Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1969

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av motioner angående reglerna för hyresgästs
rätt till skadestånd.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 63 i första kammaren av herr Larsson, Thorsten,
och herr Mattsson och nr 74 i andra kammaren av herrar Börjesson
i Falköping och Eriksson i Bäckmora.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om översyn av reglerna för
hyresgästs rätt till skadestånd i enlighet med vad som anförts i motionen».

Motionerna

I motionerna framhålles att lägenhetsinnehavare i vissa fall är skyldig att
bereda utomstående personer tillträde till sin lägenhet. Förutom skyldighet,
som kan utkrävas av offentlig myndighet, skall utomstående personer beredas
tillträde på grund av fastighetsägares i hyreslagen inskrivna skyldighet
att hålla lägenheten i tillfredsställande skick. Fastighetsägaren måste för
att kunna fullgöra denna skyldighet i regel anlita sakkunniga eller hantverkare
(målare, elektriker, rörmokare). Hyresgästen är skyldig att tåla det
intrång som dessa förrättningsmäns besök och arbete innebär. Det är enligt
motionärerna inte otänkbart att en sådan förrättningsman under besöket
får kännedom om sådana förhållanden som denne sedan kan nyttja i brottslig
verksamhet. Förrättningsmannen kan exempelvis få kännedom om olika
tillträdesmöjligheter till lägenheten eller förvaringsställen för värdeföremål.
Därvid uppkommer frågan huruvida fastighetsägaren är skyldig att ersätta
skada som vållats av förrättningsman. Härom anför motionärerna följande.

För svensk rätts del kan för skadestånd utanför kontraktsförhållanden
sägas gälla huvudregeln att blott den är skadeståndsskyldig som uppsåtligen
eller av vållande (oaktsamhet, vårdslöshet, oförsiktighet, försummelse etc.)
har orsakat skadan.

Vållande säges föreligga när den ansvarige avvikit från den aktsamhet som
en förståndig genomsnittsmänniska (bonus pater familias) skulle ha iakttagit
i samma situation. Någon allmän regel om skadeståndsansvar för underordnads
vållande finns dock inte.

De hantverkare eller entreprenörer, som genomsnittsfastighetsägaren anlitar,
torde i allmänhet få anses som skickliga och pålitliga. Om fastighetsägaren
anlitat en förrättningsman med dessa kvalifikationer och denne där1
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 4

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1969

efter begår brott som ovan antytts är det inte troligt att fastighetsägaren
skulle dömas att utge skadestånd. Har fastighetsägaren anlitat en okänd
förrättningsman och uppdragit åt portvakten att vara med under besöket
i lägenheten, men förrättningsmannen därefter begår brott är det inte
sannolikt att fastighetsägaren skulle dömas. Har den okände förrättningsmannen
fått arbeta ensam i lägenheten är sannolikheten större för att
domstolen skulle finna att fastighetsägaren brustit i normal aktsamhet.
I ett sådant fall är det tänkbart att fastighetsägaren skulle ådömas att utbetala
skadestånd.

Några klara regler finns dock inte på detta område. Det skulle i högsta
grad vara motiverat med en lagstiftning som reglerar skadeståndsskyldigheten
i de fall då lägenhet upplåtes till reparation, sotning eller dylikt och då
hyresgäst eller hyresvärd får vidkännas skada genom intrånget.

Motionärerna erinrar om att liknande motioner behandlades av riksdagen
år 1968, varvid tredje lagutskottet i sitt utlåtande över motionerna anförde
att det enligt utskottets mening inte fanns anledning överväga några speciella
skadeståndsregler i de i motionerna åberopade fallen. Enligt motionärerna
torde det trots utskottets betänkligheter vara väl motiverat att klara
regler i form av lagstiftning reglerar förhållandena på detta område. Avslutningsvis
framhåller motionärerna att även om hyresgäst kan ordna ett gott
skydd mot brott genom att teckna en hemförsäkring det måste anses otillfredsställande
att inte hyresgäst har lagfäst rätt till skadestånd i de fall som
avses i motionen.

