Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av motioner om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 86 i första kammaren av herr Sörlin och nr 105 i andra
kammaren av herr Lundmark m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att riksdagen under
detta år förelägges förslag till lag om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut i enlighet
med vad i motionen anförts.»

Gällande bestämmelser ni. m.

I lagen den 4 december 1959 (nr 517) om förlängning av tiden för vissa servitut
regleras för närvarande frågan om förlängning av tiden för vissa servitut till förmån
för fastigheter inom Norrland. Lagen föregicks av en lag i ämnet från år 1946.
Eftersom 1959 års lag anknyter till 1946 års lag lämnas först en redogörelse för
innehållet i denna lag.

Lagen den 6 december 1946 (nr 741) om förlängning av tiden för vissa servitut
avsåg sådana skogsfångs- och mulbetesservitut inom Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, som var begränsade till viss tid,
minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Utgick den bestämda giltighetstiden
för dylikt servitut under något av åren 1947—1959, skulle enligt lagen servitutet
likväl bestå intill den 1 januari 1960 (1 § första stycket). Detsamma gällde
där servitutstiden utgått under något av åren 1940—1946 men servitutsrättigheten
det oaktat alltjämt utövades vid 1946 års utgång (1 § andra stycket). Förlängningen
av servitutstiden var generell och fordrade ej ansökan. Tillskyndades genom
förlängningen den besvärade fastigheten olägenhet av någon betydelse, skulle ersättning
utges av servitutshavaren. Ersättningsfrågor prövades av särskild nämnd.
Anspråk på ersättning skulle framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen
inträtt (2 §). Nämnden bestod av tre ledamöter, vilka alla utsågs av
Kungl. Maj:t. Dess beslut fick ej överklagas (3 §). Då servitutstid förlängts enligt
lagens bestämmelser, skulle servitutet gälla som om det intecknats den dag från
vilken förlängningen var att räkna (7 § första stycket). Servitutet kunde ej bringas
att helt eller delvis upphöra genom medgivande av servitutshavaren, om inte medgivandet
godkänts av domstol. Sådant godkännande fick meddelas endast i tre fall,
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 40

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

nämligen 1) om servitutet ersattes med annat för innehavaren lika fördelaktigt
servitut, 2) om servitutet ersattes med äganderätt till område, som kunde sammanläggas
med den servitutsberättigade fastigheten och som motsvarade servitutsförmånen,
samt 3) om eljest servitutets upphörande var av väsentlig betydelse för
den belastade fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden samt åtgärden
icke äventyrade vissa fordringsägares rätt (7 § andra stycket jämfört med 7 a §
lagen den 14 juni 1907 om servitut).

Med anledning av lagen tillsatte Kungl. Maj:t tre så kallade servitutsnämnder,
nämligen en för Norrbottens län, en för Västerbottens län och en för de övriga
berörda länen. Jämlikt kungörelse den 6 december 1946 (nr 743) kunde statsbidrag
utgå till gäldande av ersättning enligt lagen. Sådant statsbidrag utgick emellertid
inte i något fall.

Den gällande förlängningslagen av år 1959 innebär att de servitut, som genom
1946 års förlängningslag hade förlängts intill den 1 januari 1960, fått fortsatt förlängning
intill den 1 januari 1970. Dessutom innebär lagen att de tidsbegränsade
norrländska skogsservitut, vilkas ordinarie giltighetstid utlöper under 1960-talet,
också förlängts intill den 1 januari 1970, under förutsättning att den ordinarie
giltighetstiden var bestämd till minst 15 år eller till fastighetsägarens livstid. Emellertid
inträder förlängning enligt 1959 års lag inte i något fall med mindre än att
servitutet alltjämt utövas. Servitut beträffande vilka utövningen upphört vid giltighetstidens
utgång förlänges alltså inte. Vidare inträder förlängning inte i fråga om
servitut som tillkommit eller tidsbegränsats efter år 1946. (Se 1 § och övergångsbestämmelserna.
)

I övrigt stämmer den gällande förlängningslagen i huvudsak, men inte i alla
detaljer, överens med 1946 års lag. Ersättning skall betalas av servitutshavaren
om den besvärade fastigheten tillskyndas olägenhet av någon betydelse genom
förlängningen (2 § första stycket). Ersättningsfrågor prövas av särskild nämnd
med tre av Kungl. Maj:t tillsatta ledamöter (2 § andra stycket och 3 §). De av
Kungl. Maj:t inrättade servitutsnämnderna är desamma som förut, nämligen en
för Norrbottens län, en för Västerbottens län och en för de övriga norrlandslänen.
(Se kungörelse den 4 december 1959 (nr 512) rörande tillämpningen av lagarna
den 6 december 1946 och den 4 december 1959 om förlängning av tiden för vissa
servitut.) Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden inom ett år från
det förlängningen inträtt, dvs. i fråga om servitut som tidigare förlängts enligt 1946
års lag inom ett år från det 1959 års lag trädde i kraft (2 § andra stycket). Har
ersättning i anledning av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts
att utgå i form av avgäld, dvs. som periodisk ersättning, skall beslutet därom lända
till efterrättelse också med avseende på förlängning enligt 1959 års lag, såvida
inte servitutsnämnden på ansökan föreskriver jämkning av ersättningen. Ansökan
om sådan jämkning skall göras inom ett år från lagens ikraftträdande (övergångsbestämmelserna).
Då servitutstid förlängts enligt lagens bestämmelser gäller servitutet
som om det hade intecknats den dag från vilken förlängningen är att räkna
(7 §).

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

Enligt 1946 års förlängningslag var — såsom ovan redovisats — möjligheterna
att genom avtal bringa ett servitut, som hade förlängts enligt lagen, att upphöra
begränsade på samma sätt som gäller för privilegierade servitut enligt 7 a § servitutslagen.
Motsvarighet till denna begränsning av möjligheterna att genom avtal
bringa avtalsvis tillkomna servitut att upphöra finns inte i nuvarande förlängningslag.

