Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1969
1
Nr 41
Utlåtande i anledning av motioner om obligatorisk kontroll av hastighet
smätare å motorfordon.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 803 i första kammaren av herr Pettersson, Arne, och fru
Ohlsson, Lilly, och nr 916 i andra kammaren av herr Henningsson m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att motorfordonens
hastighetsmätare kontrolleras och protokollföres i samband med de
årliga fordonsbesiktningarna».
Över motionerna har utskottet pa sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen inhämtat
utlåtanden från rikspolisstyrelsen och statens trafiksäkerhetsverk. På begäran
av utskottet har yttranden därjämte avgivits av Aktiebolaget Svensk bilprovning
och Motororganisationernas samarbetsdelegation.
Gällande bestämmelser
Enligt 3 § 1 mom. m) vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
skall bil vara försedd med instrument på vilket föraren under färd kan avläsa bilens
hastighet (hastighetsmätare). Kontroll av mätarens funktion utförs vid såväl registrerings-
och typbesiktning (14 och 15 §§) som kontrollbesiktning (24 §).
Enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (numera statens trafiksäkerhetsverk)
utfärdade anvisningar får vid registrerings- och typbesiktning hastighetsmätarens
felvisning uppgå till högst —10 % resp. + 12 % inom fartområdet 50—120 km/
tim för att fordonet skall kunna godkännas.
Vid kontrollbesiktning gäller att felvisningen får uppgå till ±20 % utan att detta
föranleder anmärkning mot fordonet. Är felvisningen större än 20 % men högst
30 % skall protokollet över besiktningen förses med ett påpekande härom. Felvisning
över 30 % medför föreläggande för fordonets ägare att avhjälpa felet och
inställa fordonet för ny kontrollbesiktning. Motsvarande regler gäller för flygande
inspektion.
Motionerna
Motionärerna påpekar inledningsvis att förändringar i vår trafiklagstiftning skapat
behov av kontroll av detaljer som tidigare ansågs mindre betydelsefulla. En av
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 41
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1969
dessa förändringar sägs bestå däri att vi har att färdas i enlighet med för olika
vägar fastställd hastighet. Förare av motorfordon har då att rätta sig efter den i
fordonet inmonterade hastighetsmätaren. Huvuddelen av dessa mätare är enligt
motionärerna inte rättvisande, inte ens i fabriksnya bilar. Felvisningarna kan vara
såväl för höga som för låga. I regel stiger felvisningen kontinuerligt vid högre hastighet
och förorsakar icke önskvärda trafiksvårigheter. Motionärerna anser att om
det t. ex. uppstår en besvärande köbildning på en väg detta ofta beror på att den
bil, som ligger först i raden av bilar, har en mätare som visar högre hastighet än
bilen framförs med. En bil, som hinner upp bilen i fråga, har kanske samma slag
av mätare eller litar inte till sin egen mätare och blir därför kvar efter denna utan
att köra om. På detta sätt kan det enligt motionärerna uppstå långa rader av fordon,
som på en väg, som markerats för 90 km, bildar en kilometerlång ko, som kanske
endast färdas med 75 å 80 km per timme. Långt nere i kön finns kanske någon, som
har en kontrollerad mätare och som blir irriterad av den låga farten. Omkörning
av en sådan ko är emellertid nästan omöjlig. I varje fall är den förenad med betydande
risker. Om en utbrytning likväl sker, sasom ofta är fallet, kommer den att
förorsaka irritation bland de omkörda, därför att dessa tror sig bli omkörda under
det att de håller lagstadgad hastighet. Med sådan stämning på vägen är trafiksäkerheten
inte stor, framhåller motionärerna.
Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna att det är önskvärt att våra
fordon i samband med den årliga besiktningen också fick hastighetsmätarna kontrollerade
och protokollförda. Önskemålet avser inte justering av mätarna. Man kan
enligt motionärerna använda en stationär apparatur, som anger fordonets verkliga
hastighet vilken då jämförs med vad fordonets mätare visar. Resultatet kunde redovisas
på två rader i besiktningsuppgiften på sätt som framgår av följande exempel.
