ändra vissa slag av fabriker och
andra inrättningar utan förprövning, om hälsovårdsnämndens medverkan
vid sådan prövning samt om verkan av tillstånd, som meddelats efter prövning
av vattendomstol.

Trots det nya systemet är det emellertid sannolikt att det kommer att
finnas behov av att i särskilda fall föreskriva förbud mot att vidta vissa åtgärder
utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Den lämpliga platsen för sådana
förbud är då de lokala hälsovårdsordningarna. Av 65 § andra stycket
hälsovårdsstadgan följer att föreskrifterna inte får gripa in på det område
som kommer att täckas av de föreslagna nya förprövningsreglerna.

De sakkunniga uppehåller sig särskilt vid frågan om samverkan mellan
miljövårdsorganen och organen för samhälls- och bebyggelseplanering. Det
är uppenbart att varje länsstyrelse som program för sitt mera långsiktiga
agerande på miljövårdsområdet behöver en plan. Lika klart är att arbetet
med att upprätta sådana planer bör drivas med ledning av anvisningar som
den centrala miljövårdsmyndigheten utfärdar och att det blir en viktig
uppgift för myndigheten att söka samordna arbetet inom de olika länen. En
verklig samordning kan knappast komma till stånd utan någon form av
riksplanering.

Under alla omständigheter kommer det nya verket att redan från början
ställas inför stora svårlösta problem på planområdet. Man bör därför överväga
att till verket knyta en särskild plan- eller planeringsexpert, eventuellt
en specialist av samma typ som de hos länsstyrelserna verksamma länsplanerarna.
Viktigare är dock att man får till stånd ett rationellt samarbete
mellan naturvårdsverket och statens planverk. Någon författningsreglering
rörande detta samarbete bör — åtminstone tills vidare —- inte komma i fråga.
I stället blir det ytterst beroende på de berörda myndigheterna själva att
finna en lämplig lösning. Även socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan
bör engageras i arbetet på planområdet, eftersom man vid behandlingen
av planfrågor ofta behöver tillgång till omgivningshygienisk expertis.

Också oberoende av planfrågorna är det viktigt att ett samarbete mellan
naturvårdsverket samt socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan
ordnas på lämpligt sätt. Detta samarbete bör bli omfattande och ingående.

De sakkunniga nämner vidare den speciella form av samverkan mellan
olika myndigheter och sammanslutningar som förekommer vid förberedelse
av ansökan om vattendomstols tillstånd till vissa större företag i vatten
(kungörelsen den 24 april 1953, nr 177). Samma skäl som talar för ett

161

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

sådant förberedelseförfarande vid vattenförorenande företag kan också åberopas
till stöd för att en motsvarande anordning tillskapas i fråga om luftförorenande
anläggningar. De sakkunniga föreslår vissa bestämmelser för
detta ändamål.

Kommunerna har betydande intressen att bevaka i miljövårdsfrågor, också
vid sidan av hälsovårdsnämndernas verksamhet. På vattenvårdens område
har detta kommit till uttryck genom bestämmelser om att kommun
får föra talan i vattenföroreningsmål. Motsvarande bestämmelser bör gälla
på immissionsområdet. I förprövningskungörelsen föreslås dessutom en bestämmelse
om att samråd skall äga rum med den eller de kommuner som
frågan närmast rör, innan den centrala myndigheten eller länsstyrelsen fattar
beslut i förprövningsärende av vikt. I regel torde det få ankomma på
länsstyrelsen att svara för samrådet med kommunerna också i fall då beslutet
ankommer på den centrala instansen.

5.7.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

I många remissyttranden understryks de sakkunnigas uttalande om hälsovårdsnämndernas
betydelse och om samverkan mellan dem och tillsynsmyndigheterna.
Belysande är här överståthållarämbetets yttrande. Ämbetet
framhåller att en fortsatt aktiv verksamhet från hälsovårdsnämndernas sida
framstår som en förutsättning för att det tilltänkta systemet skall kunna
fungera tillfredsställande. Särskilt i de största städerna disponerar hälsovårdsnämnderna
över värdefull expertis. Hälsovårdsnämnderna bör enligt
ämbetets mening medverka till att länsstyrelserna för sin tillsynsfunktion
får tillgång till det informationsmaterial som finns samlat hos nämnderna.
Det är angeläget att utnyttja nämndernas sakkunskap också vid handläggningen
av förprövningsärenden. Flera länsstyrelser framför liknande tankegångar.

Också stadsförbundet, kommunförbundet och företrädare för medicinska
intressen betonar vikten av samverkan mellan tillsynsorganen och hälsovårdsnämnderna.
Stadsförbundet framhäver i likhet med överståthållarämbetet
de resurser som hälsovårdsnämnderna i de större städerna har och
menar t. o. m. att ärenden som enligt förslaget skall handläggas av länsstyrelse
bör kunna delegeras till dessa hälsovårdsnämnder.

Svenska Företagares Riksförbund ställer sig mera tvivlande till hälsovårdsnämndernas
möjligheter. I anslutning till förslaget om ändring av
38 § hälsovårdsstadgan framhåller förbundet att behövlig sakkunskap i regel
torde saknas inom hälsovårdsnämnderna, i varje fall i mindre kommuner.

De sakkunnigas förslag att slopa tillståndstvånget enligt 63 § hälsovårdsstadgan
vinner anslutning eller lämnas utan invändning i remissvaren. Luftvårdsnämnden
och några länsstyrelser menar att den samverkan som enligt

6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

förslaget skall ske mellan tillsynsmyndigheterna och hälsovårdsnämnderna
gör att nämndernas betydelse ökar eller i varje fall inte minskar, trots att
tillståndstvånget slopas. Om 63 § upphävs, förutsätter stadsförbundet att
hälsovårdsnämnderna får ett reellt inflytande på förprövningsärenden. Industriförbundet
och SAF tar fasta på att förslaget om ändring av 63 § hindrar
dubbelprövning och anser därför att det är rationellt och i överensstämmelse
med kravet på snabb handläggning. Vikten av att undvika dubbelprövning
betonas också av andra remissinstanser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län är tveksam om 63 § bör slopas och befarar
att det kan leda till att hälsovårdsnämndernas synpunkter ej beaktas tillräckligt.
Det bör därför föreskrivas att hälsovårdsnämnd skall höras innan
beslut fattas i förprövningsärende. Också länsstyrelsen i Stockholms län
anser att hälsovårdsmyndigheternas roll knappast blivit vederbörligen betonad
i sakkunnigförslaget.

Kommerskollegium uppehåller sig vid vissa risker för kollision mellan
hälsovårdsstadgan och den föreslagna immissionslagstiftningen. Kollegiet
erinrar sålunda om bestämmelsen i 65 § andra stycket hälsovårdsstadgan.
Enligt kollegiets mening medför denna bestämmelse — sedan immissionslagstiftningen
trätt i kraft — att lokal hälsovårdsordning ej får innehålla
bestämmelser om sådan sanitär olägenhet som är att hänföra till immission.
Kollegiet ser häri en motsättning till de sakkunnigas uppfattning. Om
de sakkunnigas tolkning av 65 § är riktig, anser kollegiet att det lätt kan
uppstå otillfredsställande förhållanden. Hälsovårdsordningens giltighet skulle
då bli beroende av vad som för tillfället gäller enligt Kungl. Maj :ts beslut.

Till skillnad från de sakkunniga anser kommerskollegium vidare att hälsovårdsnämnd
bör vara hindrad att ingripa med föreläggande och förbud
m. m. om naturvårdsverket lämnat medgivande till en anläggning. Enligt
kollegiets åsikt fordrar rättssäkerheten att hälsovårdsnämnd ej befattar sig
med immissionsärenden i vidare mån än att nämnden inom ramen för sin
tillsynsverksamhet på hälsovårdsområdet anmäler fall av sanitär olägenhet
till naturvårdsverket eller länsstyrelsen.

Nödvändigheten av samverkan mellan miljövårds- och planeringsorgan
framhävs i många remissvar.

Byggnadsstyrelsen anser det särskilt angeläget att byggnadsnämnderna
får tillfälle att framlägga sina synpunkter och önskemål, framför allt när
det gäller lokaliseringen. Vidare betonar styrelsen vikten av samarbete med
planverket. Länsstyrelsen i Jämtlands län går ett steg längre och menar att
det nära sambandet mellan plan- och miljövårdsfrågor talar för att handläggningen
av sådana frågor förs samman till ett gemensamt organ. Advokatsamfundet
framhåller att det också efter ett tillstånd enligt vatten- och immissionslagarna
kan kvarstå ovisshet om lokaliseringen. Det är därför angeläget
att det sker en översiktlig bedömning genom ett särskilt organ för riks -

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

planering eller på annat sätt. I likhet med flera andra remissinstanser understryker
industriförbundet och SAF allmänt vikten av samverkan mellan
miljövårdsorganen och organen för samhälls- och bebyggelseplanering.

Kommerskollegium behandlar en fråga om kollision mellan byggnadsbestämmelser
och föreskrifter i immissionsfall. Planverket äger utfärda bindande
föreskrifter på hela byggnadsområdet. Detta innebär bl. a. att planverket
efter samråd med naturvårdsverket i princip är oförhindrat att utfärda
bestämmelser som i verkligheten avser rena immissionsförhållanden och
vilka blir bindande för byggnadsnämnder och de byggande. Bortsett från det
anmärkningsvärda i att naturvårdsverket därigenom får en laglig möjlighet
att på stora områden utbyta anvisningar mot föreskrifter, kan kollegium inte
finna annat än att dylika föreskrifter kommer att gälla oavsett om vattendomstolen
i ett tillståndsärende funnit andra föreskrifter tillfyllest (jfr
prop. 1967: 81, s. 19 och 20). Vattendomstol kan sålunda i ett visst mål föreskriva
exempelvis att skorstenen på en oljeeldningscentral skall vara minst
20 meter hög för att minska den luftförorenande effekten, varefter planverket
utfärdar den generella föreskriften att alla skorstenar av detta slag skall
vara minst 40 meter höga. En sådan rättsordning är enligt kollegiets uppfattning
ohållbar.

I anslutning till frågan om samverkan på planområdet anför SMHI att
institutet bör utnyttjas som expertorgan i vattenförsörjnings-, vattenförorenings-,
immissions- och klimatologiska frågor, i den mån en regionplanering
kommer till stånd. SMHI har också mera allmänna synpunkter på samverkansfrågorna
och pekar på lämpligheten av att naturvårdsverket så
långt möjligt utnyttjar statliga expertorgan för att skaffa det basmaterial
som verket behöver för sin bedömning.

Försvarets forskningsanstalt betonar vikten av att ett intimt samarbete
kommer till stånd mellan naturvårdsverket och de forskningsinstitutioner
som bl. a. bedriver studier med anknytning till immissionsproblem.

Arbetsmedicinska institutet, som inrättades den 1 juli 1966, framhåller
att institutet och naturvårdsverket har flera gemensamma intressen att
bevaka på miljövårdens område. Ett nära samarbete kan därför bli fruktbärande.
En önskvärd inledning till samarbetet vore att institutet blir
representerat i det till naturvårdsverket knutna luftvårdsrådet.

Enligt statens växtskyddsanstalt bör anstaltens sakkunskap i växtpatologiska
frågor kunna vara till nytta vid bedömningen av immissionsskador.

En allmänt tveksam inställning till den föreslagna lösningen av organisationsfrågorna
har länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt länsstyrelsens
mening torde systemet aktualisera samordningsproblem av betydande räckvidd.
För att fungera torde systemet kräva att de berörda instanserna i
alla sammanhang visar förmåga till intimt samarbete, som det knappast
lär vara fullt realistiskt att utan vidare räkna med.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Enligt Riksförbundet för allmän hälsovård visar erfarenheten att det är
svårt att få till stånd ett verkligt samarbete om många olika intressenters
medverkan krävs. Förbundet anser därför att det behövs klara direktiv för
samspelet mellan olika expert- och kontrollorgan.

5.8 Domstolsprövning och ersättningsregler

5.8.1 Immissionssakkunniga

De sakkunnigas förslag innebär att såväl tillståndsfrågor som ersättningsfrågor
i immissionsmål skall handläggas av vattendomstolarna. Ersättningsanspråk
skall kunna framställas i ansökningsmål som avser tillstånd
till immitterande verksamhet, men som regel skall sådana anspråk
väckas genom stämning. Genom stämning skall talan också kunna väckas
om förbud mot verksamhet som kan medföra immissioner eller om skyddsåtgärder
mot immissioner.

Det är ofrånkomligt att vid immissionsreglernas utformning skilja mellan
frågan om en verksamhets tillåtlighet och frågan om sakägares rätt
till ersättning. Olika förutsättningar måste uppställas för sanktionsformen
förbud och för sanktionsformen skadestånd. Skadeståndsfrågan blir en
rent civilrättslig fråga, där något behov av offentlig kontroll inte finns.
Frågan underkastas i stället parternas fria disposition. Reglerna om ersättning
i immissionsfall måste utformas i nära anslutning till allmänna
skadeståndsrättsliga principer. De stora likheter och det nära samband
som finns mellan immissionerna — särskilt luftföroreningarna — och vattenföroreningarna
gör det angeläget att ersättningsreglerna bringas att
överensstämma så nära som möjligt med motsvarande regler på vattenföroreningsområdet.
Detta betyder inte att man utan vidare bör ta de nuvarande
ersättningsreglerna i vattenlagen som förebild. Det finns emellertid
anledning att iaktta viss försiktighet, när man frångår de principer
som kommit till uttryck i vattenlagen.

Huvudprincipen för ersättningsansvar i immissionsfall är -—- liksom i vattenföroreningsfall
— en regel om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende
av uppsåt eller vårdslöshet. Det utesluter emellertid inte att andra skadeståndsprinciper
och ersättningsregler kan komma i fråga. Den allmänna
skadeståndsrättens oskrivna regler om ansvar för vållande till sakoch
personskada kan bli tillämpliga och vidare kommer vid sidan av immissionslagen
att gälla särskilda bestämmelser om ersättning i flera speciallagar,
t. ex. bestämmelser om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift,
järnvägsdrift och elektriska anläggningar.

Inom immissionsrätten brukar man uppställa två rekvisit för det strikta
ansvarets inträde: väsentlighetsrekvisitet och ortsvanlighetsrekvisitet. Des -

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sa finns med också i de sakkunnigas förslag. Den som genom immission
orsakar olägenhet av någon betydelse skall enligt förslaget ersätta skadan,
i den mån ej olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena
i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.
Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller i fråga om vattenföroreningar.

Bestämningen »olägenhet av någon betydelse» bör klargöra att regeln
inte omfattar bagatellartade olägenheter, som inte spelar någon praktisk
roll. För den skälighetsbedömning som bestämmelsen framtvingar kan
man få en viss ledning genom en jämförelse med vad fastighetsägare i allmänhet
får tåla under liknande omständigheter.

Ortsvanligheten förkastas som grundläggande rekvisit vid prövning av
frågor om skyldighet att förebygga immissioner eller avstå från immitterande
verksamhet. När det gäller förutsättningarna för den rent civilrättsliga
sanktionsformen skadestånd är det däremot naturligt att tillmäta
det förhållandet att en störning går utöver vad som är vanligt i
orten största betydelse som rekvisit för det strikta ersättningsansvarets
inträde. Vid sidan av ortsvanligheten bör också beaktas vad som allmänt
förekommer under jämförliga förhållanden på andra orter. Utrymmet för
att dessutom tillmäta störningens väsentlighet självständig betydelse är
inte stort.

Ortsvanligheten bör hänföras till den olägenhet som immissionen förorsakar.
Vid ersättningsfrågornas bedömning står den störda fastigheten
i centrum för intresset. Med »orten» avses den störda fastighetens omgivning.
Hur långt orten bör anses sträcka sig kan ibland vara svårt att bestämma.
Ortsbegreppet ansluter sig ju inte till någon särskild form av
administrativ eller annan indelning. Enligt de sakkunniga bör rättstilllämpningen
ha en viss frihet att med ledning av de faktiska omständigheterna
bestämma ortsbegreppet i de särskilda fallen. Det torde vara skäl
att inte tolka begreppet alltför snävt.

Betydelsen av hur begreppet ort tolkas blir mindre, om man vid sidan
av ortsvanligheten inför rekvisitet »olägenhetens allmänna förekomst under
jämförliga förhållanden». Detta rekvisit, som fått benämningen allmänvanlighetsrekvisitet,
ger ett lämpligt utrymme för att man skall kunna
tillgodose behovet av en viss rörelsefrihet i samhällsutvecklingen. Det
skulle vara alltför hämmande, om varje ny immission i en trakt skulle
medföra strikt ersättningsansvar så snart den hade någon betydelse. Vad
som allmänt förekommer under jämförliga förhållanden i andra trakter
bör i sådana situationer vara ett rimligt mått på vad som får tålas utan ersättning.
Det är inte bara immissionens art utan också dess intensitet
som skall beaktas. I regel förhåller det sig så att immissionen kan anses
allmänvanlig endast upp till en viss nivå — men att enstaka fastigheter

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

drabbas av olägenheter därutöver, t. ex. vid trafikimmissioner sådana fastigheter
som ligger särskilt nära immissionskällan. I de senare fallen kan
då ersättning komma i fråga.

Utanför regeln om strikt ersättningsansvar faller skador som har sin
orsak i att den skadelidande tål särskilt litet, dvs. är speciellt immissionskänslig.
Allmänna skadeståndsrättsliga regler blir då i stället tillämpliga.
Förslaget upptar en uttrycklig bestämmelse om att den som har medverkat
till skadan genom eget vållande kan få nöja sig med jämkad ersättning.
Frågan om medvållande på detta område medför speciella tillämpningssvårigheter.
Som exempel på omständigheter som bör kunna beaktas
inom ramen för en allmänt hållen regel om jämkning vid medvållande
nämns underlåtenhet från skadelidandes sida att fästa immittentens
uppmärksamhet på skador och skaderisker.

Undantagsvis kan regeln om jämkning vid medvållande också lösa prioritetsfrågor.
Omständigheterna måste då vara speciella. Lösningen av prioritet
sproblemen är i allmänhet främst att söka i ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten.
Den som har inrättat sitt företag så att störningarna
därifrån inte överstiger vad som är vanligt i orten eller allmänt förekommer
under jämförliga förhållanden behöver sedan i regel inte riskera att
bli ålagd ersättningsskyldighet, även om grannfastigheternas användning
ändras genom ny bebyggelse och olägenheter uppkommer vid det nya användningssättet.
Anledningen härtill är då inte att immittenten var först
på platsen utan att olägenheterna redan är ortsvanliga eller allmänvanliga.
Man brukar i det sammanhanget tala om kollektiv prioritetsrätt.

Förslaget till immissionslag upptar också en bestämmelse om ersättning
för framtida skada, som kan utgå i fall då ersättningens belopp lämpligen
kan uppskattas pa förhand. Den omständigheten att många anläggningstyper
samtidigt är vatten- och luftförorenande och att det över huvud anses
lämpligt att frågor rörande dem behandlas parallellt utgör ett starkt
skäl för att på denna punkt söka en lösning i nära anslutning till vattenlagens
regler i ämnet. De sakkunniga understryker, att möjligheten att
få till stånd en förhandsbestämning av immissionsersättning torde kunna
utnyttjas endast i ett begränsat antal fall.

I förslaget finns även regler om att ersättning för framtida skada kan
bestämmas till årliga belopp och att dessa kan jämkas, när ändrade förhållanden
påkallar det.

Kretsen av ersättningsberättigade begränsar de sakkunniga genom preciseringen
av sakägarbegreppet i 1 kap. 2 § förslaget till immissionslag. Som
förutsättning för att ersättning skall utgå enligt regeln om strikt ansvar
gäller alltså att den skadelidande genom äganderätt eller nyttjanderätt
eller annan särskild rätt har anknytning till den fasta egendomen som träffas
av immissionen, medan den som står utanför denna krets är hänvisad

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 167

att helt grunda sin ersättningstalan på allmänna skadeståndsrättsliga principer,
dvs. i första hand culparegeln.

På immissionsområdet måste man räkna med att störningsskador, om
än blott i enstaka undantagsfall, kan vara så allvarliga att en fastighet
eller fastighetsdel i immissionskällans närhet blir mer eller mindre oanvändbar
för normalt bruk. Särskilt kan sådana situationer tänkas förekomma
vid stora trafikanläggningar som flygplatser och motorvägar. Redan
enligt gällande rätt kan i vissa fall lösningsskyldighet inträffa, när viss
verksamhet orsakar synnerligt men på fastighet eller del därav. Bestämmelser
härom finns i expropriationslagen, vattenlagen och lagen om allmänna
vägar. Enligt de sakkunniga finns på immissionsområdet ett verkligt
praktiskt behov av bestämmelser om lösningsplikt, och i förslaget till
immissionslag upptas därför en sådan regel. Den i regeln förutsatta verkan
av en immission — att fastighet eller fastighetsdel blir onyttig för ägaren
eller att vid dess begagnande eljest synnerligt men uppkommer — torde
så gott som uteslutande komma i fråga, när det gäller immissioner som
innebär risk för människors hälsa. Att en genom immission orsakad sakskada
skulle ha sådan omfattning och intensitet är enligt de sakkunniga
inte sannolikt.

5.8.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Vattenöverdomstolen är ense med de sakkunniga om att ersättningsreglerna
på vattenförorenings- och immissionsområdena bör bringas att
överensstämma så nära som möjligt och att man bör undvika att utan
starka skäl ändra de principer som kommit till uttryck i vattenlagen.

De sakkunnigas inställning att man vid immissionsreglernas utformning
bör skilja mellan frågan om användningens-verksamhetens tillåtlighet och
frågan om sakägares rätt till ersättning vinner uttryckligt stöd av bl. a.
vattenöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, industriförbundet
och SAF. Vattenöverdomstolen framhåller, att man därigenom vinner överensstämmelse
med vad som gäller enligt vattenlagstiftningen.

Mot förslaget att strikt skadeståndsansvar skall gälla finns inga erinringar.
Sveriges advokatsamfund anser det välbetänkt att tillämpa samma
princip som gäller enligt vattenlagen och som även kommit till uttryck i
rättspraxis på immissionsområdet. Klarare uttalanden beträffande frågan
i vad mån fastighetsägare kan göras ansvarig när särskild företagare finns
efterlyses av Föreningen Sveriges häradshövdingar, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Stockholms handelskammare.

Ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten kritiseras av Föreningen
Sveriges häradshövdingar, som ifrågasätter om dessa rekvisit är ägnade att
ge en i rimlig grad säker och välgrundad ledning vid bedömande av ersätt -

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ningsfrågorna. Föreningen erinrar om att ortsvanlighetsrekvisitet utsattes
för stark kritik under remissbehandlingen av lagberedningens förslag och
att de sakkunniga också funnit, att ortsvanligheten inte duger som grundläggande
princip vid tillåtlighetsprövningen. Enligt föreningens mening är
de erinringar som sålunda riktats mot ortsvanligheten — bl. a. att begreppet
är dunkelt och vagt och alltför relativt för att i längden kunna ge en
enhetlig praxis — också tillämpliga när det gäller ersättningsfrågor. Föreningen
anser, att ortsvanligheten ger bristfällig ledning exempelvis i situationer,
då det är fråga om successivt ökande immissioner från nytillkomna
immissionskällor eller då det gäller helt nya typer av immissioner, och
ifrågasätter vidare, om normen medger tillräckligt hänsynstagande till olika
användningssätt hos de drabbade fastigheterna på en ort. Föreningen förordar,
att ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten ges en mindre avgörande
betydelse och att väsentlighetslcravet i stället betonas mera.

Vattenöverdomstolen anser, att det saknas anledning att begränsa rätten
till skadestånd med stöd av rekvisitet allmänvanlighet. Enligt vattenöverdomstolens
uppfattning bör behovet av rörelsefrihet i samhällsutvecklingen
tillgodoses genom tillåtlighetsreglernas utformning. Rätten till skadestånd
bör däremot inte göras beroende av hur förhållandena på en ort av helt
annan karaktär gestaltar sig. Rekvisitet kan enligt vattenöverdomstolen rent
av leda till att rådande missförhållanden, om de är tillräckligt vanliga, medför
frihet från skadeståndsskyldighet för den som smutsar ned oförstörda
vattendrag eller förorenar en orörd natur med immissioner. Dessutom framhåller
vattenöverdomstolen att begreppet allmänvanlighet i .sig är oklart.

En ledamot av vattenöverdomstolen menar, att man inte med stöd av
rekvisiten väsentlighet och ortsvanlighet, åtminstone om sistnämnda begrepp
skall tolkas som hittills skett, kan begränsa den i den allmänna skadeståndsrätten
inrymda ersättningsskyldigheten i sådan utsträckning, att den
överensstämmer med de grundsatser som anses gälla inom grannelagsrätten.
Han anser därför, att övertygande skäl talar för att ersättningsskyldigheten
utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Stadsförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att
väsentlighets-, ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiteten synes ha
stöd i rättstillämpningen.

Den av de sakkunniga dragna nedre ersättningsgränsen »olägenhet av någon
betydelse» måste enligt flygförvaltningen befaras leda till många onödiga
käromål, kanske rentav till trakasseri, ty den som berörs av en immission
kommer lätt att förbise den i lagtexten följande inskränkningen i rätten att
erhålla ersättning, och det är dessutom svårt att bilda sig en uppfattning
i det enskilda fallet om inskränkningens inverkan. Flygförvaltningen anser,
att denna från vattenlagen hämtade förebild är olämplig, i varje fall när det
är fråga om buller.

Medicinalstyrelsen och läkaresällskapet framhåller i anslutning till frå -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

gan vilka olägenheter som måste tålas utan ersättningsanspråk, att skäliglieten
i tålandet bör bedömas framför allt från hälsovårdsmässiga utgångspunkter
och att detta tydligare än som skett bör uttryckas i lagen.

I fråga om skadeståndsberäkningen framhåller industriförbundet och
arbetsgivareföreningen, att ersättning — i överensstämmelse med gällande
rätt — i princip bör utgå endast för den del av en immissionsskada som
ligger över gränsen för vad som enligt huvudregeln skäligen bör tålas. Stockholms
handelskammare och Skånes handelskammare är av samma mening.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det torde vara klart att
medverkansregeln i 6 kap. 1 § strafflagen som uttryck för en allmän rättsgrundsats
är tillämplig även i förevarande fall. Att trots detta i immissionslagen
och vattenlagen skriva in en särskild jämkningsregel förefaller länsstyrelsen
knappast behövligt eller ens lämpligt.

Stadsförbundet delar däremot de sakkunnigas uppfattning att bestämmelsen
om jämkning kan vara motiverad — bl. a. som en påminnelse för sakägare
om skyldighet att i viss utsträckning själv vara verksam för att begränsa
skada — oaktat att medvållande från den skadelidandes sida såsom
grund för nedsättning av skadestånd torde följa av allmänna skadeståndsrättsliga
principer.

Kammarkollegiet, som inte har någon erinran mot jämkningsföreskriften
i och för sig, anmärker med anledning av de sakkunnigas uttalande i motiven
att jämkning på grund av medvållande kan komma i fråga bl. a. om den
skadelidande underlåtit att fästa immittentens uppmärksamhet på skador
och skaderisker, att det förefaller väl strängt mot den skadelidande. Det bör
enligt kollegiets uppfattning i stället åligga immittenten — som ett led i
de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått, som han är skyldig att vidta
— att förvissa sig om vilka skador den immitterande verksamheten kan
ge upphov till.

Svenska kraftverksföreningen fäster däremot särskild betydelse vid de
sakkunnigas uttalande i motiven att passiviteten hos den skadelidande kan
bedömas som ett medvållande, som kan medföra jämkning av ersättningen
ända ned till noll.

Flygförvaltningen och luftfartsverket vill ge prioriteten större betydelse
i ersättningsfrågor.

Den föreslagna regeln om lösningsplikt tillstyrks av bl. a. byggnadsstyrelsen,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och Stadsförbundet. Enligt föreningens
mening får emellertid bestämmelsen en alltför snäv begränsning
genom de sakkunnigas uttalande att lösningsplikt så gott som uteslutande
torde komma i fråga när det gäller immissioner som innebär risk för människors
hälsa.

Fortifikationsförvaltningen anser, att förslaget bör kompletteras med en
bestämmelse om viss inlösningsrätt för immittent. Denna lösningsrätt skulle

6f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

i avvaktan på eventuell ändring av expropriationslagen kunna begränsas till
sådana fall då enligt vattendomstolens bedömning antingen påkallade och
behövliga skyddsåtgärder skulle bli orimligt ekonomiskt betungande eller
ändamålet med den immitterande verksamheten är expropriationsgrundande
och ersättningen för den genom immissionen förorsakade skadan skulle
uppgå till två tredjedelar av den immitterade fastighetens värde.

Sveriges lantbruks förbund gör gällande, att det inte bara bör förekomma
skyldighet för den som utövar störande verksamhet att inlösa den störda
fastigheten. Det finns lika starka skäl att medge rätt för den som var först
på platsen att kräva, att den som vill undgå störning skall inlösa hans fastighet
eller ersätta honom för nedläggningen av verksamheten. Liknande
synpunkter framförs av lantbruksstgrelsen, skogs- och lantbruksakademien
samt länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län. Särskilt framhålls
de problem som uppstår för jordbruksnäringen, när bebyggelse och anläggningar
av olika slag söker sig ut i jordbruksområden.

Svensk industriförening, som inte har några principiella invändningar
mot bestämmelsen om lösningsplikt, framhåller att bestämmelsen bör kompletteras
med klara regler angående metoden för bestämmande av lösenbeloppets
storlek och att vattenlagens regler i detta avseende möjligen kan vara
vägledande.

Beträffande ersättning för framtida skada ifrågasätter vattenfallsverkct
om årliga ersättningar, som man i lagstiftningssammanhang i modern tid
velat undvika, bör komma i fråga såsom ersättningsform i andra fall än
sådana där det är omöjligt att på förhand uppskatta en skada.

Svenska kraftverksföreningen understryker, att årlig ersättning för framtida
skada bör vara ett undantag, som kan få användas när man inte kan
bedöma hur lång tid en skada kommer att fortgå. Både för företagen och de
skadelidande torde det vara mest praktiskt att ersättning som regel utgår
i form av engångsbelopp. Formuleringen av ersättningsregeln i immissionslagen
3 kap. 2 § anger enligt föreningens mening inte lika tydligt som
9 kap. 47 § vattenlagen att årlig ersättning är en undantagsform. Det bör
först anges att ersättning i pengar skall bestämmas att utgå på en gång
och därefter att, när skälig anledning därtill föreligger, årlig ersättning kan
utdömas.

Svensk industriförening anser däremot att engångsbelopp som ersättning
för framtida skada är olämpligt, eftersom de snabba tekniska framstegen
på mycket kort tid kan medföra, att tämligen svårartade immissioner utan
större kostnader kanske helt kan elimineras och att det därför måste vara
mycket vanskligt att för någon längre period söka bedöma det framtida
men som kan uppstå för en granne på grund av viss verksamhet. Föreningen
anser, att ersättningen i dessa fall endast bör kunna bestämmas
att utgå med visst årligt belopp, som bör kunna jämkas när väsentligt

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ändrade förhållanden påkallar det. Beslut rörande framtida ersättning
bör enligt föreningen antecknas i fastighetsbok.

Några remissinstanser framhåller, att ersättning för redan inträffad
skada och för framtida skada bör beräknas efter samma grunder. Vattenöverdomstolen
påpekar, att hänvisningen i 3 kap. 4 § immissionslagen till
9 kap. vattenlagen avser endast framtida skada och att detta synes innebära
att t. ex. bestämmelsen i 9 kap. 8 § vattenlagen blir tillämplig endast
på sådan skada. Vattenöverdomstolen anser det inte vara någon ändamålsenlig
lösning att låta ersättningsbedömningen ske efter olika grunder,
beroende på om ersättningen skall bestämmas på förhand eller ej. Särskilt
gäller detta om ersättningsfrågan tagits upp i ett ansökningsmål, men ansetts
böra uppskjutas under prövotid. Vid det avgörande av frågan som
sedan skall äga rum bör bedömningen ske efter samma grunder såväl för
gången tid som för framtiden. Även för övriga fall torde skäl saknas att
använda olika bedömningsgrunder för gången tid och för framtiden.

Ej heller hovrätten för Nedre Norrland är helt övertygad om att i fråga
om rätten till ersättning och dennas beräkning åtskillnad bör göras mellan
ersättning för inträffad skada och ersättning för framtida skada, en åtskillnad
som skulle innebära att för den skadelidande mindre frikostiga
regler skulle gälla i förra fallet än i det senare. Det kan enligt hovrätten
inte gärna vara ändamålsenligt att immittent skadeståndsrättsligt kommer
i ett fördelaktigare läge genom att undandra sig förprövning och därmed risken
att bli ålagd ersättning för framtida skada. Under alla förhållanden
anser hovrätten att den oklarhet som i dessa stycken finns i förslaget bör
undanröjas. Föreningen Sveriges häradshövdingar anför liknande synpunkter.

Lantmäteristgrelsen anser, att man bör överväga att införa möjlighet att
från ersättning till fastighetsägare för skada som förorsakats av immitterande
verksamhet avräkna nytta när — såsom ofta torde vara fallet — verksamheten
även medfört stegring av fastighetsvärdena trots att den förorsakar
besvär genom immissioner. Enligt styrelsens mening talar goda sakliga
skäl för en närmare anslutning av ersättningsprinciperna i immissionslagen
till byggnadslagens och naturvårdslagens ersättningsregler.

Föreningens Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om bärande skäl finns
att behålla skillnaderna i ersättningsprinciper mellan expropriationsrätten
och vattenlagen. Föreningen framhåller, att det kan tänkas fall, då skador
som härrör från samma immission ersätts efter skilda principer.

Expropriationsutredningen uttalar att frågorna om ersättnings- och lösningsskyldighet
på grund av grannskapsstörande verksamhet är föremål
för uppmärksamhet från expropriationsutredningens sida. Inom utredningen
har diskuterats flera tänkbara lösningar, bl. a. möjligheten att ur expropriationslagen
helt utmönstra nu gällande regler om ersättnings- och
lösningsskyldighet på grund av s. k. företagsskada på restfastighet och i

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

någon form överföra dessa bestämmelser till immissionslagstiftningen. För
en sådan åtgärd talar framför allt önskvärdheten av att i ett sammanhang
kunna bedöma samtliga verkningar av en immitterande anläggning.

5.8.3 Naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverket framhåller att prövningen av sakägarintressen, närmast
skadeståndsfrågorna, inrymmer väsentliga drag av rättskipning. Även
om verkets förslag att tillståndsprövningen skall ske i administrativ ordning
genomförs talar därför goda skäl för att prövningen av sakägarintressen
bör ske genom domstolsförfarande, antingen vid vattendomstol
eller annat forum. I övrigt går naturvårdsverket inte in på domstolsfrågan.

När naturvårdsverkets utredning remitterades till olika myndigheter och
organisationer för yttrande bifogades till ledning för remiss myndigheterna
en promemoria, som upprättats inom justitiedepartementet och som innehåller
vissa överväganden om domstolar i fastighetsmål. Promemorian innehåller
i huvudsak följande.

Vid beredningen av fastighetsbildningskommitténs förslag till fastighetsbildningslag
har domstolsfrågan ägnats stor uppmärksamhet. Vissa överväganden
har lett fram till att domkretsarna bör göras större än de är f. n.
Beträffande både markanvändningsfrågor och värderingsfrågor i fastighetsbildningsmål
är det av värde att enhetliga principer kan tillämpas
för större regioner. Markanvändningsfrågor och framför allt värderingsfrågor
är centrala också i expropriationsmål. Från både principiell och praktisk
synpunkt är det lämpligt att de värderingsfrågor som aktualiseras vid
fastighetsbildning och vid expropriation prövas av samma domstol. Om
naturvårdsverkets organisationsförslag genomförs, är det naturligt att
också lägga ersättningsfrågorna i immissionsmål på domstol som har att
pröva fastighetsbildnings- och expropriationsmål. Frågan om vattendomstolarnas
framtida ställning även i andra mål enligt vattenlagen bör beaktas
inom ramen för en allmän översyn av vattenlagen.

I promemorian anförs vidare att det inte bör komma i fråga att inrätta
specialdomstolar för de uppgifter som nu nämnts. I stället bör de nya
domstolarna — som lämpligen kan benämnas fastighetsdomstolar — knytas
till den befintliga underättsorganisationen på så sätt att vissa underrätter
utses att i särskild sammansättning handlägga alla fastighetsmål.
I domstolen bör ingå två domare vid underrätten, en tekniker och två
nämndemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

173

5.8.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Frågan om vid vilket forum ersättningsfrågorna skall behandlas berörs
i några av yttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag. Vattenöverdomstolen
anser att ersättningsfrågorna fortfarande bör handläggas
av vattendomstolarna. Skadeverkningarna av framför allt vattenförorening
kan ofta sträcka sig över stora områden, i synnerhet om någon av de stora
sjöarna berörs. Vattenöverdomstolen menar att en enhetlig bedömning
därför vinns bäst om behandlingen sker vid vattendomstolarna. Också vattenfallsverket
föredrar vattendomstolarna. Verket pekar på att vattendomstolarna
redan handhar vattenföroreningsfrågor och har kunnande
och erfarenhet inom vitt skilda skaderegleringsområden. Vidare framhåller
vattenfallsverket att de skisserade fastighetsdomstolarna får en mer
begränsad och ensidigt inriktad teknisk expertis. I varje fall bör ändring
inte ske så länge vattendomstolarna finns kvar.

Också kammarkollegiet och lantbruksstgrelsen uttalar sig för att vattendomstolarna
t. v. har hand om ersättningsfrågorna. Om dessa frågor förläggs
till fastighetsdomstolar kan enligt kollegiets mening den komplikationen
uppkomma att ersättningsfrågor som hänger samman med ett och
samma företag kan komma att handläggas såväl av vattendomstol (vattenbortledning,
byggande i vatten) som av fastighetsdomstol (utloppsledning,
störningsskador).

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att ersättningsfrågorna lämpligen
bör prövas av expropriationsdomstolar, medan länsstyrelsen i Kristianstads
län uttalar sig för de skisserade fastighetsdomstolarna. Dessa förordas
också av ett par överlantmätare i yttranden till länsstyrelser.

5.9 Avgifter, finansieringshjälp m. m.

5.9.1 Immissionssakkunniga

Under utredningsarbetet har flera frågor aktualiserats som de sakkunniga
har ansett sig hindrade att behandla. Hit hör t. ex. tanken att motverka
miljöstörande faktorer genom att belägga dem med någon form
av allmän avgift eller skatt.

De sakkunniga anser att det är angeläget att gynnsammare avskrivningsregler
införs beträffande investeringar för vatten- och luftvård. Den nya
myndighetsorganisationen på vatten- och luftvårdsområdena bör medföra
ökade möjligheter att lösa avskrivningsproblemet på ett lämpligt sätt genom
att organisationen kan anlitas för kontroll och sakkunnig vägledning.
Med hänvisning till att det utomlands förekommer inte bara avskrivningslättnader
för investeringar av ifrågavarande slag utan också kreditstöd
och rena statsbidrag uttalar de sakkunniga, att motsvarande åtgärder gi -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

vetvis kan bli aktuella även hos oss, om saken anses tillräckligt trängande.
Som exempel nämns fall då fråga uppkommer om att kräva effektiva reningsåtgärder
av en äldre, grovt förorenande industri, som är den enda
i sin ort och därför har stor betydelse för arbetstillgången där. Om man
inför regler om särskilda avskrivningsförmåner eller annan finansieringshjälp,
bör dessa regler utformas så att de gör det möjligt att ställa större
krav på sådana åtgärder än vad som eljest hade varit fallet. För att en aktiv
offentlig medverkan i arbetet med att lösa immissionsproblemen skall
leda till goda praktiska resultat krävs det att åtgärderna mot immissioner
i så stor utsträckning som möjligt kommer till stånd på frivillighetens väg.
Det är därför enligt de sakkunniga av största betydelse att man skapar motiv
till frivilliga insatser.

5.9.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Flera remissinstanser uttalar sig för avgifter på miljöstörande verksamhet.
Ändamålen med avgifterna är växlande. Handelshögskolan i Stockholm
ser ett avgiftssystem som ett alternativ till den föreslagna metoden med
reglerande bestämmelser, förbud, rekommendationer osv. Denna ståndpunkt
hänger samman med handelshögskolans grundsyn på immissionerna
som ett samhällsekonomiskt problem. Bästa möjliga användning av ekonomiska
resurser — vad som i den ekonomiska teorin brukar kallas optimal
resursallokering — kan man inte uppnå om immittenter kan välja
produktions- och teknikalternativ utan att immissionernas yttre verkningar
på något sätt inräknas som kostnadsposter. Så länge den kostnad
som påtvingas immittent inte är högre än som svarar mot den negativa
verkan av immissionen är det inte meningsfullt att hävda att de immissionsbekämpande
åtgärderna inte får medföra större belastning än »samhällsekonomin
tål». Frågan om på vilka sätt de samhällsekonomiska kostnaderna
skall tas ut av immittenterna har enligt handelshögskolan både teoretiska
och praktiskt-politiska sidor. Det kan tänkas att den teoretiskt riktigaste
metoden i många fall skulle vara att avgiftsbelägga immissionerna. Handelshögskolan
kommer fram till att det utan närmare utredning inte är möjligt
att uttala någon uppfattning om ett avgiftssystem skulle vara mera
ändamålsenligt än de sakkunnigas system.

Vägkostnadsutredningen behandlar avgiftsfrågan såvitt gäller störningar
från vägtrafikanläggningar. Utredningen anser att en viss immissionsminskande
effekt skulle kunna uppnås genom en avgiftsbeläggning. Dessutom
skulle den mera långsiktiga utvecklingen kunna påverkas i önskad riktning.
Bl. a. skulle ökade incitament ges till forskning och teknisk utveckling
i syfte att erhålla fordon med lägre immissionspotential. Den uppenbara
omständigheten att det möter stora svårigheter att mäta den sam -

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

hällsekonomiska kostnad som immissioner kan medföra utgör enligt utredningen
inget skäl för att helt avstå från avgiftsbeläggning. Däremot synes
det sannolikt att närmare utredningar och överväganden skulle leda
till slutsatsen att en kombination av avgiftsbeläggning, skadestånd och
förebyggande åtgärder i praktiken skulle vara mest ändamålsenlig.

Vattenöverdomstolen förordar en allmän avgift som skulle dömas ut i
samband med tillståndsprövning enligt immissionslagen. Om det inte anses
lämpligt att införa en avgift i immissionslagen ifrågasätter vattenöverdomstolen
om den nuvarande vattenföroreningsavgiften i 8 kap. 34 § vattenlagen
bör bibehållas.

Också länsstyrelsen i Norrbottens län för fram tanken på en miljövårdsavgift
av samma allmänna typ som den av vattenöverdomstolen förordade.
I överensstämmelse med ett uppslag av naturvårdsrådet i länet anser
länsstyrelsen att avgiften skulle kunna användas såväl för forskning som
för att säkerställa och iordningställa kompensationsmiljöer, bl. a. i form av
sociala naturreservat.

Några remissinstanser förordar avgift eller skatt på svavelrika eldningsoljor
för att få till stånd en övergång till svavelfattiga oljor. Sålunda hävdar
byggnadsstyrelsen att bränsleekonomin kommer att ensam fälla avgörandet,
så länge inga andra incitament finns för att välja ett bränsle som
är lämpligt från luftsynpunkt. Styrelsen anser därför att det allvarligt
bör övervägas om man inte skattemässigt bör söka premiera bränslen som
medför de minsta luftföroreningsbesvären. Härigenom skulle både planerings-
och bränslevalsfrågorna kunna återföras till en mer beräkningsmässig
och ekonomiskt sundare grund. Liknande synpunkter anför överståthållarämbetet
och SACO. Ämbetet nämner omfördelning av beskattningen av
brännoljor. SACO pekar på metoden att belägga tjockolja med särskild
avgift.

En klart negativ inställning till tanken på milj övårdsavgifter har Sveriges
kemiska industrikontor. De syften som man vill uppnå avgiftsvägen
tillgodoses mera effektivt genom en tillämpning av den föreslagna
lagen i enlighet med de sakkunnigas intentioner.

I fråga om finansieringshjälp betonar flera remissmyndigheter angelägenheten
av att man stimulerar till frivilliga insatser genom gynnsammare
skattemässiga avskrivningsregler för investeringar i immissionsförebyggande
syfte. Också finansieringshjälp i andra former förordas.

Svenska företagares riksförbund understryker starkt vikten av att immissionsförebyggande
åtgärder undantas från beskattning och att befintliga
företag som startats under andra betingelser bör få möjlighet till
statsstöd för sådana immissionsbegränsande investeringar som kan beslutas
i efterhand och som kan komma att helt rubba de ekonomiska förutsättningarna
för företagen. Enligt förbundet bör man även överväga

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

att ta i anspråk statsmedel för att lokalisera skadevållande industrier till
områden där immissionsskadorna blir mindre betydelsefulla eller omfattande.

Liknande synpunkter framför Svensk industriförening, som anser det
vara av stor betydelse ur exportsynpunkt att svenska företag inte ställs i
ett ogynnsammare läge än utländska företag. Industriförbundet och SAF
anser att kostnader för investeringar med uppgift att motverka föroreningar
är att hänföra till driftskostnader och att sådana anläggningar skall få
avskrivas enligt de regler som gäller för maskiner och inventarier.

För gynnsammare avskrivningsregler uttalar sig vidare bl. a. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, naturvårdsnämnden, kommerskollegium, flera
länsstyrelser, Ingeniörsvetenskapsakademien, kommunförbundet, kooperativa
förbundet, lantbruksförbundet, bankföreningen och Länsingenjörers
förening. Från något håll framhålls betydelsen av att de förbättrade avskrivningsmöjligheterna
realiseras till dess immissionslagstiftningen träder
i kraft.

En positiv inställning till frågan om statligt stöd i form av statsbidrag
eller kreditstöd för att underlätta immissionsförebyggande åtgärder kan
utläsas av remissyttrandena från byggnadsstyrelsen och några länsstyrelser.
Ingeniörsvetenskapsakademien menar, att man bör överväga frågan
om sådant stöd för de fall där befintlig industri åläggs omfattande
investeringar för bekämpning av immissioner. Kommerskollegium vill inte
bestrida, att förhållandena kan vara sådana att en statlig medverkan av
dylikt slag ter sig rimlig. Enligt kollegiets mening bör den komma i fråga
endast i undantagsfall, eftersom det eljest kan befaras, att anläggningsägarens
benägenhet att genom forskning eller på annat sätt söka finna den
billigaste lösningen på immissionsproblemet avtrubbas. Kooperativa förbundet
anser det knappast realistiskt att tänka sig ett direkt statligt ekonomiskt
stöd till industrier, som drabbas hårt ekonomiskt av åtgärder som
de måste vidta för immissionernas skull, och påpekar att det allmänna
självt kommer att få mycket svårt att leva upp till den målsättning som
de sakkunniga angett t. ex. i fråga om motorvägar, flygplatser etc. Enligt
förbundet hindrar detta emellertid inte att man kan göra den reflexionen
att ett stöd av allmänna medel till bekämpande av immissioner från fast
enskild egendom under vissa förhållanden kunde vara lika berättigat som
samhälleliga stödåtgärder i lokaliseringsfrågorna.

Enligt företagsskatteutredningen övervägs inom utredningen bl. a. att
under inventariebegreppet hänföra en vidare krets av tillgångar än enligt
gällande regler och att efter motsvarande tankegångar ändra byggnadsbegreppet
och införa en nykonstruerad avdragsrätt beträffande vissa slag
av markanläggningar. En sådan reform skulle medföra för företagen gynnsammare
avskrivningsregler. Den torde enligt utredningen troligen i ganska
väsentlig omfattning tillgodose vad immissionssakkunniga åsyftat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

177

5.9.3 Naturvårdsverkets förslag

Naturvårdsverket anser att bestämmelserna om fiskeavgift i 8 kap. 34 §
vattenlagen i och för sig torde behöva omprövas. Verket är emellertid inte
berett att gå in på frågan utan menar att den torde fordra en ingående utredning.

5.9.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Kammarkollegiet ifrågasätter om saken är så komplicerad att det finns
anledning att skjuta på den. Kollegiet föreslår att avgift skall kunna utgå
för alla slag av företag enligt 8 kap. vattenlagen. Vidare föreslår kollegiet
att man inför en rätt till omprövning vart tjugonde år med hänsyn
till ändring i penningvärdet. Fiskeristgrelsen har samma förslag och förordar
att avgiftslatituden höjs. Naturskyddsföreningen instämmer i att
bestämmelserna om fiskeavgift måste ses över.

178

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

6. Departementschefen

6.1 Allmän bakgrund

Sedan länge pågår en markant strukturförskjutning i vårt näringsliv.
De typiska glesbygdsnäringarna minskar relativt sett i betydelse, medan industri,
handel och samfärdsel är på stark frammarsch. Denna strukturförskjutning
medverkar i hög grad till den kraftiga urbaniseringsprocess
som vi nu upplever. Mellan åren 1930 och 1965 steg tätorternas befolkningsandel
från 49 % till 77 %. Man räknar med att år 1980 80—85 % kommer
att bo i tätorter. Denna expansion sker företrädesvis i de stora och medelstora
orterna.

Andra framträdande tendenser i dagens näringsliv är den genomgripande
inre strukturrationaliseringen. Den tar sig uttryck i större företagsenheter,
integrerad produktion o. d. Trafikapparatens stora ansvällning är
också en omständighet av väsentlig betydelse i detta sammanhang.

Den utveckling som jag nu har berört — tätortstillväxten, industrins
och hela näringslivets strukturella förändringar, trafikledernas utbyggnad
osv. — har genomgripande återverkningar på den yttre livsmiljön. De avfallsmängder
som samhällen och fabriker vill göra sig kvitt ökar. Den totala
mängd organisk substans som släpps ut i vattenområden visar visserligen
en tendens att sjunka, tack vare de reningsåtgärder som utförts. Men
då måste också beaktas att många recipienter är överansträngda och tål
mycket ringa om ens något tillskott av föroreningar. Vidare har nya
föroreningsprodukter tillkommit. På senare år har också de starkt ökade
utsläppen av växtnäringsämnen skärpt föroreningssituationen oroväckande.

Även andra miljöstörande verkningar av samhällsutvecklingen blir allt
mer framträdande. Särskilt har bullret från den växande trafikapparaten
och från andra bullerkällor blivit ett avsevärt hälso- och trivselproblem på
många håll.

Andra inslag i bilden är det samgående regionvis som man på allt fler
håll söker få till stånd för att lösa föroreningsproblem. Flera kommuner
kan gå samman om ett gemensamt reningsverk, dit avloppsvattnet leds genom
ett vittförgrenat lednings- och tunnelsystem. Större samlande lösningar
förekommer också i fråga om samhällenas fasta avfall, t. ex. gemensamma
sopförbränningsstationer. Också när det gäller bostadsuppvärmningen
är centraliseringstendenserna starka. På allt flera håll går kommunerna
in för att lösa sina kraft- och värmefrågor genom stora gemensamma
anläggningar.

Koncentrationen till större enheter, såväl på den kommunala som på

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

den industriella sidan, har både positiva och negativa verkningar från
miljövårdssynpunkt. Nedläggningen av fabriker vid små vattendrag som
har ringa tålighet som recipienter är i och för sig fördelaktig. Likaså är
det till gagn för omgivningshygienen om många rökutsläpp från bostadshusens
uppvärmningsanordningar ersätts med ett enda stort utsläpp från
en gemensam värmecentral. Stora anläggningar har vidare i allmänhet
lättare att bära kostnaderna för reningsåtgärder, i synnerhet om åtgärderna
kan beaktas redan på anläggningens projekteringsstadium.

De stora enheterna kan emellertid också medföra betydande problem även
om långtgående motåtgärder sätts in redan från början. Som exempel behöver
endast nämnas de enorma mängder uppvärmt kylvatten som släpps
ut från olje- och atomdrivna kraft- och värmeverk. Också om detta avloppsvatten
är fritt från egentliga föroreningar kan det genom sin högre temperatur
ha ogynnsamma fysikaliska verkningar i recipienten.

Jämsides med det ökande trycket på den yttre miljön från olika förorenings-
och störningskällor växer anspråken på orörda naturtillgångar. De
expanderande tätorterna och de nya stora industrienheterna ställer starkt
ökade krav på goda och närbelägna vattentillgångar för konsumtions- och
fabrikationsvatten. Det totala vattenbehovet i landet beräknas öka från
omkring 5 miljarder m3/år f. n. till omkring 7 miljarder år 1980. Industrin
svarar för omkring 80 % av behovet och har fördubblat sin förbrukning
under de senaste tio åren.

Vidare ökar tätortsbefolkningens anspråk på tillgång till ostörd natur
för friluftsliv och fritidsvistelse. Levnadsstandardens snabba stegring, den
ökade fritiden och motorismens utveckling är faktorer som styr dessa
växande anspråk. Som belysande kan här nämnas fritidsutredningens beräkning
att antalet fritidshus under en tioårsperiod kommer att fördubblas
från omkring 300 000 (år 1963) till omkring 600 000.

Den nuvarande och den väntade föroreningssituationen i landet har belysts
från väsentliga synpunkter i de sakkunnigas betänkande och i yttrandena
däröver. Senare har 1964 års naturresursutredning ingående behandlat
frågan i hela dess vidd i betänkandet »Miljövårdsforslcning» (SOU
1967:43). Även i den allmänna debatten ägnas frågan stor uppmärksamhet,
inte minst som en följd av de utredningar som gjorts om vissa föroreningars
långsiktiga effekter, t. ex. lagringen av kvicksilver i vattenorganismer
och fiskar, och om vattenbeskaffenheten i vissa stora sjöar, såsom
Mälaren, Vänern och Vättern. Det är helt klart att vattensituationen på
många håll är i ett kritiskt läge trots att åtskilliga förorenande industrier
lagts ned och trots att omfattande och dyrbara reningsåtgärder vidtagits.
I fråga om luftföroreningarna är läget allmänt sett inte lika prekärt, men
även här krävs nu kraftfulla ingripanden för att i tid motverka en skadlig
utveckling. Det förtjänar nämnas att naturresursutredningen som en sammanfattning
av luftföroreningssituationen i Sverige uttalat, att den ökade

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

förbrukningen av flytande bränslen tillsammans med urbaniseringen av
det svenska samhället under senare år har lett till att belastningen på
luftrummet inom vissa områden har stigit till värden som innebär att
luftförsämringen blivit markant. Läget är enligt utredningen bättre än i
många stora befolkningscentra utomlands. Men de riktvärden som uppställts
i fråga om svaveldioxid följs inte längre i våra större städer. Härtill
kommer att situationen på många håll tycks ändras till det sämre.

Mycket tyder på att de ändringar av teknik och organisationsformer inom
näringslivet som nu kan bevittnas runt om i världen kommer att fortsätta
i stegrad takt. Nya hot mot vår biologiska miljö kan härigenom aktualiseras
snart. Tidigare okända förorenande ämnen kan uppträda. Konkurrensen
om mark- och naturtillgångar kommer att skärpas.

Ett ingripande från samhällets sida för att tillgodose miljövården i den
hårdnande konkurrensen med andra samhällsintressen måste ske efter
flera linjer, såsom förutseende samhällsplanering, effektiv organisation,
brett upplagd forskning och tidsenlig lagstiftning. Till dessa uppgifter på
det nationella planet kommer ett allt starkare behov av samarbete länderna
emellan. Det finns tecken på att luftförsämringen i vårt land delvis härrör
från föroreningskällor på kontinenten.

En översyn av hela planväsendet har nyligen inletts genom särskilda
sakkunniga som har tillkallats av chefen för kommunikationsdepartementet.
Inom samma departement pågår arbete med en s. k. riksplan. Syftet
är att göra den regionala planeringen effektivare och att finna lämpliga
metoder för en riksomfattande planering. Härigenom bör det bli möjligt
att i god tid möta de hot mot naturmiljön som samhällsutvecklingen skapar.
Ett effektivt fungerande planväsende är ett av de verksammaste medlen
härvid. Men som påpekats både av immissionssakkunniga och i yttranden
över de sakkunnigas förslag kan man aldrig nå så långt på planeringssidan
att en lagstiftning med direkt sikte på den yttre miljövården kan
undvaras.

I fråga om organisationen har från en blygsam början på 1930-talet
skett en gradvis uppbyggnad av det centrala tillsyns- och sakkunnigorganet
på vattenvårdens område. År 1963 tillkom naturvårdsnämnden och luftvårdsnämnden.
Det senaste betydelsefulla steget i denna utveckling är tillskapandet
av statens naturvårdsverk den 1 juli 1967 som det centrala förvaltningsorganet
inom hela miljövårdsområdet. Samtidigt har länsstyrelserna
förts in i tillsynsorganisationen och förstärkts för uppgiften.

Också i fråga om forskningen sker en betydande satsning från det allmännas
sida. Riksdagen har i år bifallit ett förslag av Kungl. Maj :t om
samordning och utbyggnad av forskningen på bl. a. vatten- och luftvårdsområdet.
Forskningen skall i fortsättningen ledas av naturvårdsverket som
byggs ut för ändamålet. Anslaget för forskning har höjts och uppgår nu till
sju miljoner kronor.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 dr 1969

På lagstiftningsområdet är bilden f. n. splittrad. Någon samlad miljövårdslagstiftning
finns inte. Skyddet mot vattenföroreningar har sedan
år 1942 haft sin rättsliga reglering huvudsakligen i 8 kap. vattenlagen. Vissa
ändringar i dessa regler har genomförts i ett par omgångar. Jag anser att
utvecklingen nu har gjort en översyn av reglerna nödvändig. Mot luftföroreningar,
buller och andra immissioner kan ingripanden göras i begränsad
omfattning med stöd av hälsovårdsstadgan. I byggnads- och väglagstiftningen
finns vissa möjligheter att beakta miljövårdens krav vid planläggning
och genomförande av planerna, men bestämmelserna är helt otillräckliga
som garanti för att miljövården blir effektivt tillgodosedd. I fråga om
vattenbyggnadsföretag har vattenlagen vissa bestämmelser till skydd för
den yttre miljön men också dessa bestämmelser har ofta kritiserats som
otillräckliga. Naturvårdslagen ger visserligen goda möjligheter att tillgodose
vissa naturvårdsintressen men täcker bara en del av hela miljövårdsområdet.

Bristerna i den nuvarande lagstiftningen på miljövårdens område har
belysts i både immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets förslag och i
de yttranden som avgetts över dem.

Den redogörelse jag har lämnat för samhälls- och näringslivets utveckling
och dess betydelse från miljövårdens synpunkt samt för bristerna i lagstiftningen
på området ger klart vid handen att tiden är mogen för en samlad
rättslig reglering av centrala miljövårdsfrågor. I kombination med en effektiv
organisation bör en lagstiftning nu genomföras som ett medel att komma
till rätta med de stora problem som det moderna samhället medför i
fråga om vår yttre miljö.

6.2 Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning

Immissionssakkunnigas uppdrag avsåg en allmän utredning angående utformningen
av en lagstiftning om immissioner. Till immissioner i vidsträckt
mening kan, om man så vill, även vattenföroreningarna hänföras. De problem
som dessa föroreningar medför regleras utförligt i vattenlagstiftningen.
Trots att det inte ingick i de sakkunnigas uppdrag att reformera bestämmelserna
om avloppsvatten i 8 kap. vattenlagen har de sakkunniga inte kunnat
undgå att komma i nära beröring med nämnda bestämmelser. De materiella
reglerna i immissionslagen har också utformats i nära anslutning till vattenlagens
regler om vattenförorening. Skälen härtill är flera. Dels råder ett
sådant samband mellan vatten- och luftföroreningar att gemensamma lösningar
ter sig naturliga. Dels föreslår de sakkunniga, att frågor om luftföroreningar,
buller m. m. skall handläggas av samma organ som f. n. har hand
om frågor rörande vattenförorening.

Remissinstanserna finner den föreslagna samordningen av immissionslagstiftningen
med vattenlagens regler om vattenförorening vara ändamåls -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

enlig såväl materiellt som i organisatoriskt avseende. Särskilt framhålls fördelen
av att få till stånd en helhetsbedömning av immitterande och vattenförorenande
företag. I ett par yttranden framhålls dock, att åtskilliga regler
i vattenlagen inte motsvarar de anspråk som i dagens samhälle kan ställas
på en lagstiftning om vattenvård och att det därför kan synas tveksamt
om det är lämpligt att bygga immissionslagstiftningen på vattenlagens regler.
Man förutsätter att en modernisering av vattenlagen och i samband därmed
även en översyn av immissionslagen i så fall kommer till stånd. Flera
remissinstanser vill emellertid gå ett steg längre än de sakkunniga när det
gäller samordning. De anser att det är önskvärt med en helt integrerad
immissionslagstiftning av innebörd att bestämmelserna i vattenlagen om
vattenförorening inarbetas i immissionslagen. Från något håll framförs
tanken att samla allt som berör miljövården i en och samma lagstiftning,
t. ex. genom att ur nuvarande byggnadslag, naturvårdslag och vattenlag
bryta ut vad som rör miljövården och infoga detta i en lagstiftning av det
slag som de sakkunniga har föreslagit.

För egen del anser jag att vissa fördelar onekligen skulle kunna vinnas
om man i en gemensam lag kunde sammanföra åtminstone de väsentligaste
av alla de regler som berör den yttre miljövården. En sådan reform skulle
emellertid beröra väsentliga delar av byggnads-, hälsovårds-, naturvårdsoch
vattenlagstiftningen och kräva ett mycket omfattande utredningsarbete.
Ett flertal bestämmelser skulle komma att ryckas ut ur sitt naturliga sammanhang.
Det -torde också vara svårt att föra samman bestämmelser från
så vitt skilda områden till en enhetlig lag. En sådan lag bör därför inte komma
till stånd nu. Däremot bör övervägas att arbeta samman bestämmelserna
om vattenförorening och reglerna om immissioner till en lag. Härom kan
följande anföras.

Som de sakkunniga och flera remissinstanser har framhållit finns ett nära
tekniskt samband mellan vattenförorening och luftförorening. Ofta föreligger
ett val mellan att släppa ut avfallsprodukter i vatten och att släppa ut
dem i luften. Också rättsligt finns ett nära samband. Som de sakkunnigas
förslag visar kan man angripa vattenföroreningarnas och luftföroreningarnas
rättsliga problem efter väsentligen samma linjer. De sakkunniga har
byggt upp sitt förslag med vattenföroreningslagstiftningen som förebild. De
materiella tillåtlighetsreglerna i förslaget överensstämmer sålunda i huvudsak
med motsvarande regler på vattenvårdsområdet såsom de tolkats i praxis.
Vidare föreslår de sakkunniga en gemensam prövnings- och tillsynsordning.
Att föra samman bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening
med de föreslagna reglerna för luftförorening m. m. innebär alltså ett
fullföljande av de sakkunnigas linje.

I sitt yttrande över naturvårdsverkets lagförslag har vattenöverdomstolen
gjort gällande att vattenvårdslagstiftningen har ett starkare samband med
vattenlagen i övrigt än med immissionslagstiftningen. Jag delar inte denna

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

uppfattning. Utanför vattenvårdens område reglerar vattenlagen i huvudsak
frågor om byggande i vatten. Också vattenbyggnadsföretag kan visserligen
ibland medföra olägenhet från vattenvårdssynpunkt. Men sådan olägenhet
är bara ett moment bland många som skall beaktas vid prövning av
ett vattenbyggnadsföretag. I regel är detta moment av underordnad betydelse
i förhållande till vad som kommer under bedömande i övrigt. Också
i samband med avloppsföretag uppkommer ibland frågor om byggande i
vatten. Dessa är emellertid vanligen av sekundär art. Helt dominerande vid
prövning av avloppsföretag är de vattenvårdande synpunkterna. Vad jag nu
har sagt gäller redan f. n. och torde — med hänsyn till pågående utveckling
— ytterligare accentueras i en nära framtid. Ibland kan läget vara mer
tillspetsat så att avloppsföretag konkurrerar med vattenbyggnadsföretag
som rör samma vattenområde. Det kan då bli nödvändigt att jämka mellan
de motstridiga intressena. En sådan jämkning kan nu ske inom ramen för
vattendomstolens prövning. Enligt min åsikt bör det vara möjligt att lösa
sådana konkurrensproblem även om avloppsfrågorna handläggs i en annan
ordning än vattenlagens. Det samband som i viss grad föreligger mellan
vattenvårds- och vattenbyggnadslagstiftningen är alltså inte av den betydelse
att det utgör något hinder mot en integrering av lagbestämmelserna
på vattenvårds- och immissionsområdet.

Gemensamma bestämmelser för vattenvård och luftvård m. m. ger enligt
min mening överblick över detta sakligt sett enhetliga rättsområde och
underlättar en helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer
än ett hänseende. En integrering har också den fördelen att tillsynsbestämmelserna
inte behöver tas upp i en särskild lag utan kan inarbetas i en gemensam
lag för vattenföroreningar, luftföroreningar, buller m. m.

På nu anförda skäl föreslår jag att bestämmelserna om vattenförorening
och reglerna om immissioner samordnas till en lag. Denna bör bli självständig,
vilket innebär att bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om skyldighet
att motverka vattenförorening bryts ut från vattenlagen och inarbetas i immissionslagen.

När det gäller förprövningsordningen föreslår de sakkunniga gemensamma
bestämmelser för vattenförorenande företag och för anläggningar som
orsakar luftförorening, buller m. m. och tar i lagen upp — i överensstämmelse
med gällande vattenvårdslagstiftning — endast ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t att meddela behövliga bestämmelser, medan den närmare regleringen
fått sin plats i en särskild kungörelse. Jag ansluter mig till de
sakkunnigas uppläggning, som bl. a. tillgodoser behovet av att snabbt kunna
anpassa koncessionshestämmelserna till nya rön och erfarenheter på miljövårdsområdet.

Naturvårdsverket föreslår att området för vattenvårdslagstiftningen vidgas
genom att åtskilliga slag av åtgärder och ingrepp som nu faller under
reglerna för vattenbyggnadsföretag, såsom muddring, tippning, sandsug -

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ning och vattenreglering, förs dit. Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till
förslaget.

Enligt min mening är det emellertid nödvändigt, om man vill genomföra
angelägna reformer på vattenvårdens område utan tidsutdräkt, att utgå
från vattenlagens nuvarande uppläggning. Naturvårdsverkets förslag
skulle gripa djupt in i vattenlagens systematik och kan inte genomföras
utan närmare utredning. En allmän översyn arv vattenlagen är emellertid
påkallad från många synpunkter. Det är min avsikt att inom kort föreslå
att en särskild utredning tillsätts för en sådan översyn. Naturvårdsverkets
förslag får beaktas vid denna översyn.

Jag föreslår sålunda att vattenvårdslagstiftningens nuvarande gräns mot
reglerna om byggande i vatten behålls. Till den nya lagen bör från vattenlagen
föras bara de regler som avser åtgärder mot förorening genom avloppsvatten
och vad som likställs med avloppsvatten.

Jag övergår nu till att behandla vissa viktiga begränsningar i de sakkunnigas
förslag till immissionslag, nämligen kraven på att det skall vara
fråga om sådana störningar som uppkommer genom användning av fast
egendom och att det skall röra sig om varaktiga störningar. Gemensamt
för dessa begränsningar är att de i den juridiska begreppsbildningen
ansetts utmärkande för immissionsbegreppet, vilket ligger till grund för de
sakkunnigas förslag.

Begränsningen till störningar som uppkommer genom användning av
fast egendom angavs redan i direktiven till de sakkunniga. Härigenom
har viktiga sidor av luftförorenings- och bullerproblemen fallit utanför
de sakkunnigas uppdrag, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion och
användning. I de sakkunnigas uppgift har inte heller ingått att pröva
frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att förebygga
immissionsrisker. Enbgt de sakkunnigas mening har detta lett till
en rationell lösning av föreliggande lagstiftningsfrågor samtidigt som de
föreslagna organisatoriska lösningarna kommer att få verkningar över
hela miljövårdsområdet.

Vissa remissinstanser är kritiska mot att lagförslaget begränsats till att
avse störningar från fast egendom. Man framhåller att störningseffekterna
ofta är en följd av ett mycket stort antal immissioner från emittenter av
högst varierande källstyrka. Särskilt betonas problemet med luftföroreningar
och bullerstörningar från motorfordon. I många remissvar uttalas önskemål
om att övriga immissionsproblem snarast blir föremål för utredning
och lagstiftning, som bör samordnas med den nu aktuella lagstiftningen.
Detta anses vara en förutsättning för att immissionsproblemen skall kunna
effektivt bekämpas. Av de remissinstanser som särskilt uttalar sig i denna
del finns också flera som delar de sakkunnigas uppfattning att störningar
från fast egendom lämpligen bör behandlas för sig. Genomgående framhålls
dock behovet av en rättslig reglering och en förstärkt samhällelig reaktion

185

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

också mot sådana allmänskadliga störningar som förekommer utan anknytning
till fast egendom.

I några remissyttranden betonas vikten av att den blivande lagstiftningens
begränsning till immissioner ej leder till att de föroreningskällor
som kan nås genom lagstiftningen drabbas av ett ansvar som inte står
i rimligt förhållande till deras andel i totalt förekommande störningar.
Det påpekas, att en sådan snedbelastning kan uppkomma även inom den
grupp som omfattas av lagstiftningen därigenom att de många små föroreningskällorna
ofta är svåråtkomliga.

För egen del vill jag ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning om
lämpligheten att begränsa lagstiftningen till störningar som kan hänföras
till fast egendom. Även om man vid utformningen av lagstiftningen inte
bygger på immissionsbegreppet, sådant det hittills bestämts i praxis och
doktrin, och låter detta begrepp bestämma ramen för lagstiftningens tilllämpningsområde,
är begränsningen enligt min mening ändamålsenlig. Den
rimmar också med lagstiftningen på vattenvårdens område. Störningarna
från fast egendom utgör en enhetlig grupp som kan regleras genom inte
alltför omfattande bestämmelser. Det är också en grupp som svarar för
en betydande andel av samtliga förekommande störningar. Inte minst med
hänsyn till angelägenheten av att hindra olämplig lokalisering av företag är
det av vikt att en rättslig reglering av detta område sker snarast möjligt.
En särbehandling av störningar från fast egendom behöver inte hindra att
övriga luftförorenings- och bullerproblem angrips med framgång. Regler
om störningar från lös egendom har i många fall sin givna plats i särlagstiftning.
Så hör t. ex. bestämmelser om motorfordons konstruktion hemma i
trafiklagstiftningen. Fortsatt forskning kommer att öka möjligheterna att
spåra de farliga störningskällorna. Naturvårdsverket kommer att inom eller
utom verket ha tillgång till expertis på de områden som kan beröras. Det
finns därför enligt min mening ingen anledning befara att de fastighetsbundna
störningarna genom att bli föremål för särskild lagstiftning skall
drabbas av ett större ansvar än vad som skäligen bör vila på dem.

Också fasta trafikanläggningar är att hänföra till fast egendom. De sakkunnigas
förslag omfattar därför också störning som omgivningen utsätts
för genom buller, luftförorening o. d. från flygplatser, vägar och järnvägar.
Enligt förslaget kan den som drabbas av sådan störning föra talan
vid vattendomstol mot den som driver trafikanläggningen, t. ex. väghållaren
i fråga om allmänna vägar. Talan kan avse skadeersättning, skyddsåtgärder
eller begränsning av den störande verksamheten. Däremot anser de sakkunniga
inte att man på denna väg bör kunna utverka förbud mot driften
av en anläggning som tillkommit efter särskild prövning, t. ex. genom
fastställelse av arbetsplan enligt lagen om allmänna vägar. I sådant fall
bör enligt de sakkunnigas mening särskilt skäl anses föreligga att inte
meddela förbud även om olägenheterna har väsentlig betydelse för omgivningen.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Jag delar de sakkunnigas åsikt att den nya lagstiftningen i princip bör
omfatta också fasta trafikanläggningar. Hänsyn måste dock tas till att dessa
prövas i särskild ordning. Vid denna prövning beaktas även anläggningens
störande inverkan på omgivningen. Miljövårdsintresset bör därvid kunna
tillgodoses genom samråd på ett tidigt stadium. Med hänsyn härtill bör
tillståndsplikt enligt den nya lagen inte krävas. Inte heller bör man kunna
utverka förbud mot att anläggningen utnyttjas för avsett ändamål.
Däremot bör ingripande kunna ske i form av åläggande om skäliga skyddsåtgärder
eller inskränkningar i den störande verksamheten på samma
sätt som i fråga om andra anläggningar. Möjlighet att söka tillstånd
bör stå öppen även när det gäller trafikanläggningar. Enskild sakägare bör
alltid ha möjlighet att föra talan om ersättning.

Även i andra fall när fast egendoms omgivningsstörande användning är
underkastad särskild reglering har de sakkunniga följt det mönster som
föreslagits i fråga om vägar o. d. Den nya lagstiftningen skall alltså vara i
princip tillämplig vid sidan av speciallagstiftningen med bara det undantaget
att tillstånd som meddelats enligt den senare skall anses hindra ett
ingripande med förbud enligt de nya reglerna. En viktig typ av anläggningar
som på detta sätt skulle bli underkastad både speciallagstiftning och den
allmänna immissionslagstiftningen är atomanläggningar. Enligt atomenergilagen
får sådan anläggning inte uppföras eller drivas utan tillstånd av Kungl.
Maj :t, som också fastställer erforderliga villkor för anläggningen.

De sakkunnigas förslag i fråga om atomanläggningar har kritiserats av
flera remissinstanser, bl. a. sådana som har anknytning till atomenergiområdet.
Sålunda anser t. ex. delegationen för atomenergifrågor att speciallagstiftningen
bör vara uteslutande tillämplig och att den nya lagstiftningen
alltså inte skall omfatta atomanläggningarnas inverkan från strålningssynpunkt.
Däremot har delegationen ingen invändning mot att den nya lagstiftningen
får gälla i fråga om dessa anläggningars omgivningsstörande verkningar
i övrigt, t. ex. beträffande utsläpp av kylvatten.

Den prövning som atomanläggningar underkastas hos Kungl. Maj:t är
mycket ingående. Både strålskydds- och naturvårdsmyndigheter kopplas in.
Vid det här laget väl beprövade internationella säkerhetsnormer tillämpas.
De är utformade så att några strålningsrisker över huvud inte skall uppkomma.
Jag ansluter mig därför till den uppfattning som kommit fram i remissyttrandena.
Också enligt min mening bör de strålningsproblem som
sammanhänger med atomanläggningar angripas med stöd av den särskilda
lagstiftning som gäller på området. Jag anser emellertid att man bör gå ett
steg längre. Remissinstanserna har bara uppehållit sig vid de anläggningar
som faller under atomenergilagen. Jag anser att undantag från den nya lagens
tillämpningsområde bör göras för alla anläggningar och all verksamhet
som är underkastade specialreglering från strålskyddssynpunkt. Förutom i
atomenergilagen finns sådan reglering i strålskyddslagen. Och i fråga om er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 187

sättning för bl. a. strålningsskador gäller särskilda regler i atomansvarighetslagen.

Motsvarande förhållande gäller i fråga om elektriska anläggningar. Särskilda
regler finns i 1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om sådana
anläggningar. Så långt specialregleringen på detta område sträcker sig bör
enligt min mening de anläggningar som 1902 års lag omfattar falla utanför
den nya lagstiftningen.

Jag vill understryka att om anläggning, som är undantagen från den nya
lagen, har störningsverkan också i annat avseende än den särskilda lagstiftningen
täcker blir den nya lagen tillämplig i detta avseende. Som exempel
kan nämnas utsläpp av uppvärmt kylvatten från atomanläggning. Från
strålningssynpunkt bör sådant utsläpp prövas i koncessionsärendet hos
Kungl. Maj :t. Beträffande andra störningsrisker däremot bör utsläppet prövas
enligt den nya lagstiftningen.

I det följande kommer jag att närmare behandla de olika typer av störningar
som den nya lagstiftningen skall omfatta. Jag vill emellertid redan nu
ta upp till diskussion en av dessa störningar, nämligen bullret. Bullerstörningen
är av väsentlig betydelse för avgränsningen av lagens tillämpningsområde,
eftersom den kan härröra från så många olika källor och kan angripas
med stöd av specialregler på skilda områden.

En grundläggande utgångspunkt för de sakkunnigas förslag har varit att
få till stånd en helhetsbedömning av företag som orsakar störning i flera
olika hänseenden, t. ex. genom vattenförorening, luftförorening och buller.
Enligt min mening är denna utgångspunkt beaktansvärd. För att åstadkomma
en helhetsbedömning är det motiverat att låta lagen omfatta så många
störningsformer som möjligt, också bullret. På industriområdet blir det visserligen
ovanligare att anläggningar bullrar så att omgivningen störs i mera
betydande utsträckning. I samma mån som industribullret motverkas i arbetarskyddets
intresse minskar också störningen utåt. Undersökningar visar
dock att många störs av buller från industri- och andra anläggningar.

Av ojämförligt större betydelse är det buller som härrör från flygtrafiken
och från trafiken på vägar och gator. En viss begränsning i lagens tillämpning
på detta område följer av att lagen som jag nyss nämnde avser störning
från fast egendom. Problemet måste därför också angripas från andra
utgångspunkter. Därom vill jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
anföra följande.

På sikt måste man i fråga om trafikbullret söka en lösning främst genom
en sådan konstruktion av fordonen att onödigt buller förebyggs. Inom
Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa har man sedan
lång tid arbetat för att i fråga om fordon i vägtrafik få till stånd en samordning
av åtgärder i skilda länder. Internationell enhetlighet i denna fråga
är uppenbart av stor betydelse. När det gäller metoderna för bullermätningen
har arbetet redan givit sådant resultat att en svensk standard för mätningen

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

har kunnat fastställas. Även i den mer svårlösta frågan om tillåtna bullergränser
för olika slag av fordon har man emellertid enligt vad som upplysts
under den allra senaste tiden kommit så långt att tillräckligt underlag torde
föreligga för nya bestämmelser som kan tillämpas i vart fall vid typ- och
registreringsbesiktning men som också övervägs bli gällande vid flygande
inspektion.

