Jordbruksutskottets utlåtande nr A2 dr 1969

Nr 42

Utlåtande i anledning av motioner om semester för jordbrukare.

I de likalydande vid 1969 års riksdag väckta motionerna I: 847 av herr
Olsson, Ernst, och herr Gustafsson, Nils-Eric, samt 11: 962 av herr Johansson
i Växjö m. fl. har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om utredning och förslag om åtgärder för att åstadkomma ordnad semester
för jordbrukare i enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttranden över motionerna från lantbruksstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och Riksförbundet Landsbygdens folk. Se bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. Mot bakgrund av att stora grupper av vårt folk åtnjuter lagfäst
semester framhålls i föreliggande motioner som ett rättvisekrav att frågan
om ordnad semester löses även för andra grupper, däribland jordbrukare.
Härför talar enligt motionärerna också rekryteringsskäl. Med hänsyn till
de ekonomiska och praktiska problem som är förknippade härmed finner
motionärerna en utredning av frågan påkallad.

Utskottet vill inte bestrida att rådande förhållanden kan innebära betydande
olägenheter bl. a. vid jordbruksföretag med djurhållning. Det är
givetvis angeläget att jordbrukarna i likhet med andra yrkesgrupper kan
beredas tillfredsställande möjligheter till ledighet från arbetet. Eftersom
även andra grupper av företagare har att vidkännas liknande olägenheter
synes det emellertid utskottet mindre lämpligt med en statlig utredning som
enbart skulle syssla med förhållandena inom jordbruket. I likhet med lantbruksstyrelsen,
som yttrat sig i ärendet, anser utskottet dessutom att det
ligger närmare till hands för jordbrukets egna organisationer att undersöka
möjligheterna att lösa denna fråga. Som utskottet sålunda inte anser någon
statlig utredning av frågan vara påkallad, finner utskottet motionerna inte
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen lämnar motionerna I: 847 och II: 962 utan
åtgärd.

Stockholm den 27 november 1969

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

1 Bihang titt riksdagens protokoll 1969. 10 samt. Nr 42

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12 år 1969

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit

från första kammaren: herrar Hedström (s), Skårman (fp), Carl Eskilsson
(m), Hermansson (ep)*, Magnusson (s), fru Hultell (m), herrai Skageilund
(fp), Manne Olsson (s)*, fru Margit Lundblad (s) och herr Lokander (s);

från andra kammaren: herrar Hansson i Skegrie (ep), Persson i Skänninge
(s), Lundmark (s), Eskilsson i Likenäs (s), Jonasson (ep), fru Lindberg
(s), heir Björk i Påarp (s)*, fru Sundberg (m)*, fru Sundström (s) och
herr Berndtsson (fp)*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Särskilt yttrande

av herrar Hansson i Skegrie (ep) och Jonasson (ep), som anfört.

»Det förhållandet att jordbrukarna arbetar med levande djurmaterial som
produktionsmedel innebär en större bundenhet vid arbetsplatsen än vad
flertalet övriga yrkes- och företagargrupper har. Ordnad semesterledighet
är därför en förmån som de flesta av jordbrukets yrkesutövare sällan eller
aldrig kan komma i åtnjutande av. En lösning av denna fråga bör därför
ingå i den aktuella jämlikhetsdebatten.

I likhet med utskottet anser vi emellertid en statlig utredning knappast
vara den rätta formen för klarläggande av de spörsmål som sammanhänger
med problemet. Lämpligare är att jordbrukets egna organisationer åtager
sig detta uppdrag.

Med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållanden som förefinnes,
inom jordbruksproduktionen är det orimligt att kostnaderna för en lösning
av jordbrukets semesterproblem helt skall bäras av yrkesutövarna själva.
Lämpligast är därför en kombination av statsbudgetmedel och egna bidrag
från jordbruket. Sedan riktlinjer utformats beträffande organisationen av
en sådan semesterreform för jordbruket bör fragan tas upp vid de överläggningar
mellan statsmakterna och jordbrukets representanter som föregår
varje avtalsperiod.»

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4-2 dr 1969

Bilaga

Yttranden över motionerna 1:847 och 11:962

Lantbruksstyrelsen (11.4.1969)

Lantbruksstyrelsen anser att det finns anledning att närmare undersöka i
vad man ett frivilligt system för ordnad semester för jordbrukare kan
åstadkommas. Styrelsen delar emellertid inte motionärernas uppfattning att
en sådan undersökning bör ombesörjas av en statlig utredning utan anser
det ligga närmare till hands att arbetet bedrivs inom jordbrukets organisationer.
Ett av dessa organisationer skisserat system kunde enligt styrelsens
mening bli naturlig utgångspunkt för fortsatta diskussioner rörande
eventuell medverkan från det allmännas sida.