Eftersom bidrag enligt bestämmelserna i kungörelsen om statsbidrag till gäldande
av ersättning enligt 1946 års lag inte utgått i något fall infördes inte någon
motsvarande bidragsmöjlighet i anslutning till nuvarande förlängningslag.

HISTORIK
1946 års lagstiftning

1946 års lag om förlängning av vissa servitut hade sin upprinnelse i en inom
den år 1943 tillsatta norrlandskommittén verkställd utredning om de norrländska
ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser. Då
förslag till lagen remitterades till lagrådet, anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld, bl. a. följande (prop. 1946: 355 s. 22 ff.).

Såsom framgår av utredningen finns i Norrland talrika skogsfångs- och mulbetesservitut
vilkas giltighetstid är inskränkt till visst antal år eller till servitutshavarens
livstid. Dessa servitut har till största delen bildats i slutet av förra och
början av detta århundrade i samband med ägostyckningar på de stora trävarubolagens
fastigheter eller i anslutning till försäljningar av avsöndrade lägenheter.
Eftersom tiden för servitutens bestånd synnerligen ofta bestämts till femtio år,
kommer inom en nära framtid många av servituten att förfalla. Ägarna av de
fastigheter, till vilkas förmån servituten gäller, befinner sig i allmänhet i mycket
knappa ekonomiska omständigheter. Servitutens upphörande skulle därför få till
följd att dessa fastighetsägares redan nu bekymmersamma ställning ytterligare förvärrades.
I likhet med norrlandskommittén anser jag under sådana förhållanden
påkallat, att åtgärder för att trygga fastighetsägarnas behov av de nyttigheter, servituten
avser, nu kommer till stånd.

Närmast till hands skulle måhända ligga att genom en lagstiftning göra det möjligt
att med erforderlig skogs- och betesmark komplettera sådana servitutsberättigade
fastigheter, som för sitt bestånd nu är och framdeles kan väntas bli i behov
av skogsprodukter och bete. Emellertid skulle en lagstiftning av antytt innehåll
innebära, att de tidsbegränsade servituten finge en avsevärt förmånligare ställning
än den, som de för alltid bestående servituten jämlikt gällande lagregler intager.
En dylik lösning av problemet synes i betraktande härav icke böra ifrågakomma.
Enligt min mening synes man för närvarande böra begränsa sig till att förlänga
tiden för de ifrågavarande servitutens bestånd.

Rörande frågan, huruvida servitutstiderna borde förlängas att gälla för alltid
eller, såsom norrlandskommittén föreslagit, blott för begränsad tid, uttalade sig
statsrådet Sköld sålunda.

Kommitténs förslag grundas på den uppfattningen, att en avveckling av skogsservituten,
vare sig dessa till tiden är begränsade eller obegränsade, bör eftersträvas,

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

ävensom på farhågor för att en blivande rationalisering av jordbruket i dessa trakter
skulle kunna försvåras, därest de tidsbegränsade servituten förlängdes att gälla
för all framtid. Det lärer icke kunna förnekas att berörda farhågor äger fog för sig.
I detta sammanhang synes också böra beaktas att det i samband med rationaliseringens
genomförande torde bli möjligt att i icke obetydlig utsträckning förverkliga
vad i nu förevarande hänseende ytterst eftersträvas. Med hänsyn till nu angivna
omständigheter förefaller mig en förlängning av de ifrågavarande servitutens
giltighetstider under en lämpligt avpassad tidrymd vara att föredraga framför servitutens
omändrande till servitut utan tidsbegränsning.

Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget anförde sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) bl. a. följande.

Bland de uppslag, som dryftats i syfte att varaktigt tillrättalägga förhållandena
på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som ifrågasatts. Medan
den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med erforderlig skogs- och betesmark,
har man i det andra fallet tänkt sig en förlängning av förefintliga servitut. Enligt
utskottets mening bör målet vara att, där så lämpligen kan ske, genomföra marktilldelning
— på frivillighetens väg eller genom lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssynpunkt
synes det önskvärt att få bort skogsservituten eller att åtminstone
lokalisera dessa, där det icke låter sig göra att ersätta dem med äganderätt till mark
motsvarande servitutsförmånerna. I strävandena att åstadkomma rationella brukningsdelar
bör det utgöra ett viktigt led att själva fastigheterna förses med erforderliga
markslag. Spörsmålet om avstående av mark för nu ifrågavarande ändamål
torde emellertid vara så nära förbundet med den aktuella frågan om lagstiftning
för förstärkning av ofullständiga jordbruk i allmänhet, att detsamma icke lämpligen
bör utbrytas ur sitt nämnda större sammanhang. Med beaktande härav anser
sig utskottet i likhet med departementschefen böra tills vidare stanna vid att tillstyrka
genomförandet av en anordning för förlängning av ifrågavarande servitutsrättigheter.

1959 års lagstiftning

I en till jordbruksdepartementet inkommen framställning av den 23 maj 1953
berörde Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) de ifrågavarande slagen av servitut.
Förbundet sade sig ha mottagit upprepade förfrågningar från norrländska
ägostyckningsinnehavare m. fl. rörande servitutens rättsställning. På många håll
rådde oro inför servitutstidernas utlöpande, då åtskilliga fastigheter för sitt fortsatta
bestånd var beroende av servitutsrättigheterna. Frågan utgjorde, yttrade förbundet
vidare, en del av hela ägostyckningsproblemet, som snarast borde få sin
slutgiltiga lösning. Förbundet ansåg, att man därvid borde eftersträva att av ägostyckningslottema
skapa bärkraftiga enheter, förslagsvis genom komplettering med
skog eller med annan lämplig mark.

Framställningen överlämnades till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
och behandlades i dess betänkande »Jordbruks förstärkande med skog» (SOU
1957:8 s. 240 ff.). Utredningen anförde i denna del bl. a. att det syntes ofrånkomligt
att utsträcka förlängningen ytterligare en tid. Vid avvägningen av denna tid
torde man å ena sidan vara berättigad att utgå från att skogskompletteringen skulle
komma att intensifieras i anslutning till utredningens olika förslag. Å andra sidan

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

5

borde beaktas önskvärdheten av att ännu en förlängning inte skulle behöva förekomma.
Det föreföll utredningen som om en förlängning med tio år skulle vara väl
avpassad. Det var också att förvänta att ifrågavarande spörsmål kunde komma att
lösas inom denna tid i anslutning till det pågående arbetet med en ny fastighetsbildningslag.
Utredningen föreslog på dessa grunder en förlängning till den 1 januari
1970.

