Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1969
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av motioner om projektering av vissa anläggningar
inom Vänern—Västerhavsregionen, m. m.
Inom riksdagen har väckts två likalydande motioner, nr 611 i första kammaren
av herr Nilsson, Ferdinand, och fru Olsson, Elvy, och nr 688 i andra kammaren av
herrar Glimnér och Polstam, i vilka motioner hemställes
”att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
I. om snabbprojektering av en bergkanal Vänern—Västerhavet med 17 meters
djup vid lågvattennivå i Vänern,
II. om snabbprojektering av ett kärnkraftverk vid ovan nämnda bergkanals utlopp
från Vänern, enligt i motionen anförda riktlinjer,
III. om snabbprojektering av ett vattenkraftverk vid ovan nämnda bergkanals
avlopp i Västerhavet, enligt i motionen anförda riktlinjer,
IV. om förslag föranledda av de under punkterna I—III nämnda åtgärderna,
V. om förslag till skärpt förbudslagstiftning till skydd för grusåsar, enligt i motionen
anförda riktlinjer,
VI. om förslag till snabb utbyggnad av Södertälje kanal enligt motion 1:594 till
1968 års riksdag”.
Motionerna har hänvisats till lagutskott såvitt de avser skydd för grusåsar och i
övrigt till statsutskottet. Tredje lagutskottet har behandlat motionerna i den del de
berör skyddet för grusåsarna.
Motionerna
I motionerna redovisas en princip om samverkan mellan miljö-transporter-kraftalstring.
Motionärerna anför att de begränsat miljöfrågan till nödvändigheten att
skydda våra grusförekomster dels från utseendesynpunkt och som grund för fritidsvistelse
och dels för att skydda våra kanhända sista möjligheter att få rent dricksvatten.
Enligt motionärerna bör det oundgängliga sand- och grusbehovet täckas
medelst krossning av sprängsten. Sprängstenen i sin tur bör enligt motionärerna
framskaffas så att sprängningen som sådan även gör annan nytta. Som exempel på
sådana andra nyttoändamål pekar motionärerna på grundsprängning, tunnelspräng
Bihang
till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 25
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1969
ning, kanalsprängning m. m. Sådana sprängningar förekommer dessutom enligt motionärerna
ofta i tätortssammanhang där behovet av grus är ganska koncentrerat.
Framhållande att transporter sker billigast med fartyg föreslår motionärerna dels
ombyggnad av Södertälje kanal genom sprängning i berg i enlighet med en motion
(1:594) till 1968 års riksdag, dels sprängning av en ny kanal mellan Västerhavet
och Vänern. Förlägges den nya kanalen, som oftast kallas Uddevallakanalen eller
förkortat UV-berg-kanalen, så mycket som möjligt i berg skulle den enligt motionärerna
få flerfaldig betydelse. Förutom att ge moderna atlantgående fartyg snabb
förbindelseled med Vänern, skulle den bl. a. dels ge den grusfattiga trakten fullgod
ersättning för rent grus m. m., dels tjäna som utlopp för uppvärmt vatten från ett
nytt kärnkraftverk vid inloppet från Vänern, norr om Vänersborg, dels utgöra tillloppskanal
för ett modernt vattenkraftverk, som kan utnyttja hela fallhöjden på 46
meter mellan Vänern och Västerhavet.
Motionerna innehåller alltså jämväl — i överensstämmelse med den inledningsvis
angivna principen — förslag till uppförande av en modern vattenkraftanläggning
och ett kärnkraftverk. Båda dessa anläggningar skulle enligt motionärerna ge värdefull
sprängsten till konstgrusproduktion. I den trakt där Uddevalla—Vänersborgskanalen
skulle placeras säges nyligen företagna inventeringar visa att det naturliga
gruset är slut om 10 å 20 år, ”om rovdriften av grusåsarna där får fortsätta som
hitintills”. Tillkomsten av makadam, konstgrus och konstsand från den tilltänkta
UV-bergkanalen synes därför motionärerna vara synnerligen välkommen. Motionärerna
anför att produktionen av krossmaterial från UV-bergkanalen motsvarar 2 års
konsumtion i landet av åsgrus. Till stöd härför åberopade de ett förslag av bergsingenjör
Bernt Steffenburg, Stockholm. Enligt en i motionerna närmare redovisad
beräkning skulle makadam, konstgrus och konstsand kosta ca 10 kr. pr m3 vid
fabrikationsplatsen i spränghögarna invid kanalen.
