Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av motioner angående dels förlängd tid för
bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet, dels undantagande
av böcker och musikalier från bruttoprisförbudet.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 794 i första kammaren av herr Bengtson m. fl. och nr 927
i andra kammaren av herr Sundman m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala att tiden för bokhandelns
dispens från bruttoprisförbudet bör utsträckas ytterligare fem år».
Utskottet har vidare behandlat två till lagutskott hänvisade motioner, nr 804
i första kammaren av herr Skårman och nr 933 i andra kammaren av herrar
Wachtmeister och Ringaby.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i lagen den 25 september 1953 om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, att böcker
och musikalier skall vara undantagna från förbudet mot fasta bruttopriser».
I ärendet har inkommit skrift från Svenska bokhandlareföreningen.
Gällande bestämmelser
Lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet har till syfte att främja en ur allmän synpunkt
önskvärd konkurrens inom näringslivet (1 §). I lagen stadgas förbud med
dispensmöjlighet bl. a. mot den konkurrensbegränsning som de fasta bruttopriserna
utgör. Med föreskrivande av fasta bruttopriser förstås, att en företagare betingar
sig av företagare inom senare försäljningsled, att vid försäljning av förnödenhet
inom landet visst pris inte får underskridas eller till ledning för prissättningen inom
senare försäljningsled eljest anger visst pris, såvida det därvid inte kommer till uttryck
att priset får underskridas (2 §). Bruttoprissystemet innebär såvitt avser bokhandeln
att vid försäljning till allmänheten det av bokförlaget åsatta bokhandelspriset
inte får underskridas. Prissättningen är sålunda bunden, och priskonkurrens förekommer
inte mellan olika försäljare av samma bok. Förbudet mot fasta bruttopriser
är straffsanktionerat, men åtal förutsätter anmälan eller medgivande av ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor (29 § första stycket och 31 §). Näringsfrihetsrådet
äger meddela dispens från förbudet; förutsättningen härför är att kon1
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 16
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
kurrensbegränsningen kan antas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig
del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidra till en från allmän synpunkt
ändamålsenlig ordning eller att eljest särskilda skäl föreligger (4 § första
stycket).
Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter, som utses av
Kungl. Maj:t. Ordföranden och en ledamot, som förordnas till vice ordförande,
skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Tre av ledamöterna skall vara
sådana som särskilt kan anses företräda företagarintressen och tre skall vara representanter
för allmänna konsument- och löntagarintressen (7—9 §§).
Näringsfrihetsrådets beslut enligt lagen kan inte överklagas (24 §).
Som nedan närmare framgår har näringsfrihetsrådet övergångsvis meddelat
dispens från bruttoprisförbudet beträffande böcker och noter till och med den 31
mars 1970.
Beträffande de skäl som allmänt anförts för och emot bruttoprissystemet må
nämnas följande.
Det viktigaste av de skäl som systemets förespråkare anfört är, att systemet
skänker den enskilde detaljhandlaren en viss trygghet i hans näringsutövning. Är
prisbildningen helt fri, måste han vid prissättningen av egna varor ta hänsyn till
de priser hans konkurrenter kan tänkas tillämpa. Det blir då svårt för honom
att avväga priserna på olika varor så, att han får full täckning för de gemensamma
kostnaderna i sin butik. Ju fler bruttoprissatta varor han saluför, desto mindre
risk löper han i detta hänseende. Härtill kommer att han i stor utsträckning slipper
själva kalkyleringsarbetet. Över huvud taget är bruttoprissystemet ägnat att skapa
ordning och reda inom detaljhandeln. Kundernas benägenhet att pruta blir mindre,
och härigenom försvinner de tidsödande prisförhandlingarna mellan säljare och
köpare. En annan fördel med systemet har angetts vara, att konsumenterna uppskattar
det. Konsumenten vet vad han har att rätta sig efter, och han behöver icke
offra tid på att försöka få en vara till lägre pris på annat håll än dit han en gång
kommit. Till förmån för bruttoprissystemet har också anförts, att det skulle ha en
viss social betydelse. I den mån vinstmarginalen på en del bruttoprissatta varor är
hög, har nämligen handeln möjlighet att tillämpa lägre priser på sådana förnödenheter,
som måste köpas även av kunder med begränsade tillgångar. Vidare har
åberopats att bruttoprissystemet medför en sund och effektiv kvalitetskonkurrens
samt möjliggör en god service.
