Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av motioner om förbud mot ofullständig
prisangivelse.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskottet hänvisade motioner, nr 802 i första kammaren av herr Pettersson,
Arne, och fru Ohlsson, Lilly, och nr 926 i andra kammaren av herr
Pettersson i Lund m.fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen i skrivelse hemställer att Kungl. Maj:t uppdrar åt Konsumentutredningen
att skyndsamt utreda frågan om förbud mot ofullständig
prisangivelse och speciellt då prissättning ’exkl. moms’».
Motionerna
I motionerna framhålles inledningsvis att den varuskatt som tas ut i
detaljhandelsledet på intet sätt skiljer sig från övriga kostnader för varudistributionen,
som samtliga i sista hand betalas av köparen-konsumenten.
Motionärerna framhåller att trots detta förekommer det hos vissa
detaljhandelsföretag att priserna — i annonser och inne i butiken — noteras
exklusive »moms», varefter köparen i samband med betalningen avkräves
ytterligare 11,11 % utöver de angivna priserna. Enligt motionärerna
bör all annonsering i största möjliga utsträckning vara informativ för
konsumenterna. De anser emellertid att en prisangivelse exklusive »moms»
innebär att man medvetet strävar efter att skapa förvirring genom att
det pris som annonseras i tidningar och i butiker inte är detsamma som
kunden får betala i butikens kassa. En prissättning som exkluderar »momsen»
är vidare enligt motionärerna klart vilseledande för normalkonsumenten,
som därigenom får svårigheter att själv räkna ut vad varan kostar.
Detta gäller särskilt när skattetillägget är så ojämnt som för närvarande.
Motionärerna understryker att en prisangivelse för att vara konsumentvänlig
också bör underlätta prisjämförelser mellan olika företag. Prissättning
som exkluderar »momsen» verkar enligt motionärerna i rakt motsatt
riktning. Motionärerna anför att de detaljhandelsföretag inom skilda
branscher som fortfarande tillämpar prisangivelse exklusive »moms» gör
detta uppenbarligen uteslutande i den förhoppningen att deras priser därigenom
skall komma att framstå som mera konkurrenskraftiga än de i
själva verket är. Enligt motionärerna har man nämligen inte kunnat re0103149
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 2b
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969
dovisa någon annat bärkraftig motivering. Självsaneringen i detta avseende
synes motionärerna ha stannat upp. De anser därför — inte minst
med utgångspunkt från kraven på en aktiv statlig konsumentpolitik — att
tiden nu bör vara inne att genom lagstiftning eller på annat sätt förbjuda
missvisande prisangivelse, av vilken prissättning »exkl. moms» synes dem
utgöra en viktig kategori.
Gällande bestämmelser i huvuddrag m. in.
Lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens
(IKL) innehåller bl a. ett stadgande om påföljd vid illojal reklam. Enligt
lagens 1 § kan straff sålunda drabba den, som i utövning av näringsverksamhet
genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller i annons,
cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom annat för ett större antal
personer avsett meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående
verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig
uppgift, som är ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud.
Det fordras ej att någon blivit vilseledd genom den felaktiga uppgiften,
blott att den varit ägnad att vilseleda. För straffbarhet fordras därjämte
att den som lämnat meddelandet känt till eller bort känna till att uppgiften
var oriktig.
Om reklam eller annat kommersiellt meddelande inte bara föranlett fara
för vilseledande utan någon verkligen medelst vilseledande förmåtts till
handling eller underlåtenhet, blir 9 kap. brottsbalken (BrB) om bedrägeri
och annan oredlighet tillämpligt. Innebär handlingen vinning för gärningsmannen
och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är,
kan jämlikt 9 kap. 1, 2 eller 3 § BrB dömas för bedrägeri, bedrägligt beteende
eller grovt bedrägeri. Med stöd av dessa stadganden kan givetvis
även skadestånd utdömas. Innebär handlingen inte fönnögenhetsöverföring,
alltså vinning och skada på sätt som beskrivs i 9 kap. 1 § BrB, kan 9 kap.
8 § BrB träda i funktion. Enligt detta stadgande dömes den som, i annat
fall än förut sagts, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår
någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde
eller någon i vars ställe denne är för oredligt förfarande till böter
eller fängelse i högst två år. Ändå att skada inte uppkommer, skall dömas
för oredligt förfarande, om vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring
och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av något som tillhandahålles
mot vederlag. Stadgandet skiljer sig alltså från 1 § IKL bl. a.
därigenom att det för sin tillämpning förutsätter att någon verkligen blivit
vilseledd och förmåtts till en disposition. Uppkommer därvid skada
kan första punkten tillämpas. Om skada ej visas kan, under de förutsättningar
i övrigt som lagrummet anger, andra punkten tillämpas. Av stad
-
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969
gandet framgår att endast första punkten kan läggas till grund för ett
skadeståndsyrkande.
