Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

1

Nr 43

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vattenlagen, m. m. jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 28 mars 1969 dagtecknad proposition, nr 104, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet har Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen,

2) lag om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled,

3) lag om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den behållning som efter avlysning av flottled
finns hos flottningsförening skall, främst i fiskets och naturvårdens intressen,
användas till återställningsåtgärder i flottleden. Vidare föreslås att de
medel som inflyter vid försäljning av föreningens egendom medan flottleden
ännu är i bruk skall kunna avsättas till en fond för återställningsåtgärder.
Ansvaret för åtgärderna skall åvila en förvaltare, som utses av länsstyrelsen.
Räcker inte föreningens medel får förvaltaren använda medel som kan
ställas till hans förfogande på annat sätt. Förvaltare kan utses också för
flottleder som redan avlysts.

För det fall att fast egendom skulle kunna skadas genom att en flottledsanläggning
bortskaffas i avlyst flottled eller att någon vill använda sådan
anläggning för att tillgodogöra sig vattnet öppnar förslaget möjlighet för
fastighetsägaren eller annan som vill tillgodogöra sig vattnet att överta anläggningen.

I fråga om sjunkvirke och virke som flutit i land föreslås att rätten att
förfoga över sådant virke efter viss tid övergår till strandägare eller annan
som kan lida men av att virket lämnas kvar.

I propositionen föreslås också att de flottande skall underrätta länsstyrelsen
om eventuella planer på övergång till landtransport.

X Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 43

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

Lagförslagen

De vid propostionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1) Förslag
till
Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 9 §, 6 kap. 27 och 28 §§ samt 11 kap.
17 §, 35 § 1 och 3 mom. samt 36 § vattenlagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges, dels att i 6 kap. lagen skall införas en ny paragraf, 29 §,
av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

9 §•

Kronan eller kommun äge rätt att
i eller invid vattendrag, där till följd
av naturförhållandena eller uppförd
byggnad fiskens upp- och nedgång
hindras, för fiskens framkomst anordna
särskild fiskväg eller eljest
vidtaga anstalter för fiskets befrämjande
ävensom taga i anspråk det
vatten, som för ändamålet erfordras.
Vad nu sagts skall jämväl gälla i
fråga om utvidgande eller förbättrande
av befintlig fiskväg eller annan
anordning till fiskets befrämjande.

Kronan eller —---—----

Beträffande företag,------

Kronan eller kommun äge rätt att
i eller invid vattendrag för fiskens
framkomst anordna särskild fiskväg
eller eljest vidtaga anstalter för fiskets
befrämjande ävensom taga i anspråk
det vatten, som för ändamålet
erfordras.

erforderligt vatten.
---— till nyttan.

6 KAP.

27

Allmän flottled-------

Uppstår eljest fråga om avlysning
av allmän flottled, ankomme ärendet
på Konungens prövning, efter ty
för dylika frågor särskilt är stadgat.

Huruledes vid

§•

--alldeles nedlagd.

Uppstår eljest fråga om avlysning
av allmän flottled, ankomme ärendet
på Konungens prövning. I ärendet
får även sådan del av flottleden,
där flottningen kan anses vara alldeles
nedlagd, avlysas.

— allmän flottled.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 9 § och It kap. 36 § se 1967:370, av 11 kap. 17 § se 1968:51 samt
av 11 kap. 35 § se 1961:548.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1369

3

(Nuvarande lydelse)

28

Varder allmän flottled avlyst eller
har vattendomstol jämlikt 14 § förklarat
beslut om flottleds inrättande
förfallet, må den, som av bibehållandet
av anläggning för flottleden
kan lida men, av vattendomstolen på
ansökan tillåtas bortskaffa densamma
med rätt att fritt förfoga över
det bortskaffade.

(Föreslagen lydelse)

Avskrift av beslut om avlysning
skall utan dröjsmål sändas till Konungens
befallningshavande.

§•

Varder allmän flottled avlyst eller
har vattendomstol jämlikt 14 §
förklarat beslut om flottleds inrättande
förfallet, må kronan, kommun,
förvaltare, som är utsedd enligt 82
a § lagen om flottning i allmän flottled,
eller den, som av bibehållandet
av anläggning för flottleden kan lida
men, av vattendomstolen tillåtas
bortskaffa anläggningen med rätt att
fritt förfoga över det bortskaffade.
Vattendomstolen meddelar behövliga
föreskrifter i fråga om bortskaffandet.
Domstolen äger därvid bestämma
att den som är beroende av bortskaffandet
får utföra arbetet på sökandens
bekostnad, om denne ej
fullgör vad som ålagts honom.

Om sannolika skäl föreligga att
anläggning kan bortskaffas utan alt
allmänt eller enskilt intresse förnärmas,
får bortskaffande ske utan att
vattendomstolens tillstånd inhämtats.
Har förvaltare utsetts enligt 82
a § lagen om flottning i allmän flottled
och skall åtgärden vidtagas av
annan än denne, skall dock förvaltaren
ha lämnat sitt medgivande. Har
anläggningen bortskaffats utan föregående
prövning, är den som vidtagit
åtgärden bevisnings skyldig beträffande
de före åtgärden rådande
förhållandena i vattnet.

Kan fast egendom skadas genom
att anläggning i avlyst flottled bortskaffas
eller vill någon använda sådan
anläggning för att tillgodogöra
sig vattnet, äger vattendomstolen bestämma
att anläggningen skall övertagas
av fastighetsägaren eller den
som vill tillgodogöra sig vattnet. Vill
kronan eller kommun till skydd för
allmänna intressen få övertaga anläggning
för flottleden, äger vattendomstolen
besluta om sådant över -

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tagande. Nye ägaren är skyldig att
underhålla anläggningen så att fara
ej uppkommer för allmän eller enskild
rätt.

Har ägare av fast egendom, för
vilken bortskaffande av flottledsanläggning
skulle medföra skada, enligt
tredje stycket berättigats övertaga
anläggningen, skall vatienrättsdomaren
göra anmälan härom hos
inskrivningsdomaren för anteckning
i fastighetsboken.

29 §.

För genomförande av återställningsåtgärder
efter avlysning av allmän
flottled äger förvaltare som är
utsedd enligt 82 a § lagen om flottning
i allmän flottled samma rätt
som enligt 2 kap. 9 § tillkommer
kronan och kommun.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande Till vattenmål hänföras följande
mål: mål:

A. ansökningsmål:

A. ansökningsmål:

18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 §
om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning; -

18. ansökan jämlikt 6 kap. 28 §
första stycket om tillåtelse att bortskaffa
flottledsanläggning samt ansökan,
utan samband med prövning
av fråga om sådan tillåtelse, om
övertagande av flottledsanläggning
enligt tredje stycket nämnda paragraf; -

Hurusom, efter

168 §.

35

1 mom. Där fråga är om ansökan,
varom i 17 § 2—6 och 11 förmäles,
skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål
insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörel -

§•

1 mom. Där fråga är om ansökan,
varom i 17 § 2—6, 11 och 18 förmäles,
skall vattenrättsdomaren utan
dröjsmål insända ett exemplar av
ansökningshandlingarna jämte kun -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

5

(Nuvarande lydelse)

sen till kammarkollegiet, som har
att, där det prövas nödigt, föra talan
för tillgodoseende av de allmänna
intressen, som kunna vara i fråga.

Föres efter ----------

Om allmänt----------—

3 mom. I mål, som avses i 17 §
2—11 och 19, ävensom i mål, som
anhängiggjorts genom ansökan enligt
2 kap. 8 § andra stycket samt
4 kap. 1 § sista stycket och 14 § andra
och femte styckena, må kommun
föra talan för tillgodoseende av allmänna
intressen inom orten. Om sådan
talan skall kommunen snarast
underrätta kammarkollegiet.

Kan företag,

I mål,---

Vad nu --

Kan yttrande,

Är fråga

(Föreslagen lydelse)

görelsen till kammarkollegiet, som
har att, där det prövas nödigt, föra
talan för tillgodoseende av de allmänna
intressen, som kunna vara i
fråga.

biträda dem.
parternas kännedom.

3 mom. I mål, som avses i 17 §
2—11, 18 och 19, ävensom i mål,
som anhängiggjorts genom ansökan
enligt 2 kap. 8 § andra stycket samt
4 kap. 1 § sista stycket och 14 §
andra och femte styckena, må kommun
föra talan för tillgodoseende
av allmänna intressen inom orten.
Om sådan talan skall kommunen
snarast underrätta kammarkollegiet,
kan påverkas.

36 §.

till vattenrättsdomaren.
röna inverkan.

45 § sägs.

/ mål, som avses i 17 § 17 och 18,
skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål
insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
till fiskeristyrelsen. Ansökningshandlingarna
och kungörelsen skola
också i mål, som avses i 17 § 18,
översändas till kommunen och till
förvaltare som är utsedd enligt 82 a
§ lagen om flottning i allmän flott -

led.

Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr b3 år 11)69

2) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i

allmän flottled

Härigenom förordnas dels att 25, 32, 73, 74 och 82 §§ lagen den 19 juni
1919 om flottning i allmän flottled1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 81 och 82 a §§,
av nedan angiven lydelse, 81 § närmast efter rubriken »8 kap. Särskilda bestämmelser».

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §.

Allmän flottled —-----avhändas flottleden.

Har flottningsförening----kan undvaras.

Behållningen av medel, som inflyta
för flottleden tillhörig egendom,
må ej förbrukas till gäldande av
årets löpande utgifter utan skola användas
såsom kapitaltillskott till
fond, varom i 32 § förmäles, eller
eljest till framtida båtnad för flottleden.

Behållningen av medel, som inflyta
för flottleden tillhörig egendom,
må ej förbrukas till gäldande av
årets löpande utgifter utan skola användas
såsom kapitaltillskott till
fond, varom i 32 § andra stycket förmäles,
eller avsättas till en särskild
fond för sådana återställningsåtgärder
som angivas i 82 §. När särskilda
skäl föreligga, äger Kungl. Maj.ts
befallningshavande förordna att behållningen
må användas såsom kapitaltillskott
till fond, som angives i
32 § första stycket, eller eljest till
framtida båtnad för flottleden.

32 §.

På ansökan------benämnd underhållsfond.

I enahanda----—---deras anhöriga.

För förvaltningen av fond, som nu
sagts, skall Kungl. Maj :ts befallningshavande
fastställa reglementariska
bestämmelser, utmärkande förutom
annat, under vilka förhållanden
och till vilket belopp fondens
medel må tagas i anspråk till gäldande
av kostnader av angivet slag.

Fonds medel

För återställningsåtgärder kan bildas
särskild fond enligt 25 § tredje
stycket.

För förvaltningen av fond, som
sagts i första eller andra stycket,
skall Kungl. Maj:ts befallningshavande
fastställa reglementariska bestämmelser,
utmärkande förutom
annat, under vilka förhållanden och
till vilket belopp fondens medel må
tagas i anspråk till gäldande av kostnader
av angivet slag.
fonden bildats.

1 Förutvarande 81 § upphävd genom 1964:183.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

73 §.

Har i-------upptagaren överlåtas.

Har allmän flottled blivit avlyst,
får strandägare eller annan som kan
lida men av sjunket virkes kvarlämnande
upptaga virket med rätt att
fritt förfoga däröver. Virkets ägare,
om han är känd, eller förvaltare som
utsetts med anledning av avlysningen
skall dock först tillsägas och få
skäligt rådrum att avlägsna virket.
Sedan tre år förflutit efter avlysningen,
får virket upptagas utan att
tillsägelse behöver ske.

Vad nu------—---i flottleden.

74 §.

Skulle vid-----bekostnad verkställas.

Beträffande virke----- — motsvarande tillämpning.

82

Varder allmän flottled jämlikt 6
kap. 27 § vattenlagen avlyst, skall,
där dess tillgångar överstiga skulderna,
behållningen tilläggas någon
fond hos flottningsföreningen eller,
om föreningen samtidigt upplöses,
tillfalla länets skogsvårdsstyrelse eller,
där skogsvårdsstyrelse ej finnes,
vederbörande hushållningssällskap
att användas till främjande av skogsvården
inom flottledsområdet.

Har allmän flottled blivit avlyst,
äger 73 § andra stycket motsvarande
tillämpning beräffande virke som
flutit i land.

81 §.

Planeras övergång från flottning
till annat transportsätt, skola de flottande
underrätta Kungl. Maj:ts befallning
shavande härom.

§•

Varder allmän flottled jämlikt 6
kap. 27 § vattenlagen avlyst, skall,
där dess tillgångar överstiga skulderna,
behållningen användas för bortskaffande
av sådana flottledsanordningar
som kunna orsaka skada eller
olägenhet samt för iordningställande
av vattendraget och intilliggande
område i ett från företrädesvis
fiske- och naturvårdssynpunkt
lämpligt skick (återställningsåtgårder).

Om endast del av flottled avlyses,
skall den behållning framräknas
som skäligen kan anses belöpa på
delen.