Motionärerna anför vidare att Sverige är rikt på grus sedan sista istiden och att
gruset skulle troligen räcka i 1 000 år om man förbrukade allt. Detta synes dock
motionärerna synnerligen olämpligt ur flera synpunkter. Skönhetssynpunkterna försummas
enligt motionärerna som regel. Därutöver finns emellertid de mer krassa
nyttosynpunkterna. Motionärerna framhåller att grusåsarna utgör våra bästa naturliga
filter för att vi skall få rent dricksvatten. Därför bör grusåsarna ej förintas.
Motionärerna påpekar att det är värdefullt att det i sådana trakter där konsumtionen
av grus är stor också mången gång finns behov att göra stora sprängningsarbeten.
Sådana trakter utgörs ofta av intensiv tätbebyggelse där även trafiken blir
intensiv. Motionärerna anser att bergtunnlar mången gång skulle vara att föredra
framför markkrävande förbikörningsleder. Sådana bergtunnlar kan dessutom i ofredstider
utgöra huvudstommen i centralt belägna fullträffsäkra skyddsrum. Detta
system i planeringen innebär således, framhåller motionärerna,'' att konstgrusproduktion
i tätorter som biprodukt kan ge t. ex. trafiktunnlar och skyddsrum eller
lagerlokaler och dylikt.
Motionärerna anser att förbud för grusåsexploatering bör införas för att stimulera
den av dem i miljövänligt syfte sålunda föreslagna planeringsprincipen. För
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1969
3
att en övergångsperiod skulle skapas föreslår de att ett sådant förbud under 10 å 20
år i första hand skulle gälla våra största tätortsområden, t. ex. Stor-Stockholm—
Mälarstadsområdet, Stor-Göteborg—Vänerområdet och Stor-Malmö—Örestadsområdet,
där nuvarande mindre tätortsgrupper skulle få ett förbud gällande förslagsvis
ett område med 100 km radie från det ungefärliga centrumläget i tätorten.
Utskottet hänvisar beträffande motionernas fullständiga lydelse till den tryckta
motionen nr 1:611.
Gällande bestämmelser
Enligt 18 § naturvårdslagen den 11 december 1964 får täkt av sten, grus, sand
eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov ej ske utan länsstyrelsens
tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar inte
heller på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom beslut
av Konungen. Länsstyrelsen äger förelägga den som söker täkttillstånd att, vid
äventyr att ansökningen avvisas, framlägga täktplan av erforderlig omfattning. I
samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets
menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd
får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av
föreskrivna åtgärder.
För täkt som inte omfattas av allmänt tillståndstvång gäller att om sådan täkt
befaras skada eller ändra landskapsbilden skall behövligt skydd ges med stöd av
bestämmelserna om arbetsföretag i 19 och 20 § § naturvårdslagen. Den förstnämnda
paragrafen föreskriver att om det finns anledning anta att arbetsföretag, som inte
omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom visst område komma att i väsentlig
mån skada landskapsbilden, äger länsstyrelsen förordna att företag av det
slaget inte får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med
tillstånd äger länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan
på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Kan företag som
inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller 19 §, komma att väsentligt ändra
landskapsbilden bör, innan företaget utföres, samråd ske med länsstyrelsen (20 §).
Även i detta fall kan skyddsföreskrifter meddelas.
I vattenlagen meddelas i 2 kap. 62—68 §§ bestämmelser om skydd för grundvatten.
