Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av dels motioner om ett bättre djurskydd,
dels motion om överflyttande på polismyndighet av
tillsynen över djurskyddet.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 19 i första kammaren av herr Sörenson och
herr Peterson, Eric, och nr 23 i andra kammaren av herrar Sjöholm och
Werner.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära utredning för
tillskapandet av ett bättre djurskydd med särskild prövning av frågan om
inrättande av en djurens ombudsman».
Utskottet har vidare behandlat en inom riksdagens andra kammare väckt
motion, nr 266, av herr Werner m. fl., i vilken hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag till
sådan ändring i lag om djurskydd av den 19 maj 1944 att tillsynsuppgiften
kommer att åvila statspolisen».
Gällande bestämmelser m. m.
Före tillkomsten av lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd (djurskyddslagen)
fanns i vår lagstiftning ingen annan allmän reglering av djurskyddsfrågorna
än bestämmelsen i strafflagen om brottet djurplågeri. När
strafflagen den 1 januari 1965 ersattes med brottsbalken, överfördes bestämmelsen
i sak oförändrad till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt detta lagrum
dömdes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år, om någon
genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsatte djur
för otillbörligt lidande. Stadgandet har skärpts genom lagändring, som trätt
i kraft den 1 juli 1966. Numera skall sålunda dömas för djurplågeri till böter
eller fängelse i högst två år, om någon genom misshandel, överansträngning
eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande. Straffbestämmelsen
om djurplågeri är alltjämt grundläggande för den rättsliga
regleringen av djurskyddet.
Djurskyddslagen trädde i kraft den 1 januari 1945. Vissa ändringar av
och tillägg till de ursprungliga bestämmelserna i lagen har genomförts 1946,
1958, 1965 och 1968. I 1 § sägs att lagen avser vård och behandling av husdjur
och av andra djur som hålls i fångenskap. 2—6 §§ innehåller vissa allmänna
regler om behandlingen av djur. I dessa ställs bl. a. upp vissa krav
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 17
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
på djurens förvaringsrum. Vidare sägs att djur skall förses med erforderligt
foder och vatten samt skyddas mot överansträngning och annat lidande. Djur
får inte hållas bundet eller tjudrat på ett för djuret plågsamt sätt eller så att
det inte kan få behövlig vila. S. k. hållning och klubbning vid betesgång får
inte heller förekomma. Har djur blivit sjukt eller skadat, skall det utan
dröjsmål tas om hand för behövlig vård, om inte sjukdomen eller skadan är
så svårartad att djuret bör dödas. Vissa föreskrifter ges också om transport
av djur.
Enligt 8 § får djur inte övas för eller användas vid filminspelning, offentlig
föreställning eller annan förevisning på sådant sätt att det utsätts för
ångest eller annat lidande.
Kennelrörelse och hundpensionat får enligt 8 a § inte drivas yrkesmässigt
eller annars i större omfattning utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. I 8 b §
ges bestämmelser om löplina m. m. för bandhund.
I 9—11 §§ behandlas särskilda åtgärder med djur, såsom kastrering och
kupering. Sådana åtgärder skall, i den utsträckning som de över huvud taget
får vidtas, i allmänhet utföras av veterinär.
Bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m. in.
ges i 12 och 13 §§. I den mån Kungl. Maj:t inte har medgett undantag för
särskild institution eller inrättning, krävs tillstånd av veterinärstyrelsen för
användning som medför lidande för djuret.
Överträdelse av bestämmelserna i 8 a § och 9—12 §§ straffas enligt 21 §
med dagsböter. Innebär överträdelsen djurplågeri, döms gärningsmannen
till straff enligt 16 kap. 13 § brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning
av djurskyddslagens straffbestämmelser.
De allmänna bestämmelserna i 2—6 §§ och 8 b § är inte straffsanktionerade
i djurskyddslagen. Innebär ett åsidosättande av bestämmelserna att
djur otillbörligen utsätts för lidande, tillämpas emellertid brottsbalksbestämmelsen
också i ett sådant fall. I övrigt litar djurskyddslagen till ett administrativt
övervakningssystem som har utformats med riktpunkten att
det skall tillses att de allmänna bestämmelserna efterlevs. De viktigaste bestämmelserna
härom finns i 14 och 15 §§. Enligt li § 1 mom., vilket fick
sin nuvarande utformning genom 1958 års lagändring, som trädde i kraft
den 1 januari 1959, gäller som huvudprincip att det är hälsovårdsnämnden
i orten som har att öva tillsyn över djurens vård och behandling. Medan
hälsovårdsnämnden tidigare bara hade befogenhet men icke skyldighet att
utse tillsyningsman, är det numera ålagt nämnden som en plikt att utse en
eller vid behov flera tillsyningsmän. Och medan tidigare helt allmänt stadgades,
att nämnden hade att i samverkan med läns- och distrikts- eller stadsveterinären
öva tillsyn, är det numera föreskrivet, att länsveterinären och
distrikts- eller stadsveterinären medverkar vid tillsynen enligt vad därom
närmare föreskrivs. Vidare är det ålagt länsstyrelsen att med biträde av
länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
3
distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer
veterinärstyrelsen, som har att meddela råd och anvisningar till
ledning för övriga tillsynsorgan.
Åsidosätter någon vad som föreskrivs i 2—6 §§ eller 8 b §, kan hälsovårdsnämnden,
i den mån inte särskilda bestämmelser gäller, enligt 1A §
2 mom. meddela föreskrift om vad han har att iaktta enligt dessa paragrafer.
Nämnden får i sådant fall också förelägga vite. Underlåter någon att
vidta föreskriven åtgärd, har nämnden rätt att verkställa åtgärden på den
försumliges bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Hälsovårdsnämnds
beslut enligt 14 § 2 mom. kan överklagas hos länsstyrelsen.
Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt djurskyddslagen prövas av
regeringsrätten.
I 1A § 3 mom. ges vissa bestämmelser om hälsovårdsnämnds handläggning
av djurskyddsärende.