Vid verklig hastighet av 50 60 70 80 90 100 110 120 130 km/tim
visar fordonets mätare 56 68 79 91 102 114 125 136 148 »
Remissyttrandena
Aktiebolaget Svensk bilprovning förklarar att lämplig utrustning för närvarande
inte finns att tillgå för sådan kontroll av hastighetsmätare som motionärerna tänkt
sig. Statens trafiksäkerhetsverk påpekar att den föreslagna kalibreringen av hastighetsmätarna
skulle ta avsevärd tid i ansprak samt anför att avgiften för kontrollbesiktning
skulle få lov att höjas i sådan utsträckning att den enligt verkets mening
inte står i rimlig proportion till kontrollåtgärdens ringa värde från trafiksäkerhetssynpunkt.
Rikspolisstyrelsen anser att det för närvarande inte föreligger behov av
att utvidga kontrollen av hastighetsmätare på det sätt motionärerna föreslagit.
Motororganisationernas samarbetsdelegation (MSD) avstyrker förslaget.
Aktiebolaget Svensk bilprovning anför att den praktiska kontrollen av hastighetsmätaren
vid registrerings- och kontrollbesiktning sker vid körning på väg. Bolaget
har i anslutning till sina bilprovningsstationer särskilda kontrollsträckor för denna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1969 3
kontroll. Fordonet köres därvid längs den kända vägsträckan med konstant hastighet
och tiden noteras med hjälp av stoppur. I praktiken utföres vid kontrollbesiktning
särskild kontroll av felvisningen endast när det är uppenbart att denna överstiger
20 procent. Hos saväl nya som äldre fordon brukar felvisningen endast i
undantagsfall vara mer än 20 procent. Vanligen har hastighetsmätarna plustolerans,
d. v. s. den verkliga farten är lägre än vad mätaren visar. Detta är fallet bl. a. beträffande
tysktillverkade bilar, vilket sammanhänger med att de tyska bestämmelserna
föreskriver att felvisningen vid hastigheter över 20 km/tim skall ligga på plussidan.
En kontroll av hastighetsmätarens hela fartområde måste av bl. a. praktiska skäl
utföras under stationära förhallanden. Bolaget förfogar för närvarande inte över
lämplig utrustning för sådan kontroll. Om man vill ha helt rättvisande mätresultat
torde kraven på mätutrustningen fa ställas ganska höga. Någon enkel mätapparatur
som är lämpad för användning vid löpande fordonskontroll torde inte finnas att
tillgå i marknaden. Vid bilprovningsstationen i Vällingby har bolaget installerat
en chassidynamometer av typ Clayton, vilken bl. a. kan användas för kontroll av
hastighetsmätarens felvisning. Detta instrument är emellertid dyrbart och kan därför
komma i fråga endast i mycket begränsad utsträckning. Anskaffningskostnaden
uppgår till ca 30 000 kr.
En kontroll av felvisningen hos hastighetsmätare på sätt motionärerna synes ha
tänkt sig förutsätter enligt bolaget även att avläsning av mätaren kan göras med
stor noggrannhet. Ofta har skalorna på mätarna en mycket grov indelning, som
omöjliggör att med någon större exakthet avgöra det aktuella kilometertalet. Härtill
kommer att mätarna ibland har en konstruktion som medför att själva visaren pendlar
kring kilometerangivelsen i stället för att ange denna mer eller mindre exakt.
Bolaget påpekar vidare att felvisningen hos en hastighetsmätare ofta sammanhänger
med dess konstruktion men att den även kan ha andra orsaker. Storleken
av felvisningen beror på flera faktorer, vilka ofta inte är konstanta. Fordonets
belastning samt lufttrycket och förslitningen hos däcken påverkar sålunda felvisningen
i varierande grad. Som exempel på vad förslitningsgraden hos däcken
betyder nämner bolaget att man vid kontroll av färdskrivare medger en tolerans
av + 2 km för nedslitna däck.
