Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
1
Nr 26
Utlåtande i anledning av dels motioner angående ökat konsumentinflytande
vid stadsplanering m. in., dels motioner
angående samhällsplaneringen i viss del, dels
ock motioner angående beaktande vid stads- och byggnadsplanering
av behovet av friluftsliv.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 16 i första kammaren av herr Pettersson,
Arne, m. fl. och nr 24 i andra kammaren av herr Svenning m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning beträffande en sådan anpassning av byggnadslagstiftningen och
planeringsprocessen att ett mera direkt konsumentinflytande möjliggöres».
Inom riksdagen har väckts två likalydande motioner, nr 306 i första
kammaren av fru Olsson, Elvy, in. fl. och nr 335 i andra kammaren av herr
Grebäck m. fl., i vilka motioner liemställes
»att riksdagen måtte besluta
att nu gällande sekretess i planärenden enligt 8 § i lagen om inskränkning
i rätten att utbekomma allmänna handlingar upphäves enligt förslag
som lämnades av offentlighetskommittén (SOU 1966: 60);
att hos Kungl. Maj :t anhålla om bestämmelser om att kommunerna skall
förmedla gjorda planer till lokala politiska och fackliga organisationer, hyresgäströrelsen,
stadsdelsråd, biblioteksinstitutioner, skolor och andra föreningar
och inrättningar som kan ha intresse av planerna, samt i övrigt
stimulera debatten i kommunen så att alla får reell möjlighet att inkomma
med synpunkter inom viss tid;
att hos Kungl. Maj :t hemställa om tilläggsdirektiv till bygglagutredningen
angående krav på upprättande av alternativa planer i samhällsplaneringen
enligt riktlinjer som anförts i motionen ovan;
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att kommunerna i avvaktan
på bygglagutredningens resultat rekommenderas att pröva olika vägar att
på ett tidigt stadium möjliggöra insyn och stimulera debatten om såväl
målsättningar och program för kommunernas utveckling och planering
som olika skisser och planer».
Motionerna har hänvisats till konstitutionsutskottet, såvitt avser ändring
i sekretesslagen, och i övrigt till lagutskott. De har i sistnämnda del behandlats
av tredje lagutskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 sand. 3 avd. Nr 26
0103039
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
Utskottet har slutligen behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
nr 808 i första kammaren av herr Sundin och nr 912 i andra kammaren
av herr Fälldin.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om tilläggsdirektiv
till Byggnadslagutredningen, som innebär att den får i uppgift
att pröva möjligheterna att i en ny lag införa regler, som inom detaljplaneringens
ram tillgodoser människornas behov av fysisk aktivitet på
sin fritid, i enlighet med vad som anförts i motionen».
Gällande bestämmelser
Man brukar vid bebyggelseplaneringen skilja mellan översiktlig planering
och detaljplanering. Den översiktliga planeringen gäller större områden,
tar ställning till de grundläggande frågorna om bebyggelsens ordnande och
anger de stora linjerna därför. Detaljplaneringen åter gäller mera begränsade
områden, där tätbebyggelse finns eller kan väntas inom den närmaste
tiden; den går ut på att ordna bebyggandet av området i detalj så långt
som anses nödvändigt.
Den nuvarande lagstiftningen, främst 1947 års bijggnadslag (BL), ställer
två planformer till förfogande för översiktlig planering, nämligen regionplan
och generalplan, samt upptar två detaljplaneformer, nämligen stadsplan
och bgggnadsplan.
Institutet regionplan (126—135 §§ BL) avser att möjliggöra en gemensam
planläggning för två eller flera kommuner, vilka på grund av geografiska
eller ekonomiska förhållanden har en intressegemenskap. Regionplan
skall upprättas då för två eller flera kommuner gemensam planläggning
finnes böra äga rum i ett eller flera hänseenden beträffande grunddragen
för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder,
flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp. Regionplanen skall tjäna till
ledning vid arbetet på de inomkommunala planerna. Kungl. Maj :t bestämmer
huruvida regionplan skall finnas, regionplaneområdets omfattning och
i vilka hänseenden gemensam planläggning skall äga rum. Sedan regionplanen
färdigställts, prövas och fastställes den av Kungl. Maj :t.