Utomrättsligt normsystem
Som utomrättsliga regler betecknar man sådana regler som har karaktär
av sederegler eller moralregler och vilkas efterlevnad inte garanteras genom
statligt tvång. Under IKL:s giltighetstid har i fråga om otillbörlig konkurrens
vuxit fram ett utomrättsligt normsystem, främst manifesterat
i Internationella Handelskammarens Grundregler för god reklam. Den
första editionen av denna hederskodex kom till 1937. I november 1966
antogs av Internationella Handelskammarens Råd en ny internationell
kodex, som i Sverige kallas »Grundregler för reklam». Detta normsystem
har i vårt land fått stor betydelse, främst till följd av att det handhas av
ett organ, i vilket olika näringslivs- och konsumentintressen är allsidigt
representerade, nämligen Näringslivets opinionsnämnd. Även de stora löntagarorganisationerna
LO, TCO och SACO är företrädda. Tyngdpunkten har
detta system i bedömningen av reklam och marknadsföringsåtgärder.
Grundreglerna för reklam fastslår de minimikrav som bör ställas på
reklamen från affärsetisk synpunkt. De gäller för all reklam, oavsett vilket
reklammedel som används. Grundreglerna är uppdelade i två avdelningar:
Del I, Regler för reklam, och Del II, Partsrelationer inom reklamen.
Del I består av två kapitel: A. Allmänna förhållningsregler — gällande
all reklam — samt B. Tillämpningsregler. Till kapitlet Allmänna förhållningsregeler
är såsom bihang fogade Särskilda anvisningar för reklam
vid vissa sälj metoder samt för reklam för vissa varor och tjänster riktad
till den slutlige konsumenten. Internationella Handelskammarens Råd
kan efter att ha hört kammarens nationalkommittér komplettera de särskilda
anvisningarna med ytterligare anvisningar för vissa varor och tjänster
om utvecklingen anses kräva detta.
I del I som således omfattar regler för reklam lämnas under rubriken
»Grundreglernas bakgrund och syfte» följande programförklaring:
Reklamen är ett nödvändigt led i marknadsföringen. Den tjänar på ett
betydelsefullt sätt såväl konsument som näringsliv och samhällsekonomi.
Reklamen har ett socialt ansvar mot konsumenten och mot samhället.
■— All reklam skall vara förenlig med gällande lag. Den skall vidare vara
förenlig med goda seder och den skall vara hederlig och vederhäftig.
— All reklam skall utformas så att den är förenlig med god sed i konkurrensen
näringsidkare emellan.
Reklamen är för sin framgång beroende av att allmänheten kan lita på
den.
— All reklam skall därför utformas så att allmänheten får respekt och
förtroende för reklamen.
I kapitlet A lämnas allmänna förhållningsregler.
Artikel 1 säger att reklam ej får innehålla framställning i ord eller bild
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969
som strider mot goda seder. Artikel 2 avser hederlighet och säger att reklam
ej får missbruka konsumenternas förtroende och ej får söka dra
fördel av oerfarenhet eller bristande kunskaper hos konsumenten. Enligt
artikel 3 får reklam ej vädja till övertro och vidskepelse.
Artikel 4 avser vederhäftighet och fastslår följande:
Reklam får ej innehålla framställning i ord eller bild som direkt eller
indirekt — genom antydningar, utelämnanden eller oklart framställningssätt
— är ägnad attt vilseleda konsumenten.
Överdrivna påståenden, vilka framstår som faktiska uppgifter, får ej användas
om de kan verka vilseledande.
Den omständigheten att annonsören eller annan i efterhand tillliandagår
konsumenten med rättvisande upplysningar medför ej att vilseledande reklammeddelande
kan anses försvarligt.
Till artikel 4 lämnas vägledande exempel. Sålunda sägs att reklam ej
får vilseleda om bl. a. den utbjudna varans pris och värde eller köpvillkoren.
I kapitlet A finns ytterligare åtta artiklar, vilka här förbigås.
I kapitlet B ges tillämpningsregler. Artiklarna 13 och 14 behandlar ansvaret
för att grundreglerna iakttas.