Betydande förbättringar bör också kunna nås genom trafikreglerande åtgärder.
Lokala trafikföreskrifter om exempelvis hastighetsbegränsning eller
förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga områden bör införas
i större omfattning än hittills. Där det är påkallat bör hälsovårdsnämnden
göra framställning till länsstyrelse eller trafiknämnd om sådana lokala
trafikföreskrifter. Som jag senare återkommer till föreslår jag sådan ändring
i hälsovårdsstadgan, att åtgärder mot buller uttryckligen tas upp bland
de uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämnden.

I det immissionsbegrepp som man hittills arbetat med i praxis och
doktrin ligger som jag nyss nämnde också ett krav på att det skall röra
sig om varaktiga störningar. I den juridiska litteraturen har framhållits, att
det ofta just är varaktigheten som motiverar en särbehandling lagtekniskt
av immissionerna. Varaktigheten anses medföra en särskilt hög grad av
farlighet och skapa förutsättning för användning av sanktionsformen förbud.
Till varaktigheten knyter sig också en viss beräknelighet, som får stor
betydelse för skadeståndsfrågan.

Lagberedningen uppställde i sina förslag till immissionsregler inte något
krav på varaktighet utan nöjde sig med att i motiven ange, att immissionerna
regelmässigt har en varaktig karaktär. De sakkunniga anser att varaktighetsrekvisitet
är av så väsentlig betydelse att det bör komma till direkt uttryck
i lagtexten. Enligt de sakkunnigas mening torde det i allmänhet inte
innebära någon svårighet att bedöma, om en störning kan anses varaktig
eller ej. De anordningar som vidtas för den störande användningen lämnar
oftast klart besked på den punkten. Det kan emellertid uppstå tveksamma
fall, och rättstillämpningen bör här få en viss frihet i bedömningen.

Flera remissinstanser ifrågasätter om varaktighetsrekvisitet bör anges i
lagtexten. Några menar, att lagen bör göras tillämplig även på tillfälliga
störningar och framhåller att det är naturligt att även sådana störningar
motarbetas. Det påpekas att även sådana störningar i vissa fall kan ha en
hög grad av farlighet. Man framhåller bl. a. svårigheten att med de sakkunnigas
uppläggning avgränsa de fall, i vilka strikt ansvar blir gällande. Andra
menar att lagens bestämmelser bör göras tillämpliga på störande verksamhet
som ej är av endast tillfällig beskaffenhet. Vissa remissinstanser uttrycker
däremot sin tillfredsställelse med att de sakkunniga infört rekvisitet
varaktighet i lagen.

Begreppet varaktighet för närmast tanken till företeelser som är fortlö -

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

pande under längre tid. Av de sakkunnigas motivering framgår emellertid
att de avsett också störningar som är kortvariga men som återkommer. Enligt
min mening är varaktigheten ett alltför elastiskt och mångtydigt begrepp
för att vara lämpat som bestämning av lagens tillämpningsområde.
Besvärliga gränsdragningsproblem kan uppkomma. I likhet med några remissinstanser
vill jag dessutom ifrågasätta om inte lagen sakligt sett
får en för snäv begränsning i vissa fall genom varaktighetskravet. Jag vill
också nämna att reglerna på vattenvårdens område inte är begränsade på
det sätt som de sakkunniga föreslår. Någon ändring i det avseendet åsyftar
jag inte med integreringen av vattenvårds- och immissionslagstiftningen.

Jag är å andra sidan inte beredd att som vissa remissinstanser förordar
slopa varje begränsning och låta de nya reglerna omfatta också helt
tillfälliga störningar. En sådan uppläggning skulle skapa andra gränsdragningsproblem,
särskilt på ersättningssidan. Också rena vådahändelser av engångskaraktär
skulle komma att falla under lagen.

Bl. a. vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande föreslagit att lagen
görs tillämplig på störningar som ej är av endast tillfällig beskaffenhet.
Enligt min mening är detta en lämplig medelväg. Rena engångsföreteelser
lämnas härigenom utanför lagen samtidigt som denna får ett vidare tilllämpningsområde
och en klarare avgränsning än enligt de sakkunnigas förslag.

Genom att föreslå ett särskilt sakägarbegrepp vill de sakkunniga begränsa
lagstiftningens tillämpningsområde i ytterligare ett avseende. Som sakägare
på grund av immission räknas enligt förslaget ägare till fast egendom, som
kan utsättas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt i den mån hans rätt berörs. En storim -mission kan ju medföra skada för en mycket vid och obestämd krets av
människor. Det bör enligt de sakkunniga inte komma i fråga att var och en
som tillhör denna krets kan uppträda som sakägare och väcka talan i immissionsmål.
Liksom hittills bör krävas att vederbörande har viss rättslig
anknytning till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar.
Preciseringen av sakägarbegreppet har i förslaget kommit till direkt uttryck
i lagtexten.

Några remissinstanser framhåller som angeläget att en begränsning sker
av sakägarkretsen. Från flera håll riktas emellertid kritik mot förslaget i
denna del. Man framhåller, att det vanligtvis inte uttryckligen anges i lag
vem som är sakägare. Även en lag om immissioner bör utformas i överensstämmelse
härmed och alltså innehålla de materiella regler på vilka ett anspråk
kan grundas, vare sig det gäller skyddsåtgärder eller ersättning, och
lämna sakägarbegreppet fritt. Det anses vidare vara en riktig princip att
alla som drabbas av immissioner skall kunna åberopa immissionslagen, oavsett
om de har anknytning till fast egendom eller ej. Särskilt otillfredsstäl -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

lande anses det vara att endast vissa av de skadelidande skall komma i åtnjutande
av de ersättningsregler förslaget innehåller.

I den nu berörda frågan har jag den principiella inställningen att man om
möjligt bör undvika att i lagtexten uttryckligen ange vem som är att anse
som sakägare. Med de sakkunnigas uppläggning skulle en begränsad grupp
få en alltför gynnad ställning i förhållande till övriga som utsätts för olägenheter
genom störningarna. Vidare skulle svåra gränsdragningsproblem
uppstå, särskilt i ersättningsfrågor. Visserligen kan, som de sakkunniga har
påpekat, framför allt när det gäller luftföroreningar, som ofta sprids över
ett stort område, antalet personer som drabbas bli mycket stort. Med den
rättsliga behandling av dessa frågor som jag kommer att föreslå behöver
emellertid inte detta förhållande medföra några större olägenheter. Jag avstyrker
därför den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av sakägarbegreppet.

Den omständigheten att lagen inte kommer att innehålla någon uttrycklig
bestämning av sakägarbegreppet betyder inte att sakägarkretsen är utan
varje begränsning. Sålunda bör t. ex. intrång i allemansrätt inte grunda
talerätt. Kretsen av sakägare torde få bestämmas närmare i rättstillämpningen.
Därvid bör de principer som tillämpas inom vattenrättskipningen
kunna ge viss ledning.

Jag går nu över till frågan om i lagstiftningen på immissionsområdet de
civilrättsliga och offentligrättsliga reglerna bör behandlas i ett sammanhang.

Den allmänna utvecklingen, som yttrar sig i alltmer ökad industrialisering
och urbanisering och i kommunikationsapparatens fortlöpande utbyggnad,
har lett till att immissionsfrågorna kommit att bli viktiga samhällsproblem.
Det framstår alltmer som en samhällsuppgift att hindra att immissionerna
medför allmänna skadeverkningar av betydelse. Immissionssakkunniga
har också uttalat, att det i dagens läge inte är tillräckligt med enskilda
initiativ för att bekämpa immissionerna. Det krävs framför allt insatser
från det allmännas sida. Till skillnad från lagberedningen tar de sakkunniga
i sitt förslag därför upp både civilrättsliga och offentligrättsliga
regler. Reglerna har utformats så att de skall kunna tillgodose behovet av
en aktiv offentlig medverkan i arbetet med att förebygga och minska miljöstörningar
av olika slag. Jag syftar på reglerna om obligatorisk förprövning
av stora immissionsfall och bestämmelserna om fortlöpande offentlig tillsyn.
Tillsynen är enligt förslaget inte begränsad till de stora fallen.

Remissinstanserna ansluter sig överlag till de sakkunnigas grundtanke
att utforma lagförslagen så att de tillgodoser kravet på en aktiv offentlig
kontroll. BI. a. uttalas att de offentligrättsliga reglerna torde vara avgörande
för möjligheterna att på ett verkningsfullt och ekonomiskt godtagbart sätt
kunna lösa immissionsproblemen. Det system för den offentliga kontrollen

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

med obligatorisk förprövning och fortlöpande tillsyn som de sakkunniga
har föreslagit vinner också remissinstansernas gillande.

Från ett par håll framhålls att det bl. a. från systematisk synpunkt hade
varit av värde att ha de rent civilrättsliga reglerna samlade i jordabalkens
kapitel om grannelagsrätt. Det påpekas att problemen vid storimmissioner
är helt andra än vid en konflikt av mera alldagligt slag mellan grannar och
att det kan finnas skäl att undersöka möjligheten att till en särskild immissionslag
hänföra endast vad som har samband med skyddsåtgärder, förbud
och tillstånd samt att i övrigt i huvudsak genomföra lagberedningens
förslag.

Att i en och samma lag föra samman offentligrättsliga och civilrättsliga
regler är utan tvekan förenat med vissa avvägningsproblem, som möjligen
kan tala för en reglering var för sig av offentligrättsliga och civilrättsliga
frågor. Sambandet mellan de allmänna och de enskilda intressena när det
gäller att hindra eller minska skadliga verkningar av miljöstörande verksamhet
är emellertid så starkt att en reglering enligt min mening bör ske i
en gemensam lag.

Vad beträffar lagstiftningens utformning i övrigt vill jag framhålla att en
lagstiftning som skall tillämpas både i fråga om storimmissioner och små
enkla störningsfall och tillgodose enskilda och allmänna intressen av skiftande
slag och som dessutom skall behålla sin aktualitet i den snabba
utvecklingen inom forskning, teknik och ekonomi måste bli relativt allmänt
hållen. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, som också har stöd hos
remissinstanserna, att någon mer preciserad lagteknisk utformning än förslaget
upptar inte kan komma i fråga. Givetvis kommer det under sådana
förhållanden att bli utomordentligt viktigt hur reglerna tillämpas. De anvisningar
som de sakkunniga lämnar för den praktiska tillämpningen torde
emellertid kunna bli till god vägledning för både myndigheter och enskilda.
Jag återkommer härtill vid behandlingen av tillåtlighetsreglernas utformning.

6.3 Tillståndsmyndighet

Prövningen av mål om vattenförorening ankommer f. n. på vattendomstolarna.
Den som vill släppa ut avloppsvatten i en recipient kan begära tillstånd
hos vattendomstolen. Vissa slag av fabriker och inrättningar får inte
utföras innan tillstånd lämnats. Frågor om vattenförorening kan också komma
under vattendomstols prövning genom stämningsansökan. Däremot kan
vattendomstol aldrig själv ta initiativ till prövning.

Immissionssalckunniga föreslår att vattendomstolarna görs till koncessionsmyndigheter
och i övrigt exklusivt behöriga domstolar också i mål om
luftförorening, buller och andra immissioner. För att få till stånd en helhetsbedömning
av företag som förorenar i mer än ett hänseende anser de

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sakkunniga att det är nödvändigt att välja samma system för immissionsmålen
som för vattenföroreningsmålen. En sådan helhetsbedömning är
önskvärd särskilt med hänsyn till det nära samband som råder mellan vatten-
och luftföroreningar. Vattendomstolarna är också enligt de sakkunniga
väl lämpade att handlägga immissionsfrågor med hänsyn till sammansättning,
erfarenhet av likartade problem och lämpliga jurisdiktionsområden.

Remissinstanserna ansluter sig i övervägande grad till de sakkunnigas
uppläggning och åberopar i huvudsak samma skäl som de sakkunniga har
anfört. Bl. a. betonar de fördelen av en samordnad prövning av vattenföroreningsmål
och immissionsmål. I de tillstyrkande remissyttrandena framhåller
man vidare att de sakkunnigas förslag stämmer väl överens med svensk
tradition på vattenlagstiftningens område och att det är ägnat att ge goda
rättssäkerhetsgarantier.

De remissinstanser som är kritiska mot förslaget framför dels erinringar
i fråga om förslagets praktiska och organisatoriska konsekvenser, dels
invändningar av mera principiell natur. I flera remissvar görs gällande att
vattendomstolarna i sin nuvarande sammansättning inte kan anses tillräckligt
rustade för att verka som miljövårdsdomstolar. Från andra håll framhålls
den nuvarande splittringen på olika specialdomstolar av frågor inom
ämnesområden som ligger nära immissionsområdet. Man framför önskemål
om att få till stånd en domstol med kompetens att pröva frågor om fastighetsbildning,
vattenförorening, immissioner och expropriation. Bl. a. föreslås
en sammanslagning av vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna.
Anmärkningar riktas också mot att vattendomstolarnas
kompetensområde inte blir klart avgränsat med den utformning
förslaget har fått. Sålunda framhålls att valet av domstol i det enskilda fallet
kan bli beroende på tolkningen av immissionsbegreppet och att ett yrkande
om ersättning för skada genom störning från grannfastighet kan tas upp
antingen av vattendomstol eller allmän domstol beroende på vilken grund
som åberopas.

Från principiell synpunkt invänder de kritiska remissinstanserna att koncessionsärenden
är typiska förvaltningsärenden, som endast undantagsvis
bör ankomma på domstol. Domstolskommittén framhåller att de avvägningsfrågor
som den koncessionsprövande myndigheten ställs inför ofta är
sådana att deras bedömning på sikt måste påverka hela samhällsutvecklingen.
Man sätter i fråga om vattendomstolarna har den vida överblick över
olika planeringsområden som är önskvärd hos den beslutande myndigheten.
Som koncessionsmyndighet föreslås i stället länsstyrelserna eller naturvårdsverket.
Skulle sambandet mellan vattenfrågorna och immissionsfrågorna
anses så starkt att gemensamma handläggningsformer är nödvändiga
anvisas möjligheten att flytta över handläggningen av tillståndsärenden på
vattenvårdens område helt till administrativ myndighet. Flera remissinstan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 193

ser förordar en administrativ koncessionsprövning men är beredda att godta
den föreslagna anordningen som ett provisorium.

I sin utredning om tillståndsprövningen i immissions- och vattenföroreningsärenden
går naturvårdsverket på en helt annan linje än immissionssakkunniga.
Naturvårdsverket förordar att prövningen läggs på verket. Till stöd
härför åberopar verket flera skäl. För det första anser verket att den avvägning
som i ärenden av denna art skall ske mellan ett företags nytta och
olägenheter inte är av judiciell art utan måste grundas på allmänna ekonomiska
och tekniska bedömanden. Domstolarnas naturliga funktion är att
fastställa vad som är rätt. På förvaltningen däremot ankommer att aktivt
förverkliga statens uppgifter och ändamål. När miljövårdsverksamheten nu
skall intensifieras anser naturvårdsverket det därför uppenbart att tyngdpunkten
i verksamheten bör ligga hos administrativ myndighet. Prövningen
av sakägarintressen, närmast skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsättningen
ankomma på domstol. Naturvårdsverket framhåller att visst dubbelarbete
och vissa gränsdragningsproblem kan uppkomma genom att tillstånds-
och ersättningsfrågorna skiljs åt och genom att prövningen av vattenbyggnadsfrågor
ligger kvar hos vattendomstolarna. Verket menar dock
att dessa problem är av mindre omfattning.

Som ytterligare skäl för sitt förslag nämner naturvårdsverket att verket
skall svara för översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna
miljövårdsarbetet inom olika län osv. Härigenom får verket överblick över
alla förhållanden som inverkar på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser
man bäst syftet med enhetlighet i tillståndsgivningen, om huvuddelen av
ärendena avgörs av en instans. Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad
expertis på naturvårds-, luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom
tillgodoser verket bättre än vattendomstolarna kravet på att den prövande
myndigheten kan anlägga en helhetssyn på de frågor som kommer upp till
bedömning i tillståndsärendena. önskemålet om helhetsbedömning av en
anläggning som vållar olägenhet och störningar från flera synpunkter är
därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att tillgodose om verket blir
tillståndsgivande myndighet. Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyndighet
bör enligt förslaget vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj :ts
avgörande.

För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket att en särskild
koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en
jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för
uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsakligen
hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt
ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av verkets
styrelse.

Förslaget innebär att ärenden kommer under koncessionsnämndens prövning
antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljö 7

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

194

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

farlig verksamhet eller på initiativ av någon eller några av verkets byråer.
En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med absolut och
fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell. Dispensprövningen
vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket självt med
möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessionsnämnden om
dispens ej ges.

En minoritet inom naturvårdsverkets styrelse anser att den föreliggande
utredningen inte ger tillräckligt underlag för en allsidig bedömning av frågan.
Enligt minoriteten kräver rättssäkerheten att prövningen förläggs till
ett i förhållande till verket fristående organ. Minoriteten kan inte tillstyrka
förslaget.

Av de remissinstanser som har yttrat sig över naturvårdsverkets förslag
uttalar sig omkring en tredjedel klart för tillståndsprövning i administrativ
ordning. Hit hör bl. a. socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, lantmäteristyrelsen,
fiskeristyrelsen, domstolskommittén, flera länsstyrelser,
LO och kommunaltekniska föreningen. Bara en mindre del av denna grupp
ansluter sig dock till det konkreta förslag som naturvårdsverket har lagt
fram. De övriga förordar en mera självständig ställning för koncessionsnämnden
eller en från andra myndigheter helt fristående nämnd. Också
andra lösningar — bl. a. att lägga prövningen hos länsstyrelserna — förs
fram.

Flera andra remissinstanser kan föras samman till en grupp som i princip
är positiv till en administrativ prövning men som menar att frågan i
dess helhet eller vissa delproblem behöver utredas ytterligare. De flesta i
denna grupp — bl. a. flera länsstyrelser och Länsingenjörers förening —
föredrar länsstyrelserna som koncessionsmyndigheter.

Några remissinstanser anför skäl både för domstolsprövning och för
administrativ prövning och kommer fram till att skälen för det ena eller
andra alternativet väger över. Lantbruksstyrelsen stannar sålunda för
administrativ prövning medan statskontoret menar att det saknas skäl
att gå från immissionssakkunnigas förslag. Också för kommerskollegium
och kommunförbunden väger domstolslinjen över. Kammarkollegiet finner
skäl tala för båda linjerna men anser att frågan bör utredas vidare. Ytterligare
utredning önskar också planverket som dock framhåller att verket
inte har några avgörande betänkligheter mot administrativ prövning. Häradshövdinge-
och stadsdomarföreningen uttalar att det saknas tillräckligt underlag
för att överväga en administrativ lösning.

Helt avvisande till att lägga prövningen på administrativ myndighet över
huvud taget är bara några få remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen.
En större grupp, närmare en fjärdedel av samtliga, avstyrker naturvårdsverkets
förslag utan att gå in på eller ta ställning till andra administrativa
lösningar. I allmänhet utmynnar dessa yttranden i ett förord för vattendomstolarna.
Så är fallet beträffande t. ex. advokatsamfundet och För -

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

eningen för vattenhygien. Industriförbundet och SAF avstyrker också att
tillståndsprövningen förläggs till naturvårdsverket eller något organ som
är knutet till verket och förordar i stället vattendomstolarna. I andra hand
förklarar de dock att de inte motsätter sig att prövningen anförtros en
administrativ instans som är fullt fristående från verket.

Enligt min mening ger immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets
utredningar och yttrandena över dem tillräckligt underlag för att man nu
skall kunna ta ställning både till frågan huruvida tillståndsprövningen bör
ligga hos domstol eller administrativ myndighet och till frågan om organisation
och förfarande vid en administrativ prövning. Flera av de remissinstanser
som förordat ytterligare utredning avser att härigenom få belyst hur ett
system med länsstyrelserna som tillståndsmyndigheter bör utformas. Som
jag närmare utvecklar i fortsättningen anser jag emellertid att ett sådant
system inte bör komma i fråga. Det saknas därför anledning att undersöka
länsstyrelsealternativet närmare. Inte heller i övrigt tror jag att ytterligare
utredning av organisationsfrågan kan tillföra lagstiftningsärendet några
nya väsentliga synpunkter. En ny utredning skulle dessutom avsevärt fördröja
genomförandet av denna synnerligen angelägna lagstiftning.

I det följande skall jag närmare utveckla min syn på frågan om administrativ
prövning eller domstolsprövning.

Till en början vill jag i likhet med immissionssakkunniga slå fast att det
är nästan nödvändigt att ha en gemensam prövningsordning för ärenden
om vattenförorening och ärenden om andra miljöstörningar från fast egendom.
Härför talar framför allt det tekniska sambandet mellan vatten- och
luftföroreningar från samma källa. Men också i övrigt talar starka skäl
för en helhetsbedömning av företag som stör i flera hänseenden. Det i
några remissyttranden framförda förslaget om en uppdelning så att vattenföroreningsfrågor
skulle ligga kvar på vattendomstolarna och övriga störningsfall
läggas på administrativ myndighet kan jag därför inte biträda.

Jag kan hålla med de remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen, som
framhåller att vårt rättssystem inte har någon helt bestämd skiljelinje mellan
förvaltande och dömande verksamhet och att också vattendomstolarna
till viss del har uppgifter av förvaltningskaraktär. Men det är dock i regel
en väsentlig skillnad mellan vad som hänförs till förvaltande myndigheters
område och vad som är rättskipning. Det som typiskt sett utmärker förvaltningsfrågor
är att avgörandena grundas på lämplighetsawägningar, t. ex.
av ekonomisk, teknisk och social natur. Ett tillstånd att utföra en anläggning
eller en åtgärd som kan medföra vattenförorening eller annan störning
för omgivningen måste föregås av en avvägning av denna art. Ett sådant
tillstånd kan ha verkningar inom många samhällsområden. Det kan sålunda
beröra hälsovård, naturvård, sysselsättning och sociala förhållanden, näringsutveckling,
samhällsbyggande osv.

Enligt min mening kan man emellertid inte lösa organisationsfrågan

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tillfredsställande bara utifrån teoretiska överväganden huruvida de frågor
som myndigheten skall handlägga till sin natur är administrativa eller
avser rättskipning. Problemet är i första hand av rent praktisk art. Det
gäller att finna en lösning som gör att tillståndsprövningen blir ett led i
en effektiv och samhällsgagnande miljövårdspolitilc, att avgörandena kan
träffas snabbt och smidigt och med sakkunnigt beaktande av den mångfald
samhällsintressen som berörs samt att tillämpningen blir enhetlig och
konsekvent. Samtidigt måste skäliga krav på rättssäkerhet tillgodoses.

Med de arbetsuppgifter som här kommer i fråga tillgodoser ett förfarande
i administrativ ordning bättre än domstolsförfarandet önskemålen om effektivitet,
snabbhet och smidighet. Överläggningar med sökanden och andra
parter kan ske i fria former. Samråd med andra myndigheter kan ordnas
på ett enkelt och smidigt sätt. Mera bagatellartade ärenden kan klaras av
utan den onödiga tidsutdräkt som ibland följer med det omständligare domstolsförfarandet.

Som jag redan har nämnt rör tillståndsprövningen i vattenvårds- och immissionsfrågor
många olika samhällsintressen. För en uttömmande behandling
krävs därför samverkan mellan experter på en råd skilda områden.
Detta gäller inte bara vid tillåtlighetsbedömningen. Också för att utforma
villkoren för en anläggning krävs ofta undersökningar och bedömningar i
fråga om processteknik, avloppsförhållanden, recipienters beskaffenhet, reningsteknik,
intressen av olika slag som kan skadas osv. Även företagsekonomiska
och allmänt ekonomiska överväganden kan bli aktuella.

Sammanfattningsvis anser jag mig kunna konstatera att övervägande
skäl otvetydigt talar för en administrativ prövning av ärendena. Innan jag
tar ställning i frågan vill jag emellertid ta upp de invändningar som flera
remissinstanser, bl. a. vattenöver domstolen, framställt mot tanken att flytta
över prövningen av vattenföroreningsfrågor från domstol till administrativt
organ. En vanlig invändning är att vissa nackdelar uppkommer genom
att prövningen av tillståndsfrågor och ersättningsfrågor skils åt. Uppdelningen
medför att den tid som prövningen kräver förlängs och att det
blir dubbelarbete för parter och myndigheter genom att utredning skall
presteras inför olika organ. I något fall anser man t. o. m. att det är omöjligt
skilja frågorna åt, eftersom tillåtlighetsprövningen bygger på en avvägning
mellan nytta och skada och man därför måste klarlägga hela skadesidan
också i tillåtlighetsdelen.

Dessa uttalanden, särskilt det sistnämnda, innehåller enligt min mening
betydande överdrifter och ger en inte helt rättvisande bild av hur vattendomstolarnas
handläggning av avloppsmål verkligen går till. Det kan därför
vara skäl att stanna något vid denna fråga. Som immissionssakkunniga har
framhållit avviker vattenföroreningsmålen från övriga vattenmål bl. a. däri
att prövningen av ersättningsfrågor i regel är frikopplad från tillståndsprövningen.
I tillståndsmålet kan visserligen de som menar sig komma att lida

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

skada av företaget framställa ersättningsanspråk om de så vill. Men det ligger
i vattendomstolens hand att avgöra om det är lämpligt att ta upp sådana
anspråk till prövning. Det har i lagstiftningens förarbeten klart förutsatts
att ersättningsfrågor mera sällan skall behandlas inom ramen för ansökningsmål.
Man har räknat med att sakägarna i regel skall hänvisas att i efterhand
väcka talan genom stämning, sedan man fått erfarenhet av företagets
verkningar. Immissionssakkunnigas utredning om avloppsmålens handläggning
visar att domstolspraxis följer de riktlinjer som förarbetena anger. De
sakkunniga konstaterar sålunda att ersättningsyrkanden framställs bara i
ungefär vart fjärde ansökningsmål om vattenförorening. I en mycket stor
del av dessa fall blir det ändå ingen prövning i samband med tillåtlighetsbedömningen.
Sakägarna hänvisas i stället att senare framställa sina anspråk
efter stämning eller också uppskjuter domstolen prövningen med stöd
av vattenlagens deldomsregler i 11 kap. 66 §. Immissionssakkunniga har för
övrigt satt i fråga om sistnämnda förfarande är riktigt. De sakkunniga synes
närmast luta åt att vattendomstolen skall anvisa stämningsvägen i alla
de fall då anspråket inte kan bedömas omedelbart.

Vad jag nu har anfört visar att det inte finns något sådant samband mellan
tillstånds- och ersättningsfrågor i vattenföroreningsmål som utgör ett
avgörande hinder mot att skilja prövningen av dessa frågor åt. Ett särskiljande
behöver inte heller innebära någon ökad risk för dubbelarbete. Visserligen
måste den tillståndsgivande myndigheten — både med nuvarande förfarande
och med det föreslagna — skaffa sig en bild också av skadornas
omfattning och art. Men härför krävs ingen detaljerad kartläggning av skadesidan.
Det räcker med en mera överslagsmässig beräkning. Det är för övrigt
inget som hindrar att den utredning om skadorna av företaget som
läggs fram vid tillståndsprövningen utnyttjas av part som material också
i ersättningsmålet.

En mera vägande invändning är att det ofta förekommer frågor om byggande
i vatten och om tvångsrätt till mark i samband med avloppsföretag
och att det blir svårigheter om behandlingen av dessa frågor skils ut från
prövningen av frågan om tillstånd i föroreningsdelen. Åtskilliga exempel på
sådana fall nämns. Till byggande i vatten hör sålunda intag av fabrikationsoch
kylvatten samt reglering av recipientens vattenföring och rensningar
eller andra ingrepp i vattenförhållandena för att motverka olägenheter av
föroreningen. Utläggning av ledningar i vatten är också att bedöma som
vaitenbyggnadsföretag samtidigt som åtgärden är ett led i avloppsföretaget.
Vidare kan frågor om tvångsrätt till mark för reningsanläggningar och ledningar
aktualiseras. Också sådana frågor hör under vattendomstolens
prövning.

Enligt min mening behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma
om vattenförorenings- och vattenbyggnadsfrågor behandlas i olika ordning.
Att i praktiken avgöra till vilken kategori olika frågor hör kan knappast

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

vålla några svårigheter. Däremot kan det för parterna te sig mer omständligt
att behöva vända sig till två prövningsorgan i frågor som nu handläggs
av en och samma instans. Jag anser dock att man inte hör överdriva denna
olägenhet. När vattenbyggnadsfragor som kräver domstolsprövning är kopplade
samman med föroreningsfrågor är vattenbyggnadsfrågorna vanligen
av sekundär betydelse. Det är bara undantagsvis som ett avloppsföretag är
helt beroende av möjligheterna att reglera vattenavrinningen eller göra andra
ingrepp i recipienten. Också frågan om intag av fabrikationsvatten o. d.
är i regel av underordnad betydelse i förhållande till avloppsfrågan. Motsvarande
gäller beträffande tvångsrätt till mark.

I lilken ordning frågorna skall prövas, om man skiljer avlopps- och byggnadsdelen
åt, blir i första band beroende på sökandens egna dispositioner.
Eftersom avloppsfrågan i regel är den dominerande är det naturligt att ansökan
först görs i den delen. Men för att vinna tid kan det ibland vara
lämpligt att ansökningarna görs i stort sett samtidigt så att handläggningen
kan löpa parallellt i föroreningsdelen och byggnadsdelen. Bara i undantagsfall
torde läget vara så tillspetsat att avloppsfrågans lösning helt betingas av
möjligheterna att t. ex. reglera vattenavrinningen. I sådana fall kan det vara
lämpligt att prövningsmyndigheterna samråder om en ändamålsenlig handläggningsordning.

Ett fall som är besläktat med det som jag nu har berört är att en ansökan
om tillstånd till avloppsutsläpp konkurrerar med ansökan om tillstånd till
vattenbyggnadsföretag. Jag tänker närmast på den situationen att en kommun
eller en företagare begär att få släppa ut avloppsvatten i en sjö samtidigt
som en annan kommun eller företagare ansöker om tillstånd att leda
bort vatten från sjön för att använda det för vattenförsörjning. Sådana konkuriensfall
skall enligt gällande ordning i första hand lösas så att de stridiga
intressena jämkas samman (2 kap. 38 § andra stycket vattenlagen).
En sammanjämkning bör vara möjlig också om prövningen av avloppsfrågan
och prövningen av vattentäktsfrågan skiljs åt. Den normala gången bör
då vara att den myndighet som har att pröva avloppsfrågan först bedömer
denna med beaktande av vattentäktsintresset och att målet hos vattendomstolen
vilar tills denna prövning är klar. Jag utgår från att den administrativa
myndigheten, som har friare händer än en vattendomstol att förhandla
med parterna, i regel skall kunna jämka samman intressena förhandlingsvägen.
Det ligger i de båda sökandenas eget intresse att medverka till eu
samförståndslösning. De bör därför själva ta kontakt med de miljövårdande
myndigheterna på ett så tidigt stadium som möjligt.

Jag räknar alltså med att uppdelningen på administrativ prövning och
vattendomstolsprövning inte skall medföra några väsentliga problem. Det
torde f. ö. bli anledning att ta upp de samordningsfrågor som jag nu har
berört till förnyat övervägande i samband med den översyn av vattenlagen
som jag avser att föreslå. En viktig uppgift för den nya utredningen bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 199

nämligen bli att se över formerna för prövningen av vattenbyggnadsföretag.

De överväganden som jag nu har redovisat leder enligt min mening till
att tillståndsprövningen enligt den nya lagen bör ske i administrativ ordning.
En allsidig bedömning av det slag som jag tidigare har angivit och en
önskvärd enhetlighet i besluten synes bäst kunna erhållas om prövningen
av ärendena läggs på ett centralt organ.

Kravet på allsidig överblick och helhetssyn är ett starkt skäl för en lösning
av organisationsfrågan efter de linjer som naturvårdsverket förordat
i sin organisationsutredning. Naturvårdsverket förfogar över huvuddelen av
den expertis som behövs vid prövningen. I den mån utomstående sakkunskap
behöver medverka — t. ex. inom det meteorologiska eller hydrologiska
området — kan samråd åstadkommas i smidiga former. För en lösning enligt
naturvårdsverkets förslag talar vidare att tillståndsprövningen kan sättas
in som ett led i en målmedveten central miljövårdspolitik.

Många remissinstanser, även sådana som inte har något emot administrativ
prövning i princip, invänder emellertid mot naturvårdsverkets förslag
att verket skulle få en olämplig dubbelställning som dels rådgivande,
förhandlande och övervakande organ, dels beslutande organ. I vissa fall
hävdar man att en sådan dubbelställning strider mot vedertagen rättsuppfattning
och är oförenlig med rättssäkerhetens krav. Andra menar att det
finns risk för att verkets funktion som beslutsorgan kan hämma verkets
möjligheter att kraftfullt hävda naturvårdens intressen. Det finns vidare
de som befarar att företagares, kommuners och sakägares tilltro till avgörandenas
objektivitet och rättvisa minskar om verket är företrädare för ett
av de intressen som prövningen omfattar. Industrins representanter men
också andra remissinstanser framhåller risken för att det förtroendefulla
och öppna samarbete som hittills förekommit mellan industrin och de vattenvårdande
myndigheterna kan gå förlorat om verket också skall ha beslutsfunktioner.

Även om kritiken innehåller åtskilliga överdrifter anser jag dock att det
finns ett visst fog för invändningarna. Om tillståndsprövningen skulle handhas
av en särskild koncessionsnämnd inom naturvårdsverket på sätt verket
föreslagit, skulle verket få ett avgörande inflytande på tillståndsbesluten.
Detta skulle kunna uppfattas så av dem som företräder mot naturvården
stridande intressen att dessa inte blir helt objektivt bedömda vid prövningen
av kontroversiella frågor. En mindre förtroendefull inställning till naturvårdsverket
från industrins och kommuners sida kan återverka ogynnsamt
på det goda samarbete som är en förutsättning för en effektiv miljövård.
Det är också klart att ett system med fakultativ koncessionsplikt med
naturvårdsverket som dispensgivare svårligen går att förena med att verket
samtidigt skall vara tillståndsmyndighet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att redan den ordning som immis -

200

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

sionssakkunniga har föreslagit innebär att prövningen i mycket stor utsträckning
ligger i administrativ myndighets hand. Den utan tvekan största
gruppen av koncessionspliktiga företag utgörs nämligen av sådana som enligt
förslaget är underkastade fakultativ koncessionsplikt. Avsikten är att
domstol i regel inte skall behöva pröva tillståndsfrågan i dessa fall. I stället
skall ett dispensbeslut kunna meddelas av naturvårdsverket. Ett sådant beslut
skall förknippas med villkor om skyddsåtgärder och andra föreskrifter
i störningsförebyggande syfte. Beslutet måste föregås av en prövning av det
enskilda fallet men de sakkunniga har lämnat formerna för denna prövning
i huvudsak oreglerade. De sakkunnigas förslag i fråga om fakultativ
koncessionsplikt har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena, även av
dem som uttalar sig för domstolsprövning av tillståndsfrågorna. Några remissinstanser
har t. o. m. förordat att man bygger ut systemet med fakultativ
koncessionsplikt.

Enligt min mening kan man på ett tillfredsställande sätt tillgodose de
krav som jag inledningsvis uppställde på utformningen av koncessionsprövningen
om man dels bygger ut systemet med fakultativ koncessionsplikt,
dels skapar en koncessionsnämnd med en helt fristående ställning. Genom
att föreskriva koncessionsplikt i stor omfattning men samtidigt ge naturvårdsverket
befogenhet att inom hela det koncessionspliktiga området meddela
dispens från skyldigheten att söka koncession och befogenhet att fastställa
villkor om skyddsåtgärder o. d. i dispensbeslutet skapar man ett smidigt,
snabbt och av formregler obundet prövningsförfarande. Om naturvårdsverket
inte anser sig kunna meddela dispens eller om sökanden inte godtar
de villkor som verket uppställer, bör sökanden kunna hänskjuta tillståndsfrågan
till koncessionsnämnden. Denna får i ett sådant system närmast
karaktär av opartiskt skiljeorgan. Möjlighet bör dessutom finnas att söka
tillstånd direkt hos nämnden, oavsett om koncessionsplikt föreligger eller
inte. Med den lösning av organisationsfrågan som jag förordar blir naturvårdsverkets
dispensprövning ett så centralt och viktigt led i koncessionssystemet
att den bör komma till uttryck i lagtexten.

Vad jag har anfört till förmån för en centraliserad administrativ prövning
betyder inte att jag undervärderar de skäl som har åberopats för att göra
länsstyrelserna till koncessionsmyndigheter. Men jag menar att den riktiga
lösningen här är att länsstyrelserna kopplas in efterhand som deras resurser
ökar. Detta kan åstadkommas genom att man i den nya lagen inför en
möjlighet att i viss utsträckning delegera prövningsbefogenheten till länsstyrelserna.
Detta bör gälla i fråga om både dispensprövningen och tillståndsprövningen.

Den fristående och i viss mån domstolsliknande ställning som koncessionsnämnden
enligt mitt förslag bör ha innebär att särskilda krav måste
ställas på nämndens sammansättning. Nämnden bör inrymma bl. a. högt
kvalificerad juridisk sakkunskap. Detta krav kan enligt min mening tillgodo -

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ses bäst om man som ordförande i nämnden har en lagfaren person med
långvarig domarerfarenliet. Härigenom markeras också nämndens opartiska
ställning. Nämndens arbetsbelastning kommer utan tvivel att under överskådlig
tid bli så stor att ordföranden måste vara fast knuten till nämnden.

Med det regelmässiga dispensförfarande som jag föreslår är det sannolikt
att koncessionsnämnden i huvudsak kommer att handlägga starkt kontroversiella
och svårbedömda frågor om tillstånd och villkorsföreskrifter.
Nämnden kommer ofta att få ta ställning till motstridigt utredningsmaterial
av omfattande och invecklad beskaffenhet. Erfarenheten från vattendomstolarnas
verksamhet visar att prövningens tyngdpunkt kvantitativt
sett inte så mycket ligger i tillåtlighetsbedömningen. Den största arbetsinsatsen
faller vanligen på utformningen av allehanda villkor om reningsoch
andra skyddsåtgärder. Här spelar bl. a. kemiska och rent tekniska bedömningar
en stor roll. De skäl som jag nu har anfört leder till att också
en ledamot med framstående teknisk sakkunskap bör vara fast knuten till
koncessionsnämnden.

Det finns enligt min mening goda skäl för att åtminstone under det första
skedet av nämndens verksamhet till fasta ledamöter utse personer som
bär erfarenhet från vattendomstolsarbete. Även om man inte för över till
koncessionsnämnden mål som vattendomstol har börjat handlägga före
den nya lagens ikraftträdande kan man ändå räkna med att ärenden som
nämnden får till prövning ofta har samband med tidigare vattenmål. Särskilt
gäller detta i sådana fall när en äldre anläggning byggs ut eller ändras
på annat sätt i etapper som prövas efter hand som de aktualiseras. Vidare
kan nämnas fall när omprövning sker av villkor som vattendomstol har
fastställt. En avloppsfråga som nämnden har att bedöma kan ha samband
också med pågående eller avgjort mål om vattenbyggnadsföretag. Det bör
kunna gå lättare och smidigare för nämnden att ta sig an ärenden som sålunda
hänger samman med olika slags vattenmål, om nämnden har ledamöter
som är vana att handskas med de vanligen mycket vidlyftiga akterna
i sådana mål och som är förtrogna med vattendomstolarnas arbetsrutin.

Utöver de två fasta ledamöterna, dvs. ordföranden och den tekniske
ledamoten, bör nämnden ha ett par ledamöter utan fast anknytning men
med sakkunskap och erfarenhet från särskilda verksamhetsfält som nämndens
arbete berör. Eftersom nämndens uppgifter kommer att falla inom
verksamhetsområdet för naturvårdsverket är det sålunda naturligt att i
nämnden ha en ledamot med erfarenhet av frågor som hör till detta område.
Härigenom kan man tillföra nämnden t. ex. biologisk eller annan naturvetenskaplig
expertis om detta anses behövligt för prövningen i ett visst
fall. Men det bör också vara möjligt, särskilt vid prövningen av anläggningar
som utgör stora miljövårdsproblem eller av principiellt viktiga tillståndsfrågor
i övrigt, att naturvårdsverkets chef eller annan ledande tjänsteman
i verket deltar som ledamot i nämnden. Ett sådant direkt inflytande

7| Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

för naturvårdsverket kan vara ägnat att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken.

Man kan räkna med att den alldeles övervägande delen av de tillståndsfrågor
som koncessionsnämnden kommer att få ta befattning med avser
industriföretag eller kommunala anläggningar. Särskilt de industriella
föroreningsproblemen kan ofta vara svårbedömda. Enligt min mening bör
det därför vara en styrka för nämnden om i den ingår också en ledamot
med erfarenhet från industriell eller kommunal verksamhet. Min avsikt
är inte att ledamoten skall ses som en partsrepresentant. I likhet med
övriga ledamöter skall han i stället företräda särskild sakkunskap och
erfarenhet av värde för nämnden. Eftersom de industriella frågorna kan
antas dominera bör huvudregeln vara att ifrågavarande ledamot skall
ha erfarenhet av industriell verksamhet. Om ärendet huvudsakligen rör
kommunala frågor bör i stället en person med erfarenhet av kommunal
verksamhet ingå i nämnden. Det kan vara lämpligt att ordföranden får
befogenhet att med hänsyn till ärendets art bestämma vem av dessa två
som skall ta del i behandlingen av ett visst ärende.

I remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag förekommer
också uttalanden till förmån för en ännu vidare sammansättning
av koncessionsnämnden än den som jag nu har angett. Bl. a. anser några
att en företrädare för planverket bör ingå i nämnden. Enligt min mening
kan nämnden arbeta enklare och smidigare om antalet ledamöter är begränsat.
I den mån särskild sakkunskap behövs utöver den som nämnden
själv förfogar över kan utomstående expertis anlitas. Vad särskilt gäller
planintresset är det visserligen obestridligt att ett nära samband råder
mellan bebyggelseplaneringen och samhällets åtgärder för att främja
miljövården. Detta samband innebär dock inte att avgöranden som träffas
i miljövårdsfrågor också binder planmyndigheterna. Däremot finns det
behov av ett nära samråd mellan de myndigheter som verkar på miljövårdsområdet
och på planområdet. Jag återkommer närmare till denna fråga
i ett senare avsnitt. Eftersom koncessionsnämndens avgöranden inte binder
planmyndigheterna är det enligt min åsikt inte påkallat att företrädare för
planverket tar del i nämndens beslut. Det behov av samråd som jag nyss
har nämnt är däremot ett skäl att låta planverket följa ärendenas handläggning
i koncessionsnämnden. Detta kan ske genom att planverket får
rätt att ta del i nämndens överläggningar och att yttra sig där utan rätt att ta
del i besluten. En parallell finns redan nu i naturvårdsverkets organisation.
Cheferna för domänverket och skogsstyrelsen kan sålunda delta i sammanträde
med naturvårdsverkets styrelse när den behandlar fråga som rör
dessa ämbetsverk. De kan få sin mening antecknad i protokollet men de
får inte delta i styrelsens beslut. De bestämmelser som behövs för att
reglera planverkets deltagande kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att koncessionsnämnden skall

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

bestå av fyra ledamöter: en ordförande som skall vara lagfaren och
erfaren i domarvärv, en ledamot med teknisk sakkunskap och erfarenhet,
en ledamot med erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet
för naturvårdsverket och en ledamot med erfarenhet av industriell
verksamhet. I stället för den sistnämnde skall ingå en person med erfarenhet
av kommunal verksamhet, om ärendet i huvudsak rör kommunala
frågor.

I fråga om förfarandet i koncessionsärenden vill jag till en början säga
något om naturvårdsverkets dispensprövning. Immissionssakkunnigas lagförslag
innehåller inte några regler i denna fråga. I det förslag till förpröningskungörelse
som de sakkunniga utarbetat finns däremot vissa bestämmelser.
Dessa innebär att naturvårdsverket skall samråda med andra myndigheter
som har intresse i frågan. Vidare skall naturvårdsverkets beslut innehålla
besked om de villkor som skall gälla i fråga om skyddsåtgärder och
annat. De sakkunnigas förslag angående förfarandet har vunnit anslutning
eller lämnats utan invändning i remissyttrandena. Vattenöverdomstolen menar
dock att dipensansökningar bör offentliggöras genom kungörelse, eftersom
sakägarintressen kan beröras.

Enligt min mening är det viktigt att dispensmyndigheten samråder i vid
omfattning med andra myndigheter som berörs av det ärende som är under
prövning. Beslutet kan härigenom grundas på ett allsidigt material och den
faktiska trygghetsverkan som dispensbeslut har för sökanden stärks om
beslutet uttrycker uppfattningen hos myndigheter som företräder olika allmänna
intressen. I likhet med vattenöverdomstolen anser jag vidare att sakägare
bör underrättas på lämpligt sätt om dispensansökningar. Sökanden
bör svara för kostnaderna för underrättelseförfarandet. Bestämmelser i de
frågor som jag nu har berört kan meddelas av Kungl. Maj:t. Fastställandet
av villkor om skyddsåtgärder och annat är dock ett så betydelsefullt led i
dispensprövningen att lagen bör fastslå en skyldighet för naturvårdsverket
att meddela sådana villkor i samband med att dispens beviljas.

Med hänsyn till att dispensförfarandet bygger på en fri förhandling mellan
naturvårdsverket, sökanden och övriga intressenter kan det förutsättas
att också frågor om särskild utredning i dispensärenden och kostnaderna
för sådan utredning skall kunna lösas förhandlingsvägen.

I fråga om förfarandet i ärenden som handläggs av koncessionsnämnden
innehåller naturvårdsverkets organisationsförslag vissa regler. I stora drag
går de ut på följande. Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. De som berörs
av ärendet skall underrättas genom kungörelse i ortspressen eller på
annat sätt. Vidare skall nämnden i regel överlägga med sökanden och med
sakägare som har betydelsefulla intressen samt hålla syn på platsen.

Remissinstanserna har i allmänhet inte kommenterat de föreslagna förfarandereglerna.
I några fall har man dock framställt anmärkningar. Bl. a.
går dessa ut på att sakägare bör ha möjlighet att komma till tals in -

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

för nämnden och att sökanden bör få ta del av allt utredningsmaterial innan
ärende avgörs.

Enligt min mening är de föreslagna förfarandereglerna i huvudsak lämpliga
också om nämnden på sätt jag föreslår blir mer fristående och domstolsliknande.
Ett par modifikationer bör dock göras. För att tillgodose kravet
på rättssäkerhet i prövningen och för att vinna ökad säkerhet att ärendena
blir uttömmande utredda bör nämnden i regel hålla offentliga sammanträden
där alla intressenter, också enskilda sakägare, får tillfälle att lägga fram
sina synpunkter. I anslutning till sammanträde eller fristående från sammanträde
bör syn på platsen vanligen äga rum. Sammanträde och syn bör
kunna hållas av nämnden i dess helhet eller av en eller flera av dess ledamöter.
Det bör kunna bli en viktig uppgift för den tekniske ledamoten
att förrätta syn och också att hålla sammanträden i vissa frågor. Jag förordar
också en regel om att part skall ha rätt att yttra sig över allt utredningsmaterial
i ett ärende innan nämnden avgör ärendet.

Enligt min åsikt bör koncessionsnämndens prövning inte begränsas av
det material som parterna åberopar i ett ärende. Nämnden bör vara skyldig
att se till att utredningen är uttömmande. För detta ändamål bör nämnden
kunna förordna myndighet eller annan att som sakkunnig göra utredning
på sökandens bekostnad. Den måste också själv kunna verkställa de kompletterande
undersökningar som den anser behövliga. För att inte de begränsade
personella resurser som finns på miljövårdsområdet skall splittras
onödigt är det enligt min mening inte lämpligt att bygga upp en särskild utredningsorganisation
med anknytning till nämnden. I stället bör nämnden
ha befogenhet att i samråd med naturvårdsverkets ledning utnyttja verkets
personal och tekniska resurser för undersökningar och fältarbeten som
nämnden anser behövliga. Den tekniske ledamoten i nämnden kan få en betydelsefull
roll som sammanhållande kraft i sådana undersökningsarbeten.
De bestämmelser som behövs för att reglera naturvårdsverkets medverkan
kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Ansvaret för ärendenas beredning och föredragning inför nämnden bör
ytterst åvila nämndens ordförande. Den tekniske ledamoten bör vara skyldig
att biträda ordföranden med dessa uppgifter. Som jag redan har nämnt bör
denne ledamot i stor omfattning självständigt leda och samordna undersökningsarbeten.
I många fall kan det vara lämpligt att han också föredrar
ärenden inför nämnden. I varje fall i mera tekniskt betonade frågor är detta
naturligt. Det bör också vara möjligt att ibland anlita sekreterar- eller kanslipersonal
hos nämnden för berednings- och föredragningsuppgifter. Även
i frågor som jag nu har berört kan behövliga bestämmelser meddelas av
Kungl. Maj :t.

Eftersom naturvårdsverkets dispensbeslut saknar formell rättsverkan har
immissionssakkunniga i sitt förslag till förprövningskungörelse skrivit in
en regel om att talan inte får föras mot sådant beslut. Jag ansluter mig till de

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sakkunnigas uppfattning. Om naturvårdsverket avslår dispensansökningen
eller om sökanden inte godtar de villkor som naturvårdsverket uppställer i
dispensbeslutet bör han alltså inte kunna anföra besvär mot beslutet. Däremot
följer det av prövningssystemets utformning att han kan ansöka om
tillståndsprövning hos koncessionsnämnden.

Jag har övervägt om också enskilda sakägare bör ha möjlighet att dra
dispensbeslut under koncessionsnämndens prövning. Mot en sådan ordning
talar emellertid starka skäl. Den lagstiftning som jag föreslår och den prövnings-
och tillsynsorganisation som byggs upp i anslutning härtill innebär
en starkt aktiv insats från det allmännas sida för att främja en god miljövård.
Det är självklart att en sådan aktivitet också är ägnad att stärka sakägarintressena.
Den förbättring på miljövårdens område som blir en följd
av att lagstiftning och organisation blir effektivare kommer också de enskilda
som utsätts för föroreningar och andra störningar till godo. Härtill
kommer att dispensbeslut saknar rättsligt bindande verkan. Som de sakkunniga
tänkt sig står det därför sakägare fritt att väcka talan vid domstol mot
den som driver den störande verksamheten. Sådan talan kan bl. a. gå ut på
förbud eller skyddsåtgärder. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört om
aktiveringen av miljövårdspolitiken tror jag inte att denna utväg kommer
att begagnas i någon större utsträckning. I likhet med de sakkunniga anser
jag emellertid att möjligheten att vända sig till domstol kan ha ett värde
som rättssäkerhetsgaranti. På grund av vad jag nu har anfört anser jag att
det inte finns något behov av att enskilda sakägare får rätt att påkalla koncessionsnämndens
prövning av dispensbeslut.

Eftersom naturvårdsverket skall beakta samtliga allmänna intressen i ett
dispensärende och för detta ändamål har att samråda med de myndigheter
som berörs samt dessa inte är bundna av verkets dispensbeslut, är det enligt
min mening inte behövligt att någon myndighet — vare sig statlig eller kommunal
— får befogenhet att, om den inte godtar dispensbeslut, påkalla prövning
av koncessionsnämnden.

Beträffande koncessionsnämndens avgöranden föreslår naturvårdsverket
att talan skall kunna fullföljas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Naturvårdsverket
går inte in på frågan vem som bör ha besvärsrätt. Ett par remissinstanser
föreslår att besvärstalan skall kunna föras hos regeringsrätten eller
vattenöverdomstolen. De flesta av dem som yttrat sig i frågan godtar dock
naturvårdsverkets förslag.

Eftersom lämplighetsfrågor dominerar i tillståndsärenden som nämnden
kommer att handlägga anser också jag att det stämmer bäst överens med
vårt rättssystem att Kungl. Maj :t i statsrådet prövar ärendena vid överklagande.
Jag ansluter mig alltså till naturvårdsverkets förslag rörande
besvärsinstans. Vad sedan gäller kretsen av besvärsberättigade är det enligt
min mening helt klart att besvärsrätt bör tillkomma sökanden i ärendet. Om
enskilda sakägare skall ha motsvarande rätt är mera tveksamt. Den för -

206

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

stärkning av det allmännas insatser till förmån också för sakägarintresset
som förslaget innebär talar för att en besvärsrätt för sakägare är obehövlig.
Jag har dock stannat för att inte föreslå någon begränsning. Också enskilda
sakägare som berörs av ett beslut av koncessionsnämnden bör alltså
kunna överklaga beslutet. Med hänsyn till den sakkunniga och allsidiga
prövning som ärendena kommer att få i koncessionsnämnden räknar jag
dock med att det bara i absoluta undantagsfall torde finnas förutsättningar
för att ett beslut av nämnden skall upphävas eller ändras i någon omfattning
av större betydelse på talan av sakägare.

Som en naturlig följd av att sökanden bär besvärsrätt anser jag att naturvårdsverket
som företrädare för de allmänna intressena på miljövårdsområdet
bör ha samma rätt. Att tillerkänna även annan myndighet besvärsrätt
anser jag inte vara behövligt.

Immissionssakkunniga berör också frågan i vad mån naturvårdsverket
bör vägra dispens utan prövning i sak. De sakkunniga räknar med att verket,
särskilt till en början, kommer att finna vattendomstolsprövning behövlig i
åtskilliga fall. Bland skäl som kan tala för sådan prövning bör enligt de
sakkunniga särskilt nämnas att det är fråga om verkliga lokaliseringsproblem
eller att avsevärda sakägarintressen står på spel. Allteftersom praxis
utvecklas och man kommer fram till ett användbart system med normer,
gränsvärden o. d. kan dispensgivningen väntas få ökad praktisk betydelse.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning. Dispensförfarandet innebär
inte att naturvårdsverket måste gå in i saklig prövning av alla ärenden.
Dispens kan vägras också om verket anser att ärendet är av sådan art
att det bör prövas av koncessionsnämnden. För att en vägledande praxis
skall kunna utbildas så snart som möjligt är det av värde om principiellt
viktiga frågor avgörs av koncessionsnämnden redan från början av dess
verksamhet.

6.4 Tillåtlighetsregler

I vattenvårdslagstiftningen uppställs vissa förutsättningar för att avloppsvatten
skall få släppas ut. Dessa är olika för kloakvatten och industriellt
avloppsvatten. Lagen förbjuder i princip inte utsläpp av kloakvatten även
om det orsakar förorening. Som huvudregel föreskrivs i stället en reningsplikt.
Enligt 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen är sålunda den som släpper
ut kloakvatten skyldig att vidta de åtgärder till motverkande av förorening
som är påkallade från allmän eller enskild synpunkt. Reningspliktens
omfattning beror av vattenområdets beskaffenhet och förhållandena i övrigt.
Genom ändringar under senare år har denna huvudregel skärpts på väsentliga
punkter. Enligt 8 kap. 23 § andra stycket gäller sålunda förbud mot att
avleda kloakvatten till vissa vattentäktsområden, om det kan medföra fara
för smittspridning eller eljest våda från hälsosynpunkt. Vidare innehåller

207

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

paragrafens tredje stycke förbud mot att släppa ut vissa typer av kloakvatten,
när det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Detta principiella
förbud omfattar kloakvatten som härrör från vattenkiosett eller från tätbebyggelse
och som ej undergått slamavskiljning. Vidare omfattar förbudet
pressaft från siloanläggning och urin från djurstall.

Motsvarande regler för industriellt avloppsvatten är utformade på annat
sätt. Enligt 8 kap. 32 § första stycket är det i princip förbjudet att släppa
ut sådant avloppsvatten om det medför olägenhet av någon betydelse.
Utsläpp får dock ske om föroreningens förebyggande skulle kräva åtgärder
som skäligen inte kan fordras. Enligt 8 kap. 32 § andra stycket har allmänna
intressen ett längre gående skydd. Om det industriella avloppsvattnet skulle
medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller
att eljest allmänna intressen förnärmas i avsevärd mån får tillstånd lämnas
bara om Kungl. Maj:t, sedan vattendomstolen hänskjutit frågan till
Kungl. Maj :ts prövning, medger dispens med hänsyn till fabrikens betydelse
för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Enligt 8 kap. 32 § tredje stycket gäller i princip förbud mot att släppa
ut vassle och galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad.

Vidare kan nämnas 8 kap. 37 §, som gäller bara i fråga om industriellt
avloppsvatten. Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj :t förbjuda all förorening
genom industriellt avloppsvatten inom visst område. Förutsättningar
är att förbudet har särskild betydelse med hänsyn till landets djur- eller
växtvärld eller eljest från naturvårdssynpunkt och att förbudet inte medför
oskäligt intrång för innehavaren av fabrik eller inrättning som anlagts dessförinnan.
Med stöd av bl. a. dessa bestämmelser har Kungl. Maj :t meddelat
förbud mot förorening av vattensystemen inom vissa nationalparker.

I förslaget till ändring i vattenvårdslagstiftningen förordar naturvårdsverket
att man så långt möjligt inför gemensamma bestämmelser för olika
slags avloppsvatten. Det principiella förbudet mot utsläpp av helt obehandlat
kloakvatten som härrör från tätbebyggelse eller från vattenkiosett bör
dock finnas kvar som en minimiregel. I fråga om pressaft, urin från djurstall,
vassle och galvaniskt bad föreslås skärpning av bestämmelserna. Den
grundläggande regeln för industriellt avloppsvatten vill naturvårdsverket
formulera om på så sätt att utsläpp inte får ske om inte alla åtgärder som
är tekniskt och ekonomiskt skäliga vidtagits i största möjliga utsträckning.
Verket föreslår också en vidgning av 8 kap. 37 § i två hänseenden. Paragrafen
bör sålunda tillgodose också andra vitala intressen än dem som nu nämns
där. Vidare bör den omfatta alla slags avloppsvatten.

Naturvårdsverkets krav på enhetliga bestämmelser för kloakvatten och
industriellt avloppsvatten får starkt stöd i remissyttrandena. Också övriga
förslag som jag nyss har nämnt har i allmänhet mottagits gynnsamt. Inställningen
till förslaget om skärpta regler för industriellt avloppsvatten är dock
övervägande kritisk.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Immissionssakkunnigas förslag till immissionslag innehåller i 2 kap. 1 och
2 §§ tillåtlighetsregler som i sak nära överensstämmer med de föreskrifter
som gäller för avloppsvatten. Först fastslås som huvudregel en skyldighet
att vidta skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som skäligen kan
fordras. Denna grundsats kompletteras med ett par hjälpregler. Den första
innebär att frågan om skyldighetens omfattning skall bedömas med utgångspunkt
från vad som är tekniskt möjligt vid användning av ifrågavarande
slag. Den andra hjälpregeln anger att man vid avvägningen mellan olika intressen
skall ta särskild hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av det område
som kan påräknas bli utsatt för immissionen och betydelsen av immissionens
verkningar, å andra sidan nyttan av användningen samt kostnaden
för skyddsåtgärd och verkan i övrigt av villkor som kommer i fråga.

I 2 § fastslås till en början en regel som innebär att immission som kan
befaras medföra olägenhet av väsentlig betydelse trots försiktighetsmått enligt
1 § är tillåten bara om det föreligger särskilda skäl. Andra stycket innehåller
en underställningsregel som nära överensstämmer med 8 kap. 32 §
andra stycket vattenlagen. De sakkunniga föreslår sålunda att om de befarade
olägenheterna innebär att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt
uppkommer eller att liknande allmänna intressen förnärmas
i avsevärd mån, tillstånd kan lämnas bara om Kungl. Maj :t efter underställning
av frågan förklarat att hinder inte möter.

De sakkunniga har i sitt förslag inte någon motsvarighet till 8 kap. 37 §
vattenlagen. De anser nämligen att redan immissionslagens allmänna bestämmelser
i förening med naturvårdslagens regler om nationalparker, naturreservat,
skydd för landskapsbilden m. in. ger tillräckliga möjligheter
att tillgodose naturvårdsintresset.

Allmänt sett godtar remissinstanserna de sakkunnigas förslag till tillåtlighetsregler.
På några punkter framförs dock kritik eller särskilda synpunkter.
Jag återkommer strax till några av dessa frågor.

Också jag ansluter mig i huvudsak till naturvårdsverkets och innnissionssakkunnigas
förslag rörande tillåtlighetsreglerna. Jag skall i fortsättningen
redogöra närmare för min syn på vissa grundläggande frågor i detta sammanhang.
Vidare kommer jag att gå in på den närmare innebörden av några
centrala bestämmelser. Jag kommer också att ta upp vissa anvisningar om
tillämpningen av reglerna.

Till en början vill jag framhålla att regler av den typ som de sakkunniga
har föreslagit, dvs. regler i vilka anges under vilka förutsättningar verksamhet
som kan verka miljöstörande får drivas, är behövliga från två synpunkter,
nämligen dels som hållpunkter för de miljövårdande myndigheternas agerande,
dels som anvisningar till enskilda företagare, kommuner och andra
som driver miljöstörande verksamhet. Tillåtlighetsregler av denna typ har
sedan länge funnits i vattenvårdslagstiftningen.

209

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Tillåtlighetsreglerna bör så långt möjligt vara enhetliga för hela det område
som den föreslagna lagstiftningen täcker. De sakkunnigas förslag visar
att detta mycket väl går för sig när det gäller luftföroreningar, buller och
liknande störningar. Men de grundläggande tillåtlighetsreglerna på vattenvårdens
område låter sig enligt min mening väl inpassas i samma schema.
Detta förutsätter att den skillnad som nu görs i vattenlagen mellan tillåtlighetsreglerna
för kloakvatten och industriellt avloppsvatten i princip slopas.
Naturvårdsverkets förslag går ut på detta och har tillstyrkts av åtskilliga
remissinstanser.

Enligt min mening har erfarenheten visat att kommunalt avloppsvatten
och annat kloakvatten kan ha väl så svåra skadeverkningar som avloppsvatten
från industrianläggningar. Vidare möjliggör den moderna tekniken
att kommuner regionvis går samman om stora tunnel- och reningssystem.
Detta i sin tur skapar större möjligheter att välja recipient. Den synpunkt
som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningens särskiljande av tilllåtlighetsreglerna
för kloakvatten och industriellt avloppsvatten, nämligen
att ett samhälle utvecklas efter hand och skäligen inte kan vägras att släppa
ut sitt avloppsvatten i lämplig närliggande recipient, har härigenom förlorat
sitt berättigande. Det är inte längre en riktig principiell utgångspunkt när
det gäller samhälles avloppsvattenutsläpp att bara acceptera samhällets eget
val av recipient och endast ingripa med föreskrifter om reningsåtgärder. Liksom
i fråga om en industrianläggnings utsläpp bör valet av lämplig recipient
för ett kommunalt avloppsvatten vara det första och viktigaste momentet i
bedömningen. Tillåtlighetsreglerna för kloakvatten och industriellt avloppsvatten
bör alltså i princip bli desamma.

Helt kan man emellertid inte upprätthålla principen om enhetliga tillåtlighetsregler.
Vissa särbestämmelser är behövliga. I 8 kap. 23 § tredje stycket
vattenlagen föreskrivs en minimistandard i fråga om rening av avloppsvatten
som härrör från vattenklosett eller från tätbebyggelse. Jag anser att
den nya lagen bör innehålla en liknande regel, som dock bör skärpas något.
Liksom nu krävs det också särskilda regler i fråga om de mycket skadliga
avloppsvattnen pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle och
galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad. Jag återkommer
i specialmotiveringen till de närmare övervägandena i denna fråga.

Däremot anser jag att någon särskild regel om förbud mot utsläppande
av smittofarligt avloppsvatten — motsvarande 8 kap. 23 § andra stycket
vattenlagen — inte behövs. En allmänt hållen förbudsregel av den typ som
immissionssakkunniga har föreslagit ger enligt min mening lika god möjlighet
att skydda allmänheten mot vattenburen smitta.

Immissionssakkunnigas förslag har som jag nyss nämnde inte någon motsvarighet
till 8 kap. 37 § vattenlagen. Inte heller jag är beredd att nu
föreslå en liknande bestämmelse i fråga om immissioner. Däremot förordar
jag att bestämmelsen vidgas på vattenvårdsområdet i överensstämmelse

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

med naturvårdsverkets förslag, vilket har biträtts av åtskilliga remissmyndigheter.
Vidgningen innebär att bestämmelsen kommer att omfatta alla
slags avloppsvatten. Dessutom bör kretsen av skyddsobjekt vidgas så att
allmänna intressen över huvud taget kan tillgodoses. Med stöd av den föreslagna
bestämmelsen kan Kungl. Maj:t freda t. ex. en särskilt skyddsvärd
sjö från all tillförsel av avloppsvatten. Bestämmelsen får betydelse
främst i fråga om sjöar och vattendrag som man ännu inte har börjat använda
som recipienter. Om avloppsutsläpp pågår är däremot möjligheten att
ingripa på denna väg starkt begränsad.

Med den nu antydda uppläggningen av tillåtlighetsreglerna finns det inte
längre något behov av att i lagtexten ha olika beteckningar för avloppsvatten
från bostäder och samhällen å ena sidan och avloppsvatten från industriell
rörelse å andra sidan. Genomgående bör därför endast beteckningen
avloppsvatten användas.

En målsättning vid tillåtlighetsreglernas utformning bör vara att immissioner
så långt möjligt skall förebyggas. Detta gäller enligt min mening i
lika hög grad i fråga om vattenförorening. Målet att förebygga olägenheter
kan realiseras på olika vägar. Ett sätt är att i vid utsträckning föreskriva
koncessionsplikt, dvs. skyldighet att inhämta myndighets tillstånd till företag,
innan arbeten för detta får igångsättas. En annan men mindre verksam
väg är att företag inte får sättas i gång, innan anmälan skett till vederbörlig
myndighet, som härigenom sätts i tillfälle att påverka företagets utformning.
Båda dessa typer av förprövningsskyldighet bär upp de nuvarande reglerna
till motverkande av vattenförorening och det synes lämpligt att ett sådant
prövningssystem får gälla inom hela området för den av mig föreslagna
lagen. Jag återkommer i fortsättningen till den närmare utformningen av
förprövningsordningen.

Olägenheter kan förebyggas också genom att redan risken för sådana beaktas
vid bedömningen av om och på vilka villkor ett företag bör få komma
till stånd. Det är enligt min mening nödvändigt att lagen ger de tillämpande
myndigheterna möjlighet att beakta den fara från hälsosynpunkt eller andra
allmänna synpunkter som kan vara förbunden med hittills okända eller otillräckligt
utforskade föroreningsämnen. Jag anser det naturligt att den osäkerhet
som kan råda rörande ett ämnes farlighet inte skall gå ut över allmänheten
utan bör drabba den som släpper ut ämnet i luften eller vattnet.
Denna grundsats är också av största praktiska betydelse. Den innebär att
man inte behöver vänta med ett ingripande till dess skador har inträffat. Den
innebär också att den som vill släppa ut ett otillräckligt känt ämne som man
har grundad anledning anta är skadligt måste kunna visa att olägenhet inte
behöver befaras.

Risken för olägenheter kan också tillmätas betydelse från en annan synvinkel.
Blotta medvetandet om att en beaktansvärd fara kan vara förbunden
med en anläggning kan ha en psykiskt ogynnsam inverkan på människor

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

som bor eller vistas i grannskapet. Det psykiska obehaget kan ibland nå sådan
intensitet att det får ekonomiska konsekvenser på så sätt att fastigheterna
i trakten blir mindre eftersökta och sjunker i värde. Också effekter
av denna art bör beaktas, när företagets för- och nackdelar skall vägas
mot varandra. Men också här skall bedömningen ske på objektiva grunder.

De tillåtlighetsregler som de sakkunniga har föreslagit är allmänt hållna.
Denna fråga har ägnats stor uppmärksamhet under remissbehandlingen.
Nackdelarna med allmänt hållna regler har framhållits. I allmänhet har
man emellertid kommit till att de sakkunnigas modell måste väljas. Samma
system utmärker de nuvarande grundläggande bestämmelserna om åtgärder
mot vattenförorening (8 kap. 23 och 32 §§ vattenlagen). Till ledning för tilllämpningen
av dessa allmänt hållna regler finns vissa hållpunkter i förarbetena.

Bedömningen av tillåtligheten och de närmare villkoren för ett företag
måste ske individuellt med hänsyn till de omständigheter som föreligger i
varje särskilt fall. Dessa omständigheter kan vara av de mest skiftande slag.
Lagen är avsedd att täcka ett mycket vitt fält, från små anläggningar till
storföretag med vidsträckta verkningar, från företag i glesbygdsområden till
företag i tätorter där många människor kan bli utsatta för störning, från
störningar av ganska oskyldig art till intensiva och mångsidigt sammansatta
föroreningar. Trots de nackdelar som det medför att reglerna hålls
i en allmän form måste man därför godta den lagstiftningsmetod som de
sakkunniga har valt. Jag vill i det sammanhanget erinra om att de sakkunniga
har föreslagit att man bör komplettera lagbestämmelserna med ett
system med riktvärden. Till denna fråga återkommer jag i fortsättningen.

Jag anser det vidare vara riktigt att, som de sakkunniga har gjort, bygga
upp tillståndsreglerna så att säga stegvis, med en bestämmelse om skyldighet
att vidta skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått i botten, därefter en
bestämmelse om förbud i princip mot åtgärd som kan medföra olägenhet
av väsentlig betydelse även om skyddsåtgärd vidtagits och slutligen en
bestämmelse om avgörande på regeringsnivå av fall där viktiga samhällsekonomiska
och liknande synpunkter är avgörande. Härtill kommer, som
jag redan har nämnt, vissa särskilda regler för vattenföroreningar.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna har i allt väsentligt
godtagits av remissinstanserna. Också jag anser att utformningen är i huvudsak
lämplig. Jag vill dock föreslå vissa avvikelser.

Utöver de bestämmelser som de sakkunniga har föreslagit bör sålunda
enligt min mening finnas en särskild regel vari slås fast den viktiga principen
att den som vill utöva verksamhet som lagen avser är skyldig att välja
sådan plats för verksamheten att intrång och olägenhet blir minsta möjliga
utan att kostnaden ökas oskäligt. Denna princip ligger inbyggd i den tilllåtlighetsregel
som enligt 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen gäller i fråga
om avloppsvatten från industrier. När vattendomstol bedömer frågan

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

om tillstånd att bygga en fabrik som kan verka vattenförorenande, skall
domstolen också ta hänsyn till om det finns andra förläggningsmöjligheter
som är mer gynnsamma från vattenvårdssynpunkt. Med de tekniska möjligheter
som nu finns att leda samhällens avloppsvatten långa sträckor och
att samordna avloppsföretag är samma princip berättigad också i fråga om
kommuners avlopp sutsläpp. Att valet av förläggningsplats bör spela en
väsentlig roll även när man bedömer ett företag som kan medföra luftförorening,
buller o. d. är helt naturligt.

Jag vill vidare föreslå en viss avvikelse från sakkunnigförslaget såvitt
gäller underställningsinstitutets utformning. De sakkunniga har förordat
en föreskrift om underställning i nära överensstämmelse med motsvarande
regler för industriella avloppsföretag (8 kap. 32 § andra stycket vattenlagen).
Dessa regler innebär att, om avloppsvatten från industrianläggning
kan befaras medföra olägenhet i avsevärd mån för allmänna intressen,
trots att skyddsåtgärder vidtas, vattendomstolen skall hänskjuta
tillståndsfrågan till Kungl. Maj :ts prövning. Motsvarande bestämmelser
om underställning finns också beträffande andra vattenrättsliga företag
(2 kap. 3 och 44 §§ samt 7 kap. 39 § vattenlagen). I dessa fall föreligger
dock den skillnaden att vattendomstolen har en diskretionär prövningsrätt
i frågan om underställning skall ske eller ej. Om vattendomstolen finner
att företaget, trots skadeverkningar av den stora omfattning som förutsätts
i de nämnda lagrummen, likväl har en sådan stor betydelse från allmän
synpunkt att det bör komma till stånd skall frågan underställas Kungl.
Maj :ts prövning. Finner vattendomstolen däremot att företaget inte bör
få utföras, skall vattendomstolen avslå ansökningen.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga är eniga om att underställningsinstitutet
bör utformas likartat i vattenförorenings- och immissionsfallen.
De flesta har därvid uttryckt sympatier för den linje som gäller
enligt 2 kap. 3 § in. fl. lagrum i vattenlagen. Vattenöverdomstolen intar
en mellanställning och anser att vattendomstolens prövning bör inskränkas
till att avse frågan om företaget är av betydelse från allmän synpunkt. Om
det är uppenbart att företaget är utan betydelse för näringslivet eller orten
bör vattendomstolen kunna utan underställning förbjuda anläggningen.

Som jag tidigare har framhållit går utvecklingen mot allt större enheter,
när det gäller industriella utbyggnader och lösningen av samhällenas
avfallsproblem. Samtidigt ökar den växande tätortsbefolkningens krav
på orörda fritids- och rekreationsområden. Dessa omständigheter gör att
samhällsekonomiska och planeringspolitiska synpunkter alltmer träder
i förgrunden vid bedömningen av utbyggnadsfall. Avvägningar av denna art,
när de är av betydelse för större områden eller har mera principiell innebörd,
bör enligt min åsikt göras av Kungl. Maj:t. Ett underställningsinstitul
utgör därför en hörnpelare i en modern miljövårdslagstiftning.

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

En underställningsregel bör ta sikte på sådana stora företag som å ena
sidan botar viktiga allmänna intressen och å andra sidan har stor positiv
betydelse för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt. Jag anser dock
att bestämmelsen bör utformas som en materiell tillåtlighetsregel. Om
verksamheten kan skada väsentliga allmänna intressen i avsevärd grad
bör den i princip vara otillåten. Men om verksamheten samtidigt är i hög
grad samhäll snyttig bör Kungl. Maj :t ha möjlighet att avgöra om verksamheten
bör få komma till stånd och att fastställa villkor som behövs för
att motverka olägenheterna. För att fall av denna art skall komma under
Kungl. Maj:ts prövning föreslår jag en regel om att prövningsmyndigheten
skall underställa Kungl. Maj :t avgörandet om myndigheten, trots skadeverkningarna,
finner att verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Detta innebär att
jag i princip ansluter mig till vattenöverdomstolens uppfattning att prövningen
i första omgången inte skall vara av diskretionär art utan endast
gå ut på att fastslå om de i lagen angivna förutsättningarna för prövning
av Kungl. Maj :t föreligger.

Underställningsregeln bör inte begränsas till viss typ av miljöfarlig verksamhet.
Den bör omfatta såväl vattenförorenande som luftförorenande eller
på annat sätt störande företag. Den närmaste förebilden finns som jag tidigare
har nämnt i 8 kap. 32 § vattenlagen, som handlar om industriellt avloppsvatten.
Jag anser emellertid inte att samhällens avloppsföretag bör uteslutas
från den föreslagna regeln. Med de tekniska möjligheter som man nu
har att föra samman avloppsvatten till lämplig recipient och att rena avloppsvattnet
kan det dock antas att samhällens avlopps.utsläpp sällan kommer
att vålla olägenheter av den räckvidd som förutsätts för att underställning
skall ske.

Innan jag lämnar frågan om utformningen av tillåtlighetsreglerna vill jag
nämna något om den betydelse som fastställd bebyggelseplan har för tillåtlighetsbedömningen.
Om ett företag som är föremål för tillståndsprövning
hos koncessionsnämnden strider mot fastställd plan, får det anses följa av
byggnadslagens regler om plans rättsverkan att tillstånd inte kan lämnas.
Motsvarande gäller i fråga om naturvårdsverkets dispensprövning. I en situation
som den nu beskrivna kan alltså dispens inte meddelas. Någon bestämmelse
härom i den nya lagen torde inte behövas. Det kan nämnas att vattenlagen
saknar föreskrift i frågan fast det inte är ovanligt att motsvarande kollisionsfall
uppkommer i vattenrättskipningen. Jag utgår från att frågan i
praktiken inte kommer att drivas till sin spets i tillstånds- eller dispensärenden.
Så snart det blir klarlagt att företaget strider mot plan bör prövningsmyndigheten
underrätta sökanden om detta och om vilka följder det har för
prövningen av ärendet.

I likhet med vad som ibland sker på det vattenrättsliga området bör till -

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

stånd eller dispens i vissa fall kunna lämnas under förutsättning att planen
ändras så att hindret undanröjs. Så kan ske t. ex. när en planändring är
nära förestående.

De sakkunnigas betänkande innehåller utförliga anvisningar om tillämpningen
av tillåtlighetsreglerna (bet. s. 211—223). Dessa anvisningar har i allt
väsentligt godtagits i remissyttrandena. Med vissa modifikationer, som jag
strax skall utveckla närmare, ansluter också jag mig till vad de sakkunniga
har uttalat i fråga om huvudregeln om skyldighet att vidta skyddsåtgärder
m. m. och de därtill anslutande hjälpreglerna samt i fråga om vilken betydelse
som skall tillmätas omständigheter av subjektiv art, passivitet och prioritet
ävensom rörande innebörden av den föreslagna förbudsregeln i 2 kap.
2 § första stycket. Dessa uttalanden synes mig i allt väsentligt också vara
tillämpbara på den typ av störningar som vattenföroreningarna utgör.

I fråga om bestämmelsernas tillämpning på befintliga anläggningar — dvs.
anläggningar som är uppförda vid tidpunkten för tillåtlighetsprövningen,
oavsett om de tillkommit före eller efter den nya lagens ikraftträdande —
delar jag till en början helt de sakkunnigas uppfattning att den nya lagen
bör gälla också i fråga om företag som redan finns eller är under uppförande
när lagen träder i kraft. Detta gäller också beträffande vattenförorenande
anläggningar. I fråga om vattenföroreningar innebär de nya tillåtlighetsreglerna
i princip inte någon nyhet. Endast beträffande kloakvatten kan det
möjligen sägas att en viss skärpning inträder, eftersom regeln om generellt
förbud mot åtgärder som kan medföra väsentlig olägenhet bör gälla även
kloakvatten. Den grundläggande regeln i 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen
innehåller inget förbud utan föreskriver endast en reningsplikt. Skillnaden
är dock i praktiken inte stor. Förhållandena i ett visst fall kan göra
det nödvändigt att kräva så långtgående reningsåtgärder att företagaren
väljer att lösa avloppsfrågan på annat sätt. Vidare gäller redan nu ett principiellt
förbud mot utsläppande av ett par särskilt farliga typer av kloakvatten
och mot utsläppande av kloakvatten som kan sprida smitta till ytvattentäkter.