Generalplan (9—23 och 96—-97 §§ BL) är en inomkommunal översiktsplan
till ledning för framtida detaljplanering. Planen skall ange grunddragen
för markens användning till olika ändamål, såsom till täbebyggelse,
viktigare trafikleder och andra allmänna platser.
Generalplan antas av stadsfullmäktige, resp. kommunalfullmäktige. På
framställning av kommunen kan den även fastställas av Kungl. Maj :t. Fastställd
generalplan medför att kommunen får till sitt förfogande vissa
tvångsmedel mot markägarna. I det övervägande antalet fall har emellertid
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
3
generalplaneförslag varken antagits eller fastställts utan endast framlagts
för kommunens fullmäktige, som lagt förslaget till handlingarna utan formligt
beslut.
Stadsplan (24—75 och 105—106 §§ BL) är i princip formen för detaljplanering
i städer och stadsliknande samhällen men kan även användas för
större tätort på landet. Stadsplan är den mest detaljerade av alla planformer.
Den skall utmärka och till gränserna ange de för olika ändamål
avsedda områdena, nämligen byggnad skvarter, gator och andra allmänna
platser samt specialområden såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden,
hamnområden, idrottsområden m. m. Den skall också uppta
erforderliga bestämmelser om exploateringsgraden, byggnadssättet, byggnadsläge,
högsta tillåtna hushöjd in. m.
Stadsplan och ändring däri antas av kommunens fullmäktige eller av
byggnadsnämnden efter fullmäktiges delegation. För att bli gällande måste
den fastställas av länsstyrelsen. Större och mera betydelsefulla fastställelseärenden
skall länsstyrelsen underställa Kungl. Maj :ts prövning.
Bijggnadsplan (76 och 107—118 §§ BL) kommer främst till användning
för detaljplanering på landsbygden men kan efter beslut av länsstyrelsen
användas även i stad. Byggnadsplan är i regel betydligt enklare och innefattar
en mindre långt gående reglering än stadsplan. Byggnadsplan antas
av kommunens fullmäktige (eventuellt efter delegation av byggnadsnämnden)
och fastställs därefter av länsstyrelsen.
Närmare bestämmelser om planläggning finns i 2 kap. i byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (BS). Kapitlet inleds med ett allmänt stadgande om
planläggning, som är gemensamt för alla planinstitut (9 §). All bebyggelseplanering
skall enligt paragrafen grundas på en rimlig avvägning mellan
de olika allmänna och enskilda intressen som gör sig gällande i det särskilda
fallet. Det framhålls särskilt att områden som är lämpade och behövliga
för friluftsliv såvitt möjligt skall bevaras.
Vid uppgörande av stadsplan skall enligt 12 § de anspråk tillgodoses
som ur olika synpunkter skäligen kan ställas på en väl ordnad bebyggelse.
Därvid skall bl. a. hänsyn tas till de fordringar som bör uppställas ur
sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.
Vad som gäller beträffande stadsplan gäller i huvudsak också för byggnadsplan
(13 §).
BS innehåller också bestämmelser om förfarandet vid upprättande, antagande
och fastställelse av plan (14—23 §§). Dessa har till syfte bl. a. att
skapa garantier för att enskilda sakägare och andra intressenter får tillfälle
att framföra sina synpunkter redan på ett inledande stadium av förfarandet.
I 14 § stadgas sålunda att den som upprättar förslag till plan
skall samråda med kommunens styrelse eller annat organ som kommunens
fullmäktige bestämmer samt övriga myndigheter, sammanslutningar och
enskilda personer, som kan ha ett väsentligt intresse av frågan.
2—0103039 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 26
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
Beträffande bakgrunden till bestämmelsen om samråd må här återges
vad föredragande departementschefen anförde vid dess tillkomst (prop.