Enligt 63 § är den som vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag
eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan på grundvattentillgång,
vilken tillgodogöres eller kan antagas komma att framdeles tillgodogöras,
skyldig att till skydd för grundvattnet vidtaga de anordningar och tåla den
begränsning av verksamheten ävensom i övrigt iakttaga de försiktighetsmått, som
skäligen föranledes av omständigheterna. I 64 § stadgas att länsstyrelsen äger för
att bereda skydd för grundvattentillgång, som tillgodogöres eller kan antagas komma
att framdeles tillgodogöras för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse, fastställa
erforderligt skyddsområde för grundvattentillgången samt med giltighet inom detta
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1969
område meddela allmänna föreskrifter rörande vad som jämlikt 63 § skali iakttagas.
Om ansvar ej finnes stadgat, äger länsstyrelsen enligt 65 § vid vite tillhålla den,
som ämnar vidtaga åtgärd varom sägs i 63 §, att iakttaga vad honom åligger enligt
nämnda paragraf eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av 64 §. Vid försummelse
äger länsstyrelsen antingen förordna om rättelse på den försumliges bekostnad
eller vid vite tillhålla den försumlige att själv vidtaga rättelse. När skyddsområde
enligt 64 § fastställts eller tidigare meddelade bestämmelser för sådant område
ändrats eller upphävts, skall länsstyrelsen enligt 67 § ofördröjligen införa beslutet
härom i länskungörelserna ävensom ombesörja att kungörelse om beslutet anslås
på anslagstavla för kommun, som berörs av beslutet, och införs i en eller flera
ortstidningar.
Tidigare riksdagsbehandling
Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (1:637 och 11:811), vari togs upp bl. a.
frågan om utnyttjandet av ersättningsmaterial för grus såsom ett medel att skydda
grusåsarna. Motionärerna anförde i denna del följande.
Om man ser grusåsarnas ianspråktagande i tidsperspektiv kan det konstateras att
våra tillgångar är stora och att de skulle räcka länge om man helt kunde tillgodogöra
sig dem. Svårigheten är att de är lokaliserade på så sätt, att de minst förekommer
i områden, där behovet är störst — och tvärtom. Det råder bl. a. därför ingen
tvekan om att gruset på sikt måste ersättas med andra material. Vi bör ha detta
klart för oss, så att vi inte låter de kortsiktiga motiven för brytning ständigt bli bestämmande
när tillgångarna minskar. En forskning om hur man lämpligast skulle
kunna minska behovet av grus i olika sammanhang bör stödjas. Det material som
närmast skulle kunna komma till användning är plast, som redan i dag kan ersätta
gruset på flera av dess användningsområden. Intill dess ersättningsmaterial frambringats
bör det grus som måste hämtas tas på sådana ställen att minsta möjliga
skada åsamkas. Framför allt bör man i större utsträckning ta sjö- och havsbottengrus,
där mycket stora mängder finns. Exploateringen blir visserligen dyrare, men skadorna
på naturlandskapet inskränkes, vilket bör värderas högt.
I motionerna hemställdes i den nu aktuella delen att riksdagen måtte beakta vad
i motionerna anförts om ersättningsmaterial för grus.
I utlåtande (1967:22) i ämnet anförde tredje lagutskottet följande.
Vad beträffar---berörda frågor vill utskottet endast framhålla vikten av att
ersättningsmaterial för grus kommer till användning i största möjliga utsträckning på
sådana områden, där det kan ske utan olägenheter i tekniskt avseende och utan avsevärd
ekonomisk uppoffring. Forskningsverksamhet i sådant syfte är önskvärd och
torde kunna ske inom t. ex. statens väginstitut. Givetvis bör sådant ersättningsmaterial
icke komma i fråga, vars utnyttjande skulle medföra liknande skador på landskapsbilden
som grustäkter.
Vad ovan anförts är enligt utskottet av sådan vikt att frågorna bör följas med uppmärksamhet
av berörda myndigheter.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1969 5
Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet anfört.
Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen (rskr. 133).
I beslut den 25 maj 1967 fann Kungl. Maj:t gott att ge berörda statsmyndigheter
till känna vad utskottet och riksdagen anfört.