Den allvarligaste anmärkningen som anförts mot bruttoprissystemet är, att det
motverkar en allmän rationalisering inom distributionen och därmed i och för
sig möjliga prissänkningar inom detaljhandeln. Detta beror främst på att vid denna
ordning salupriset på en vara i stort sett kommer att bestämmas av den återförsäljare
som har de högsta omkostnaderna. Inom distributionsledet saknas den drivfjäder,
som en fri prisbildning utgör. En återförsäljare, som nedbringar sina omkostnader
aldrig så mycket, är förhindrad att låta detta framträda i form av lägre
priser. Hans naturliga strävan att genomföra kostnadsbesparande åtgärder försvagas
därför. Väl kan konkurrensen mellan tillverkarna — framför allt på grund
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
3
av den ökade användningen av märkesvaror — leda till lägre produktionskostnader
och därmed till sänkta detaljhandelspriser, men detta inverkar icke i och för sig
på distributionskostnaderna. Kravet att också återförsäljare med höga omkostnader
skall finna det lönande att sälja varan kvarstår alltjämt.
I propositionen med förslag till konkurrensbegränsningslagen (prop. 1953: 103)
anförde departementschefen bl. a. att fördelarna av bruttoprissystemet enligt hans
åsikt var så ringa i förhållande till nackdelarna att systemet i allmänhet måste
anses skadligt. Under dessa förhållanden var det angeläget att systemets tillämpning
snabbt begränsades. Departementschefen anförde vidare att dispensrätten
torde böra utövas med en viss återhållsamhet. I annat fall kunde hela syftet med
denna del av lagstiftningen förfelas.
Vissa uppgifter angående bokhandeln
Beträffande organisationen av bokhandeln och de där tillämpade affärsreglerna
må här nämnas följande (framställningen grundas i allt väsentligt på uppgifter
som intagits i vissa av näringsfrihetsrådets nedan nämnda beslut).
Svenska bokförläggareföreningen, som stiftats år 1843, omfattar flertalet av
de i Sverige verksamma, mera betydande bokförlagen. Föreningen hade år 1961
såsom medlemmar 76 förlag. Därutöver finns ytterligare ett stort antal förlag,
som producerar böcker. Deras sammanlagda omsättning torde dock vara av begränsad
storlek. Förlagssektorn domineras av ett fåtal företag (förlagskoncemer).
Försäljningen av böcker sker dels genom återförsäljare (bokhandlare), dels direkt
från förlagen till slutliga köpare.
Omsättningen på den svenska bokmarknaden var i mitten av 1960-talet av storleksordningen
250—300 miljoner kronor om året räknat i konsumentpris. Årligen
utges i landet drygt 4 000 boktitlar. Antalet nya verk kan uppskattas till omkring
3 000. Återstoden utgöres av nya upplagor av tidigare utgivna verk. Ungefär 1 100
boktitlar (nya verk och nya upplagor) avser skönlitteratur.
Bokhandeln är enligt vissa av Bokförläggareföreningen fastställda affärsregler
organiserad på grundval av ett kommissionssystem. Föreningen antar bokhandlare
till kommissionärer. Kommissionärerna är av tre slag, A-kommissionärer,
B-kommissionärer och lantbokhandlare. A-kommissionärerna — de egentliga bokhandlarna
— har fullständiga sortiment av böcker och är skyldiga att i kommission
taga emot alla nyhetssändningar från förlagen. Varje standardutgåva av
tryckt skrift sändes till envar A-kommissionär i 1—5 exemplar, allt efter bokhandelns
storlek. Önskar en bokhandlare hålla flera exemplar i lager av ett visst
bokverk, köpes de övriga i fast räkning. Kommissionärsrätten är icke knuten till
visst exemplar utan till viss boktitel. Bokhandlaren kan härigenom ständigt hålla
sitt lager jämförelsevis komplett utan alltför stort risktagande. — B-kommissionärer
utgöres ofta av pappershandlare. Denna bokhandelsform har tillskapats främst
för att även mindre orter skall få tillgång till affär med bokförsäljning. — Lantbokhandeln
tillkom år 1950 för att främja bokförsäljningen på platser som sak1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 16
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
nar bokhandel av annat slag. Den drives alltid i förening med annan detaljhandelsrörelse,
oftast lanthandel. — B-kommissionärer och lantbokhandlare har möjlighet
att för sina kunders räkning anskaffa alla slag av böcker. Kommissionsutsändningen
till dessa kategorier är däremot begränsad till den mest gångbara
litteraturen, varför deras sortering i allmänhet icke är omfattande. — Antalet
A-kommissionärer är cirka 320. B-kommissionärernas antal är omkring 220 och
lantbokhandlamas omkring 180.
