Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

1

Nr 2

Utlåtande i anledning av motioner om översyn av lagstiftningen
om enskilda vågar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Skärman
och nr 22 i andra kammaren av herr Eriksson i Arvika m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om översyn
av den för enskilda vägar gällande lagstiftningen».

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om enskild väghållning är sammanförda
i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar (EVL).
Lagens bestämmelser har- följande huvudsakliga innehåll.

EVL är tillämplig på såväl stad som landsbygd men äger i princip inte
tillämpning inom område, för vilket stadsplan fastställts. Under lagen
inbegrips inte bara farväg utan även gångväg (1 §). Till väg hänförs själva
vägbanan och de områden därinvid, som stadigvarande erfordras för vägbanans
bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats.
Till vägen räknas även trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan
för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro
och färja med färjläge (2 §). Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll
samt vinterväghållning (3 §). Väghållningsskyldigheten är knuten
till viss fastighet och skall fullgöras av fastighetens ägare eller i några
fall av dess innehavare.

Bland bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet (2 kap.) märks
främst reglerna om skyldighet för ägare av fastighet att mot ersättning
upplåta mark till begagnande såsom väg för annan fastighet, om vägen
är av synnerlig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och ej länder til!
märkligt men för den fastighet, över vilken vägen skall framgå (6 och
9 §§). Under liknande villkor föreligger skyldighet att upplåta befintlig
väg till begagnande för annan fastighet (1 och 9 §§). I vägbyggnadsföretag,
som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters ändamålsenliga
brukande, skall dessa samfällt delta (10 § första stycket). Vägunderhåll
och vinterväghållning utgör ett gemensamt åliggande för ägarna av de fastigheter,
som har nytta av vägen den tid marken är bar resp. vintertiden
(10 § andra och tredje styckena). Arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll
och vinterväghållning skall utföras då flera väghållningsskyldiga finnes,
fördelas mellan dem med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas
Biliang till riksdagens protokoll 1969. 9 sand. 3 avd. Nr 2

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

komma att begagna vägen, dock att cj å någon fastighet må läggas större
andel än som svarar mot dess nytta av vägen (It §).

Där två eller flera fastigheter förpliktats till väghållning, som skall utföras
enligt gemensamhetssystemet, utgör fastigheterna en sammanslutning,
benämnd vägsainfällighet. För vägsamfällighet skall antagas stadgar,
som granskas och fastställes av länsstyrelsen, och utses styrelse (50
och 51 §§). Väghållningsskyldigheten tar formen av en förpliktelse att
bidra till samfällighetens utgifter, och bidragsplikten regleras genom
andelstal, som åsatts fastigheterna med tillämpning av grunderna för väghållningsbördans
fördelning (33 §).

Tvistigheter angående väghållningsskyldigheten upptages och prövas vid
särskild förrättning. Förrättningsmannen, vilken förordnas av länsstyrelsen,
kan biträdas av gode män. Förrättningen avslutas med att förrättningsmannen
och gode männen, där sådana anlitats, framlägger ett utlåtande
rörande de frågor, förrättningen avsett (35 §). Sakägare, som är missnöjd
med utlåtandet, äger föra talan genom besvär hos ägodelningsrätten
(37 §). Föres ej talan mot förrättningen, går utlåtandet i verkställighet såsom
lagakraftägande dom (40 §).

De regler, som i 3 kap. enskilda väglagen ges för vissa vägar inom områden
med tätare bebyggelse, går i stort sett ut på att väghållningen samt
iordningställandet och underhållet av vissa allmänna platser inom område,
där sådan bebyggelse uppkommit eller kan förväntas inom nära förestående
tid uppkomma, kan uppdras åt en samfällighet av särskilt slag,
i lagen kallad vägförening (71 §). Initiativet till bildande av en vägförening
tas enligt 78 § av länsstyrelsen; oftast torde länsstyrelsens initiativ vara
föranlett av framställning från kommun, markägare eller annan. Ärendet
handlägges därefter vid förrättning under ledning av särskilt förordnad
f örrättningsman.

Sedan slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tas i anspråk såsom
vägförenings väg, äger föreningen mot ersättning för markupplåtelse och
annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller
den befintliga vägen (75 §). Bestämmelserna om stadgar och styrelse
för vägförening överensstämmer i de flesta hänseenden med vad som gäller
för vägsamfälligheter; en skillnad består däri att eu av styrelsens ledamöter
i vägförening utses av länsstyrelsen (88 §). Delägarnas rättigheter
och skyldigheter inom föreningen bestäms av andelstal. Som huvudregel
gäller att andelstalen motsvarar fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden
(76 §).

EVL innehåller bestämmelser också om skogsvägar (4 kap.) och till
främjande av trafiksäkerheten (5 kap.).

Motionerna

Motiveringen för motionsyrkandena återfinns i motionerna I: 8 av herr
Skårman m. fl. och II: 7 av herr Eriksson i Arvika in. fl.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