1959: 168 s. 211):
För att få fram en god plan är det nödvändigt att planförfattaren på ett
så tidigt stadium som möjligt gör sig underrättad om de synpunkter på frågan,
som företrädes av intressenterna. Planerna — vare sig det är fråga om
regionplaner, generalplaner, stadsplaner eller byggnadsplaner — får inte
urarta till ritbordsprodukter, tillkomna utan kontakt med de praktiska problem,
av vilka de skall anvisa en lösning. Hur självklart detta än borde vara,
är det svårt att frigöra sig från känslan av att det syndas mycket på denna
punkt. Det kunde med hänsyn härtill i och för sig vara befogat att konstruera
förfarandet vid tillkomsten av en plan såsom en verklig förrättning
efter mönster av t. ex. bestämmelserna i jorddelningslagstiftningen.
Emellertid får man icke bortse från den motsatta synpunkten, nämligen
att det med hänsyn till allmänna intressen ibland är befogat att omgärda
planläggningen med en viss sekretess. Denna får visserligen icke drivas
så långt, att planerna tillkommer såsom beställningsarbeten utan medverkan
av de enskilda sakägarna. Dessas uppfattning bör alltid så långt möjligt
inhämtas i förväg. Däremot är det inte alltid nödvändigt och ibland
direkt olämpligt att hålla sakägarna kontinuerligt underrättade om de lösningar,
som planförfattaren kommer fram till. I detta hänseende växlar
förhållandena från fall till fall, och det är knappast möjligt att utforma någon
allmängiltig regel.
En lämplig kompromiss mellan de stridiga synpunkterna torde vara den,
som utredningen förordat, nämligen att förfarandet vid planernas utarbetande
icke regleras genom några mera detaljerade bestämmelser men att
det dock uttryckligen föreskrives, att planförfattaren skall bedriva samråd
med de myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer, som kan ha
ett väsentligt intresse av frågan, samt att det ålägges vederbörande att för
fastställelsemyndigheten redovisa det samråd, som bedrivits. Denna lösning
synes därför böra godtagas. Härvid förutskickas, att underlåtenhet från
planförfattarens sida att efterkomma bestämmelsen — om den har till följd
att det möter svårighet för fastställelsemyndigheten att bedöma, huruvida
planförslaget innebär den bästa lösningen av frågan — i och för sig kan
utgöra skäl att vägra fastställelse.
Enligt 15 § BS skall förslag till stadsplan eller byggnadsplan upprättas på
grundval av en för ändamålet avsedd karta över det område, som berörs av
förslaget, grundkarta. I en vid kartan fogad förteckning skall redovisas
bl. a. de fastigheter, samfälligheter och andra områden, som berörs av förslaget,
samt deras ägare (fastighetsförteckning). Har fråga väckts att generalplan
skall helt eller delvis fastställas skall sådan förteckning upprättas
för det område som berörs av frågan.
Förslag till plan skall, då det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet
för antagande eller fastställelse, vara åtföljd av bl. a. grundkarta och
fastighetsförteckning i de fall sådana skall upprättas, beskrivning över förslaget
med erforderlig motivering samt redogörelse för det samråd med
myndigheter, markägare och andra, som ägt rum vid utarbetande av förslaget
(16§ BS).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
5
Innan förslag till plan antas skall det under viss tid utställas till granskning
genom byggnadsnämndens eller, då fråga är om regionplan, genom
regionplaneförbundsstyrelsens försorg (17 §). Den som inte är nöjd med
förslaget äger inom den utsatta tiden framställa anmärkning däremot hos
den myndighet som ombesörjt utställandet. Då så befinns lämpligt får på
en gång utställas två eller flera alternativa förslag. Tiden för granskningen
får inte sättas kortare än tre månader, där fråga är om regionplan, och inte
kortare än tre veckor i övriga fall. Kungörelse om utställandet skall ske i
den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten införs.