Gällande bestämmelser

I 26 § hyreslagen, vilken lag ingår som 3 kap. i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom, ges regler om hyresvärds rätt att
erhålla tillträde till uthyrd lägenhet. Sådan rätt tillkommer hyresvärden
för utövande av nödig tillsyn. Dessutom har hyresvärden i
princip rätt att utföra alla slags arbeten i lägenheten. Olika villkor gäller
dock för olika slags arbeten. Lagen skiljer härvid på förbättringsarbeten
som ej utan skada kan uppskjutas, s. k. brådskande reparationsarbeten,
och mindre brådskande förbättringsarbeten. Om lägenheten är ledig till
uthyrning, är hyresgästen också skyldig att låta den förevisas på därför
lämpliga tider. Hyresvärden är skyldig tillse att i nu angivna fall ej större
olägenhet än nödigt tillskyndas hyresgästen. Hyresgästen är enligt 16 §,
jämförd med 11 §, berättigad till ersättning för den skada å lägenheten
som genom arbete som ovan sagts eller eljest under hyrestiden
åsamkas honom med anledning av brist hos lägenheten, förutsatt att han ej
själv är ansvarig för skadan. Om hyresvärden kan visa att han inte gjort sig
skyldig till försummelse, är han dock fri från skadeståndsskyldighet. Denna
skadeståndsregel är tvingande och kan inte åsidosättas genom förbehåll
i hyresavtalet eller sidolöpare till detta (jfr 1 § tredje stycket). En för hyres -

Tredje lagutskottets utlåtande nr i år 1969 3

värden strängare skadeståndsregel gäller om hyresgästen åsamkas skada genom
mindre brådskande förbättringsarbeten. I sådana fall blir hyresvärden
skyldig ersätta hyresgästen för skada som åsamkas denne genom arbetet,
även om skadan inte beror på hans försummelse. Även denna regel är tvingande.

Några bestämmelser om hyresvärds skadeståndsansvar för
underordnads eller medhjälpares försummelse ges inte
i hyreslagen. Frågan får därför bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser, vilka här endast kan antydas. Av grundläggande betydelse
är härvidlag skillnaden mellan, å ena sidan, skadeståndsskyldighet i obligatoriska
förhållanden eller, som man också säger, kontraktsrättsliga
förhållanden och, å andra sidan, utomobligatoriska förhållanden.
I det förra fallet grundas skadeståndsansvaret på att vederbörande
inte uppfyllt de obligatoriska förpliktelser som åvilat honom på
grund av ett avtal (kontrakt), medan i det senare skadeståndsansvar inträder
gentemot personer, till vilka skadevållaren inte står i något som helst
rättsförhållande, grundat på avtal eller rättshandling, eller i vart fall inte i
ett rättsförhållande som har samband med den skadegörande händelsen.

I utomobligatoriska förhållanden är huvudregeln att en överordnad, en
arbetsgivare, inte bär strikt ansvar för underordnades handlingar. Principalansvar
inträder inte heller för helt självständiga medhjälpare (entreprenörer
och liknande). Enligt fast praxis svarar emellertid en arbetsgivare
för skada som orsakas tredje man genom vållande av någon som tillhör
arbetsgivarens drifts- eller arbetsledning. I några fall har också ansvar
ålagts en företagare för skada, som vållats av vanlig arbetare, vilken anförtrotts
en från risksynpunkt särskilt ansvarsfull uppgift. För kontraktsrättens
del gäller som regel att en avtalskontrahent svarar för den skada
som genom bristande uppfyllelse av kontraktsförpliktelse åsamkas medkontrahenten,
även om skadan vållats av en anställd eller annan medhjälpare
och oavsett dennes ställning. Principiellt gäller alltså för inomobligatoriska
förhållanden ett oinskränkt principalansvar, även om ansvaret
i hög grad varierar efter kontraktstypens beskaffenhet.

Ansvaret i kontraktsförhållanden omfattar inte bara uppfyllandet av
avtalets huvudförpliktelser utan vid flertalet avtalstyper också vissa b iförpliktelser,
alltså sådana förpliktelser som inte är centrala för
rättsförhållandet men dock står i visst sammanhang med det genom avtalet
skapade särskilda mellanhavandet mellan parterna. En butiksinnehavare
t. ex. anses p. g. a. det avtalsförhållande, vari han står till sina
kunder, vara skyldig att också tillse att affärslokalen är sådan att den
inte medför risk för kunderna. Hur långt man skall gå i att antaga dylika
biförpliktelser är emellertid ofta tveksamt. Gränsen är tämligen oklar. Från
rättspraxis må redovisas följande fall (NJA 1941 s. 560). En hyresvärd hade
anlitat Garantiaktiebolaget Anticimex för utrotande av väggohyra med

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1969

s. k. T-gas i en hyresgästs lägenhet. Vid desinfektionen uppstod explosion
och eldsvåda, varigenom åtskilliga skador tillfogades hyresgästens lösegendom.
Med hänsyn till att hyresvärden gentemot hyresgästen var pliktig
att vidtaga erforderliga åtgärder för utrotande av väggohyra, ansågs hyresvärden,
»som till fullgörande av sin berörda förpliktelse anlitat bolaget för
desinfektion av fastigheten», skyldig att svara för skador genom desinfektörens
försummelse.

