Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1969

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av motioner angående belysning vid övergångsställen
för gående.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 148 i första kammaren av fru Hultell m. fl.
och nr 168 i andra kammaren av herr Thylén m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om att åtgärder
vidtages för att förbättra belysningen vid övergångsställen på infartsleder
och på gator i städernas utkanter för att underlätta för fotgängare och
andra trafikanter att passera dylika övergångsställen samt att därvid beaktas
vad i motionen blivit anfört».

Gällande bestämmelser

Enligt bestämmelse i 60 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951
skall gående, som vill korsa körbana, använda övergångsställe, om sådant
finns i närheten. I övrigt skall gående korsa vägbana vinkelrätt och, om
vägkorsning finnes i närheten, i anslutning till denna. Överträdelse av bestämmelserna
straffas med böter, högst trehundra kronor.

Bestämmelser om markering av övergångsställen ges i kungörelsen den
27 januari 1966 om vägmärken m. m. (nr 270). Markering av övergångsställe
kan enligt kungörelsen ha formen antingen av ett varningsmärke eller
ett upplysningsmärke. Varningsmärket anger att vägtrafikant närmar sig
övergångsställe för gående. Avståndet till övergångsställe skall anges på
tilläggstavla. Upplysningsmärke skall sättas upp på båda sidor om körbanan,
om övergångsstället ej är beläget vid vägkorsning. Finnes refug kan
märket i stället anbringas på den, om det är lämpligt.

Vägmärke och tilläggstavla som inte hålls belysta under mörker skall,
om särskilda skäl ej föranleder annat, vara utförda så att de reflekterar
ljus (4 §).

När det fordras för att förtydliga eller förstärka innebörden av andra
trafikanordningar eller på annat sätt ge ledning för vägtrafikanter kan bl. a.
på körbana anbringas särskilda markeringar genom målning m.m. (22 §).
Sådan markering kan ske bl. a. för att utmärka övergångsställe för gående.

Bestämmelser om vägbelysning saknas så gott som helt i lagstiftningen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr *

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1969

Praktiskt taget all väg- och gatubelysning är belägen inom samhällenas bebyggda
områden samt anlagd och underhållen av kommunerna utan stöd
av väglagstiftningen. Huvudreglerna om vad som skall ingå i väghållning
finns f. n. i de sinsemellan likartade bestämmelserna i 2—5 §§ lagen om
allmänna vägar och 2—3 §§ i lagen om enskilda vägar. Lagen om allmänna
vägar innehåller inte något stadgande som med säkerhet kan tas till intäkt
för ståndpunkten, att vägbelysning ingår i den allmänna väghållningen.
Lagen om enskilda vägar ger däremot uttryckligt besked om att hållande
av vägbelysning inte ingår bland väghållningsuppgifterna. Sålunda stadgas
i 71 § lagen om enskilda vägar att vägförening inte får utöva verksamhet,
som är främmande för dess ändamål, föreningen dock obetaget att ombesörja
vägbelysning.

Motionerna

Motionärerna anför -—■ efter att ha erinrat om de gällande bestämmelserna
om skyldighet för fotgängare att använda övergångsställe m. m. —•
att övergångsställena ofta är dolda för fotgängare och bilister, särskilt vintertid.

I England har man enligt vad motionärerna anför sedan länge ett system
med belysta zebraränder och blinkande lampor på vardera trottoarkanten
vid övergångsställen. I Danmark åter har man sedan länge prövat natriumbelysning
vid övergångsställen, vilken uppifrån lyser ner på dessa och ger
ett skarpt avgränsat punktljus. Bilisterna upptäcker fotgängarna på långt
håll och kan anpassa hastigheten bättre.

Ett system som det danska skulle enligt motionärernas mening passa även
i vårt land, i synnerhet på infartsleder och i städernas utkanter. Det skulle
förmå fotgängarna att utnyttja övergångsställen och ge bilisterna en bättre
möjlighet att skydda gångtrafikanterna.

1967 och 1968 års riksdagar

Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (I: 75 och II: 100) med yrkande att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa om utredning i frågan
hur övergångsställen på infartsleder och på gator i städernas utkanter
lämpligen bör vara belysta för att underlätta för fotgängare och andra trafikanter
att passera dylika övergångsställen.

Motionerna remissbehandlades. Yttranden avgavs av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens trafiksäkerhetsråd, Svenska stadsförbundet och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande. Samtliga avstyrkte motionerna
under hänvisning till den uppmärksamhet som från olika håll ägnas
hithörande problem.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1969

3

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1967:26) anförde tredje
lagutskottet bl. a. följande.

