Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
1
Nr 103
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen;
given Stockholms slott den 21 mars 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen.
GUSTAF ADOLF
Svante Lundkvist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en särskild lag om ett förfarande som avses leda
till att de planer för länens indelning i kommuner, som upprättats enligt
1952 års beslut om översyn av kommunindelningen, i huvudsak blir genomförda
senast vid årsskiftet 1973/74. Enligt förslaget skall länsstyrelserna
efter samråd med kommunerna och prövning av förutsättningarna
lör kommunsammanläggning och annan indelningsändring enligt planerna
föreslå lämplig tidpunkt — den 1 januari 1971 eller den 1 januari 1974
- för ikraftträdandet av varje särskild indelningsändring. Anses i något
iall förutsättningar för indelningsändring inte föreligga vid någon av dessa
tidpunkter kan frågan om att låta indelningsändringen gå ut ur planen
tas upp. Även andra ändringar av planen bör övervägas om det anses motiverat
av ändrade förhållanden. Kungl. Maj :t prövar länsstyrelsernas
förslag sedan bl. a. kommunerna yttrat sig över dem.
Lagen är avsedd att träda i kraft snarast möjligt.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 är 1969
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen j
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Ändring i kommunindelningen enligt plan som fastställts med stöd av
2 a § lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning får göras utan hinder av vad som sägs i 3 § andra stycket
samma lag.
I fråga om sådan ändring i kommunindelningen gäller i stället för 24 §,
25 § andra stycket, 28—30 och 32 §§ lagen om ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning 2—5 §§ denna lag. Omfattar ändring i kommunindelningen
områden i mer än ett län, gäller dock i fråga om förfarandet
vad Konungen bestämmer.
2 §.
Länsstyrelsen skall upprätta förslag till de indelningsändringar som behövs
för att kommunindelning enligt fastställd plan skall kunna genomföras
senast vid utgången av år 1973.
Innan förslag upprättas, skall länsstyrelsen överlägga med företrädare
för kommunerna. Länsstyrelsen kan förordna om utredning som avses
i 25 § första stycket lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.
3 §.
Länsstyrelsen skall överlämna förslagen till kammarkollegiet tillsammans
med kommunernas yttranden i ärendet och övriga handlingar.
Kammarkollegiet skall med eget yttrande överlämna ärendet till Konungen.
4 §.
Kostnad för utredning som avses i 25 § första stycket lagen om ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning skall stanna på statsverket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
3
5 §.
Ytterligare bestämmelser om förfarandet meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
utgången av år 1973.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 21 mars 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Bengtsson.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder
för kommunindelningsreformens fullföljande och anför.
Inledning
Den genomgripande reform av den primärkommunala indelningen, som
genomfördes den 1 januari 1952, grundade sig på lagen den 21 juni 1946
(nr 315) rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner. Denna lag
gav Kungl. Maj :t befogenhet att fastställa en ny indelning. Genom reformen
sammanlades kommuner som på grund av lågt invånarantal och svagt
skatteunderlag inte ansågs kunna bära upp en egen kommunalförvaltning.
Som en riktlinje för behovet av sammanläggningar hade statsmakterna angett
en normalstorlek för kommuner som borde eftersträvas och en minimistorlek
som inte utan särskilda skäl fick underskridas. Normalstorleken var
3 000 invånare och minimistorleken 2 000 invånare. Reformen ledde till en
minskning av antalet primärkommuner från ca 2 500 till 1 037.
Endast några år efter det att denna reform slutförts började man på olika
håll diskutera behovet av ytterligare sammanläggningar av kommuner. I
flera fall genomfördes också kommunsammanläggningar som berörda kommuner
ansökt om. Vid slutet av 1950-talet hade ett betydande antal kommuner
börjat undersöka om det för deras del var lämpligt att bilda större
enheter.
År 1959 tillkallades därför en utredning -— indelningssakkunniga — för
att överväga behovet av en ny indelningsrefonn. Utredningen redovisade
sitt uppdrag i betänkandet Principer för en ny kommunindelning (SOU
1961: 9). På grundval härav fattade statsmakterna beslut angående översyn
av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (prop. 1961:180, KU
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
1962:1, rskr 64). I detta beslut angavs riktlinjer för en fortsatt utveckling
mot större kommunala enheter.
I en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria (stencil
K 1968: 13) har den hittillsvarande utvecklingen efter de antagna riktlinjerna
redovisats. Vidare anges i promemorian några tänkbara alternativ
till lagstiftning för att underlätta kommunindelningsreformens fullföljande.
Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av rikspolisstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statens vägverk, statens planverk,
statens brandinspektion, riksnämnden för kommunal beredskap, kammarkollegiet,
statskontoret, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet,
skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen, veterinär styr elsen, statens naturvårdsverk,
kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
kommunalrättskommittén, bygglagutredningen, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Kooperativa förbundet (KF), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation (SHIO), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO) och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).
Länsstyrelserna har lämnat yttranden från 24 landstings förvaltningsutskott
och från 835 kommuner. Vissa länsstyrelser har bifogat yttranden
från samarbetsnämnder i kommunblock inom länet.
Yttranden har vidare lämnats av planverket från nio länsarkitekter, av
skolöverstyrelsen från nio länsskolnämnder, av kommerskollegium från tio
handelskammare, av länsstyrelsen i Uppsala län från länsarbetsnämnden,
länsarkitekten, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden, vägförvaltningen
och Uppsala länsavdelning av Svenska kommunförbundet, av länsstyrelsen
i Östergötlands län från Östergötlands länsavdelning av Svenska kommunförbundet,
av länsstyrelsen i Jönköpings län från länsarkitekten, länsskolnämnden
och vägförvaltningen, av länsstyrelsen i Kristianstads län från
länsarbetsnämnden, länsskolnämnden, länsveterinären, socialvårdskonsulenten,
Skånes handelskammare, Kristianstads länsavdelning av Svenska
kommunförbundet och Skånes provinsförbund av RLF, av länsstyrelsen i
Malmöhus län från Sydvästra Skånes kommunalförbund, Nordvästra Skånes
kommunalförbund och Mellanskånes planeringskommitté, av länsstyrelsen i
Hallands län från länsarbetsnämnden, länsarkitekten, länsbostadsnämnden,
länsskolnämnden och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Örebro län från
länsarbetsnämnden, länsarkitekten, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden,
vägförvaltningen och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Kopparbergs län
från länsarkitekten och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Gävleborgs län
från länsarkitekten och överlantmätaren samt av länsstyrelsen i Västernorrlands
län från länsarkitekten, länsläkaren, socialvårdskonsulenten,
vägförvaltningen och överlantmätaren.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
Nuvarande förhållanden m. m.
Bestämmelser om kommunal indelningsändring
Ändring i den kommunala indelningen sker under de förutsättningar och
på det sätt som anges i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning (KIL).
Enligt 2 § KIL förordnar Kungl. Maj :t om ändring i kommunindelningen.
Indelningsändring kan bestå i sammanläggning av kommuner eller överföring
av område från en kommun till annan kommun. Genom indelningsändring
kan kommuner upplösas eller ny kommun bildas.
Som nybildning av kommun betecknas enligt praxis bl. a. det fall att två
eller flera landskommuner läggs samman till en kommun. Därmed upplöses
alla kommuner som ingår i sammanläggningen. Om däremot en eller flera
landskommuner läggs samman med stad eller köping eller köping läggs
samman med stad leder detta inte, som vid sammanläggning av enbart
landskommuner, till en nybildning. I stället anses i förra fallet staden eller
köpingen och i senare fallet staden bestå medan övriga kommuner upplöses.
Den kommun som består betecknas som vidgad kommun.
I 3 § anges vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att Kungl.
Maj :t skall kunna förordna om indelningsändring. Som allmänna förutsättningar
gäller att ändringen skall medföra fördelar för den kommunala förvaltningen
eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor eller främja
den ekonomiska utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn.
Om en kommun som berörs av ändringen motsätter sig den eller villkor
som är förenat med den och ändringen eller villkoret dessutom skulle vara
till avsevärd olägenhet för kommunen, räcker det emellertid inte med alt en
eller flera allmänna förutsättningar är uppfyllda för att ändringen skall
komma till stånd. Avsevärd olägenhet för en kommun anses enligt praxis
uppstå bl. a. om kommunen skulle upplösas genom indelningsändringen.
I dessa fall måste s. k. kvalificerade förutsättningar föreligga för att Kungl.
Maj :t skall kunna förordna om ändringen. Denna måste vara föranledd av
ett »betydande allmänt behov». Som exempel på när sådant behov föreligger
anges i lagen att oregelbundenhet i rikets indelning vållar hinder eller
olägenhet, att viss kommunal uppgift av större vikt är eftersatt så att avsevärd
olägenhet uppkommit eller kan väntas uppkomma, att ett samhälles
behov av utrymme för bostäder, industrier eller annat sådant ändamål inte
kan tillgodoses inom samhällets område eller att den bestående indelningen
lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten. Indelningsändring
måste vidare vara nödvändig för att undanröja eller avsevärt
minska missförhållandet.
Enligt 12 § skall ändring i den kommunala indelningen träda i kraft vid
7
Kungl. Maj:ts proposition, nr 103 år 1969
början av det kalenderår som Kungl. Maj:t bestämmer och inte tidigare än
åtta månader efter det att förordnande om ändring meddelats.
Vid nybildning av kommun skall enligt 18 § alltid förrättas val av fullmäktige
i den nya kommunen. Vid andra indelningsändringar beror det
enligt 14 § andra stycket på Kungl. Maj :ts prövning om nyval av fullmäktige
i kommun enligt den nya indelningen skall ske. Förordnande om nyval
meddelas enligt praxis när indelningsändringen medför en folkmängdsförskjutning
av 15—25 %. Träder indelningsändring i kraft vid årsskifte efter
ordinarie kommunalval meddelas dock inget förordnande av nyval. Det ordinarie
valet får då avse kommunerna enligt den nya indelningen.
Under senare år har utbildats en praxis som inneburit att alla extra val av
tullmäktige anordnats samtidigt med val till riksdagens andra kammare.
Ikraftträdandet av indelningsändringar som föranlett nyval har således
samordnats till årsskifte närmast efter ett år då allmänna val hållits.
I KIL ges vidare bestämmelser om fördelning av tillgångar och skulder
och ekonomisk reglering i övrigt mellan kommunerna i samband med ändring
i kommunal indelning, om utövande av den kommunala beslutanderätten
under tiden mellan förordnande om indelningsändring och ikraftträdandet
och om förfarandet i indelningsärende in. in.
1962 års beslut om riktlinjer för översyn av kommunindelningen
I statsmakternas beslut år 1962 om översyn av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner har riktlinjer lagts fast för en utveckling mot en från
olika synpunkter lämpligare kommunindelning.
Enligt KU :s av riksdagen godkända utlåtande var det nödvändigt att
skapa en fast grundval för framtida sammanläggningar av kommuner och
att ge kommuner och myndigheter vägledning beträffande den från skilda
synpunkter mest ändamålsenliga inriktningen av interkommunala samarbets-
och sammanläggningssträvanden. Detta var motivet till den nya
paragraf, 2 a §, som genom statsmakternas beslut infördes i KIL (SFS 1962:
.15). Där föreskrivs att för varje län skall finnas en av Kungl. Maj :t fastställd
plan som utvisar den med hänsyn till befolkningsförhållandena, den
ekonomiska utvecklingen, de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning
och beskaffenhet samt förhållandena i övrigt lämpligaste indelningen
av länet i kommuner. Vidare regleras den ordning i vilken sådan plan skall
upprättas eller ändras. Förslag upprättas av länsstyrelsen efter samråd med
företrädare för kommunerna och de myndigheter i länet som särskilt
berörs av kommunindelningsfrågor. Länsstyrelsen bereder kommunerna
och landstingets förvaltningsutskott tillfälle att inom tre månader inkomma
med yttrande över förslaget. Därefter överlämnas förslaget och övriga handlingar
till Kungl. Maj :t. Enligt en övergångsbestämmelse skulle förslag
första gången översändas till Kungl. Maj :t senast den 31 mars 1963.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
Den omständigheten att indelningsplaner fastställts skall inte hindra att
dessa frångås i ett indelningsärende om undantagsvis annan i ärendet förebragt
utredning motiverar det. Eftersom 2 a § inte har begränsad giltighetstid
skall aktuella indelningsplaner ständigt finnas.
Genom statsmakternas beslut lades vidare principer fast för hur dessa
indelningsplaner skall utformas. Huvudprincipen är att till lämpliga nya
kommuner (kommunblock) skall sammanföras näringsgeografiskt sammanhängande
regioner. Dessa bör i regel vara så stora att befolkningsunderlaget
i varje kommunblock kan beräknas uppgå till minst 8 000 invånare
år 1975. I Stockholms-, göteborgs- och malmöregionerna bör dock
indelningsfrågorna bedömas efter andra grunder. Även i övrigt får modifikationer
i grundsatserna göras om speciella förhållanden motiverar det.
Dessa principer förutsätter att kommuner och delar av kommuner kän
sammanföras till kommunblock även om eu kommun motsätter sig det.
Länsgränser och andra administrativa gränser får inte heller hindra att
kommunblocken ges den utformning som med hänsyn till kommunernas
funktioner är mest ändamålsenlig. Det förutsätts att övriga indelningar i
stället anpassas till kommunindelningen.
Utöver föreskrifter om planering för lämplig kommunindelning innehåller
de antagna riktlinjerna inte några för kommunerna bindande bestämmelser.
Man avsåg att i vart fall ett utvecklat interkommunalt samarbete
skulle komma till stånd inom varje block men ett sådant samarbete
skulle — frånsett de fall kommuner enligt viss speciallagstiftning kan åläggas
samverka — kommunerna själva ta ställning till. Frågor om sammanläggningar
och andra indelningsändringar enligt planerna prövas i vanlig
ordning enligt KIL. KU framhöll i sitt utlåtande med eftertryck vad som
redan understrukits i propositionen, nämligen att den indelningsreform,
som kunde väntas efter hand växa fram på grundval av indelningsplanerna,
avsågs få helt frivillig karaktär. Även om utvecklingen i fråga om sammanläggning
av kommuner och samarbete i kommunblock skulle ske något
långsammare än beräknat borde detta enligt utskottet inte få motivera
tvångsåtgärder från statsmakternas sida.