Enligt bolagets mening är stationär kontroll av hastighetsmätare ur flera synpunkter
att föredra framför nu tillämpat förfarande. Bristen på lämplig kontrollapparatur
har hittills uteslutit en sådan lösning. Sådan apparatur är helt nödvändig
för att det skall vara praktiskt möjligt att utföra kontroll inom hela
eller större delen av en hastighetsmätares fartområde. Att verkställa sådan kontroll
på väg skulle vara alltför tidsödande och även förenat med vissa risker från
trafiksäkerhetssynpunkt, framhåller bolaget.
Bolaget anför avslutningsvis att det bedriver ett visst utvecklingsarbete, som
även innefattar utveckling och modifiering av utrustning för bolagets verksamhet.
Inom ramen för detta arbete avser bolaget att söka få fram mätutrustning, som
kan användas även för kontroll av hastighetsmätare. Vid rimliga krav på mätnoggrannhet
bör de tekniska problemen enligt bolagets bedömande vara relativt
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1969
begränsade. Speciella svårigheter kan dock uppkomma om man vill kontrollera
fel visningen även i det högre fartregistret. Med hänsyn till svårigheten att avgöra
omfattningen av vissa pågående projekt inom bolaget är det inte möjligt att nu
ange någon tidpunkt då lämplig utrustning kan finnas att tillgå.
Också trafiksäkerhetsverket framhåller att felvisningen hos bilars hastighetsmätare
beror på flera samverkande faktorer. Den typ av instrument som i regel
används i bilar säges ej kunna serietillverkas med större mätnoggrannhet än 4 procent
av visad hastighet vid måttliga hastigheter. Vid låga hastigneter är felvisningen
större. En annan bidragande faktor är variationer i däckens dimensioner
bl. a. beroende på förslitningsgraden. Feltoleransen bör därför inte sättas snävare
än ca 10 procent av visad hastighet.
Verket upplyser vidare om att det i de flesta länder finns regler för vad som
får tillåtas beträffande hastighetsmätarnas missvisning. Två tongivande betraktelsesätt
kan särskiljas. I bl. a. Tyskland gäller att felvisningen vid hastigheter över
50 km/tim får uppgå till högst 7 procent av instrumentets skaländvärde. Hela felvisningen
skall ligga på plussidan d. v. s. mätaren får inte visa lägre hastighet än den
verkliga. Föreskriften innebär att om hastighetsmätaren är graderad upp till
200 km/tim felvisningen får uppgå till + 14 km/tim vid hastigheter över 50 km/
tim. I Sverige liksom i bl. a. England får felvisningen uppgå till maximalt ± 10 procent
av visad hastighet inom hastighetsområdet 50 till 120 km/tim. Kontroll av
att bestämmelserna uppfylles sker vid typbesiktning.
Verket framhåller att om tillverkare av bilar och hastighetsmätare endast behövde
taga hänsyn till endera betraktelsesättet skulle relativt små felvisningar behöva
förekomma. Tillverkarnas strävan att täcka största möjliga marknad och det
därav framtvingade kravet att hastighetsmätarna skall uppfylla både de tyska
och brittiska bestämmelserna medför att så gott som samtliga hastighetsmätare
i nya bilar visar högre hastigheter än de verkliga.
Även om det vore önskvärt att nedbringa felvisningen hos hastighetsmätarna
till en lägre genomsnittsnivå än den nuvarande, anser trafiksäkerhetsverket inte
att saken har sådan betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt att en skärpning av de
nuvarande bestämmelserna vid kontrollbesiktning och flygande inspektion kan anses
motiverad.
Avslutningsvis erinrar trafiksäkerhetsverket om att motionärernas förslag innebär
att vid kontrollbesiktning hastighetsmätarna på samtliga bilar skall kalibreras
över större delen av hastighetsregistret och resultatet redovisas i besiktningsprotokollet.