Inte heller i fråga om luftföroreningar, buller o. d. utgör de nya reglerna
någon principiell nyhet. Som de sakkunniga har framhållit innebär den
oskrivna rätten på immissionsområdet att talan kan föras vid domstol om
förbud mot eller skyddsåtgärder vid immitterande anläggningar.

Oavsett vad som nu har sagts kommer emellertid den tillåtlighetsprövning
som skall göras beträffande anläggningar som redan finns vid lagens ikraftträdande
att ställa de tillämpande myndigheterna inför svåra och grannlaga
awägningsproblem. I regel är det tekniskt svårare att utföra behövliga skadeförebyggande
anordningar och åtgärder på gamla anläggningar än att vid
nyuppförande anpassa drift och anordningar efter miljövårdens krav. Om
ingripande sker i efterhand kan ett företag drabbas av kostnader som man

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 215

inte alls räknade med när kalkylerna för anläggningens utförande och drift
gjordes.

De sakkunniga visar stor förståelse för den vid lagens ikraftträdande befintliga
industrins problem. Det får inte bli så, framhåller de sakkunniga,
att industrins konkurrenskraft på det internationella planet försvagas genom
alltför rigorösa krav på immissionsförebyggande åtgärder eller att bestående
värden förstörs. Flera remissinstanser ansluter sig till de sakkunnigas synsätt.
Men det finns också uttryck för andra värderingar i remissvaren. Vattenöverdomstolen
varnar för att gå alltför försiktigt fram, när det gäller de
befintliga anläggningarna, och menar att med den förordade milda behandlingen
kommer väsentliga störningskällor att finnas kvar och försvåra en
önskvärd sanering av den yttre miljön. Handelshögskolan i Stockholm är
kritisk mot de sakkunnigas samhällsekonomiska resonemang och menar
att också en god miljö hör till vår levnadsstandard. Handelshögskolan uttalar
vidare bl. a. att så länge den kostnad som påtvingas en immittent inte är
högre än som svarar mot den negativa yttre effekten av immissionen, det inte
är meningsfullt att hävda att de immissionsbekämpande åtgärderna inte får
medföra större belastning än vad »samhällsekonomin tål».

Enligt min åsikt ligger det något mycket väsentligt i det grundläggande
synsätt som handelshögskolan anlägger på miljövårdsproblemet. Också den
yttre miljön måste ses från samhällsekonomisk synpunkt i vid mening. Värdet
av ren luft och orörda vatten samt frihet från störande buller är en del
av vår levnadsstandard. Man kan därför inte stanna vid att konstatera att
inskränkningar på industrisidan som kan vara nödvändiga för att rädda en
hotad miljö innebär en värdeförstörelse. Också den miljöskada som uppkommer
om inskränkningen inte sker kan vara en värdeförstörelse samhällsekonomiskt
sett och givetvis också privatekonomiskt om skadan t. ex.
försämrar andra företags produktionsförutsättningar.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag förordar att den nya lagen skall
tillämpas fullt ut på samma sätt mot befintliga anläggningar som mot nyetableringar.
Jag bortser i detta sammanhang från de fall då ändring och
utbyggnad sker och uppehåller mig endast vid företag som består i oförändrad
form. Men jag tror, i likhet med vattenöverdomstolen, att också befintliga
störningskällor måste angripas målmedvetet och effektivt, om en önskvärd
sanering av nedsmutsade vattendrag och andra skadade miljöer skall
kunna åstadkommas.

Beträffande äldre anläggningar som vållar vattenförorening bör de tillämpande
myndigheterna kunna få ledning i den praxis som utbildats i vattendomstolarna
under de snart 30 år som nuvarande lagstiftning varit gällande.
Minst så långt som man ansett sig kunna gå enligt nuvarande ordning
bör man i fortsättningen kunna ingripa mot vattenförorenande anläggningar
som tillkommit före lagens ikraftträdande. I fråga om luftföroreningar,
buller o. d. saknas en praxis av motsvarande betydelse. Man kan i

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dessa fall vid tillämpningen inte underlåta att beakta att anläggningarna
tillkommit under tid då det i huvudsak saknats föreskrifter om skyldighet
att utföra åtgärder till skydd för omgivningen. Såtillvida kan jag hålla
med de sakkunniga att det med hänsyn härtill måste krävas synnerligen
starka skäl för att en anläggning skall kunna tvingas att upphöra med driften.
Så bör kunna ske endast om skadeverkningarna, trots skyddsåtgärder,
är så stora att det framstår som oförsvarligt att driften får fortsätta. Som
regel är ärendet i sådant fall av den beskaffenheten att det bör underställas
Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till de ekonomiska och sociala konsekvenserna av företagsnedläggelser
måste i första hand alla utvägar prövas att komma till rätta
med olägenheterna genom reningsanordningar och åtgärder i driften som
företaget kan bära. Alla möjligheter bör prövas att utforma anordningarna
eller åtgärderna så att de blir till nytta för företaget självt genom tillvaratagande
av biprodukter, minskning av spill, ökat utbyte av råvaror o. d.
En möjlighet att minska den ekonomiska belastningen för företaget kan
vara att skyddsåtgärderna inte behöver genomföras i full utsträckning på
en gång utan slås ut över en tidsperiod av lämplig längd. Ibland kan det
vara ändamålsenligt att kombinera detta förfarande med föreskrifter om en
tidsplan för olika åtgärders utförande och om kontroll av att planen
följs.

Läget är väsentligt annorlunda när det gäller ingripanden i efterhand
mot företag som tillkommit efter lagens ikraftträdande. Med hänsyn till
den vidsträckta koncessions- och anmälningsplikt som kommer att gälla
kan det visserligen antas att de flesta fall där olägenheter av större betydelse
är att befara kommer under prövning innan anläggningarna utförs. Men
utanför det området kan det komma till stånd miljöstörande anläggningar
som inte blivit förhandsprövade. I sådana fall gör sig inte samma betänkligheter
mot långtgående ingripanden gällande som när anläggningen tillkommit
före lagens ikraftträdande. I princip synes man kunna kräva samma
mått av åtgärder i efterhand som man skulle ha ålagt företaget, om ingripandet
skett innan anläggningen utfördes. Jag vill här helt ansluta mig till
de sakkunnigas uttalande att, om lagstiftningen genomförs, man måste ställa
höga krav på förutseende och försiktighet i fråga om anläggningar som projekteras
därefter. En företagare som, trots att omständigheterna talar därför,
inte utnyttjar möjligheten att inhämta råd och anvisningar från den
sakkunniga tillsynsmyndigheten eller att frivilligt underkasta sig förhandsprövning
bör vara medveten om att han löper en avsevärd risk.

Med frågan om de befintliga anläggningarnas behandling sammanhänger
vad de sakkunniga har anfört om prioritetens betydelse. De sakkunniga betraktar
prioriteten som ett moment bland många andra som kommer under
beaktande vid den skälighetsawägning som är tillåtlighetsprövningens
innebörd. De sakkunniga pekar samtidigt på den prioritetsverkan som

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

är förbunden bl. a. med bebyggelseplanering o. d. och med tillstånd som
meddelats enligt den föreslagna immissionslagen.

Vissa remissinstanser ansluter sig till de sakkunnigas uttalanden medan
andra anser att prioriteten bör tillmätas större betydelse. Särskilt
framhåller företrädare för jordbruksintresset att prioritetsfrågan är av
större omfattning såvitt gäller störningskällor som olika aktiviteter i jordbruksdriften
kan utgöra. De som önskar ett längre gående hänsynstagande
till prioriteten än de sakkunniga förordar tar till utgångspunkt för sitt
resonemang det i betänkandet angivna fallet att en störningskälla kommer
att medföra olägenhet för grannfastigheterna först sedan deras användningssätt
har ändrats och just på grund av det nya användningssättet,
t. ex. när bostadsbebyggelse har uppförts på ett tidigare obebyggt område
i närheten av en störande fabrik.

Enligt min mening bör de sakkunnigas nyanserade bedömningar i denna
fråga vara väl ägnade som hållpunkter för bestämmelsernas tillämpning.
Lika litet som man nu tillmäter prioriteten en avgörande betydelse på
vattenvårdens område kan man göra det när det gäller luftföroreningar
och andra störningar som föreslås bli föremål för lagstiftning. Jag anser det
riktigt att prioriteten ses som en av alla de faktorer som med olika styrka
gör sig gällande när man bedömer om ett miljöstörande företag skall få
komma till stånd eller vilka åtgärder som kan krävas av ett sådant företag.
Sedan tillstånd erhållits inträder, som de sakkunniga har påpekat, en
prioritetsverkan. Med tillståndet följer i princip en rättsligt tryggad ställning
för framtiden. Häri ligger ett starkt motiv till att frivilligt underkasta
sig tillståndsprövning i de fall då koncessionsplikt inte föreligger.

Det av de sakkunniga nämnda fallet med senare tillkommen bostadsbebyggelse
i närheten av en fabrik bör ses mot bakgrunden av vad jag nu
har sagt om tillståndsbesluts prioritetsverkan. Har fabrikens innehavare
fått tillstånd till verksamheten, kan han inte tvingas att upphöra därmed
på grund av att ny bebyggelse vuxit upp i närheten. Huruvida han skall
kunna åläggas längre gående reningsföreskrifter än förut är beroende av
om förutsättningar härför finns enligt de särskilda regler om omprövning,
som jag kommer in på i det följande.

Om fabrikens innehavare saknar tillstånd till verksamheten synes det
rimligt att, såsom de sakkunniga har tänkt sig, ingripande mot anläggningen
skall kunna göras om förhållandena påkallar detta. I vad mån åtgärder
skall kunna krävas beror då på utfallet av den avvägning som skall göras
enligt tillåtlighetsreglerna. Som ett moment bland flera andra i den bedömningen
kommer det förhållandet in att företaget var först på platsen.
Härvid kan också omständigheter av subjektiv art spela in.

Vad de sakkunniga och remissinstanserna har anfört i övrigt om tillåtlighetsreglernas
tillämpning ger mig anledning att utveckla mina synpunkter
på ytterligare ett par punkter.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Som jag har nämnt har de sakkunniga föreslagit en hjälpregel som innebär
bl. a. att skyldigheten att vidta skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått
skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt möjligt.
Denna regel ägnas viss uppmärksamhet i remissvaren. I ett yttrande uppfattas
uttrycket »vad som är tekniskt möjligt» — i enlighet med uttalanden
i de sakkunnigas motiv — som likvärdigt med »en så god teknisk lösning
som möjligt». I ett annat yttrande ser man en motsättning mellan lagtext
och motiv på denna punkt. En tredje remissinstans menar att i den
tekniska bedömningen alltid måste finnas ett ekonomiskt inslag och att
detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Enligt min mening är den åsyftade regeln ett viktigt hjälpmedel vid tilllämpningen
av föreskrifterna om skyddsåtgärder. Den har också fördelen
att den främjar att teknikens landvinningar kan beaktas fortlöpande. Regelns
innebörd är att man vid bedömningen av vad som skall krävas av ett
företag skall utgå från de effektivaste tekniska anordningar och metoder
som företag av motsvarande typ här i landet eller utomlands använder sig
av. Som de sakkunniga har uttryckt saken bör man, om jämförbara befintliga
företag har visat sig kunna bemästra sina immissionsproblem genom
särskilda inrättningar eller metoder, i princip kunna kräva av ett nytillkommande
företag att det är utrustat med motsvarande anordningar — eller
andra som är minst lika bra. De på teknikens aktuella stadium bästa lösningarna
utgör så att säga ett idealförhållande som man bör utgå ifrån. Vid
bedömningen skall emellertid också andra faktorer, bl. a. ekonomiska, beaktas.
När dessa tas med i beräkningen är det inte säkert att nämnda idealförhållande
alltid låter sig realiseras.

Jag anser att den nya lagen bör innehålla en hjälpregel liknande den som
de sakkunniga har föreslagit.

Med anledning av vad som anförs i ett remissyttrande vill jag påpeka att
när beskaffenheten av det område som kan påräknas bli utsatt för störning
särskilt nämns som en faktor att beakta vid skälighetsawägningen, så avses
därmed den drabbade omgivningen sådan den faktiskt ser ut eller som
den kan väntas komma att utvecklas. Som de sakkunniga har framhållit
skall hänsyn tas också till sjukhus, skolor, vetenskapliga observatorier och
andra anläggningar som kan vara särskilt känsliga för störningar. Motsvarande
gäller i fråga om ett värdefullt fritidsområde, nationalpark eller
annat naturvårdsområde eller en anläggning som man vill skydda av kulturella,
vetenskapliga eller andra liknande skäl.

Såväl allmänna som enskilda intressen skall enligt de sakkunnigas förslag
beaktas vid prövningen av ett företags tillåtlighet och vid fastställandet
av villkoren för företaget. Jag delar denna uppfattning. Något hinder
mot att också enskilda intressen beaktas föreligger inte vid prövning i administrativ
ordning. Det är ingen ovanlighet f. n. att så sker. Förebilder

219

Kungl. May.ts proposition nr 28 år 196y

finns t. ex. på planväsendets och naturvårdens områden (4 § byggnadslagen
och 3 § naturvårdslagen).

Vad som nu har sagts innebär inte att administrativa myndigheter på miljövårdsområdet
skall slita rättstvister mellan enskilda. I första hand är det
allmänna intressen som skall beaktas av de tillämpande myndigheterna.
De fall som bör underkastas koncessionsplikt måste antas nästan undantagslöst
vara av sådan art och omfattning att de kolliderar med viktiga allmänna
intressen. Om samtidigt också enskilda intressen berörs skall emellertid
också dessa så långt möjligt beaktas vid tillåtlighetsbedömningen. I
regel sammanfaller naturligtvis de enskilda och de allmänna intressena och
är det många enskilda fall kan de samtidigt sägas utgöra ett allmänt intresse.
Men den föreslagna lagstiftningen omfattar allt från storimmissioner
med vidsträckta och ingripande verkningar till små störningsfall, där bara
några enstaka närboendes ekonomiska eller eljest privata intressen berörs.
Rättstvister av sistnämnda typ bör avgöras av domstol och inte i administrativ
ordning. Enligt min åsikt bör den skadelidande därför ha kvar den möjlighet
som nu finns på den oskrivna immissionsrättens område att föra
talan vid domstol om förbud, skadeförebyggande åtgärder eller skadestånd.
Också den som orsakar störningen bör kunna ta initiativ till en domstolsprövning
av skadeståndsfrågan. Jag kommer att behandla frågan om domstolsprövning
närmare i ett senare avsnitt.

Vad sedan gäller vilka allmänna intressen som skall beaktas kan jag i huvudsak
hänvisa till den exemplifiering som de sakkunniga har gjort. Eftersom
jag förordar att också vattenförorenande företag förs in under lagstiftningen
är det skäl att dessutom nämna det allmänna fiskeintresset.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att man efter vissa utländska förebilder
också i vårt land bör eftersträva ett system av emissions- och immissionsgränser
och av tekniska normer på miljövårdens område. Fördelarna
härmed har ingående belysts av de sakkunniga och i remissyttrandena. Inte
minst är ett sådant system av värde för att ge fasthet och konsekvens åt
tillämpningen av de med nödvändighet allmänt hållna tillåtlighetsreglerna.

Jag ansluter mig också till åsikten att man — åtminstone f. n. — bör nöja
sig med riktvärden och rekommendationer och att rättsligt bindande normer
bör undvikas. Det blir en maktpåliggande uppgift för naturvårdsverket att
samordna arbetet med sådana riktvärden och rekommendationer. Det är
därvid naturligt att samråd sker med industrins branschorganisationer och
med sakkunniga myndigheter. Men framför allt är det viktigt att arbetet
grundas på vetenskapens aktuella rön. Härvid räknar jag med att värdefulla
resultat skall erhållas genom den starka satsning som nu sker på miljövårdsforskningens
område enligt riktlinjer som dragits upp i prop. 1968: 37
och som godkänts av riksdagen (rskr 165).

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

De sakkunnigas uttalanden om riktvärden o. d. avser luftföroreningar,
buller och andra sådana störningar. Däremot har de sakkunniga saknat anledning
gå in på motsvarande frågor på vattenvårdens område. Även här är
riktvärden av typen emissions- och immissionsgränser helt naturligt av
betydelse. I någon mån förekommer redan vissa rekommendationer om
gränsvärden, t. ex. när det gäller tolerabel bakteriehalt i vatten som används
för olika ändamål.

6.5 Förprövning

Tillståndsfrågor bör kunna komma under koncessionsnämndens prövning
genom ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöstörande verksamhet.
Ansökningsmöjligheten bör stå öppen, oavsett om verksamheten är
underkastad koncessionsplikt eller inte. Varje företagare, kommun eller annan
som utövar eller skall utöva verksamhet som den nya lagen omfattar bör
alltså kunna begära tillstånd för att trygga sin ställning för framtiden. Men
i vid omfattning måste det också finnas en skyldighet att underkasta sig tillståndsprövning.
Som jag tidigare har understrukit måste en grundprincip
för miljövården vara att olägenheter så långt möjligt förebyggs. Prövningen
av verksamhet som kan medföra miljöskador bör därför helst sättas in redan
på projekteringsstadiet, alltså en förprövning i ordets verkliga mening.

Vattenlagen innehåller i 8 kap. 38 § sista stycket ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t att föreskriva förprövningsskyldighet i fråga om vattenförorenande
företag. I 5 § lagen den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag,
sjöar och andra vattenområden bemyndigas Kungl. Maj :t vidare att föreskriva
skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndighet om sådana företag.
I den s. k. förprövningskungörelsen den 30 november 1956 har Kungl.
Maj :t med stöd av dessa bemyndiganden föreskrivit bl. a. att vissa uppräknade
typer av fabriker eller inrättningar inte får anläggas innan föroreningsfrågan
prövats och att vissa andra uppräknade fabriker eller inrättningar
inte får anläggas innan anmälan gjorts hos länsstyrelsen.

Immissionssakkunniga föreslår samma system. Förslaget till immissionslag
innehåller i 2 kap. 5 § ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att föreskriva
förprövningsskyldighet — enligt de sakkunnigas terminologi omfattande både
koncessionsplikt och anmälningsplikt — i fråga om luftförorenande in. fl.
företag. Beträffande vattenförorenande företag föreslås motsvarande bemyndigande
i en ny bestämmelse, 8 kap. 38 a § vattenlagen. De sakkunniga har
också utarbetat ett förslag till ny förprövningskungörelse. Den är gemensam
för vattenförorenande företag och företag som omfattas av förslaget till
immissionslag. Den väsentligaste avvikelsen från den nuvarande förprövningskungörelsen
är att den föreslagna innehåller — förutom anmälningsplikt
— två typer av koncessionsplikt. Den ena avser eu absolut koncessionsplikt,
som dock omfattar ett betydligt färre antal företagstyper än en -

221

Ilungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ligt gällande ordning. Den andra typen är som jag redan har framhållit en
nyhet. Den avser en fakultativ koncessionsplikt med naturvårdsverket som
dispensgivare och omfattar 30 typer av fabriker och inrättningar.

Remissinstanserna har genomgående godtagit vattenlagens och immissionssakkunnigas
lagtekniska lösning med ett bemyndigande i lagen och
den närmare utformningen av förprövningssystemet i en av Kungl. Maj :t
utfärdad kungörelse. Enligt min mening kräver förprövningsordningen en
detaljerad reglering som samtidigt måste vara flexibel så att den smidigt
kan anpassas efter utvecklingen och ändrade erfarenheter. Detta förutsätter
att bestämmelserna i huvudsak meddelas av Kungl. Maj:t. Själva lagen bör
innehålla endast ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela behövliga
regler.

Enligt immissionssakkunnigas förslag skall koncesssionsplikt och anmälningsplikt
kunna föreskrivas bl. a. i fråga om ändring av fabriker eller
andra inrättningar. Den föreslagna skyldigheten förutsätter dock att ändringen
kan medföra väsentlig ökning av störningen eller eljest är av väsentlig
betydelse från störningssynpunkt. Flera remissinstanser anser emellertid
att bemyndigandet i denna del inte bör begränsas till att ändringen
skall vara väsentlig. För egen del vill jag framhålla följande. Vad som är
väsentligt kan lätt bli föremål för delade meningar mellan prövningsmyndighet
och företagare. Det är inte en tillfredsställande ordning att förorenaren
själv skall avgöra om olägenheten kan väntas bli väsentlig eller inte.
Betydande ökning av föroreningsmängder kan därigenom komma till stånd
efter hand utan att myndigheterna får kännedom härom i tid. Principen
bör snarare vara den omvända, så att varje ombyggnad, utbyggnad eller
ändring som kan medföra att föroreningen ökar eller att ny förorening uppkommer
eller som eljest är av betydelse från störningssynpunkt skall prövas
i förväg med undantag endast för uppenbara fall. Bemyndigandet för Kungl.
Maj :t bör alltså inte begränsas till väsentliga ändringsfall.

Som framgår av vad jag nu har sagt anser jag i likhet med de sakkunniga
att förprövningsskyldighet bör kunna föreskrivas i fråga om ändring som
är av betydelse från störningssynpunkt, även om ändringen inte ökar föroreningen.
Jag tänker på sådana fall när ändrade driftsförhållanden gör det
möjligt att nedbringa de föroreningar eller andra störningar som härrör från
anläggningen. För att de miljövårdande organen skall få vetskap om driftsändringarna
så att de blir i tillfälle att föreskriva önskvärda åtgärder bör
någon form av förprövningsplikt finnas i dessa fall. Närmast till hands ligger
att föreskriva anmälningsskyldighet.

Som jag redan har berört bör naturvårdsverkets befogenhet att meddela
dispens från att söka tillstånd omfatta hela det koncessionspliktiga området.
Själva lagen bör vidare innehålla en föreskrift om dispensbefogenheten.

Det bemyndigande som immissionssakkunniga tar upp i 8 kap. 38 a §
förslaget till ändring av vattenlagen omfattar också möjlighet att föreskriva

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

förbud mot att avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning
släpps ut utan tillstånd eller anmälan. Detta stämmer överens med gällande
rätt. Kungl. Maj :t kan alltså redan nu föreskriva att befintliga föroreningskällor
av vissa typer skall undergå prövning trots att det inte är fråga
om ändring av driften. I denna del har bemyndigandet dock inte tagits i
anspråk.

De sakkunnigas uppfattning att möjligheten att föreskriva prövningsskyldighet
för befintliga föroreningskällor bör behållas, delas av många
remissinstanser. Även jag är av denna mening. Bemyndigandet bör utformas
så att prövningsskyldighet kan införas i fråga om pågående avloppsutsläpp.
Detta är av intresse framför allt när det gäller befintliga kommunala
avloppsföretag. Naturvårdsverket föreslår i sin framställning om ändring
av vattenföroreningslagstiftningen koncessionsplikt i viss omfattning
för sådana företag. Förslaget har fått bred anslutning i remissyttrandena.
Prövningsskyldighetens omfattning och den tid inom vilken prövning skall
påkallas är frågor som — i överensstämmelse med både nuvarande ordning
och den som immissionssakkunniga föreslår — bör regleras på administrativ
väg.

I naturvårdsverkets framställning om lagändring behandlas flera andra
frågor om prövningsskyldighet än dem som jag redan har berört. Förprövningsskyldighetens
omfattning och utformning har också väckt stort intresse
i remissyttrandena över naturvårdsverkets framställning liksom i yttrandena
över immissionssakkunnigas betänkande. Bland de frågor som sålunda
tas upp av naturvårdsverket och i remissyttrandena kan nämnas anslutning
av industriavlopp till kommuns ledningsnät. Naturvårdsverket föreslår förprövningsskyldighet
i detta fall. Denna lösning förordas också allmänt i remissyttrandena.
Vidare berör naturvårdsverket frågan om bättre kontroll
av vissa åtgärder i vatten, såsom tippning av muddermassor o. d.

De frågor som jag nu har nämnt är av sådan art att de faller inom ramen
för den reglering av förprövningsordningen som Kungl. Maj :t har att besluta
om med stöd av det bemyndigande som bör ges i lagen.

6.6 Tillsyn

Genom förprövningsförfarandet och genom den rätt som skall finnas att
söka tillstånd till företag eller åtgärder som kan vara miljöstörande kommer
frågor om miljöfarlig verksamhet under myndigheternas prövning ansökningsvägen.
Men myndigheternas verksamhet pa miljövårdsområdet kan
inte stanna vid att behandla ärenden som aktualiseras genom ansökningar.
Verksamheten måste också ha ett aktivt innehåll för att utvecklingen på
miljövårdsområdet skall kunna styras i rätt riktning. Här kommer tillsynsuppgifterna
in. Hit hör t. ex. att myndigheterna, som immissionssakkunniga
har uttryckt det, själva är aktivt verksamma för att spåra upp fall där

223

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

åtgärder behövs. Vidare hör hit övervakning och kontroll av störningskällor
och av att skyddsföreskrifter efterlevs. Andra betydelsefulla aktiviteter
är inventering och kartläggning av vatten- och luftföroreningar och störningskällor
av olika slag samt planering av det allmännas insatser.

Sedan naturvårdsverket tillkom den 1 juli 1967 omfattar tillsynsorganisationen
på vattenvårdsområdet både verket och länsstyrelserna. Fördelningen
i stort av funktionerna regleras genom en tillämpningslcungörelse till
1956 års tillsynslag. Där föreskrivs att naturvårdsverket har den centrala
tillsynen, leder och samordnar länsstyrelsernas tillsynsverksamhet samt
lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelserna utövar fortlöpande
tillsyn. Kungörelsen innehåller också bestämmelser som skall trygga
behövligt samråd mellan naturvårdsverket och länsstyrelserna.

De sakkunnigas organisationsförslag anknyter i allt väsentligt till gällande
ordning. Såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna är enligt förslaget
tillsynsmyndigheter. Tyngdpunkten i det löpande tillsyns- och övervakningsarbetet
läggs på länsplanet. Den centrala myndighetens insatser på
tillsyn sområdet begränsas i princip till kvalificerade fall som kräver speciell
sakkunskap. Den närmare regleringen av tillsynsuppgifternas fördelning
tänker sig de sakkunniga skall ske genom bestämmelser som meddelas
av Kungl. Maj :t.

De sakkunnigas uppläggning i stort av tillsynsorganisationen vinner i allmänhet
anslutning i remissvaren. Vissa remissinstanser invänder emellertid
att resurserna splittras om både naturvårdsverket och länsstyrelserna
skall vara tillsynsorgan. De kritiska remissinstanserna har i regel förordat
större decentralisering.

För egen del anser jag det ofrånkomligt att tillsynsuppgifterna fördelas
på naturvårdsverket och länsstyrelserna. Med anledning av de invändningar
som framförts under remissbehandlingen vill jag framhålla att det naturligtvis
inte får bli så att de centrala och regionala tillsynsuppgifterna löper
parallellt. En funktionsuppdelning måste genomföras så långt det är praktiskt
och lämpligt. Liksom i huvudsak enligt gällande ordning bör sålunda
naturvårdsverket vara planerande, ledande och samordnande. En väsentlig
uppgift för verket blir därvid att utarbeta allmänna råd och anvisningar till
ledning för länsstyrelsernas verksamhet. Även i övrigt bör naturvårdsverket
bistå länsstyrelserna med behövlig experthjälp. En annan central uppgift
blir, som jag tidigare har nämnt, att svara för att tekniska normer och gränsvärden
utarbetas och förs ut i praktisk tillämpning. Jag anser således att
den särskilda sakkunskap och erfarenhet som naturvårdsverket besitter utnyttjas
bäst om verket får en centralt ansvarig och ledande roll av den art
jag nyss har nämnt.

Däremot bör den löpande tillsynen i princip inte ankomma på naturvårdsverket.
För en sådan passar länsstyrelserna bättre av flera skäl. Jag
anser dock inte att man helt bör avskära naturvårdsverket från befattning

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

med särskilda tillsynsärenden. Det kan vara praktiskt att naturvårdsverket
t. ex. i samband med handläggningen av koncessionsfrågor också har möjlighet
att undersöka andra företag i samma ort och meddela råd och anvisningar
eller ingripa på annat sätt.

Gränsen mellan naturvårdsverkets och länsstyrelsernas tillsynsfunktioner
blir med den angivna uppdelningen kanske något oklar. Detta behöver
dock inte medföra några väsentliga olägenheter. Genom bestämmelser om
samråd mellan tillsynsmyndigheterna bör man kunna sörja för att kollisioner
inte uppkommer. Närmare bestämmelser om sådant samråd och om tillsynsuppgifternas
fördelning kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Immissionssakkunniga för samman bestämmelser om tillsynens huvudsakliga
inriktning samt tillsynsmyndigheternas befogenheter och vad därmed
sammanhänger till en särskild miljötillsynslag. Vad gäller tillsynens
inriktning avviker sakkunnigförslaget i ett viktigt hänseende från nuvarande
ordning. De sakkunniga vidgar ämnesområdet så att det omfattar inte
bara vattenföroreningar utan också luftföroreningar och buller och över
huvud störningar av immissionskaraktär. Jag finner det självklart att tillsynsområdet
vidgas på detta sätt så att det kommer att sammanfalla med
det område som den nya lagstiftningen skall täcka. Eftersom jag till skillnad
från de sakkunniga för samman vattenvårds- och immissionsfrågorna till
en enda lag anser jag det naturligt att bestämmelserna om tillsynsverksamheten
inarbetas i denna lag.

De sakkunniga begränsar inte tillsynsordningen till störningar som härrör
från fast egendom. Här frångår alltså de sakkunniga anknytningen till
immissionsbegreppet. För min del anser jag att tillsynen bör avse samma
område som lagen i övrigt. Häri ligger att tillsynsverksamheten när det gäller
störningar från trafikapparaten inte avser enskilda fordon.

I fråga om naturvårdsverkets och länsstyrelsernas befogenheter som tillsynsmyndigheter
vill jag i likhet med de sakkunniga understryka värdet
av att bygga på företagarnas frivilliga medverkan. Att meddela råd och anvisningar
blir därför ett väsentligt led i tillsynsverksamheten. Det är större
garanti för ett positivt resultat av skyddsanordningar och andra åtgärder
mot förorening och störningar, om företagarna själva uppfattar dessa som
berättigade. Detta innebär inte att man efterger kravet på effektiva och
målmedvetna milj övårdsåtgärder. Men det betyder att rådgivningsverksamheten
måste ha ett starkt inslag av information och undervisning. Erfarenheterna
från vatteninspektionens och naturvårdsverkets hittillsvarande arbete
visar att goda resultat kan vinnas genom ett förtroendefullt samarbete
mellan tillsynsorgan och företagare. Inte minst har branschorganisationernas
medverkan betytt en hel del.

Dessvärre är det dock inte alltigenom så väl beställt att tillsynsorganen
bara skulle kunna gå fram på rådgivningens och övertygandets väg. Trots
att ett principiellt förbud mot att släppa ut obehandlat avloppsvatten från

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tätbebyggelse funnits sedan år 1957 saknar ett mycket stort antal kommuner
fortfarande tillfredsställande reningsanordningar för sina avloppsutsläpp.
Också vid många industrier och andra anläggningar åsidosätts rimliga
hänsyn till miljövårdens krav. Det förekommer i inte så ringa omfattning
t. o. m. direkt nonchalans mot givna reningsföreskrifter. Skall rimliga
miljövårdskrav kunna hävdas, måste därför också effektiva maktmedel stå
till tillsynsorganens förfogande.

De maktbefogenheter som de sakkunniga föreslår innebär dels att länsstyrelserna
i klara fall får meddela förelägganden eller förbud, dels att
naturvårdsverket får väcka talan hos vattendomstol. Frågan hur initiativrätten
skall ordnas kommer i ett annat läge genom att vattendomstolarnas
befattning med tillståndsfrågor faller bort. I sin organisationsutredning berör
naturvårdsverket också frågan om initiativrätten. Om verket skall få reell
möjlighet att driva en effektiv miljövårdspolitik, sägs det i utredningen,
måste verket kunna självmant ta upp frågor om villkor till prövning när det
behövs för att t. ex. tillgodose naturvårds-, hälsovårds- och andra allmänna
intressen. Verket menar att på så sätt också äldre anläggningar kan bli föremål
för prövning.

Jag delar uppfattningen att länsstyrelserna bör ha möjlighet att ingripa
med tvångsförelägganden eller förbud i fall som är uppenbara. Men jag anser
att också naturvårdsverket bör ha möjlighet att ta initiativ. Framför allt
är en sådan initiativrätt av värde om man vill åstadkomma en samordnad
sanering inom ett större område. Ofta kan man nå en tillfredsställande lösning
av föroreningsfrågor bara under förutsättning att man gör ett samlat
ingripande mot flera föroreningskällor. Av dessa kanske några är koncessions-
eller anmälningspliktiga. De kommer härigenom under prövning utan
åtgärd från myndigheternas sida. Men andra föroreningskällor i samma område
faller kanske utanför all förprövningsskyldighet. Om inte också dessa
kan underkastas prövning når man inte det eftersträvade syftet att få till
stånd en samordnad lösning. Jag anser att naturvårdsverket för att tillgodose
allmänna intressen bör få befogenhet att påkalla prövning hos koncessionsnämnden
av frågor om dels förbud mot miljöfarlig verksamhet, dels
åläggande att vidta skyddsåtgärd. Naturvårdsverket bör ha möjlighet att ingripa
på detta sätt oberoende av om förprövningsskyldighet är föreskriven
för den miljöfarliga verksamhet som är i fråga.

När en fråga om förbud mot viss verksamhet sålunda kommer under prövning
av koncessionsnämnden, bör denna på samma sätt som i tillståndsärenden
ha möjlighet att underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Det är
av särskild vikt att denna möjlighet står öppen i fall, när det blir fråga om
att ingripa med förbud mot ett bestående företag.

Utan särskild föreskrift är det klart att länsstyrelserna inom ramen för
det nära samarbete som skall äga rum mellan dem och naturvårdsverket
kan fästa verkets uppmärksamhet på fall där verket bör använda sin initia 8

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. .Vr 28

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tivrätt. Gången i ett tillsynsärende, där tvångsföreläggande anses nödvändigt,
kan alltså bli den att länsstyrelsen själv utfärdar föreläggande om det
är fråga om ett uppenbart fall. Brister denna förutsättning eller är ärendet
eljest av sådan art att det bör prövas centralt kan länsstyrelsen hos naturvårdsverket
föreslå att verket ingriper. Naturvårdsverket kan då hos koncessionsnämnden
yrka förbud eller skyddsåtgärd.

Som de sakkunniga anför får man räkna med att behovet av ingripande
i regel först aktualiseras på det regionala planet. Ibland kan det emellertid
vara så att naturvårdsverket självt i sin tillsynsverksamhet kommer på fall
då det bedöms nödvändigt med ett ingripande. Som jag har nämnt kan
detta bli aktuellt t. ex. för att åstadkomma en samordnad lösning av föroreningsproblem
inom ett större område med både förprövningsskyldiga och
inte förprövningsskyldiga anläggningshavare. Naturvårdsverket kan då
självt ingripa, men inget hindrar att verket överlämnar ett ärende till länsstyrelsen,
om förutsättningar finns för länsstyrelsen att vidta åtgärd och
det anses lämpligare med hänsyn till utredningen eller eljest att länsstyrelsen
tar hand om saken.

Naturvårdsverkets befogenhet att ingripa bör avse fall då det inte finns
något tillstånd till den anläggning eller åtgärd som man ingriper mot. Om
det däremot föreligger ett tillstånd bör verket kunna åstadkomma ändring
bara inom ramen för lagens omprövningsregler. Länsstyrelserna däremot
bör ha viss befogenhet att inskrida med föreläggande också mot anläggning
som underkastats tillståndsprövning. Jag anser nämligen i likhet med de
sakkunniga att en motsvarighet bör finnas till den rätt som 8 kap. 40 §
tredje stycket vattenlagen nu ger länsstyrelse att, när särskilda omständigheter
föreligger, meddela föreskrifter utan hinder av vattendomstols eller
synemäns beslut. Tanken bakom bestämmelsen i vattenlagen är främst att
länsstyrelse skall kunna meddela provisoriska bestämmelser när extraordinära
förhållanden påkallar ett snabbt ingripande, t. ex. vid en snabbt uppblossande
epidemi. Regeln bör i fortsättningen omfatta inte bara vattenföroreningar
uitan alla typer av miljöstörningar som den nya lagen avser.

Med den utbyggnad som har skett av den regionala tillsynsorganisationen
anser jag i likhet med vissa av de myndigheter som har yttrat sig över
immissionssakkunnigas förslag att det inte längre finns något behov av
att kunna förordna särskilda tillsynsmän. Denna möjlighet torde också ha
utnyttjats i ringa omfattning.

Liksom gäller f. n. bör det finnas en befogenhet för tillsynsorganen att
vinna tillträde till fabriker eller andra anläggningar, att göra behövliga
undersökningar på platsen och att avkräva innehavare av anläggning behövliga
upplysningar om anläggningen.

Naturvårdsverket föreslår vidare att det meddelas föreskrifter om att
uppgifter angående mängd och beskaffenhet av avloppsvatten skall hållas
tillgängliga på sätt tillsynsmyndigheten närmare bestämmer. Vissa remiss -

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

instanser ställer sig positiva till det. Jag anser emellertid inte nödvändigt
att meddela uttryckliga föreskrifter om uppgiftsskyldighet av den art
som naturvårdsverket föreslår. I varje fall kan frågan enligt min mening
anstå till dess närmare erfarenheter vunnits av det nya prövnings- och tillsynssystemet.
Det är vanligt att vattendomstolarna i samband med att tillstånd
lämnas till avloppsföretag ålägger sökanden att fortlöpande lämna
tillsynsorgan uppgifter om avloppsvattnets mängd och beskaffenhet och om
andra förhållanden som är av intresse från kontrollsynpunkt. Jag anser att
detta förfarande med fördel bör kunna tillämpas också i det prövnings- och
till synssystem som jag föreslår. Genom denna ordning och genom den möjlighet
som tillsynsorganen får att kräva upplysningar om förorenande anläggning
kan ändamålet med naturvårdsverkets förslag om uppgiftsskyldighet
i huvudsak tillgodoses.

6.7 Samordningsfrågor

Immissionssakkunniga understryker behovet av att naturvårdsverket och
länsstyrelserna samarbetar med andra myndigheter som har anknytning
till miljövårdsområdet. Det gäller såväl på det lokala och regionala planet
som på det centrala planet. Behovet av samarbete gör sig enligt de sakkunniga
gällande såväl i fråga om tillsynsverksamheten som vid handläggningen
av prövnings- och anmälningsärenden. De sakkunniga nämner särskilt
hälsovårdsnämnderna och kommunernas styrelser samt planverket, socialstyrelsen
och statens institut för folkhälsan bland de organ som samråd bör
ske med. Remissinstanserna ansluter sig allmänt till de sakkunnigas synpunkter.
Också andra myndigheter med vilka samarbete bör ske nämns i
yttrandena, t. ex. SMHI, vägverket, luftfartsverket, olika forskningsinstitutioner,
arbetsmedicinska institutet, statens växtskyddsanstalt.

En effektiv miljövårdspolitik förutsätter självfallet ett vittförgrenat men
samtidigt smidigt samarbete mellan många myndigheter, både lokalt, regionalt
och centralt. Detta är som redan har framgått ett av de avgörande
skälen för att både tillsynsverksamheten och tillståndsprövningen bör ligga
på ett administrativt organ. I enlighet med vad de sakkunniga föreslår
(2 § andra stycket i förslaget till miljötillsynslag) bör lagen innehålla en
grundläggande regel om samverkan på tillsynsområdet. Om det behövs närmare
bestämmelser för att reglera samarbetet inom tillsynsverksamheten,
kan dessa meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om samverkan i dispens- och
anmälningsärenden innehåller de sakkunnnigas förslag till förprövningskungörelse
vissa bestämmelser (12 §). Också här anser jag att den närmare
regleringen av samarbetet bör ske genom administrativa föreskrifter.

När det gäller tillståndsärenden har de sakkunniga inte haft anledning
att föreslå särskilda samverkansregler. De sakkunnigas förslag anknyter i
fråga om förfarandet till vattenlagen och därmed också till vattenlagens

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

bestämmelser om skyldighet och rätt att höra andra myndigheter. Eftersom
mitt förslag innebär att tillståndsprövningen läggs på en särskild koncessionsnämnd
och i viss utsträckning länsstyrelserna behövs emellertid regler
för samråd i tillståndsärenden. Själva lagen bör emellertid endast innehålla
en principbestämmelse om samråd. De närmare reglerna kan meddelas
av Kungl. Maj :t.

Av särskild vikt är de samordningsfrågor som aktualiseras på hälsovårdsoch
planområdena. Både inom tillsynsverksamheten och i prövningsärenden
är det nödvändigt att naturvårdsverket och länsstyrelserna nära samarbetar
med lokala och centrala hälsovårds- och planmyndigheter, särskilt
hälsovårdsnämnderna och planverket. Jag skall uppehålla mig något närmare
vid denna fråga.

Genom sina övervakande och kontrollerande uppgifter på det sanitära
området spelar hälsovårdsnämnderna en viktig roll inom miljövården vid
sidan av de särskilda tillsynsorganen. I 38 § hälsovårdsstadgan nämns särskilt
tillsyn för att motverka vattenförorening. Detta innebär dock inte att
hälsovårdsnämndens kompetensområde är begränsat till vattenförorening. I
hälsovårdsnämnds allmänna åligganden ingår också att övervaka luftföroreningar,
buller och andra sådana störningar. Detta bör emellertid nu
komma till tydligt uttryck.

Av särskilt intresse är hälsovårdsstadgans bestämmelser om industriella
och andra anläggningar och upplag (62 och 63 §§). Enligt 62 § skall anläggning
för industri, hantverk eller annan näring samt upplag av varor eller avfall
anordnas och inrättas så att de inte medför sanitär olägenhet. Detsamma
gäller underhåll, drift och skötsel. Det är hälsovårdsnämndens uppgift
att se till att bestämmelsen efterlevs. 63 § innehåller föreskrift om tillståndstvång.
Där räknas upp ett stort antal typer av anläggningar och upplag
(f. n. 22 punkter) som inte får anordnas utan hälsovårdsnämndens tillstånd.
Utan sådant tillstånd får de inte heller ändras så att det kan bli ökad
sanitär olägenhet.

De sakkunniga behandlar ingående hälsovårdsnämndernas roll i det nya
tillsyns- samt dispens- och anmälningsförfarandet. Enligt de sakkunnigas
mening bör hälsovårdsnämnderna ha betydelsefulla uppgifter på miljövårdsområdet
också i fortsättningen. Hälsovårdsnämndernas medverkan i dispens-
och anmälningsärenden tänker sig de sakkunniga säkerställa genom
föreskrifter i förslaget till förprövningskungörelse om att hälsovårdsnämnd
alltid skall få del av ansökningar och anmälningar och om beslut som meddelas
i sådana ärenden. Däremot föreslår de sakkunniga att den nuvarande
tillståndsprövningen enligt 63 § hälsovårdsstadgan slopas. Också i den löpande
tillsynen på miljövårdsområdet bör hälsovårdsnämnderna enligt de
sakkunniga ha viktiga uppgifter. Detta kommer till uttryck i den allmänna
bestämmelsen i förslaget till miljötillsynslag om att tillsynsmyndighe -

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

terna skall samarbeta med bl. a. kommunala organ som har att utöva tillsyn
i särskilda hänseenden.

De sakkunnigas uttalanden och förslag rörande hälsovårdsnämnderna
mottas i allmänhet positivt i remissvaren. Också jag ansluter mig till vad
de sakkunniga anför.

En grundläggande princip bör vara att dubbelprövning undviks så långt
det är möjligt. Företagare, kommuner och andra som söker tillstånd till
åtgärder och anläggningar som kan vara miljöstörande skall om möjligt
bara behöva vända sig till en myndighet. Det är därför helt följdriktigt
att som de sakkunniga föreslår upphäva tillståndstvånget enligt 63 § hälsovårdsstadgan.
Denna bestämmelse bör ersättas med en hänvisning till
de särskilda bestämmelserna om förprövning m. m. Om det visar sig vara
behov av att i särskilda fall ha ett tillståndstvång av nuvarande typ kan
detta regleras i lokal hälsovårdsordning. Sådan lokal föreskrift får emellertid
inte gripa in på det område som täcks av den nya förprövningsordningen.

Slopandet av tillståndsprövningen enligt 63 § innebär inte någon försvagning
av hälsovårdsintressets bevakning på miljövårdsområdet. Hälsovårdsnämndernas
aktiva medverkan kan vinnas på andra vägar. I tillstånds-, dispens-
och anmälningsärenden bör hälsovårdsnämndernas lokalkännedom
i allmänhet vara av värde. Ofta torde dessutom hälsovårdsnämnderna, särskilt
i de större städerna, sitta inne med utrednings- och annat informationsmaterial
som kan utnyttjas i sådana ärenden. Närmare regler för samrådet
kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Kanske ännu större betydelse kan hälsovårdsnämndernas insats få i den
löpande tillsynen på miljövårdsområdet. Som lokala organ har hälsovårdsnämnderna
särskilda förutsättningar att övervaka störningskällor, tillse att
fastställda reningsvillkor följs o. d. Hälsovårdsnämnderna har också goda
möjligheter att kontinuerligt bevaka hur förorenings- och störningssituationen
i en ort utvecklas och att slå larm i god tid innan missförhållanden
uppkommer.

Bortsett från slopandet av tillståndsprövningen enligt 63 § hälsovårdsstadgan
rubbar det nya systemet inte hälsovårdsnämndernas befogenheter.
De kommer alltså att ha kvar möjligheterna att meddela förbud och förelägganden
för att motverka sanitära olägenheter. Härigenom kan risk föreligga
för kollision mellan hälsovårdsnämnds beslut och beslut av statlig
miljövårdsmyndighet. Motsvarande kollisionsrisk föreligger nu såvitt gäller
hälsovårdsnämnds och vattendomstols avgöranden. Frågan har i nuvarande
system lösts så att vattendomstols beslut alltid tar över. Om sålunda
vattendomstol fastställt föreskrifter för ett avloppsföretag kan hälsovårdsnämnd
inte meddela föreläggande rörande samma företag som strider mot
vattendomstolens avgörande. Vattendomstolen däremot kan meddela före -

230 Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

skrifter oberoende av att det redan finns ett föreläggande av hälsovårdsnämnd.

De sakkunniga behåller denna ordning i sitt förslag såvitt avser förhållandet
mellan vattendomstol och hälsovårdsnämnd. När det gäller dispensbeslut
av naturvårdsverket har förslaget en annan innebörd. Sådant beslut
vinner inte rättskraft och binder alltså inte heller hälsovårdsnämnd.
Kommerskollegium har kritiserat denna lösning av rättssäkerhetsskäl. Kollegiet
menar att hälsovårdsnämndens befogenheter i immissionsärenden
bör begränsas till att nämnden anmäler till naturvårdsverket eller länsstyrelsen
om sanitära olägenheter föreligger.

Jag anser att kollisionsfrågan bör lösas på i princip det sätt som de sakkunniga
föreslår. Villkor som koncessionsnämnden fastställt bör sålunda
inte kunna rubbas genom föreläggande av hälsovårdsnämnd. Har å andra
sidan hälsovårdsnämnd ålagt företagaren vissa åtgärder bör det stå honom
fritt att ansöka hos koncessionsnämnden om prövning av villkoren för företaget.
De föreskrifter som då meddelas bör ta över hälsovårdsnämndens beslut.
Ett dispensbeslut av naturvårdsverket inom ramen för den fakultativa
koncessionsprövningen bör däremot inte ha någon rättsligt bindande verkan.
Hälsovårdsnämnd kan alltså ingripa med tvångsföreläggande, oavsett
om det finns ett dispensbeslut. Som jag redan har nämnt skall emellertid
samråd ske med hälsovårdsnämnderna i dispensförfarandet. Dessa kommer
därför att få inflytande på dispensprövningen och utformningen av de villkor
som skall knytas till dispensbeslutet. I regel kan man därför vänta att
hälsovårdsnämnderna kommer att acceptera sådana beslut. Rent faktiskt
får besluten därigenom en trygghetsverkan för företagaren. Med hänsyn
härtill anser jag att fog saknas för kommerskollegiums farhågor om försämrad
rättssäkerhet.

Det bör framhållas att koncessionsnämndens avgörande inte kan vara
bindande i andra frågor än dem som beslutet omfattar. Ingenting hindrar
därför att hälsovårdsnämnden inom ramen för sin allmänna övervakningsskyldighet
ingriper mot ett företag med föreläggande i frågor som tillståndsmyndigheten
inte behandlat.

Jag har tidigare berört den befogenhet som länsstyrelsen bör ha att i
brådskande fall meddela nödvändiga föreskrifter. Om sanitära missförhållanden
anses böra föranleda ett sådant ingripande kan hälsovårdsnämnd
spela en roll genom att ta initiativ till att länsstyrelsen får pröva fallet.

Frågan om samverkan på planområdet måste ses mot bakgrunden av att
det allmännas insatser för miljövården är ett väsentligt led i samhällsplaneringen
i stort. Det krävs därför ett nära samarbete mellan de miljövårdande
myndigheterna och de myndigheter som verkar inom samhällsplaneringen
i övrigt. Som jag tidigare har framhållit måste gällande bebyggelseplaner
beaktas i tillstånds- och dispensärenden enligt den nya lagen. Det

231

Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

är därför av vikt att prövningsmyndigheterna har kännedom om pågående
arbete med sådana planer. Å andra sidan har planmyndigheterna intresse
av att känna till dispens- och tillståndsärenden som är av betydelse från
plansynpunkt. Vidare behövs en samordning i det löpande planeringsarbetet.
Det är sålunda av vikt att de miljövårdande myndigheterna får komma
till tals så tidigt som möjligt i den fysiska planeringen. Men också i naturvårdsverkets
och länsstyrelsernas uppgifter som miljövårdsorgan ingår att
utarbeta planer. Naturvårdsverket skall dessutom meddela anvisningar till
ledning för länsstyrelserna och andra organ som har anknytning till miljövården.
Denna planerande och ledande verksamhet är i mångt och mycket
sammanvävd med bebyggelseplaneringen. Också från denna synpunkt aktualiseras
därför ett samarbete.

Det nära sambandet mellan miljövård och samhällsbyggande når emellertid
också utanför planeringsområdet. Sålunda kan bestämmelser som meddelas
för byggnadsverksamheten vara av direkt betydelse för miljövården.
Planverket har befogenhet att meddela föreskrifter, råd och anvisningar
om tillämpningen av byggnadslagstiftningen. Föreskrifter är i motsats till
råd och anvisningar bindande för de byggande och för myndigheterna. Tanken
är att föreskrifterna i princip skall avse grundläggande krav på egenskaper
eller funktioner som är av betydelse från säkerhetssynpunkt eller
hygienisk synpunkt. Mer detaljerade regler i dessa hänseenden skall utformas
som råd och anvisningar (prop. 1967: 81 s. 18).

Det är klart att föreskrifter och anvisningar som planverket meddelar
om utförande och konstruktion av byggnader, värmeanläggningar, skorstenar
o. d. också är av betydelse med hänsyn till möjligheterna att motverka
vatten- och luftföroreningar, buller och liknande störningar. Det är därför
av vikt att miljövårdens synpunkter beaktas på ett tidigt stadium av arbetet
med sådana föreskrifter och anvisningar. I 76 § 1 mom. byggnadsstadgan
finns regler om samråd, vilka tillförsäkrar naturvårdsverket medinflytande
på utformningen av byggnadsföreskrifter. Utan stöd av uttrycklig bestämmelse
torde motsvarande gälla i fråga om icke bindande anvisningar (jfr
prop. 1967: 81 s. 19). Det är också viktigt att undvika kollision mellan byggnadsföreskrifter
och bestämmelser som i konkreta fall meddelas på miljövårdsområdet.
Tillståndsgivande myndighet bör sålunda beakta vad som
i annan lagstiftning — bl. a. byggnadslagstiftningen — gäller i fråga om
miljöfarlig verksamhet. Härigenom torde det vara sörjt för att tillstånd
och villkor som meddelas enligt den nya lagstiftningen inte kommer i strid
med bindande föreskrifter på byggnadsområdet.

232

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

6.8 Domstolsprövning

Enligt gällande ordning kan den som kräver ersättning för skada genom
vattenförorening stämma in sin talan till vattendomstol. Ersättningsanspråk
kan också framställas i mål om tillstånd att släppa ut avloppsvatten. Genom
stämning till vattendomstol kan den skadelidande vidare föra talan om
förbud mot det företag eller den verksamhet som vållar olägenhet eller om
skyddsåtgärder för att motverka olägenheten. I fråga om luftförorening,
buller och andra immissioner kan den som lider skada föra talan genom
stämning till allmän domstol. Också sådan talan kan gå ut på ersättning,
skyddsåtgärder eller förbud.

Immissionssakkunnniga föreslår samma system för handläggning av ersättningsfrågor
m. m. i immissionsmål som nu gäller i fråga om vattenföroreningar.
Saken kommer emellertid i ett annat läge med en ordning där
tillståndsprövningen förläggs till administrativ myndighet. Vid tillståndsgivningen
skall visserligen beaktas inte bara allmänna intressen utan även
så långt det är möjligt enskilda intressen. Lagen omfattar emellertid både
stora och små företag och anläggningar. Bara en del av dem kan göras koncessionspliktiga.
Många kommer därför aldrig under tillståndsprövning.
Ofta kan det vara fråga om företag som stör bara de närmaste grannarna
och inte rör några allmänna intressen. I sådana fall saknas anledning för
tillsynsmyndigheterna att ingripa. Det är därför nödvändigt att man behåller
nuvarande möjlighet att föra talan vid domstol om förbud mot den
störande verksamheten eller om skyddsåtgärder för att motverka olägenhet
av verksamheten. Men framför allt måste domstolsvägen finnas för
prövning av ersättningsfrågor. Dessa är till sin art sådana att de bara kan
avgöras i ett domstolsförfarande.

Beträffande prövningen av skadelidande sakägares krav på ersättning,
skyddsåtgärder eller förbud — med en gemensam beteckning enskilda anspråk
— är det två huvudproblem som anmäler sig, nämligen dels vilka
domstolar som skall anförtros prövningen, dels hur den administrativa tillståndsprövningen
och domstolsprövningen skall samordnas.

Vad först gäller valet av domstol faller givetvis vattendomstolarna i
blickpunkten. Några av dem som yttrar sig över naturvårdsverkets organisationsförslag
förordar vattendomstolarna, i varje fall till dess man skapat
ett system med fastighetsdomstolar. För att lägga prövningen på vattendomstolarna
talar enligt min mening deras erfarenhet av ersättningsfrågor
av den typ som det här gäller. Vidare har de en sammansättning som i huvudsak
är lämplig för sådana frågors behandling. Å andra sidan råder ovisshet
om vattendomstolsorganisationens framtida utformning. Den föreslagna
ändringen i fråga om tillståndsgivningen i vattenföroreningsfrågor kommer
att minska vattendomstolarnas arbetsuppgifter. En krympning av ar -

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

betsbelastningen följer också av att vattenkraftens roll i kraftförsörjningen
minskar. Samtidigt sker efter hand slutliga avgöranden i kvarstående ersättningsfrågor
i äldre kraftutbyggnadsmål. Härtill kommer att hela domstolsorganisationen
för närvarande omprövas. En riktpunkt härvid är att så
långt möjligt skapa enhetliga underrätter. Bl. a. som ett led i detta arbete
kan man se den översyn av vattenlagen som jag tidigare har nämnt. Mot
bakgrunden av vad jag nu har anfört kan det inte anses välbetänkt att
lägga nya arbetsuppgifter på vattendomstolarna.

De allmänna domstolarna har sämre förutsättningar än vattendomstolarna
att pröva ersättningsfrågor m. m. enligt denna lagstiftning av det skälet
att de saknar tekniker. Med hänsyn till att vatten- och luftföroreningar kan
ha vidsträckta verkningsområden är dessutom de allmänna underrätternas
domkretsar i regel för små för denna typ av mål. I annat sammanhang har
jag emellertid lagt fram förslag om att inrätta nya domstolar för fastighetsbilöningsmål.
Jag har därvid uttalat att dessa domstolar lämpligen bör
handha också expropriationsmål. De nya domstolarna, som föreslås få namnet
fastighetsdomstolar, skall knytas till underrättsorganisationen på så
sätt att vissa underrätter utses att i särskild sammansättning handlägga alla
fastighetsbildningsmål från län eller större område än län. Enligt förslaget
skall i fastighetsdomstolen ingå två domare vid den allmänna underrätten,
en tekniker och två nämndemän. För fastighetsbildningsmålen fordras att
teknikern har erfarenhet av fastighetsbildningsverksamhet. När det gäller
expropriationsmål kommer kravet på erfarenhet av fastighetsvärdering i
förgrunden.

Jag anser — som jag antydde redan när jag lade fram förslaget om fastighetsdomstolar
— att en domstol av de föreslagna fastighetsdomstolarnas
typ och med deras stora domsområden i princip är lämpad att handlägga
också mål om enskilda anspråk enligt förevarande lag. Genom att till en
domstol föra samman olika grupper av mål som i huvudsak eller till stor
del inrymmer likartade värderingsfrågor vinner man ökad enhetlighet i
tillämpningen av värderingsprinciper.

I fråga om vilken teknisk sakkunskap domstolen bör ha i mål enligt denna
lag gör sig vissa särskilda synpunkter gällande. Som utgångspunkt för
övervägandena i denna del är det av intresse att beröra hur det tekniska
inslaget i vattendomstolarna är ordnat.

På den tekniska sidan ingår i vattendomstolen två vattenrättsingenjörer.
Vattenlagen säger ingenting annat om deras kompetens än att de skall
vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna män (11
kap. 2 § tredje stycket). Denna regel kompletteras av mera detaljerade föreskrifter
i 3 § vattendomstolsstadgan. Där anges att vattenrättsingenjörerna
skall ha sakkunskap särskilt i fråga om byggande i vatten (vattenbyggnadstekniska
ingenjörer) och särskilt i fråga om torrläggning av mark (agrikulturtekniska
ingenjörer). Om två vattenrättsingenjörer skall tjänstgöra i ett

8t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

mål — i undantagsfall räcker det med en — skall den ene vara vattenbyggnadsteknisk
ingenjör och den andra agrikulturteknisk. I mål om grundvatten
eller avloppsvatten får dock i stället för endera förordnas annan ingenjör
med särskild sakkunskap i ämnet.

I olika sammanhang, senast av immissionssakkunniga, har föreslagits att
kompetenskravet för den agrikulturtekniske ingenjören ändras så att det
bättre motsvarar den funktion som han numera främst har, nämligen skadevärdering.
De sakkunniga föreslår sålunda att den ene ingenjören liksom
hittills skall ha sakkunskap företrädesvis beträffande byggande i vatten och
den andre sakkunskap företrädesvis beträffande andra på vattendomstol
ankommande frågor, särskilt värdering av fast egendom.

Immissionssakkunnigas överväganden i fråga om vattendomstolarnas behov
av teknisk sakkunskap har naturligtvis inte fullt samma giltighet när
det gäller fastighetsdomstolarna. Dessa kommer i varje fall tills vidare inte
att syssla med vaftenbyggnadsfrågor. De kommer inte heller att befatta sig
med tillståndsfrågorna i vattenförorenings- och immissionsmål. Det är framför
allt vid tillståndsbedömningen och utformningen av villkor för tillstånd
som de tekniska synpunkterna gör sig gällande. I ersättningsdelen träder erfarenhet
av och sakkunskap i fastighets- och skadevärdering i förgrunden.
Men också här kan det ibland bli fråga om att klarlägga rent tekniska förhållanden
och förlopp, t. ex. att utröna orsakssammanhang mellan vissa
drift- eller reningsåtgärder och föroreningsskador. Ännu starkare kan rent
tekniska synpunkter göra sig gällande i mål som avser skyddsanordningar,
ändringar i driftsätt och andra åtgärder för att motverka förorening eller
störning av annat slag.

Vad jag nu har anfört visar att man i mål enligt denna lagstiftning har
behov av teknisk sakkunskap utöver den som en uteslutande på värderingsfrågor
specialiserad ledamot besitter. Det finns emellertid f. n. ingen
utbildningsgång som tillförsäkrar den allsidiga sakkunskap inom avloppsoch
immissionsområdet som den tekniske ledamoten helst borde ha. I likhet
med vad som gäller för vattendomstolarna får man sikta på tekniker
med lämplig grundutbildning och erfarenhet och sedan vidga deras kunskapsområde
genom fortbildningskurser. Jag vill också framhålla att man
inte skall överdriva behovet av att den tekniske ledamoten har detaljerade
kunskaper på olika områden. I den mån speciell expertis behöver tillföras
målen bör det ske genom att utomstående sakkunniga förordnas på sätt
som nu sker inom vattenrättskipningen.

Erfarenheten från vattendomstolarnas verksamhet ger vid handen att det
är stora fördelar med att två tekniska ledamöter deltar i handläggningen.

I mål enligt förevarande lagstiftning kommer emellertid de tekniska synpunkterna
inte tillnärmelsevis på samma sätt i förgrunden. Det saknas därför
anledning att efterbilda vattendomstolarnas mönster på denna punkt. I
stället måste tillses att den i fastighetsdomstolen ingående teknikern i mål

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

enligt förevarande lagstiftning har den breda sakkunskap som enligt vad
förut sagts måste anses nödvändig.

Uppdelningen på administrativ prövning av tillståndsfrågor och domstolsprövning
av enskilda anspråk aktualiserar flera samordningsproblem. Ett
viktigt sådant gäller vilken betydelse tillståndsbeslut bör ha för möjligheten
att föra talan vid domstol. Vad först beträffar ersättningstalan är det klart
att sådan talan skall kunna föras oavsett om det finns tillstånd till företaget
eller inte. I fråga om talan om förbud och skyddsåtgärder är förhållandet
annorlunda. Vattendomstols tillstånd till avloppsföretag är enligt 8 kap.
39 § vattenlagen gällande mot envar. Endast under vissa i lagen angivna
förutsättningar kan villkoren för tillståndet prövas om. Immissionssakkunniga
föreslår samma ordning för luftföroreningar, buller och liknande störningar.
Vad som motiverar principen om att tillstånd skall bestå oförändrade
under lång tid är önskemålet att ge företagaren trygghet för att inte
överraskande utsättas för nya förpliktelser som han inte tagit hänsyn till
vid planeringen av företaget.

Lagberedningen föreslog i 1947 och 1960 års jordbalksförslag en ordning
med frivillig koncession för företag som kunde vålla immissioner. Genom
koncessionen skulle man få ett rättsligt skydd mot oberäkneliga krav på
förbud eller förebyggande åtgärder. I anslutning härtill förordade lagberedningen
en regel som innebar att den som fått tillstånd inte kunde åläggas,
så länge han följde föreskrivna villkor, att upphöra med verksamheten eller
utföra andra skyddsåtgärder än som kunde genomföras utan oskälig kostnad.

En av de myndigheter som yttrat sig över naturvårdsverkets organisationsförslag
ifrågasätter om tillstånd bör kunna hindra domstol att ta upp
sakägares förbudstalan.

För egen del vill jag i denna fråga anföra följande. Det innebär en stor
rättsosäkerhet om tillståndshavaren riskerar att domstol när som helst på
grundval av en annan värdering av de faktorer som är avgörande för tilllåtligheten
kan ompröva tillståndet på talan av sakägare som inte godtar
de villkor som tillståndsmyndigheten har fastställt. En företagare som fått
tillstånd att driva viss verksamhet bör för sin ekonomiska och tekniska
planering kunna gå ut ifrån att tillståndet normalt sett kommer att bestå
i oförändrad form för längre tid. Lagberedningens förslag tillgodoser dessa
önskemål i stor utsträckning men inte tillräckligt. Det inrymmer som jag
har nämnt en möjlighet för domstol att ålägga tillståndshavaren ytterligare
skyddsåtgärder. Även med den begränsning som ligger i att man inte får
kräva andra åtgärder än som kan genomföras utan oskälig kostnad skulle
förslaget medföra vissa nackdelar. Lagberedningens konstruktion utesluter
inte att en domstol kan komma att föreskriva andra kostsamma skyddsåtgärder
på grund av en annan bedömning av vad som i ett visst fall är

236

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

skäligt. Härigenom kan väsentliga delar av ett tillståndsbeslut rivas upp
och den trygghetsverkan som tillståndsbeslutet skall ge blir mer eller
mindre illusorisk.

En annan svårighet som lagberedningens förslag kan vålla i tillämpningen
hänger samman med att hindret mot domstolsprövning faller bort om
tillståndshavaren inte följer de villkor som beslutet innehåller. Frågan huruvida
villkor följs eller inte kan emellertid ofta vara kontroversiell. Det
kan därför mycket väl tänkas att just frågan om villkorens efterlevnad blir
den primära tvisten i ett mål som rör förbud eller skyddsåtgärder. Det kan
vidare vara vanskligt att dra en gräns för vad som skall anses som tolerabel
avvikelse. Det är enligt min mening inte en tillfredsställande ordning att
frågan huruvida domstolen över huvud taget skall gå in på prövning i sak
beror på tolkningen av en så vag regel.

Jag delar å andra sidan uppfattningen att bara den som lojalt följer de
villkor som är förknippade med tillstånd bör kunna påräkna den trygghetsverkan
som tillståndet har. Redan av allmänna regler torde f. ö. följa att
tillstånd förfaller om något villkor av stor betydelse eftersätts (se t. ex.
SvJT 1964 s. 699). Men enligt min åsikt är det en uppgift för tillsynsorgan
och hälsovårdsnämnder att övervaka efterlevnaden av fastställda villkor
och att ingripa för att framtvinga rättelse när villkoren åsidosätts.
För detta ändamål bör länsstyrelserna ges befogenhet att meddela behövliga
förelägganden. I grava fall bör det finnas möjlighet att återkalla tillståndet.
Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Sammanfattningsvis anser jag alltså, som de sakkunniga har föreslagit,
att ett tillståndsbeslut bör ge företagaren en tryggad ställning. Tillståndet
bör kunna omprövas bara under vissa förutsättningar och omprövningen
bör ske i samma ordning som tillståndsprövningen, dvs. av koncessionsnämnden
eller länsstyrelse. Däremot bör möjligheten att vid domstol utverka
förbud eller skyddsåtgärder vara utesluten när tillstånd föreligger.
Denna lösning skapar en klar och otvetydig gräns mellan tillståndsmyndigheters,
tillsynsorgans och domstolars befogenheter. Vad domstolsprövningen
beträffar är det alltså klart att talan om förbud eller skyddsåtgärder
skall ogillas om företagaren åberopar att han har lagakraftvunnet tillstånd
till verksamheten.

Den situation som jag hittills har gått ut från är den att tillståndsbeslut
föreligger när talan väcks vid domstol. Men läget kan också vara det att
domstolsprövning och tillståndsprövning kommer ungefär samtidigt. Ett
motsvarande fall inom vattenrättskipningen regleras i 11 kap. 83 § första
stycket vattenlagen. En stämningstalan vid vattendomstol kan mötas genom
ansökan om tillstånd till företaget i fråga. Stämningsmålet går då upp i ansökningsmålet.
I detta behandlas stämningstalan som en lagligen gjord erinran
mot ansökningen.

Med tillståndsprövning i administrativ väg blir sammanslagning av ären -

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

det om tillstånd och en vid fastighetsdomstol förd talan om förbud eller
skyddsåtgärder inte möjlig. I stället bör stämningsmålet förklaras vilande
i avbidan på utgången i tillståndsärendet.

Vissa regler torde behövas för att domstolen skall få kännedom om meddelade
tillstånd och om ärenden angående tillstånd, förbud och skyddsåtgärder
som är under prövning hos administrativ myndighet. Sådana regler kan
meddelas av Kungl. Maj :t.

6.9 Ersättningsregler

De sakkunniga anser av flera skäl — bl. a. det nära samband som finns
mellan vattenförorening och luftförorening — att ersättningsreglerna på
vattenförorenings- och immissionsområdena bör bringas att överensstämma
så nära som möjligt. Om man, såsom jag föreslår, sammanför reglerna om
vattenföroreningar, luftföroreningar, buller och andra störningar från fast
egendom i en gemensam lag stärks ytterligare skälen att helt samordna
ersättningsbestämmelserna. Vid bestämmelsernas utformning bör, förutom
allmänna skadeståndsrättsliga principer, reglerna i 8 och 9 kap. vattenlagen
tjäna som ledning.

Däremot måste man skilja mellan frågan om verksamhetens tillåtlighet
och frågan om sakägares rätt till ersättning. Genom en sådan uppläggning
får man överensstämmelse med vad som gäller i vattenföroreningsfall, där
man skiljer tillåtlighetsfrågan och ersättningsfrågan åt. Ersättningsfrågan
bör vara underkastad parternas fria disposition. I motsats till vad som gäller
om tillåtlighetsfrågan krävs här inte någon offentlig kontroll. Rätt till
ersättning föreligger även i fall då tillstånd till anläggningen eller verksamheten
meddelats. Också i det avseendet råder alltså överensstämmelse med
hittills gällande regler i fråga om vattenföroreningar. Lagberedningen har
motsvarande bestämmelse i sitt förslag till ersättning för immissionsskada.

Den oskrivna grannelagsrättens skadeståndsregler bygger på principen
om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet.
Domstolarna har haft stöd för att tillämpa denna princip i motiven till
1909 års jordabalksförslag. Av uttalanden i förarbetena till 1941 års lagstiftning
om vattenförorening framgår, att avsikten var att i detta avseende
ansluta skadeståndsreglerna i 8 kap. vattenlagen till grannelagsrättens regler.
Så har också dessa skadeståndsregler tillämpats i praxis. Även om alla
skäliga reningsåtgärder vidtagits för att hindra skador genom vattenförorening,
kan företagaren bli skyldig att betala skadeersättning. I 1947 års jordabalksförslag
ansåg sig lagberedningen böra lagfästa den ståndpunkt som
redan intagits i praxis i fråga om immissionsskador.

De sakkunniga låter principen om strikt ansvar på immissionsområdet
komma till direkt uttryck i förslaget till lagtext. Beträffande varaktiga immissionsstörningar
innebär det att man kodifierar en princip som sedan

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

länge tillämpats i praxis. Som förut framgått föreslår jag emellertid ett vidare
tillämpningsområde än de sakkunniga genom att kravet på varaktighet
bortfaller. Också olägenheter och störningar som inte kan anses varaktiga
bör alltså falla under den nya lagen, dock inte om det är fråga om rena engångsföreteelser.
Enligt min mening finns det goda skäl att låta det strikta
ansvaret gälla inom hela tillämpningsområdet för lagen. En alltför vidlyftig
tillämpning av strikt ersättningsansvar kan man förhindra genom att uppställa
krav på att det skall vara fråga om väsentliga olägenheter som varken
är orts- eller allmänvanliga. Som framgår av vad jag förut har anfört
innebär principen om strikt ansvar inte någon nyhet på vattenvårdsområdet.

Jag har härmed kommit in på vissa för ersättningsrätten grundläggande
frågor som diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden och nu behandlas av
de sakkunniga och under remissbehandlingen. Väsentlighets- och ortsvanlighetsrekvisiten
går tillbaka till 1909 års jordabalksförslag, som i sin tur
bygger på förebilder i tysk rätt. Rekvisiten har i vattenlagen och i de tre jordabalksförslagen
utformats något olika, och meningarna har varit delade
om det närmare förhållandet dem emellan. I de senare jordabalksförslagen
är det ortsvanlighetsrelcvisitet som helt träder i förgrunden. Där bär också
vid sidan av väsentligheten och ortsvanligheten införts rekvisitet »besvärets
allmänna förekomst under jämförliga förhållanden», det s. k. allmänvanlighetsrekvisitet.

Vad först väsentlighetsrekvisitet beträffar bör det avse att utesluta mera
bagatellartade störningar, även om de går utöver vad som är vanligt. Det
bör utformas i anslutning till lydelsen i 8 kap. 30 § vattenlagen.

Ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten föreslås av de sakkunniga
bli grundläggande rekvisit i ersättningshänseende. De sakkunniga vill inte
lägga dessa rekvisit som grund vid utformningen av tillåtlighetsreglerna
men finner det naturligt att tillmäta det förhållandet att en störning går
utöver vad som är vanligt i orten den största betydelse för frågan om strikt
ersättningsansvar skall inträda. Dessutom skall beaktas vad som allmänt
förekommer under jämförliga förhållanden på andra orter.

Från ett par håll utsätts ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten
för stark kritik. Sålunda ifrågasätter häradshövdingeföreningen om rekvisiten
ger tillräcklig ledning för ersättningsfrågornas bedömande. Många av
de erinringar som riktats mot ortsvanligheten i samband med kritiken av
lagberedningens förslag, t. ex. att begreppet är dunkelt och vagt, är enligt
föreningen tillämpliga också när det gäller ersättningsfrågor. I situationer
då det är fråga om successivt ökande immissioner från nytillkomna immissionskällor
eller då det gäller helt nya typer av immissioner ger rekvisiten
enligt föreningen en bristfällig ledning. Föreningen hävdar, att rekvisiten
bör ges en mindre avgörande betydelse och att väsentlighetskravet i stället
bör framhävas mer. Vattenöverdomstolen är kritisk mot allmänvanlighetsrekvisitet
och menar att man inte har något behov att begränsa skadestånds -

239

Kungi. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

skyldigheten med hänsyn till allmänvanligheten, när man i likhet med de
sakkunniga kopplar loss ersättningsreglerna från tillåtlighetsreglerna. Behovet
av rörelsefrihet i samhällsutvecklingen bör enligt vattenöverdomstolen
tillgodoses genom tillåtlighetsreglernas utformning. Rätten till skadestånd
bör inte vara beroende av hur förhållandena på en ort av helt annan
karaktär gestaltar sig. Vattenöverdomstolen anser, att rekvisitet som i sig
är oklart rent av kan leda till att den som förorenar oförstörda vattendrag
eller orörd natur kan bli fri från skadeståndsskyldighet. Enligt vattenöverdomstolen
synes ersättningsfrågorna kunna lösas tillfredsställande, om rekvisiten
väsentlighet och ortsvanlighet tillämpas på ett förnuftigt sätt. En ledamot
av vattenöverdomstolen anser dock övertygande skäl vara anförda
för att ersättningsskyldigheten utformas i enlighet med förslaget. Övriga
remissinstanser som särskilt uttalar sig i denna del framhåller, att väsentlighets-,
orts vanlighets- och allmänvanlighet srekvisiten synes ha stöd i
rättstillämpningen.

Som jag redan har berört anser jag att man måste skilja mellan de grunder
som uppbär tillåtlighetsreglerna och de grunder som ersättningsreglerna
vilar på. Om man vid utformningen av tillåtlighetsreglerna skulle uppställa
det ortsvanliga som avgörande norm, skulle det, såsom immissionssakkimniga
framhåller, innebära en risk för att man så småningom passivt glider
mot allt sämre förhållanden. För att aktivt kunna motverka störningar måste
den allmänna skyldigheten att förebygga störningar även gälla ortsvanliga
sådana och möjlighet finnas att ingripa mot en störning även i det fall
att störningar av samma slag allmänt förekommer under jämförliga förhållanden
på andra orter. När det gäller förutsättningarna för den rent civilrättsliga
sanktionsformen skadestånd är läget däremot ett annat. I likhet
med de sakkunniga finner jag det naturligt att begränsa det strikta ersättningsansvarets
inträde till olägenheter av störningar som inte är ortsvanliga
eller allmänvanliga. Detta utesluter inte att skadeståndsskyldighet kan inträda
på annan grund även för ortsvanliga störningar. Till detta återkommer
jag senare.

Ortsvanligheten bör hänföras icke till den störande fastigheten utan till
den olägenhet en störning orsakar. Ortsbegreppet kan inte närmare bestämmas
i lagtexten. Med orten bör förstås den störda fastighetens omgivning.
Hur långt denna omgivning skall anses sträcka sig får överlämnas åt rättspraxis
att avgöra. Det torde finnas skäl att understryka att begreppet inte
bör tolkas alltför snävt.

Allmänvanlighetsrekvisitet fördes fram av lagberedningen i 1947 års jordabalksförslag
vid sidan av ortsvanlighetsrekvisitet. Ortsvanligheten ansågs
i vissa fall ej vara tillräcklig för att bedöma om en immission skulle anses
tillåten eller ej, och i sådant fall kunde enligt beredningen ledning hämtas
genom en jämförelse med vad som förekommer på andra håll. Bestämmelsen
synes främst ha föranletts av behovet att kunna förlägga nya industrier

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

till orter där dessa industrier ej är ortsvanliga. Men beredningen nämner
också det fallet att en företagare i ett industrisamhälle utsätter grannarna
för en immission av annat slag än som tidigare förekommit i orten.

Immissionssakkunniga anser att vad som allmänt förekommer under j ämförliga
förhållanden i andra trakter bör vara ett rimligt mått på vad som får
tålas utan ersättning.

Till en början är att märka att allmänvanlighetsrekvisitet synes ha en viss
motsvarighet i gällande rätt. Tendensen att låta trafikimmissioner uppgå till
särskilt hög nivå utan att man inskrider med skadeståndssanktion är ett uttryck
härför. Inom vattenrätten har allmänvanlighetssynpunkter kommit
till uttryck i rättsfallen NJA 1960 s. 726 och 1965 s. 359.

