Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
1
Nr 104
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vattenlagen, in. m.; given Stockholms slott
den 28 mars 1969.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i vattenlagen,
2) lag om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled,
3) lag om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att den behållning som efter avlysning av flottled
finns hos flottningsförening skall, främst i fiskets och naturvårdens intressen,
användas till återställningsåtgärder i flottleden. Vidare föreslås att de
medel som inflyter vid försäljning av föreningens egendom medan flottleden
ännu är i bruk skall kunna avsättas till en fond för återställningsåtgärder.
Ansvaret för åtgärderna skall åvila en förvaltare, som utses av länsstyrelsen.
Räcker inte föreningens medel får förvaltaren använda medel som kan
ställas till hans förfogande på annat sätt. Förvaltare kan utses också för
flottleder som redan avlysts.
För det fall att fast egendom skulle kunna skadas genom att en flottledsanläggning
bortskaffas i avlyst flottled eller att någon vill använda sådan
anläggning för att tillgodogöra sig vattnet öppnar förslaget möjlighet för
fastighetsägaren eller annan som vill tillgodogöra sig vattnet att överta anläggningen.
I fråga om sjunkvirke och virke som flutit i land föreslås att rätten att
förfoga över sådant virke efter viss tid övergår till strandägare eller annan
som kan lida men av att virket lämnas kvar.
I propositionen föreslås också att de flottande skall underrätta länsstyrelsen
om eventuella planer på övergång till landtransport.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 104
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
1) Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen
Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 9 §, 6 kap. 27 och 28 §§ samt 11 kap.
17 §, 35 § 1 och 3 mom. samt 36 § vattenlagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges, dels att i 6 kap. lagen skall införas en ny paragraf, 29 §,
av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 KAP.
9 §•
Kronan eller kommun äge rätt att
i eller invid vattendrag, där till följd
av naturförhållandena eller uppförd
byggnad fiskens upp- och nedgång
hindras, för fiskens framkomst anordna
särskild fiskväg eller eljest
vidtaga anstalter för fiskets befrämjande
ävensom taga i anspråk det
vatten, som för ändamålet erfordras.
Vad nu sagts skall jämväl gälla i
fråga om utvidgande eller förbättrande
av befintlig fiskväg eller annan
anordning till fiskets befrämjande.
Kronan eller — -—--Beträffande företag,
Kronan eller kommun äge rätt att
i eller invid vattendrag för fiskens
framkomst anordna särskild fiskväg
eller eljest vidtaga anstalter för fiskets
befrämjande ävensom taga i anspråk
det vatten, som för ändamålet
erfordras.
— -— erforderligt vatten.
----—-— till nyttan.
6 KAP.
27
Allmän flottled---------
Uppstår eljest fråga om avlysning
av allmän flottled, ankomme ärendet
på Konungens prövning, efter ty
för dylika frågor särskilt är stadgat.
Huruledes vid —----—--
§•
--alldeles nedlagd.
Uppstår eljest fråga om avlysning
av allmän flottled, ankomme ärendet
på Konungens prövning. I ärendet
får även sådan del av flottleden,
där flottningen kan anses vara alldeles
nedlagd, avlysas.
— allmän flottled.
1 Senaste lydelse av 2 kap. 9 § och 11 kap. 36 § se 1967:370, av 11 kap. 17 § se 1968:51 samt
av 11 kap. 35 § se 1961:548.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1969
(Nuvarande lydelse)
28
Varder allmän flottled avlyst eller
har vattendomstol jämlikt 14 § förklarat
beslut om flottleds inrättande
förfallet, må den, som av bibehållandet
av anläggning för flottleden
kan lida men, av vattendomstolen på
ansökan tillåtas bortskaffa densamma
med rätt att fritt förfoga över
det bortskaffade.
(Föreslagen lydelse)
Avskrift av beslut om avlysning
skall utan dröjsmål sändas till Konungens
befallningshavande.
§•
Varder allmän flottled avlyst eller
har vattendomstol jämlikt 14 §
förklarat beslut om flottleds inrättande
förfallet, må kronan, kommun,
förvaltare, som är utsedd enligt 82
a § lagen om flottning i allmän flottled,
eller den, som av bibehållandet
av anläggning för flottleden kan lida
men, av vattendomstolen tillåtas
bortskaffa anläggningen med rätt att
fritt förfoga över det bortskaffade.
Vattendomstolen meddelar behövliga
föreskrifter i fråga om bortskaffandet.
Domstolen äger därvid bestämma
att den som är beroende av bortskaffandet
får utföra arbetet på sökandens
bekostnad, om denne ej
fullgör vad som ålagts honom.
Om sannolika skäl föreligga att
anläggning kan bortskaffas utan att
allmänt eller enskilt intresse förnärmas,
får bortskaffande ske utan att
vattendomstolens tillstånd inhämtats.
Har förvaltare utsetts enligt 82
a § lagen om flottning i allmän flottled
och skall åtgärden vidtagas av
annan än denne, skall dock förvaltaren
ha lämnat sitt medgivande. Har
anläggningen bortskaffats utan föregående
prövning, är den som vidtagit
åtgärden bevisningsskyldig beträffande
de före åtgärden rådande
förhållandena i vattnet.
Kan fast egendom skadas genom
att anläggning i avlyst flottled bortskaffas
eller vill någon använda sådan
anläggning för att tillgodogöra
sig vattnet, äger vattendomstolen bestämma
att anläggningen skall övertagas
av fastighetsägaren eller den
som vill tillgodogöra sig vattnet. Vill
kronan eller kommun till skydd för
allmänna intressen få övertaga anläggning
för flottleden, äger vattendomstolen
besluta om sådant över
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 10b år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föresingen lydelse)
tagande. Nye ägaren är skyldig att
underhålla anläggningen så att fara
ej uppkommer för allmän eller enskild
rätt.
Har ägare av fast egendom, för
vilken bortskaffande av flottledsanläggning
skulle medföra skada, enligt
tredje stycket berättigats övertaga
anläggningen, skall vattenrättsdomaren
göra anmälan härom hos
inskrivningsdomaren för anteckning
i fastighetsboken.
29 §.
För genomförande av återställningsåtgärder
efter avlysning av allmän
flottled äger förvaltare som är
utsedd enligt 82 a § lagen om flottning
i allmän flottled samma rätt
som enligt 2 kap. 9 § tillkommer
kronan och kommun.
11 KAP.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande Till vattenmål hänföras följande
mål: mål:
A. ansökningsmål:
A. ansökningsmål:
18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 §
om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning;
-
18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 §
första stycket om tillåtelse att bortskaffa
flottledsanläggning samt ansökan,
utan samband med prövning
av fråga om sådan tillåtelse, om
övertagande av flottledsanläggning
enligt tredje stycket nämnda paragraf;
-
Hurusom, efter
i 68 §.
35
1 mom. Där fråga är om ansökan,
varom i 17 § 2—6 och 11 förmäles,
skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål
insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörel
-
§•
1 mom. Där fråga är om ansökan,
varom i 17 § 2—6, 11 och 18 förmäles,
skall vattenrättsdomaren utan
dröjsmål insända ett exemplar av
ansökningshandlingarna jämte kun
-
5
Kungl. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
(Nuvarande lydelse)
sen till kammarkollegiet, som har
att, där det prövas nödigt, föra talan
för tillgodoseende av de allmänna
intressen, som kunna vara i fråga.
Föres efter-------—
Om allmänt--------
3 mom. I mål, som avses i 17 §
2—11 och 19, ävensom i mål, som
anhängiggjorts genom ansökan enligt
2 kap. 8 § andra stycket samt
4 kap. 1 § sista stycket och 14 § andra
och femte styckena, må kommun
föra talan för tillgodoseende av allmänna
intressen inom orten. Om sådan
talan skall kommunen snarast
underrätta kammarkollegiet.
Kan företag,
(Föreslagen lydelse)
görelsen till kammarkollegiet, som
har att, där det prövas nödigt, föra
talan för tillgodoseende av de allmänna
intressen, som kunna vara i
fråga.
biträda dem.
- parternas kännedom.
3 mom. I mål, som avses i 17 §
2—11, 18 och 19, ävensom i mål,
som anhängiggjorts genom ansökan
enligt 2 kap. 8 § andra stycket samt
4 kap. 1 § sista stycket och 14 §
andra och femte styckena, må kommun
föra talan för tillgodoseende
av allmänna intressen inom orten.
Om sådan talan skall kommunen
snarast underrätta kammarkollegiet,
kan påverkas.
36 §.
I mål,-----— -— --till vattenrättsdomaren.
Vad nu —---------------röna inverkan.
Kan yttrande,---------45 § sägs.
I mål, som avses i 17 § 17 och 18,
skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål
insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
till fiskeristyrelsen. Ansökningshandlingarna
och kungörelsen skola
också i mål, som avses i 17 § 18,
översändas till kommunen och till
förvaltare som är utsedd enligt 82 a
§ lagen om flottning i allmän flottled.
Är fråga-------Konungens befallningshavande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1969
2) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i
allmän flottled
Härigenom förordnas dels att 25, 32, 73, 74 och 82 §§ lagen den 19 juni
1919 om flottning i allmän flottled1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 81 och 82 a §§,
av nedan angiven lydelse, 81 § närmast efter rubriken »8 kap. Särskilda bestämmelser».
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 §.
Allmän flottled —--—--avhändas flottleden.
Har flottningsförening----kan undvaras.
Behållningen av medel, som inflyta
för flottleden tillhörig egendom,
må ej förbrukas till gäldande av
årets löpande utgifter utan skola användas
såsom kapitaltillskott till
fond, varom i 32 § förmäles, eller
eljest till framtida båtnad för flottleden.
Behållningen av medel, som inflyta
för flottleden tillhörig egendom,
må ej förbrukas till gäldande av
årets löpande utgifter utan skola användas
såsom kapitaltillskott till
fond, varom i 32 § andra stycket förmäles,
eller avsättas till en särskild
fond för sådana återställningsåtgärder
som angivas i 82 §. När särskilda
skäl föreligga, äger Kungl. Maj:ts
befallning shav ande förordna att behållningen
må användas såsom kapitaltillskott
till fond, som angives i
32 § första stycket, eller eljest till
framtida båtnad för flottleden.
32 §.
På ansökan — -----benämnd underhållsfond.
I enahanda---------deras anhöriga.
För förvaltningen av fond, som nu
sagts, skall Kungl. Maj :ts befallningshavande
fastställa reglementariska
bestämmelser, utmärkande förutom
annat, under vilka förhållanden
och till vilket belopp fondens
medel må tagas i anspråk till gäldande
av kostnader av angivet slag.
Fonds medel
För återställningsåtgärder kan bildas
särskild fond enligt 25 § tredje
stycket.
För förvaltningen av fond, som
sagts i första eller andra stycket,
skall Kungl. Maj :ts befallningshavande
fastställa reglementariska bestämmelser,
utmärkande förutom
annat, under vilka förhållanden och
till vilket belopp fondens medel må
tagas i anspråk till gäldande av kostnader
av angivet slag.
fonden bildats.
1 Förutvarande 81 § upphävd genom 1964:183.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
73 §.
Har i--------upptagaren överlåtas.
Har allmän flottled blivit avlyst,
får strandägare eller annan som kan
lida men av sjunket virkes kvarlämnande
upptaga virket med rätt att
fritt förfoga däröver. Virkets ägare,
om han är känd, eller förvaltare som
utsetts med anledning av avlysningen
skall dock först tillsägas och få
skäligt rådrum att avlägsna virket.
Sedan tre år förflutit efter avlysningen,
får virket upptagas utan att
tillsägelse behöver ske.
Vad nu —-------—--i flottleden.
74 §.
Skulle vid-----bekostnad verkställas.
Beträffande virke ------motsvarande tillämpning.
82
Varder allmän flottled jämlikt 6
kap. 27 § vattenlagen avlyst, skall,
där dess tillgångar överstiga skulderna,
behållningen tilläggas någon
fond hos flottningsföreningen eller,
om föreningen samtidigt upplöses,
tillfalla länets skogsvårdsstyrelse eller,
där skogsvårdsstyrelse ej finnes,
vederbörande hushållningssällskap
att användas till främ jande av skogsvården
inom flottledsområdet.
Har allmän flottled blivit avlyst,
äger 73 § andra stycket motsvarande
tillämpning beräffande virke som
flutit i land.
81 §.
Planeras övergång från flottning
till annat transportsätt, skola de flottande
underrätta Kungl. Maj.ts befallning
shavande härom.
§•
Varder allmän flottled jämlikt 6
kap. 27 § vattenlagen avlyst, skall,
där dess tillgångar överstiga skulderna,
behållningen användas för bortskaffande
av sådana flottledsanordningar
som kunna orsaka skada eller
olägenhet samt för iordningställande
av vattendraget och intilliggande
område i ett från företrädesvis
fiske- och naturvårdssynpunkt
lämpligt skick (återställningsåtgärder).
Om endast del av flottled avlyses,
skall den behållning framräknas
som skäligen kan anses belöpa på
delen.
Finnes behållning sedan behövliga
återställningsåtgärder vid tagi ts,
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 10b år 1969
(Nuvarande lydelse)
Understödsfond, varom----
Där förhållandena påkalla sådant,
äge Kungl. Maj :ts befallningshavande
utse särskild förvaltare att övertaga
avlyst flottleds tillhörigheter
och vidtaga erforderliga åtgärder
därmed. Efter fullgjort uppdrag redovise
förvaltaren inför Kungl.
Maj:ts befallningshavande.
(Föreslagen lydelse)
skall denna användas på sätt
Konungen bestämmer.
- eller understöd.
82 a §.
Efter avlysning av allmän flottlcd
eller del därav skall Kungl. Maj ris
befallningshavande utse särskild förvaltare
att övertaga den avlysta flottledens
tillhörigheter och vidtaga erforderliga
åtgärder därmed samt att
inom ramen för behållningen och de
medel som eljest kunna ställas till
förvaltarens förfogande besluta om
och låta utföra behövliga återställningsåtgärder.
Förvaltaren skall i
fråga om sådana åtgärder samråda
med berörda myndigheter, kommuner
och andra intressenter.
Förvaltarens beslut i fråga om
återställningsåtgärder skall meddelas
skriftligt, om det begäres eller sakens
beskaffenhet påkallar det. Talan
mot beslutet föres hos Kungl.
Maj.ts befallningshavande genom
besvär.
Det åligger förvaltaren att redovisa
för sitt uppdrag inför Kungl.
Maj:ts befallningshavande.
Om ersättning till förvaltaren för
dennes arbete beträffande återställningsåtgärder
beslutar Kungl. Maj:ts
befallningshavande. I den mån medel
som stå till förvaltarens förfogande
icke räcka till för ersättningen,
må beslutas att ersättningen
skall betalas av statsverket.
Kungl. Maj:ts befallningshavande
må entlediga förvaltaren innan uppdraget
slutförts.
Med Kungl. Maj:ts befallningshavande
avses i denna paragraf Kungl.
Maj:ts befallningshavande i det län,
där flottningsstyrelsen har eller haft
sitt säte.
Närmare bestämmelser om förvaltares
verksamhet meddelas av
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Den i 73 § andra stycket sista punkten och 74 § tredje stycket medgivna
rätten för strandägare eller annan som kan lida men av sjunket eller ilandflutet
virkes kvarlämnande att upptaga virket utan tillsägelse inträder icke
i något fall före den 1 juli 1970.
Har allmän flottled eller del därav avlysts före den 1 juli 1969 skall länsstyrelsen
utse förvaltare enligt 82 a §, om det påkallas av omständigheterna.
3) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods
Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §•
Om skeppsvrak och fornfynd samt Om skeppsvrak och fornfynd, om
om sjöfynd stadgas särskilt. sjöfynd samt om virke som sjunkit
i allmän flottled eller som flutit
i land vid sådan flottled finnas särskilda
bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
1 Senaste lydelse av It § se 1967:79.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
7 februari 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg, Bengtsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående
återställningsåtgärder i avlgst flottled, m. m. och anför.
Inledning
Under senare år har landtransport av virke ökat i betydande grad på bekostnad
av flottningen. Flottningsföreningar har upplösts, flottleder och
flottgodsmängd har minskat och antalet i flottningsarbete sysselsatta arbetare
har sjunkit. Flottleder har i ökande omfattning avlysts. Efter hand som
denna utveckling fortskridit har främst i fiskets och naturvårdens intresse
krav rests på att vattendragen skall återställas i ett naturligt skick sedan
flottlederna avlysts.
I syfte att få frågan om det ekonomiska ansvaret för återställningsåtgärderna
löst föreslog österbygdens vattendomstol i skrivelse den 13 september
1963 till Kungl. Maj:t vissa lagstiftningsåtgärder. Förslaget gick i huvudsak
ut på att en mindre avgift skulle läggas på allt flottgods som framfördes
i allmän flottled och att avgifterna skulle tillföras en för hela landet gemensam
fond att användas för återställningsåtgärder och ersättningar på grund
av skador av flottledsanordningar i avlysta flottleder. Skrivelsen remissbehandlades.
För att öppna möjlighet att ta i anspråk eventuell behållning hos flottningsförening
för återställningsåtgärder i avlyst flottled hemställde de större
flottningsintressenterna i Ljungan, Gimån och Indalsälven i juni 1967 hos
Kungl. Maj:t om viss ändring av 82 § första stycket lagen den 19 juni 1919
(nr 426) om lottning i allmän flottled (FL).
Mot bakgrund av innehållet i de båda skrivelserna och remissyttrandena
har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria angående åter
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10b år 1969
11
ställningsåtgärder i avlyst flottled, m. m. (Stencil Ju 1968: 14). Promemorian
innehåller förslag till ändringar i vattenlagen (VL) och FL. Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av vattenöverdomstolen,
övre Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol, Österbygdens
vattendomstol, Västerbygdens vattendomstol, kammarkollegiet,
domänstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk,
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet,
Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och Svenska flottledsförbundet.
Vid yttrandena från länsstyrelserna har fogats yttranden från olika myndigheter,
nämnder, tjänstemän samt enskilda personer och sammanslutningar.
Gällande bestämmelser
Om allmän flottled finns bestämmelser i 6 kap. VL och i FL. I VL ges
bl. a. föreskrifter om inrättande, utvidgande, förbättring och avlysning av
allmän flottled samt utförande av behövliga anläggningar och åtgärder.
I FL regleras villkoren och sättet för flottledens begagnande.
I allmän flottled har var och en rätt att låta flottgods löst framflyta i enlighet
med närmare föreskrifter i FL (1 § FL). De flottande utgör tillsammans
en flottningsförening om vilken bestämmelser ges i 4 kap. FL. Medlemskapet
i flottningsföreningen följer direkt av lagens bestämmelser och
kräver inte någon inträdesansökan. Föreningen är en tvångssamfällighet,
vars medlemmar kan växla från år till år. Medlemmarna får delta i handhavandet
av föreningens angelägenheter endast såvitt gäller år, varunder
de deltagit i flottningen. Ligger flottningen nere något år, saknar föreningen
medlemmar för det året.
Flottningsföreningens rätt att driva verksamhet är begränsad till vad som
har samband med flottningen (23 § FL). Föreningen skall ombesörja den
allmänna flottningen, handha och vidmakthålla flottleden och dess tillhörigheter
samt uppbära och redovisa flottledsavgifter. Föreningen får inte
utöva verksamhet som är främmande för det ändamål föreningen sålunda
har att fullfölja. Refogenheten att förvärva egendom är inskränkt på motsvarande
sätt (24 § FL). Egendom som förvärvas för flottleden eller flottningens
ombesörjande blir inte föreningens utan tillhör flottleden och
är att anse som allmän egendom (6: 24 VL). Flottningsföreningens rätt att
fatta beslut och träffa avtal för framtiden är begränsad (27 § FL). Fondering
av medel kan dock enligt 32 § FL ske för utjämnande av underhålls
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 10b år 1969
utgifter (underhållsfond) samt utgifter för pensioner, olycksfalls- och sjukdomsunderstöd
in. in. åt anställda och deras anhöriga (understödsfond).
25 § innehåller förbud mot försäljning av fast egendom som tillhör flottleden.
Länsstyrelsen har dock rätt att medge undantag härifrån. Paragrafen
inrymmer vidare ett förbud för flottningsförening att avhända flottleden
dess byggnader och anläggningar så länge dessa behövs för flottningen. Den
behållning av medel som inflyter för flottledens egendom får inte användas
för att betala årets löpande utgifter. De skall användas som kapitaltillskott
till underhålls- eller understödsfond eller eljest till framtida båtnad för
flottleden.
För flottningsförening finns en styrelse. Denna skall förvalta föreningens
angelägenheter i enlighet med bestämmelserna i FL (38 § FL). Utöver det i
reglementet för flottningsföreningen angivna antalet styrelseledamöter kan
länsstyrelsen utse lämplig person för att tillgodose ortens skogshushållning
eller andra allmänna intressen (40 § FL). Såvitt bekant finns allmänna
ombud förordnade i landets flottningsföreningar.
Vissa avgifter kan utgå till följd av att fisket skadas. Bestämmelser härom
återfinns främst i 2: 8 och 2:10 samt 6: 9 VL. Enligt 6: 9 VL gäller följande.
Finns i vatten, där allmän flottled skall inrättas, fiske av någon betydelse
och kan det skäligen befaras att avsevärt men orsakas fisket genom anläggningar
eller åtgärder för flottleden eller i följd av flottningen, kan de
flottande förpliktas att betala en årlig avgift för anordnande och uppehållande
av fiskodlingsanstalt eller för vidtagande av andra åtgärder till fiskets
bevarande i vattenområdet. Avgiften får uppgå till högst fem öre för varje
kubikmeter flottgods. Fr. o. m. den 1 juli 1967 gäller att influtna medel
skall överlämnas till fiskeristyrelsen för fiskevårdande åtgärder inom det
vattenområde för vilket avgiften utdömts. Fiskeristyrelsen har rätt att efter
prövning i varje särskilt fall använda medlen för återställningsåtgärder i
fiskevårdande syfte sedan flottled avlysts eller flottningen där eljest nedlagts.
Detsamma gäller flottgodsavgifter som föreskrivits med stöd av den
före ikraftträdande av 6 kap. VL gällande lagstiftningen samt hos hushållningssällskapen
fonderade flottgodsavgiftsmedel enligt gällande och äldre
lag. (Se kungl. brev den 25 maj 1967 till lantbruksstyrelsen angående riksdagens
skrivelser i anledning av prop. nr 74 angående de nya lantbruksnämndernas
organisation, m. m. jämte motioner, nr 86.)
Enligt 2: 8 VL, som gäller såväl vattenkraftanläggningar som arbeten för
inrättande av flottledsanläggningar, är den som bygger i vatten, där fisken
har sin gång, skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla
nödiga anordningar för fiskens framkomst eller eljest för att trygga fiskets
bestånd.
Vidare föreskrivs enligt 2:10 VL avgiftsskyldighet med anledning av skada
på fisket. Avgiftsskyldigheten åvilar företag enligt 2 kap. om bl. a. byggande
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
i vatten. Byggs kraftverk eller regleringsdamm, är byggnadens ägare skyldig
att erlägga viss årlig avgift, om byggnaden förorsakar sådan ändring i de naturliga
vattenståndsförhållandena som ej är obetydlig eller hindrar eller försvårar
fiskens framkomst.
I sammanhanget bör också nämnas, att vattenregleringsavgifter tas ut
enligt 4: 14 VL. Enligt 4: 15 VL skall sådana avgifter användas dels till
förebyggande eller minskande av viss skada eller olägenhet och ersättning
härför, dels för tillgodoseende av andra ändamål beträffande den bygd som
berörs av företaget. Ändamålsbestämningen torde medge att avgifter kan
avsättas för återställningsåtgärder inom den bygd som berörs av regleringsföretag.
Huvudbestämmelsen om avlysning av allmän flottled återfinns i 6: 27 VL.
Enligt första stycket kan allmän flottled efter ansökan avlysas av vattendomstolen,
om sådana omständigheter yppas, att flottningen kan anses vara
alldeles nedlagd. Uppstår i annat fall fråga om avlysning av allmän flottled
t. ex. därför att flottleden utgör hinder för utförande av ett vattenregleringsföretag,
ankommer enligt andra stycket ärendet på Kungl. Maj ds prövning.
När allmän flottled avlyses, kan den som lider men av att anläggning för
flottleden behålls efter ansökan hos vattendomstolen tillåtas bortskaffa anläggningen
med rätt att fritt förfoga över det bortskaffade (6: 28 VL).
Bestämmelser om hur det skall förfaras med flottledens egendom sedan
flottleden avlysts meddelas i 82 § FL. Om tillgångarna överstiger skulderna,
skall behållningen tilläggas någon fond hos flottningsföreningen eller, om
föreningen samtidigt upplöses, tillfalla länets skogsvårdsstyrelse eller där
skogsvårdsstyrelse inte finns vederbörande hushållningssällskap att användas
till främjande av skogsvården inom flottledsområdet (första stycket).
Påkallar förhållandena sådant, får länsstyrelsen utse särskild förvaltare att
överta avlyst flottleds tillhörigheter och med dem vidta de åtgärder som behövs.
Efter fullgjort uppdrag skall förvaltare redovisa inför länsstyrelsen
(tredje stycket). I
I sammanhanget bör också nämnas två paragrafer, 2: 9 och 2: 34 VL, som
formellt inte är tillämpliga på företag enligt 6 kap. men som torde kunna
tillämpas på sådana företag sedan avlysning skett.
Enligt 2: 9 VL har sålunda staten eller kommun rätt att i eller invid vattendrag,
där fiskens vandring hindras till följd av naturförhållandena eller
av uppförd byggnad, anordna särskild fiskväg eller på annat sätt vidta åtgärder
för att främja fisket. Det vatten som behövs för ändamålet får tas i
anspråk. Staten eller kommun har också rätt att i eller invid vattenområde
vidta åtgärd som är önskvärd från naturskydds- eller hälsosynpunkt samt
använda det vatten som behövs. Beträffande nu nämnda företag skall bestämmelserna
om byggande i vatten i princip tillämpas. Ersättning för skada
och intrång till följd av företaget torde utgå enligt 9 kap.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
Enligt 2: 34 VL får byggnad i ej obetydligt vattendrag, varigenom märkbar
inverkan sker på vattenståndet, inte rivas ut utan vattendomstolens
tillstånd. I paragrafen anges vidare att, om borttagande av byggnad i vatten
medför synnerlig skada för annan tillhörig fast egendom, vattendomstolen
får efter åtagande av ägare till sådan egendom föreskriva att han och de
som i äganderätten efterträder honom skall underhålla byggnaden på sätt
föreskrivs om ägare och fullgöra vad i övrigt beträffande byggnaden enligt
lag åligger ägaren. Staten kan också till skydd för allmänna intressen åta
sig sådan underhållsskyldighet. Dessa bestämmelser förutsätter dock att
ansökan om utrivning av byggnaden gjorts hos vattendomstolen, övertar
någon äganderätten till byggnad i vatten, blir han enligt 2: 33 VL, om försummelse
i underhållet föranleder fara för allmän eller enskild rätt, pliktig
att underhålla byggnaden så att sådan fara förebyggs. Paragrafen innehåller
vidare bestämmelser dels om rätt för den, som är beroende av att anläggningen
rivs ut, att i visst fall utföra arbetet på ägarens bekostnad och dels
om viss skyldighet för vattenrättsdomaren att göra anmälan till inskrivningsdomaren
för anteckning i fastighetsboken för det fall att ägare av fast egendom
ålagts sådan underhållsskyldighet som nyss angetts.
