Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1969
1
Nr 34
Utlåtande i anledning av motioner om obligatorisk reflexanordning
för gående.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 801 i första kammaren av fröken Pehrsson
och nr 923 i andra kammaren av fru Nilsson.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om att kontakt
tages med de övriga nordiska länderna så att inom Norden bärande av reflexanordning
eller tänd lykta göres obligatoriskt för gångtrafikanter vid färd i
mörker på väg, där tillfredsställande belysning ej finns».
Utskottet har vidare behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, nr
809 i första kammaren av herr Svanström och herr Olsson, Ernst, och nr
913 i andra kammaren av herrar Glimnér och Polstam.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om åtgärder syftande
till sådan ändring av vägtrafikförordningen, att bärande av reflexanordningar
eller tänd lykta göres obligatorisk för gångtrafikanter vid färd i mörker på
väg, där tillfredsställande belysning ej finnes».
Gällande bestämmelser
Enligt 60 § 2 mom. fjärde stycket vägtrafikförordningen den 28 september
1951 gäller att den som under mörker färdas gående på väg, där tillfredsställande
belysning inte är anordnad och särskild gångbana inte finns, bör
vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg,
som vid belysning skarpt avtecknar sig mot omgivningen. Bestämmelsen
har som framgår av att ordet »bör» används karaktären av rekommendation.
Motionerna
I motionerna I: 801 av fröken Pehrsson och II: 923 av fru Nilsson framhålls
bl. a. att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att motverka trafikolyckorna.
En stor del av dem som förolyckas i trafiken tillhör de s. k. oskyddade
trafikanterna. Särskild uppmärksamhet kräver det förhållandet, att ett
stort antal gångtrafikanter dödas under mörker på oupplysta vägar. Åtgärder
syftande till att bilister snabbare upptäcker gående i mörker är enligt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 3i.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1969
motionärerna nödvändiga. De anser att frågan är av utomordentligt stor
vikt, och att det finns anledning ifrågasätta om propagandavägen är tillräcklig.
Önskvärdheten av enhetliga bestämmelser inom Norden bör emellertid
understrykas. Från svensk sida bör därför ansträngningar göras att intressera
de övriga nordiska länderna för detta spörsmål.
I motionerna 1:809 av herrar Svanström och Ernst Olsson samt II:913 av
herrar Glimnér och Polstam anförs bl. a. att förslag i olika sammanhang
framförts om skärpning av bestämmelserna så att användande av lykta eller
reflexanordning blir obligatoriskt. Invändningar har emellertid framställts,
varvid hänvisats till svårigheter att övervaka efterlevnaden av bestämmelsen.
Samma invändning kan, säger motionären, måhända göras i många andra
trafiksammanhang, men man har trots detta i de allra flesta fall tvingande
bestämmelser i lagen. Det förefaller motionären egendomligt att det t. ex.
skall vara svårare att övervaka användandet av tänd lykta eller reflexanordningar
bland gångtrafikanterna än att kontrollera samma saker hos cyklisterna.
Frågans tidigare behandling
Frågan om införande av skyldighet för den som färdas gående på väg i
mörker att bära reflexanordningar eller liknande har övervägts vid flera tillfällen.
En redogörelse för tidigare riksdagsbehandling m. m. återfinns i utskottets
utlåtande nr 28 år 1967.
Här må nämnas att den nuvarande rekommendationen att bära lykta eller
reflexanordning tillkommit på riksdagens initiativ (2LU 1960: 63, rskr. 371).
Stadgandet trädde i kraft den 1 januari 1961.
Det bör vidare nämnas att Nordisk vägtrafikkommitté (NVK), som har
till uppgift att utarbeta förslag till gemensam vägtrafiklagstiftning för Danmark,
Finland, Norge och Sverige, i ett den 26 maj 1966 avgivet betänkande
(NU 1966:2—3), som behandlar vägtrafikanternas uppträdande i trafiken,
inte upptagit någon motsvarighet till den nu gällande bestämmelsen angående
gåendes utrustning i mörker med tänd lykta eller reflexanordning.
