Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
1
Nr 13
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64-),
m.m.; given Stockholms slott den 17 januari 1969.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64),
2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,
3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.
GUSTAF ADOLF
Sven Aspling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att straffsatserna för grovt narkotikabrott och
för grov varusmuggling som gällt narkotika skall höjas från fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år. Samtidigt
föreslås att straffmaximum för varusmuggling som ej är att anse
som grov höjs från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år för de
fall då smugglingen gällt narkotika.
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 13
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
Bilaga
1) Förslag
till
Lag
om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64)
Härigenom förordnas, att 3 § narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) |
(Föreslagen lydelse) |
3 §. |
Är brott som avses i 1 § att anse Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt nar- som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängel- kotikabrott dömas till fängelse,
se, lägst sex månader och högst fyra lägst ett och högst sex år.
år.
Vid bedömande — -—- ----— farlig art.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
3
2) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för
varusmuggling
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff
för varusmuggling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
Den som utan att giva det tillkänna
hos vederbörlig myndighet
till riket inför eller från riket utför
gods, för vilket tull eller annan allmän
avgift skall erläggas till statsverket
eller som enligt stadgande i
lag eller författning ej må införas
eller utföras, dömes, om gärningen
sker uppsåtligen, för varusmuggling
till dagsböter, lägst
tio, eller fängelse i högst ett år.
Samma lag vare, om någon medelst
vilseledande i samband med tullbehandling
av gods uppsåtligen föranleder,
att tull eller annan allmän
avgift undandrages statsverket eller
att gods införes eller utföres i strid
mot förbud.
3
Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
§•
Den som utan att giva det tillkänna
hos vederbörlig myndighet
till riket inför eller från riket utför
gods, för vilket tull eller annan allmän
avgift skall erläggas till statsverket
eller som enligt stadgande i
lag eller författning ej må införas
eller utföras, dömes, om gärningen
sker uppsåtligen, för varusmuggling
till dagsböter, lägst
tio, eller fängelse i högst ett år. Gäller
gärningen narkotika som avses
i 1 § narkotikaförordningen den li
december 1962 (nr 70i) må dömas
till fängelse i högst två år.
Första stycket gäller även, när
någon medelst vilseledande i samband
med tullbehandling av gods
uppsåtligen föranleder, att tull eller
annan allmän avgift undandrages
statsverket eller att gods införes eller
utföres i strid mot förbud.
§•
Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
1 Senaste lydelse av 3 § se 1968:65.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
(Nuvarande lydelse)
två år eller, om smugglingen gällt
narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen
den 14 december
1962 (nr 704), till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.
(Föreslagen lydelse)
två år eller, om smugglingen gällt
narkotika, till fängelse, lägst ett och
högst sex år.
Vid bedömande
farlig art.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
5
3) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 27 juli 1954 (in- 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
63
Påträffas alkoholhaltiga — ---polisman omhändertagas.
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas
hos eller ankomma till den som är
intagen på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.
Vad i----
Med egendom,
Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas
hos eller ankomma till den som är
intagen på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.
Föreståndaren må även omhändertaga
alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, som utan att
känd ägare därtill finnes påträffas
inom anstalten.
---i människokroppen.
—- — tillfaller kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.
1 Senaste lydelse av 63 § se 1968:67.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 10 januari
1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i narkotikastrafflagen,
in. m., och anför.
Inledning
Med anledning av missbruket av narkotika och andra beroendeframkallande
medel framlades till 1968 års vårriksdag (prop. 7, 2LU 1, rskr 81)
förslag om olika åtgärder från samhällets sida mot narkotikamissbruk. I
propositionen drogs upp riktlinjer för dessa åtgärder. Propositionen bifölls
av riksdagen.
Bland de åtgärder som beslöts på grundval av den nämnda propositionen
var en avsevärd straffskärpning beträffande narkotikabrotten. Sålunda
antogs en särskild narkotikastrafflag, utfärdad den 8 mars 1968 (nr 64)
samt vidtogs ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling
varigenom straffet för grov varusmuggling som gällt narkotika
skärptes.