I artiklarna 15 och 16 ges regler om tolkning. Häri sägs bl. a. att grundreglerna
skall tillämpas efter anda och bokstav. Reklam bör vidare bedömas
med hänsyn till dess förväntade verkan på konsumenten; härvid
bör beaktas att konsumenten i regel påverkas av det helhetsintryck han
får av reklamen vid en snabb kontakt med den.
Artikel 17 ger regler om bevisskyldigheten och fastslår att annonsören
skall vara beredd att inför vederbörligt bedömande organ inom näringslivet
visa riktigheten av uppgift, påstående eller annan framställning i
ord eller bild, om framställningens vederhäftighet med fog blivit ifrågasatt
(s. k. omvänd bevisbörda).
De nu gällande stadgarna för Näringslivets opinionsnämnd antogs den
11 mars 1968. Nämnden består enligt stadgarna av ordförande, tre vice ordförande
samt f. n. 38 ledamöter. Ordföranden skall och vice ordföranden
bör ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov
samt äga domarerfarenhet. Nämnden arbetar på två avdelningar. Ärenden
av synnerlig vikt prövas i plenum.
Nämnden bar till uppgift att på begäran avge yttrande huruvida en i
näringsverksamhet vidtagen reklam- eller annan konkurrensåtgärd kan
anses strida mot god affärssed. Vid sin prövning tar nämnden hänsyn
till såväl konsument- som konkurrentintressen. I reklamärenden har nämnden
att särskilt beakta anvisningarna i Internationella Handelskammarens
Grundregler för reklam. Nämnden uttalar sig endast om huruvida åtgärden
objektivt sett står i strid mot god affärssed. Däremot går nämnden
ej in på en bedömning av de bevekelsegrunder som legat bakom kon
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969
5
kurrenshandlingen. God affärssed utgör ett slags sammanfattning av de
normer av skilda slag, som nämnden tillämpar i sin verksamhet.
Har nämnden funnit att viss konkurrensåtgärd strider mot god affärssed,
skall nämnden enligt stadgarna söka avstyra att åtgärden upprepas.
Rätt att begära yttrande från nämnden tillkommer varje enskild person,
företag eller sammanslutning, som må ha intresse därav. Anmälan är
avgiftsfri. Nämnden avger även efter remiss från allmän åklagare eller
domstol yttrande huruvida viss reklam, som ifrågasätts strida mot 1 §
IKL, kan anses stå i »uppenbar sfrid mot god affärssed». Nämndens
yttrande, som avfattas skriftligen, innehåller en tämligen detaljerad sakframställning
samt i regel också en ganska utförlig motivering. Yttrandet
utmynnar i ett uttalande huruvida den påtalade åtgärden strider mot god
affärssed eller ej.
Yttrandena är numera offentliga. Nämnden kan dock om särskilda
skäl föreligger i visst fall förordna att yttrande inte skall vara offentligt.
Avsikten är att nämndens yttranden fortlöpande skall publiceras i en
årsbok benämnd Otillbörlig konkurrens och god affärssed. Hittills har
tre volymer utkommit avseende åren 1957—1960. Sedan nämnden år 1957
började sin verksamhet har — enligt uppgift från 1968 — över 1 300
ärenden behandlats.
Utredningen om illojal konkurrens (se nästa avsnitt) har i sitt betänkande
»Otillbörlig konkurrens» (SOU 1966:71) framhållit (s. 33) att
nämndens inflytande på handlingsmönstren inom näringslivet torde vara
betydande. Oaktat nämnden inte har några egentliga tvångsmedel till sitt
förfogande är det enligt utredningen sällsynt att den, vars förfarande
ogillats av nämnden, upprepar detsamma.
Pågående lagstiftningsarbete
Gällande rätts stadgande mot s. k. illojal reklam (1 § IKL) innehåller
många begränsningar. Bestämmelsen tar endast sikte på oriktiga uppgifter
om eget företag eller egna varor eller prestationer. Uppgifterna skall
vara lämnade i meddelande för ett större antal personer. För att man skall
kunna ingripa krävs vidare att uppgifterna är ägnade att framkalla
uppfattningen om ett fördelaktigt anbud, att förfarandet står i uppenbar
strid mot god affärssed och att den som lämnade uppgifterna hade eller
borde haft vetskap om deras oriktighet. Dessa begränsningar gör att
stadgandet ansetts föga tjänligt som medel att motarbeta otillbörlig konkurrens.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 juni 1949 tillkallades sakkunniga
för att verkställa utredning rörande revision av varumärkes- och
firmalagstiftningen och vad därmed ägde samband. Enligt direktiven
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969
skulle de sakkunniga bl.a. överväga frågan om införande av en s. k. generalklausul
mot illojal konkurrens, d. v. s. en allmän regel om förbud mot
konkurrenshandlingar i strid mot god affärssed. De sakkunniga, som antog
benämningen varumärkes- och firmautredningen, avgav i början av
1958 betänkande med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10). Härefter
återstod av det ursprungliga uppdraget dels att framlägga förslag till ny
firmalag, dels ock att överväga frågan om införande av en generalklausul.