Enligt lag den 13 december 1968 om ändring i djurskyddslagen har från
och med den 1 januari 1969 fogats ett nytt moment, A mom., till 14 §. I detta
moment stadgas att om någon underlåter att efterkomma av hälsovårdsnämnd
eller länsstyrelse meddelad föreskrift, som avses i 2 mom. och som
är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, eller om i annat fall
föreligger missförhållande av allvarlig natur i fråga om djurs vård eller
behandling, länsstyrelsen äger meddela den försumlige förbud att handha
djur eller visst slag av djur. År den försumlige ägare av djuret eller djuren,
äger länsstyrelsen dessutom meddela honom åläggande att avhända sig djuret
eller djuren och förbud att anskaffa djur eller visst slag av djur. Förbud
skall avse viss tid eller gälla tills vidare. Länsstyrelsens beslut skall lända
till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. I 14 § 2 mom. har
vidare tillagts en bestämmelse om att hälsovårdsnämnden, därest sådana
omständigheter föreligger att förbud enligt 4 mom. andra stycket kan komma
i fråga, skall göra anmälan därom till länsstyrelsen.
Enligt 15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta bl. a. hälsovårdsnämnden,
tillsyningsman, läns-, distrikts- eller stadsveterinär besiktiga
djuret samt stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar
som är avsedda för djuret. Vid behov kan polismyndigheten meddela
handräckning för att få till stånd sådan besiktning.
Vad i 14 och 15 §§ stadgas gäller enligt 16 § inte djur som används inom
försvarsväsendet.
Enligt 17 §, vilken också erhållit ändrad lydelse genom 1968 års lagändring,
gäller att, om djur är utsatt för djurplågeri och rättelse ej sker på tillsägelse
av polismyndigheten, hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen, länsstyrelsen
äger förordna att djuret skall omhändertagas genom polismyndighetens
försorg. Länsstyrelsen må även förordna om sådant omhändertagande,
om djurägare ej iakttar åläggande att avhända sig djur eller förbud att
anskaffa djur. Polismyndigheten har att efter värdering låta sälja eller döda
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
djur som omhändertagits. I förstnämnda fall må polismyndigheten i stället
föranstalta om vård av djuret tills vidare. Sedan djur omhändertagits må ägaren
enligt 18 § ej förfoga över det utan tillstånd av polismyndigheten. Kungl.
Maj:t har i kungörelse den 13 december 1968 (nr 736) om omhändertagande
av djur m. m. meddelat närmare bestämmelser angående förfarandet när
djur omhändertas. 1 19 § ges bestämmelser om kostnad som föranleds av
omhändertagande enligt 17 §.
Påträffas djur så svårt sjukt eller skadat alt det uppenbarligen hör dödas
omedelbart, får enligt 20 § veterinär eller polisman genast föranstalta därom.
I synnerligen trängande fall har också envar annan sådan rätt. Ägarens
eller innehavarens mening bör inhämtas i förväg. Den som låter döda
djur med stöd av denna bestämmelse är skyldig att efteråt underrätta ägaren
eller innehavaren. Kan det ej ske, skall i stället polismyndigheten underrättas.
Den som överträder förbud att handha djur som meddelats enligt 14 §
4 mom. eller åsidosätter skyldighet enligt 15 § att låta hälsovårdsnämnd
eller annan besiktiga djur, förvaringsrum o. d. eller som underlåter att lämna
underrättelse enligt 20 § om att djur har dödats, döms enligt 21 § till
dagsböter. Dömes djurägare för överträdande av förbud att handhava djur,
skall vid straffets bestämmande hänsyn tagas till den förlust djurägaren
lidit genom att hans djur omhändertagits.
Redan före djurskyddslagen tillkom lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående
slakt av husdjur, som trätt i kraft den 1 juli 1938. Även denna lag
har djurskyddskaraktär. I 7 § djurskyddslagen hänvisas till slaktlagen.
Djurskyddslagen kompletteras i övrigt av särskilda föreskrifter som utfärdats
på grund av bemyndigande i lagen. Genom kungörelsen den 15 december
1944 (nr 781) angående transport av vissa levande djur med motorfordon
m. in. (transportkungörelsen), har Kungl. Maj:t sålunda meddelat
föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon eller släpfordon
som används för djurtransport, om lastning av djur, om djurs vård under
transport m. m. Åsidosättande av dessa föreskrifter straffas med dagsböter.
Den i 14 § djurskyddslagen föreskrivna tillsynen avser även efterlevnaden
av transportkungörelsen och andra med stöd av lagen utfärdade specialförfattningar.
Med stöd av bemyndigande i 8 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat
kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning
av djur (förevisningskungörelsen), som trätt i kraft den 1 januari 1960. All
offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum i zoologisk trädgård,
djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställnings- eller affärslokal,
på tävlingsbana eller annorstädes, skall enligt 1 § kungörelsen stå under
särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan med övriga i djurskyddslagen
nämnda tillsynsmyndigheter.
Även häst- och ryttartävlingar är således underkastade bestämmelserna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969 5
1 förevisningskungörelsen. Kungörelsen ändrades med verkan från den 1
januari 1967 i sylte att öka skyddet mot djurplågeri vid offentliga tävlingar
med djur. Vad som gäller om förevisning gäller också sådan övning med
djur som utgör förberedelse till förevisning. Veterinärstyrelsen skall enligt
2 § i erforderlig utsträckning genom inspektioner låta undersöka hur djuren
handhas. Beträffande besiktning av djuren gäller enligt 3 § första stycket
att behörighet härtill tillkommer — utöver vad som följer av 15 § djurskyddslagen
— också tillstädesvarande polisman. För att i särskilt fall kunna bedöma
hur djur behandlas vid förevisning eller övning äger enligt 3 § andra
stycket läns-, distrikts- eller stadsveterinär eller den som för ändamålet utsetts
av veterinärstyrelsen påkalla demonstration av tillvägagångssättet och
närvara vid sådan demonstration. Om veterinärstyrelsen finner att djur handhas
i strid med gällande djurskyddsbestämmelser, äger den enligt 4 § förbjuda
att djuret förevisas offentligt eller används vid övning. Innan offentlig
tävling med djur äger rum på tävlingsbana, skall banan enligt 4 a § —
tillagd med verkan från år 1967 — besiktigas av veterinär som förordnats
av veterinärstyrelsen. Sådan veterinär skall närvara vid tävlingen. Om djur
utsättes eller befaras kunna bli utsatt för djurplågeri, äger veterinären med
omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda att tävlingen hålles eller fortsättes
eller att visst eller vissa djur deltager däri. Det ankommer enligt 11 §
på polismyndighet att inställa förevisning eller övning som blivit förbjuden
av styrelsen.