Det må understrykas att vad ovan sagts om arbetsgivares skadeståndsansvar
inte har avseende på dennes ansvar för egen försummelse eller
vårdslöshet. En arbetsgivare kan givetvis bli skadeståndsskyldig för bristande
tillsyn m. m. över sina anställda eller över en anlitad självständig
företagare.

Principalansvar synes förutsätta att den skadegörande handlingen har
visst samband med den skadevållandes verksamhet för principalens räkning;
den skadegörande handlingen skall ha företagits »i tjänsten». Det
har ansetts att principalansvar även kan inträda för stöld eller annan
brottslig handling som arbetstagaren eller medhjälparen begår i eller i anslutning
till arbetet. Den begränsningen antages dock få uppställas att ansvar
icke inträder om handlingen går utanför för vad arbetsgivaren normalt
kunnat eller bort räkna med. Ett exempel från rättspraxis inom kontraktsrättens
område kan nämnas som belysning på vad nu sagts. I ett rättsfall
(NJA 1960 s. 644) hade ett åkeri åtagit sig transport av papper för ett tidningsföretags
räkning. I anslutning till transporterna stal åkeriets anställda
från det transporterade godset. För den skada som härigenom tillfogades
tidningsföretaget ansågs — med hänsyn till sambandet mellan tillgreppen
och åkeriets åtagande —■ åkeriet vara ansvarigt.

Skadeståndskommittén m. m.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 november 1959 tillkallades
sakkunniga för att i nordiskt samarbete utreda vissa skadeståndsrättsliga
frågor, nämligen dels frågan om barns och föräldrars skadeståndsansvar,
dels frågor rörande principalansvaret och anställds skadeståndsskyldighet.
Utredningen antog namnet skadeståndskommittén.

Kommittén har avlämnat dels betänkande med förslag till lag med allmänna
bestämmelser om skadestånd (SOU 1963: 33), som bl. a. upptog nya
bestämmelser om barns och föräldrars skadeståndsansvar, dels slutbetänkande
rörande arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar m. m.
(SOU 1964: 31).

Det sistnämnda betänkandet upptar förslag att principalansvaret i enlighet
med vad som gäller i Danmark, Island och Norge vidgas att omfatta
samtliga arbetstagares vållande jämväl i utomobligatoriska förhållanden.
Genom förslaget kommer skyldigheten att svara för skada, som under ut -

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1969

övningen av näringsverksamhet vållas tredje man, att i ökad utsträckning
läggas på den som driver verksamheten. En dylik ordning överensstämmer
nära med vad som för närvarande tillämpas enligt gängse ansvarsförsäkringsvillkor.
Förslaget gäller jämväl privata förhållanden. Även där innefattar
brukliga ansvarsförsäkringar skador som vållas av anställda.

Förslaget gäller person- och sakskada, däremot icke direkt tillfogad allmän
förmögenhetsskada och icke-ekonoinisk skada. Skadeståndsansvaret är
vidare begränsat till skada som vållas i tjänsten. Det skall ej heller omfatta
skada genom sådana extraordinära handlingar som det, med hänsyn till verksamhetens
eller arbetsuppgiftens art, saknas skälig anledning att taga i beräkning.

Kommittén föreslår också, att i viss utsträckning skadeståndsansvar skall
inträda jämväl för vållande av mer eller mindre självständig uppdragstagare.
När någon i särskild egenskap genom lag eller författning ålagts
speciell förpliktelse att vidtaga åtgärd till förebyggande av person- eller
sakskada, skall han sålunda svara för den som han anlitar för uppgiften,
även om denne intager en självständig ställning. Förpliktelser av denna
art förekommer t. ex. inom verksamhetsområden som rör handhavande
av farliga ämnen, såsom gifter, brandfarliga varor, radioaktiva ämnen och
explosiva varor, samt inom byggnads- och arbetarskyddslagstiftningen.
Den som är bärare av förpliktelsen kan enligt förslaget ej undandraga
sig det ekonomiska ansvaret för att den iakttages genom att uppdraga dess
fullgörande åt någon utomstående. Kommittén framhåller att dess förslag
är avfattat med utgångspunkt från utomobligatoriska förhållanden. På
grund av den föreslagna lagstiftningens natur kommer gränsdragningen
mellan kontraktsmässigt och utomobligatoriskt principalansvar att få mindre
betydelse än nu. Utvidgningen av det utomobligatoriska principalansvaret
till att omfatta samtliga arbetstagare, oavsett deras ställning, innebär en
utjämning av olikheterna mellan inom- och utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
Även i fråga om ansvaret för självständiga medhjälpare medför förslaget
enligt kommittén, att det utomobligatoriska ansvaret närmas till det
kontraktsmässiga.