I anledning av riksdagens skrivelser den 21 maj 1957, nr 270, och den 25
mars 1958, nr 149, utvidgades genom Kungl. Maj :ts beslut den 31 maj 1957
och den 18 april 1958 utredningens uppdrag till att omfatta en allmän
revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Enligt beslut den 31 mars 1960 skulle varumärkes- och firmautredningen
arbeta som två skilda kommittéer, den ena för revision av firmalagstiftningen
och den andra för revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Den sistnämnda kommittén antog namnet utredningen om illojal
konkurrens. Den 14 december 1966 avgav denna utredning betänkandet
»Otillbörlig konkurrens» (SOU 1966:71) med förslag till lag om otillbörlig
konkurrens m. m. Härigenom var utredningsarbetet avslutat. Detta hade
bedrivits i nordisk samverkan med kommittéer i Danmark, Finland och
Norge, vilka haft i uppdrag att revidera dessa länders lagar om otillbörlig
konkurrens. De svenska, finska, danska och norska lagförslagen finns fogade
vid betänkandet som parallelltexter.
Utredningens förslag omfattar en allmän bestämmelse, en s. k. generalklausul
(1 §), samt särskilda stadganden om vilseledande reklam in. m.
(2 §), om företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet m. m. (3
och 4 §§) och om bestickning i näringsverksamhet in. in. (5 §). I den avslutande
delen av förslaget finns föreskrifter om sanktioner vid lagöverträdelse
(6—9 §§) om talerätt (10 §), om åtgärder till förebyggande av
fortsatt lagöverträdelse (11 och 12 §§) och om förverkande av muta
(13 §). Under utredningsarbetet har de i 2—5 §§ berörda frågorna behandlats
först, varefter man bedömt andra typfall av konkurrensåtgärder,
för vilka särskilda lagstiftningsåtgärder kunde ifrågasättas. Dessa överväganden
har resulterat i 1 §. Denna arbetsmetod återspeglas i betänkandets
disposition.
Det från praktiska och allmänna samhällssynpunkter centrala stadgandet
i förslaget är 2 § om vilseledande reklam m. m. Enligt detta får näringsidkare
ej använda oriktig eller vilseledande framställning, ägnad att
påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttighet.
Näringsidkare får ej heller använda framställning, som på grund av sin
utformning eller genom att den angår ovidkommande förhållande är
otillbörlig gentemot annan näringsidkare och ägnad att ha sådan verkan
som i första stycket sägs. Bestämmelserna äger motsvarande tillämpning
på sammanslutning av näringsidkare samt på den som är anställd hos
eller fullgör uppdrag för näringsidkare eller sådan sammanslutning.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969
Det grundläggande krav, som man enligt utredningens uppfattning måste
ställa på all kommersiell reklam, skriftlig som muntlig, är att den är
vederhäftig. Mot ovederhäftig reklam som är ägnad att påverka dem som tar
del därav bör man kunna ingripa med rättsliga medel. Kravet på vederhäftighet
uttrycks i förslaget med att man inte får använda oriktig eller
vileledande framställning, som är ägnad att påverka efterfrågan på vara,
tjänst eller annan nyttighet.
Avsikten med det generellt utformade stadgandet är att man med stöd av
detta skall kunna ingripa mot vilseledande meddelanden och andra framställningar
i reklam, försäljning och annan avsättningsverksamhet samt
i inköps- och liknande verksamhet. Erfarenheterna från svensk rättspraxis,
från Näringslivets opinionsnämnd samt från domstolar och opinionsnämnder
utomlands visar enligt utredningen att det övervägande flertalet
av alla såsom otillbörliga bedömda förfaranden bestått av i ett eller
annat avseende vilseledande framställningar.
Kapitel III i betänkandet är rubricerat »Vissa allmänna synpunkter».
Häri anför utredningen bl. a. följande om det sätt på vilket utredningen
rättstekniskt löst uppgiften att revidera lagstiftningen mot otillbörlig
konkurrens.