Syftet med de nämnda lagstiftningsåtgärderna var i främsta rummet att
komma till rätta med den illegala handeln med narkotika. Maximistraffet
för brott mot narkotikabestämmelserna höjdes genom införandet av narkotikastrafflagen
från fängelse i ett år till fängelse i fyra år. Samtidigt straffbelädes
försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse. Möjligheterna
till förverkande i anslutning till narkotikabrott utvidgades avsevärt.
Maximistraffet för grov smuggling av narkotika höjdes från fängelse
i två år till fängelse i fyra år.
Narkotikabrottsligheten har emellertid fortsatt att öka och fått en allt
större spridning. Samtidigt har brotten i många fall blivit grövre till sin
karaktär. Jag avser att i det följande lägga fram förslag om skärpning av
straffsatserna för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som gällt
narkotika.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969 7
Gällande bestämmelser
Enligt 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) förstås
med narkotika dels läkemedel och hälsofarliga varor som är föremål för
internationell kontroll enligt av Sverige biträdd överenskommelse dels sådana
varor som enligt förordnande av Kungl. Maj :t skall anses som narkotika.
Den internationella överenskommelse som f. n. gäller för Sveriges del
är 1961 års allmänna narkotikakonvention (the Single Convention on Narcotic
Drugs, 1961, intagen i sin helhet i SOU 1967: 41). I första hand omfattar
alltså det svenska narkotikabegreppet de läkemedel och hälsofarliga
varor som innefattas i narkotikakonventionen. Enligt beslut av Kungl.
Maj :t jämställs i Sverige vissa läkemedel med narkotika. Sålunda jämställs
vissa syntetiska medel såsom amfetaminpreparat och LSD med narkotika
enligt skilda beslut (SFS 1959:51 och 1966:694). Socialstyrelsen
har enligt 1 § narkotikaförordningen att upprätta och kungöra förteckning
över narkotika.
Narkotikastrafflagen innehåller bl. a. bestämmelser om straff för den
som uppsåtligen och utan att vara berättigad därtill, tillverkar, saluhåller,
överlåter eller innehar narkotika.
De brott som här avses är indelade i tre grader, narkotikaförseelse (2 §),
narkotikabrott (1 §) och grovt narkotikabrott (3 §). Straffskalan för narkotikaförseelse
omfattar endast böter, för narkotikabrott böter eller fängelse i
högst två år och för grovt narkotikabrott fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,
avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt
farlig art.
I lagen om straff för varusmuggling är varusmugglingsbrotten indelade i
tre grader. Straffet för varusmuggling är dagsböter, lägst tio, eller fängelse
i högst ett år (1 §). Är varusmuggling med hänsyn till godsets värde och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till böter, högst
trehundra kronor (2 §). Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas
till fängelse i högst två år, eller, om smugglingen gällt narkotika som avses
i narkotikaförordningen, till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.
Departementschefen
Den illegala handeln med narkotika och narkotikamissbruket har fått
sådan omfattning att samhällets ansträngningar nu måste ytterligare intensifieras
och samordnas till en offensiv på bred front. Denna offensiv
kommer att innefatta bl. a. en utvidgad upplysningsverksamhet och förstärkta
vårdinsatser. Av väsentlig betydelse i sammanhanget är också att
8
Kungl. Ma j:ts proposition nr 13 år 1969
komma till rätta med tillflödet av narkotiska medel till den illegala marknaden
och försvåra åtkomsten av narkotiska preparat för missbrukare och
för personer som annars riskerar att dras in i missbruket. För det ändamålet
fordras ytterligare polisiära och kriminalpolitiska åtgärder. Chefen för justitiedepartementet
har tidigare i dag anmält fråga om telefonavlyssning vid
utredningar om grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avsett
narkotika. För min del väll jag ta upp frågan om skärpning av straffen för
sådana brott.
De erfarenheter som vunnits sedan narkotikastrafflagen trädde i tillämpning
talar för att straffet för grovt narkotikabrott behöver skärpas. Den
illegala handeln med narkotika visar tendenser att tillta och få en alltmer
svårartad karaktär. Brottsligheten blir allt grövre och präglas av förslagenhet
och hänsynslöshet. Det är nödvändigt att gripa in med kraft mot
denna företeelse. Polisens brottsspanande verksamhet har också nyligen
förstärkts och koncentrerats på narkotikabrottslighet.
Vid överläggningar med företrädare för justitie- och socialdepartementen
har riksåklagaren (RÅ) och rikspolischefen uttalat sig för höjda straffsatser
beträffande grova narkotikabrott.