I fråga om virke i allmän flottled finns vissa bestämmelser i FL. Denna
innehåller regler som vilar på uppfattningen att allt virke i flottleden tillhör
de flottande, vare sig virket är sjunket eller inte, märkt eller omärkt. I 68 §
föreskrivs bl. a. att omärkt eller otydligt märkt flottgods inte får tas upp ur
allmän flottled utan flottningsstyrelsens medgivande i andra fall än som anges
i 73 och 74 §§. Enligt 73 § står det strandägare eller annan, som kan lida
men av sjunkvirke, fritt att om ej virket efter tillsägelse till flottningsstyrelse,
flottningschef eller ombud skyndsamt bortförs själv ta upp virket på
föreningens bekostnad, sedan behovet därav blivit vitsordat av två ojäviga
män. Underrättelse skall lämnas fottningsföreningen, som avgör om det
upptagna virket skall omhändertas av föreningen eller överlåtas till upptagaren.
Skulle vid allmän flottled ilandflutet virke lämnas där det kan vålla
skada under längre tid än nödvändigt får länsstyrelsen enligt 74 § anmoda
flottningsstyrelsen att återföra virket till flottleden vid äventyr att åtgärden
sker på föreningens bekostnad.
När det gäller rätt att ta upp sjunkvirke i flottled som avlysts torde kommerskollegiums
kungörelse den 20 september 1841 om sjunkgods gälla. Kungörelsen
innehåller följande. Den som hos länsstyrelsen först anmäler att han
på ett eller flera noggrant uppgivna ställen försöker ta upp sjunket gods som
övergetts får inom viss tid, utan »intrång av andra», fortsätta med detta
under den tid länsstyrelsen bestämmer, dock ej över två år.
Kungl. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
15
Tidigare förslag
Återställningsåtgärder
Frågan om återställningsåtgärder i avlyst flottled har uppmärksammats
i flera sammanhang. Sålunda har frågan berörts av en inom justitiedepartementet
tillkallad utredningsman, som år 1950 avgav betänkande med förslag
till ny lag om flottning i allmän flottled m. in. (SOU 1950: 27). Utredningen
kallas i det följande 1946 års flottningsutredning. Vidare har, som tidigare
nämnts, Österbygdens vattendomstol den 13 september 1963 och de huvudsakliga
flottningsintressenterna i Ljungan, Gimån och Indalsälven i juni
1967 i skrivelser till Kungl. Maj :t hemställt om vissa lagstiftningsåtgärder på
området. Slutligen har frågan behandlats i en interpellation i riksdagen under
höstsessionen 1967 och i motioner i riksdagen år 1968.
I framställningen från Österbygdens vattendomstol upplystes att det i avlysningsmål
emellanåt förekom, att företrädare för allmänna eller enskilda
intressen yrkade, att vattendomstolen i avlysningsdomen skulle ålägga flottningsföreningen
att bortskaffa dammanläggningar, flottningsrännor och andra
flottledsanordninger, vilka förmenades vara till skada. Särskilt hade fiskets
representanter erinrat om de skador som nedfallna flottedsanordningar
kunde åsamka fisket.
Vattendomstolen uppgav att det vanligen förhöll sig så att flottleden inte
på lång tid använts, men att flottledsanordningarna fått stå kvar utan att
underhållas och därvid undan för undan förfallit och rasat ned i vattendraget.
Härigenom kunde skador uppkomma, exempelvis genom uppdämning,
belamrande av älvfåran och närliggande mark samt genom förfulning av
landskapet, vilket kunde vålla avsevärd olägenhet, i synnerhet i bebyggda
områden och utmed vägar.
Emellertid kunde enligt domstolen varken flottningsförening eller annan
för flottningen ansvarig åläggas att mot sitt bestridande återställa vattendraget
i sådant skick att flottledsanordningarna inte orsakade skada för annan.
Vattendomstolen föreslog därför att en mindre avgift skulle läggas på allt
flottgods som framfördes i allmän flottled. Avgiften skulle tillföras en för
hela riket gemensam fond. Fonden skulle användas för återställningsåtgärder
och ersättningar på grund av skador av flottledsanordningar i avlysta
flottleder. Åtgärder och ersättningar föreslogs bli bestämda i avlysningsbesluten.
Den flottningsförening som senast handhaft den allmänna flottningen
i flottleden skulle om möjligt åläggas att svara för att återställningsåtgärder
vidtogs.
Vid remissbehandlingen av vattendomstolens skrivelse ansåg flertalet remissinstanser,
att lagstiftningen borde ändras på området. I fråga om den
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
föreslagna avgiftsbeläggningen var dock meningarna delade. Några föreslog
höjd fiskeavgift enligt 6: 9 VL. Andra ifrågasatte om inte det allmänna borde
svara för vissa kostnader på grund av att flottledsanläggningarna var allmän
egendom. Även företrädare för enskilda intressen, som hade nytta av
återställandet, föreslogs skola svara för restaureringskostnaderna. Om medel
skulle fonderas, ansågs överlag att en fond skulle inrättas för varje flottleds
upptagningsområde.
En lösning av problemet i mera begränsad omfattning föreslogs redan
av 1946 års flottningsutredning. Enligt detta förslag skulle möjlighet finnas
att vid flottledsavlysning få använda befintliga medel hos flottningsförening,
exempelvis i en underhållsfond, till återställande i skälig omfattning
av de naturliga förhållandena i vattendraget. Utredningen föreslog att som
behållning vid flottleds avlysande skulle räknas endast vad som återstod
sedan sådana åtgärder vidtagits. I vilken utsträckning medel skulle användas
för att undanröja spåren av flottleden fick bestämmas av den som hade
hand om flottledens avveckling. När behållning fanns och det kunde antas
att åtgärd behövdes för vattendragets återställande, borde enligt utredningen
länsstyrelsen utse förvaltare att överta flottledens tillhörigheter. På denne
fick ankomma att vidta behövliga åtgärder.
I nära överensstämmelse med flottningsutredningens förslag föreslog de
huvudsakliga flottningsintressenterna i Ljungan, Gimån och Indalsälven
(domänstyrelsen, Svenska Cellulosa aktiebolaget, Jämtlands och Medelpads
skogsägareföreningar samt Norrlands Skogsägares cellulosaaktiebolag) att
82 § FL skulle ändras. Förslaget innebar bl. a. att efter avlysning av flottled
eventuell behållning hos flottningsföreningen skulle användas för att återställa
naturförhållandena i vattendraget.
Frågan om återställningsåtgärder har också behandlats i riksdagen. Sålunda
frågades i en interpellation under höstsessionen 1967 om det förelåg
några planer på att föreskriva att flottningsförening och dess intressenter
skall vara skyldiga att före avlysning av flottled återställa flottleden i ursprungligt
skick. I svaret, som lämnades den 1 december 1967, omtalade jag
att jag avsåg att utreda vilka ändringar i flottningslagstiftningen som kunde
behövas (AK prot. nr 48 s. 60).
Ett par motioner har också väckts om återställningsåtgärder, nämligen
vid 1968 års vårsession. Med hänsyn till mitt initiativ att utreda frågan
ansågs dock någon åtgärd från riksdagens sida inte påkallad.
Sjunkvirke
Tid efter annan har hemställts om åtgärder för att främja upptagande av
sjunkvirke. Tillgodogörandet av sådant virke har bl. a. ansetts vara ett allmänt
intresse. I ämnet har år 1918 förekommit uppgifter om att den i Sve
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
riges flottleder årligen sjunkna virkesmassan skulle representera ett värde
av över 2 milj. kronor. Sedan en motion avslagits av 1918 års riksdag,
väcktes frågan på nytt motionsvägen vid 1919 års riksdag, när FL behandlades.
Riksdagen beslöt hemställa om utredning, om och på vad sätt det genom
lagstiftning eller andra åtgärder kunde möjliggöras att i större omfattning
än hittills tillvarata det i de allmänna flottlederna sjunkna virket samt därefter
för riksdagen lägga fram det förslag vartill utredningen kunde föranleda.
Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t åt en sakkunnig att utreda
frågan. Genom beslut den 24 november 1922 förklarade emellertid Kungl.
Maj :t, att utredningsarbetet skulle vila från den 1 januari 1923 och därefter
inte tas upp utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande.
Vid 1927 års riksdag förekom frågan ånyo. Med anledning av en motion
hemställde riksdagen om återupptagande av den av 1919 års riksdag begärda
utredningen.
Utredningen uppdrogs därpå av Kungl. Maj:t åt 1927 års flottningssakkunniga,
som avgav utlåtande i frågan år 1928. De sakkunniga förklarade
till en början, att de inte kunde tro, att en på virkesupptagning speciellt
inriktad verksamhet utöver den som bedrevs av flottningsföreningarna
skulle kunna lämna något ekonomiskt utbyte. De sakkunniga kunde följaktligen
inte förorda, att staten skulle engagera sig i en sådan verksamhet.
De sakkunnigas betänkande utmynnade i förslag till ändring i FL. Enligt
förslaget skulle, om inte upptagning av sjunkvirke påbörjats av flottningsförening
eller enskild flottande inom två veckor efter det flottningen
för året inom visst flottningsdistrikt avslutats, envar strand-, vatten- eller
fiskerättsägare ha rätt att inom distriktet efter anmälan till föreningens
ombud ta upp sjunkvirket. Sedan upptagningen verkställts, skulle underrättelse
om det upptagna virkets myckenhet m. m. lämnas till flottningsstyrelsen.
Denna hade sedan att avgöra, om den önskade överta virket mot
betalning av upptagningskostnaden. Om styrelsen inte inom två veckor förklarat
sig vilja detta, skulle virket tillfalla den som upptagit virket.
Över de sakkunnigas betänkande inhämtades yttranden från domänstyrelsen
samt länsstyrelserna. Vid länsstyrelsernas yttrande fogades utlåtanden
från styrelserna för ett stort antal flottningsföreningar. Elva länsstyrelser
i södra och mellersta Sverige samt ett antal flottningsföreningar tillstyrkte
förslaget. Övriga länsstyrelser, flertalet flottningsföreningar samt
domänstyrelsen avstyrkte förslaget.
Genom beslut den 27 januari 1933 avskrev Kungl. Maj :t frågan om
sjunkvirkes tillgodogörande från vidare handläggning.
1 en interpellation år 1965 upptogs frågan om äganderätten til) sjunket
virke i övergivna flottleder. Till svar anförde jag bl. a. att utvecklingen på
virkestransportområdet med allt fler nedlagda flottleder medförde att olä
2
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 104
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 10b år 1969
genheterna av att klarhet saknades om äganderätten till sjunket virke blivit
allt större. Då virket kunde representera stora värden, borde frågan tas upp
till behandling i lämpligt sammanhang (FK prot. nr 23 s. 3).
Departementspromemorian
Återställningsåtgärder
Den pågående strukturrationaliseringen inom skogsbruket innebär förändringar
även i fråga om skogsarbetets transporter. Som ett led i rationaliseringsprocessen
sker sålunda en övergång i ökande omfattning från flottning
till landtransport. Längden av de trafikerade flottlederna har minskat
från 22 000 km år 1960 till 14 700 år 1966. Under samma tid har den totala
flottgodsmängden minskat från 11,5 till 8,0 milj. m3 (se bil. 3). Utvecklingen
visar sig också däri att Kungl. Maj :t under åren 1967 och 1968 fått avgöra
frågor om avlysning av ett flertal större flottleder. Sålunda har Kungl.
Maj :t förordnat om avlysning att gälla från olika tidpunkter under de närmaste
åren i fråga om Indalsälven, Ljungan, Gimån och Ljusnan. Genom
nedläggningen av dessa flottleder, som under år 1966 trafikerades på en
sträcka av 2 600 km, minskar flottgodsmängden avsevärt, uppskattningsvis
med 1,4 milj. m3. Men även vid vattendomstolarna har antalet ärenden om
avlysning av främst mindre flottleder eller delar av flottleder ökat, och ett
stort antal sådana ärenden är f. n. under behandling eller väntas bli behandlade
under den närmaste tiden.
Övergången från lottning till landtransport har flera orsaker, främst av
företagsekonomisk natur. Landtransporter medger kontinuerlig råvarutillförsel
till industrien under hela året, varigenom lagerhållningen kan minskas.
Det kan vidare vara ekonomiskt fördelaktigt att övergå till att barka
och sortera veden i centrala anläggningar vid industrierna. Vid landtransport
bortfaller de vid lottning förekommande sjunkningsförlusterna. Landtransport
är vidare det lämpligaste transportalternativet för lövved, som
används i kraftigt ökande utsträckning under senare år. För kraftproduktionen
betyder slopandet av flottningen att vatten kan överföras från virkestransport
till produktion av elektrisk energi. Från arbetsmarknadssynpunkt
kan det innebära en fördel att ersätta säsongbetonade transporter med
transporter som ger sysselsättning under hela året. Maskinparken kan också
på det sättet utnyttjas bättre.
Det ändrade transportförfarandet ger upphov till vissa problem från samhällelig
synpunkt. Särskilt gäller detta vägnätet, även om i många fall en
stor del av virket i stället transporteras på järnväg. Utöver vägproblemen
torde främst arbetsmarknadsmässiga och miljöpolitiska problem uppkomma
i samband med en transportomläggning. Enligt promemorian blir det
med hänsyn härtill angeläget att myndigheterna på ett tidigt stadium får
19
Kungl. Maj. ts proposition nr lOi år 1969
ta del av planerna på omläggning av skogstransporterna. När det gäller nedläggning
av flottleder förutsätts i promemorian att vederbörande flottningsförening
i framtiden underrättar berörda myndigheter om sina planer så
tidigt som möjligt och att behövligt samråd härigenom uppkommer.
I promemorian erinras om att en fråga som tilldragit sig stor uppmärksamhet
i samband med avlysning av flottleder är önskemålet att vattendraget
återställs i naturligt skick genom att kvarvarande flottledsbyggnader
m. in. rivs ut, så att de inte orsakar skada eller olägenhet. Frågan kompliceras
av att det vid tiden för avlysningen ofta inte finns någon, mot vilken
lalan om utförande av åtgärder eller utfående av ersättning kan föras, eftersom
flottningsföreningen då kan ha blivit upplöst och dess tillgångar likviderade.
Det kan också förhålla sig så att föreningen visserligen äger bestånd
men att den saknar medel för ändamålet. Det har även gjorts gällande, att
flottningsförening ej har rätt enligt flottningslagens bestämmelser att vidta
andra åtgärder än sådana som är till gagn för flottningen.
Om flottleden med dess anordningar överges efter avlysning utan att i
fortsättningen något underhåll sker, kan betydande olägenheter uppkomma.
Sålunda kan exempelvis överfarter över dammar bli trafikfarliga eller delar
som frigörs från anordningarna flyta fritt nedströms. Vidare förfulas landskapet
genom att rester av flottledsanordningarna ligger kvar längs vattendragen.
Största olägenheten av att flottleden inte återställs i sitt naturliga
skick orsakas dock troligen fisket. Flottningsdammar kan, även om dämning
inte utövas, hindra fiskens vandringar. Fisken kan också fastna i otäta
skibord. Kvarlämnas dammen, finns också möjligheten att olovligen dämma
upp vattendraget i syfte att omhänderta den fisk som blir kvar på det torrlagda
området. Krav har därför rests att flottledsanordningar utrivs helt
eller delvis. Från fiskerihåll framhålls även att återställningsåtgärder bör
vidtas på de områden där traktorrensningar förekommit på så sätt att material
som lagts upp längs vattendragen återförs till vattendraget. Härigenom
kan nya uppehållsplatser för laxartad fisk skapas.
I fråga om ansvaret för återställningsåtgärder behandlas inledningsvis i
promemorian frågan om ansvaret för flottledens fasta tillhörigheter sedan
flottleden avlysts. Enligt 6: 24 första stycket VL tillhör byggnader och anläggningar
eller annan fast eller lös egendom, som förvärvas för flottleden eller
flotlningens ombesörjande, flottleden som sådan och inte flottningsföreningen.
Föreningen endast förvaltar flottledens tillhörigheter. Så länge flottning
bedrivs, svarar flottningsföreningen för skötsel och underhåll av flottledsanordningarna.
För skador av dessa är de flottande ansvariga. När flottningen
läggs ned, är emellertid frågan om ansvaret för anläggningarna oklar. Samma
är förhållandet efter avlysning av flottleden.
Med utgångspunkt i bestämmelsen i 6:24 VL om att flotlledens tillhörigheter
är allmän egendom har hävdats att staten är ägare till flottledsanordningarna
sedan flottleden avlysts. En sådan uppfattning torde emeller
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
tid enligt promemorian inte kunna stödjas på FL eller lagens förarbeten.
Snarare ger förarbetena vid handen att flottledsanordningarna är allmän
egendom bara så länge flottleden existerar som ett allmänt kommunikationsmedel.
Vidare har lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar åberopats
i sammanhanget. Det bar framhållits att vägrätt upphör när vägen dras in
och att äganderätten till vägen då återgår till markägaren, som även tillerkänts
viss rätt till kvarlämnade väganordningar. I analogi med dessa regler
har gjorts gällande att flottledsanordningarna i flottled som avlysts bör tillfalla
markägaren. En sådan uppfattning är enligt promemorian knappast
rimlig med hänsyn till att flottledsanordningarna i regel saknar värde för
markägaren. De kan i stället utgöra en avsevärd belastning från underhållssynpunkt.
Flottningslagstiftningen ger inte heller belägg för en sådan tolkning.
Mot bakgrund av det anförda dras i promemorian slutsatsen att flottledsanordningarna
saknar ägare, sedan flottningsföreningen upplösts och förvaltare
inte omhänderhar flottledens egendom.
I promemorian framhålls det härefter att, eftersom flottningsföreningen
bedriver flottning i flottleden och i regel gjort detta under en lång följd av
år, det kan synas motiverat att de flottande efter avlysning svarar för behövliga
återställningsåtgärder. Något ansvar föreligger emellertid inte för de
flottande sedan flottningen lagts ned. En sådan ordning som nyss nämnts
skulle kräva genomgripande ändringar av flottningslagstiftningen. Det torde,
sägs det i promemorian, inte kunna komma i fråga att i dagens läge vidta
en sådan lagstiftningsåtgärd.
I promemorian framhålls att återställningsåtgärderna är förenade med
avsevärda kostnader. Sannolikt torde dessa för hela landet uppgå till tiotalet
miljoner kronor, om de fiskefrämjande åtgärderna medräknas. Skulle en avgift
ungefär motsvarande den som utgår enligt 6: 9 VL läggas på flottningsföreningarna
skulle årligen tillkomma avgiftsmedel med endast ca 80 000 kr.
Påföres flottningsföreningarna större avgifter, torde detta i vissa fall kunna
leda till en snabbare övergång till landtransport än vad som eljest skett. Därigenom
skulle underlaget för avgiftsuttagningen ytterligare minskas. Någon
nämnvärd effekt torde enligt promemorian inte numera stå att vinna genom
en avgiftsbeläggning. Däri anförs också som skäl mot en skyldighet att först
i dagens läge ålägga flottningsförening avgiftsskyldighet att flottleder som
redan nedlagts inte drabbats av en sådan pålaga, trots att återställningsåtgärder
är lika aktuella där.
I promemorian görs härefter gällande att flottningsverksamheten på annat
sätt kan beredas tillfälle att lämna ekonomiskt bidrag till behövliga återställningsåtgärder.
Härmed syftas på de belopp i form av överskottsmedel
som i vissa fall kan vara tillgängliga i samband med att flottled avlyses. I
promemorian framläggs förslag om att sådana medel får användas för åter
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
ställningsåtgärder. Förslaget gäller också biflottleder som nedläggs. Häremot
kan invändas att man vid avlysning av biflottleder, som sorterar under en
huvudflottled, har svårigheter att särskilja de tillgångar och skulder som
belöper på biflottleden. Invändningen är, framhålls det, emellertid av mindre
betydelse beroende på att i de smärre biflottlederna något överskott sällan
förekommer. Regeln är avsedd att få sin främsta betydelse vid avlysning
av större flottleder. Vid beräkning av behållningen när det gäller del eller
delai av flottled bör f. ö. kunna bortses från innestående pensionsbelopp och
annat, som närmast är knutet till hela flottleder.
Härefter övervägs i promemorian att tillskapa en fast förvaltningsform
för återställningsarbetena. I promemorian sägs härom bl. a. följande. Eftersom
förvaltare ändå ofta utses vid avlysning av flottled för avveckling av
flottningsföreningens angelägenheter kan det vara praktiskt att i förvaltarens
hand lägga även ansvaret för återställningsåtgärder. Hans uppgift bör
bli att inom ramen för de medel som kan ställas till hans förfogande verka
lör att flottleden återställs till de naturliga förhållandena. Strävan bör vara
att inte endast sådana återställningsåtgärder vidtas som enbart syftar till att
förebygga skada gentemot tredje man utan även sådana åtgärder som är till
gagn exempelvis för liske och naturvård. Förvaltaren bör göra upp en noggrann
plan för återställningsåtgärderna. Planen bör ange vilka åtgärder som
bör prioriteras så att, om medlen inte räcker till, det klart framgår vilka åtgärder
som enligt förvaltarens mening är mest angelägna. I första hand bör
sådana åtgärder prioriteras som är ägnade att förebygga direkta skador.
Förvaltaren skall till en början disponera över de medel som kan uppkomma
som överskott vid avlysningen. Han skall vidare i samråd med fiskeristyrelsen
disponera över belopp som avsatts för vattendraget enligt 6: 9 VL,
och i förekommande fall enligt 2: 8 VL. Möjligheter bör även finnas för förvaltaren
att i någon utsträckning komma i åtnjutande av medel enligt 2:10
eller 4:14 VL. Vidare bör han i samråd med AMS få besluta om de bidrag,
som styrelsen kan komma att avsätta för ändamålet. Även medel som kommuner
kan komma att tillskjuta för återställningsåtgärder bör beaktas i
planläggningsarbetet. Slutligen torde ekonomiska bidrag kunna komma i fråga
från industrier som deltagit i flottningen. Förvaltaren bör sålunda bli den
som samordnar intressena och med den överblick han får över förhållandena
bör han kunna fatta beslut som bidragsgivande myndigheter in. fl. kan godta.
Förvaltaren bör givetvis rätta sig efter de eventuella villkor som är förenade
med bidrag.
Beträffande omfattningen av de medel som kan komma i fråga sägs följande
i promemorian.
Avgifter enligt 6: 9 VL inflöt år 19C6 med ca 89 000 kr. (se bil. 4 i promemorian).
Den ökande övergången till landtransport medför att avgiftsbeloppen
minskar i framtiden. Under de närmaste åren kan man dock räkna med
belopp överstigande 50 000 kr. Vidare finns hos fiskeristyrelsen ett fonderat
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
belopp, som kan användas för ändamålet, på i det närmaste 500 000 kr.
Det bör emellertid anmärkas, att medlen enligt 6: 9 YL får användas endast
inom de vattensystem för vilka de fastställts.
Från AMS’ sida har stort intresse visats för återställningsåtgärder av det
slag det här är fråga om. Svårigheter föreligger nämligen ofta att anskaffa
arbetstillfällen för dem som friställs vid flottningsnedläggningen. Inte minst
gäller detta avlägset belägna flottleder. Det torde därför kunna förväntas
att, om arbetsmarknadssituationen inte undergår några genomgripande förändringar,
AMS även i fortsättningen tillskjuter medel. Det förslag som
läggs fram i promemorian undanröjer också det oklara rättsläget på området,
vilket tidigare i någon mån kunnat verka återhållande på AMS’ insatser.
Avslutningsvis nämns att AMS redan nu tagit ianspråk uppemot 1 milj. kr.
för ändamålet.
Från kommunhåll har intresse visats för att återställa vattendragen i sådant
skick att fiske kan bedrivas där. Inte minst från turistsynpunkt kan
det för kommuner te sig angeläget att skapa nya möjligheter för sportfiske.
Vissa kommuner kan därför tänkas avsätta medel för nu nämnt syfte.
Vad slutligen gäller den behållning som kan finnas hos en flottningsförening
efter avlysning varierar den starkt från fall till fall. Några säkra beräkningar
kan därför inte göras. I de större flottlederna torde dock försäljningen
av dess fasta egendom och båtar m. m. kunna inbringa ej oväsentliga
belopp.
Eftersom medel kan komma i fråga från ett flertal håll, bör förvaltaren
arbeta i nära kontakt med myndigheter, kommuner och andra av nedläggningen
berörda intressenter. Lämpligen bör han snarast möjligt efter sitt
förordnande kalla till sammanträde för behandling av de aktuella spörsmålen.
Av övriga uppgifter som förvaltaren bör tilldelas utgör försäljningen av
flottledens tillhörigheter den ofta viktigaste. Den kan i större flottleder bli
både omfattande och tidsödande, inte minst på grund av det stora fastighetsinnehav
som kan vara förenat med flottleden. Vidare kan avvecklingen
av det inom flottningsföreningen uppbyggda pensionssystemet komma att
åvila förvaltaren.
Eftersom länsstyrelsen utövar tillsyn över flottledens skötsel och underhåll
ter det sig lämpligt att förvaltaren efter sitt uppdrag redovisar inför
länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör få till uppgift att i samband med granskningen
av förvaltningen besluta om arvode till förvaltaren för dennes arbete
i fråga om återställningsåtgärder.
Slutligen diskuteras i promemorian om inte ändringar i lagstiftningen bör
vidtas även beträffande nedlagda flottleder, som ej avlysts. Vissa komplikationer
från lagstiftningssynpunkt är emellertid, uppges det, förenade härmed
på grund av att gällande lag förutsätter att flottlederna skall behållas
i flottningsdugligt skick till dess avlysning sker. Därtill kommer att vem
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
23
som helst kan begära avlysning av flottled och att vattendomstolarna numera
synes vara benägna medge avlysning redan kort tid efter nedläggningen,
om utredning förebringas som utvisar att det inte kan bli aktuellt
att återuppta flottningen. Från flottledsförbundets sida har uppgetts att
ansökningar om avlysning sker i väsentligt större omfattning än tidigare.
Sålunda kan det beräknas att det under år 1968 till vattendomstol lämnas in
ansökningar om avlysning beträffande ca 500 utflottningsdistrikt i ca 300
flottleder motsvarande ca 5 000 km flottled. Mot bakgrund av det anförda
kan det enligt promemorian förväntas att flottlederna, när flottningen
är nedlagd, verkligen blir avlysta. Skäl anses därför föreligga att vidta lagändringar
endast i fråga om avlysta flottleder.
Övertagande av flottledsanläggningar
Enligt promemorian föreligger behov av regler om rätt att överta övergivna
flottledsbyggnader. Har exempelvis vattnet år efter år hållits uppdämt
under vissa tider genom en flottningsdamm och översvämning nedströms på
så sätt kunnat hindras, kan de som inrättat sig efter detta bli försatta i en
ogynnsam situation, om dammen rivs ut. Motsvarande kan gälla en damm,
som samtidigt tjänar som bro för en eller flera fastigheter. Möjligheter bör
finnas för markägare att få överta underhållsskyldigheten efter prövning av
vattendomstol.
Det i VL föreskrivna förfarandet att den som önskar ta bort anläggning
måste ansöka härom hos vattendomstol är, framhålls det i promemorian,
alltför omständligt i sådana fall då någons rätt inte förnärmas. Det erinras
om att det inom vattenlagstiftningen finns exempel på att åtgärder får vidtas
utan vattendomstols prövning, om allmän eller enskild rätt inte förnärmas.
Enligt promemorian kan många kvarlämnade byggnader i flottleder vara
av sådan beskaffenhet att det inte är till olägenhet för någon, om de tas
bort. Det kan exempelvis vara fråga om dykdalber eller ledarmar eller smärre
rester av dammanläggningar. För att möjliggöra ett förenklat förfarande
när det gäller bortskaffande av sådana och liknande byggnader föreslås,
i överensstämmelse med motsvarande regel i 2: 20 VL, att domstolens prövning
inte skall behövas, om sannolika skäl föreligger för att anläggning kan
bortskaffas utan att allmän eller enskild rätt förnärmas.