I remissvaren framhålles att fotgängarna under mörker inom tättbebyggt
område är i hög grad utsatta för risker. Många av olyckorna inträffar på
eller invid obevakade övergångsställen. Åtgärder som kan bidra till att nedbringa
risken för kollisioner mellan fordon och fotgängare i anslutning'' till
sådana övergångsställen är därför väl motiverade. En god belysning synes
härvidlag kunna vara ett effektivt medel. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i detta sammanhang anfört att möjligheterna för en bilist att upptäcka
en gående är helt beroende av i vad mån den gående från bilisten sett kontrasterar
mot sin bakgrund i synfältet. Den erforderliga kontrastverkan
kan uppkomma antingen genom att den gående framträder ljus mot en
mörkare bakgrund eller genom att han framträder mörk mot en ljusare
bakgrund. I det första fallet bör den gående belysas med ljus, som riktas
mer eller mindre i bilistens blickriktning, medan i det andra fallet vägbanan
bortom den gående bör göras ljus på så lång sträcka att en tillräckligt stor
ljus bakgrund åstadkommes mot vilken fotgängaren kan avteckna sig. Styrelsen
anser för sin del att den senare metoden är att föredra och utvecklar
i sitt remissvar skälen härför. Hela detta frågekomplex är emellertid f. n.
föremål för uppmärksamhet från olika håll. Således pågår med bidrag från
bl. a. trafiksäkerhetsrådet vissa undersökningar rörande väg- och gatubelysningen
med särskild inriktning på dess betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt.
Även de uppslag till frågans lösning som berörs i motionerna
uppmärksammas vid dessa undersökningar. Frågan om behovet av
vägbelysning och de standardkrav som allmänt bör ställas på sådan utreds
vidare av 1960 års vägsakkunniga. Båda dessa utredningar beräknas kunna
slutföras under innevarande år.

Någon riksdagens åtgärd för att få en utredning i ämnet till stånd är med
hänsyn till vad nu sagts inte erforderlig.

Vid 1968 års riksdag föreslogs i motioner (I: 27 och II: 42) att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa om åtgärder för att förbättra
belysningen vid övergångsställen på infartsleder och på gator i städernas utkanter
för att underlätta för fotgängare och andra trafikanter att passera
övergångsställena.

Motionerna avslogs under hänvisning till pågående utredningsarbete (3LU
1968: 11).

Den i det föregående nämnda undersökningen som med bidrag av trafiksäkerhetsrådet
utförs rörande väg- och gatubelysningens betydelse från
trafiksäkerhetssynpunkt har ännu inte avslutats. Den beräknas föreligga
färdig under första halvåret 1969.

1960 års vägsakkunniga

1960 års vägsakkunniga har den 25 april 1968 avgett ett betänkande, benämnt
Allmänna vägar (SOU 1968:17). Betänkandet rör bl. a. frågan om
stationär vägbelysning (s. 66 ff.).

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1969

De sakkunniga anför -— med stöd bl. a. av en vid utlåtandet fogad expertutredning
— att det måste anses fullt klarlagt att en tillfredsställande stationär
vägbelysning har en trafiksäkerhetsfrämjande effekt, fullt jämförbar
med den hos många andra trafiksäkerhetsåtgärder. Enligt de sakkunniga
står det klart att man med nutida trafikförhållanden har behov att anordna
dylik belysning i större omfattning än som tidigare skett. Vägbelysningens
standard avgör, heter det i betänkandet, dess möjlighet att bidra till trafiksäkerheten.
För att fylla denna uppgift bör belysningen helst vara så beskaffad,
att en fordonsförare utan att använda eget hel- eller halvljus klart
kan se vägen framför fordonet med alla förekommande hinder — andra
fordon, trafikanter som korsar körbanan, avstängningsanordningar m. m. —
samt skyltar och andra anordningar, uppsatta längs vägen för att leda eller
varna trafikanterna. Belysning, som inrättas enligt de normer som de sakkunniga
föreslår, avser att uppfylla detta krav.