RÅ framhåller att straffsatsen för grovt narkotikabrott bör höjas. Beträffande
mindre kvalificerade narkotikabrott anser Rå däremot att någon
ändring inte är påkallad. Vad angår de grova brotten är förhållandet enligt
RÅ ett annat. De nuvarande straffskalorna har visserligen bara gällt sedan
den 1 april 1968 och erfarenheterna av deras tillämpning är begränsade.
RÅ anser sig emellertid kunna skönja en utveckling som ger anledning till
en omprövning av straffskalorna. I början av den nya lagens tillämpning
tvekade domstolarna att döma ut så stränga straff som lagen ger utrymme
för men på senare tid har praxis skärpts. Langare och andra som inte är
missbrukare får nu stränga straff. Det finns enligt RÅ en tydlig tendens
hos domstolarna att hålla sig inom den övre delen av straffskalan när det
gäller dessa lagöverträdare. Flera exempel finns enligt RÅ på att domstolarna
dömt ut fyra års fängelse och — med tillämpning av konkurrensreglerna
i 26 kap. 2 § brottsbalken — ännu längre straff. Detta visar enligt RÅ
att straffmaximum är för lågt. RÅ anser att om straffmaximum höjs bör
även straff minimum höjas.
Enligt rikspolischefen är internationellt verksamma importörer, tillverkare
och försäljare inom narkotikabranschen väl medvetna om straff och
upptäcktsrisker i olika länder. Rikspolischefen framhåller att dessa personer
betraktar Sverige som en mycket tacksam marknad, bl. a. på grund
av att straffreaktionen är mild i jämförelse med förhållandena i många
andra länder, som berörs av den illegala narkotikatrafiken. Om man vidare
jämför med de svenska straffsatserna för grövre förmögenhetsbrott och
med dem för brott mot person, ter sig straffen för de grova narkotikabrotten
enligt rikspolischefen som lindriga. Narkotikabrotten förorsakar nämligen
ofta stort personligt lidande och betydande sociala skadeverkningar. Där
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
jämte inbringar brottsligheten mycket stora ekonomiska vinster som ofta
vida överstiger de vinster som grova förmögenhetsbrott ger. Det finns därför
enligt rikspolischefen starka skäl att kraftigt reagera mot den grova
narkotikabrottsligheten och en straffskärpning är väl motiverad.
Efter det att narkotikastrafflagen trädde i kraft har i Norge införts ett
straffmaximum för narkotikabrott på sex års fängelse. Den danska regeringen
har nyligen lagt fram förslag om höjning av straffmaximum för
sådana brott från två till sex års fängelse.
Mot bakgrunden av vad som nu anförts förordar jag efter samråd med
chefen för justitiedepartementet att straff maximum för grovt narkotikabrott
höjs till sex års fängelse. Härigenom nås en bättre samordning av
maximistraffen i de skandinaviska länderna. Samtidigt föreslår jag att
straffminimum för grovt narkotikabrott höj s till ett års fängelse.
Med det angivna maximistraffet av sex år kan vid sammanträffande av
flera brott med tillämpning av bestämmelserna i 26 kap. 2 § brottsbalken
utmätas straff på upp till åtta års fängelse.
Jag vill understryka att straffskärpningen är avsedd att bereda domstolarna
ytterligare utrymme för att döma ut avsevärda straff främst för dem
som i stor skala för egen vinning utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet
eller beroende av narkotiska medel. Samtidigt bör alltjämt gälla vad jag uttalade
i prop. 1968: 7 (sid. 107) om att kontrollorganisationens verksamhet
måste utformas så att den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar
att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Åtalspraxis
när det gäller personer som gjort sig skyldiga till narkotikabrott bör också
i fortsättningen följa de riktlinjer som drogs upp i prop. 1968: 7 och som
RÅ genom cirkulär (C 43 den 15 mars 1968) fäst åklagarnas uppmärksamhet
på.
Den illegala hanteringen inom Sverige av beroendeframkallande medel
bygger i väsentlig utsträckning på tillförsel genom smuggling. Den omfattande
smugglingen är alltså ett mycket allvarligt problem samtidigt som den
livliga trafiken över landets gränser försvårar bekämpningen.