Det saknas enligt min mening anledning att avvika från de grundsatser
som tillämpas i stadgad praxis inom grannelagsrätten. I regel torde man
kunna begränsa det strikta ersättningsansvaret på sätt som hittills skett i
praxis enbart med tillämpning av väsentlighets- och ortsvanlighetsrekvisiten.
I vissa fall ger dessa emellertid inte tillräcklig ledning. Man bör då kunna
falla tillbaka på en jämförelse med förhållandena i stort. Allmänvanlighetsrekvisitet
bör dock tillämpas med en viss återhållsamhet. Som exempel
på fall då detta rekvisit kan medföra befrielse från ersättningsskyldighet kan
nämnas förlust av skönhetsvärde och bullerstörningar från en motorväg,
som dras fram genom en förut orörd natur. Det skulle inte vara rimligt att
medge ersättning enligt reglerna om strikt ersättningsansvar åt var och en
som lider olägenhet av någon betydelse genom buller från en motorväg med
åberopande av att motorvägar tidigare inte har förekommit i trakten. Det är
emellertid inte blott immissionens art utan även dess intensitet som skall beaktas.
En störning kan anses allmänvanlig endast upp till en viss nivå. Enstaka
skadelidande, som drabbas av olägenheter därutöver, t. ex. vid trafikimmissioner
sådana fastigheter som ligger mycket nära immissionskällan,
bör således ha rätt till ersättning.

SammanfattningsAus anser jag starka skäl tala för att utforma den
grundläggande ersättningsregeln i enlighet med vad de sakkunniga föreslår.
Väsentlighets-, ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten bör alltså
ingå i lagförslaget.

Sådana skador som har sin grund i att den drabbade fastigheten eller den
skadelidande personligen tål särskilt litet, dvs. är speciellt immissionskänslig,
bör falla utanför regeln om strikt ersättningsansvar. Detta blir en
följd av ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten och torde stämma
överens med gällande rätt.

Som jag tidigare har antytt utesluter inte huvudregeln om strikt ersättningsansvar
att även andra skadeståndsprinciper och ersättningsregler kan
få praktisk betydelse. Sålunda kan, om någon speciell förutsättning för
strikt ansvar brister, den allmänna skadeståndsrättens oskrivna regler om
ansvar för vållande till sak- och personskada bli tillämpliga. I det fall som

241

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

nyss nämndes då skada drabbar speciellt immissionskänsligt objekt kan försummelse
att vidta försiktighetsmått som betingas av de speciella förhållandena
grunda skadeståndsskyldighet (jfr NJA 1951 s. 55). En olägenhet
kanske inte överskrider det ortsvanliga, och strikt ansvar kan av den anledningen
inte komma i fråga. Olägenheten skulle emellertid ha kunnat förebyggas
eller minskas genom åtgärder som den störande bort iaktta. Den
skadelidande bör i ett sådant fall kunna grunda sin ersättningstalan på att
den störande vållat olägenheten genom underlåtenhet att vidta dessa åtgärder.
En remissinstans har framhållit att man genom kravet på skyddsåtgärder
och försiktighetsmått i övrigt inför en sträng culpastandard och att
den begränsning i det strikta skadeståndsansvaret, som kravet på ortsvanlighet
eller allmänvanlighet innebär, i praktiken inte torde få den betydelse,
som den kan synas ha, genom att ersättningsansvar likväl inträder på grund
av culpa. I det sammanhanget bör erinras om ett påpekande av de sakkunniga,
att frågan om vilka krav på försiktighetsmått man kan ställa kommer
i ett nytt läge genom den nya lagstiftningen och att det blir nödvändigt att
därvidlag göra skillnad mellan anläggningar som tillkommit före den nya
lagstiftningen och sådana som inrättats därefter.

De nu behandlade ersättningsreglerna begränsar inte den rätt till ersättning
som kan föreligga enligt bestämmelser i speciallagstiftning. Sålunda
gäller exempelvis särskilda regler om ersättning för skada från järnvägsanläggning
enligt 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift. I vissa fall bör som jag tidigare anfört sådan verksamhet som är
specialreglerad uttryckligen undantas från den nu aktuella lagstiftningens
tillämpning. Detta gäller dock bara i det hänseende som specialregleringen
direkt omfattar. Frågorna om skyddsåtgärder och skadeersättningar vid
elektriska anläggningar regleras sålunda uteslutande av 1902 års lag om
sådana anläggningar, såvitt avser inverkan av elektrisk ström. Inträffar
däremot störning av annat slag från elektrisk anläggning bör den nu föreslagna
lagen bli tillämplig. Ett annat exempel är ersättning för skada från
atomanläggning. Särskilda regler gäller i detta fall enligt atomansvarighetslagen.

Flera remissinstanser efterlyser klarare uttalanden i frågan huruvida fastighetsägare
bör vara underkastad strikt ansvar i fall då störningarna orsakas
av annan än fastighetsägaren. Det framhålls att besvärande rättsosäkerhet
kan uppkomma, om man inte noga klargör vem som skall bära det strikta
ansvaret.

Enligt gällande rätt får från fall till fall avgöras i vad mån fastighetsägaren
kan göras ansvarig för störning från fastigheten som har sin grund
i annans förfogande över fastigheten. Ägarens ansvar torde vara beroende
av vilken rättsgrund för att bruka fastigheten som vederbörande kan åberopa
och även i övrigt ställa sig olika allt efter omständigheterna. Jag anser
därför att spörsmålet inte bör regleras i lagen. Så har ej heller skett i de fall

242

KungL Maj:ts proposition nr 28 år 1969

av liknande slag som behandlas i det till lagrådet remitterade förslaget till
jordabalk. Liksom tidigare får spörsmålet överlämnas åt rättspraxis.

När det gäller skadeståndsberäkningen uppkommer frågan om ersättning
skall utgå endast för den del av en skada som ligger över gränsen för vad
som enligt huvudregeln skäligen bör tålas eller för hela skadan. Olika meningar
gör sig här gällande. De sakkunniga menar, att det är naturligt att
grunda skadeståndsberäkningen på en fördelning av skadan i den mån det
låter sig göra att bestämma »överskottet». De framhåller dock, att bevisoch
bedömningssvårigheterna är stora, och påpekar vidare, att det ibland
just är immissionsöverskottet som utlöser skadan, t. ex. när det gäller men
för människors hälsa. Till slut måste det enligt de sakkunniga bli fråga om
en skälighetsbedömning med många möjligheter till nyansering. Flera remissinstanser
hävdar, att ersättning bör utgå endast för vad som ligger över
skälighetsgränsen, och anser sig ha stöd för sin uppfattning i gällande rätt.

Man kan i gällande rätt finna visst stöd för uppfattningen att en fördelning
av skadan bör ske. Emellertid finner jag i likhet med immissionssakkunniga,
att det inte går att ge ett entydigt svar på denna fråga. De situationer som
kan tänkas uppkomma varierar alltför starkt för att man skall kunna lösa
detta spörsmål genom en enkel formel. Här som i så många andra fall måste
frågan få sin lösning i rättstillämpningen.

Från något håll framförs önskemål om att få ldart fastslaget en möjlighet
att från ersättning till fastighetsägare för skada som förorsakats av immitterande
verksamhet få avräkna nytta när — som ofta torde vara fallet
— verksamheten även medfört stegring av fastighetsvärdena trots att den
orsakar störningar. Här får enligt min mening allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser tillämpas. Enligt rättspraxis torde man åtminstone i vissa fall
kunna kvitta skada som drabbar en fastighet genom störningar från ett företag
i omgivningen mot nytta som uppkommer för fastigheten genom företaget
(jfr NJA 1944 s. 516).

Immissionssakkunniga framhåller att s. k. allmän förmögenhetsskada
utan samband med person- eller sakskada är ersättningsgill på immissionsområdet
till skillnad mot vad som gäller på den allmänna culparegelns område.
Till stöd härför åberopar de sakkunniga två rättsfall, NJA 1936 s. 552
och 1940 s. 508. Enligt min mening är det tveksamt om dessa rättsfall berättigar
till den slutsats som de sakkunniga drar. I den juridiska litteraturen
förekommer auktoritativa uttalanden om rättsfallen som tyder på att
andra betraktelsesätt än grannelagsrättsliga varit avgörande (se Tidskrift
utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1944 s. 105 och Karlgren, Skadeståndsrätt,
tredje uppl. s. 194). Inom vattenrätten torde allmän förmögenhetsskada
inte ersättas utan samband med skada eller intrång på fast egendom
eller på rättighet till sådan egendom. Enligt min mening får det liksom
hittills överlämnas åt rättspraxis att lösa frågan vilka skadetyper som bör
vara ersättningsgilla.

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Immissionssakkunniga tar i sitt förslag upp en regel om att ersättning
kan jämkas, om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande.
De sakkunniga framhåller, att det av allmänna rättsgrundsatser
torde följa, att den som inser att han löper risk att träffas av olägenhet genom
immission själv har att ta skälig hänsyn därtill och inrätta sig så att
olägenheten inte blir onödigt stor. Försummar han detta, kan han enligt de
sakkunniga bli medvållande till inträffad skada och riskerar då att få ersättningen
jämkad. Av stor praktisk betydelse är enligt de sakkunniga att
medvållandet kan bestå i passivitet. Sålunda framhåller de sakkunniga, att
underlåtenhet från skadelidandes sida atf fästa immittentens uppmärksamhet
på skador och skaderisker bör, oavsett skadans art, kunna tillmätas betydelse
för ersättningsskyldigheten. Detta anser de sakkunniga bäst kunna
ske inom ramen för en allmänt hållen regel om jämkning vid medvållande.
Även om medverkansregeln i 6 kap. 1 § strafflagen får anses tillämplig i förevarande
fall, är det enligt de sakkunniga befogat att i lagtexten skriva in en
särskild regel om jämkning vid medvållande.

Remissinstanserna godtar i allmänhet de sakkunnigas förslag. Dock framhålls
att medvållande från den skadelidandes sida som grund för nedsättning
av skadestånd torde följa av allmänna skadeståndsrättsliga principer.
En remissinstans anser det med hänsyn härtill olämpligt att på detta
område tillskapa en särskild jämkningsregel. Från något håll påpekas att
det kan synas väl strängt mot den skadelidande att jämkning på grund av
medvållande kan föranledas av att den skadelidande underlåtit att fästa
immittentens uppmärksamhet på skador och skaderisker. Från annat håll
understryks betydelsen av uttalandet att passiviteten hos den skadelidande
kan bedömas som ett medvållande som kan föranleda jämkning av ersättningen
ända ned till noll.

Jag delar uppfattningen att det redan av allmänna regler följer att ersättning
också i förevarande fall kan jämkas om den skadelidande medverkat
till skadan. Det saknas anledning att på det område som den nya lagen
omfattar frångå den allmänna medverkansregeln. Beträffande denna regels
tillämpning torde de allmänna riktlinjer som de sakkunniga anger kunna ge
viss ledning. Förslaget bör i tydlighetens intresse innehålla en hänvisning
till allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

Ett problem som uppkommer även i ersättningssammanhang är frågan
om prioritetens betydelse. Undantagsvis kan enligt de sakkunnigas mening
regeln om jämkning vid medvållande också bidra till lösningen av prioritetsfrågor.
Omständigheterna måste då emellertid vara speciella — innefatta ett
speciellt risktagande. Enligt de sakkunniga är lösningen av prioritetsproblemen
i allmänhet främst att söka i ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten.
Den som har inrättat sitt företag så att störningarna därifrån
inte överstigit vad som är vanligt i orten eller allmänt förekommer under
jämförliga förhållanden behöver sedan i regel inte riskera att bli ålagd er -

244

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

sättningsskyldighet, om grannfastigheternas användningssätt ändras genom
ny bebyggelse och olägenheter uppkommer vid det nya användningssättet.
Anledningen härtill är då enligt de sakkunniga inte att immittenten var
först på platsen utan att olägenheterna redan är ortsvanliga eller allmänvanliga,
s. k. kollektiv prioritetsrätt.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter som de sakkunniga
anför. Även om praxis uppvisar fall, där man synes ha tillmätt prioriteten
betydelse vid sidan av ortsvanligheten, bör dock huvudregeln vara att man
endast undantagsvis tar hänsyn till individuella prioritetssynpunkter. Sålunda
bör den som bebygger sin fastighet i överensstämmelse med gällande
byggnadsbestämmelser normalt inte anses medvållande till senare inträffande
immissionsskador, även om byggnadsbestämmelserna var olämpliga
med hänsyn till risken för störningar från äldre anläggningar. Dock bör man
kunna kräva av den byggande att han vid bebyggandet av fastigheten tar
sådan hänsyn till äldre störande anläggningar att onödiga störningsrisker
undviks.

De sakkunniga inför en möjlighet att i immissionsfall bestämma ersättning
för framtida skada. Som förebild bär de sakkunniga haft vattenlagens
regler i ämnet. Den omständigheten att många anläggningstyper samtidigt
är vatten- och luftförorenande gör det naturligt att söka en lösning i anslutning
till motsvarande bestämmelser i vattenlagen. Emellertid framhåller de
sakkunniga att möjligheten att få till stånd en förhandsbestämning av immissionsersättning
torde kunna utnyttjas endast i ett begränsat antal fall.

I de sakkunnigas förslag hänvisas beräffande beräkningen av framtida
skada till bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen. Härför talar enligt de sakkunniga
inte bara det sakliga sambandet mellan vattenföroreningar och
immissioner utan även den omständigheten att ersättningsfrågorna enligt
förslaget i båda fallen skall handläggas av vattendomstolsorganisationen
och att det skulle innebära besvärliga tekniska komplikationer, om olika
ersättningsprinciper skulle tillämpas. Genom hänvisningen får vidare nedsättningsfrågan
en tillfredsställande lösning enligt beprövade linjer. Förslaget
medför, att vattenlagens generösa ersättningsregler, som bl. a. tar hänsyn till
affektionsvärde, blir tillämpliga.

De sakkunniga räknar med att ersättning för framtida skada i immissionsfall
— när sådan över huvud blir aktuell — vanligen kommer att utgå
i form av årliga belopp och inte som engångsbelopp. I förslaget till immissionslag
finns en särskild bestämmelse om ersättning genom årliga belopp
och om möjlighet att jämka sådan ersättning.

Remissinstanserna har ingen erinran mot förslaget att ersättning skall
kunna bestämmas för framtida skada. Däremot framkommer delade meningar
om formen för ersättningen, engångsbelopp eller årliga belopp. En
remissinstans anser engångsbelopp olämpliga, eftersom de snabba tekniska
framstegen på mycket kort tid kan medföra, att tämligen svårartade im -

245

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

missioner utan större kostnader kanske lielt kan elimineras, och det därför
måste vara mycket vanskligt att för någon längre period bedöma det framtida
men som kan uppkomma genom viss verksamhet. Andra anser, att årliga
belopp bör vara en ersättningsform som skall användas endast i undantagsfall,
t. ex. då det är omöjligt att på förhand uppskatta en skada
till engångsbelopp eller då det finns särskild anledning att utdöma årliga
belopp.

Med hänvisning till att den i de sakkunnigas förslag gjorda hänvisningen
till 9 kap. vattenlagen avser endast framtida skada framhåller några remissinstanser
att ersättning för redan inträffad skada och för framtida skada
bör beräknas efter samma grunder. Med de sakkunnigas uppläggning blir,
påpekar vattenöverdomstolen, t. ex. den för den skadelidande förmånliga bestämmelsen
i 9 kap. 8 § vattenlagen tillämplig endast på framtida skada.
Vattenöverdomstolen framhåller, att det inte kan vara någon ändamålsenlig
lösning att låta ersättningsbedömningen ske efter olika grunder, beroende på
om ersättningen skall bestämmas på förhand eller ej. Hovrätten för Nedre
Norrland och häradshövdingeföreningen framför liknande synpunkter.

I en integrerad lagstiftning bör ingå en motsvarighet till bestämmelserna
i 9 kap. 47 § och 8 kap. 41 § vattenlagen om ersättning för framtida skada
och möjlighet att jämka sådan ersättning. I likhet med de sakkunniga
anser jag vidare, att denna ersättningsform bör kunna användas även när
ersättning skall utdömas för olägenhet av andra störningar från fast egendom
än vattenförorening. På grund av svårigheten att på förhand bedöma
en skada torde emellertid, såsom de sakkunniga framhåller, möjligheten
att utdöma ersättning för framtida skada kunna utnyttjas endast i begränsad
omfattning. Det bör enligt min mening stå öppet för parter och
domstolar att allt efter omständigheterna välja mellan engångsbelopp och
årliga belopp. Engångsersättning bör vara den normala formen.

Ersättningsbestämmelserna bör vara fullständiga och inte utformas som
hänvisningar till vattenlagen. Samma grunder blir därigenom gällande för
redan inträffad skada och för framtida skada.

Som en nyhet för immissionsområdet föreslår de sakkunniga en regel om
inlösen. Som förebild tjänar bestämmelsen i 9 kap. 3 § vattenlagen. Enligt
denna bestämmelse kan den som utför vattenuppdämning eller annan åtgärd
enligt vattenlagen bli skyldig att lösa in fastighet eller fastighetsdel
som skadas genom åtgärden. Förutsättningen är att fastigheten eller fastighetsdelen
blir onyttig för ägaren eller att det uppkommer synnerligt men
vid dess begagnande. Vidare krävs att ägaren begär inlösen. Bestämmelsen
gäller också t. ex. skada genom avloppsutsläpp. De sakkunniga föreslår (3
kap. 3 § förslaget till immissionslag) en motsvarande bestämmelse för imrnissioner.
De sakkunniga räknar inte med att inlösenregeln skall få någon
praktisk betydelse i vattenföroreningsfallen. De framhåller att, såvitt de
känner till, frågan hittills inte aktualiserats i rättspraxis. Däremot utgår de

246

Kungl. Ma j:ts proposition nr 28 år 1969

sakkunniga från att inlösen kan komma i fråga på immissionsområdet.
Särskilt nämner man fastigheter som utsätts för störningar från flygplatser
och motorvägar men också fastigheter i omedelbar närhet av en stor industriell
immissionskälla.

Förslaget vinner anslutning eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Jag delar uppfattningen att en inlösenföreskrift av vattenlagens modell
har en funktion att fylla i regelsystemet på miljövårdsområdet. Inte heller
jag tror att inlösenfrågor kan få större betydelse än nu på vattenvårdsområdet.
Lagstiftningens syfte är ju att man genom skyddsåtgärder o. d. skall
motverka förorening så att i princip inga väsentliga olägenheter uppkommer.
Det är emellertid att märka att den föreslagna inlösenregeln är tilllämplig
oavsett om skadan härrör från ett i laga ordning medgivet företag
eller inte. Den skiljer sig därigenom från ersättningsreglerna i 9 kap.
vattenlagen, vilka i regel bara är tillämpliga i fråga om företag eller åtgärder
som tillstånd lämnats till enligt vattenlagen. Också om ett företag
av någon anledning inte blivit prövat — det kan t. ex. falla utanför koncessionsplikten
— kan alltså den drabbade fastighetens ägare enligt förslaget
påkalla inlösen om förutsättningar härför finns. Företagaren kan naturligtvis
möta en inlösentalan i sådant fall med ansökan om tillstånd till företaget.
Inlösenfrågan bör då förklaras vilande i avvaktan på utgången av tillståndsprövningen.

De sakkunniga antar att verkningar av sådan omfattning som förutsätts
för inlösen så gott som uteslutande torde komma i fråga när det gäller
immissioner som innebär risk för människors hälsa. Med anledning av
vissa remissyttranden vill jag framhålla att de sakkunnigas uttalande
naturligtvis inte skall förstås så att skadeverkningarna måste överskrida det
hälsovådligas gräns för att kunna beaktas. Också andra omfattande eller
intensiva skador — t. ex. på hus, växtlighet o. d. -— kan vara inlösengrundande.

Ett par remissinstanser efterlyser uttalanden om vilka principer som
skall följas vid bestämmandet av lösenbelopp. I ett av yttrandena hänvisar
man till vattenlagens ersättningsregler och i ett annat till expropriationslagens.
Flera skäl talar enligt min mening för den senare linjen.
Genom att reglerna om vattenförorening bryts ut ur vattenlagen och förs
samman med bestämmelserna på immissionsområdet finns det inte samma
anledning som med de sakkunnigas uppläggning att anknyta till de vattenrättsliga
ersättningsreglerna. Däremot blir sambandet med expropriationsrätten
starkare. Sålunda skall ersättningsfrågorna bedömas av fastighetsdomstol
som också torde få hand om tillämpningen av expropriationslagen.
Vidare kan inlösen enligt expropriationslagen och enligt den föreslagna lagstiftningen
ibland förekomma samtidigt vid ett och samma företag. Jag tänker
särskilt på sådana fall då fastigheter exproprieras för en flygplats eller

247

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

en motorväg. Buller eller luftförorening från flygtrafiken respektive biltrafiken
kan medföra så stora olägenheter för andra fastigheter i trakten att
inlösengrund föreligger beträffande dessa fastigheter. Det är naturligtvis
önskvärt och lämpligt att lösenbeloppet så långt möjligt fastställs efter enhetliga
grunder i samtliga inlösenfallen, oavsett om dessa grundas på expropriationslagen
eller denna lagstiftning.

Jag anser alltså att expropriationslagens regler bör följas när det gäller
att bestämma inlösenbeloppets storlek. Men också i övrigt bör expropria -

tionslagen följas i tillämpliga delar. Av särskilt intresse är reglerna om
hur ersättning skall erläggas och när expropriation skall anses fullbordad.

Både de sakkunniga och en del remissinstanser berör vissa andra expropriationsfrågor
som har samband med förslaget. I anslutning till ett uppslag
av flygbullerutredningen framhåller de sakkunniga sålunda att det är önskvärt
att expropriation skall kunna ske också när ändamålet är att tillskapa
frizoner kring stora trafikanläggningar. Jag anser för min del att denna
fråga är väl värd att övervägas närmare. Det bör dock ske inom ramen för
pågående översyn av expropriationslagstiftningen. Expropriationsutredningen
framhåller i sitt yttrande att utredningen f. n. uppmärksammar
frågan.

Ett annat expropriationsproblem som de sakkunniga berör utan att förorda
någon lösning avser utvidgning av sakägarbegreppet. Också här ligger
ett uppslag av flygbullerutredningen till grund. Utredningen menade
att man måste uppge det nuvarande snäva expropriationsrättsliga sakägarbegreppet
och bereda samtliga intressenter som störs av flygplatsbuller
tillfälle att kräva ersättning i expropriationsmålet. I likhet med de sakkunniga
anser jag att det närmast ankommer på expropriationsutredningen
att överväga också denna fråga. Utredningen har förklarat att man har sin
uppmärksamhet riktad på den. Mitt förslag om inlösen och ersättningar på
miljövårdsområdet torde inte försvåra expropriationsutredningens överväganden.

I flera remissyttranden tar man upp frågan om rätt för företagare att
kräva inlösen av hans fastighet eller ersättning för åtgärder som han nödgas
utföra. Denna synpunkt framhävs särskilt när det gäller jordbruket
som immissionskälla. Tankegången är i huvudsak den att det inte är rimligt
att ett jordbruksföretag som varit först på platsen skall utan gottgörelse
kunna tvingas att lägga ned driften eller vidta betungande skyddsåtgärder
av hänsyn till en senare framväxande bebyggelse. I några yttranden
synes man mena att det allmänna bör ha en inlösenplikt i sådana fall. Enligt
andra yttranden bör inlösen- eller ersättningsplikt åvila dem som vill
undgå störning.

De synpunkter som jag nu har berört är av stor räckvidd. Frågan om inlösenskyldighet
för det allmänna är bara en del av det större problemet om
finansieringshjälp över huvud taget till miljövårdsåtgärder. Vad gäller in -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

lösen- och ersättningsskyldighet för dem som vill skydda sig mot miljöstörning
har jag följande uppfattning.

Ersättningsskyldighet av denna art skulle inte innebära någon principiell
nyhet. Ett sådant system finns i viss mån redan på vattenvårdsområdet.
Enligt 8 kap. 28 § andra stycket vattenlagen kan sålunda en kostnadsfördelning
ske mellan vattenförsörjningsintresse och avloppsintresse. Innebörden
är i huvudsak följande. Ytvattentäkter för samhällen, livsmedelsindustrier
o. d. åtnjuter ett långtgående skydd. Den som vill släppa ut kloakvatten
i en sådan vattentäkt kan få underkasta sig särskilda reningskrav. Om det
finns risk för spridning av smitta, kan utsläppet förbjudas. Det blir då nödvändigt
att söka en annan lösning som kanske blir dyrare. Det samhälle eller
det företag för vars skull en dyrare lösning av avloppsfrågan måste sökas
kan åläggas att bidra till den ökade kostnaden efter skälighet. Motsvarande
regel gäller beträffande industriellt avloppsvatten (8 kap. 33 § vattenlagen).

En bidragsskyldighet av den typ som jag nu har beskrivit rimmar emellertid
mindre väl med det förslag till lagstiftning som jag nu lägger fram,
åtminstone vad gäller nya företag. Förslaget är ett led i en allmän skärpning
av vattenvårdens krav, särskilt vad gäller kommunala avloppsföretag. En
väsentlig grund för skärpningen är att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för allsidiga lösningar av avloppsproblemen nu är större än
förut. Man bör inte längre vara bunden av den grundsyn som präglar gällande
bestämmelser om kommunala avloppsföretag — däribland bidragsregeln
i 8 kap. 28 § andra stycket — nämligen att ett samhälle inte kan förvägras
att utnyttja lämplig närliggande recipient. Samma betänkligheter gör sig
gällande i fråga om bidragsskyldighet gentemot nya företag och anläggningar
som medför luftförorening, buller e. d. Med hänsyn till vad jag nu har
anfört bör någon regel om bidragsskyldighet till förmån för nyanläggningar
inte finnas i den nya lagstiftningen.

Beträffande befintliga anläggningar är läget annorlunda. Vissa skäl kan
otvivelaktigt anföras till förmån för ett bidragssystem i dessa fall. Som jag
tidigare nämnt är prövningen av de befintliga anläggningarna förenad med
särskilda problem. De miljövårdande organen måste ha för ögonen vilka
sociala följder ett ingripande kan få, om företag måste läggas ned eller inskränka
driften. Det skulle naturligtvis vara lättare att ingripa med långtgående
åtgärder om företagaren kunde erhålla bidrag till kostnaderna av
dem vilkas intressen skall skyddas. Frågan om bidragsskyldighet behandlas
dock inte av de sakkunniga. Åtskilliga svårlösta problem är förknippade med
ett bidragssystem, även om det begränsas till bestående företag. Frågan
kräver närmare övervägande och jag är inte beredd att nu förorda någon
lagstiftning. Jag vill dock framhålla att inget hindrar att prövningsmyndigheterna
tar hänsyn till frivilliga åtaganden att utge bidrag. I motiven till
8 kap. 32 § vattenlagen finns ett uttalande härom som är av intresse för
bidragsfrågan också idag. Departementschefen anförde i propositionen

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(1941:45 s. 114) att det kan tänkas att åläggande enligt 8 kap. 32 § om
långtgående åtgärder anses böra ges bara under förutsättning att bidrag
därtill erhålls från de intressen som påkallar åtgärderna. Någon särskild
bestämmelse som ger stöd åt en sådan tillämpning ansåg han inte vara behövlig.
Enligt min mening har detta uttalande allmän giltighet. Utan stöd av
uttrycklig bestämmelse bör det alltså vara möjligt för prövningsmyndighet
att ålägga ett förorenande eller immitterande företag särskilda skyddsåtgärder
utöver sådana som eljest skulle kunna krävas, under förutsättning att
den intressent eller grupp av intressenter som påkallar åtgärderna förbinder
sig att betala merkostnaderna. Ibland kan det säkert vara lämpligt att myndigheten
aktivt verkar för att få till stånd sådana samförståndslösningar.

6.10 Avgifter m. m.

I den allmänna debatten under senare tid har man ägnat stort intresse åt
frågan om milj övårdsavgifter. De sakkunniga behandlar inte frågan eftersom
de anser att den faller utanför uppdraget. Flera remissinstanser, bl. a.
vattenöverdomstolen, ställer sig positiva till tanken. Det finns också enstaka
negativa remissuttalanden. Naturvårdsverket berör i sitt förslag den särskilda
avgift — fiskeavgift — som regleras i 8 kap. 34 § vattenlagen. Verket
menar att frågan om denna avgift torde behöva omprövas men att detta
fordrar utredning. Några remissinstanser uttalar sig för en vidgning av
området för fiskeavgift. Vattenöverdomstolen däremot ifrågasätter om den
nuvarande avgiften bör behållas. Längst av remissinstanserna i kravet på
en allmän milj övårdsavgif t går handelshögskolan i Stockholm som ser ett
utbyggt avgiftssystem som ett alternativ — och teoretiskt sett ett bättre
sådant — till systemet med reglerande lagbestämmelser.

En allmän milj övårdsavgif t skulle enligt vattenöverdomstolens förslag
läggas på större industriella anläggningar, såvida de inte utförts enligt
gällande bebyggelseplaner och företagaren vidtagit skäliga skyddsåtgärder.
Vattenöverdomstolen hänvisar till att liknande avgifter redan nu förekommer
inom vattenlagstiftningen. Enligt 2 kap. 10 § vattenlagen kan en årlig
avgift läggas på vissa vattenbyggnadsföretag. Avgiften används för att främja
fisket inom landet. För att tillgodose allmänna ändamål inom den bygd
som berörs har vattenregleringsföretag av viss storlek att betala årlig avgift
enligt 4 kap. 14 § vattenlagen. I fråga om industriella vattenföroreningar
finns bestämmelser om avgiftsskyldighet i 8 kap. 34 § vattenlagen. Också
denna avgift används för fisket inom landet.

Ett syfte med en allmän avgift anser vattenöverdomstolen vara att ersätta
skada som inte kan gottgöras enligt den föreslagna immissionslagen
med hänsyn till den begränsning av skadeståndsskyldigheten som det förordade
sakägarbegreppet medför. Vattenöverdomstolen anser vidare att avgiften
bör användas för allmänna ändamål inom anläggningens omgivning.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Liknande uppfattning har en länsstyrelse som menar att en allmän avgift
skulle kunna användas t. ex. för att anordna sociala naturreservat och
andra kompensationsmiljöer.

Det är enligt min mening mycket svårt att finna en rättvis metod för
att konstruera en allmän avgift, om metoden inte skall bli alltför komplicerad.
Den nuvarande avgiften enligt 8 kap. 34 § vattenlagen bestäms
efter skälighetsuppskattning inom en vid latitud. Som jag har nämnt skall
avgiften emellertid tillgodose bara ett intresse, nämligen fisket. En så fri
uppskattning anser jag inte vara en tillfredsställande metod när det gäller
en allmän avgift som skall fastställas med beaktande av många olika allmänna
intressen. Jag vill vidare framhålla att det skäl för en allmän avgift som
vattenöverdomstolen anfört med hänvisning till den begränsning av skadeståndsskyldigheten
som det av de sakkunniga förordade sakägarbegreppet
medför bortfaller med den lösning av ersättningsfrågorna som jag har föreslagit.

Enligt min åsikt är ändamålet att tillgodose allmänna intressen med
anknytning till den bygd som drabbas av miljöstörningar värt allt beaktande.
Även om skäliga renings- och driftsåtgärder vidtas kan det ibland
kvarstå svårmätbara allmänna olägenheter i en miljöstörande anläggnings
omgivning. Detta är f. ö. den principiella motiveringen för avgiften enligt
8 kap. 34 § vattenlagen. Departementschefen yttrade nämligen i prop.
1941: 45 s. 117 att avgiften skall utgå på grund av de mera svårbestämbara
skador som inte kan motverkas genom andra åtgärder eller inte kan bestämt
lokaliseras.

De allmänna bygdeintressena kan emellertid tillgodoses enklare på annan
väg än genom en avgift. Jag föreslår en bestämmelse som innebär att
Kungl. Maj:t i underställningsärenden kan förknippa tillstånd med villkor
för att tillgodose allmänna intressen inom den bygd som berörs. Som
modell för bestämmelsen bör den praxis tjäna som utbildats i ärenden
enligt 4 kap. 13 § vattenlagen. I samband med att Kungl. Maj :t lämnar
medgivande till vattenregleringsföretag som underställs Kungl. Maj :ts prövning
enligt detta lagrum brukar särskilda villkor föreskrivas för att främja
olika allmänna intressen i orten. Det kan vara fråga om kontanta bidrag
till gemensamma anläggningar eller till ortens näringsliv över huvud taget.
Villkoren kan också gå ut på att företagaren själv skall utföra anläggningar
eller åtgärder som är av allmänt intresse för bygdens befolkning.
Förfarandet tillämpas också i fråga om större vattenbyggnadsföretag som
hänskjuts till Kungl. Maj :ts avgörande enligt 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen.
Ett system av den typ jag nu har beskrivit ger möjlighet att på ett smidigt
sätt kompensera allmänna olägenheter i ett företags omgivning vilka inte kan
ersättas i annan ordning. Ett nära till hands liggande exempel är att företaget
lämnar bidrag till eller utför fritidsanordningar eller fritidsområden i

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969 251

stället för sådana som gått förlorade genom den miljöstörande anläggningen.

Jag anser vidare att den nuvarande avgiftsskyldigheten för vattenförorenande
industrianläggningar (8 kap. 34 § vattenlagen) bör upphöra. Det
är enligt min mening inte motiverat att ha kvar en avgift som gäller
bara för en del av miljövårdsområdet och dessutom endast tillgodoser
ett av de många allmänna intressen som berörs. Avgiften har inte heller
haft någon större ekonomisk betydelse. Det totala beloppet brukar röra sig
om 100 000 kronor om året. Redan utgående avgifter bör upphöra efter en
lämplig övergångstid.

En annan men mycket mera begränsad synpunkt på avgifters styrande
verkan kommer fram i några remissyttranden, där man förordar avgift eller
särskild skatt på svavelhaltig brännolja. Syftet är att stimulera förbrukarna
att övergå till svavelfattigare oljor som är mindre farliga från luftföroreningssynpunkt.
I den allmänna debatten har man också nämnt andra ämnen
som bör beläggas med avgift, t. ex. blyhaltig bensin och fosfatrika tvättmedel.

Verkningarna av en avgiftsbeläggning är enligt min mening svårbedömbara.
Frågan kräver ingående överväganden. Det är inte heller nödvändigt
att ta ställning till frågan inom ramen för detta lagstiftningsärende, eftersom
avgifterna får ses som ett komplement och inte som ett alternativ till
lagstiftning. Vad särskilt gäller eldningsoljorna är att märka att Kungl.
Maj:t i en nyligen avlämnad proposition (1968: 122) föreslagit bestämmelser
i syfte att tvinga fram en successiv minskning av svavelhalten i oljorna.
Vidare är frågan om avvägningen av energiskatten på eldningsoljorna f. n.
föremål för behandling inom finansdepartementet. En proposition i frågan
förbereds.

Enligt immissionssakkunnigas mening är det av största betydelse att
man skapar motiv för frivilliga insatser på miljövårdsområdet. Ett sätt
som de sakkunniga framhåller är att vid inkomstbeskattningen införa gynnsammare
avskrivningsregler beträffande investeringar för vatten- och luftvård.
De sakkunnigas förslag om införande av sådana regler vinner mycket
starkt stöd hos ett stort antal remissinstanser.

Motionsyrkanden om gynnsammare avskrivningsregler beträffande investeringar
för vatten- och luftvård framställdes både vid 1965 och 1966
års riksdagar utan att då föranleda någon åtgärd från riksdagens sida
(BeU 1965: 10 och 1966: 7). Efter en ny motion i ämnet vid 1967 års riksdag
hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t att motionen skulle
överlämnas till företagsskatteutredningen för beaktande (BeU 34, rskr 170).
Detta har sedermera skett. Företagsskatteutredningen har i ett nyligen avgivet
förslag till ändrade avskrivningsregler för rörelse och hyresfastigheter
(SOU 1968: 26) föreslagit en utvidgning av inventariebegreppets omfattning
så att anordningar till förebyggande av vatten- och luftföroreningar vid av -

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

skrivning i beskattningshänseende blir att hänföra till inventarier i rörelse.
Därigenom anser företagsskatteutredningen kravet på en snabb skattemässig
avskrivning av kostnader för anläggningar till förebyggande av sådana
föroreningar tillgodosett utan någon särbehandling av frågan. Utredningsförslaget
remissbehandlas f. n.

Ställning till frågan om gynnsammare avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen
för investeringar för vatten- och luftvård får tas sedan remissbehandlingen
av företagsskattutredningens förslag avslutats.

6.11 Författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr S22),

4) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr
663).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

253

7. Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet

Enligt 1 § är den nya lagen avsedd att tillämpas på vissa åtgärder som
förts samman under den gemensamma beteckningen miljöfarlig verksamhet.
Lagen har i anslutning härtill getts namnet lagen om skydd mot miljöfarlig
verksamhet. Genom att beteckningen miljöfarlig verksamhet ingår
i namnet på lagen avspeglas redan i detta en av grundtankarna i lagförslaget,
nämligen att miljöstörande företeelser generellt sett inte går att helt
undvika i ett modernt samhälle men att lagen syftar till att förebygga störningar
så långt det är praktiskt möjligt och ekonomiskt rimligt.

Inledande bestämmelser

Under denna rubrik har förts samman bestämmelser som anger lagens
tillämpningsområde och förhållandet till annan lagstiftning. Dessutom innehåller
avsnittet vissa begreppsbestämningar, som i huvudsak förts över
från 8 kap. vattenlagen.

1 §•

Genom denna paragraf fastslås lagens tillämpningsområde. I första och
andra punkterna i första stycket tas upp regler om vattenförorening, vilka i
huvudsak hämtats från 8 kap. 1 och 2 §§ vattenlagen. Första stycket tredje
punkten har sin motsvarighet i 1 kap. 1 § första stycket i immissionssakkunnigas
förslag till immissionslag. Andra stycket upptar vissa undantag
från första stycket. I sista stycket tas upp en samlingsbeteckning för vad
som faller inom lagens tillämpningsområde.

Gällande regler om avloppsvatten. I 8 kap. vattenlagen regleras avledande
av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle eller fastighet
(8 kap. 1 §). I kapitlet skils mellan två typer av avloppsvatten — kloakvatten
och industriellt avloppsvatten. Kloakvatten definieras som spillvatten
och flytande orenlighet som kommer från bostäder eller från verksamhet
som inte är hänförlig till industriell rörelse. Industriellt avloppsvatten utgörs
av spillvatten och flytande orenlighet som härrör från sådan rörelse.
Begreppet industriell rörelse har en vidsträckt innebörd. Dit räknas även
t. ex. mejeri, slakteri och tvättinrättning.

Enligt 8 kap. 2 § vattenlagen gäller bestämmelserna om avledande av
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i tillämpliga delar även ut -

254

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

kastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall från samhälle eller
fastighet så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas.
Åtgärd som nu har nämnts kan samtidigt vara att bedöma enligt 2 kap.
vattenlagen. Enligt 2 kap. 35 § är det sålunda i princip förbjudet att kasta
ut, släppa ut eller lägga upp fasta ämnen så att de kan vålla uppgrundning
eller hinder för vattnets fria lopp. Länsstyrelsen kan ingripa mot sådana
åtgärder med föreläggande. Genom att 2 kap. 35 § avser fasta ämnen har
paragrafen ett vidare tillämpningsområde än 8 kap. 2 § som är begränsad
till fast avfall.

Immissionssakkunniga. Som tidigare berörts avser de sakkunnigas förslag
endast användning av fast egendom. Detta begrepp nyttjas i samma
betydelse som det har enligt lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är
fast egendom (jfr prop. 1966: 24 s. 58 och 115). Den fasta egendomens indelning
i rättsligt bildade fastigheter saknar alltså avgörande betydelse.
Det kan vara fråga om fast egendom över huvud, t. ex. ga tumark eller eljest
för gemensamt bruk avsedda områden. Vidare åsyftas användning av fast
egendom, oavsett om den grundas på äganderätt, nyttjanderätt eller annan
rättstitel till egendomen (eller möjligen t. o. m. helt saknar rättslig grund).
Immission kan enligt de sakkunniga ha sitt upphov i verksamhet som drivs
i byggnad på ofri grund eller i gruva. Den användning som kan komma i
fråga kan vara av de mest skilda slag, såsom industriell anläggning, upplag,
jordbruk, trafikanläggning, värmecentral, sopförbränningsstation etc.

Objektet för störning genom immission anger de sakkunniga i lagtexten
med ordet omgivningen. Med uttrycket avser de sakkunniga fast egendom
(utanför själva störningskällan) som är så belägen att verkningarna av
den störande användningen kan sträcka sig dit. Omgivningen kan i ett fall
vara ett mycket vidsträckt område och i ett annat ha ganska begränsad
omfattning. Det förutsätts inte att störningen når över en fastighetsgräns.
Man kan tänka sig det fallet att ett störande företag anläggs på en stor
fastighet som tillhör företagaren själv och att väsentliga störningar uppkommer
inom fastighetens gränser men inte utanför dessa. Om det då visar
sig att störningarna förnärmar naturvårdsintressen eller andra allmänna
intressen, kan ingripande ske med stöd av lagen. En viktig begränsning
ligger däri att själva störningskällan — den störande anläggningen — inte
omfattas av begreppet omgivningen. Frågan om skydd för personer som
är verksamma inom anläggningen regleras i allmänhet av arbetarskyddslagstiftningen.
På det område som täcks av denna lagstiftning får immissionsreglerna
inte någon tillämpning.

Immissionsreglerna är inte avsedda att tillämpas på förhållandet mellan
två hyresgäster i samma byggnad. Om de två hyresgästerna nyttjar olika
hus — t. ex. så att A har en fabrik i det ena och B en bostadslägenhet i det
andra — ändras emellertid förutsättningarna, även om husen råkar höra

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

till samma registerfastighet och har samma ägare. Det bör då vara möjligt
för B att föra talan mot A om störning från fabriken.

I de sakkunnigas förslag nämns som första störningsform luftförorening.
Det motsvaras i lagberedningens förslag närmast av orden rök och
stank. Ordet luftförorening torde inte tidigare ha använts i någon svensk
lag. Till luftförorening kan i och för sig hänföras varje ämne som ändrar
luftens-atmosfärens naturliga sammansättning. När begreppet används i
den föreslagna lagen torde emellertid av sammanhanget framgå, att det
skall vara fråga om ämnen i sådan mängd och av sådan varaktighet att de
medför menlig påverkan — på människors hälsa eller trivsel eller på egendom
— eller risk för sådan påverkan.

Luftföroreningar förekommer i gasform, t. ex. svaveldioxid, klor, merkaptaner,
kolväten. De förekommer också i partikelform, t. ex. sot, damm,
flygaska, metalloxider. Det kan påpekas att de skadliga ämnena ibland
inte bildas vid den ursprungliga processen, t. ex. förbränning, utan först
genom sekundära reaktioner i atmosfären. Luftburna bakterier och virus
skulle också kunna räknas som luftförorening men brukar i allmänhet inte
hänföras dit. Från immissionssynpunkt är de emellertid i varje fall att
jämställa med luftförorening, dvs. hänförliga till »annat dylikt».

Nära luftförorening, särskilt sådan som orsakar sakskada, kommer också
gnistor. Lagberedningen tar upp dem som en särskild immissionsform.
Gnistor torde emellertid numera knappast spela sådan praktisk roll som
störningsfaktor att de förtjänar att nämnas särskilt. Även de får hänföras
till »annat dylikt».

Viktiga immissionsformer är däremot buller och skakning. De återfinns
både i lagberedningens och i de sakkunnigas förslag. Den allmänt accepterade
hygieniska definitionen på buller är »allt icke önskat ljud». När begreppet
används i lagförslaget, gör sig emellertid samma synpunkter gällande
som beträffande luftförorening. Det skall vara fråga om en sådan
störning som medför menlig påverkan eller risk för sådan påverkan. Skakning
kan ge upphov till både sakskada och personskada.

Som exempel på immissionsformer innehåller de sakkunnigas förslag
också strålning. Bland det som kan hänföras under detta begrepp nämns i
lagberedningens förslag hetta och köld. Värmestrålning spelar knappast
nämnvärd roll som störningsfaktor utanför de anläggningar där strålningen
har sitt upphov. Större räckvidd och betydelse har ljusstrålning. Störande
ljuseffekter från reklamanordningar, trafikanläggningar m. m. föranleder
ganska ofta klagomål. Det finns också andra viktiga strålningsformer.
De sakkunniga tänker särskilt på den joniserande strålningen. Beträffande
denna gäller visserligen en omfattande specialreglering. Man bör emellertid
inte förbise att den kan innebära omgivningsstörningar, som i regel står
luftförorening nära. Bl. a. kan de immissionsrättsliga ersättningsreglerna

256

Kungl. Ma j:ts proposition nr 28 år 1969

få betydelse vid störningar av detta slag. Det förtjänar också erinras, att
utsläpp av radioaktivt avloppsvatten är en uppmärksammad form av vattenförorening.

Som förut nämnts slutar uppräkningen med en hänvisning till »annat dylikt».
Så var också fallet i lagberedningens förslag. Det öppnar möjlighet
för rättstillämpningen att efter fri bedömning av olika faktiska omständigheter
jämställa andra störningsformer med de uppräknade. Här kan hittillsvarande
rättspraxis på immissionsområdet tjäna till vägledning. Det
bör exempelvis inte råda någon tvekan om att obehag genom insekter
(NJA 1938 s. 479) eller psykisk inverkan (NJA 1878 s. 78) kan innebära
immission. Vidare bör det anses klart att elektriska störningar kan falla
inom immissionsområdet.

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen anser att uttrycket »för ändamål»
i inledningsparagrafen av de sakkunnigas förslag bör utbytas mot
»på sätt», eftersom själva användningssättet i många fall otvivelaktigt kan
förorsaka immission, även om användningens ändamål i och för sig ej leder
till störningar för omgivningen. Ett liknande påpekande gör hovrätten
för Nedre Norrland.

Beträffande de sakkunnigas uttalande i motiven i anslutning till tolkningen
av begreppet omgivningen, att lagens bestämmelser inte avses bli
tillämpliga på förhållandet mellan hyresgäster i samma bostadshus men
däremot på förhållandet mellan hyresgäster i olika byggnader på samma
registerfastighet, uttalar vattenöverdomstolen att denna begränsning av
begreppet omgivningen bör komma till uttryck i lagtexten. Kammarkollegiet
anser däremot att man i en modern lagstiftning bör undvika gränsdragningar
av detta slag. Hyresgästerna i det hus i de sakkunnigas exempel, där
A:s verksamhet bedrivs, bör enligt kollegiets mening med samma rätt som
hy resgästerna i det intilliggande huset kunna föra talan mot A.

I fråga om de i lagtexten uppräknade störningsformerna framhåller
vattenöverdomstolen att hänvisningen till »annat dylikt» lämnar rättstillämpningen
frihet att med ledning av hittillsvarande praxis på immissionsområdet
jämställa andra störningsf ormer med de uppräknade. Enligt
vattenöverdomstolens mening för emellertid uttrycket »annat dylikt» tanken
främst till störningsformer av liknande slag som de uppräknade. Dit
torde ej utan vidare kunna hänföras t. ex. förfulning av landskapsbilden,
som dock ej sällan jämställs med immissioner. Vattenöverdomstolen anser
att det genom ett klart motivuttalande bör fastslås om sådana olägenheter
kan anses som immission.

Departementschefen. Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen
innebär det förslag som nu läggs fram att man ur 8 kap. vattenlagen bryter
ut de regler som handlar om skyldighet att motverka vattenförorening och

257

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

om ersättning för olägenhet genom sådan förorening och sammanfogar dessa
regler med immissionssakkunnigas förslag till en enhet. Det betyder att
lagens tillämpningsområde väsentligt utvidgas. Den inledande paragrafen
anger lagens omfattning.

I den allmänna motiveringen har behandlats lagens begränsning till fast
egendom. Jag ansluter mig till vad de sakkunniga har anfört om innebörden
av detta begrepp. Det kan således vara fråga om fast egendom över huvud,
t. ex. även gatu- och vägmark.

I den allmänna motiveringen har jag också utvecklat varför man bör
frångå vattenlagens särskiljande av industriellt avloppsvatten och kloakvatten.
I lagförslaget använder jag den enhetliga beteckningen avloppsvatten.
Vad som avses med avloppsvatten framgår av 3 §.

Punkt 1 i 1 § avser »utsläppande av avloppsvatten, gas eller fast ämne
i vattendrag, sjö eller annat vattenområde». Uttrycket »utsläppande av avloppsvatten»
omfattar i första hand det fall att avloppsvatten leds till vattenområdet
genom en särskild ledning (jfr 8 kap. 1 § vattenlagen) men
också 1. ex. ett sådant förfarande som att avloppsvatten från fast egendom
med tankvagnar eller liknande körs till och släpps ut i ett vattenområde.

Vidare tas i punkt 1 upp utsläppande av gas. Denna bestämmelse saknar
motsvarighet i 8 kap. 1 och 2 §§ vattenlagen. Frågan har kanske ingen större
praktisk betydelse. Den har dock behandlats i juridisk litteratur, varvid
skäl anförts för att anse bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen analogiskt tilllämpliga
på vattenförorening som uppkommer genom utsläpp av gas i vattnet.
För att undanröja varje tvekan anser jag lämpligt att nämna också gas
i paragrafen.

Enligt 8 kap. 2 § vattenlagen gäller bestämmelserna om avloppsvatten
i tillämpliga delar också utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast
avfall från samhälle eller fastighet så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde
kan förorenas därav. Tippning i vattenområde av sand eller sten
eller andra icke förorenade ämnen faller alltså ej under bestämmelsen. Bara
om tippningsmassorna innehåller avfall, t. ex. från en fabrik, är bestämmelsen
tillämplig. Vattenöverdomstolen menar att all slags tippning bör komma
under bestämmelsen, oavsett om den medför förorening eller ej, och vill
göra bestämmelsen tillämplig på »utkastande, utsläppande eller uppläggande
av fast avfall från samhälle eller fastighet i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde».

Jag föreslår att lagen blir generellt tillämplig på utsläppande av fasta ämnen
i vattenområde. Den utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande
till vattenlagen som sålunda sker medför den fördelen att tillämpligheten
inte blir beroende av att avfall ingår i det som släpps ut, vilket ofta kan vara
svårt att avgöra. Även om utsläppet inte innehåller i egentlig mening förorenande
ämnen, uppkommer i regel viss förorening genom grumling. Uttrycket

9 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

»utsläppande», som motsvarar vad som i 8 kap. 2 § vattenlagen innefattas
i orden »utkastande» och »utsläppande», avser också tippning av fasta
ämnen.

Jag vill erinra om att tippning av fasta ämnen i vatten samtidigt kan
vara att bedöma enligt 2 kap. 35 § vattenlagen (jfr rättsfallet NJA 1967
not A 17). Enligt denna bestämmelse är det i princip förbjudet att kasta
ut, släppa ut eller lägga upp fasta ämnen så att de kan vålla uppgrundning
eller hinder för vattnets fria lopp. Liksom nu är fallet kan således tippning
av muddermassor och annat bli underkastad prövning från två olika synpunkter,
nämligen dels enligt den nya lagen med hänsyn till vattenvårdens
intresse, dels enligt vattenlagen med hänsyn till inverkan på vattenstånd
och vattenföring.

I några av yttrandena över naturvårdsverkets förslag till lagändringar har
regler efterlysts som skärper kontrollen över tippning av fasta ämnen. Jag
delar uppfattningen att en sådan skärpning är angelägen. Den effektivare
tillsyn över vattenförorenande verksamhet som den nya lagen kommer att
möjliggöra är ett medel att åstadkomma den önskvärda skärpningen. Dessutom
bör någon form av förprövningsskyldighet för tippningsåtgärder införas.
Jag avser att föreslå regler härom i en tillämpningskungörelse till lagen.

Även i fråga om muddring, sandsugning och liknande åtgärder i vatten
har i remissyttrandena framförts önskemål om regler som kan möjliggöra
effektivare ingripande från vattenvårdssynpunkt. Företag som de nu nämnda
faller utanför den nuvarande lagstiftningen om åtgärder mot vattenförorening.
Däremot kan 2 kap. vattenlagen bli tillämpligt och företagen sålunda
bli föremål för vattendomstols prövning. Som jag redan har framhållit
i den allmänna motiveringen rubbar mitt lagförslag inte gränsen mot reglerna
för vattenbyggnadsföretag. Jag räknar dock med att den allmänna
upprustning av tillsynsorganisationen på vattenvårdsområdet som nu sker
skall möjliggöra också en bättre kontroll av vattenbyggnadsföretags verkningar
från vattenvårdssynpunkt. Frågan om gränsen mellan vattenvårdsoch
vattenbyggnadslagstiftningen får övervägas närmare inom ramen för
en allmän översyn av vattenlagen.

Punkt 2 har en vid omfattning som emellertid begränsas i ett viktigt avseende
genom att undantag görs för byggande i vatten. Därmed avses alla
åtgärder i eller vid vatten som enligt 2 kap. 1 § vattenlagen utgör eller jämställs
med byggande i vatten. I den mån sådana byggnadsföretag medför olägenhet
ankommer det på vattendomstolarna att föreskriva åtgärder också i
vattenvårdens intresse. Ill kap. 36 § sista stycket vattenlagen finns bl. a. en
bestämmelse om att vattendomstolen skall tillställa naturvårdsverket ett
exemplar av ansökningshandlingarna och kungörelsen i mål om företag som
kan antas leda till ökad vattenförorening. Dessutom skall länsstyrelsen få
en avskrift av kungörelsen. Detta förfarande ger de vattenvårdande myndig -

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

heterna möjlighet att i tid få kännedom om vattenbyggnadsföretag som kan
medföra föroreningsverkningar samt att följa handläggningen och bevaka
vattenvårdsintresset i målet.

Som exempel på vad som går in under punkt 2 kan nämnas anordnande
av upplag som kan medföra vattenförorening och vidare utspridande av gödningsmedel
och andra ämnen som genom avrinning kan spridas till sjöar
och andra vattenområden.

Som tidigare har framhållits omfattar lagen endast störningar från fast
egendom. En erinran om de bestämmelser som finns om vattenförorening
från fartyg har därför ansetts påkallad, särskilt som motsvarande erinran
f. n. finns i 8 kap. 2 § vattenlagen.

Punkt 3 har i huvudsak samma lydelse som i immissionssakkunnigas förslag.
Den väsentliga avvikelsen föreligger emellertid att något krav på att
störningen skall vara varaktig inte uppställs. Å andra sidan faller rent tillfällig
störning, dvs. störning av engångskaraktär som är snabbt övergående,
utanför lagens tillämpningsområde.

I fråga om vattenförorening bereder det i regel ingen svårighet att fastställa
objektet för störningen. Föroreningen begränsas till vattenområdet
och dess närmaste grannskap. När det gäller de i punkt 3 upptagna störningarna,
särskilt luftförorening, är det däremot betydligt svårare att fastställa
störningsobj ektet. Detta anges i lagtexten med ordet omgivningen. Avgörande
för tolkningen blir störningens räckvidd i det särskilda fallet. I motsats
till immissionssakkunnigas förslag innehåller mitt förslag — såsom närmare
utvecklats i den allmänna motiveringen — inte någon särskild begränsning av
sakägargruppen.

I likhet med immissionssakkunnigas förslag uppställs i departementsförslaget
inte som förutsättning för lagens tillämpning att en störning går utöver
fastighetsgräns. En störning kan alltså vara otillåten även om den berör
endast den störandes eget område. Om störningen i sådant fall förnärmar
naturvårdsintressen eller andra allmänna intressen, kan myndighet ingripa
med stöd av lagen. Detta torde innebära en nyhet i förhållande till gällande
immissionsrätt men däremot inte i förhållande till vattenföroreningsbestämmelserna,
där principen redan nu gäller.

Jag delar också de sakkunnigas uppfattning när det gäller tolkningen av
begreppet omgivningen att detta inte omfattar den störande anläggningen.
Personer som är verksamma inom själva störningskällan skyddas genom
arbetarskyddslagstiftningen. Det torde inte komma att bereda några svårigheter
att avgränsa miljövårdsorganens kompetensområde från arbetarslcyddsorganens.

Enligt immissionssakkunniga är immissionslagen inte avsedd att tilllämpas
på förhållandet mellan två hyresgäster i samma hus men väl mellan
hyresgäster i skilda hus, även om husen hör till samma registerfastighet
och har samma ägare. I likhet med kammarkollegiet anser jag att man

260

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

bör undvika en sådan gränsdragning. Det bör alltså i princip inte vara något
hinder för en hyresgäst att åberopa lagens bestämmelser mot annan
hyresgäst i samma hus. En annan sak är att det i fråga om störningar
hyresgäster emellan, oavsett om de bor i samma hus eller i skilda närliggande
hus på samma fastighet, oftast torde vara lämpligast att söka
rättelse på annat sätt än med stöd av denna lagstiftning. Vad som i första
hand kommer i fråga är bestämmelser som reglerar hyresförhållandet och
vidare hälsovårdsstadgans regler om sanitär olägenhet.

Exemplifieringen av störningsformer i punkt 3 följer med ett undantag
immissionssakkunnigas förslag. Detta bygger i sin tur i stor utsträckning
på lagberedningens jordabalksförslag. Remissinstanserna har i allmänhet
inte haft några erinringar mot exemplifieringen. Vattenöverdomstolen pekar
dock på att tvekan kan råda om t. ex. förfulning av landskapsbilden,
som i praxis ej sällan jämställs med immission, faller in under lagen och
efterlyser ett klargörande motivuttalande. I likhet med de sakkunniga vill
jag därför framhålla att avsikten inte är att begränsa tillämpningsområdet
i förhållande till gällande immissionsrätt.

Undantaget från immissionssakkunnigas förslag avser »strålning», som
i mitt förslag bytts ut mot »ljus». Förklaringen härtill ligger i den sakliga
avvikelse som jag gör från de sakkunnigas förslag genom att jag utesluter
joniserande strålning helt från lagens tillämpningsområde. Joniserande
strålning brukar användas som en beteckning för strålning från radioaktiva
ämnen, röntgenstrålning och därmed till sin biologiska verkan likartad
strålning (SOU 1956: 38 s. 28). I fråga om sådan strålning skall den speciallagstiftning
som finns i strålskyddslagen, atomenergilagen och atomansvarighetslagen
vara exklusivt tillämplig. Den enda strålningsform av praktisk
betydelse som blir kvar inom den nya lagen är ljusstrålning, t. ex. från
reklamanordningar och trafikanläggningar.

Som de sakkunniga har anfört faller i och för sig elektriska störningar
inom det område som den nya lagen skall täcka. Jag har dock föreslagit
undantag för den störning från elektrisk anläggning som regleras i 1902
års lag om sådan anläggning.

Av praktiska skäl har som förut berörts införts en samlingsbeteckning
för åtgärd eller verksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde.
Det är emellertid svårt att finna en träffande beteckning. Uttrycket »miljöfarlig
verksamhet» har valts bl. a. av det skälet att det ger uttryck för
grundtanken att även risken för olägenhet skall beaktas.

2 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 1 kap. 1 § andra stycket i förslaget
till immissionslag och 8 kap. 2 § andra stycket första punkten vattenlagen.
Andra stycket hänvisar till vattenlagen, bl. a. till vissa regler som vid inte -

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

greringen blir kvar i 8 kap. vattenlagen. Tredje stycket motsvarar 8 kap. 2 §
första stycket andra punkten vattenlagen.

Immissionssakkunniga. De sakkunniga hänvisar till att lagstiftningen på
flera områden redan innehåller regler som kan läggas till grund för åtgärder
mot immissioner och framhåller att sådana bestämmelser påträffas
främst inom hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning men också
t. ex. i lagar om olika slag av anläggningar, såsom atomanläggningar och
elektriska anläggningar samt flygplatser och andra trafikanläggningar. Utgångspunkten
för de sakkunnigas förslag är att denna lagstiftning skall gälla
vid sidan av immissionslagen (gälla »därutöver») och att de organ som
genom särlagstiftningen tilläggs olika befogenheter alltjämt skall ha att
utöva dessa, i den mån ej annat särskilt anges i immissionslagen eller den
särskilda författningen. Hänvisningen till annan lagstiftning innebär inte
bara att enligt denna lagstiftning speciella organ kan ha att vidta åtgärder
av betydelse från immissionssynpunkt utan också att de myndigheter som
har att handlägga frågor om immissioner kan ha att tillämpa eller eljest
beakta sådana bestämmelser som i särskilda hänseenden meddelas i annan
lagstiftning. De sakkunniga pekar på hälsovårdsstadgans bestämmelser
om sanitär olägenhet och naturvårdslagens bestämmelser till skydd för
landskapsbilden.

Departementschefen. Som framhållits i tidigare sammanhang utesluts
vissa typer av immissionsstörning helt från lagens tillämpningsområde,
nämligen inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning och joniserande
strålning. Vidare blir lagen inte fullt ut tillämplig på flygplatser,
vägar och järnvägar. Med reservation för vad som nu sagts ansluter jag
mig till vad de sakkunniga anför i fråga om lagens förhållande till annan
lagstiftning. De synpunkter som de sakkunniga framför äger enligt min mening
giltighet också i fråga om vattenföroreningar. Det torde i fråga om
dessa bli i första hand hälsovårdsstadgans bestämmelser som kan bli tilllämpliga
vid sidan av denna lag (jfr nuvarande lydelse av 8 kap. 2 §
andra stycket första punkten).

Med stöd av det bemyndigande som har skrivits in i 8 kap. 2 § första
stycket andra punkten vattenlagen har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen
den 31 juli 1956 (nr 435) om meddelande av bestämmelser mot förorening
genom fast avfall. Enligt kungörelsen kan länsstyrelsen meddela föreskrifter
för att hindra att vatten förorenas genom »utkastande, utsläppande eller
uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet». Länsstyrelserna
synes visserligen hittills ha utnyttjat sin befogenhet endast i begränsad
omfattning. Eftersom bemyndigandet emellertid inte torde sakna praktisk
betydelse har det tagits med även i den nya lagen.

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

3 §.

Paragrafen innehåller i huvudsak vissa från vattenlagen hämtade begreppsbestämningar
och har sin närmaste motsvarighet i 8 kap. 1 § första
och tredje styckena.

Departementschefen. Med hänsyn till att uppdelningen i kloakvatten och
industriellt avloppsvatten försvinner behöver endast anges vad som i lagen
avses med avloppsvatten. Punkterna 1, 3 och 4 är överförda från 8 kap. 1 §
vattenlagen. Punkt 2 innebär att man lagfäster den praxis som f. n. tilllämpas
av vattendomstolarna. Utsläpp av kylvatten, som inte innehåller
föroreningsämnen och därför enligt ordalagen knappast kan inrymmas
under »spillvatten och annan flytande orenlighet», brukar i rättstillämpningen
jämställas med industriellt avloppsvatten. Man kan räkna med att
utsläppen av uppvärmt kylvatten kommer att öka bl. a. genom tillkomsten
av nya värmekraftverk. Denna form av avloppsvatten vållar stora problem
från vattenvårdssynpunkt. Det har därför klart utsagts att med avloppsvatten
avses också sådant vatten som används för kylning vid driften av
fabrik eller annan inrättning.

Tillåtlighetsregler

Departementschefen. I det följande avsnittet av lagen har förts samman
regler som anger under vilka förutsättningar man får utöva miljöfarlig verksamhet
samt vissa förbudsregler.

Vattenlagens tillåtlighetsregler är i fråga om industriellt avloppsvatten
utformade som ett principiellt förbud mot utsläpp som orsakar olägenhet
av någon betydelse från allmän eller enskild synpunkt. Från förbudet görs
dock undantag för det fall att föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder
som inte skäligen kan fordras (8 kap. 32 § första stycket
vattenlagen). Vattenlagen förbjuder däremot i princip inte utsläpp av kloakvatten,
även om det medför förorening. Som huvudregel föreskrivs att den
som släpper ut sådant vatten är skyldig att vidta de åtgärder för att motverka
förorening som med hänsyn till beskaffenheten av vattenområdet och
förhållandena i övrigt kan anses påkallade ur allmän eller enskild synpunkt
(8 kap. 23 § första stycket vattenlagen). Genom ändringar, som tillkommit
under senare år, har emellertid denna huvudregel skärpts på väsentliga
punkter.

Som framhållits i den allmänna motiveringen föreslår jag enhetliga tilllåtlighetsregler
för hela det område som den nya lagen är avsedd att tillämpas
på (4—6 §§). De har i huvudsak utformats i överensstämmelse med
immissionssakkunnigas förslag. I förhållande till vattenlagens regler om
vattenförorening innebär alltså förslaget att samma tillåtlighetsregler blir
gällande på allt slags avloppsvatten. Reglerna får visserligen en utformning
som avviker från nuvarande 8 kap. 23 § första stycket och 32 § första stycket

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

vattenlagen. I praktiken blir emellertid ändringen långt mindre än en jämförelse
av ordalagen kan ge vid handen. Immissionssakkunniga har nämligen
utformat tillåtlighetsreglerna med vattenlagens 8 kap. 23 § första stycket
och 32 § första stycket såsom dessa tillämpas av vattendomstolarna som
förebild. Beträffande kommunernas avloppsutsläpp innebär förslaget en viss
skärpning, som betingas av de ökade tekniska möjligheterna att välja lämplig
recipient. I övrigt är någon nämnvärd ändring av de allmänna tillåtlighetsreglerna
i förhållande till vad som f. n. gäller i fråga om villkor för utsläpp
av avloppsvatten inte avsedd. Införandet av enhetliga tillåtlighetsregler
kommer att underlätta den helhetsbedömning av företag som är önskvärd
och som den nya lagens prövningsregler skapar förutsättningar för.

Ett avsteg från principen om enhetliga tillåtlighetsregler utgör 7 §, som
innehåller bestämmelser om vissa särskilt farliga slag av avloppsvatten.
Bland tillåtlighetsreglerna har även en motsvarighet till 8 kap. 37 § vattenlagen
fått sin plats (8 §).

Tillåtlighetsreglerna skall tjäna till ledning både för den enskilde, som
med hjälp av dem skall kunna bedöma vad som fordras av honom, och för
de myndigheter som skall pröva ansökningar om tillstånd, utöva tillsyn
m. m. Reglerna kommer att gälla i fråga om både befintliga anläggningar
och nyanläggningar, såsom utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

4 §.

Departementschefen. Denna paragraf saknar motsvarighet i immissionssakkunnigas
förslag. Den ger emellertid uttryck för en princip som redan
gäller i fråga om avloppsvatten. Som framhållits i den allmänna motiveringen
kan principen sägas vara inbyggd i 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen.
I förarbetena till 8 kap. vattenlagen framhölls att den som vill utföra
en industriell anläggning i viss utsträckning har möjlighet att välja mellan
flera platser och att det uppenbarligen kan vara av stor betydelse om en
fabrik läggs vid kusten i stället för vid ett mindre vattendrag ett stycke in
i landet. Denna valmöjlighet var en av anledningarna till att industriellt avloppsvatten
kom att behandlas strängare än kloakvatten i 8 kap. vattenlagen.
I vattendomstolspraxis har frågan om alternativ förläggningsplats haft viss
betydelse vid bedömningen av tillståndsansökningar. Principen blir nu gällande
i fråga om allt slags avloppsvatten. Detta är motiverat med hänsyn till
de tekniska möjligheter som numera finns att välja mellan flera recipienter
också för utsläpp av kommunalt avloppsvatten. Också när det gäller risken
för luftförorening, buller, skakning o. d. har valet av förläggningsplats ofta
avgörande betydelse för frågan om företaget bör få komma till stånd.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5 §•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § i immissionssakkunnigas förslag till immissionslag.
För de sakkunniga har 8 kap. 23 och 32 §§ vattenlagen delvis
stått som förebild.

Immissionssakkunniga. Enligt de sakkunniga åligger det den som använi
der eller ämnar använda fast egendom på sätt som kan medföra störning för
omgivningen att vara aktivt verksam för att förebygga störningar genom att
vidta skäliga skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått. Vad som innefattas
i skyddsåtgärd har de sakkunniga inte ansett nödvändigt att exemplifiera.
Däremot utvecklar de sakkunniga närmare vad som skall förstås med
försiktighetsmått i övrigt.

Som försiktighetsmått bör enligt de sakkunniga en begränsning av användningen
kunna komma i fråga. I skyldigheten att iaktta skäliga försiktighetsmått
ingår även att inhämta råd och anvisningar från sakkunnig myndighet
och att på förhand underrätta sakägare som kan befaras bli utsatta
för störningar. Försiktigheten bör bjuda den som planerar en ny anläggning,
som kan befaras orsaka störningar, att söka sakkunniga råd, även om
anläggningen inte är av sådan typ att den är underkastad förprövning. Sakkunniga
råd kan erhållas både hos tillsynsmyndighet och på annat håll. Det
åligger inte tillsynsmyndighet att tillhandagå med förslag till lösningar i
speciella fall. En företagare bör dock kunna få generella anvisningar om hur
han bör gå till väga för att lösa sina immissionsproblem. De sakkunniga understryker
särskilt önskvärdheten av att företagarna sätter sig i förbindelse
med tillsynsmyndigheten på ett så tidigt stadium som möjligt. För att skyldighet
att underrätta sakägare skall anses föreligga bör det enligt de sakkunniga
vara fråga om fall då företagaren har anledning räkna med att
olägenhet av någon betydelse kan uppkomma för sakägaren och att denne
därför har särskilda intressen att bevaka. I regel torde detta vara fallet endast
beträffande en ganska begränsad krets av sakägare i den planerade
störningskällans omgivning.

Ofta bör företagaren underrätta också lokala myndigheter såsom hälsovårdsnämnd
och byggnadsnämnd om sina planer. Sakägare kan f. ö. göra
sina intressen gällande även hos sådan myndighet, t. ex. i ärende om byggnadslov.

Bestämmelsen om skyldighet för företagaren att iaktta skäliga försiktighetsmått
innebär inte att sakägaren skall vara fritagen från att visa försiktighet.
Det bör åligga sakägaren att ta skälig hänsyn till risken för olägenhet
genom immission och att medverka till att skada förebyggs, åtminstone
i den mån det kan ske utan nämnvärd uppoffring för hans del. Detta kan få
relevans både vid tillåtlighetsprövningen och vid ersättningsprövningen.

Departementschefen. Paragrafen innehåller de grundläggande villkoren
för att miljöfarlig verksamhet över huvud skall få förekomma. Som jag närmare
utvecklat i den allmänna motiveringen delar jag de sakkunnigas upp -

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

fattning att tillåtlighetsreglerna bör vila på en allmän bestämmelse om skyldighet
för var och en som utövar miljöfarlig verksamhet att vidta de skyddsåtgärder
och försiktighetsmått i övrigt som kan anses skäliga och rimliga.

De skyddsåtgärder som kan bli aktuella kan vara av de mest skiftande
slag beroende på vilken form av störning det gäller. Föroreningar i vatten
och luft kan sålunda förebyggas genom reningsåtgärder som hindrar att
skadliga ämnen släpps ut. I den mån farliga ämnen kan isoleras, ökas möjligheterna
att oskadliggöra dem. I fråga om andra störningsformer kan tekniska
anordningar av olika slag bidra till att förebygga eller minska olägenheter,
t. ex. isoleringsåtgärder för att minska buller. Vidare kan ofta olika
anordningar i själva driften av ett företag eliminera störningar eller medverka
till att de hålls på en låg nivå. I regel ligger det närmast till hands att
utföra skyddsåtgärderna på eller i anslutning till den störande anläggningen,
men det kan också tänkas fall där det är lämpligare med förebyggande åtgärder
på en fastighet som har olägenhet av störningen.

I paragrafen anges särskilt att den som orsakar störningen kan vara skyldig
att begränsa den störande verksamheten. Detta innebär i sak ingen ändring
i förhållande till immissionssakkunnigas förslag. Enligt de sakkunniga
utgör en sådan begränsning ett försiktighetsmått som skäligen kan fordras.
Begränsningen kan bestå i att man skär ned omfattningen av verksamheten
eller avstår från en särskild gren av verksamheten, t. ex. en viss produktionsinriktning.
Men begränsningen kan också ske på så sätt att verksamheten
inskränks eller avbryts under viss tid av dygnet eller under vissa väderleksförhållanden
som indirekt ökar riskerna för olägenheter.

Kravet att iaktta försiktighetsmått innebär att en företagare har att ta
tillbörlig hänsyn till störningsrisken vid projekterandet, vid utförandet och
vid driften av en anläggning.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga anför om skyldighet att inhämta
sakkunniga råd och anvisningar och att underrätta sakägare och lokala
myndigheter om planerade anläggningar som ett led i de försiktighetsmått
som företagaren har att iaktta enligt paragrafen. Genom kontakt och samråd
med tillsynsmyndighet på ett tidigt stadium har företagaren möjlighet
att få de anvisningar han önskar utan att behöva ge offentlighet åt sina
planer.

Den allmänt hållna bestämmelsen i första stycket lämnar stort utrymme
för en fri skälighetsbedömning. Bestämmelserna i andra och tredje styckena
är avsedda att tjäna till ledning vid tillämpningen. För innebörden av dessa
hjälpregler har redogjorts i den allmänna motiveringen.

I likhet med de sakkunniga anser jag att den skyldighet som en företagare
har enligt denna paragraf inte befriar sakägare från att ta skälig hänsyn
till risken för olägenhet och att visa försiktighet. I varje fall torde kunna
krävas att den som är medveten om störningsrisken inte inrättar sig så att
onödiga risker uppstår.

9f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

6 §.

Första och andra styckena i paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § i förslaget
till immissionslag.

Departementschefen. Även om alla försiktighetsmått som kan krävas enligt
5 § iakttagits, kan det tänkas att den olägenhet som den miljöfarliga
verksamheten för med sig blir av väsentlig betydelse. Verksamheten är då
enligt första stycket i paragrafen i princip inte tillåten men undantag kan
medges, när särskilda skäl föreligger.

Om olägenheten av den miljöfarliga verksamheten är av den art eller den
omfattning att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt
försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer
eller att liknande allmänna intressen skadas avsevärt, är verksamheten
förbjuden. Endast Kungl. Maj :t kan under vissa i paragrafen angivna
förutsättningar lämna tillstånd till verksamheten.

Tredje stycket i paragrafen innehåller en särbestämmelse i fråga om
flygplats, väg och järnväg. Har sådan anläggning tillkommit efter prövning
i särskild ordning kan inte med stöd av första eller andra styckena i paragrafen
meddelas förbud mot att anläggningen används för avsett ändamål.

Bestämmelsen i andra stycket skall tillgodose bl. a. naturvårdsintresset.
Begreppet skall ses i vid bemärkelse. Därmed avses inte bara att bevara
vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och att i övrigt skydda
landskapsbilden eller växt- eller djurvärlden utan också att tillgodose det
från social synpunkt angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv.
Under »liknande allmänna intressen» faller bl. a. fiske av större betydelse.

Undantagsbestämmelsen i tredje stycket gäller både allmän flygplats och
enskild flygplats. Vidare faller under bestämmelsen såväl allmänna som enskilda
vägar och järnvägar.

7 §•

Punkterna 1—3 i paragrafen har sin motsvarighet i 8 kap. 23 § tredje
stycket vattenlagen. Punkterna 4 och 5 motsvarar 8 kap. 32 § tredje stycket.

Departementschefen. 8 kap. 23 § tredje stycket vattenlagen innehåller
ett principiellt förbud mot att avleda helt obehandlat avloppsvatten från
vattenklosett eller från tätbebyggelse samt pressaft från siloanläggning eller
urin från djurstall. Undantag gäller om avledandet uppenbarligen kan ske
utan olägenhet. Motsvarande förbud och undantag förekommer i 8 kap. 32 §
tredje stycket i fråga om vassle och galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten
från sådant bad. I de sistnämnda fallen kan medgivande lämnas av
Kungl. Maj :t efter underställning.

De nu berörda reglerna tillkom genom lagändring år 1956. Det ansågs påkallat
att komplettera den allmänna regeln om skyldighet att rena kloak -

267

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

vatten med en minimiregel, varigenom inskärps att helt obehandlat kloakvatten
som regel ej får släppas ut. Departementschefen uttalade att det så
gott som alltid bör vara otillåtet att släppa ut kloakvatten utan en så jämförelsevis
enkel åtgärd som slamavskiljning. I fråga om pressaft och urin
från djurstall framhöll departementschefen bl. a. att skadorna karakteriseras
som elakartade och att det borde vara möjligt att utan större ekonomisk
uppoffring finna andra vägar att lösa problemet hur dessa avfallsämnen
skall behandlas. Liknande synpunkter anfördes i fråga om galvaniskt bad
och koncentrerat skölj vatten från sådant bad.

Naturvårdsverket föreslår att det principiella förbudet mot att släppa ut
helt obehandlat avloppsvatten från vattenklosett eller från tätbebyggelse
skall behållas. Som skäl åberopar verket att regeln innebär en minimistandard
som i stort sett motsvarar vad som kan krävas för ren glesbygd. Vidare
menar verket att regeln utgör en grund för straffsanktion mot den som inte
utför några som helst reningsåtgärder. I fråga om pressaft, urin från djurstall,
vassle och galvaniskt bad m. m. hemställer naturvårdsverket att det
föreskrivs absolut förbud med viss dispensmöjlighet. Den allmänna uppfattningen
hos remissinstanserna är att det behövs effektivare bestämmelser i
dessa delar.

Enligt departementsförslaget gäller de allmänna tillåtlighetsreglerna i 4—
6 §§ också i fråga om utsläpp av avloppsvatten i allmänhet. 7 § innehåller
emellertid en särskild, längre gående regel för vissa slag av avloppsvatten.
Regeln innehåller ett principiellt förbud mot utsläpp. Undantag kan dock
medges om det är uppenbart att utsläppet kan ske utan olägenhet för allmänna
eller enskilda intressen.

Första punkten avser avloppsvatten som härrör från tätbebyggelse eller
från vattenklosett och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning.
Den motsvarar första ledet i 8 kap. 23 § tredje stycket vattenlagen.
En skärpning föreligger emellertid i den målsättning som bestämmelsen
ger uttryck för. Det principiella förbudet i 8 kap. 23 § tredje stycket avser
det fall att avloppsvattnet inte undergått slamavskiljning. Förslaget
däremot avser det fall att avloppsvattnet inte undergått längre gående rening
än slamavskiljning. Den reella innebörden är att minimikravet på reningsåtgärder
sätts högre än förut. Enbart slamavskiljning kan sålunda
godtas bara i undantagsfall. I fråga om tätorter torde det praktiskt taget
aldrig kunna komma i fråga att stanna vid slamavskiljning som reningsmetod.
Normalt måste kraven här sättas betydligt högre. I glesbygd däremot
är förutsättningarna för att godta slamavskiljning ofta gynnsammare. Jag
vill understryka att man vid bedömandet av reningsfrågan också skall beakta
de risker som är förbundna med närsalter i avloppsvattnet.