1 överensstämmelse med den nya bestämmelsen i 4 a § bar veterinärstyrelsen
förordnat banveterinär och ställföreträdare för dessa vid landets tävlingsbanor
för trav- och galoppsport. Banveterinär för andra hästsporttävlingar
förordnas i varje särskilt fall innan tävling äger rum.
Här må också nämnas att hästsportens olika organisationer utfärdat reglementen
för olika tävlingsformer, vilka även innehåller bestämmelser om
användande av spö. I tredje lagutskottets utlåtande 1968:22 finns en sammanställning
av bestämmelserna i reglemente för offentliga travtävlingar,
fastställt av Svenska travsportens centralförbund.
På grund av bemyndigande i 12 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat
kungörelsen den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser
om användning av djur för vetenskapligt ändamål in. m. Kungörelsen har
ändrats med verkan från den 1 januari 1967. 1 bestämmelserna stadgas bland
annat att åtgärd, som är förenad med operativt ingrepp av någon betydelse,
inte må företagas å varmblodigt djur i undervisningssyfte, där ändamålet
kan uppnås på annan väg. Innan operativt ingrepp av någon betydelse företages
å varmblodigt djur, skall djuret såvitt möjligt bedövas så att det inte
känner smärtan. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingreppet,
må dock detta göras med ofullständig bedövning eller utan bedövning.
Enligt en ny bestämmelse skall i sådant fall, om det kan ske, smärtstillande
eller lugnande medel användas för att begränsa djurets lidande.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
Den som vidtager åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen med apor, hundar,
katter, hästar eller klövbärande djur skall föra särskild journal dels över
inköp av djuren (inköpsjournal), dels över åtgärderna (försöksjournal).
Också bestämmelsen om försöksjournal är ny. I försöksjournalen skall för
varje försök antecknas bland annat ändamålet med försöket, försöksåtgärds
beskaffenhet, art och omfattning av bedövning eller, om bedövning ej använts,
anledningen härtill och vad som i sådant fall gjorts för att lindra
försöksdjurets lidande, dagen för försökets avslutning samt åtgärd med djuret
efter avslutat försök. Senast den 1 februari varje år skall journalerna
för det föregående kalenderåret sändas till hälsovårdsnämnden för granskning.
I kungörelsen medges enligt 12 § djurskyddslagen undantag för vissa
institutioner och inrättningar i fråga om bestämmelsen att veterinärstyrelsens
tillstånd krävs för användning av djur som innebär lidande för detta. Ifrågavarande
institutioner in. in. har dock att iakttaga hl. a. ovan angivna bestämmelser.
Såsom framgår av vad tidigare nämnts omfattar djurskyddslagens tillsynsbestämmelser
även användningen av djur för vetenskapliga och därmed
jämställda ändamål.
I jaktstadgan den 3 juni 1938 ges bestämmelser om bland annat jaktutövning
och skydd av de vilda djuren. Stadgan har med verkan från och
med den 1 januari 1968 ändrats i betydande omfattning. Numera är enligt
1 § alla vilda däggdjur och fåglar fridlysta i princip och jakt tillåten endast
under bestämda jakttider. I 3 § stadgas att jakt ej får bedrivas så att villebrådet
onödigtvis tillfogas lidande. Har villebråd skadats, skall den jagande
utan dröjsmål vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och avliva djuret.
För att förebygga onödigt lidande finns ingående bestämmelser om de jaktvapen
och jaktmedel som får användas (4—It §§). Enligt 4 § får jakt numera
i princip endast bedrivas med skjutvapen. Undantag från regeln meddelas
i 5 och 6 §§. Skärpta regler gäller om nattjakt, om jakt med hund och
om jakt från motorfordon. I 28—33 §§ finns bestämmelser om straff för den
som bryter mot föreskrifter i stadgan. Underlaget till genomförda förändringar
i stadgan har varit 19W års jaktutrednings slutbetänkande »Jaktstadgan
m. m.» (SOU 1966:46).
Motionerna
I: 19 och II: 23
1 motionerna framhålles inledningsvis att kultursamhällets utvecklingsgrad
i icke ringa mån kan utläsas ur dess attityd mot djuren. Enligt motionärerna
ligger vårt land utan tvivel på en rätt hög nivå, vilket emellertid
inte hindrar att svåra brister i ansvaret för djuren och omsorgen om dem
förefinns i en mängd skilda hänseenden. En översyn över hela detta vidsträckta
område synes motionärerna vara motiverad. Motionärerna anser
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
7
vidare att översynen också bör innefatta en omprövning av huruvida vissa
traditionellt betingade mänskliga beteenden är förenliga med en human och
modern syn på relationerna till djuren.
Vi tolererar enligt motionärerna åtskilligt av djurplågeri i dagens samhälle.
Sålunda är, fortsätter motionärerna, bandhundseländet alltjämt icke
avskaffat, och de moderna hönserierna, där djuren är instängda i minimala
ståltrådsburar och aldrig beredes någon möjlighet att leva enligt sin natur,
innebär utan tvivel ett kvalificerat djurplågeri. De moderna svinfabrikerna
tillhör enligt motionärerna samma kategori. Vanvård av hästar och kor kommer
icke sällan till allmän kännedom. De så populära trav- eller galopptävlingarna
inrymmer sannolikt moment som inte kan sorteras in under den
garanti mot lidande och plågor som borde vara en given förutsättning för
sådana tävlingars sanktionerande. De medicinska djurförsöken lämnar enligt
motionärerna en del övrigt att önska; endast strikt nödvändiga försök bör
få utföras och som oeftergivligt villkor bör gälla att alla ansträngningar sätts
in för att göra experimenten med djur så få som möjligt och så smärtfria
som möjligt.
Motionärerna anser vidare att vi nu borde ha nått ett kulturstadium då
nöjesjakten, dödandet för nöjes skull, verkligen ställes under omprövning,
och motionärerna ställer frågan om denna primitiva relikt är förenlig med
ett kultursamhälles ambitioner och principer. En kommande utredning bör
enligt motionärerna överväga huruvida det icke kunde vara ändamålsenligt
att inrätta någon form av överorgan för allt djurskydd omfattande sålunda
både tama och vilda djur. En djurens ombudsman har förts på tal. Tanken
synes motionärerna kunna innehålla åtskilligt av värde.