Denna starkt markerade karaktär av frivillighet när det gäller reformens
fullföljande ansågs dock inte utesluta vissa rekommendationer till kommunerna.
Bl. a. förutsattes att dessa skulle inse värdet av att utse samarbetsnämnder
i kommunblocken. Vidare uttalades att statsmakterna på skilda
sätt borde verka i reformens syfte och ta lämpliga initiativ.
I riksdagsbeslutet angavs slutligen vissa frågor som aktualiserades av
reformen. Särskilt den omständigheten att kommunerna i regel skulle omfatta
långt större ytvidd än tidigare kunde t. ex. göra det önskvärt att genom
ändringar i lagstiftningen vidga möjligheterna att anpassa den kommunala
verksamheten efter lokala behov. Vidare kunde den allmänna höjning av
den kommunala standarden som den föreslagna reformen beräknades med
-
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 103 år 1969
föra göra det aktuellt att öka kommunernas befogenheter på vissa områden
och även ge rum för en minskning av det statliga inflytandet över den kommunala
verksamheten. Vikten av att hålla intresset för de kommunala angelägenheterna
levande kunde leda till åtgärder ägnade att stärka den kommunala
demokratin. Med hänsyn till angelägenheten av att förefintliga hinder
mot sammanläggning av städer och kringliggande landsbygd avlägsnades
borde införandet av en enhetlig kommuntyp övervägas.
Fastställda planer för lämplig kommunindelning
Under åren 1963 och 1964 fastställde Kungl. Maj:t enligt 2 a § KIL planer
för lämplig kommunindelning i varje län. Planerna redovisas i kungörelsen
den 21 maj 1964 (nr 162) om fastställda planer för länens indelning
i kommuner.
Beträffande 36 kommuner innebar ställningstagandet att de borde bestå
oförändrade. Till detta antal får läggas Stockholms stad som inte berördes
av planeringen. I övrigt sammanfördes kommuner eller delar av kommuner
till sammanlagt 245 kommunblock. Planerna angav sålunda en indelning av
landet i 282 kommuner.
I promemorior som enligt Kungl. Maj :ts förordnande fogades till besluten
gjordes beträffande ett 2Ö-tal kommunblock uttalanden om lämplig lösning
om det framdeles skulle visa sig motiverat att sammanlägga dessa block
med andra block. Ännu är inte någon av dessa ändringar genomförd. Framställningar
om ändring av plan i andra avseenden har i ett 10-tal fall prövats
av Kungl. Maj :t. Två av dessa framställningar har lett till ändring
i den ursprungligen fastställda planen. Antalet kommunblock har därigenom
minskat till 280. Flera frågor om ändring av kommunblock prövas f. n.
Genomförda indelningsändringar m. m.
Efter de ändringar i den kommunala indelningen som trätt i kraft vid
ingången av år 1969 finns sammanlagt 75 kommuner som överensstämmer
med fastställda indelningsplaner. Av dessa utgjorde 37 en kommun redan
när planerna fastställdes. Genom sammanläggning färdigbildade kommuner
är alltså 38. Följaktligen finns f. n. 205 egentliga kommunblock. Kommunsammanläggningar
har genomförts även i 53 av dessa block men dessa sammanläggningar
har inte omfattat hela blocket. Indelningsändringarna har
medfört att antalet kommuner i landet, som år 1963 var 1 006, nu minskat
till 848.
Hur antalet kommunblock och genomförda indelningsändringar fördelar
sig länsvis framgår av följande tabell.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
Län |
Antal kommun-block med cen-tralort i länet |
Antal färdig-bildade kom-muner 1969 |
Antal kom-munblock |
An 1963 |
:al kommu 1969 |
ner Minsk- ning |
AB |
25 |
11 |
14 |
53 |
49 |
4 |
C |
7 |
2 |
5 |
25 |
22 |
3 |
D |
7 |
1 |
6 |
39 |
36 |
3 |
E |
12 |
2 |
10 |
44 |
40 |
4 |
F |
12 |
3 |
9 |
54 |
51 |
3 |
G |
8 |
— |
8 |
42 |
39 |
3 |
H |
12 |
3 |
9 |
50 |
36 |
14 |
I |
1 |
— |
1 |
14 |
14 |
— |
K |
5 |
3 |
2 |
21 |
12 |
9 |
L |
13 |
1 |
12 |
57 |
46 |
11 |
M |
17 |
3 |
14 |
70 |
50 |
20 |
N |
5 |
— |
5 |
39 |
36 |
3 |
O |
15 |
4 |
11 |
43 |
38 |
5 |
P |
17 |
3 |
14 |
66 |
56 |
10 |
R |
16 |
3 |
13 |
56 |
43 |
13 |
S |
18 |
4 |
14 |
51 |
47 |
4 |
T |
12 |
8 |
4 |
31 |
24 |
7 |
U |
11 |
4 |
7 |
27 |
23 |
4 |
W |
15 |
3 |
12 |
47 |
38 |
9 |
X |
10 |
1 |
9 |
39 |
35 |
4 |
Y |
8 |
1 |
7 |
41 |
35 |
6 |
Z |
8 |
- . |
8 |
34 |
32 |
2 |
AC |
12 |
4 |
8 |
33 |
27 |
6 |
BD |
14 |
11 |
3 |
30 |
19 |
11 |
Hela landet |
280 |
75 |
205 |
1 006 |
848 |
158 |
Promemorian
I promemorian konstateras att omkring 250 kommuner berörts av de indelningsändringar
som hittills kunnat genomföras och att enligt i oktober
1968 tillgängliga uppgifter ytterligare omkring 325 kommuner deltog i pågående
överväganden om sammanläggning. Detta anses visa, att förståelsen
för behovet av en indelningsreform ökat bland kommunerna.
Det framhålls emellertid vidare att man i åtskilliga kommuner alltjämt
har en avvaktande för att inte säga direkt negativ inställning till fortsatta
åtgärder. Det finns inte så få exempel på att en sådan inställning även om
den representeras av en enda kommun i ett block hindrat en administrativ
samordning inom regionen, som övriga kommuner varit överens om. I en
del fall har detta lett till att frågan om sammanläggning helt skjutits åt
sidan eftersom övriga kommuner ansett ett totalt samgående inom blocket
vara en förutsättning för att en indelningsändring skulle bli till avsedd
nytta. Erfarenheterna visar också, sägs det vidare, att det i sådana situationer
ofta är svårt att genom samarbete komma till rätta med angelägna regionala
frågor som bedöms vara kontroversiella eftersom man befarar att
11
Kiingl. Maj. ts proposition nr 103 år 1969
meningsbrytningarna då definitivt kommer att låsa möjligheten att nå en
överenskommelse i sammanläggningsfrågan. I åtskilliga fall har man i stället
föredragit en partiell sammanläggning, dvs. en sammanläggning som
omfattat endast en del av blockets kommuner. Enligt de riktlinjer som gäller
för reformen skall hinder inte föreligga för en sådan sammanläggning
om den inte anses försvåra en kommande sammanläggning av hela blocket.
Kungl. Maj :t har hittills inte heller i något fall funnit anledning lämna en
ansökning om partiell sammanläggning utan bifall. En förutsättning för
bifall torde dock enligt promemorian har varit att sammanläggning med
återstående delar av blocket skulle komma till stånd inom rimlig tid. I några
fall har partiella sammanläggningar resulterat i kommuner som inte
utgör geografiskt sammanhängande områden.
Mot denna bakgrund påpekas i promemorian att det är en ofrånkomlig
följd av principen om frihet för varje enskild kommun att själv bestämma
takten i reformen, att en kommuns ställningstagande kan hindra ett flertal
andra kommuner från att genomföra de åtgärder som dessa kommuner frivilligt
bestämt sig för. Visserligen kan, sägs det vidare, uppfattningarna
växla om vilken vikt dessa verkningar av frivilligprincipen bör tillmätas
men förhållandet bör uppmärksammas och leda till överväganden rörande
åtgärder som redan från denna utgångspunkt kan visa sig möjliga och
lämpliga.
Erfarenheterna visar emellertid, fortsätter promemorian, att gällande
riktlinjer även från mera allmän synpunkt sett fått vissa ogynnsamma och
i det fallet säkerligen inte heller avsedda konsekvenser. I stället för att leda
till en allmän förbättring och större jämlikhet i fråga om förutsättningarna
att hålla en god kommunal standard —- vilket reformen syftar till — föreligger
påtaglig risk för att åtminstone övergångsvis en motsatt effekt håller
på att uppstå. Medan man i vissa regioner redan fått eller är i färd med att
genomföra en administrativ nydaning i syfte att nå ökad kommunal effektivitet
har man på andra håll som en följd av allmänna strukturförändringar
och bibehållen äldre administrativ indelning i vart fall relativt sett fått
minskad effektivitet i den kommunala verksamheten. Partiella sammanläggningar
har i en del fall lett till ökade skillnader även inom en och samma
region i dessa hänseenden.
Härefter erinras i promemorian om de ökade krav som ställs på insatser
från samhället när det gäller t. ex. näringspolitik, miljöpolitik och samhällsplanering.
En stor del av dessa uppgifter handhas f. n. av kommunerna.
Kommunerna är dock inte över lag lämpade för dessa uppgifter enligt vad
som konstaterades redan genom 1962 års beslut om principer för planeringen
av en ny kommunindelning. Det finns då, fortsätter promemorian,
i princip bara två vägar att gå. Den ena är att ansvaret för uppgifterna i den
mån så behövs flyttas över till andra organ. Den andra är att den kommunala
organisationen anpassas till de förändrade uppgifterna. Om man vill
12
Kiingl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
bevara och stärka den kommunala självstyrelsen torde det vara den sistnämnda
vägen man har att välja.
Det är enligt promemorian inte bara lämpligt utan också angeläget att en
diskussion om reformens fullföljande kommer till stånd. Till ledning för en
sådan diskussion skisseras två alternativ till lagstiftning som kan tänkas
komma i fråga för att underlätta reformens fullföljande.
Alternativ 1
En åtgärd som till en början anses ligga nära till hands är att skaffa en
klar bild av hur förutsättningarna för indelningsändring är i varje enskilt
kommunblock. Utredning om sammanläggning pågår i ett 90-tal kommunblock.
I dessa block kan man räkna med att situationen är klarlagd senast
vid utgången av år 1969. Men såvitt nu kan bedömas har man i många block
inte för avsikt att ens inleda motsvarande arbete före den tidpunkten antingen
därför att man inte är överens om att göra en utredning eller — i ett
mindre antal fall — därför att man inte diskuterat frågan. Utredning bör
måhända göras även i de fall kommunerna själva inte ombesörjer detta.
Samtliga kommuner skulle på så sätt ha att ta ställning till sammanläggningsfrågan.
En på detta sätt utförd inventering av förutsättningarna i
varje kommunblock kan Kungl. Maj :t förordna om med stöd av 31 § KIL.
Den åtgärd som nyss angivits innebär, påpekas det i promemorian, inte
något åsidosättande av frivilligprincipen. Fortfarande skulle varje enskild
kommun ha möjlighet att skjuta upp ändringen för eget och därmed i vissa
fall för hela blockets vidkommande.
När frivilliglinjen utformades, sägs det vidare, var emellertid avsikten
knappast att införa en helt ny princip av innebörd att frågan om kommunindelningen
är en angelägenhet som alltid skall avgöras av enskilda kommuner.
När det i 3 § KIL talas om möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna
om indelningsändring även om en kommun motsätter sig detta, bl. a. när
viss kommunal uppgift av större vikt är eftersatt eller den bestående indelningen
lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten,
måste med »orten» förstås hela det område, som berörs av en ifrågasatt
indelningsändring. Eftersom planerna för lämplig indelning i kommuner
enligt lagtexten just siktar till att främja den ekonomiska utvecklingen och
skapa bärkraftigt underlag för de kommunala förvaltningsuppgifterna,
skulle det kunna hävdas att en indelningsändring i överensstämmelse med
planen alltid skulle kunna genomföras även om någon kommun motsätter
sig det. En sådan tillämpning är dock enligt promemorian utesluten inte
minst med hänsyn till de uttalanden om frivillighet som gjordes i samband
med att riktlinjerna för reformen drogs upp. Dessa uttalanden går nämligen
så långt att de till och med måste anses begränsa prövningsmöjligheterna
enligt indelningslagens ordalydelse.
Enligt promemorian föreligger starka skäl för att åtminstone ge Kungi.
Kungl. Maj. ts proposition nr 103 år 1969
13
Maj :t möjlighet att från fall till fall bedöma om en ansökan av flertalet
kommuner i ett block om indelningsändring enligt fastställd plan bör bifallas.
I så fall behövs under alla förhållanden ett nytt principuttalande av
statsmakterna. Övervägande skäl synes dock tala för att en sådan ändring
inte bör ske i praxis utan grundas på lagstiftning. I så fall bör ges en bestämmelse
i indelningslagen som gör det klart att förordnande om ändring
i kommunindelningen enligt fastställd plan kan göras mot kommuns bestridande
om flertalet av de kommuner som berörs av ändringen är överens
om denna.
Alternativ 2
Om man vill gå ännu längre och klart avgränsa den tidrymd under vilken
planerade indelningsändringar skall vara slutförda synes det enligt promemorian
lämpligt att låta ett inventeringsarbete av det slag som tidigare
skisserats utmynna i en tidsplan för genomförandet av återstående ändringar.
Under det ovisshetstillstånd som nu råder med de menliga följder
inte minst för kommunernas egen planering som ovissheten måste innebära
har det ofta angetts som en brist att indelningsplanerna inte också
innefattar just en tidsplan för själva genomförandet.
Enligt nuvarande praxis — och någon ändring torde enligt promemorian
inte böra övervägas i det avseendet — kommer nästa tidpunkt för ikraftträdandet
av indelningsändringar som kräver nyval att bli den 1 januari
1971. Beslut om dessa ändringar måste enligt indelningslagen meddelas
senast under april 1970. Därefter kommer allmänna val att hållas endast
vart tredje år och de indelningsändringar som inte är beslutade i april 1970
kan då inte träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1974 såvida de inte
är av så ringa omfattning att nyval av fullmäktige inte behövs. Det är dessa
båda tidpunkter man enligt promemorian bör ha att välja mellan vid en
tidsplanering för fullföljandet.