Det förtjänar nämnas att gällande bestämmelser om statsbidrag till reningsverk
är utformade så att bidrag utgår bara till reningsverk som är
avsett för längre gående rening än slamavskiljning (SFS 1968: 308).

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Punkterna 2 och 3 har direkt motsvarighet i 8 kap. 23 § tredje stycket
vattenlagen. Punkt 4 har direkt motsvarighet i 8 kap. 32 § tredje stycket
vattenlagen. Sistnämnda bestämmelse avser också galvaniskt bad eller koncentrerat
sköljvatten från sådant bad. Denna beteckning torde numera inte
vara helt täckande. Jag har därför ersatt den med beteckningen ytbehandlingsbad
i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad.

Både i naturvårdsverkets lagförslag och i remissyttrandena över förslaget
har påtalats att kontrollen över efterlevnaden av de förbudsbestämmelser
som finns i 8 kap. 23 § tredje stycket och 32 § tredje stycket är bristfällig.
För att komma till rätta med de olägenheter som ifrågavarande typer av
avloppsvatten för med sig är det enligt min mening nödvändigt att komplettera
paragrafen med bestämmelser om förprövningsskyldighet. Sådana bestämmelser
kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till den snabba utvecklingen på föroreningsområdet kan det
mycket väl tänkas uppkomma behov av att utsträcka den skärpta tillåtlighetsregeln
i 7 § till nya typer av farliga avloppsvatten. Jag har därför i andra
stycket föreslagit ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna att det
principiella förbud som första stycket innefattar skall avse också visst annat
slag av avloppsvatten än de som nu anges.

Beträffande vassle och galvaniskt bad kan undantag från förbudsregeln
i 8 kap. 32 § tredje stycket medges av Kungl. Maj :t i underställningsfall enligt
andra stycket i samma paragraf. Enligt min mening finns det inget behov
av en sådan regel. Den föreslagna lydelsen begränsar därför möjligheten
att medge undantag till uppenbara fall, också när det gäller punkterna
4 och 5.

8 §■

Departementschefen. Paragrafen motsvarar 8 kap. 37 § vattenlagen. Som
jag har utvecklat i den allmänna motiveringen har dock tillämpningsområdet
utvidgats väsentligt.

T illstånds prövning
9 §•

I paragrafen anges vilken myndighet som skall ha hand om tillståndsprövningen.
I övrigt har paragrafen sin motsvarighet i 2 kap. 4 § förslaget
till immissionslag och i 8 kap. 38 § vattenlagen.

Departementschefen. Syftet med den nya lagen är, som framgår redan av
lagens rubrik, att få till stånd effektiva åtgärder mot verksamhet som vållar
förorening och annan störning. Tillsynsmyndigheterna på miljövårdsområdet
ges befogenheter att ingripa i olika former och enskild sakägare kan
föra talan vid domstol, inte bara om ersättning utan också om förbud och
skyddsåtgärder. Industriföretagare och andra som driver verksamhet som

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

kan störa omgivningen har därför ett legitimt intresse av att trygga sin
ställning genom att offentlig myndighet efter prövning enligt den nya lagen
fastslår under vilka villkor verksamheten får drivas. Ett sådant system gäller
redan enligt vattenlagen och tas också upp av immissionssakkunniga.
Remissinstanserna har inget att erinra mot de sakkunnigas förslag i detta
hänseende.

I denna paragraf fastslås rätten för företagaren att få sin sak prövad genom
att söka tillstånd. Ansökan prövas normalt av statens koncessionsnämnd
för miljövård. Av 16 § följer att koncessionsnämnden i vissa fall
skall underställa tillståndsfrågan Kungl. Maj :ts prövning. Vidare kan prövningen
enligt 17 § första stycket i vissa fall förläggas till länsstyrelsen. Möjligheten
att söka tillstånd står öppen i fråga om både befintliga anläggningar
och nyanläggningar och vare sig anläggningen är stor eller liten. Om ett befintligt
företag blir föremål för åtgärd från tillsynsmyndighets sida, kan
detta vara en särskild anledning för företagaren att använda sig av ansökningsmöjligheten.
Ett annat skäl att söka tillstånd är att talan väcks vid
domstol om förbud eller om krav på förebyggande åtgärder. Enligt 36 § skall
domstolen i sådant fall förklara målet vilande till dess koncessionsnämnden
avgjort tillståndsfrågan.

Givetvis bör det i allmänhet vara en fördel för företagaren att få till stånd
prövningen redan då anläggningen befinner sig på planeringsstadiet. Det är
också ett allmänt intresse att så sker.

10 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förprövningsordningen. Den motsvarar
2 kap. 5 § i förslaget till immissionslag och har bland gällande regler
på vattenlagstiftningens område sin närmaste motsvarighet i 8 kap. 38 §
sista stycket vattenlagen och 5 § lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och
andra vattenområden.

Departementschefen. Första stycket 1 och 2 motsvarar i sak immissionssakkunnigas
förslag. På vattenvårdsområdet gäller redan den föreslagna ordningen.
Tredje punkten innebär däremot en nyhet i förhållande till både
gällande rätt och immissionssakkunnigas förslag. Den föreslagna utvidgningen
motiveras särskilt med hänsyn till de olägenheter som kan uppkomma
genom tippning av avfallsmassor.

Fjärde punkten avser ändringsfallen, där jag som tidigare har utvecklats
föreslår en viss skärpning av immissionssakkunnigas förslag. Varje ändring
som kan medföra ökad eller ny förorening eller eljest är av betydelse från
störningssynpunkt faller sålunda inom det område för vilket Kungl. Maj:t
kan föreskriva koncessionsplikt.

Andra stycket reglerar naturvårdsverkets rätt att medge undantag från
skyldighet att söka tillstånd enligt förprövningsbestämmelserna. Naturvårdsverkets
dispensbefogenhet omfattar — i motsats till immissionssakkunnigas

270

Kungl. Maj.ts proposition, nr 28 år 1969

förslag — hela det koncessionspliktiga området. Medgivande skall föregås
av prövning i varje särskilt fall och innehålla föreskrift om de villkor som
skall gälla för verksamheten. Dispens kan vägras, inte bara om naturvårdsverket
finner att företaget inte bör få komma till stånd utan också om verket
anser att ärendet är av sådan art att det bör prövas av koncessionsnämnden.
Utan särskild föreskrift torde vara klart att dispens kan återkallas
och att med dispensen förenade villkor kan ändras om förhållandena påkallar
det. Om dispens återkallas, återupplivas skyldigheten att söka tillstånd.
Jag utgår dock från att återkallelse av dispens kommer i fråga bara i undantagsfall
när andra möjligheter att nå resultat är uttömda.

11 §■

Paragrafen innehåller regler om koncessionsnämnden och dess sammansättning.

Departementschefen. För sammansättningen av koncessionsnämnden har
jag ingående redogjort i den allmänna motiveringen. Från huvudregeln föreslås
av praktiska skäl vissa undantag, där nämndens uppgifter fullgörs av
ordföranden ensam.

Enligt tredje stycket förordnar Kungl. Maj :t ordförande och övriga ledamöter.
I den utsträckning det behövs skall Kungl. Maj :t också förordna ersättare
för ledamöterna. Eftersom ordföranden och ledamoten med teknisk
erfarenhet avses bli fast knutna till koncessionsnämnden, kommer det att bli
aktuellt att förordna ersättare endast för övriga ledamöter.

Det torde vara mycket svårt att på förhand bedöma vilken omfattning
nämndens verksamhet kommer att få. Visserligen kan man när det gäller
vattenföroreningsmålen få ett visst underlag från vattendomstolarnas verksamhet
men i övrigt saknar man säker grund för bedömningen. Vidare blir
nämndens arbetsbörda i högsta grad beroende av i vilken omfattning naturvårdsverket
kommer att använda sin dispensrätt. Detta beror i sin tur i stor
utsträckning på de enskilda företagarna. För att kunna anpassa organisationen
efter behovet har Kungl. Maj :t genom bestämmelsen i paragrafens
sista stycke fått möjlighet att förordna att i nämnden skall finnas flera avdelningar.
Avdelningarna avses bli likvärdiga.

12 §.

Paragrafen innehåller regler om jäv för koncessionsnämndens ledamöter.

Departementschefen. Med hänsyn till koncessionsnämndens karaktär och
ställning är det naturligt att anknyta jävsbestämmelserna till rättegångsbalkens
regler. Helt kan dock inte reglerna i 4 kap. 13 § rättegångsbalken bli
tillämpliga på ledamot av koncessionsnämnden. Undantag är nödvändiga av
praktiska skäl.

Frågor om vattenförorening som varit under prövning vid vattendomstol
kan sedermera komma under koncessionsnämndens bedömande, t. ex. i

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

samband med utbyggnad av ett företag eller omprövning av villkor som fastställts
i vattendomstols tillståndsbeslut. Det bör då inte vara något hinder
för den som tidigare i vattendomstol handlagt och fattat beslut i fråga om
viss miljöfarlig verksamhet att tjänstgöra som ledamot i koncessionsnämnden,
när samma verksamhet kommer under nämndens bedömande.

Enligt rättegångsbalken blir den jävig att handlägga mål som i annan
myndighet än domstol tagit befattning med saken. Särskilt med hänsyn till
den verksamhet som naturvårdsverket bedriver som tillsynsmyndighet skulle
en sådan bestämmelse leda till att många onödiga jävssituationer skulle uppstå.
Det bör därför inte medföra jäv mot ledamot att han hos annan myndighet
än vattendomstol tagit befattning med ärende rörande samma miljöfarliga
verksamhet som är under koncessionsnämndens prövning under förutsättning
att han inte deltagit i beslut varigenom ärendet avgjorts. Har han däremot
fattat sådant beslut i ärendet föreligger jäv. Den som beslutat i dispensärende
eller beslutat om åtgärd enligt 26 eller 41 § är alltså förhindrad att
vara ledamot i koncessionsnämnden när denna prövar samma ärende.

Enligt 11 § skall ett par av ledamöterna i koncessionsnämnden ha sakkunskap
och erfarenhet från särskilda verksamhetsområden som nämndens
arbete berör. Eftersom inget hindrar att de utses bland personer som är
knutna till industrin eller kommunerna eller deras organisationer eller till
miljövårdande myndigheter utgör givetvis en sådan anknytning i och för
sig inte jävsgrund.

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillståndsansökan och har sin
närmaste motsvarighet dels i 5 kap. 3 och 4 §§ förslaget till immissionslag,
dels ill kap. vattenlagen.

Departementschefen. Ansökningsförfarandet hos koncessionsnämnden torde
få regleras närmare i tillämpningskungörelsen. I paragrafen anges därför
endast huvudbestämmelserna om tillståndsansökan. Sålunda fastslås att ansökan
skall vara skriftlig och innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska
beskrivningar som fordras för sakens bedömande. Det bör vara möjligt att
med ledning av ansökningshandlingarna få en bild av hur företaget är eller
avses bli utfört, vilka skadeverkningar det kan antas medföra och hur dessa
bör motverkas genom renings- och andra skadeförebyggande åtgärder.

När det gäller koncessionspliktiga företag råder ingen tvekan om omfattningen
av den prövning som skall ske på grund av ansökningen. Oavsett
hur denna är utformad skall företaget prövas med beaktande av alla de störningar
som lagen avser att ge skydd mot. Innehåller ansökningshandlingarna
inte tillräckliga uppgifter för att företaget skall kunna bedömas som helhet,
måste komplettering ske.

I fråga om icke koncessionspliktiga företag ligger det i sökandens eget
intresse att avfatta tillståndsansökningen så att prövningen blir av vid om -

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

fattning. Som närmare framgår av 18 och 22 §§ blir nämligen den trygghetsverkan
som tillståndsbeslutet ger beroende på innehållet i beslutet.

Om ansökningen inte inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden
föreskrivit med hänsyn till den fortsatta behandlingen av ärendet eller
om ansökan på annat sätt är ofullständig, skall nämnden tillse att bristen
avhjälps. Nämnden kan utfärda föreläggande för sökanden och i föreläggandet
utsätta vite eller äventyr att bristen avhjälps på sökandens bekostnad.

14 §.

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om förfarandet hos koncessionsnämnden.

Departementschefen. Kungörelse i ortstidning bör vara det normala sättet
att bereda sakägare tillfälle att komma till tals. Om det är uppenbart att
syftet med kungörandet kan nås på enklare sätt än genom kungörelsens införande
i tidning, bör dock det enklare tillvägagångssättet kunna användas.
Så bör regelmässigt kunna ske när en bestämd och till antalet begränsad
krets av sakägare berörs av företaget. Det är då lämpligt att var och en
underrättas genom brev. Bestämmelser om vad kungörelsen skall innehålla
och om det förenklade underrättelseförfarandet torde få ges i tillämpningskungörelsen.

Punkt 2 i andra stycket innehåller en grundläggande bestämmelse om
samråd i tillståndsärenden. Med bestämmelserna under punkterna 3 och 4
avses att tillgodose kravet på rättssäkerhet och skapa garantier för att ärendena
får en uttömmande behandling. Sammanträde och syn kan underlåtas
endast om det är uppenbart onödigt. Syn på platsen kan hållas antingen fristående
eller i samband med sammanträde. För att göra det lättare för enskilda
sakägare att lägga fram sina synpunkter är det önskvärt att sammanträde
i stor utsträckning hålls på platsen. Detta bör också vara praktiskt
genomförbart genom föreskriften att nämnden kan uppdra åt en eller flera
av ledamöterna att hålla sammanträde eller besiktning. Efter vad som är
lämpligt och praktiskt kan alltså sammanträde eller syn hållas av nämnden
i dess helhet eller av en eller flera av dess ledamöter.

Enligt sista stycket skall den som utövar den miljöfarliga verksamheten
bekosta kungörelse och utredning av sakkunnig. Detta överensstämmer med
förfarandet i vattenmål. Uppkommer tvist om ersättning för sakkunniguppdrag,
kan frågan hänskjutas till koncessionsnämndens avgörande.

15 §.

Departementschefen. Yppas skiljaktiga meningar vid överläggning inom
koncessionsnämnden, skall omröstning ske. Varje ledamot har en röst. Som
nämndens beslut skall gälla den mening som fått de flesta rösterna eller, vid
lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

16 §.

Departementschefen. I denna paragraf fastslås att koncessionsnämnden
har skyldighet att underställa avgörandet i ett tillståndsärende Kungl. Maj :ts
avgörande om koncessionsnämnden finner att de i 6 § andra stycket angivna
förutsättningarna för underställning föreligger. Det åligger därvid koncessionsnämnden
att avge eget yttrande i ärendet.

17 §.

Departementschefen. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen
bör det finnas en möjlighet att i viss utsträckning delegera förprövningsbefogenheten
till länsstyrelserna. Med stöd av första stycket i denna paragraf
kan Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, koncessionsnämnden
uppdra åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd i ärenden
av mindre vikt eller enklare beskaffenhet. Med fråga om tillstånd avses
i lagen dels fråga om meddelande av tillstånd efter ansökan därom, dels
fråga om omprövning av tillståndsbeslut enligt 23—25 eller 27 §. Enligt
andra stycket kan också rätten att medge undantag från skyldigheten att
söka tillstånd delegeras till länsstyrelsen. Även denna delegationsrätt är begränsad
till ärenden av mindre vikt eller enklare beskaffenhet. Emellertid
torde delegationsrätten kunna utnyttjas i någon nämnvärd omfattning först
sedan länsstyrelsernas resurser på området utökats och fastare riktlinjer
för tillämpningen av lagen hunnit utbildas genom naturvårdsverkets och
koncessionsnämndens verksamhet.

Paragrafen ger möjlighet att till prövning hos länsstyrelse överföra såväl
enstaka ärenden som grupper av ärenden. Tillståndsprövning kan avse både
koncessionspliktiga och icke koncessionspliktiga företag. När det gäller det
förra slaget är ärendena i regel av sådan vikt att delegationsrätten i varje
fall till en början bör utnyttjas i mycket begränsad omfattning. Det torde
inte vara lämpligt att tillståndsprövningen för hela grupper av koncessionspliktiga
företag läggs på länsstyrelserna. Enstaka ärenden bör däremot kunna
flyttas över. I många fall kan t. ex. länsstyrelsens kännedom om lokala
förhållanden vara av särskilt värde vid prövningen. I fråga om icke koncessionspliktiga
anläggningar är det däremot väl tänkbart att det så småningom
kan urskiljas grupper av ärenden som med fördel kan hänvisas för tillståndsprövning
hos länsstyrelse.

Också när det gäller delegering enligt andra stycket i paragrafen torde till
en början återhållsamhet böra iakttas. I övrigt kan till ledning för tillämpningen
av paragrafen framhållas att delegering bör ske antingen av dispensprövningen
eller av tillståndsprövningen av ett ärende. Det synes nämligen
vara mindre lämpligt att länsstyrelsen får hand om både dispensprövning och
tillståndsprövning i ett och samma ärende. Redan det förhållandet att de
personer som har haft hand om dispensfrågan inte bör delta i beslutet om
tillstånd talar mot en sådan anordning.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Lagens bestämmelser om ärenden som prövas av koncessionsnämnden
gäller i tillämpliga delar också ärenden som efter delegation prövas av länsstyrelsen.
Detta innebär bl. a. att reglerna i 13 § om ansökan, i 14 § om förfarandet
och om prövning av ersättning för utredning, i 18 § om tillståndsbeslut
och i 21 § om uppskov med bestämmande av villkor blir tillämpliga
på delegerade ärenden.

Tillståndsbeslut

I detta avsnitt meddelas i huvudsak bestämmelser om vad tillståndsbeslut
skall innehålla samt om rättsverkan av tillståndsbeslut och om omprövning
av sådant beslut.

18 §.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 62 § och 63 § första stycket vattenlagen. I
sak stämmer paragrafen överens med 2 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. Med tillståndsbeslut avses i första hand beslut varigenom
koncessionsnämnden med anledning av ansökan lämnar medgivande
till viss verksamhet som omfattas av lagen. Men tillståndsbeslut kan också
meddelas av Kungl. Maj:t efter underställning enligt 16 § eller av länsstyrelsen
i ärenden som delegerats till länsstyrelsens prövning enligt 17 § första
stycket. Däremot är beslut om dispens som meddelas av naturvårdsverket
eller länsstyrelsen inte tillståndsbeslut enligt lagens terminologi. Närmare
bestämmelser om vad dispensbeslut skall innehålla torde få tas in i tilllämpningskungörelsen.

Eftersom tillståndsbeslut har viktiga rättsverkningar måste beslutet noggrant
ange den verksamhet som tillståndet gäller. Som de sakkunniga har
framhållit kan tillståndsmyndigheterna få god ledning i domar som vattendomstolarna
meddelat om tillstånd till avloppsföretag. Beslutet skall också
innehålla föreskrift om de villkor som myndigheten anser skall gälla för tillståndet.
Sådana villkor kan i första hand avse renings- och andra skyddsåtgärder,
inskränkningar i verksamheten, immissionsgränser, kontrollåtgärder
osv. Ofta läggs ansökan i vattenföroreningsmål upp så att den avser
också framtida utvidgning av verksamheten. Detta förfarande är i regel
lämpligt. Det ger prövningsmyndigheten möjlighet att i god tid fastställa
föreskrifter för ett företags successiva utbyggnad.

Andra stycket har sin tillämpning på sådana nyetablerings- och ändringsfall
i vilka man inte vill ha frågan om tillståndets utnyttjande svävande
under en oviss tid. I fråga om befintliga företag, t. ex. pågående
avloppsutsläpp från fabrik eller kommun, gör sig inte samma synpunkt gällande.
Också i sådana fall är det visserligen påkallat att fastställa en tid inom
vilken skyddsåtgärder o. d. skall ha utförts. En tidsgräns som fastställs i
dessa fall har emellertid inte karaktär av frist inom vilken tillstånd skall ha
tagits i anspråk med risk för att det annars förfaller (jfr 29 § första stycket).
Tidsbestämmelsen är då i stället ett villkor av samma slag som villkor

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

om reningsanordningar o. d. Åsidosätts en sådan bestämmelse, kan alltså
lagens sanktionssystem träda i tillämpning.

19 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i immissionssakkunnigas förslag. Den ger
Kungl. Maj:t möjlighet att förena ett tillstånd med särskilda villkor för att
tillgodose allmänna ändamål i bygden.

Departementschefen. Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen
är den föreslagna befogenheten att meddela särskilda villkor av samma art
som den möjlighet som Kungl. Maj:t har enligt 4 kap. 13 § vattenlagen att
förena tillstånd till vattenregleringsföretag med villkor som främjar bygdens
intressen. Beträffande innebörden av uttrycket bygden kan viss ledning
hämtas i vattenlagen och i den praxis som utbildats i fråga om tillämpningen
av 4 kap. 13 och 15 §§ vattenlagen. När uttrycket förekommer i t. ex. 4 kap.
15 § vattenlagen avses inte en begränsning till det direkt drabbade området.
Också endast indirekt berörda områden kan räknas till bygden (se prop.
1944: 169 s. 68, 2 LU 1944: 33 s. 28 och prop. 1959: 31 s. 34). Motsvarande
gäller enligt mitt förslag.

20 §.

Paragrafen ger Kungl. Maj :t möjlighet att uppdra åt koncessionsnämnden
eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillstånd som Kungl.
Maj :t lämnar.

Departementschefen. Bestämmelsen i 18 § första stycket om att tillståndsbeslut
skall innehålla föreskrift om villkor gäller alla slag av sådana beslut,
alltså också dem som Kungl. Maj :t meddelar i underställnings- eller besvärsfall.
Det är emellertid inte praktiskt att Kungl. Maj :t skäll bestämma alla de
villkor som kan behövas. Många är av detalj karaktär och ofta krävs det
tidsödande undersökningar innan viss reningsanordning eller annan
skyddsåtgärd kan bestämmas definitivt. Det väsentliga i Kungl. Maj :ts prövning
är tillåtlighets- och lokaliseringsfrågan. Ofta kan det emellertid dessutom
vara lämpligt att Kungl. Maj :t bestämmer vissa grundläggande villkor.
Tillåtlighetsbedömningen kan t. ex. vara beroende av valet mellan olika
principlösningar av reningsfrågan. Ett sådant principavgörande bör i regel
träffas av Kungl. Maj :t. Men den närmare utformningen av sådant villkor
och av andra villkor som behövs kräver kanske detalj överväganden som det
är mera praktiskt att anförtro åt koncessionsnämnden eller länsstyrelsen.

Kungl. Maj :t har frihet att lämna uppdraget åt koncessionsnämnden eller
länsstyrelsen efter vad som i det särskilda fallet är lämpligast med hänsyn
till ärendets art m. m. Avgörande är alltså inte vilken av myndigheterna som
handlagt ärendet i första instans.

Bestämmelsen omfattar också den närmare utformningen av särskilda villkor
som Kungl. Maj :t fastställer med stöd av 19 §.

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

21 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 11 kap. 66 § 2 mom. vattenlagen,
kan prövningsmyndigheten skjuta upp den slutliga utformningen av villkor
till dess man fått erfarenhet av företagets verkningar.

Departementschefen. Det är vanligt i vattenmål att vattendomstolen uppskjuter
avgörandet av vissa svårbedömbara frågor om villkor till dess företaget
utförts och man haft tillfälle att under en prövotid avvakta erfarenheten
av det. Den utredning som immissionssakkunniga har företagit rörande
handläggningen av mål om vattenförorening visar att förfarandet med prövotid
är vanligt i sådana mål. Ibland gäller uppskovet vissa bestämda frågor.
Men ibland kan villkorsbestämningen över huvud taget sättas på prövotid.
Det sker i den formen att vattendomstolen i samband med att tillstånd ges
fastställer vissa preliminära villkor och föreskriver att definitiv prövning av
villkoren skall ske efter en prövotid som antingen tidsbegränsas eller fastställs
att löpa tills vidare. De sakkunniga tänker sig att motsvarande uppskovssystem
skall finnas för immissionsfallen.

Genom 21 § efterbildas vattenlagens uppskovsförfarande inom området
för den nya lagstiftningen. Uppskov skall alltså kunna ske i fråga om både
visst eller vissa villkor eller villkoren i deras helhet. Inget hindrar att prövningen
sker successivt, om det är lämpligt. Vissa frågor kan sålunda mogna
för avgörande tidigare än andra. Jag vill emellertid understryka att uppskovsförfarandet
bör tillämpas restriktivt. Normalt skall alla villkor fastställas
i samband med tillståndet (jfr prop. 1952: 52 s. 49).

Om uppskov är oundgängligt skall prövningsmyndigheten se till att omgivningen
inte utsätts för onödiga olägenheter. För att motverka sådana skall
enligt andra stycket provisoriska anordningar och åtgärder vidtas.

Uppskov kan vara tidsbestämt eller löpa tills vidare. Prövningsmyndigheten
skall följa den uppskjutna frågan och svarar för att ärendet tas upp
till slutligt avgörande så snart det kan ske.

22 §.

Bestämmelserna i 22—25 §§ och 40 § andra stycket anger tillsammans
rättsverkan av tillståndsbeslut. 23 § och 24 § andra stycket har ingen motsvarighet
i vattenvårdslagstiftningen eller i de sakkunnigas förslag. De övriga
bestämmelserna motsvarar 8 kap. 39 § första stycket och 40 § vattenlagen.
I förslaget till immissionslag utgörs motsvarigheten av 2 kap. 7—9 §§.

Immissionssakkunniga. Huvudregeln enligt sakkunnigförslaget är att tillståndsbeslutet
gäller mot envar — även den som ej är part i ansökningsmålet
— och därmed i princip för all framtid. Viktiga inskränkningar i rättskraften
är emellertid angivna i de närmast följande paragraferna. Särskilt
framhålls reglerna angående omprövning och ändring av vattendomstolens
föreskrifter om villkoren för användningen. Motsättningsvis framgår av pa -

277

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ragrafen att beslut om avslag på tillståndsansölcan inte hindrar sökanden
att komma igen med en ny ansökan i samma sak.

Remissyttrandena. Kommerskollegium anmärker att en grundsats i förslaget
är att den nya lagstiftningen skall gälla vid sidan av andra lagar och
författningar. Mot denna bakgrund ter sig 2 kap. 7 § förslaget till immissionslag
tämligen meningslös. Den ger sken av att ha en vidare innebörd än
den i praktiken har.

Departementschefen. Som jag har berört i den allmänna motiveringen avser
beslut om tillstånd att bereda företagaren viss trygghet mot att utsättas
för ingripanden i efterhand. Denna paragraf innehåller den grundläggande
regeln om sådan rättsverkan. Jag delar emellertid kommerskollegiums uppfattning
att den formulering som de sakkunniga har valt kan verka vilseledande.
Meningen är inte att den prövning som sker enligt den nya lagstiftningen
skall ersätta den prövning som krävs t. ex. enligt brand- eller arbetarskyddslagstiftningen.
Däremot spelar hälsovårdssynpunkten en väsentlig
roll i den nya prövningsordningen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen
skall beslut enligt den nya lagen ta över hälsovårdsnämnds beslut.
Detta kommer till uttryck i förevarande paragraf. Den som fått tillstånd till
viss verksamhet efter prövning enligt den nya lagen kan enligt denna paragraf
i princip inte åläggas — på grund av den nya lagen eller hälsovårdsstadgan
— att upphöra med verksamheten eller vidta skyddsåtgärder eller
andra försiktighetsmått utöver dem som beslutet anger. Detta innebär att
koncessionsnämnden inte kan meddela förbud eller föreskriva skyddsåtgärd
i fall som avses i 41 §. Länsstyrelsen kan inte ingripa, vare sig som tillsynsmyndighet
enligt den nya lagen eller som hälsovårdsmyndighet, i annat fall
än det som anges i 40 § andra stycket. Jag bortser då från de regler som
träder i tillämpning när fastställda villkor åsidosätts. Inte heller hälsovårdsnämnd
kan ingripa med föreläggande inom ramen för tillståndsbeslutet.
Även domstolsvägen är stängd. Om någon väcker talan vid fastighetsdomstol
om förbud eller skyddsåtgärd, skall talan ogillas om företagaren
har ett lagakraftvunnet tillståndsbeslut att falla tillbaka på.

23 §.

Enligt denna paragraf kan koncessionsnämnden förklara tillstånd förverkat
och förbjuda fortsatt verksamhet, om tillståndshavaren åsidosätter villkor
och avvikelsen är av betydenhet.

Departementschefen. Denna bestämmelse är det första undantaget från
regeln om tillståndsbesluts rättsverkan. Den trygghetsverkan som är förenad
med ett tillståndsbeslut är berättigad bara om tillståndshavaren lojalt följer
de villkor som fastställts i beslutet. Som jag har antytt i den allmänna
motiveringen är det främst en uppgift för tillsynsorganen att övervaka att
villkoren följs och att ingripa med föreläggande om rättelse, om så ej

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sker. Ibland kan åsidosättandet vara så allvarligt att det framstår som berättigat
att tillståndet återkallas. Enligt denna paragraf kan så ske om avvikelsen
är av betydenhet. Det kan t. ex. vara fråga om ett grundläggande
villkor vars åsidosättande helt rubbar förutsättningarna för tillståndet. Men
bestämmelsen bör vara tillämplig också när företagaren visar upprepad
nonchalans mot villkorsföreskrifterna. Eftersom ett ingripande enligt denna
paragraf kan ha vittgående direkta eller indirekta följder måste bestämmelsen
reserveras för de verkligt grava fallen. I princip bör den tillämpas
bara när man inte kommer till rätta med missförhållandet på andra vägar.
Om skadeverkningarna är så svåra att man rimligen inte kan avvakta resultatet
av förelägganden om rättelse o. d., kan det dock undantagsvis vara befogat
att genast ingripa med stöd av denna paragraf.

Det är att märka att koncessionsnämnden inte kan stanna vid att förklara
tillståndsbeslutet förfallet. Ett beslut som begränsas till att tillståndet återkallas
skulle kunna leda till att den tredskande fortsätter verksamheten
som förut men utan tillstånd. Beslutet måste därför också innehålla förbud
mot fortsatt verksamhet. Eftersätts ett sådant förbud, inträder straffansvar.
Dessutom kan handräckning meddelas för att stoppa verksamheten.

24 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen
och 2 kap. 8 § första stycket förslaget till immissionslag.

Immissionssakkunniga. Bestämmelserna i 2 kap. 8 § förslaget till immissionslag
öppnar möjlighet att ändra villkor i skärpande riktning. Bestämmelserna
är inte avsedda att hindra den som en gång fått tillstånd att göra
ny ansökan i samma fråga. Liksom fallet är enligt vattenlagen bör det stå
honom fritt att underlåta att begagna tillståndet. Och han bör dä också ha
möjlighet att få det ersatt — helt eller delvis — av ett nytt tillstånd med
ändrade villkor. Därvid kommer frågan att prövas på grundval av de förhållanden
som föreligger när den nya ansökningen prövas.

Om talan angående omprövning väcks enligt 2 kap. 8 §, blir avgörandet
till slut beroende av en skälighetsbedömning med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. Vid denna kan viss ledning hämtas från de
grundläggande tillåtlighetsreglerna. Man får emellertid inte förbise att omständigheterna
vid omprövning skiljer sig på en väsentlig punkt från dem
som föreligger vid tillåtlighetsprövning på grund av ansökan frän företagarens
sida. I omprövningsfallet är det genom tillståndsbeslutet redan fastslaget
att den verksamhet som är föremål för tillståndet skall få drivas. Det
bör då inte få förekomma att domstolen meddelar ändrade föreskrifter som
är så ingripande att de gör verksamheten praktiskt taget omöjlig att driva.
Över huvud finns det enligt de sakkunnigas mening skäl att gå fram med
varsamhet mot den som lojalt har skaffat sig tillstånd och sedan lojalt följer
föreskrivna villkor.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Remissyttrandena. Den föreslagna tidsperioden av tio år anser vattenfallsverket
och kraftverksföreningen vara för kort. Den bör antingen utgå
eller förlängas till 20 år. Några remissinstanser understryker de sakkunnigas
uttalanden om att omprövningen inte får leda till att verksamheten inte
kan drivas i fortsättningen och om att man bör gå fram med varsamhet mot
den som lojalt rättar sig efter villkoren.

Departementschefen. Jag har inte funnit anledning avvika från den av
immissionssakkunniga föreslagna tioårsgränsen. Det förtjänar understrykas
att detta är en minimigräns. Om utbyggnaden av företaget tar huvuddelen
av perioden i anspråk torde i regel förutsättningar för omprövning saknas
redan när perioden gått till ända. Beträffande de principer som skall följas
vid omprövningen kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad de sakkunniga
har anfört.

Omprövningsregeln i 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen liksom motsvarande
regel i sakkunnigförslaget är begränsad till omprövning av villkor
som är förknippade med tillständsbeslut. Däremot kan tillståndet som sådant
inte rubbas. Naturvårdsverket har emellertid i sitt förslag till lagändring
pekat på önskvärdheten av att få till stånd samordnad sanering av olika
föroreningskällor vid samma vattenområde och har framhållit att det därvid
också bör finnas möjlighet att pröva om gällande domar när särskilda
skäl föreligger. Jag delar naturvårdsverkets uppfattning. En effektiv samordnad
sanering inom ett område kan bromsas upp genom att vissa avloppsföretag
inom området har gamla tillstånd att stödja sig på. Frän allmän
synpunkt är det önskvärt att ett ingripande inom ett saneringsomräde kan
ske över hela fältet. Det bästa resultatet, också från berörda företagares och
kommuners egen synpunkt, kan ofta nås bara om ingripandet omfattar alla
föroreningskällor. Andra stycket i paragrafen är i första hand till för att
möjliggöra sådana samlade lösningar. Meningen är inte att tillståndet skall
kunna återkallas helt. Men prövningsmyndigheten skall ha möjlighet att
anvisa annan lösning av utsläppsfrågan, t. ex. att avloppsvattnet förs över
till annan recipient.

Till skillnad från fall enligt första stycket kan omprövning enligt andra
stycket bara ske när tioårsperioden gått till ända.

25 §.

Departementschefen. Också denna paragraf innehåller ett undantag från
regeln om tillståndsbesluts rättsverkan. Bestämmelsen innebär att koncessionsnämnden
kan meddela föreskrift för att förebygga eller minska betydande
olägenhet som inte förutsetts när tillståndsbeslutet meddelades. Den
stämmer i sak helt överens med 8 kap. 40 § andra stycket vattenlagen och
2 kap. 8 § andra stycket förslaget till immissionslag.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

26 §.

Departementschfen. Beslut i fråga som avses i 23, 24 eller 25 § meddelas
av koncessionsnämnden. På grund av delegation enligt 17 § kan prövningen
åtminstone i fall enligt 24 eller 25 § ibland ankomma på länsstyrelsen. Initiativ
till att prövning sker kan enligt förevarande paragraf tas enbart av
naturvårdsverket. Detta utesluter inte att annan myndighet eller enskild
sakägare kan fästa naturvårdsverkets uppmärksamhet på fall som bör föranleda
ingripande enligt 23, 24 eller 25 §.

27 §.

Motsvarighet till paragralen är 8 kap. 44 § första stycket vattenlagen och
2 kap. 10 § förslaget till immissionslag.

Immissionssakkunniga. Genom 2 kap. 10 § öppnas möjlighet att på ansökan
ändra villkor i mildrande riktning. Bestämmelsen ger större möjlighet
till omprövning än 8 kap. 44 § vattenlagen. De sakkunniga framhåller att
det genomsnittligt sett torde vara svårare att på förhand bedöma verkningarna
av immitterande användning, t. ex. av luftförorenande industrianläggning,
än av vattenförorenande företag. Det synes därför vara större risk att i
tillståndsbeslut på immissionsområdet meddelas föreskrifter som sedermera
visar sig vara obehövliga eller strängare än som behövs. I sådana fall har företagaren
visserligen möjlighet att söka nytt tillstånd med ändrade villkor.
Detta kan emellertid innebära en onödigt stor apparat och kräva onödigt
läng tid. Enligt de sakkunnigas mening bör det inte medföra någon fara för
rättssäkerheten, om man anförtror åt vattendomstolarna att i klara fall
mildra föreskrivna villkor utan att behöva gå in på en omfattande ny tillståndsprövning
rörande företaget. Bestämmelsen har utformats i enlighet
härmed.

Departementschefen. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ innebär att villkor
som tastställts i samband med tillstånd till viss verksamhet kan ändras om
det är påkallat för att tillgodose de intressen som lider intrång av verksamheten.
Om det däremot är önskvärt från tillståndshavarens synpunkt att
villkor ändras passar inte dessa bestämmelser. Som de sakkunniga har framhållit
har han emellertid alltid möjlighet att avstå från att begagna tillståndet
och i stället söka nytt tillstånd på de ändrade villkoren. Detta är dock
i regel en alltför omständlig väg. Denna paragraf ger honom möjlighet att
genom ansökan hos nämnden få till stånd en omprövning som kan begränsas
till just den föreskrift som han vill ha upphävd eller ändrad. Bestämmelsen
är tillämplig, oavsett om den verksamhet som beslutet avser börjat
utövas eller inte när ansökan om ändring görs. Till skillnad från sakkunnigförslaget
innebär mitt förslag att villkoret inte bara kan ändras utan kan helt
upphävas om det finns skäl för det. Detta är den naturliga åtgärden om
föreskriften inte längre behövs.

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

28 §.

Departementschefen. Omprövning enligt 24, 25 eller 27 § kan avse också
villkor som Kungl. Maj :t har fastställt. För att inte förutsättningarna för
Kungl. Maj :ts tillstånd skall rubbas genom ett omprövningsbeslut av koncessionsnämnden
får nämnden inte besluta om väsentlig avvikelse från sådant
villkor utan att Kungl. Maj:t medgett detta. Sådant medgivande kan
lämnas redan i tillståndsbeslutet. Har detta ej skett, måste omprövningsfrågan
underställas Kungl. Maj :t om den begärda avvikelsen är väsentlig.

29 §.

Bestämmelserna motsvarar 8 kap. 43 § första stycket vattenlagen och 2
kap. It § förslaget till immissionslag.

Remissyttrandena. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län
framhåller att det är önskvärt att möjligheten att få uppskov begränsas
starkt. Erfarenheten från tillämpningen av 8 kap. 43 § vattenlagen ger anledning
befara viss risk för missbruk. Det bär sålunda förekommit att vederbörande
företagare i det längsta underlåtit att vidta erforderliga förberedelser
för att fullfölja föreskrivna åtgärder och omedelbart före den angivna
tidens utgång kommer in med ansökan om uppskov.

Departementschefen. Det missbruk som länsstyrelserna i Kopparbergs och
Västerbottens län påtalat torde avse sådana fall när vattendomstol i efterhand
fastställt villkor om vissa skyddsåtgärder för ett befintligt avloppsföretag
och bestämt viss tid inom vilken åtgärderna skall vara utförda. Om
företagaren underlåter att vidta åtgärderna före tidens utgång brukar den
tolkningen av gällande bestämmelser hävdas att beslutet är förfallet enligt
8 kap. 43 § vattenlagen. Om detta är riktigt uppkommer den ohållbara
situationen att avloppsutsläppet fortsätter oförändrat utan att några sanktioner
enligt vattenlagen kan vidtas.

Mitt förslag är upplagt så att man undviker risken för missbruk av det
slag som jag nu har nämnt. Som jag har framhållit i motiven till 18 § är bestämmelsen
om fastställelse av tidsfrist avsedd för fall då tillstånd lämnas
till nyanläggning eller ändring av företag. När man däremot fastställer en
tid inom vilken skyddsåtgärder skall vara utförda på befintliga anläggningar
grundas beslutet inte på 18 § andra stycket. Följaktligen blir inte heller
29 § tillämplig i dessa fall.

Ersättning och andra enskilda anspråk

Detta avsnitt innehåller bl. a. regler om ersättning för skada genom miljöfarlig
verksamhet. Den grundläggande bestämmelsen finns i 30 §. De båda
därpå följande paragraferna innehåller bestämmelser om ersättning för
framtida skada och om lösningsplikt. Talan om ersättning och inlösen skall
föras vid fastighetsdomstol, och regler härom ges i 33 och 34 §§. Genom

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

hänvisning till expropriationslagen blir dess regler i viss utsträckning tilllämpliga.
I 35 § finns bestämmelser om nedsättning av ersättning. Som
framhållits i den allmänna motiveringen kommer det även i fortsättningen
att finnas möjlighet att föra talan vid domstol om förbud mot störande verksamhet
och om skyddsåtgärder för att motverka olägenhet av sådan verksamhet.
För de samordningsproblem som kan uppkomma genom att en
prövning domstolsvägen står öppen vid sidan om den prövning som sker i
administrativ ordning innehåller 36 § vissa bestämmelser.

I detta sammanhang bör framhållas att reglerna om enskilt anspråk givetvis
kan sättas ur spel genom avtal, t. ex. servitutsavtal eller annan rättsgrund.
Förslaget till immissionslag innehåller den bestämmelsen att lagen
i vad avser enskild rätt gäller endast i den mån ej annat följer av avtal eller
annan särskild rättsgrund. Jag anser detta vara så självklart att det inte
behöver sägas ut i själva lagen. Av särskilt intresse är verkan av en dom som
meddelats av fastighetsdomstol med tillämpning av den föreslagna lagstiftningen.
En talan vid fastighetsdomstol om förbud mot viss miljöfarlig
verksamhet eller krav på långtgående skyddsåtgärder måste för den som
utövar verksamheten ofta innebära ett allvarligt hot. Det är därför sannolikt
att han utnyttjar den möjlighet som den nya lagstiftningen erbjuder, nämligen
att möta stamningstalan med en tillståndsansökan för att därigenom
få en mera allsidig prövning än den som domstolsförfarandet medger. Det
kan emellertid inte uteslutas att det uppkommer fall när en vid fastighetsdomstol
förd talan resulterar i en dom som förbjuder viss verksamhet eller
ålägger den som utövar verksamheten att vidta skyddsåtgärder. Vinner domen
laga kraft blir den, i förhållandet mellan parterna, gällande för framtiden.
Det är därför av vikt att domen utformas så att den inte onödigt binder
svaranden. Sålunda bör t. ex. ett åläggande som meddelas till skydd för
visst utnyttjande av grannfastighet begränsas till den tid varunder grannfastigheten
kommer att användas för det avsedda ändamålet.

För rättegången vid fastighetsdomstolen gäller lagen om fastighetsdomstol
med de undantag som anges i detta avsnitt.

30 §.

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om ersättning
för olägenhet av miljöfarlig verksamhet. Den har i stort sett samma lydelse
som 3 kap. 1 § första stycket förslaget till immissionslag. I vattenlagens 8
kap. finns motsvarande ersättningsregel i 30 §.

Departementschefen. Ersättningsbestämmelsen är utformad med 8 kap.
30 § vattenlagen som förebild och ansluter sig nära till den oskrivna grannelagsrättens
regler. Uttrycket »olägenhet av någon betydelse» gör klart att
bagatellartade olägenheter inte grundar rätt till ersättning.

I lagtexten är uttryckligen angivet att ersättning kan utgå även om för -

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sinnlighet inte kan åberopas. Principen om det strikta ersättningsansvaret
har därigenom kommit till klart uttryck.

Innebörden och betydelsen av ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten
har behandlats i den allmänna motiveringen. Som där framhållits kommer
dessa rekvisit att i viss mån begränsa det strikta ersättningsansvaret.
Om strikt ersättningsansvar inte kan tillämpas i ett visst fall kan det tänkas
att ersättningsskyldighet inträder på grund av culparegeln.

När i paragrafen talas om olägenhet som orsakats av miljöfarlig verksamhet
åsyftas olägenhet som härrör från det störande inslaget (luftföroreningen,
bullret etc.). Detta torde vara så självklart att det inte behöver uttryckligen
anges i lagtexten.

31 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för framtida skada.
Den överensstämmer med 3 kap. 1 § sista stycket och 2 § förslaget till
immissionslag. I vattenlagen återfinns motsvarande bestämmelser i 9 kap.
47 § första stycket och 8 kap. 30 och 41 §§.

Departementschefen. När ersättningens belopp lämpligen kan uppskattas
på förhand, skall domstolen bestämma ersättning för framtida skada, om
någon av parterna påkallar det. Som jag förut har framhållit kan man
räkna med att paragrafen kommer att kunna tillämpas endast i begränsad
omfattning på grund av svårigheten att på förhand bedöma en skada. Ersättning
för framtida skada kan bestämmas som ett engångsbelopp eller
att utgå med visst årligt belopp. Väljs den senare ersättningsformen kan beloppet
jämkas om förhållandena ändrats. Den som vill påkalla jämkning
skall efter stämning föra talan härom vid fastighetsdomstolen (jfr 34 §).
Det blir parterna och i sista hand domstolen som efter omständigheterna i
det särskilda fallet får träffa valet mellan engångsbelopp och årliga ersättningar.
Engångsersättning bör vara den normala formen.

32 §.

Paragrafen har i huvudsak samma lydelse som 3 kap. 3 § förslaget till
immissionslag. Vattenlagen har motsvarande bestämmelse i 9 kap. 3 § första
punkten.

Departementschefen. Om olägenheterna av miljöfarlig verksamhet är
så allvarliga att fastighet eller del av fastighet blir onyttig för ägaren eller
att det uppkommer synnerligt men vid begagnandet av fastigheten eller
fastighetsdelen, skall inlösen ske, om ägaren begär det. Denna regel finns
alltså redan på vattenföroreningsområdet men innebär en nyhet i fråga om
luftförorening, buller och annan störning som lagen skall utgöra skydd
mot. Några generella regler för tolkningen av »onyttig» och »synnerligt
men» kan inte ges. Det får överlämnas åt rättspraxis att i varje särskilt fall
avgöra om förutsättningar för inlösen är för handen. Ledning för bedöm -

284 Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

ningen kan hämtas från närliggande områden (vatten-, expropriations- och
väglagstif tning).

Som de sakkunniga framhåller bör inlösen av fastighetsdel tillämpas med
försiktighet, så att man undviker alltför stor splittring i fastighetsbildningen.

33 §.

Paragrafen innehåller en forumbestämmelse för mål med anledning av
talan om inlösen enligt 32 §. Genom hänvisning till expropriationslagen ges
ytterligare regler för vad som skall gälla i fråga om sådan inlösen.

Departementschefen. Fastighetsägare som vill föra talan om inlösen skall
rikta sitt anspråk mot den som utövar den miljöfarliga verksamheten och
instämma sin talan till den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga
verksamheten i huvudsak utövas eller skall utövas. Det torde inte
komma att bereda några svårigheter att avgöra vilken fastighetsdomstol
som är att anse som rätt forum.

I fråga om inlösen föreslås expropriationslagens bestämmelser gälla i tilllämpliga
delar. Detta innebär att inlösenbeloppet skall bestämmas efter
samma grunder som gäller för fastställande av löseskilling vid expropriation.
Inlösenbeloppet skall alltså motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt
till ortens pris och fastighetens avkastning. Dessutom skall intrång på restfastighet
och skada i övrigt ersättas. Vidare skall expropriationslagens regler
om expropriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordande
följas i tillämpliga delar. Slutligen gäller också bestämmelserna
om expropriationskostnad. Dock skall — i likhet med vad som gäller enligt
138 § byggnadslagen —- rättegångsbalkens allmänna regler om rättegångskostnad
tillämpas för det fall att yrkande om inlösen ogillas.

34 §.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om forum för talan om enskilt
anspråk och anger vidare vem som kan påkalla prövning av talan om ersättning.

Departementschef en. Samma forum som gäller för talan om inlösen av
fastighet eller fastighetsdel gäller enligt paragrafen för talan om enskilt anspråk
i övrigt. De vanligaste målen om enskilt anspråk kommer givetvis att
avse ersättning enligt 30 §. Det blir i första hand den ersättningsberättigade
som kommer att ta initiativ till rättegång. Men möjlighet bör också finnas
för den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten att
påkalla prövning av ersättningsfråga genom att stämma in den som kan ha
lidit eller kan komma att lida olägenhet genom verksamheten. Det bör
i så fall åligga den sökande att i stämningsansökningen uppge den ersättning
han bjuder.

Även den som vill framställa enskilt anspråk i övrigt har att instämma

285

Iiungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sin talan till fastighetsdomstolen. Talan kan gå ut på förbud eller konkreta
skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått. Den kan inte begränsas till att
motparten skall åläggas att ansöka om tillståndsprövning.

35 §.

Paragrafen innehåller regler om nedsättning i fråga om annan ersättning
än sådan som utgår för inlöst fastighet eller fastighetsdel. Bestämmelserna
bör jämföras med 9 kap. 54 § vattenlagen.

Departementschefen. Enligt första stycket i paragrafen skall engångsersättning
för framtida skada nedsättas hos länsstyrelsen om fastigheten
häftar för fordran. I överensstämmelse med vattenlagen görs det undantaget
att nedsättning inte fordras om skadan eller intrånget är väsentligen
utan betydelse för fordringshavarens säkerhet. Det är fastighetsdomstolens
sak att i samband med att ersättning fastställs bestämma i vilken mån nedsättning
skall ske.

Beträffande förfarandet vid nedsättning och länsstyrelsens befattning
med nedsatt belopp får, liksom i fråga om nedsättning av inlösenbelopp,
expropriationslagens regler motsvarande tillämpning.

36 §.

Denna paragraf innehåller vissa regler för samordning av den prövning
av frågor om förbud mot miljöfarlig verksamhet och om skyddsåtgärder
som kan ske vid domstol och den prövning som sker i administrativ väg.

Departementschefen. Domstolsförf aran det kommer framför allt att anlitas
när det gäller att bestämma ersättning för olägenheter på grund av
miljöfarlig verksamhet. Som framhållits i den allmänna motiveringen måste
emellertid domstolsvägen stå öppen också för den som vill föra talan om
förbud mot eller om skyddsåtgärder med anledning av sådan verksamhet.
Regler som garanterar en samordning av domstolsprövningen och prövningen
hos administrativa organ är därför nödvändiga.

Av vad jag har anfört i anslutning till 18 och 22 §§ framgår att den som
erhållit tillstånd till viss miljöfarlig verksamhet — av koncessionsnämnden,
av Kungl. Maj :t efter underställning eller besvär eller av länsstyrelse efter
delegering av tillståndsprövningen — är skyddad mot talan vid domstol om
förbud eller skyddsåtgärder i fråga om den verksamhet som avses med tillståndet.
En sådan stämningstalan skall därför ogillas.

Förevarande paragraf avser det fall att talan vid domstol om förbud eller
skyddsåtgärder väcks i fråga om en verksamhet för vilken tillstånd inte
föreligger. Är tillståndsfrågan under prövning hos koncessionsnämnden eller
hos Kungl. Maj :t eller hos länsstyrelse, när talan väcks vid fastighetsdomstolen
eller kommer frågan om tillstånd under prövning innan domstolen
hunnit avgöra målet, skall domstolen förklara målet vilande till dess till -

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ståndsfrågan blivit avgjord. Om tillståndsprövningen leder fram till ett beslut
om tillstånd som vinner laga kraft, skall stämningstalan ogillas.

Även i andra fall kan talan vid fastighetsdomstol angående miljöfarlig
verksamhet sammanfalla med förfarande hos administrativ myndighet enligt
denna lag. Sålunda kan fråga om undantag från prövningsskyldighet för
miljöfarlig verksamhet behandlas av naturvårdsverket eller länsstyrelsen.
Länsstyrelsen kan också handlägga fråga enligt 40 § första stycket. Vidare
kan naturvårdsverket med stöd av 41 § ha påkallat prövning hos koncessionsnämnden
av fråga om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller om
åläggande att vidta försiktighetsmått för att tillgodose allmänna intressen.
Även i fall av detta slag är det ofta motiverat att förklara domstolsmålet vilande
i avvaktan på att det administrativa förfarandet förts till slut. Skäl
för vilandeförklaring kan också föreligga om någon väcker talan om inlösen
eller ersättning för framtida skada och verksamheten i fråga samtidigt kommer
under prövning hos administrativ myndighet. Någon uttrycklig regel
för dessa fall har dock inte ansetts behövlig. Det får ankomma på fastighetsdomstolen
att i det enskilda fallet med stöd av 32 kap. 5 § rättegångsbalken
avgöra om vilandeförklaring bör ske.

37 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om rättegångskostnader.

Departementschefen. När den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig
verksamhet påkallar prövning av ersättningsfråga genom att själv ta initiativ
till rättegång enligt 34 § andra punkten, är det rimligt att han får svara
för såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader oavsett utgången i
målet. I sådana mål skall därför enligt denna paragrafs första stycke bestämmelserna
om kostnad i expropriationsmål äga motsvarande tillämpning.
Den som påkallar prövningen har alltså samma skyldighet att svara för kostnaderna
i målet som enligt expropriationslagen gäller för den exproprierande.

När talan som avses i 36 § sammanfaller med ansökan om tillstånd, blir
enligt vad som sagts i anslutning till nämnda paragraf domstolsprövningen
beroende av utgången i tillståndsärendet. Ett bifall i tillståndsärendet medför
sålunda att talan vid domstolen om förbud eller skyddsåtgärder inte kan
bifallas. För att inte ådraga sig onödiga kostnader bör alltså käranden förvissa
sig om att tillstånd eller ansökan därom inte föreligger när han väcker
talan. Om emellertid tillstånd meddelas på ansökan som gjorts först
efter det att talan väckts vid domstolen, fordras en särskild rättegångskostnadsregel
för att hindra ett oskäligt resultat. Enligt andra stycket i paragrafen
skall i sådant fall vardera parten bära sin kostnad, om ej särskilda omständigheter
föranleder att kostnaderna fördelas på annat sätt. En särskild
omständighet som föranleder annan fördelning av kostnaderna kan vara att

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tillståndsbeslutet otvetydigt utvisar vilken utgång domstolsprövningen skulle
ha fått om den fullföljts.

Tillsyn

Regler om tillsyn på vattenvårdens område finns nu i 1956 års lag om
tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Immissionssakkunniga
föreslår gemensamma regler för vattenförorening, luftförorening, buller
m. m. i en särskild miljö tillsynslag. Till skillnad från den föreslagna
immissionslagen är miljötillsynslagen inte begränsad till störningar från
fast egendom. Den avser vattenförorening, luftförorening, buller och andra
sådana störningar över huvud taget. I departementsförslaget däremot har
tillsynsreglerna förts in som ett särskilt avsnitt i den nya lagen. Avsnittet
omfattar 38—44 §§. Dessa bestämmelser faller inom ramen för lagen i övrigt
och avser alltså störningar från fast egendom.

38 §.

Första stycket motsvarar 1 § första stycket i 1956 års tillsynslag samt 1 §
första stycket och 2 § första stycket i de sakkunnigas förslag till miljötillsynslag.
Andra stycket motsvarar 1 § tillämpningskungörelsen till 1956 års
tillsynslag. Stycket har ingen motsvarighet i förslaget till miljötillsynslag.
Tredje stycket stämmer i sak helt överens med 2 § andra stycket förslaget
till miljötillsynslag.

Departementschefen. Tillsynsmyndigheter enligt den nya lagen är naturvårdsverket
och länsstyrelserna. Detta överensstämmer helt med gällande
ordning och med immissionssakkunnigas förslag. Inte heller reglerna om
tillsynsuppgifternas fördelning och om samråd på tillsynsområdet innebär
någon nyhet. De grundläggande frågorna om tillsynens organisation och
innebörd samt de samordningsproblem som hänger samman med tillsynsverksamheten
har behandlats i den allmänna motiveringen.

Tillsynen avser enligt första stycket att skydda allmänna intressen. Denna
grundsats gäller för alla paragrafer i detta avsnitt.

39 §.

Paragrafen motsvarar 2 § i 1956 års tillsynslag och 3 § i de sakkunnigas
förslag till miljötillsynslag.

Departementschefen. Som de sakkunniga har framhållit skiljer sig 3 § förslaget
till miljötillsynslag, som i sak helt överensstämmer med förevarande
paragraf, från förebilden i 2 § tillsynslagen på det sättet att den gör det möjligt
att beakta redan risken för olägenhet. Detta står i samklang med den
nya lagstiftningens hela karaktär. En av de grundläggande principerna för
departementsförslaget liksom för de sakkunnigas förslag är att störningar
så långt möjligt skall förebyggas. Jag hänvisar till vad jag har anfört i den
frågan i den allmänna motiveringen.

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

40 §.

Första stycket motsvarar 3 § i 1956 års tillsynslag och 4 § första stycket
förslaget till miljötillsynslag. Paragrafens andra stycke har motsvarigheter
i 8 kap. 40 § tredje stycket vattenlagen och 2 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag
till immissionslag (jfr 4 § tredje stycket förslaget till miljötillsynslag).
Tredje stycket saknar motsvarighet i vattenlagen och immissionssakkunnigas
förslag.

Immissionssakkunniga. 4 § förslaget till miljötillsynslag har till skillnad
från 3 § i 1956 års tillsynslag utformats som en i formellt hänseende självständig
bestämmelse — utan någon hänvisning till hälsovårdsstadgan. De
befogenheter som enligt hälsovårdsstadgan tillkommer länsstyrelse i dess
egenskap av överordnad hälsovårdsmyndighet rubbas emellertid inte av
miljötillsynslagen. I fråga om de materiella förutsättningarna för länsstyrelses
befogenhet att besluta om tvångsföreläggande har de sakkunniga
funnit naturligt att knyta an till vattenlagens och immissionslagens materiella
regler. Enligt de sakkunnigas mening är det ofrånkomligt att de mera
komplicerade fallen bör föras under vattendomstols prövning. Länsstyrelsens
kompetensområde bör i princip begränsas till klara fall.

Beslut enligt den föreslagna paragrafen kan — liksom beslut enligt 3 §
i 1956 års lag — avse inte bara förbud eller åläggande att vidta vissa konkreta
tekniska åtgärder utan också föreläggande att inom viss tid komma in till
vattendomstolen med ansökan enligt vattenlagen eller immissionslagen.

Att lämna råd och anvisningar upptas som den primära åtgärden när saken
inte brådskar. Detta får inte anses innebära att länsstyrelsen skulle vara
nödsakad avvakta att vederbörande gör sig skyldig till tredska och först
därefter skulle kunna meddela beslut om tvångsföreläggande. Berättigat
anspråk på anstånd eller rådrum och på att förhandlingsvägen skall anlitas
har endast den som visar sig positivt intresserad av att göra vad som behövs.

Enligt förslaget kan länsstyrelsen utsätta vite i beslut om föreläggande
(jfr 75 § första stycket hälsovårdsstadgan och 39 § andra stycket naturvårdslagen).
Om föreläggande inte efterkommes kan länsstyrelsen anmoda
utmätningsmannen att föranstalta om att åtgärd vidtas (jfr 39 § andra stycket
naturvårdslagen).

Att handräckningskostnad i vissa fall får förskjutas av allmänna medel
torde lämpligen böra föreskrivas i administrativ ordning.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att det
är av stor betydelse att länsstyrelserna från centralt håll snarast får anvisningar
om vilka normer och gränsvärden som bör komma till användning
för att bedöma brådskande fall.

Ett par remissmyndigheter uppehåller sig vid reglerna om tvångsmedel.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller sålunda att i fall som avses i 39 §
andra stycket naturvårdslagen vitesföreläggande synes vara en förutsättning

289

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

för att länsstyrelsen skall kunna anmoda utmätningsman att föranstalta om
åtgärd. Samma förutsättning torde böra gälla enligt 4 § miljötillsynslagen.
4 § andra stycket andra punkten i förslaget bör därför ändras så att regeln
överensstämmer med 39 § andra stycket naturvårdslagen. Kammarkollegiet
anför att när föreläggande avser en konkret åtgärd och länsstyrelsens avsikt
är att i händelse av tredska begära handräckning, föreläggandet bör innehålla
uppgift om detta. Lagtexten bör anpassas härefter. Av lagtexten bör också
framgå att verkställigheten skall ske på den tredskandes bekostnad.

Departementschefen. Frågan om de maktmedel som länsstyrelsen bör ha
såsom tillsynsmyndighet har ingående behandlats i den allmänna motiveringen.
Jag kan därför nu inskränka mig till vissa kompletterande synpunkter.

Ingripande enligt första stycket kan ske bara om tillståndsbeslut enligt
den nya lagen inte föreligger. Ett föreläggande i denna ordning kan av företagaren
mötas med ansökan hos koncessionsnämnden om tillståndsprövning
enligt lagen. Koncessionsnämnden kan i sådant fall förordna att föreläggandet
inte får verkställas förrän tillståndsfrågan avgjorts (jfr 50 §). Om tillståndsbeslut
föreligger kan ingripande av länsstyrelsen ske bara i fall som
avses i andra eller tredje stycket.

bestämmelsen i första stycket skiljer sig från motsvarigheten i 3 § i 1956
års tillsynslag bl. a. därigenom att befogenheten att ingripa enligt den nya
regeln är begränsad till uppenbara fall. Detta överensstämmer med de sakkunnigas
uppläggning. Det system med normer och gränsvärden som enligt
vad jag tidigare har anfört bör komma till stånd efter hand kan bli ett viktigt
hjälpmedel för länsstyrelserna att bedöma när ett fall är så klart att ingripande
enligt första stycket är påkallat.

Länsstyrelsen bör i regel inte ingripa med föreläggande enligt första stycket
förrän det har visat sig att rättelse inte kan åstadkommas förhandlingsvägen.
Om fallet brådskar kan dock föreläggande ges omedelbart. Så kan
också ske om det föreligger annat särskilt skäl. Ett sådant skäl kan t. ex.
vara att länsstyrelsen genom tidigare kontakter med företagaren eller eljest
har grundad anledning utgå från att han inte kommer att rätta sig efter råd
och anvisningar.

De sakkunniga menar att föreläggande enligt 4 § förslaget till miljötilisynslag
skall kunna avse också skyldighet att inom viss tid inkomma till
vattendomstolen med ansökan enligt vattenlagen eller immissionslagen. Enligt
min mening framgår detta knappast av lagtexten. Jag anser inte heller
att det finns något påtagligt behov av en sådan tillämpning av bestämmelsen.
Länsstyrelsens föreläggande bör gå ut på förbud eller konkreta tekniska eller
andra åtgärder. Som jag nyss har anfört kan ett sådant föreläggande mötas
med ansökan hos koncessionsnämnden. Härigenom nås samma resultat som
om företagaren ålagts att ge in ansökan. Om länsstyrelsen anser prövning
hos koncessionsnämnden önskvärd kan sådan prövning åstadkommas ock 10

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

så på den vägen att länsstyrelsen fäster naturvårdsverkets uppmärksamhet
på fallet och naturvårdsverket tar initiativ enligt 41 §.

För att länsstyrelsens förelägganden enligt denna paragraf skall få önskad
\erkan
inte efterföljs, kan länsstyrelsen anmoda utmätningsmannen att vidta erforderlig
åtgärd. Också dessa föreskrifter överensstämmer med immissionssakkunnigas
förslag. I departementsförslaget liar dock bestämmelsen om
handräckning tagits in i 47 § bland övriga regler av detta slag. Med anledning
av vad en remissmyndighet anfört vill jag framhålla att handräckningsregeln
är tillämplig oavsett om föreläggandet är förenat med vite eller
inte.

41 §.

Paragrafen motsvarar 4 § första stycket i 1956 års tillsynslag och 5 S första
stycket förslaget till miljötillsynslag.

Departementschefen. Liksom fallet är med länsstyrelsens befogenhet att
meddela föreläggande enligt 40 § första stycket kan naturvårdsverkets initiativrätt
enligt förevarande paragraf komma i fråga bara när tillståndsbeslut
enligt den nya lagen inte föreligger. Har företagaren ett tillstånd kan
naturvårdsverket ta initiativ* till ändring av detta endast inom ramen för
omprövningsreglerna i 23—25 §§.

Med 40 § första stycket föreligger också den överensstämmelsen att prövningen
skall avse förbud eller konkreta försiktighetsmått. Naturvårdsverkets
framställning kan alltså inte begränsas till att koncessionsnämnden skall
ålägga företagaren att komma in med ansökan.

Vid prövning av fråga som naturvårdsverket väckt enligt denna paragraf
skall koncessionsnämnden i princip tillämpa samma förfarande regler
som i tillståndsärenden. De som berörs av'' den verksamhet som ärendet gäller
skall alltså underrättas om naturvårdsverkets talan. Särskilt viktigt är
att den som denna talan riktas mot får tillfälle att yttra sig och komma in
med den utredning han vill åberopa. Koncessionsnämnden skall enligt de
allmänna förfarandereglerna dessutom samråda med andra berörda myndigheter,
hålla sammanträde och syn och bereda part tillfälle att vttra sig
över utredningen i ärendet. Nämnden kan också förordna sakkunnig.

Om fallet är av sådan art som avses i 6 § andra stycket skall koncessionsnämnden
underställa Kungl. Maj:t ärendet på samma sätt som om verksamheten
kommit under nämndens prövning genom tillståndsansökan av
företagaren.

Departementsförslaget har ingen motsvarighet till 5 § andra stycket förslaget
till miljötillsynslag. Denna bestämmelse innebär att naturvårdsverket
kan föra talan vid vattendomstol eller syneförrättning i ärende som rör dess
verksamhet också i andra fall än första stycket avser. Jag anser att det är av''
stor vikt att naturvårdsverket bevakar allmänna miljövårdsintressen också i

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

vattenmål, särskilt sådana som avser vattenbyggnadsföretag. Men detta kan
tillgodoses utan lagändring genom att man fullföljer den ordning som nu
tillämpas och som innebär att kammarkollegiet utför talan i nära samarbete
med naturvårdsverket (jfr kungörelsen den 8 december 1961, nr 649, med
vissa föreskrifter om bevakande av det allmännas rätt i vattenmål m. m.).

42 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i 1956 års tillsynslag och 8 § förslaget till miljötillsynslag.

Departementschefen. Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande
ordning och med sakkunnigförslaget utom på en punkt. Som jag har anfört
i den allmänna motiveringen har departementsförslaget ingen motsvarighet
till nuvarande möjlighet, som de sakkunniga behåller i sitt förslag, att förordna
särskild tillsynsman. På grund härav omfattar inte heller denna paragraf
särskild tillsynsman.

43 §.

Departementschefen. Denna paragraf ålägger innehavare av anläggning
upplysningsplikt. Paragrafen motsvarar 8 § i 1956 års tillsynslag. Den
överensstämmer med 9 § i de sakkunnigas förslag till miljötillsynslag bortsett
från att särskild tillsynsman inte nämns.

44 §.

Remissyttrandena. Fortifikationsförvaltningen ifrågasätter om inte bestämmelsen
bör omfatta också tystnadsplikt i fråga om militära hemligheter.
I annat fall kan tolkningssvårigheter uppkomma.

Departementschefen. Bestämmelsen har samma sakliga innehåll som
11 § första punkten i 1956 års tillsynslag och 11 § förslaget till miljötillsynslag
med bara den avvikelsen att mitt förslag med anledning av vad
fortifikationsförvaltningen har anfört också nämner förhållande av betydelse
för landets försvar.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

Bestämmelser om straffansvar och handräckning på vattenrättens område
finns samlade i 13 kap. vattenlagen. Detta innehåller dessutom bestämmelser
om besiktning. Också 1956 års tillsynslag innehåller vissa straffbestämmelser
och en allmän regel om skyldighet för polismyndighet att lämna den
handräckning som krävs för tillsynens utövande.

Immissionssakkunniga. De sakkunniga har tagit in bestämmelser om
straff och handräckning i 4 kap. förslaget till immissionslag. Vidare föreslår
de sakkunniga i samma kap. en föreskrift om befogenhet för länsstyrelse
att i vissa fall medge tillträde till annans egendom m. m. De sakkun -

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

nigas förslag till miljötillsynslag innehåller regler om straff och handräckning
som i huvudsak överensstämmer med motsvarande regler i 1956
års lag.

De sakkunniga föreslår inte någon bestämmelse om besiktning. Detta
innebär dock ej att de sakkunniga anser att besiktning inte bör komma i
fråga. I den mån behov av besiktning uppkommer i immissionsfall bör enligt
de sakkunnigas mening bestämmelserna i 13 kap. 1 och 3 §§ om behörighet
för vattendomstol och vattenrättsdomare att förordna besiktningsman
anses tillämpliga på grund av den allmänna bestämmelsen i 1 kap. 4 §
förslaget till immissionslag. Övriga föreskrifter om besiktning torde i
sådant fall ha analogisk tillämpning.

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen anser att det också för immissionsfallen
behövs bestämmelser om besiktning och att sådana bör tas in
i 4 kap. förslaget till immissionslag. I vart fall bör uttryckligen hänvisas till
13 kap. 1 och 3 §§ vattenlagen.

Departementschefen. 13 kap. 1 § vattenlagen ger vattendomstolen befogenhet
att i samband med tillstånd till företag enligt vattenlagen förordna
att arbetet skall besiktigas av sakkunnig person sedan det slutförts eller
tiden för slutförandet gått ut. Syftet med sådan besiktning är att kontrollera
att arbetena för företaget utförts i enlighet med tillståndsbeslutet. Eftersom
det finns en särskild tillsynsorganisation på det område som den nya
lagstiftningen täcker och tillsynsorganen har vidsträckta befogenheter att
vinna tillträde till anläggningar, inhämta upplysningar osv. anser jag inte
att det finns något behov av att i den nya lagen ha en motsvarighet till 13
kap. 1 § vattenlagen. Inget hindrar f. ö. att prövningsmyndigheten bland de
villkor som tas upp i tillståndsbeslutet också meddelar behövliga kontrollbestämmelser.

13 kap. 3 § vattenlagen innehåller bestämmelser om besiktning på ansökan
av sakägare och 13 kap. 4 § bestämmelser om besiktning på ansökan
av anläggningens ägare. I båda fallen är emellertid bestämmelserna begränsade
till byggnad i vatten och grundvattentäkt. Till skillnad från 13
kap. 1 § gäller de alltså inte avloppsföretag. Någon anledning att utvidga
bestämmelserna till sådana företag eller till andra företag som den nya
lagen omfattar finns enligt min mening inte.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 13 kap. 11 § andra stycket och 12 § andra
stycket vattenlagen samt 11 § andra punkten och 12 § i 1956 års tillsynslag.
I immissionssakkunnigas förslag finns motsvarigheten i 4 kap. 1 § förslaget
till immissionslag och 12 § förslaget till miljötillsynslag.

Immissionssakkunniga. De sakkunniga finner inte skäl att särskilt kriminalisera
immissioner, som går utöver vad som kan tillåtas, eller försum -

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

melse att vidta sådana försiktighetsmått som anges i 2 kap. 1 §. Enligt
förslaget inträder straff först om någon bryter mot särskild föreskrift som
meddelats med stöd av lagens bestämmelser. Det kan vara fråga om allmän
föreskrift om förprövning som Kungl. Maj:t utfärdar med stöd av
2 kap. 5 § eller föreskrift som har tagits upp i vattendomstols beslut. Bl. a.
blir i detta fall förbudsdomar utrustade med straffsanktion. Om någon underlåter
att vidta åtgärd som föreskrivits i tillståndsbeslut eller annat beslut
om villkor för immitterande användning eller eljest avviker från sådant
beslut, blir gärningen emellertid straffbar endast om avvikelsen är av beskaffenhet
att kränka allmän eller enskild rätt. Här kan erinras att det alltid
står tillståndshavare fritt att över huvud underlåta att begagna sitt tillstånd.

Remissyttrandena. Länsingenjörers förening anser att någon form av påföljd
bör aktualiseras vid alla påtagliga överträdelser, även om det ej kan
visas att allmän eller enskild rätt kränks. En sådan påföljd kan ha formen
av en avgift som står i proportion till avvikelsens storlek och eventuellt även
till den tid under vilken avvikelsen skett.

Departementschefen. Förevarande paragraf är uppbyggd på samma sätt
som motsvarande bestämmelse i de sakkunnigas förslag. Straffansvaret
anknyter alltså inte till de materiella reglerna. Efterlevnaden av dessa tryggas
genom regler av annan art än straffbestämmelser, t. ex. regler om koncessionsplikt,
tillsyn, befogenhet för myndigheter och enskilda att föra talan
osv. Straff kommer i fråga när man åsidosätter förbud eller föreskrift
som meddelats med stöd av lagen. Det kan vara föreskrift av allmänt innehåll,
t. ex. av Kungl. Maj :t meddelad bestämmelse om koncessionsplikt, eller
föreskrift i särskilda prövningsfall, t. ex. av koncessionsnämnden fastställda
villkor för viss verksamhet.

I paragrafen görs en uppräkning av de förbud och föreskrifter till vilka
straffansvar knutits. Till en början anges vissa förbud. Enligt 8 § kan
Kungl. Maj:t meddela föreskrift om förbud mot avloppsutsläpp inom
visst område. När koncessionsnämnden med stöd av 23 § förklarar tillstånd
förverkat, skall nämnden förbjuda fortsatt verksamhet. Vidare
kan koncessionsnämnden efter framställning enligt 41 § av naturvårdsverket
meddela förbud mot viss miljöfarlig verksamhet. Sådant beslut kan också
meddelas av Kungl. Maj:t efter besvär över koncessionsnämndens beslut
eller efter underställning enligt 41 §. Överträds dessa förbud, inträder
straffansvar enligt paragrafen.

Därefter nämns i paragrafen den som åsidosätter koncessions- eller anmälningsplikt
(jfr 10 §). Straffansvar inträder sålunda om någon sätter i
gång arbeten för en koncessionspliktig verksamhet utan att först ha fått
tillstånd enligt den nya lagen eller dispens från skyldigheten att söka till -

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

stånd. Föreligger anmälningsskyldighet, inträder straffansvar om arbetena
påbörjas utan att reglerna om anmälan iakttagits.

Straffansvar drabbar vidare den som åsidosätter villkor eller föreskrift
som meddelats med stöd av 10 § andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket,
19—21, 24, 25, 27 eller 41 §. Hit hör främst villkor om skyddsåtgärder eller
andra försiktighetsmått, tidsbestämmelser eller kontrollföreskrifter o. d.
som meddelas i samband med att tillstånd lämnas till viss verksamhet. Sådana
föreskrifter kan meddelas av Kungl. Maj :t i besvärs- eller underställningsärende,
av koncessionsnämnden eller av länsstyrelse efter delegation
enligt 17 § första stycket. Vidare omfattar bestämmelsen villkor som fastställs
i samband med att dispens lämnas av naturvårdsverket eller av länsstyrelsen
efter delegation enligt 17 § andra stycket. Men villkor kan föreskrivas
också utan samband med tillstånds- eller dispensbeslut. Jag tänker då i
första hand på villkor som koncessionsnämnden föreskriver enligt 24, 25
eller 27 § eller i fall som avses i 41 §. I samtliga dessa fall kan villkor också
föreskrivas av Kungl. Maj:t efter besvär. Och dessutom kan länsstyrelsen
efter delegation enligt 17 § första stycket fastställa villkor i fall som avses
i 24, 25 eller 27 §. En förutsättning för straffbarhet i dessa fall är emellertid
att avvikelsen kan kränka allmän eller enskild rätt. Med anledning av vad
Länsingenjörers förening anfört vill jag framhålla att såsom nämnda förutsättning
är avfattad i mitt förslag det inte behöver visas att allmän eller
enskild rätt verkligen skadas i det särskilda fallet. Helt i överensstämmelse
med den grundläggande princip som utmärker den nya lagen skall redan
idsken för olägenhet beaktas.

Vidare inträder straffansvar för den som bryter mot den i 44 § föreskrivna
tystnadsplikten.

Straffmaximum enligt de sakkunnigas förslag är fängelse sex månader.
Detta överensstämmer med vattenlagen. Både i den allmänna debatten på
vattenvårdsområdet och i remissyttranden över immissionssakkunnigas
förslag och naturvårdsverkets förslag till lagändring har emellertid påtalats
att det nuvarande påfölj dssystemet är bristfälligt. Enligt min mening bör en
skärpning åstadkommas bl. a. genom att straffskalan höjs. I enlighet härmed
föreslår jag att straffet för de nu angivna brotten bestäms till böter eller
fängelse i högst ett år.

Slutligen innehåller paragrafen en straffbestämmelse för det fall att någon
åsidosätter upplysningsplikt enligt 43 §. Straffet är i detta fall böter.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelas enligt 40 § är
inte underkastad straffansvar. Skälet för detta undantag är att länsstyrelsen
kan utsätta vite i samband med sådan föreskrift. I fall enligt första stycket
kan länsstyrelsen också förordna om handräckning om föreskriften åsidosätts.

Beträffande forum för åtal innehåller de sakkunnigas förslag en uttrycklig
bestämmelse i 5 kap. 1 § 6, som hänför mål om ansvar enligt 4 kap. 1 §

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

till immissionsmål. Prövningen ankommer härigenom på vattendomstol.
Mitt förslag innehåller inte någon föreskrift om laga domstol i mål enligt
45 S. Till följd härav skall sådana mål handläggas av allmän domstol. En
fördel härmed är att man undviker de problem rörande val av forum som
kan uppkomma om en gärning är straffbar både enligt allmän lag och enligt
den nya lagen (jfr 11 kap. 19 § vattenlagen). Oavsett hur gärningen rubriceras
straffrättsligt skall alltså åtal väckas vid allmän domstol.

46 §.

Paragrafen innehåller en åtalsregel. Den motsvarar 13 § andra stycket
i 1956 års tillsynslag och 13 § andra stycket förslaget till miljötill synslag.

Departementschefen. Bestämmelsen avviker från förebilderna i tillsynslagen
och förslaget till miljötillsynslag'' på en punkt. Som jag tidigare har
anfört har jag vidgat tystnadsplikten enligt 44 § så att den omfattar också
förhållande av betydelse för landets försvar. Åsidosättande av tystnadsplikten
i detta avseende bör falla under allmänt åtal oberoende av angivelse.
Detta kommer till uttryck i paragrafens lydelse.

47 §.