IT. 266
Motionärerna erinrar om att det enligt djurskyddslagen åligger hälsovårdsnämnden
att öva tillsyn över djurens vård och behandling samt att
för sådant ändamål utse en eller vid behov flera tillsynsmän. Motionärerna
anför att det är att märka att detta tillsynsuppdrag jämväl gäller den vetenskapliga
forskningsverksamhet varvid djur kommer till användning.
Motionärerna framhåller att tillsynsuppdraget är synnerligen grannlaga
och att det av skilda anledningar kan vara svårt att fullgöra. Att med tillbörlig
auktoritet och myndighet ingripa mot misskötsamma djurägare är
uppenbarligen en komplicerad uppgift. Även om tillsynsmannen kommer på
hälsovårdsnämndens uppdrag, saknar han dock enligt motionärerna den
psykologiska prestige som en tjänsteställning eller ett ämbete förlänar. De
anser det också vara uppenbart att tillsynsmannens uppgift kan bli särskilt
besvärande i smärre kommuner med nära kontakt mellan människorna.
Det måste i varje fall vara mycket svårt att fria sig från de bindningar som
i dylika sammanhang omedvetet gör sig gällande.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1969
Motionärerna framhåller svårigheten att kontrollera efterlevnaden av den
lagstiftning som gäller omsorgen om djur. Djuren har som bekant inga egna
ombudsmän, ingen demonstrationsrätt och bevisligen ingen talan. Motionärerna
finner det därför särskilt angeläget att inte bara göra en skyddande
lagtext utan också vidtaga åtgärder så att lagen efterlevs. Det synes dem
naturligt att polisen, som har att beivra brott mot djurskyddslagen, också
innehar uppgiften att utöva tillsynen. Polisen åtnjuter i kraft av sitt ämbete
den respekt och tilltro, som hithörande uppgifter fordrar, framhåller motionärerna
avslutningsvis.
Djnrskyddsutredningcns bctänkanden och den lagstiftning dessa lett till
Djurskyddsutredningen, som tillkallades år 1953 och numera slutfört sitt
uppdrag, avlämnade fyra betänkanden. På grundval av det första betänkandet
Tillsynen å djurskyddslagens efterlevnad (SOU 1956: 49) framlades
vid 1958 års riksdag proposition (1958:35), som bifölls av riksdagen och
framför allt föranledde ändringarna av djurskyddslagens bestämmelser om
tillsyn. Betänkandet Offentlig förevisning av djur (SOU 1957:38) gällde sådana
frågor som inte behövde underställas riksdagens prövning och föranledde
kungörelsen den 6 november 1959 om offentlig förevisning av djur.
De därefter avlämnade betänkandena Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök
samt djurskyddsordning (SOU 1961:45) och Slakt och kastrcring av ren
jämte andra djurskyddsfrågor (SOU 1963: 75) togs — sedan remissyttranden
avgetts över dem — upp till behandling i proposition nr 138 vid 1965 års
riksdag. Riksdagen antog (3LU 31, rskr. 408) i propositionen föreslagna lagändringar,
innebärande skärpning av gärningsbeskrivningen i 16 kap. 13 §
brottsbalken om djurplågeri, förbud mot hållning och klubbning vid betesgång,
krav på tillstånd för att driva kennelrörelse och hundpensionat, tvingande
föreskrifter beträffande löplina in. m. för bandhund och bedövningstvång
vid renslakt. Tillståndstvånget för kennelrörelse och hundpensionat
liksom bedövningstvånget vid renslakt infördes fr. o. m. den 1 januari 1967
medan övriga lagändringar trädde i kraft den 1 juli 1966. Innehållet i
betänkandena gav även anledning till de ändringar i förevisningskungörelsen
och i kungörelsen med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt
ändamål, vilka trädde i kraft den 1 januari 1967.
Behandlingen av vissa djurskyddsfrågor vid 1965, 1967 oeh 1968 års
riksdagar ni. in.
Tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
I motionerna 1: 19 och 11:23 framhålles särskilt att inrättande av någon
form av överorgan för allt djurskydd bör övervägas och i motionen II: 266
föreslås att tillsynen över efterlevnaden av djurskyddslagen skall åvila
polisen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 är 1969
9
Till en början må erinras om att del i betänkandet SOU 19(31: 45 rörande
bl. a. de vetenskapliga djurförsöken framlades förslag om inrättande av en
för hela riket gemensam nämnd för kontrollen av sådana försök. Nämnden
skulle organisatoriskt vara knuten till veterinärstyrelsen och ha befogenhet
att utföra förhandsanmälda besiktningar på institutioner, där djur används
för vetenskapliga och liknande ändamål. — I den under föregående rubrik
berörda propositionen nr 138 till 1965 års riksdag tog föredragande departementschefen,
statsrådet Kling, avstånd från förslaget. Departementschefen
åberopade bl. a. att det knappast kunde antas att en enda nämnd skulle
kunna utföra någon verkligt effektiv kontroll över den konkreta försöksverksamheten
och inte heller att någon tillfredsställande insyn skulle kunna
förmedlas genom nämnden. I stället borde man söka åstadkomma den eftersträvade
effektiviseringen inom den nuvarande organisationens ram. Häri
instämde riksdagen (3LU 1965:31 s. 43).
Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad, som tagits upp i
betänkandet SOU 1963: 75, behandlades också i nämnda proposition. Efter
att ha refererat de från och med den 1 januari 1959 gällande bestämmelserna
i 14 § 1 mom. djurskyddslagen om tillsynen över djurens vård och
behandling erinrade departementschefen om att utredningsmannen i nämnda
betänkande ansett sig kunna konstatera att det — trots de ändrade bestämmelserna
— alltjämt brast i fråga om djurskyddskontrollen på det lokala
planet, och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i kontrollmyndigheternas
hand inte utnyttjades. Utredningsmannen hade framhållit att det
uppenbarligen är av vikt, att sådana tillsyningsmän tillsätts som är i den
ställning att de står helt obundna i förhållande till de personer, vilkas djur
och för djuren gjorda anordningar skall vara föremål för deras tillsyn.
Enligt utredningsmannen kunde detta krav, i varje fall i mindre förhållanden,
vålla svårigheter vid tjänstens tillsättande. Efter att ha övervägt vissa
andra förslag till ändrade bestämmelser hade utredningsmannen stannat
för att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande
skulle vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,
dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. m.
Polismannen skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende
som hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän. 1 anledning av det sålunda framförda
förslaget anförde departementschefen följande.