Om man vill få till stånd en tidsplanering som går ut på att en ny kommunindelning
i huvudsaklig överensstämmelse med fastställda planer skall
vara helt genomförd den 1 januari 1974 är det enligt promemorian lämpligt
att reglera även förfarandet genom lagstiftning.
Enligt promemorian är det naturligt att ett arbete som skall utmynna i en
lidsplan för indelningsplanernas genomförande skall bedrivas i ungefär
samma ordning som redan gäller för upprättande och ändring av planerna.
Det innebär att länsstyrelsen bör leda det förberedelsearbete som erfordras
i varje län och upprätta förslag efter samråd med kommunerna. Man
bör kunna räkna med att många kommuner såsom hittills varit vanligt
själva föranstaltar om utredningar med anlitande av expertis från Svenska
kommunförbundet. Om utredning inte kommer till stånd på kommunalt
initiativ bör den ombesörjas i annan ordning såvitt avser de frågor som
måste prövas i ett indelningsbeslut.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
I promemorian sägs vidare att det f. n. finns 19 kommunblock som består
av områden från flera län och att i de fallen även länsindelningen måste
ändras senast vid den tidpunkt kommunsammanläggningen träder i kraft.
Det torde därför vara lämpligt att Kungl. Maj :t beträffande dessa block
förordnar om hur de uppgifter skall fullgöras som annars skulle ankomma
på länsstyrelse.
Ett förslag till tidsplan för genomförande av indelningsändringarna skulle
kunna få den formen att länsstyrelsen sedan förutsättningarna sålunda
klarlagts anger de ändringar som bör genomföras den 1 januari 1971. Därav
skulle då automatiskt följa att övriga ändringar avses bli genomförda den
1 januari 1974. Förslaget bör även omfatta de särskilda föreskrifter som
enligt vad verkställda utredningar ger vid handen bör ingå i ett beslut om
indelningsändring.
Om tidsplaneringen skall få erforderlig fasthet torde det enligt promemorian
vara nödvändigt att ge en lagbestämmelse om att indelningsändring
kan göras även om kommun motsätter sig den.
Om en lagstiftning med detta innehåll antas under vårriksdagen 1969 kan
man enligt promemorian räkna med att det blir möjligt för Kungl. Maj :t att
senast under våren 1970 ta ställning till en tidsplan för reformens fullföljande.
Detta ställningstagande sker då i form av beslut län för län, meddelade
senast under april, om de indelningsändringar som skall genomföras
den 1 januari 1971. De indelningsändringar som inte tas med i dessa beslut
skulle komma till stånd den 1 januari 1974.
För valet mellan åren 1971 och 1974 som tidpunkt för indelningsändring
i de olika blocken torde det enligt promemorian vara lämpligt att ange vissa
relativt klara riktlinjer från början så att dessa kan beaktas redan vid
kommunernas och länsstyrelsernas överväganden i denna fråga.
De utredningar som behövs för själva indelningsbeslutet anses i flertalet
fall vara relativt okomplicerade och föga tidskrävande. Mera komplicerat
kan det i en del fall bli att utreda och fatta beslut om förvaltningsorganisation
m. in. i en sammanlagd kommun. Denna fråga är en rent kommunal
angelägenhet och kan inte omfattas av de utredningar länsstyrelsen föranstaltar
om. Frågan behöver emellertid inte vara slutbehandlad då indelningsbeslutet
meddelas av Kungl. Maj :t. Det anses därför sannolikt att det
inte av utredningstekniska skäl skall bli nödvändigt att låta en indelningsändring
anstå till år 1974.
Man torde emellertid få räkna med, sägs det i promemorian, att det i vissa
fall uppkommer fråga om att ändra planen eller att göra avvikelse från den.
Detta bör naturligtvis kunna övervägas. Att så är fallet är ju direkt utsagt
i gällande riktlinjer. Men någon allmän omprövning av planerna eller ett
upprivande av principerna för planeringen enligt 1962 års beslut anses det
självfallet inte kunna bli fråga om. För att planen skall ändras eller frångås
måste allmänt sett krävas att förutsättningarna för den ursprungligen till
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
tänkta indelningen i väsentliga hänseenden ändrats sedan planen fastställdes.
Har å andra sidan det läget inträtt bör ändring i planen givetvis övervägas.
Ett klarläggande av sådana frågor kan i en del fall göra ett uppskov
med indelningsändring till år 1974 lämpligt.
Ett anstånd till år 1974 kan också i en del fall underlätta den anpassning
av övriga indelningar till en ändrad kommunindelning, som i vissa fall är
nödvändig. Såvitt nu kan bedömas skulle det visserligen vara möjligt att
åstadkomma en anpassning av t. ex. den judiciella indelningen till en ändrad
kommunindelning redan till år 1971 men svårigheterna kan i en del fall bli
betydande. Sådana svårigheter bör dock inte få leda till att en av kommunerna
föreslagen tidpunkt för indelningsändring senareläggs.
Stor vikt bör således enligt promemorian fästas vid kommunernas inställning
i frågan om lämplig tidpunkt för sammanläggningen. Om kommunerna
i ett block är eniga om tidpunkten bör deras önskemål tillgodoses såvida
inte särskilda skäl talar däremot. Ett sådant skäl kan vara att frågan berör
även ett angränsande block där förutsättningarna är annorlunda.
Om inte enighet råder bland kommunerna får frågan bedömas från fall
till fall varvid särskild hänsyn bör tas till den mening som förfäktas av
flertalet kommuner inom blocket. Sådana indelningsändringar, som medför
ändringar i länsindelningen, torde det vara särskilt angeläget att söka få
till stånd år 1971.
I de fall då indelningsändring inte genomförs år 1971 får länsstyrelsen på
motsvarande sätt svara för att förslag föreligger i så god tid att frågan kan
slutbehandlas av Kungl. Maj :t senast under april 1973.
Efter utgången av år 1973 skulle det särskilda förfarande som angetts
som alternativ 2 i promemorian inte behöva tillämpas längre. För genomförande
av indelningsändringar som enligt 2 a § indelningslagen kan planeras
även därefter skulle åter tillämpas nu rådande ordning såvida denna
inte i annat sammanhang blir ändrad. Enligt promemorian bör därför föreskrifterna
enligt alternativ 2 inte tas in i KIL utan ges i en särskild lag som
upphör att gälla vid utgången av år 1973.
Remissyttrandena
Sammanfattning
Kommunerna
Av landets 848 kommuner har 835 inkommit med yttranden. 394 kommuner
anser att åtgärder i form av lagstiftning behövs för att
fullfölja reformen, medan 386 kommuner mer eller mindre bestämt avstyrker
sådana åtgärder.
Tretton kommuner har inte yttrat sig. 55 kommuner har ställt sig tveksamma
till om åtgärder skall vidtas eller uttryckligen förklarat att de inte
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
velat ta ställning till denna fråga. Omkring 20 av dessa 68 kommuner är
sådana som redan när indelningsplanerna fastställdes utgjorde en lämplig
kommun eller som genom indelningsändringar färdigbildats enligt planerna.
Drygt hälften av dessa, bl. a. Stockholm, har som motivering angett att de
saknar anledning att ta ställning då de inte berörs av pågående reform.
Bland de kommuner som avstyrker lagstiftning har ungefär hälften ingen
erinran i princip mot kommunindelningsreformen. Ett tiotal av dessa anser
också att reformen bör påskyndas men menar att andra vägar än en
speciallagstiftning av tvingande natur bör övervägas.
De kommuner som tillstyrker lagstiftning i någon form har en befolkning
av drygt 4,6 milj. invånare. Invånarantalet i de kommuner som avstyrker
lagstiftning uppgår till knappt 1,9 milj. Gruppen av kommuner som
inte yttrat sig eller tagit bestämd ställning till frågan representerar ett invånarantal
av något mer än 1,4 milj.
Det är främst kommuner med låga invånarantal som avstyrker lagstiftningsåtgärder.
Av kommuner med invånarantal under 2 000 tillstyrker 43
och avstyrker 52. I gruppen av kommuner mellan 2 000 och 5 000 invånare
tillstyrker 175 medan 239 avstyrker. I gruppen kommuner med invånarantal
över 5 000 tillstyrker ett flertal lagstiftning. Sålunda tillstyrker 79
i gruppen kommuner med ett invånarantal av 5 000 till 10 000 medan 52
avstyrker. I grupper av kommuner med högre invånarantal blir andelen
tillstyrkande kommuner därefter allt större.
Flertalet av de kommuner som uttalar sig för lagstiftning tillstyrker a 1-ternativ 2. Antalet sådana kommuner uppgår till 205. Lagstiftning
enligt alternativ 1 tillstyrks av 180 kommuner. Nio kommuner uttalar
sig i allmänna ordalag för lagstiftning men tar inte ställning till lagstiftningens
utformning.
Inom åtskilliga fullmäktigförsamlingar föreligger reservationer mot det
yttrande som lämnats av fullmäktiges majoritet.
Övriga
Samtliga centrala verk och myndigheter som hörts utom statistiska centralbyrån
— som dock inte uttalar sig i huvudfrågan — och konjunkturinstitutet,
samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Kalmar län, samtliga hörda
organisationer inom näringsliv och arbetsmarknad utom RLF och SHIO,
styrelsen för Svenska kommunförbundet, åtskilliga i andra hand hörda länsmyndigheter
och handelskammare samt femton av landstingens förvaltningsutskott
tillstyrker särskilda åtgärder i någon form för att påskynda
kommunindelningsreformens genomförande. Länsstyrelsernas yttranden
överensstämmer i samtliga fall med den uppfattning som länets
planeringsråd gett uttryck för.
Att lagstiftning i enlighet med det i promemorian föreslagna alternativ
2 bör komma till stånd tillstyrks av riksnämnden för kommunal be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
17
redskap, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, socialstyrelsen,
vågverket, planverket, kammarkollegiet, statskontoret, lantmäteristyrelsen,
naturvårdsverket, bostadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium,
statens brandinspektion, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
styrelsen för Svenska kommunförbundet, KF, SAF, Sveriges industriförbund,
LO, SACO samt Östergötlands, Kronobergs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
läns landstings förvaltningsutskott.
Lagstiftning i enlighet med alternativ 1 tillstyrks av länsstyrelserna
i Jönköpings, Gotlands och Blekinge län, Gotlands och Blekinge läns landstings
förvaltningsutskott samt TCO.
Flera remissinstanser har uppfattningen att bärkraftiga kommuner måste
komma till stånd men anser att andra vägar för att nå detta än en
speciallagstiftning av tvingande natur bör kunna övervägas. Till dessa hör
länsstyrelsen i Östergötlands län samt Uppsala och Södermanlands läns
landstings förvaltningsutskott.
Ytterligare andra remissinstanser instämmer i att reformen bör påskyndas
men avstår från att uttala sig om vilka vägar som bör väljas för att
nå detta. Sådan inställning redovisas av rikspolisstyrelsen, veterinärstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, bygglagutredningen
samt Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings
förvaltningsutskott.
Avstyrker särskilda åtgärder av tvingande natur för att påskynda
reformen gör konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Kalmar län, styrelsen
för Svenska landstingsförbundet, RBF, SHIO samt Stockholms läns,
Kalmar läns norra, Kalmar läns södra, Kristianstads läns och Göteborgs
och Bohus läns landstings förvaltningsutskott.
Inom några verks styreis er, inom styrelserna för Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet samt inom flera planeringsråd och
förvaltningsutskott föreligger reservationer mot det yttrande som lämnats
av verket, länsstyrelsen eller utskottets eller styrelsens majoritet.
Remissinstansernas synpunkter
Det alldeles övervägande antalet remissinstanser sätter inte i fråga att
kommunindelningsreformen skall genomföras. Det
framhålls i flera yttranden att de motiv som vid tiden för 1962 års beslut
förelåg för en ny kommunindelning ytterligare befästs. Samhällsutvecklingen
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
under 1960-talet har ökat behovet av stora och ekonomiskt starka kommuner
som är utformade enligt näringsgeografiska principer. Endast sådana
kommuner kan utgöra ett lämpligt underlag för olika slag av samhällsplanering,
förfoga över en effektiv och utvecklad administration och ge kommunmedlemmarna
behövlig service. Sådana synpunkter redovisar sålunda länsstyrelserna,
alla centrala verk med uppgifter som har anknytning till kommunernas
verksamhet liksom övriga statliga organ på nagot undantag när,
KF, SAF, Sveriges industriförbund, LO, TCO, SACO, styrelsen för Svenska
kommunförbundet och samtliga handelskammare. Ungefär hälften av de
kommuner som avstyrker lagstiftning i enlighet med promemorian är positiva
till de principer på vilka reformen bygger eller lämnar dessa utan erinran.
Dessa remissinstanser vänder sig bara mot tanken att begränsa den
nuvarande frivilligheten. Flera av de kommuner som genom indelningsändringar
enligt planerna fått sin slutliga omfattning uttalar sig om erfarenheterna
härav. Stadsfullmäktige i Karlshamn, Strömstad och Piteå samt
kommunalfullmäktige i Olofströms och Hallsbergs köpingar säger sig sålunda
ha övervägande goda erfarenheter av de företagna indelningsä-ndringarna.
Kommunalfullmäktige i Österåker och i Laxå köping har också mycket
positiva erfarenheter av sammanläggning men vill framhålla värdet av att
indelningsändringarna skedde genom frivilliga beslut av berörda kommuner.
Att sammanläggningen varit till fördel för kommuninvånarna genom utjämning
av standarden anförs av stadsfullmäktige i Oskarshamn medan stadsfullmäktige
i Strömstad finner sammanläggningen ha medfört att stora investeringar
kunnat genomföras snabbare på grund av de samlade ekonomiska
resurserna. Kommunalfullmäktige i Mörbylånga uppger att den administrativa
nydaningen i samband med sammanläggningen gett förvaltningen effektivitet
och ökade resurser.
I vissa yttranden behandlas frågorna om kommunernas framtida ställning,
om medborgarinflytandet och om den kommunala servicen i de stora
kommunerna utförligt. Därvid framför en del remissinstanser, bl. a. ett
åttiotal kommuner, synpunkter som får anses innebära att genomförandet
av 1962 års indelningsreform sätts i fråga.