Enligt de sakkunniga föreligger starka skäl att utforma lagstiftningen
så, att vägbelysning förklaras skola ingå bland väghållningsuppgifterna. På
så sätt kan man gynna tillkomsten av erforderlig belysning på våra trafikleder,
inte minst därigenom att det då, till skillnad från vad som är situationen
för närvarande, blir tillåtet att begagna statliga medel för belysningsändamål
både i de fall, då kronan är väghållare, och i de fall, då kommun
som är väghållare tilldelas statsbidrag för vägar och gator. Kostnaderna för
vägbelysning skulle emellertid kunna komma att uppgå till avsevärda belopp.
Frågan om inrättande av belysning på viss aktuell väg kan därför
enligt de sakkunnigas mening knappast behandlas som ett för det individuella
fallet fristående problem. En avvägning måste alltid göras mellan de
olika vägändamål som ställer anspråk på de vid varje tillfälle tillgängliga
resurserna. Belysningen, som ju utgör en bland flera trafiksäkerhetsfrämjande
anordningar, får därvid konkurrera med andra anordningar som höjer
en vägs kvalitet. Vid fördelningen av de tillgängliga resurserna mellan olika
trafikledsprojekt kan belysningen också komma att bli en väsentlig faktor.
Ytterst ställs man här, anför de sakkunniga, inför den generella frågan,
huru stora ekonomiska resurser samhället finner sig böra satsa på vägarna.
Enligt de sakkunnigas mening är det med hänsyn till dessa förhållanden
knappast lämpligt att utforma de nya lagreglerna på sådant sätt, att de
ålägger väghållaren någon plikt att under vissa generellt angivna förutsättningar
anordna vägbelysning. Det lämpliga torde i stället vara, att man
väljer en ordning, som å ena sidan innebär att anordningar för belysning
kan räknas till väganordningarna men å andra sidan möjliggör en tillämpning
som vid behov är restriktiv och som medför, att belysningslcostnader
som hittills burits av annan än kronan icke i större utsträckning överföres
på det allmänna. Starka skäl anses föreligga för en ordning, som ej är fastlåst
till generella regler utan i stället åt de verkställande statliga myndigheterna
•— främst då statens vägverk — överlämnar att inom relativt vida

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1969

5

gränser besluta i vilken utsträckning och på vilka projekt man vid varje
tillfälle skall satsa av de för vägändamål tillgängliga statliga resurserna på
hållande av vägbelysning. I betänkandet presenteras också eu ordning avsedd
att möjliggöra ett sådant resultat.

Vad gäller de resurser som kan avdelas för vägbelysning anför de sakkunniga
att resurserna till en början till väsentlig del måste tas i anspråk
för sådana trafikleder, som nybyggs och därvid generellt anordnas i hög
standard och med särskild hänsyn till biltrafiken. I viss utsträckning torde
det dock redan från början vara lämpligt att en viss del av resurserna satsas
på befintliga trafikleder, särskilt kanske för att där förbättra förhållandena
på speciella olyckssträckor eller olyckspunkter. I någon utsträckning skulle
man därvid också kunna tänka sig att låta statliga medel överta ekonomisk
börda för belysningsanläggning, som för närvarande anordnats och drivs
av annan än kronan.

I betänkandet framläggs förslag till erforderliga författningsändringar. Enligt
förslaget skall till väg höra vägbanan och de övriga anordningar i övrigt
som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift och brukande. Anordning
för bl. a. vägbelysning skall emellertid också räknas till vägen, såvida beslut
om utförande av anordningen fattats i den ordning som gäller för byggande
av väg eller föreskrift därom getts i beslut om förändring av enskild väg till
allmän.

De sakkunniga gör också vissa beräkningar av kostnadskonsekvenserna
för det allmänna vid ett genomförande av förslaget. I anslutning härtill anför
de sakkunniga bl. a. att en eventuell utbyggnad av vägbelysningen genom
kronan såsom väghållare eller med stöd av statsbidrag kommer att ske endast
successivt och i begränsad omfattning samt företrädesvis koncentreras
till hårt trafikerade leder intill städer och samhällen.

Betänkandet jämte däröver avgivna remissvar övervägs f. n. inom Kungl.
Maj :ts kansli.

Utskottet

I motionerna föreslås att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall hemställa
att åtgärder vidtas för att förbättra belysningen vid övergångsställen
på infartsleder och på gator i städernas utkanter för att underlätta för fotgängare
och andra trafikanter att passera övergångsställena.

Som framgår av den föregående redogörelsen har liknande motioner väckts
vid såväl 1967 som 1968 års riksdag. Motionerna har avslagits under hänvisning
till pågående utredningsarbete. Härmed har åsyftats bl. a. den utredning
som utförts av 1960 års vägsakkunniga. Dessa har nu avslutat sitt uppdrag.
De sakkunniga har i ett våren 1968 avgett betänkande ingående behandlat
frågan om behovet av stationär vägbelysning och föreslagit en ordning som

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5 år 1969

syftar till att sådan belysning skall utföras i större omfattning än som nu
sker. Betänkandet jämte däröver avgivna remissvar prövas f. n. inom Kungl.
Maj :ts kansli. Denna prövning bör inte föregripas.

Utskottet får under hänvisning till det anförda hemställa

att motionerna I: 148 och II: 168 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1969

På tredj e lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCIv

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Knut Johansson (s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Nils-Eric
Gustafsson (ep) och Erik Jansson (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep)
och Wachtmeister (m).

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690033