Betänkandet remissbehandlades. Utredningens förslag i här berörd del godtogs
av de remissorgan som uttalade sig i frågan (prop. 1959: 167 s. 7—9), men från
flera håll underströks olägenheterna med servituten. Lantmäteristyrelsen uttalade
bl. a. att en förlängning enligt styrelsens uppfattning medförde väsentliga olägenheter.
En förlängning var emellertid ofrånkomlig om de regler som kunde komma
att föreslås beträffande de tidsbegränsade skogsservituten i en ny fastighetsbildningslag
skulle kunna träda i funktion innan servituten upphörde att gälla. Lantbruksstyrelsen
underströk angelägenheten av snara åtgärder för avveckling av servituten.

I en framställning till jordbruksdepartementet av den 19 februari 1959 anhöll
RLF att giltighetstiden för de ifrågavarande servituten måtte utsträckas till den
1 januari 1970.

I motioner (I: 42 och II: 55 samt I: 331 och II: 121) vid 1959 års riksdag hemställdes,
såvitt nu är i fråga, om åtgärder för förlängning av den i 1946 års lag föreskrivna
giltighetstiden. Över motionerna inhämtades yttranden från 1954 års fastighetsbildningskommitté,
från servitutsnämnden för Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län samt från ordföranden i servitutsnämnden för Västerbottens län.
Fastighetsbildningskommittén erinrade i sitt yttrande om jordbruksrationalisermgsutredningens
förslag samt om de sociala olägenheter som skulle kunna följa av
servitutsrättigheternas upphörande före erforderlig yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.
Kommittén ville för sin del biträda utredningsförslaget men fann det
i sammanhanget angeläget betona, att den föreslagna förlängningen av servituten
i och för sig ej var eftersträvansvärd, enär servituten allvarligt kunde försvåra en
rationell skogsvård och även lägga hinder i vägen för en önskvärd omarrondering.
Förlängningen borde därför underlåtas, om de påtalade sociala olägenheterna på
annat sätt kunde motverkas. Övriga remissinstanser tillstyrkte motionerna. En utförlig
redovisning av remissvaren lämnas i tredje lagutskottets utlåtande 1959: 11
s. 11—14.

Utskottet anförde i nämnda utlåtande över motionerna, såvitt nu är i fråga,
följande.

Det är allmänt omvittnat att såväl betesservituten som skogsfångsservituten är
till hinder för ett efter moderna principer drivet skogsbruk. Denna uppfattning delas
av utskottet. Å andra sidan torde det vara obestridligt att, även om en del av
skogsservituten numera ej har samma betydelse för servitutshavaren som förut —
utskottet avser då närmast sådana fall där den berättigade fastigheten övergivits och
står obebodd — många av dessa servitut — tidsbegränsade eller ej — alltjämt är
av icke oväsentlig betydelse för servitutshavarens utkomstmöjligheter.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

Utskottet finner ej anledning att i detta sammanhang närmare uppehålla sig
vid spörsmålet hur denna fråga på lång sikt bör lösas, särskilt som detta f. n. utredes
dels inom lagberedningen, dels inom 1954 års fastighetsbildningskommitté
och båda utredningarna nu befinner sig i slutskedet av sitt arbete. Mot bakgrunden
av att det nu ter sig möjligt att inom en icke alltför avlägsen framtid uppnå
en mera slutgiltig lösning av det problem som skogsservituten utgör, anser utskottet
det icke vara följdriktigt att nu ej fullfölja de syften som bär upp 1946 års lag.
Ej minst för servitutshavarna skulle det säkerligen komma att te sig svårförståeligt
om deras genom lag förlängda rättigheter nu skulle upphöra utan att möjlighet till
kompensation i en eller annan form bereddes dem. Utskottet anser det därför motiverat
att eu viss fortsatt förlängning sker. Eftersom glesbygderna f. n. kontinuerligt
avfolkas och betesgången i skogen oavbrutet minskar, synes de ekonomiska konsekvenserna
av en fortsatt förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten bli mindre
omfattande än vid tiden för tillkomsten av 1946 års lag. Å andra sidan kan man
i det sammanhanget ej bortse från att den avtalade giltighetstiden för ett icke obetydligt
antal tidsbegränsade skogsservitut kommer att utgå under 1960-talet.

Därutöver yttrade utskottet bl. a., att frågan i vilka fall, på vilket sätt och för
vilken tid fortsatt förlängning skulle ske i det uppkomna läget måste bli beroende
av hur problemet med skogsservituten slutgiltigt kom att lösas.

Under hänvisning till utskottets utlåtande anhöll riksdagen (rskr. 144) att Kungl.
Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag till lag om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut
i enlighet med vad utskottet anfört.

Senare vid samma riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet (1959: 167).
Riksdagen antog den i propositionen föreslagna förlängningslagen med viss ändring
(3LU 1959: 25, rskr. 324). I den allmänna motiveringen yttrade chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Netzén, bl. a. följande (prop. 167 s. 13—14).

Vid tiden för tillkomsten av 1946 års lagstiftning uppskattades antalet tidsbegränsade
skogsfångs- och mulbetesservitut i Norrland till minst 2 000, huvudsakligen
koncentrerade till vissa socknar i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län. De besvärade fastigheterna tillhörde i de tre sydliga norrlandslänen
i ganska stor utsträckning jordbrukare och andra enskilda personer, medan de däremot
i de två nordliga länen mestadels ägdes av bolag. Större delen av de berättigade
fastigheterna utgjorde ofullständiga jordbruk eller stödjordbruk, tillkomna genom
ägostyckning eller avsöndring samt ägda och brukade av personer i mycket knappa
ekonomiska omständigheter. Lagstiftningen motiverades också med att dessas redan
bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras genom servitutens upphörande.
Samtidigt uttalades emellertid att servituten borde på längre sikt avvecklas
i anslutning till yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.