I fråga om kommunernas framtida ställning påpekas
sålunda i yttranden från åtskilliga av de nyss nämnda kommunerna att
uppgiftsfördelningen i samhällsarbetet mellan stat, landstingskommun och
primärkommun behandlats av flera utredningar, främst av länsdemokratiutredningen,
och att frågan om indelningsreformens genomförande kan
komma i ett nytt läge, sedan ståndpunkt tagits till dessa utredningar. Liknande
synpunkter anförs av Stockholms, Södermanlands, Kalmar läns norra
samt Göteborgs och Dohus läns landstings förvaltningsutskott. Frågan om
uppgiftsfördelningen utvecklas i yttranden av omkring 20 kommuner samt
av RLF som framhåller att utvecklingen från år 1962 på ett flertal områden
undanröjt den argumentation som då kunde föras för sammanlägg
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
ningar till kommuner av en viss minimistorlek. Någon kommunstorlek har
aldrig angetts som norm gemensam för ett flertal förvaltningsuppgifter.
I praktiken torde det förhålla sig så att grundskolan kräver en minimistorlek,
gymnasieskolan en annan, den översiktliga planeringen en tredje,
sjukvården en fjärde osv. Av bl. a. dessa skäl finns primärkommuner
och landstingskommuner inrättade. Hur samhällsuppgifter förändrats så att
nya lösningar kommit att krävas finns talrika exempel på. Polisväsendet som
år 1962 var en kommunal angelägenhet har förstatligats. Tidigare anfördes
som ett huvudargument för samgåendet i större kommuner att anordnandet
av grundskolans högstadium krävde detta. Numera har högstadiet en annan
inriktning som inte kräver på långt när så stort befolkningsunderlag. Mot
denna bakgrund synes det i det fortlöpande reformarbetet vara bättre att
från fall till fall pröva vilken instans som är mest lämpad för uppgiften än
att vidta återkommande indelningsändringar. Från flera av kommunerna
anförs också att den nya lagstiftningen om skatteutjämning gör indelningsreformen
mindre angelägen. Enligt konjunkturinstitutet förefaller det motiverat
att föra över planeringsinitiativen och de större investeringsbesluten till
sekundärkommunala enheter. Också kommunblocken synes för små för
dessa verksamheter. Utredning i dessa frågor bör komma till stånd.
Till skillnad från nu nämnda remissinstanser avvisar kammarkollegiet,
planverket samt länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Gävleborgs och Västerbottens
län tanken på att flytta över nu primärkommunala uppgifter i
större omfattning till annan huvudman som ett alternativ till en mer ändamålsenlig
kommunindelning. Planverket, länsstyrelserna i Jönköpings och
Kronobergs län samt Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anför
uttryckligen att åtgärder för indelningsreformens genomförande inte bör
anstå tills ställning tagits till länsdemokratiutredningens betänkande. Styrelsen
för Svenska kommunförbundet anför att garantier för en god samhällsutveckling
i samklang med medborgarnas önskemål och intressen skapas
bäst genom att kommunerna tilldelas en väsentlig roll inom olika sektorer
av offentlig verksamhet. Styrelsen framhåller vidare att det vid en
kommande bedömning av länsdemokratiutredningens betänkande är av
värde att frågan om kommunindelningens fullföljande är avgjord. Kommunalfullmäktige
i Häverö anser att landstingskommunerna redan har tillräckligt
med arbetsuppgifter och att utvecklingen torde medföra att dessa
får nya uppgifter på områden som inte är föremål för primärkommunal
verksamhet. Kommunalfullmäktige sätter i fråga om man främjar den
kommunala demokratin genom att ta ifrån primärkommunerna stora och
väsentliga uppgifter för att lägga dem på en betydligt snävare krets av förtroendemän
inom landstingskommunen. Stadsfullmäktige i Borlänge anför
att det är av vikt att de planeringsfrågor som f. n. är primärkommunala
förblir detta. Annars försvagas väsentligt innehållet i den kommunala självstyrelsen.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
Frågan om den inverkan kommunindelningsreformen kan ha på me dborgarinflytandet
över den kommunala verksamheten berörs av
åtskilliga remissinstanser. Omkring 30 kommuner anför sålunda att den
minskning av antalet förtroendemän som kan beräknas bli följden av sammanläggningen
till större enheter utgör en fara för den kommunala demokratin.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott som dock anser
att större kommuner åtminstone i vissa fall måste komma till stånd anför
att någon egentlig analys av de konsekvenser för folkstyret som införandet
av stora kommuner kan få inte ägt rum. Reduceringen av antalet förtroendeposter
i samband med de hittills genomförda sammanläggningarna
torde ha haft en verkan som står i direkt motsats till de kommunaldemokratiska
önskemålen. Det är risk att syftet med indelningsreformen — att
stärka den kommunala självstyrelsen genom att skapa stora enheter — kan
allvarligt motverkas genom minskad samhörighet mellan kommunmedlemmarna,
reducering av antalet förtroendemän, minskad kontakt mellan dessa
och väljarna etc. Om man till slut får endast några tiotusental förtroendemän
i landet varav en snabbt ökande andel blir hel- eller deltidstjänstgörande,
måste detta få allvarliga konsekvenser för vårt demokratiska samhällsskick.
Starka krav på medinflytande från allt fler gör sig nu i stället
alltmer gällande. Liknande synpunkter uttrycker RLF och Stockholms, Kristianstads
samt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott.
Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott och några kommuner anser
att resultaten av de forskningar om den kommunala demokratin som
f. n. bedrivs med stöd av Riksbankens jubileumsfond bör avvaktas och ligga
till grund för en vidgad syn på reformens fullföljande och de handlingslinjer
som fortsättningsvis bör gälla.
Gentemot de nu redovisade synpunkterna anför styrelsen för Svenska
kommunförbundet att man på ett ödesdigert sätt bortser från demokratins
innehåll om man påstår att kommunindelningsreformen innebär ett uttunnande
av den kommunala demokratin och för den skull hävdar att reformen
bör förhindras. Medborgarinflytandet måste vara av ytterligt ringa
värde om man genom att hålla fast vid eu till förfluten tid anpassad kommunindelning
urholkar självstyrelsens innehåll. Innan man kan söka ändamålsenliga
former för den kommunala självstyrelsen måste man erkänna
behovet av handlingsdugliga kommuner. Länsstyrelsen i Västerbottens län
bär samma inställning och anför att den inte delar uppfattningen att bildandet
av större kommuner är ägnat att hämma den kommunala demokratin
genom att antalet förtroendemän blir färre och de enskilda medborgarnas
intresse för och möjlighet att påverka den kommunala verksamheten
mindre. Det har under lång tid funnits stora kommuner i landet
och det kan inte generellt påstås att det varit sämre beställt med demokratin
där än i mindre kommuner. Avgörande för livaktigheten i den kommunala
debatten torde till väsentlig del vara omfattningen av den infor
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
mation som bedrivs av de i kommunen ansvariga. Bevakningen av de demokratiska
intressena bl. a. genom pressen och radion torde kunna göras
minst lika effektiv i stora kommuner som i små. Stadsfullmäktige i Eskilstuna
anför att verksamheten i stora kommuner är så mångskiftande och
kräver så stora insatser av varje förtroendeman att en fördelning av uppgifterna
på ett större antal personer blir nödvändig. Enligt stadsfullmäktige
i Karlshamn och Piteå, vilka kommuner varit föremål för indelningsändring
enligt fastställd plan, har tidigare uttalade farhågor för minskat
inflytande för och engagemang hos förtroendemännen i kommunala
frågor inte besannats. Synpunkter som överensstämmer med de nu anförda
läggs fram av planverket, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län, Jämtlands läns landstings
förvaltningsutskott samt från kommunalt håll av stadsfullmäktige i
Åmål och Luleå, kommunalfullmäktige i Häverö samt kommunalnämnden i
Själevad.
De remissinstanser som tillstyrker att åtgärder vidtas för att påskynda
reformen framhåller i många fall att den färdigbildade kommunen kan väntas
lämna bättre kommunal service åt medborgarna. RLF menar emellertid
att det inte är från början givet att en stor kommun ger bättre service
åt sina medlemmar. Den allmänna erfarenheten är enligt RLF att i glesbygdsområden
den kommunala servicen fungerar sämre sedan kommunsammanläggningar
skett. Denna utveckling finner förbundet ytterst allvarlig
och oacceptabel för befolkningen i glesbygderna. Konjunkturinstitutet
sätter i fråga om fördelarna med kommunal stordrift när det gäller produktion
av tjänster och service av olika slag är så stora. Skenbara effektivitetsvinster
skulle visserligen kunna uppnås genom en koncentration av
serviceutbudet till centralorterna men dessa vinster har då fått köpas till
priset av en sänkt standard för personer boende längre bort från centraloi
terna. Synpunkter av liknande slag anförs av åtskilliga kommuner. Läns■skolnämnderna
i Kalmar, Kristianstads och Västernorrlands län anför att
indelningsreformen knappast skulle medföra några skoladministrativa fördelar
i resp. län, eftersom samarbetet mellan kommunerna i dessa frågor
inte vållat några svårigheter.
Vissa länsstyrelser redogör för indelningsreformens läge i länet.
Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län
finner att utvecklingen inger farhågor för att lång och i vissa fall mycket
lång tid kan förflyta innan reformen blir genomförd i länet om ingenting
görs för att påskynda utvecklingen. Något ljusare synes läget bedömas av
länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Örebro, Västmanlands och
Norrbottens län vilka hyser vissa förhoppningar om att samtliga eller i vart
fall de flesta sammanläggningarna skall vara genomförda till år 1971.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
Frågan huruvida den gällande indelningen i kommunblock
är ändamålsenlig berörs i några yttranden. Länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala samt Göteborgs och Bohus län framhåller att vissa ändringar
i indelningen kan bli nödvändiga i dessa län. SACO anser att storstadsregionerna
bör undantas från tvingande lagstiftning eftersom där redan pågår
planeringsarbete och deras storlek försvårar en alltför snabb integration.
Samma inställning har flera kommuner i Stockholms- och göteborgsregionerna.
SACO menar vidare att det på andra håll däremot är motiverat att
skapa ännu större kommuner än de som skall bildas enligt nuvarande
planer.
Uppsala läns landstings förvaltningsutskott och åtta ledamöter i styrelsen
för Svenska kommunförbundet anser att sammanläggningarna tills vidare
bör ske på frivillig väg men framhåller att en översyn av blockindelningen,
som utvecklingen på sina håll kan ha gjort mindre lämplig, skulle
underlätta det frivilliga genomförandet av reformen.
Omkring 60 kommuner anmäler sitt missnöje med gällande indelningsplaner
och anser att blocken bör utformas på annat sätt än planen anger
för resp. region. Flera kommuner anför att länsstyrelserna bör få i uppdrag
att göra en allmän översyn av indelningsplanerna.
Frågan om behovet och möjligheterna att påskynda indelning
sreformen utvecklas utförligt av åtskilliga remissinstanser.
Kommunalfullmäktige i Hällestad anför att den gångna tiden varit värdefull
som en övergångs- och tillvänjningstid. Nu har emellertid i det övervägande
antalet kommunblock sammanläggningsfrågorna väckts och diskuterats
och tiden för beslut bör vara inne. Stadsfullmäktige i Vetlanda sammanfattar
skälen för att reformen bör påskyndas på följande sätt.
Som framgår av promemorian har hittillsvarande sammanläggningstakl
varit mycket varierande. Inom vissa län och landsändar bär sammanslagningen
gått raskt medan i andra delar av landet frågan behandlats med
stor försiktighet. Denna utveckling måste betecknas som otillfredsställande.
De kommunblock som sammanslagits till kommuner eller vars sammanläggning
är nära förestående får ett väsentligt försprång i flera avseenden framför
de kommunblock som dröjer med bildandet av den större kommunen.
Först får man räkna med en viss sammansmältningstid för den sammanlagda
kommunen. Förvaltningsapparaten och nämndorganisationen skall
trimmas att fungera i sin till viss del förändrade situation. Denna s. k. sammansmältningsprocess
får alla kommunblock genomgå vid sammanläggning.
Därför måste det vara angeläget att denna process sker så snart som möjligt
så att den nya kommunen blir färdig att fungera i sina framtida uppgifter.
Kommunblocken utgöres av näringsgeografiska områden och bl. a.
med hänsyn till pågående och väntade strukturförändringar inom olika avsnitt
av vårt samhälle är det angeläget att kunna uppträda och handla som
en enhet. Det redan nu förefintliga konkurrensförhållandet mellan olika
23
Kungl. Maj ds proposition nr 103 år 1969
kommuner i skilda lokaliseringsfrågor kommer säkerligen att bli mera
skärpt framdeles. I sådana lägen spelar servicefrågorna en betydande, ja,
avgörande roll. De nya kommunerna med sin minimistorlek står då mera
jämstarka än nu i möjligheterna att bjuda samhällelig service.
Den nuvarande ovissheten om tiden för genomförandet av reformen
verkar enligt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Kristianstads
län samt åtskilliga kommuner hämmande på den kommunala aktiviteten.
Samma synpunkter förs fram av skolöverstyrelsen för dess verksamhetsområde.
Länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län samt åtskilliga kommuner
anför att riskerna för felaktiga lokaliseringar och investeringar är stora vid
den inbördes konkurrens om skatteobjekten som nu råder mellan kommunerna.
För göteborgsregionen konstaterar länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län att det inom de nuvarande kommunerna utvecklas parallella bebyggelseplaner,
som kommer att flerdubbla investeringskostnaderna för
bl. a. kommunikationsleder, vattenförsörjning och avlopp. Såväl projektorer
som kommuner synes angelägna att driva fram projekten innan de nya
storkommunerna kommit till stånd. Om samarbetsnämnderna visat vilja
och förmåga att hejda denna utveckling hade länsstyrelsen kunnat överväga
frivilliglinjen men finner det nu omöjligt. Länsstyrelserna i Västernorrlands
och Jämtlands län anser att samarbetsnämnderna i många fall inte
kunnat göra någon större insats. Verksamheten har varit rent formell och
man har knappast velat gå emot en medlemskommuns yrkande om att få
göra en investering. Samma inställning redovisar SAF och Sveriges industriförbund,
stadsfullmäktige i Strängnäs och Mölndal samt kommunalfullmäktige
i Österhaninge och i Bromölla köping. Kommunalfullmäktige i Götcne
köping, Indals-Liden och Övertorneå anser för sin del att alltför lång
tid för förberedelse till sammanläggning kan förstora motsättningarna mellan
blockets kommuner. Stadsfullmäktige i Hjo menar att ett skäl att påskynda
reformen är de särskilda svårigheter att bedriva ett meningsfullt
arbete som finns både i kommuner och i samarbetsnämnd när delar av
kommuner ingår i blocket. Kommunalfullmäktige i Torsby och kommunalnämnden
i Själevad gör gällande att den administration genom kommunalförbund
som f. n. måste användas inom flera verksamhetsområden
bl. a. på skolans område i avvaktan på sammanläggning är onödigt komplicerad.
Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Hallands,
Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län antör
att den skillnad i fråga om standard mellan kommunerna,
som den nuvarande utvecklingen synes föra med sig till följd av att vissa
kommuner efter sammanläggning blir stora och ekonomiskt starka medan
andra förblir små och föga expansiva, är olycklig. Liknande synpunkter
anläggs av kommerskollegium, bostadsstyrelsen, KF, SAF och Sveriges in
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
dustriförbund. Drätselkammaren i Söderköping anför att de blivande centralorterna
f. n. får bära tunga ekonomiska bördor för servicefunktioner m. m.
som egentligen borde bäras av alla blockkommunerna. Liknande synpunkter
läggs fram av stadsfullmäktige i Vetlanda samt kommunalfullmäktige
i Valdemarsviks köping och i Hglte.
Länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, styrelsen
för Svenska kommunförbundet samt flera kommuner inom de avfolkningshotade
delarna av landet anför att handlingskraftiga och resursstarka
kommuner behövs från lokaliseringspolitiska och liknande
synpunkter. SAF och Sveriges industriförbund anför att näringsliv
och samhällsbyggande måste anpassas till varandra, ökade krav ställs på
kommunerna särskilt när det gäller långsiktig planering av kommunernas
ekonomi och investeringsverksamhet. Endast kommuner med tillräckliga
ekonomiska och administrativa resurser kan fullgöra sina betydelsefulla
uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Enligt LO kommer utvecklingen under
de närmaste åren att medföra behov av betydande kommunala insatser
om social trygghet och goda arbetsförhållanden skall kunna behållas och
förbättras. Det är nödvändigt att kommunerna snabbt får en sådan storlek
att de utgör ett väl avvägt planeringsområde och får en sådan ekonomisk
bärkraft att de med kraft kan fullgöra sina uppgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen
som visserligen anser att kommunblocken många gånger kan vara
för små enheter vid planering och genomförande av olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder finner dock betydelsefullt att reformen inte avsevärt
fördröjs. Kommunerna utgör viktiga administrativa enheter i arbetsmarknadspolitiken
bl. a. när det gäller att lösa omställningsproblem. Det bör
därför skapas så stora kommunala enheter att de kan ha planeringsresurser
och tekniska och ekonomiska förutsättningar för att medverka i detta
avseende.
Vissa remissinstanser anser däremot att reformen genomförs i en tillfredsställande
takt. Statsmakterna torde enligt dessa remissinstanser
inte från början ha avsett en högre takt. Kommunalfullmäktige i
Forshcda anför sålunda att mot bakgrunden av den aktivitet och beslutsamhet
som kännetecknar arbetet på att genomföra reformen i de flesta
kommunblock ingen anledning finns att ändra gällande lagstiftning. Såvitt
styrelsen för Svenska landstingsförbundet kunnat finna var den 1 januari
1967 den tidpunkt då en sammanläggning tidigast kunde ske efter det indelningsplanerna
fastställts, såvida sammanläggningen inte var förberedd
dessförinnan. Den tid som stått till kommunernas förfogande kan därför
betecknas som relativt knapp. Eftersläpningen i reformens genomförande
är inte sådan att riksdagens principbeslut om frivillighet bör ställas åt sidan
och möjlighet till tvångsåtgärder införas. Liknande synpunkter anförs
av åtskilliga kommuner och av Uppsala samt Göteborgs och Bohus läns
landstings förvaltningsutskott.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
Den frivillig hetsprincip som 1962 års beslut innefattar åberopas
av ungefär hälften av de kommuner som avstyrkt särskilda åtgärder
i form av lagstiftning. Omkring 100 kommuner hänför sig särskilt till vad
KU uttalade i denna del när reformen antogs. I allmänhet framhålls värdet
av frivilligheten både när det gäller att påbörja utredningar om indelningsändringar
och att sedan besluta härom. Åtskilliga av dessa kommuner
hänvisar emellertid också antingen till att beslut redan träffats om
sammanläggning inom blocket eller att utredningar om sammanläggning
till år 1971 eller år 1974 påbörjats. Dessa uttalanden återfinns hos kommuner
i nästan alla län. Samma inställning till vikten av uttalandena vid 1962
års riksdag och till värdet av frivilligheten redovisar Uppsala läns, Södermanlands
läns, Kalmar läns norra samt Göteborgs och Bohus läns landstings
förvaltningsutskott. Som motiv för att avstyrka lagstiftningsåtgärder
anför kommuner från olika delar av landet med i det närmaste likalydande
formuleringar att tvångsåtgärder i dagens situation kommer att skapa
irritation och missnöje till men för ett framtida samarbete. Synpunkter av
sådant slag framförs också av Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott
samt av åtta ledamöter i styrelsen för Svenska kommunförbundet.
SIIIO, som anser att indelningsreformen skall fullföljas så snart som möjligt,
finner dock att frivilligheten bör bibehållas. Ett praktiskt skäl för detta
är att oklarhet torde råda i många kommuner om behovet av förstärkt
förvaltningsorganisation i den nya storkommunen. Genomförandet av eu
administrativ upprustning förutsätter också tillgång till personal med
lämplig utbildning. Vid ett successivt genomförande av reformen lär administrativa
problem av angiven art lättare kunna lösas.
Omkring 20 kommuner gör gällande att lagstiftning för att påskynda
reformens fullföljande skulle innebära ett intrång i den kommunala
självstyrelsen. Samma uppfattning hävdar RLF. Styrelsen för Svenska
kommunförbundet anför däremot att bestämmanderätt om kommunområdets
gränser inte faller inom ramen för den kommunala självstyrelsen.
Lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma genomförande av en ändring
i kommunindelningen utgör följaktligen inte något övergrepp mot
den kommunala självstyrelsens idé. Valet av metod för reformens genomförande
bör kunna träffas från sakliga bedömningar av vad som bäst gagnar
syftet att tillräckligt snabbt åstadkomma lämpliga och funktionsdugliga
kommuner. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kopparbergs
län, KF, stadsfullmäktige i Luleå och kommunalnämnden i Själevad.
Några remissinstanser föreslår åtgärder som skall komplettera
dem som anges i promemorian. Styrelsen för Svenska kommunförbundet
finner det sålunda vara utomordentligt betydelsefullt för opinionsläget att
statsmakterna ger klargörande besked om kommunernas framtida ställning
och uppgifter inom samhällsplanering och samhällsbyggande. Bibring
-
26
Kungi. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
as kommunernas aktiva företrädare intrycket att kommunerna under alla
förhållanden är på väg att förvandlas till osjälvständiga verkställighetsenheter
kan ett positivt intresse för en till andra förutsättningar anpassad
ny kommunindelning inte påräknas, menar styrelsen. Statsmakterna bör
vidare medverka till att undanröja hinder för en effektiv verksamhet inom
de nya enheterna bl. a. genom att vidta åtgärder för att genomföra kommunalsrättskommitténs
förslag om slopande av underställningsplikten för
kommunal upplåning och om införande av enhetlig kommuntyp. Styrelsen
anför vidare att de extra skatteutjämningsbidragen och övergångsbidragen
bör ges enligt generösare grunder än f. n. Den sistnämnda synpunkten anförs
också av omkring tio kommuner, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
och länsstyrelsen i samma län. Länsstyrelsen hänvisar till att
en sammanläggning kan medföra höjd utdebitering för en mindre kommun
och att detta ibland uppmuntrar sådana kommuner att motsätta sig sammanläggning.
Statskontoret föreslår att man kompletterar lagstiftningsåtgärder
med andra former för stöd och medverkan från statens sida. Främst
synes böra övervägas att under departementet upprätta en arbetsgrupp
som skall verka för samordning och informationsutbyte och kanalisera information
och upplysning till berörda kommuner.
Länsstyrelsen i Jönköpings län, styrelsen för Svenska kommunförbundet
och vissa kommuner finner det vidare angeläget att samtidigt som indelningsreformen
påskyndas åtgärder som är ägnade att stärka medborgarinflytandet
i kommunala frågor övervägs. Styrelsen för Svenska kommunförbundet
anför att till de väsentliga frågorna, när funktionsdugliga nya
kommunenheter skapas, hör de informations- och opinionsbildningsproblem
som konstituerar den kommunala demokratins sätt att fungera. Den reella
innebörden i begreppet kommunal självstyrelse får inte reduceras till att
endast uttrycka en motpol till statlig maktutövning i ett program för arbetsfördelning
vid handhavandet av samhällets gemensamma angelägenheter. I
begreppet kommunal självstyrelse ligger också en levande realitet med avseende
på brett förankrat medborgarinflytande. Genomförandet av kommunindelningsreformen
ger i viss mån nya utgångspunkter för bedömningen
av dessa problem. Styrelsen är beredd att aktivt engagera förbundet i
målmedvetna försök att finna ändamålsenliga former för en effektivt fungerande
kommunal demokrati. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att det
är väsentligt att medborgarna kommer i så god kontakt som möjligt med
de samhällsfrågor kommunerna har att behandla. Formerna för den kommunala
demokratin bör därför särskilt uppmärksammas och vissa centrala
initiativ torde vara påkallade. Det bör övervägas om större utrymme kan
beredas de lokala intressena i geografiskt stora kommuner genom en utvidgning
av den kommunala delegationsrätten, bildande av lokalstyrelser med
begränsade uppgifter i form av kommundelsråd e. d. Dessa överväganden
bör leda till konkreta resultat så snart som möjligt och i varje fall före år
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
27
1971. Stadsfullmäktige i Kungälv och Gränna samt kommunalfullmäktige i
Hästveda och Visingsö anser att en höjning av maximiantalet fullmäktigledamöter
bör komma till stånd så att de perifera delarna av en stor kommun
kan få en rimlig representation.
Som redan nämnts tillstyrker det övervägande antalet remissinstanser
lagstiftning för kommunindelningsreformens fullföljande.
Inom denna grupp tillstyrker, som också tidigare angetts, en majoritet att
bestämmelserna utformas i enlighet med alternativ 2 i promemorian.
En sådan lagstiftning anses i motsats till en ändring i 3 § KIL enligt alternativ
1 ge säkerhet för att reformen blir genomförd inom en bestämd tid.
Också länsstyrelsen i Kalmar län som med hänvisning till opinionen inom
länet avstyrker lagstiftning finner sakliga skäl tala för alternativ 2. Skolöverstyrelsen,
länsstyrelsen i Hallands län och styrelsen för Svenska kommunförbundet
anser angelägenheten av att indelningsreformen fullföljs
så stor att nuvarande praxis enligt vilken sammanläggningen träder i kraft
endast vid början av år efter valår bör överges. Indelningsändringar bör
kunna äga rum såväl den 1 januari 1971 som de därefter följande tre årsskiftena.
Också SHIO, som dock menar att frivilligheten skall bibehållas,
anser att så bör kunna ske. I viss motsats härtill framhåller länsstyrelsen i
Västernorrlands län och några kommuner att en dispensmöjlighet i den
föreslagna slutliga tidsramen, den 1 januari 1974, bör hållas öppen om i
enstaka fall alldeles särskilda förhållanden skulle påkalla att en senare tidpunkt
måste anges.
Flera kommuner anför att den föreslagna bestämmelsen enligt alternativ
1 inte skulle kunna tillämpas då endast två kommuner ingår i ett block.
Skulle en lösning enligt alternativ 1 övervägas bör 3 § KIL i vart fall ges en
sådan lydelse att möjligheter finns att beakta inte bara majoriteten av
berörda kommuner utan också invånarantalet i de kommuner som uttalat
sig för resp. mot en sammanläggning. Kammarkollegiet och länsstyrelsen
i Älvsborgs län anför liknande synpunkter. Kammarkollegiet framhåller
vidare att de föreslagna bestämmelserna enligt alternativ 1 skulle kunna
leda till att i ett kommunblock där de större kommunerna redan sammanlagts,
en eller två små kommuner kan hindra en fullständig sammanläggning
i blocket. Också planverket och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller
att bestämmelser enligt alternativ 1 kan leda till otillfredsställande
resultat bl. a. där partiella sammanläggningar ägt rum. Stadsfullmäktige i
Göteborg och Borås framhåller att om en lagstiftning i enlighet med alternativ
1 skall komma till stånd reglerna bör utformas så att i majoriteten kan
räknas in också sådana kommuner som ursprungligen ingick i blocket men
sedan lagts samman med annan kommun. Länsstyrelsen i Södermanlands
län anser tveksamt om de kommuner inom ett block som är ense om att i
sin helhet följa kommunindelningen enligt planen i ett läge, där frågan
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
blir akut, verkligen skulle vilja begagna sig av möjligheten att ta initiativ
till en tvångsvis sammanläggning av alla kommuner i blocket. Skulle ett
sådant förfarande tillgripas skapas knappast en god grogrund för samarbete
inom den nya kommunen. Tvärtom kan befaras att det skulle uppstå en
irritation med bristande samarbete som följd, vilken skulle ta år, kanske
en generation, att utplåna. Staten bör därför själv enligt länsstyrelsens mening
ta ansvaret för beslutet. Liknande synpunkter anförs av ett tiotal kommuner,
länsstyrelsen i Kristianstads län, Östergötlands länsavdelning av
Svenska kommunförbundet och KF.
Vissa remissinstanser som tillstyrker lagstiftning i enlighet med alternativ
1 i promemorian gör detta under framhållande av att den frihet
varje kommun f. n. har att välja tidpunkt för sammanläggning är av stort
värde bl. a. därför att den ger större garantier för ett väl fungerande samarbete
inom den nya kommunen. De resultat som hittills uppnåtts är emellertid
inte tillfredsställande och åtgärder bedöms därför som nödvändiga.
