Andra lagutskottets utlåtande nr 84 år 1969

Nr 84

Utlåtande i anledning av motioner angående beräkningen av semester
och arbetslöshetsersättning för deltidsarbetande.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, I: 793
av herr Österdahl och fru Hamrin-Thorell samt II: 871 av fru Frcenkel.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om sådant förslag till ändring i semesterlagens 7 § att
även enstaka arbetsdagar blir kvalifikationsgrundande för tillgodoräknande av
semester och om sådan ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor att
även deltidsarbete understigande 4 timmar per dag skall medföra rätt till ersättning
från arbetslöshetskassa, om hel dagpenning från kassan inte utgår till den försäkrade
under ifrågavarande dag».

Gällande bestämmelser

Semester

Semesterlagen har till syfte att garantera arbetstagare betald ledighet från arbetet.
Enligt 7 § i lagen utgår semester med två dagar för varje kalendermånad av
kvalifikationsåret som man hos en och samme arbetsgivare arbetat minst 15 dagar.
Den som arbetat minst åtta och högst 14 dagar under en kalendermånad har
rätt till en semesterdag. Dagsarbetstidens längd saknar betydelse. Den som arbetat
en eller ett par timmar om dagen under åtta dagar i en månad har alltså rätt
till en dags semester. Såsom arbetad dag räknas i princip även dagar då vederbörande
är frånvarande på grund av bl. a. sjukdom, havandeskap och militärtjänstgöring.
Semesterlagen är en minimilagstiftning. Genom avtal kan arbetstagare tillförsäkra
sig bättre semesterförmåner än vad lagen föreskriver.

Arbetsgivaren utger ersättning under semestern i form av semesterlön. För den
som har tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet är semesterlönen lika med
den vanliga lönen. För övriga anställda exempelvis sådana som avlönas genom timlön,
ackord eller provision är semesterlönen nio procent av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret. Regeln innebär i
vissa situationer att i inkomstunderlaget för beräknande av semesterlön kommer att
ingå dagar vilka ej medför rätt till semesterledighet. En timavlönad som arbetar
25 mars—7 maj har kvalificerat sig till två semesterdagar (för april) men får semesterlön
beräknad för hela anställningstiden.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 84

Andra lagutskottets utlåtande nr 84 år 1969

En grupp arbetstagare har rätt till semesterlön utan att kvalificera sig genom att
arbeta en viss tid per månad. Det gäller de s. k. okontrollerade arbetstagarna, dvs.
arbetstagare som utför arbetet i hemmet eller eljest utan arbetsgivarens direkta
övervakning. Sådana arbetstagare har inte någon i lagen inskriven rätt till semesterledighet.
Däremot skall de erhålla särskild semesterlön. Så snart en okontrollerad
arbetstagare intjänat någon lön har han därmed också intjänat 9 % i procentuellt
tillägg, den särskilda semesterlönen.

Arbetstagare, som när han slutar sin anställning inte fått ut den semester han
har tjänat in, har rätt till semesterersättning. Semesterersättningen är en kontant
ersättning motsvarande semesterlönen och skall i princip beräknas efter samma
grunder som denna. Semesterrätt för korttidsanställda kommer i praktiken att innebära
enbart rätt till semesterersättning. Genom denna kontanta ersättning får de
möjligheter att utan förlust bereda sig ledighet.

Den första semesterlagen tillkom år 1938. Lagstiftningen byggde bl. a. på att
arbetstagaren skulle vara fast knuten till en arbetsgivare för att rätt till semester
skulle föreligga. Det fordrades fortlöpande anställning hos samme arbetsgivare
under 180 dagar för att semesterrätt skulle föreligga. Semester utgick med en dag
för varje kalendermånad under vilken arbete utförts under minst 16 dagar.