Avsaknaden av reglerade semesterförhållanden är gemensam för ett flertal
företagarkategorier och andra fria näringsutövare. Det är inte givet att
alla som berörs därav betraktar det som en nackdel att semestern är oreglerad.

Vad jordbruket beträffar torde svårigheterna att ta ut sammanhängande
semester vara mest påträngande där husdjursskötsel bedrivs. Frånsett viss
bundenhet under vegetationsperioden torde brukarna av kreaturslösa enheter
befinna sig i ett betydligt bättre läge.

En så hård bundenhet som vid jordbruksföretag med husdjur torde vara
sällsynt bland de flesta andra fria yrkesutövare, önskemålet att söka åstadkomma
en ordnad ledighet för dessa jordbrukare får anses välbefogat. Man
kan emellertid ifrågasätta om problemet lämpligast skall lösas genom statligt
initiativ.

Frågan om jordbrukarsemester består av ett organisatoriskt och ett ekonomiskt
element. Motionärerna tycks avse att ett semesteravbytarsystem i en
eller annan form skall vara frivilligt och är också inne på tanken att vissa
åtgärder i dessa organisatoriska sammanhang borde kunna handhas av
jordbrukets egna organisationer. Inställningen förefaller principiellt riktig.

Ett system med semesteravbytare kräver ekonomiska resurser. Det kan
diskuteras hur dessa resurser skall skapas och detsamma gäller anskaffningen
av medel för finansiering av de enskilda jordbrukarnas semesterlön.
I princip måste båda dessa ekonomiska angelägenheter dock primärt betraktas
som interna för dem som omfattas av systemet.

Ökade kostnader till följd av ökad fritid för näringsutövarna i jordbruket
kan emellertid få återverkningar i prissammanhang och det kan också
hända att uppbörden av semestermedel kan komma att aktualiseras i sådant
sammanhang. Såvitt lantbruksstyrelsen har sig bekant har dock frågeställningen
ännu inte varit aktuell i samband med överläggningar rörande jordbrukspriserna.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42 dr 1969

Arbetsmarknadsstyrelsen (18.4.1969)

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att frågan om avbytare för jordbrukare
i samband med sjukdomsfall, semester och annan ledighet av styrelsen
uppmärksammats i bl. a. det arbetsmarknadspolitiska jordbruksprogram
som antogs 1966. Arbetsförmedlingen söker bl. a. i samråd med berörda
organisationer medverka till att avbytartjänster ordnas.

Riksförbundet Landsbygdens folk (20.4.1969)

Riksförbundet tillstyrker att den i motionerna begärda utredningen kommet
till stånd och anför därvid följande synpunkter.

Ordnad fritid och semester framstår numera för alla löntagare som en
självklar rättighet. Genom lagstiftningsåtgärder har löntagarnas ställning
förstärkts, arbetstiden förkortats och den lagstadgade semestern successivt
förlängts. På detta sätt har åstadkommits jämlikhet mellan olika löntagargrupper.
Samtidigt har emellertid klyftan vidgats gentemot de företagare,
som inte har möjligheter att ta ut helgledighet och semester. Sämst ställda
i detta avseende är utan tvekan animalieproducerande lantbrukare, som är
hårt bundna vid sitt företag eftersom djuren behöver daglig skötsel och tillsyn.

Med hänsyn till den aktivitet som statsmakterna utvecklat då det gällt att
garantera semester för löntagare synes det inte omotiverat att också ägna
uppmärksamhet åt företagarnas problem på detta område. Särskilt borde
så kunna ske när det gäller företagare som själva utför huvuddelen av arbetet,
vilket är fallet vid våra familjejordbruk. Deras situation avviker inte så
mycket från arbetstagarnas att principiella skäl kan åberopas för passivitet
från statsmakternas sida.

Som framhålls i motionen är lösningen av jordbrukarnas semesterproblem
förknippad med såväl praktiska som ekonomiska problem. På flera håll
har initiativ till s. k. avbytarkretsar tagits och i en del fall är också dylika
kretsar i funktion. Många initiativ har dock stupat på kostnaderna. Jordbrukarna
är en utpräglad låginkomstgrupp och har helt enkelt inte råd att
ta ledigt och leja för sig. Kostnaden för avbytaren blir väsentligt högre än
den genomsnittliga arbetsförtjänst som uppnås.

Den enda på längre sikt hållbara lösningen är givetvis att jordbrukets
lönsamhet höjs så att brukaren får råd att ta ut sammanhängande ledighet.
Även då behövs emellertid en organisation, som möjliggör anställande av
erforderlig personal. På kort sikt skulle det vara värdefullt med någon form
av stimulans för att få igång verksamheten. Detta torde kunna ske på flera
sätt. Den väg som föreslagits i Norge förefaller mycket intressant. Man kan
även tänka sig att kommunerna engagerar sig.

Svenska Reproduktions AB, Sthlm 1869