Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1969

Nr 4

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av motioner om förbud för
supertankers att trafikera Östersjön.

Till utrikesutskottet har hänvisats två likalydande motioner I: 401 av fru
Elvy Olsson in. fl. och II: 467 av herr Larsson i Borrby om förbud för supertankers
att trafikera Östersjön.

Motionerna utmynnar i en hemställan att riksdagen måtte uttala sig för
att Östersjön skall hållas fri från de stora oljelransportfartyg under benämningen
supertankers som nu projekteras.

Vad först beträffar frågan om möjligheten att förhindra trafik av oljetransportfartyg
i Östersjön genom att förvägra dem tillträde genom Östersjöinloppen
må hänvisas till den folkrättsliga grundsatsen att sund som används
för internationell sjöfart mellan två delar av havet är internationella
i den meningen att strandstaterna icke har rätt att införa några restriktioner
i trafiken. Alla fartyg — oberoende av nationalitet, typ, last och storlek —
åtnjuter alltså en folkrättsligt given förmån av fri och obehindrad passage
(under förutsättning att trafiken inte regleras genom internationellt avtal
såsom är fallet med t. ex. Dardanellerna och Bosporen som förenar Svarta
Havet med Medelhavet, Montreux-konventionen 1936). Denna folkrättsliga
princip har kommit till uttryck i bl. a. 1958 års Genéve-konvention angående
territorialhavet och tilläggszonen i vilken det heter att »rätt till oskadlig
genomfart för utländska fartyg genom sund, som begagnas för internationell
sjöfart mellan en del av det fria havet och en annan del därav eller en främmande
stats territorialhav, ej får upphävas» (art. 16, 4:e stycket). Sverige
har visserligen ej anslutit sig till denna konvention men den citerade artikeln
får anses ge uttryck för traditionell svensk inställning i denna fråga.

östersjö-inloppen (Öresund samt Stora och Lilla Bält) är visserligen
svenskt eller danskt territorium, men det är allmänt accepterat att de är att
anse som farleder av den typ som enligt folkrätten står öppen för fri passage
för alla länders fartyg, örlogs- såväl som andra fartyg och oberoende av storlek
och last. Detta har kommit till uttryck i bl. a. traktaten den 14 mars 1857
mellan Sverige, Danmark och en del andra stater ang. avskaffande av tullavgifterna
i Öresund och Bälten (SFS 15). I art. 1, stycke 1, heter det i traktatens
franska originaltext, att strandstaterna inte har rätt att i framtiden
under några som helst omständigheter underkasta fartygspassage »détention
ou entrave», d. v. s. inte får hindra passage av eller kvarhålla fartyg.
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 5 samt. 1 avd. Nr 4

Utrikesutskottets utlåtande nr fr år 1969

Principen om den fria genomfarten i Öresund finns också nedlagd i deklarationen
den 30 januari 1932 med Danmark angående vissa gränsförhållanden
i Öresund (SÖ 1932: 1).

Sammanfattningsvis kan konstateras alt såväl folkrättslig sedvanerätt
som traktatförpliktelser innebär att friheten för fartyg att passera genom
östersjö-inloppen måste vidmakthållas.

Den svenska regeringen har, såsom framgår av ett uttalande av dåvarande
utrikesministern Undén år 1959, också ansett att denna folkrättsliga syn på
rätten till fri passage genom Öresund sammanfaller med svenska politiska
intressen:

Sedan lång tid tillbaka har det varit traditionell svensk politik att hävda
Östersjöns frihet, dess status som ett fritt hav, öppet för alla, och sådan är
vår ståndpunkt även i dag. Inloppen till Östersjön betraktar vi i enlighet med
rådande folkrättsliga uppfattning som färdvägar mellan två fria hav. I fredstid
har såväl handelsfartyg som örlogsfartyg av vilken nationalitet det vara
må fritt tillträde till Östersjön. I krigstid har samma princip hävdats såsom
den riktiga politiken. Jag är medveten om att under krigstid de krigförandes
blockadpolitik hindrat eller försvårat den fria trafiken och sålunda begränsat
vad man kallar havets frihet.

Jag skall inte närmare fördjupa mig i dessa problem men understryker,
att enligt vår uppfattning det Sfria tillträdet till Östersjön är en folkrättsligt
fastslagen princip, som vi dessutom finner vara i överensstämmelse såväl
med Sveriges intresse som med det allmänna intresset att icke stora hav
monopoliseras av en viss stat eller grupp av stater.

(Föredrag vid Föreningen Nordens kongress den 26 juni 1959; texten i
Utrikesfrågor 1959 s. 22—26.)

Ansträngningarna att skapa garantier mot en förorening av Östersjöns
vatten genom medvetna utsläpp av olja eller genom förlisning, kollision och
grundstötning av oljefartyg måste därför söka andra vägar än förbud för
oljebärande fartyg att passera in genom Östersjöns inlopp. Sedan en tid tillhaka
pågår också ett arbete för att på internationell bas få till stånd arrangemang
som förbjuder medvetna oljeutsläpp resp. söker begränsa verkningarna
när olja spritts av andra orsaker.

Till en början må hänvisas till 1954 års internationella konvention till
förhindrande av havsvattnens förorening genom olja (SÖ 1956: 15 och SÖ
1963: 15). Sverige anslöt sig till konventionen år 1956. Enligt denna åtar
sig de fördragsslulande parterna att se till att förbud utfärdas mot att inom
vissa zoner utsläppa olja och oljehaltiga blandningar som förorenar havsytan.
Enligt år 1962 vidtagna ändringar i konventionen är hela Östersjön
och Nordsjön med anslutande vikar sådant område där utsläpp av olja är
förbjudet.