Med detta kommissionssystem är förknippade olika begränsningar av konkurrensen
avseende bokdistributionen. De viktigaste begränsningarna utgöres av ensamrätt
i princip för de antagna bokhandlarna till försäljning av böcker, vidare
nyetableringskontroll inom bokhandeln samt slutligen bruttoprissättning för böckerna.
Ensamrätten innebär att återförsäljningen av böcker i huvudsak är förbehållen
kommissionsbokhandlarna. Vissa undantag finnes. Det viktigaste avser den
s. k. billighetslitteraturen, varmed förstås böcker av skönlitterärt, populärvetenskapligt
eller populärt allmännyttigt innehåll, vilka utges till ett visst lägre bokhandelspris
(f. n. 19 kr.). Nyetableringskontrollen omfattar både inrättande av nya boklådor
och överlåtelse av kommissionärskap liksom öppnande av filial m. m. Kontrollen
utövas av Bokförläggareföreningen.
Beträffande de olika konkurrensbegränsningarna inom bokdistributionen föreskrev
näringsfrihetsrådet år 1958 såsom villkor för dispensen från bruttoprisförbudet
att vissa uppmjukningar skulle genomföras. Dessa gällde prisgränsen för
billighetslitteratur, möjligheter för bokhandlare att ge återbäring eller årsomsättnings-
eller orderrabatt, nyetableringskontrollen samt reglerna för försäljning av
skolböcker och kurslitteratur vid universitet m. m.
Av en försäljning från förlagen år 1961 av i runt tal 130 miljoner kronor (räknat
i det av förlagen uttagna priset) av andra på svenska språket utgivna böcker än
skolböcker beräknas omkring 45 procent ha distribuerats genom A-bokhandeln
och ett av A-kommissionärer ägt speditionsföretag. Förlagens direktförsäljning till
konsumenter utgjorde cirka 35 procent, medan återstående cirka 20 procent distribuerades
på andra avsättningsvägar, såsom genom AB Svenska pressbyrån, Missionsbokhandeln
m. m. Förlagens försäljning av skolböcker utgjorde samma år omkring
48 miljoner kronor, varav ungefär 40 miljoner kronor distribuerades genom
A-bokhandeln. Importen av böcker på främmande språk uppgick under år 1961
till ett värde av drygt 10 miljoner kronor.
Den totala försäljningen av olika slags varor år 1961 hos landets 304 A-bokhandlare
kan beräknas ha uppgått till cirka 233 miljoner kronor. Därav utgjordes
ungefär en tredjedel av andra varor än böcker, främst pappersvaror. Av bokförsäljningen
hänförde sig drygt 10 procent till utländska böcker, drygt 25 procent till
skolböcker och återstoden till andra svenska böcker. Realisationsförsäljningen av
böcker understeg 5 miljoner kronor.
Försäljningen av bokhandelsvaror i varuhus uppgick nämnda år sammanlagt till
inemot 10 miljoner kronor, vilket innebär att varuhusens andel av den totala bokmarknaden
var mindre än 5 procent.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
5
Statens pris- och kartellnämnd har utfört vissa beräkningar av marknadsandelen
för svårsåld svensk skönlitteratur, varvid titlar med upplagor understigande 3 000exemplar
betecknats som svårsålda. Av undersökningen framgår att av den totala
årliga utgivningen i Sverige om drygt 4 000 titlar cirka 400 avser kommissionsutsänd
svensk skönlitteratur i original. Den såsom svårsåld betecknade litteraturens
andel i den angivna utgivningen om sammanlagt 400 titlar uppskattas i utredningen
till 50—60 procent av antalet titlar, 20—30 procent av antalet tryckta exemplar
och 15—25 procent av antalet sålda exemplar.