Finnes behållning sedan behövliga
återställningsåtgärder vidtagits,

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 ar 1969

(Nuvarande lydelse)

Understödsfond, varom--— —

Där förhållandena påkalla sådant,
äge Kungl. Maj :ts befallningshavande
utse särskild förvaltare att övertaga
avlyst flottleds tillhörighet er
och vidtaga erforderliga åtgärder
därmed. Efter fullgjort uppdrag redovise
förvaltaren inför Kungl.
Maj:ts befallningshavande.

(Föreslagen lydelse)

skall denna användas på sätt
Konungen bestämmer.

- eller understöd.

82 a §.

Efter avlysning av allmän flottled
eller del därav skall Kungl. Maj:ts
befallningshavande utse särskild förvaltare
att övertaga den avlysta flottledens
tillhörigheter och vidtaga erforderliga
åtgärder därmed samt att
inom ramen för behållningen och de
medel som eljest kunna ställas till
förvaltarens förfogande besluta om
och låta utföra behövliga återställningsåtgärder.
Förvaltaren skall i
fråga om sådana åtgärder samråda
med berörda myndigheter, kommuner
och andra intressenter.

Förvaltarens beslut i fråga om
återställningsåtgärder skall meddelas
skriftligt, om det begäres eller sakens
beskaffenhet påkallar det. Talan
mot beslutet föres hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande genom
besvär.

Det åligger förvaltaren att redovisa
för sitt uppdrag inför Kungl.
Maj:ts befallningshavande.

Om ersättning till förvaltaren för
dennes arbete beträffande återställningsåtgärder
beslutar Kungl. Maj:ts
befallningshavande. I den mån medel
som stå till förvaltarens förfogande
icke räcka till för ersättningen,
må beslutas att ersättningen
skall betalas av statsverket.

Kungl. Maj:ts befallningshavande
må entlediga förvaltaren innan uppdraget
slutförts.

Med Kungl. Maj:ts befallningshavande
avses i denna paragraf Kungl.
Maj:ts befallningshavande i det län,
där flottningsstyrelsen har eller haft
sitt säte.

Närmare bestämmelser om förvaltares
verksamhet meddelas av
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

9

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

Den i 73 § andra stycket sista punkten och 74 § tredje stycket medgivna
rätten för strandägare eller annan som kan lida men av sjunket eller ilandflutet
virkes kvarlämnande att upptaga virket utan tillsägelse inträder icke
i något fall före den 1 juli 1970.

Har allmän flottled eller del därav avlysts före den 1 juli 1969 skall länsstyrelsen
utse förvaltare enligt 82 a §, om det påkallas av omständigheterna.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Om skeppsvrak och fornfynd samt Om skeppsvrak och fornfynd, om
om sjöfynd stadgas särskilt. sjöfynd samt om virke som sjunkit

i allmän flottled eller som flutit
i land vid sådan flottled finnas särskilda
bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1 Senaste lydelse av 11 § se 1967:79.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr å3 år 1969

Motionsyrkanden

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:1032 av herr Pettersson, Karl, in. fl. och
II: 1186 av herrar Nilsson i Agnäs och Petersson i Gäddvik, i vilka motioner
hemställs

»att riksdagen beslutar att i lag om ändring i vattenlagen och lagen den
19 juni 1919 om flottning i allmän flottled intages följande bestämmelser:

1) nedläggning och avlysning av huvudflottled får ske först efter allsidig
utredning ur såväl företagsekonomisk, samhällsekonomisk som social
synpunkt för berörda områden,

2) skyldighet för flottningsförening att hålla myndigheter och enskilda
sakägare orienterade om planer för nedläggning och avlysning av flottleder,

3) vidtaga åtgärder jämväl vid flottleder, vilka redan nedlagts eller avlysts,

4) anläggande av vandringsväg för fisk vid kraftverks- och regleringsdammar
såsom återställningsåtgärder i samband med avlysning av flottning
i huvudflottleder och i samband därmed ändrade förutsättningar för vattenhushållning
i förhållande till gällande vattenföring enligt vattendom,

5) i det fall mer än en länsstyrelse är berörd av flottledsavlysning eller
nedläggning, de berörda länsstyrelserna tillsammans skall handlägga de
frågor som gäller avlysning, återställningsåtgärder och val av förvaltare
samt att länsstyrelserna erhåller redovisning från förvaltaren samt

6) Kungl. Maj :t utarbetar författnings- och lagtext i enlighet med vad
som i motionen anförts.»

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anför i propositionen
inledningsvis följande.

Under senare år har landtransport av virke ökat i betydande grad på bekostnad
av flottningen. Flottningsföreningar har upplösts, flottleder och
flottgodsmängd har minskat och antalet i flottningsarbete sysselsatta arbetare
har sjunkit. Flottleder har i ökande omfattning avlysts. Efter hand som
denna utveckling fortskridit har främst i fiskets och naturvårdens intresse
krav rests på att vattendragen skall återställas i ett naturligt skick sedan
flottlederna avlysts.

I syfte att få frågan om det ekonomiska ansvaret för återställningsåtgärderna
löst föreslog Österbygdens vattendomstol i skrivelse den 13 september

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

11

1963 till Kungl. Maj:t vissa lagstiftningsåtgärder. Förslaget gick i huvudsak
ut på att en mindre avgift skulle läggas på allt flottgods som framfördes
i allmän flottled och att avgifterna skulle tillföras en för hela landet gemensam
fond att användas för återställningsåtgärder och ersättningar på grund
av skador av flottledsanordningar i avlysta flottleder. Skrivelsen remissbehandlades.

För att öppna möjlighet att ta i anspråk eventuell behållning hos flottningsförening
för återställningsåtgärder i avlyst flottled hemställde de större
flottningsintressenterna i Ljungan, Gimån och Indalsälven i juni 1967 hos
Kungl. Maj :t om viss ändring av 82 § första stycket lagen den 19 juni 1919
(nr 426) om Lottning i allmän flottled (FL).

Mot bakgrund av innehållet i de båda skrivelserna och remissyttrandena
har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria angående återställningsåtgärder
i avlyst flottled, in. m. (Stencil Ju 1968: 14). Promemorian
innehåller förslag till ändringar i vattenlagen (VL) och FL.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av vattenöverdomstolen,
Övre Norrbygdens vattendomstol, Mellanbygdens vattendomstol, Österbygdens
vattendomstol, Västerbygdens vattendomstol, kammarkollegiet,
domänstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk,
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet,
Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och Svenska flottledsförbundet.

Vid yttrandena från länsstyrelserna bär fogats yttranden från olika myndigheter,
nämnder, tjänstemän samt enskilda personer och sammanslutningar.

Gällande bestämmelser

Utskottet hänvisar till propositionen s. 11—14.

Tidigare förslag

Återställningsåtgärder

Utskottet hänvisar till propositionen s. 15—16.

Sjunkvirke

Utskottet hänvisar till propositionen s. 16—18.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

Departementspromemorian

Återställningsåtgärder

Utskottet hänvisar till propositionen s. 18—23.

Övertagande av flottledsanläggningar

Utskottet hänvisar till propositionen s. 23—24.

Sjunkvirke

Utskottet hänvisar till propositionen s. 24—25.

Remissyttranden över departementspromemorian
Återställningsåtgärder

Utskottet hänvisar till propositionen s. 25—30.

Övertagande av flottledsanläggningar

Utskottet hänvisar till propositionen s. 30—33.

Sjunkvirke

Utskottet hänvisar till propositionen s. 33—34.

Ändrade vattenhushåilningsbestämmelser vid dammanläggningar
Utskottet hänvisar till propositionen s. 34—35.

Departementschefen

Inledning

Som ett led i den pågående rationaliseringsprocessen inom skogsbruket
sker i ökande omfattning en övergång från flottning till landtransport. Detta
avspeglar sig klart i statistiken över flottningssträckornas längd. Sålunda
minskade flottningssträckorna under åren 1950—1967 med ungefär 18 000
km. Tidigare var det huvudsakligen biflottleder som lades ned. Under den

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

13

senaste tiden har emellertid flottningen lagts ned eller beslut fattats om nedläggning
av flottningen också i några av de större flottlederna, såsom Indalsälven,
Ljungan och Ljusnan. Utvecklingen tyder på att flottningen kan komma
att upphöra även i andra större flottleder.

Det är främst av företagsekonomiska skäl som man går över till landtransport.
Sålunda medger landtransport kontinuerlig råvarutillförsel till
industrin under hela året. Lagerhållningen kan på så sätt minskas. Det kan
vidare bli ekonomiskt fördelaktigt att gå över till att barka och sortera virket
i centrala anläggningar vid industrierna. Sjunkningsförlusterna bortfaller.
Lövved transporteras bäst landvägen. För kraftindustrin medför övergången
den fördelen att flottningsvattnet kan användas för att producera
kraft.

En övergång från flottning till landtransport kan som närmare utvecklas
i det följande få verkningar på naturvårdens och fiskets områden. Men
övergången påverkar även t. ex. sysselsättningsförhållandena samt järnvägsoch
vägtrafiken. En nedläggning av flottningen kan sålunda få vittgående
återverkningar för det allmänna. Som flera remissinstanser framhåller är det
därför angeläget att berörda myndigheter på ett tidigt stadium får kännedom
om de flottandes planer på en nedläggning av flottningen. Så snart en
övergång från flottning till landtransport börjat planeras bör de flottande
underrätta länsstyrelsen om planerna. Detta kan lämpligen ske genom förmedling
av flottningsföreningen. Härigenom kan länsstyrelsen se till att
de frågor som har samband med nedläggningen blir behandlade på ett allsidigt
sätt exempelvis i planeringsrådet. Ofta kan det vara ändamålsenligt
att företrädare för AMS, statens järnvägar, statens vägverk samt fiske- och
naturvårdsmyndigheter bereds tillfälle att deltaga i behandlingen av frågorna.
Ibland kan det vara lämpligt att tillsätta en för ändamålet särskilt
avpassad arbetsgrupp. Föreskrift om underrättelseskyldigheten bör
tas in i VL.

Återställningsåtgärder

Efter hand som övergången från flottning till landtransport fortskridit
har främst från naturvårds- och fiskerihåll krav rests på att flottlederna
sedan de avlysts skall återställas i ett för dessa intressen tillfredsställande
skick. Det har också ansetts angeläget att åtgärder vidtas så att kvarvarande
flottledsanordningar inte orsakar skada för tredje man. Alla slags åtgärder
i nu nämnda syften kallas i det följande återställningsåtgärder.

Troligen är det fisket som orsakas den största olägenheten, om en flottled
ej återställs i lämpligt skick. Kvarvarande flottningsdammar hindrar fiskens
vandringar. Fisken kan fastna i otäta skibord. Behålls flottningsdammarna
utan tillsyn, kan de också utnyttjas för olovlig dämning i syfte att omhänderta
den fisk som blir kvar på det torrlagda området. Genom traktorrensning,

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

som gjorts för att underlätta flottningen, har fiskens uppehållsmöjligheter
beskurits. Från fiskerihåll har även hävdats att nya uppehållsplatser för
laxartad fisk bör skapas.

Kostnaderna för återställningsåtgärderna är svåra att beräkna. Sannolikt
torde kostnaderna uppgå till minst 1 å 2 milj. kr. i var och en av de större
flottlederna om fiskefrämjande åtgärder tas med.

För att bl. a. klarlägga frågan om vem som är eller bör vara ansvarig för
återställningsåtgärderna såväl ekonomiskt som när det gäller att utföra åtgärderna
har som förut anförts en promemoria upprättats inom justitiedepartementet.

För bedömandet av spörsmålet om ansvaret för återställningsåtgärder är
frågan om äganderätten till flottledsanordningarna sedan flottleden avlysts
av intresse. Först bör erinras om att bl. a. byggnader och anläggningar, som
förvärvas för flottleden eller flottningens ombesörjande, tillhör flottleden
som sådan och inte flottningsföreningen. Föreningen bara förvaltar flottledens
tillhörigheter. Så länge flottning bedrivs, svarar föreningen för skötsel
och underhåll av flottledsanordningarna. För skador av dessa är de flottande
— och inte föreningen som sådan — ansvariga. I fråga om nedlagda eller
avlysta flottleder lämnar varken VL eller FL något besked om ansvaret för
flottledsanordningarna.

I promemorian avvisas tanken på att staten skulle vara att anse som
ägare till flottledsanordningarna sedan flottleden avlysts. Anordningarna
antas vara allmän egendom bara så länge flottleden utgör ett allmänt
kommunikationsmedel. Inte heller anses det att flottledsanordningar i flottled
som avlysts tillfaller markägaren. I promemorian framförs i stället
den uppfattningen att flottledsanordningarna saknar ägare, sedan flottningsföreningen
upplösts eller, om förvaltare utsetts för avveckling av föreningen,
förvaltaren slutfört avvecklingen. Mot denna uppfattning har någon remisskritik
inte framförts. Jag ansluter mig till vad som har anförts i promemorian
i denna del.

Det som anförts nu innebär att det inte finns något ansvarigt rättssubjekt
för flottledsanordningarna, om flottled avlysts. Om endast en del av en
flottled avlyses, torde motsvarande gälla i fråga om den avlysta delen.