Under åren efter tillkomsten av den första semesterlagen riktades från olika
håll kritik mot lagens regler. Krav framställdes främst i syfte att göra de korttidsanställda
delaktiga i semesterförmånen. År 1942 tillsattes en kommitté vars arbete
sedermera kom att ligga till grund för 1945 års semesterlag. Denna lagstiftning,
som byggde på samma principer som den tidigare, innebar betydande förbättringar
för arbetstagarna. De korttidsanställdas ställning förbättrades på det sättet att
kravet på viss tids sammanhängande anställning slopades. För uppkomst av rätt
till semester krävdes endast att arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört
arbete på minst 16 dagar under en kalendermånad. 1942 års semesterkommitté
ifrågasatte om det inte i och för sig vore mest rättvist och rationellt med ett semestersystem
som, så långt tekniskt var möjligt, medgav arbetstagarna rätt att för
semester tillgodoräkna all arbetad tid. Ett sådant system är semesterkassan, som
innebär att arbetsgivaren för varje tidsenhet utfört arbete inlevererar ett belopp.
Vederbörande arbetstagare får sedan i samband med ledighet lyfta det belopp som
motsvarar vad han har inarbetat. Semesterkassor har upprättats av olika förbund
inom byggnadsfacket. Kommittén förkastade tanken på att lagstiftningen skulle
bygga på ett semesterkassesystem. De fördelar ett sådant system skulle medföra
för de korttidsanställda ansågs inte stå i rimligt förhållande till de administrativa
besvär som skulle uppkomma.

År 1951 lagstiftades om tre semesterveckor. Under 1950-talet och 1960-talets
första år uttalades från skilda håll önskemål om ändring i semesterlagstiftningen.
Bl. a. aktualiserades frågan om införande av en fjärde semestervecka. Vidare ifrågasattes
om inte antalet arbetsdagar som fordrades för intjänande av en semesterdag
borde sänkas med hänsyn till att arbetstidsförkortningen lett till att femdagars -

Andra lagutskottets utlåtande nr 84 år 1969

veckan mer allmän kommit i tillämpning. I samband med dessa propåer aktualiserades
åter frågan om de korttidsanställdas semesterförmåner. Frågan om kvalifikationstiden
och de korttidsanställdas förmåner behandlades av riksdagen år 1960.
Riksdagen uttalade sig då för en översyn av bestämmelserna (2LU 1960: 25, rskr.
222).

Samma år som riksdagen begärde översyn av bestämmelserna tillsattes den
kommitté som utförde förarbetet till den gällande lagstiftningen av år 1963. Kommittén
föreslog införande av fyra veckors semester och i samband därmed jämkning
av kvalifikationsreglerna för intjänande av semesterdagar. Femton arbetade
dagar under en månad skulle berättiga till två dagars semester och åtta arbetade
dagar under en månad skulle kvalificera till en dags semester. Kommittén behandlade
särskilt de korttidsanställdas semesterproblem. Kommittén avvisade tanken
på att lösa detta problem genom inrättande av en central semesterkassa, eftersom
det skulle medföra påtagliga praktiska problem, vilket erfarenheterna från Danmark
och Norge visar. Kommittén hänvisade i stället till åttadagarsregeln, som
skulle medföra att en stor del av de korttids- och deltidsanställda som tidigare ej
fått semesterförmåner skulle bli berättigade därtill. Vidare innebar den nyinförda
procentlöneberäkningen vissa fördelar för de korttidsanställda. Semesterlönen för
timavlönade skulle nämligen beräknas på lönen under hela anställningen, alltså
i vissa fall även för lön som utgivits för månad då vederbörande ej kvalificerat sig
för semester. En förutsättning är dock att vederbörande minst en månad under anställningen
kvalificerat sig för semester. För okontrollerade arbetstagare gällde
före 1963 års lagstiftning att de skulle utföra ett visst arbetskvantum varje
kvartal av kvalifikationsåret för att bli berättigade till semester. Genom den nya
lagen borttogs denna kvalifikationsregel och semesterlönen gjordes enbart beroende
av utgiven lön.

A rbetslöshetsförsäkring

I förordningen om erkända arbetslöshetskassor har uppställts vissa villkor för
rätt till ersättning. I fråga om avgifter gäller att rätt till ersättning föreligger först
sedan den försäkrade tillhört en kassa och arbetat i ett år. Dessutom gäller som
villkor för ersättning att den försäkrade under det senaste året arbetat och betalt
avgifter i minst fem månader (20 veckor). För deltidsarbetande anses arbetskravet
uppfyllt om arbete utförts 10—12 dagar per månad, dock minst 70—90 timmar
per månad. Villkoren varierar något mellan olika kassor. Förutom att uppfylla
avgiftsvillkoren skall en försäkrad stå till arbetsmarknadens förfogande för att
kunna få arbetslöshetsersättning. Vederbörande skall söka arbete och därvid gäller
att det sökta arbetet skall omfatta minst fyra timmar om dagen. Om det endast
finns heltidsarbete att tillgå kan en deltidssökande bli tvungen att ta ett erbjudet
heltidsarbete för att inte bli avstängd från kassaersättning. Man gör en prövning
från fall till fall av den arbetslöses skäl att endast ansöka om deltidsarbete,