Utredningsmannens förslag har vunnit ganska stor anslutning under remissbehandlingen.
Det förefaller emellertid som om man därvid i stor utsträckning
har gått förbi frågan om polisen kan engageras för en mera systematisk
besiktningsverksamhet och räknat med ganska omfattande arbetsinsatser
från polisens sida. Det är då att märka, att utredningsmannen inte
avsett att polisman skulle mera allmänt ha att till sina övriga tjänsteåligganden
lägga besiktningar enligt djurskyddslagen. Han har i betänkandet
inte gått in närmare på vilka skäl som kan anföras för denna ståndpunkt.
Läget har emellertid numera klarnat i samband med polisväsendets förstat
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1969
ligande. En ledande synpunkt vid denna reform har nämligen varit att söka
renodla polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
och att i detta syfte undvika att belasta polisen med uppgifter som inte
har direkt anknytning till den primära verksamheten eller kräver användning
av polisiära maktmedel. Jag får hänvisa till närmare uttalanden härom
i propositionen 1964: 101 (s. 77—78), vilken i denna del inte föranledde
någon erinran från riksdagens sida. Med hänsyn till den målsättning som
varit bestämmande i det nu berörda sammanhanget synes det uteslutet att
infoga tillsyn enligt djurskyddslagen som ett led i den reguljära polisverksamheten.
Då man således inte kan räkna med att skapa en mot den föreslagna
behörigheten svarande skyldighet för polisman att utföra besiktningarna,
finner jag det tvivelaktigt om något står att vinna på ett genomförande av
utredningsmannens förslag. Det måste nämligen ifrågasättas om den fördel,
som det någon gång kan innebära att besiktning görs av polisman i stället
för tillsyningsman eller annan som nu har behörighet därtill, förmår uppväga
olägenheten av att tillsynen splittras på flera händer med den risk för
försvagning av det personliga engagemanget som detta oundvikligen medför.
Jag kan på grund härav inte förorda att polisman tilläggs den föreslagna
behörigheten. I detta sammanhang vill jag erinra om den befogenhet som
allmänt tillkommer polisman att ingripa för att hindra brott.
Departementschefen framhöll härefter (s. 108) att utredningsmannen ansett
att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter beträffande kontrollen över
lagens efterlevnad hade ett innehåll som väl täckte vad lagstiftaren åsyftat.
Departementschefen förklarade sig dela denna uppfattning samt erinrade
om att han även i ett tidigare avsnitt i propositionen uttalat sig för att den
effektivisering av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken
bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning. Departementschefen
uttalade vidare följande.
Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas
handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts
genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge
får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.
har medfört att utseende av tillsyningsmän blivit obligatoriskt, har varit i
kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll synes
förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den
fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna
blir mera fullständigt förverkligade. I detta avseende har man också
anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,
som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda tillsyningsmän.
Härigenom bör det bli möjligt att efter hand bygga upp en kår
av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria
befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig
kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som kan
väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda den
önskvärda utvecklingen.
Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det
personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
11
som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, d. v. s. i
första hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta
syfte bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi,
lämpligen genom veterinärstyrelsens försorg. Härjämte synes det motiverat
att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet
som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.
Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda
torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tjänsteveterinärerna.
Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda
problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskapliga och
liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda aktivisering
som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifterna inte kan
komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas sida.
I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder
som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsynen. Det
synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga
åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj:t med förslag härom jämte erforderliga
kostnadsberäkningar.
Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har man framfört
vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas
genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga
inspektioner av djurhållningen. Jag anser att frågan härom bör få vila till
dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare linje som
jag här har förordat.
I motion (11:907) i anledning av propositionen hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära förslag om en ny tillsynsorganisation
under länsveterinärerna enligt i motionen angivna riktlinjer. Mot bakgrunden
av rådande missförhållanden i samband med hållande av bandhund
föreslogs vidare i en annan motion (11:910) att riksdagen måtte begära,
att Kungl. Maj:t snarast möjligt ville föranstalta om en utredning av de
praktiska resultaten av åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad och om så anses behövligt förelägga riksdagen de förslag
till författningsändringar, som må föranledas därav.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande anförde tredje lagutskottet i fråga
om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad följande (uti. 1965: 31 s. 47 f.):
Utskottet delar den i motionen II: 907 uttalade uppfattningen, att det alltjämt
i många fall brister i de lokala myndigheternas handhavande av tillsynen
enligt djurskyddslagen och att åtgärder är nödvändiga för att förbättra
det nuvarande tillståndet, som i åtskilliga fall synes innebära att 1959
års lagstiftning om tillsynen i mycket blivit verkningslös. När det gäller att
komma till rätta med missförhållandena synes emellertid — såsom även departementschefen
funnit — i allt fall tills vidare böra väljas en lösning, som
faller inom ramen för nuvarande ordning. Utskottet föreslår sålunda att
hemställan i den nämnda motionen icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Motionerna 11:907 och 11:910 kan sägas ha det gemensamma syftet att
effektivisera tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Såsom redan nämnts
anser även utskottet att en förbättrad tillsyn är nödvändig. Vad beträffar
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
frågan om möjligheterna att uppnå en sådan inom ramen för nuvarande
ordning vill utskottet anföra följande.
De rådande missförhållandena synes till stor del bero på att det i många
kommuner saknas underlag för anställning av avlönade tillsyningsmän, som
med kraft kan hävda djurskyddets intressen. Som departementschefen anfört
kan man räkna med att kommunsammanslagningarna härvidlag skall
medföra en ändring till det bättre. Även genom samarbete inom kommunblocken
bör möjligheter för en sådan utveckling skapas. Vidare torde de av
departementschefen nu föreslagna åtgärderna i form av upplysning m. in.
kunna bidra till att förbättra förhållandena på området. Ehuru det inte är
uteslutet att åtgärderna kan komma att visa sig otillräckliga för att en helt
tillfredsställande ordning skall uppnås, synes man dock ha anledning att
någon tid avvakta resultatet av dem, innan något ytterligare åtgöres. Visar
det sig att förhållandena förblir otillfredsställande får ytterligare åtgärder
övervägas. Det torde vara nödvändigt att effekten av de nu föreslagna åtgärderna
följs med uppmärksamhet så att, om så visar sig erforderligt, förslag
till författningsändringar eller annat kan framläggas utan dröjsmål.