För att detta skulle kunna ske, skulle på varje besiktningsstation erfordras
tillräckligt många anordningar av typen »rullande landsväg» för att varje bil skulle
kunna provköras i hastighetssteg från 50 km/tim upp till högst 130 km/tim. Frånsett
att detta skulle ta avsevärd tid i anspråk skulle avgiften för kontrollbesiktning
få lov att höjas i sådan utsträckning som enligt verkets mening inte står i rimlig
proportion till kontrollåtgärdens ringa värde från trafiksäkerhetssynpunkt.
I motionerna påstås att omkörningar och irritationer uppstår i trafiken, bl. a.
till följd av att ett flertal motorfordon framförs med lägre hastighet än vad som
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1969
är tillåtet beroende på att hastighetsmätaren visar för hög hastighet. Rikspolisstyrelsen
framhåller att detta påstående inte överensstämmer med de erfarenheter
som polisens trafikövervakning ger. Enligt polisens erfarenhet är orsaken till att
fordonsförare framför sina fordon med olika hastighet snarare den, att förarna
vid bedömningen av vilken hastighet som är lämplig med hänsyn till omständigheterna
— t. ex. egna förmågan, väderleken, vägens beskaffenhet och trafikintensiteten
— kommer till olika resultat. För närvarande föreligger alltsa enligt rikspolisstyrelsens
uppfattning inte behov av att utvidga kontrollen av motorfordons
hastighetsmätare på sätt motionärerna föreslagit.
Också MSD ställer sig tveksam till att felvisande hastighetsmätare är en avgörande
och frekvent orsak till att köbildning av det slag motionärerna beskriver
uppkommer och skapar olyckstillbud. MSD framhåller att olika trafikanter har
olika rytm och temperament i sin körning. Några föredrar av något skäl en lägre
hastighet än den tillåtna. Andra vill komma fram så snabbt som möjligt och utnyttjar
alla tillfällen till omkörningar. MSD anser det knappast troligt att den av
motionärerna påtalade irritationen — i den mån den förekommer försvinner
eller reduceras om den föreslagna kontrollen skulle införas i samband med fordonsbesiktningen.
MSD erinrar om att till en förares skyldigheter hör att anpassa farten till rådande
omständigheter. Bl. a. skall han — enligt VTF 47 § sakta farten när en
bakomvarande vill köra om, detta oavsett vilka hastigheter det omkörda och omkörande
fordonet håller. Trafiksäkerheten torde vinna på ökad propaganda för
god hastighetsanpassning och mot en fastlåsning vid den tillåtna hastighetsgränsen,
framhåller MSD.
MSD framhåller vidare att det också förekommer missvisande hastighetsmätare
i fabriksnya bilar, vilka f. n. inte förrän efter ca tre år underkastas kontrollbesiktning.
Tänkbart är enligt MSD att ett schema visande hastighetsmätarens tillförlitlighet
upprättas i samband med typbesiktning och medföljer bilens handlingar.
Värdet härav begränsas emellertid av att mätare även i samma serie kan visa
individuella olikheter och att nya variationer av mekaniska skäl efter hand kan
uppstå. Också MSD påpekar att mätarens utslag varierar med däckens förslitningsgrad
samt vid ändring av däcktypen. Vid byte från sommar- till vinterdäck torde
skillnader på ca 5 procent vara vanliga. Vidare ger flertalet förekommande mätarkonstruktioner,
t. ex. de med diagonala färgfält, endast en relativt grov anvisning
om hastigheten. En absolut exakthet torde vara svår att astadkomma, anser MSD.
MSD erinrar också om att Aktiebolaget Svensk bilprovnings samtliga anläggningar
som regel inte är utrustade med sådan mätapparatur som erfordras för den ifrågasatta
obligatoriska kontrollen. MSD framhåller härjämte att en obligatorisk kontroll
och protokollskrivning av den typ motionärerna föreslår även torde bli tämligen
tidskrävande och fordra förstärkning av bilprovningens personella resurser;
därav följer också kostnadsökningar.