Med tanke på de olägenheter som är förenade med ett rättsläge av nu angiven
innebörd har, som tidigare nämnts, Österbygdens vattendomstol i skrivelse
till Kungl. Maj :t år 1963 föreslagit att en mindre avgift läggs på allt
flottgods som framförs i allmän flottled för att täcka kostnaderna för återställningsåtgärder.
Enligt förslaget skulle avgiften tillföras en för hela landet
gemensam fond.

I promemorian tas emellertid avstånd från tanken på en flottgodsavgift
av antytt slag. Som skäl härför anförs att en avgift ungefär motsvarande
den fiskeavgift som utgår enligt 6: 9 VL endast inbringar omkring 80 000 kr.
årligen och att, om större avgifter påförs flottningsföreningarna, detta i vissa

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

15

fall kan leda till en snabbare övergång till landtransport än som annars skulle
ha skett och därmed en ytterligare minskning av avgiftsunderlaget. Vidare
åberopas som skäl mot en avgiftsbeläggning att flottled som redan har nedlagts
inte drabbas av sådan pålaga, fastän återställningsåtgärder är lika
aktuella i en sådan led.

Av remissinstanerna har kammarkollegiet förordat en flottgodsavgift.
Kollegiet anser att en sådan bör utgå med 10 öre per m3 flottgods. På så
sätt skulle, säger kollegiet, avgifter komma att i dagens läge inflyta med ca
800 000 kronor årligen. Enligt kollegiets förslag skall avgifterna avsättas till
en särskild fond hos flottningsföreningen.

Till stöd för sitt förslag hävdar kollegiet att en flottgodsavgift, även om
den är större än den fiskeavgift som normalt utgår, inte behöver vara av avgörande
betydelse för frågan om övergång till landtransport.

Jag anser det rimligt att flottningsföreningarna, som i regel under en
följd av år bedrivit flottning, i möjligaste mån svarar för att flottlederna
återställs i lämpligt skick sedan flottningen upphört. Tanken på en flottgodsavgift
ligger därför nära till hands. En sådan avgift har dock vissa
nackdelar. Bl. a. torde man inte kunna bortse från att den kan medföra en
snabbare övergång till landtransport. Jag anser att man därför i första hand
bör söka finna en annan form för att finansiera återställningsåtgärderna.

Redan i 1946 års flottningsutrednings betänkande föreslogs att tillgängliga
medel hos flottningsförening skulle efter avlysning få användas till att i
lämplig omfattning återställa vattendragets naturliga utseende. Förslag av
ungefär motsvarande innebörd framlades, som tidigare nämnts, år 1967 av
de huvudsakliga flottningsintressenterna i Ljungan, Girnån och Indalsälven.

F. n. gäller att flottningsföreningens behållning skall efter avlysning tillläggas
någon fond hos föreningen eller, om föreningen samtidigt upplöses,
tillfalla viss myndighet för att användas till att främja skogsvården inom
flottledsområdet. Enligt promemorieförslaget skall behållningen i stället
användas för återställningsåtgärder. Förslaget utgår från att eventuell behållning
skall räknas fram även för biflottled och komma till omedelbar
användning inom denna.

Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna. Endast beträffande
frågan om behållning skall framräknas även vid avlysning av biflottled råder
delade meningar. Flottledsförbundet menar att förslaget i denna del
framtvingar skönsmässiga bedömningar. Biflottlederna ingår nämligen ofta
i ett större flottledsdistrikt, och då saknas enligt förbundet underlag för
en fördelning av tillgångar och skulder. Också i det fall att biflottleden utgör
ett eget flottledsdistrikt föreligger svårigheter att skilja dessa tillgångar
och skulder från övriga sådana som flottningsföreningens förvaltning omfattar.
Detta beror enligt förbundet på det förhållandet att tillgångarna i
stor utsträckning är knutna till den gemensamma förvaltningen för hela
flottledssystemet. Så är exempelvis fallet med underhålls- och pensionsfon -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

derna. Även skulderna är på motsvarande sätt knutna till visst flottledsdistrikt
eller till hela flottledsverksamheten. Flottledsförbundet föreslår
mot bakgrund av det anförda att behållning skall tilläggas i första hand
någon fond hos flottledsföreningen och komma till användning först när
föreningen upplöses.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att en lagändring bör
genomföras, som ger möjlighet att ta i anspråk behållning hos flottningsförening
för återställningsåtgärder.

Beträffande den särskilda frågan huruvida behållning bör framräknas
även vid avlysning av biflottled har jag viss förståelse för flottledsförbundets
synpunkter. Eftersom tillgångarna och skulderna i regel inte är knutna
direkt till biflottleden, måste föreningen vid en avlysning av sådan led ofta
göra en skönsmässig uppskattning för att kunna räkna fram behållningen.
Detta innebär onekligen en komplikation för föreningen.

Det finns dock starka skäl för den lösning som valts i promemorian. Även
om någon behållning ofta inte uppkommer i fråga om biflottleder, kan
det antas att behållningen för vissa biflottleder kan komma att uppgå till
icke oväsentliga belopp, t. ex. genom försäljning av sådana längs flottleden
belägna fastigheter, som hör till flottleden. Det är också framför allt
i biflottlederna som återställningsåtgärder är aktuella, särskilt när det
gäller fisket. Det är vidare angeläget att åtgärderna vidtas så snart som möjligt
efter flottledsavlysningen. Flottledsförbundets förslag innebär att behållningen
skulle kunna tas i anspråk först sedan huvudflottleden avlysts.
Tidpunkten härför kan vara mycket avlägsen. I sådant fall kommer medlen
att fonderas för en obestämd tid utan garanti att de kommer till bruk för
återställningsåtgärder i den del av flottleden till vilken de kan hänföras. Det
kan också komma att visa sig svårt att intressera utomstående att göra ekonomiska
insatser för att återställa biflottled, så länge det inte är något så när
klarlagt huruvida flottningsföreningen förfogar över medel som kan användas
för ändamålet.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att, om biflottled eller annan del av
flottled avlyses, föreningen bör vara skyldig att utreda om behållning föreligger
i fråga om den avlysta delen och i sådant fall avsätta medel för återställningsåtgärder.
Flottningsföreningen bör vid framräkning av behållningen
i biflottled eller del av flottled i regel kunna bortse från den för hela
flottleden gemensamma pensionsfonden. I övrigt bör såväl beträffande tillgångar
som skulder en skälighetsuppskattning göras.

Skogsstyrelsen påpekar att det finns vissa möjligheter för flottningsföreningarna
att avveckla en del av flottledernas tillhörigheter och använda
influtna medel på sådant sätt att de sista årens flottningskostnader minskar.
Ett sådant förfarande skulle givetvis strida mot syftet med de lagförslag
som här läggs fram i fråga om återställningsåtgärder. Med hänsyn
till det starka intresse som visats från flottningsföreningarnas sida för pro -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

17

blemet att återställa flottlederna i lämpligt skick anser jag emellertid att
det inte finns någon större anledning att befara ett sådant illojalt förfaringssätt.
För att skapa enhetliga regler mellan olika flottningsföreningar anser
jag emellertid att frågan bör regleras i FL. Jag förordar därför att i denna
tas in en föreskrift om att medel som inflyter genom försäljning av fastigheter
eller annan egendom som tillhör flottleden får avsättas till en fond
för återställningsåtgärder. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

Jag övergår nn till frågan om vem som bör åläggas ansvar för att återställningsåtgärder
i avlyst flottled kommer till stånd och hur åtgärderna
närmare skall finansieras. Eftersom bestämmelser saknas i fråga om ansvaret
för återställningsåtgärder föreslås i promemorian att en fast förvaltningsform
tillskapas.

Enligt 82 § FL får länsstyrelsen, om skäl föreligger, utse särskild förvaltare
att överta avlyst flottleds tillhörigheter och vidta de åtgärder som behövs
med dessa. I promemorian föreslås att sådan förvaltares uppgifter utvidgas
till att avse också ombesörjande av återställningsåtgärder i flottleder.
Förvaltaren föreslås få rätt att besluta om sådana åtgärder inom ramen
för de medel som erhålls vid försäljning av flottledens tillhörigheter eller
eljest ställs till hans förfogande. I promemorian räknas med att han skall
få disponera över bl. a. föreningens överskottsmedel, fiskeavgifter som avsatts
för vattendraget enligt 6: 9 VL, regleringsmedel enligt 4: 14 YL, medel
som AMS avsätter för återställningsåtgärder samt kommunala bidrag. I frågor
om återställningsåtgärder skall förvaltaren samråda med berörda myndigheter,
kommuner och andra intressenter.

Den i promemorian valda principlösningen av ansvarighetsfrågan har under
remissbehandlingen i huvudsak inte föranlett någon erinran. Endast
Västerbygdens vattendomstol uttalar sig kritiskt och menar att denna fråga
inte kan få någon tillfredsställande lösning, om inte staten inträder som ägare
av de övergivna flottledsanordningarna och svarar för deras underhåll
eller begär deras utrivning när detta behövs.

Om staten åläggs ägaransvar för övergivna flottledsbyggnader blir staten
omedelbart skadeståndsskyldig gentemot tredje man för alla skador som
förorsakas av anordningarna. Arbetsinsatsen för underhåll eller andra åtgärder
med anordningarna skulle bli betydande. Jag kan därför inte biträda
den av vattendomstolen hävdade uppfattningen.

Enligt min mening innebär förslaget att utvidga förvaltarens arbetsområde
till att omfatta även återställningsåtgärder en från praktiska synpunkter
ändamålsenlig lösning av frågan om ansvaret för återställningsåtgärder. På
så sätt blir det möjligt att låta den person som sköter avvecklingen av flottleden
få ansvaret även för att flottleden återställs på lämpligt sätt. Jag
godtar därför promemorieförslaget i denna del.

Finansieringsfrågan är av avgörande betydelse för förvaltarens möjlig 2

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr i3

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

heter att lösa sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Frågan har också
under remissbehandlingen av promemorian tilldragit sig stort intresse. Många
remissinstanser betraktar förslaget i promemorian om finansieringen endast
som en dellösning. De framhåller att medelstillgången hos flottningsföreningen
kommer att bli otillräcklig i de flesta fall. De hävdar också att
bidragen från vissa fonder och AMS inte utgör tillräckligt underlag för en
så omfattande sanering som det är fråga om. Naturvårdsverket och Svenska
kommunförbundet anser att frågan bör utredas vidare. Flera remissinstanser
betonar att ett återställande av vattendragen tillgodoser allmänna intressen.
Visar det sig att de medel som kommer att stå till förvaltarens förfogande
inte räcker till, bör det enligt dessa remissinstanser ankomma på det
allmänna att svara för kostnaderna.

Enligt min mening bör framtida återställningsåtgärder i ännu ej nedlagda
flottleder i första hand bekostas av flottningsföreningarnas medel. I de större
flottlederna kan man räkna med att försäljningen av föreningens egendom,
särskilt vid flottleden belägna fastigheter, inbringar så stora belopp
att de möjliggör återställningsåtgärder i avsevärd omfattning. I andra fall
däremot kan det vara svårare att få fram medel som behövs. Vissa flottningsföreningar
kan komma att upphöra utan att någon behållning föreligger.
I de flottleder som redan lagts ned och där flottningsföreningarnas
verksamhet upphört finnas inga medel att ta i anspråk från flottningsförening.
Däremot finns vissa möjligheter att använda fiskeavgifter och regleringsmedel
enligt 6:9 resp. 4: 14 VL. Även kommunala medel och medel
från industrier som tidigare berörts av flottningen kan tänkas komma i fråga.
Men även om möjligheterna att få fram medel enligt det nu föreslagna finansieringssystemet
är uttömda återstår ändå en möjlighet att få återställningsåtgärder
vidtagna. Behovet av sådana åtgärder torde nämligen inte sällan
sammanfalla med AMS’ intresse att skapa arbetsmöjligheter i samma trakter,
t. ex. i avlägset belägna biflottleder. Det är emellertid inte möjligt att
förutse det verkliga behovet förrän lagstiftningen på området varit i kraft
en tid. Som framgår av det anförda talar dock mycket för att de angelägnaste
återställningsåtgärderna kan bli vidtagna med hjälp av det skisserade
systemet. Jag anser det därför inte nödvändigt att i detta sammanhang ta
upp frågan om tillskott genom allmänna medel i annan form än som nyss
berörts.

I promemorieförslaget ges förvaltaren rätt att besluta om återställningsåtgärderna.
Viss remisskritik har framförts på denna punkt. En remissinstans
föreslår sålunda att det skall ankomma på länsstyrelsen att i varje
särskilt fall besluta om vilka återställningsarbeten som skall utföras och hur
dessa arbeten bör bedrivas. Flottledsförbundet anser att beslutanderätten
skall anförtros Kungl. Maj :t eller särskild förordnad myndighet, såsom naturvårdsverket.