I promemorian erinras slutligen om att det i 2: 26 och 6: 20 tredje stycket
VL finns vissa bevisregler av innebörd att byggnadens ägare resp. flottningsföreningen
är bevisningsskyldig i fråga om de före byggnadens tillkomst
rådande förhållandena i vattnet. Eftersom det enligt promemorieförslaget
överlåts åt vederbörande sakägare att själv avgöra om bortskaffandet
av en anläggning för flottleden sannolikt medför skada för annan tillhörig
fast egendom förordas en bevisregel av angivet slag även för de i detta
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
sammanhang aktuella fallen. Med hänsyn till syftet med de lagändringar
som föreslås i fråga om återställningsåtgärder anses det i promemorian inte
vara behövligt att införa någon straffbestämmelse för det fall att någon
bortskaffar egendom i avlyst flottled utan vattendomstolens medgivande
i strid med de föreslagna bestämmelserna.
Sjunk virke
I promemorian erinras om att det i litteraturen har anförts att virke
utanför flottled är att betrakta som övergivet gods som kan tas i besittning
av var och en, om det uppenbarligen sjunkit för lång tid sedan eller på
annat sätt kommit ur ägarens besittning. Ägaren kan alltså inte anses ha
uppgivit sin rätt, så snart virket sjunkit. Det får i varje särskilt fall bedömas,
om virket fortfarande kan anses vara i någons ägo. Lagen den 22 april
1938 (nr 121) om hittegods kan därvid komma att tillämpas. I promemorian
framhålls att det är svårt att tillskapa klargörande regler om rätten till
virke utanför flotted. Därför framläggs förslag bara såvitt avser flottgods i
avlyst flottled.
I promemorian erinras vidare om att förespråkare funnits för den uppfattningen
att virke sjunker årligen i så stor utsträckning att det från samhällsekonomisk
synpunkt vore värdefullt om virket kunde i möjligaste mån
omhändertas.
Det torde enligt promemorian vara uppenbart att sjunkningens omfattning
minskat efter hand. Detta beror bl. a. på att biflottleder lagts ned i
mycket stor utsträckning, att tungflytande sågtimmer numera i större utsträckning
tas på bil eller järnväg och att flottningssäsongerna förlängts.
Det bör också anmärkas att, av det virke som numera floltas, det i övervägande
grad är det klena, mindre värdefulla virket som sjunker. Några helt
tillförlitliga uppgifter om den genomsnittliga sjunkningen i våra flottleder
torde inte stå att få. Vägledande kan dock vara en i Svensk flottledstidskrif t
nyligen publicerad uppgift, att sjunkningen i Ångermanälvens flodområde
kan beräknas till 0,5 %.
I flottningsföreningens intresse ligger givetvis att bärga allt virke i sådan
utsträckning som det är ekonomiskt försvarbart. Närmast torde upptagning
komma i fråga på områden där större timmeranhopningar förekommer, såsom
vid sorteringsställen. Det kan enligt promemorian förväntas att flottningsföreningen
utför sådan verksamhet då man avser att lägga ned flottningen
och senast vid avlysningen eller strax därefter i samband med avvecklingen
av verksamheten. Efter avlysningen kan även sådan förvaltare
som utses enligt 82 § FL eller någon av de flottande ha intresse av upptagning
av sjunkvirke. Sedan viss tid förflutit efter avlysningen torde det kunna
presumeras att de nu nämnda saknar intresse av att tillvarata sjunkvirket.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1969
Det sjunkvirke som därefter ligger kvar antas i promemorian sakna större
ekonomiskt värde. Med hänsyn till de kostnader som är förenade med upptagning
av sådant virke kan någon kommersiell bärgningsverksamhet från
utomstående knappast vara att förvänta. Virket kan emellertid vara till
men för exempelvis strandägare eller fiskerätts- eller vattenrättsinnehavare.
För strandägare kan också virket någon gång representera ett visst värde.
Från dessa synpunkter kan det enligt promemorian vara motiverat med en
utsträckt rätt för utomstående att ta upp och tillgodogöra sig virke som
flottningsintressenterna inte kan ha nämnvärt intresse av. En sådan rätt
skulle också kunna stimulera strandägare och andra till en ökad självverksamhet
för undanröjande av de olägenheter sjunkvirket kan åsamka olika
intressen. Väsentligt är också att rättsläget klarläggs på området.
Vad gäller den tid som bör förflyta efter avlysningen innan rätten att
omhänderta virket övergår från de flottande till annan så bör denna enligt
promemorian lämpligen kunna fastställas till ett år. Därefter bör varje
strandägare eller annan som lider men av att virket kvar ligger vara berättigad
att fritt förfoga över detta. Om flottningsföreningen, förvaltare eller de
flottande håller på med upptagning av sjunkvirke inom visst utflottningsdistrikt
då ettårsfristen utlöper bör hinder föreligga för annan att bärga
virket inom distriktet. Sådan upptagning bör för att kunna läggas till grund
för en fördröjning av tidpunkten för äganderättens upphörande bedrivas i ej
alltför obetydlig omfattning. Så snart upptagningen avslutats bör hindret
anses bortfallet.
Enligt promemorian bör det anförda gälla även ilandflutet virke.
Bestämmelserna föreslås träda i kraft först ett år efter det de övriga lagändringarna
trätt i kraft. Härigenom möjliggörs för tidigare flottande i avlysta
flottleder att under en övergångstid tillvarata sjunkvirke eller ilandflutet
virke.
Remissyttranden över departementspromemorian
Återställningsåtgärder
I fråga om behovet av återställningsåtgärder uttalar de remissinstanser
som yttrat sig i frågan att det är önskvärt att sådana åtgärder snarast vidtas.
Remissinstanserna vitsordar eller lämnar utan erinran promemorians
synpunkter på nödvändigheten av att finna en lösning på frågan om ansvaret
för återställningsåtgärderna.
Statens naturvårdsverk anser att tillgången på medel hos flottningsföreningarna
är otillräcklig i de flesta fall. Bidragen från vissa fonder och från
AMS utgör inte heller tillräckligt underlag för en så omfattande sanering
som det här är fråga om. Naturvårdsverket föreslår därför att finansieringsfrågan
tas upp till förnyad prövning. Kommunförbundet redovisar en lik
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 10b år 1969
nande uppfattning. Västerbygdens vattendomstol förklarar att förvaltarens
möjligheter att genomföra sitt uppdrag i flertalet fall blir beroende av frivilliga
bidrag. Österbygdens vattendomstol anser att sådana medel som anges
i promemorian kommer att kunna ställas till förvaltarens förfogande
för angelägna återställningsåtgärder.
Från flera håll betonas att återställandet av vattendragen i hög grad tillgodoser
allmänna intressen. Vattenöverdomstolen anser att i den mån de
medel som enligt förslaget kommer att stå till förvaltarens förfogande visar
sig otillräckliga bör det ankomma på det allmänna att svara för kostnaderna.
Denna uppfattning delas av Mellanbygdens vattendomstol, länsstyrelserna
i Västernorrlands och Jämtlands län samt Svenska skogsägareföreningars
riksförbund och RLF.
Övre Norrbygdens vattendomstol och länsstyrelsen i Värmlands län betraktar
promemorieförslaget som en dellösning. Vattendomstolen säger att
en utrivning i något fall kan tänkas komma att hindras redan på den grunden,
att medel inte finns för att täcka kostnaderna för ett ansökningsförfarande
och för ersättning för eventuella skadeverkningar på grund av utrivningen.
Länsstyrelsen tror att bestämmelserna inte blir tillräckligt effektiva
så länge avlysning inte begärs i större utsträckning.
Kommunförbundet och ett par länsstyrelser anser att det egentligen borde
åligga flottningsföreningarna att svara för återställningsåtgärderna men att
det nu är för sent att lagstiftningsvägen åstadkomma någon lösning i den
riktningen.
Av remissinstanserna är det bara kammarkollegiet som förordar ett system
med flottgodsavgifter för att säkerställa återställningsåtgärderna vid
eventuell framtida flottningsnedläggning.
Kollegiet anser att några principiella betänkligheter inte behöver möta
mot att flottgodsavgifter tas ut. Kollegiet erinrar om den i 8: 23 VL fastslagna
skyldigheten för städer och samhällen att till förekommande av vattenförorening
låta avloppsvattnet undergå lägst s. k. låggradig rening. Ett
annat exempel som åberopas utgör den år 1959 genomförda höjningen av
regleringsavgifterna i 4: 14 VL. Kollegiet nämner också de krav om återställningsåtgärder
som numera regelmässigt brukar uppställas när tillstånd
meddelas till grustäkt enligt 18 § naturvårdslagen den 11 december 1964
(nr 822). Kostnaden för dessa åtgärder får enligt kollegiet bäras av exploatören.
Kollegiet tror att en ny flottgodsavgift, även om den görs många
gånger större än den som f. n. utgår enligt 6: 9 VL, har förhållandevis liten
betydelse för frågan om övergång till landtransport av virket. En avgift på
exempelvis 10 öre per m3 flottgods skulle inbringa omkring 800 000 kr. om
året och skulle inte fördyra flottningsföreningarnas verksamhet med mer
än i genomsnitt 1,4 %.
Mot bakgrund av dessa synpunkter föreslår kammarkollegiet att lagförslaget
kompletteras med en föreskrift om skyldighet för flottningsförening
-
27
Kungl. Maj. ts proposition nr 10''r år 1969
en att årligen betala en flottgodsavgift om 10 öre per in3 flottgods, vilken
avgift skall avsättas till en särskild fond hos flottningsföreningen. Fondens
medel bör göras räntebärande och hållas avskilda från flottningsföreningens
övriga tillgångar.
Österbijgdens vattendomstol förklarar sig inte vidhålla sitt förslag från år
1963 om flottgodsavgifter främst mot bakgrunden av att i dagens läge, då
flottlederna i ett flertal stora vattensystem redan blivit avlysta, svårigheter
möter från rättvisesynpunkt att ålägga flottningsförening avgiftsskyldighet.
Enligt Väst erbygdens vattendomstol kan ansvarighetsfrågan inte få någon
rimlig lösning om inte staten i de fall annan inte önskar ta över ansvaret
för viss vattenbyggnad inträder som ägare av de övergivna anordningarna.
Staten skulle då få svara för anordningarnas underhåll och i förekommande
fall begära deras utrivning. Härigenom skulle den orimliga skillnaden i ansvar
för å ena sidan övergivna flottledsbyggnader och å andra sidan övriga
vattenbyggnader undanröjas. En bestämmelse av detta innehåll skulle också
på ett rimligt sätt ansluta till bestämmelsen i 6: 24 YL, enligt vilken flottledens
tillhörigheter innan flottleden avlysts än att anse som allmän egendom.
Bestämmelsen skulle också stå i överensstämmelse med statens allt
större intresse för naturvård och fiske. En lagstiftning av nu antytt slag utesluter
inte, framhåller domstolen, att flottledens behållna egendom bör användas
för återställningsåtgärder.
Skogsstyrelsen, som delar uppfattningen i promemorian att flottgodsavgifter
inte skall tas ut, påpekar att det med nuvarande lagstiftning finns
vissa möjligheter för flottningsföreningarna att avveckla en del av flottledernas
tillhörigheter och använda influtna medel för att indirekt påverka de
sista årens flottningskostnader i sänkande riktning. Detta förhållande bör
enligt styrelsen uppmärksammas vid utformningen av föreslagna lagändringar.
Enligt AMS är det av intresse från arbetsmarknadssynpunkt att återställningsarbetena
i de avlysta flottlederna kan komma till stånd. Arbetena kan
utföras av ortsbunden arbetskraft som eljest har svårigheter att få sysselsättning
och investeringarna kan i ett vidare perspektiv anses ha god produktivitet.
I frågan om vilken förvaltningsform som bör väljas uttalar kammarkollegiet
följande.
Mest tilltalande från allmän synpunkt hade måhända varit om vattendomstolen
icke blott prövade om förutsättningar för flottledens avlysning är för
handen utan även tog ställning till återställningsåtgärdernas omfattning och
art. En opartisk bedömning av dessa frågor är nämligen önskvärd. En förutsättning
för domstolens ställningstaganden i frågor om återställningsåtgärder
är emellertid att medel kan frambringas för ändamålet. Även i övrigt
torde, oberoende av finansieringsfrågan, vissa praktiska skäl tala för att
frågor om återställningsarbetenas omfattning och närmare detaljer regleras
i ett sammanhang med avvecklingen av flottledens tillhörigheter. Att föra
in dessa frågor i avlysningsmålet skulle i hög grad tynga processen. Ivolle
-
28
Kungi. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
giet har således i princip icke något att erinra mot förslaget att anförtro
återställningsåtgärderna åt den särskilda förvaltaren för flottledens avveckling.
Länsstyrelserna i Jämtlands och Västernorrlands län samt Flottledsförbundet
anser att förvaltare alltid skall utses. Enligt förstnämnda länsstyrelse
är huvudanledningen härtill att förvaltaren förutsätts skola upprätta en
plan för återställningsåtgärderna.
Återställningsarbetena avser till väsentlig del naturvården och fisket. Mot
bakgrunden härav ifrågasätter länsstyrelsen i Jämtlands län om det är
lämplig att förvaltaren skall ha rätt att besluta om behövliga återställningsåtgärder.
Länsstyrelsen föreslår därför en föreskrift om att det skall ankomma
på länsstyrelsen att i varje särskilt fall besluta om vilka återställningsarbeten,
som skall utföras, och hur dessa arbeten bör bedrivas.
Inte heller Flottledsförbundet anser att förvaltaren bör anförtros uppgiften
att besluta om återställningsåtgärderna. Flottledsförbundet föreslår
i stället att beslutet om vilka återställningsåtgärder som skall utföras anförtros
Ivungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Möjlighet
skapas då att anförtro avgörandet åt särskilt lämpad myndighet som
exempelvis naturvårdsverket. Ofta krävs eu noggrann gradering av angelägenheten
av olika i och för sig önskvärda åtgärder. En myndighet såsom
naturvårdsverket har bättre möjligheter att svara för samordningen mellan
olika intressen liksom mellan tänkbara anslagsgivande institutioner och
myndigheter. Enligt Flottledsförbundet bör förvaltarens uppgifter således
begränsas att omfatta, förutom avvecklingen, förslag till åtgärder och ansvaret
för beslutade åtgärders utförande.
Länsstyrelsens roll innan avlysning sker belyses av länsstyrelsen i Värmlands
län. Länsstyrelsen anser att det är nödvändigt att innan frågan om
avlysning tas upp det klarläggs vilka kostnader återställningsarbetet kan
väntas dra. Dessa kostnader måste sedan vägas mot de värden som skapas
från naturvårds- och andra synpunkter genom återställningen. Utredningen
bör enligt länsstyrelsen ske inom landskapsvårdsplaneringens ram. Det bör
alltså ankomma på länsstyrelsen att utreda i vilka nedlagda flottleder som
kostnaderna för återställning ter sig försvarbara med hänsyn till nyttan av
åtgärderna och var förhållandena i övrigt med hänsyn till markägareintressen
m. in. gör återställningsarbetena meningsfyllda.
övre Norrbygdens vattendomstol anser att möjlighet bör finnas att hos
länsstyrelsen överklaga förvaltarens beslut.
Enligt vattenöverdomstolen bör frågorna om förvaltarens ställning och
tillsynen över förvaltningen samt om rätt att i vissa fall överklaga förvaltarens
beslut uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
I promemorian framhålls i fråga om överskottsmedel hos flottningsförening
att det vid avlysning av biflottleder är svårt att skilja mellan på biflottleden
belöpande tillgångar och skulder och de på huvudflottleden be
-
29
Kungl. Maj. ts proposition nr lOi år 1969
löpande men att frågan är av mindre betydelse, eftersom något överskott
sällan förekommer i de smärre biflottlederna. Flottledsförbundet delar inte
uppfattningen att frågan är av mindre betydelse och anför till stöd härför
följande.
Förslaget skulle på ett onödigt och olyckligt sätt framtvinga skönsmässiga
bedömningar. De s. k. biflottlederna ingår ofta i ett större flottledsdistrikt
och i sådant fall saknas helt underlag för en fördelning av eventuella tillgångar
och skulder på olika delar av flottledsdistriktet. Även för det fall
att en biflottled utgör eget flottledsdistrikt är det svårt att skilja dess eventuella
tillgångar och skulder från de övriga tillgångar och skulder som vederbörande
flottningsförenings förvaltning omfattar. Flottningsföreningarnas
tillgångar är i stor utsträckning knutna till den gemensamma förvaltningen
av föreningens hela flottledssystem. Så är fallet med sådana fonder
varom talas i 32 § flottningslagen. Skulder kan vara av allahanda slag. De
mer betydande torde främst bestå dels av sådana som uppstått vid inrättande
eller förbättrande av viss flottled och som därmed är knutna till visst flottledsdistrikt
dels sådana som belastar hela verksamheten såsom exempelvis
oamorterad anläggningskostnad för gemensam skiljeanläggning och pensionsåtaganden.
Avlysning av biflottleder eller delar av flottleder torde, som
hittills, i övervägande fall komma att grundas på att flottningen däri kan
anses alldeles nedlagd. När utvecklingen gått därhän torde som regel några
betydande till sådan flottled eller del av flottled knutna tillgångar ej finnas.
Eftersom möjligheten att använda eventuella överskott till återställningsåtgärder
har den största praktiska betydelsen vid avlysning av större flottleder
och därmed främst vid sådan avlysning som samtidigt innebär att
flottningsföreningen upplöses, föreslår Flottledsförbundet att behållningen
skall tilläggas någon fond hos flottningsföreningen eller, om föreningen samtidigt
upplöses, användas enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar. En sådan begränsning i förhållande
till förslaget i promemorian skulle enligt förbundet i praktiken inte
komma att medföra att förvaltaren begränsas i sina möjligheter att verka
för återställningsåtgärder. Den medför också att förvaltarens övertagande
av flottledens tillhörigheter, liksom hittills, i praktiken begränsas till de fall
då avlysning sker efter prövning hos Kungl. Maj:t för en total avveckling av
ett flottledssystem. Däremot bör enligt förbundet särskild förvaltare vid alla
avlysningsfall utses för att verka för återställningsåtgärder inom ramen för
de medel som ställs till förvaltarens förfogande.
Domänstyrelsen föreslår att flottningsförenings överskottsmedel bara får
användas vid avlysning av större flottleder och främst vid sådan avlysning
som samtidigt innebär att flottningsföreningen upplöses.
I fråga om användningsområdet för överskottsmedel från flottningsföreningar
anför skogsstyrelsen följande.
Det finns även andra användningsområden för överskottsmedel vilka ur
skoglig synpunkt framstår som kanske än mer näraliggande än naturvårdande
och fiskevårdande åtgärder. Även om nedläggning av en flottled är
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
klart motiverad utifrån ekonomiska synpunkter kan det nämligen inte undvikas
att vissa skogsägare får vidkännas förluster. Vid hittillsvarande avlysningar
har det förekommit ersättningar från kraftintressenterna som
kunnat användas för sådana vägbyggnader och anordningar som är ägnade
att mildra de mest påtagliga ogynnsamma verkningarna av transportomläggningen.
I några fall har det också förekommit att statsmedel använts
för dylikt ändamål genom att förhöjt statsbidrag lämnats till skogsvägbyggnader
aktualiserade genom transportomläggningen. Ersättningarna från
kraftintressenter visar emellertid en tendens att minska och om de skulle
upphöra eller bli otillräckliga för här berörda åtgärder bör enligt skogsstyrelsens
uppfattning den avlysta flottledens eventuella återstående tillgångar
kunna användas även för detta ändamål.
Beträffande tillämpningsområdet för lagstiftningen anser kammarkollegiet
att en reform i princip måste begränsas till de flottleder, som ännu är
i bruk, och att frågan om återställningsåtgärder i redan nedlagda flottleder
får lösas i annan ordning.
Vattenöverdomstolen framhåller önskvärdheten av att återställningsåtgärderna
får avse även de delar av ett flodområde som förut varit flottled men
där flottleden avlysts tidigare och återställningsåtgärder inte i full utsträckning
vidtagits i samband med avlysningen.
Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund anser att förvaltare bör få
utses även i redan före lagändringen nedlagda flottleder. Dessa kan i annat
fall bli mer försummade än som är nödvändigt. Liknande uppfattning redovisas
av RLF. Återställningsåtgärder i sådana flottleder kan dock enligt RLF
inte komma till stånd om inte det allmänna tillskjuter nödvändiga medel.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker önskvärdheten av att flottningsföreningen
i god tid underrättar myndigheter om sina planer på nedläggning
av flottled. En nedläggning av en större flottled får vittgående
återverkningar för det allmänna på skilda områden. För iordningställande av
vattendraget i dess förutvarande skick är det särskilt angeläget att från planläggnings
synpunkt samråd kan ske så tidigt som möjligt.
Samma önskemål framförs av Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund.
Flottledsförbundet ifrågasätter om inte flottande bör i lag åläggas att i
god tid till myndighet anmäla planer på transportomläggning.
Övertagande av flottledsanläggningar
Uttalandet i promemorian om behovet av rättsskydd för tredje man vid
bortskaffande av flottledsbyggnaden har mottagits positivt av remissinstanserna
eller lämnats utan erinran. Flera remissinstanser anser att reglerna
om tredje mans rättsskydd bör införas direkt i 6: 28 VL utan hänvisning
till 2: 34.
Mellanbygdens vattendomstol påpekar att möjligheten att överta underhållet
till en flottledsbyggnad enligt förslaget står öppen endast sedan an
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1969
sökan gjorts om tillstånd att bortskaffa byggnaden. Domstolen föreslår att
den skadelidande får rätt att överta underhållsskyldigheten för flottledsbyggnaden
utan att ansökan om dess utrivning behöver avvaktas. Domstolen
anser att även äganderätten skall kunna övergå på detta sätt. Vattenöverdomstolen
framhåller att den som övertar underhållsskyldigheten för framtiden
bör betraktas som byggnadens ägare. Eljest kan han inte med nuvarande
formulering av 2: 34 första stycket VL begära utrivning av byggnaden
om ändrade förhållanden framdeles medför att han vill bli fri från underhållsskyldigheten.
I fråga om det föreslagna kravet på »synnerlig skada» hos fastigheten
för rätt att överta anläggningen ställer sig vattenöverdomstolen kritisk.
Domstolen menar att det bör få ankomma på vattendomstolen att med
hänsyn till omständigheterna avgöra om byggnaden skall rivas eller om
underhållet skall överlåtas på annan. Kammarkollegiet redovisar en liknande
inställning. Kollegiet drar fram det tänkta fallet att ägaren av
den mark på vilken flottningsdammen ligger anser sig lida men av att
byggnaden finns där och därför ansöker om tillstånd att få riva ut den.
Motsätter sig t. ex. ägare av marken vid den ovanför liggande sjön utrivningen,
ställs domstolen inför en svår situation. Domstolen kan enligt
promemorieförslaget vägra utrivningen bara om denna medför synnerlig
skada för de vid sjön belägna fastigheterna. Enligt kollegiets mening
bör prövningen i det läget vara förutsättningslös. Kollegiet ifrågasätter
om det inte i motiven borde uttalas, att kraven på skada på annans
fasta egendom av naturliga skäl inte kan sättas så höga, när det gäller
en utrivning av flottningsdamm. Österbygdens vattendomstol framhåller
som otillfredsställande att man av den, som vill bortskaffa en flottledsanläggning,
bara kräver att han lider men medan man fordrar att den, som
vill överta underhållet, skall visa synnerlig skada på fastigheten. En sådan
regel anser domstolen vara i och för sig ägnad att medföra viss
kapitalförstöring.
Österbygdens vattendomstol finner det osäkert, om någon för att tillgodogöra
sig vatten kan åberopa 2: 15 VL för rätten att begagna sig av
byggnad i avlyst flottled. Domstolen anser att det bör övervägas i vad
mån möjlighet bör skapas att för sådant ändamål få överta flottledsdamm
eller annan anordning. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund understryker
vikten av att markägare, som på grund av att damm tas bort
eller att dämning upphör kan 1''å sin åkerjord eller annan fast egendom
skadad av befarad vårflod, får möjlighet att hos vattendomstol begära att
dämningsrätt till skydd mot vårflod bibehålls. Förbundet anser att medel
bör få avsättas till en särskild fond för framtida underhåll av sådana
dammar.
Enligt vattenöverdomstolen är det tveksamt om det i 6: 28 VL behöver
införas några mera detaljerade bestämmelser om ersättningsskyldighet för
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 b år 1960
den nya innehavaren. Vallenöverdoms lolen anser att det kan överlämnas
Lill vattendomstolens bedömande huruvida den som övertar underhållet
av anläggningen skall utge ersättning till någon som anses lida skada
genom att anläggningen bibehålls. Vattenöverdomstolen uttalar i sammanhanget
att den nye innehavaren bör bli ersättningsskyldig åtminstone
till den som tidigare fått årlig ersättning för flottningsskada som orsakats
av flottledsanläggningen.
I fråga om behovet att meddela särskilda föreskrifter när det gäller
bortskaffande av flottledsbyggnader framhåller Österbygdens vattendomstol
att borttagandet av en dammtröskel i ett vattendrag, då vid flottledsbyggnadens
tillkomst funnits en naturlig tröskel, kan medföra att vattnet
kommer att avsänkas om inte föreskrifter meddelas. Naturvårdsverket
påpekar i sammanhanget att man vid utrivning av dammar bör tillse att
vattenföringen blir tillräcklig för befintliga avloppsutsläpp. Landskapsbilden
kan också enligt verket bli lidande vid mindre väl överlagda avtappningar.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund är kritisk mot den föreslagna
bestämmelsen att domstolsprövning inte behövs, om sannolika skäl
föreligger för att anläggning kan bortskaffas utan att allmän eller enskild
rätt förnärmas. Bestämmelsen skulle kunna leda till att dammanläggningar
som behövs för skydd mot vårflod raseras utan att markägarna
har vetskap om sådana planer. Förbundet föreslår därför att berörda markägare
underrättas före utrivningen eller att domstolen i samband med avlysningsbeslutet
åläggs att underrätta markägarna om den möjlighet som
föreligger att hos vattendomstol ansöka om rätt att underhålla dammar
och sköta sådan dämning som behövs till skydd mot vårfloden.
När det gäller sistnämnda bestämmelse ifrågasätter fiskeriintendenten i
nedre norra distriktet om den som lider skada och därför tar bort en anläggning
skall vara bevisningsskyldig beträffande de före bortskaffandet
rådande förhållandena, eftersom dessa förhållanden är onaturliga och
under stark förändring på grund av förfallande flottledsbyggnader. Fiskeriintendenten
i mellersta distriktet undrar om bevisningsskyldigheten behövs
annat än för större anläggningar. Sådan skyldighet kan eljest medföra
att anläggning, vars bortskaffande inte förnärmar allmän eller enskild
rätt, hindras.
Enligt vattenöverdomstolen bör under den tid som förvaltare ornhänderhar
flottledens egendom flottledsanläggning inte få bortskaffas utan
förvaltarens medgivande dels därför att denne måste ha kontroll över
flottledens egendom, dels emedan han har att tillse att all flottledsegendom
med något värde realiseras så att influtna medel kan användas till
återställningsarbeten. För det fall som avses i nuvarande 6: 28 VL torde
det emellertid räcka med att förvaltaren underrättas om ansökningen.
Det torde nämligen få anses uteslutet att vattendomstolen mot förvaltarens
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1969
bestridande lämnar medgivande som i lagrummet avses. I fråga om sådant
fall som avses i det föreslagna tredje stycket av 6: 28 VL bör förslaget enligt
vattenöverdomstolen kompletteras med en bestämmelse om att medgivande
från förvaltaren behövs om förvaltare utsetts för flottleden och
dennes arbete ej slutförts.