Av intresse är också 1967 års överenskommelse mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge om samarbete i fråga om kontrollen av efterlevnaden av
bestämmelser till förhindrande av havsvattnens förorening genom olja.

Utrikesutskottets utlåtande nr 4 år 1969

Enligt denna konvention skall de fördragsslutande parterna ofördröjligen
underrätta vederbörande myndighet i annan stat om iakttagelse av mera
betydande oljeförekomst som kan befaras driva mot denna stats territorium.
De avtalsslutande parterna skall också lämna bistånd vid undersökning av
förmodade överträdelser av oljeföroreningsbestämmelser.

När det gäller Nordsjön har en överenskommelse utarbetats om samarbete
vid bekämpande av olj ef öroreningar. Överenskommelsen, som torde komma
att undertecknas inom kort, är tillämplig när olja, som förorenar eller som
förutses komma att förorena havet, innebär en allvarlig och överhängande
fara för fördragsslutande stats kust eller därtill knutna intressen. Enligt
avtalet skall de fördragsslutande parterna hålla varandra underrättade om
nationell organisation för oljeskydd och om nya erfarenheter i kampen mot
oljeskador. Vidare skall parterna lämna varandra meddelande om olyckshändelser
och oljebälten som kan allvarligt hota en annan fördragsslutande
stat samt uppmana sina fartygsbefälhavare och flygplanspiloter att rapportera
sådana olyckshändelser och oljebälten. En fördragsslutande part som
behöver hjälp med åtgärder mot oljeskador skall få allt bistånd som de
andra fördragsslutande parterna kan lämna.

Det må i detta sammanhang också nämnas att Nordiska rådet vid sin
session i Stockholm 1969 antog två rekommendationer (nr 19 och 20) i vilka
Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges regeringar uppmanas att

1) tage initiativet til en ändring af de internationale sövej sregler for store
skibe under passage af farvande, hvor sejlads med sådanne skibe
medförer särlige risiki;

2) åt gennemföre et effektivt beredskap til afhjälpning af katastrofer og
skader, som kan opstå i de indre nordiske farvande om muligt i samarbejde
med andre stater der gränser til disse farvande.

Enligt vad utskottet inhämtat har den svenska regeringen redan vidtagit
åtgärder i syfte att i lämpliga former söka tillgodose de önskemål som uttalas
i rekommendationerna.

Avslutningsvis må uppmärksamheten fästas vid 1923 års konvention och
stadga rörande vissa internationella förhållanden i havshamnar (SÖ 1927:
20). Enligt stadgan skall de fördragsslutande parterna medge varje annan
föi dragsslutande stats fartyg samma behandling som tillkommer dess egna
fartyg eller någon annan stats fartyg vad angår fritt tillträde till hamn.
Artikel 2 i stadgan, som alltså förbjuder diskriminering av fartyg av viss
nationalitet, har följande lydelse:

Under förutsättning av ömsesidighet och med det förbehåll, som angives
i första stycket av art. 8, förbinder sig envar fördragsslutande stat att i
havshamnar, som stå under dess höghetsrätt eller myndighet, medgiva
varje annan fördragsslutande stats fartyg samma behandling, som tillkommer
dess egna fartyg eller någon annan stats fartyg, vad angår fritt
tillträde till hamnen och dennas utnyttjande ävensom det fulla åtnjutandet

4 Utrikesutskottets utlåtande nr i år 1969

av de förmåner i fråga om sjöfart och handelstransaktioner, som den medgiver
fartyg, deras gods och passagerare.

Den lika behandling som sålunda fastställts, skall inbegripa förmåner
av alla slag såsom tilldelning av kajplatser, lättnader i fråga om lastning
och lossning ävensom alla slags avgifter, vilka uppbäras för regeringen,
offentliga myndigheter, koncessionsinnehavare eller företag av alla slag,
vare sig det sker i deras namn eller för deras räkning.

Utskottet vill betona vikten av att regeringen vidtar alla de åtgärder —
såväl på det nationella planet som i samarbete med andra länder — som
är påkallade och möjliga för att söka förhindra nedsmutsning av Östersjöns
vatten genom olja. Enligt de upplysningar som utskottet inhämtat pagar
också arbete härmed inom regeringen. Utskottet — som önskar understryka
frågans utomordentliga vikt — förutsätter att regeringen, utöver den
aktivitet som ovan redovisats för utskottet, även framgent kommer att följa
denna fråga med den största uppmärksamhet.

Utskottet hemställer med hänvisning till vad sålunda anförts

att motionerna I: 401 och II: 467 må anses besvarade med
vad utskottet anfört.

Stockholm den 24 april 1969

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEIJER

Närvarande :

från första kammaren: herrar Arne Geij er (s), Lundström (fp), Birger
Andersson (s), Georg Pettersson (s), Virgin (m), Bengtson (ep), Möller
(s) och Axel Andersson (fp);

från andra kammaren: herrar Alemyr (s), Skoglund (s), Mellqvist (s),
Wedén (fp), Holmberg (in), Wahlund (ep), fru Lewén-Eliasson (s) samt
herr Eliasson i Sundborn (ep).

ESSELTE AB. STHLM 69
914280