För min del vill jag peka på betydelsen av att medel kan komma att till -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

19

föras förvaltaren i olika omgångar. Förvaltaren bör ha möjlighet att snabbt
sätta i gång ett aktuellt arbete genom att ta i anspråk de medel som influtit.
Hans verksamhet skulle fördröjas om han vid olika tillfällen måste
invänta en myndighets beslut. Det skulle också vara olägligt om myndigheten
skulle fatta sitt beslut först när alla medel hopsamlats. Jag anser
därför den smidigaste lösningen vara att förvaltaren tilldelas beslutanderätten.
Till de befogenheter som denna beslutanderätt inrymmer återkommer
jag i specialmotiveringen.

Detta utesluter emellertid inte att en administrativ myndighet, lämpligen
länsstyrelsen som utövar tillsyn över flottningsverksamheten, får möjlighet
att påverka utvecklingen. Sålunda bör den nu föreliggande redovisningsskyldigheten
för förvaltaren beträffande flottledens tillhörigheter utvidgas till
att avse även återställningsåtgärder. Vidare bör i FL införas en rätt att föra
talan hos länsstyrelsen mot förvaltarens beslut i fråga om återställningsåtgärder.

Enligt promemorian tar den föreslagna lagstiftningen sikte på återställningsåtgärder
i enbart avlysta flottleder. Skälet härtill är att vem som helst
kan begära avlysning av flottled, och att vattendomstolarna numera synes
vara benägna att medge avlysning redan kort tid efter nedläggningen om
sådan utredning företes som utvisar att det inte kan bli aktuellt att återuppta
flottning. Från lagstiftningssynpunkt är det också komplicerat att vidta
åtgärder beträffande nedlagda flottleder, som inte avlysts. Gällande lag förutsätter
nämligen att flottlederna skall behållas i flottningsdugligt skick till
dess avlysning sker. På grund av det anförda godtar jag vad som anförts
i promemorian i denna del. När det gäller redan före lagändringen avlysta
flottleder eller delar av sådana bör — såsom också föreslås i promemorian
— möjlighet öppnas för länsstyrelse att utse förvaltare. En bestämmelse härom
bör tas upp bland övergångsbestämmelserna.

Övertagande av flottledsanläggningar

Enligt 6: 28 VL i dess nuvarande lydelse kan strandägare eller annan efter
ansökan hos vattendomstol få tillåtelse att när flottled avlysts ta bort byggnader
och anläggningar, som kan vara till men för honom, med rätt att fritt
förfoga över det bortskaffade.

Bestämmelsen motsvaras beträffande byggande i vatten av reglerna i
2:34 VL men är vidare till sin innebörd. Enligt 6: 28 kan sålunda var och
en som kan lida men av att byggnaden bibehålls ansöka om borttagande
eller utrivning medan enligt 2: 34 endast ägaren till byggnaden tillagts sådan
rätt.

Något rättsskydd för tredje man finns inte föreskrivet när det gäller bortskaffande
av flottledsbyggnader. I 2: 34 VL däremot finns bestämmelser om
sådant skydd i fråga om exempelvis dammbyggnader för vattenreglering.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. AV 43

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr b3 år 1969

Om byggnadens borttagande skulle medföra synnerlig skada för annan tillhörig
fast egendom, kan domstolen efter åtagande av ägaren till sådan egendom
förordna att byggnaden inte får tas bort samt föreskriva viss underhållsskyldighet
för fastighetsägaren och ålägga honom att fullgöra vad som
beträffande byggnaden i övrigt enligt lag åligger byggnadens ägare. Blir allmänna
intressen lidande, får också staten åta sig underhållsskyldighet. När
ägare av fast egendom ålagts att underhålla annan tillhörig byggnad i vatten,
skall denna skyldighet antecknas i fastighetsboken. Som framgår av det anförda
är det inte fråga om något övertagande av äganderätten till byggnaden.

Enligt promemorian föreligger behov av motsvarande skydd för tredje
man i flottningslagstiftningen. Som exempel nämns att de som under en
längre tid inrättat sig efter de vattenståndsförhållanden som uppkommer
genom flottningen eller de som blivit beroende av en flottningsdamm som
samtidigt tjänar som bro blir försatta i en ogynnsam situation om byggnaden
rivs ut. Mot bakgrund härav delar jag den uppfattning som kommit till
uttryck i promemorian att möjlighet bör tinnas för skadelidande att få överta
anläggningen efter prövning av vattendomstol.

Promemorieförslaget utgår från den i 2:34 VL intagna ståndpunkten att
endast ägare av fast egendom, som vållas synnerlig skada genom byggnadens
borttagande, är berättigad att överta den aktuella anläggningen. Som framhållits
under remissbehandlingen kan en sådan bestämmelse te sig inkonsekvent,
eftersom enligt 6: 28 VL den som vill bortskaffa en flottledsanläggning
bara behöver visa att han lider men av att byggnaden är kvar. För att
fastighetsägaren skall få rätt att överta anläggningen bör därför annat krav
inte uppställas än att fastigheten skadas, om anläggningen skaffas bort.
Ett avstående från kravet på att fastigheten skulle kunna orsakas synnerlig
skada gör det möjligt att låta vattendomstolen på ett friare sätt avgöra om
byggnaden skall rivas eller om underhållet skall överlåtas pa annan.

Vad i övrigt gäller kretsen av dem som bör få möjlighet att överta anläggningen
har under remissbehandlingen ifrågasatts om inte sådan rätt bör
tillkomma också den som vill tillgodogöra sig vattnet vid anläggningen.

I 2: 15 VL finns bestämmelser för det fall att någon för tillgodogörande av
vatten vill begagna sig av annan tillhörig vattenbyggnad. Reglerna torde inte
vara tillämpliga när det gäller flottledsbyggnad i avlyst flottled. I vart fall
skulle avsevärda tolkningssvåriglieter uppkomma. Enligt min mening finns
skäl att beträffande flottledsbyggnad öppna en möjlighet av motsvarande
slag som finns i 2: 15 VL. Inte sällan torde t. ex. en flottningsdamm erbjuda
goda regleringsmöjligheter för ett nedanliggande mindre kraftverk.
Det kan innebära en viss kapitalförstöring, om möjlighet inte ges kraftproducenten
att överta dammen. Jag anser därför att sådan möjlighet bör
införas i lagen. Detta innebär emellertid inte att den som övertar dammen
får rätt att utöva reglering i enlighet med flottningsutslaget. Vederbörande
måste — liksom den eller de fastighetsägare som övertar anläggningen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

21

för t. ex. reglering till skydd mot vårfloden ■— ansöka om rätt härtill enligt
de regler som gäller för vattenreglering.

Rätt att överta flottledsanläggning i avlyst flottled bör av vattendomstolen
kunna tillerkännas även staten och kommun. Dessa kan ha intresse
härav från fiskevårds- och naturvårdssynpunkt. I sistnämnda hänseende
kan intresset vara knutet till att bevara exempelvis en dammanläggning
med bibehållen vattenyta.

Genom bestämmelserna i 2: 34 andra stycket VL kan, som nämnts, skyldigheten
att underhålla och sköta vissa dammbyggnader överföras till annan.
Äganderätten övergår däremot inte. När det gäller flottledsbyggnader ligger
saken annorlunda till. Sedan flottleden avlysts torde, som förut anförts, anläggningarna
sakna ägare. Med hänsyn härtill bör inte bara skyldigheten att
underhålla anläggningen utan hela äganderätten överföras. Ansvaret för underhållet
bör innebära att ägaren skall underhålla byggnaden så att fara inte
uppkommer för allmän eller enskild rätt.

Genom att överta äganderätten till anläggningen kan den nye ägaren
bli ersättningsskyldig i förhållande till dem som lider skada av att anläggningen
bibehålls. Om ersättning för skada och intrång skall utgå får
bedömas från fall till fall. Ersättningen får bestämmas enligt reglerna i
9 kap. VL. Har skadan en gång ersatts av de flottande torde i regel ny
ersättning inte behöva utgå för samma skada. Några lagregler om det nu
sagda behövs inte.

Enligt promemorieförslaget liksom enligt 2:34 VL utgör ansökan om
att ta bort anläggning en förutsättning för prövning av frågan om ett
övertagande av anläggningen. Om någon framställning inte görs om utrivning
eller det dröjer avsevärd tid, kan anläggningen förfalla och under
tiden orsaka skada. För att den som är berättigad härtill skall utan tidsutdräkt
få överta äganderätten bör möjlighet öppnas till detta utan att
ansökan om byggnadens utrivning behöver avvaktas.

Bestämmelser bör ges om möjlighet för vattendomstol att meddela behövliga
föreskrifter i fråga om bortskaffande av flottledsanläggning och
beträffande rätt för annan att utföra arbetet om den nye ägaren inte fullgör
vad som ålagts honom. Dessutom bör efter förebild i 2: 34 den föreskriften
införas att anmälan om äganderättsövergången skall göras till inskrivningsdomaren
när innehavare av fast egendom övertar anläggningen.

Vidare bör finnas en rätt att under vissa förutsättningar bortskaffa
flottledsanläggning utan medgivande från domstol. Som förutsättning härför
bör gälla att sannolika skäl föreligger för att byggnad kan tas bort
utan att allmän eller enskild rätt förnärmas. Dessutom bör krav uppställas
om medgivande av förvaltare, om sådan är utsedd, för att domstolsprövning
inte skall behövas. Vidare bör den som bortskaffat anläggning utan
föregående prövning vara bevisningsskyldig beträffande de förhållanden
som rådde före bortskaffandet.

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

Från en remissinstans har farhågor yppats att regeln om rätt att underlåta
domstolsprövning leder till att dammanläggningar som behövs för
skydd mot vårflod raseras utan att markägare har vetskap om sådana planer.
Jag vill med anledning härav framhålla att sådana dammar givetvis inte
får rivas ut utan domstols medgivande, eftersom allmän eller enskild rätt
annars skulle förnärmas. Som ett återhållande moment verkar också den
föreslagna bevisregeln.

Sjunkvirke

Bestämmelserna i FL om rätt att ta upp sjunkvirke eller ilandflutet virke
gäller endast så länge flottleden inte är avlyst. Efter avlysningen får — i
brist på bestämmelser härom — ägarna av flottgodset eller förvaltaren anses
vara berättigade att ta upp virket. Har lång tid förflutit efter avlysningen
utan att något anspråk gjorts på flottgodset, får detta sannolikt
betraktas som övergivet med rätt för var och en att ta det till vara.

För att göra det möjligt för utomstående att på ett tidigt stadium ta upp
övergivet sjunkvirke eller ilandflutet virke i avlyst flottled och för att
klarlägga rättsläget på området föreslås i promemorian att strandägare
eller annan som kan lida men av virkets kvarlämnande sedan viss tid förflutit
från avlysningen får ta upp virket och använda det. Tidsfristen är
satt till ett år efter avlysningen. Om flottningsföreningen, de flottande eller
förvaltaren vid fristens utgång tar upp virke inom visst utflottningsdistrikt,
övergår rätten att ta upp virket först sedan verksamheten inom distriktet avslutats.

De flesta remissinstanserna har inte haft något att invända mot promemorieförslaget
i denna del. Några har emellertid framfört erinringar.
Sålunda har vattenöverdomstolen ansett att rätt att ta upp virket inte
bör inskränkas till strandägare och den som lider men av att virket lämnas
kvar utan att rätten bör tillkomma var och en. Från flottnings- och
skogsintressenter har framförts önkemål om att tidsfristen förlängs eller
att virket får tas upp först sedan medgivande lämnats av flottningsföreningen,
förvaltaren eller de flottande.

Enligt min mening bör lagstiftningen på området utformas så att virkesägarna
efter avlysning av en flottled får skälig tid på sig att ta till vara
i leden kvarvarande virke. Först därefter bör rätten att ta i anspråk virket
övergå på annan än virkesägarna. Främst sådana som kan lida men
av att virket lämnas kvar bör därvid komma i fråga.

Sjunkvirkesmängderna varierar givetvis i de olika flottlederna. I vissa
leder har en anhopning av sjunkvirke skett på många ställen t. ex. vid
inlandsskiljeställe, i andra förekommer inte anhopning av timmer i större
utsträckning. Sjunkningsförlusterna kan där vara procentuellt mindre.
Flottningssäsongens längd kan också variera i olika leder. Är den regel -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

23

mässigt mycket lång, har tillfälle i regel inte funnits att i någon nämnvärd
grad bärga sjunkvirke. Det nu anförda talar för att en relativt lång
tid ofta bör stå till de flottandes förfogande. Därigenom kan också den
personal, som blir friställd vid flottningens upphörande, under viss tid
beredas tillfälle till fortsatt arbete inom sitt fack.