Sjunkvirke
Förslaget om rätt att tillvarata sjunkvirke och ilandflutet virke har
mottagits i huvudsak positivt. På några punkter är dock meningarna delade.
Enligt vattenöverdomstolen, som anser det önskvärt att upprensningen
av sjunkvirke och ilandflutet virke blir så effektiv som möjligt, saknas
anledning att begränsa rätten att uppta sådant virke till strandägare eller
annan som kan lida men av virkets kvarlämnande. Vattenöverdomstolen
föreslår därför att rätt att uppta virket och fritt förfoga över det skall
tillkomma var och en.
Övre Norrbygdens vattendomstol framhåller att det i många fall då
virkesupptagning pågått efter ettårsfristen kan bli föremål för tvekan,
när pågående upptagning skall anses ha upphört. Viss tidsfrist bör därför
knytas även till upptagningens avslutande.
Domänstyrelsen anser såväl den föreslagna tidsfristen som den geografiska
begränsningen till utflottningsdistrikt mindre lämpliga. Styrelsen
anför följande.
Sjunkvirket är normalt ej jämnt utspritt över hela flottleden utan ofta
koncentrerat till vissa platser. I flera älvar är sjunkvirket ofta koncentrerat
till magasinsområden eller varpnings- och bogseringssträckor. Vidare
är flottningssäsongen ofta så lång, att endast kort tid står till förfogande
för sjunkvirkesupptagning. Om flottningen läggs ned, kan en stor del av
året utnyttjas för upptagning av sjunkvirke och det kan bli av värde att
ha tillgång till detta arbete för en del av den personal som kan tänkas
bli friställd vid flottningens upphörande.
Det är i dag icke möjligt att med säkerhet bedöma på vilka områden
en väl organiserad sjunkvirkesupptagning kan göras lönsam och ej heller
över vilken tidrymd det kan bli önskvärt att utsträcka dessa arbeten.
o Styrelsen får i anledning av ovanstående föreslå, att 73 § FL ges en
sådan innebörd, att strandägare eller annan som kan lida men av virkets
kvarlämnande får upptaga och fritt förfoga över detta sedan tre år förflutit
efter flottledens avlysning. Har förvaltare ej utsetts föreslås förfoganderätten
för strandägare eller annan inträda redan då ett år förflutit efter
flottledens avlysning. Om flottningsföreningen, de flottande eller den avlysta
flottledens förvaltare tillkännagett att de ej längre har för avsikt
att tillvarata sjunkvirke inom en flottled eller del därav bör den fria förfoganderätten
till virket lämpligen inträda så snart dylikt tillkännagivande
skett.
Liknande synpunkter framförs av Dalelfvarnes flottningsförening.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 101
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 Ok år 1969
Skogsindustriernas samarbetsutskott påpekar att den nämnda koncentrationen
av timmer medger utnyttjande av speciella anordningar och
metoder samt en systematisk genomgång av flottleden. Det kan i sådana
fall vara rationellt ■— inte minst från personalsynpunkt — att utsträcka
bärgningsperioden under flera år. Utskottet föreslår därför att virket får
tillvaratas först sedan flottningsföreningen, de flottande eller förvaltaren
tillkännagett att upptagning genom intressenternas försorg ej skall ske.
Flottledsförbundet åberopar ungefär samma skäl som domänstyrelsen och
utskottet. Förbundet föreslår att virket får upptas då förvaltaren tillkännagett
att han eller virkesägaren inte vidare avser att ta upp sjunket virke.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lån förordar i likhet med sko g sv år ds styr elsen
i länet en längre tidsfrist än ett år.
Ändrade vattenhushållningsbestämmelser vid dammanläggningar
Frågan huruvida avlysning av en flottled påkallar ändring av de vattenhushållningsbestämmelser,
som gäller för kraftverks- och regleringsföretag,
behandlas av vattenöverdomstolen, som anför följande.
I tillståndsdomar rörande sådana företag har nämligen ofta föreskrivits,
att kraftintresset är skyldigt att framsläppa för flottningen erforderligt
vatten. Särskilt i de stora norrländska flottlederna erfordras ofta avsevärda
vattenmängder för flottningens behov. Om flottleden avlyses kan domarnas
ordalydelse formellt synas ge kraftverksägarna rätt att fritt förfoga
över flottningsvattnet. Onekligen skulle kraftverksägarna därigenom göra
en obehörig vinst, då såväl villkoren för företaget som ersättning för skador
orsakade av detta bestämts under antagande av att flottningen bibehålies.
Får kraftverksägarna fritt förfoga över flottningsvattnet kan således
uppstå skador som icke beaktats. Förhållandena i och vid vattendraget
har ofta anpassats efter den vattenframsläppning som sedan lång tid
tillbaka tillämpats med hänsyn till flottningen. En förändring av vattenföringen
kan medföra stora olägenheter för skilda intressen, bl. a. fiske
och naturvård. Behov kan därför föreligga att som en följd av en flottleds
avlysning ändra tidigare meddelade hushållningsföreskrifter för kraftverks-
och regleringsföretag.
Vattenöverdomstolen framhåller som önskvärt att sådana regler meddelas,
av vilka otvetydigt framgår att efter avlysning av flottled även den
som lider men av en ändrad vattenhushållning vid byggnad i vatten kan
påkalla ändrade hushållningsbestämmelser. Någon begränsning av den
befogenhet, som enligt 2:31 VL nu tillkommer staten och kommun, bör
inte ske. Rätt till ersättning bör enligt vattenöverdomstolen tillkomma kraftverksägaren
endast i sådana fall då de nya hushållningsbestämmelserna
innebär en faktisk inskränkning i den rätt, som tillkom honom innan
flottningen upphörde.
Också Österbygdens vattendomstol, kammarkollegiet och naturvårdsver -
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
ket framhåller behovet av lagregler för omprövning av fastställda vattenhushållningsbestämmelser.
Domstolen anser att frågan bör beaktas vid
den allmänna översynen av YL.
Departementschefen
Inledning
Som ett led i den pågående rationaliseringsprocessen inom skogsbruket
sker i ökande omfattning en övergång från flottning till landtransport. Detta
avspeglar sig klart i statistiken över flottningssträckornas längd. Sålunda
minskade flottningssträckorna under åren 1950—1967 med ungefär 18 000
km. Tidigare var det huvudsakligen biflottleder som lades ned. Under den
senaste tiden har emellertid flottningen lagts ned eller beslut fattats om nedläggning
av flottningen också i några av de större flottlederna, såsom Indalsälven,
Ljungan och Ljusnan. Utvecklingen tyder på att flottningen kan komma
att upphöra även i andra större flottleder.
Det är främst av företagsekonomiska skäl som man går över till landtransport.
Sålunda medger landtransport kontinuerlig råvarutillförsel till
industrin under hela året. Lagerhållningen kan på så sätt minskas. Det kan
vidare bli ekonomiskt fördelaktigt att gå över till att barka och sortera virket
i centrala anläggningar vid industrierna. Sjunkningsförlusterna bortfaller.
Löwed transporteras bäst landvägen. För kraftindustrin medför övergången
den fördelen att flottningsvattnet kan användas för att producera
kraft.
En övergång från flottning till landtransport kan som närmare utvecklas
i det följande få verkningar på naturvårdens och fiskets områden. Men
övergången påverkar även t. ex. sysselsättningsförhållandena samt järnvägsoch
vägtrafiken. En nedläggning av flottningen kan sålunda få vittgående
återverkningar för det allmänna. Som flera remissinstanser framhåller är det
därför angeläget att berörda myndigheter på ett tidigt stadium får kännedom
om de flottandes planer på en nedläggning av flottningen. Så snart en
övergång från flottning till landtransport börjat planeras bör de flottande
underrätta länsstyrelsen om planerna. Detta kan lämpligen ske genom förmedling
av flottningsföreningen. Härigenom kan länsstyrelsen se till att
de frågor som har samband med nedläggningen blir behandlade på ett allsidigt
sätt exempelvis i planeringsrådet. Ofta kan det vara ändamålsenligt
att företrädare för AMS, statens järnvägar, statens vägverk samt fiske- och
naturvårdsmyndigheter bereds tillfälle att deltaga i behandlingen av frågorna.
Ibland kan det vara lämpligt att tillsätta en för ändamålet särskilt
avpassad arbetsgrupp. Föreskrift om underrättelseskyldigheten bör
tas in i VL.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
Äterställningsåtgärder
Efter hand som övergången från lottning till landtransport fortskridit
har främst från naturvårds- och fiskerihåll krav rests på att flottlederna
sedan de avlysts skall återställas i ett för dessa intressen tillfredsställande
skick. Det har också ansetts angeläget att åtgärder vidtas så att kvarvarande
flottledsanordningar inte orsakar skada för tredje man. Alla slags åtgärder
i nu nämnda syften kallas i det följande äterställningsåtgärder.
Troligen är det fisket som orsakas den största olägenheten, om en flottled
ej återställs i lämpligt skick. Kvarvarande flottningsdammar hindrar fiskens
vandringar. Fisken kan fastna i otäta skibord. Behålls flottningsdammarna
utan tillsyn, kan de också utnyttjas för olovlig dämning i syfte att omhänderta
den fisk som blir kvar på det torrlagda området. Genom traktorrensning,
som gjorts för att underlätta flottningen, har fiskens uppehållsmöjligheter
beskurits. Från fiskerihåll har även hävdats att nya uppehållsplatser för
laxartad fisk bör skapas.
Kostnaderna för återställningsåtgärderna är svåra att beräkna. Sannolikt
torde kostnaderna uppgå till minst 1 å 2 milj. kr. i var och en av de större
flottlederna om fiskefrämjande åtgärder tas med.
För att bl. a. klarlägga frågan om vem som är eller bör vara ansvarig för
återställningsåtgärderna såväl ekonomiskt som när det gäller att utföra åtgärderna
har som förut anförts en promemoria upprättats inom justitiedepartementet.
För bedömandet av spörsmålet om ansvaret för äterställningsåtgärder är
frågan om äganderätten till flottledsanordningarna sedan flottleden avlysts
av intresse. Först bör erinras om att bl. a. byggnader och anläggningar, som
förvärvas för flottleden eller flottningens ombesörjande, tillhör flottleden
som sådan och inte flottningsföreningen. Föreningen bara förvaltar flottledens
tillhörigheter. Så länge flottning bedrivs, svarar föreningen för skötsel
och underhåll av flottledsanordningarna. För skador av dessa är de flottande
— och inte föreningen som sådan — ansvariga. I fråga om nedlagda eller
avlysta flottleder lämnar varken VL eller FL något besked om ansvaret för
flottledsanordningarna.
I promemorian avvisas tanken på att staten skulle vara att anse som
ägare till flottledsanordningarna sedan flottleden avlysts. Anordningarna
antas vara allmän egendom bara så länge flottleden utgör ett allmänt
kommunikationsmedel. Inte heller anses det att flottledsanordningar i flottled
som avlysts tillfaller markägaren. I promemorian framförs i stället
den uppfattningen att flottledsanordningarna saknar ägare, sedan flottningsföreningen
upplösts eller, om förvaltare utsetts för avveckling av föreningen,
förvaltaren slutfört avvecklingen. Mot denna uppfattning har någon remisskritik
inte framförts. Jag ansluter mig till vad som har anförts i promemorian
i denna del.
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
Det som anförts nu innebär att det inte finns något ansvarigt rättssubjekt
för flottledsanordningarna, om flottled avlysts. Om endast en del av en
flottled avlyses, torde motsvarande gälla i fråga om den avlysta delen.
Med tanke på de olägenheter som är förenade med ett rättsläge av nu angiven
innebörd har, som tidigare nämnts, Österbygdens vattendomstol i skrivelse
till Kungl. Maj :t år 1963 föreslagit att en mindre avgift läggs på allt
flottgods som framförs i allmän flottled för att täcka kostnaderna för återställningsåtgärder.
Enligt förslaget skulle avgiften tillföras en för hela landet
gemensam fond.
I promemorian tas emellertid avstånd från tanken på en flottgodsavgift
av antytt slag. Som skäl härför anförs att en avgift ungefär motsvarande
den fiskeavgift som utgår enligt 6: 9 VL endast inbringar omkring 80 000 kr.
årligen och att, om större avgifter påförs flottningsföreningarna, detta i vissa
fall kan leda till en snabbare övergång till landtransport än som annars skulle
ha skett och därmed en ytterligare minskning av avgiftsunderlaget. Vidare
åberopas som skäl mot en avgiftsbeläggning att flottled som redan har nedlagts
inte drabbas av sådan pålaga, fastän återställningsåtgärder är lika
aktuella i en sådan led.
Av remissinstanerna har kammarkollegiet förordat en flottgodsavgift.
Kollegiet anser att en sådan bör utgå med 10 öre per in3 flottgods. På så
sätt skulle, säger kollegiet, avgifter komma att i dagens läge inflyta med ca
800 000 kronor årligen. Enligt kollegiets förslag skall avgifterna avsättas till
en särskild fond hos flottningsföreningen.
Till stöd för sitt förslag hävdar kollegiet att en flottgodsavgift, även om
den är större än den fiskeavgift som normalt utgår, inte behöver vara av avgörande
betydelse för frågan om övergång till landtransport.
Jag anser det rimligt att flottningsföreningarna, som i regel under en
följd av år bedrivit flottning, i möjligaste mån svarar för att flottlederna
återställs i lämpligt skick sedan flottningen upphört. Tanken på en flottgodsavgift
ligger därför nära till hands. En sådan avgift har dock vissa
nackdelar. Bl. a. torde man inte kunna bortse från att den kan medföra en
snabbare övergång till landtransport. Jag anser att man därför i första hand
bör söka finna en annan form för att finansiera återställningsåtgärderna.
Redan i 1946 års flottningsutrednings betänkande föreslogs att tillgängliga
medel hos flottningsförening skulle efter avlysning få användas till att i
lämplig omfattning återställa vattendragets naturliga utseende. Förslag av
ungefär motsvarande innebörd framlades, som tidigare nämnts, år 1967 av
de huvudsakliga flottningsintressenterna i Ljungan, Gimån och Indalsälven.
F. n. gäller att flottningsföreningens behållning skall efter avlysning tillläggas
någon fond hos föreningen eller, om föreningen samtidigt upplöses,
tillfalla viss myndighet för att användas till att främja skogsvården inom
flottledsområdet. Enligt promemorieförslaget skall behållningen i stället
användas för återställningsåtgärder. Förslaget utgår från att eventuell be
-
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 10b år 1969
hållning skall räknas fram även för biflottled och komma till omedelbar
användning inom denna.
Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna. Endast beträffande
frågan om behållning slcall framräknas även vid avlysning av biflottled råder
delade meningar. Flottledsförbundet menar att förslaget i denna del
framtvingar skönsmässiga bedömningar. Biflottlederna ingår nämligen ofta
i ett större flottledsdistrikt, och då saknas enligt förbundet underlag för
en fördelning av tillgångar och skulder. Också i det fall att biflotlleden utgör
ett eget flottledsdistrikt föreligger svårigheter att skilja dessa tillgångar
och skulder från övriga sådana som flottningsföreningens förvaltning omfattar.
Detta beror enligt förbundet på det förhållandet att tillgångarna i
stor utsträckning är knutna till den gemensamma förvaltningen för hela
flottledssystemet. Så är exempelvis fallet med underhålls- och pensionsfonderna.
Även skulderna är på motsvarande sätt knutna till visst flottledsdistrikt
eller till hela flottledsverksamheten. Flottledsförbundet föreslår
mot bakgrund av det anförda att behållning slcall tilläggas i första hand
någon fond hos flottledsföreningen och komma till användning först när
föreningen upplöses.
För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att en lagändring bör
genomföras, som ger möjlighet att ta i anspråk behållning hos flottningsförening
för återställningsåtgärder.
Beträffande den särskilda frågan huruvida behållning bör framräknas
även vid avlysning av biflottled har jag viss förståelse för flottledsförbundets
synpunkter. Eftersom tillgångarna och skulderna i regel inte är knutna
direkt till biflottleden, måste föreningen vid en avlysning av sådan led ofta
göra en slcönsmässig uppskattning för att kunna räkna fram behållningen.
Detta innebär onekligen en komplikation för föreningen.
Det finns dock starka skäl för den lösning som valts i promemorian. Även
om någon behållning ofta inte uppkommer i fråga om biflottleder, kan
det antas att behållningen för vissa biflottleder kan komma att uppgå till
icke oväsentliga belopp, t. ex. genom försäljning av sådana längs flottleden
belägna fastigheter, som hör till flottleden. Det är också framför allt
i biflottlederna som återställningsåtgärder är aktuella, särskilt när det
gäller fisket. Det är vidare angeläget att åtgärderna vidtas så snart som möjligt
efter flottledsavlysningen. Flottledsförhundets förslag innebär att behållningen
skulle kunna tas i anspråk först sedan huvudflottleden avlysts.
Tidpunkten härför kan vara mycket avlägsen. I sådant fall kommer medlen
att fonderas för en obestämd tid utan garanti att de kommer till bruk för
återställningsåtgärder i den del av flottleden till vilken de kan hänföras. Det
kan också komma att visa sig svårt att intressera utomstående att göra ekonomiska
insatser för att återställa biflottled, så länge det inte är något så när
klarlagt huruvida flottningsföreningen förfogar över medel som kan användas
för ändamålet.
39
Iiungl. Maj. ts proposition nr 10/i år 1969
Mot bakgrund av det anförda anser jag att, om biflottled eller annan del av
flottled avlyses, föreningen bör vara skyldig att utreda om behållning föreligger
i fråga om den avlysta delen och i sådant fall avsätta medel för återställningsåtgärder.
Flottningsföreningen bör vid framräkning av behållningen
i biflottled eller del av flottled i regel kunna bortse från den för hela
flottleden gemensamma pensionsfonden. I övrigt bör såväl beträffande tillgångar
som skulder en skälighetsuppskattning göras.
Skogsstyrelsen påpekar att det finns vissa möjligheter för flottningsföreningarna
att avveckla en del av flottledernas tillhörigheter och använda
influtna medel på sådant sätt att de sista årens flottningskostnader minskar.
Ett sådant förfarande skulle givetvis strida mot syftet med de lagförslag
som här läggs fram i fråga om återställningsåtgärder. Med hänsyn
till det starka intresse som visats från flottningsföreningarnas sida för problemet
att återställa flottlederna i lämpligt skick anser jag emellertid att
det inte finns någon större anledning att befara ett sådant illojalt förfaringssätt.
För att skapa enhetliga regler mellan olika flottningsföreningar anser
jag emellertid att frågan bör regleras i FL. Jag förordar därför att i denna
tas in en föreskrift om att medel som inflyter genom försäljning av fastigheter
eller annan egendom som tillhör flottleden får avsättas till en fond
för återställningsåtgärder. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.
Jag övergår nu till frågan om vem som bör åläggas ansvar för att återställningsåtgärder
i avlyst flottled kommer till stånd och hur åtgärderna
närmare skall finansieras. Eftersom bestämmelser saknas i fråga om ansvaret
för återställningsåtgärder föreslås i promemorian att en fast förvaltningsform
tillskapas.
Enligt 82 § FL får länsstyrelsen, om skäl föreligger, utse särskild förvaltare
att överta avlyst flottleds tillhörigheter och vidta de åtgärder som behövs
med dessa. I promemorian föreslås att sådan förvaltares uppgifter utvidgas
till att avse också ombesörjande av återställningsåtgärder i flottleder.
Förvaltaren föreslås få rätt att besluta om sådana åtgärder inom ramen
för de medel som erhålls vid försäljning av flottledens tillhörigheter eller
eljest ställs till hans förfogande. I promemorian räknas med att han skall
få disponera över bl. a. föreningens överskottsmedel, fiskeavgifter som avsatts
för vattendraget enligt 6: 9 VL, regleringsmed el enligt 4: 14 VL, medel
som AMS avsätter för återställningsåtgärder samt kommunala bidrag. I frågor
om återställningsåtgärder skall förvaltaren samråda med berörda myndigheter,
kommuner och andra intressenter.
Den i promemorian valda principlösningen av ansvarighetsfrågan har under
remissbehandlingen i huvudsak inte föranlett någon erinran. Endast
Västerbygdens vattendomstol uttalar sig kritiskt och menar att denna fråga
inte kan få någon tillfredsställande lösning, om inte staten inträder som äga
-
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 10b år 1969
re av de övergivna flottledsanordningarna och svarar för deras underhåll
eller begär deras utrivning när detta behövs.
Om staten åläggs ägaransvar för övergivna flottledsbyggnader blir staten
omedelbart skadeståndsslcyldig gentemot tredje man för alla skador som
förorsakas av anordningarna. Arbetsinsatsen för underhåll eller andra åtgärder
med anordningarna skulle bli betydande. Jag kan därför inte biträda
den av vattendomstolen hävdade uppfattningen.
Enligt min mening innebär förslaget att utvidga förvaltarens arbetsområde
till att omfatta även återställningsåtgärder en från praktiska synpunkter
ändamålsenlig lösning av frågan om ansvaret för återställningsåtgärder. På
så sätt blir det möjligt att låta den person som sköter avvecklingen av flottleden
få ansvaret även för att flottleden återställs på lämpligt sätt. Jag
godtar därför promemorieförslaget i denna del.
Finansieringsfrågan är av avgörande betydelse för förvaltarens möjligheter
att lösa sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Frågan har också
under remissbehandlingen av promemorian tilldragit sig stort intresse. Många
remissinstanser betraktar förslaget i promemorian om finansieringen endast
som en dellösning. De framhåller att medelstillgången hos flottningsföreningen
kommer att bli otillräcklig i de flesta fall. De hävdar också att
bidragen från vissa fonder och AMS inte utgör tillräckligt underlag för eu
så omfattande sanering som det är fråga om. Naturvårdsverket och Svenska
kommunförbundet anser att frågan bör utredas vidare. Flera remissinstanser
betonar att ett återställande av vattendragen tillgodoser allmänna intressen.
Visar det sig att de medel som kommer att stå till förvaltarens förfogande
inte räcker till, bör det enligt dessa remissinstanser ankomma på det
allmänna att svara för kostnaderna.
Enligt min mening bör framtida återställningsåtgärder i ännu ej nedlagda
flottleder i första hand bekostas av flottningsföreningarnas medel. I de större
flottlederna kan man räkna med att försäljningen av föreningens egendom,
särskilt vid flottleden belägna fastigheter, inbringar så stora belopp
att de möjliggör återställningsåtgärder i avsevärd omfattning. I andra fall
däremot kan det vara svårare att få fram medel som behövs. Vissa flottningsföreningar
kan komma att upphöra utan att någon behållning föreligger.
I de flottleder som redan lagts ned och där flottningsföreningarnas
verksamhet upphört finnas inga medel att ta i anspråk från flottningsförening.
Däremot finns vissa möjligheter att använda fiskeavgifter och regleringsmedel
enligt 6:9 resp. 4:14 VL. Även kommunala medel och medel
från industrier som tidigare berörts av flottningen kan tänkas komma i fråga.
Men även om möjligheterna att få fram medel enligt det nu föreslagna finansieringssystemet
är uttömda återstår ändå en möjlighet att få återställningsåtgärder
vidtagna. Behovet av sådana åtgärder torde nämligen inte sällan
sammanfalla med AMS’ intresse att skapa arbetsmöjligheter i samma trak
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
ter, t. ex. i avlägset belägna biflottleder. Det är emellertid inte möjligt att
förutse det verkliga behovet förrän lagstiftningen på området varit i kraft
en tid. Som framgår av det anförda talar dock mycket för att de angelägnaste
återställningsåtgärderna kan bli vidtagna med hjälp av det skisserade
systemet. Jag anser det därför inte nödvändigt att i detta sammanhang ta
upp frågan om tillskott genom allmänna medel i annan form än som nyss
berörts.
I promemorieförslaget ges förvaltaren rätt att besluta om återställningsåtgärderna.
Viss remisskritik har framförts på denna punkt. En remissinstans
föreslår sålunda att det skall ankomma på länsstyrelsen att i varje
särskilt fall besluta om vilka återställningsarbeten som skall utföras och hur
dessa arbeten bör bedrivas. Flottledsförbundet anser att beslutanderätten
skall anförtros Kungl. Maj :t eller särskild förordnad myndighet, såsom naturvårdsverket.
För min del vill jag peka på betydelsen av att medel kan komma att tillföras
förvaltaren i olika omgångar. Förvaltaren bör ha möjlighet att snabbt
sätta i gång ett aktuellt arbete genom att ta i anspråk de medel som influtit.
Hans verksamhet skulle fördröjas om han vid olika tillfällen måste
invänta en myndighets beslut. Det skulle också vara olägligt om myndigheten
skulle fatta sitt beslut först när alla medel hopsamlats. Jag anser
därför den smidigaste lösningen vara att förvaltaren tilldelas beslutanderätten.
Till de befogenheter som denna beslutanderätt inrymmer återkommer
jag i specialmotiveringen.
Detta utesluter emellertid inte att en administrativ myndighet, lämpligen
länsstyrelsen som utövar tillsyn över flottningsverksamheten, får möjlighet
att påverka utvecklingen. Sålunda bör den nu föreliggande redovisningsskyldigheten
för förvaltaren beträffande flottledens tillhörigheter utvidgas till
att avse även återställningsåtgärder. Vidare bör i FL införas en rätt att föra
talan hos länsstyrelsen mot förvaltarens beslut i fråga om återställningsåtgärder.
Enligt promemorian tar den föreslagna lagstiftningen sikte på återställningsåtgärder
i enbart avlysta flottleder. Skälet härtill är att vem som helsl
kan begära avlysning av flottled, och att vattendomstolarna numera synes
vara benägna att medge avlysning redan kort tid efter nedläggningen om
sådan utredning företes som utvisar att det inte kan bli aktuellt att återuppta
flottning. Från lagstiftningssynpunkt är det också komplicerat att vidta
åtgärder beträffande nedlagda flottleder, som inte avlysts. Gällande lag förutsätter
nämligen att flottlederna skall behållas i flottningsdugligt skick till
dess avlysning sker. På grund av det anförda godtar jag vad som anförts
i promemorian i denna del. När det gäller redan före lagändringen avlysta
flottleder eller delar av sådana bör ■—• såsom också föreslås i promemorian
— möjlighet öppnas för länsstyrelse att utse förvaltare. En bestämmelse härom
bör tas upp bland övergångsbestämmelserna.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 10b år 1969
Övertagande av flottledsanläggningar
Enligt 6: 28 VL i dess nuvarande lydelse kan strandägare eller annan efter
ansökan hos vattendomstol få tillåtelse att när flottled avlysts ta bort byggnader
och anläggningar, som kan vara till men för honom, med rätt att fritt
förfoga över det bortskaffade.
Bestämmelsen motsvaras beträffande byggande i vatten av reglerna i
2: 34 VL men är vidare till sin innebörd. Enligt 6: 28 kan sålunda var och
en som kan lida men av att byggnaden bibehålls ansöka om borttagande
eller utrivning medan enligt 2: 34 endast ägaren till byggnaden tillagts sådan
rätt.
Något rättsskydd för tredje man finns inte föreskrivet när det gäller bortskaffande
av flottledsbyggnader. I 2: 34 VL däremot finns bestämmelser om
sådant skydd i fråga om exempelvis dammbyggnader för vattenreglering.
Om byggnadens borttagande skulle medföra synnerlig skada för annan tillhörig
fast egendom, kan domstolen efter åtagande av ägaren till sådan egendom
förordna att byggnaden inte får tas bort samt föreskriva viss underhållsskyldighet
för fastighetsägaren och ålägga honom att fullgöra vad som
beträffande byggnaden i övrigt enligt lag åligger byggnadens ägare. Blir allmänna
intressen lidande, får också staten åta sig underhållsskyldighet. När
ägare av fast egendom ålagts att underhålla annan tillhörig byggnad i vatten,
skall denna skyldighet antecknas i fastighetsboken. Som framgår av det anförda
är det inte fråga om något övertagande av äganderätten till byggnaden.