Rationaliseringsverksamheten har emellertid inte fortskridit i sådan takt som
1946 års lagstiftare förutsatte, och tiden för servitutsförlängningen framstår nu som
alltför knappt tillmätt. Å andra sidan har de förhållanden, som påkallade lagstiftningen,
sedermera ändrats i skilda hänseenden. Med hänsyn till den fortgående
avfolkningen av glesbygderna måste antagas att ett stort antal servitutshavare inte
längre brukar och bebor sina gårdar. Utvecklingen torde vidare ha medfört att
många servitutshavare, ehuru de stannat kvar på gården, likväl nedlagt jordbruksdriften
eller åtminstone kreatursskötseln. I andra fall har gården genom jltre rationalisering
försetts med egen skog i erforderlig omfattning. Betesgången i skogsmark
har efterhand i stor utsträckning avvecklats. Även de, som alltjämt behöver
och utnyttjar sina servitut, har i sin mån blivit delaktiga av den allmänna standard -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

7

höjning som ägt ram under senare tid. Medan servituten sålunda oavbrutet förlorat
i betydelse för servitutshavarna, har olägenheterna av dem blivit alltmer framträdande.
Från sakkunnigt håll har starkt understrukits hur dessa servitut allvarligt
hindrar såväl rationellt skogsbruk som arronderingsförbättringar i skogsmarken.
Det kan inte heller förnekas att servituten i en del fall är ägnade att konservera
jordbruk av den beskaffenhet, att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämmer
med den under riksdagens vårsession beslutade målsättningen för rationaliseringsverlcsamheten.

Med hänsyn till det anförda kunde det ligga nära till hands att — såsom också
1954 års fastighetsbildningskommitté i första rummet tillstyrkt — överväga huruvida
inte de sociala olägenheter, som skulle kunna drabba vissa bygder om de förlängda
servitutstidema finge utlöpa vid instundande årsskifte, lämpligen kunde
motverkas annorledes än genom en ny tidsförlängning. Riksdagen har emellertid
i sin skrivelse till Kungl. Maj:t klart uttalat sig till förmån för sistnämnda alternativ.
Det torde också utan vidare står klart att en tidsförlängning erbjuder vissa fördelar
som knappast kan vinnas på annat sätt.

Då jag således nu förordar att de ifrågavarande servitutsrättigheterna — med
vissa inskränkningar till vilka jag återkommer i det följande — får gälla ytterligare
ett antal år, vill jag dock understryka att detta självfallet inte innebär något ställningstagande
till frågan, hur problemet med skogsservituten slutgiltigt bör lösas,
och under inga förhållanden får tolkas som någon utfästelse om att för rättigheterna
skall utgå kompensation vid en eventuell avveckling. Såsom framhållits
av överlantmätaren i Västernorrlands län är antalet skogsservitut så stort att redan
på grund härav vederlag i mark är uteslutet för många av dem. Med dessa påpekanden
har jag velat förebygga att servitutshavarna till följd av ogrundade förhoppningar
om framtida skogstilldelning undandrar sig att medverka i den pågående
strukturrationaliseringen. Det är också angeläget att lantbruksnämnderna i sin
rationaliseringsverksamhet inriktar sig på sådana lösningar att skogsservituten
successivt blir överflödiga.

Motionerna

I motionerna anföres att, när riksdagen år 1959 tog den provisoriska lagen om
förlängning av vissa tidsbegränsade servitut i Norrland, det förväntades att ett
mera varaktigt tillrättaläggande av dessa servitutsförhåilanden skulle komma till
stånd under den tioårsperiod lagen ägde giltighet. Så har emellertid enligt motionärerna
inte blivit fallet.

Motionärerna anför vidare att då alltjämt ett betydande antal servitut av denna
karaktär nyttjas och då servitutsinnehavarna oftast är småbrukare med svag ekonomi,
för vilka förmånerna är av betydande värde, det synes angeläget att giltighetstiden
för servituten i fråga ytterligare förlängs en tioårsperiod eller den kortare
tid som kan förflyta till dess annan lagstiftning kan ha gjort lagen överflödig.

1968 års förslag till fastighetsbildningslag

Utskottet återger i det följande en kortfattad redogörelse för 1968 års förslag
till fastighetsbildningslag, vilken redogörelse finns intagen i den i nästa avsnitt berörda
utredningen av lantmäteristyrelsen.

Förslag till fastighetsbildningslag har av Kungl. Maj:t remitterats till lagrådet
den 19 april 1968. Förslaget är utarbetat på grundval av fastighetsbildningskom -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

mittens betäkande Fastighetsbildning (SOU 1963: 68). Förslag till promulgationslag
har ännu inte färdigställts, men man kan räkna med att den 1 januari 1972
kommer att föreslås som den tidpunkt då fastighetsbildningslagen skall träda i kraft.
Lagen, som blir enhetlig för land och stad, kommer att ersätta flera nu gällande
lagar, främst lagen 1926 om delning av jord å landet, lagen samma år om sammanläggning
av fastigheter å landet samt lagen 1917 om fastighetsbildning i stad.

Med fastighetsbildning menas både nybildning och ombildning av fastigheter.
Nybildning sker enligt förslaget såsom avstyckning, klyvning eller sammanläggning.
Ombildning sker genom fastighetsreglering. Fastighetsreglering kan bl. a. innebära
överföring av mark från en fastighet till en annan (marköverföring). Genom
fastighetsreglering kan också gemensamhetsskog eller annan samfällighet bildas
samt servitut bildas, ändras eller upphävas. Fastighetsreglering ersätter flera nuvarande
former av ombildning av fastigheter, t. ex. laga skifte (omskifte) och ägoutbyte,
och innefattar dessutom åtgärder som saknar motsvarighet i gällande fastighetsbildningslagstiftning.