Kommittén har allmänt ansett sig inte kunna förorda att trafikreglerna innehåller
bestämmelser som har karaktären av rekommendation.
NVK anför beträffande den nu särskilt aktuella frågan bl. a. att det visserligen
är av största vikt att gående, som under mörker vistas på körbanan,
i god tid kan ses av fordonsförare. Det kan emellertid inte komma i fråga
att göra en sådan regel tvingande, och spörsmålet bör därför inte behandlas
i de gemensamma trafikreglerna. Problemet bör enligt kommitténs mening i
första hand lösas propagandavägen.
Betänkandet har remissbehandtats. Beträffande innehållet i remissvaren
må, såvitt nu är i fråga, nämnas följande.
NVIv:s uppfattning att reglerna bör utformas som verkliga normer så att
överträdelse alltid kan medföra straff delas uttryckligen av riksåklagaren,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1969
3
som framhåller denna princip som en särskild förtjänst hos förslaget, vidare
av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Älvsborgs
och Göteborgs och Bohus län, trafikmålskommittén och Trafikförsäkringsföreningen
samt några instanser, vilka hörts i andra hand. ÖÄ uttalar därvid
att en sådan konstruktion kan föranleda att i vissa fall det straffbara
området bör begränsas. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter däremot
huruvida denna princip kan anses helt välgrundad och anför därvid bl. a.
följande: »En långtgående kriminalisering, som icke uppbärs av en allmän
opinion, torde närmast motverka syftet att skapa en bättre trafikdisciplin.
Därför får det antagas vara lämpligare att endast de regler som av trafiksäkerhetsskäl
obetingat måste följas göras absolut tvingande och övriga ges
formen av rekommendationer.» Sveriges advokatsamfund anser att en absolut
straffsanktion med hänsyn till såväl rättssäkerhet som trafiksäkerhet ej
är lämplig. För straffbarhet bör det enligt samfundet i princip krävas att
förfarandet innefattar ovarsamhet i trafik, såvida ej är fråga om ren s. k.
ordningsförseelse.
Vad gäller bestämmelserna för gående har mer än tjugo instanser, varav
hälften är lokalt hörda organ, påyrkat att regler om bärande av reflex eller
lykta vid otillfredsställande ljusförhållanden intages i lagtexten. Flertalet
har ansett att straffsanktionerad skyldighet härtill bör åläggas de gående,
medan några remissorgan har förordat att en regel härom gives i form av
en rekommendation. Rikspolisstyrelsen har därvid uttryckt att skyldigheten
att bära reflex bör författningsmässigt fastslås, då propagandavägen ej ger
tillfredsställande resultat.
NVK är f. n. sysselsatt med att överarbeta sitt förslag med anledning av remissvaren
över betänkandet. Även en nyligen träffad internationell överenskommelse
med sikte på att få till stånd gemensamma europeiska trafikregler
beaktas härvid.
Vid 1967 års riksdag väcktes motion (11:813) rörande frågan om användande
av reflexband i trafiken. Motionen, som berörde även vissa andra trafiksäkerhetsfrågor,
remissbehandlades. I ovan nämnda utlåtande (3LU 1967:
28) anförde utskottet bl. a. följande.
Reflexmaterialets positiva effekt för sikt i mörkertrafik är sedan många
år tillbaka experimentellt klarlagd. Utskottet noterar med tillfredsställelse
den propagandaverksamhet som förs i syfte att upplysa fotgängare om de
risker som är förenade med att utan lykta eller reflexmaterial gå längs en
väg under mörker samt om de medel som står dem till buds för att skydda
sig mot dylika risker. Ytterligare försök på området synes inte erforderliga.
Upplysningskampanjen bör däremot även i fortsättningen bedrivas med all
kraft. Vad gäller vägtrafikförordningens rekommendation om gåendes utrustning
i mörker må nämnas att den tillkommit på riksdagens initiativ för
att stödja den nyssnämnda propagandaverksamheten. I olika sammanhang
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1969
har därefter gjorts framställningar om att bestämmelsen skall göras tvingande.