Vid utställande av förslag till stadsplan eller byggnadsplan skall byggnadsnämnden,
före ingången av den tid som bestämts för förslagets granskning,
med posten under rekommendation eller eljest bevisligen avsända skriftlig
underrättelse om innehållet i den utfärdade kungörelsen till varje känd och
inom riket boende markägare, som berörs av frågan och inte skriftligen
godkänt förslaget.
Vidtas ändring i förslag till plan, sedan det varit utställt till granskning,
skall det utställas på nytt. Nytt utställande behövs dock inte, bl. a. om de
sakägare som berörs av ändringen skriftligen godkänt den.
Motionerna
I motionerna 1:16 av herr Arne Pettersson m. fl. och 11:24 av herr
Svenning m. fl. anförs bl. a. att det vid utformningen av vårt demokratiska
samhälle behövs ökade kontakter och ökat förtroendemanna- och konsumentinflytande
för att kunna fånga upp de mångas önskemål och prioriteringar.
Det gäller för människor i alla åldrar och grupperingar. Konsumenterna
måste få komma till tals och det har i hög grad sitt berättigande
även när det gäller stadsplanefrågor. Stadsplaneringen får inte, säger motionärerna,
bara vara en uppgift för en begränsad grupp av politiker och
fackmän. Det kräves en samverkan i första hand med bostadskonsumenterna.
Dels är det konsumenternas miljö- och levnadsbetingelser det gäller,
dels är det denna grupp som i största utsträckning betalar kostnaderna för
en god bostad och en god boendemiljö.
Det är därför, fortsätter motionärerna, av största betydelse när förslag
till en ny stadsplan och en bättre boendeservice läggs fram att man kan
visa att förslaget står i överensstämmelse med de bostadsintresserades uppfattningar.
Det är av vikt att man hämtat argument och prioriteringar från
konsumenterna själva och att med detta som underlag vidare diskuterar
planutformningen med politikerna, byggherrarna och serviceproducenterna.
När det numera framhålles i debatten att konsumenten måste få deltaga
i planbeslutet, så innebär det inte att konsumenten ställes i motsatsställning
till politiker eller planerare, men det är av betydelse att man kan
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
få ett någorlunda fast grepp på konsumenternas önskemål. Detta sägs i
motionerna vara möjligt genom att det finns organisationer som har god
inblick i den stora majoritetens uppfattningar och önskemål beträffande
stadsplaneringen. Inom hyresgäströrelsen har exempelvis under lång tid
undersökningar gjorts om hyresgästernas önskemål, och denna intervjuundersökning
fortsätter. Man har för övrigt inom rörelsen utarbetat ett
program om boendemiljö, som bl. a. bygger på de undersökningar som
gjorts. Även de sociala myndigheterna och hälsovårdsmyndigheterna har
genom sin verksamhet rik erfarenhet och kan ge synpunkter på en god
boendemiljö. Representanter för dessa organisationer kan låta den stora
gruppen konsumenters önskemål komma till uttryck. Det är av stor betydelse
att dessa representanter kopplas in i god tid i stadsplanearbetet
och att de organisationer som de representerar blir remissorgan i stadsplanefrågor.
Detta inte minst därför att det ofta framhålles, särskilt från
kommunalt håll, att det är svårt att utarbeta en alltomspännande boendeservice
på ett riktigt sätt. Motionärerna anför att vi exempelvis har en
mängd åldringar, handikappade och tillfälligt sjuka, som för närvarande
upptar dyrbara vårdplatser därför att deras nuvarande bostadsmiljö inte
på något sätt är lämplig. Det skulle vara mycket effektivare att på ett tidigt
stadium tillgodose deras krav på service och god miljö i våra blivande bostadsområden.
Speciellt åldringarna kommer att kunna betala för att få
sina grundläggande krav tillgodosedda, därför att deras ekonomiska situation
avsevärt kommer att förbättras i takt med utbyggnaden av ATP. Även
hänsynstagande till de handikappades problem vid utformningen av de nya
stadsplanerna skulle innebära besparingar inom sjukvård och socialvård.