Utöver ovan nämnda förslag av skadeståndskommittén må nämnas att
kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar år 1958 lade fram
ett betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet
(SOU 1958: 43).

Lagförslag motsvarande de ovan nämnda har lagts fram och delvis lett
till lagstiftning i Danmark, Norge och Finland.

Inom justitiedepartementet förbereds f. n. ett förslag till lag med allmänna
bestämmelser om skadestånd. Avsikten är att i en sådan lag ta upp
dels de allmänna skadeståndsregler som nu finns i 6 kap. strafflagen, dock
med vissa ändringar i reglerna om barns och föräldrars skadeståndsansvar,
dels bestämmelser om stats och kommuns skadeståndsansvar samt

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1969

om det allmänna principalansvaret och om anställds skadeståndsskyldighet.
Arbetet bedrivs med sikte på att proposition i ämnet skall kunna föreläggas
1970 års riksdag.

1968 års riksdag

Som motionärerna anfört behandlades vid 1968 års riksdag två motioner,
I: 26 och II: 34, med i allt väsentligt samma innehåll som förevarande motioner.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 37, anförde tredje lagutskottet
följande:

I motionerna framhålles som otillfredsställande att hyresgäst saknar lagfäst
rätt till ersättning av hyresvärden för skada som vållas honom, om
hantverkare eller annan, som för hyresvärdens räkning besökt lägenheten,
utnyttjar den lokalkännedom han därvid erhållit till att vid senare tillfälle
där föröva stöld eller annat liknande brott. Motionärerna hemställer om
översyn av reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd i sådant fall.

Det av motionärerna skisserade fallet synes inte vara något för hyresförhållanden
typiskt eller just i hyressammanhang särskilt vanligt förekommande.
I stort sett samma risker för dylik skada torde t. ex. föreligga för
den som anlitar ett bevaknings- eller städningsföretag, vars anställda erhåller
tillträde till uppdragsgivarens kontors- eller fabrikslokaler. Lika berättigade
anspråk på ersättning synes i sådant fall kunna riktas mot företaget
för skada som vållas av dess anställda eller förutvarande anställda genom
tillgreppsbrott i lokalerna i annat sammanhang än under eller i anslutning
till arbetet. I fråga om bostadslägenheter kan situationen också
vara den att hyresgästen för reparationer eller liknande arbeten själv anlitar
företag, vars anställda därefter begår brottslighet av det slag motionärerna
åsyftar. I sådant fall uppkommer frågan om hyresgästen eller
det anlitade företaget ligger närmast till att bära den uppkomna skadan.
Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets mening anledning överväga
några speciella skadeståndsregler för det av motionärerna angivna fallet.
Möjligheterna att genom lagstiftning uttömmande reglera skadeståndsansvaret
i de olika situationer som kan tänkas uppkomma synes också vara
mycket begränsade. Motionärerna har själva anfört olika exempel som väl
illustrerar svårigheterna härvidlag. Bland annat måste sålunda hänsyn
tas till det mer eller mindre nära sambandet mellan de arbetsuppgifter,
för vilka skadevållaren anlitats, och den skadegörande handlingen. Av betydelse
är även om hyresvärden själv gjort sig skyldig till vårdslöshet eller
försummelse i något hänseende t. ex. vid valet av medhjälpare eller beträffande
tillsynen. Ersättningsfrågor av förevarande slag torde därför få bedömas
enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Viss betydelse synes härvidlag
den lagstiftning på skadeståndsrättens område, bland annat rörande
det allmänna principalansvaret i utomobligatoriska förhållanden, som för
närvarande är under utarbetande i justitiedepartementet, komma att få.

Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att motionerna
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1969

7

Utskottet

Motionärerna anser det otillfredsställande att hyresgäst saknar lagfäst rätt
till ersättning av hyresvärden för skada som vållas honom, om hantverkare
eller annan, som för hyresvärdens räkning besökt lägenheten, utnyttjar den
lokalkännedom han därvid erhållit till att vid senare tillfälle där föröva stöld
eller annat liknande brott. Enligt motionärerna är det motiverat att klara
regler i form av lagstiftning reglerar förhållandena på detta område och
motionärerna hemställer därför om översyn av reglerna för hyresgästs rätt
till skadestånd i angivna fall.

Som framgår av ovanstående redogörelse prövade 1968 års riksdag motioner
med motsvarande begäran. På hemställan av utskottet föranledde motionerna
inte någon riksdagens åtgärd. Vad utskottet anförde i sitt utlåtande
synes alltjämt äga giltighet.

Utskottet hemställer därför

att motionerna 1: 63 och II: 74 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Knut Johansson (s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Nils-Eric
Gustafsson (ep) och Erik Jansson (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep)
och Wachtmeister (m).

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690033