Även de föreslagna stadgandena mot företagsspioneri och missbruk av
företagshemlighet m. m. samt mot bestickning i näringsverksamhet m. m.,
vilka i högre grad än stadgandet mot vilseledande reklam m. m. rör förhållanden
näringsidkare emellan, är väsentligt mer generellt utformade än
motsvarande stadganden i gällande lag. De avses följaktligen täcka ett vidare
fält av otillbörliga förfaranden.
Utredningens nu nämnda förslag karakteriseras av att de är mindre
kasuistiska, mer allmänt hållna än närmast motsvarande regler i gällande
lag. Man har nämligen ansett att alltför många och specificerade rekvisit
kan ge anledning till godtyckliga resultat på så sätt att mer förkastliga förfaranden
formellt går fria medan mindre klandervärda handlingar faller
under lagen. En utveckling i riktning mot mer allmänt hållna stadganden
är i linje med utvecklingen under de senaste decennierna inom lagstiftningen
i övrigt, även straffrätten. Ytterst torde detta bero på att samhället blivit
mer komplicerat med fler variationer av etiskt icke godtagbara handlingar
som följd. Materiellt tillfredsställande resultat kan under sådana förhållanden
bäst nås genom att man utformar mer generella stadganden och därigenom
inom tämligen vida ramar bereder större utrymme för domstolarnas
skön.
Utredningen har övervägt särskilda stadganden om olika slag av marknadsföringsmetoder
— exempelvis tilläggserbjudanden, utförsäljningar, realisationer
— och om utnyttjande av annan näringsverksamhet — exempelvis
otillbörlig efterbildning av produkter eller otillbörligt utnyttjande av
annans renommé — men stannat för att inte föreslå stadganden härom.
Det allra mesta av det som utredningen här funnit klandervärt kan angripas
med stöd av stadgandet mot vilseledande reklam eller andra lagar och förordningar.
Men det finns vissa fall av otillbörligt utformade marknadsföringsmetoder,
som inte är åtkomliga på angivet sätt. Detsamma gäller
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969
några undantagsfall av otillbörligt utnyttjande av annans näringsverksamhet.
För dessa fall föreslår utredningen möjlighet till ingripande genom en
tämligen allmänt utformad bestämmelse, en generalklausul, i lagen om otillbörlig
konkurrens.
Enligt utredningens uppfattning borde principiellt sett det allmänna stadgandet
i lagen placeras efter spiecialstadgandena. Det har emellertid varit ett
starkt önskemål från de övriga nordiska ländernas sida att den svenska
generalklausulen liksom de danska, finska och norska placeras först i förslaget.
Utredningen har ansett sig böra tillmötesgå detta önskemål.
Enligt den sålunda i 1 § första stycket av förslaget upptagna generalklausulen
får i näringsverksamhet ej vidtagas konkurrensåtgärd genom vilken
hederlighet och god affärsmoral åsidosätts gentemot konsumenter eller
näringsidkare. I andra stycket hänvisas beträffande särskilda slag av
otillåtna handlingar till stadgandena i 2—5 §§. Därmed markeras att 1 §
skall tillämpas endast på andra typfall av otillbörlig konkurrens än de
som behandlas i de följande paragraferna.
Utredningen framhåller alt de typfall för vilka den generella normen
skall bilda ram för bedömningen är främst etiskt klandervärda marknadsföringsmetoder.
Utredningen understryker emellertid betydelsen av att
1 § bara tillämpas på metoder och åtgärder, som otvivelaktigt är otillbörliga
från allmän synpunkt. Det i princip fria valet mellan olika konkurrensmetoder
får under inga förhållanden beskäras med stöd av 1 § lagen om
otillbörlig konkurrens.
Beträffande frågor om påföljder, talerätt in. in. anför utredningen följande
(sammanfattningen s. 325 f.).
Stadgandena i 1 och 2 §§ i utredningens förslag bygger på uppfattningen
att det är ett allmänt intresse, gemensamt för konsumenterna och näringslivet,
att ohederliga konkurrensåtgärder och vilseledande framställningar
motarbetas. Vem som vidtar åtgärden eller använder framställningen och
hans subjektiva avsikter därmed framstår som mindre väsentligt. Angeläget
är att överträdelse av 1 och 2 §§ beivras på sådant sätt att domstolens
avgörande uppfattas inte så mycket som en reaktion i det enskilda fallet
utan som normgivande för framtiden. Påföljden för överträdelse bör utformas
så att det blir möjligt att ingripa också mot oarter som kanske under
en tid passerat opåtalade men som man vid en närmare prövning anser böra
motarbetas.