Enligt promemorian föreligger behov av motsvarande skydd för tredje
man i flottningslagstiftningen. Som exempel nämns att de som under en
längre tid inrättat sig efter de vattenståndsförhållanden som uppkommer
genom flottningen eller de som blivit beroende av en flottningsdamm som
samtidigt tjänar som bro blir försatta i en ogynnsam situation om byggnaden
rivs ut. Mot bakgrund härav delar jag den uppfattning som kommit till
uttryck i promemorian att möjlighet bör finnas för skadelidande att få överta
anläggningen efter prövning av vattendomstol.
Promemorieförslaget utgår från den i 2: 34 VL intagna ståndpunkten att
endast ägare av fast egendom, som vållas synnerlig skada genom byggnadens
borttagande, är berättigad att överta den aktuella anläggningen. Som framhållits
under remissbehandlingen kan en sådan bestämmelse te sig inkonsekvent,
eftersom enligt 6: 28 VL den som vill bortskaffa en flottledsanläggning
bara behöver visa att han lider men av att byggnaden är kvar. För att
fastighetsägaren skall få rätt att överta anläggningen bör därför annat krav
inte uppställas än att fastigheten skadas, om anläggningen skaffas bort.
Ett avstående från kravet på att fastigheten skulle kunna orsakas synnerlig
skada gör det möjligt att låta vattendomstolen på ett friare sätt avgöra om
byggnaden skall rivas eller om underhållet skall överlåtas på annan.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
Vad i övrigt gäller kretsen av dem som bör få möjlighet att överta anläggningen
har under remissbehandlingen ifrågasatts om inte sådan rätt bör
tillkomma också den som vill tillgodogöra sig vattnet vid anläggningen.
I 2: 15 VL finns bestämmelser för det fall att någon för tillgodogörande av
vatten vill begagna sig av annan tillhörig vattenbyggnad. Reglerna torde inte
vara tillämpliga när det gäller flottledsbyggnad i avlyst flottled. I vart fall
skulle avsevärda tolkningssvårigheter uppkomma. Enligt min mening finns
skäl att beträffande flottledsbyggnad öppna en möjlighet av motsvarande
slag som finns i 2: 15 VL. Inte sällan torde t. ex. en flottningsdamm erbjuda
goda regleringsmöjligheter för ett nedanliggande mindre kraftverk.
Det kan innebära en viss kapitalförstöring, om möjlighet inte ges kraftproducenten
att överta dammen. Jag anser därför att sådan möjlighet bör
införas i lagen. Detta innebär emellertid inte att den som övertar dammen
får rätt att utöva reglering i enlighet med flottningsutslaget. Vederbörande
måste — liksom den eller de fastighetsägare som övertar anläggningen
för t. ex. reglering till skydd mot vårfloden — ansöka om rätt härtill enligt
de regler som gäller för vattenreglering.
Rätt att överta flottledsanläggning i avlyst flottled bör av vattendomstolen
kunna tillerkännas även staten och kommun. Dessa kan ha intresse
härav från fiskevårds- och naturvårdssynpunkt. I sistnämnda hänseende
kan intresset vara knutet till att bevara exempelvis en dammanläggning
med bibehållen vattenyta.
Genom bestämmelserna i 2: 34 andra stycket VL kan, som nämnts, skyldigheten
att underhålla och sköta vissa dammbyggnader överföras till annan.
Äganderätten övergår däremot inte. När det gäller flottledsbyggnader ligger
saken annorlunda till. Sedan flottleden avlysts torde, som förut anförts, anläggningarna
sakna ägare. Med hänsyn härtill bör inte bara skyldigheten att
underhålla anläggningen utan hela äganderätten överföras. Ansvaret för underhållet
bör innebära att ägaren skall underhålla byggnaden så att fara inte
uppkommer för allmän eller enskild rätt.
Genom att överta äganderätten till anläggningen kan den nye ägaren
bli ersättningsskyldig i förhållande till dem som lider skada av att anläggningen
bibehålls. Om ersättning för skada och intrång skall utgå får
bedömas från fall till fall. Ersättningen får bestämmas enligt reglerna i
9 kap. VL. Har skadan en gång ersatts av de flottande torde i regel ny
ersättning inte behöva utgå för samma skada. Några lagregler om det nu
sagda behövs inte.
Enligt promemorieförslaget liksom enligt 2: 34 VL utgör ansökan om
att ta bort anläggning en förutsättning för prövning av frågan om ett
övertagande av anläggningen. Om någon framställning inte görs om utrivning
eller det dröjer avsevärd tid, kan anläggningen förfalla och under
tiden orsaka skada. För att den som är berättigad härtill skall utan tids
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
utdräkt få överta äganderätten bör möjlighet öppnas till detta utan att
ansökan om byggnadens utrivning behöver avvaktas.
Bestämmelser bör ges om möjlighet för vattendomstol att meddela behövliga
föreskrifter i fråga om bortskaffande av flottledsanläggning och
beträffande rätt för annan att utföra arbetet om den nye ägaren inte fullgör
vad som ålagts honom. Dessutom bör efter förebild i 2: 34 den föreskriften
införas att anmälan om äganderättsövergången skall göras till inskrivningsdomaren
när innehavare av fast egendom övertar anläggningen.
Vidare bör finnas en rätt att under vissa förutsättningar bortskaffa
flottledsanläggning utan medgivande från domstol. Som förutsättning härför
bör gälla att sannolika skäl föreligger för att byggnad kan tas bort
utan att allmän eller enskild rätt förnärmas. Dessutom bör krav uppställas
om medgivande av förvaltare, om sådan är utsedd, för att domstolsprövning
inte skall behövas. Vidare bör den som bortskaffat anläggning utan
föregående prövning vara bevisningsskyldig beträffande de förhållanden
som rådde före bortskaffandet.
Från en remissinstans har farhågor yppats att regeln om rätt att underlåta
domstolsprövning leder till att dammanläggningar som behövs för
skydd mot vårflod raseras utan att markägare har vetskap om sådana planer.
Jag vill med anledning härav framhålla att sådana dammar givetvis inte
får rivas ut utan domstols medgivande, eftersom allmän eller enskild rätt
annars skulle förnärmas. Som ett återhållande moment verkar också den
föreslagna bevisregeln.
Sjunkvirke
Bestämmelserna i FL om rätt att ta upp sjunkvirke eller ilandflutet virke
gäller endast så länge flottleden inte är avlyst. Efter avlysningen får — i
brist på bestämmelser härom — ägarna av flottgodset eller förvaltaren anses
vara berättigade att ta upp virket. Har lång tid förflutit efter avlysningen
utan att något anspråk gjorts på flottgodset, får detta sannolikt
betraktas som övergivet med rätt för var och en att ta det till vara.
För att göra det möjligt för utomstående att på ett tidigt stadium ta upp
övergivet sjunkvirke eller ilandflutet virke i avlyst flottled och för att
klarlägga rättsläget på området föreslås i promemorian att strandägare
eller annan som kan lida men av virkets kvarlämnande sedan viss tid förflutit
från avlysningen får ta upp virket och använda det. Tidsfristen är
satt till ett år efter avlysningen. Om flottningsföreningen, de flottande eller
förvaltaren vid fristens utgång tar upp virke inom visst utflottningsdistrikt,
övergår rätten att ta upp virket först sedan verksamheten inom distriktet avslutats.
De flesta remissinstanserna har inte haft något att invända mot pro -
Kungl. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
45
memorieförslaget i denna del. Några har emellertid framfört erinringar.
Sålunda har vattenöverdomstolen ansett att rätt att ta upp virket inte
bör inskränkas till strandägare och den som lider men av att virket lämnas
kvar utan att rätten bör tillkomma var och en. Från flottnings- och
skogsintressenter har framförts önkemål om att tidsfristen förlängs eller
att virket får tas upp först sedan medgivande lämnats av flottningsföreningen,
förvaltaren eller de flottande.
Enligt min mening bör lagstiftningen på området utformas så att virkesägarna
efter avlysning av en flottled får skälig tid på sig att ta till vara
i leden kvarvarande virke. Först därefter bör rätten att ta i anspråk virket
övergå på annan än virkesägarna. Främst sådana som kan lida men
av att virket lämnas kvar bör därvid komma i fråga.
Sjunkvirkesmängderna varierar givetvis i de olika flottlederna. I vissa
leder har en anhopning av sjunkvirke skett på många ställen t. ex. vid
inlandsskiljeställe, i andra förekommer inte anhopning av timmer i större
utsträckning. Sjunkningsförlusterna kan där vara procentuellt mindre.
Flottningssäsongens längd kan också variera i olika leder. Är den regelmässigt
mycket lång, har tillfälle i regel inte funnits att i någon nämnvärd
grad bärga sjunkvirke. Det nu anförda talar för att en relativt lång
lid ofta bör stå till de flottandes förfogande. Därigenom kan också den
personal, som blir friställd vid flottningens upphörande, under viss tid
beredas tillfälle till fortsatt arbete inom sitt fack.
Den angivna variationen i fråga om den tid som behövs för virkesupptagning
talar i och för sig för att rätten för annan än virkesägare att ta
upp virket i första hand görs beroende av medgivande från t. ex. de flottande
eller förvaltaren och att eu mycket lång tidsfrist sätts ut som
yltersta gräns. Å andra sidan är det enligt min mening angeläget att
rättsläget blir så klart som möjligt i framtiden. Detta åstadkommes bäst
genom att enbart en tidsfrist sätts ut att löpa från tidpunkten för avlysningsbeslutet.
Det senare alternativet bör enligt min mening väljas. I likhet
med domänslyrelsen anser jag att fristen bör bestämmas till tre år.
Härigenom blir det möjligt för virkesägare och flottningsförening att
bärga allt virke av värde innan äganderätten övergår. Något skäl att bibehålla
den i promemorian föreslagna regeln för det fall att virkesupptagning
pågår vid tidsfristens utgång föreligger därför inte.
En lösning av problemet på angivet sätt hindrar givetvis inte att flottningsföreningen,
de flottande eller förvaltaren kan lämna medgivande
till virkesupptagning före tidsfristens utgång.
Vattenöverdomstolens förslag att vem som helst skall ha rätt att ta upp
sjunket eller ilandflutet virke kan givetvis vara ägnat att få skadevållande
virke snabbare avlägsnat. Öppnas denna möjlighet att ta upp virke för
alla, behövs emellertid regler för exempelvis ilandtagning och uppläggning
av virket på annans mark. Motsvarande fordras inte när det gäller strand
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
ägare, och inte heller torde det i regel behövas för t. ex. fiskerättsinnehavare.
Jag anser därför att rätten att ta upp virket bara bör tillkomma
strandägare eller annan som lider men av att virket ligger kvar.
Fråga om ändrade vattenhushållningsbestäifimelser vid dammanläggningar
Under remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida avlysning av flottled
påkallar ändring av de vattenhushållningsbestämmelser som gäller för
kraftverks- och regleringsföretag.
I tillståndsdomar för sådana företag har ofta föreskrivits att kraftintresset
är skyldigt att släppa fram det flottningsvatten som behövs. Avlyses flottleden,
kan domarna enligt vad vattenöverdomstolen framhåller tolkas på
sådant sätt att de ger kraftverksägarna rätt att fritt förfoga över flottningsvattnet.
Såsom vattenöverdomstolen påpekar skulle kraftverksägarna därigenom
göra en »obehörig vinst», eftersom såväl villkoren för företaget som
ersättning för skadorna på grund av detta bestämts under antagande av att
flottningen bibehålls. Får kraftverksägarna fritt förfoga över flottningsvattnet
kan skador uppkomma som inte beaktats. Förhållandena i och invid
vattendraget har ofta anpassats efter den vattenframsläppning som sedan
lång tid tillbaka tillämpats med hänsyn till flottningen. Särskilt fisket, naturvården
och avloppsföretagen kan vållas skador genom en förändring av
vattenföringen. Detta gäller främst nedströmsverkningarna.
Vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande efterlyst regler som otvetydigt
ger den som lider men av en ändrad vattenhushållning rätt att påkalla
ändrade hushållningsbestämmelser.
För egen del vill jag framhålla att rätt att påkalla ändrade hushållningsbestämmelser
föreligger redan enligt nuvarande regler i VL. Sålunda finns
i VL ett generellt förbud att innehålla vatten vid dammbyggnad så att nedströms
befintliga intressen skadas. Även om viss dämningshöjd är bestämd
får nämligen enligt 2: 30 VL det tillrinnande vattnet inte utan särskild rätt
därtill innehållas till förfång för allmänna eller enskilda intressen som är
beroende av vattnets lopp nedströms om dammen. Och ofta torde domen i
fråga om vattenhushållning inte kunna anses innefatta någon sådan rätt.
Stämningsvägen kan eu skadelidande få prövat om den som utövar dämningsrätten
förfar i strid med 2: 30 VL.
Innehålls flottningsvattnet utan uttryckligt stöd av sådan särskild rätt
måste också hushållningsbestämmelserna vid kraftverksbyggnaden åtminstone
efter avlysningen anses ha blivit ofullständiga. Detta kan gälla förhållanden
såväl uppströms som nedströms dammanläggningen. Skadelidande
kan då i stämningsansökan under åberopande av 2: 31 andra stycket VL hos
vattendomstolen påkalla ändring av vattenhushållningsbestämmelserna. Om
flottningsvatten ej längre släpps fram och skada därigenom uppkommer, kan
vattendomstolen i förhållandet mellan parterna och deras rättsinnehavare
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
fastställa sådana bestämmelser som förebygger skadan. De fastställda bestämmelserna
får dock inte ändra vad som lagligen kan gälla, och de får inte
heller förnärma tredje mans rätt.
Om det kan anses påkallat med hänsyn till vandringsfiskens framkomst
eller är önskvärt från naturvårds- eller hälsosynpunkt, finns ytterligare möjlighet
för staten och kommun att begära omprövning av vattenhushållningsbestämmelserna.
Bestämmelserna i 2: 31 första stycket VL, jämfört med 2: 9
samma lag, torde nämligen vara tillämpliga även i de fall då ändrade vattenhushållningsregler
behövs med anledning av att flottning upphör. Bestämmelserna
är visserligen begränsade till ändamålet men torde ändå täcka de
mest betydelsefulla fall som kan bli aktuella.
Som vattenöverdomstolen framhåller torde rätt till ersättning vid ändring
av vattenhushållningsbestämmelserna böra tillkomma kraftverksägaren bara
i sådana fall då de nya bestämmelserna innebär en faktisk inskränkning i
den rätt som tillkom honom innan flottningen upphörde.
Skulle de nu angivna reglerna, i motsats till vad jag tror, i tillämpningen
leda till att syftet med det nyss anförda inte tillgodoses, förutsätter jag att
den nyligen tillsatta utredningen med uppgift att se över vattenlagen även
tar upp de i detta sammanhang aktuella frågorna till behandling.
Författningsförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till
1) lag om ändring i vattenlagen,
2) lag om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled,
3) lag om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2.
Specialmotivering
Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
2 KAP.
9 §•
Departementschefen. I nuvarande lydelse av 2: 9 VL anges att staten eller
kommun har rätt att i eller invid vattendrag, där till följd av naturförhållandena
eller uppförd byggnad fiskens upp- och nedgång hindras, för fiskens
framkomst anordna särskild fiskväg eller eljest vidta anstalter för fiskets
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
främjande. Staten eller kommun får även ta i anspråk det vatten som behövs
för ändamålet.
Enligt promemorian kan tveksamhet råda om bestämmelsen är tillämplig
i fråga om allmän flottled (jfr 2: 38, 6:8 och 6: 9 VL). Regeln torde dock
gälla beträffande byggnader i vattendraget, så snart avlysning skett. Bestämmelsen
föreslås enligt promemorian bli kompletterad såvitt avser avlyst flottled
bl. a. så att staten eller kommun får rätt vidta fiskefrämjande åtgärder
även om fiskens upp- eller nedgång ej hindras. Som exempel på sådana åtgärder
nämns återställande av de naturliga förhållandena i ett vattendrag,
där traktorrensning förekommit. Den i promemorian intagna ståndpunkten
har föranlett en ny paragraf, 6: 29 VL.
Från fiskerihåll har förslaget hälsats med tillfredsställelse. Även jag anser
att förslaget är av värde.
Den föreslagna kompletteringen så att fiskefrämjande åtgärder kan företas
även om fiskens upp- och nedgång inte hindras till följd av naturförhållandena
eller uppförd byggnad kan emellertid —- som vattenöverdomstolen
framhåller — enklast genomföras genom att denna förutsättning för paragrafens
tillämpning får utgå ur 2: 9. På så sätt kommer visserligen villkoret
att bortfalla oavsett om vattendraget haft flottled eller inte. Någon nämnvärd
olägenhet härav torde emellertid inte uppkomma för kraftintressenterna
eller andra. Dessutom uppkommer en viss förbättring för fiskeintresset.
I departementsförslaget har därför den angivna förutsättningen fått utgå ur
2: 9 VL.
6 KAP.
27 §.
Gällande rätt. Enligt första stycket i denna paragraf får allmän flottled
avlysas av vattendomstol där sådana omständigheter yppas att flottningen
kan anses vara alldeles nedlagd. Uppstår eljest fråga om avlysning av allmän
flottled, ankommer ärendet enligt andra stycket på Kungl. Maj :ts prövning
»efter ty för dylika frågor särskilt är stadgat».
I motiven till flottningslagstiftningen uttalas att flottled kan avlysas av
Kungl. Maj :t exempelvis om förefintligheten av allmän flottled utgör hinder
för ett vattendrags förändring till allmän farled eller för anläggande av företag,
på vilket expropriationslagstiftningen är att tillämpa.
Promemorian. De ansökningar om avlysning som Kungl. Maj :t under de
senaste åren haft att ta ställning till har tillkommit på helt andra grunder
än de i lagmotiven angivna. De flottande har från transportekonomisk synpunkt
på sätt förut redovisats funnit det nödvändigt att övergå från flottning
till landtransport. Detta kan visserligen ske utan formellt avlysningsbeslut
men flottningsintressenterna har funnit behov av sådant beslut bl. a. för att
Kungl. Maj. ts proposition nr 10b år 1969 49
flottningsförening eller förvaltare skall få möjlighet att tillvarata det ekonomiska
värdet i flottledens anläggningar.
Mot bakgrund av denna utveckling har Kungl. Maj:t medgivit avlysning i
dessa fall. Den praxis som sålunda utbildat sig stämmer emellertid inte helt
överens med ordalagen i 6: 27 andra stycket VL och de knapphändiga motiven.
För att undanröja denna oklarhet föreslås i promemorian en viss
ändring av lagtexten.
I promemorian tas upp ett problem som i den praktiska tillämpningen
uppkommit i fråga om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t och vattendomstolarna.
Ansökan till Kungl. Maj :t har stundom innehållit begäran
om avlysning även av biflottled till eller del av huvudled, varvid flottningen
varit alldeles nedlagd i biflottleden eller delen av huvudleden.
Av praktiska skäl har det i promemorian ansetts lämpligt att Kungl. Maj :t
i samband med prövningen av avlysning av huvudflottleden även tar upp
till prövning frågan om avlysning av sådana mindre avsnitt av flottleden, där
flottningen är alldeles nedlagd.
För att länsstyrelsen, som efter avlysning har att utse förvaltare, snabbt
skall få kännedom om avlysningsbeslutet föreslås i promemorian att avskrift
av beslut om avlysning skall tillställas länsstyrelsen.
Departementschefen. Enligt första stycket i paragrafen är sökandekretsen
när det gäller avlysning av allmän flottled inte begränsad. Detta betyder att
såväl myndigheter som enskilda är berättigade att begära avlysning. Å andra
sidan föreligger ingen skyldighet för flottningsförening, de flottande eller
annan att tillse att flottled blir avlyst. Eftersom flera av de framlagda förslagen
förutsätter att avlysning sker, är det angeläget att ansökan om avlysning
görs till vattendomstol så snart flottningen är alldeles nedlagd. Begär
inte flottningsföreningen eller de flottande avlysning, får det i första
hand anses ankomma på kammarkollegiet eller länsstyrelse att svara härför.
Med viss smärre redaktionell ändring av paragrafen i övrigt ansluter jag
mig till de i promemorian upptagna förslagen.
28 §.
Departementschefen. Enligt nuvarande lydelse av 6: 28 första stycket VL
får bara den som kan lida men av att flottledsanläggning bibehålls ansöka
om att ta bort den. För att ge förvaltaren en sådan ställning som gör det
möjligt för honom att arbeta effektivt har i lagförslaget i enlighet med några
remissinstansers önskemål rätten att göra ansökan utvidgats till att avse
även förvaltaren. Stat och kommun har också givits sådan rätt.
29 §.
Departementschefen. Enligt 2: 9 VL har staten eller kommun rätt att
vidta vissa åtgärder till gagn för fisket, naturskyddet och hälsovården. I
4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 101
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 10b år 1969
förevarande paragraf har samma befogenhet tillerkänts förvaltaren såvitt
gäller avlyst flottled.
Förvaltaren kommer att fungera endast en begränsad tid. För skador, som
till följd av åtgärder enligt paragrafen uppkommer efter hans mandattid,
kan ersättning inte utkrävas. Det är därför angeläget att förvaltaren inte
vidtar några mera vittgående åtgärder på området. Beräknas åtgärderna få
framtida skadeverkningar bör i stället staten eller kommun ställa sig som
sökande i målet.
11 KAP.
17 §.
Departementschefen. Tidigare har jag föreslagit att förvaltaren får rätt att
vidta sådana åtgärder som avses i 2: 9 VL. Lämpligen bör mål härom behandlas
som ansökningsmål. 11: 17 18. har kompletterats i enlighet härmed.
Om målet kan avgöras med bindande verkan mot viss eller vissa sakägare
som är beroende av utgången bör dock målet kunna omvandlas till stämningsmål
(11: 61 andra stycket VL).
Enligt förslaget i 6: 28 öppnas möjlighet för olika intressenter att överta
äganderätten till flottledsbyggnad i avlyst flottled oavsett om ansökan gjorts
om utrivning av byggnaden. Punkten 18 har utformats så att den täcker även
det fallet då enbart ansökan om övertagande görs.
35 §.
Departementschefen. I mål enligt 6: 28 om ansökan att bortskaffa flottledsanordning
eller om rätt att överta flottledsbyggnad har staten eller kommun
enligt lagförslaget möjlighet att stå som sökande antingen i egenskap
av skadelidande eller med utnyttjande av den särskilda rättsställning som
tillförsäkras staten eller kommun i det föreslagna lagrummet. Motsvarande
rättsställning har staten och kommun i fråga om åtgärder enligt 2: 9 VL,
som gäller även i fråga om avlysta flottleder. Men de kan också ha intresse
av att uppträda som sakägare när annan står som sökande. 35 § har därför
kompletterats så att i mål av nu nämnda typer, när det gäller avlysta
flottleder, kammarkollegiet skall få sig tillsänt ansökningshandlingar och
kungörelse och vara berättigat att föra det allmännas talan. Kommun har
också fått motsvarande talerätt för att kunna tillgodose allmänna intressen.
Däremot har jag inte funnit skäl utvidga talerätten till att avse mål om
avlysning vid vattendomstol.
36 §.
Departementschefen. Fiskeristyrelsen bör få sig tillställt ett exemplar av
ansökningshandlingarna och kungörelsen i mål om avlysning vid vattendomstol.
På så sätt kan fiskeristyrelsen på ett tidigt stadium påbörja planeringen
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
51
av tilltänkta återställningsåtgärder beträffande fisket. Likaså bör styrelsen få
dessa handlingar i mål om ntrivning av flottledsanordningar, övertagande
av dessa eller om vidtagande av åtgärder enligt 2: 9 VL i avlyst flottled
(11: 17 18.). Som naturvårdsverket anfört är det obehövligt att verket tillställes
handlingarna, eftersom planeringen på naturvårdssidan kommer att
äga rum inom länsstyrelsen. För länsstyrelsen räcker det med att en avskrift
av beslutet tillställs denna på sätt som föreslagits i 6: 27 tredje stycket.
I mål enligt 11: 17 18. bör handlingar av förevarande slag översändas
också till förvaltare enligt 82 a § och kommun som berörs av företaget.
Förslaget till lag om ändring i lagen om flottning i allmän flottled
25 §.
Departementschefen. Syftet med den nu aktuella lagstiftningen är främst
att tillse att den behållning från flottningsföreningen som finns kvar efter
avvecklingen kommer till användning för återställningsåtgärder. Det är angeläget
att behållningen inte minskas genom en förtida avveckling i syfte att
nedbringa flottningskostnaderna de sista åren. Paragrafen har därför kompletterats
på sådant sätt att behållningen av medel, som inflyter vid försäljning
av flottledens såsom allmän betraktad egendom, skall kunna avsättas
till en särskild fond för återställningsåtgärder. Sådana medel skall
även kunna avsättas till en understödsfond. Som senare framhålls är det
angeläget att flottningsföreningarna fullgör sina pensionsåtaganden.
Den nu i paragrafen förekommande föreskriften att medlen skall avsättas
till underhållsfonden eller användas till framtida båtnad för flottleden har
reviderats. Först om särskilda skäl föreligger äger länsstyrelsen förordna
att medlen skall tillföras underhållsfonden eller eljest användas på nyssnämnt
sätt. Ett sådant skäl föreligger först och främst då medel avsatts i
tillräcklig omfattning till fonden för återställningsåtgärder och understödsfonden.
För att avgöra om behövliga medel avsatts krävs en utredning
härom från länsstyrelsens sida. Utredningen får vara av överslagsmässig
karaktär. Ett annat skäl för att medlen ej skall tillföras fonden för
återställningsåtgärder utgör det förhållandet att försäljningen görs för anskaffning
av annan motsvarande egendom för flottleden eller för investering
i för flottleden bestående anordningar av ungefär motsvarande framtida
kapitalvärde som det avyttrade. Har investeringsobjektet huvudsakligen
bruksvärde och sålunda mindre kapitalvärde, medför det sist sagda att den
större delen av försäljningssumman får gå till fonden för återställningsåtgärder
och den mindre delen får användas till investering. Ytterst blir det i
sådana fall en skälighetsbedömning från länsstyrelsens sida. Hänsyn bör
därvid i någon mån kunna tas till den rationaliseringsvinst investeringen innebär.
Särskilt i det fall det framtida kapitalvärdet är mycket lågt bör något
52
Kungl. Maj. ts proposition nr 10b år 1969
slörre andel än vad en strikt tillämpning av den angivna principen leder
till kunna påföras investeringsobjektet.
Beträffande mera vanligt förekommande försäljningar för anskaffning
av motsvarande egendom bör länsstyrelsen kunna lämna ett generellt
medgivande för flottningsföreningen att få avsätta medlen till underhållsfonden
eller användas till gagn för flottleden.
32 §.
Departementschefen. I paragrafen har fastslagits att det för varje flottningsförening
skall finnas en särskild fond för återställningsåtgärder, om
medel enligt 25 § avsätts härför. Det har inte ansetts nödvändigt att länsstyrelsen
utfärdar reglementariska regler för fonden.
Det blir förvaltarens sak att avgöra när medlen i fonden för återställningsåtgärder
får tas i anspråk. Kan medlen hänföras till försäljning av egendom
vid exempelvis biflottled som avlyses skall medlen användas för återställningsåtgärder
där.
73 och 74 §§.
Departementschefen. Uppkommer tvist om rätten till virke mellan strandägare
och andra får tvisten lösas vid allmän domstol. Önskar någon som
är berättigad att ta upp virket få prioritet att bärga det, torde möjlighet
stå öppen till det genom att han ansöker hos länsstyrelsen enligt kommerskollegiums
kungörelse den 20 september 1841 angående »rättigheter och
skyldigheter för dem, vilka upptaga gods, som av ägare blivit övergivet».