Den angivna variationen i fråga om den tid som behövs för virkesupptagning
talar i och för sig för att rätten för annan än virkesägare att ta
upp virket i första hand görs beroende av medgivande från t. ex. de flottande
eller förvaltaren och att eu mycket lång tidsfrist sätts ut som
yttersta gräns. Å andra sidan är det enligt min mening angeläget att
rättsläget blir så klart som möjligt i framtiden. Detta åstadkommes bäst
genom att enbart en tidsfrist sätts ut att löpa från tidpunkten för avlysningsbeslutet.
Det senare alternativet bör enligt min mening väljas. I likhet
med domänstyrelsen anser jag att fristen bör bestämmas till tre år.
Härigenom blir det möjligt för virkesägare och flottningsförening att
bärga allt virke av värde innan äganderätten övergår. Något skäl att bibehålla
den i promemorian föreslagna regeln för det fall att virkesupptagning
pågår vid tidsfristens utgång föreligger därför inte.

En lösning av problemet på angivet sätt hindrar givetvis inte att flottningsföreningen,
de flottande eller förvaltaren kan lämna medgivande
till virkesupptagning före tidsfristens utgång.

Vattenöverdomstolens förslag att vem som helst skall ha rätt att ta upp
sjunket eller ilandflutet virke kan givetvis vara ägnat att få skadevållande
virke snabbare avlägsnat. Öppnas denna möjlighet att ta upp virke för
alla, behövs emellertid regler för exempelvis ilandtagning och uppläggning
av virket på annans mark. Motsvarande fordras inte när det gäller strandägare,
och inte heller torde det i regel behövas för t. ex. fiskerättsinnehavare.
Jag anser därför att rätten att ta upp virket bara bör tillkomma
strandägare eller annan som lider men av att virket ligger kvar.

Fråga om ändrade vattenhushållningsbestämmelser vid dammanläggningar

Under remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida avlysning av flottled
påkallar ändring av de vattenhushållningsbestämmelser som gäller för
kraftverks- och regleringsföretag.

I tillståndsdomar för sådana företag har ofta föreskrivits att kraftintresset
är skyldigt att släppa fram det flottningsvatten som behövs. Avlyses flottleden,
kan domarna enligt vad vattenöverdomstolen framhåller tolkas på
sådant sätt att de ger kraftverksägarna rätt att fritt förfoga över flottningsvattnet.
Såsom vattenöverdomstolen påpekar skulle kraftverksägarna därigenom
göra en »obehörig vinst», eftersom såväl villkoren för företaget som
ersättning för skadorna på grund av detta bestämts under antagande av att
flottningen bibehålls. Får kraftverksägarna fritt förfoga över flottnings -

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

vattnet kan skador uppkomma som inte beaktats. Förhållandena i och invid
vattendraget har ofta anpassats efter den vattenframsläppning som sedan
lång tid tillbaka tillämpats med hänsyn till flottningen. Särskilt fisket, naturvården
och avloppsföretagen kan vållas skador genom en förändring av
vattenföringen. Detta gäller främst nedströmsverkningarna.

Vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande efterlyst regler som otvetydigt
ger den som lider men av en ändrad vattenhushållning rätt att påkalla
ändrade hushållningsbestämmelser.

För egen del vill jag framhålla att rätt att påkalla ändrade hushållningsbestämmelser
föreligger redan enligt nuvarande regler i YL. Sålunda finns
i VL ett generellt förbud att innehålla vatten vid dammbyggnad så att nedströms
befintliga intressen skadas. Även om viss dämningshöjd är bestämd
får nämligen enligt 2: 30 VL det tillrinnande vattnet inte utan särskild rätt
därtill innehållas till förfång för allmänna eller enskilda intressen som är
beroende av vattnets lopp nedströms om dammen. Och ofta torde domen i
fråga om vattenhushållning inte kunna anses innefatta någon sådan rätt.
Stämningsvägen kan en skadelidande få prövat om den som utövar dämningsrätten
förfar i strid med 2: 30 VL.

Innehålls flottningsvattnet utan uttryckligt stöd av sådan särskild rätt
måste också hushållningsbestämmelserna vid kraftverlcsbyggnaden åtminstone
efter avlysningen anses ha blivit ofullständiga. Detta kan gälla förhållanden
såväl uppströms som nedströms dammanläggningen. Skadelidande
kan då i stämningsansökan under åberopande av 2: 31 andra stycket VL hos
vattendomstolen påkalla ändring av vattenhushållningsbestämmelserna. Om
flottningsvatten ej längre släpps fram och skada därigenom uppkommer, kan
vattendomstolen i förhållandet mellan parterna och deras rättsinnehavare
fastställa sådana bestämmelser som förebygger skadan. De fastställda bestämmelserna
får dock inte ändra vad som lagligen kan gälla, och de får inte
heller förnärma tredje mans rätt.

Om det kan anses påkallat med hänsyn till vandringsfiskens framkomst
eller är önskvärt från naturvårds- eller hälsosynpunkt, finns ytterligare möjlighet
för staten och kommun att begära omprövning av vattenhushållningsbestämmelserna.
Bestämmelserna i 2: 31 första stycket VL, jämfört med 2: 9
samma lag, torde nämligen vara tillämpliga även i de fall då ändrade vattenhushållningsregler
behövs med anledning av att Lottning upphör. Bestämmelserna
är visserligen begränsade till ändamålet men torde ändå täcka de
mest betydelsefulla fall som kan bli aktuella.

Som vattenöverdomstolen framhåller torde rätt till ersättning vid ändring
av vattenhushållningsbestämmelserna böra tillkomma kraftverlcsägaren bara
i sådana fall då de nya bestämmelserna innebär en faktisk inskränkning i
den rätt som tillkom honom innan flottningen upphörde.

Skulle de nu angivna reglerna, i motsats till vad jag tror, i tillämpningen
leda till att syftet med det nyss anförda inte tillgodoses, förutsätter jag att

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

25

den nyligen tillsatta utredningen med uppgift att se över vattenlagen även
tar upp de i detta sammanhang aktuella frågorna till behandling.

Författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till

1) lag om ändring i vattenlagen,

2) lag om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled,

3) lag om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods.

Specialmotivering

Utskottet redovisar i det följande specialmotiveringen i fråga om de lagrum
som berörs i motionerna. I övrigt hänvisar utskottet till redogörelsen i
propositionen s. 47—55.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

2 KAP.

9 §.

Departementschefen. I nuvarande lydelse av 2: 9 VL anges att staten eller
kommun har rätt att i eller invid vattendrag, där till följd av naturförhållandena
eller uppförd byggnad fiskens upp- och nedgång hindras, för fiskens
framkomst anordna särskild fiskväg eller eljest vidta anstalter för fiskets
främjande. Staten eller kommun får även ta i anspråk det vatten som behövs
för ändamålet.

Enligt promemorian kan tveksamhet råda om bestämmelsen är tillämplig
i fråga om allmän flottled (jfr 2: 38, 6:8 och 6: 9 VL). Regeln torde dock
gälla beträffande byggnader i vattendraget, så snart avlysning skett. Bestämmelsen
föreslås enligt promemorian bli kompletterad såvitt avser avlyst flottled
bl. a. så att staten eller kommun får rätt vidta fiskefrämjande åtgärder
även om fiskens upp- eller nedgång ej hindras. Som exempel på sådana åtgärder
nämns återställande av de naturliga förhållandena i ett vattendrag,
där traktorrensning förekommit. Den i promemorian intagna ståndpunkten
har föranlett en ny paragraf, 6: 29 VL.

Från fiskerihåll har förslaget hälsats med tillfredsställelse. Även jag anser
att förslaget är av värde.

Den föreslagna kompletteringen så att fiskefrämjande åtgärder kan företas
även om fiskens upp- och nedgång inte hindras till följd av naturförhållan -

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

dena eller uppförd byggnad kan emellertid —- som vattenöverdomstolen
framhåller — enklast genomföras genom att denna förutsättning för paragrafens
tillämpning får utgå ur 2: 9. På så sätt kommer visserligen villkoret
att bortfalla oavsett om vattendraget haft flottled eller inte. Någon nämnvärd
olägenhet härav torde emellertid inte uppkomma för kraftintressenterna
eller andra. Dessutom uppkommer en viss förbättring för fiskeintresset.
I departementsförslaget har därför den angivna förutsättningen fått utgå ur
2: 9 VL.

6 KAP.

27 §.

Gällande rätt. Enligt första stycket i denna paragraf får allmän flottled
avlysas av vattendomstol där sådana omständigheter yppas att flottningen
kan anses vara alldeles nedlagd. Uppstår eljest fråga om avlysning av allmän
flottled, ankommer ärendet enligt andra stycket på Kungl. Maj :ts prövning
»efter ty för dylika frågor särskilt är stadgat».

I motiven till flottningslagstiftningen uttalas att flottled kan avlysas av
Kungl. Maj :t exempelvis om förefintligheten av allmän flottled utgör hinder
för ett vattendrags förändring till allmän farled eller för anläggande av företag,
på vilket expropriationslagstiftningen är att tillämpa.

Promemorian. De ansökningar om avlysning som Kungl. Maj :t under de
senaste åren haft att ta ställning till har tillkommit på helt andra grunder
än de i lagmotiven angivna. De flottande har från transportekonomisk synpunkt
på sätt förut redovisats funnit det nödvändigt att övergå från flottning
till landtransport. Detta kan visserligen ske utan formellt avlysningsbeslut
men flottningsintressenterna bär funnit behov av sådant beslut bl. a. för att
flottningsförening eller förvaltare skall få möjlighet att tillvarata det ekonomiska
värdet i flottledens anläggningar.

Mot bakgrund av denna utveckling har Kungl. Maj :t medgivit avlysning i
dessa fall. Den praxis som sålunda utbildat sig stämmer emellertid inte helt
överens med ordalagen i 6: 27 andra stycket VL och de knapphändiga motiven.
För att undanröja denna oklarhet föreslås i promemorian en viss
ändring av lagtexten.

I promemorian tas upp ett problem som i den praktiska tillämpningen
uppkommit i fråga om kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t och vattendomstolarna.
Ansökan till Kungl. Maj :t har stundom innehållit begäran
om avlysning även av biflottled till eller del av huvudled, varvid flottningen
varit alldeles nedlagd i biflottleden eller delen av huvudleden.

Av praktiska skäl har det i promemorian ansetts lämpligt att Kungl. Maj :t
i samband med prövningen av avlysning av huvudflottleden även tar upp

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969 27

till prövning frågan om avlysning av sådana mindre avsnitt av flottleden, där
flottningen är alldeles nedlagd.

För att länsstyrelsen, som efter avlysning har att utse förvaltare, snabbt
skall fa kännedom om avlysningsbeslutet föreslås i promemorian att avskrift
av beslut om avlysning skall tillställas länsstyrelsen.

Departementschefen. Enligt första stycket i paragrafen är sökandekretsen
när det gäller avlysning av allmän flottled inte begränsad. Detta betyder att
såväl myndigheter som enskilda är berättigade att begära avlysning. Å andra
sidan föreligger ingen skyldighet för flottningsförening, de flottande eller
annan att tillse att flottled blir avlyst. Eftersom flera av de framlagda förslagen
förutsätter att avlysning sker, är det angeläget att ansökan om avlysning
görs till vattendomstol så snart flottningen är alldeles nedlagd. Begär
inte flottningsföreningen eller de flottande avlysning, får det i första
hand anses ankomma pa kammarkollegiet eller länsstyrelse att svara härför.

Med viss smärre redaktionell ändring av paragrafen i övrigt ansluter jag
mig till de i promemorian upptagna förslagen.

Förslaget till lag om ändring i lagen om flottning i allmän flottled

82 a §.

Departementschefen. Lämpligen bör förvaltaren på ett tidigt stadium upprätta
en plan för återställningsåtgärderna. I första hand bör han göra upp
en stomme för hela arbetet på området. Planen kan givetvis senare modifieras
och vid behov närmare utformas. Efter hand som medel ställs till förvaltarens
förfogande har han sedan att ta ställning till frågan om medelsanvändningen,
dvs. att avgöra vilka åtgärder enligt planen som skall utföras
med de disponibla medlen.

I frågor som rör återställningsarbeten föreskrivs i paragrafen att förvaltarens
beslut skall meddelas i skriftlig form om det begärs eller sakens beskaffenhet
påkallar det. Om delgivning eller annat bekantgörande av beslutet
torde Kungl. Maj:t lämpligen meddela bestämmelser. Mot beslut får talan
föras hos länsstyrelsen genom besvär.

När det gäller återställningsåtgärder får förvaltaren ställning av självständigt
statligt organ, dvs. som myndighet. Härigenom blir de förvaltningsrättsliga
reglerna för myndighet tillämpliga på honom. Detta medför bl. a,
att bestämmelserna om besvärstid m. in. enligt 1954 års lag om besvärstid
vid talan mot förvaltande myndighets beslut kommer att gälla i dessa ärenden.
Förvaltarens ställning som myndighet medför att han får anses ha
ämbetsansvar. Skriftligt beslut blir självfallet allmän handling.