Vad utskottet sålunda i anledning av förevarande motioner anfört rörande
åtgärderna för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad torde
böra givas Kungl. Maj:t till känna.
I motioner till 1967 års riksdag hemställdes om utredning och förslag till
skärpning av djurskyddslagstiftningen i syfte att på ett tidigt stadium uppdaga
grov vanvård och misshandel av djur. I utlåtande över motionerna
anförde tredje lagutskottet (uti. 1967:2) efter en redogörelse för utskottets
uttalanden i tillsynsfrågan vid 1965 års riksdag följande.
Vad utskottet då anförde är alltjämt giltigt. På många håll, särskilt i små
kommuner med otillräckliga personella resurser, synes det fortfarande brista
i tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad. Utskottet anser det angeläget
att dessa brister så långt möjligt undanröjs och vill så till vida livligt instämma
i motionens syfte. Utskottet har emellertid intrycket att en märkbar
ändring till det bättre skett under senare år och man synes på de skäl som
ovan nämnts ha anledning räkna med att denna utveckling skall fortgå.
Även de under år 1965 antagna lagändringarna, som bl. a. gällde djurplågeriparagrafen
och bandhundsfrågan, har härvid sin betydelse. Vad gäller
frågan om upplysning och utbildningsverksamhet har utskottet erfarit, att
vissa initiativ nyligen tagits av veterinärstyrelsen och vissa länsstyrelser.
Till följd av det anförda är utskottet inte berett att tillstyrka motionsförslaget
om utredning och skärpning av lagstiftningen. Alla till buds stående
möjligheter att inom ramen för nuvarande organisation påskynda den önskvärda
utvecklingen bör emellertid tillvaratas.
Riksdagen följde utskottet.
I en motion, 11: 191, till 1968 års riksdag med i huvudsak samma innehåll
som förevarande motioner 1: 19 och 11:23, hemställdes att riksdagen skulle
hos Kungl. Maj:t begära förslag dels till inrättandet av ett överorgan för
bekämpandet av djurplågeri, dels till instruktion för delta organ. 1 sitt av
riksdagen godkända utlåtande över motionen anförde tredje lagutskottet
(uti. 1968:21) efter eu redogörelse för frågans behandling vid tidigare riksdagar
bland annat följande.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
13
Som framgår av redogörelsen---har frågan om tillsynen av djur
skyddslagens
efterlevnad behandlats vid såväl 1965 som 1967 års riksdagar.
Utskottet har därvid uttalat att det i många fall brister i de lokala myndigheternas
handhavande av tillsynen och att åtgärder är nödvändiga för att
förbättra det nuvarande tillståndet. Beträffande frågan hur man skall kunna
komma till rätta med missförhållandena framhöll utskottet år 1965 i anledning
av en motion med förslag till ny tillsynsorganisation att en lösning
inom den nuvarande organisationens ram borde väljas. Dessa uttalanden som
godkändes av riksdagen synes alltjämt äga giltighet. Skäl att vid sidan av
det organ som nu utövar den högsta tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
— veterinärstyrelsen — inrätta ett särskilt överorgan för bekämpandet
av djurplågeri föreligger således enligt utskottets mening ej, så mycket mindre
som förefintliga brister synes gälla kontrollen på det lokala planet. Det
bör understrykas att detta ståndpunktstagande givetvis inte innebär att utskottet
ej anser det angeläget att nuvarande brister undanröjs. Som utskottet
uttalade och närmare utvecklade föregående år bör härvidlag — inom
ramen för den nuvarande organisationen — alla till buds stående möjligheter
tillvaratas.
I detta sammanhang må nämnas att Föreningen Hundfrämjandet i Stockholm
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 augusti 1967 föreslagit tillsättandet
av en försöksdjursombudsman (FO) för kontroll av de vetenskapliga djurförsöken
och försöksdjurens behandling. I beslut den 3 maj 1968 lämnades
framställningen utan bifall. I beslutet omnämndes att tredje lagutskottet i
sitt utlåtande 1968: 21 uttalat att enligt utskottets mening skäl icke förelåg
att vid sidan av det organ som nu utövar den högsta tillsynen av djurskyddslagens
eferlevnad — veterinärstyrelsen — inrätta ett särskilt överorgan för
bekämpandet av djurplågeri.
Förbud att handha djur
Vid 1968 års riksdag väcktes motioner om att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle begära förslag om att personer som inte på annat sätt kan avhållas
från djurplågeri skall för längre eller kortare tid berövas rätten att handha
djur.
I tredje lagutskottets utlåtande över motionerna (uti. 1968: 20), vars innehåll
av riksdagen bragtes till Kungl. Maj ds kännedom, anförde utskottet,
efter en utförlig redogörelse över frågans tidigare behandling hos Kungl.
Maj:t och i riksdagen, bl. a. att utvecklingen visat att gällande lagstiftning
inte gav myndigheterna tillräckliga möjligheter att ingripa mot upprepade
och grova former av djurplågeri. Mot bakgrunden härav borde enligt utskottets
mening de skäl som tidigare anförts mot införandet av en förbudspåföljd
få vika för samhällets skyldighet att förhindra ett upprepande av
sådana svårartade djurplågerifall som visat sig kunna förekomma. Den
möjlighet till ingripande som ett förbudsstadgande innebär borde således
enligt utskottets mening nu tillvaratas.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
Under samma riksdags höstsession förelädes riksdagen ett av Kungl. Maj:t
i proposition nr 170 framlagt lagförslag innebärande bl. a. att det i djurskyddslagen
infördes bestämmelser som ger länsstyrelse möjlighet att i vissa
fall förbjuda den som vanvårdar djur att för viss tid eller tills vidare handha
djur ävensom att, om den försumlige är ägare av djuret, ålägga honom att
avhända sig djuret och förbjuda honom att skaffa nytt djur. Riksdagen antog
lagförslaget. De nya bestämmelserna, som trätt i kraft den 1 januari
1969, har redovisats under rubriken »Gällande bestämmelser m. in.».