Också andra frågor skulle få en allsidigare belysning genom kontakten
med bostadskonsumenterna. Det gäller barnen, som behöver ordentligt tilltagna
trafikskyddade lekplatser och dessutom varierande och fantasiskapande
lekredskap, och ungdomen, som utöver rik tillgång till yttre lekoch
idrottsplatser även har behov av studie- och fritidslokaler samt gemensamma
större samlingslokaler.
Motionärerna framhåller att trafiksäkerheten i städernas storstadsområden
också är en fråga av betydelse inte minst med hänsyn till att gamla
människor kan känna sig isolerade i sina bostäder. Ett annat viktigt önskemål
där allas medverkan behövs är ställningstagande till bullerproblemen.
Avslutningsvis anföres i motionerna att konsumenternas medverkan är
angelägen vid utarbetandet av stadsplaneförslag såväl på jungfrulig mark
som vid sanering av äldre bostadsområden, där problemen kan vara ännu
mer komplicerade. En utvidgning av remissorganen vid behandling av
stadsplaneärenden är enligt motionärernas mening av största betydelse.
I motionerna I: 306 av fru Elvy Olsson in. fl. och II: 335 av herr Grebäclc
m. fl. anförs bl. a. att den informella utställningen av planförslag för all
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969 7
mänhetens granskning ur många synpunkter i dag är betydelselös. En mer
aktiv och väsentligt utökad form av information krävs. En presentation av
problemställningar och alternativ till lösningar borde vara ett rutinmässigt
inslag i handläggningen av alla planäranden. Information till allmänheten
bör enligt motionärernas mening ges på alla stadier i planeringen och så
att allmänheten kan framföra sina synpunkter till alla instanser som behandlar
ärendet. Av stor vikt är också att frågeställningarna åskådliggörs
på ett sådant sätt, att också den, som inte är expert, kan deltaga i diskussionen.
Man kan t. ex., heter det i motionerna, tänka sig att med filmens
och datateknikens hjälp utveckla metoder för att på ett enkelt sätt presentera
perspektivbilder och miljöbeskrivningar av stadens (stadsdelens,
kvarterets etc.) framtida utseende. För presentationen av färdiga förslag
bör krävas regelrätt marknadsföring. Det bör finnas möjligheter för allmänheten
att diskutera och framföra sina synpunkter t. ex. muntligt i diskussion
eller genom att lägga papper i en brevlåda eller tala in åsikter på
band. Material om planerna bör tillställas bibliotek och skolor samt olika
organisationer (politiska, fackliga, hyresgästföreningar etc.), som verkar
i det berörda området. Massmedia bör också utnyttjas för att sprida upplysningar.
Motionärerna framhåller vidare att ansvarsfördelningen i planprocessen
är oklar. Större vikt måste läggas vid programarbete och kvalitativa målsättningar
för planeringen. Det är huvudsakligen de förtroendevaldas uppgift
och skyldighet att sysselsätta sig med dessa frågor. Därefter bör fackmännen
ges huvudansvaret för att alternativa skisser och planer arbetas
fram som uppfyller beställarens programidéer. Förtroendemännen måste
enligt motionärernas mening ge fackmännen större möjligheter att pröva
alternativa lösningar i planeringsfrågor och ge dem uppdragen i så god
tid att utvecklingen inte hinner bli teknisk-ekonomiskt låst. Fackmannen
måste acceptera att låta sitt arbete kontinuerligt följas och att olika förslag
diskuteras. Strävan på samhällsplaneringens alla nivåer måste, sägs det i
motionerna, vara att utarbeta alternativa planer, som kan föreläggas allmänhet,
organisationer och beslutande församlingar. I inledande skeden
bör dessa kunna utgöras av skisser som visar konsekvenserna av olika huvudalternativ.
Allteftersom man bestämmer sig för vissa av dem bör insatserna
ökas för mera genomarbetade och detalj studerade förslag. En annan
väg är att låta flera olika grupper av fackmän i konkurrens utarbeta planförslag.