Allt detta talar för att den primära sanktionen vid överträdelse av 1 eller
2 § bör vara av domstol meddelat förbud. Till stöd härför kan också åberopas
en internationell jämförelse — Sverige är veterligen det enda land i den
västerländska kulturkretsen som inte har förbud som påföljd på detta
rättsområde.
Utredningen föreslår därför att om någon vidtar åtgärder eller använder
framställning, som avses i 1 resp. 2 §, skall domstol kunna vid vite förbjuda
honom att fortsätta därmed. Sådant förbud skall också under särskilda förutsättningar
kunna meddelas interimistiskt. Förbudssanktionen skall kunna
tillgripas oavsett om något subjektivt klandervärt ligger vederbörande
till last eller ej.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1969
Talan om förbud skall enligt förslaget kunna föras av var och en som
lider förfång av åtgärden eller framställningen samt av sammanslutning av
konsumenter eller löntagare eller sammanslutning av näringsidkare. För
att konsumenternas intressen skall bli effektivt tillvaratagna föreslås
dessutom att Kungl. Maj :t skall förordna viss myndighet att föra talan om
förbud enligt lagen.
Uppsåtlig överträdelse av 2 § kan vara en gärning som ligger mycket nära
bedrägeri. Företagsspioneri och missbruk av företagshemlighet, teknisk förebild
eller teknisk föreskrift samt bestickning och tagande av muta är också
gärningar som till sin allmänna karaktär är besläktade med olika brott enligt
brottsbalken. Anledning saknas att i dessa senare fall ingripa med rättsliga
medel annat än vid uppsåtliga förfaranden. För uppsåtliga brott mot 2—5
§§ föreslås därför straff som påföljd. Brotten skall enligt förslaget falla
under allmänt åtal, dock under förutsättning av angivelse såvitt gäller 3
och 4 §§. Subsidiär åtalsrätt har enligt allmänna regler målsäganden och
enligt stadgande i förslaget den myndighet och de organisationer, som äger
föra förbudstalan.
Brottslig gärning och överträdelse av meddelat vitesförbud är enligt förslaget
skadeståndsgrundande. Däremot har det ansetts mindre väl förenligt
med allmänna svenska skadeståndsrättsliga principer att föreslå skadeståndsskyldighet
vid icke uppsåtlig överträdelse av 1 eller 2 §. Skadeståndssanktionen
har f. ö. bedömts ha ringa praktisk betydelse i dessa fall.
I 9 kap. 8 § andra punkten brottsbalken finns ett stadgande om visst oredligt
förfarande i samband med utövning av yrke eller näring. De gärningar
som avses i detta stadgande täcks helt av stadgandet mot vilseledande reklam
m. m. i 2 § i utredningens förslag. Utredningen föreslår därför att 9
kap. 8 § andra punkten brottsbalken upphävs.
Betänkandet om otillbörlig konkurrens har remissbehandlats, och i
Kungl. Maj :ts kansli pågår arbete med att utarbeta lagförslag i ämnet.
Lagstiftningsarbetet sker i samråd med de övriga nordiska länderna.
Enligt vad utskottet erfarit kan proposition väntas bli förelagd riksdagen
vid årsskiftet 1969/1970.
Konsumentutredningen
Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1967 tillkallade chefen
för handelsdepartementet sakkunniga för att utreda riktlinjerna för den
statliga konsumentupplysningen samt därmed sammanhängande forsknings-,
provnings- och undersökningsverksamhet.
Ur direktiven för utredningen må följande antecknas.
Den statliga konsumentupplysningen och konsumentforskningen har under
senare år blivit föremål för livlig debatt. Intresset för dithörande problem
har vuxit främst hos löntagarnas organisationer och andra sammanslutningar,
som företräder konsumentintressen, men även inom näringslivets
organ av olika slag. Krav har ställts på en utvidgning och effektivisering
av verksamheten.
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969
De statliga organ, som svarar för verksamhet på konsumentområdet,
nämligen statens konsumentråd, statens pris- och kartellnämnd och statens
institut för konsumentfrågor, har verkat i ungefär ett decennium. Nämnas
bör även den halvstatliga varudeklarationsnämnden, som inrättades i början
av 1950-talet.