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

Enligt lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt
ankommer det på regeringsrätten att ta upp och avgöra bl. a. mål om ersättning
för visst uppdrag, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed
jämförligt uppdrag och mål om allmän flottled samt sättet och villkoren
för dess begagnande. Av dessa bestämmelser följer att vid fullföljd av
talan mot länsstyrelsens beslut i fråga om ersättning till förvaltare eller i
fråga om dennes skiljande från uppdraget målet skall prövas av regeringsrätten.
Eftersom den föreslagna regleringen beträffande återställningsåtgärder
tar sikte på endast avlysta flottleder, dvs. på vattendrag i allmänhet,
har Kungl. Maj:t i statsrådet att vid överklagande av länsstyrelses
avgörande pröva sådana frågor om återställningsåtgärder som förvaltarens
beslut i fråga om medelsanvändningen och länsstyrelsens förordnande av
förvaltare. Jag finner den nu angivna gränsdragningen lämplig.

Valet av förvaltare ankommer enligt paragrafen på länsstyrelsen. Till förvaltare
bör kunna utses skogsvårdsstyrelsen eller länsjägmästaren eller annan
lämplig person, exempelvis flottningschef eller ledamot av flottningsföreningens
styrelse. Ibland kan det vara ändamålsenligt att utse två förvaltare,
en för själva avvecklingen av flottledens tillhörigheter och en för
återställningsåtgärderna. Lämpligen bör då flottningschefen eller någon som
haft insyn i flottningsverksamheten utses för förstnämnda uppgift och
annan person för återställningsåtgärderna.

För att verkligen få en inventering gjord av de åtgärder som behöver
vidtas i flottleden och för att förvaltaren snabbt skall kunna påbörja de
arbeten som behövs, anser jag i likhet med flera remissinstanser att förvaltare
alltid skall utses vid flottledsavlysning och inte bara såsom enligt
promemorieförslaget när förhållandena påkallar sådant. Lagförslaget har
utformats i enlighet härmed.

I fråga om ersättning till förvaltaren för dennes arbete och kostnader med
återställningsåtgärder beslutar länsstyrelsen. Ersättningen skall i första
hand utgå ur medel som ställs till förvaltarens förfogande. Skulle dessa inte
förslå får statsmedel tas i anspråk genom beslut av länsstyrelsen.

Sedan förvaltarens uppdrag slutförts skall länsstyrelsen entlediga förvaltaren
från dennes uppdrag. Om förvaltaren på grund av försummelse eller
eljest visar sig olämplig för uppdraget bör förvaltaren kunna entledigas redan
innan uppdraget slutförts. Entledigas förvaltare eller avgår denne före
sluförandet av uppdraget skall länsstyrelsen genast utse ny förvaltare.

Om förvaltaren av jäv eller annan anledning är förhindrad att vidta viss
åtgärd eller utöva verksamheten under kortare tid, bör länsstyrelsen anses
oförhindrad att tillfälligt utse annan som förvaltare. Uttrycklig bestämmelse
härom behövs inte.

För att i det fall flottleden berör flera län endast en länsstyrelse skall utse
förvaltare har i paragrafen föreskrivits att förvaltare skall utses av den länsstyrelse,
där flottningsstyrelsen har eller haft sitt säte. Samma länsstyrelse

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

29

skall även behandla de frågor som i övrigt ankommer på länsstyrelsen enligt
paragrafen. Om det behövs skall givetvis samråd äga rum mellan länsstyrelserna.
Detta är särskilt viktigt när det gäller val av förvaltare och
frågor om återställningsåtgärder som besvärsvägen kommer under länsstyrelsens
prövning.

Lagrådets utlåtande och departementschefens uttalanden vid
anmälan därav

Förslaget i remissprotokollet till ändring av 6: 28 VL innebär bl. a. att
vattendomstolens tillstånd inte behövs, om sannolika skäl föreligger för att
anläggningen kan ändras eller bortskaffas utan att allmän eller enskild rätt
förnärmas. Lagrådet framhåller i anslutning härtill att den omständigheten
att någon inrättat sig efter de förhållanden som skapats genom annans
byggnad i vatten inte ger honom någon rätt i och för sig att påfordra att
byggnaden bibehålls. Enligt lagrådet kan byggnadens borttagande därför
inte sägas förnärma hans rätt, även om hans intresse på ett påtagligt sätt
berörs. Lagrådet föreslår efter förebild av 2: 34 VL att domstolsprövning
föreskrivs för det fall att anläggningen märkbart inverkar på vattenståndet.

I anledning härav anför departementschefen följande.

»Enligt min mening kan det inte utan vidare anses lämpligt att på sätt
lagrådet föreslår ta reglerna i 2: 34 som förebild när det gäller att ange förutsättningarna
för att flottledsanordning skall få bortskaffas utan domstolsprövning.
I 2: 34 anges under vilka förutsättningar byggnad som är uppförd
i vattendrag får utrivas av byggnadens ägare. Utrivandet får av ägaren ske
utan särskilt medgivande, om byggnaden ej har märkbar inverkan på vatienståndet.
I förevarande fall däremot är fråga om att berättiga inte bara
staten, kommun eller förvaltare utan även annan som kan lida men av att
anläggningen bibehålls att bortskaffa denna. Det kan befaras, att denna rätt
blir alltför vidsträckt, om den knyts enbart till frågan om anläggningens
inverkan på vattenståndet. Syftet med den av lagrådet föreslagna ändringen
synes lika väl kunna nås genom en föreskrift att anläggningen får bortskaffas,
om sannolika skäl föreligger att allmänt eller enskilt intresse inte
förnärmas. Sådant intresse måste anses bli förnärmat, om anläggning tas
bort utan domstolens medgivande, när fastighetsägare eller den som vill
tillgodogöra sig vattnet vid anläggningen velat överta anläggningen.

Jag vill även peka på, att lagrådets förslag lätt leder till tolkningssvårigheter
i fråga om rätten att överta flottledsanläggning. Eftersom kravet på
vattendomstols tillstånd att bortskaffa flottledsanläggning skulle vara avhängigt
av om anläggningen märkbart inverkar på vattenståndet kan detta

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 43

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

förhållande tas till intäkt för uppfattningen att övertagande får ske genom
vattendomstolens beslut bara i de fall bortskaffandet märkbart påverkar
vattenståndet. Detta är enligt min mening inte tillfredsställande. Såsom föreslagits
i lagrådsremissen bör flottledsanordningar, oavsett om vattenståndet
påverkas, kunna övertas under angivna förutsättningar.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att uttrycket ''allmän eller
enskild rätt’ byts ut mot ''allmänt eller enskilt intresse’.»

Vid behandlingen av 6 kap. 27 § erinrar lagrådet om att det i de nya
fjärde och femte styckena i paragrafen föreslås regler i syfte att länsstyrelsen
inte bara skall hållas underrättad om när avlysning skett (femte
stycket) utan också på ett tidigt stadium få kännedom om att de flottande
har planer på att gå över till annat transportsätt än flottning (fjärde stycket).
Mot det nya fjärde stycket invänder lagrådet. »Det är självfallet angeläget
att berörda myndigheter i god tid får kännedom om aktuella planer
på att flottning i viss led skall nedläggas, och det får anses vara ett rimligt
krav att flottande, som överväger att i fortsättningen anlita landtransporter
för sitt virke, håller myndigheterna orienterade om sina planer, så att erforderliga
insatser från det allmännas sida kan förberedas och samordnas. Bestämmelsen
i fjärde stycket är dock av sådan art att den knappast lämpar
sig för att upptagas i lag. Det är inte avsett att ett åsidosättande av underrättelseskyldigheten
skall föranleda någon påföljd, och bestämmelsen får
därför endast karaktär av rekommendation. I vart fall synes ett lagstadgande
med föreslaget innehåll ej höra hemma i VL, som i huvudsak endast
reglerar rättsförhållanden med avseende å flottleden såsom sådan och inte
själva flottningen. — På nu anförda skäl hemställes, att bestämmelsen i
fjärde stycket får utgå. Om en bestämmelse i ämnet likväl anses böra meddelas,
bör den få sin plats i FL, där den kan upptagas i 8 kap. såsom 81 §.»

Departementschefen uttalar att det kan vara tveksamt om en bestämmelse
av detta slag bör placeras i VL. Han biträder därför lagrådets alternativa
förslag att föra in bestämmelsen i FL, där regeln upptagits i 8 kap.
såsom 81 §.

Beträffande lagrådets yttranden i övrigt samt departementschefens uttalanden
däröver hänvisar utskottet till propositionen s. 70—83 och 84—88.

Motionerna

I motionerna I: 1032 av herr Karl Pettersson in. fl. och II: 1186 av herrar
Nilsson i Agnäs och Petersson i Gäddvik påpekas att ett stort antal biflottleder
tidigare nedlagts till stor del utan att avlysning skett. Från naturvårdssynpunkt
är det emellertid viktigt att även sådana flottleder blir
föremål för återställningsåtgärder genom borttagande av förfulande och för -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969 31

fallna stenkistor, dammar, flottningsrännor och dylikt, framhåller motionärerna.

Motionärerna framhåller att vid avlysning och nedläggning av flottning
i huvudflottlederna kommer mycket stora skogsområden att beröras av det
ändrade transportsättet. På grund av att transportavstånden blir mycket
längre för landtransport när huvudflottleder läggs ner, än när det är fråga
om biflottleder, kommer nedläggning av huvudflottlederna att ekonomiskt
beröra skogsbruket och dess arbetskraft på ett helt annat sätt. Sålunda
kommer, anför motionärerna, omläggningen i transportsätt att medföra
att de s. k. nollområdena utökas. I det känsliga läge som skogsbruket för
närvarande befinner sig i kommer vidare de ökade kostnaderna att bidraga
till denna utökning. Såsom exempel på kostnadsskillnaderna åberopar motionärerna
att flottningskostnaderna från Indalsälvens 5:e distrikt under
de senaste åren hållit sig omkring 15 öre pr kubikfot flottat virke. Till
dessa kostnader kommer framtransport till huvudflottleden. Kostnaden
härför har enligt motionärerna uppskattningsvis legat i genomsnitt på c:a
10—15 öre pr kubikfot beroende på transportavståndet. Efter det att
flottningen i huvudflottleden upphör kommer motsvarande kostnad att
ligga mellan 45—55 öre pr kubikfot. Också denna kostnad är beroende av
transportavståndet. Dessutom blir den beroende av om virket skall direkttransporteras
till industrin eller forslas till järnvägsterminal för järnvägstransport
till industrins mottagningsterminal för omlastning och vidaretransport
med bil till respektive industri.

I motionerna anförs vidare att den enskilde skogsägaren teoretiskt skall
kunna vara med och avgöra huruvida flottning i huvudflottled skall fortgå
eller ej. I praktiken sägs det emellertid bli på det sättet, att han icke kan
påverka sådana beslut i ena eller andra riktningen; dessa frågor avgörs av
dem som har gemensamma ekonomiska intressen i skogsindustrin och i
kraftverksindustrin. På grund av den stora vinst vattenkraftindustrin kommer
att få vid en nedläggning av flottningen i de huvudflottleder, som utbyggts
med kraftverk och regleringsdammar, har enligt motionärerna övriga
intressen kommit att få stå i bakgrunden. De erinrar om att kraftverksindustrins
vinstmöjligheter nämns i propositionen och framhåller att, när
frågor om flottledsnedläggelse och avlysning av huvudflottleder skall avgöras,
måste dessa vinstmöjligheter vägas mot konsekvenserna för det
allmänna, skogsägare, berörd arbetskraft inom områdena samt för fiskeoch
naturvård.

Motionärerna erinrar vidare om den föreslagna bestämmelsen i 81 §
flottningslagen om skyldighet för flottningsförening att hålla myndigheterna
orienterade om sina planer för nedläggning och avlysning av flottleder,
så att erforderliga insatser från det allmännas sida kan förberedas
och samordnas. Motionärerna anser att de konsekvenser dessa åtgärder
för med sig för de enskilda sakägarna medför att bestämmelsen behöver

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr b3 år 1969

kompletteras med ett villkor, att även de enskilda sakägarna skall underrättas
i god tid. De anser också att dessa villkor skall understrykas starkt
i kommande bestämmelser. Motionärerna framhåller att det med hänsyn
till behovet av information för en långsiktig planering, bl. a. för vägväsendet
m. in., är av stor betydelse att dessa krav ställes. Motionärerna anför att
vid flottledsnedläggelserna i Indalsälven och Ljungan ställdes såväl myndigheter
som enskilda mer eller mindre inför fullbordat faktum. Detta
framhölls enligt motionärerna särskilt från vägmyndigheterna som hade
att klara upprustning av landsvägsnätet för de ändrade transporterna.