I en vid 1968 års riksdag väckt motion (1:695) togs frågan om skyddet för grusåsarna
ånyo upp till behandling. Motionärerna ansåg att det fanns alla skäl att göra
grusåsarna till det som naturen gjort dem till, nämligen renvattenregeneratorer. De
förordade därför lagfäst förbud mot all exploatering av grusåsar med undantag för
sådan användning som har positivt värde för luft- och vattenförsörjningen. Samhällets
grusbehov borde enligt motionärerna täckas genom användning av krossgrus,
och de angav som exempel hur man i Norge numera skaffar grus genom tunnelsprängningar.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande över motionen (nr 23) erinrade tredje
lagutskottet om att frågan om användande av ersättningsmaterial för grus hade berörts
i motioner vid 1967 års riksdag, varvid utskottet i utlåtande i ämnet bland
annat framhållit vikten av att ersättningsmaterial för grus kom till användning i
största möjliga utsträckning på sådana områden där detta kunde ske utan olägenheter
i tekniskt avseende och utan avsevärd ekonomisk uppoffring. På hemställan av
utskottet hade riksdagen beslutat att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna vad
utskottet anfört. Med hänsyn till de initiativ som riksdagen sålunda tagit ansåg utskottet
att någon åtgärd från riksdagens sida inte var påkallad.
Här kan också hänvisas till att 1964 års riksdag på hemställan av tredje lagutskottet
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll om utredning av frågan om bildande av
tvångssamfälligheter för täktverksamhet ävensom om vidare prövning av spörsmålet
om införande av täktavgift (3LU 1964:41, rskr. 371; jfr även 3LU 1968:24).
Enligt vad utskottet erfarit är man f. n. inom justitiedepartementet sysselsatt med
att utarbeta direktiv för en utredning av frågan om täktsamfälligheter.
Utskottet
I motionerna framhålles grusåsarnas betydelse dels för tillgodoseendet av vårt
behov av rent dricksvatten, dels för landskapsbilden. Motionärerna anser att det
oundgängliga behovet av sand och grus bör täckas genom krossning av sprängsten.
I motionerna framlägger de förslag som syftar till att framskaffandet av sprängstenen
i sin tur skall tjäna nyttiga ändamål, såsom tunnel-, kanal- och kraftverksbyggen.
Sådan verksamhet skulle enligt motionärerna främjas om förbud införs mot
exploatering av grusåsar. De hemställer därför att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om förslag till skärpt förbudslagstiftning till skydd för grusåsar enligt
riktlinjer som närmare anges i motionerna.
Frågan om användande av ersättningsmaterial för grus i syfte att skydda grusåsarna
har i anledning av motioner behandlats av 1967 och 1968 års riksdagar. Ut
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1969
skottet har härvid bland annat framhållit vikten av att ersättningsmaterial för grus
kommer till användning i största möjliga utsträckning på sådana områden där detta
kan ske utan olägenheter i tekniskt avseende och utan avsevärd ekonomisk uppoffring.
På hemställan av utskottet beslöt 1967 års riksdag att i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet sålunda anfört. Kungl. Maj:t har därefter vidarebefordrat
detta till berörda statsmyndigheter.
Det är obestridligen av mycket stor betydelse att landets grusåsar bevaras i största
möjliga utsträckning. Utskottet vill därför ånyo understryka det angelägna i att ersättningsmaterial
för grus kommer till användning i enlighet med vad utskottet tidigare
anfört. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida torde emellerid inte erfordras.
Uskottet vill i detta sammanhang erinra om de möjligheter till skydd för
grusåsarna som de i den föregående redogörelsen redovisade bestämmelserna i naturvårdslagen
och vattenlagen erbjuder. Enligt utskottets uppfattning har också de
tillämpande myndigheterna efter hand skärpt kontrollen över utnyttjandet av dessa
värdefulla naturtillgångar.
Utskottet hemställer,
att motionerna 1:611 och 11:688, såvitt nu är i fråga, icke föranleder
någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hemställer därjämte att ärendet avgöres efter endast en bordläggning.
Stockholm den 25 mars 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s),
Knut Johansson (s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Skårman
(fp)* och Ferdinand Nilsson (ep);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström (s), Tobé
(fp)*, Hedin (m)*, fröken Anderson (s), herrar Hugosson (s) och Josefson i
Arrie (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Ferdinand Nilsson (ep).