Den snabba utvecklingen inom datatekniken gör att man inom kort
till relativt låga kostnader kan framställa olika planeringsalternativ. De
extra kostnader som kan komma att bli följden av utredningar med flera
alternativ får vi enligt motionärerna vara beredda att betala, om vi önskar
en hög miljöstandard och om reell demokrati skall kunna uppnås i samhällsplaneringen.
En extra kostnad under planeringsskedet kan komma att
visa sig vara en inbesparing för framtiden, om väsentliga kvalitativa krav
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
beaktats, med större social och hygienisk anpassning för människorna som
följd.
I motionerna I: 808 av herr Sundin och II: 912 av herr Fälldin anförs bl. a.
att en god fysisk kondition underlättar för den enskilde individen att klara
de krav som ställs i hemmet, i skolan och på arbetsplatsen. Motståndskraften
mot sjukdomar blir större liksom förutsättningarna för psykisk
anpassning och trivsel. Många ställer därför starka krav på tillgång till
motions- och aktivitetsmöjligheter under fritiden. Kraven finns i alla åldrar
och de växer sig starkare i takt med att stillasittandet och den fysiska
inaktiviteten i arbetslivet ökar. Stress har enligt motionärerna blivit något
av ett nyckelord i vårt samhälle. Vanligen avser man med stress de negativa
reaktioner, som kan uppkomma beroende på att individens reaktioner fortfarande
sker efter ett mönster som var anpassat till gårdagens yttre förhållanden.
Ett bra sätt att motverka individens stressreaktioner är att höja
den fysiska konditionen. Det är därför uppenbart, sägs det i motionerna,
att förslag som syftar till att öka den fysiska aktiviteten hos en bred allmänhet
måste få starkt stöd.
Motionärerna framhåller vidare att önskan om tillgång till aktivitet tydligt
kan spåras i samhällen där möjligheterna till sådan ej nog tillgodosetts.
Man kan enligt vad motionärerna anför till en del föra de speciella anpassningsproblem
som uppträtt bland framför allt ungdomen i många samhällen
till bristande möjligheter till aktivitet i olika former. Det bostadsområde
som den enskilde bor i måste kunna erbjuda ett varierande utbud
av sådana möjligheter.
Det är enligt motionärernas mening viktigt att slå fast, att det är just i
boendeområdet behoven är störst. Åtgärderna för att tillfredsställa de viktiga
behoven av motion och verksamhet måste därför sättas in i framför allt
planeringen av det nära grannskapet till bostaden. Motionärerna påpekar
att det, när det gäller såväl översikts- som detaljplaneringen, finns relativt
noggranna riktlinjer och normer för t. ex. kommunikationer, affärer och
liknande servicelokaler. Antalet parkeringsplatser och garage som behövs
bestäms mycket noga. Det är, heter det i motionerna, ett rimligt krav att
behoven av aktivitetslokaler, motionshallar, terränglöpnings- och skidspår
för motion med bastu- och tvättmöjligheter samt tillräckliga områden av
orörd natur för strövändamål inom ett nära tidsavstånd från bostaden på
samma sätt ägnas beaktande. Detta bör regleras i stads- resp. byggnadsplanen.
Motionärerna framhåller till slut att dessa synpunkter inte kommit till
uttryck i direktiven för översynen av byggnadslagstiftningen. Detta anser
de vara en allvarlig brist, och tilläggsdirektiv bör därför utfärdas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
9
Bygglagutredningen
Bygglagutredningen har tillsatts enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
29 mars 1968 för översyn av byggnadslagstiftningen (1969 års riksdagsberättelse
K: 55).
I direktiven för utredningen anförs bl. a. att miljön har stor betydelse för
den enskilda människan. Vi formar själva vår miljö, men formas också
av den. Vid utformningen av miljön bör beaktas grundläggande sociala
strävanden såsom kraven på jämlikhet, valfrihet och trygghet samt hygienisk
och social välfärd. Det betyder att gemensamma och långsiktiga samhällsintressen
väger tungt i förhållande till kortsiktiga och privata intressen.