Vad angår den svårsålda svenska skönlitteraturens värdemässiga marknadsandel
är slutsatsen i pris- och kartellnämndens undersökning, som avser år 1961, att det
kunde anses troligt att försäljningsvärdet för sådan litteratur räknat i konsumentpris
skulle röra sig mellan 3 och 4 miljoner kronor. Hela försäljningen av svensk
skönlitteratur uppskattades till mellan 17 och 21 miljoner kronor. Försäljningen
av böcker på svenska språket — utom skolböcker — i A-bokhandeln hade år
1961 rört sig om ungefär 95 miljoner kronor. Den svårsålda svenska skönlitteraturen
skulle således uppgå till 3 å 4 procent av denna bokhandelsförsäljning. Den
totala bokförsäljningen i bokhandeln, omfattande även skolböcker och böcker på
främmande språk, hade haft ett värde av 150 miljoner kronor. Den svårsålda svenska
skönlitteraturens andel härav skulle alltså vara drygt 2 procent. Om man medräknade
även den betydande försäljning av böcker som ägde rum via andra kanaler
än A-bokhandeln och sålunda tog hänsyn till den totala bokmarknaden_vil
ken
år 1961 torde ha haft ett värde av 250 å 300 miljoner kronor — skulle marknadsandelen
för den svårsålda svenska skönlitteraturen vara 1 å 2 procent.
Näringsfrihetsrådets beslut m. m.
Sedan konkurrensbegränsningslagen antagits av statsmakterna anhöll Svenska
bokförläggareföreningen hos näringsfrihetsrådet om tillstånd för förlagen att efter
den 1 juli 1954 alltjämt få tillämpa fasta bokhandelspriser.
Till stöd för sin ansökning anförde bokförläggareföreningen bl. a. följande. Kommissionsbokhandeln
var en förutsättning för den svenska förlagsverksamheten sådan
den nu framträdde med en i förhållande till andra kulturländer och till vårt
begränsade språkområde synnerligen rikt differentierad utgivning med mera än
3 000 boktitlar om aret. Genom kommissionssystemet var kommissionärerna tvingade
att hålla ett fullständigt lager av den nyare svenska bokutgivningen. Den stora
nyutgivningen tvingade kommissionärerna att använda stora lokaler och mycken
arbetstid för lagerföring och redovisning. De risker och kostnader för förläggarna,
som systemet medförde, gjorde, att förläggarna nödgades utöva en rigorös kontroll
över bokhandelns skötsel samt tillse att icke flera kommissionärer tillsattes än befolkningsunderlaget
tillät. Överlåtelser av kommissionärskap övervakades och köpekontrakten
granskades. — Genom bruttoprissättningen fick bokhandlarna kompensation
för kommissionssystemets olägenheter. Ett bibehållande av kommissionssystemet
förutsatte att den nuvarande ordningen med bruttoprissättning upprätt
-
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
hölls. För förlagens del skulle ett slopande av kommissionssystemet som en följd
av bruttoprissättningens borttagande från ekonomisk synpunkt närmast innebära en
vinst. En omläggning av bokutgivningspolitiken med större betoning på den lättsålda
på bekostnad av den litterärt värdefulla men svårsålda litteraturen var emellertid
därvid att befara. Detta skulle särskilt bli fallet med ett stort antal mindre
och medelstora bokhandlare, vilka genom den skärpta konkurrensen skulle nödgas
inskränka sina lager av svårsålda böcker och i stället koncentrera sin försäljning på
lättsålda böcker. — Bokhandelns kulturella betydelse gjorde det värdefullt, att
nyetablerande bokhandlare stimulerades genom att de på förhand kunde kalkylera
sin mellanhandsvinst med någorlunda säkerhet. Den kvalitetskonkurrens i form av
god service, som rådande system medförde, hade visat sig betydelsefull. Systemet
möjliggjorde också, att allmänheten hade rätt att byta böcker i vilken bokhandel
som helst oberoende av var de var köpta. — Även om försäljningen av den svårsålda
men litterärt värdefulla litteraturen icke var så stor i de små och medelstora
boklådorna, utgjorde det dock en stor fördel, att denna litteratur fanns tillgänglig
där och genom att exponeras på diskar och i fönster gav unga, ännu icke uppmärksammade
men lovande författare större möjligheter att bli kända. Denna extra möjlighet
till reklam utgjorde en av förutsättningarna för förlagen att satsa på nyssnämnda
slag av författare, även om deras utsikter föreföll osäkra. — Prissänkningar
som blev möjliga i händelse fri konkurrens i bokhandelsledet genomfördes,
kunde icke väntas bli av den storleken att de nämnvärt kunde påverka den allmänna
läslusten och därmed öka intresset för värdefull litteratur. Beträffande de
s. k. billighetsböckerna utövade konkurrensen förlagen emellan redan en starkt
pristryckande effekt.