82 §.
Departementschefen. I promemorian föreslås att behållning hos flottningsföreningen
skall användas för återställande av de naturliga förhållandena
i och invid vattendraget. Några remissinstanser har påpekat att
de problem som aktualiseras genom avlysningen inte alltid löses bäst
genom att vattendraget återställs i naturligt skick. Många gånger kan
fiske- och naturskyddsintressena tillgodoses bättre, om medlen utnyttjas
för att helt eller delvis bevara de förhållanden som flottledsanordningarna
skapat. Jag delar denna uppfattning.
Inte bara från fiske- och naturvårdssynpunkt är det angeläget att återställningsåtgärder
vidtas. Det är också nödvändigt att återställningsåtgärder
vidtas som syftar till att förebygga skada eller olägenhet gentemot
tredje man. I regel är åtgärder av sådant slag de mest angelägna och bör
prioriteras.
Det nu angivna syftet med återställningsåtgärderna har fått komma till
uttryck i lagtexten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1960
53
Enligt den föreslagna paragrafen får återställningsåtgärder vidtas i vattendraget
och intilliggande område. På så sätt möjliggörs utrivning av
t. ex. flottningsrännor även på längre avstånd från vattendraget.
I promemorian framhålls att någon behållning i regel inte kommer att
finnas sedan återställningsåtgärder vidtagits. Skulle någon gång så bli
fallet, föreslås medlen få användas främst till väginvesteringar för att
kompensera de fastighetsägare som menligt påverkas av en transportomläggning
från flottning till landtransport och som på annat sätt inte
blivit gottgjorda. Medlen kan enligt promemorian även tänkas böra användas
för skogsvårdsändamål inom flottledsdistriktet. Jag ansluter mig till
det anförda. Enligt min mening bör Kungl. Maj:t fatta beslut om användningssättet
i varje särskilt fall.
Vid upphörande med en verksamhet med så långvariga traditioner som
flottningens och som dessutom givits en närmast offentlig karaktär bör
det enligt skogsstyrelsen vara en förstahandsfråga att avveckla personalstyrkan
på ett hedersamt sätt. Såsom framgår av promemorian är också
avsikten att utfästelser om pensioner, avgångsvederlag m. m. först skall
fullgöras, innan behållningen räknas fram.
82 a §.
Departementschefen. Lämpligen bör förvaltaren på ett tidigt stadium upprätta
en plan för återställningsåtgärderna. I första hand bör han göra upp
en stomme för hela arbetet på området. Planen kan givetvis senare modifieras
och vid behov närmare utformas. Efter hand som medel ställs till förvaltarens
förfogande har han sedan att ta ställning till frågan om medelsanvändningen,
dvs. att avgöra vilka åtgärder enligt planen som skall utföras
med de disponibla medlen.
I frågor som rör återställningsarbeten föreskrivs i paragrafen alt förvaltarens
beslut skall meddelas i skriftlig form om det begärs eller sakens beskaffenhet
påkallar det. Om delgivning eller annat bekantgörande av beslutet
torde Kungl. Maj:t lämpligen meddela bestämmelser. Mot beslut får talan
föras hos länsstyrelsen genom besvär.
När det gäller återställningsåtgärder får förvaltaren ställning av självständigt
statligt organ, dvs. som myndighet. Härigenom blir de förvaltningsrättsliga
reglerna för myndighet tillämpliga på honom. Detta medför bl. a.
att bestämmelserna om besvärstid m. m. enligt 1954 års lag om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut kommer att gälla i dessa ärenden.
Förvaltarens ställning som myndighet medför att han får anses ha
ämbetsansvar. Skriftligt beslut blir självfallet allmän handling.
Enligt lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
ankommer det på regeringsrätten att ta upp och avgöra bl. a. mål om ersättning
för visst uppdrag, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed
jämförligt uppdrag och mål om allmän flottled samt sättet och vill
-
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 10b år 1969
koren för dess begagnande. Av dessa bestämmelser följer att vid fullföljd av
talan mot länsstyrelsens beslut i fråga om ersättning till förvaltare eller i
fråga om dennes skiljande från uppdraget målet skall prövas av regeringsrätten.
Eftersom den föreslagna regleringen beträffande återställningsåtgärder
tar sikte på endast avlysta flottleder, dvs. på vattendrag i allmänhet,
har Kungl. Maj:t i statsrådet att vid överklagande av länsstyrelses
avgörande pröva sådana frågor om återställningsåtgärder som förvaltarens
beslut i fråga om medelsanvändningen och länsstyrelsens förordnande av
förvaltare. Jag finner den nu angivna gränsdragningen lämplig.
Valet av förvaltare ankommer enligt paragrafen på länsstyrelsen. Till förvaltare
bör kunna utses skogsvårdsstyrelsen eller länsjägmästaren eller annan
lämplig person, exempelvis flottningschef eller ledamot av flottningsföreningens
styrelse. Ibland kan det vara ändamålsenligt att utse två förvaltare,
en för själva avvecklingen av flottledens tillhörigheter och en för
återställningsåtgärderna. Lämpligen bör då flottningschefen eller någon som
haft insyn i flottningsverksamheten utses för förstnämnda uppgift och
annan person för återställningsåtgärderna.
För att verkligen få en inventering gjord av de åtgärder som behöver
vidtas i flottleden och för att förvaltaren snabbt skall kunna påbörja de
arbeten som behövs, anser jag i likhet med flera remissinstanser att förvaltare
alltid skall utses vid flottledsavlysning och inte bara såsom enligt
promemorieförslaget när förhållandena påkallar sådant. Lagförslaget har
utformats i enlighet härmed.
I fråga om ersättning till förvaltaren för dennes arbete och kostnader med
återställningsåtgärder beslutar länsstyrelsen. Ersättningen skall i första
hand utgå ur medel som ställs till förvaltarens förfogande. Skulle dessa inte
förslå får statsmedel tas i anspråk genom beslut av länsstyrelsen.
Sedan förvaltarens uppdrag slutförts skall länsstyrelsen entlediga förvaltaren
från dennes uppdrag. Om förvaltaren på grund av försummelse eller
eljest visar sig olämplig för uppdraget bör förvaltaren kunna entledigas redan
innan uppdraget slutförts. Entledigas förvaltare eller avgår denne före
sluförandet av uppdraget skall länsstyrelsen genast utse ny förvaltare.
Om förvaltaren av jäv eller annan anledning är förhindrad att vidta viss
åtgärd eller utöva verksamheten under kortare tid, bör länsstyrelsen anses
oförhindrad att tillfälligt utse annan som förvaltare. Uttrycklig bestämmelse
härom behövs inte.
För att i det fall flottleden berör flera län endast en länsstyrelse skall utse
förvaltare har i paragrafen föreskrivits att förvaltare skall utses av den länsstyrelse,
där flottningsstyrelsen har eller haft sitt säte. Samma länsstyrelse
skall även behandla de frågor som i övrigt ankommer på länsstyrelsen enligt
paragrafen. Om det behövs skall givetvis samråd äga rum mellan länsstyrelserna.
Detta är särskilt viktigt när det gäller val av förvaltare och
Kungl. Maj:ts proposition nr 10-t år 1969 55
frågor om återställningsåtgärder som besvärsvägen kommer under länsstyrelsens
prövning.
I de stora kraftverks- och regleringsmålen har företagaren regelmässigt
ålagts att som skadeförebyggande åtgärd utföra avläggsplatser för
flottgodset för att ersätta de platser där avläggning av virke ej längre
kan ske. Dessa nya avläggsplatser, vars antal ofta är mycket stort och
som kan omfatta betydande markområden, har upplåtits till allmänt begagnande
för närbelägna fastigheter. Mark till avläggen har som regel
tagits i anspråk med stöd av 2: 14 VL, och vanligtvis har företagen ålagts
att svara för det framtida underhållet av avläggen. Efter flottledernas
avlysning har dessa avläggsplatser som regel inte längre någon uppgift
att fylla. Vatten över domstolen framhåller att såväl kraftverksföretagens
underhållsskyldighet som den med stöd av 2: 14 lagda belastningen bör
kunna upphävas. Detta kan emellertid göras endast av vattendomstolen
efter ansökan av berörda kraftverksföretag. Om frågan inte uppmärksammas
av kraftverksföretagen, kan det, såsom vattenöverdomstolen framhåller,
vara lämpligt att förvaltaren i samband med övriga återställningsåtgärder
erinrar företagen därom.
Behövs närmare bestämmelser om förvaltares verksamhet, bör Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer meddela sådana.
Övergångsbestämmelser.
Departementschefen. Bestämmelserna beträffande sjunkvirke och ilandflutet
virke träder i kraft den 1 juli 1970 medan övriga bestämmelser träder
i kraft den 1 juli 1969. Anledningen till att de förstnämnda bestämmelserna
träder i kraft senare är den att de flottande i redan avlysta flottleder
bör få möjlighet att ta vara på virket under en övergångstid.
Förslaget till lag om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods
11 §•
Departementschefen. Såsom framgått av den allmänna motiveringen föreslås
att strandägare eller annan som lider men av att virket lämnas kvar i
avlyst flottled får rätt att efter viss tid bärga virket och använda det.
Om ägare inte finns till fynd som inte är fornfynd och som anträffas
inmurat eller intimrat i hus eller nedgrävt i marken eller dolt på annat
sätt tillfaller fyndet enligt 9 § hittegodslagen upphittaren och husets eller
markens ägare till hälften vardera. Fynd av detta slag kan förekomma som
bottenfynd och kan utgöras av exempelvis sjunket virke. För att markera
att hittegodslagens bestämmelser inte skall gälla i fråga om sådant
virke har i paragrafen uttalats att beträffande sjunket virke i avlyst flottled
finns särskilda regler.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1969
Hemställan
Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen till
1) lag om ändring i vattenlagen,
2) lag om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om
flottning i allmän flottled,
3) lag om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om
hittegods
inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom ntdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1969
57
Bil. 1
(Departementspromemorian)
Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen
Härigenom förordnas dels att 6 kap. 27 och 28 §§ samt 11 kap. 36 § vattenlagen1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 6 kap.
skall införas en ny paragraf, betecknad 29 §.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6 KAP.
27 §.
Allmän flottled------ alldeles nedlagd.
Uppstår eljest fråga om avlysning
av allmän flottled, ankomme ärendet
på Konungens prövning, efter ty
för dylika frågor särskilt är stadgat.
Uppstår eljest fråga om avlysning
av allmän flottled, ankommer ärendet
på Konungens prövning. Utan
hinder av vad nu sagts får i sådant
ärende även mindre del eller delar
av flottleden, där flottningen är alldeles
nedlagd, avlysas.
Huruledes vid —----allmän flottled.
Avskrift av beslut om avlysning
skall sändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande.
28 §.
Varder allmän--—--det bortskaffade.
Kan åtgärd som avses i första stycket
antagas medföra synnerlig skada
för annan tillhörig fast egendom,
äger 2 kap. 34 § andra stycket andra
och tredje punkterna samt sista stycket
motsvarande tillämpning.
Om sannolika skäl föreligger för
att anläggning kan bortskaffas utan
att allmän eller enskild rätt förnärmas,
behövs ej domstolens prövning.
Har anläggningen bortskaffats utan
1 Senaste lydelse beträffande It kap. 36 §, se 1967:370.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
föregående prövning, är den som vidtagit
åtgärden bevisnings skyldig beträffande
de före bortskaffandet rådande
förhållandena i vattnet.
29 §.
Vad i 2 kap. 9 § vattenlagen finnes
stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
vid och efter avlysning av
allmän flottled med rätt därutöver
för kronan eller kommun att vidtaga
fiskebefrämjande åtgärder även om
fiskens upp- eller nedgång ej hindras.
11 KAP.
36 §.
I mål,---
Vad nu — — -Kan yttrande,
Är fråga --
---till vattenrättsdomaren.
- — — — röna inverkan.
----— 45 § sägs.
I mål, som avses i 17 § 17 skall
ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål
av vattenrättsdomaren översändas
till fiskeristyrelsen och naturvårdsverket.
— — —- Kungl. Maj :ts befallningshavande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1969
59
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled
Härigenom förordnas att 73, 74 och 82 §§ lagen den 19 juni 1919 om flottning
i allmän flottled skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
73 §.
Har i-----upptagaren överlåtes.
Om ett år förflutit sedan flottleden
blivit avlyst och flottningsföreningen,
de flottande eller sådan förvaltare
som anges i 82 § icke då
upptager sjunket virke inom visst
utflottningsdistrikt, får envar strandägare
eller annan som kan lida men
av virkets kvarlämnande på egen bekostnad
upptaga virket och fritt förfoga
över detta.
Vad nu-------i flottleden.
74 §.
Skulle vid-----bekostnad verkställes.
Beträffande virke-----motsvarande tillämpning.
Beträffande i land flutet virke
82
Varder allmän flottled jämlikt 6
kap. 27 § vattenlagen avlyst, skall,
där dess tillgångar överstiga skulderna,
behållningen tilläggas någon
fond hos flottningsf öreningen eller,
om föreningen samtidigt upplöses,
tillfalla länets skogsvårdsstyrelse eller,
där skogsvårdsstyrelse ej finnes,
vederbörande hushållningssällskap
att användas till främjande av skogsvården
inom flottledsområdet.
Understödsfond, varom----
Där förhållandena påkalla sådant,
äger Kungl. Maj.ts befallning shav ande
utse särskild förvaltare att över
-
äger 73 § andra stycket motsvarande
tillämpning.
§•
Avlyses allmän flottled enligt 6
kap. 27 § vattenlagen skall, där dess
tillgångar överstiga skulderna, behållningen
användas för återställande
av de naturliga förhållandena i
och invid vattendraget.
— eller understöd.
Påkalla förhållandena sådant,
skall Kungl. Maj:ts befallningshavande
efter avlysning av flottled ut
-
60
Kungl. Maj.-ts proposition nr 104 år 1969
(Nuvarande lydelse)
taga avlyst flottleds tillhörigheter
och vidtaga erforderliga åtgärder
därmed. Efter fullgjort uppdrag redovise
förvaltaren inför Kungl.
Maj :ts befallningshavande.
(Föreslagen lydelse)
se särskild förvaltare. Denne skall
övertaga avlyst flottleds tillhörigheter,
verka för försäljning av dessa
och för återställande av de naturliga
förhållandena i och invid vattendraget
samt i övrigt vidtaga erforderliga
åtgärder. Om så erfordras skall
förvaltaren besluta om nödvändiga
åter ställning såtgärder inom ramen
för de medel som erhålles vid försäljningen
eller eljest ställs till hans
förfogande. Förvaltaren skall i frågor
om återställningsåtgärder samråda
med berörda myndigheter, kommuner
och andra intressenter. Efter
fullgjort uppdrag skall förvaltaren
redovisa inför Kungl. Maj :ts befallningshavande.
Om ersättning till förvaltaren
för dennes arbete beträffande
återställningsåtgärder beslutar
Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Finnes behållning sedan erforderliga
återställningsåtgärder vidtagits,
skall denna användas enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.
Denna lag utom 73 § andra stycket och 74 § tredje stycket träder i kraft
den 1 januari 1969. 73 § andra stycket och 74 § tredje stycket träder i kraft
den 1 januari 1970.
Har avlysning skett före den 1 januari 1969, äger Kungl. Maj:ts befallningshavare
utse särskild förvaltare enligt 82 § att besluta om däri angivna
återställningsåtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
61
Bil. 2
(Det remitterade förslaget)
1) Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen
_Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 9 §, 6 kap. 27 och 28 §§ samt 11 kap.
17 §, 35 § 1 och 3 mom. samt 36 § vattenlagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges, dels att i 6 kap. lagen skall införas en ny paragraf, 29 §,
av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 KAP.
9
Kronan eller kommun äge rätt att
i eller invid vattendrag, där till följd
av naturförhållandena eller uppförd
byggnad fiskens upp- och nedgång
hindras, för fiskens framkomst anordna
särskild fiskväg eller eljest
vidtaga anstalter för fiskets befrämjande
ävensom taga i anspråk det
vatten, som för ändamålet erfordras.
Vad nu sagts skall jämväl gälla i
fråga om utvidgande eller förbättrande
av befintlig fiskväg eller annan
anordning till fiskets befrämjande.
Kronan eller — ------■—
Beträffande företag, —------ -
§•
Kronan eller kommun äge rätt att
i eller invid vattendrag för fiskens
framkomst anordna särskild fiskväg
eller eljest vidtaga anstalter för fiskets
befrämjande ävensom taga i anspråk
det vatten, som för ändamålet
erfordras. Vad nu sagts skall jämväl
gälla i fråga om utvidgande eller förbättrande
av befintlig fiskväg eller
annan anordning till fiskets befrämjande.
erforderligt vatten.
---till nyttan.
6 KAP.
27 §.
Allmän flottled —--------— alldeles nedlagd.
1 Senaste lydelse av 2 kap.'' 9 § och 11 kap. 36 § se 1967:370, av 11 kap. 17 § se 1968:51
samt av 11 kap. 35 § se 1961:548.
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1969
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Uppstår eljest fråga om avlysning
av allmän flottled, ankomme ärendet
på Konungens prövning, efter ty för
dylika frågor särskilt är stadgat.
Huruledes vid — -— -------
Uppstår eljest fråga om avlysning
av allmän flottled, ankomme ärendet
på Konungens prövning. 1 ärendet
får även sådan del av flottleden, där
flottningen kan anses vara alldeles
nedlagd, avlysas.
allmän flottled.
Planeras övergång från flottning
till annat transportsätt, skola de
flottande underrätta Konungens befallning
shavande härom.
Avskrift av beslut om avlysning
skall utan dröjsmål sändas till Konungens
befallningshavande.
28
Varder allmän flottled avlyst eller
har vattendomstol jämlikt 14 § förklarat
beslut om flottleds inrättande
förfallet, må den, som av bibehållandet
av anläggning för flottleden
kan lida men, av vattendomstolen
på ansökan tillåtas bortskaffa densamma
med rätt att fritt förfoga över
det bortskaffade.
§•
Varder allmän flottled avlyst eller
har vattendomstol jämlikt 14 § förklarat
beslut om flottleds inrättande
förfallet, må kronan, kommun, förvaltare,
som är utsedd enligt 82 a §
lagen om flottning i allmän flottled,
eller den, som av bibehållandet av
anläggning för flottleden kan lida
men, av vattendomstolen på ansökan
tillåtas bortskaffa anläggningen
med rätt att fritt förfoga över det
bortskaffade. Vattendomstolen meddelar
behövliga föreskrifter i fråga
om bortskaffandet. Domstolen äger
även bestämma att den som är beroende
av bortskaffandet får utföra
arbetet på sökandens bekostnad, om
denne ej fullgör vad som ålagts honom.
Om sannolika skäl föreligga att
anläggning kan ändras eller bortskaffas
utan att allmän eller enskild
rätt förnärmas får ändring eller bortskaffande
ske utan att vattendomstolens
tillstånd inhämtats. Har förvaltare
utsetts enligt 82 a § lagen
om flottning i allmän flottled och
skall åtgärden vidtagas av annan än
denne, skall dock förvaltaren ha lämnat
sitt medgivande. Har anläggningen
ändrats eller bortskaffats utan
föregående prövning, är den som
vidtagit åtgärden bevisningsskyldig
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 104 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
beträffande de före åtgärden rådande
förhållandena i vattnet.
Rån fast egendom skadas genom
att anläggning i avlyst flottled ändras
eller bortskaffas eller vill någon
använda sådan anläggning för att
tillgodogöra sig vattnet, äger vattendomstolen
på ansökan av fastighetsägaren
eller den som vill tillgodogöra
sig vattnet bestämma att anläggningen
skall övertagas av denne och
hans rättsinnehavare. Ansöker kronan
eller kommun om att till skydd
för allmänna intressen få övertaga
äganderätten till anläggning för
flottleden, äger vattendomstolen besluta
om sådant övertagande. Nye
ägaren är skyldig att underhålla anläggningen
så att fara ej uppkommer
för allmän eller enskild rätt.
Har någon såsom ägare av fast
egendom övertagit anläggning skall
vattenrättsdomaren göra anmälan
härom hos inskrivningsdomaren för
anteckning i fastighetsboken.
29 §.
1 fråga om åtgärder enligt 2 kap.
9 § beträffande avlyst flottled äger
förvaltare som är utsedd enligt 82 a
§ lagen om flottning i allmän flottled
samma rätt som kronan och kommun.
11
11 KAP.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande Till vattenmål hänföras följande
mål: mål:
A. ansökningsmål:
A. ansökningsmål:
18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § om 18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 §
tillåtelse att bortskaffa flottledsan- om tillåtelse att bortskaffa flottledsläggning;
anläggning eller om rätt att övertaga
sådan anläggning eller ansökan av
förvaltare, som är utsedd enligt
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
82 a § lagen om flottning i allmän
flottled, om rätt att vidtaga åtgärder
enligt 2 kap. 9 § beträffande avlyst
flottled;
Hurusom, efter----- ■—--- -—- i 68 §.
35
1 mom. Där fråga är om ansökan,
varom i 17 § 2—6 och 11 förmäles,
skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål
insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
till kammarkollegiet, som
har att, där det prövas nödigt, föra
talan för tillgodoseende av de allmänna
intressen, som kunna vara i
fråga.
Föres efter---------
Om allmänt--------—
3 mom. I mål, som avses i 17 §
2—11 och 19, ävensom i mål, som
anhängiggjorts genom ansökan enligt
2 kap. 8 § andra stycket samt
4 kap. 1 § sista stycket och 14 §
andra och femte styckena, må kommun
föra talan för tillgodoseende av
allmänna intressen inom orten. Om
sådan talan skall kommunen snarast
underrätta kammarkollegiet.
Rån företag,-----—----
§■
1 mom. Där fråga är om ansökan,
varom i 17 § 2—6, 11 och 18 förmäles,
skall vattenrättsdomaren utan
dröjsmål insända ett exemplar av
ansökningshandlingarna jämte kungörelsen
till kammarkollegiet, som
har att, där det prövas nödigt, föra
talan för tillgodoseende av de
allmänna intressen, som kunna vara
i fråga.
--biträda dem.
--parternas kännedom.
3 mom. I mål, som avses i 17 §
2—11, 18 och 19, ävensom i mål,
som anhängiggjorts genom ansökan
enligt 2 kap. 8 § andra stycket samt
4 kap. 1 § sista stycket och 14 §
andra och femte styckena, må kommun
föra talan för tillgodoseende
av allmänna intressen inom orten.
Om sådan talan skall kommunen
snarast underrätta kammarkollegiet,
kan påverkas.
36 §.
I mål, -—------ — ---- — till vattenrättsdomaren.
Vad nu-----------röna inverkan.
Kan yttrande, — —---- ----—— 45 § sägs.
I mål, som avses i 17 § 17 och
17 § 18, skall vattenrättsdomaren
utan dröjsmål insända ett exemplar
av ansökningshandlingarna jämte
kungörelsen till fiskeristyrelsen. Sådana
handlingar skola också i mål
som avses i 17 § 18 översändas till
kommunen och förvaltare som är utsedd
enligt 82 a § lagen om flottning
i allmän flottled.
Är fråga---------Konungens befallningshavande.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Kungl. Maj.ts proposition nr lOi år 1969
65
2) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled
Härigenom förordnas, dels att 25, 32, 73, 74 och 82 §§ lagen den 19 juni
1919 om flottning i allmän flottled skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 82 a §, av nedan angiven
lydelse.
(Nuvarande lydelse)
25 §.
Allmän flottled-------
Har flottningsförening —----
Behållningen av medel, som inflyta
för flottleden tillhörig egendom,
må ej förbrukas till gäldande av
årets löpande utgifter utan skola användas
såsom kapitaltillskott till
fond, varom i 32 § förmäles, eller eljest
till framtida båtnad för flottleden.
(Föreslagen lydelse)
avhändas flottleden.
- — — kan undvaras.
Behållningen av medel, som inflyta
för flottleden tillhörig egendom,
må ej förbrukas till gäldande av
årets löpande utgifter utan skola användas
såsom kapitaltillskott till
fond, varom i 32 § andra stycket förmäles
eller avsättas för sådana återstållningsåtgärder
som anges i 82 §.
När särskilda skäl föreligga, äger
Kungl. Maj:ts befallningshavande
förordna att behållningen må användas
såsom kapitaltillskott till fond,
som anges i 32 § första stycket, eller
eljest till framtida båtnad för flottleden.
32
På ansökan —-------benämnd underhållsfond.
I enahanda--—------deras anhöriga.
För förvaltningen av fond, som nu
sagts, skall Kungl. Maj:ts befallningshavande
fastställa reglementariska
bestämmelser, utmärkande
förutom annat, under vilka förhållanden
och till vilket belopp fondens
medel må tagas i anspråk till gäldande
av kostnader av angivet slag.
Fonds medel--------
Om enligt 25 § medel avsättas för
sådana återställningsåtgärder som
anges i 82 § skola de tillföras en särskild
fond.
För förvaltningen av fond, som
sagts i första eller andra stycket,
skall Kungl. Maj :ts befallningshavande
fastställa reglementariska bestämmelser,
utmärkande förutom
annat, under vilka förhållanden och
till vilket belopp fondens medel må
tagas i anspråk till gäldande av kostnader
av angivet slag.
fonden bildats.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 101
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 10b år 1969
73 §.
Har i-----------upptagaren överlåtas.
Om tre år förflutit sedan allmän
flottled blivit avlyst, får strandägare
eller annan som kan lida men av
sjunket virkes kvarlämnande upptaga
virket och fritt förfoga över
detta.
Vad nu-------------i flottleden.
Skulle vid —---
Beträffande virke
82 §.
Varder allmän flottled jämlikt 6
kap. 27 § vattenlagen avlyst, skall,
där dess tillgångar överstiga skulderna,
behållningen tilläggas någon
fond hos flottningsföreningen eller,
om föreningen samtidigt upplöses,
tillfalla länets skogsvårdsstyrelse eller,
där skogsvårdsstyrelse ej finnes,
vederbörande hushållningssällskap
att användas till främjande av
skogsvården inom flottledsområdet.
Understödsfond, varom
Där förhållandena påkalla sådant,
äge Kungl. Maj:ts befallningshavande
utse särskild förvaltare att
övertaga avlyst flottleds tillhörigheter
och vidtaga erforderliga åtgärder
därmed. Efter fullgjort uppdrag redovise
förvaltaren inför Kungl.
Maj:ts befallningshavande.
bekostnad verkställas.
motsvarande tillämpning.
Beträffande i land flutet virke
äger 73 § andra stycket motsvarande
tillämpning.
Varder allmän flottled jämlikt 6
kap. 27 § vattenlagen avlyst, skall,
där dess tillgångar överstiga skulderna,
behållningen användas för bortskaffande
av sådana flottledsanordningar
som kunna orsaka skada eller
olägenhet samt för iordningställande
av vattendraget och intilliggande
område i ett från företrädesvis
fiske- och naturvårdssynpunkt
lämpligt skick (återställningsåtgärder).
Om endast del av flottled avlyses,
skall den behållning framräknas
som skäligen kan anses belöpa på
delen.
Finnes behållning sedan behövliga
återställningsåtgärder vidtagits,
skall denna användas på sätt
Konungen bestämmer.
eller understöd.
82 a §.
Efter avlysning av allmän flottled
eller del därav skall Kungl.
Maj:ts befallningshavande utse särskild
förvaltare att övertaga den avlysta
flottledens tillhörigheter och
vidtaga erforderliga åtgärder därmed
samt att inom ramen för de medel
som kunna ställas till förvaltarens
förfogande besluta om och låta
utföra behövliga återställnings
-
74 §.