Den fysiska planeringen är ett av de viktigaste instrumenten när det
gäller att forma den miljö, som människorna skall leva i. Planlagstiftningen
skall i sin tur möjliggöra en planering som förverkligar de välfärdspolitiska
mål vi har ställt upp för oss i vårt samhälle.
Direktiven framhåller vidare att det gäller att forma en god miljö både
för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. I
konsekvens härmed bör också bästa möjliga betingelser ges för förtroendemannainflytandet
och för en öppnare allmän debatt kring olika miljöförändringar.
De ändrade anspråk på marktillgång och miljöutformning som följer
av ändringarna i levnadsvanor och bosättningsformer skall särskilt uppmärksammas
vid utredningsarbetet. Den växande tätortsbefolkningen bär
behov av landsbygden för att exploatera stränder och andra värdefulla
områden för privat bebyggelse. I tätorterna behöver vi i ökad utsträckning
gemensamhetsanläggningar och förbättrad service inte bara i centrumbildningar
och områden med flerfamiljshus utan också i villa- och småhusområden.
Planering av tätorter och landsbygd måste därför, heter det
i direktiven, ske med beaktande av sådana samband. Utvecklingen för
också med sig att stora tekniska anläggningar av skilda slag ingår i ökande
omfattning i miljöer som tidigare nästan helt präglades av husbyggnader
eller av natur- och odlingselement. Detta understryker behovet av planläggning
av den fysiska miljöförändringen i stort, inte bara av byggnadsverksamhet
i inskränkt mening.
I direktiven skisseras ett system av regler för den fysiska planläggningen
och förverkligandet av dess intentioner. Systemet omfattar bl. a. kommunal
översiktsplan, benämnd kommunplan, kommundelsplan och detaljplaner.
Kommunplanen skall vara grundläggande för den fysiska planeringen
inom kommunen. Det framhålls att många intressen måste sammanvägas
och att omfattande samråd med på olika sätt berörda enskilda personer och
sammanslutningar, statliga myndigheter och kommunens egna organ bör
föregå framläggandet av sådan plan. Kommundelsplaner och detaljplaner
måste enligt vad direktiven anger utarbetas i samråd med olika intressen
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
ter och vara föremål för utställning och offentlig debatt. Det måste finnas
garantier för att enskilda personer, sammanslutningar och statliga och
kommunala myndigheter, som har ett mera väsentligt intresse att bevaka,
bereds tillfälle att ytlra sig över planförslaget och för att dessa synpunkter
ingår i underlaget för behandlingen av förslaget.
I direktiven framhålls slutligen att utredningens uppdrag är omfattande
och att det krävs viss tid innan ny lagstiftning kan väntas träda i kraft.
Utredningen bör därför i ett tidigt skede också överväga i vad mån speciellt
angelägna reformer kan med mindre ändringar eller kompletteringar av
gällande lagstiftning byggas in i denna samt snarast möjligt framlägga de
förslag som prövningen ger anledning till.
Här må också nämnas att kommunikationsministern, statsrådet Lundkvist,
i ett i andra kammaren den 6 december 1968 lämnat interpellationssvar
framhållit att utredningen har till huvuduppgift att pröva ett nytt planeringssystem
som syftar till förbättrad översiktsplanering och större möjligheter
för olika intressenter att göra sig gällande under planeringsarbetet.
Utskottet
1 byggnadslagstiftningen finns bestämmelser om förfarandet vid upprättande,
antagande och fastställelse av planer. Bestämmelserna har till
syfte bl. a. att skapa garantier för att enskilda sakägare och andra intressenter
får tillfälle att framföra sina synpunkter på planläggningen.
I motionerna 1:16 av herr Arne Pettersson m. fl. och 11:24 av herr
Svenning m. fl. hemställes att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning beträffande en sådan ändring i byggnadslagstiftningen och
av planeringsprocessen att ett mera direkt konsumentinflytande möjliggörs.