Beträffande framkomstmöjligheterna för vandringsfisken i Indalsälven
och dess större biflöden påpekas att det finns närmare 20 stora kraftverksanläggningar
och ett 10-tal stora vattenregleringsdammar. Motionärerna
anför att det enligt uppgift endast finns anordnat möjligheter för vandringsfisken
att komma förbi dessa anläggningar vid en regleringsdamm
och vid ett kraftverk. Regleringsdammen sägs ligga vid ett källflöde och
kraftverket uppströms Storsjön. Fiskeskadorna har visserligen reglerats
genom vattendom när anläggningarna kom till stånd, bl. a. genom kontanta
ersättningar, i några fall genom åläggande att plantera fisk och i något
enstaka fall genom transport av vandringsfisk. Motionärerna anser att
frågan om möjligheter för vandringsfisk att kunna passera förbi dessa
dammar bör kunna tagas upp till behandling i samband med den förändring
i vattenhushållningen, som kommer att bli följden efter avlysning av
huvudflottlederna. Kraftverksföretagen kommer därefter inte att behöva
anpassa vattenföringen med hänsyn till flottningen i enlighet med de
domar som avkunnats i samband med anläggningarnas uppförande. Förutsättningarna
kommer således att förändras avsevärt när det gäller vattenhushållningen
framhåller motionärerna, och de anser att detta kommer att
ge ej förutsedda möjligheter att anpassa kraftverksindustrins vattenhushållning
helt efter det ekonomiska behovet. Den därav följande förbättrade
lönsamheten och vattenhushållningen synes dem därför till en viss del
kunna användas till att skapa möjligheter för vandringsfisken att komma
förbi dammarna. Vid alla dessa anläggningar, där flottningen inte kommer
att fortsätta, finns särskilt utförda anordningar för att kunna reglera vatten
till flottningsrännor m. in. framhåller motionärerna. De anser att dessa
anordningar efter avlysning av flottleden kan ändras om för avtappning
av vatten till anlagd fiskväg på sidan om respektive damm. Det rör sig enligt
motionärerna om en relativt enkel anordning, för vilken kostnaderna är
små vid jämförelse med de totala anläggningskostnaderna för regleringsdammar
och kraftverk. Bl. a. med hänsyn till kommande generationer är det
enligt motionärerna nödvändigt att rätta till det ingrepp i naturen, som
bristen på vandringsvägar för fisken vid dessa anläggningar utgör.

I anledning av den föreslagna bestämmelsen i 82 a § flottningslagen att
det är Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där flottningsstyrelsen

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

har eller haft sitt säte som skall tillsätta förvaltare, bestämma om åtgärderna
och få redogörelse från förvaltaren om beslutade och vidtagna åtgärder
m. in., framhåller motionärerna att intressena kan vara olika när
det gäller dessa frågor bland kommuner och enskilda utefter flottleden, t
inlandet kan man ha en helt annan uppfattning än nere vid kusten. Motionärerna
anser därför att förslaget borde innefatta en bestämmelse om
alt även annan länsstyrelse inom de områden som berörs av flottledsnedläggelsen
skall ha möjlighet att vara med och bestämma vid val av förvaltare,
om beslut angående återställningsåtgärder och att få redovisning
över verkställda sådana åtgärder.

Utskottet

Transportutvecklingen inom det svenska skogsbruket har under senare
år kännetecknats av att flottningen i alltmer ökad utsträckning upphör och
ersätts med landtransport. Utvecklingen har aktualiserat frågan hur vattendragen
skall kunna återställas i naturligt skick sedan flottlederna avlysts.
Dammanläggningar, flottningsrännor och andra flottledsanläggningar som
lämnas kvar kommer, om de inte underhålls, att utgöra förfulande inslag
i landskapsbilden, och de kan även komma att medföra skador i olika hänseenden,
inte minst för fisket. Med hänsyn till fisket kan det också vara
önskvärt att t. ex. återställa en rensad strömsträcka i naturligt skick. Såsom
utskottet anförde i utlåtande (1968:19) över motioner i ämnet vid
föregående års riksdag är de bestämmelser som reglerar hithörande frågor
i flera hänseenden bristfälliga. De problem som uppstår då flottningen i
ökande omfattning läggs ned kan över huvud taget inte anses ha blivit tillräckligt
beaktade i lagstiftningen. Utskottet framhöll att problemen var av
stor vikt och att de krävde en snar lösning. Utskottet konstaterar därför
med tillfredsställelse att det lagstiftningsarbete som ligger bakom den nu
framlagda propositionen i ämnet bedrivits skyndsamt.

Syftet med den lagstiftning som föreslås och som avses träda i kraft den
1 juli 1969 är främst att tillse att den behållning från flottningsföreningen
som finns kvar efter avvecklingen kommer till användning för återställningsåtgärder.
Med dessa medel och andra medel, som på olika sätt kan bli
tillgängliga, skall en av länsstyrelsen utsedd förvaltare ombesörja erforderliga
återställningsåtgärder. Självfallet är finansieringsfrågan av avgörande
betydelse för förvaltarens möjligheter att lösa sina uppgifter. Bland de medel
— utöver överskottsmedlen från flottningsföreningen — vilka kan
komma i fråga för ändamålet nämnes i propositionen fiskeavgifter som avsatts
för vattendraget enligt 6 kap. 9 § vattenlagen, regleringsavgiftsmedel
enligt 4 kap. 14 § samma lag, kommunala bidrag och medel som arbets -

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

marknadsstyrelsen avsätter för återställningsåtgärder. Om medlen kommer
att förslå är ännu en öppen fråga. Såsom departementschefen i sammanhanget
särskilt framhållit torde emellertid behovet av återställningsåtgärder
i exempelvis avlägset belägna biflottleder inte sällan sammanfalla med
arbetsmarknadsstyrelsens intresse att skapa arbetsmöjligheter i samma
trakter. Utskottet vill för sin del också understryka kommunernas intresse,
inte minst från turistsynpunkt, av att det vidtas åtgärder som får gynnsamma
verkningar på fiskets och naturvårdens områden. När det gäller
fisket är det sålunda — såsom utskottet framhållit i sitt tidigare under
riksdagens vårsession avgivna utlåtande (nr 32) över propositionen nr 42
om åtgärder för att främja fritidsfisket — angeläget att kommunerna ökar
sina insatser för att få fram lämpliga sportfiskevatten. Det må vidare betonas
att naturvården enligt naturvårdslagen är en angelägenhet, som bl. a.
åvilar kommunerna.

Utskottet har vid sin granskning av lagförslagen såväl i nu berörda hänseenden
som i övriga delar ej funnit anledning till ändringar i propositionen.
Den genom förslaget till ändring i 6 kap. 28 § vattenlagen öppnade
möjligheten för ägare av fast egendom att övertaga en flottningsanläggning,
vars bortskaffande skulle kunna skada egendomen, synes sålunda ändamålsenlig.
Motsvarande bedömning gäller det i samma lagrum upptagna förslaget
att den som vill använda flottningsanläggning för att tillgodogöra sig
vattnet skall kunna övertaga anläggningen. Vad beträffar de i 73 och 74 §§
flottningslagen föreslagna reglerna om rätten att, såvitt avser avlyst flottled,
efter viss tid förfoga över sjunkvirke eller virke som flutit i land, vill utskottet
särskilt framhålla det tillfredsställande i att rättsläget på området
klarlägges.

I det följande uppehåller sig utskottet endast vid de frågor som berörs i
de i anledning av propositionen väckta, likalydande motionerna I: 1032 av
herr Karl Pettersson m. fl. och II: 1186 av herrar Nilsson i Agnäs och Petersson
i Gäddvik. De i motionerna framställda yrkandena får anses innebära
att riksdagen skall hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag till bestämmelser i
nedan angivna hänseenden.

I motionerna yrkas under punkt 1) att i lagen skall intas en bestämmelse
om att nedläggning och avlysning av huvudflottled får ske först efter allsidig
utredning från företagsekonomisk, samhällsekonomisk och social synpunkt
för berörda områden. Till grund för yrkandet åberopar motionärerna
de menliga konsekvenser som en flottledsnedläggelse enligt deras förmenande
kan medföra för det allmänna, för skogsägare, för berörd arbetskraft
samt för fiske och naturvård. Motionärerna framhåller att teoretiskt skall
visserligen den enskilde skogsägaren kunna vara med och avgöra huruvida
flottning i huvudflottled skall fortgå eller ej. I praktiken blir det emellertid
på det sättet, att han icke kan påverka sådana beslut i ena eller andra
riktningen. Dessa frågor avgörs enligt motionärerna av dem som har ge -

35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

mensamma ekonomiska intressen i skogsindustrin och i kraftverksindustrin.
På grund av den stora vinst vattenkraftsindustrin kommer att få vid en nedläggning
av flottningen i de huvudflottleder, som utbyggts med kraftverk
och regleringsdammar, har enligt motionärerna övriga intressen kommit att
få stå i bakgrunden.

Den föreslagna lagstiftningen tar främst sikte på åtgärder in. in. i flottled
som avlysts. Yrkandet ligger således utanför propositionens ram och berör
vidare frågor av stor trafikpolitisk räckvidd. Utskottet anser därför att yrkandet
inte lämpligen bör behandlas i förevarande begränsade sammanhang.
Utskottet vill framhålla att den i propositionen föreslagna ändringen
av bestämmelserna i 6 kap. 27 § vattenlagen om avlysning av allmän flottled,
som motionärerna synes anknyta till, väsentligen inskränker sig till ett
klarläggande av att Kungl. Maj :t äger pröva frågor av detta slag utan annan
begränsning än den som följer av att beslutanderätten under viss i lagrummet
angiven förutsättning tillkommer vattendomstolen. På grund av det anförda
bör motionsyrkandet under punkt 1) avslås.

Såsom motionärerna anfört kan en övergång från flottning till landtransport
få menliga konsekvenser för det allmänna. Nedläggningen av
flottningen kan sålunda få verkningar på naturvårdens och fiskets områden.
övergången påverkar också sysselsättningsförhållanden samt järnvägsoch
vägtrafiken. För att erforderliga insatser från det allmännas sida i god
tid skall kunna förberedas och samordnas har därför i förslaget till lag om
ändring i flottningslagen upptagits en bestämmelse i 81 § att de flottande,
om de planerar övergång från flottning till annat transportsätt, skall underrätta
länsstyrelsen härom.

I motionerna tramhålles att eu flottledsnedläggelse också får konsekvenser
för enskilda sakägare. Vidare understryks det behov av information
som olika myndigheter, främst vägmyndigheterna, har för att kunna genomföra
sin långsiktiga planering. Motionärerna hemställer därför under
punkt 2) att i lagen skall intas en bestämmelse om alt flottningsförening
skall vara skyldig att hålla myndigheter och enskilda sakägare orienterade
om planer för nedläggning och avlysning av flottleder.

Som framgår av vad ovan anförts är avsikten med bestämmelsen att länsstyrelsen
skall underrättas om nedläggningsplaner just att berörda myndigheter
genom länsstyrelsen i god tid skall få kännedom om planerna och
kunna vidtaga erforderliga åtgärder. Sålunda framhåller departementschefen
att de frågor som har samband med nedläggningen genom länsstyrelsens
försorg bör bli behandlade på ett allsidigt sätt exempelvis i planeringsrådet.
Ofta kan det, anför departementschefen, vara ändamålsenligt att
företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen, statens järnvägar, statens vägverk
samt fiske- och naturvårdsmyndigheter bereds tillfälle att deltaga i behandlingen
av frågorna; ibland kan det vara lämpligt att tillsätta en för
ändamålet särskilt avpassad arbetsgrupp. Självfallet är det också angeläget

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

att fastighetsägare och andra enskilda som berörs av den planerade nedläggningen
får tillfälle att framföra sina synpunkter på de problem som
nedläggningen kan medföra samt deltaga i behandlingen av frågorna. Det
torde därför kunna förutsättas att länsstyrelsen genom kungörelse i ortspressen
eller på annat sätt underrättar enskilda intressenter om förestående
sammanträden m. m. Någon särskild bestämmelse härom synes inte erforderlig.

På grund av det anförda bör motionsyrkandet under punkt 2) avslås.

Underlåtenhet av de flottande att fullgöra skyldigheten att underrätta
länsstyrelsen om planerad flottledsnedläggelse är enligt förslaget inte förenad
med någon påföljd. Såsom lagrådet uttalat har bestämmelsen endast
karaktär av rekommendation. Utskottet vill dock understryka att det är av
synnerlig vikt att flottningsföreningen på ett tidigt stadium underrättar länsstyrelsen
om förekommande nedläggningsplaner så att myndigheterna kan
sörja för att omläggningen förlöper friktionsfritt och utan påtagliga återverkningar
på allmänna och enskilda intressen. Utskottet anser sig också
kunna förutsätta att flottningsföreningarna är medvetna om sitt ansvar i
nämnda hänseende.

Den föreslagna lagstiftningen tar — som tidigare nämnts — sikte på
återställningsåtgärder enbart i avlysta flottleder. Motionärerna påpekar att
tidigare ett stort antal biflottleder nedlagts till stor del utan att avlysning
skett. Från naturvårdssynpunkt är det emellertid, framhåller motionärerna,
viktigt att även sådana flottleder blir föremål för återställningsåtgärder genom
borttagande av förfulande och förfallna stenkistor, dammar, flottningsrännor
o. d. Motionärerna yrkar därför under punkt 3) att det införs en
bestämmelse om att åtgärder skall vidtas jämväl vid flottleder som redan
nedlagts eller avlysts.