Marköverföring från en fastighet till en annan skall i princip kunna ske i obegränsad
utsträckning om berörda rättsägare är ense. (Denna princip har redan
genomförts genom en partiell reform av jorddelningslagen år 1968.) När det gäller
möjligheterna att mot bestridande minska en fastighet för att förstärka en annan
får man skilja mellan två fall. Sålunda gäller i vanliga fall principen att fastighet
inte får ändras tvångsvis genom fastighetsreglering så att dess värde minskas väsentligt.
I vissa mera kvalificerade fall får emellertid fastighet inlösas för förstärkning
av annan eller andra fastigheter.

Enligt förslaget skall enhetliga jord- och planpolitiska villkor gälla för all fastighetsbildning.
Dessa villkor har utformats med beaktande av bl. a. 1967 års jordbrukspolitiska
riktlinjer. Huvudregeln är att fastighet som tillskapas eller ombildas
skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål. Jordbruksfastighet skall för att anses
lämplig ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande
lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten. Skogsbruksfastighet
skall för att anses lämplig ha sådan storlek och utformning att den medger
ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift. Om fastighet som tillskapas eller ombildas
inte uppfyller lämplighetskravet får fastighetsbildningen ändå äga rum om den
innebär att fastighetsindelningen förbättras och en mera ändamålsenlig indelning
inte motverkas. Det finns vidare regler avsedda att hindra fastighetsbildning som
skulle stå i strid mot byggnadsreglerande planer m. m. eller som skulle medföra
olägenhet för jordbruksnäringen eller skogsbruket.

Någon motsvarighet till nuvarande regler om stödjordbruk har inte tagits upp i
lagförslaget. I motiven har departementschefen hänvisat till att denna jordbrukstyp
inte är förenlig med rådande jordbrukspolitiska målsättning.

Utredning av lantmäteristyrelsen

Genom beslut den 20 september 1968 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantmäteristyrelsen
att i samråd med lantbruksstyrelsen utreda frågan om ytterligare förläng -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

9

ning av tiden för de servitut, som avses i 1959 års lag. Lantmäteristyrelsen har i
skrivelse den 17 mars 1969 till Kungl. Maj:t redovisat resultatet av utredningen
ävensom överväganden och förslag i anledning därav. Utredningen har kompletterats
i skrivelse den 1 april 1969. I det följande redovisar utskottet dels en sammanfattning
av utredningens resultat i fråga om nuvarande förekomst av tidsbegränsade
skogsservitut i Norrland, dels de överväganden och förslag som lantmäteristyrelsen
i samråd med lantbruksstyrelsen framlagt.

Nuvarande förekomst av tidsbegränsade skogsservitut i Norrland. När lagstiftningen
om förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten infördes år 1946 gjordes
till grund för övervägandena en undersökning om förekomsten av sådana servitut
som avsågs med lagstiftningen. Lantmäteristyrelsen erinrar om att någon motsvarande
undersökning inte gjordes i samband med förlängningen år 1959.

När nu frågan om ytterligare förlängning skall övervägas har styrelsen ansett det
önskvärt att ha en överblick över förekomsten av sådana servitut som alltjämt utövas
vid utgången av innevarande förlängningsperiod. Lantmäteristyrelsen har därför
— i samråd med lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen — riktat en rundfråga till
följande myndigheter och organ, som kunnat antas ha kännedom om de ifrågavarande
servituten, nämligen till överlantmätarna, lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna
i norrlandslänen, till ordförandena för de tre servitutsnämndema
samt till Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
(SSR) och de norrländska läns- eller provinsförbunden av RLF. Undersökningen
ägde rum omkring årsskiftet 1968—1969 och svaren kan alltså anses
återspegla förhållandena vid den tidpunkten. Lantmäteristyrelsen har sammanfattat
resultaten av rundfrågan på följande sätt.

De flesta tillfrågade myndigheterna och organen saknar material som närmare
redovisar förekomsten eller utövningen av tidsbegränsade skogsservitut. De allmänna
erfarenheter som redovisas pekar emellertid klart på att utövningen av servituten
minskat starkt på senare år. Från en del håll uppges att utövningen nästan
helt upphört åtminstone i vissa avseenden, t. ex. i fråga om bete.

Materialet från servitutsnämndema innehåller vissa uppgifter om förekomsten av
ersättningsärenden enligt 1959 års lag. Enligt dessa uppgifter har ersättning bestämts
för 80 servitut av servitutsnämnden för de tre södra länen. Servitutsnämnden
för Västerbottens län har inte haft något ersättningsärende på åtskilliga år,
medan servitutsnämnden för Norrbottens län fastställt ersättning enligt 1959 års
lag för cirka 143 servitut. Om ersättning enligt 1959 års lag blivit bestämd torde
man kunna utgå från att servitutet utövats vid den tidpunkt som varit relevant i
ersättningsärendet. Emellertid har den relevanta tidpunkten i övervägande antalet
fall sannolikt varit den 1 januari 1960, varför uppgifterna om antalet ersättningsfall
inte är representativa för den nuvarande utövningen av servituten. Vidare kan det
finnas tidsbegränsade skogsservitut som existerar och utövas fast de inte föranlett
ersättningsbeslut enligt 1959 års lag. Det är sålunda inte uteslutet att servitutsersättning
i en del fall kan ha blivit bestämd genom överenskommelse, som inte
lagts fram för servitutsnämnd. Dessutom kan periodisk ersättning som bestämts
enligt 1946 års lag ha fortsatt att gälla i fråga om servitut som utövats vid ingången
av år 1960. Man kan av dessa skäl bara dra ganska allmänna slutsatser av uppgifterna
om antalet ersättningsbeslut. Materialet från servitutsnämndema bestyrker
emellertid det allmänna intrycket att servitutens betydelse avtagit.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

Enligt vad som redovisats från Skogsindustriernas samarbetsutskott, vars uppgifter
torde ge en riktig uppfattning om storleksordningen av antalet tidsbegränsade
skogsservitut på skogsbolagens fastigheter, finns totalt cirka 870 servitut. Det uppges
att dessa servitut utövas alltmera sporadiskt.