Omfattande utredning förebragtes inför näringsfrihetsrådet. Bl. a. utfördes enligt
rådets uppdrag en ingående utredning av professorn i företagsekonomi Ulf af Trolle
beträffande frågan om verkningarna av att slopa bruttoprissättningen på böcker
och om möjligheterna att uppmjuka konkurrensbegränsningen inom bokhandeln.
af Trolle anförde i sitt utlåtande sammanfattningsvis följande.
Bruttoprissystemet inom bokdistributionen har först bedömts med utgångspunkt
från de bedömningsnormer jag tillämpade i min utredning för Nyetableringssakkunniga
och den därpå grundade rekommendationen, att bruttoprissystemet i princip
borde förbjudas. Jag har därvid kommit till slutsatsen, att om utredningen och
de därpå grundade övervägandena åren 1951—1953 enbart avsett bokdistributionen,
skulle jag icke ha föreslagit ett förbud mot bruttoprissättning. — Därefter har
utvecklingen vid en övergång till helt fri bokdistribution analyserats. Analysen har
visat, att bokdistributionen sannolikt skulle förbilligas, och att besparingen skulle
vara’i storleksordningen 5 milj. kronor per år. Utöver denna kostnadssiffra bör
dock nämnas risken för en kostnadshöjning för förlagen för expedition och kundbearbetning,
vilken icke kunnat beräknas och därmed utgör ett ytterligare osäkerhetsmoment.
Samtidigt med kostnadsminskningen skulle prestationerna öka i ett
och minska i två avseenden. Den lättsålda litteraturen av bestsellertyp som f. n. är
förbehållen bokhandeln genom ensamrättsbestämmelsema skulle få ökad spridning
och bli lättillgängligare. Den nuvarande bokhandeln skulle ändra karaktär och
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
7
erbjuda ett minskat urval och en minskad service, och antalet bokhandelsföretag
skulle därjämte sannolikt minska. Utgivningen av mer svårsålda böcker skulle
minska. Det är inom denna grupp, som man kan vänta sig att finna den kulturellt
mest värdefulla litteraturen. — I nästa etapp har därefter granskats möjligheterna
att eliminera olägenheter genom en övergång till fri bokdistribution, varvid de
nämnda prestationsminskningarna betraktats som olägenheter. Jag har därvid kommit
till slutsatsen, att detta icke kan genomföras inom ramen för ett system, som i
princip är fritt. Om man önskar övergå till ett fritt system, måste man samtidigt
acceptera olägenheterna.
Härefter uttalade af Trolle, att valet enligt hans uppfattning stod mellan att antingen
övergå till en fullt fri bokdistribution och därvid acceptera de olägenheter
denna medförde från kulturell synpunkt eller att bibehålla nuvarande system med
praktiskt möjliga och lämpliga modifikationer och att i övrigt acceptera de olägenheter
detta kunde medföra. Valet måste bli beroende av den personliga värderingen
av bokproduktionens och bokdistributionens nuvarande prestationer. Det rörde sig
sålunda om en ofrånkomlig subjektiv värdering, och af Trolle önskade understryka,
att när han i utlåtandet verkställde en sådan det skedde på uttryckligt uppdrag.
Hans personliga värdering ledde till rekommendationen, att näringsfrihetsrådet
skulle söka en lösning i ett system av nuvarande typ med vissa uppmjukningar,
som kunde anses lämpliga.