Rationaliseringen och effektiviseringen av tullverksamheten fortgår. Samtidigt
sker en omfördelning av resurserna till förmån för bekämpningen
av narkotikasmugglingen.
En fortsatt samordning av straffsatserna för grovt narkotikabrott och
grov varusmuggling som gällt narkotika är påkallad. Dessutom är en höjning
av straffsatsen för grov smuggling av narkotika i och för sig önskvärd.
Efter samråd med cheferna för justitie- och finansdepartementen förordar
jag att straffet för grov varusmuggling som avsett narkotika sätts till fängelse,
lägst ett och högst sex år. Som en följd härav bör 1 § varusmugglingslagen
kompletteras med ett särskilt straffmaximum för smuggling som
gällt narkotika. För att även här nå största möjliga överensstämmelse med
straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen bör straffmaximum sättas till
fängelse i två år.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
Våra strävanden att vinna stöd för en internationell kontroll över produktion
och försäljning av syntetiska narkotika såsom amfetaminpreparat
och LSD fortsätter. Vid det möte som denna månad äger rum i Geneve med
FN:s narkotikakommission, där Sverige numera är representerat, är frågan
om internationell kontroll av beroendeframkallande medel som ännu inte
är underkastade sådan kontroll en huvudpunkt på dagordningen.
Under åberopande av vad jag här anfört förordar jag ändring av 3 § narkotikastrafflagen
samt 1 och 3 §§ lagen om straff för varusmuggling. Ändringarna
bör träda i kraft den 1 april 1969.
I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om en mindre ändring
i 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård. Där finns bl. a.
bestämmelser om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
som påträffas hos eller ankommer till den som är intagen på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare får omhändertagas av föreståndaren för
anstalten. Bestämmelserna har även tillämpning på narkotika. Det förekommer
emellertid att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
påträffas inom anstalterna utan att någon ägare till egendomen ger sig till
känna. För att undanröja varje tveksamhet om hur sådan egendom får
behandlas föreslår jag ett tillägg till 63 § andra stycket lagen om nykterhetsvård.
Enligt tillägget skall föreståndaren för anstalten få ta hand om
alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som påträffas inom anstalten
utan att man vet vem de tillhör. Tillägget har utformats efter förebild
av 82 § andra stycket lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling
i fångvårdsanstalt (jfr prop. 1963:147 sid. 13). Även denna ändring bör
träda i kraft den 1 april 1969.
Hemställan
I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till
1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64),
2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,
3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga1.
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen, har uteslutits här.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
11
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 januari 1969.
N ärvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,
regeringsrådet Ringd én,
justitierådet Conradi.
Enligt lagrådet den 17 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 10
januari 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr
64), 2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling
och 3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om
nykterhetsvård.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.
Lagförslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen och förslaget till lag
om ändring i lagen om straff för varusmuggling.
F.d. justitierådet Lind, justitierådet Alexanderson och regeringsrådet
Ringdén:
Vid tillkomsten av den nu gällande narkotikastrafflagen uttalade lagrådet
att det kunde sättas i fråga om ej straffmaximum borde bestämmas ännu
högre än vad som då föreslagits. Lagrådet framhöll att under 3 § inbegrips
brott varigenom någon för egen vinning kommit en mångfald människor
att bli beroende av narkotika, och lagrådet ansåg att en viss jämförelse kan
göras med de allmänfarliga brotten i 13 kap. brottsbalken. Det kan tilläggas
att de ifrågavarande grövre brottslingarna torde kalkylera med den
större eller mindre straffrisken och att en höjning av straffet kan vara
ägnad att förstärka den allmänna uppfattningen om det förkastliga i att
tillhandahålla narkotika eller föranleda till bruk därav. Vi tillstyrker således
förslagen.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
Justitierådet Conradi:
När man vet hur skadligt ett frihetsstraff, och särskilt ett långvarigt sådant,
är för den som utsätts därför, måste man i princip kräva att det skall
visas fullgoda skäl för en strafflagsändring som går ut på skärpning av en
redan förut sträng straffskala.