Sedan riktlinjerna för verksamheten inom dessa institutioner drogs upp,
har en intensiv samhällsutveckling ägt rum. Det tekniska framåtskridandet
har fört med sig att det sortiment av varor och tjänster som bjuds ut till
allmänheten ökats med en mångfald nya produkter, däribland åtskilliga som
är tekniskt komplicerade och för lekmannen svåra att bedöma. Samtidigt
har realinkomsterna stigit avsevärt, vilket innebär att genomsnittskonsumenten
i dag frågar efter ett betydligt bredare sortiment av varor och
tjänster än ännu för tio år sedan. På grund bl. a. av detaljhandelns rationalisering
har emellertid den personliga vägledning vid inköpen, som konsumenten
tidigare ofta kunde få i butikerna, i stor utsträckning fallit bort.
Härtill kommer att reklamen, som blivit allt intensivare, i allmänhet är av
suggestiv karaktär och endast delvis förmedlar sådana kunskaper, som konsumenterna
behöver för sina bedömningar. Kvinnornas ökade yrkesverksamhet
utanför hemmen ställer också krav på arbetstidsbesparande rationaliseringsåtgärder
i det husliga arbetet.
Mot denna bakgrund är det angeläget att åtgärder till förbättring av
konsumentens situation närmare övervägs och att en utredning av denna
fråga kommer till stånd. I första hand bör den statliga och statsunderstödda
konsumentupplysningen och konsumentforskningen ses över i ett sammanhang.
Syftet med översynen bör främst vara att klarlägga möjligheterna att
höja effektiviteten, att belysa verksamhetens roll i samhällsekonomin samt
behovet av insatser på detta område och att dra upp sådana riktlinjer för
verksamheten, att den på ett ändamålsenligt sätt kan fylla sin uppgift i
dagens samhälle.
Riktlinjerna skall avse verksamhetens målsättning och huvudsakliga inriktning.
Utredningen bör också pröva verksamhetens organisation, arbetsformer,
metoder och medel. Vid utredningsarbetet bör erfarenheterna från
den hittills bedrivna verksamheten av detta slag beaktas. Uppmärksammas
bör vidare de önskemål, som förs fram av löntagarorganisationer och andra
sammanslutningar, som kan anses företräda allmänna konsumentintressen.
Konkreta planer bör göras upp för verksamhetens fortsatta utveckling och
utbyggnad på kort och lång sikt.
Konsumentupplysningens allmänna syfte kan sägas vara att ge sådan information
som gör allmänheten bättre skickad att på ett ändamålsenligt
och för individerna tillfredsställande sätt utnyttja sina ekonomiska resurser.
Härvid bör eftersträvas att öka medborgarnas förmåga att realistiskt
bedöma de egna behoven, att planera konsumtionen och att värdera de ekonomiska
riskerna vid inköpen. Konsumenterna bör bibringas sådana kun
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969
skaper om varor och tjänster att de blir i stånd att självständigt välja vad
som bäst svarar mot deras behov.
Vid sina överväganden om verksamhetens målsättning och inriktning bör
utredningen söka bilda sig en uppfattning om de skiftande behov av konsumentupplysning
som kan tänkas föreligga hos allmänheten. Ställning
bör tas till frågan vilka av dessa behov som ur sociala och samhällsekonomiska
synpunkter bör tillgodoses i första hand. De prioriteringsfrågor, som
aktualiseras, gäller såväl vilka konsumentgrupper som konsumentupplysningen
bör riktas till som vilka varor och tjänster den bör handla om. I
båda dessa hänseenden kan en effektivitetsfrämjande koncentration och
avgränsning av verksamheten visa sig möjlig.
Särskilt bör framhållas, att konsumentupplysningen avser såväl egenskaperna
hos varor och tjänster som priset för dessa. F. n. är verksamheten
organisatoriskt uppdelad på så sätt, att institutet för konsumentfrågor
-— jämte varudeldarationsnämnden — huvudsakligen svarar för
upplysning om egenskaperna under det att upplysning i prisfrågor lämnas
av pris- och kartellnämnden. Viss samverkan mellan de båda organen förekommer.
Ett befogat önskemål är emellertid att upplysningen om egenskaper
och pris beträffande enskilda varor samordnas mera direkt än som
hittills varit möjligt. Förutsättningarna för en sådan samordning bör undersökas
och förslag bör läggas fram om lämpliga åtgärder.
Utskottet
I motionerna påpekas att det hos vissa detaljhandelsföretag förekommer
att priserna för utbjudna varor i annonser och i butiker anges exklusive
mervärdeskatt, varefter köparna vid betalningen avkrävs skattebeloppen
utöver de angivna priserna. Motionärerna anser att de företagare inom
skilda branscher som tillämpar sådan prissättning uppenbarligen gör detta
i den förhoppningen att deras priser skall framstå som mera konkurrenskraftiga
än de i själva verket är. Enligt motionärerna skapar emellertid
förfaringssättet förvirring, och de anser det vilseledande för konsumenterna.