Under lagstiftningsarbetet har diskuterats om inte ändringar i lagstiftningen
borde vidtas också beträffande nedlagda flottleder som ej avlysts.
Från lagstiftningssynpunkt har det emellertid ansetts komplicerat att vidta
åtgärder i sådana fall. Gällande lag förutsätter nämligen att flottlederna
skall behållas i flottningsdugligt skick till dess avlysning sker. Härtill kommer
att vem som helst kan begära avlysning av flottled och att vattendomstolarna
numera synes vara benägna att medge avlysning redan kort tid
efter nedläggningen, om sådan utredning företes som utvisar att det inte
kan bli aktuellt att återuppta flottning. Det kan därför förväntas att flottlederna
verkligen blir avlysta när flottningen är nedlagd. Mot bakgrund av
det anförda har skäl ansetts föreligga att vidta lagändringar endast i fråga
om avlysta flottleder. Utskottet delar denna uppfattning.

Givetvis är det viktigt att också tidigare avlysta flottleder och biflottleder
blir föremål för återställningsåtgärder. Till den del motionsyrkandet avser
önskemål härom får det emellertid anses tillgodosett genom den i de föreslagna
övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i flottningslagen

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969 37

upptagna bestämmelsen att, om allmän flottled eller del därav avlysts före
den 1 juli 1969, länsstyrelsen skall utse förvaltare enligt 82 a § om det påkallas
av omständigheterna. Inom ramen för de medel, exempelvis regleringsavgiftsmedel,
AMS-medel och kommunala bidrag, som ställs till förvaltarens
förfogande, bär denne att besluta om och låta utföra erforderliga
återställningsåtgärder.

På grund av det anförda bör motionsyrkandet under punkt 3) avslås.

I tillståndsdomar för kraftverks- och regleringsföretag har ofta föreskrivits
att kraftintresset är skyldigt att släppa fram det flottningsvatten som
behövs. Departementschefen anför i propositionen (s. 46) att, om flottleden
avlyses, domarna kan tolkas på sådant sätt att de ger kraftverksägarna rätt
att fritt förfoga över flottningsvattnet. Kraftverksägarna skulle därigenom
göra en »obehörig vinst», eftersom såväl villkoren för företaget som ersättning
för skadorna på grund aAr detta bestämts under antagande av att flottningen
bibehålls. Får kraftverksägarna fritt förfoga över flottningsvattnet
kan skador uppkomma som inte beaktats. Förhållandena i och invid vattendraget
har ofta anpassats efter den vattenframsläppning som sedan lång tid
tillbaka tillämpats med hänsyn till flottningen. Särskilt fisket, naturvården
och avloppsföretagen kan vållas skador genom eu förändring av vattenföringen,
framhåller departementschefen. Såsom närmare framgår av departementschefens
redogörelse torde företrädare för intressen som efter
avlysning av flottled lider men av ändrad vattenhushållning vid vattenbyggnad
ha möjligheter att med stöd av gällande regler i 2 kap. 30 och 31 §§
vattenlagen påkalla ändrade vattenhushållningsbestämmelser.

Motionärerna framhåller att vid åtskilliga kraftverks- och regleringsdammar
anordningar saknas som gör det möjligt för vandringsfisken att komma
förbi dammarna. Motionärerna anser att frågan om möjligheter för
vandringsfisken att kunna passera bör kunna las upp till behandling i
samband med den förändring i vattenhushållningen vid dammarna som
avlysning av huvudflottlederna kommer att medföra. Genom att kraftverksföretagen
därefter inte behöver anpassa vattenföringen med hänsyn till
flottningen erhålles enligt motionärerna ej förutsedda möjligheter att anpassa
kraftverksindustrins vattenhushållning helt efter det ekonomiska behovet.
Den därav följande förbättrade lönsamheten liksom det friblivna
flottningsvattnet torde därför till en viss del kunna användas till att skapa
möjligheter för vandringsfisken att komma förbi dammarna, framhåller
motionärerna. De påpekar vidare att vid alla de anläggningar, där flottningen
inte kommer att fortsätta, anordningar finns för att reglera vatten
till flottningsrännor in. in. Dessa anordningar kan enligt motionärerna
ändras om för avtappning av vatten till anlagd fiskväg på sidan om respektive
damm för kostnader, som är små vid jämförelse med de totala anläggningskostnaderna
för regleringsdammar och kraftverk. Motionärerna yrkar
därför under punkt 4) att det införs en bestämmelse om återställningsåt -

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969

gärder i form av anläggande av vandringsvägar för fisk i enlighet med det
anförda.

Enligt den föreslagna lydelsen av 2 kap. 9 § vattenlagen äger staten eller
kommun rätt att i eller invid vattendrag för fiskens framkomst anordna
särskild fiskväg eller eljest vidta anstalter för fiskets befrämjande ävensom
ta i anspråk det vatten som behövs för ändamålet. Enligt den föreslagna
lydelsen i 6 kap. 29 § vattenlagen äger förvaltare, som utsetts för att ombesörja
återställningsåtgärder efter avlysning av allmän flottled, samma rätt
som enligt 2 kap. 9 § vattenlagen tillkommer staten och kommun då det
gäller genomförande av återställningsåtgärder i flottleden. För det ändamål
som avses i 2 kap. 9 § vattenlagen äger vidare staten, kommun eller hushållningssällskap
enligt 2 kap. 31 § första stycket vattenlagen hos vattendomstolen
söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser för vattenhushållningen
vid en vattenbyggnad. Tillskyndas vattenbyggnadens ägare
skada genom förlust av vatten som åsamkas honom på grund av tillämpning
av 2 kap. 9 § vattenlagen eller genom ändring av vattenliushållningsbestämmelserna
enligt 2 kap. 31 § vattenlagen är han berättigad till ersättning.
Ifrågavarande bestämmelser i 2 kap. 31 § vattenlagen torde, såsom
departementschefen påpekat, vara tillämpliga också i de fall då ändrade
vattenhushållningsbestämmelser behövs med anledning av att flottning upphör.
Rätt till ersättning synes härvidlag böra tillkomma byggnadens ägare
bara i sådana fall då de nya bestämmelserna innebär en faktisk inskränkning
i den rätt som tillkom honom innan flottningen upphörde.

Enligt utskottets mening torde nämnda regler erbjuda möjligheter att
tillskapa vandringsväg för fisk i avlysta flottleder på de ställen där detta
kan anses lämpligt. Skulle reglerna inte i önskvärd utsträckning kunna
tillgodose ifrågavarande syfte förutsätter utskottet i likhet med departementschefen
att den nyligen tillsatta utredningen med uppgift att se över
vattenlagen tar upp frågan till behandling. Med hänsyn till vad sålunda anförts
är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandet under
punkt 4 ) inte påkallad.

Enligt 82 a § i förslaget till lag om ändring i flottningslagen ankommer
det på länsstyrelsen bl. a. att utse förvaltare, som skall besluta om och låta
utföra återställningsåtgärder i avlysta flottleder, att pröva förvaltarens beslut
i fråga om sådana åtgärder, att mottaga redovisning av förvaltaren samt
att besluta om ersättning till denne för utfört arbete. I 82 a § sjätte stycket
föreskrivs att med länsstyrelsen avses i paragrafen länsstyrelsen i det län
där flottningsstyrelsen bär eller har haft sitt säte.

Motionärerna påpekar att de huvudflottleder det är fråga om i många
fall kan beröra flera län samt att källflödena ofta börjar långt från kusten.
Intressena kan enligt motionärerna vara olika bland kommuner och enskilda
utefter flottlederna när det gäller de frågor som avses i lagrummet. Sålunda
kan man i inlandet ha en helt annan uppfattning än nere vid kusten.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969 39

Motionärerna yrkar därför under punkt 5) att i lagen intas en bestämmelse
att de berörda länsstyrelserna tillsammans skall handlägga dessa frågor.

Departementschefen har i motiveringen till ifrågavarande föreskrift i
82 a § sjätte stycket framhållit att denna tillkommit för att i det fall flottlederna
berör flera län endast en länsstyrelse skall utse förvaltare. Enligt
utskottets mening är den sålunda föreslagna lösningen ändamålsenlig. Vad
beträffar förslaget att samma länsstyrelse också skall behandla de frågor,
som enligt paragrafen i övrigt ankommer på länsstyrelsen, får självfallet
förutsättas att samråd äger rum mellan berörda länsstyrelser när så behövs.
Såsom departementschefen framhållit är samråd särskilt viktigt när det
gäller val av förvaltare och frågor om återställningsåtgärder som besvärsvägen
kommer under länsstyrelsens prövning. Någon särskild bestämmelse
i nämnda hänseende kan inte anses erforderlig. Jämväl motionsyrkande!
under punkt 5) bör därför avslås.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen antar de i propositionen nr 104 framlagda
lagförslagen;

B. att motionerna I: 1032 och II: 1186, såvitt avser yrkandet
under punkt 1) om allsidig utredning i avlysningsfrågor,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna, såvitt avser yrkandet under punkt 2)
om skyldighet för flottningsförening att underrätta myndigheter
och enskilda om planer på flottledsnedläggelse,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna, såvitt avser yrkandet under punkt 5)
att länsstyrelserna i de län som berörs av flottledsnedläggelse
skall gemensamt handlägga frågor om återställningsåtgärder
m. in., inte föranleder någon riksdagens åtgärd;
samt

E. att motionerna, såvitt avser de däri under punkterna
3) och 4) framställda yrkandena, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCIv

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969
Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Knut Johansson (s)*, Åkesson (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik
Jansson (s) och Skårman (fp);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Tobé (fp),.
Hedin (m), fröken Anderson (s), herrar Hammarberg (s), Hugosson (s)
och Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

Vid B i utskottets hemställan

I. av herr Hedin (m), vilken ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet på s. 35 som börjar med orden »Den föreslagna»
och som slutar med orden »punkt 1) avslås» bort ha följande lydelse: Den

fråga som upptagits i yrkandet sammanhänger med de ändringar som
föreslagits i 6 kap. 27 § vattenlagen. I fråga om nedläggning av flottled torde
några bestämmelser i lagen ej vara erforderliga då skogsägare eller annan
självfallet ej kan hindras att upphöra med att flotta sitt virke. Ett sådant
beslut är ju beroende av den enskildes företagsekonomiska bedömning. Genom
avlysning av flottled kan dock en eller flera sakägare som önskar fortsätta
att flotta tvingas avstå härifrån. En avlysning kan i sådant fall jämväl
ha stor betydelse ur samhällsekonomisk och social synpunkt för berörda
område. Det är därför angeläget att avlysning ej sker förrän allsidig
utredning företagits och därigenom alla sakägare beretts tillfälle att framföra
sina synpunkter. En sådan handläggning torde redan nu ske innan
vattendomstol avlyser allmän flottled men ej alltid då avgörandet sker av
Kungl. Maj :t. Utskottet vill därför i anledning av motionsyrkandet under
punkt 1) förorda att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär ändring av 6 kap.
27 § vattenlagen i enlighet med det anförda.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna I: 1032 och II:
1186, såvitt avser yrkandet under punkt 1) om allsidig utredning
i avlysningsfrågor, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller
att förslag till bestämmelser i ämnet framläggs i enlighet
med vad utskottet ovan anfört.

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43 år 1969
\ id C i utskottets hemställan

IL av herr Hedin (m), vilken ansett
aj att det avsnitt av utlåtandet, som börjar på s. 35 med orden »Som
framgår» och som slutar på s. 36 med orden »inte erforderlig» bort ha följande
lydelse:

Som framgår (lika med utskottet)---avpassad arbetsgrupp.

Då emellertid frågan också kan vara av stor vikt för enskilda sakägare
synes det \ara lämpligt att såsom i motionerna framhållits i flottningslagen
81 § föreskrives att inte bara länsstyrelse utan jämväl enskilda sakägare
skall underrättas om planer som innebär att flottleder kommer att
nedläggas.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna I: 1032 och II:
1186, såvitt avser yrkandet under punkt 2) om skyldighet
för flotlningsförening att underrätta myndigheter och enskilda
om planer pa flottledsnedläggelse, i skrivelse till
K ungi. Maj :t anhåller att förslag till bestämmelser i ämnet
framläggs i enlighet med vad utskottet ovan anfört.

Vid D i utskottets hemställan

III. av herr Hedin (m), vilken ansett

a) att det avsnitt av utlåtandet på s. 39 som börjar med orden »Departementschefen
har» och slutar med orden »därför avslås» bort ha följande
lydelse:

Utskottet finner i likhet med motionärerna att starka skäl talar för att
länsstyrelserna i de av flottledsnedläggningen berörda länen tillsammans
skall handlägga frågor rörande exempelvis val av förvaltare och återställningsåtgäider.
82 a § sjätte stycket i flottningslagen bör därför utformas i
enlighet härmed.

b) att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionerna I: 1032 och II:
1186, såvitt avser yrkandet under punkt 5) att länsstyrelserna
i de län som berörs av flottledsnedläggelse skall gemensamt
handlägga frågor om återställningsåtgärder in. m., i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att förslag till bestämmelser
i ämnet framläggs i enlighet med vad utskottet ovan
anfört.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690032