Några närmare uppgifter om förekomsten av servitut på enskilda personers
skogar har inte redovisats. Det allmänna intrycket av materialet är emellertid att
antalet sådana servitut måste vara litet. Enligt 1946 års undersökning skulle de av
enskilda personer ägda fastigheter som belastades av servitut främst vara belägna
i de tre sydliga norrlandslänen. Av den nu gjorda undersökningen framgår att servituten
i Gävleborgs och Jämtlands län är fåtaliga, och det upplyses också att servituten
i Västernorrlands län huvudsakligen synes belasta bolagsfastigheter.

På grundval av undersökningen synes man kunna uppskatta hela antalet tidsbegränsade
servitut till omkring 1 000. Hur många av dessa som alltjämt utövas
kan inte anges. Sannolikt utövas många av servituten bara i begränsad utsträckning.
Utövningen synes vara i snabbt avtagande.

I fråga om arten av de befogenheter som ingår i servituten visade 1946 års
undersökning att servituten i regel var i fråga om utövningen lokaliserade till viss
plats eller beroende av anvisning samt i fråga om omfattningen noggrant bestämda.
Den nu gjorda undersökningen bestyrker detta resultat och pekar vidare på att servituten
mycket ofta är begränsade till ved, stängselvirke och mulbete eller bara till
ved och mulbete. Uppgifterna tyder vidare på att utövning av mulbetesservitut bara
förekommer undantagsvis.

Omkring hälften av servituten synes avse fastigheter i Västernorrlands län, medan
återstoden finns i Västerbottens och Norrbottens län samt till en mindre del
i Jämtlands län. Inom länen återfinns servituten företrädesvis i inlandet.

Överväganden och förslag. Mot bakgrund av utredningens resultat anför lantmäteristyrelsen
efter samråd med lantbruksstyrelsen följande.

I huvudsak torde de förefintliga tidsbegränsade skogsservituten utgöras av sådana
vilkas ursprungligen bestämda giltighetstid utlöpt under 1940-, 1950- eller 1960-talen. Enligt 1959 års förlängningslag gäller dessa servitut intill 1.1.1970, under
förutsättning att de alltjämt utövades vid den tidpunkt när förlängning enligt 1959
års lag inträdde. Dessutom torde finnas ett mindre antal servitut vilkas giltighetstid
utlöper på 1970-talet och som alltså inte berörts av 1946 eller 1959 års förlängningslagar.

Genom den fortgående och särskilt på senare år allt snabbare strukturomvandlingen
i Norrland har skogsservitutens betydelse för de fastigheter till vilka servituten
hör minskat alltmera. Detta gäller såväl de till tiden obegränsade servituten
som de tidsbegränsade. ------De servitutsberättigade fastigheterna ut görs

i regel av småbruk eller av fastigheter med så obetydlig jordbruksareal att de
inte är att betrakta som jordbruk. De har inte sällan omförts till skogsmark eller
övergått till att bli bostads- eller fritidsfastigheter. I den mån fastigheterna fortfarande
används för jordbruk saknar de regelmässigt förutsättningar att bestå på
längre sikt som självständiga jordbruksföretag.

När det gäller den nuvarande utövningen av de kvarvarande tidsbegränsade servituten
torde rätten till bete och slåtter numera sakna betydelse. Förhållandet är
oftast detsamma med den rätt att ta virke till stängsel och dylikt, som i vissa fall
ingår i servituten. Rätt till byggnadsvirke synes föreligga bara i fråga om en mindre
del av de tidsbegränsade servituten. Behovet av att kunna hämta byggnadsvirke
ur skogen har för övrigt minskat genom nya byggnadsmetoder och förändrade prisrelationer,
som medfört att byggnadsmaterial eller monteringsfärdiga trähus med
större fördel än tidigare köps från industrier. När det gäller den grupp av fastig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

11

heter som har tidsbegränsade skogsservitut torde behovet av byggnadsvirke numera
i stort sett begränsa sig till virke för underhåll och reparationer.

I den mån de tidsbegränsade skogsservituten ännu har betydelse synes denna
väsentligen ligga i rätten till vedbrand. Det vanligaste synes vara att servitutshavarna
har rätt att efter utsyning eller anvisning för husbehovet ta ut viss årlig kvantitet
ved, t. ex. 25 kubikmeter, mot en ersättning beräknad på grundval av det faktiska
uttaget, t. ex. 3 kr per kubikmeter för björkved och 50 öre för avverkningsavfall.

Sammanfattningsvis kan bedömas att antalet tidsbegränsade servitut som fortfarande
utövas minskar snabbt och att utnyttjandet i fråga om de servitut som
utövas i huvudsak är begränsat till vedtäkt.

Skogsservituten anses numera inte godtagbara som servitut på grund av de olägenheter
de innebär ur skogsvårdssynpunkt m. m. De får inte bildas vid jorddelning
och avses enligt nyligen framlagt lagförslag inte heller få bildas genom avtal efter
1.1.1972. (Se det förslag till 14 och 15 kap. i en ny jordabalk, som remitterats till
lagrådet den 20 januari 1967.) Möjligheterna att få befintliga skogsservitut upphävda
skall enligt fastighetsbildningskommitténs förslag vidgas väsentligt.

I samma mån som utövningen avtar minskas givetvis också de olägenheter, som
servitutsutövningen medför för de tjänande fastigheterna. I den mån servituten utövas
kvarstår olägenheterna. I detta sammanhang bör emellertid framhållas att de
olägenheter som hänför sig till skogsvården torde vara mindre i fråga om de tidsbegränsade
servituten än i fråga om skogsservitut i allmänhet, eftersom de tidsbegränsade
servituten i regel är tämligen hårt bundna i fråga om utövningen medan
andra servitut ofta är friare i fråga om lokalisering och virkessortiment.

Servituten medför också administrativa olägenheter. De tjänande fastigheternas
ägare nödgas hålla viss fortlöpande redovisning. Han måste också ombesörja viss
tillsyn (utsyning, anvisning). Vidare är servituten en komplicerande faktor vid
strukturrationalisering och över huvud taget vid rättsliga dispositioner i fråga om
fastigheterna. Servituten måste utredas och redovisas hos olika myndigheter, och
ibland lägger förekomsten av servitut hinder i vägen för överlåtelser eller byten.