I denna paragraf har förts samman bestämmelser om handräckning. De
två första styckena motsvarar 4 kap. 2 § första och andra styckena förslaget
till immissionslag. Tredje stycket motsvarar 4 § andra stycket andra punkten
förslaget till miljötillsynslag och sista stycket motsvarar 10 § i samma förslag.

Immtissionssakkunniga. 4 kap. 2 § första stycket har väsentligen sin motsvarighet
i 13 kap. 8 § tredje stycket sista punkten vattenlagen. I stället för
att uppta särskilda rekvisit som villkor för handräckning har de sakkunniga
knutit an till gärningsbeskrivningarna i 1 § (jfr 39 § naturvårdslagen).
Den sakliga skillnad som härigenom uppkommer i förhållande till vattenlagen
lorde vara utan praktisk betydelse. Andra stycket bör jämföras med
13 kap. 10 § vattenlagen. Att handräckningskostnader i vissa fall får förskjutas
av allmänna medel torde böra föreskrivas i administrativ ordning.
Det förefaller inte sannolikt att offentlig myndighet kommer att anlita vägen
att söka handräckning, om den kan nå samma resultat genom att vända
sig till länsstyrelsen och påkalla dess ingripande enligt 4 § förslaget till
miljötillsynslag. I och för sig står denna möjlighet öppen också för enskild.
Miljötillsynslagen ger emellertid grund för ingripande bara när det är fråga
om fara för allmänna intressen.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet sätter i fråga om hänvisningen till
191 § ut sökningslagen, som gäller återställande av besittning, verkligen hav
någon praktisk betydelse för immissionsfallen. Omnämnandet i andra stve -

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ket av naturvårdsverket synes obehövligt vid sidan av »annan vederbörande
myndighet». Vattenöverdomstolen finner det naturligt att ansökan enligt
2 § andra stycket kan göras av naturvårdsverket eller regionalt organ men
ifrågasätter lämpligheten av att allmän åklagare tas upp som behörig sökande.
De överväganden som det blir fråga om här måste normalt anses
falla utanför allmän åklagares sakliga kompetens. Motsvarande ändring bör
göras i 13 kap. 10 § vattenlagen.

Departementschefen. Handräckningsbestämmelserna i mitt förslag är uppbyggda
på samma sätt som motsvarande bestämmelser i sakkunnigförslaget.
Förutsättningarna för handräckning anges sålunda genom en hänvisning
till gärningsbeskrivningarna i 45 § första stycket 1—3. För att ange vilka
regler för förfarande, överklagande o. d. som skall följas i handräckningsärende
enligt den nya lagen innehåller paragrafen i likhet med 13 kap.
8 § sista stycket vattenlagen och 4 kap. 2 § i sakkunnigförslaget en hänvisning
till de fall som avses i 191 § utsökningslagen.

Behöriga att ansöka om handräckning när fråga är om allmänna intressen
är enligt paragrafens andra stycke naturvårdsverket eller annan myndighet
vars intresse berörs. Däremot har jag — i överensstämmelse med vattenöverdomstolens
förslag — inte tagit upp allmän åklagare som behörig.

Tredje stycket har jag tidigare berört under 40 §.

De sakkunniga framhåller att offentlig myndighet i stället för att begära
handräckning kan nå samma resultat genom att påkalla ingripande av länsstyrelsen
enligt 4 § förslaget till miljötillsynslag. En motsvarande parallellitet
föreligger mellan 40 och 47 §§ i mitt förslag. Om t. ex. någon sätter
i gång arbeten för en anläggning som är koncessionspliktig utan att ha fått
tillstånd till arbetena eller dispens från skyldigheten att söka tillstånd, kan
handräckning meddelas för att stoppa dessa. Men länsstyrelsen kan också
ingripa med stöd av 40 § första stycket och vid vite förbjuda fortsatt arbete.
Ett annat fall är att en tillståndshavare åsidosätter villkor som fastställts i
tillståndsbeslut. Länsstyrelsen kan då ingripa med föreläggande om rättelse
enligt 40 § tredje stycket. Rättelse kan också ske genom handräckning enligt
47 § första stycket. Den skillnaden föreligger emellertid att handräckning
förutsätter ansökan. I fall som avses i 40 § kan länsstyrelsen däremot
ingripa oberoende av initiativ utifrån. Som de sakkunniga har påpekat ligger
en annan viktig skillnad däri att tillsynsbestämmelserna ger grund för ingripande
bara när det är fråga om fara för allmänna intressen (jfr 38 §
första stycket i departementsförslaget).

48 §.

Paragrafen innehåller bl. a. regler om offentliggörande av beslut av koncessionsnämnden
eller länsstyrelse och om talan mot sådant beslut.

297

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Departementschefen. Eftersom mitt förslag innebär att prövningen av
tillstånds- och villkorsfrågor ankommer på administrativ myndighet behövs
särskilda bestämmelser om besvär. Enligt paragrafens andra stycke skall
talan föras hos Kungl. Maj :t inom fyra veckor från dagen för beslutet.

Som överklagbara anges först beslut som koncessionsnämnden eller länsstyrelsen
meddelar i fråga om tillstånd enligt den nya lagen. Jag har i
samband med behandlingen av 17 § utvecklat vad som ligger i uttrycket
fråga om tillstånd. Vidare kan talan föras mot beslut som koncessionsnämnden
meddelar efter framställning av naturvårdsverket enligt 41 §
och beslut som länsstyrelsen meddelar i fråga som avses i 40 §. Paragrafen
omfattar beslut som innebär avgörande i sak. Dit hör även delavgörande
enligt 21 §. Vidare omfattar paragrafen avvisnings- och avskrivningsbeslut
samt beslut som avses i 14 § sista stycket sista punkten. Beslut om underställning
och beslut som rör förfarandet faller alltså utanför paragrafen.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör besvär i tillståndsoch
villkorsfrågor prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Däremot bör besvär
över beslut enligt 14 § sista stycket sista punkten gå till regeringsrätten.

Eftersom beslut enligt den nya lagen, framför allt beslut om tillstånd,
i regel rör många intressenter och beslutet ofta kan bli ganska omfattande
är det inte praktiskt möjligt att det skall delges var och en som berörs.
Ofta är sakägarkretsen dessutom obestämd. Med hänsyn härtill får man
inskränka sig till att underrätta parterna om tiden för beslutets meddelande.
I enlighet härmed innehåller första stycket föreskrift om att underrättelse
om tiden för beslutets meddelande skall införas senast samma dag i
ortspressen. Möjlighet finns emellertid att ibland tillämpa ett enklare förfarande.
Om t. ex. beslutet förutom sökanden rör endast en begränsad och
bestämd sakägargrupp kan underrättelse om tiden tillställas parterna
med posten. Underrättelseförfarandet blir alltså i princip detsamma som
gäller i fråga om ansökan. Detta betyder dock inte att samma förfarande
måste tillämpas beträffande kungörelse och beslut i samma ärende, även
om detta i regel torde vara lämpligast. Har sålunda ansökan kungjorts i
ortspressen är det inget som hindrar att underrättelse om beslutet tillställs
parterna personligen om det under ärendets handläggning blir klarlagt att
bara vissa sakägare berörs.

Naturvårdsverket har tillagts befogenhet att föra talan för att tillvarata
allmänna intressen. Andra myndigheter saknar däremot talerätt. Inget hindrar
dock att myndighet vars intressen berörs i ärendet och som anser att beslut
av koncessionsnämnden bör överklagas tar initiativ härtill genom en
hänvändelse till naturvårdsverket.

Enligt sista stycket får talan ej föras mot beslut i dispensärende.

49 §.

Paragrafen innehåller regler om verkställighet av beslut.

10f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Departementschefen. Bestämmelserna avser samma slag av beslut som
48 §, dvs. beslut i fråga om tillstånd, beslut som koncessionsnämnden meddelar
efter framställning av naturvårdsverket enligt 41 §, beslut som länsstyrelsen
meddelar i fråga som avses i 40 § och beslut enligt 14 § sista stycket
sista punkten. En skillnad i fråga om verkställbarhet är enligt min mening
påkallad mellan beslut enligt 40 § å ena sidan och övriga beslut å den
andra. De senare berör i regel många olika intressen och är ofta av mycket
ingripande art. Det är därför naturligt att sådana beslut i princip inte blir
gällande förrän de har vunnit laga kraft. Detta är huvudregeln i 49 § första
stycket. Den beslutande myndigheten har dock möjlighet förordna att beslutet
skall lända till efterrättelse omedelbart. Skäl för ett sådant förordnande
kan vara att fallet är klart eller att beslutet avser tillstånd och det är
angeläget för företagaren att snabbt komma i gång med arbetena. Om talan
förs mot beslut som får verkställas omedelbart, kan Kungl. Maj :t inhibera
verkställigheten.

Beslut som länsstyrelsen meddelar enligt 40 § avser normalt klara fall.
Ofta är de dessutom brådskande. Beträffande dessa beslut gäller därför
enligt andra stycket att de utan särskilt förordnande länder till efterrättelse
omedelbart. Också i dessa fall kan Kungl. Maj :t inhibera verkställigheten i
samband med besvär.

50 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om inhibition av besluts verkställighet
i vissa specialfall.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag behandlat vissa
fall av kollision mellan olika myndigheters beslut. Förevarande paragraf,
som har viss motsvarighet i 11 kap. 83 § tredje stycket vattenlagen, avser
den situation som uppstår om beslut meddelats rörande förbud mot viss
verksamhet eller rörande skyddsåtgärder och ansökan sedan görs hos koncessionsnämnden
om tillstånd till verksamheten. Det första beslutet kan ha
meddelats av länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller av hälsovårdsnämnd
med stöd av hälsovårdsstadgan. Om det finns skäl för det
och sökanden ställer säkerhet kan koncessionsnämnden besluta att det
första beslutet inte får verkställas tills vidare.

51 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillträde till annans egendom för
undersökningsarbete m. m. Den motsvarar 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen
och 4 kap. 3 § förslaget till immissionslag.

Immissionssakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening behövs bestämmelser,
motsvarande dem i 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen, också på immis -

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sionsområdet. De sakkunniga har emellertid funnit att bestämmelserna där
bör få vidgad tillämpning och omfatta även det fallet att någon vill verkställa
undersökning för att kontrollera verkningarna av immission som han
orsakar. Särskilt kan det bli aktuellt att i det syftet sätta ut mätapparater
på annans mark. Hänvisningen till 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen innebär
bl. a. att länsstyrelses förbud mot att rubba eller skada instrument
kan förenas med vitesföreläggande. De sakkunniga påpekar att frågan om
tillsynsmyndighets rätt att själv företa undersökningsarbete när sådant
kan behövas regleras i 8 § förslaget till miljötillsynslag.

Departementschefen. Bestämmelserna i 51 § avviker i redaktionellt avseende
något från sakkunnigförslaget men överensstämmer i allt väsentligt
med dess sakliga innehåll. Tillträde kan medges av länsstyrelsen för två
ändamål. Det ena är att som förberedelse till planerad verksamhet utreda
vilka verkningarna kan väntas bli. Det andra syftet är att sedan verksamheten
kommit till stånd kontrollera vilka verkningar som uppkommer.

Som en följd av att bestämmelser om vattenförorening arbetats in i den
nya lagen har jag ersatt hänvisningen till 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen i
sakkunnigförslaget med uttryckliga regler i andra stycket av paragrafen.
En saklig avvikelse från förebilden är att mitt förslag saknar bestämmelse
om ställande av säkerhet. Jag anser nämligen att en sådan bestämmelse
skulle ha ringa praktisk betydelse.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. I punkt 1 anges att lagen skall träda i kraft den 1
juli 1969. Lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden
upphör att gälla nämnda dag.

Enligt punkt 2 skall mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid
allmän domstol eller vattendomstol och som rör fråga varom bestämmelse
meddelats i denna lag handläggas och bedömas enligt tidigare gällande
rätt. Ett immissionsmål mellan enskilda avgörs alltså enligt allmänna civilrättsliga
principer om immissioner. Sådana mål kommer i regel att vara
avgjorda inom relativt kort tid från lagens ikraftträdande. Skulle den aktuella
störningen före det slutliga avgörandet i målet komma under prövning
hos administrativ myndighet enligt den nya lagstiftningen, får domstolen
bestämma om vilandeförklaring bör ske enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken.
I fråga om mål vid vattendomstol är läget däremot mera komplicerat.
I vattenföroreningsmål förekommer det i stor utsträckning att ansökningsmål
avgörs endast till en del och att målet i övriga delar uppskjuts.
Sålunda är det t. ex. vanligt att avgörande träffas i tillståndsfrågan medan
bestämmandet av villkor eller ersättningsfrågor skjuts på framtiden. I sådana
beslut kan fastställas en prövotid som kan vara bestämd eller löpa
tills vidare. Varierande föreskrifter meddelas i domarna om sättet för målets
återupptagande. Den ordning som sålunda tillämpas medför att ett

300

Kungl. Maj ris proposition nr 28 år 1969

vattenmål kan komma att återupptas ganska lång tid efter det att domstolen
första gången meddelade beslut i målet. Detta innebär med den utformning
som övergångsregeln i punkt 2 har att 8 kap. vattenlagen i nu gällande lydelse
kan komma att tillämpas under avsevärd tid efter det att den nya lagstiftningen
trätt i kraft. Några nämnvärda olägenheter behöver emellertid
inte följa därav. Tillåtlighetsreglerna i 8 kap. vattenlagen och i den nya lagstiftningen
är, fastän de utformats olika, i sak nära överensstämmande.
De villkorsfrågor som uppskjuts är ofta huvudsakligen beroende på valet
av olika tekniska lösningar. Även de nya ersättningsreglerna stämmer i huvudsak
överens med motsvarande regler i 8 kap. vattenlagen. Ätt vattendomstolen
får fortsätta att handlägga villkors- och ersättningsfrågor i mål
där domstolen tidigare handlagt tillståndsfrågan synes vara en fördel.

I vissa fall förekommer att vattendomstol i beslut om tillstånd till utsläppande
av avloppsvatten föreskriver att sökanden inom viss frist skall
inkomma med ansökan om prövning av villkoren för fortsatt avloppsutsläpp.
Vid tillämpningen av punkt 2 bör det ursprungliga målet alltj ämt anses
anhängigt och den nya ansökningen prövas av vattendomstolen enligt
äldre bestämmelser. Vidare föreskriver vattendomstolarna ofta att vissa
frågor får hänskjutas till vattendomstolens avgörande om tvist uppkommer,
exempelvis tvist om ett kontrollprograms utformning. Har målet avslutats
och sådan tvist uppkommer, bör vid tillämpningen av punkt 2 även sådana
tvister handläggas av vattendomstolen.

Det förekommer i viss utsträckning, särskilt i mål om kommunala avloppsutsläpp,
att en ansökan som inkommit till vattendomstol byggs på
med nya ansökningar som vidgar prövningen och att sådana nya ansökningar
av domstolen behandlas som en komplettering till den tidigare
ansökningen och därför upptas i samma mål som denna. Efter
den nya lagstiftningens ikraftträdande bör vattendomstolarna tillämpa detta
förfaringssätt restriktivt. När den nya ansökningen har ett väsentligt
annat innehåll än den första — den tidigare ansökningen går t. ex. ut på
låggradig rening och den senare på höggradig rening — bör den anses som
ett helt nytt ärende och alltså hänvisas till prövning av koncessionsnämnden.

Genom att vattenföroreningsmål i viss utsträckning kommer att ligga kvar
hos vattendomstolarna krävs vissa regler i fråga om samordningen av handläggning
enligt gamla och nya ordningen på samma sätt som fastighetsdomstolarnas
verksamhet på tillåtlighetsområdet måste samordnas med tillståndsmyndigheternas.
Dessa regler kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Fråga om tillstånd till avloppsutsläpp kan också vara under prövning vid
syneförrättning. Om förrättningsman förordnats enligt 10 kap. vattenlagen
före den nya lagstiftningens ikraftträdande, skall enligt punkt 3 förrättningen
handläggas enligt äldre lag.

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Har vattendomstol eller synemän genom laga kraft ägande beslut lämnat
medgivande till utsläppande av avloppsvatten eller fast avfall i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde skall medgivandet enligt punkt 4 anses som
tillstånd enligt den nya lagstiftningen. Detta innebär att de nya bestämmelserna
om omprövning blir tillämpliga på sådana beslut.

Beslut i annat fall som enligt förut gällande ordning meddelats om åtgärd
till skydd mot miljöfarlig verksamhet skall enligt punkt 4 äga tillämpning
till dess annorlunda förordnas. Vid allmän domstol kan ha meddelats dom i
immissionsmål. Den rättskraftsverkan mellan parterna i målet, som en
sådan dom medför, rubbas givetvis inte av den nya lagstiftningen. Å andra sidan
utgör den inte hinder för tillsynsmyndighet att ingripa enligt de nya reglerna
för att skydda allmänna intressen och ej heller för prövning av tillståndsansökan.
Har hälsovårdsmyndighet — hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse
— förelagt åtgärd till skydd mot miljöfarlig verksamhet, kan de
nya prövningsmyndigheterna ändra ett sådant beslut.

Punkt 5. Som framgår av den allmänna motiveringen blir den nya lagstiftningen
i princip tillämplig också på anläggningar som tillkommit före
lagens ikraftträdande. För att man skall kunna nå de från allmänna synpunkter
önskvärda resultaten av reformen gäller detta också tillåtlighetsreglerna.
På grundläggande punkter är emellertid den nya lagstiftningen utformad
så att hänsyn kan tas till de äldre anläggningarnas speciella problem.
Sålunda är bemyndigandet att meddela förprövningsregler i huvudsak
begränsat till nyanläggningar. Tillsynsmyndigheterna har visserligen
möjlighet att ingripa mot befintliga anläggningar men kan därvid på
grund av de materiella reglernas utformning beakta dessa anläggningars
speciella problem.

Trots att de nya reglerna alltså i och för sig erbjuder ett gott skydd mot
att oskäliga krav ställs på äldre anläggningar, finner jag i likhet med immissionssakkunniga
det lämpligt att komplettera detta skydd med en särskild
övergångsbestämmelse som ger koncessionsnämnden möjlighet att medge
det anstånd med åtgärdens genomförande som är oundgängligen nödvändigt
med hänsyn till omständigheterna. Anståndsregeln är begränsad till
sådana fall då verksamheten har påbörjats före lagens ikraftträdande och
därefter fortsatt utan ökad eller ny olägenhet. De sakkunniga nämner som
exempel på situationer då anståndsregeln kan få tillämpning att det för
genomförandet av en befogad och rimlig åtgärd möter svårigheter i form
av byggnads- eller kreditrestriktioner. Även andra omständigheter kan motivera
ett anstånd. Genom uttrycket »oundgängligen nödvändigt» markeras
att anståndsregeln skall tillämpas restriktivt.

Också de nya ersättningsreglerna blir tillämpliga på äldre anläggningar.
Detta är en naturlig följd av att de nya reglerna väsentligen är att anse
som preciseringar av gällande regler och redan tillämpade rättsgrundsatser.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Ett undantag görs dock i punkt 6 beträffande regeln om lösningsplikt. Den
na får ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verksamhet som börjat före la
gens ikraftträdande och därefter fortsatt utan väsentligt ökat men.

7.2 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

Departementschefen. Som jag tidigare har utvecklat innebär den nya lagstiftningen
att bestämmelser om åtgärder mot vattenförorening bryts ut ur
vattenlagen och förs samman med motsvarande bestämmelser i fråga om
luftförorening, buller o. d. till en gemensam lag. Detta för med sig åtskilliga
ändringar i vattenlagen. Särskilt 8 kap. måste arbetas om i betydande utsträckning.
Men också flera paragrafer i andra kapitel påverkas. Förutom
följdändringar till den nya lagstiftningen föreslår jag också några andra ändringar,
framför allt av redaktionell art men i vissa fall också av saklig innebörd.

2 KAP.

35 §.

Departementschefen. I tredje stycket införs en hänvisning till lagen om
skydd mot miljöfarlig verksamhet.

38 §.

Departementschefen. Ändringen i denna paragraf är rent formell och beror
på att departementsförslaget inte skiljer på kloakvatten och industriellt
avloppsvatten.

3 KAP.

9 §.

Departementschefen. Ändringen är densamma som i 2 kap. 38 §.

8 KAP.

Departementschefen. Kapitlet har nu rubriken »Om avloppsvatten». Genomgående
skiljer man i kapitlet på kloakvatten och industriellt avloppsvatten.
Efter ett inledande avsnitt som innehåller regler om tillämpningsområde
och om avgränsning mot annan lagstiftning m. m. följer ett avsnitt som
handlar om avledande av kloakvatten. Detta avsnitt är i sin tur delat i tre
underavsnitt. Det första innehåller regler om kloakledningar, det andra regler
om ledningar som är gemensamma för avledande av kloakvatten och

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

torrläggning av mark och det tredje regler om åtgärder till motverkande av
förorening genom kloakvatten. Därefter följer ett avsnitt om industriellt avloppsvatten
med motsvarande regler, delvis i form av hänvisning till bestämmelserna
om kloakvatten. Bl. a. i fråga om åtgärder mot förorening gäller
dock särskilda bestämmelser för industriellt avloppsvatten. Slutligen innehåller
kapitlet ett avsnitt med gemensamma bestämmelser. Dessa avser
främst frågor om prövning av avloppsmål, verkan av beslut i sådana mål och
handhavandet av avloppsföretag med flera delägare.

De ändringar som jag föreslår i kapitlet innebär i första hand att de regler
som avser skyldighet att vidta åtgärder för att motverka förorening utgår.
Vidare slopas skillnaden mellan klöakvatten och industriellt avloppsvatten.
Dessa ändringar får betydande återverkningar på indelningen i avsnitt och
medför också ändring i lydelsen av åtskilliga paragrafer. Jag har vidare
gjort en allmän redaktionell översyn av kapitlet.

Efter ändringarna kommer kapitlet i huvudsak att innehålla regler om
rätt eller skyldighet att ansluta till avloppsledning, om delaktighet i gemensamma
ledningsföretag, om bidragsskyldighet och om handhavandet av gemensamma
företag. Också regler om tvångsrätt till mark för ledningar,
reningsverk o. d. samt om byggande i vatten för att motverka förorening
kommer att finnas kvar i kapitlet. Den nuvarande kapitelrubriken blir med
hänsyn till vad jag nu har sagt för vidsträckt. Jag föreslår i stället rubriken
»Om avloppsföretag m. m.», som bättre ansluter till det mera begränsade innehåll
som kapitlet får efter omarbetningen.

Inledande bestämmelser

Departementschefen. 1 § anger vad som åsyftas med uttrycket avloppsvatten.
Paragrafen stämmer helt överens med 3 § lagen om skydd mot miljöfarlig
verksamhet och motsvarar 1 § första och tredje styckena i kapitlets
nuvarande lydelse. 2 § motsvarar 2 § första stycket första punkten i nuvarande
lydelse. I sak föreligger en skillnad. Den nuvarande lydelsen avser fast
avfall, medan den nya avser fast ämne. Genom denna ändring får man överensstämmelse
med 1 § lagen om skydd mot miljöfarlig verksamhet. 3 §
innehåller en erinran om den nya lagens regler om skyldighet att utföra åtgärder
för att motverka vattenförorening. 4 § är i sak helt överensstämmande
med nuvarande 2 § andra och tredje styckena.

Avloppsledning

Departementschefen. Bestämmelserna under denna rubrik är desamma
som nu finns samlade under rubriken »Om kloakledningar». Till skillnad
från de nuvarande reglerna omfattar emellertid de nya alla slag av avloppsledningar.
Vidare avviker den nya lydelsen från den gällande i redaktionellt
avseende.

304 Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark

Departementschefen. Vad som nyss sagts om avloppsledning äger tillämpning
också i fråga om detta avsnitt.

Vissa åtgärder för att motverka vattenförorening

Departementscefen. I sin nuvarande lydelse har 23—30 §§ den gemensamma
rubriken »Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.
» I fråga om industriellt avloppsvatten motsvaras tillåtlighetsregeln i 23 §
av särskilda bestämmelser i 32 §. 24—30 §§ äger motsvarande tillämpning
på industriellt avloppsvatten (jfr 33 § första punkten och 35 §). Beträffande
sådant avloppsvatten finns dessutom vissa särregler, nämligen 33 § andra
punkten, som jag strax återkommer till, samt 34 §, som avser fiskeavgift,
36 §, som behandlar det fallet att industriellt avloppsvatten leds till samhälles
avloppsledning, och 37 §, som bemyndigar Kungl. Maj :t att i vissa fall förbjuda
utsläpp av industriellt avloppsvatten. Med ersättningsreglerna i 30
och 35 §§ hänger undantagsbestämmelsen i 55 § samman.

Tillåtlighetsreglerna i 23 och 32 §§ ersätts nu med bestämmelser i lagen
om skydd mot miljöfarlig verksamhet. Detsamma gäller ersättningsregeln
i 30 § och motsvarande bestämmelse i fråga om industriellt avloppsvatten
samt 55 §. Också bemyndigandet i 37 § ersätts med regler i den nya lagen.
Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen utgår helt bestämmelserna
om bidragsskyldighet i 28 § andra stycket och om fiskeavgift i 34 §.
Bestämmelserna i 24—29 §§, vilka främst avser tvångsrätt till mark, byggande
i vatten för att motverka förorening och skyldighet att bidra till reningskostnader
o. d., behålls i den nya lydelsen som 25—30 §§. Dessa avser alla
slag av avloppsvatten. De avviker från nuvarande regler i redaktionellt avseende.
Beträffande 26 §, som motsvarar 25 § i kapitlets nuvarande lydelse,
föreligger också en saklig avvikelse. Nuvarande 25 § hänvisar bl. a. till 3 §.
Detta innebär att åtgärd mot förorening skall utföras så att ändamålet kan
utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
Frågan om vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka förorening och
hur åtgärderna skall utformas skall emellertid i fortsättningen prövas inom
ramen för den nya lagstiftningen om skydd mot miljöfarlig verksamhet. Med
hänsyn härtill har jag uteslutit hänvisningen till nuvarande 3 §.

I detta avsnitt har jag vidare som 31 § tagit upp nuvarande regel i 33 §
andra punkten.

I kapitlets nya lydelse finns ingen motsvarighet till 36 §. Denna bestämmelse
reglerar dels förhållandet mellan samhälle och industriföretag som
ansluter sig till samhällets ledningsnät, dels ansvaret utåt sedan sådan
anslutning skett. Frågan om det inbördes rättsförhållandet bör emellertid
enligt min mening lösas i annan lagstiftning. Frågan om ansvaret utåt, dvs.
skyldigheten att vidta behövliga skyddsåtgärder, utge skadeersättning o. d.
regleras genom de allmänna bestämmelserna i den nya lagen om skydd mot

305

liungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

miljöfarlig verksamhet. Hur prövningen av dessa fall skall ordnas torde få
lösas inom ramen för de nya förprövningsreglerna.

Ny ägares ansvarighet

Departementschefen. I 32 § har jag tagit upp bestämmelser av samma
innehåll som i nuvarande 45 §.

Prövning och beslut

Departementschefen. De paragrafer som förts samman under denna rubrik
— 33—37 §§ — motsvarar nuvarande 38, 39, 42, 43 och 44 §§. Den föreslagna
33 § skiljer sig emellertid från nuvarande 38 § i ett par viktiga hänseenden.
Eftersom prövning av frågor om avloppsutsläpp skall ske inom
ramen för den nya lagen om skydd mot miljöfarlig verksamhet utgår bestämmelsen
i 38 första stycket om att man hos vattendomstol kan ansöka om prövning
av fråga under vilka villkor avloppsvatten får släppas ut. Vidare har jag
slopat regeln i 38 § tredje stycket om underställning av utlåtande vid syneförrättning.
När denna regel tillkom motiverades den med två skäl. Det ena
var att synemännen kunde komma att pröva föroreningsfrågor. Vidare anfördes
att vattendomstolarna, särskilt under lagens första tid, borde ha möjlighet
att allmänt kontrollera syneutlåtandena för att leda utvecklingen i
önskvärd riktning (se SOU 1939:40 s. 158 och prop. 1941:45 s. 129).
Det första skälet är inte längre giltigt, eftersom den nya lagstiftningen innebär
att föroreningsfrågor inte kommer att behandlas vid svneförrättning.
Det andra skälet kan också anses verkningslöst numera sedan lagstiftningen
tillämpats under nästan 30 år. Det saknas därför enligt min mening anledning
att ha underställningsregeln kvar.

De nuvarande reglerna i 38 § sista stycket samt i 40 och 41 §§ avser utsläppande
av avloppsvatten och ersätts med regler i lagen om skydd mot
miljöfarlig verksamhet. Bestämmelsen i 40 § sista stycket har i och för sig
en vidare innebörd. Utanför det område som den nya lagen täcker har bestämmelsen
emellertid en så ringa praktisk betydelse att den kan utgå ur
vattenlagen.

Handhavande av företag
38—45 §§.

Departementschefen. Bestämmelserna under denna rubrik överensstämmer,
frånsett en del redaktionella ändringar, helt med 46—53 §''§.

Byggnad eller anläggning på ofri grund
46 §.

Departementschefen. Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande
54 §.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

9 KAP.

1 §•

Departementschefen. Efter föreslagna ändringar kommer 8 kap. inte att
innehålla ersättningsregler som avviker från 9 kap. Jag har därför låtit hänvisningen
i 1 § till 8 kap. utgå.

47 och 50 §§.

Departementschefen. De bestämmelser i dessa paragrafer som avser skada
till följd av förorening genom avloppsvatten ersätts av regler i lagen om
skydd mot miljöfarlig verksamhet.

10 KAP.

32 § 4 mom. samt 48 och 58 §§.

Departementschefen. Ändringarna i dessa lagrum innebär att »kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten» byts iut mot »avloppsvatten».

33, 38 och 79 §§.

Departementschefen. Eftersom föroreningsfrågor inte skall behandlas vid
syneförrättning i fortsättningen, utgår 33 § första stycket sista punkten,
38 § sista stycket och 79 § tredje stycket sista punkten.

44, 68 och 74 §§.

Departementschefen. Departementsförslaget innebär att frågan om utsläpp
av avloppsvatten från atomanläggningar skall, såvitt gäller den radioaktiva
strålningen, behandlas i koncessionsärendet hos Kungl. Maj:t. Strålningsfrågan
kan därför inte komma upp vare sig i vattenmål eller i syneärende.
Med hänsyn härtill utgår bestämmelserna i 44, 68 och 74 §§ om att strålskyddsinyndigheten
skall tillställas vissa handlingar och underrättelser.

Underrättelseförfarandet enligt 44 § andra stycket kan förenklas med
hänsyn till att föroreningsfrågor inte skall behandlas av synemännen. Enligt
den föreslagna lydelsen av andra stycket skall därför avskrift av kungörelsen
bara sändas till länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden samt i vissa
fall till byggnadsnämnden. Sista punkten utgår som obehövlig.

51 §.

Departementschefen. Eftersom frågan om åtgärder mot vattenförorening
helt skall prövas inom ramen för den nya lagstiftningen om skydd mot miljöfarlig
verksamhet utgår denna paragraf.

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
67 §.

Departementschefen. I andra stycket utgår hänvisningen till 8 kap. 34 §.
Ändringen av paragrafnumreringen i 8 kap. medför den följdändringen i
tredje stycket att »16 §» ersätts med »18 §».

80 §.

Departementschefen. I första stycket ersätts »16 §» med »18 §».

11 KAP.

17 §.

Departementschefen. Ändringarna i punkterna 19, 20, 23 och 51 är en
följd av att numreringen av paragraferna i 8 kap. ändrats. Punkterna 47—
49 utgår med hänsyn till att talan om förbud, skyddsåtgärd, ersättning eller
ansvar skall föras enligt reglerna i den nya lagen om skydd mot miljöfarlig
verksamhet. Som följd av att 8 kap. 34 § upphävs, utgår vidare punkt 50.

27 § 2 mom. och 83 §.

Departementschefen. Eftersom föroreningsfrågor inte skall behandlas av
vattendomstol i fortsättningen, utgår dock-satsen i 27 § 2 mom. andra stycket
och sista stycket i 83 §.

59 §.

Departementschefen. Av skäl som jag har anfört under 10 kap. 44, 68 och
74 §§ utgår bestämmelsen om att avskrift av utslag skall sändas till strålskyddsmyndigheten.

91 och 92 §§.

Departementschefen. Som jag har framhållit vid redogörelsen för ändringarna
i 8 kap. kommer det i fortsättningen inte att finnas någon motsvarighet
till nuvarande regel om underställning i 8 kap. 38 § tredje stycket.
Som följd härav utgår 11 kap. 91 § sista stycket och hänvisningen i 11 kap.
92 § första stycket till 8 kap. 38 §.

95 §.

Departementschefen. I första stycket har orden »kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten» bytts ut mot »avloppsvatten».

13 KAP.

8,11 och 12 §§.

Departementschefen. Bestämmelserna om handräckning i 8 § tredje stycket
andra punkten samt om straff i 11 § andra stycket och 12 § andra styc -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ket utgår. De ersätts av regler i 45 § och 47 § första stycket första punkten
i lagen om skydd mot miljöfarlig verksamhet.

16 §.

Departementschefen. Ändringen i denna paragaf innebär att »kloakledning»
byts ut mot »avloppsledning». Detta betyder en saklig ändring, eftersom
bestämmelsen kommer att omfatta också ledning för industriellt avloppsvatten.
Jag anser inte att denna utvidgning är någon olägenhet.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. I övergångsbestämmelserna till lagen om skydd mot
miljöfarlig verksamhet har föreslagits vissa regler för det fall att fråga
om tillstånd till avloppsutsläpp väckts vid syneförrättning före den 1 juli
1969. Som framgår av 8 kap. 38 § vattenlagen i dess nuvarande lydelse kan
syneförrättning emellertid avse också andra frågor. Dessa är f. ö. betydligt
vanligare än frågor om tillstånd till utsläpp, vilka regelmässigt handläggs
av vattendomstol. Särskilda övergångsbestämmelser krävs för de fall som
inte regleras i övergångsbestämmelserna till den nya lagen om skydd mot
miljöfarlig verksamhet. De särskilda bestämmelser som jag har föreslagit
innebär att den äldre lydelsen av vattenlagen skall tillämpas om förrätlningsman
förordnats före den 1 juli 1969. Sådant förordnande kan vara
grundat på 8 kap. 38 § första eller andra stycket. Bl. a. blir härigenom regeln
i 10 kap. 51 § vattenlagen om att synemännen skall meddela erforderliga
bestämmelser till motverkande av vattenförorening tillämplig. Vidare blir
t. ex. bestämmelserna i 10 kap. 44 § om underrättelser till vissa myndigheter
samt kostnadsregeln i 10 kap. 79 § tredje stycket sista punkten tilllämpliga.

Frågor som nu har nämnts kan också handläggas av vattendomstol. I
detta fäll finns ingen motsvarighet till 10 kap. 51 § vattenlagen. Särskild
övergångsbestämmelse är därför obehövlig.

Genom den nya lagstiftningen upphävs bestämmelsen i 8 kap. 34 § vattenlagen
om fiskeavgifter. I fråga om redan fastställda avgifter föreskrivs
i punkt 2 att de skall upphöra att utgå i och med utgången av 1972 i den
mån de inte har upphört dessförinnan.

I 13 kap. 11 § andra stycket vattenlagen, som upphävs genom den nya
lagstiftningens införande, finns bestämmelse om straff bl. a. för den som
bryter mot föreskrift som meddelats av Kungl. Maj :t med stöd av 8 kap.
37 § vattenlagen. Denna straffbestämmelse äger tillämpning även efter den
1 juli 1969 för det fall att någon bryter mot sådan föreskrift som utfärdats
före nämnda dag.

13 kap. 12 § andra stycket vattenlagen, som också upphävs, innehåller eu
bestämmelse om straff för den som åsidosätter förbud eller föreskrift till
skydd mot vattenförorening. Även denna straffbestämmelse skall tillämpas

309

Kangl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

efter den 1 juli 1969 om någon bryter mot förbud eller föreskrift som avses
i nämnda stycke. Det är att märka att vattendomstol på grund av bestämmelsen
under punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om skydd mot
miljöfarlig verksamhet kan komma att meddela sådana förbud och föreskrifter
även efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.

I fall som avses i punkterna 3 och 4 gäller handräckningsbestämmelserna
i 13 kap. 8 § tredje stycket andra punkten i dess lydelse före den 1 juli 1969.
Ansvarstalan skall föras vid vattendomstolen.

7.3 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

3 a §.

Departementschefen. Immissionssakkunniga föreslår att det under naturvårdslagens
inledande bestämmelser skrivs in en erinran om de föreskrifter
som de sakkunnigas förslag innehåller angående tillsyn till skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och andra sådana störningar som innebär
fara för allmänna intressen. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att
en sådan erinran är motiverad. Den bör ha sin plats i det inledande avsnittet
av naturvårdslagen. Eftersom den inte lämpligen kan sammanföras med
någon av de inledande paragraferna, har den fått formen av en särskild
paragraf.

19 och 20 §§.

Gällande bestämmelser. I 18—22 §§ naturvårdslagen meddelas särskilda
bestämmelser om skydd för landskapsbilden. Genom dessa tilläggs länsstyrelserna
åtskilliga befogenheter. Sålunda krävs enligt 18 § länsstyrelses tillstånd
till vissa täktföretag. Enligt 19 § kan länsstyrelsen förordna att annat
arbelsföretag än täktverksamhet inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd.
Om arbetsföretag, som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller

19 kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör enligt 20 § samråd
ske med länsstyrelsen innan företaget utförs. Länsstyrelsen kan i sådant
fall förelägga åtgärder för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.
I både 19 och 20 §§ görs undantag som innebär bl. a. att paragrafernas
bestämmelser inte skall avse företag vars tillåtlighet skall prövas enligt
vattenlagen.

Immissionssakkunniga. Syftet med undantagsbestämmelsen i 19 och

20 §§ är uppenbarligen att undvika onödig dubbelprövning. Motsvarande
bör gälla beträffande företag vars tillåtlighet skall prövas enligt immissionslagen.
Med den av de sakkunniga förordade uppläggningen av förprövningsordningen
hör till fall vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller
immissionslagen inte endast sådana där prövningen ankommer på vattendomstol
utan också sådana som skall prövas av naturvårdsverket eller länsstyrelsen.
Även i fall av det senare slaget kan uppenbarligen synpunkter om
skydd för landskapsbilden tillgodoses i erforderlig omfattning.

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Remissyttrandena. Statens naturvårdsnämnd avstyrker de föreslagna ändringarna
i 19 och 20 §§ naturvårdslagen. Nämnden kan inte dela uppfattningen
att natur skyddssynpunkterna kommer att tillräckligt beaktas genom
den föreslagna lagstiftningen. Såvitt nämnden kan finna torde man vid prövning
av ett företag enligt immissionslagen kunna varken helt förbjuda en anläggning
på den grund att den skulle vålla skador på landskapsbilden eller,
för att minska sådan skadeverkan, ställa krav på viss utformning av anläggningen
och omgivande terräng. Nämnden framhåller särskilt beträffande
19 § att den visat sig vara av stort värde när det gäller att hävda landskapsvårdens
intressen.

För att lösa frågan om en samordnad prövning av grustäktsärenden föreslår
länsstyrelsen i Norrbottens län att i 18 § naturvårdslagen skrivs in en
regel av innebörd att täkttillstånd skall göras beroende av täktverksamhetens
tillåtlighet enligt immissionslagen.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga finner jag det angeläget
att dubbelprövning undviks i så stor utsträckning som möjligt. Jag föreslår
därför att bestämmelserna i 19 och 20 §§ naturvårdslagen inte görs tillämpliga
på företag vars tillåtlighet skall prövas enligt lagen om skydd mot miljöfarlig
verksamhet. Härigenom undantas alla fall där förprövning skall
äga rum oavsett om förprövningen sker vid koncessionsnämnden, naturvårdsverket
eller länsstyrelsen. Enligt min mening medför inte den föreslagna
ordningen att naturvårdsintressena åsidosätts. Det åligger samtliga
prövningsmyndigheter att beakta naturvårdsintressena. Prövningsmyndigheterna
kommer på grund av bestämmelser i tillämpningsförfattningen att
hålla varandra underrättade om ansökningar och beslut i förprövningsärenden.
Därigenom skapas garantier för att länsstyrelsen får kännedom om
och kan bevaka att naturvårdslagens regler beaktas i alla sådana ärenden.
Genom de goda möjligheter till samråd som kommer att finnas behöver det
enligt min mening inte heller uppkomma några problem, när det gäller att
samordna beslut enligt naturvårdslagen och beslut enligt den föreslagna
lagstiftningen.

7.4 Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan

38 §.

Departementschefen. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör
hälsovårdsnämndens uppgift att vidta åtgärder för att motverka också
luftförorening, buller och andra sådana störningar komma till tydligt uttryck.
Detta har skett genom ett tillägg till paragrafens första stycke. I överensstämmelse
härmed har också kapitelrubriken fått ny lydelse.

I ett andra stycke erinras om den tillsynsverksamhet som utövas av statens
naturvårdsverk och länsstyrelsen.

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
42 §.

Departementschefen. Paragrafens andra stycke, som innehåller en hänvisning
till förprövningsreglerna, har ändrats så att det ansluter sig till den
nya lagstiftningen.

63 §.

Departementschefen. För ändringen av förevarande paragraf har utförligt
redogjorts i den allmänna motiveringen.

64 och 83 §§.

Departementschefen. Både 64 § och 83 § punkt 10 blir överflödiga genom
att tillståndsprövningen enligt 63 § slopas.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1) lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 196b (nr 822)
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

313

Bilaga 1

Immissionssakkunnigas förslag

Förslag

till

Lag

om luftförorening, buller och andra immissioner (immissionslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Fast egendoms användning för ändamål, som kan medföra att omgivningen
utsättes för varaktig störning genom luftförorening, buller, skakning,
strålning eller annat dylikt (immission), skall vara underkastad de
inskränkningar och övriga villkor som föreskrivas i denna lag eller med
stöd av densamma.

Om sådan användning gäller därutöver vad i särskilda hänseenden är
föreskrivet i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning samt eljest
i lag och författning.

Angående vattenförorening stadgas i vattenlagen.

2 §.

Sakägare på grund av immission är ägare till fast egendom, som kan
utsättas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till sådan egendom, i den mån hans rätt beröres.

I vad avser enskild rätt skola denna lags bestämmelser gälla endast i den
mån ej annat följer av avtal eller annan särskild rättsgrund.

3 §.

Till skydd mot immissioner som innebära fara för allmänna intressen
utövas tillsyn av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna enligt vad därom
stadgas i miljötillsynslagen.

4 §•

Angående domstolar och rättegång i mål enligt denna lag (immissionsmål)
skall i allt, varom ej i lagen eller i annan lag eller författning är särskilt
stadgat med avseende på sådant mål, gälla vad i fråga om domstolar
och rättegång i vattenmål är föreskrivet, såvitt det är tillämpligt. Immissionsmål
skall därvid jämställas med mål om förorening genom avloppsvatten,
varom stadgas i 8 kap. vattenlagen.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

2 kap. Om skyddsåtgärder, förbud och tillstånd

Allmänna bestämmelser

1 §•

Den som använder eller ämnar använda fast egendom för ändamål, som
kan medföra immission, är skyldig att vidtaga de skyddsåtgärder och övriga
försiktighetsmått som skäligen kunna fordras.

Frågan om skyldighetens omfattning skall bedömas med utgångspunkt
från vad som är tekniskt möjligt vid användning av ifrågavarande slag samt
med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till
å ena sidan beskaffenheten av det område som kan påräknas bli utsatt för
immissionen och betydelsen av immissionens verkningar, å andra sidan
nyttan av användningen samt kostnaden för skyddsåtgärd och verkan i övrigt
av villkor som kommer i fråga.

2 §.

Kan immissionen, trots försiktighetsmått som avses i 1 §, befaras föranleda
olägenhet av väsentlig betydelse, får användningen ej tillåtas utan att
särskilda skäl är o därtill.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från
naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänna intressen i
avsevärd mån förnärmas, kan tillstånd till användningen lämnas endast om
Konungen, efter underställning av frågan, förklarat att, med hänsyn till
användningens synnerliga betydelse för näringslivet eller för orten eller
eljest från allmän synpunkt, hinder däremot ej möter.

3 §.

Talan om åläggande för någon att, till skydd mot immission från viss
fast egendom, vidtaga anordning eller upphöra med, avstå från eller begränsa
egendomens användning eller eljest iakttaga försiktighetsmått får
vid vattendomstolen väckas av sakägare.

Om rätt för statens naturvårdsverk att väcka talan stadgas i miljötillsynslagen.

4 §•

Vill någon erhålla prövning av fråga, under vilka villkor han får använda
fast egendom enligt denna lag, äger han vid vattendomstolen söka tillstånd
till användningen.

Särskilda bestämmelser om förprövning

5 §.

För att förebygga immissioner, som kunna medföra olägenhet för många
eller över vidsträckt område eller som eljest innebära särskild fara från
allmän synpunkt, äger Konungen föreskriva förbud mot att vissa slag av
fabriker eller andra inrättningar anläggas

Kungl. Maj ris proposition nr 28 år 1969 315

1. ulan att, efter prövning vid vattendomstol, tillstånd därtill lämnats
enligt denna lag; eller

2. utan att dessförinnan anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller
länsstyrelse.

Genom föreskrift som nu sagts äger Konungen också meddela förbud mot
att inrättning eller dess användning, utan tillstånd eller anmälan, ändras på
sätt som kan medföra väsentlig ökning av immissionen eller eljest är av
väsentlig betydelse från störningssvnpunkt.

Tillståndsbeslut och verkan därav
6 §•

Tillståndsbeslut skall innehålla noggrann beskrivning av den användning
som är föremål för tillståndet samt föreskrift om de villkor som skola gälla.

När så prövas erforderligt, skall i beslutet också fastställas viss tid, i regel
ej över tio år, inom vilken medgiven anläggning skall vara fullbordad.

Har tillstånd meddelats genom lagakraftägande beslut, är det gällande
mot envar, dock med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i
8—11 §§.

8 §•

Sedan tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller
när eljest väsentligt ändrade förhållanden inträtt, äger vattendomstolen
ändra meddelad föreskrift om villkoren för användningen efter vad som
finnes skäligt.

Uppkommer genom immission betydande olägenhet, som icke förutsetts
vid tillståndets meddelande, äger vattendomstolen också meddela ändrade
föreskrifter som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska
olägenheten för framtiden.

9 §.

Tillståndsbeslut innebär icke hinder för länsstyrelsen att meddela sådana
brådskande föreskrifter som finnas nödvändiga till följd av särskilda
omständigheter.

10 §.

Finnes under anläggnings utförande eller efter dess fullbordan, att föreskrift
som meddelats i tillståndsbeslutet är obehövlig eller uppenbart strängare
än erforderligt eller fordras eljest att föreskriften jämkas till följd av
omständighet, som icke förutsetts vid tillståndets meddelande, äger vattendomstolen
på ansökan förordna om sådan jämkning ävensom i övrigt ändra
bestämmelserna rörande anläggningen på sätt som föranledes därav.

11 §•

Har anläggning ej fullbordats inom tid som föreskrivits enligt 6 § andra
stycket, är tillståndsbeslutet förfallet.

Om giltigt skäl för dröjsmål visas eller synnerligt men skulle uppstå
genom att beslutet förfaller, äger vattendomstolen dock bevilja anstånd
med företagets fullbordande på högst tio år, under förutsättning att ansökan
därom göres före utgången av den ursprungligen fastställda tiden.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

3 kap. Om ersättning

1 §•

Den som genom immission orsakar olägenhet av någon betydelse skall,
även om försumlighet icke föreligger, ersätta skadan, i den mån ej olägenheten
skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess
allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Har den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande, kan
ersättningen jämkas efter vad som finnes skäligt.

Kan ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning
bestämmas för framtida skada, om det fordras på någondera sidan.

2 §.

Ersättning för framtida skada kan bestämmas att utgå med visst årligt
belopp, om skälig anledning därtill förekommer.

Har ersättning bestämts att utgå på detta sätt, kan den jämkas efter vad
som finnes skäligt, när ändrade förhållanden påkalla det.

3 §.

Medför immission, att fastighet eller del därav blir onyttig för ägaren
eller att vid dess begagnande eljest synnerligt men uppkommer, skall fastigheten
eller den särskilda delen lösas, om ägaren fordrar det.

4 §•

Beträffande ersättning för framtida skada till följd av immission skola i
övrigt bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen gälla i tillämpliga delar. Skada
genom immission skall därvid jämställas med skada av förorening genom
avloppsvatten, varom stadgas i 8 kap. vattenlagen.

4 kap. Om ansvar och handräckning m. m.

1 §•

Den som bryter mot föreskrift som Konungen meddelat enligt 2 kap. 5 §,
eller bryter mot förbud som enligt denna lag meddelats av vattendomstol,
eller, sedan föreskrift om villkor för användning meddelats enligt denna
lag, underlåter att vidtaga föreskriven åtgärd eller eljest från beslutet gör
avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt,
dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 §.

Har någon begått gärning som avses i 1 §, äger överexekutor meddela
handräckning för att rätta vad som olagligen skett. Beträffande sådan handräckning
gälla enahanda bestämmelser som äro meddelade för det i 191 §
utsökningslagen avsedda fallet.

Äro allmänna intressen i fråga, kan ansökan om handräckning göras
av allmän åklagare, statens naturvårdsverk eller annan vederbörande myndighet.

Angående rätt för länsstyrelse att meddela föreläggande om åtgärder och
förbud stadgas i miljötillsynslagen.

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969
3 §.

Vill någon, för att förbereda företag enligt denna lag eller för att kontrollera
verkningarna av immission som han orsakar, verkställa mätningar
eller andra undersökningsarbeten på fast egendom som äges eller innehaves
av annan, äger länsstyrelsen, när skäl äro därtill, föreskriva att erforderligt
tillträde till egendomen skall lämnas under viss tid. Erfordras för undersökningsarbete
att mätapparat eller liknande instrument utsättes, äger länsstyrelsen
också stadga förbud mot att rubba eller skada sådant instrument.

Beträffande undersökningsarbete som nu sagts skall vad i 14 kap. 5 §
1 mom. vattenlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning.

5 kap. Om rättegången i iinmissionsmål

Allmänna bestämmelser
1 §•

Till iinmissionsmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

1. ansökan om tillstånd, som avses i 2 kap. 4 och 5 §§;

2. ansökan av den, som innehar sådant tillstånd, om tillämpning av bestämmelserna
i 2 kap. 10 § eller om jämkning enligt 3 kap. 2 § andra stycket
av ersättning som bestämts i ansökningsmåls ordning;

3. ansökan om anstånd enligt 2 kap. 11 §.

B. stämningsmål:

4. talan om åläggande, som avses i 2 kap. 3 och 8 §§;

5. talan, utan samband med ansökningsmål, om ersättning enligt 3 kap.;

6. talan om ansvar enligt 4 kap. 1 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger vattenrättsdomaren eller vattendomstolen
förordna att mål, som avses under 1, skall behandlas vid syneförrättning
i den ordning som i 10 kap. 32—82 §§ vattenlagen är stadgad för
syneförrättning rörande företag enligt 8 kap. samma lag. Sker det, skola
även vattenlagens bestämmelser om besvär mot synemännens beslut och
om underställning av synemännens utlåtande äga motsvarande tillämpning.

2 §.

Förekommer immissionsmål samtidigt med vattenmål rörande samma
företag, skola målen handläggas i en rättegång, om ej särskilda skäl äro
däremot.

Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål
3 §.

Ansökan enligt 1 § 1—3 göres skriftligen och ingives till vattendomstolen
i fyra exemplar eller det större antal som vattenrättsdomaren finner erforderligt
föreskriva.

4 §•

Ansökan skall innehålla de uppgifter som erfordras för sakens bedömande
och skall i erforderlig utsträckning vara åtföljd av ritningar jämte beskrivning
och andra handlingar.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Ansökan enligt 1 § 1 skall särskilt innehålla uppgifter angående:

1. den fasta egendom vars användning är i fråga samt vederbörande ägares
namn och hemvist;

2. beskaffenheten och omfattningen av den störande användningen;

3. arten av störningarna samt, såvitt möjligt, deras styrka och räckvidd;

4. åtgärd som sökanden kan ha vidtagit eller ämnar vidtaga för att förebygga
eller begränsa störningarna och kostnaderna härför ; samt

5. åtgärder som sökanden kan ha vidtagit för att bereda statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen samt övriga av företaget berörda myndigheter
och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av företaget framföra
önskemål med hänsyn till företagets verkningar ävensom vad i anledning
av sådana åtgärder huvudsakligen förekommit.

Konungen äger för riket i dess helhet eller viss del därav meddela bestämmelser
angående skyldighet för den som vill utföra företag enligt denna
lag att före ansökningens ingivande vidtaga åtgärder för ändamål, som
avses under 5, samt att gälda kostnad, som i samband med sådan förberedelse
åsamkas det allmänna.

5 §.

Påfordrar sökanden att ersättning till sakägare skall bestämmas i målet,
skall ansökningen innehålla uppgift om fastighet, som yrkandet avser,
samt om vederbörande sakägares namn och hemvist.

6 §.

I immissionsmål skola, vid tillämpning av 11 kap. 32—37 §§ vattenlagen,
följande särskilda bestämmelser iakttagas:

1. Mål enligt 1 § 1 och 2 skola jämställas med mål, som avses i 11 kap.
17 § 19 vattenlagen, och mål enligt 1 § 3 med mål, som avses i 11 kap. 17 §
20 samma lag.

2. Kungörelse, som avses i 11 kap. 32 § vattenlagen, skall i fråga om
sakägares rätt till gottgörelse för kostnader innehålla erinran om vad nedan
stadgas i 7, §.

3. I fall, som avses i 5 §, skall underrättelse om kungörelsens innehåll
utan dröjsmål sändas till varje sakägare som uppgivits i ansökningen.

4. Ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen skall
utan dröjsmål översändas till statens naturvårdsverk. Kungörelsen skall
vidare utan dröjsmål sändas till kammarkollegiet, länsstyrelsen, länsläkaren
i länet och vederbörande kommuns hälsovårdsnämnd samt, om så anses
erforderligt, jämväl till länsarkitekten ävensom kommunens styrelse och
byggnadsnämnd. Är fråga om radioaktiv luftförorening, skall kungörelsen
därjämte sändas till strålskyddsmyndigheten.

Vad under 1 är stadgat om mål enligt 1 § 1 och 2 skall också gälla vid
tillämpning av 11 kap. 46 § vattenlagen.

7 §.

Sakägare som fört talan i ansökningsmål är berättigad till ersättning för
sina rättegångskostnader endast såvitt sökanden påfordrat fastställande av
ersättning till honom för olägenhet eller han eljest haft särskild anledning
att bevaka sin rätt i målet.

Har svarandepart genom att utebliva från muntlig förberedelse eller vattendomstolens
sammanträde eller ej iakttaga föreläggande, som vattenrättsdomaren
eller vattendomstolen meddelat, eller genom påstående eller

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom
vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i nialet eller eljest
vållat kostnad, skall han gottgöra sökanden de utgifter som därigenom
åsamkats denne.

Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål
8 §.

Vill någon mot annan föra talan, som avses i 1 § 4—6, skall han hos vattendomstolen
göra skriftlig ansökan om stämning på svaranden.

9 §•

Ansökan enligt 1 § 1 och 2 skall vid tillämpning av 11 kap. 83 § vattenlagen
jämställas med ansökan, som avses i 17 § 19 samma lag.

6 kap. Slutbestämmelser

1 §•

Konungen äger meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av denna
lag.

2 §•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Har före ikraftträdandet talan vid allmän domstol väckts i ämne, varom
bestämmelse meddelats i denna lag, skall målet handläggas och bedömas
enligt tidigare gällande ordning.

Beslut som enligt tidigare gällande ordning meddelats om åtgärd till
skydd mot immission skall äga tillämpning intill dess annorlunda förordnas.

3 §.

Uppkommer i immissionsmål fråga om åtgärd till skydd mot immission
från användning, som påbörjats före denna lags ikraftträdande och därefter
fortsatt utan väsentlig ändring, äger vattendomstolen medgiva det anstånd
med åtgärdens genomförande som finnes nödvändigt med hänsyn
till omständigheterna.

Vad i 3 kap. 3 § är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga om immission,
som börjat före ikraftträdandet och därefter fortsatt utan att medföra
väsentligt ökat men.

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Förslag

till

Lag

om tillsyn till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller m. m.

(milj ötillsynslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana
störningar som innebära fara för allmänna intressen skall tillsyn utövas
enligt bestämmelserna i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter.

Angående tillsyn i särskilda hänseenden gäller vad därom är föreskrivet
i hälsovårds-, byggnads- och arbetarskyddslagstiftning samt eljest i
lag och författning.

2 §•

Tillsynsmyndigheter enligt denna lag äro länsstyrelserna och statens naturvårdsverk.

Tillsynsmyndigheterna skola i erforderlig omfattning samarbeta med
varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som ha att utöva
tillsyn i särskilda hänseenden eller som eljest fullgöra uppgifter av betydelse
för tillsynsverksamheten.

3 §•

Finner tillsynsmyndighet att genom störning uppkommer eller kan uppkomma
olägenhet av betydelse från allmän synpunkt, äger myndigheten
meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka olägenheten.

4 §•

Länsstyrelse äger i brådskande fall omedelbart samt eljest efter råd eller
anvisningar och skäligt anstånd meddela föreläggande om åtgärder eller
förbud, som finnas uppenbart erforderliga för att vattenlagens eller immissionslagens
bestämmelser skola efterlevas såvitt avser störningar av ifrågavarande
slag.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf äger länsstyrelsen utsätta
vite. Efterkommes ej föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen
utmätningsmannen föranstalta om att åtgärd vidtages.

Har tillstånd meddelats enligt 8 kap. vattenlagen eller 2 kap. immissionslagen,
skall i fråga om länsstyrelses rätt att meddela ändrade föreskrifter
gälla vad som stadgas i nämnda kapitel.

5 §.

Statens naturvårdsverk äger hos vattendomstolen väcka talan om åtgärder
eller förbud enligt bestämmelserna i vattenlagen och immissionslagen.

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Naturvårdsverket äger även eljest, såväl vid vattendomstol som vid syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen, föra talan i ärende som berör dess
tillsynsverksamhet.

Efter samråd med kammarkollegiet äger naturvårdsverket överlämna åt
kollegiet att föra talan enligt denna paragraf.

6 §•

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra
anmälan hos tillsynsmyndighet i ärenden som beröra sådan myndighets
verksamhet.

7 §•

Finnes anledning till antagande, att avsevärd olägenhet kan uppkomma
genom vattenförorening från tätbebyggelse eller genom vattenförorening,
luftförorening eller buller från fabrik eller annan anläggning, äger länsstyrelsen
förordna särskild person att tillse, att sådan olägenhet förebygges.
Förordnandet kan återkallas av länsstyrelsen, när skäl äro därtill.

Närmare bestämmelser angående tillsynsmannens åligganden meddelas
av länsstyrelsen. •

Ersättning till tillsynsman skall, enligt grunder som Konungen bestämmer,
gäldas av den som är ansvarig för att åtgärder vidtagas till skydd mot
olägenheten.

8 §•

För att utöva tillsyn enligt denna lag äger tillsynsmyndighet rätt att vinna
tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig den är i bruk eller ej,
ävensom att företaga undersökningar inom område som hör till anläggningen
eller på annan plats där undersökning kan vara erforderlig.

Vad nu sagts skall också gälla den som biträder tillsynsmyndigheten
ävensom sådan särskild tillsynsman som avses i 7 §.

9 §.

Kan anläggning befaras orsaka störning som avses i denna lag, är innehavaren
skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet eller den som biträder
denna eller särskild tillsynsman erforderliga upplysningar angående
anläggningen.

10 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras
för utövande av tillsyn enligt denna lag.

11 §•

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej röja yrkeshemlighet
eller, om det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning
eller affärsförhållanden vid anläggning, i avseende på vilken han
tagit sådan befattning.

12 §.

Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 9 §, dömes
till böter.

Den som bryter mot förbudet i 11 § dömes till böter eller fängelse i högst
ett år.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1969.1 samt. Nr 28

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

13 §.

Åtal för överträdelse av denna lag väckes vid allmän domstol.

Förseelse mot 11 § får ej åtalas av allmän åklagare, om den ej angives
till åtal av målsägande.

14 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsverk
äger föra sådan talan för att tillvarataga allmänna intressen.

15 §.

Föreläggande enligt 4 § och förordnande enligt 7 § lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

16 §.

Konungen äger meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Genom lagen upphäves lagen
den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra
vattenområden.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

Med avseende på den som vid nya lagens ikraftträdande innehar förordnande
att vara tillsynsman jämlikt 6 § i den upphävda lagen skall så anses,
som hade han utsetts enligt 7 § nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

323

Bilaga 2
Remitterade förslaget

1) Förslag
till
Lag

om skydd mot miljöfarlig verksamhet

Härigenom förordnas som följer

Inledande bestämmelser
1 §•

Denna lag är tillämplig på

1. utsläppande av avloppsvatten, gas eller fast ämne i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde,

2. användning av fast egendom på sätt som eljest kan medföra förorening
av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen ej utgör byggande
i vatten,

3. användning av fast egendom på sätt som kan medföra störning för omgivningen
genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant,
om störningen ej är helt tillfällig.

Om vattenförorening från fartyg och inverkan av elektrisk ström från
elektrisk anläggning samt om joniserande strålning och atomskada gäller
särskilda bestämmelser.

Åtgärd eller användning som enligt vad nu sagts omfattas av lagen kallas
miljöfarlig verksamhet.

2 §•

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som föreskrives om miljöfarlig
verksamhet i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller
i annan lagstiftning.

I fråga om byggande i vatten för att motverka vattenförorening och om
ianspråktagande av mark för ledning eller annan anläggning för avloppsvatten
finns bestämmelser i vattenlagen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela särskilda
bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

3 §.

Med avloppsvatten avses i denna lag

1. spillvatten eller annan flytande or enlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

324

Kungl. May.ts proposition nr 28 år 1969

3. vatten, som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

Tillåtlighetsregler

4 §•

För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan
vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

5 §•

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med utgångspunkt
från vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är
i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

6 §•

Första stycket eller andra stycket första punkten hindrar ej att sådan
flygplats, väg eller järnväg som prövas i särskild ordning användes för avsett
ändamål.

7 §•

Avloppsvatten av följande slag får icke utsläppas i vattendrag, sjö eller
annat vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet,
nämligen

1. avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse
och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning,

2. pressaft från siloanläggning,

3. urin från djurstall,

4. vassle,

5. ytbehandlingsbad i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från
sådant bad.

Konungen kan föreskriva att vad som sägs i första stycket skall gälla avloppsvatten
av visst annat slag.

325

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

8 §•

Är det av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller eljest med
hänsyn till allmänt intresse, kan Konungen förbjuda all förorening genom
avloppsvatten inom visst område, om det kan ske utan oskäligt intrång för
innehavare av fabrik eller inrättning som anlagts innan beslutet meddelats
eller för kommun eller annan som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten.

Tillståndsprövning

9 §.

Statens koncessionsnämnd för miljövård (koncessionsnämnden) kan på
ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna
tillstånd till verksamheten efter prövning enligt denna lag.

10 §.

Konungen kan föreskriva, att

1. vissa slag av fabriker eller andra inrättningar ej får anläggas,

2. avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning ej får utsläppas,

3. fast avfall eller annat fast ämne ej får utsläppas eller uppläggas så att
vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas,

4. vissa slag av inrättningar eller deras användning ej får ändras på sätt
som kan medföra ökad eller ny olägenhet eller som eljest är av betydelse
från störningssynpunkt

utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag eller anmälan
gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.

11 §•

Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter. Vid
företagande av förberedande åtgärd och prövning av fråga om avvisning av
ansökan eller avskrivning av ärende kan nämnden bestå av ordföranden
ensam.

Konungen förordnar ordförande, övriga ledamöter och, i den utsträckning
det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

Konungen kan föreskriva att i koncessionsnämnden skall finnas flera avdelningar.
Bestämmelserna om koncessionsnämnd gäller i tillämpliga delar
avdelning.

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

12 §.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande
tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock
icke j ävig på grund av att han

1. i vattendomstol tagit befattning med ärende som rör samma miljöfarliga
verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden,

2. hos annan myndighet än vattendomstol tagit befattning med sådant
ärende utan att fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.

13 §.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgifter,
ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för sakens bedömande.

Ansökan skall ingivas i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser
behövligt.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket eller har den
ej ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa
bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd
att bristen avhjälpes på sökandens bekostnad.

14 §.

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som
kommer under nämndens prövning.

Nämnden skall

1. genom kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat
lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten
tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga
intressen att bevaka i frågan,

3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej
är uppenbart onödigt,

4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragts av motpart
eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.

Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla sammanträde
eller besiktning enligt andra stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

15 §.

Uppkommer skiljaktiga meningar vid koncessionsnämndens överläggning
till beslut, skall den mening gälla som fått de flesta rösterna eller, vid lika
röstetal, den mening som ordföranden biträder.

16 §.

Finner koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd enligt
denna lag att hinder mot tillstånd möter enligt 6 § andra stycket första punkten
men att det föreligger sådana omständigheter som anges i samma stycke
andra punkten, skall nämnden med eget yttrande underställa frågan
Konungens avgörande.

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

17 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, koncessionsnämnden
kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd i ärende eller
grupp av ärenden av mindre vikt eller enklare beskaffenhet. Beträffande
ärenden som sålunda prövas av länsstyrelsen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
i denna lag om ärenden som prövas av koncessionsnämnden.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens naturvårdsverk
kan uppdraga åt länsstyrelsen att i ärende eller grupp av ärenden av mindre
vikt eller enklare beskaffenhet medgiva undantag som avses i 10 § andra
stycket.

Tillståndsbeslut

18 §.

I tillståndsbeslut skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som
tillståndet avser och de villkor som skall gälla.

Om det är nödvändigt, skall i beslutet fastställas viss tid, i regel ej över
tio år, inom vilken tillståndet skall ha tagits i anspråk.

19 §.

Lämnar Konungen tillstånd i fall som avses i 6 § andra stycket, kan
Konungen meddela särskilda villkor för att tillgodose allmänna ändamål i
bygden.

20 §.

Om Konungen lämnar tillstånd, kan Konungen uppdraga åt koncessionsnämnden
eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

21 §.

22 §.

Har någon fått tillstånd till miljöfarlig verksamhet genom lagakraftägande
beslut enligt denna lag, kan han ej på grund av bestämmelse i lagen
eller i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) åläggas att
upphöra med verksamheten eller att med avseende på denna vidtaga försiktighetsmått
utöver vad som anges i tillståndsbeslutet, om ej annat följer
av 23—25 § eller 40 § andra stycket.

23 §.

Åsidosätter någon villkor som angivits i tillståndsbeslut och är avvikelsen
betydande, kan koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och
förbjuda fortsatt verksamhet.

24 §.

Har tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller har
dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden
ändra villkoren för verksamheten efter vad som är skäligt.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Om särskilda skäl föreligger, kan nämnden efter tidsperiod som anges i
första stycket även ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i visst vattenområde.

25 §.

26 §.

Fråga som avses i 23—25 § prövas efter framställning av statens naturvårdsverk.

27 §.

Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnämnden upphäva
eller mildra villkor i tillståndsbeslut, om det är uppenbart att villkoret ej
längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen föranledes
av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.

28 §.

Har Konungen fastställt villkor för tillstånd, får koncessionsnämnden
vid tillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsentligt från villkoret utan
att Konungen medgivit detta.

29 §.

Tillstånd förfaller, om det ej tages i anspråk inom tid som föreskrivits
med stöd av 18 § andra stycket.

Yisas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt men uppstå genom
att tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden förlänga tiden med högst
tio år, om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden går ut.

Ersättning och andra enskilda anspråk

30 §.

Den som orsakar olägenhet av någon betydelse genom miljöfarlig verksamhet
skall, även om försumlighet ej föreligger, utge ersättning härför, i
den mån ej olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i
orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Om ej annat följer av vad nedan anges, skall ersättningen bestämmas
enligt allmänna skadeståndsregler.

31 §.

Kan ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning
bestämmas för framtida skada, om part begär det.

Om det finns skälig anledning, kan ersättning för framtida skada bestämmas
att utgå med visst årligt belopp. Sådan ersättning kan jämkas efter
vad som är skäligt, om ändrade förhållanden påkallar det.

32 §.

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

33 §.

Om fastighetsägare fordrar inlösen enligt 32 §, skall han instämma sin
talan till den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga verksamheten
i huvudsak utövas eller skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen, tillämpas dock allmänna
regler om rättegångskostnad.

34 §.

Den som vill framställa ersättningsanspråk i annat fall än som avses i
33 § eller som eljest vill föra talan om enskilt anspråk på grund av miljöfarlig
verksamhet skall instämma sin talan till fastighetsdomstol som anges
i 33 §. Även den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten
kan påkalla prövning av ersättningsfråga på sätt som nu sagts. Han
skall därvid ange de ersättningsbelopp som han erbjuder.

35 §.

Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada skall
nedsättas hos länsstyrelsen om fastigheten häftar för fordran. Nedsättning
behöver dock ej ske om skadan eller intrånget är väsentligen utan betydelse
för fordringshavarens säkerhet.

I samband med att fastighetsdomstolen bestämmer ersättning skall domstolen
ange i vad mån nedsättning skall ske.

Beträffande förfarandet vid nedsättning och länsstyrelsens befattning
med nedsatt belopp äger lagen om expropriation motsvarande tillämpning.

36 §.

37 §.

I mål enligt 34 § andra punkten äger bestämmelserna om kostnad i expropriationsmål
motsvarande tillämpning.

Ogillas talan som avses i 36 § på den grund att svaranden efter talans
väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall vardera parten
bära sin rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föranleder att
kostnaderna fördelas på annat sätt.

Tillsyn

38 §.

Till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna
intressen skall tillsyn utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, leder och samordnar länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet samt lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet.
Länsstyrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana

llj Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden
eller som eljest fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

39 §.

40 §.

Länsstyrelsen kan meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller
förbud som är uppenbart behövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas.
I brådskande fall eller när särskilt skäl eljest föreligger får föreläggandet
ges omedelbart och i annat fall först sedan det visat sig att rättelse ej kan
vinnas genom råd och anvisningar.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar icke länsstyrelsen från att meddela
sådan brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda
omständigheter.

Om tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslutet,
kan länsstyrelsen antingen förordna om rättelse på hans bekostnad eller
förelägga honom att själv vidtaga rättelse.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta
vite.

41 §.

För att tillgodose allmänna intressen kan statens naturvårdsverk hos
koncessionsnämnden påkalla prövning av fråga om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om åläggande att vidtaga försiktighetsmått. Vid sådan
prövning äger 14 och 16 §§ motsvarande tillämpning.

42 §.

För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att vinna
tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig den är i bruk eller ej,
samt att företaga undersökning inom anläggningen eller område som hör
till denna eller på annan plats där undersökning är behövlig. Vad nu sagts
gäller också den som biträder tillsynsmyndigheten.

43 §.

Kan anläggning befaras orsaka störning som avses i denna lag, är innehavaren
skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet eller den som biträder
denna behövliga upplysningar om anläggningen.

44 §.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej röja yrkeshemlighet
som därigenom blivit känd för honom eller obehörigen yppa driftanordning,
affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar
varom han sålunda fått kännedom.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

45 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud enligt 8 eller 23 § eller förbud som meddelas efter
framställning enligt 41 §,

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

2. underlåter att iakttaga föreskrift som Konungen meddelat med stöd av
10 § första stycket utan att undantag bär medgivits enligt 10 § andra stycket
eller 17 § andra stycket,

3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stod av 10 g
andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket, 19—21, 24, 25, 27 eller 41 §, så
att allmän eller enskild rätt kan kränkas, eller

4. bryter mot 44 §,

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som
åligger honom enligt 43 §, dömes till böter.

46 §.

Brott mot 44 §, som avser annat än förhållande av betydelse för landets
försvar, får åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

47 §.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens
naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första stycket, skall utmätningsmannen
på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för
utövande av tillsyn enligt denna lag.

48 §.

När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om
tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden för
beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller, om
så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även beslut
av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 § och beslut av länsstyrelsen
i fråga som avses i 40 §.

Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista
stycket sista punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från dagen för
beslutet. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i första
stycket för att tillvarataga allmänna intressen.

Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket
eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.

49 §.

Beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i 41 §
och beslut enligt 14 § sista stycket sista punkten blir gällande när beslutet
vunnit laga kraft. Om skäl föreligger kan den myndighet som meddelar beslutet
förordna att det skall lända till efterrättelse omedelbart.

Beslut i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse omedelbart.

50 §.

Har länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller hälsovårdsnämnd
förbjudit miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidtaga skyddsåtgärd och begär han tillstånd till
verksamheten enligt denna lag kan koncessionsnämnden, om skäl föreligger

332

Iiungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

och sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att länsstyrelsens
eller hälsovårdsnämndens beslut ej får verkställas förrän tillståndsfrågan
avgjorts eller koncessionsnämnden föreskriver annat.

51 §.

Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som
han utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete
på fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen, om
skäl föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas under
viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas för undersökningsarbetet
kan länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba
eller skada instrumentet.

Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas.
För skada och intrång skall ersättning utgå. Talan om ersättning väckes
vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

52 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 30 november 1956
(nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall
upphöra att gälla.

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid allmän domstol
eller vattendomstol och som rör fråga, om vilken bestämmelse meddelas
i denna lag, handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §
4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga om villkor för utsläppande av
avloppsvatten, skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

4. Har vattendomstol eller synemän genom laga kraft ägande beslut lämnat
medgivande till utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
eller fast avfall i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, anses medgivandet
som tillstånd enligt denna lag. Beslut i annat fall som enligt förut
gällande ordning meddelats om åtgärd till skydd mot miljöfarlig verksamhet
äger tillämpning till dess annorlunda förordnas.

5. Uppkommer i ärende enligt denna lag fråga om åtgärd till skydd mot
miljöfarlig verksamhet som påbörjats före lagens ikraftträdande och därefter
fortsatt utan ökad eller ny olägenhet, kan koncessionsnämnden medge
det anstånd med åtgärdens genomförande som är oundgängligen nödvändigt
med hänsyn till omständigheterna.

6. Bestämmelsen i 32 § äger ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verksamhet,
som börjat före lagens ikraftträdande och som därefter fortsatt utan
att medföra väsentligt ökat men.

7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen
tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

333

2) Förslag
till
Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. 51 § vattenlagen1 skall upphöra
att gälla, dels att 2 kap. 35 och 38 §§, 3 kap. 9 §, 8 kap., 9 kap. 1, 47 och
50 §§, 10 kap. 32 § 4 mom. samt 33, 38, 44, 48, 58, 67, 68, 74, 79 och 80 §§,
11 kap. 17 §, 27 § 2 mom., samt 59, 83, 91, 92 och 95 §§, 13 kap. 8, 11, 12
och 16 §§ samt rubriken till 8 kap. vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.
35 §.

I vatten--------nödgats utgiva.

Vad sålunda--------

Om förebyggande av förorening i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
meddelas, utöver vad i 14 §
sägs, bestämmelser i 8 kap.

däri nedsköljas.

Om förebyggande av förorening i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
meddelas, utöver vad i 14 §
sägs, bestämmelser i 8 kap. och i
lagen den om skydd

mot miljöfarlig verksamhet.

38 §.

Där arbete, som ovan sägs, avser
huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt
eller utförande av vattenreglering
eller inrättande, utvidgande
eller förbättrande av allmän
farled eller av allmän flottled, torrläggning
av mark eller avledande
av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,
skola stadgandena i 2—
37 §§ av förevarande kap. äga tilllämpning
endast, såvitt sådant finnes
för varje fall i 42—61 §§ av
detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8
kap. föreskrivet.

Är fråga

Där arbete, som ovan sägs, avser
huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt
eller utförande av vattenreglering
eller inrättande, utvidgande
eller förbättrande av allmän
farled eller av allmän flottled, torrläggning
av mark eller avledande
av avloppsvatten, skola stadgandena
i 2—37 §§ av förevarande kap. äga
tillämpning endast, såvitt sådant
finnes för varje fall i 42—61 §§ av
detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8
kap. föreskrivet.

för annat.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 35 §, 3 kap. 9 §, 8 kap. 3—13, 15, 16, 18—21, 24—27, 30, 31.
35, 39—48, 50, 52 och 53 §§, 9 kap. 1, 47 och 50 §§ samt 10 kap. 32, 48, 51, 58 och 80 §§ se
1941:614, av 2 kap. 38 §, 8 kap. 23, 28 och 29 §§, 11 kap. 83 § samt 13 kap. 8, 11 och 12 §§ se
1964:110, av 8 kap. 1, 14, 17, 22, 33, 36 och 54 §§ se 1955:315, av 8 kap. 2 § se 1956:87, av 8
kap. 32, 34, 37 och 38 §§ se 1956:581, av 8 kap. 49 § se 1952:235, av 8 kap. 51 §, 10 kap. 38 och
79 §§ samt 11 kap. 91 § se 1961:548, av 8 kap. 55 § och 11 kap. 17 §, se 1968:51, av 10 kap. 33 §
se 1945:343, av 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 § se 1967:370, av 10 kap. 67 § se
1952:239, av 11 kap. 27 § se 1948:479, av 11 kap. 92 och 95 §§ se 1960:304, av 13 kap. 16 § se
1920:459.

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.
9 §.

Vad sålunda-------

Anslag, som-------

Visas, efter det vattenreglering,
som i 1 § sägs, blivit utförd, att
densamma länder till stadigvarande
nytta för allmän hamn eller annan
allmän farled eller för anläggning,
varigenom avloppsvatten avledes, må
ägaren av farleden eller anläggningen,
där den vunna nyttan kan uppskattas
till visst penningbelopp, på
talan av deltagarna förpliktas att antingen
på en gång eller med fördelning
på visst antal år erlägga högst
så stor del av nämnda belopp, som
svarar mot förhållandet mellan å ena
sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den beräknade båtnaden
därav i sådant hänseende, som
i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp
skall gäldas ränta efter den räntefot,
som finnes skälig. För bidrag, som
nu nämnts, förvärvas ej delaktighet
i företaget, och vare förty bidragsgivaren
ej skyldig att taga del i framtida
kostnad för detta.