3

Motionärerna anför bl. a. att uttagande av rätt att begagna sig av väg som
regel fungerar nöjaktigt. Preskriptionstiden 5 år för erläggande av ersättning
för av annan byggd väg förefaller dock ibland för kort och väcker
motstånd, varför grunderna för denna kan behöva överses. Motionärerna
uttalar i fortsättningen att väghållningen med början från 1939 års lagstiftning
har kommit att bli alltmer beroende av statsbidrag, vilket beroende
sedermera även utvidgats till kommunala bidrag från landsting och
primärkommuner. Här har enligt vad motionärerna anför inträtt väsentliga
brister i lagfunktionen. För byggande av väg kan stats- eller kommunbidraget,
som prövas i särskild ordning, vara ovisst och beslutas först i framtiden.
Härav följer att byggandet — utanför lagens gränser — måste beslutas
villkorligt. Väghållningsskyldigheten vilar därvid på osäker grund,
då man tills vidare får syssla med en annan vägsträckning än den beslutade.
Statsbidragsväg får ej utan länsstyrelsens medgivande avstängas.
Slitageersättning blir då svår att indriva. Bebyggelse och trafik är numera,
heter det i motionerna, mycket föränderliga. Lagstiftningen däremot är konstruerad
för tämligen stabila förhållanden och man tvingas utanför lagen
anpassa sig till en väghållningsorganisation, som t. ex. kan anta nya väghållningsskyldiga
och vid radikalt ändrade förhållanden för vissa fastigheter
kan öka eller minska delaktigheten. För vägförening brukar taxeringsvärde
eller annan liknande summarisk grund gälla för delaktigheten.
Kraftiga protester brukar dock enligt motionärerna komma från bl. a. sådana,
som bor vid allmän väg och därför anser sina fastigheter vara oberoende
av de enskilda vägarna. I vissa fall anses det vara svårbedömt,
vem som bör bekosta byggandet av viss väg inom föreningens område. De
för skogsvägar gällande särbestämmelserna uppges fungera bra i och för
sig men kan föranleda osäkerhet, då en skogsväg samtidigt kan vara utfart
sväg och fritidstrafiken ökar.

Enligt motionärerna är vägförrättningarna ofta tvistiga och tar tid, varigenom
de blir mycket kostsamma. De utgör vidare en svår belastning för
lantmäteriet, som har andra huvuduppgifter. Själva väghållningskostnaderna
reduceras ofta kraftigt genom allmänna bidrag, men sambandet mellan
förrättningen och bidragen är oftast ganska formlöst och icke känt vid
förrättningstillfället. Det är, sägs det, många gånger svårt att göra en vägförrättning
både laglig och praktisk i funktionen. Risk finnes också att den
tillämpas på ett annat sätt än avsett. Härtill kommer att många väghållningenheter
är för små för att vara praktiska.

Motionärerna anser sig sammanfattningsvis kunna fastslå, att lagstiftningen
om den enskilda väghållningens organisation — en gång föredömlig
— är föråldrad och ter sig krånglig och bristfällig. Befolkningsomflyttningen,
människornas genom bilen ökade rörlighet och genom
standardstegringen ökade fritid anges vara huvudanledningarna därtill
och motiv nog för en översyn.

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

1967 års riksdag

Vid 1967 års riksdag väcktes motioner (I: 72 och II: 98), vari hemställdes
om viss ändring av EVL beträffande skyldighet för fastighetsägare afl
delta i kostnad för väg.

Motionerna remissbehandlades. Lantmäteristyrelsen anförde i sitt svar
bl. a. att den vid sin befattning med EVL upprepade gånger kommit i kontakt
med ett flertal vägliållningsfrågor, vilkas nuvarande reglering ger
anledning överväga lagändring. Med hänsyn till frågornas inbördes sammanhang
borde enligt styrelsens mening en revidering ske genom en allmän
översyn av EVL. Även Svenska stadsförbundet uttalade sig för en
översyn av lagen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1967: 25, rskr. 320) anförde
tredje lagutskottet bl. a. följande.

EVL har sedan sin tillkomst år 1939 ändrats i så begränsad omfattning
att den alltjämt gäller i sina ursprungliga huvuddrag. Den senaste tidens
utveckling har medfört att förhållandena på vägväsendets område efter
hand omgestaltats inte minst beträffande landsbygden och dess tätorter.
Såsom lantmäteristyrelsen framhåller har lagen därvid i fråga om detaljutformningen
kommit att framstå som i viss mån föråldrad. I en promemoria,
vars innehåll ovan återgetts, har styrelsen redovisat sina önskemål
om i vilka avseenden EVL bör överses. Bl. a. har styrelsen däri ansett
förevarande fråga böra närmare utredas.

Sedan utskottet förklarat att det inte var möjligt att på grundval av
föreliggnade utredning ta ställning till motionsförslaget fortsatte utskottet:

I likhet med lantmäteristyrelsen och även Stadsförbundet anser —
utskottet EVL vara i behov av en mera allmän översyn bl. a. för att nå
en samordning med sådan ny angränsande lagstiftning som exempelvis
lagen om gemensamhetsanläggningar. Vid sådant förhållande torde tillräcklig
anledning inte föreligga att verkställa en särskild utredning av den
av motionärerna väckta frågan utan bör därmed anstå tills en dylik allmän
översyn kommer till stånd. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t
inom en relativt nära framtid kommer att föranstalta om denna översyn.

Vad utskottet anfört torde böra ges Kungl. Maj:t till känna.

Enligt vad utskottet erfarit har man inom kommunikationsdepartementet
nyligen påbörjat arbetet med att skriva direktiv för en utredning med
uppgift att företa en allmän översyn av EVL.

Utskottet

Den gällande lagen om enskilda vägar tillkom år 1939 och har sedan
inte undergått några större ändringar. Motionärerna anför att lagen nu
är föråldrad och hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär översyn
av lagen.

Som framgår av den föregående redogörelsen uttalade sig riksdagen re -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969

5

dan år 1967 för en allmän översyn av enskilda väglagen. Enligt vad utskottet
erfarit är man nu inom kommunikationsdepartementet sysselsatt
med att utarbeta direktiv för en sådan översyn. Motionsyrkandet torde således
komma att tillgodoses utan särskild framställning från riksdagens
sida.

Utskottet får därför hemställa

att motionerna 1:17 och 11:22 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Knut Johansson (s)*, Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m) och Erik
Jansson (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep)
och Wachtmeister (m).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.