Användning av spö vid hästtävling
1968 års riksdag hade också att ta ställning till en motion vari föreslogs
att i lagen om djurskydd av den 19 maj 1944 skulle införas förbud mot att
under träning eller tävling inom hästsporten använda spö eller annat drivningsmedel
eller att på annat sätt med våld driva fram en häst. Beträffande
tidigare riksdagsbehandling av djurskyddsförhållandena inom hästsporten
hänvisas till den redogörelse härför, som tredje lagutskottet lämnade i sitt
utlåtande (uti. 1968: 22) över motionen. I sitt av riksdagen godkända yttrande
anförde utskottet efter att ha refererat gällande bestämmelser på
området:
I överensstämmelse med de nya bestämmelserna har veterinärstyrelsen
förordnat banveterinärer och ställföreträdare för dem vid landets tävlingsbanor
för trav- och galoppsport. Banveterinärer för andra hästsporttävlingar
förordnas i varje särskilt fall innan tävling äger rum. 1 sammanhanget bör
också erinras om att de reglementen som de olika hästsportförbunden utfärdat
innehåller bestämmelser om spös utseende och användning samt att
överträdelser kan beivras enligt särskilda straffbestämmelser.
Som utskottet uttalade i samband med tillkomsten av nyssnämnda ändringar
i förevisningskungörelsen synes föreskriften om att en av tävlingsledningen
helt oberoende veterinär med vittgående befogenheter ovillkorligen
skall närvara vid varje tävling kunna garantera en sakkunnig och
effektiv övervakning av djurens behandling under själva tävlingen. Med
hänsyn till den korta tid som förflutit sedan de nya bestämmelserna infördes
är det enligt utskottets mening för tidigt att avgöra om ytterligare åtgärder
erfordras för att förhindra djurplågeri inom hästsporten. Om så skulle visa
sig vara fallet hör emellertid de av motionärerna anvisade åtgärderna otvivelaktigt
till dem som måste övervägas. Spörsmålet bör således enligt utskottets
mening följas med största uppmärksamhet och utskottet noterar
med tillfredsställelse att veterinärstyrelsen har för avsikt att senare i vår
samla banveterinärerna för överläggningar rörande de erfarenheter som vunnits
under den tid den nya ordningen gällt. Vad därvid framkommer bör,
liksom de försökslopp utan spö eller andra drivningsmedel som styrelsen
enligt uppgift överväger att ta initiativ till, kunna ge god vägledning för
bedömningen av hithörande frågor. I nuvarande läge är emellertid någon
åtgärd från riksdagens sida icke påkallad.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
Utskottet
15
I motionerna I: 19 av herrar Sörenson och Erik Peterson samt II: 23 av
herrar Sjöholm och Werner framhålles att det — trots att vårt land ligger
på en hög nivå i fråga om inställningen till djuren — alltjämt finns svåra
brister i ansvaret för djuren och omsorgen om dem i en mängd skilda hänseenden.
Motionärerna hemställer därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skall begära utredning för tillskapandet av ett bättre djurskydd. De anser
att utredningen bör omfatta hela det vidsträckta område som vårt förhållande
till djuren omspänner. Motionärerna ifrågasätter bl. a. nöjesjaktens berättigande.
Särskilt bör enligt motionärerna utredningen överväga frågan
om inrättandet av någon form av överorgan för allt djurskydd omfattande
både tama och vilda djur.
I motionen II: 266 av herr Werner m. fl. framhålls att de tillsyningsmän,
som efter förordnande av hälsovårdsnämnden har att utöva tillsyn över djurskyddslagens
efterlevnad, har en svår och grannlaga uppgift. Även om tillsyningsmannen
kommer på hälsovårdsnämndens uppdrag saknar han enligt
motionärerna den psykologiska prestige som en tjänsteställning eller ett ämbete
förlänar. Motionärerna anser att polisen i kraft av sitt ämbete åtnjuter
den respekt som tillsynsuppgiften. fordrar och de hemställer därför att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av djurskyddslagen
att uppgiften kommer att åvila polisen.
Djurplågeriparagrafen i brottsbalken, 16 kap. 13 §, avser både de tama
och de vilda djuren. Genom lagändring har gärningsbeskrivningen i stadgandet,
som är grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet,
skärpts med verkan från och med den 1 juli 1966. Enligt paragrafen skall
dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år om någon genom
misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen
utsätter djur för lidande.
Djurskyddslagen innehåller ingående bestämmelser om vård och behandling
av husdjur och andra djur som hålls i fångenskap. Lagen kompletteras
av särskilda föreskrifter som utfärdats i administrativ ordning på grund av
bemyndiganden i denna. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
har djurskyddslagen samt de med stöd av denna utfärdade kungörelserna om
offentlig förevisning av djur och om användning av djur för vetenskapligt
ändamål ändrats genom lagstiftning som trätt i kraft under åren 1966, 1967
och 1969. Till grund för dessa ändringar liksom för ändringen i djurplågeriparagrafen
i brottsbalken har bl. a. legat betänkanden vilka avgivits av djursky
ddsu t redningen, som enligt sina direktiv haft att bedöma i vad mån ändringar
eller kompletteringar kunde anses påkallade i djurskyddslagen, den
allmänna strafflagstiftningen och andra författningar som rör djurskyddet.
Ändringarna, som närmare redovisas under rubriken »Gällande bestämmelser
m. m.», innebär bl. a. tvingande föreskrifter om löplina för bandhund och
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
om tjudring av djur vid betesgång, krav på tillstånd för att driva kennelrörelse
och hundpensionat, föreskrifter i syfte att öka skyddet mot djurplågeri
vid offentliga tävlingar med djur, såsom obligatorisk närvaro av
veterinär vid varje tävling, samt i fråga om de vetenskapliga djurförsöken
bestämmelser om ökad användning av smärtstillande och lugnande medel,
i fall där bedövning inte kan ske, och om förande av journal över olika försök.
Framhållas må också den bestämmelse som införts i djurskyddslagen
från och med den 1 januari i år och som gör det möjligt att förbjuda den
som visar försumlighet i fråga om djurs vård och behandling att handha
djur eller visst slag av djur.
I jaktstadgan finns bestämmelser om skydd för de vilda djuren. På grundval
av jaktutredningens slutbetänkande har i stadgan med verkan från och
med den 1 januari 1968 dels införts nya bestämmelser, dels genomförts ändringar
i tidigare bestämmelser, allt i sådan omfattning att man med fog kan
tala om en ny jaktstadga. Vid utformandet av bestämmelserna har viss hänsyn
tagits till den opinion i viltvårdande och djurvänlig riktning som kunnat
avläsas i remissyttrandena över jaktutredningens betänkande. Numera gäller
den fridlysningsordningen att alla vilda däggdjur och fåglar i princip är
fridlysta och jakt tillåten endast under bestämda jakttider. Jakt får enligt
den grundläggande bestämmelsen inte bedrivas så att villebrådet onödigtvis
tillfogas lidande. För att förebygga onödigt lidande finns i stadgan ingående
bestämmelser om tillåtna jaktvapen och jaktmetoder. I princip får jakt numera
endast bedrivas med skjutvapen. Vidare gäller skärpta regler om nattjakt,
om användning av hund vid jakt och om jakt från motorfordon.