Saken har emellertid på senare tid kommit i ett nytt läge genom att Nordisk
vägtrafikkommitté i ett våren 1966 avgett betänkande med förslag till
enhetliga trafikregler för de nordiska länderna ansett sig inte kunna förorda
att trafikreglerna har karaktären av rekommendationer. Kommittén har inte
heller föreslagit att den nu ifrågavarande bestämmelsen görs tvingande. Kommittéförslaget
saknar sålunda helt motsvarighet till vägtrafikförordningens
rekommendation. Frågan torde få prövas i hela sin vidd i samband med att
ställning tas till kommitténs förslag.
Utskottet hemställde att motionen inte skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Detta blev även riksdagens beslut.
Motioner i ämnet väcktes även vid 1968 års riksdag men riksdagen frångick
ej sin år 1967 intagna ståndpunkt (3LU 1968: 15).
Enligt vad utskottet erfarit pågår inom statens trafiksäkerhetsverk en utredning
rörande möjligheterna att ersätta rekommendationen i 60 § 2 mom.
första stycket vägtrafikförordningen med en tvingande bestämmelse.
Utskottet
Enligt bestämmelse i vägtrafikförordningen bör den som under mörker
färdas gående på väg, där det inte finns tillfredsställande belysning och inte
heller särskild gångbana, vara försedd med tänd lykta eller reflexanordning
eller också bära klädesplagg som vid belysning skarpt avtecknar sig mot
omgivningen.
I motionerna 1: 809 av herrar Svanström och Ernst Olsson samt II: 913
av herrar Glimnér och Polstam yrkas att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t
hemställa att den nämnda rekommendationen ersätts av en tvingande bestämmelse.
I motionerna I: 801 av fröken Pehrsson och II: 923 av fru Nilsson föreslås
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att kontakt tas med de övriga nordiska
länderna i syfte att få till stånd en enhetlig tvingande bestämmelse i ämnet
inom Norden.
Som utskottet anförde i utlåtande i liknande ärende år 1967 är reflexmaterialets
positiva effekt för sikt i mörkertrafik sedan många år tillbaka
klarlagd. Den propagandaverksamhet som bedrivs för att förmå fotgängare
att under mörker använda sådant material är värdefull och bör fortsätta
med all kraft. Frågan om den författningsmässiga regleringen av ämnet har
emellertid — som utskottet även påpekat i tidigare sammanhang — kommit
i ett nytt läge genom att Nordisk vägtrafikkommitté i sitt betänkande med
förslag till enhetliga nordiska regler rörande vägtrafikanternas uppträdande
i trafiken inte ansett sig kunna förorda att trafikreglerna innehåller bestämmelser
som har karaktären av rekommendationer. Enligt kommitténs
mening kan det inte heller komma i fråga att göra den nu aktuella regeln
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34 år 1969
5
tvingande. Kommittén har för sin del ansett att problemet i stället bör lösas
propagandavägen. Kungl. Maj:t har ännu inte tagit ställning till kommitténs
förslag och däröver avgivna remissvar. Enligt vad utskottet erfarit pågår
vidare inom statens trafiksäkerhetsverk en utredning rörande möjligheterna
att införa en tvingande bestämmelse om skyldighet för fotgängare att under
mörker vara försedd med reflexanordning eller motsvarande.
Med hänsyn till det läge, vari frågan sålunda befinner sig, är någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna inte påkallad.
Utskottet hemställer
att följande motioner, nämligen
A. I: 801 och II: 923; samt
B. I: 809 och II: 913
icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 april 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Ebbe Ohlsson (m), fröken Ranmark (s),
herr Hansson (s)*, fru Landberg (s), herrar Berglund (s)* och Skagerlund
(fp)*;
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep) Svenning (s), Ekström (s)*,
Sundelin (s)*, Hedin (m)*, fröken Anderson (s)*, herrar Josefson i Arrie
(ep) och Sellgren (fp).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering
Svenska Reproduktions AB 1969