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 84 år 1969

Motionerna

Som skäl för de yrkade ändringarna i semesterlagen och arbetslöshetskasseförordningen
anför motionärerna bl. a. följande:

Under det närmaste decenniet kommer antalet personer i arbetskraften att
stiga ganska obetydligt och ökningen blir lägre än under 1960-talet. Detta beror
på minskat födelsetal och längre tid för studier. Det är därför angeläget att antalet
kvinnor i arbetskraften kan ökas. Ett sätt att underlätta kvinnornas inträde på
arbetsmarknaden är att låta dem börja med deltidsarbete. Många kvinnor, som
saknar vana på arbetsmarknaden, vill inte binda sig för heltidsarbete, beroende
dels på att de har hushållsuppgifter och skötsel av barn att utföra, dels också på
bristande kännedom om vilka krav arbetsgivaren kommer att ställa på dem.
Många företag inom servicenäringarna önskar också anställa deltidsarbetande på
grund av växlande arbetsbelastning under olika timmar av dygnet. Industrin har
vidare i allt större omfattning börjat inse värdet av deltidsarbetande arbetskraft.

Ur många synpunkter är det angeläget att deltidsarbetande får samma sociala
förmåner som heltidsarbetande. Genom avtal mellan arbetsmarknadens parter
träffas överenskommelser som reglerar förhållandena på arbetsplatsen. Det förekommer
dock att lagstiftningsvägen fastställda regler diskriminerar den deltidsarbetande
arbetskraften.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas problem som rör de deltidsanställda. Motionärerna
anser det angeläget att man förbättrar de deltidsanställdas ställning så att
de i socialt hänseende får samma förmåner som heltidsarbetande. Olikheter råder
både beträffande i avtal och i lag reglerade förmåner. Motionärerna tar upp två
författningsvägen reglerade sociala förmåner, nämligen semester och ersättning
från arbetslöshetskassa.

En arbetstagare har rätt till semester med två dagar för varje kalendermånad
under vilken han utfört arbete i femton dagar hos en och samma arbetsgivare.
Har arbetet varat kortare tid, dock minst åtta dagar, föreligger rätt till en semesterdag.
Den dagliga arbetstidens längd saknar betydelse för semesterrätten. Under semesterdagarna
skall semesterlön utgå. Denna är lika med den vanliga lönen för arbetstagare
som har lön beräknad per vecka eller längre tidsenhet. För andra arbetstagare,
exempelvis timavlönade, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens
lön i anställningen under kvalifikationsåret.

I motionerna yrkas att riksdagen skall begära ändring i semesterlagen så att även
enstaka arbetsdagar kommer att grunda rätt till semester. Motionärerna anser att
semesterrätten bör stå i direkt proportion till den arbetade tiden. De nuvarande
reglerna medför bl. a. att arbetstidens förläggning under månaden kan bli avgörande
för rätten till semester.

Semesterlagstiftningens syfte är att bereda arbetstagarna möjlighet till vila och
rekreation. Mot denna bakgrund skall man se lagens konstruktion att vissa dagars

Andra lagutskottets utlåtande nr 84 år 1969

arbete medför rätt till vissa dagars betald ledighet. Systemet innebär att man har
en nedre gräns, åtta dagar, som kvalifikation till en semesterdag. En sådan gräns
för automatiskt med sig vissa tröskeleffekter. Anställda med kortare anställningstid
hos en arbetsgivare än åtta dagar har inte någon i lag reglerad semesterrätt.
Alltsedan semesterlagstiftningens tillkomst har de deltids- och korttidsanställdas
semesterfråga varit föremål för uppmärksamhet. Deras ställning har successivt förbättrats
i och med att kravet på viss tids anställning efter hand sänkts. En avgörande
förbättringar var 1963 års lagstiftning som innebar att kvalifikationsgränsen sänktes
från 16 till 8 arbetsdagar. Även på annat sätt förbättrades de korttidsanställdas
ställning vid det tillfället.