- flottleds anläggningskostnad.

- givit anslaget.

8 KAP.1

Om avloppsföretag m. m.

Inledande bestämmelser
1 §•

Med avloppsvatten avses i detta kap.

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan
eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

1 Beträffande 8 kap. anges endast föreslagen lydelse.

335

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

2 ■§.

Bestämmelserna i detta kap. om avloppsvatten gälla i tillämpliga delar
också i fråga om utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast ämne
från .samhälle eller fastighet så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde
kan förorenas av ämnet.

3 §•

Om skyldighet att utföra åtgärder för att motverka vattenförorening finnas
bestämmelser i lagen den om skydd mot miljöfarlig

verksamhet.

4 §•

Med samhälle avses i detta kap. verksamhetsområdet för allmän vattenoch
avloppsanläggning. Såvitt angår rättigheter och skyldigheter som föreskrivas
beträffande samhälle avses med samhälle huvudmannen för sådan
anläggning.

Avloppsledning

5 §•

Avloppsledning skall göras täckt, om ej öppen ledning kan tillåtas med
hänsyn till särskilda förhållanden.

I övrigt skall avloppsledning inrättas så, att ändamålet kan vinnas med
minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

6 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att ledning dragés fram över annans
fastighet, är fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning
enligt 9 kap.

7 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att avlopp ordnas genom väg eller
genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde eller att befintligt
sådant avlopp utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren
och ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, om
ägaren ej hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.

Vad som nu sagts om ägare av väg avser i fråga om allmän väg väghållaren.

8 §•

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller ändras
och fordrar, innan arbetet börjar, någon som behöver eller kan behöva
avlopp genom vägen för att avleda avloppsvatten att avlopp ordnas enligt av
honom framlagd plan som upprättats av sakkunnig, skall väghållaren utföra
arbetet på detta sätt om det kan ske utan men för väganläggningens
brukbarhet och framtida bestånd. Väghållaren har rätt till ersättning med
det belopp varmed väganläggningen eller dess underhåll fördyras. Om väg -

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

hållaren underlåter att utföra arbetet och avlopp fordras sedermera, får större
kostnad än nyss angivits ej åläggas den som behöver avloppet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på järnväg eller spårväg med
särskild banvall samt bro eller trumma som hör till järnvägen eller spårvägen.

9 §•

I den mån detta kap. ej innehåller särskilda föreskrifter gälla bestämmelserna
i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ om upptagande av dike i tillämpliga delar
också i fråga om avloppsledning.

10 §.

Avloppsledning skall behörigen underhållas av ägaren, om någons rätt
kan vara beroende av det.

11 §•

Kan avloppsledning som skall byggas för ett samhälle lämpligen inrättas
för att avleda också annat samhälles avloppsvatten, skall ledningen byggas
så, om sistnämnda samhälle fordrar det.

Om avloppsledning som ett samhälle vill anlägga kan med väsentlig fördel
användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle som behöver
avloppsledning, är sistnämnda samhälle skyldigt taga del i ledningens
anläggande, om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om dess
deltagande i företaget skäligen bör anstå.

12 §.

Anläggningskostnaden för ledning som avses i 11 § skall, i den mån ledningen
är gemensam för två eller flera samhällen, fördelas mellan samhällena
med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten
som varje samhälle skall avleda. Inget samhälle är dock skyldigt att
sammanlagt vidkännas större kostnad för att avleda sitt avloppsvatten än
om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än
som kan anses rimligt med hänsyn till samhällets nytta av företaget.

Har ett samhälle förskjutit medel på sätt och för ändamål som anges i 8 §,
har samhället rätt till ersättning för denna utgift jämte skälig ränta. Ersättning
skall dock utgå med högst det belopp till vilket nyttan av utgiften kan
uppskattas.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för den
gemensamma ledningens skötsel och underhåll.

13 §.

Vill samhälle leda avloppsvatten till avloppsledning som redan anlagts för
annat samhälles räkning, får det ej vägras, om ej väsentlig olägenhet vållas
och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

14 §.

Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall som anges i
13 § gälla bestämmelserna i 12 §. Skyldigheten att deltaga i anläggnings -

337

Kungl. Maj.ts proposition, nr 28 år 1969

kostnaden skall fastställas med hänsyn till ledningens värde i befintligt
skick. Om ledningen måste utvidgas eller ändras på annat sätt, är det samhälle
som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget ej skyldigt att taga
del i redan nedlagd kostnad som blir onyttig genom ändringen.

15 §•

Måste avloppsledning som är gemensam för två eller flera samhällen byggas
om, äga bestämmelserna här ovan om ny ledning motsvarande tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och fordras den ej för det
eller de andra samhällenas räkning, är samhälle som sist angivits ej skyldigt
bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets utgifter för ledningens
skötsel och underhåll beräknas bli mindre för framtiden, ökas kostnaden för
ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden, är sistnämnda samhälle
ej skyldigt taga del i sådan ökning.

16 §.

Första stycket gäller också i fråga om samhälle och en eller flera fastigheter
som äro belägna utom samhället.

17 §.

Äro ett flertal fastigheter delaktiga i samma avloppsledning kunna, i den
mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt
förhållande föranleder till annat, fastigheterna förklaras skyldiga att
deltaga i kostnaden för hela ledningen, trots att avloppsvatten från dem tillföres
ledningen på skilda ställen.

18 §.

Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag som anges ovan och
ej heller förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som föranlett
större anläggning än sökanden yrkat, kan berättigas att betala på honom
belöpande bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal
år efter vad som prövas skäligt i varje fall. På oguldet kapitalbelopp skall
ränta beräknas efter den räntefot som finnes skälig.

19 §.

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej tillämpning i fråga om avledande inom
samhälle av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser
i samhället.

Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark

20 §.

Vill någon leda avloppsvatten till ledning som skall byggas eller är anlagd
för torrläggning av mark gälla 11 § första stycket och 13 § första
stycket.

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

melserna i 11 § andra stycket och 13 § andra stycket om skyldighet att ingå
i avloppsledningsföretag.

Med avseende på fördelning av kostnaderna för ledning som avses i
första eller andra stycket mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den
som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten
att använda ledningen också för att avleda avloppsvatten, å andra
sidan, äga 12, 14 och 15 §§ motsvarande tillämpning. I fråga om anstånd
med betalning av bidrag till anläggningskostnaden gäller 18 §.

21 §.

Om avloppsledning är till väsentlig nytta för marks torrläggning, är
ägare av mark som har båtnad av företaget skyldig taga del i detta efter
vad som prövas skäligt. Han är dock ej skyldig vidkännas större bidrag till
kostnaden för företaget eller att betala på honom belöpande bidrag på andra
villkor än om företaget avsett endast torrläggning av mark.

22 §.

Vid bedömande huruvida ledning får användas för såväl avledande av
avloppsvatten som torrläggning av mark skall iakttagas att behövlig rening
av avloppsvattnet ej får hindras eller försvåras väsentligt.

Om det lämpligen kan ske, bör avloppsvattnet underkastas behövlig rening
innan det tillföres ledningen.

23 §.

Om två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av
mark äro delaktiga i företag som anges i 20 eller 21 §, skall den del av
kostnaden för företaget som åvilar fastigheterna på grund av denna båtnad
fördelas mellan dem efter vad som föreskrives i 7 kap. om diltningssamfällighet.

24 §.

Bestämmelserna i 20—23 §§ äga ej tillämpning på ledning inom stadsplan
eller byggnadsplan för torrläggning av mark inom det planlagda området eller
för avledande av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra
platser inom detta område. Bestämmelsen i 21 § första stycket gäller dock
också ledning som nu angivits.

Vissa åtgärder för att motverka vattenförorening
25 §.

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

26 §.

Bestämmelserna i 10—18 §§ om avloppsledning gälla i tillämpliga delar
också i fråga om åtgärd för att motverka förorening genom avloppsvatten,
innan det släppes ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

27 §.

28 §.

Om åtgärd som anges i 27 § är behövlig till följd av att avloppsvatten avledes
från två eller flera samhällen, är varje samhälle skyldigt taga del i
företaget efter vad som prövas skäligt.

29 §.

Om två eller flera samhällen avleda avloppsvatten till samma vattenområde
och något av dem har vidtagit åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,
kan samhälle som fortfarande förorenar vattenområdet förpliktas att, till
dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,
årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter
vad som prövas skäligt.

30 §.

31 §.

Om avloppsvatten från fabrik eller inrättning inom samhälle icke avledes
genom samhällets avloppsledning, behandlas fabriken eller inrättningen
vid tillämpning av 25—30 § § som om den är belägen utom samhället.

Ny ägares ansvarighet
32 §.

Har fastighet, som förklarats delaktig i företag eller som eljest ålagts
bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare, är också denne
skyldig svara för den kostnad som efter vad ovan sagts belöper på fastigheten.
Har föregående ägares skyldighet att betala kostnaden fastställts genom
dom eller på annat sätt eller har sådan skyldighet, om fastigheten är
delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastigheten
oavsett om båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för bidrag
som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten
eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion, för bidrag som
förfallit till betalning före försäljningsdagen.

Om föregående ägare försummat att verkställa arbete som ålagts honom
för utförande av eller underhåll av företag, är nye ägaren skyldig fullgöra
vad som blivit eftersatt.

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Prövning och beslut

33 §.

Vill någon begagna sig av rättighet som anges i 6, 7 eller 25 § eller erhålla
prövning av fråga om delaktighet i företag eller bidragsskyldighet som avses
i detta kap., kan han ingiva ansökan därom till vattendomstolen. Målet
prövas i den ordning som föreskrives för ansökningsmål i 11 kap. Om
det är lämpligt, kan dock vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna
att målet skall behandlas vid syneförrättning som avses i 10 kap. 32 §.
Om mål som avser både avledande av avloppsvatten och torrläggning av
mark hänvisas till syneförrättning, bör till ledning vid förordnande av förrättningsman
om möjligt anges vilket ändamål som bör anses vara företagets
huvudsakliga.

Ansökan som avses i första stycket kan också inges till Konungens befallningshavande.
Målet behandlas i sådant fall alltid vid syneförrättning
som avses i 10 kap. 32 §.

34 §.

Har vattendomstol eller synemän lämnat medgivande till företag enligt
detta kap. genom beslut som vunnit laga kraft, gäller beslutet mot envar
med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i 35—37 §§ samt av
vad som föreskrives i 9 kap., 10 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om ny
prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstols
beslut meddelas föreskrifter i 11 kap. 61 § andra stycket.

Om verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 § skall bedömas
enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.

35 §.

Om skada eller intrång vållas när företag utföres enligt beslut som avses
i 34 § och skadan eller intrånget icke förutsetts när beslutet meddelades,
kan den skadelidande yrka ersättning enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna
i 34 §. För att anspråket skall kunna upptagas till prövning skall
det anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst
tolv år, som kan ha föreskrivits i beslutet. Tiden räknas från utgången av
den tid för företagets slutförande som bestämts i beslutet eller som fastställts
senare med anledning av begäran om anstånd.

Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den
skadelidande föra talan om att sådana åtgärder vidtagas på företagets bekostnad
som är o ägnade att förebygga eller i största möjliga män minska
skadan eller intrånget för framtiden utan att förnärma tredje mans rätt eller
medföra väsentlig olägenhet för företaget. Talan skall föras inom tid som
gäller för anmälan av anspråk enligt första stycket.

36 §.

Har företag som avses i detta kap. icke slutförts inom tid som föreskrivits
enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 §, förfaller beslutet rörande företaget.
Om giltigt skäl för dröjsmål visas eller synnerligt men skulle uppstå genom
att beslutet förfaller, kan vattendomstolen bevilja anstånd på högst tio år
med företagets slutförande, under förutsättning att ansökan därom göres
före utgången av den fastställda tiden.

341

Iiungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

37 §.

Om visst arbete som föreskrivits i beslut rörande företag enligt detta kap.
finnes vara obehövligt, när företaget utföres, eller om de bestämmelser som
meddelats om företagets utförande behöva jämkas till följd av oförutsedd
arbetssvårighet eller annan sådan orsak, kan vattendomstolen på ansökan
av deltagare i företaget göra sådan jämkning och i övrigt göra den ändring
i bestämmelserna om företaget som jämkningen kan föranleda.

Handhavande av företag

38 §.

39 §.

I fråga om företag som är gemensamt för två fastigheter äger 38 § första
stycket motsvarande tillämpning.

40 §.

Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall styrelse med en
eller flera ledamöter utses att handhava företagets angelägenheter.

Det står deltagarna fritt att antaga stadgar om handhavande av företagets
angelägenheter. Sådana stadgar gälla dock endast om Konungens befallningshavande
granskat och fastställt dem. I fråga om stadgar för företag som avses
i detta kap. gäller i övrigt 3 kap. 13 §.

41 §.

342

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. och ej heller om syssloman enligt 45 §
förordnats att handhava företagets angelägenheter.

Ändras styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen anmäla
detta hos Konungens befallningshavande.

Har anmälan gjorts enligt första eller andra stycket, skall underrättelse
därom införas i iänskungörelserna på deltagarnas bekostnad.

42 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 och 17—21 §§ äga motsvarande tillämpning i
fråga om företag som avses i 40 § i detta kap. Förordnande som anges i 3 kap.
17 § skall dock införas i Iänskungörelserna. Om icke viss ort bestämts som
styrelsens säte i fastställda stadgar, skall talan som avses i 3 kap. 20 § väckas
hos den allmänna underrätt inom vars domkrets anläggningen eller största
delen av anläggningen är belägen.

43 §.

Rätten att handhava de angelägenheter som äro förenade med företag som
avses i 40 § utövas på sammanträde. Varje deltagare i företaget har rösträtt
efter det andelstal som bestämmer hans skyldighet att taga del i företaget.
Gälla olika andelstal i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och underhåll
skall det andelstal som gäller skötsel och underhåll tillämpas, om
det ej är fråga endast om åtgärd som hör till företagets utförande.

I fråga om sådant sammanträde gäller i övrigt 3 kap. 22 § i tillämpliga
delar.

44 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 23—25 §§ om talan mot beslut som fattas vid
sammanträde med deltagarna samt om rätt och skyldighet att hålla sådant
sammanträde äga motsvarande tillämpning i fråga om företag som avses
i 40 § i detta kap. I fall som avses i 42 § skall dock talan väckas hos den
allmänna underrätt som anges i sistnämnda lagrum.

45 §.

Byggnad eller anläggning på ofri grund

46 §.

Avledes avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör annan än
markens ägare och ej är att anse som fast egendom, skall, om förhållandena

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

föranleda det, vad som föreskrives om fastighetsägare i bestämmelserna om
avledande av avloppsvatten från fastighet gälla ägaren av byggnaden eller
anläggningen. Berättigas denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt
företag, kan som villkor härför föreskrivas att han ställer säkerhet för
den kostnad som belöper på honom.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

Där jämlikt denna lag rätt medgives
någon att tillösa sig samfällt
strömfall med eller utan utmål eller
att eljest lösa eller taga i anspråk
annan tillhörigt område eller att tillgodogöra
sig vattenmängd eller vattenkraft,
som tillhör annan, eller att
vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans
egendom lider skada eller intrång,
varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller
S kap. annorledes stadgas, honom
ålagt att efter ty nedan sägs gälda
ersättning för egendom, som avstås,
eller för förlust, skada eller intrång,
som förorsakas.

Ersättning skall,-------

Kan i---------böra

§•

Där jämlikt denna lag rätt medgives
någon att tillösa sig samfällt
strömfall med eller utan utmål eller
att eljest lösa eller taga i anspråk
annan tillhörigt område eller att tillgodogöra
sig vattenmängd eller vattenkraft,
som tillhör annan, eller att
vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans
egendom lider skada eller intrång,
varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller
6 kap. annorledes stadgas, honom
ålagt att efter ty nedan sägs gälda
ersättning för egendom, som avstås,
eller för förlust, skada eller intrång,
som förorsakas.

— beslut fastställd.

§•

angivas.

50 §.

I fråga-----------enligt 9 §.

Beträffande ersättning för skada
eller intrång av förorening genom
avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs,
skall förhöjning icke beräknas.

10 KAP.

4 m o in. Till handläggande av syneförrättning
rörande avledande av
kloakvatten eller industriellt av -

§•

4 m o m. Till handläggande av syneförrättning
rörande avledande av
avloppsvatten enligt 8 kap. skall för -

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

loppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas
person, som på grund av avlagda
kunskapsprov och praktisk erfarenhet
av Konungen förklarats behörig
att hålla dylik förrättning. Är
fråga om företag av mindre omfattning
och enkel beskaffenhet och kan
det ej antagas beröra motstående intresse
av någon betydelse, må dock
förordnande meddelas jämväl annan
i dylika frågor förfaren person, vilken
finnes lämplig.

Förordnande, som i 32 § sägs, skall
efter ansökan meddelas av Konungens
befallningshavande. I ansökningen
skola så fullständigt som möjligt
uppgivas företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar med angivande
av det vattenområde, som av
företaget kan komma att beröras.
Ansökningen bör tillika innehålla
uppgift å de fastigheter, som företaget
efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas
angå, samt ägarnas namn och
hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares,
vilkas rätt kan vara av
företaget beroende. I fråga om företag
enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt
att angiva fastighet, vilken av
företaget beröres allenast genom förorening,
i annat fall än då fråga är
om bestämmande av ersättning därför.

Vadi

Beträffande företag,

(Föreslagen lydelse)

ordnas person, som på grund av avlagda
kunskapsprov och praktisk erfarenhet
av Konungen förklarats behörig
att hålla dylik förrättning. Är
fråga om företag av mindre omfattning
och enkel beskaffenhet och kan
det ej antagas beröra motstående intresse
av någon betydelse, må dock
förordnande meddelas jämväl annan
i dylika frågor förfaren person, vilken
finnes lämplig.

§•

-------denna §.

--Konungens befallningshavande.

38 §.

Efter samråd------ortens tidningar.

Är företaget-------stadgade ordning.

I kungörelse om företag enligt 8
kap. vare ej erforderligt att angiva
fastighet, vilken av företaget beröres

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år i969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

allenast genom förorening, i annat
fall än då fråga är om bestämmande
av ersättning därför.

44 §.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika
utan dröjsmål översändas till
Konungens befallningshavande, ortens
hälsovårdsmyndighet, förste
provinsialläkaren i länet samt, om företaget
är av betydelse för byggnadsverksamheten
eller ordnandet av avlopp
inom orten, till byggnadsnämnden
och länsarkitekten. Förste provinsialläkaren
och länsarkitekten hava
att, om anledning därtill förekommer,
hos Konungens befallningshavande
väcka fråga om åtgärd, som
enligt 42 § 1 mom. sista stycket eller
eljest må ankomma på Konungens
befallningshavande.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens naturvårdsverk.

48 §.

Vill sökande-------

Äro i fråga om företag enligt 3 eller
7 kap. sökandena flera, må utan
samtligas medgivande återkallelse ej
ske, utan så är, att kostnaden av synemännen
beräknas uppgå till mer
än nio tiondelar av den uppskattade
båtnaden av företaget; dock att härvid
hänsyn icke skall tagas till båtnad,
för vilken enligt 3 kap. 6 § och
7 kap. 29 § bidragsskyldighet till
företaget inträder först då båtnaden
tages i anspråk. I fråga om företag
enligt 8 kap. må, där sökandena äro
flera, utan samtligas medgivande
återkallelse ej ske, med mindre
kostnaden för företaget finnes uppgå
till högre belopp än med hänsyn
till nyttan därav kan anses rimligt

är stadgat.

Äro i fråga om företag enligt 3 eller
7 kap. sökandena flera, må utan
samtligas medgivande återkallelse ej
ske, utan så är, att kostnaden av synemännen
beräknas uppgå till mer
än nio tiondelar av den uppskattade
båtnaden av företaget; dock att härvid
hänsyn icke skall tagas till båtnad,
för vilken enligt 3 kap. 6 § och
7 kap. 29 § bidragsskyldighet till företaget
inträder först då båtnaden
tages i anspråk. I fråga om företag
enligt 8 kap. må, där sökandena äro
flera, utan samtligas medgivande
återkallelse ej ske, med mindre kostnaden
för företaget finnes uppgå till
högre belopp än med hänsyn till nyttan
därav kan anses rimligt eller fö -

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

eller företaget på grund av yrkande
under förrättningen blivit väsentligt
utvidgat; dock att vad ovan stadgats
i fråga om 7 kap. skall gälla
jämväl företag, som avser både avledande
av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten och torrläggning
av mark, såvitt detsamma avser
sistnämnda ändamål.

Sker återkallelse---—---

(Föreslagen lydelse)

retaget på grund av yrkande under
förrättningen blivit väsentligt utvidgat;
dock att vad ovan stadgats i
fråga om 7 kap. skall gälla jämväl
företag, som avser både avledande
av avloppsvatten och torrläggning av
mark, såvitt detsamma avser sistnämnda
ändamål.

— såsom sökande.

Vill någon

58 §.

synemännens påskrift.

Yrkande om utvidgning av företa- Yrkande om

get må av förrättningsmannen upptagas
till prövning utan föregående
ansökan, ändå att därmed avses att
syneförrättning för torrläggning av
mark eller för avledande av kloakvatten
eller industriellt avloppsvatten
skall avse båda ändamålen. Yrkandet
varde i fall, som sist sagts,
kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

utvidgning av företaget
må av förrättningsmannen upptagas
till prövning utan föregående
ansökan, ändå att därmed avses att
syneförrättning för torrläggning av
mark eller för avledande av avloppsvatten
skall avse båda ändamålen.
Yrkandet varde i fall, som sist sagts,
kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

67 §.

Sedan erforderliga------

Utlåtandet skall innehålla synemännens
besked, med angivande av
skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest
här ovan omförmälda frågor. Avgift,
som omförmäles i 11 kap. 95 §, så
ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller
8 kap. 34 §, där sådan bör utgå,
skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas
medgivande till vattenreglering,
varde angivet, om företaget är av beskaffenhet
att stadgandena i 4 kap.
om nyprövning och om avgifter därå
äga tillämpning; och skall för sådant
fall utlåtandet upptaga förslag
till dylik avgift.

— — angående företaget.

Utlåtandet skall innehålla synemännens
besked, med angivande av
skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest
här ovan omförmälda frågor. Avgift,
som omförmäles i 11 kap. 95 §,
så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där
sådan bör utgå, skola bestämmas i
utlåtandet. Lämnas medgivande till
vattenreglering, varde angivet, om
företaget är av beskaffenhet att stadgandena
i 4 kap. om nyprövning och
om avgifter därå äga tillämpning;
och skall för sådant fall utlåtandet
upptaga förslag till dylik avgift.

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

ses, som ock det belopp, vartill kostnaden
för företaget beräknats. Skall
anläggningskostnaden för viss del av
företaget eller kostnaden för skötsel
och underhåll fördelas på särskilt
sätt, varde det ock tydligt angivet i
längden. För varje delägare skall anmärkas,
huruvida han är sökande till
företaget eller på grund av föreskriften
i 82 § att anse såsom likställd
med sökande, >så ock beskaffenheten
av båtnad, som må hava
lagts till grund för delaktigheten,
samt det uppskattade värdet av sagda
båtnad. Har på grund av bestämmelsen
i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 §
rätt medgivits delägare att erlägga
å honom belöpande bidrag med fördelning
å visst antal år, skall ock
härom anteckning ske. Beträffande
mark, som genom företaget vinner
torrläggning, skall längden innehålla
uppgift för varje fastighet å markens
värde före och efter företaget. Är i
avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten
bestämd på sätt i 61 §
sägs, varde anteckning därom gjord.

Innehåller utlåtandet-----

(Föreslagen lydelse)

ses, som ock det belopp, vartill kostnaden
för företaget beräknats. Skall
anläggningskostnaden för viss del av
företaget eller kostnaden för skötsel
och underhåll fördelas på särskilt
sätt, varde det ock tydligt angivet i
längden. För varje delägare skall anmärkas,
huruvida han är sökande till
företaget eller på grund av föreskriften
i 82 § att anse såsom likställd
med sökande, så ock beskaffenheten
av båtnad, som må hava lagts till
grund för delaktigheten, samt det
uppskattade värdet av sagda båtnad.
Har på grund av bestämmelsen i 7
kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits
delägare att erlägga å honom
belöpande bidrag med fördelning å
visst antal år, skall ock härom anteckning
ske. Beträffande mark, som
genom företaget vinner torrläggning,
skall längden innehålla uppgift för
varje fastighet å markens värde före
och efter företaget. Är i avbidan på
slutlig uppskattning delaktigheten
bestämd på sätt i 61 § sägs, varde
anteckning därom gjord.

---sådan väg.

68 §.

Har i---------angående företaget.

Har fiskeritjänsteman----

Har statens naturvårdsverk avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till naturvårdsverket
och Konungens befallningshavande.
Avser företaget avledande av radioaktivt
avloppsvatten, skall avskrift
som nu sagts sändas även till strålskyddsmyndigheten.

---av företaget.

74 §.

Avskrift av--------nämnda ställen.

I andra---------avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman--------av företaget.

Har statens naturvårdsverk av- Har statens naturvårdsverk avgivit
yttrande till förrättningsman- givit yttrande till förrättningsmannen
angående företag, som avses i nen angående företag, som avses i

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

43 § tredje stycket, eller är fråga
om företag enligt 8 kap., skall avskrift
av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första
stycket sägs, översändas till naturvårdsverket
och Konungens befallningshavande.
Avser företaget avledande
av radioaktivt avloppsvatten,
skall avskrift eller meddelande jämte
underrättelse som nu sagts sändas
även till strålskyddsmyndigheten.

79 §.

Vad i--------av sökanden.

Äro flera--------förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till Delägare vare icke berättigad till

ersättning för sin talans bevakande
vid syneförrättningen. Har annan
sakägare måst vidkännas särskild
kostnad för tillvaratagande av sin
rätt till skadeersättning i målet eller
eljest för bevakande av sin rätt, skall
i utlåtandet tillerkännas honom skälig
gottgörelse därför. I fråga om företag
enligt 8 kap. vare sakägare,
som fört talan allenast med hänsyn
till befarad olägenhet genom förorening,
berättigad till gottgörelse som
nu sagts endast såframt sökanden
påfordrat fastställande av ersättning
till honom för olägenheten eller det
eljest varit av betydelse för sakägaren
att i ärendet bevaka sin rätt.

Beträffande den slutliga fördelningen
av kostnad, som i 79 § sägs,
gälle enahanda grunder som för fördelningen
av kostnaden för själva företaget,
dock att sådan kostnad skall
fördelas utan hänsyn till sådan begränsning
i delaktigheten, som omförmäles
i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och
28 §§ samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt
11 kap. 95 § skall fördelas enligt
samma grunder, som jämlikt sistnämnda
lagrum skola tillämpas vid
avgiftens bestämmande.

Har sakägare —-------

§•

Beträffande den slutliga fördelningen
av kostnad, som i 79 § sägs,
gälle enahanda grunder som för fördelningen
av kostnaden för själva
företaget, dock att sådan kostnad
skall fördelas utan hänsyn till sådan
begränsning i delaktigheten, som omförmäles
i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och
28 §§ samt 8 kap. 18 §. Avgift enligt
11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma
grunder, som jämlikt sistnämnda
lagrum skola tillämpas vid avgiftens
bestämmande,
kostnaden därför.

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål-----bortskaffa flottledsanläggning;

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 §
andra stycket om prövning, utan förutgången
syneförrättning enligt 10
kap., av fråga rörande vattenavlednings-
eller invallningsföretag, så ock
ansökan jämlikt 8 kap. 33 § första
stycket om prövning, utan sådan förrättning,
av fråga rörande företag,
som avses i 8 kap.;

21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 §---av grundvatten.

B. stämningsmål:

24. talan om ersättning---7 kap. 57 § andra stycket;

48. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål
om ersättning för olägenhet av förorening
genom avloppsvatten, som
nyss sagts, dock ej om ersättningen

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande
av annan tillhörig byggnad i
vatten för uttagande av vattenkraft
eller vattnets tillgodogörande annorledes
i industriellt syfte, för vattenreglering,
för fiske eller fiskens
framkomst, för bevattning, för allmän
farled eller för ändamål, som
avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller
8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro eller
allmän vägbro, såframt talan
grundas därå, att byggnaden icke tillkommit
i laga ordning eller icke är
av laga beskaffenhet;

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

avser atomskada enligt atomansvarighetslagen; 49.

talan om ansvar för det sådant
avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift,
som meddelats enligt 8 kap.;

50. talan utan samband med ansöknings-
eller underställnings mål
om bestämmande av fiskeavgift jämlikt
8 kap. 34 §;

51. talan om tillämpning av stadgandena
i 8 kap. 42 § andra stycket;

52. talan jämlikt 9 kap. 25,---

Hurusom, efter-------

(Föreslagen lydelse)

51. talan om tillämpning av stadgandena
i 8 kap. 35 § andra stycket;

--äger rum.

--i 68 §.

2 m o m. Ansökan enligt----

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,
4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse; dock vare ej
erforderligt att i ansökan enligt 17 §
19 rörande företag, som avses i 8
kap., uppgiva fastighet, vilken av företaget
beröres allenast genom förorening,
i annat fall än då fråga är om
bestämmande av ersättning därför.

De handlingar,--------

År fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens naturvårdsverk
och Konungens befallningshavande
samt, där företaget avser
avledande av radioaktivt avloppsvatten,
till strålskyddsmyndigheten.

§•

— anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,
4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

§•

- angivna ställena.

År fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens naturvårdsverk
och Konungens befallningshavande.

83 §.

Där någon,---------som stämningsmål.

Har i-----------annorlunda förordnar.

91 §.

I besvärsmål--—------vid sammanträdet.

Underställningsmål skall —--mottaga förrättningshandlingarna.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
må, där besvär ej anförts över sy ne -

351

Iiungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förrättningen, synemännens utlåtande
fastställas utan att kunqörelse
skett.

92 §.

Bestämmelserna i--

Vad i 29 § andra stycket, 39—41
§§, 56 § första stycket, 60 § första,
andra och fjärde styckena, 70—72
§§, 73 § första, tredje och fjärde
styckena samt 74 § stadgas beträffande
ansökningsmål skall äga
motsvarande tillämpning å underställningsmål
ävensom i tillämpliga
delar å besvärsmål vid vattendomstolen,
60 § dock med iakttagande
av bestämmelserna i 3 kap.
11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap.
45 och 55 §§.

och underställningsmål.

Avgift, som nu--------

Avgift, som efter —--—---

§•

Lämnas jämlikt denna lag medgivande
till byggande i vatten för vattnets
tillgodogörande såsom drivkraft
eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,
som avses i 7 kap.,
eller till företag enligt 8 kap., vilket
avser förutom avledande av avloppsvatten
jämväl torrläggning av mark,
eller meddelas i syfte att vinna ökad
möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hushållningen
med vattnet, åligge sökanden
att, så snart beslutet därom vunnit
laga kraft, erlägga viss avgift såsom
bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas
organisation och verksamhet.

- eller båtnaden,
icke erläggas.

13 KAP.

8 §.

Om någon,--------olagligen skett.

Där byggande---------rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra styc- Vad ovan i första och andra styckena
är stadgat skall äga motsva- kena är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där någon utan rande tillämpning, där någon utan
föregången prövning vid grundvat- föregången prövning vid grundvattentäkt
tillgodogör grundvatten till tentäkt tillgodogör grundvatten till

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

myckenhet, som han icke utan medgivande
i laga ordning är berättigad
att tillgodogöra, eller någon nyttjar
grundvattentäkt, vartill medgivande
inhämtats, i strid mot därvid givna
föreskrifter. Lag samma vare,
där någon utsläpper kloakvatten eller
industriellt avloppsvatten i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde
i strid mot föreskrift, som meddelats
av Konungen jämlikt 8 kap.

I fråga---------avsedda fall.

11 §•

Den, som-----------sex månader.

(Föreslagen lydelse)

12 §.

Den, som---------sex månader.

Försummar den, som är skyldig
att underhålla dike eller kloakledning
vad honom därutinnan ålig -

§•

Försummar den, som är skyldig
att underhålla dike eller avloppsledning
vad honom därutinnan ålig -

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

ger, och bättrar han ej skyndsamt
bristen, då han därom tillsäges, må
den, som lider men av försummelsen,
kalla två ojäviga män att hålla besiktning
och äge, sedan bristen blivit
av dem vitsordad, att på den försumliges
bekostnad verkställa arbetet.

Vad nu---------

Om underhåll---—---- —

(Föreslagen lydelse)

ger, och bättrar han ej skyndsamt
bristen, då han därom tillsäges, må
den, som lider men av försummelsen,
kalla två ojäviga män att hålla
besiktning och äge, sedan bristen
blivit av dem vitsordad, att på den
försumliges bekostnad verkställa arbetet.

6 kap. omförmälda.

--allmän flottled.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

2. Avgift som utgår enligt 8 kap. 34 § enligt dess äldre lydelse skall upphöra
senast vid utgången av år 1972.

4. Bestämmelsen i 13 kap. 12 § andra stycket skall äga tillämpning även
efter den 1 juli 1969 i fråga om sådant förbud eller åläggande som avses med
nämnda stycke.

5. Rörande handräckning i fall som avses i punkterna 3 och 4 gäller 13
kap. 8 § tredje stycket andra punkten i dess äldre lydelse.

6. Talan om ansvar i fall som avses i punkterna 3 och 4 väckes vid vattendomstolen.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 a §.

Om tillsyn till skydd mot vattenförorening,
luftförorening, buller och
andra sådana störningar finnas bestämmelser
i lagen den om

skydd mot miljöfarlig verksamhet.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Finnes anledning---— —--länsstyrelsens tillstånd.

I samband--------eller motverkas.

Kan arbetsföretag,------

Beträffande arbetsföretag----

§•

--med länsstyrelsen.

---på landskapsbilden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

4) Förslag
till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap. Om avledande av flytande 7 kap. Om särskilda åtgärder mot
orenlighet m. m. vatten- och luftförorening m. m.

38 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att Hälsovårdsnämnd skall tillse, att
erforderliga och skäliga åtgärder erforderliga och skäliga åtgärder vidvidtagas
för att motverka vatten- tagas för att motverka vattenföroförorening
inom kommunen. rening, luftförorening, buller och

1 Senaste lydelse av 42 § se 1967:322 och av 63 § se 1962:705.

355

Kanal. Maj:ts proposition nr 28 av 1969

''Nuvarande hjdelse)

Före påbörjandet-------

Följande anläggningar och upplag
må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden
anordnas eller inrättas och
ej heller så förändras med avseende
å utförande eller driftsätt, att därav
kan följa ökad sanitär olägenhet,
nämligen

i. fabrik, där djurämnen brännas
eller underkastas torrdestillation, 2.
fabrik för bearbetning av tjära eller
gasvatten eller för tillverkning av
animaliska gödningsämnen, fosfor,
saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,
svavelsyra, betsocker eller ättiksyra,
3. benkvarn, 4. färgeri, 5.
färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.
kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,
11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13.
anläggning för skinnberedning, 14.
slakteri, vilket icke är underkastat
bestämmelserna i 9 § 1—4 mom.
Uvsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,
16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,
18. lalgsjuderi, 19. trankokeri,
20. ugn eller annan anläggning för
röstning av arsenik- eller svavelhal -

(Föreslagen lydelse)

andra sådana störningar inom kommunen.

Tillsyn till skydd mot störningar
som avses i första stycket utövas
också av statens naturvårdsverk och
länsstyrelsen enligt lagen den
om skydd mot miljöfarlig verksamhet.

- för nämnden.

Angående förbud mot att utan
tillstånd av statens koncessionsnämnd
för miljövård eller föregången
anmälan till statens naturvårdsverk
eller länsstyrelsen utsläppa avloppsvatten
av viss beskaffenhet i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde
eller utsläppa eller upplägga
fast avfall eller annat fast ämne så
att vattendrag, sjö eller annat vattenområde
kan förorenas är särskilt
stadgat.

§•

Särskilda bestämmelser äro meddelade
om förbud mot att anlägga
eller ändra vissa slag av fabriker och
andra inrättningar utan förprövning
av statens koncessionsnämnd för
miljövård, statens naturvårdsverk
eller länsstyrelsen, om hälsovårdsnämndens
medverkan vid sådan
prövning samt om verkan av tillstånd,
som meddelats efter prövning
av statens koncessionsnämnd för
miljövård eller länsstyrelsen.

356

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

tig malm eller för bränning av virke,
virkes produkter eller avfall därav,
impregnerade med arsenikhaltigt
bekämpningsmedel, 21. anläggning,
där cyanider användas, eller 22.
upplag av ben, sill, lump, råa hudar
eller pudrett.

83 §.

Med dagsböter--------

8) innehavare av stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av
bestämmelserna i 59 § samt 60 §
andra stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom
jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;
samt

10) den som anordnar eller inrättar
anläggning eller upplag i strid
mot bestämmelserna i 63 §.

(Föreslagen lydelse)

och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård
och annat dylikt förvaringsrum för
djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna
i 59 § samt 60 § andra
stycket punkterna b) och c); samt

9) den som eftersätter honom
jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

357

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 januari 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 26 september 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 25 juli 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet, 2) lag om ändring
i vattenlagen och 3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december
1964 (nr 822).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Lennart Wasteson.

Lagförslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Förslaget till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet

Lagrådet:

Lagförslaget avser ett ämnesområde som enligt vad allmänt erkänns blivit
av utomordentlig betydelse. Förslaget ger ramen för den rättsliga behandlingen
av eu mångfald, delvis disparata företeelser. Redan avgränsningen
av lagens tillämpningsområde har inneburit betydande svårigheter.
Utmärkande är vidare att olika intressen bryter sig och att avvägningen
dem emellan kan vara en ömtålig fråga. Att stifta lag på ett sådant område,
hittills i stor utsträckning oreglerat, är givetvis vanskligt. Alternativa lösningar
kan erbjuda sig på olika punkter. Förslagets allmänna uppläggning
framstår emellertid som lämplig och även den närmare utformningen av
lagreglerna bör enligt lagrådets mening i stort sett kunna vinna gillande.
Det måste hälsas med tillfredsställelse att de avsevärda svårigheter som
nödvändigtvis varit förknippade med lagstiftningsarbetet kunnat bemäst -

ras.

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Lagrådet har emellertid, såsom närmare skall framgå av det följande, åtskilliga
erinringar att göra. Ett par av de mera viktiga må redan här omnämnas
i korthet. En av dem rör den föreslagna koncessionsnämnden. Lagrådet,
som delar departementschefens uppfattning att nämnden skall ha en
fristående ställning, anser det angeläget att dess oberoende ytterligare markeras
och förstärkes. Det skulle inte vara lyckligt om koncessionsnämnden,
med sina domstolsliknande arbetsuppgifter, framstår för allmänheten
och de rättssökande som en icke fullt självständig avläggare till naturvårdsverket.

En annan erinran gäller ersättningsreglerna. Enligt uttalanden i remissprotokollet
skall inte alla som åsamkats skada eller olägenhet få rätt till
ersättning, utan kretsen av ersättningsberättigade skall vara begränsad.
Visserligen torde det förhålla sig så att det verkningsfulla i den föreslagna
reformen framför allt ligger i de förebyggande anordningarna: förprövning
och tillsyn. Emellertid äger här otvivelaktigt även ersättningsreglerna sin
stora betydelse i det att en företagare måste ta möjligheten av ersättningsanspråk
i beräkning och därför kan föranledas att ändra eller jämka sina
planer. Redan detta skäl talar för att kretsen av ersättningsberättigade bör
vara vid. Framför allt avgörande är emellertid den mera principiella synpunkten
att den som driver miljöfarlig verksamhet också bör ta på sig kostnaderna
för den skada och olägenhet som verksamheten orsakar.

Domstolsbehandlingen av ersättningsanspråk m. m. skall ske vid de
fastighetsdomstolar som är avsedda att komma till stånd. Förslag till lag
om fastighetsdomstol har, sammanknutet med andra lagförslag rörande de
allmänna underrätternas organisation m. in., remitterats till lagrådet. Vid
behandlingen av nämnda lagförslag avser lagrådet att ta ställning till frågan
om inrättandet av denna nya domstolstyp kan förordas. Granskningen
av nu förevarande lagförslag har skett med den utgångspunkten att fastighetsdomstolar
kommer att finnas.

1 §•

F. d. justitierådet Lind och regeringsrådet Ringdén:

Såsom utmärkande för s. k. immissioner har brukat anges att de är någorlunda
varaktiga. Just varaktigheten har ansetts motivera en särskild
legislativ behandling. I lagförslaget — som upptar motsvarighet till vattenlagens
bestämmelser om vattenförorening och de oskrivna rättsreglerna om
immissioner — har detta icke kommit till direkt uttryck i punkterna 1 och
2 av första stycket, avseende vattenförorening. Punkt 3 däremot, som gäller
luftförorening, buller och andra störningar, upptar ett modifierat varaktighetsrekvisit,
vilket hänför sig till själva störningen, alltså den påverkan
som t. ex. en grannfastighet röner.

Emellertid kan det sättas i fråga om inte enligt förslaget gäller ytterligare

359

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 är 1969

eu begränsning som står varaktighetsrekvisitet nära. Det är sålunda tydligt
att arbetet med en lagstiftning om immissioner varit inriktat på sådan störande
inverkan som härrör från en verksamhet. Och vad angår vattenlagens
bestämmelser om vattenförorening så lär av förarbetena till 1941 års lagstiftning
framgå att man inte haft i tankarna vattenförorening som utgör
en helt enstaka händelse, och detta ej ens när det gäller utkastande av fast
avfall. Såvitt vi har oss bekant har icke heller en mera vidsträckt tillämpning
förekommit. Mot bakgrunden härav kan betydelse inte frånkännas
den omständigheten att de företeelser som förslaget reglerar sammanfattas
under uttrycket »verksamhet».

Likaså kan själva konstruktionen av det föreliggande lagförslaget sägas
ge stöd åt uppfattningen att en begränsning i antydd riktning förutsättes.
Det är tänkt att såväl bestämmelserna om tillståndsgivning och tillsyn som
reglerna om ersättning skall kunna tillämpas på de företeelser lagen avser.
Men för enstaka händelser skulle i huvudsak endast ersättningsreglerna
kunna tillämpas; tillstånd kan det tydligen just aldrig bli fråga om och detsamma
gäller åtskilliga tillsynsåtgärder, t. ex. de som anges i 39—41 §§.

Ställer man därefter frågan om det är lämpligt med en begränsning av
angivet slag så måste enligt vår mening konsekvenserna av att en företeelse
betraktas som miljöfarlig verksamhet anses tala för att lagen icke skall avse
störande inverkan av helt enstaka händelser. Såsom av det föregående framgår
är det framförallt 30 § som skulle kunna komma i fråga. Ett strikt ansvar
synes här kunna föra för långt. Det ekonomiska utbyte, som i regel i
eu eller annan form är förbundet med en planlagd verksamhet, saknas ofta,
och möjlighet att förutse skadan och eventuellt försäkra sig mot ersättningsskyldighet
föreligger sällan.

Såsom framgår av remissprotokollet har man känt ett i och för sig förståeligt
behov att inskränka rätten till ersättning enligt den nya lagen som
ju innefattar en specialreglering både i materiellträttsligt och processrättsligt
hänseende. Den valda utvägen att begränsa sakägarbegreppet, dvs. kretsen
av dem som äger yrka ersättning, synes emellertid, såsom lagrådet kommer
att närmare utveckla i det följande, icke kunna förordas. Att själva det
ersättningsgrundande förhållandet bestäms med den begränsning som förut
antytts kan däremot inte gärna bli föremål för principiell anmärkning;
utanför lagens tillämpningsområde kommer ju allmänna skadeståndsregler
att äga tillämpning.

Godtages uppfattningen att lagen inte bör gälla separata enstaka händelser,
blir frågan om detta skall föranleda ändring av lydelsen. Såsom
förut framhållits, synes det åtminstone inte vara uteslutet att uppfatta paragrafen
såsom ägande denna innebörd. Att låta avfattningen kvarstå oförändrad
förefaller dock inte fullt tillfredsställande. Olika meningar synes
kunna råda om den föreslagna lagen verkligen har den innebörd vi vill förorda.
Lagtexten bör därför förtydligas. Detta kan exempelvis ske genom

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

att inledningsorden i 1 § får lyda »Denna lag är tillämplig på sådan verksamhet
som utgöres av» etc. Sista stycket torde då kunna få en förenklad
lydelse, t. ex. »Verksamhet som omfattas av lagen kallas miljöfarlig verksamhet.
»

Den invändningen kan tänkas att ett sådant kriterium — att det skall
vara fråga om verksamhet — kan medföra svårigheter vid gränsdragningen
för vad som skall falla under lagen. Men svårigheterna torde knappast bli
större än de som ändå skulle uppkomma. Snarare låter det sig sägas att
kombinationen av kriteriet miljöfarlighet, dvs. presumerad (punkt 1) eller
hypotetisk (punkterna 2 och 3) störning, och kriteriet verksamhet kan vara
ägnad att på sitt sätt underlätta tillämpningen. Man lär nämligen då kunna
räkna med att när störningen är mycket ingripande — såsom i de fall som
anges i 7 § — kravet på verksamhet i motsvarande grad efterges och tvärtom.

I detta sammanhang kan inskjutas att gränsdragningsproblemen egentligen
torde bli aktuella när det gäller ersättningsreglerna. I den praxis som,
huvudsakligen vid fastighetsdomstolarna, kommer att utbildas i ersättningsmål,
kan närmare klarläggas vad som fordras för ersättningsskyldighet i
olika typfall. Har vid prövning enligt 9 eller 10 § det här uppställda kravet
att det skall vara fråga om verksamhet ansetts uppfyllt, torde det praktiskt
sett vara uteslutet att fastighetsdomstolen skulle komma till en annan uppfattning
på denna speciella punkt. Den ansvarige har ju då själv intagit den
ståndpunkten att lagen är tillämplig. Av intresse blir därför egentligen endast
ersättningsanspråk när förprövningskungörelsen inte är tillämplig och
tillstånd ej heller begärts.

Till ytterligare belysning av det sagda må tilläggas ett par anmärkningar
rörande miljöstörning som uppträder under fortgången av en verksamhet.
En teknisk omläggning kan teoretiskt uppfattas antingen så att verksamheten
övergått till att bli miljöfarlig eller också så att till befintlig verksamhet
knutits en ny, miljöfarlig verksamhet. Och uppträder i den hittills
ofarliga verksamheten en enstaka händelse, som innebär störning, kan detta
bevisa att verksamheten i själva verket skall anses miljöfarlig från begynnelsen
men behöver icke nödvändigtvis utgöra bevis härför.

Justitieråden Alexanderson och Conradi:

Immissionssakkunnigas förslag innebar att reglerna om vattenförorening
skulle, i huvudsak oförändrade, stå kvar i vattenlagen, under det att föreskrifter
om luftförorening, buller m. m. (immissioner i egentlig mening)
skulle upptas i en särskild immissionslag. När departementschefen i stället
valt metoden att bryta ut den rättsliga regleringen beträffande vattenföroreningarna
ur vattenlagen och skapa en gemensam lagstiftning om vattenförorening,
luftförorening och buller m. m., har han ställts inför problemet
hur långt förenhetligandet kan drivas; i och för sig har det naturligen lett

361

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

sig som ett önskemål att, i den mån det är möjligt, skapa gemensamma, enhetliga
regler för de olika områdena.

Bestämmelserna i förevarande paragraf anger ramen för lagen och därmed
gränserna för dels förprövning och tillsyn, dels domstols befattning med
ersättningsmål och andra mål om enskilda anspråk. De aktiviteter som omfattas
av lagen betecknas som miljöfarlig verksamhet. Redan i denna
paragraf, vid definierandet av miljöfarlig verksamhet, möter ett problem
i fråga om samordningen av förhållandena beträffande vatten och förhållandena
avseende luften, buller osv. Frågan gäller det s. k. varaktighetsrekvisitet.

I bestämmelserna om vattenförorening i 8 kap. vattenlagen finns över
huvud taget ingenting som anger alt för reglernas tillämplighet krävs eller
förutsätts att föroreningen (eller den verksamhet som orsakar föroreningen)
skall vara av varaktig natur. Eftersom regleringen i stort sett gäller avloppsvatten,
är det dock givet att de föroreningar som man i första hand
tänkt på vid reglernas utformning har varit fortgående eller varaktiga sådana;
avloppsvattnet rinner ju i regel mer eller mindre konstant genom ledningen
ut i vattenområdet. Föreskrifterna i 8 kap. avser emellertid också
fast avfall; enligt 8 kap. 2 § skall nämligen under angivna förutsättningar
vad i lagen sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten
i tillämpliga delar gälla utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast
avfall. Och det är vidare sannolikt att 8 kap. vattenlagen analogivis skall
tillämpas också för det fall att utsläppande av kloakvatten eller industriellt
avloppsvatten tillgår på det sättet att orenligheten körs ut med tankvagn
och töms i vattenområdet (jfr Ljungman, Om skada och olägenhet från
grannfastighet s. 64 nederst och s. 65 i not 4). Det bör i avsaknad av bestämmelser
i motsatt riktning antas att även enstaka handlingar som innebär
sådant utkastande av fast avfall (eller sådan utkörning av flytande orenlighet)
som nu nämnts faller under 8 kap. vattenlagen. Detta har betydelse
inte minst i vad gäller skadeståndsbestämmelserna i 8 kap. 30 och 35 §§
vattenlagen. Teoretiskt lär detsamma gälla också i fråga om avledande av
kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Det är i och för sig tänkbart att
en enda tömning under kort tid sker genom en provisoriskt utlagd ledning.

Vad åter angår luftförorening, buller o. dyl. har enligt den oskrivna grannelagsrätt
som hittills reglerat dessa förhållanden gällt att störningen skall
vara av viss varaktighet för att ingripande skall kunna ske exempelvis genom
förbudsdom eller skadeståndssanktion. Det bör understrykas att det
är störningen (olägenheten) som skall vara varaktig. Något krav på att den
störande verksamheten skall vara av varaktig natur har inte uppställts i
svensk rätt, även om det i allmänhet lär vara svårt att på detta område
finna en varaktig olägenhet som inte har sin grund i en varaktig störande
verksamhet.

Vid sammanställningen av bestämmelserna om vattenförorening och reg -

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

lerna om luftförorening m. m. i förevarande paragraf har departementschefen
i vad gäller varaktighetskriteriet förfarit så, att han bibehållit vattenlagens
system oförändrat för vattenföroreningarna (här har alltså något
krav på varaktighet inte införts), medan i fråga om immissionerna i egentlig
mening uppställts ett uttunnat varaktighetskriterium: störningar som
är helt tillfälliga faller utanför lagens tillämplighetsområde.

Enligt vår mening är detta en rimlig lösning. Man kan inte gärna för att
få större likhet mellan vattenföroreningarna och övriga under lagen fallande
störningar införa ett varaktighetsrekvisit i fråga om vattenföroreningarna,
bl. a. därför att i så fall, när det gäller skadestånd, de skadelidande skulle
få en sämre ställning än enligt vattenlagen. Genom att kravet på varaktighet
tunnats ut så mycket som skett beträffande immissionerna i egentlig mening
blir skillnaden mellan vattenföroreningar och andra störningar i praktiken
ganska liten.

Innebörden av de föreslagna bestämmelserna torde böra belysas med ett
antal exempel.

Miljöfarlig verksamhet enligt lagen innefattar enligt vad nu sagts även
enstaka händelser, med den begränsningen att i fråga om luftförorening,
buller o. dyl. störningen inte får vara helt tillfällig. Det är givet att en sådan
enstaka händelse kan vara ett led, ett moment i en fortlöpande verksamhet.
Om exempelvis genom olycksfall ett ras inträffar i en reningsanläggning
med påföljd att utsläppet från anläggningen, mot vad som är avsikten, kommer
att innehålla också vatten som inte undergått rening, omfattar den
miljöfarliga verksamheten också detta olycksfall. Och om avloppsvatten från
en industrianläggning släpps ut starkt förorenat på grund av en driftsstörning
— t. ex. till följd av materialfel i ett reningsfilter — är denna driftsstörning
ett led i den miljöfarliga verksamheten. För lagens tillämpning
saknar det principiellt betydelse, av vilken anledning avloppsvattnet till
äventyrs är mera förorenat än som varit förutsatt. Om under sprängning
för t. ex. ett tunnelbygge en alldeles för kraftig sprängsats skulle detonera
av våda med påföljd att, genom skakningen, sprickbildningen i omkringliggande
hus blir betydligt mera omfattande än vad man tänkt sig för normala
fall, är det icke desto mindre också beträffande denna olyckshändelse fråga
om miljöfarlig verksamhet. Ytterligare ett exempel, som ansluter till det
nyss nämnda angående reningsfiltret, är att ett luftreningsfilter i en fabrik
på grund av materialfel går sönder. Även om härav följande luftförorening
inte upptäcks och inte kan upptäckas förrän skador uppkommit på växterna
i en närbelägen handelsträdgård, är störningen en följd av miljöfarlig
verksamhet.

Men också en helt enstaka händelse, som alltså inte utgör led i någon
fortlöpande verksamhet, kan vara miljöfarlig verksamhet. Om en tomtägare
exempelvis utför en enstaka sprängning på sin tomt med påföljd att jordmassor
rasar ned i en angränsande älv, där skada uppkommer på laxfiske

363

Kungl. l\Iaj:ts proposition nr 28 år 1969

genom grumling av vattnet och förstöring av lekplatserna, bör denna sprängning
betraktas som miljöfarlig verksamhet; tomtägaren har genom sin handling
»släppt ut» jordmassorna i älven. Detta lär gälla vare sig raset är att
anse som en vådahändelse eller är vållat av tomtägarens culpa. Om genom
olyckshändelse ett lass sopor faller i vattnet, är också detta miljöfarlig verksamhet
(Ljungman a.a. s. 66 not 7). I norsk rättspraxis har förekommit ett
fall (NRt 1967 s. 697) där en kommun ansetts skadeståndsskyldig — på
grund av bristfälliga instruktioner — när en man, som kommunen lejt för
att vid ett enstaka tillfälle tömma latrinerna på en kommunen tillhörig gård,
i stället för att verkställa tömningen på härför avsedd plats stjälpt ut gödselmassan
i en bäck på vägen dit. Otvivelaktigt skulle kommunens agerande i
detta fall ha betraktats som miljöfarlig verksamhet enligt det föreliggande
förslaget.

Det sistnämnda exemplet ger anledning att beröra hur fall av avsiktlig
skadegörelse bör behandlas. Det torde i och för sig saknas anledning att från
lagens tillämplighetsområde utesluta sådan skadegörelse, om den i objektivt
hänseende faller in under någon av definitionerna i förevarande paragraf.
Störningarna (olägenheterna) i dessa fall avviker inte i princip från vad
som gäller för andra fall. Är t. ex. fråga om en lantgård med en urinbrunn
utan avlopp — sådan anordning torde inte bli underkastad förprövningsskyldighet
— kan i och för sig förorening av vatten inträda, om ägaren en
mörk natt går och slår hål på brunnen så att urinen rinner genom jorden
ned i en intilliggande å. Ett dylikt förfarande måste anses vara »användning
av fast egendom på sätt som kan medföra förorening av vattendrag.» Lantbrukarens
handling utgör alltså miljöfarlig verksamhet i lagens mening.

För att man skall kunna tala om miljöfarlig verksamhet torde emellertid
krävas att mänsklig aktivitet i någon form förekommit. Om av ren olyckshändelse
utan någons påverkan jordmassor rasar ned i en älv och förorenar
vattnet, kan man knappast säga att fastighetsägaren »släppt ut» jordmassor
i älven.

Bestämningarna i första styckel 2 och 3 kan, om man så vill, sägas vara
byggda på ett farerekvisit. Användningen av den fasta egendomen skall ske
på ett sätt som kan medföra förorening eller annan störning. Det torde emellertid
av praktiska skäl vara uteslutet att tillsyns- och förprövningsmvndigheterna
i någon större utsträckning tar hänsyn till icke aktualiserade
risker av den extraordinära typ som de nu lämnade exemplen uppvisar.
Måhända måste man dock i viss utsträckning räkna med brandrisk, i vart
fall om den är mera påtaglig. Är det fråga om mycket eldfarliga material —
bensin, film — bör man kanske också ta hänsyn till möjligheten av blixtnedslag
o. dyl.

Annorlunda ligger saken till vid domstolens prövning av uppkommen ersättningsfråga.
På det stadiet vet man att förorening eller annan störning inträffat
och gett upphov till skada eller olägenhet. Den mer eller mindre när -

364

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 är 1969

liggande faran har m. a. o. materialiserats i en skada eller olägenhet. Domstolen
är inte bunden av de administrativa organens bedömning av om miljöfarlig
verksamhet föreligger. Det är logiskt sett knappast möjligt för domstolen
att säga att störningen inte kunnat uppkomma genom verksamheten
i fråga, när störningen alltså nu faktiskt — hur osannolikt det än såg ut i
förväg - har inträffat. Detta sammanhänger med att definitionen av miljöfarlig
verksamhet inte anknyter till förutsebarhet eller typicitet eller annat
dylikt rekvisit med avseende å störningen (vilket eventuellt skulle kunna
ha uttryckts genom en sådan formulering som »på sätt som rimligen kan
antagas komma att medföra» el. dyk). Ej heller kan ett sådant rekvisit anses
vara underförstått vid tolkningen av uttrycket »kan medföra». Däremot
kan det i 30 § uppställda kravet på orsakande innebära viss begränsning.

Lagrådet:

I första stycket 2 och 3 talas om användning av fast egendom. Eftersom
det kan råda tvekan om huruvida uttrycket fast egendom här inbegriper
också byggnad på ofri grund, tomträtt och gruva, föreslås att »fast egendom»
utbytes mot »mark eller byggnad». Mark avser här även vattentäck t
grund. Ordet byggnad får ges eu vidsträckt innebörd så att det omfattar
även sådant som reningsverk, gödselstad o. dyl.

Såsom framgår av vad departementschefen anfört skall lagstiftningen
också omfatta fasta trafikanläggningar. För luftförorening genom avgaser
från bilar på gatan skall alltså gatuhållaren svara. Om vid infarten till ett
parkeringshus — t. ex. till följd av att mottagningen har alltför liten kapacitet
bildas en bilkö, kan fråga uppkomma om parkeringshusets innehavare
jämte gatuhållaren skall svara för den luftförorening som kan uppkomma
genom gaserna från bilarna i denna bilkö. Lagrådet utgår från att
detta kan bli fallet och att verksamheten i parkeringshuset följaktligen i nu
angivet hänseende kan vara att anse som miljöfarlig och stå under tillsyn
enligt lagen.

Sa som första punkten i första stycket nu är utformad har man måhända
avlägsnat sig alltför långt från förebilden i 8 kap. 2 § vattenlagen, där det
talas om avfall från samhälle eller fastighet. Lagrådet föreslår att första
punkten anges gälla »utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från
mark eller byggnad i» etc. Om denna ändring vidtas, kan undantaget för
vattenförorening från fartyg i andra stycket utgå såsom överflödigt.

Det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk innehåller i 3 kap.
vissa bestämmelser om rättsförhållanden mellan grannar. Vissa där intagna
regler har den allmänna utformningen att de efter ordalagen omfattar även
sådana åtgärder som den föreslagna miljöskyddslagen äger tillämpning på.
Utan att någon bestämmelse därom finns i balken torde det dock vara klart
att balken över huvud taget inte skall gälla i fråga om sådana förfaranden
med mark eller byggnad som avses i miljöskyddslagen. Dessa förfaranden

365

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

blir att bedöma enligt sistnämnda lag och annan därutöver tillämplig särlagstiftning
(jfr 2 § första stycket i nu förevarande förslag). Frågan om
gränsdragningen torde i praktiken knappast få någon större betydelse i
andra fall än när det gäller sprängning. Sprickor på hus till följd av skakning
i samband med sprängningsverksamhet bör behandlas som skada i
följd av miljöfarlig verksamhet. Härvid uppställes inte något krav på att
sprängningsarbetet skall vara av särskilt ingripande art eller stor omfattning
(jfr vad som anförts i remissprotokollet i avsnittet 2.1 »Civilrättsliga
regler»). Det är tillräckligt att de störningar som sprängningen orsakar inte
är helt tillfälliga. Över huvud taget synes med förslagets utformning knappast
föreligga något behov av en regel om att immissionsorsakande arbeten
som är av ingripande beskaffenhet eller stor omfattning eller som är förbundna
med särskilda risker skall falla under lagen. Arbeten av detta slag
utsträcks regelmässigt över en avsevärd tidrymd; störningarna blir därför
sällan helt tillfälliga. Jfr beträffande gällande rätt NJA 1927 s. 72, 1936 s.
557 och 1942 s. 473 samt 1936 s. 552, 1940 s. 508 och 1966 s. 248.

När domstolen skall pröva fråga om ersättning enligt 30 § i förslaget, har
domstolen att avgöra om verksamheten som sådan kan medföra störning
som ej är helt tillfällig; finnes så vara fallet kan också sakägare som drabbats
av helt tillfällig olägenhet eller skada vara berättigad till ersättning, om
skadan eller olägenheten orsakats av verksamheten.

Av det föregående framgår att i samband med vissa av lagrådet föreslagna
ändringar i första stycket orden »vattenförorening från fartyg och» kan utgå
ur andra stycket. Även i övrigt bör vissa huvudsakligen redaktionella ändringar
vidtas i andra stycket. Lagrådet föreslår följande avfattning av
stycket: »Lagen är icke tillämplig på störning i radiomottagningsapparat. Ej
heller är lagen tillämplig i fråga om joniserande strålning och inverkan av
elektrisk ström från elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser
gäller».

8 §•

Lagrådet:

Paragrafen är avsedd att motsvara 8 kap. 37 § vattenlagen, dock med en
väsentlig utvidgning. Lagrådet har intet att invända mot att ett stadgande
av sådan innebörd införs i den föreslagna lagen. Emellertid må erinras om
att 8 kap. 37 § vattenlagen på grund av 2 § första stycket i samma kapitel
gäller även utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall av visst
slag. Lagrådet förordar att avfattningen av den nu förevarande paragrafen
anknyts till 1 § första stycket 1 i förslaget. Stadgandet i 8 § bör i enlighet
härmed förslagsvis innefatta befogenhet för Kungl. Maj :t att under angivna
förutsättningar med avseende å viss del av landet förbjuda allt utsläppande
av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark eller byggnad i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde.

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

10 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket 1 kan Kungl. Maj :t föreskriva att vissa slag av
fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas utan att tillstånd lämnats
av koncessionsnämnden. Av syftet med bestämmelsen följer att ordet »anläggas»
bör tolkas bokstavligt; tillståndet avser alltså själva uppförandet av
den ifrågavarande fabriken eller anläggningen. En annan sak är att, enligt
18 § första stycket, i tillståndet dessutom skall anges den miljöfarliga verksamhet
som får bedrivas vid anläggningen. Riktigheten av denna tolkning
vinner stöd av formuleringen av 10 § första stycket 4, där det skils på
ändring av inrättning och ändring av dess användning. Lagrådet har velat
framhålla detta för att missförstånd skall undvikas, bl. a. med hänsyn till
att punkterna 2 och 3 i första stycket endast avser vissa slag av verksamhet.
När departementschefen i motiven till 18 § förklarar, att med tillståndsbeslut
i första hand avses beslut varigenom koncessionsnämnden lämnar medgivande
till viss verksamhet som omfattas av lagen, bör detta alltså fattas
mera som en sammanfattande beskrivning, vilken inte hindrar att beslut
om tillstånd till nyanläggning eller ändringsarbete i första hand skall avse
själva arbetet med uppförande av fabriken eller inrättningen resp. ändringsarbetet.
Jfr i övrigt vad som anföres vid 18 §.

11 §■

Lagrådet:

Det erbjuder, såsom departementschefen framhållit, svårigheter att på förhand
bedöma omfattningen av koncessionsnämndens verksamhet. En väsentlig
del kommer emellertid säkerligen att utgöras av vidlyftiga ärenden,
avseende större anläggningar. Den tekniska anordningen av själva verksamheten
och av skyddsåtgärder mot störningar är här i regel av den beskaffenhet
att en ingående granskning är nödvändig. Härtill kommer att i sådana
ärenden bedömningen ofta måste innefatta en avvägning av delvis motstridiga
intressen, exempelvis mellan å ena sidan miljövårdsintresset — som
närmast företräds av naturvårdsverket — och å andra sidan verksamhetens
ekonomiska intresse eller ett ortsintresse av ökade arbetsmöjligheter. Om
det föreslagna systemet skall kunna fungera tillfredsställande är det givetvis
angeläget att nämnden genom sina avgöranden förvärvar auktoritet och
anseende för opartiskhet. Förutsättningar måste skapas för att nämnden
verkligen skall kunna utöva en självständig bedömning.

Enligt uttalande av departementschefen innebär förslaget att koncessionsnämnden
erhåller en fristående och i viss mån domstolsliknande ställning;
nämnden sägs närmast få karaktär av ett opartiskt skiljeorgan.

Lagrådet ansluter sig till de grundläggande synpunkter som sålunda va -

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

rit bestämmande för uppläggningen av förslaget i denna del. Enligt lagrådets
uppfattning framstår det emellertid som ett önskemål att koncessionsnämndens
sammansättning ytterligare förstärks. Antalet ledamöter
kan av naturliga skäl inte göras alltför stort. Åtskilligt synes emellertid
vara att vinna om antalet sättes till fem i stället för fyra. Det kan då påräknas
att diskussionen tillförs ytterligare synpunkter och den omröstningssituationen
att utgången bestäms av två röster mot två kommer i regel inte
att kunna inträda. Lagrådet anser således att i nämnden, utöver det i förslaget
angivna antalet ledamöter, bör tjänstgöra ytterligare en fast ledamot.
Ehuru vissa fördelar skulle vara förenade med en föreskrift att denne
skall vara lagfaren, vill lagrådet förorda att ledamoten i stället skall vara
tekniker. De tekniska frågorna lär nämligen ofta kunna bli svårbedömda
och erfarenheterna från vattendomstolarna av två tekniker har uppgivits
vara gynnsamma. Det synes vara naturligt att en av dessa tekniker närmast
bör företräda sakkunskap om föroreningar i vatten och den andre närmast
sakkunskap om luftföroreningar. — Lagrådet har vid sin bedömning av dessa
frågor förutsatt att till ordförande utses en framstående jurist med långvarig
doniarerfarenhet, bl. a. av vattenrätt.

I enlighet med det sagda föreslår lagrådet de ändringarna att i paragrafens
första stycke ordet »tre» ersätts med »fyra», att i andra stycket den andra
punkten anges avse två ledamöter i stället för en och att i fjärde och femte
punkterna ordet »fjärde» utbyts mot »femte».

I tredje stycket av paragrafen stadgas bl. a. om utseende av ersättare för
ledamöterna. Lagrådet ifrågasätter om det inte kommer att vara nödvändigt
att redan från början utse ersättare för samtliga ledamöter, eftersom ledamot
kan vara förhindrad på grund av jäv, semester eller sjukdom.

Enligt lagrådets mening bör den som tar säte i nämnden ha avlagt domared.
En bestämmelse härom bör tilläggas i paragrafen.

F. d. justitierådet Lind:

Andra stycket innehåller att förutom ordföranden och en teknisk ledamot
— enligt lagrådets förslag två tekniska ledamöter — skall i koncessionsnämnden
ingå dels en ledamot med erfarenhet av frågor som faller
inom verksamhetsområdet för naturvårdsverket (tredje punkten) dels en
ledamot med erfarenhet av antingen industriell eller kommunal verksamhet.
Dessa två sistnämnda ledamöter kan med viss rätt sägas representera
motstående intressen. Utökas ledamöternas antal på sätt lagrådet föreslagit
blir detta motsatsförhållande mindre dominerande och nämndens ställning
av opartiskt skiljeorgan understryks. Att jävsregler kan åberopas mot dessa
»partsrepresentanter» liksom mot andra ledamöter framgår av 12 §. Jag
har icke någon erinran mot bestämmelsen i tredje punkten i och för sig.
Det måste emellertid påpekas att i vissa lägen naturvårdsverket redan på
förhand har intagit en viss ståndpunkt. Jag syftar här främst på fall då

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

verket förbundit en dispens med vissa villkor och företagaren begär tillstånd
hos nämnden just för att slippa dessa villkor samt vidare fall då verket
enligt 41 § yrkar förbud mot viss verksamhet. Enligt min mening är
det önskvärt att i dylika ärenden naturvårdsverkets chef — oavsett om han
deltagit i verkets beslut — icke är ledamot i nämnden och beträffande andra
ledande tjänstemän i verket kan återhållsamhet vara påkallad; det må
inskjutas att bestämmelsen i andra stycket tredje punkten av förevarande
paragraf ingalunda uppställer något krav att ledamoten vid tillfället tillhör
eller ens att han någonsin skall ha tjänstgjort i verket. Men i övrigt
är det knappast tillrådligt att avstå från den sakkunskap som är representerad
i naturvårdsverket. Anses dessa synpunkter böra tillgodoses, kan detta
ske antingen genom införande av ett tillägg till 12 § eller också -— måhända
lämpligare — genom att nämnden från fall till fall under hand avgör
om den ordinarie ledamoten bör ersättas med suppleant.

Så gott som undantagslöst torde förvisso råda enighet mellan koncessionsnämnden
och naturvårdsverket när det gäller de allmänna grundsatser som
bör tillämpas. I anledning av att i remissprotokollet uttalas att ett direkt
inflytande från naturvårdsverket — genom ledamotskap i nämnden — kan
vara ägnat att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken, må framhållas att
enligt förslagets konstruktion nämndens uppgifter innefattar befogenhet att
ersätta naturvårdsverkets beslut med beslut av annat innehåll. I princip är
nämnden alltså oförhindrad att frångå riktlinjer som naturvårdsverket dragit
upp. I sista hand kan avgörandet komma att vila hos Kungl. Maj :t.

Justitierådet Alexanderson, regeringsrådet Ringdén och justitierådet Conradi: Förutom

ordföranden och en teknisk ledamot -— enligt lagrådets förslag
två tekniska ledamöter — skall i koncessionsnämnden enligt det remitterade
förslaget ingå dels en ledamot med erfarenhet av frågor som faller inom
verksamhetsområdet för naturvårdsverket, dels en ledamot med erfarenhet
av antingen industriell eller kommunal verksamhet. Departementschefen
har i anslutning härtill uttalat att det bör vara möjligt, särskilt vid prövningen
av anläggningar som utgör stora miljövårdsproblem eller av principiellt
viktiga tillståndsfrågor i övrigt, att naturvårdsverkets chef eller annan
ledande tjänsteman i verket deltar som ledamot i nämnden. Ett sådant direkt
inflytande för naturvårdsverket kan, säger departementschefen, vara ägnat
att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken.

Till detta vill vi anmärka följande. Naturvårdsverket intar en så markant
partsställning inför koncessionsnämnden, att det måste vara olämpligt att
verkets chef eller annan tjänsteman i ledande ställning hos verket är ledamot
av nämnden. En sådan anordning skulle vara ägnad att från början
skapa tvivelsmål om dess opartiskhet. Häremot kan enligt vår mening inte
anföras att industrin respektive kommunerna har en representant i nämn -

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

den. Det bör nämligen observeras att denne ledamot — »den fjärde ledamoten»
enligt det remitterade förslaget — vilken alltså skall ha erfarenhet
av industriell respektive kommunal verksamhet, är jävig om det företag
eller den kommun, där han är anställd, är part inför nämnden; han måste i
sådant fall ersättas av en suppleant. Naturvårdsverket lär praktiskt taget
undantagslöst ha tagit sådan befattning med förprövningen eller eljest den
förberedande handläggningen av ett ärende inför koncessionsnämnden — i
vart fall när det gäller större ärenden — att verkets chef eller dess ledande
tjänstemän inte kan ha undgått att ta ställning till frågan. Enligt vanliga
principer för jäv är de därmed jäviga.

Att finna en person som, utan att vara anställd hos naturvårdsverket, har
erfarenhet av frågor som faller inom verkets ämbetsområde kan givetvis inte
vara omöjligt. Från exempelvis forskningsinstitutionerna och de naturvetenskapliga
fakulteterna bör kunna erhållas lämpliga personer.

Vi föreslår att i lagen införes en uttrycklig regel om att naturvårdsverkets
chef inte får vara ledamot av koncessionsnämnden. Samma förbud bör
gälla beträffande andra tjänstemän i ledande ställning inom verket. Eftersom
det torde vara svårt att i förväg fastställa vilka tjänstemän som härvidlag
bör undantas, föreslås att det generellt föreskrives att tjänsteman hos
naturvårdsverket inte får tjänstgöra som ledamot i nämnden.

13 §.

Lagrådet:

De i specialmotiveringen till denna paragraf gjorda uttalandena är inte
fullt klara men synes närmast gå ut på att det med avseende å omfattningen
av koncessionsnämndens prövning skulle bestå en skillnad mellan fall då
ansökan görs av koncessionspliktigt företag och fall när sökanden icke är
skyldig att ha koncession. En sådan åtskillnad saknar emellertid stöd i texten
till den föreslagna lagen. För alla kategorier av sökande gäller enligt
förevarande paragraf enhetliga bestämmelser om ansökans form och innehåll
samt enligt 14 § att koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning
av ärende som kommer under nämndens prövning. Också för icke
koncessionspliktiga företag gäller alltså enligt den föreslagna lagen — och
bör enligt lagrådets mening också gälla — att det företag för vilket koncession
söks, oavsett utformningen av ansökningen, skall prövas med beaktande
av alla de störningar som lagen avser att ge skydd mot, liksom vidare
att en komplettering av ansökningshandlingarna måste komma till stånd
om de inte innehåller tillräckliga uppgifter för att företaget skall kunna
bedömas som helhet.

Angående den i hithörande specialmotivering tillika antydda frågan om
tillståndsbeslutets trygghetsverkan återkommer lagrådet vid 22 §.

13 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

370 Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

14 §.

Lagrådet:

I sista stycket föreskrives att koncessionsnämnden fastställer ersättning
åt sakkunnig som nämnden tillkallar. Varken 14 § eller förslaget i övrigt
innehåller däremot någon föreskrift om att nämnden kan tillerkänna sakägare
rätt att av sökanden få ersättning för sina kostnader på förfarandet
inför nämnden. Detta måste anses som en brist.

Koncessionsnämnden skall i viktiga hänseenden överta vattendomstols
befattning med avloppsmål. Vattenlagen innehåller regler om förfarandet
inför vattendomstol vilka tjänat som förebild när det gällt att utforma bestämmelserna
för koncessionsnämndens verksamhet. I 10 kap. 79 § vattenlagen,
vartill 11 kap. 65 § hänvisar, finns stadganden om rätt för sakägare
till ersättning för rättegångskostnad. Dessa går, såvitt nu är av intresse, i
stort sett ut på att sakägare har rätt att av sökanden få gottgörelse för sina
kostnader, oavsett utgången, under förutsättning att det varit av betydelse
för sakägaren att bevaka sin rätt i ärendet. — När någon motsvarighet härtill
inte tagits upp i förslaget, innebär detta alltså, att förläggandet av tillståndsprövningen
till koncessionsnämnd i stället för till vattendomstol
medför en försämring och försvagning av sakägarens ställning i förhållande
till vad som nu gäller.

Detta har betydelse i olika hänseenden. Sakägaren kan ha stort intresse
av att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen för att
eventuellt kunna förhindra företaget eller, vilket i praktiken nog är viktigare,
få till stånd ändamålsenliga skyddsåtgärder. Sedan tillstånd meddelats,
kan det ofta vara för sent för sakägaren att göra något effektivt; skadeståndsrätten
är för honom mera ett surrogat. Man måste räkna med att sakägaren
många gånger, kanske i regel, inte förmår att själv tillvarata sina intressen
på ett tillfredsställande sätt. Han måste ofta anlita advokat som kan
överblicka vad som behövs i fråga om ytterligare teknisk utredning o. dyl.
Det bör observeras att sakägarens ombud ej sällan klarare än andra inser
vilken betydelse som utredning på en viss, måhända dittills förbisedd punkt,
kan ha för sakägaren. Det skulle mot vad nu har sagts måhända kunna invändas
att naturvårdsverket kan hjälpa sakägaren inför koncessionsnämnden
och att såtillvida alltså föreligger en skillnad i förhållande till vattenmål.
Detta är bara delvis sant. Naturvårdsverket företräder i huvudsak allmänna
intressen. Det kan hända att de allmänna intressena kolliderar med
en sakägares intressen; naturvårdsverket kan då realiter bli sakägarens
motpart. Koncessionsnämnden skall givetvis tillse att enskilt intresse blir
vederbörligen beaktat. Men det är tydligt att detta i många fall inte räcker.
Inte så sällan torde den situationen kunna inträffa att frågan i ärendet gäller,
om en mindre sakägargrupps intressen skall träda tillbaka för att en

371

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

större grupp skall få sina intressen bättre tillgodosedda. Den lilla gruppen
kan då vara i behov av biträde.

Förslaget kan här medföra att en sakägare, som vet att han inte får ersättning
för sina kostnader, finner det klokast att ge upp utan att ha fått
sina synpunkter och krav effektivt framförda. Att utredningen sålunda
blir mindre fullständig beträffande ett enskilt anspråk kan visa sig vara en
brist i ärendets behandling över huvud taget. Att få en god och allsidig utredning
i dessa ärenden utgör också ett betydelsefullt allmänt intresse.

Från mera allmän synpunkt bör också följande framhållas. I nutidens
genomorganiserade, tekniskt komplicerade samhälle där den enskilde har
så svårt att göra sin stämma hörd kan det inte vara välbetänkt att på sätt
som sker genom förslaget försvåra för en part att komma till tals. Det är då
bättre att bibehålla den ordning som hittills gällt i vattenmålen.