Sammanfattningsvis medför de tidsbegränsade skogsservituten numera begränsade
fördelar för de härskande fastigheterna och sådana olägenheter för de tjänande
fastigheterna och för myndigheterna, att de inte bör förlängas ytterligare om inte
starka skäl kan anföras härför.

Mot bakgrund av de jordbrukspolitiska riktlinjer, som antogs av riksdagen år
1967 (prop. 1967: 95, JOU 25 rskr. 280), och de därmed överensstämmande villkor
för fastighetsbildning, som torde komma att ingå i den nya fastighetsbildningslag
som väntas träda i kraft 1.1.1972, får det numera i stort sett anses uteslutet att
de fastigheter till vilka hör tidsbegränsade skogsservitut kan förstärkas med skogsmark
så att de får förutsättningar att bestå som självständiga jord- eller skogsbruksföretag.
Detta gäller oavsett om de tidsbegränsade servituten förlängs eller inte.
Om promulgationslagen till den nya fastighetsbildningslagen kommer att innehålla
särskilda bestämmelser om markvederlag vid upphävande av skogsservitut torde
det också få bedömas som uteslutet att dessa bestämmelser får sådant innehåll att
markvederlag kan utläggas när servitut till förmån för fastigheter av det slag det
här är fråga om upphävs. Om de tidsbegränsade servituten förlängs, så att de blir
gällande under några år efter det att fastighetsbildningslagen trätt i kraft, torde lagen
om den utformas i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget bara få
den effekten att servituten upphävs i den mån den tjänande eller den härskande
fastighetens ägare begär att de skall upphävas. Om upphävandet innebär att den
härskande fastighetens värde minskas skall den tjänande fastighetens ägare betala
ersättning i pengar. Förlängning, om en sådan skall ske, torde å andra sidan,

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

på motsvarande sätt som skedde enligt 1946 och 1959 års förlängningslagar, få
förenas med skyldighet för den härskande fastighetens ägare att betala ersättning
för den förlängda utövningen. En förlängning som drar med sig först bestämmande
av ersättning för förlängningen och senare upphävande genom beslut i det särskilda
fallet och bestämmande av ersättning för upphävandet bör uppenbarligen om möjligt
undvikas.

Om i undantagsfall en fastighet, som hör till den kategori som det här är fråga om,
har sådant läge och sådan beskaffenhet, att den genom förstärkning med mark och
andra behövliga investeringar kan byggas ut till ett rationellt jordbruksföretag, blir
frågan om sådan utbyggnad att bedöma alldeles oberoende av huruvida till fastigheten
hör ett skogsservitut eller inte. Frågan om förstärkning av brukningsenheten
kan tas upp på begäran av ägaren som en fråga om fastighetsreglering enligt den
nya fastighetsbildningslagen, varvid tillskottsmark överförs till fastigheten mot
ersättning i pengar, eller som en fråga om tillskottsförvärv m. m. under lantbruksnämndens
medverkan eller efter både dessa linjer. Om tillskottsmarken därvid skall
hämtas från fastighet som belastas av ett servitut som gäller till förmån för den
fastighet som förstärks eller från någon annan fastighet är av underordnad betydelse.
Det föreligger alltså numera inte något samband mellan frågan om ytterligare förlängning
av de tidsbegränsade skogsservituten och frågan om en ny fastighetsbildningslagstiftning.

Frågan om eventuell förlängning av de tidsbegränsade servituten torde därför
nu få tas upp från andra utgångspunkter. Det gäller närmast att bedöma om det
föreligger ett tillräckligt starkt allmänt intresse av att de servitutsberättigade fastigheterna
får sina servitut förlängda ytterligare en tid.

När de ifrågavarande servituten tillkom rådde självhushåll på landsbygden i betydligt
högre grad och mera allmänt än nu. Skogsservituten kunde därvid ha påtaglig
betydelse som komplement till fastighet, en funktion som just är specifik
för servituten. Exempelvis kunde muibetesservitut vara helt nödvändiga komplement
till de fastigheter som inte hade egen betesmark. Nu är hushållningsformerna
och levnadsförhållandena annorlunda. Som redan framgått utövas servituten numera
huvudsakligen med avseende på rätten att hämta ved. Sådan kan numera i
regel med samma fördel anskaffas utan stöd av servitutet.

Lantmäteristyrelsen bedömer frågan så att servituten inte bör förlängas ytterligare.
Fördelarna med en sådan lösning överväger enligt styrelsens mening olägenheterna,
och olägenheter för de nuvarande servitutshavarna torde uppkomma bara
undantagsvis och i regel inte bli av någon betydelse. Det torde kunna förutsättas
att tjänande fastighets ägare, i regel skogsbolag, inte motsätter sig att den som vid
utgången av år 1969 utövar tidsbegränsat servitut får fortsätta under en övergångstid
att på rimliga villkor utöva samma befogenheter som servitutet avsåg, om den
ifrågavarande förutvarande servitutsinnehavaren annars skulle ha svårighet att tillgodose
sitt behov av den nyttighet servitutet avsåg. Ett sådant arrangemang kan
exempelvis träffas om det undantagsvis ännu skulle förekomma bete med stöd av
servitut som inte förlängs. Också när det gäller behovet av ved kan en personlig
överenskommelse av angivet slag möjligen i något fall vara befogad.