Utskottet är inte främmande för att det åtminstone vissa korttids- och deltidsanställda
arbetstagare kan vara befogat med bättre semesterförmåner än lagen
direkt föreskriver. I det hänseendet vill utskottet emellertid peka på att de anställda
genom avtal kan tillförsäkra sig semesterförmåner utöver lagens minimiregler
eller kompensation i form av förhöjd lön. Sådana avtal förekommer också på olika
områden. Frågan om de deltids- och korttidsanställdas semesterförmåner bör också
ses i ett vidare perspektiv innefattande skilda problem i fråga om dessa gruppers
anställningsvillkor och sociala förmåner. Detta är främst en fråga för arbetsmarknadens
parter. Det finns anledning anta att parterna på arbetsmarknaden har sin
uppmärksamhet riktad på frågorna och att dessa kan väntas bli aktualiserade inom
en tämligen snar framtid.

Vid en samlad bedömning av den i motionerna upptagna frågan har utskottet
kommit till den uppfattningen att det inte framkommit tillräckliga skäl för att i dag
begära en sådan ändring i semesterlagen som yrkats i motionerna. Utskottet avstyrker
därför motionerna i denna del.

Den andra av motionärerna upptagna frågan gäller de deltidsanställdas rätt till
ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. För att en arbetslös skall kunna få ersättning
från denna försäkring fordras att han söker ett arbete som omfattar minst fyra
timmar per dag. Ytterligare en förutsättning är att den arbetssökande före arbetslösheten
arbetat minst 70—90 timmar per månad fördelade på 10—12 dagar
(varierar mellan olika kassor). Motionärerna vill att riksdagen skall begära ändring
i reglerna så att dagpenning från arbetslöshetskassa skall kunna utgå även vid
deltidsarbete understigande fyra timmar per dag.

Frågan om de deltidsanställdas ställning inom arbetslöshetsförsäkringen prövas
f. n. av KSA-utredningen. Enligt utskottets mening bör man avvakta resultatet av
denna utrednings arbete innan man tar ställning till det av motionärerna behandlade
problemet. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet att riksdagen skall
begära förslag till lagändring.

Utskottet hemställer,

A. att motionerna I: 793 och II: 871, såvitt angår semesterlagen,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd; samt

Andra lagutskottets utlåtande nr 84 år 1969

B. att motionerna, såvitt angår förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 november 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Dahlberg (s), Eric Carlsson (ep), Österdahl (fp), Kaijser (m), Ivar Andersson (s)*
och fru Grethe Lundblad (s)*;

från andra kammaren: herrar Odhe (s), Fredriksson (s), Larsson i Öskevik
(ep), Ringaby (m), Nilsson i Kalmar (s), fru Sigurdsen (s), fru Frsenkel (fp) och
fru Elåvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

Vid utskottets hemställan under A

av fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl (fp) och fru Frcenkel (fp), som ansett,

a) att det avsnitt på sidan 5 i utskottets yttrande som börjar med orden »Utskottet
är» och slutar med orden »denna del» bort ersättas med text av följande
lydelse:

»Enligt utskottets mening är tiden nu inne att så långt möjligt i semesterhänseende
genomföra full jämställdhet mellan heltidsanställda å ena sidan samt korttids-
och deltidsanställda å andra sidan. Några starkare skäl mot en sådan reform
har knappast presterats. I fråga om semesterförmånen har man till skillnad från
en del andra sociala förmåner valt att gå fram lagstiftningsvägen. Lagstiftningen
bör självfallet vara så allmängiltig och rättvis som möjligt. Mot denna bakgrund
och med hänsyn till de berörda gruppernas situation på arbetsmarknaden är det
inte befogat att avvisa lagstiftning med hänvisning till att frågan kan lösas genom
avtal.

Utskottet vill alltså förorda att Kungl. Maj:t utreder och lägger fram förslag om
semesterförmåner till sådana deltids- och korttidsanställda som f. n. är uteslutna
från sådana förmåner. I första hand bör man söka lösa frågan inom ramen för den
gällande lagstiftningen. Detta bör vara möjligt om man väljer att endast utge ersättning
av samma karaktär som den särskilda semesterlönen utan att samtidigt

Andra lagutskottets utlåtande nr 84 år 1969 7

garantera ledighet från arbetet. Även andra lösningar är tänkbara. Det får ankomma
på Kungl. Maj:t att närmare överväga olika alternativ.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen i anledning av motionerna I: 793 och II: 871 i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening ger till känna vad utskottet
anfört om semesterförmåner till deltids- och korttidsanställda».