Alternativ 1 anses avvika minst från nu tillämpad ordning. Länsstyrelsen i
Jönköpings län lägger sådana bedömningar till grund för sin ståndpunkt och
tillägger att en lösning enligt alternativ 1 väl i huvudsak endast innefattar
en precisering av vad som ändå skulle gälla enligt 3 § KIL. Länsstyrelsen
framhåller att den förordar alternativ 1 från de förutsättningar för reformens
fullföljande som bedöms vara för handen i det egna länet. Alternativ 1
skulle där vara tillräckligt effektivt. Länsstyrelsen vill inte motsätta sig en
lagstiftning i enlighet med alternativ 2 om en sådan bedöms som nödvändig
i andra delar av riket. Också länsstyrelsen i Blekinge län finner en lösning
som bevarar det kommunala initiativet lämpligast. Alla möjligheter att
nå frivilliga sammanläggningar bör prövas. TCO anser att ett fastställande
av en bestämd senaste tidpunkt för indelningsändringen som förutsätts enligt
alternativ 2 kan medföra en inte önskvärd anhopning av sammanläggningar.
En sådan anhopning som från utredningssynpunkt blir svår att bemästra
undviks om man väljer alternativ 1. Länsstyrelsen i Gotlands län, förvaltningsutskottet
i länets landsting och kommunerna i länet tillstyrker alternativ
1 främst från den synpunkten att åtgärder enligt detta alternativ
bedöms som tillräckliga för att genomföra indelningsreformen i det egna
länet. En liknande bedömning gör förvaltningsutskottet i landstinget för
Blekinge lån.
Som tidigare nämnts föreslår vissa remissinstanser andra vägar för
att påskynda indelningsreformen. Omkring tio kommuner anför att en tilllämpning
av 3 § KIL i dess nuvarande lydelse bör kunna möjliggöra ett
genomförande av reformen. Länsstyrelsen i Östergötlands lån finner att tillräckliga
skäl knappast föreligger att beträffande kommunblock som inte
ingår i utvecklingsområden förordna om sammanläggning mot de berörda
kommunernas vilja. I utvecklingsområden är det däremot angeläget att
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
29
indelningsreformen genomförs. Länsstyrelsen sätter i fråga om inte 3 § KIL
i sin nuvarande lydelse kan tillämpas i sådana fall. Eftersom sammanläggningar
mot vederbörande kommuns vilja inte förekommit efter kommunblocksindelningen
kan dock vara lämpligt -—- för att undvika tveksamhet
till följd av de uttalanden om frivillighet som gjordes i samband med riksdagsbehandlingen
år 1962 av indelningsreformen — att statsmakterna gör
ett direkt uttalande i vilket bestämmelsens tillämplighet slås fast. Länsstyrelsen
finner vidare att eftersom tvångsförordnande enligt alternativ 1 dock
innebär respekterande av önskemålen hos flertalet kommuner i kommunblocket
starka skäl också talar för lagstiftning enligt detta alternativ.
Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anför att en kommun
som inte anser sig kunna acceptera en sammanläggning enligt föreliggande
blockindelning bör ha en oavvislig rätt att få till stånd en ny förutsättningslös
utredning om behovet av och förutsättningarna för en sammanläggning
med annan eller andra kommuner. Nio ledamöter i styrelsen för Svenska
kommunförbundet föreslår att bestämmelser ges om skyldighet att påbörja
utredningar för sammanläggning i de kommunblock, där inga förberedelser
hittills vidtagits. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anser
att en tidsplan bör upprättas under medverkan av kommunerna för att
underlätta den framtida bedömningen. Ett riksdagsuttalande härom bör
bidra till att ge hållpunkter för en fortsatt utveckling. En minoritet i förvaltningsutskottet
finner att det därvid bör framhållas att planeringen bör
ske enligt de riktlinjer som anges i promemorians alternativ 2 och med
målet att indelningsreformen skall vara genomförd år 1974. Åtta ledamöter
i styrelsen för Svenska kommunförbundet anför att det vore värdefullt om
genom kommunförbundets försorg kunde komma till stånd en utredning
för att belysa för- och nackdelar av sammanläggning i de kommunblock
där sammanläggning skett. De vunna erfarenheterna kan redovisas för
kommuner som ingår i block där sammanläggningar inte påbörjats och bör
underlätta för sådana kommuner att göra sina bedömningar. En ledamot i
styrelsen för Svenska kommunförbundet förutsätter att lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med alternativ 2 skall beslutas år 1971, medan
Uppsala och Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott samt
åtta ledamöter i styrelsen för Svenska kommunförbundet finner frågan om
en speciallagstiftning av tvingande natur böra tas upp först om det efter
några år visar sig att nyss angivna åtgärder inte lett till resultat. Också
vissa kommuner finner att frågan om tvingande åtgärder bör skjutas fram
något år. Sådana synpunkter framförs i yttranden från stadsfullmäktige
i Oxelösund, Torshälla och Karlstad samt från kommunalfullmäktige i Åtvidabergs
köping, Unnaryd, Veinge och Brunskog.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
Departementschefen
Allmän bakgrund
Den kommunala verksamheten har framför allt under de senaste årtiondena
genomgått en stark expansion. Åtskilliga uppgifter som är av betydelse
för att skapa ett välordnat samhälle med ekonomisk och kulturell
utveckling samt trivsel och trygghet för medborgarna handhas av kommunerna
eller förutsätter deras medverkan i en eller annan form. Bakom statsmakternas
beslut att ge kommunerna dessa uppgifter och befogenheter har
legat skilda motiv. Det innebär ofta avgörande fördelar från effektivitetssynpunkt
att kommunerna kan sköta uppgifterna med större hänsyn till skiftande
lokala förhållanden än vad som skulle vara möjligt i ett mera centraliserat
system. Kommunal sj älvstyrelse är också ett väsentligt inslag i
vårt demokratiska styrelsesätt.
Självfallet måste statsmakterna på olika sätt ange ramar för de befogenheter
som delegeras till kommunerna. Den kommunala självstyrelsens sakliga
innehåll, dvs. kommunernas uppgifter och kompetens, regleras genom
lagstiftning eller eljest genom beslut av regering och riksdag. Statsmakterna
bestämmer också självstyrelsens territoriella avgränsning, dvs. den kommunala
indelningen.
På samma sätt som reglerna om kommunernas uppgifter och kompetens
fortlöpande måste ses över föreligger också behov av ändringar och justeringar
i den kommunala indelningen. Uppgifterna i det avseendet fullgörs
av Kungl. Maj :t enligt de riktlinjer och under de förutsättningar som anges
i lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL). För
ändring i kommunindelningen efter andra riktlinjer eller under andra
förutsättningar än de KIL anger måste riksdagen givetvis höras. Så skedde
vid den år 1946 beslutade och år 1952 genomförda kommunindelningsreformen.
År 1962 prövade statsmakterna på nytt frågan om översyn av kommunindelningen.
Principer för kommunindelning
Det centrala innehållet i 1962 års beslut är den princip som då lades fast
att den kommunala verksamheten bör samordnas inom områden som utgör
från näringsgeografisk synpunkt sammanhållna regioner och att man också
får den lämpligaste kommunindelningen, om de områden som ingår i en
sådan näringsgeografisk enhet läggs samman till en kommun.
Genom detta principbeslut har statsmakterna klart markerat den förändrade
syn på kommunindelningsfrågan som började växa fram under
1950-talet. Tidigare dominerade den historiskt betingade, av skillnader i
näringsstruktur och boendeformer m. m. motiverade uppfattningen att tätort
och glesbygd på grund av olikheter i intresseinriktning och samhälls
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
31
uppgifter helst borde vara uppdelade på skilda kommuner. Som en följd
av denna uppfattning förekom fram till 1950-talets början åtskilliga utbrytningar
av större tätorter från omgivande landsbygd till nya kommuner, som
då regelmässigt erhöll någon av de högre kommunformer, som staden och
köpingen ansågs representera. Det bedömdes också vara ett naturligt sätt
att främja planering och samhällsbyggande att städerna i takt med den
fortskridande urbaniseringen successivt inkorporerade så stora delar av omgivande
landskommuner, som de närmaste årens väntade bebyggelseutveckling
motiverade.
Ännu den år 1952 genomförda kommunindelningsreformen präglades i
viss utsträckning av denna uppfattning. Reformen syftade till att komma
till rätta med det problem som uppdelningen i många små landskommuner
medförde. Detta sökte man i första hand åstadkomma genom att lägga
samman landskommuner med varandra till större enheter. Att man i en
del fall förenade landskommuner med städer betraktades närmast som av
praktiska svårigheter betingade nödlösningar. Reformen var visserligen
på många sätt genomgripande men framstår ändå främst som avpassad
med tanke på landskommunernas förvaltande och administrerande funktioner.
Ungefär samtidigt med att denna reform pågick fattade statsmakterna
några andra för den kommunala verksamheten betydelsefulla avgöranden,
som bidrog till att förutsättningarna ändrades även när det gällde bedömningen
av kommunindelningsfrågan. Genom 1947 års byggnadslagstiftning
vidgades landskommunernas uppgifter på bebyggelseplaneringens område
och regionplaneinstitutet infördes som ett instrument för samordning av
den fysiska planeringen inom större områden, något som ansågs nödvändigt
bl. a. genom de allt snabbare förändringarna inom näringsliv och samhälle.
Ett annat exempel på åtgärder med samma inriktning återfinns i beslutet
vid 1952 års riksdag om en lokaliseringspolitisk försöksverksamhet. I detta
beslut slogs fast att tätort och omgivande landsbygd måste ses som en enhet
när det gäller att planera och verkställa åtgärder som syftar till att
påverka näringslivets lokalisering. Som ett led i denna verksamhet utfördes
också genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg en efter vissa näringsgeografiska
principer utformad regionindelning. Även andra aktuella samhällsuPPSifter
bidrog till att behovet av regionalt samarbete och samordning av
den kommunala verksamheten framträdde allt tydligare.
Genom 1962 års principbeslut togs alltså konsekvenserna av denna utveckling
och kommunindelningsfrågan sattes in i ett lokaliseringspolitiskt,
planeringspolitiskt och samhällsekonomiskt perspektiv. Visserligen åberopades
även i detta sammanhang liksom vid 1952 års reform vissa bestämda
förvaltningsuppgifter som ankommer på kommunerna som skäl för att bilda
bärkraftigare enheter. Men det är, påpekades det, vanskligt att med denna
utgångspunkt ange viss kommunstorlek som den lämpligaste. Man fann
32
Kiwgl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
att andra faktorer borde väga tyngre vid bedömningen. Det framhölls att
en kommun inte bara har att förvalta och administrera utan att den också
bör kunna bedriva en framåtsiktande planering där lokalisering av näringsliv,
bostäder och kommunal service samordnas samt investeringar och andra
ekonomiska åtaganden inordnas i en långsiktig bedömning av framtida
resurser och behov. Detta förutsätter emellertid, framhölls det, att kommunerna
är för sådan planering lämpligt avgränsade områden. Därför blev
slutsatsen att varje kommun i princip bör omfatta såväl tätort som glesbygd
inom ett område, som med hänsyn till näringsliv, bosättning, kommunikationer
och service samt människornas kontaktinriktning i övrigt bildar
en sammanhållen region och som därtill för överblickbar framtid kan
beräknas innehålla ett visst minsta befolkningsunderlag. I KU:s av riksdagen
godkända utlåtande över propositionen i denna fråga ströks också
under, att de faktorer som binder samman människorna inom sådana områden
bör kunna ge en god grund för en framtida kommunal gemenskap.
Ett betydelsefullt inslag i 1962 års beslut var vidare att kommunindelningsändringar
enligt de antagna riktlinjerna skulle ske på frivillig väg.
Det bör dock framhållas att principen om frivillighet inte gällde själva
målsättningen, dvs. att få till stånd en samordning av den kommunala verksamheten
inom näringsgeografislta regioner. De områden — kommunblock
— inom vilka denna samordning bör ske skall enligt 2 a § KIL bestämmas av
Kungl. Maj :t. Kungl. Maj:t kan då — om det behövs för att de riktlinjer
som riksdagen godkänt skall kunna följas — göra ställningstaganden som
avviker från den uppfattning en kommun uttalat. Däremot innebär frivilligprincipen
att takten i samordningen bestäms av kommunerna själva.
Såväl i propositionen som i KU:s utlåtande framhölls värdet av att takten i
reformen anpassades till opinionsläget i de olika kommunerna. Motivet för
frivilligprincipen låg således inte i tveksamhet om målet för reformen. KU
uttryckte sig så, att verksamheten inom en grupp av kommuner som bildar
en näringsgeografiskt sammanhängande region måste gynnsamt påverka
effektiviteten vare sig samarbetet ger upphov till sammanläggning eller ej.
Reformens fullföljande
Under den tid som gått sedan 1962 års beslut började tillämpas har det i
många olika sammanhang framförts synpunkter och förslag rörande denna
reform. Sedan det nu gått så lång tid att vissa slutsatser bör kunna dras av
de hittills vunna erfarenheterna har jag genom remiss av en inom kommunikationsdepartementet
upprättad promemoria till samtliga kommuner
och landstingskommuner samt ett stort antal myndigheter och organisationer
inhämtat synpunkter på reformens fullföljande.
När denna fråga skall övervägas är det enligt min mening utomordentligt
viktigt att en diskussion om de medel som kan komma i fråga för att underlätta
reformen inte förs utan beaktande av det som är reformens mål, näm
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969 33
ligen samordning av den kommunala verksamheten inom näringsgeografiskt
sammanhängande områden. I första hand gäller det att ta ställning till
om detta mål skall stå fast, hur pass angeläget det är att målet nås och om
den hittillsvarande takten från dessa utgångspunkter är tillfredsställande.