67
Kungl. Maj.ts proposition nr iOb år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
åtgärder. Förvaltaren skall i fråga
om sådana åtgärder samråda med
berörda myndigheter, kommuner
och andra intressenter.
Förvaltarens beslut i fråga om
återställningsåtgärder skall meddelas
skriftligt, om det begärs eller sakens
beskaffenhet påkallar det. Talan
mot beslutet föres hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande genom
besvär.
Förvaltaren skall årligen redovisa
inför Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Redovisning skall också avges
när uppdraget fullgjorts.
Om ersättning till förvaltaren för
dennes arbete beträffande återställningsåtgärder
beslutar Kungl.
Maj:ts befallningshavande. I den
mån medel som stå till förvaltarens
förfogande icke räcka till för ersättningen,
må beslutas att ersättningen
skall betalas av statsverket.
Även om förvaltarens uppdrag icke
slutförts må förvaltaren skiljas från
uppdraget genom beslut av Kungl.
Maj.ts befallningshavande. Om förvaltaren
entledigas eller eljest avgår,
åligger det Kungl. Maj.ts befallningshavande
att genast utse ny förvaltare.
Med Kungl. Maj:ts befallningshavande
avses i denna paragraf Kungl.
Maj.ts befallningshavande i det län,
där f lottning s styr elsen har eller haft
sitt säte.
Närmare bestämmelser om förvaltares
verksamhet meddelas av
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 73 och 74 §§, den 1 juli 1970 och i
övrigt den 1 juli 1969.
Har allmän flottled eller del av sådan led avlysts före den 1 juli 1969,
får länsstyrelsen utse särskild förvaltare att vidtaga återställningsåtgärder
enligt 82 §. 82 a § gäller därvid i tillämpliga delar.
08
Kungl. Maj:ts proposition nr tOk år 1969
3) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods
Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) |
(Föreslagen lydelse) |
11 §• |
Om skeppsvrak och fornfynd samt Om skeppsvrak och fornfynd, om
om sjöfynd stadgas särskilt. sjöfynd samt om sjunket virke i av
lyst
flottled stadgas särskilt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.
1 Senaste lydelse av It § se 1967:79.
Kungl. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
69
Bil. 3
Statistiska uppgifter
Antal flott- |
Flottleder- |
Under året |
Under året |
|
ningsföre- ningar |
nas längd, km |
trafikerad |
tillsläppt flottgods 1 000 m3 |
|
1921......... |
...... 254 |
29 353 |
_ |
12 388 |
1930 ......... |
...... 179 |
32 515 |
28 514 |
17 212 |
1940......... |
...... 158 |
33 043 |
29 107 |
12 147 |
1944......... |
...... 155 |
33 149 |
30 118 |
7 986 |
1950......... |
..... 132 |
32 961 |
29 694 |
10 734 |
1960......... |
...... 85 |
32 546 |
22 043 |
11 563 |
1961......... |
...... 82 |
32 234 |
20 468 |
11537 |
1962......... |
...... 79 |
31 927 |
20 231 |
11 280 |
1963 ......... |
...... 68 |
31 196 |
18 910 |
9 978 |
1964......... |
..... 59 |
31 079 |
17 310 |
9 756 |
1965......... |
..... 57 |
30 544 |
15 835 |
8 909 |
1966 ......... |
30 509 |
14 696 |
7 983 |
|
1967*) ....... |
..... 35 |
29 456 |
11436 |
7 396 |
1967 |
|||
Indalsälven *)...... |
2 155 |
958 |
864 |
Ljungan *) ........ |
1 000 |
479 |
260 |
Ljusnan *) ........ |
2 no |
511 |
404 |
*) Uppgifter från Statistiska meddelanden Y 1968:14. Övriga uppgifter hämtade från Statistisk
årsbok eller, i den mån de ej återfunnits där, från Kommersiella meddelanden.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 10b år 1969
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 27 mars 1969.
Närvarande:
justitierådet Riben,
regeringsrådet Hjern,
justitierådet Bergsten,
justitierådet Gyllensvärd.
Enligt lagrådet den 11 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokollet
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 7
februari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i vattenlagen; 2) lag om ändring i lagen den
19 juni 1919 (nr b26) om flottning i allmän flottled; 3) lag om ändring i
lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Åke Bouvin.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Lagrådet:
Frågan hur det skall förfaras med flottledsanläggningar som lämnats
kvar i ett vattendrag efter nedläggning av flottningen är mycket ofullständigt
reglerad i lagstiftningen. Över huvud saknas väsentligen lagregler om
ordnande av förhållandena i vattendrag efter det flottled avlysts. Att frågan
nu aktualiserats beror på att flottningen i alltmer ökad utsträckning
upphör och ersättes med landtransport. Det kan synas ligga nära till hands
att låta de flottande svara för att vattendraget befrias från skadevållande
och förfulande rester av de anläggningar som tjänat flottningen och i övrigt
återställes i godtagbart skick. Möjligheten att genom ett avgiftssystem eller
på annat sätt lägga sådan skyldighet på de flottande har diskuterats, men
den utredning som verkställts har givit vid handen, att detta knappast är
en framkomlig väg. Den lagstiftning som föreslås går i huvudsak ut på att
av länsstyrelsen utsedd förvaltare skall med medel som på olika sätt kan bli
tillgängliga ombesörja erforderliga återställningsåtgärder. Lagstiftningen blir
sålunda ej särskilt ingripande, och det ligger i vida fältet vilket resultat den
kan ge. Förslaget får emellertid anses motsvara vad som i lagstiftningsväg
nu rimligen kan göras på området. Lagrådet vill tillstyrka att förslaget genomföres,
dock med vissa ändringar som anges i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10b år 1969
71
Förslaget till lag om ändring i vattenlagen
Lagrådet:
2 KAP.
9 §•
Första stycket i denna paragraf ger stat och kommun viss tvångsrätt till
genomförande av fiskebefrämjande åtgärder. Förhållandet mellan första
och andra punkterna är möjligen inte helt klart, men tillsammans torde de
omfatta fiskebefrämjande åtgärder av alla slag, oavsett om åtgärderna består
i anordnande av ny fiskväg, i utvidgande eller förbättrande av befintlig
fiskväg eller i något annat, t. ex. anläggning av en fiskodlingsanstalt. Om
första punkten ändras i enlighet med det remitterade förslaget, synes redan
denna punkt få samma generella räckvidd. Lagrådet föreslår därför att
andra punkten får utgå.
6 KAP.
27 §.
I denna paragraf meddelas bestämmelser om avlysning av allmän flottled.
Genom den föreslagna ändringen av andra stycket blir det klargjort,
att Kungl. Maj :t äger pröva frågor av detta slag utan någon annan begränsning
än den som följer av att beslutanderätten under viss förutsättning tillkommer
vattendomstolen enligt vad som stadgas i första stycket. Ändringen
innebär dessutom, att Kungl. Maj :t av praktiska skäl får möjlighet att såvitt
gäller del av flottled besluta om avlysning i visst fall som principiellt
tillhör vattendomstolens prövning. Det torde vara avsett att denna möjlighet
skall få utnyttjas endast om Kungl. Maj :t i samma ärende med stöd av
huvudregeln i andra stycket beslutar att annan del av ifrågavarande flottled
skall avlysas. I de nya fjärde och femte styckena föreslås vidare regler i syfte
att länsstyrelsen inte bara skall hållas underrättad om när avlysning
skett (femte stycket) utan också på ett tidigt stadium få kännedom om att
de flottande har planer på att gå över till annat transportsätt än lottning
(fjärde stycket).
De föreslagna ändringarna föranleder icke någon invändning från lagrådets
sida utom såvitt angår det nya fjärde stycket. Det är självfallet angeläget
att berörda myndigheter i god tid får kännedom om aktuella planer på att
flottning i viss led skall nedläggas, och det får anses vara ett rimligt krav
att flottande, som överväger att i fortsättningen anlita landtransporter för
sitt virke, håller myndigheterna orienterade om sina planer, så att erforderliga
insatser från det allmännas sida kan förberedas och samordnas. Bestämmelsen
i fjärde stycket är dock av sådan art att den knappast lämpar
72
Kungi. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
sig för att upptagas i lag. Det är inte avsett att ett åsidosättande av underrättelseskyldigheten
skall föranleda någon påföljd, och bestämmelsen får
därför endast karaktär av rekommendation. I vart fall synes ett lagstadgande
med föreslaget innehåll ej höra hemma i VL, som i huvudsak endast
reglerar rättsförhållanden med avseende å flottleden såsom sådan och inte
sj älva flottningen.
På nu anförda skäl hemställes, att bestämmelsen i fjärde stycket får utgå.
Om en bestämmelse i ämnet likväl anses böra meddelas, bör den få sin
plats i FL, där den kan upptagas i 8 kap. såsom 81 §.
Avlysning av allmän flottled kan omfatta en befintlig flottled i dess helhet
eller endast en del därav. Härvidlag innebär förslaget ej någon ändring.
Den i jämförelse med gällande rätt betydligt utförligare regleringen av avlysnings
rättsverkningar ger emellertid anledning till ett påpekande i detta
sammanhang. Förutom andra stycket andra punkten i förevarande paragraf
finns bland de föreslagna nya bestämmelserna ytterligare en — det
nya andra stycket i 82 § FL — som direkt tar sikte på partiell avlysning. 1
vissa andra bestämmelser — 82 a § FL och övergångsbestämmelserna till
ändringarna i FL — anges uttryckligen att de är tillämpliga även då flottled
endast delvis avlyses. Detta kan i tydlighetens intresse vara lämpligt men
får inte ge anledning till motsatsslut vid tolkningen av andra stadganden.
Sålunda skall t. ex. de tillagda nya bestämmelserna i 73 och 74 §§ FL uppenbarligen
gälla även vid partiell avlysning.
28 §.
De föreslagna ändringarna i denna paragraf innebär bl. a. att vattendomstols
medgivande inte alltid skall fordras för bortskaffande av anläggningar
i avlyst flottled. En sådan uppmjukning av gällande regler är säkerligen
välmotiverad. Förutsättningen för att domstolsprövning skall vara obehövlig
har angivits så, att sannolika skäl skall föreligga för att anläggningen
kan ändras eller bortskaffas utan att allmän eller enskild rätt förnärmas.
Den omständigheten att någon inrättat sig efter de förhållanden som skapats
genom annans byggnad i vatten — tillkommen för flottnings- eller annat
ändamål — ger honom emellertid ingen rätt att påfordra byggnadens
bibehållande. Byggnadens borttagande kan därför inte sägas förnärma hans
rätt, även om hans intresse på ett påtagligt sätt berörs. Huruvida vattendomstolens
medgivande skall fordras för bortskaffande av flottledsanläggning
bör därför göras beroende, inte av om allmän eller enskild rätt förnärmas
utan i stället av anläggningens inverkan på vattenförhållandena.
Efter förebild av 2: 34 synes domstolsprövning böra föreskrivas för det fall
att anläggningen märkbart inverkar på vattenståndet. Att särskilt ange att
föreskriften gäller inte bara bortskaffande utan också ändring av anläggning
synes ej påkallat.
Ehuru i 2: 34 ej finns någon motsvarighet till bevisregeln i 2: 26 torde
73
Kungl. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
den där fastslagna grundsatsen i allmänhet böra tillämpas även då byggnad
i vatten utrives utan föregående prövning av vattendomstol. Om i enlighet
med det anförda bestämmelserna rörande bortskaffande av flottledsanläggning
i fråga om krav på domstolsprövning utformas efter förebild av förstnämnda
lagrum, synes någon dylik bevisregel ej heller här vara erforderlig.
Detta innebär att sista punkten i det föreslagna andra stycket av förevarande
paragraf kan utgå.
Någon straffbestämmelse för den som utan vattendomstolens tillstånd
bortskaffar anläggning i avlyst flottled finns f. n. inte. Enligt förslaget skall ej
heller den där stadgade, mera begränsade skyldigheten att inhämta vattendomstolens
tillstånd vara straffsanktionerad. Om sådan skyldighet, såsom
här förordats, skall föreligga under samma förutsättningar som beträffande
utrivning av byggnad i vatten angivits i 2:34, synes det emellertid
inte finnas något egentligt skäl att i fråga om påföljd för skyldighetens
åsidosättande göra skillnad mellan de båda fallen. Straffbestämmelsen i
13: 11, vilken bl. a. avser den som mot stadgandet i 2: 34 första stycket utan
vattendomstolens medgivande utriver byggnad i vatten, bör därför utsträckas
att gälla den som mot bestämmelserna i förevarande paragraf utan
vattendomstolens medgivande bortskaffar anläggning för allmän flottled.
Beträffande övertagande av anläggning i avlyst flottled innebär tredje
stycket i förevarande paragraf, att vattendomstolen kan medge sådant övertagande
på ansökan av enskild person, som på närmare angiven grund har
intresse av anläggningens bibehållande, eller av kronan eller kommun, varvid
det förutsättes att övertagandet skall tjäna till skydd för allmänna intressen.
Av remissprotokollet framgår att förslaget i denna del utformats
på sätt som skett i syfte att möjliggöra övertagande av flottledsanläggning
utan att ansökan om tillstånd att bortskaffa anläggningen skall behöva avvaktas.
De föreslagna bestämmelserna kan emellertid tolkas så, alt särskild
ansökan om övertagande av anläggningen skulle vara en förutsättning för
att rätt därtill skidle kunna medges. Bestämmelserna bör omredigeras på
sådant sätt alt tvekan ej behöver råda om att fråga om övertagande kan
prövas även i mål om ansökan av annan att få bortskaffa anläggningen.
Övertagande av flottledsanläggning måste, då annat ej framgår av sammanhanget,
betyda övertagande med äganderätt. Att såsom i förslaget skett
— dock endast beträffande kronan och kommun — särskilt utmärka denna
innebörd i lagtexten synes därför överflödigt. Även bestämmelsen om skyldighet
för den nye ägaren att underhålla anläggningen så att fara ej uppkommer
för allmän eller enskild rätt synes kunna undvaras. Efter övertagandet
blir ägaren, i den mån anläggningen är att hänföra till byggnad i
vatten, i allo underkastad bestämmelserna om sådan byggnad i 2 kap., däribland
stadgandet om underhållsskyldighet i 33 §.
Under hänvisning till det anförda vill lagrådet föreslå, att paragrafen
erhåller följande lydelse, som även innebär viss omgruppering av bestämmelserna,
syftande till större överskådlighet:
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 104- år 1969
»Varder allmän flottled avlyst eller har vattendomstol jämlikt 14 § förklarat
beslut om flottleds inrättande förfallet, må den, som av bibehållandet
av anläggning för flottleden kan lida men, bortskaffa anläggningen och fritt
förfoga över det bortskaffade. Samma rätt tillkommer kronan, kommun och
förvaltare som är utsedd enligt 82 a § lagen om flottning i allmän flottled.
Finnes sådan förvaltare, får anläggningen ej utan hans medgivande bortskaffas
av annan.
Om anläggningen märkbart inverkar på vattenståndet, skall vattendomstolens
medgivande till dess bortskaffande inhämtas. Vattendomstolen har
att meddela behövliga föreskrifter i fråga om arbetet och äger bestämma,
att den som är beroende av bortskaffandet får utföra arbetet på sökandens
bekostnad, om denne ej fullgör vad som ålagts honom.
Kan bortskaffande av flottledsanläggning i fall som avses i första stycket
medföra skada för fast egendom eller vill någon använda anläggningen för
att tillgodogöra sig vattnet, må den fasta egendomens ägare eller den som
vill använda anläggningen berättigas att övertaga densamma. Kronan eller
kommun må berättigas att till skydd för allmänna intressen övertaga anläggning
som nu nämnts.
Har ägare av fast egendom, för vilken bortskaffande av flottledsanläggning
skulle medföra skada, enligt tredje stycket berättigats övertaga anläggningen,
skall vattenrättsdomaren göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren
för anteckning i fastighetsboken.»
Om detta förslag vinner beaktande, är viss jämkning av den föreslagna
lydelsen av 11:17 p. 18 påkallad. På sätt framgår av det föregående förordar
lagrådet därjämte ett tillägg till förteckningen över straffbelagda förfaranden
i 13: 11.
29 §.
Den föreslagna bestämmelsen, för vilken ingen egentlig motivering lämnas
i remissprotokollet, ger förvaltare utsedd enligt 82 a § FL samma rätt
som kronan och kommun har enligt 2: 9 VL. Förvaltarens rätt har inte,
som man kunnat vänta, begränsats till sådana fall då fråga är om återställningsåtgärder
i den avlysta flottleden. Anledningen härtill torde vara att man
vill göra det möjligt att undvika uppdelning på skilda ärenden av sakligt
nära sammanhängande frågor och undgå diskussion om gränsdragningsspörsmål
av i och för sig ringa intresse. Att tillägga förvaltaren en behörighet
som går utöver förvaltningens ändamål måste dock anses oegentligt och kan
leda till komplikationer. De avsedda praktiska fördelarna med arrangemanget
torde lika väl kunna uppnås genom att ansökan om tillstånd till
sådana åtgärder, som eventuellt kan anses falla utanför ramen för återställningsåtgärder
i egentlig mening, göres gemensamt av förvaltaren och av kronan
eller vederbörande kommu. Kronan och kommunen kommer också enligt
6: 28 VL att själva — ehuru, om förvaltare finnes, endast i samförstånd
Kungl. Maj. ts proposition nr lOi år 1969
75
med denne — kunna ta initiativ till bortskaffande av flottledsanordningar.
Härigenom underlättas en enhetlig handläggning av de frågor som flottledens
avlysning kan aktualisera.
På grund av det anförda hemställer lagrådet, att förevarande paragraf
avfattas sålunda: »För genomförande av återställningsåtgärder efter avlysning
av allmän flottled äger förvaltare som är utsedd enligt 82 a § lagen om
flottning i allmän flottled samma rätt som enligt 2 kap. 9 § tillkommer kronan
och kommun.»
It KAP.
17 §.
Om 6: 28 erhåller den av lagrådet föreslagna lydelsen — enligt vilken
ansökan om rätt att övertaga flottledsanläggning inte anges som förutsättning
för att sådan rätt skall kunna medges — bör avfattningen av punkt 18
i förteckningen över ansökningsmål jämkas, förslagsvis så, att jämte ansökan
jämlikt 6:28 andra stycket om medgivande att bortskaffa flottledsanläggning
upptages »ansökan, utan samband med prövning av fråga om
sådant medgivande, om övertagande av flottledsanläggning enligt tredje
stycket nämnda paragraf». Den ytterligare typ av mål som det remitterade
förslaget upptager under denna punkt — ansökan i visst fall om rätt att
vidtaga åtgärder enligt 2:9 — bör utgå. Sådant mål är att hänföra till 11:17
p. 2 (jfr 2: 9 tredje stycket).
Ikraftträdandebestämmelsen
Förslaget innehåller ingen övergångsregel beträffande mål eller ärenden
som påbörjats men ej blivit avgjorda före lagändringarnas ikraftträdande.
Det torde vid sådant förhållande vara avsett, att ansökan enligt nuvarande
6:27 eller 6: 28 skall efter ikraftträdandet behandlas i enlighet med den nya
lydelsen av dessa paragrafer. Lagändringarna har ej sådan innebörd att
hinder häremot kan anses möta. Att någon övergångsregel ej upptagits ger
därför ej anledning till erinran.
Förslaget till lag om ändring i flottningslagen
25 och 32 §§.
Lagrådet:
De ändringar som föreslås i dessa paragrafer har främst till syfte att
säkra, att medel som inflyter vid avyttring av flottledens tillhörigheter icke
användes för att nedbringa de sista årens flottningskostnader. Sådana medel
skall enligt förslaget i första hand reserveras för understödsfond eller för
återställningsåtgärder vid framtida nedläggning av flottningen. Det anges
ej i lagtexten att något av de båda nämnda ändamålen skall ha företräde
76
Kangl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
framför det andra. Departementschefen understryker emellertid i detta sammanhang
angelägenheten av att flottningsföreningarna fullgör sina pensionsåtaganden.
Detta uttalande ger vid handen, att det är avsett att avsättning
till understödsfond med sikte på sådana åtaganden skall gå i förtur.
Det torde även vara tillåtet att låta avsättning till understödsfond för säkrande
av medel till pensioner, avgångsvederlag e. d. varom utfästelse ej föreligger
gå före avsättning till återställningsåtgärder. Flottningsförening får
genom sådan fondering möjlighet att ikläda sig pensionsförpliktelser då
detta vid en senare tidpunkt kan bli aktuellt. Den närmare innebörden härav
i visst hänseende kommer att belysas vid 82 §.
De föreslagna ändringarna ger inte anledning till någon erinran i sak
från lagrådets sida. I redaktionellt hänseende må emellertid anmärkas, att
uttrycket »avsättas» i 25 § tredje stycket i den föreslagna lydelsen inte kan
innebära annat än att medlen i fråga skall fonderas för angivet ändamål,
varför det blir en onödig upprepning, när i det nya tredje stycket i 32 § stadgas,
att de avsatta medlen skall tillföras en särskild fond. Lagrådet föreslår,
att efter ordet »avsättes» i 25 § tredje stycket inskjutes orden »till en särskild
fond» och att det nya tredje stycket i 32 § får följande lydelse: »För
återställningsåtgärder kan bildas särskild fond enligt vad därom stadgas i
25 § tredje stycket».
73 §.
Lagrådet:
I denna paragraf finns bestämmelser om sjunkvirke i allmän flottled.
Bestämmelserna i den gällande lydelsen går i huvudsak ut på att strandägare
eller annan som kan lida men av sjunkvirke själv får på flottningsföreningens
bekostnad upptaga detsamma, om icke föreningen efter tillsägelse
skyndsamt bortför virket. Enligt förslaget skall paragrafen nu
kompletteras med föreskrifter om sådant upptagande efter det flottleden
avlysts. Förslaget innebär, att om tre år förflutit sedan allmän flottled blivit
avlyst, strandägare eller annan som kan lida men av sjunket virkes
Lvarlämnande skall få upptaga virket och fritt förfoga över detta. Hur det
skall förfaras med sjunkvirke under de närmaste tre åren efter avlysningen
anges ej i den föreslagna lagtexten. I motiven framhålles härom, att flottningsföreningen,
de flottande eller förvaltaren kan lämna medgivande till
virkesupptagning före tidsfristens utgång. Även under treårsperioden bör
emellertid finnas laglig rätt för strandägare och likställd att, om han så
önskar, få sjunkvirke borttaget. Frågan kan lämpligen lösas så, att virkesägaren,
om denne är känd, eller förvaltare som utsetts enligt 82 a § eller
motsvarande stadgande i 82 § i dess äldre lydelse först skall tillsägas och
få skäligt rådrum att avlägsna virket; om ägaren eller förvaltaren ej begagnar
sig av denna möjlighet, bör virket få upptagas med rätt för upptagaren
att fritt förfoga däröver. Det må i detta sammanhang framhållas,
77
Kungl. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
att rensning av vattendraget från skadevållande sjunkvirke får anses ingå
bland de återställningsåtgärder åt vilka förvaltaren enligt den nya lagstiftningen
skall ägna uppmärksamhet. Skulle det i något fall förhålla sig
så, att ägaren är okänd och förvaltaren slutfört sitt uppdrag före treårsperiodens
utgång, bör virket, utan att detta behöver uttryckligen anges, få
upptagas utan någon tillsägelse. Detsamma gäller, i fråga om flottled som
avlysts före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen, det fall att ägaren
är okänd och förvaltare ej blivit utsedd.
Lagrådet hemställer, att det nya andra stycket i 73 § omarbetas i enlighet
med vad nu anförts. Lagrummet kan därvid förslagsvis få följande lydelse:
»Har allmän flottled blivit avlyst, får strandägare eller annan som kan
lida men av sjunket virkes kvarlämnande upptaga virket med rätt att fritt
förfoga däröver; dock skall virkets ägare, om han är känd, eller förvaltare
som utsetts i anledning av avlysningen först tillsägas och få skäligt rådrum
att avlägsna virket. Sedan mer än tre år förflutit efter avlysningen,
får virket upptagas utan att tillsägelse behöver ske.»
74 §.
Lagrådet:
Beträffande virke som flutit i land vid vattendrag där flottleden avlysts
skall enligt det remitterade förslaget reglerna om sjunkvirke äga
motsvarande tillämpning. Även de regler om sjunkvirke som enligt lagrådets
vid 73 § gjorda hemställan bör gälla när flottled avtysts synes kunna tilllämpas
på ilandflutet virke. Med viss redaktionell jämkning kan det nya
tredje stycket i 74 § avfattas sålunda: »Har allmän flottled blivit avlyst,
äger 73 § andra stycket motsvarande tillämpning beträffande virke
som flutit i land.»
82 §.
Lagrådet:
För det fall att avlyst flottleds tillgångar överstiger skulderna anger första
stycket i denna paragraf hur behållningen skall användas. Förslaget innebär
i detta hänseende den nyheten, att behållningen i första hand skall användas
till återställningsåtgärder.
Departementschefen har uttalat, att avsikten är att utfästelser om pensioner,
avgångsvederlag m. m. först skall fullgöras, innan behållningen räknas
fram. Uttalandet ger anledning att något dröja vid stadgandet i paragrafens
andra stycke, vilket enligt förslaget i oförändrad lydelse skall upptagas såsom
fjärde stycke. Av stadgandet får avses framgå att det finns möjlighet
att med anlitande av understödsfonden tillgodose även sådana befattningshavare
som inte före avlysningen fått sin pensionsfråga (inkl. frågor om
avgångsvederlag e. d.) löst. I den mån fonden vid avlysningen överstiger
sammanlagda värdet av då föreliggande pensionsutfästelser kan sålunda
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
överskottet även därefter disponeras för det med fonden avsedda ändamålet.
Sådant överskott bör därför inte anses såsom en flottledens tillgång, vilken
— i den mån den ej behöver anlitas för betalning av andra skulder — enligt
de nya bestämmelserna omedelbart skulle kunna användas till återställningsåtgärder,
utan det bör i första hand användas för att ordna olösta pensionsfrågor
o. d. Endast det överskott som därefter möjligen kan föreligga
blir disponibelt för återställningsåtgärder. Departementschefens förut nämnda
uttalande torde inte behöva anses stå i strid mot vad här anförts.
Enligt det nya andra stycket i förevarande paragraf skall vid partiellt avlysande
den behållning framräknas som skäligen kan anses belöpa på den
avlysta delen av flottleden. Innebörden av bestämmelsen belyses i viss mån
av ett uttalande i remissprotokollet, enligt vilket flottningsföreningen bör
vara skyldig alt utreda om behållning föreligger i fråga om den avlysta delen
och i sådant fall avsätta medel för återställningsåtgärder. Det säges också
att föreningen vid framräknande av behållning i biflottled eller del av
flottled i regel bör kunna bortse från den för hela flottleden gemensamma
pensionsfonden och att i övrigt beträffande såväl tillgångar som skulder en
skälighetsuppskattning bör göras. Däremot beröres inte frågan om vilka
möjligheter som kommer att finnas att i det allmännas intresse hävda kravet
på en tillämpning av förevarande bestämmelse i enlighet med dess syfte.
I detta hänseende må anmärkas följande. Fastställandet av den behållning,
som belöper på den avlysta delen av flottleden, torde vara ett ärende av
sådan beskaffenhet att beslutet skall fattas av flottningsstämman. Den rätt
till talan mot stämmans beslut, som enligt 61 § andra stycket tillkommer
ledamot av flottningsstyrelsen och enskild flottande, utgör ingen garanti
för att det allmännas intresse blir bevakat. Ej heller torde länsstyrelsens
befogenhet enligt FL att i olika avseenden utöva tillsyn över flottningsföreningens
verksamhet ge möjlighet till ingripande i detta fall. Särskilda bestämmelser
för att garantera en lojal efterlevnad av lagen från flottningsföreningarnas
sida synes dock inte behövliga. I sista hand har den förvaltare
som enligt förslagets 82 a § skall utses även vid partiell avlysning — eller
eventuellt annat organ för det allmänna — möjlighet att instämma flottningsföreningen
till domstol med yrkande om fastställande av den avlysta
delens andel i flottledens behållna tillgångar.