Under senare år har som framgår av det anförda djurskyddsutredningen
och jaktutredningen bedrivit utredningsarbete i syfte att få fram regler och
föreskrifter som kan göra det möjligt att åstadkomma ett tillfredsställande
skydd av såväl vilda djur som djur som hålls i fångenskap. Bl. a. de resultat
som utredningarna kommit till har föranlett omfattande lagstiftning. Ifrågavarande
ändringar i lagar och författningar har trätt i kraft under de senaste
åren. Tillräckliga erfarenheter av deras verkan har därför ännu inte vunnits.
Innan så skett bör inte tillsättas någon ny utredning beträffande hithörande
frågor. Dessa är emellertid av största vikt och måste därför ständigt följas
med uppmärksamhet.
På grund av del anförda bör det i motionerna I: 19 och II: 23 framställda
yrkandet om utredning inte bifallas.
Enligt djurskyddslagens bestämmelser är huvudprincipen att det är hälsovårdsnämnden
i orten som har att utöva tillsyn av lagens efterlevnad. Nämnden
är skyldig att utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären
samt distrikts- eller stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen
skall med biträde av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder
och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör
sina åligganden. Veterinärstyrelsen har högsta tillsynen och meddelar råd
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
17
och anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan. Djurskyddslagens bestämmelser
om tillsyn över djurens vård och behandling avser även specialförfattningar
som utfärdats med stöd av lagen. I fråga om de vilda djuren
gäller att naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden om
jakt och viltvård. Enligt instruktionen åligger det verket särskilt att bl. a.
främja viltvården och biträda länsstyrelserna i ärenden om jakt och viltvård.
Verket utarbetar årligen förslag till kungörelse om allmänna jakttider.
Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har övervägts vid
flera tillfällen under senare år. Senast vid föregående års riksdag prövades
och avslogs en motion med begäran om inrättandet av ett överorgan för
bekämpandet av djurplågeri. I sitt av riksdagen godkända utlåtande intog
utskottet, liksom vid tidigare riksdagsbehandling, den ståndpunkten att en
lösning inom ramen för den nuvarande tillsynsorganisationen borde väljas
för alt komma till rätta med missförhållanden i fråga om djurens vård och
behandling. Utskottet ansåg därför skäl inte föreligga att inrätta ett särskilt
överorgan för bekämpandet av djurplågeri vid sidan av det organ som nu
utövar den högsta tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad — veterinärstyrelsen
— så mycket mindre som förefintliga brister i tillsynen syntes
gälla kontrollen på det lokala planet. Såvitt utskottet erfarit förekommer
genom veterinärstyrelsens försorg en omfattande utbildnings- och informationsverksamhet
för att undanröja kvarvarande brister i fråga om hälsovårdsnämndernas
och deras tillsyningsmäns kontroll av djurens vård och
behandling. Utskottet har sig bekant att kontrollen, bl. a. av de moderna
anläggningarna för svinuppfödning, effektiviserats. Framhållas må också
den tillsyn som de av veterinärstyrelsen utsedda banveterinärerna numera
utövar över djurens behandling vid hästtävlingarna. Föregående år anordnade
veterinärstyrelsen överläggningar med banveterinärerna, varvid vissa
riktlinjer utformades mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits under
den tid den nya ordningen gällt. Under instundande vår kommer nya överläggningar
att hållas. Med hänsyn till det anförda förekommer enligt utskottets
mening inte anledning att ändra det ställningstagande utskottet tidigare
gjort till frågan om inrättandet av ett särskilt överorgan för kontrollen av
djurskyddslagens efterlevnad. Fj heller i fråga om skyddet av de vilda djuren
har förekommit något som föranleder inrättandet av ett särskilt överorgan
vid sidan av naturvårdsverket. Yrkandet i motionerna 1: 19 och 11:23 om
en »ombudsman» för både de vilda och de tama djuren bör därför inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.
Som ovan anförts har en förbättring inträtt i fråga om kontrollen på det
lokala planet av djurskyddslagens efterlevnad. Ytterligare förbättringar är
enligt utskottets mening att förvänta allteftersom den intensifierade utbildnings-
och informationsverksamheten fortskrider. Det finns därför inte anledning
att på polisen överflytta den tillsyn som enligt djurskyddslagen
åvilar de av hälsovårdsnämnderna utsedda tillsyningsmännen. Härtill kom
-
18
Tredje tagutskottets utlåtande nr 17 år 1969
mer att det möter principiella betänkligheter mot att anförtro polisen uppgifter
av förevarande slag. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
hade djurskyddsutredningen i sitt år 1963 avgivna betänkande ifrågasatt
att polisman i orten skulle få samma behörighet som hälsovårdsnämndernas
tillsyningsmän i fråga om besiktning av djur, stallar m. m. I propositionen
nr 138 till 1965 års riksdag tog departementschefen upp frågan till behandling.
Han erinrade därvid om att en ledande synpunkt i samband med polisväsendets
förstatligande varit att söka renodla polisens huvuduppgift att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att i detta syfte undvika att
belasta polisen med uppgifter som inte har direkt anknytning till den primära
verksamheten eller kräver användning av polisiära maktmedel. Med
hänsyn till denna målsättning syntes det honom uteslutet att infoga tillsyn
enligt djurskyddslagen som ett led i den reguljära polisverksamheten. I
detta sammanhang vill utskottet i likhet med departementschefen erinra om
den befogenhet som allmänt tillkommer polisman att ingripa för att hindra
brott. På grund av det anförda bör motionen II: 266 inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet hemställer
att motionerna 1:19 och 11:23 samt motionen 11:266
icke föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den tl mars 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp), och fru
Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Sundelin (s),
Tobé (fp), fröken Anderson (s), herr Franzén i Träkumla (ep), fru Ekroth
(s) och herr Wachtmeister (m).
Svenska Reproduktions AB 1969