Det lär vara avsikten att framdeles för alla förvaltningsmål införa regler
om rättshjälp och kanske också om skyldighet för part att betala ersättning
till motpart för rättegångskostnad. Frågan är dock ännu långt från sin lösning.
Man kan inte i förevarande sammanhang vänta på en sådan reform.

Naturligtvis kan en rätt att processa på motpartens bekostnad missbrukas.
Det kan inträffa att stor möda och inte obetydliga utgifter läggs ned på
en talan som är ganska obefogad. Detta kan dock motverkas genom en lämplig
utformning av reglerna om ersättning för rättegångskostnad.

Med åberopande av vad sålunda anförts föreslår lagrådet att i lagen införs
en bestämmelse av innehåll att koncessionsnämnden äger förplikta den som
utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten att till enskild
motpart utge skälig ersättning för kostnader på förfarandet inför nämnden,
om det varit av betydelse för denne att bevaka sin rätt i ärendet. För att
undvika rubbning av paragraf följden i förslaget kan bestämmelsen upptas
som sista stycke i 14 §. -— Lagrådets förslag medför ändringar i 48 och
49 §§.

Slutligen vill lagrådet i detta sammanhang beröra ett spörsmål om kostnader
i dispensärende. Därom finns över huvud taget inga bestämmelser i
förslaget. Departementschefen anför i remissprotokollet, att det kan förutsättas
att frågor om särskild utredning i dispensärenden och kostnaderna
för sådan utredning skall kunna lösas förhandlingsvägen. Antagandet torde
bygga på att, om sökanden vägrar att bekosta utredning som verket begär,
följden blir att verket finner sig inte kunna meddela dispens. Ärendet lär då
gå till koncessionsnämnden, som enligt 14 § har möjlighet att ålägga sökanden
att betala.

Angående sakägarbegreppet hänvisar lagrådet till vad som kommer att
anföras under 30 §.

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969
15 §.

Lagrådet:

Omröstningsregeln i förevarande paragraf synes vara alltför förenklad.
För att nå ett rättvisande resultat kan det vara behövligt med flera omröstningar.
Sålunda kan vid överläggningen till slutligt beslut någon ledamot
påkalla att en förberedande åtgärd vidtages; bestämmelsen i 11 § första
stycket andra punkten hindrar honom icke att göra gällande en sådan ståndpunkt.
Ett annat fall då särskild omröstning synes böra äga rum är när vid
den slutliga överläggningen en ledamot vill jämlikt 16 § hänskjuta ärendet
till Kungl. Maj:ts avgörande. Såsom ett ytterligare fall kan nämnas att någon
ledamot — i motsats till ordföranden vid hans förberedande prövning
—• anser att den ifrågasatta verksamheten icke faller under lagen. Om en
ledamot som gör gällande någon av dessa meningar blir överröstad, får han
enligt förevarande paragraf, som bara medger en enda omröstning, inte rösta
i själva den sakliga frågan huruvida tillstånd skall ges.

Det synes önskvärt att omröstningsreglerna erhåller en utförligare reglering
i lagtexten. Godtages lagrådets under 11 § framställda förslag om utökning
av antalet ledamöter i koncessionsnämnden, torde i enlighet med
det här sagda förevarande paragraf kunna erhålla förslagsAÖs följande avfattning: »Yppas

vid koncessionsnämndens överläggning till beslut skiljaktiga meningar,
skall omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten
av denna lag eller fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga
om underställning jämlikt 16 §, skall särskild omröstning ske beträffande
sådan fråga.

Vid omröstning gäller den mening som omfattas av mer än hälften av
ledamöterna. Föreligger flera än två meningar utan att någon blir gällande
enligt föregående punkt, gäller den mening för vilken rösterna är flera än
för annan eller, om för flera meningar rösterna är lika många, den mening
som biträdes av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.
»

16 §.

Lagrådet:

Stadgandet i förevarande paragraf kan — i motsats till 17 § — på grund
av sin ordalydelse icke anses inbegripa omprövning av tillståndsbeslut enligt
23—25 eller 27 §. Såvitt lagrådet kan finna föreligger heller knappast något
behov att utvidga stadgandet till att omfatta även sådana fall. Dessa skall
alltså prövas av koncessionsnämnden eller, efter delegation enligt 17 §, av
länsstyrelsen; genom överklagande kan ärendet föras upp till Kungl. Maj:t
i statsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 373

17 §.

Lagrådet:

Av olika skäl synes det vara mindre lämpligt att koncessionsnämnden och
naturvårdsverket får befogenhet att överlämna ärenden till länsstyrelsernas
prövning. En sådan ordning stämmer inte väl med uppbyggnaden av förvaltningsorganisationen
i Sverige, som kännetecknas av att de centrala ämbetsverken
och länsstyrelserna är sidoordnade myndigheter direkt underställda
Kungl. Maj :t. Vad särskilt angår enskilda ärenden förutsätter förslaget, att
koncessionsnämnden eller naturvårdsverket innan delegation sker konstaterar
att ärendet är av mindre vikt eller enklare beskaffenhet. Resultatet kan
bli en dubbelprövning, vilket inte är rationellt.

Däremot kan det vara lämpligt att Kungl. Maj :t skall äga förordna, att
tillstånds- eller dispensprövning beträffande visst slag av ärenden skall
handhas av länsstyrelsen, som med sin lokalkännedom och närmare kontakt
med befolkningen i länet kan vara mera skickad att utföra prövningen än
den centrala myndigheten.

Lagrådet föreslår därför, att i paragrafen föreskrives, i första stycket
första punkten att Kungl. Maj :t kan uppdra åt länsstyrelsen att pröva fråga
om tillstånd beträffande visst slag av ärenden, och i andra stycket att Kungl.
Maj :t kan uppdra åt länsstyrelsen att beträffande visst slag av ärenden medge
undantag som avses i 10 § andra stycket.

18 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket skall, om det är nödvändigt, i tillståndsbeslut fastställas
viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken tillståndet skall ha tagits i
anspråk. Föreskrifter av liknande innehåll återfinns i 11 kap. 63 § första
stycket vattenlagen, där det dock talas om viss tid inom vilken »arbetet skall
vara fullbordat», samt i 2 kap. 6 § andra stycket i de sakkunnigas förslag till
immissionslag, där föreskriften gäller viss tid inom vilken »medgiven anläggning
skall vara fullbordad.» Med hänsyn härtill kan tvekan råda om vad
som i förevarande paragraf åsyftas med att »tillståndet skall ha tagits i anspråk.
» -— Av vad departementschefen anfört framgår att den föreslagna bestämmelsen
skall ha sin tillämpning på nyetablerings- och ändringsfall,
däremot inte i fråga om skyddsåtgärder för befintliga företag.

Vid 10 § har lagrådet framhållit att själva anläggandet av en fabrik resp.
utförande av ett ändringsarbete, där fråga är om sådant, ej får påbörjas
utan vederbörligt tillstånd. Vid tillämpningen av 18 § andra stycket förefaller
det mindre ändamålsenligt att låta redan påbörjandet av arbetet, t. ex.
schaktning för grunden, verka avbrytande på fristen. Denna bör i stället anknyta
till påbörjandet av den miljöfarliga verksamhet som skall bedrivas vid

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

den nya fabriken resp. efter ändringsarbetet. För att detta skall komma till
klart uttryck bör stadgandet förslagsvis innehålla, att i beslutet kan fastställas
viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken den med tillståndet avsedda
verksamheten skall ha satts igång. Därmed vinnes också bättre överensstämmelse
med 11 kap. 63 § vattenlagen och de sakkunnigas förslag.

Godkännes den av lagrådet sålunda förordade lydelsen, bör härav föranledd
jämkning göras i 29 § första stycket.

22 §.

Lagrådet:

I remissprotokollet har under 6.7 »Samordningsfrågor» framhållits, att
koncessionsnämndens avgörande inte kan vara bindande i andra frågor än
dem som beslutet omfattar. En jämförelse med de i specialmotiveringen till
13 § gjorda uttalanden, som lagrådet berört i sitt yttrande vid nämnda paragraf,
kunde möjligen ge anledning till antagande, att tillståndets trygghetsverkan
ansetts komma att bli något mindre omfattande för icke koncessionspliktiga
företag än för de koncessionspliktiga, nämligen mera beroende av
sökandens medverkan till utredningens allsidighet och fullständighet. Såsom
framgår av vad lagrådet yttrat vid 13 § torde lagtexten inte ge stöd för ett
sådant antagande. Det må dock erinras om följande. Ett koncessionspliktigt
företag måste skaffa sig tillstånd till all inom koncessionsplikten fallande
verksamhet. Ett icke koncessionspliktigt företag står det fritt att begränsa
sin ansökan om tillstånd till viss närmare bestämd faktiskt bedriven verksamhet;
däremot får ansökningen inte begränsas till viss störning från verksamheten.
Inskränkes ansökningen blir även officialutredningen och tillståndets
trygghetsverkan i motsvarande mån begränsad.

29 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet anfört under 18 § bör lagtexten i förevarande
paragraf jämkas på så sätt att tillstånd förfaller om den med tillståndet avsedda
verksamheten ej satts i gång inom tid som föreskrivits med stöd av
18 § andra stycket.

30 §.

Lagrådet:

De i denna paragraf använda bestämningarna — »olägenhet av någon betydelse»,
»skäligen bör tålas», »förhållandena i orten» och »allmänna förekomst
under jämförliga förhållanden» — är vaga, men en närmare precisering
torde knappast kunna åstadkommas, om man vill behålla möjligheterna
till elastisk tillämpning efter växlande förhållanden.

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Lagrådet godtar i princip regelsystemets uppbyggnad men har i några
icke oviktiga hänseenden erinringar att göra.

Till en början skall här det s. k. sakägarbegreppet upptas till behandling.
Paragrafen innehåller inte någon närmare bestämning av vem som är att
anse som ersättningsberättigad. Härutinnan överensstämmer paragrafen
med skadeståndsrättsliga föreskrifter i allmänhet. Det brukar helt allmänt
förutsättas att ersättning tillkommer den som tillfogats skada.

I vattendomstolarnas praxis har utbildats vissa regler om vem som skall
anses som sakägare i vattenmål. Dessa regler synes närmast hänföra sig till
vattenbyggnadsföretag och kan enligt ett uttalande i bil. 8 till de sakkunnigas
betänkande sammanfattas så, att sakägare är ägare och innehavare av
skriftligen eller muntligen upplåten särskild rätt till fast egendom, som direkt
skadas av företaget eller eljest lider intrång i något för fastighetens
ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattendrag
som utbyggs. Vattendomstolarnas praxis i förevarande hänseende sammanhänger
med innehållet i en råd lagrum i vattenlagen, av vilka här endast
skall nämnas 11 kap. 27 § 2 mom. och 14 kap. 4 §. I huvudsak torde detta
sakägarbegrepp kunna nyttjas även vid tillämpningen av skadeståndsreglerna
i 8 kap. 30 och 35 §§ vattenlagen (jfr 11 kap. 27 § 2 mom. andra stycket).
Sakägare vid vattenförorening och därmed eventuellt ersättningsberättigad
är alltså enligt vattenlagen bara den som har en låt vara svagt utbildad rätt
till fast egendom.

Enligt förslaget överges detta sakägarbegrepp utan att någon annan begränsning
sättes i stället. Ordet »omgivningen» i 1 § första stycket 3 i förslaget
är inte avsett att ange någon yttre gräns för sakägarkretsen. Departementschefen
uttalar i den allmänna motiveringen en förhoppning att de
principer som i denna del tillämpas inom vattenrättsskipningen bör kunna
ge viss ledning också vid tillämpningen av den nya lagen. Lagrådet kan inte
dela denna mening. Det teoretiskt grundade motivet för att bestämma sakägarbegreppet
på sätt som skett i vattendomstolarnas praxis bortfaller när
man — såsom på goda grunder sker enligt förslaget — släpper vattenlagens
anknytning till fast egendom på sakägarsidan. Och enligt lagrådets mening
finns ej heller sakliga skäl att sakägarbegreppet vid tillämpningen av den
nya lagen bör begränsas så snävt som enligt vattendomstolarnas praxis.
Detta synes enklast kunna belysas med några exempel, där enligt nämnda
praxis något skadestånd ej skulle utgå. Så är fallet om fisken i en sjö till
följd av förorening erhåller för hög halt av kvicksilver och en person, som
brukar köpa fisk av fiskerättsinnehavaren, förgiftas och blir sjuk. Ett ersättningskrav
enligt miljöskyddslagen från denna persons sida mot den industrianläggning
som orsakat föroreningen synes i och för sig fullt motiverat.
Detsamma gäller människor som har sin arbetsplats i närheten av en
anläggning och utsätts för olägenhet genom luftförorening eller buller däri -

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

från. Inte heller torde det finnas skäl att vägra ersättning enligt lagen åt en
person som skadas av sprängsten när han passerar en fastighet där sprängningsarbeten
utförs. Rätt till ersättning bör också tillkomma ägaren av en
båt som tillfälligt passerar en plats där avloppsledningen från en industri
mynnar ut, om genom olyckshändelse i driften t. ex. tjockolja kommer ut
och fläckar ned båten (jfr NJA 1958 s. 215, som belyser vattenlagens sakägarbegrepp).

Det sakägarbegrepp som antyds i motiveringen är alltså enligt lagrådets
mening för snävt begränsat. Lagrådet anser fastmera att — i överensstämmelse
med vad lagtexten ger vid handen — envar som tillfogas skada eller
utsätts för olägenhet genom miljöfarlig verksamhet bör betraktas soin sakägare.
Härvid skall dock observeras att kravet på orsakssamband mellan den
miljöfarliga verksamheten och skadan (olägenheten) kan innebära viss begränsning
enligt den s. k. adekvansläran och därmed besläktade synpunkter.

Domstolen är vid sin bedömning av skadeståndsfrågan helt obunden av
den ståndpunkt koncessionsnämnd och tillsynsmyndigheter kan ha intagit
i olika hänseenden. Domstolen står sålunda fri i fråga om culpabedömning
i den mån sådan blir aktuell. Ersättningsregeln är uppenbarligen avsedd att
omfatta både strikt ansvar under särskilt angivna betingelser och culpaansvar
enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Den omständigheten
att i tillståndsbeslut må ha föreskrivits skyddsåtgärder eller försiktighetsmått
av olika slag är alltså — ehuru tillståndsbeslutet medför sådan trygghetsverkan
mot förbud och ändrade villkor som framgår av 22 § och följande
paragrafer i lagen — inte avgörande för domstolens bedömning i skadeståndsmålet
av frågan huruvida vid verksamhetens bedrivande iakttagits
skälig aktsamhet. Domstolen är oförhindrad att vid skadeståndsbedömningen
uppställa strängare krav på skyddsåtgärder eller försiktighetsmått än
koncessionsnämnden och att i följd härav betrakta avvikelse från den av
domstolen sålunda antagna aktsamhetsnormen såsom skadeståndsgrundande
enligt 30 §. En annan sak är att i regel i praktiken domstolen vid sin bedömning
torde komma att söka ledning i det administrativa avgörandet
Lagrådet återkommer till culpabedömningen i det följande.

Med »den som orsakar» olägenhet »genom miljöfarlig verksamhet» torde,
ehuru det inte framgår av ordalagen, avses den i vars regi verksamheten utövas
eller bedrives. Motsatsen — som skulle innebära att också någon som
är anställd hos den som bedriver verksamheten skulle kunna åläggas strikt
ansvar — kan svårligen godtas. Det är m. a. o. fråga om ett företagaransvar.
Detta kan, som nyss sagts, vara strikt eller grundat på culpa. Sådan culpa
kan finnas hos företagaren själv eller den högsta företagsledningen (»egen
culpa»), men culpan kan också föras tillbaka till någon anställd, för vilken
företagaren svarar enligt svensk rätts allmänna regler om principalansvar.
— Den ståndpunkt som här intagits beträffande ansvar ssubjektet innebär
att skadeståndstalan riktad mot den anställde personligen inte faller under

377

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

30 § och inte heller skall handläggas av fastighetsdomstol utan av allmän
underrätt i vanlig sammansättning. Detta kan möjligen någon gång ge upphov
till svårigheter i praktiken genom parallella domstolsförfaranden men
lär inte kunna undvikas.

En särskild fråga i detta sammanhang gäller förhållandet till annan lagstiftning.
Departementschefen har berört spörsmålet med hänsyn till bl. a.
1902 års lag om elektriska anläggningar och atomansvarighetslagen. Det
finns emellertid också ansvarighetslagar med föreskrifter som närmast kan
betraktas som specialregleringar av det allmänna principalansvaret. En
sådan lag är 1886 års järnvägsansvarighetslag. I fråga om förhållandet till
denna lag möter en särskild komplikation, i det att talan enligt järnvägsansvarighetslagen
är underkastad tvåårspreskription (10 §). Fråga är nu, om
en mot statens järnvägar förd skadeståndstalan som avser immission och
grundas på 1886 års lag (det påstås t. ex. att immissionen vållats genom
oaktsamhet av en järnvägsarbetare) skall anses falla under 30 § i det remitterade
förslaget och tillhöra fastighetsdomstols upptagande. Frågan torde
böra besvaras jakande. Fastighetsdomstolen skulle alltså ha att beakta tvåårspreskriptionen.
Däremot gäller givetvis inte den korta preskriptionstiden,
om talan avser strikt ansvar (jfr NJA 1909 s. 248).

I fråga om culpa-ansvaret har förut påpekats att domstolen vid sin bedömning
är obunden av vad som förekommit under förprövningen. En remissinstans
—- Svenska försäkringsbolags riksförbund — har framhållit att
genom kravet på skyddsåtgärder och försiktighetsmått en sträng aktsamhetsstandard
införts, vilket kan medföra att det strikta ansvaret, med dess
begränsande betingelser, i praktiken inte får så stor betydelse. Detta är
uppenbarligen riktigt. Departementschefen har erinrat om ett av de sakkunniga
gjort uttalande som innebär att man i förevarande hänseende måste
göra skillnad mellan anläggningar tillkomna före den nya lagen och sådana
som inrättats därefter. Härtill är att anmärka att det finns en tendens i senare
tids skadeståndsrättsliga praxis att skärpa kraven på aktsamhet och
att domstolarna inte drar sig för att kräva mycket i fråga om standard också
när det gäller gamla anläggningar som kan vara svåra att modernisera
(jfr Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1961 s. 239).

I fråga om det i paragrafen uppställda s. k. allmänvanlighetsrekvisitet må
framhållas att det är tveksamt om Högsta domstolens praxis lämnar stöd
för att detta rekvisit godtagits. Utgången i de av departementschefen åberopade
rättsfallen NJA 1960 s. 726 och 1965 s. 359 angående förstörd utsikt
torde inte bero på något hänsynstagande till »allmänvanligheten». Icke desto
mindre synes det i och för sig föreligga behov av att någon gång med åberopande
av denna grund kunna underkänna ett ersättningsanspråk. Allmänvanlighetsrekvisitet
synes emellertid böra tillämpas med stor försiktighet.

Skada eller men för människors hälsa och hälsorisker torde alltid vara
att betrakta som väsentliga olägenheter. Varken orts- eller allmänvanlig 13+

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28

378

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

hetsrekvisitet synes någonsin kunna åberopas till stöd för att sådana olägenheter
bör tålas utan ersättning.

Det må lämnas därhän, om avgörandet i rättsfallen NJA 1936 s. 552 och
1940 s. 508 (ersättning för allmän förmögenhetsskada bestående i minskning
av vinsten på restaurangrörelse genom damm och buller m. m. från
störande gatuarbeten) vilar på immissionsrättslig grund. Meningen lär inte
vara att skador av detta slag i fortsättningen skall lämnas utan ersättning.
Även om grunden skulle vara expropriationsrättslig, synes målen böra handläggas
av fastighetsdomstol, eftersom denna domstol är avsedd att fungera
som expropriationsdomstol. Det torde emellertid knappast kunna anföras något
skäl varför inte skador av denna typ i fortsättningen bör bedömas som
immissionsskador och prövas enligt 30 § i lagen, vars, ordalag snarast talar
för en sådan lösning.

Vid tillämpning av ersättningsreglerna enligt den föreslagna lagstiftningen
kan det befinnas att mer än en miljöfarlig verksamhet orsakat skada eller
olägenhet. Frågan under vilka förutsättningar ansvaret i sådant fall skall
vara solidariskt torde få överlämnas till rättstillämpningen, jfr NJA 1961 s.
425. Rättsfallet har kommenterats av Lej man i SvJT 1965 s. 637. Se vidare
bl. a. Karlgren, Skadeståndsrätt, 4:e uppl., 1968, s. 229 f, Jprgensen, Erstatningsret,
1966, s. 253 f och Anders Vinding Kruse, Erstatningsretten I, 1964,
s. 217 ff.

Som förut flera gånger nämnts skall 30 § omfatta både fall av strikt ansvar
och culpafall. Det framgår klart av departementschefens uttalanden att
varken väsentlighetskriteriet eller orts- och allmänvanlighetsrekvisiten skall
gälla i culpafallen. Detta synes knappast ha kommit till tillräckligt klart
uttryck i lagtexten. Första stycket bör omformuleras och förslagsvis erhålla
följande lydelse: »Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet
skall utge ersättning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försumlighet,
skall dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse
och blott i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena
i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.
»

31 §.

Lagrådet:

När det gäller skada på person bör allmänna skadeståndsregler tillämpas i
fråga om framtida skada. Förevarande paragraf bör alltså avse endast egendomsskada.
Lagrådet förordar att denna begränsning får komma till uttryck i
lagtexten, förslagsvis så att paragrafen inleds på följande sätt: »Kan i fråga
om skada eller olägenhet som drabbar egendom ersättningens belopp» etc.
Därjämte bör i andra stycket efter ordet »skada» inskjutas »på egendom».
I de immissionssakkunnigas betänkande har de sakkunniga erinrat om

379

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

att i några remissyttranden över lagberedningens jordabalksförslag gjorts
gällande att iinmissionsreglerna borde utformas så att det fanns möjlighet
att jämka de periodiskt utgående ersättningsbeloppen enbart med anledning
av penningvärdeförsämring. De sakkunniga har i denna del uttalat såsom
sin mening att det inte kunde vara lämpligt att ta upp problemet om värdebeständighet
för periodiska ersättningar i detta begränsade sammanhang.
Problemet är enligt de sakkunniga av sådan principiell betydelse att det
om möjligt bör få en allmängiltig lösning som omfattar hela skadeståndsrätten.
— I remissprotokollet har detta spörsmål inte berörts.

Lagrådet avser inte att ingå på denna fråga i hela dess vidd. Lagrådet vill
emellertid fästa uppmärksamheten på den betydelse, som den särskilda
jämkningsregeln i hithörande situationer kan komma att få. Ursprungligen
stadgades i 9 kap. 47 § vattenlagen av år 1918 att ersättning i penningar
skulle bestämmas att utgå på en gång (NJA II 1919 s. 324). Redan påföljande
år ändrades (NJA II 1920 s. 141) detta lagrum så att skadeersättning
till följd av företag enligt 6 kap., dvs. allmän flottled, skulle kunna fastställas
att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekom. Samtidigt
meddelades, för fall då ersättningen bestämts till årlig avgift med visst belopp,
i 6 kap. 23 § en jämkningsregel enligt vilken, i sammanhang med beslut
om nya eller ändrade anordningar eller föreskrifter för flottleden, kunde
meddelas sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för
dess utgående som föranleddes av de ändrade förhållandena (NJA II 1920
s. 133 f.). När de nya bestämmelserna om avloppsvatten i 8 kap. tillkom
genom lagstiftning år 1941, infördes i 9 kap. 47 § möjlighet att bestämma
också skadeersättning till följd av förorening genom avloppsvatten att utgå
i årlig avgift och gavs i 8 kap. 41 § en mot stadgandet i 6 kap. 23 § svarande
jämkningsregel, som emellertid avsåg ej endast situationer då nya eller
ändrade föreskrifter till motverkande av förorening beslöts utan därjämte
fall då eljest ändrade förhållanden inträtt (NJA II 1942 s. 118). Rörande
dessa fall utsädes i motiven endast, att även eljest ändrade förhållanden
kunde motivera en ändring av tidigare meddelat beslut angående avgiftens
utgående. Det är i överensstämmelse med 8 kap. 41 § som förevarande paragraf
i det remitterade förslaget i sin jämkningsregel generellt beaktar ändrade
förhållanden.

När jämkning föranleds av att den skadegörande verksamheten undergått
förändring synes man svårligen kunna undgå att skänka beaktande åt ändringar
i penningvärdet, vilka inträtt sedan den årliga avgiften en gång fastställdes.
De förändrade löner och priser vari penningvärdeförändringen
framträder är en del av den nya totalsituation i vilken den nya avgiften skall
fastställas. Det låter sig knappast göra att endast partiellt rätta sig efter det
nya läget. Skäl kan alltså anföras för den meningen att — oavsett vad lagstiftaren
hade i åtanke — uttrycket »ändrade förhållanden» när det i 8 kap.
41 § vattenlagen förekommer utan närmare bestämningar innefattar också

380

Kiingl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

förändring av penningvärdet utan samband med annan förändring. Ett uttryck
för en sådan tankegång har givits under förarbetena till 1952 års lagstiftning
om höjning av familjerättsliga underhållsbidrag. Med hänsyftning
på skilda stadganden i giftermålsbalken och föräldrabalken enligt vilka bidrag
kan jämkas när väsentligen ändrade förhållanden påkallar det förklarade
nämligen föredragande departementschefen (NJA II 1953 s. 114) att ett
sänkt penningvärde torde inrymmas bland sådana förhållanden som kan
föranleda en höjning av olika utgående bidrag.

I övrigt bör framhållas att jämkningsregeln i andra stycket andra punkten
torde äga tillämpning även när den årliga ersättningen bestämts genom avtal.

33 §.

Lagrådet:

Enligt i svensk rätt vedertagen grundsats skall tvist om äganderätten till
fast egendom upptas av rätten i den ort där fastigheten är; se 10 kap. 10 §
och 17 § första stycket 4 rättegångsbalken samt 20 § expropriationslagen.
Bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf innehåller däremot
att där avsedd talan skall instämmas till den fastighetsdomstol inom vars
område den miljöfarliga verksamheten utövas. Angående skälen till denna
avvikelse lämnar remissprotokollet inte någon upplysning. Enligt lagrådets
mening är ett viktigt skäl att inlösningsplikten regelmässigt har nära samband
med en på 30 § grundad ersättningstalan. Med hänsyn härtill anser
lagrådet — oavsett bl. a. att det åligger domstolen att ex officio pröva förutsättningarna
för inlösen (jfr NJA 1967 s. 623) och att en sådan prövning
nathrligen lättast och bäst fullgörs av den domstol inom vars domkrets fastigheten
är belägen — att den föreslagna forumbestämmelsen bör godtas.

34 §.

Lagrådet:

Såsom framgår av specialmotiveringen avser förevarande paragraf talan
om ersättning, talan om meddelande av förbud och talan om åläggande att
vidta skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått. Enligt andra punkten
kan även den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet påkalla
domstolsprövning av ersättningsfråga. Beträffande övriga slag av talan kan
han icke åstadkomma sådan prövning.

Uttrycket ersättningsfråga i andra punkten avser inte ersättningsanspråk
i anledning av inlösen. Att så är fallet framgår av sammanhanget och därav
att sådant anspråk inte grundas direkt på den miljöfarliga verksamheten
utan närmast på det förhållandet att fastigheten frångår ägaren genom inlösen.

Stadgandet i första stycket synes då kunna vinna i enkelhet och tydlighet
om inledningsorden ersätts med uttryckssättet »Den som vill framställa er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 381

sättningsanspråk eller annat enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet
skall väcka talan vid» etc.

Mål enligt denna paragraf är dispositivt tvistemål. Det åligger inte domstolen
att bevaka inteckningshavares intresse i vidare mån än som framgår
av 35 § andra stycket.

35 §.

Lagrådet:

Såsom framgått av det vid 31 § anförda kan engångsersättning för framtida
skada tänkas avse både person- och egendomsskada. I första stycket
första punkten av förevar ande paragraf åsyftas emellertid med »skada» —-vilket fortsättningen utvisar — endast skada på fastighet. Denna begränsning
synes redan i nu ifrågavarande sammanhang böra komma till uttryck.

Det må erinras om att, när ränta bestämts att utgå på fastställd ersättning,
räntan får anses ingå i ersättningen och alltså omfattas av nedsättningsskyldigheten.

Så som nedsättningsbestämmelsen är avfattad inbegriper den, förutom
ersättning till fastighetsägaren, också ersättning som kan ha bestämts till
innehavare av särskild rätt till fastigheten och ansluter sig därutinnan till
vattenlagen, som i 9 kap. 54 § andra stycket första punkten har en uttrycklig
föreskrift i ämnet. Denna föreskrift sammanhänger med den särskilda
fördelningsregeln i 9 kap. 69 § andra stycket andra punkten (jfr tredje stycket),
vilken i sin tur för sin tillämpning kräver sådan särskild värdering
av den fasta egendomen, med resp. utan viss rättighet besvärande densamma,
som närmare regleras i 9 kap. 52 § vattenlagen. Dessa nu nämnda bestämmelser
i vattenlagen, till vilka 48 §, 57 § andra stycket andra punkten
och 30 § expropriationslagen ger en motsvarighet, bildar tillsammantagna
ett system, avsett att förhindra att ersättning går inteckningshavare förbi
och i stället tillfaller innehavare av särskild rätt med sämre prioritet än
inteckningen. I så måtto är vattenlagens regler naturligtvis ägnade att bereda
inteckningshavarna ett fullgott skydd. Systemet vilar emellertid, såsom
framgått av det sagda, på att i samband med ersättningens fastställande kan
ske en uppskattning av hur mycket fastighetens värde förminskats genom
tillkomsten av den sämre prioriterade särskilda rättigheten. En sådan uppskattning
kan svårligen åstadkommas i en rättegång som gäller ersättning
enligt 30 §. Man torde därför i förevarande sammanhang vara nödsakad att
tillämpa en något enklare ordning för inteckningshavarnas skydd, innebärande
att endast fastighetsägaren tillkommande ersättning nedsättes och
fördelas. En dylik ordning återfinnes i bl. a. 34 § naturvårdslagen och 103 §
lagen om enskilda vägar. Emellertid synes med ersättning som tillkommer
fastighetsägare böra likställas ersättning som tillerkänts innehavare av tomträtt,
bl. a. eftersom det är tomträtten och inte fastigheten som är föremål för
inteckning, jfr 16 § andra stycket inteckningsförordningen.

382

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Enligt förebilden i 9 kap. 54 § vattenlagen föreligger nedsättningsskyldighet
när fastigheten »är besvärad av inteckning för fordran eller kan jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling». Med
inteckning förstås otvivelaktigt ej blott beviljad inteckning utan också sökt
(jfr 57 § andra stycket första punkten expropriationslagen). Den i det remitterade
förslaget upptagna bestämmelsen om nedsättningsskyldighet så
snart fastigheten »häftar för fordran» synes sakligt sett föra längre än
som i förevarande sammanhang erfordras samt i tillämpningen leda till
vissa svårigheter. Domstolen skulle sålunda behöva efterforska, huruvida
fastigheten häftar för fordran som, enligt 17 kap. handelsbalken (se 6 §,
9 § 3 mom.) eller därtill anslutande författning, utan inteckning är förenad
med förmånsrätt i fastigheten. Det bör också erinras om att den föreslagna
lydelsen icke medför befrielse från skyldigheten att beakta möjligheten av
att fastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för ogulden köpeskilling.
Lagrådet finner mest ändamålsenligt att nedsättningsskyldigheten konstrueras
i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt vattenlagen med
det förtydligande som expropriationslagen innefattar. I fråga om tomträttshavare
tillkommande ersättning bör iakttas att stadgandet i 11 kap. 2 § jordabalken
inte gäller beträffande tomträtt.

Vad angår tredje stycket så torde stadgandet kunna vinna i klarhet och
fullständighet med en något förändrad formulering. Sålunda torde länsstyrelsens
skyldighet att sätta in nedsatta medel på räntebärande räkning i
bankinrättning böra direkt omnämnas. Vidare saknas en hänvisning till de
bestämmelser som gäller om verkan av nedsatta medels fördelning. Hithörande
stadganden kan lämpligen avfattas efter mönster av 20 § lagen om
allmänna vägar (se NJA II 1944 s. 362 ff) och 34 § första stycket naturvårdslagen.

Slutligen erfordras i detta sammanhang särskilda regler till skydd för
innehavare av sådan fordran som skall föranleda nedsättning, motsvarande
vad i 9 kap. 73 § vattenlagen stadgas. Nu åsyftade regler kan upptas i ett
nytt fjärde stycke och avfattas efter mönster av 21 § andra stycket lagen om
allmänna vägar samt 34 § andra stycket andra punkten naturvårdslagen.

Godtas vad lagrådet sålunda anfört kan förevarande paragraf förslagsvis
erhålla följande lydelse:

»Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada på
fastighet och som tillkommer ägaren av fastigheten eller innehavare av
tomträtt i denna skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten eller tomträtten
besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller fastigheten
kan på grund av 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden
köpeskilling. Nedsättning behöver---fordringshavarens säkerhet.

I samband —---skall ske.

Nedsatt belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bankinrättning för
att där innestå mot ränta. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp

383

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

jämte ränta samt verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet
för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.

Om innehavare av fordran som avses i första stycket lider förlust därigenom
att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av
överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade
eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol, äger fordringshavaren
rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten mot avskrivning
på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall väckas
vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.»

36 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall koncessionsnämnden pröva frågor om tillstånd till
utövande av miljöfarlig verksamhet. Den som utövar eller ämnar utöva dylik
verksamhet kan hos koncessionsnämnden ansöka om tillstånd för att få
sin ställning tryggad för framtiden. I vissa fall är han skyldig att göra sådan
ansökan och drabbas av straff om han inte fullgör skyldigheten, varjämte
handräckning kan meddelas. Om skyldighet att begära tillstånd inte föreligger,
kan naturvårdsverket anlita utvägen att enligt 41 § hos koncessionsnämnden
påyrka att verksamheten förbjuds eller att den som utövar verksamheten
skall åläggas att vidta skyddsåtgärd eller annat försiktighetsmått.

Däremot har enligt förslaget enskild sakägare, som vill utverka förbud mot
verksamheten eller föreskrift om försiktighetsmått, inte rätt att vända sig
till koncessionsnämnden. Han är för dylik talan, liksom när det gäller ersättningsanspråk,
hänvisad till att framställa sitt anspråk vid domstol.

Man kan fråga sig om en sådan ordning är rationell. I tillståndsärende inför
koncessionsnämnden skall enskild sakägare höras; han har därvid möjlighet
att påkalla förbud eller vidtagande av försiktighetsmått. Det kunde då
ligga nära till hands att yrkande av honom om förbud eller försiktighetsmått
även utanför ett tillståndsärende borde upptas av koncessionsnämnden.
Man skulle därigenom slippa de säregna och stundom svårtillämpade
bestämmelserna i 36 § och 37 § andra stycket. Sakägaren skulle troligen
också på det hela taget få en bättre ställning. Rättegången vid domstol kan
bli både besvärlig och kostsam. Utredningen inför koncessionsnämnden däremot
förebringas i stor utsträckning genom anläggningsinnehavarens försorg,
och nämnden har att ex officio föranstalta om utredning (14 §). Koncessionsnämnden
kommer att ha stor erfarenhet av förbud och försiktighetsmått,
under det att prövningen av sådana åtgärder inte på samma sätt
blir en central uppgift för de domstolar som här är i fråga, nämligen fastighetsdomstolarna.
-— Det är visserligen sant att frågor om förbud och försiktighetsmått
å ena sidan samt ersättningsfrågor å den andra har nära samband.
Detta samband föreligger emellertid också i tillståndsärendena utan

384

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

att förhållandet ansetts utgöra hinder mot att tillståndsprövningen förläggs
till koncessionsnämnden och prövningen av ersättningsfrågorna till domstol.

Det enda skäl av principiell betydelse som kan anföras till stöd för att
enskild sakägares yrkande om förbud eller vidtagande av försiktighetsmått
skall upptas av domstol och inte av koncessionsnämnden är att, när allmänt
intresse inte är hotat, störningen oftast är så lokalt begränsad att det kan
te sig naturligare att — i överensstämmelse med rättstraditionen — förlägga
prövningen till domstol.

Ehuru lagrådet hyser tvekan om lämpligheten av den i denna del föreslagna
ordningen, vill lagrådet inte motsätta sig densamma. I synnerhet om
41 § ändras på sätt lagrådet föreslår, så att för naturvårdsverkets ingripande
enligt nämnda paragraf inte skall fordras att allmänt intresse kräver det,
torde enskild sakägare i regel, om han så vill, kunna genom anmälan till
naturvårdsverket få sina synpunkter och krav prövade av koncessionsnämnden.
Därmed försvinner i hög grad de nackdelar som är förbundna med
den av departementschefen föreslagna uppdelningen av dessa frågor på koncessionsnämnden
och domstolarna.

I förevarande paragraf lämnas regler för det fall att talan vid domstol
väckts om förbud eller vidtagande av försiktighetsmått beträffande en verksamhet
som inte fått tillstånd men frågan härom är under prövning hos vederbörande
myndighet när talan väckts eller kommer under prövning innan
domstolen avgjort målet. I dessa fall skall domstolen förklara målet vilande
i avbidan på beslut i tillståndsfrågan. Lämnas tillstånd skall domstolen
ogilla talan och företagaren blir bunden av den administrativa myndighetens
beslut.

I remissprotokollet behandlas däremot inte det fallet att, sedan talan
väckts vid domstol om förbud eller försiktighetsmått, företagaren underlåter
att begära tillstånd till verksamheten hos koncessionsnämnden (eller
länsstyrelsen). Målet förklaras då inte vilande utan handläggningen fortskrider
till dom. Om denna dom innebär förbud eller åläggande att vidta
försiktighetsmått och domen vinner laga kraft, kan man fråga vilken verkan
domen har, om sedermera tillståndsprövning i administrativ ordning kommer
till stånd. Svaret måste bli att domen binder mellan parterna i målet
men att i övrigt tillståndsmyndighetens beslut blir gällande. Innebär det
administrativa beslutet tillstånd, trots att domstolen utfärdat förbud, eller
tillstånd med för verksamheten mindre långtgående försiktighetsmått än
domstolen föreskrivit, lär domens innehåll i praktiken bli avgörande för
huruvida eller på vilka villkor verksamheten får bedrivas, förutsatt att sakägaren
med åberopande av domen — om så behövs i exekutiv väg — kräver
uppfyllande av domen efter dess innehåll.

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969 385

37 §.

Lagrådet:

Paragrafen ger bestämmelser om rättegångskostnadsersättning. Andra
stycket avser den situationen att en talan vid domstol icke leder fram till
ett domstolsavgörande som innebär prövning i sak, utan tvisten mellan parterna
slits genom beslut av annan myndighet. Att det vid domstolen framställda
käromålet då ogillas är tydligen inte i och för sig tillräckligt skäl för
att käranden skall åläggas ersätta motpartens kostnader eller ens för att han
skall bära sina egna kostnader. Det kan ju förhålla sig så att vad käranden
velat uppnå med sin talan vid domstolen, t. ex. en viss skyddsåtgärd, tillgodoses
genom myndighetens beslut med föreskrift om nämnda eller liknande
skyddsåtgärd. Han framstår då i verkligheten som vinnande part och bör
ha kostnadsersättning. Men det kan också, ehuru möjligen mindre vanligt,
förhålla sig på motsatt sätt. Käranden kan ha yrkat förbud men myndigheten
ger tillstånd, eller käranden yrkar en viss skyddsåtgärd men myndigheten
ger tillstånd utan föreskrift om skyddsåtgärd eller med föreskrift
om skyddsåtgärd som har helt annat syfte. Käranden bör då uppfattas som
tappande part och på vanligt sätt vara skyldig att ersätta svarandens kostnader.
För intet av dessa fall passar alltså den i första hand uppställda regeln
att rättegångskostnaderna skall kvittas. Man måste här ta sin tillflykt
till undantagsregeln att särskilda omständigheter kan föranleda annan fördelning
av kostnaderna. Emellertid torde inte sällan vara oklart i vad mån
käranden vunnit eller förlorat; myndighetens beslut står ju inte i samma relation
till kärandens yrkande som ett domstolsavgörande. Här kan huvudregeln
— om kvittning — ha sitt berättigande. Men finns stöd för uppfattningen
att käranden genom myndighetens beslut uppnått något, icke helt
oväsentligt, av vad han avsett med sitt käromål, torde i allmänhet undantagsregeln
i stället böra tillämpas. — Skulle svaranden komma med sin tillståndsansökan
först på ett sent stadium av rättegången och kostnaderna därigenom
onödigt ökas, torde också här undantagsregeln vara att tillämpa, jfr
rättegångsbalken 18 kap. 6 §. — Jämkning av rättegångskostnadsersättning
bör icke vara utesluten; även detta förutsätter att undantagsregeln anlitas.

Av det sagda lär framgå att tillämpning av undantagsregeln måste bli
vanlig, över huvud taget synes domstolen böra ha tämligen fria händer för
en skälighetsbedömning. Den uppfattning som här framförts synes leda till
att lagtextens angivande av en huvudregel och en undantagsregel måste anses
något missvisande. Enligt lagrådets mening är en jämkad lydelse av andra
stycket att föredra, exempelvis följande: »Ogillas talan — — — denna
lag, skall domstolen efter omständigheterna förordna att vardera parten
skall själv bära sin rättegångskostnad eller att full eller jämkad ersättning
skall tilläggas endera».

386 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

38 §.

Lagrådet:

I andra stycket begagnas uttrycket att naturvårdsverket leder länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet. Detta får givetvis inte förstås så, att vid beslut
som ankommer på länsstyrelsen — t. ex. enligt 40, 42 eller 43 § — denna
skulle ha skyldighet att efterkomma anvisningar av naturvårdsverket hur
ärendet bör avgöras. Lagrådet hemställer att orden »leder och» såsom missvisande
får utgå.

40 §.

Lagrådet:

Av motiven framgår att första stycket skall tillämpas bara i fall då tillståndsbeslut
inte föreligger. Detta synes böra komma till uttryck i lagtexten,
förslagsvis genom att paragrafen inledes med orden »Om tillstånd icke givits
enligt denna lag, kan länsstyrelsen meddela» etc.

Hänvisningen i första stycket första punkten till »lagens bestämmelser»
visar, att ingripandet skall ske inom ramen för tillåtlighetsreglerna i 4—7 §§.
Av 6 § tredje stycket följer då, att länsstyrelsen inte äger att jämlikt 40 §
första stycket första punkten meddela förbud mot användning av sådan
flygplats, väg eller järnväg, som tillkommit efter prövning i särskild ordning.
Däremot får länsstyrelsen också beträffande sådan anläggning meddela
föreläggande om försiktighetsmått.

Ordet »föreskrift» i andra stycket måste avse både förbud och försiktighetsmått.
Enligt lagrådets mening bör länsstyrelsen icke ens beträffande
fasta trafikanläggningar vara fråntagen befogenhet att i nödsituationer ingripa
med ett — momentant — förbud. Avfattningen av andra stycket inrymmer
denna befogenhet.

Länsstyrelsens i sista stycket avhandlade rätt att utsätta vite avser beslut
om föreläggande enligt förevarande paragraf. Ordvalet är ägnat att inge den
föreställningen att denna rätt gäller i förhållande till sådana i första och
tredje styckena nämnda beslut, som uttryckligen betecknats som förelägganden,
men däremot icke med avseende å föreskrift enligt andra stycket. I den
mån dylik föreskrift innefattar ett föreläggande bör dock länsstyrelsen äga
utsätta vite. Detta lär vara avsett, och lagrådet har för sin del intet att erinra
mot att bestämmelsen i sista stycket tillämpas så. Lämpligaste åtgärden torde
dock ofta, särskilt i brådskande fall, befinnas vara att anlita polisen.

41 §.

Lagrådet:

Här, liksom beträffande 40 § första stycket, bör uttryckligen anges att bestämmelsen
är tillämplig endast i fall då tillståndsbeslut ej föreligger.

Det kan knappast råda någon tvekan om att förbud eller åläggande om
försiktighetsmått inte skall kunna meddelas enligt denna paragraf, om ej

387

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

stöd för åtgärden finns i lagens tillåtlighetsregler (4—7 §§). För att inte
missförstånd skall uppkomma bör emellertid detta komma till uttryck i
lagtexten.

Avsikten är att koncessionsnämnden — i fall då tillstånd ej föreligger —
skall kunna meddela beslut om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller
åläggande att vidtaga försiktighetsmått. Detta framgår dock endast indirekt
av den föreslagna lagtexten; där stadgas att statens naturvårdsverk kan hos
koncessionsnämnden påkalla prövning av sådan fråga. Den befogenhet som
avses skola tillkomma koncessionsnämnden är emellertid principiellt och
praktiskt av stor vikt. Enligt lagrådets mening bör det komma till direkt uttryck
att denna befogenhet är för handen.

Naturvårdsverkets rätt att påkalla prövning av fråga om förbud eller försiktighetsmått
har gjorts beroende av att ingripandet krävs av hänsyn till
allmänna intressen. Emellertid är gränsen mellan allmänna och enskilda
intressen på detta område flytande. Om i paragrafen inte uppställdes ett uttryckligt
krav på att allmänna intressen skall påkalla ärendets upptagande,
kunde naturvårdsverket också en eller annan gång ingripa för att hjälpa
en sakägare att få fråga om förbud eller försiktighetsmått prövad av koncessionsnämnden,
i stället för att saken dragés inför domstol, jfr vad lagrådet
anfört under 36 §. Det är att märka att den motsvarande bestämmelsen
i 4 § första stycket i 1956 års tillsynslag inte innehåller något krav på att
talan påkallas av hänsyn till allmänna intressen.

Med hänsyn till vad nu sagts kan paragrafen förslagsvis erhålla följande
lydelse: »Har tillstånd enligt denna lag icke meddelats, äger koncessionsnämnden
på hemställan av statens naturvårdsverk besluta om förbud mot
miljöfarlig verksamhet, som ej är tillåtlig enligt denna lag, eller meddela
föreskrift om försiktighetsmått. Vid prövningen äger 12—16 §§ motsvarande
tillämpning.»

I specialmotiveringen till 38 § har departementschefen uttalat att såsom
grundsats för alla paragrafer i tillsynsavsnittet gäller att tillsynen avser att
skydda allmänna intressen. Lagrådets förslag innebär ett avsteg från denna
princip i vad avser nu förevarande paragraf.

42 §.

Lagrådet:

Enligt 7 § i 1956 års tillsynslag äger tillsynsmyndighet under angiven förutsättning
rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig
den är i bruk eller inte, ävensom att företa undersökningar inom område
som hör till anläggningen eller på annan plats där undersökning kan vara
erforderlig. Eftersom här är fråga om undersökning med anledning av vattenförorening
begränsar sig, praktiskt sett, myndighetens befogenhet att få
tillträde till annans område i regel till vattenområde och möjligen strand
eller brygga.

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

När nu denna bestämmelse i stort sett oförändrad upptages i nya lagen,
blir räckvidden i praktiken betydligt större. Tillsynsmyndigheten får tillträde
till exempelvis hus, tomt eller trädgård för att göra de undersökningar
som myndigheten anser erforderliga. Även utan vederbörandes samtycke
kan tillsynsmyndigheten i en bostadslägenhet låta uppsätta sådant som apparatur
för mätning av flyg- eller gatubuller eller av luftförorening. Detta
måste anses vara betänkligt, helst som inte, såsom är fallet enligt 51 §, någon
rätt till ersättning stadgats. Skulle det visa sig erforderligt att tillsynsmyndigheten
företar undersökning i hus, tomt eller trädgård torde i regel
överenskommelse härom kunna träffas med vederbörande. Andra punkten
bör utgå. Endast den som äger företräda myndigheten skall ha rätt att mot
anläggningsinnehavarens vilja bereda sig tillträde till anläggningsområdet.
Att därvid biträde får medtagas torde följa av sig självt och behöver inte
uttryckligen sägas. — Krav på formligt beslut om att tillträde skall ges torde
inte böra uppställas. Det är emellertid klart, att om anläggningsinnehavaren
begär ett formligt beslut, t. ex. för att kunna överklaga detta, så skall han
erhålla sådant med fullföljdshänvisning. Och förklarar han att han ämnar
överklaga, bör beslutet i regel inte verkställas förrän det vunnit laga kraft,
om det ej brådskar med åtgärden.

Lagrådet föreslår att paragrafen erhåller följande lydelse:

»För att---till denna.

Behövs undersökning på annan plats, äger myndigheten vinna tillträde dit
för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej hus, tomt eller trädgård.»

43 §.

Lagrådet:

Enligt paragrafen är innehavare av anläggning som kan »befaras orsaka
störning som avses i denna lag» skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet
eller den som biträder denna behövliga upplysningar om anläggningen.

I anslutning till lydelsen av 1 § torde förevarande paragraf lämpligen kunna
inledas sålunda: »Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara
miljöfarlig, är» etc.

I paragrafen stadgas skyldighet för innehavaren att på begäran lämna behövliga
upplysningar om anläggningen ej endast till tillsynsmyndighet utan
även till den som biträder denna. Motsvarande bestämmelse finns i 8 § i
1956 års tillsynslag. Under beteckningen »den som biträder» tillsynsmyndighet
rymmes olika slags personer. Bestämmelsen torde närmast syfta på
sakkunniga som tillsynsmyndigheten önskar anlita, men bestämmelsen får
även anses gälla hantlangare och andra personer som biträder tillsynsmyndigheten
med uppsättande av mätningsinstrument o. dyl. Med hänsyn till
att det kan vara fråga om uppgifter beträffande tillverkningsmetoder m. m.
anser lagrådet det mindre lämpligt att innehavaren av en anläggning skall

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

vara skyldig att lämna upplysningar om anläggningen till annan än tillsynsorganet.
Önskar detta konsultera särskild sakkunnig kan denne av tillsynsmyndigheten
få behövliga upplysningar för uppdragets fullgörande. Lagrådet
föreslår att orden »eller den som biträder denna» utgår.

44 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf stadgar, vid straffansvar enligt 45 §, tystnadsplikt
med avseende å vissa förhållanden som blivit kända vid utövande av tillsyn.
För koncessionsnämnden och naturvårdsverket lär tystnadsplikt komma att
föreskrivas i instruktioner, vilket ger ett i stort sett likvärdigt sekretesskydd
(jfr dock 1 kap. 1 § andra stycket och 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen).
Bestämmelser om tystnadsplikt medför icke att myndighet
kan vägra utlämna allmän handling som innehåller uppgifter om t. ex. yrkeshemlighet.
Härför fordras lagstöd i den s. k. sekretesslagen. Huruvida
en ändring av denna lag i sådan riktning är motiverad anser sig lagrådet inte
kunna bedöma på det föreliggande materialet. — Vad beträffar parts rätt
till insyn i utredningsmaterial så torde därmed sammanhängande frågor
komma att bli föremål för uttrycklig enhetlig reglering i en ny förvaltningslag.

Enligt paragrafen stadgas förbud att röja yrkeshemlighet medan i fråga
om bl. a. förhållande av betydelse för landets försvar gäller förbud att obehörigen
yppa förhållandet. Även det förstnämnda förbudet torde lämpligen
böra avse ett obehörigt röjande för att upplysningar t. ex. till koncessionsnämnden
skall vara tillåtna. Påpekas må att en sådan avfattning av ett
förbud anses ha den verkan att det viker för vittnesplikten (jfr SOU 1966:
60 s. 226).

45 §.

Lagrådet:

I första stycket punkt 2 stadgas straff för den som underlåter att iakttaga
föreskrift som Kungl. Maj :t meddelat med stöd av 10 § första stycket utan
att undantag har medgivits enligt 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket.
Hänvisningen till sistnämnda lagrum synes överflödig, eftersom lagrummet
endast innehåller bestämmelse om delegation av befogenhet, grundad på
10 § andra stycket. Lagrådet förordar att hänvisningen utgår och att — med
viss jämkning av lagtexten i övrigt — uttrycket »enligt 10 § andra stycket»
ersättes av »med stöd av 10 § andra stycket».

Av motsvarande skäl torde i punkt 3 hänvisningarna till 17 § och till 20 §
kunna undvaras.

47 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i tredje stycket torde böra avse även föreläggande enligt
40 § andra stycket.

390 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

48 §.

Lagrådet:

Departementschefen har anfört att beslut om underställning och beslut
som rör förfarandet faller utanför paragrafen. Möjligen kan dock i vissa
hithörande fall besvärsrätt vara för handen på grund av allmänna regler om
fullföljd i administrativa mål och ärenden.

Godtages lagrådets förslag om tillägg av ytterligare ett stycke i 14 §, bör
hänvisningen i andra stycket första punkten av förevarande paragraf avse
14 § femte stycket andra punkten. Huruvida man med denna utgångspunkt
skall vidhålla att besvär över beslut enligt sistnämnda lagrum bör gå till
regeringsrätten synes tveksamt.

49 §.

Lagrådet:

Godtages lagrådets förslag om tillägg av ytterligare ett stycke i 14 §, bör
hänvisningen till sistnämnda paragraf avse dess femte stycke andra punkten.

För att inhibition skall kunna ske i fall som avses i andra stycket torde
erfordras uttrycklig bestämmelse härom. Denna kan lämpligen göras så att
efter ordet »omedelbart» i andra stycket tilläggs »om ej annorlunda förordnas».
Med sådan lydelse kommer ej blott Kungl. Maj:t utan även den
beslutande länsstyrelsen att kunna meddela förordnande att omedelbar
verkställighet ej skall äga rum. Jfr också 50 §.

50 §.

Lagrådet:

Vad som här sägs om koncessionsnämnden äger givetvis motsvarande tilllämpning
beträffande Kungl. Maj :t.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

8 kap.

Lagrådet:

Med skada eller intrång som omnämns i detta kap. åsyftas givetvis icke
olägenhet av beskaffenhet som avses i miljöskyddslagen.

Kapitlets båda första paragrafer synes böra anknytas till den lydelse lagrådet
föreslagit för 1 § miljöskyddslagen.

Bestämmelsen i 1 § i 8 kap. kan lämpligen inledas med ett första stycke
som utsäger att för avledande av avloppsvatten från mark eller byggnad skall
gälla vad i detta kap. sägs.

Stadgandet i 2 § bör erhålla följande lydelse: »Bestämmelserna i detta

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

kap. om avledande av avloppsvatten gälla i tillämpliga delar också i fråga
om utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast ämne från mark eller
byggnad så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas av
ämnet.»

Beträffande 26 § ifrågasätter lagrådet om icke, i överensstämmelse med
hittills gällande lydelse, här bör hänvisas också till 5 §, vars regler har betydelse
ej endast från miljöskyddssynpunkt utan även för sådana frågor
som exempelvis var anläggningen bör placeras för att onödigt markintrång
skall undvikas.

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

Lagrådet:

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Utdrag ur protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
21 februari 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Beträffande förslaget till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet uttalar
lagrådet, att lagrådet först vid behandlingen av andra till lagrådet remitterade
förslag rörande de allmänna underrätternas organisation m. m. avser
att ta ställning till frågan om inrättande av fastighetsdomstolar och att
granskningen av förevarande lagförslag har skett med den utgångspunkten
att fastighetsdomstolar kommer att finnas. Det har av tidsskäl inte varit
möjligt att avvakta lagrådets slutliga utlåtande över förslaget om inrättande
av fastighetsdomstolar. Under hand har emellertid inhämtats att lagrådet
tillstyrker att sådana domstolar inrättas.

Under 1 § behandlar lagrådet bl. a. frågan om lagen skall anses tillämplig
inte bara på företeelser som utmärks av en viss varaktighet utan även på
enstaka händelser som föranleder störningar av det slag som anges i paragrafen.
Två av lagrådets ledamöter anser att lagförslagets innebörd är att
lagen inte skall tillämpas på enstaka separata händelser och att en sådan
begränsning av lagens tillämpningsområde är lämplig. Eftersom olika meningar
kan råda om den föreslagna lagen verkligen har den antydda innebörden,
föreslår de ett förtydligande av lagtexten.

Övriga två ledamöter av lagrådet ger uttryck för en motsatt uppfattning
i denna fråga. De framhåller bl. a. att införande av ett krav på varaktighet
när det gäller vattenföroreningar medför att de skadelidande får en sämre
ställning än enligt vattenlagen.

I det remitterade förslaget tas upp motsvarigheter till de regler om skyldighet
att motverka vattenförorening som nu finns i 8 kap. vattenlagen.
Därvid uppställs inte något krav på varaktighet. I fråga om verksamhet som
avses i punkt 3 i paragrafen uppställs däremot ett varaktighetsrekvisit i
den formen att störning som är helt tillfällig faller utanför lagens tillämp -

393

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

ningsområde. Denna skiljaktighet har sin grund i företeelsernas olikartade
verkningar. Luftförorening, buller e. d. från verksamhet som ej är varaktig
torde nämligen som regel vara av sådan tillfällig natur att anledning saknas
att ingripa mot verksamheten. Annorlunda är förhållandet i fråga om åtgärd
som kan medföra vattenföroreningar. På det området kan eu enstaka
tillfällig händelse orsaka en under lång tid kvardröjande skada i recipienten.

Även om man vid utformningen av de nuvarande reglerna om vattenförorening
i 8 kap. vattenlagen i första hand har tänkt pa mer eller mindre
varaktig förorening, utesluts inte enstaka händelser från lagens tillämpningsområde.
Enligt min mening bör på skäl som nyss antytts någon ändring
i detta förhållande inte göras. För denna ståndpunkt talar också att det
bör finnas möjlighet att föreskriva förprövningsskyldighet även för enstaka
åtgärder som kan verka vattenförorenande. I enlighet med vad som sagts
nu anser jag mig böra vidhålla uppfattningen att det inte bör uppställas
något annat krav på varaktighet än det som anges i punkt 3 och som innebär
att — när det gäller störningar av det slag som där avses — själva
störningen ej får vara helt tillfällig.

Lagrådet anmärker i fråga om uttrycket »användning av fast egendom»
att tvekan kan råda om huruvida uttrycket fast egendom här inbegriper
också byggnad på ofri grund, tomträtt och gruva. Lagrådet föreslår att »fast
egendom» byts ut mot »mark eller byggnad». Jag delar lagrådets uppfattning
att uttrycket användning av fast egendom kan ge upphov till tvekan.
För att vinna överensstämmelse med uttryckssättet i 2 § lagen 29 juli 1966
om vad som är fast egendom föreslår jag i stället uttrycket »mark, byggnad
eller anläggning». Samma uttryck bör användas i förslaget till ändring i vattenlagen
8 kap. 1 och 2 §§.

Beträffande paragrafens andra stycke bör tilläggas att radiostörningar
kommer att bli föremål för särskild reglering. Jag godtar den avfattning
av stycket som lagrådet föreslår.

Beträffande 11 § har i remissprotokollet framhållits att koncessionsnämnden
bör ha en fristående ställning i förhållande till naturvårdsverket. Lagrådet
stryker under betydelsen av detta och framhåller såsom angeläget att
nämndens oberoende ytterligare markeras och förstärks. Enligt lagrådets
mening bör såsom fast ledamot i koncessionsnämnden ingå ytterligare en
tekniker. Lagrådet föreslår vidare att ledamöterna i nämnden skall ha avlagt
domared. Enligt tre av lagrådets ledamöter intar naturvårdsverket en
så markant partsställning inför koncessionsnämnden att verkets chef eller
annan tjänsteman i ledande ställning hos verket inte bör vara ledamot av
nämnden. En ledamot av lagrådet har annan uppfattning och anser inte tillrådligt
att avstå från den sakkunskap som är representerad i naturvårdsverket.
Han anser dock önskvärt att naturvårdsverkets chef inte är ledamot
i nämnden i sådana fall då verket redan på förhand har intagit viss
ståndpunkt, t. ex. väckt fråga om tillämpning av 41 §, och förordar en viss
återhållsamhet när det gäller andra ledande tjänstemän i verket.

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

För min del vill jag framhålla att nämnden skall fungera som eu administrativ
prövningsmyndighet. Med hänsyn till arten och betydelsen av de
frågor som nämnden har att handlägga har jag ansett att nämnden bör ges
en domstolsliknande ställning. Det är också angeläget att nämndens verksamhet
blir ett led i en effektiv och samhällsgagnande miljövårdspolitik.
Mot denna bakgrund får man bedöma frågan om hur nämnden skall vara
sammansatt.

För en utökning av antalet ledamöter i koncessionsnämnden till fem talar
enligt lagrådet bl. a. att diskussionen i nämnden därigenom tillförs ytterligare
synpunkter och att den omröstningssituationen att utgången bestäms
av två röster mot två i regel inte uppkommer. Jag medger att de anförda
skälen talar för en utökning av antalet ledamöter. Mot en utökning talar
emellertid att viss risk uppkommer för att de fasta ledamöternas inflytande
kommer att stärkas i alltför hög grad och att de andra ledamöterna, vilka
skall ha särskild erfarenhet från de verksamhetsfält som nämndens arbete
rör, inte får den ställning som bör tillkomma dem. Jag finner inte tillräcklig
anledning att gå från den bedömning jag tidigare gjort i fråga om antalet
ledamöter i nämnden.

Naturvårdsverket kommer att ha tillgång till samlad expertis på hela det
område som lagen rör. Verkets experter kommer att ha praktisk erfarenhet
från detta område. Även om det utom verket går att finna personer som har
erfarenhet av frågor som faller inom verkets ämbetsområde, kan det inte anses
lämpligt att avstå från den speciella sakkunskap på området som finns
inom verket. Härtill kommer att naturvårdsverket i särskilt hög grad kommer
att få ansvaret för den yttre miljövården. Det kan förväntas att verket
upprättar översiktliga, långsiktiga planer för miljövården. Inte minst för
förverkligandet av denna planering synes det vara av värde att den tredje
ledamoten i nämnden kan hämtas från naturvårdsverket. Det medför möjlighet
inte bara för naturvårdsverket att få den långsiktiga planeringen beaktad
i tillståndsärenden utan också för koncessionsnämnden att genom
sina beslut inverka på den långsiktiga planeringen. Allt detta torde kunna
främja en enhetlig miljövårdspolitik.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör något hinder för naturvårdsverkets
chef eller annan tjänsteman hos verket att vara ledamot av koncessionsnämnden
inte föreligga. En annan sak är att den som i naturvårdsverket
beslutat i dispensärende eller beslutat om åtgärd enligt 26 eller 41 §
är förhindrad att delta i avgörandet av samma ärende i koncessionsnämnden.
Detta följer av jävsbestämmelserna i 12 §.

Något krav på att nämndens ledamöter skall avlägga domared bör inte

uppställas.

Såsom lagrådet påpekar bör redan från början utses ersättare för samtliga
ledamöter i nämnden.

I fråga om sakägares rätt till ersättning för kostnader vid prövning av
frågor inför tillståndsgivande myndighet föreslår lagrådet att det i U § tas
in en bestämmelse som ger sakägare rätt till kostnadsersättning, mots\a -

395

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

rande vad som f. n. gäller i ansökningsmål enligt 8 kap. vattenlagen. Lagrådet
framhåller att förslaget, när det gäller vattenföroreningar, innebär en
försämring och försvagning av sakägares ställning i förhållande till vad
som nu gäller. Sakägaren kan enligt lagrådets mening ha stort intresse av
att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen för att eventuellt
kunna förhindra företaget eller få till stånd ändamålsenliga skyddsåtgärder.
Förslaget kan enligt lagrådet medföra att möjligheterna att få
ärendena allsidigt belysta minskar.

En av grundtankarna bakom lagförslaget är att det behövs aktiva insatser
från det allmännas sida för att främja en god miljövård. Särskilt
när det gäller »storimmissioner» med vidsträckta verkningsområden och
när det gäller att komma till rätta med den sammantagna effekten av*
många små störningskällor har den enskilde små möjligheter att hävda
sig och göra en insats. Det är därför nödvändigt att det allmänna har särskilda
organ med tillgång till olika experter för att fortlöpande kunna
kartlägga och följa förhållandena på olika orter och vid behov kunna ingripa.
Mycket av det som tidigare låg på den enskilde kan nu överlåtas på
tillsynsmyndigheterna. Dessa byggs ut kraftigt för att kunna fullgöra sina
uppgifter. Också det nya förprövningssystem som lagförslaget innefattar
utgör en garanti för att störningarna hålls på en låg nivå. På den stördes
sida sammanfaller de allmänna intressena i stor utsträckning med de
enskilda. Ju mer det allmännas insatser på miljövårdens område intensifieras
desto mer kommer också enskildas intresse av att få till stånd störningsfria
förhållanden att bli tillgodosett.

I överensstämmelse med denna grundtanke ger förslaget inte en enskild
sakägare rätt att hos koncessionsnämnden väcka fråga om förbud eller
försiktighetsmått beträffande viss verksamhet. Däremot är det inget som
hindrar att sakägare lägger fram sina synpunkter muntligen eller skriftligen
i ärende inför nämnden. Denna skall fatta sitt avgörande med beaktande
av både allmänna och enskilda intressen. Det ankommer i sista
hand på nämnden att föranstalta om den utredning som anses behövlig.
Den bör därvid vara lyhörd för enskild sakägares krav på ytterligare
utredning. I kostnadshänseende gäller enligt förslaget samma regler som
inom förvaltningsrätten i övrigt. Den enskilde sakägaren får alltså svara
för sina egna kostnader. Att införa en rätt för sakägare att företa egna
sakkunnigutredningar på anläggningshavarens bekostnad är enligt min
mening inte lämpligt. De kostnader i övrigt som kan uppkomma för en
sakägare som vill bevaka sin rätt i ett ärende inför nämnden torde i regel
inte vara av den omfattning att de avhåller sakägaren från att framföra
sina krav och synpunkter.

Den av mig föreslagna lösningen av rättegångskostnadsfrågan innebär
att sakägarnas ställning i kostnadshänseende blir densamma oavsett om
den som vill utöva den miljöfarliga verksamheten begagnar sig av dispensvägen
eller vänder sig till den tillståndsgivande myndigheten.

I förhållande till vad som f. n. gäller om sakägares rätt till kostnadser -

396

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

sättning enligt 10 kap. 79 § vattenlagen — och särskilt till den för sakägarna
generösa tolkning som lagrummet fått i rättstillämpningen — kan förslaget
onekligen synas medföra en försämrad ställning för sakägarna på vattenföroreningsområdet.
Emellertid är att märka att den nya miljövårdsorganisationen
innebär en väsentlig förstärkning även på vattenvårdens område, vilket
kommer sakägarna till godo. Koncessionsnämnden skall vidare på ett
helt annat sätt än som är möjligt för en domstol vara aktivt verksam för att
uttömmande och allsidigt utreda ärenden som kommer under dess prövning.
Dessutom bör erinras om att redan när den aktuella kostnadsregeln tillkom
år 1941 i samband med att bestämmelserna om vattenförorening infördes i
8 kap. vattenlagen tvekan rådde om vilken ställning sakägarna skulle få i
kostnadshänseende. Under förarbetena framhölls bl. a. att sakägare i allmänhet
inte skulle behöva kallas till förrättning, eftersom ersättning för olägenhet
genom förorening i allmänhet inte skulle bestämmas på förhand och
andra bestämmelser i förslaget innebar erforderliga garantier att vederbörliga
åtgärder mot förorening ändå blev iakttagna.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört är jag inte beredd att komplettera
förslaget med en kostnadsregel av det slag lagrådet förordar.

Beträffande omröstningsregeln i 15 § framhåller lagrådet att det ibland
kan vara behövligt med flera omröstningar för att nå ett rättvisande resultat.
Sålunda kan särskild omröstning behöva ske beträffande fråga om
tillämpligheten av lagen eller om förberedande åtgärd eller om underställning
enligt 16 §.

Jag biträder lagrådets uppfattning och förordar att paragrafens första
stycke får den lydelse som lagrådet föreslår. I fråga om avfattningen av
andra stycket kan lagrådets förslag däremot inte följas, eftersom det förutsätter
att antalet ledamöter i koncessionsnämnden bestäms till fem.

Beträffande 17 § anmärker lagrådet att det synes mindre lämpligt att
koncessionsnämnden och naturvårdsverket får befogenhet att överlämna
ärenden till länsstyrelsernas prövning. Däremot kan det enligt lagrådets
mening vara lämpligt att Kungl. Maj :t skall kunna förordna att tillståndseller
dispensprövning beträffande visst slag av ärenden skall handhas av
länsstyrelsen. Jag godtar lagrådets förslag.

I anslutning till 30 § berör lagrådet det s. k. sakägarbegreppet. Den till
lagrådet remitterade lagtexten innehåller inte — i motsats till immissionssakkunnigas
förslag — någon bestämmelse om vem som är att anse som
sakägare. Det remitterade förslaget tar alltså inte upp den av de sakkunniga
förordade begränsningen av sakägarbegreppet. Som lagrådet påpekar
förekommer emellertid i remissprotokollet ett uttalande, som kan ge vid handen,
att den nya lagen generellt knyter an till vattenlagens sakägarbegrepp.
Detta är inte avsett. Det inom vattenrättsskipningen uppställda kravet på
anknytning till fast egendom på sakägarsidan skall inte gälla på den nya
lagens område. Jag kan således ansluta mig till vad lagrådet anför under
30 § om sakägarbegreppet.

Den av lagrådet föreslagna omformuleringen av 30 § uttrycker på ett

397

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

uttömmande sätt de förutsättningar som i olika fall skall föreligga för att
ersättning skall utgå. Jag godtar därför förslaget.

Under 31 § berör lagrådet frågan om uttrycket »ändrade förhållanden»
också innefattar förändring av penningvärdet utan samband med annan
förändring. Frågan synes i detta sammanhang inte ha nämnvärd praktisk
betydelse. Som jag tidigare framhållit kan man räkna med att ersättning för
framtida skada kommer i fråga endast i begränsad omfattning på grund av
svårigheten att på förhand bedöma en skada. Vidare bör engångsbelopp
vara den normala formen för ersättning för framtida skada. I den mån årliga
ersättningsbelopp över huvud taget förekommer torde utvecklingen —
t. ex. i fråga om metoder att förebygga eller minska störningar — gå så
snabbt och föränderligheten i övrigt på området vara så stor att något behov
av jämkning enbart på grund av penningvärdeförändring knappast uppkommer.

Beträffande 35 § första stycket föreslår lagrådet att skyldigheten att nedsätta
ersättning för framtida skada på fastighet med hänsyn till ersättningsreglernas
utformning i övrigt begränsas till att avse den ersättning
som tillkommer fastighetsägaren, varmed likställs ersättning till innehavare
av tomträtt. Jag delar lagrådets mening och förordar den utformning
av stycket som lagrådet föreslår. Vidare ansluter jag mig till lagrådets
förslag beträffande tredje stycket, som med den föreslagna formuleringen
vinner i fullständighet och klarhet. Även den av lagrådet förordade bestämmelsen
till skydd för innehavare av sådan fordran som skall föranleda
nedsättning — motsvarande regeln i 9 kap. 73 § vattenlagen — anser
jag böra godtas. Någon större praktisk betydelse torde bestämmelsen inte
komma att få.

Vid 41 § erinrar lagrådet om att naturvårdsverkets rätt att påkalla prövning
av fråga om förbud eller försiktighetsmått gjorts beroende av att
ingripandet krävs av hänsyn till allmänna intressen. Enligt lagrådets mening
bör detta krav slopas och naturvårdsverket få möjlighet att en eller
annan gång ingripa också för att hjälpa enskild sakägare att få fråga om
förbud eller försiktighetsmått prövad av koncessionsnämnden.

Såsom framgår av 38 § gäller som grundsats för alla paragrafer i tillsynsavsnittet
att tillsynen avser att skydda allmänna intressen. Samma princip
gäller i fråga om nuvarande tillsynsförfarande. Att göra ett avsteg från denna
grundsats när det gäller 41 § kan enligt min mening få konsekvenser
som är mindre önskvärda. Det skulle ställa naturvårdsverket inför den
grannlaga uppgiften att avgöra om verket skall ta sig an en enskilds sak
eller lämna åt den enskilde att agera på egen hand. Det kan dessutom ifrågasättas
om den av lagrådet föreslagna anordningen verkligen behövs. Såsom
lagrådet påpekar är gränsen mellan allmänna och enskilda intressen
på detta område flytande. Under 14 § har framhållits att de allmänna intressena
i stor utsträckning sammanfaller med de enskilda. För att få en
klar avgränsning av tillsynsmyndigheternas uppgifter bör man enligt min

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mening begränsa tillsynsverksamheten på det sätt som jag föreslagit. Man
bör vidare eftersträva att ge tillsynsmyndigheterna sådana resurser att de
kan ingripa så snart allmänna intressen kommer i farozonen. På det sättet
kan man enligt min uppfattning också bäst tillgodose de enskildas intresse
av störningsfria förhållanden. På grund av det anförda är jag inte beredd
att godta lagrådets förslag.

Eftersom det för samtliga paragrafer i tillsynsavsnittet gäller att tillsynen
avser att skydda allmänna intressen, behöver detta inte särskilt
utsättas i denna paragraf. Jag biträder lagrådets förslag till formulering av
paragrafens första punkt.

Beträffande 45 § föreslår lagrådet att hänvisningen i punkt 2 till 17 §
andra stycket utgår såsom överflödig, eftersom lagrummet endast innehåller
en bestämmelse om delegation av befogenhet, grundad på 10 § andra stycket.
Av motsvarande skäl anser lagrådet att hänvisningarna i punkt 3 till 17 §
och till 20 § kan undvaras. Jag kan inte biträda denna uppfattning. Hänvisningarna
bör därför kvarstå.

Lagrådet använder i sitt utlåtande flera gånger beteckningen miljöskyddslagen
i stället för det längre namn som angivits i det remitterade
förslaget. Det kortare namnet synes vara att föredra, och jag föreslår därför
att lagen kallas miljöskyddslagen. I överensstämmelse härmed förordar
jag att den nyinrättade myndigheten för tillståndsprövning får namnet
koncessionsnämnden för miljöskydd, vilket föranleder ändring i 9 §.

I övrigt anser jag mig, frånsett smärre avvikelser i lagtekniskt hänseende,
kunna godta de ändringar som lagrådet föreslår. Vissa ytterligare redaktionella
ändringar bör dessutom vidtas.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition

dels föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1) miljöskyddslag,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822),

dels inhämtar riksdagens yttrande över förslag till

4) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958
(nr 663).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969 399

Innehållsförteckning

Sid

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Författningsförslag ............................................. 3

Förslag till miljöskyddslag .................................... 3

Förslag till lag om ändring i vattenlagen........................ 13

Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964

(nr 822) .................................................. 34

Förslag till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663)........................................... 35

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 juli 4D58- /9PÅ................ 37

Inledning .................................................... 37

Gällande rätt ................................................ 41

Civilrättsliga regler......................................... 41

Offentligrättsliga regler..................................... 43

Regler om skydd mot vattenförorening........................ 49

Tidigare reformförslag m. m................................... 53

Förslagens huvudinnehåll..................................... 56

Immissionssakkunnigas förslag............................... 56

Naturvårdsverkets organisationsförslag ....................... 58

Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen .. 58

Förslagens närmare innehåll samt remissyttranden............... 60

Allmän bakgrund till förslagen .............................. 60

Immissionssakkunniga .................................... 60

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag............... 62

Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen
................................................ 64

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag............ 65

Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning ...... 66

Immissionssakkunniga .................................... 66

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag .............. 69

Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen 76

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag ............ 77

Tillståndsmyndighet ........................................ 78

Immissionssakkunniga .................................... 78

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag.............. 79

Naturvårdsverkets organisationsförslag...................... 82

Remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag . . 93

Tillåtlighetsregler .......................................... 114

Immissionssakkunniga .................................... 114

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag................ 122

Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen 130

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag............ 133

Förprövning ............................................... 144

Immissionssakkunniga .................................... 144

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag................ 147

Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen 150

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag ............ 151

Tillsyn .................................................... 154

Immissionssakkunniga .................................... 154

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag .............. 156

400

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Sid.

Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen 157

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag ............ 158

Samordning................................................ 158

Immissionssakkunniga .................................... 158

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag................ 161

Domstolsprövning och ersättningsregler ...................... 164

Immissionssakkunniga .................................... 164

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag .............. 167

Naturvårdsverkets organisationsförslag...................... 172

Remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag .. 173

Avgifter, finansieringshjälp m. m............................. 173

Immissionssakkunniga .................................... 173

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag................ 174

Naturvårdsverkets förslag................................. 177

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag ............ 177

Departementschefen .......................................... 178

Allmän bakgrund........................................... 178

Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning....... 181

Tillståndsmyndighet ........................................ 191

Tillåtlighetsregler .......................................... 206

Förprövning ............................................... 220

Tillsyn .................................................... 222

Samordningsfrågor ......................................... 227

Domstolsprövning .......................................... 232

Ersättningsregler ........................................... 237

Avgifter m. m............................................. 249

Författningsförslag ......................................... 252

Specialmotivering ............................................ 253

Förslaget till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet.......... 253

Inledande bestämmelser (1—3 §§) .......................... 253

Tillåtlighetsregler (4—8 §§) .............................. 262

Tillståndsprövning (9—17 §§).............................. 268

Tillståndsbeslut (18—29 §§)............................... 274

Ersättning och andra enskilda anspråk (30—37 §§) .......... 281

Tillsyn (38—44 §§)....................................... 287

Ansvar, handräckning och besvär m. m. (45—52 §§)......... 291

övergångsbestämmelser ................................... 299

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen.................... 302

2 kap., 3 kap. och 8 kap................................... 302

9 kap. och 10 kap......................................... 306

11 kap. och 13 kap........................................ 307

övergångsbestämmelser ................................... 308

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen................ 309

Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan ...... 310

Hemställan

Bilaga 1. Immissionssakkunnigas förslag till lag om luftförorening,
buller och andra immissioner (immissionslag) och till lag om tillsyn
till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller m. m. (miljö tillsynslag)

...........................................••••••• 313

Bilaga 2. De till lagrådet remitterade förslagen samt förslaget till ändrad
lydelse av hälsovårdsstadgan............................... 323

Utdrag av lagrådets protokoll den 31 januari 1969 .................. 357

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 februari 1969 ................ 392

MARCUS BOKTR. STHIM 1949 680306