De remissyttranden som avgetts visar att uppslutningen kring reformens
mål nu är ännu större än vad den var inför 1962 års beslut. Denna uppslutning
framgår inte endast av yttranden från de remissinstanser som tillstyrker
särskilda åtgärder för att underlätta reformen. Omkring hälften av de
kommuner som avstyrker ändrade lagbestämmelser säger sig nämligen endast
vilja slå vakt om frivilligheten och anför inga invändningar mot reformens
mål. Åtskilliga av dessa kommuner ger t. o. in. klart tillkänna,
att de ar positiva till indelningsändringar i reformens anda. En avvisande
inställning eller tveksamhet till reformen som sådan kan utläsas av yttranden
från ca SO av de 848 primärkommunerna, från fem av de 25 landstingskommunerna
samt därutöver bara från två remissinstanser, nämligen
RLE och konjunkturinstitutet. De skäl som dessa remissinstanser
anför har huvudsakligen samma innehåll som de invändningar statsmaklerna
prövade och avvisade genom 1962 års beslut men jag vill ändå något
beröra de synpunkter som nu åter kommit fram.
En del kommuner säger sig befara att reformen kommer att leda till försämrad
service på landsbygden. Deras uppfattning avviker alltså från den
som lag till grund for 1962 års beslut. Som jag ser det är kommunindelningsreformen
en viktig jämlikhetsreform som skall öka möjligheterna att effektivt
utnyttja gemensamma resurser till gagn för alla inbyggare i den
nya kommunen. Det är enligt min mening en underskattning av den kommunala
självstyrelsens möjligheter att lösa föreliggande problem om man
befarar ett motsatt resultat. I det sammanhanget vill jag erinra om att det
f. n. finns mer än 300 kommuner som inte ens har 3 000 invånare, dvs. det
mvanarantal som redan vid 1952 års reform ansågs böra eftersträvas som
underlag för en tillfredsställande kommunal service.
Vidare anförs i en del yttranden, att en omprövning av uppgiftsfördelningen
mellan kommunerna, landstingskommunerna och staten kan göra en
mdelningsreform obehövlig. Länsdemokratiutredningens förslag åberopas nu
som ett ytterligare skäl för en sådan uppfattning. I det avseendet anfördes
i den proposition som låg till grund för 1962 års beslut att en omfördelning
av vissa uppgifter kunde tänkas bli aktuell men att detta inte skulle medföra
att en indelnmgsreform kunde undvaras. Redan de uppgifter som
ofrånkomligen måste ligga på primärkommunerna, om vi över huvud taget
skall ha en lokal självstyrelse, ansågs nödvändiggöra en översyn av kommunindelningen.
Liknande uppfattning uttalade KU i sitt utlåtande över
propositionen. Denna bedömning är enligt min mening fortfarade giltig och
rubbas inte av det förhållandet att det genom länsdemokratiutredningens
förslag väckts en ny diskussion om principerna för uppgiftsfördelningen.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
Det föreligger oberoende av länsdemokratiutredningens principförslag avgörande
skäl för att fullfölja den anpassning till näringsgeografiska förhållanden
som kommimindelningsreformen syftar till.
En omständighet som också åberopas är att det system för kommunal
skatteutjämning som nu införts skulle göra en indelningsreform mindre angelägen.
Statens insatser via skatteutjämningen bör självfallet inte åberopas
som ett skäl för att sänka anspråken när det gäller förutsättningarna
för en rationellt bedriven kommunal verksamhet.
Synpunkter som även nu förs fram från remissinstanser som är negativa
till reformen är att den kommer att medföra en minskning av antalet kommunala
förtroendeuppdrag och försvåra medborgarnas möjligheter till inflytande
över de kommunala angelägenheterna och på så sätt leda till en
försvagad kommunal demokrati. Frågan om den kommunala demokratin
är av utomordentlig betydelse. Det föreligger ett behov — och det oavsett
kommunindelningsreformen — av åtgärder för att stärka den kommunala
demokratin. Jag kommer senare att utveckla vissa synpunkter rörande åtgärder
som av den anledningen bör vidtas. Redan nu vill jag betona att
den kommunala demokratin ytterst beror på innehållet i den kommunala
självstyrelsen. Blir de uppgifter som omfattas av den kommunala självstyrelsen
inte tillräckligt meningsfulla, förlorar också den kommunala demokratin
i mening. Genom 1962 års beslut gjordes en avvägning med beaktande
av kraven på såväl kommunal effektivitet som kommunal demokrati,
en avvägning som skedde just med den riktpunkten att en förstärkning av
den kommunala självstyrelsen skulle ge ett bättre underlag för den kommunala
demokratin. Svenska kommunförbundet har i sitt yttrande starkt
strukit under denna uppfattning.
De invändningar mot reformen som sålunda upprepats av vissa remissinstanser
leder enligt min mening inte till andra ställningstaganden än vad
man vid motsvarande avvägningar i 1962 års beslut kom fram till. Målet
för reformen bör alltså stå fast.
Den fråga som då uppkommer är om de medel som står till buds för att
målet skall nås visat sig ändamålsenliga, dvs. om takten i reformen är tillfredsställande.
Det kan i det avseendet konstateras att man på många håll
uppnått aktningsvärda resultat. Jag är övertygad om att det arbete som
tidigare lagts ned av Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
och nu fortsätts av det nya gemensamma förbundet på ett avgörande sätt
bidragit till denna utveckling. Men det står samtidigt klart, bl. a. genom
nu gjorda uttalanden från kommuner och bedömningar av länsstyrelser,
att man i en hel del kommunblock har långt kvar till sammanläggning.
I inte så få fall har man ej ens kunnat etablera något egentligt samarbete.
Anledningen tycks ibland vara att en eller flera kommuner i ett kommunblock
inte accepterar den fastställda indelningsplanen. Framställningar om
ändring i planen har också gjorts i några av dessa fall. Det är givetvis önsk
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
värt alt alla sådana frågor klarläggs så att ovisshet om kommunblockets
omfattning inte hindrar vidare överväganden. Men det finns även åtskilliga
block där man inte ifrågasätter någon ändring av indelningsplanen men där
någon reell samordning av den kommunala verksamheten ändå inte förekommer.
Det förtjänar understrykas att 1962 års beslut förutsätter att en
regional samordning skall komma till stånd, antingen genom sammanläggning
eller ett utvecklat interkommunalt samarbete.
Behovet av sådan samordning torde vara än större nu än när frågan
prövades år 1962. Jag har inledningsvis erinrat om den kommunala verksamhetens
starka expansion och dess växande betydelse för samhällsekonomin.
Självfallet ökar detta behovet att planera, prioritera och samordna
insatserna bl. a. i syfte att undvika felinvesteringar. Men också för de enskilda
människornas trygghet och trivsel får väl avvägda kommunala insatser
allt större betydelse. Om samhället skall lyckas med uppgiften att
föra en aktiv näringspolitik för att trygga försörjningen på sikt, åstadkomma
större jämlikhet olika bygder emellan och dessutom framgångsrikt tillgodose
kraven på god miljö, behövs bättre instrument för samhällsplaneringen
och ett samspel mellan statliga och kommunala insatser i dessa hänseenden.
Ett omfattande utrednings- och planeringsarbete pågår i olika
sammanhang i detta syfte. En bedömning av utvecklingsmöjligheter och
behov av samhällsinsatser inom varje enskild kommun ter sig då oftast
alltför osäker. För dessa olika former av samhällsplanering har därför kommunblocken,
som är baserade på näringsgeografiska förhållanden, mer och
mer fått fungera som byggstenar. Om planeringen skall ge åsyftat resultat,
fordras samordnade kommunala insatser inom varje kommunblock. Möjligheten
att nå de resultat av samhällets åtgärder, som stor enighet råder
om att man bör eftersträva, måste därför vara avsevärt större i de block
som färdigbildats till kommuner än i de block, där praktiskt taget inget
samarbete förekommer.
Statsmakterna kan självfallet inte ge avkall på sitt ansvar för att medborgarna
kan tillförsäkras sysselsättning och social trygghet. Det är också
ett intresse för statsmakterna att kommunerna inom ramen för sin kompetens
kan positivt medverka härtill. Men om kommunernas förutsättningar
att medverka inte allmänt föreligger, kan det bli nödvändigt att
i större utsträckning än eljest utforma åtgärderna utan stöd i en kommunal
planering. Däri ligger enligt min mening ett verkligt hot mot den
kommunala självstyrelsen. En sådan utveckling skulle, som jag ser det, vara
högst olycklig också med hänsyn till åtgärdernas effektivitet. En effektiv
samhällsplanering i en god demokrati måste bygga på god kännedom om
förhållandena ute i våra bygder och på medborgarnas vilja att göra aktiva
insatser för att tillvarata olika bygders förutsättningar att utvecklas. Om
detta skall vara möjligt måste kommunerna själva kunna spela en aktiv
roll i samhällsplaneringen och därvid delta i en växelverkan mellan olika
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969
former av planering. En sådan växelverkan är nämligen en betydelsefull
förutsättning om man i samhällsplaneringen vill både främja effektivitet
och ta hänsyn till de enskilda medborgarnas vilja. Därför måste kommunerna
också vara för samhällsplanering på det lokala planet passande enheter.
En i liden långt utdragen indelningsreform med skilda förutsättningar
i olika kommuner medför därför enligt min mening betydande risker för
den kommunala självstyrelsens framtida ställning i samhällsplanering och
samhällsbyggande. Härtill kommer de speciella problem som råder under
själva övergångstiden. Det är allmänt omvittnat att osäkerhet om indelningsförhållandena
på många håll försvårar bedömningen av kommunernas
investerings- och organisationsfrågor. Som bl. a. skolöverstyrelsen
framhåller i sitt yttrande kan detta i en del fall verka förlamande på den
kommunala verksamheten. Av andra yttranden framgår att det också förekommer
att kommuner pressar sina resurser för att före sammanläggningen
tillgodose investeringsönskemål som i stället borde lösas gemensamt
inom kommunblocket. Med en mycket lång övergångstid ökas risken
för sådana negativa verkningar. Det måste tillmätas stor vikt att praktiskt
taget alla remissinstanser som svarar för uppgifter med anknytning till
kommunerna var och en med utgångspunkt från sitt speciella ansvarsområde
och ofta med skärpa framhåller vikten av att reformen fullföljs
utan tidsutdräkt.
Behovet av åtgärder för att fullfölja kommunindelningsreformen bör
bedömas mot den här redovisade bakgrunden. Till skillnad från vad som
från vissa håll gjorts gällande kan jag inte finna att åtgärder från statsmakterna
för att fullfölja en beslutad indelningsreform skulle strida mot
den kommunala självstyrelsens idé. Som Svenska kommunförbundet också
påpekar är den kommunala indelningen inte föremål för kommunal självstyrelse.
Denna fråga måste statsmakterna ytterst ta ansvaret för. På denna
grund bygger också KIL och lagstiftningen i anslutning till 1952 års reform.
Statsmakternas ställningstagande år 1962 och de uttalanden som gjorts i
anslutning därtill bör givetvis inte åberopas som skäl för någon ändrad inställning
till det från såväl principiella som praktiska synpunkter självklara
ansvar statsmakterna måste ha i fråga om kommunal och administrativ
indelning. Jag anser att statsmakterna nu bör vidta åtgärder för att
fullfölj a kommunindelningsreformen.
Åtgärder
Av många skäl är det angeläget att det finns en bred kommunal opinion
som grund för de åtgärder som kan komma i fråga. Med hänsyn till de
skilda synpunkter kommunerna nu anlagt är det emellertid uteslutet att
finna en uppläggning som alla kan vara tillfreds med. Medan 386 kommuner
med ett befolkningsunderlag av knappt 1,9 milj. invånare motsatt
37
Kungl. Mcij.ts proposition nr 103 ur 1969
sig en omprövning av riksdagens beslut år 1962 i vad avser förutsättningarna
för att få indelningsändring till stånd, har 394 kommuner med sammanlagt
drygt 4,6 milj. invånare förordat mer eller mindre långtgående lagstiftning
för alt påskynda reformen.
En åtgärd som enligt min mening inte bör möta invändning från något
håll är en inventering av läget i de olika kommunblocken beträffande möjligheten
att förverkliga indelningsplanen. Denna inventering bör utföras av
länsstyrelserna genom överläggningar med företrädare för kommunerna.
Redan nu pågår utredningar och överväganden om sammanläggning i ett
stort antal kommunblock. Ett sådant arbete bör påbörjas i alla block. Om
kommunerna inte själva föranstaltar härom, bör länsstyrelsen göra det. På
så sätt kommer möjligheter att finnas till sakligt underbyggda ställningstaganden.
I detta sammanhang kan givetvis också fråga om ändring i kommunblocken
aktualiseras, om ändrade förhållanden motiverar detta. Överväganden
härom bör därför i förekommande fall göras. Någon allmän omprövning
av planerna med frångående av principerna för indelningen bör
det dock självfallet inte bli fråga om.
De uttalanden som gjorts om att just ovissheten om den framtida kommunala
indelningen är ett stort bekymmer i kommunernas verksamhet
har övertygat mig om att inventeringsarbetet i samråd mellan länsstyrelsen
och kommunerna bör utmynna i ett förslag till tidsplan för återstående indelningsändringar.
Den första tidpunkt för sammanläggning som kan komma
i fråga är årsskiftet 1970/71. Enligt nuvarande praxis, som innebär att
indelningsändringar som föranleder nyval skall träda i kraft vid årsskifte
närmast efter ett allmänt val, blir nästa sammanläggningstillfälle årsskiftet
1973/74. Svenska kommunförbundet samt några andra remissinstanser
har ifrågasatt om inte denna praxis kan ändras så att sammanläggningar
kan ske varje år. Även om de anförda skälen är beaktansvärda torde
dock, med hänsyn till de olägenheter som årliga valrörelser skulle innebära,
önskemålet bli svårt att tillgodose. Vid tidsplaneringen bör man därför föreslå
årsskiftet 1970/71 eller årsskiftet 1973/74 som sammanläggningstillfällen.
Om det enligt länsstyrelsens bedömning allvarligt kan ifrågasättas
huruvida en planerad kommunsammanläggning bör genomföras ens till år
1974, kan det vara ett uttryck för mycket stor tveksamhet om sammanläggningen
alls bör komma till stånd. I ett sådant fall kan länsstyrelsen överväga
att i stället föreslå att sammanläggningen utgår ur indelningsplanen.