I fall då servitutsberättigad fastighet övergått till att utgöra bostads- eller fritidsfastighet
eller omförts till skogsmark föreligger enligt lantmäteristyrelsens mening
särskilda skäl till att en förlängning inte bör komma i fråga. Skogsservituten har
alltid haft som sin typiska uppgift att tillgodose husbehov på jordbruksfastighet.
Enligt styrelsens mening får det anses att förutsättningar saknas för utövning av
skogsservitut om den härskande fastigheten tagits i anspråk för annan användning
än jordbruk.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

13

Skulle det, oaktat det nyss anförda, anses att en ytterligare förlängning bör ske på
grund av särskilda skäl bör en sådan förlängning i princip begränsas till servitut
som tillkommer fastighet där jordbruk utövas. Dessutom bör, på motsvarande sätt
som skedde enligt 1959 års lag, förlängningen bara avse servitut som faktiskt utövas
vid utgången av år 1969. Eftersom de servitut som uppfyller nu angivna villkor
numera bara torde utgöra en mindre del av de tidsbegränsade servituten synes en
förlängning, om en sådan skall ske, denna gång inte böra anordnas som en generell
förlängning. Det lämpligaste synes i stället vara att förlängning på förslagsvis högst
10 år sker på begäran av den härskande fastighetens ägare. Uppgiften att ta emot
sådan begäran och att pröva frågan om förlängning skulle kunna läggas hos servitutsnämnden,
vilken liksom nu också skulle få pröva frågan om ersättning. En viss
frist skulle givetvis få tillmätas för begäran om förlängning, förslagsvis två år. En
provisorisk generell förlängning på två år av liknande slag som den nu gällande
skulle alltså samtidigt få ske.

Lantmäteristyrelsens utredning remissbehandlas för närvarande. Enligt remissplanen
skall remissvar vara avgivna senast den 20 maj 1969.

Utskottet

Enligt lagen den 4 december 1959 om förlängning av tiden för vissa servitut
har de tidsbegränsade norrländska skogsservitut, som enligt lagen den 6 december
1946 i ämnet förlängts intill den 1 januari 1960, fått fortsatt förlängning intill den
1 januari 1970. Dessutom innebär lagen att de tidsbegränsade norrländska skogsservitut,
vilkas ordinarie giltighetstid utlöper under 1960-talet, också förlängts
intill den 1 januari 1970, under förutsättning att den ordinarie giltighetstiden var
bestämd till minst 15 år eller till fastighetsägarens livstid. Servitut beträffande vilka
utövningen upphört vid giltighetstidens utgång förlängs emellertid inte. Ej heller
inträder förlängning i fråga om servitut som tillkommit eller tidsbegränsats efter
år 1946.

Motionärerna påpekar att de förväntningar om ett varaktigt tillrättaläggande av
ifrågavarande servitutsförhållanden som man hade då lagen antogs inte infriats
under dennas giltighetstid. Enligt motionärerna nyttjas alltjämt ett betydande antal
servitut av denna karaktär. Motionärerna framhåller att servitutsinnehavarna oftast
är småbrukare med svag ekonomi, för vilka förmånerna är av betydande värde,
och de hemställer därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till
lag om fortsatt giltighet av skogsservituten under en tioårsperiod eller den kortare
tid som kan förflyta till dess annan lagstiftning gjort lagen överflödig.

Såsom antytts i motionerna tillkom 1959 års lagstiftning bl. a. mot bakgrunden
av förväntningar om att det genom kommande lagstiftning om ny jordabalk och om
fastighetsbildningslag skulle möjliggöras att inom en icke alltför avlägsen framtid
uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem som skogsservituten utgör. Förslag
till fastighetsbildningslag föreligger nu och behandlas för närvarande i lagrådet.
Man räknar med att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1972. Lantmäteristyrel -

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

sen framhåller i sin i det föregående redovisade utredning att det med hänsyn till
innehållet i den föreslagna lagen numera inte föreligger något samband mellan frågan
om ytterligare förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten och frågan om
en ny fastighetsbildningslagstiftning. Såsom styrelsen anfört får därför frågan om en
eventuell förlängning tas upp från andra utgångspunkter; närmast gäller det att
bedöma om det föreligger ett tillräckligt starkt allmänt intresse av att de servitutsberättigade
fastigheterna får sina servitut förlängda ytterligare en tid.

Vid tillkomsten av såväl 1946 års förlängningslag som 1959 års lag i ämnet
framhölls att de tidsbegränsade servituten hindrade ett rationellt skogsbruk. Olägenheterna
från skogsvårdssynpunkt betonas också i lantmäteristyrelsens utredning.
Enligt styrelsen medför vidare servituten administrativa olägenheter, och de sägs
också utgöra en komplicerande faktor vid strukturrationalisering. Utskottet anser
mot bakgrund av det anförda att stora fördelar obestridligen är att vinna om servituten
inte förlängs ytterligare. Emellertid ger lantmäteristyrelsens utredning, vilken
för närvarande remissbehandlas, inte närmare besked om förekomsten eller utövningen
av de tidsbegränsade skogsservituten, låt vara att de allmänna erfarenheterna
visar på att utövningen av servituten är i snabbt avtagande till följd av den
allt snabbare strukturomvandlingen i Norrland. Man kan dock inte bortse från
att servituten alltjämt kan ha stor betydelse för utkomstmöjligheterna för många
fastighetsägare, och då främst äldre innehavare av småbruk inom berörda områden.
I frågans nuvarande läge anser utskottet därför att de servitut som utövas vid
utgången av år 1969 övergångsvis bör förlängas generellt på två år. Hur avvecklingen
bör ske i fråga om de servitut, som efter den förlängda giltighetstiden alltjämt
utövas, synes kunna övervägas i anslutning till utarbetande av förslag till promulgationslag
beträffande fastighetsbildningslagen.

De närmare överväganden som utskottets förslag till förlängning av giltighetstiden
för de begränsade servituten må föranleda synes böra ske genom Kungl.
Maj:ts försorg. Om förlängning skall kunna komma till stånd måste beslut härom
fattas vid årets riksdag. Det är därför angeläget att frågan behandlas med skyndsamhet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

A. att riksdagen i anledning av motionerna 1:86 och 11:105
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet anfört;
samt

B. att motionerna i övrigt inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

15

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s),
Åkesson (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Erik Jansson (s), fröken Ranmark (s) och
herr Svenungsson (m);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Hedin (m), fröken
Anderson (s), herrar Hammarberg (s), Åberg (fp)*, Hugosson (s) och Josefson i
Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.