Utlåtandet utmynnade i ett förslag, att Bokförläggareföreningen skulle beviljas
en dispens på fem år på vissa angivna villkor.
Näringsfrihetsrådet upptog Bokförläggareföreningens ansökning till slutlig prövning
i beslut den 21 maj 1958. Rådet anförde bl. a. följande.
Det nuvarande systemet med en mångskiftande bokutgivning och ett stort antal
boklådor med rikhaltigt sortiment medför förhållandevis höga kostnader, bl. a.
för lagring och hantering av böckerna. Av den utredning som gjorts i ärendet framgår
att en övergång till fri handel med böcker skulle medföra kostnadssänkningar,
som i sin tur skulle inverka på bokpriserna i sänkande riktning. I utredningen har
kostnadssänkningarna uppskattats till storleksordningen 5 milj. kronor per år. Näringsfrihetsrådet
anser det för sin del icke uteslutet att dessa, åtminstone efter en
viss tids förlopp, skulle kunna bli än större på grund av den priskonkurrens som
skulle komma till stånd. Men även om prissänkningarna skulle stanna vid det belopp
som uppskattningsvis angivits i utredningen, måste självfallet denna effekt
anses såsom i och för sig gynnsam ur allmän synpunkt.
Enligt utredningen i ärendet skulle emellertid ett uppgivande av de nuvarande
konkurrensbegränsningarna och därmed av sortimentstvånget också kunna väntas
få den effekten att strukturen av den svenska bokhandeln och, på något längre
sikt, av bokutgivningen förändrades. Den del av den mera lättsålda litteratur som
för närvarande är förbehållen bokhandeln skulle spridas på flera försäljningsställen
och sålunda bli lättillgängligare för allmänheten. Den nuvarande sortimentsbokhandeln
skulle i allmänhet komma att erbjuda minskat urval och sämre service. Vidare
skulle enligt utredningen antalet bokhandelsföretag i egentlig mening troligen minska.
Det minskade urvalet skulle främst gå ut över den mera svårsålda litteraturen.
I utredningen framhålles att det är sannolikt att däribland ofta ingår de kulturellt
mest värdefulla böckerna. Bokförlagens utgivningspolitik bedömes komma att på
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
verkas av minskningen av sortimentet i så måtto att förlagen skulle avstå från utgivningen
av en del värdefullare böcker, som genom nuvarande sortimentssystem
kan få en viss avsättning, även om den är begränsad.
Enligt näringsfrihetsrådets uppfattning kan icke bortses från den förlust ur kulturell
synpunkt — nämligen minskat urval och sämre service i bokhandeln och
minskad utgivning av värdefull litteratur — vilken sålunda kan befaras som en
följd av att de nuvarande konkurrensbegränsningarna borttages.
Näringsfrihetsrådet har vid vägande av de olika omständigheterna kommit till
den slutsatsen att tillstånd för närvarande icke bör vägras bokförlagen att tillämpa
bruttoprissättning. Rådet har därvid särskilt beaktat de kulturella synpunkterna
på frågan. Med hänsyn till angelägenheten av att frågan tid efter annan skall
kunna omprövas mot bakgrunden av den fortsatta utvecklingen bör dispensen bli
tidsbegränsad. En begränsning till omkring fem år finner rådet rimlig.
I beslutet lämnade näringsfrihetsrådet samtliga förlag i riket tillstånd för tiden
till och med den 31 december 1962 att av företagare inom senare försäljningsled
betinga sig att vid försäljning av böcker i riket visst pris icke fick underskridas.
Som förutsättning för beståndet av tillståndet skulle gälla att Bokförläggareföreningen
genomförde vissa i det föregående omnämnda uppmjukningar beträffande
prisgränsen för billighetslitteratur, etableringskontrollen m. m.
I slutet av år 1961 anhöll Svenska bokförläggareföreningen hos näringsfrihetsrådet
om tillstånd att efter den 31 december 1962 alltjämt få tillämpa fasta bruttopriser.