Samrådet mellan länsstyrelsen och kommunerna samt de utredningar och
andra åtgärder i anslutning därtill som enligt vad jag tidigare sagt bör komma
till stånd bör således utmynna i förslag om genomförande senast årsskiftet
1973/74 av de sammanläggningar och andra indelningsändringar
som ingår i indelningsplanen för länet sedan denna i förekommande fäll
reviderats. Förslagen bör även omfatta de särskilda föreskrifter som enligt
vad verkställda utredningar ger vid handen bör ingå i ett beslut om indel4
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103
38 Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
ningsändring. Länsstyrelsen bör inhämta berörda kommuners yttranden
över förslagen.
Enligt 3 § KIL och i anslutning därtill utbildad praxis skulle därefter
de ärenden i vilka tillstyrkande yttrande från kommunerna föreligger
leda till beslut av Kungl. Maj :t om indelningsändring. Om de av länsstyrelserna
upprättade tidsplanerna skall kunna ge kommunerna och andra
av frågan berörda det klara besked, som enligt vad jag tidigare utvecklat
är starkt motiverat, måste Kungl. Maj :t även i de ärenden i vilka inte föreligger
tillstyrkande från samtliga kommuner kunna förordna om indelningsändring.
Som jag skall utveckla i det följande bör Kungl. Maj :t för sådana
fall ges befogenhet att förordna om indelningsändring utan hinder av kommuns
bestridande. Samtliga ärenden bör därför överlämnas till Kungl. Maj .t.
Dessförinnan bör de enligt gällande ordning beredas i kammarkollegiet som
därvid kan föranstalta om de ytterligare utredningar som kan behövas. För
att ge erforderligt underlag för Kungl. Maj :ts bedömning och beslut kan
även sedan ärendet överlämnats till Kungl. Maj :t särskilda remisser behövas.
Detta får bedömas från fall till fall.
Redan nu föreligger enligt 3 § andra stycket KIL möjlighet för Kungl.
Maj:t att förordna om indelningsändring mot kommuns bestridande. En
förutsättning härför är dock att indelningsändringen är föranledd av ett
betydande allmänt behov. De uttalanden om frivillighet för kommunerna
när det gäller sammanläggningar som gjordes i 1962 års beslut går emellertid
så långt att de ansetts begränsa prövningsmöjligheterna enligt nämnda
bestämmelser i KIL. För att förordnande om indelningsändring i nu avsedda
fall med säkerhet skall kunna ges krävs därför lagstiftning. Genom
en sådan lagstiftning bör sägas att ändring i kommunindelningen enligt
fastställd plan får göras utan hinder av vad som sägs i 3 § andra stycket
KIL. Det förfarande som jag förordat kan till stor del genomföras med stöd
av KIL. I den mån förfarandet strider mot KIL måste bestämmelser om förfarandet
ges i lag. Lämpligen bör då förfarandet även i övrigt regleras i lagstiftningen.
Genom sådan lagstiftning skapas en grund för den i det föregående förordade
ordningen att länsstyrelsen skall föreslå och för vidare prövning
överlämna fråga om indelningsändring även om kommun motsatt sig ändringen.
Vid upprättandet av förslagen bör emellertid stor vikt fästas vid
kommunernas inställning till lämplig tidpunkt för sammanläggningen. Om
kommunerna i ett block är eniga om att vänta med sammanläggningen till
årsskiftet 1973/74 bör deras önskemål tillgodoses.
Kungl. Maj :t kan givetvis vid sin prövning av ett särskilt fall underlåta
att förordna om indelningsändring ens till årsskiftet 1973/74. För att detta
skall ske utan att indelningsplanen ändras torde dock få förutsättas att
alldeles speciella omständigheter föreligger.
I de fall kommunblock består av områden från mer än ett län måste även
länsindelningen ändras senast vid den tidpunkt kommunsammanläggningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1960
39
träder i kraft. Beträffade dessa block bör Kungl. Maj :t särskilt förordna,
hur de uppgifter skall fullgöras som annars skulle ankomma på länsstyrelse.
Den lagstiftning jag bär förordat bör träda i kraft snarast möjligt. Kungl.
Maj:t måste nämligen senast under april 1970 ta ställning till de indelningsändringar
som skall genomföras årsskiftet 1970/71 och förberedelsearbetet
under länsstyrelsens ledning måste bedrivas med hänsyn härtill. Länsstyrelsen
får också svara för att förslag om de indelningsändringar som är
avsedda att komma till stånd årsskiftet 1973/74 föreligger i så god tid att
dessa ärenden kan slutbehandlas av Kungl. Maj :t senast under april 1973.
Efter utgången av år 1973 torde de särskilda bestämmelser som här förordats
inte behöva tillämpas längre. På grund härav bör bestämmelserna inte
Las in i KIL utan i en särskild lag som gäller till utgången av år 1973.
För de indelningsändringar enligt fastställda planer som det därefter kan
bli aktuellt att genomföra bör gälla de förutsättningar som anges i 3 § KIL.
Ett genomförande av återstående planerade indelningsändringar medför
väsentligt ändrade förutsättningar för den kommunala verksamheten. En
sådan omställning får betydelse för den kommunala självstyrelsens innehåll,
organisation och arbetsformer. I 1962 års beslut angavs en rad frågor som
borde övervägas jämsides med att de nya kommunerna växer fram. Om
man genom de åtgärder som jag tidigare angett kan förutse eu tidpunkt
då de nya kommunerna överlag skall ha trätt i funktion, kommer det att
finnas en bättre grund för fortsatta överväganden och åtgärder i nu berörda
hänseenden.
Som ett led i dessa åtgärder ämnar jag senare denna dag föreslå Kungl.
Maj :t en proposition till riksdagen om införande av en enhetlig kommunbeteckning.
En annan fråga av betydelse i detta sammanhang gäller ändring i
reglerna för antalet fullmäktige i kommunerna. Större möjligheter att öka
antalet fullmäktige torde kunna underlätta övergången vid kommunsammanläggning.
EU förslag från kommunalrättskommittén i denna fråga väntas
föreligga i så god tid, att det kan ligga till grund för ändring av nuvarande
bestämmelser till 1970 års val.
I det föregående har jag betonat att ett fullföljande av kommunindelningsreformen
gör det möjligt att bevara och stärka innehållet i den kommunala
självstyrelsen och att detta är en grundförutsättning för en levande kommunal
demokrati. Under de senaste åren har andra frågor av stor betydelse
för den kommunala demokratin behandlats av olika utredningar. Jag syftar
på bl. a. de frågor som utretts eller utreds av länsdemokratiutredningen och
kommunalrättskommittén. I samband med beslutet om en partiell förfatlningsreform,
som bl. a. innefattar ett ställningstagande för den gemensamma
valdagen, har riksdagen funnit att en samordning av utredningsarbetet
är önskvärd, låt vara att en sådan med hänsyn till utredningsläget inte kan
påbörjas omedelbart. Mot bakgrunden härav har riksdagen begärt att en
arbetsgrupp bestående av företrädare för de stora politiska partierna och
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
för de kommunala förbunden tillsätts med uppgift att kartlägga arbetsuppgifterna
och dra upp riktlinjerna för en samlad översyn av den kommunala
demokratin (KU 1968:20, rskr 279). Jag har för avsikt att med
anledning härav kalla företrädare för nämnda partier och förbund till överläggningar
i frågan om vilka åtgärder i syfte att stärka den kommunala demokratin
som bör komma till stånd. Till överläggningarna kommer att kallas
också företrädare för de forskningsgrupper som f. n. med stöd av Riksbankens
jubileumsfond bedriver omfattande forskning om den kommunala
demokratin. Jag anser det nämligen angeläget att resultaten av dessa forskningar,
som nu börjar läggas fram, blir utnyttjade som underlag vid fortsatta
överväganden i hithörande frågor.
Självfallet är det inte tillräckligt att genom lagstiftning om den kommunala
organisationen få till stånd bättre förutsättningar för medverkan, insyn
och inflytande från medborgarnas sida. I själva verket torde möjligheterna
att nå resultat på den vägen vara ganska begränsade. Vilken levande
innebörd den kommunala demokratin får kommer alltid ytterst att bero på
det intresse som den enskilde medborgaren har för kommunens angelägenheter.
När det gäller att stärka detta intresse och att få till stånd en bred
medborgerlig förankring av den kommunala verksamheten spelar de politiska
partierna en avgörande roll. Det är angeläget att de politiska partierna
inte av brist på ekonomiska resurser hindras från att fullgöra en sådan uppgift.
Riksdagen har pekat på möjligheten att få till stånd en förstärkning av
partiernas resurser genom att tillägga kommunerna befogenhet att bevilja
anslag till de politiska partierna och begärt utredning om en sådan vidgning
av den kommunala kompetensen (KU 1968:33, rskr 345). Åtgärder i sådant
syfte övervägs f. n. inom departementet och kommer att redovisas
inom kort.
Närmare om lagstiftningen
I det föregående har jag förordat att för ändringar i kommunindelningen
enligt fastställda planer skall ges regler i en särskild lag som innebär dels
att en ordning för förfarandet skall gälla som i viss mån avviker från den
som normalt skall tillämpas enligt KIL, dels att sådan indelningsändring
skall få göras även om kommun motsätter sig ändringen om det behövs för
att fullfölja planen.
Lagen bör lämpligen benämnas lag med särskilda bestämmelser om ändring
i kommunindelningen.
1 §•
Särbestämmelserna bör vara tillämpliga bara på indelningsändring som
innebär att fastställd plan för kommunindelningen genomförs.
I denna paragraf bör ges en bestämmelse om det avsteg från 3 § andra
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969
stycket KIL som jag förordat i det föregående. Vidare bör sägas att i fråga
om förfarandet i ärende om sådan indelningsändring skall gälla bestämmelserna
i följande paragrafer i lagen i stället för motsvarande bestämmelser
i KIL.
De bestämmelser i KIL som bör undantas är de i 24 § om föreskrifter angående
anhängiggörande av ärende om ändring i kommunindelningen, i
25 § andra stycket om kammarkollegiets befattning med fråga om utredning
i ärende om indelningsändring och i 28—30 §§ om förslag och yttranden
av länsstyrelse och kammarkollegiet i sådant ärende. Undantas bör
också föreskrifterna i 32 § om kostnad för utredning. Bestämmelserna i
26 och 27 §§ om vad utredning skall avse och hur den skall ske samt i 31 §
om Kungl. Maj :ts befogenhet att påkalla utredning bör emellertid gälla också
för ifrågavarande ärenden.
I fråga om kommunblock som skärs av nuvarande länsgräns bör dock
Kungl. Maj :t bestämma om förfarandet. Motivet härtill har lämnats i ett
tidigare avsnitt.
2 §.
Förfarandet bör, som tidigare utvecklats, påbörjas av länsstyrelsen ex
officio. Länsstyrelsen bör upprätta förslag till de indelningsändringar som
behövs för att kommunindelning enligt fastställd plan skall kunna vara
genomförd senast vid årsskiftet 1973/74. Detta bör sägas i paragrafen. Förslagen
bör läggas fram i den takt som ärendena hinner beredas och de olika
ändringarna anses böra komma till stånd. I inte så få fall torde kommunerna
själva föranstalta om utredning och göra framställning om indelningsändring.
Vill länsstyrelsen biträda en sådan framställning inskränker
sig länsstyrelsens förslag till ett uttalande härom.
I det nu ifrågavarande förfarandet är omfattningen av indelningsändringen
i allmänhet klar eftersom den skall stämma överens med den fastställda
planen. Huvudvikten i utredningen kommer att ligga på förslag till
lämplig tidpunkt för ikraftträdandet. Som utvecklats i det föregående kommer
två tidpunkter i fråga, nämligen årsskiftet 1970/71 och årsskiftet
1973/74. I övrigt ankommer det på Kungl. Maj :t att föreskriva vilka frågor
som skall behandlas i förslaget, varvid Kungl. Maj :t har möjlighet att anpassa
föreskrifterna till det praktiska behovet i olika fall.
I denna paragraf bör vidare föreskrivas att länsstyrelsen innan förslag
upprättas skall överlägga med företrädare för kommunerna om de åtgärder
som behövs för att få till stånd indelningsändringarna och om tidpunkten
för dessa. Länsstyrelsen bör också få befogenhet att förordna om utredning
enligt 25 § första stycket KIL. Sådan utredning omfattar vad som
behövs för själva indelningsbeslutet och kan antas bli relativt okomplicerad
och föga tidskrävande i flertalet fall. Däremot omfattar sådan utredning
inte frågor om den kommunala organisationen.
42
Kungl. Ma j:Is proposition nr 103 år 1969
Som tidigare utvecklats bör emellertid också frågor om ändring i planerna
kunna övervägas i samband med detta förfarande. Eftersom det är
uteslutet att göra ändringar som skulle strida mot de principer för planeringen
som lagts fast av statsmakterna torde det dock inte kunna bli fråga
om annat än vissa justeringar föranledda av ändrade förhållanden.
Grunden för att särregler om verkan av kommuns bestridande av ändring
och om förfarandet anses kunna ges är att det är fråga om indelningsändringar
som förutsätts i fastställd plan och som alltså redan blivit grundligt
prövade i särskild ordning. Anses avvikelse från planen böra ske, föreligger
inte denna grund för särregler. I konsekvens härmed måste i detta läge
frågan om ändring i planen först prövas i vanlig ordning.
Det nu sagda innebär alltså att länsstyrelsen har tre möjliga handlingslinjer,
nämligen dels att föreslå indelningsändring enligt planen årsskiftet
1970/71 resp. årsskiftet 1973/74, dels att föreslå ändring i planen.
3 §•
Länsstyrelsens förslag bör sändas till kammarkollegiet tillsammans med
kommunernas yttranden och övriga handlingar i ärendet. I de fall framställning
från kommuner om indelningsändring biträds av länsstyrelsen behövs
givetvis inte något yttrande i ärendet från kommunerna utöver själva framställningen.
Kammarkollegiet bör sända ärendet vidare till Kungl. Maj :t
med eget yttrande. Bestämmelse härom bör ges i denna paragraf.
Kammarkollegiet har givetvis utan särskild föreskrift befogenhet att självt
verkställa utredning och att höra annan myndighet.
5 §•
I denna paragraf bör ges en allmän föreskrift om att ytterligare bestämmelser
om förfarandet meddelas av Kungl. Maj :t.
Hemställan
I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen. Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
ESSELTE AB. STHLM 69
9141U4