I motionerna I: 306 av fru Elvy Olsson m. fl. och II: 335 av herr Grebäck
m. fl. föreslår man, såvitt nu är i fråga, att riksdagen skall besluta att hos
Kungl. Maj :t anhålla dels att bestämmelser utfärdas om att kommunerna
skall förmedla upprättade planer till vissa angivna organisationer och institutioner
samt i övrigt stimulera debatten så att alla får reell möjlighet
att inkomma med synpunkter inom viss tid, dels att tilläggsdirektiv för
bygglagulredningen utfärdas angående krav på upprättande av alternativa
planer enligt i motionerna angivna riktlinjer, dels ock att kommunerna i
avvaktan på resultatet av bygglagutredningens arbete rekommenderas att
pröva olika vägar att på ett tidigt stadium möjliggöra insyn och stimulera
debatten om såväl målsättningar och program för kommunernas utveckling
och planering som olika skisser och planer.
I motionerna I: 808 och II: 912 slutligen föreslås att riksdagen begär att
bygglagutredningen genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att pröva möj
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969
ligheterna att införa regler, som inom detaljplaneringens ram tillgodoser
människornas behov av fysisk aktivitet på sin fritid.
De förut nämnda bestämmelserna anger endast minimikraven på den
utredning som skall ligga till grund för antagande och fastställande av
planer. Däremot finns inte fastställd någon övre gräns för exempelvis omfattningen
av det samråd som skall ske med olika berörda intressenter i
samband med att förslag till plan upprättas. Kommunerna är här fria att
ta de initiativ som de kan finna lämpliga i form av informationsmöten, intervjuundersökningar
o. s. v. Den under senare tid förda diskussionen rörande
planeringsprocessen har emellertid visat att de åtgärder som i allmänhet
vidtas för att sprida information till allmänheten och stimulera
till en allsidig debatt är otillräckliga. Många medborgare känner sig i dag
stå utan möjligheter att inverka på planeringsprocessen. Delvis beror väl
detta på frågornas ofta invecklade beskaffenhet och på att förfarandet ej
sällan blir långdraget och därmed svåröverskådligt för den enskilde. Det
är emellertid viktigt att möjligheterna att stärka medborgarinflytandet tillvaratas,
så mycket mer som den fysiska planeringen är ett av de viktigaste
instrumenten när det gäller att forma den miljö som människorna skall
leva i. Det är deras behov och krav i olika hänseenden som planeringen ytterst
avser att tillgodose.
Frågorna om miljön och samhällsplaneringen har under den senaste
tiden tilldragit sig stort intresse och utlöst en betydande aktivitet på olika
nivåer. Som ett led häri har Kungl. Maj :t under föregående år tillkallat
sakkunniga för översyn av byggnadslagstiftningen, bygglagutredningen. De
sakkunniga har som en av sina huvuduppgifter att pröva ett planeringssystem
som ger större möjligheter för olika intressenter att göra sig gällande
under planeringsarbetet.
De frågor som aktualiserats genom motionerna torde komma att närmare
belysas genom de sakkunnigas försorg. Utskottet föreslår att motionerna
överlämnas till bygglagutredningen för att närmare övervägas vid
de sakkunnigas arbete.
Utskottet hemställer
att följande motioner, nämligen
1. I: 16 och II: 24;
2. I: 306 och II: 335, såvitt nu är i fråga, samt
3. I: 808 och II: 912
ej föranleder annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att nämnda motioner jämte
detta utlåtande överlämnas till bygglagutredningen.
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år fåCS
Utskottet hemställer därjämte att ärendet företas till avgörande efter
endast en bordläggning.
Stockholm den 25 mars 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Knut Johansson (s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson
(s), Skärman (fp)* och Ferdinand Nilsson (ep);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Tobé (fp)*, Hedin (m)*, fröken Anderson (s), herrar Hugosson (s)
och Josefson i Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
KL BeckmansTryckerierAB* Stockholm