I fråga om de nu föreliggande förslagen kan man knappast säga, att
sådana skäl visats föreligga. Mycket talar för att längden av ett eventuellt
straff spelar en underordnad roll för de ofta förhärdade och samvetslösa
brottslingar som skärpningarna främst riktar sig mot. Den avskräckande
effekten kan därför befaras inte bli så stor. En straffskärpning nu, när den
allmänna opinionen i så hög grad och med rätta engagerats i kampen mot
narkotikamissbruket, kan tänkas tillfredsställa vissa mera primitiva rättfärdighetskrav
och kanske kanalisera något av den indignation och avsky
som de flesta människor hyser mot narkotikahajarna. Detta är visserligen
inte alldeles betydelselöst. Men det är högeligen tveksamt, om straffskärpningarna
verkligen förmår underbygga vanliga människors moraliska fördömande
av den grova narkotikabrottsligheten. — Naturligtvis kan alltid
åberopas att fängelset är det säkraste medlet att hindra en farlig förbrytare
från att begå nya brott.
Det har inte gått ett år sedan en betydande skärpning av straffskalorna
för narkotikabrott och narkotikasmuggling genomfördes. Några erfarenheter
av dessa skärpningars effekt har givetvis, med hänsyn till den korta
tid som förflutit, inte kunnat redovisas. Trots detta föreslås nu — utan remissförfarande
— en ny allvarlig skärpning av straffskalorna.
Även om alltså enligt min mening tillräckliga skäl för förslagen knappast
förebragts, kan jag å andra sidan inte hysa stort förbarmande med de brottslingar
som — såsom det uttrycks i remissprotokollet — för egen vinning utnyttjar
andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel.
Om maximistraffet för dessa professionella narkotikabrottslingar skall vara
sex eller åtta års fängelse (det är i regel fråga om flerfaldig brottslighet)
spelar verkligen inte någon större roll. Jag vill därför inte motsätta mig
förslagen. Skulle det i något undantagsfall under straffverkställigheten visa
sig att den dömde har mycket svårt att stå ut med straffet, finns alltid den
möjligheten att villkorligt frige honom efter halva strafftiden eller att ge
honom nåd.
Men jag vill gärna göra ytterligare ett par påpekanden. Redan medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté framhöll i sitt betänkande att tillämpningen
av en skärpt kontrollagstiftning inte får bidraga till att missbrukare
drivs till ökad brottslighet; se prop. 1968: 7 s. 81. Departementschefen
anslöt sig i nämnda proposition (s. 107 f) till detta uttalande och anförde
vidare: När det gäller valet av påföljd (för innehav) bör hänsyn tas till den
omständigheten att en person innehaft medlen för eget bruk. Frågan kompli
-
Knngl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
13
ceras av det icke ovanliga förhållandet att samma person kan inneha narkotika
såväl för eget bruk som för att överlåta den till andra, främst för att
därigenom bli i stånd att själv fortsätta sitt missbruk. I sådana fall får det
ankomma på de rättsvårdande myndigheterna att med beaktande av samtliga
omständigheter bestämma den i varje särskilt fall lämpligaste påföljden.
Jag vill i anslutning till dessa uttalanden precisera att det, särskilt om
de nu föreslagna straffskärpningarna genomförs, bara undantagsvis bör
förekomma att sådant narkotikabrott eller sådan smuggling av narkotika
som har samband med den brottsliges eget narkotikamissbruk bedöms som
grovt brott. Över huvud taget bör, inte minst med hänsyn till de föreslagna
höjningarna av straffminima, stor vikt fästas vid prövningen av frågan om
brottet är att anse som grovt.
Den andra frågan som jag här skulle vilja beröra gäller cannabispreparaten.
Det lär inte, med de erfarenheter vi har, kunna komma i fråga att
principiellt behandla dem på annat sätt än andra narkotika. Det är emellertid
tydligt att läkarna har delade meningar om hasch- och marijuanarökningens
vådor. Jag är därför inte främmande för tanken att, innan vi vet
mer om dessa ting, domstolarna överlag bör iaktta viss försiktighet vid straffmätningen
när det gäller narkotikabrott, som avser cannabis, och smuggling
av cannabis.
Förslaget till lag om ändring i lagen om nykterhetsvård.
Lagrådet:
Förslaget lämnas utan erinran.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1969
Utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 17 januari
1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till
1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64),
2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,
3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och hemställer att Kungl.
Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga förslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
ESSELTE AB. STHLM 69
914014