82 a §.
Justitieråden Riben, Bergsten och Ggllensvärd:
I den mån möjligheten att utse förvaltare blivit utnyttjad med tillämpning
av 82 § i dess hittills gällande lydelse har förvaltaren haft till uppgift
att avveckla flottledens tillhörigheter. Hans ställning har närmast påmint
om den som inom associationsrätten tillkommer en likvidator. Det offentligrättsliga
inslaget har varit begränsat till att han utsetts av länsstyrelsen
och haft att till denna avge redovisning för sin verksamhet. De nyheter som
79
Kungl. Maj. ts proposition nr 104 år 1969
det remitterade förslaget innebär på detta område går väsentligen ut på att
förvaltare alltid skall utses vid avlysning av flottled samt att han får sig
ålagt att, vid sidan av hittillsvarande uppgift vilken är avsedd att kvarstå
oförändrad, självständigt ombesörja vissa angelägenheter av huvudsakligen
offentligrättslig natur. Han skall sålunda — i den omfattning som flottledens
behållna tillgångar och andra till förfogande stående medel tillåter
— låta verkställa behövliga återställningsåtgärder. Härigenom kommer förvaltaren
att i viss mån få dubbla funktioner, men detta torde inte behöva
ge upphov till svårigheter i tillämpningen.
Enligt nuvarande ordning skall förvaltaren redovisa till länsstyrelsen
efter att ha fullgjort sitt uppdrag. Lagförslaget innebär, att bestämmelsen
härom, vilken nu återfinns i 82 §, flyttas över till tredje stycket i förevarande
paragraf och kompletteras med en föreskrift om skyldighet för förvaltaren
att dessutom avge årliga redovisningar. Remissprotokollet innehåller inte
någon motivering för tillägget, och det är inte fullt klart, om de årliga redovisningarna
skall avse samma förhållanden som slutredovisningen och i likhet
med denna innefatta en fullständig redogörelse för arbetet med avvecklingen
av flottledens tillhörigheter. Då det under alla förhållanden synes
nödvändigt att genom sådana särskilda bestämmelser som avses i sista stycket
av denna paragraf närmare reglera när och hur förvaltaren skall fullgöra
sin redovisningsskyldighet, torde i själva lagen endast böra anges, att
det åligger förvaltaren att redovisa för sitt uppdrag inför länsstyrelsen. Vi
hemställer att tredje stycket utformas i enlighet härmed.
I remissprotokollet anges att länsstyrelsen skall, sedan förvaltarens uppdrag
slutförts, entlediga honom från uppdraget. Det kan ifrågasättas om ett
formligt entledigande skall vara erforderligt i dessa fall. Någon föreskrift
härom återfinns ej i lagförslaget och torde ej heller böra upptagas i lagen.
De i femte stycket av denna paragraf föreslagna bestämmelserna om förvaltares
entledigande i andra situationer synes väl detaljerade, särskilt som
en i alla avseenden fullständig reglering likväl ej åstadkommes. Ett stadgande,
utformat efter mönster av 8:53 första stycket VL, med det innehållet
att förvaltaren må, när förhållandena föranleder därtill, av länsstyrelsen
entledigas från uppdraget torde vara fullt tillräckligt. Av bestämmelsen i
första stycket i förevarande paragraf får anses följa att länsstyrelsen alltid
har att utse ny förvaltare, om den som ursprungligen förordnats blir entledigad,
innan uppdraget slutförts, eller eljest inte kan fullfölja detta.
Regeringsrådet Hjern:
Enligt 82 § i dess nuvarande lydelse äger länsstyrelsen, om förhållandena
så påkallar, utse särskild förvaltare att övertaga avlyst flottleds tillhörigheter
och vidtaga erforderliga åtgärder därmed. Efter fullgjort uppdrag skall
förvaltaren enligt vad vidare stadgas lämna länsstyrelsen redovisning för
skötseln därav. I remissprotokollet lämnas ej någon uppgift om i vilken om
-
80
Kungl. Maj. ts proposition nr lOi år 1969
fattning det hittills förekommit, att förvaltare enligt 82 § förordnats. Anledning
finns emellertid till antagande, att möjligheten härtill endast sällan
utnyttjats.
Den förvaltningsform som nu föreslås skiljer sig både formellt och till
innehållet i väsentliga stycken från motsvarande anordning enligt gällande
rätt. Visserligen ankommer det även enligt förslaget på länsstyrelsen att
utse förvaltare och denne föreslås också i fortsättningen, och då i vidgad
omfattning, skola vara redovisningsskyldig inför länsstyrelsen. Förvaltaren
skall vidare liksom f. n. ombesörja avvecklingen av flottleden men denna
uppgift får framdeles sin inriktning bestämd mera av det ur samhällelig
synpunkt viktiga intresset av att återställningsåtgärder snabbt och effektivt
vidtages. Till skillnad mot vad f. n. gäller skall enligt förslaget särskild förvaltare
alltid utses efter avlysning av allmän flottled. Till förvaltarens förfogande
för de behövliga återställningsåtgärderna förutsättes enligt förslaget
komma att stå icke blott flottningsföreningens överskottsmedel. Man
räknar också med, att han skall få disponera fiskeavgifter som avsatts för
vattendraget enligt 6:9 VL, regleringsmedel enligt 4:14 samma lag, kommunala
bidrag samt medel som AMS avsätter för ändamålet. Stora förhoppningar
torde knyta sig särskilt till möjligheten att få tillgång till medel av
sistnämnda slag.
För att förvaltaren skall få möjlighet att snabbt sätta igång ett aktuellt
arbete genom att ta i anspråk de medel som finns tillgängliga eller som kan
komma att tillföras honom i omgångar har han i förslaget tillagts vittgående
befogenheter att självständigt och på eget ansvar besluta om återställningsåtgärder.
Ett av ett par remissinstanser framfört förslag att beslutanderätten
i stället skulle läggas på länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t har
under hänvisning till olägenheten av dröjsmål avvisats. Enligt lagförslaget
åligger det emellertid förvaltaren att i fråga om återställningsåtgärder
samråda med berörda myndigheter, kommuner och andra intressenter, ett
stadgande som får betydelse även så till vida att det skapar rätt för dem,
med vilka samråd skall ske, att anföra besvär över förvaltarens beslut i
vad det gått dem emot.
I remissprotokollet har anförts att när det gäller återställningsåtgärder
förvaltaren får ställning av självständigt statligt organ. Till den del han
sysslar med själva avvecklingen av flottledens tillhörigheter skulle hans
ställning tydligen vara en annan. En konsekvens härav skulle tänkas bli,
att denna del av förvaltningen bleve undandragen offentlig insyn, åtminstone
till dess redovisning skett inför länsstyrelsen, och att förvaltarens beslut om
annat än återställningsåtgärder icke skulle kunna överklagas. Förslaget ger
på så sätt uttryck för en dualism, som knappast synes ha fog för sig. Att
märka är nämligen, att vare sig uppdraget begränsas till att avse awecklingsåtgärder
eller detsamma får en större räckvidd, förvaltaren i båda
fallen skall utses av länsstyrelsen, och att det också är denna som kan
81
Kungl. Maj. ts proposition nr It)i är 196!)
skilja honom från uppdraget. Förvaltaren är vidare såsom förut påpekats
redovisningsskyldig inför länsstyrelsen. När i lagförslaget upptagits en bestämmelse
om att Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer
äger meddela närmare bestämmelser om förvaltarens verksamhet avses därmed
hela verksamheten. Redan nu angivna formella kriterier utgör belägg
för att förvaltarens ställning har en offentligrättslig prägel även om man
bortser Irån den del av uppdraget, som gäller hans sysslande med återställningsåtgärder.
Det synes doek knappast riktigt att betrakta de olika
komponenterna i förvaltarens uppdrag som mer eller mindre artskilda.
Övertagandet av flottledens tillhörigheter, avyttringen av dessa och återställningsåtgärderna
hör nära samman. I själva verket torde möjligheten att
\ idtaga verksamma aterställningsåtgärder i mycket bli beroende av lnir
lörvaltaren lyckats med avvecklingen i övrigt. Mot bakgrunden av vad nu
anförts torde det knappast behöva möta några betänkligheter att betrakta
törvaltarens uppdrag som en enhet och honom själv som myndighet i allt
hans handhavande av uppdraget. Den omständigheten att uppdraget kan
lördelas på två förvaltare ger ej anledning till annat synsätt; det ligger i
sakens natur, att de bada förvaltarna maste nära samarbeta med varandra
vid uppdragens fullgörande.
Av det sagda följer all det i andra stycket av paragrafen upptagna stadgandet
att förvaltarens beslut skall meddelas skriftligt, om det begärs eller
sakens beskaffenhet påkallar det, ej endast bör gälla beslut i fråga om återställningsåtgärder
utan förvaltarens beslut över huvud taget. Uppenbarligen
bör ej heller den i samma stycke stadgade rätten alt föra talan mot
förvaltarens beslut begränsas till beslut om återställningsåtgärder. Den i
fjärde stycket upptagna ersättningsregeln bör likaledes gälla utan sådan begränsning.
Föreskriften i första stycket om samråd med berörda myndigheter,
kommuner och andra intressenter torde däremot sakna betydelse för
själva avvecklingen och bör därför kunna bibehållas i sin föreslagna lydelse.
Förenämnda stadgande att förvaltarens beslut skall meddelas skriftligt,
om det begärs eller sakens beskaffenhet påkallar det, synes stå i god samklang
med de reformsträvanden som på senare år kommit till uttryck i förslag
till kodifiering av förvaltningsförfarandet (jfr SOU 1964:27, Lag om
förvaltningsförfarandet, 11: 7 och 11; SOU 1968:27, Förvaltningslag 17 §).
Möjligen kan ifrågasättas om spörsmålet nu hör göras till föremål för separat
reglering, när förslag till en allmän förvaltningslag inom några få år är
att emotse. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att skriftlig form inte
utgör villkor för att ett beslut skall kunna överklagas. Mot muntlig vägran
att utlämna allmän handling kan t. ex. talan föras (jfr RÅ 1965 not. H34).
Beslut, som meddelats av förvaltaren, är överklagbara i samma mån som
beslut av förvaltningsorgan över huvud taget är det. År beslutet av oförbindande
art kan det således inte angripas genom besvär; samma gäller beslut
av rent förberedande karaktär. Innehållet i eu »stomme» eller annan preli
6
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 104
82
Kungl. Maj:is proposition nr 104 år 1969
minär plan för återställningsåtgärder torde alltså ej kunna överklagas,
eftersom stommen eller planen endast tjänar till ledning för kommande
beslut om åtgärder. Uppenbart är att om förvaltaren vägrar medgivande
enligt 6: 28 VL besvär kan anföras över beslutet.
Under hänvisning till vad i det föregående anförts hemställer jag att ur
paragrafen får utgå, i andra stycket orden »i fråga om återställningsåtgärder»
och i fjärde stycket orden »för dennes arbete beträffande återställningsåtgärder».
Beträffande förvaltares redovisningsskyldighet och entledigande av förvaltare
instämmer jag i vad lagrådets övriga ledamöter anfört.
Övergångsbestämmelserna
Lagrådet:
Enligt förslaget skall 73 och 74 §§ i sin nya lydelse träda i kraft ett år
senare än lagstiftningen i övrigt. Anledningen härtill är enligt motiven, att
de flottande i redan avlysta flottleder bör få möjlighet att la vara på sjunkvirke
och ilandflutet virke under en övergångstid. För vinnande av detta
syfte är emellertid ej erforderligt att uppskjuta ikraftträdandet av de nya
bestämmelserna i sagda paragrafer, utan det är tillfyllest att meddela en
övergångsbestämmelse i fråga om redan avlyst ilottled.
Det är självfallet inte avsett, att den nya lagstiftningen skall få retroaktiv
verkan på det sättet, att länsstyrelsen skall förordna förvaltare i alla tidigare
avlysta flottleder. I förslaget har emellertid upptagits en bestämmelse,
enligt vilken länsstyrelsen får utse särskild förvaltare att vidtaga återställningsåtgärder.
Det torde vara avsett, att länsstyrelsen skall förordna förvaltare,
när det finns behov därav. Detta bör uttryckligen framgå av lagtexten,
som alltså bör ange, att förvaltare skall förordnas om det påkallas
av omständigheterna. I den mån det fortfarande finns behov av åtgärder
beträffande den avlysta flottledens tillhörigheter bör även sådana åtgärder
få vidtagas av förvaltaren. Hans uppdrag bör sålunda inte begränsas till att
avse enbart återställningsåtgärder.
Förvaltare som före ikraftträdandet utsetts enligt 82 § i den nu gällande
lydelsen kan inte utan att länsstyrelsen kompletterar hans förordnande anses
ha erhållit uppdrag att ombesörja återställningsåtgärder enligt de nya
reglerna. Det ankommer följaktligen på länsstyrelsen att vid behov förordna
förvaltare enligt den nya ordningen. Härvid kan ifrågakomma, förutom
att den tidigare utsedde förvaltarens uppdrag vidgas, att helt ny förvaltare
utses eller att särskild förvaltare förordnas för återställningsåtgärder.
Lagrådet hemställer — med hänvisning till vad i det föregående anförts
och under förutsättning att lagrådets förslag beträffande avfattningen av
73 och 74 §§ godtages — att ikraftträdandebestämmelsen ändras så, att
lagen i sin helhet skall träda i kraft den 1 juli 1969, samt att beträffande
allmän flottled eller del därav som blivit avlyst före ikraftträdandet uppta
-
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1069
ges övergångsregler med följande innehåll: »1. Den i 73 § andra stycket sista
punkten samt i 74 § tredje stycket, jämfört med nämnda lagrum, nya lagen
stadgade rätten för strandägare eller annan som kan lida men av sjunket
eller i land flutet virkes kvarlämnande att utan tillsägelse omhändertaga virket
skall icke i något fall inträda före den 1 juli 1970. — 2. Kungl. Maj :ts
befallningshavande skall utse förvaltare enligt 82 a § nya lagen, om det
påkallas av omständigheterna.»
Förslaget till lag om ändring i hittegodslagen
Lagrådet:
Enligt det remitterade förslaget skall i 11 § införas en hänvisning till
reglerna om sjunkvirke i avlyst flottled. Syftet härmed sägs i motiven vara
att markera, att bestämmelsen i 9 § om föremål som påträffas »inmurat
eller intimrat i hus eller nedgrävt i marken eller dolt på annat dylikt sätt»
inte skall tillämpas på sjunkvirke. Enligt lagrådets mening är en hänvisning
icke erforderlig just ur denna synpunkt, då virke som vid flottning
sjunkit i ett vattendrag icke torde kunna anses som »dolt» i den mening
som avses i hittegodslagen. FL:s regler innebär emellertid, att strandägare
eller annan som kan lida men av kvarlämnat virke kan under vissa omständigheter
förfoga över detta utan att behöva iakttaga vad som stadgas i
hittegodslagen, även om han skulle ha påträffat virket under omständigheter
som medför att det skall betraktas som hittegods. Reglerna, som enligt
gällande rätt omfattar endast sjunkvirke i allmän flottled, skall enligt
förslaget kompletteras med särskilda bestämmelser för avlyst flottled, tilllämpliga
även på virke som flutit i land. Det torde vara motiverat att i samband
med den utvidgning av reglerna, som sålunda äger rum, i hittegodslagen
erinra om vad som är stadgat i FL. Hänvisningen kan ingå som en andra
punkt i 11 § och lyda sålunda: »Även i fråga om virke som sjunkit i eller
flutit i land vid allmän flottled finnas särskilda bestämmelser.»
Förevarande lag bör i likhet med lagstiftningen i övrigt träda i kraft den
1 juli 1969.
Ur protokollet:
Aino Olsson
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 104 år 1969
Utdrag av protokollet över jastitieärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
28 mars 1969.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,
Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till
1) lag om ändring i vattenlagen,
2) lag om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled,
3) lag om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Förslaget i remissprotokollet till ändring av 6: 28 VL innebär bl. a. att
vattendomstolens tillstånd inte behövs, om sannolika skäl föreligger för att
anläggningen kan ändras eller bortskaffas utan att allmän eller enskild rätt
förnärmas. Lagrådet framhåller i anslutning härtill att den omständigheten
att någon inrättat sig efter de förhållanden som skapats genom annans
byggnad i vatten inte ger honom någon rätt i och för sig att påfordra att
byggnaden bibehålls. Enligt lagrådet kan byggnadens borttagande därför
inte sägas förnärma hans rätt, även om hans intresse på ett påtagligt sätt
berörs. Lagrådet föreslår efter förebild av 2: 34 VL att domstolsprövning
föreskrivs för det fall att anläggningen märkbart inverkar på vattenståndet.
Enligt min mening kan det inte utan vidare anses lämpligt att på sätt lagrådet
föreslår ta reglerna i 2: 34 som förebild när det gäller att ange förutsättningarna
för att flottledsanordning skall få bortskaffas utan domstolsprövning.
I 2: 34 anges under vilka förutsättningar byggnad som är uppförd
i vattendrag får utrivas av byggnadens ägare. Utrivandet får av ägaren ske
utan särskilt medgivande, om byggnaden ej har märkbar inverkan på vattenståndet.
I förevarande fall däremot är fråga om att berättiga inte bara
staten, kommun eller förvaltare utan även annan som kan lida men av att
anläggningen bibehålls att bortskaffa denna. Det kan befaras att denna rätt
blir alltför vidsträckt, om den knyts enbart till frågan om anläggningens
85
Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1969
inverkan på vattenståndet. Syftet med den av lagrådet föreslagna ändringen
synes lika väl kunna nås genom en föreskrift att anläggningen får bortskaffas,
om sannolika skäl föreligger att allmänt eller enskilt intresse inte
förnärmas. Sådant intresse måste anses bli förnärmat, om anläggning tas
bort utan domstolens medgivande, när fastighetsägare eller den som vill
tillgodogöra sig vattnet vid anläggningen velat överta anläggningen.
Jag vill även peka på, att lagrådets förslag lätt leder till tolkningssvårigheter
i fråga om rätten att överta flottledsanläggning. Eftersom kravet på
vattendomstols tillstånd att bortskaffa flottledsanläggning skulle vara avbängigt
av om anläggningen märkbart inverkar på vattenståndet kan detta
förhållande tas till intäkt för uppfattningen att övertagande får ske genom
vattendomstolens beslut bara i de fall bortskaffandet märkbart påverkar
vattenståndet. Detta är enligt min mening inte tillfredsställande. Såsom föreslagits
i lagrådsremissen bör flottledsanordningar, oavsett om vattenståndet
påverkas, kunna övertas under angivna förutsättningar.
Under hänvisning till det anförda förordar jag att uttrycket »allmän eller
enskild rätt» byts ut mot »allmänt eller enskilt intresse».
Lagrådets förslag beträffande 6:28 innebär vidare att en straffbestämmelse
införs för det fall att någon tar bort egendom i avlyst flottled utan
vattendomstolens medgivande i strid mot de föreslagna bestämmelserna.
Med hänsyn till syftet med återställningsåtgärderna ansågs det redan i den
departementspromemoria på vilken lagrådsremissen grundas att det inte
var lämpligt att införa någon straffbestämmelse. Någon sådan är inte heller
förenad med nuvarande 6: 28. I promemorian ansågs det i stället vara
ändamålsenligt att införa en särskild bevisregel motsvarande den som finns
i 2: 26. Förslaget härom och uttalandet att någon straffbestämmelse inte
behövs har nästan undantagslöst godtagits av remissinstanserna. Jag anser
alltjämt den i remissprotokollet gjorda avvägningen ändamålsenlig. Lagrådet
anser att den i 2: 26 fastslagna principen kan tillämpas utan särskild
föreskrift, om lagrådets förslag genomförs. Med den lösning jag tidigare
förordat i fråga om grundrekvisitet för att domstolsprövning inte skall behövas
torde det vara osäkert om en sådan tolkning kan göras. I klarhetens
intresse bör därför den föreslagna bevisregeln tas in i lagtexten. På grund
av det anförda kan jag inte godta lagrådets förslag i denna del.
Är förvaltare utsedd får flottledsanläggning enligt lagrådets förslag inte
utan förvaltarens medgivande bortskaffas av annan. I remissprotokollet
uppställs krav på medgivande av förvaltaren bara i det fall vattendomstolens
prövning inte behövs. Enligt min mening kan det inte vara lämpligt att uppställa
sådant krav vid domstolsprövning. Domstolen, som har att väga alla
i ett mål förekommande omständigheter mot varandra, måste ha möjlighet
alt frångå förvaltarens uppfattning, om förhållandena påkallar det. Lagrådet
anser vidare att den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för den nye
ägaren att underhålla anläggningen så att fara inte uppkommer för allmän
86
Kungl. Maj. ts proposition nr 1 Oi år 1969
eller enskild rätt kan undvaras. Skälet härtill uppges vara att ägaren, i den
mån anläggningen är att hänföra till byggnad i vatten, helt blir underkastad
bestämmelserna om sådan byggnad i 2 kap., däribland regeln om underhållsskyldighet
i 33 §. Eftersom det emellertid, såsom ovan angetts, kan bli fråga
om ett övertagande av underhållsskyldigheten beträffande anläggningar
som inte är att hänföra till byggnad i vatten, kan det vara lämpligt att i lagtexten
erinra om sådan skyldighet. Jag anser mig därför även i nu berörda
hänseenden böra vidhålla mitt förslag.
För att tvekan inte skall behöva råda om att fråga om övertagande av
flottledsanläggning kan prövas även i mål om ansökan av annan om bortskaffande
bör, såsom lagrådet framhåller, i 6: 28 tredje stycket inte särskilt
anges, att ansökan behövs. Av 11: 17 18. bör i stället framgå att ansökan om
övertagande av flottledsanläggning kan göras i eller utan samband med
prövning av ansökan om tillåtelse att ta bort flottledsanläggning.
Som lagrådet anför kan det inte anses behövligt att särskilt ange att 6: 28
gäller inte bara bortskaffande utan också ändring. Det torde ligga i sakens
natur att med bortskaffande avses även sådan ändring som innebär bortskaffande
till viss del. Däremot torde ej obetydliga förbättringsarbeten inte
kunna omfattas av begreppet bortskaffande. Sådana åtgärder är att anse
som byggande i vatten. Inte heller är det nödvändigt att särskilt ange att
anläggningen skall kunna övertas inte endast av fastighetsägare och den
som vill tillgodogöra sig vattnet utan även av hans rättsinnehavare. Vidare
bör förslaget ändras så att anmälan till inskrivningsdomare bara behöver
göras i det fall då ägare av fast egendom, för vilken bortskaffande av flottledsanläggning
medför skada, berättigas överta anläggningen. Jag förordar
jämkning av lagtexten i enlighet med det sagda.
Den i remissprotokollet föreslagna bestämmelsen i 6: 29 ger förvaltare
samma rätt som staten och kommun att vidta fiskebefräinjande åtgärder
enligt 2: 9. Enligt lagrådet måste det anses oegentligt att tillägga förvaltaren
en behörighet som går utöver förvaltningens ändamål. Lagrådet föreslår
att förvaltarens rätt inskränks till att avse återställningsåtgärder.
Visserligen kan det vara av värde att låta förvaltaren få en självständig
rätt att utföra fiskebefrämjande åtgärder som inte till alla delar är att anse
som återställningsåtgärder. Det blir därigenom möjligt att undvika en uppdelning
på skilda ärenden av sakligt nära sammanhängande frågor och att
undgå diskussion om gränsdragningsproblem av i och för sig ringa intresse.
Å andra sidan kan det praktiska syftet uppnås på annat sätt. I den mån
medel blir över för fiskebefrämjande åtgärder, som faller utanför ramen för
återställningsåtgärder, kan staten eller kommun ställa sig som sökande med
förvaltaren som biträde eller rådgivare. Jag vill därför inte motsätta mig
lagrådets förslag att begränsa tillämpningsområdet.
Eftersom företag som avses i 2: 9 jämställs med byggande i vatten i all -
Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1969
87
mänhet skall tillstånd att få utföra åtgärder enligt lagrummet inhämtas
genom ansökan. Det torde därför inte vara nödvändigt att i 11: 17 18. uttryckligen
ange alt mål av förevarande slag, när prövningen påkallas av
förvaltare, är ansökningsmål.
I remissprotokollet (6: 27 tredje stycket VL) har föreslagits en regel av
innebörd att de flottande skall underrätta länsstyrelsen om planerad övergång
från flottning till annat transportsätt. Det kan vara tveksamt om en
bestämmelse av detta slag bör placeras i VL. Jag kan därför biträda lagrådets
alternativa förslag att föra in bestämmelsen i FL, där regeln lämpligen
tas upp i 8 kap. såsom 81 §.
Det remitterade förslaget innebär att förvaltaren skall utöver hittillsvarande
uppgifter svara för behövliga återställningsåtgärder. Förslaget innehåller
bl. a. regler beträffande besvärsrätt och ersättning för förvaltarens
uppdrag men bara i fråga om återställningsåtgärder. En ledamot av lagrådet
har ansett att en obefogad dualism uppkommer härigenom. Han anser
att det inte möter några betänkligheter att betrakta förvaltarens uppdrag
som en enhet och förvaltaren själv som myndighet beträffande alla ågärder
som han vidtar. Enligt min mening leder ett sådant betraktelsesätt till att
besvärsrätten blir onödigt vidsträckt och att staten i motsats till vad som
nu gäller får svara för förvaltarens kostnader även till den del som avser
själva avvecklingen. Med hänsyn härtill och då, såsom de övriga ledamöterna
i lagrådet framhåller, några svårigheter inte torde uppkomma i tillämpningen
anser jag att skäl inte föreligger att frånträda mitt förslag på dessa
punkter.
I 82 a § femte stycket i det remitterade förslaget anges att länsstyrelsen
kan entlediga förvaltaren redan innan förvaltaren slutfört sitt uppdrag.
Om förvaltaren entledigas eller eljest avgår, skall länsstyrelsen enligt förslaget
genast utse ny förvaltare. Lagrådet anser det vara tillräckligt med en
bestämmelse av innehåll att förvaltaren må, när förhållandena föranleder
därtill, av länsstyrelsen entledigas från uppdraget. För min del anser jag
det vara av värde att det av lagtexten klart framgår att länsstyrelsen får
entlediga förvaltaren innan uppdraget slutförts. Däremot är det inte nödvändigt
med en föreskrift att ny förvaltare skall utses om förvaltare entledigas
eller eljest avgår. Även utan lagregel härom kan länsstyrelsen i sådana
fall utse ny förvaltare. Jag förordar därför att femte stycket andra punkten
i det remitterade förslaget får utgå.
Lagrådet föreslår att förvaltarens redovisningsskyldighet (82 a § tredje
stycket FL i det remitterade förslaget) inte närmare behandlas i lagen.
Lagrådet anser att det i lagtexten bör anges endast att det åligger förvaltaren
att redovisa för sitt uppdrag inför länsstyrelsen. Jag godtar förslaget i
denna del. Genom sådana särskilda bestämmelser som avses i paragrafens
sista stycke får frågan i stället närmare regleras.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 10b år 1969
Även i övrigt anser jag mig, frånsett smärre avvikelser i lagtekniskt hänseende,
kunna godta de ändringar som lagrådet föreslår. Vissa ytterligare
redaktionella ändringar bör dessutom vidtas.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslagen till
1) lag om ändring i vattenlagen,
2) lag om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr i26) om lottning i allmän
flottled,
3) lag om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690087