Motionärerna understryker att all annonsering bör vara informativ
och att prisangivelser bör ske på sådant sätt att de underlättar jämförelser
mellan prissättningen hos olika företag. Eftersom missvisande prisangivelser
enligt motionärerna motverkar dessa syften yrkar de att riksdagen
hemställer att Kungl. Maj:t uppdrar åt konsumentutredningen att skyndsamt
utreda frågan om förbud mot ofullständig prisangivelse och speciellt
då prissättning utan inräknande av mervärdeskatt.
Inom justitiedepartementet pågår arbete med att utarbeta förslag till lag
om otillbörlig konkurrens. Till grund för arbetet ligger det betänkande i
ämnet, som år 1966 avgavs av utredningen om illojal konkurrens, samt
remissyttranden över betänkandet. Det centrala stadgandet i utredningens
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969
förslag rör vilseledande reklam. Enligt detta stadgande får näringsidkare
inte använda oriktig eller vilseledande framställning ägnad att påverka efterfrågan
på eller utbudet av vara. Utredningen har också undersökt andra
marknadsföringsmetoder som ansetts klandervärda men som inte kan angripas
med stöd av stadgandet om vilseledande reklam eller på annat sätt.
Sådana metoder har av utredningen rättstekniskt fångats in under den
föreslagna lagen genom att i denna intagits en allmän bestämmelse, en
generalklausul, enligt vilken i näringsverksamhet ej får vidtagas konkurrensåtgärd,
genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts mot
konsumenter eller näringsidkare. Såvitt framgår av betänkandet har utredningen
under arbetet med nämnda stadganden inte uppmärksammat det i
motionerna berörda spörsmålet om prisangivelser exklusive skatt. Ej heller
under remissbehandlingen synes frågan ha berörts.
Enligt utskottets mening kan emellertid prisangivelse utan inräknande av
mervärdeskatt i många fall leda till att konsumenter vilseleds, och förfaringssättet
försvårar obestridligen jämförelse mellan olika företags priser.
Det är därför angeläget att man överväger åtgärder för att komma till
rätta med sådana och liknande former av ofullständig prisangivelse. Enligt
utskottets mening synes sådant övervägande kunna ske i samband med
pågående lagstiftningsarbete rörande otillbörlig konkurrens.
På grund av det anförda hemställer utskottet
att motionerna I: 802 och II: 926 icke föranleder annan åtgärd
från riksdagens sida än att motionerna jämte utskottets
utlåtande överlämnas till Kungl. Maj :t för närmare övervägande.
Utskottet hemställer därjämte att ärendet företas till avgörande efter
endast en bordläggning.
Stockholm den 25 mars 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Knut Johansson (s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson
(s), Skärman (fp)* och Ferdinand Nilsson (ep);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Tobé (fp)*, Hedin (in)*, fröken Anderson (s), herrar Hugosson (s)
och Josefson i Arrie (ep).
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1969
13
Reservation
av herr Ferdinand Nilsson (ep), som ansett att det avsnitt under rubriken
Utskottet, som börjar med orden »Enligt utskottets» och som slutar med
orden »otillbörlig konkurrens» bort ha följande lydelse:
Det av motionärerna påtalade förhållandet att inom detaljhandeln växlande
praxis tillämpas beträffande formen för uppbärande av statsverket
tillkommande mervärdeskattemedel kan otvivelaktigt medföra viss oklarhet
vid jämförelse av åsatt pris för samma vara. Den förvirring och det vilseledande
av köparen, varom i motionerna talas, som av denna växlande
praxis kan förekomma beträffande vad som är en varas verkliga pris begränsas
maximalt av för skatten gällande uttagningsprocent.
Motionärernas förslag att mervärdeskatten obligatoriskt skall uträknas
i förväg och skattebeloppet alltid inräknas och döljas inom angivet pris
innebär otvivelaktigt en utväg. Samma resultat och större klarhet skulle
emellertid nås genom att skattebeloppet alltid öppet angives vid försäljningen.
En tvångsbestämmelse i enlighet med vad i motionerna föreslås om skattebeloppets
inberäknande och döljande i priset skulle lätt kunna uppfattas
som en åtgärd ägnad att för den betalande undanskymma skattebeloppets
storlek och låta producenter och mellanhänder ensamma framstå som
ansvariga för prissättningen.
Enligt utskottets mening synes ovan angivna överväganden kunna ske i
samband med pågående lagstiftningsarbete rörande otillbörlig konkurrens.