MSD framhåller slutligen att grövre fel på mätarutrustningen, t. ex. pendling
eller uppenbar felvisning, redan nu skall uppmärksammas vid kontrollbesiktning
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1969
och föranleda anmärkning. Eftersom överträdelse av hastighetsbestämmelse är
straffbelagd, anser MSD det emellertid angeläget, att fordonsägare beredes möjlighet
att frivilligt kontrollera mätarens tillförlitlighet. Sådan erbjuds nu vid några av
motororganisationernas anstalter samt vissa bilverkstäder. Det vore också enligt
MSD:s åsikt fördelaktigt att Svensk bilprovning kan erbjuda möjlighet till frivillig
mätarkontroll. På något håll i landet finns uppmätta körsträckor, men för
den som är ovan vid tidtagning ger provning där inte någon större precision och
kan dessutom medföra trafikrisk.
Utskottet
Vid den årliga kontrollbesiktningen av motorfordon liksom vid s. k. flygande
inspektion far enligt gällande bestämmelser felvisningen på fordonets hastighetsmätare
uppgå till + 20 procent utan att detta föranleder anmärkning mot fordonet.
Är felvisningen större än 20 procent men högst 30 procent skall protokollet över
besiktningen förses med ett påpekande härom. Felvisning över 30 procent medför
föreläggande för fordonets ägare att avhjälpa felet och inställa fordonet för ny
kontrollbesiktning.
I motionerna sägs att köbildning och därav betingade farliga omkörningssituationer
uppstår i trafiken, bl. a. till följd av att åtskilliga motorfordon framkörs
med lägre hastighet än vad som är tillåtet beroende på att hastighetsmätaren visar
för hög hastighet. Motionärerna anser det därför önskvärt att hastighetsmätarna
vid den årliga fordonsbesiktningen kontrolleras över en större del av hastighetsregistret
och att resultatet redovisas i besiktningsprotokollet. Motionärerna yrkar
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om bestämmelser i enlighet med
det anförda.
Utskottet är i likhet med trafiksäkerhetsverket och Motororganisationernas samarbetsdelegation
tveksamt om den föreslagna kontrollåtgärden, som otvivelaktigt
skulle föranleda höjda besiktningskostnader, har något större värde från trafilcsäkerhetssynpunkt.
Det kan nämligen ifrågasättas om felvisande hastighetsmätare
är en vanlig orsak till köbildning. Såsom rikspolisstyrelsen framhållit torde orsaken
till att fordonsförare framför sina fordon med olika hastigheter snarare vara den,
att förarna vid bedömningen av vilken hastighet som är lämplig med hänsyn till
omständigheterna kommer till olika resultat. Det kan således för närvarande inte
anses föreligga nagot behov av att utvidga kontrollen av hastighetsmätare enligt
motionärernas förslag.
Av remissvaret från Aktiebolaget Svensk bilprovning framgår att sådan kontroll
av hastighetsmätare som motionärerna åsyftar av praktiska skäl måste utföras
under stationära förhållanden. Emellertid finns för närvarande inte för ändamålet
lämplig utrustning att tillgå. Man har dock anledning förvänta att det framdeles
skall bli möjligt att kontrollera hastighetsmätarna på det sätt motionärerna tänkt
sig, låt vara att kraven på exakthet inte synes kunna ställas alltför högt, bl. a. med
hänsyn till svårigheterna att utföra hastighetsmätarna så att de exakt utvisar det
aktuella kilometertalet.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 41 år 1969
På grund av det anförda hemställer utskottet
att motionerna 1:803 och 11:916 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 13 maj 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s),
Åkesson (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s), fröken Ranmark (s),
och herr Svenungsson (m);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Hedin (m), Hammarberg
(s), Åberg (fp)*, Johnsson i Blentarp (s), Sörenson (s) och Josefson i
Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.