Till stöd för sin ansökan om fortsatt dispens åberopade Bokförläggareföreningen
att den svenska bokhandelns höga standard i kulturellt avseende icke skulle kunna
upprättshållas utan ett bruttoprissystem. Föreningen hänvisade härvid i första hand
till utredningen i 1958 års ärende och till det beslut näringsfrihetsrådet då fattade.
Riktigheten av de där gjorda bedömningarna hade enligt föreningens uppfattning
bekräftats av utvecklingen efter det gamla beslutet. Erfarenheten inom olika
branscher visade, att en övergång till fri prissättning innebar ett kraftigt incitament
för tillverkare av märkesvaror att koncentrera sig på varor som kunde framställas
i »långa serier». För bokutgivningens del innebar det, att fri prissättning skulle
gynna utgivning av bestsellers och försvåra utgivning av värdefull litteratur. Att
rubba grunderna för det svenska bokhandelssystemet föreföll särskilt omotiverat,
eftersom man vid jämförelser fann att knappast något land uppvisade en bättre
bokhandel än Sverige.
Sedan dispensen från bruttoprisförbudet interimistiskt förlängts i flera omgångar
upptogs föreningens ansökan till slutlig prövning i beslut den 17 mars och den
28 oktober 1965.
I beslutet den 17 mars anförde rådet bl. a., att det nu tillämpade bokhandelssystemet
har vissa fördelar från konsumenternas synpunkt. Rådet framhöll även
att den allmänna utveckling som ägt rum sedan år 1958 uppvisar värdefulla drag
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
9
och erinrade härvid bl. a. om självvalssystemets utbredning och den ökade utgivningen
av prisbilliga kvalitativa pocket-böcker och liknande.
Emellertid hade systemet enligt näringsfrihetsrådets mening också betydande
olägenheter. Rådet erinrade till en början om att systemet medför förhållandevis
höga kostnader för lagring och hantering av böckerna. En övergång till fri handel
med böcker skulle medföra kostnadssänkningar, som i sin tur skulle inverka på
bokpriserna i sänkande riktning. Storleken av kostnadssänkningarna på grund av
övergången kunde svårligen mätas, bl. a. därför att de kunde motverkas eller uppvägas
av kostnadsökningar som inträder av andra orsaker. Det väsentliga var
emellertid att fördelaktiga verkningar i kostnads- och prishänseende kunde väntas
på längre sikt genom att friare konkurrensförhållanden ledde till en mera dynamisk
utveckling med kraftigare rationalisering inom branschen. Bruttoprisförbudet och
näringsfrihetsrådets restriktivitet när det gällde dispenser från förbudet hade haft
till följd, att bruttoprissättningen upphört på alla områden av någon betydelse med
undantag av bokhandeln. När man överblickade utvecklingen inom detaljhandeln
i allmänhet under de drygt tio år som bruttoprisförbudet varit i kraft, kunde utan
tvekan fastslås, att övrgången till friare konkurrensvillkor varit fördelaktig från
allmän synpunkt. Även om böcker i vissa avseenden icke var jämförbara med
andra varor, gav dessa erfarenheter ytterligare tyngd åt de allmänna principiella
skäl som talade emot en fortsatt tillämpning av bruttopriser inom bokhandeln.
Näringsfrihetsrådet fortsatte.
Den nuvarande uppbyggnaden av handeln med böcker innebär en omfattande,
fast och detaljerad reglering av branschen som helhet; i bokhandelsledet är konkurrens
i friare former — om man bortser från att ensamrätten icke omfattar böcker
under prisgränsen — så gott som utesluten. Det bundna systemet är ägnat att
konservera föråldrade metoder, och det kan ej uteslutas, att det bidrager till att
försämra bokens möjligheter att konkurrera med andra varor om konsumenternas
köpkraft. Systemet verkar hämmande på en tänkbar utveckling av nya former för
spridningen av böcker. Sortimentstvånget, som nu anses garantera denna spridning,
innefattar otvivelaktigt en ekonomisk belastning för distributionen och därmed för
bokkonsumenterna. Redan i 1958 års beslut uttalade näringsfrihetsrådet, att det
icke föreföll osannolikt att de förhållandevis höga lagrings- och hanteringskostnaderna
inom branschen skulle öka i avsevärd mån med en stigande kostnads- och
löneutveckling och härigenom åstadkomma ett tryck på den nuvarande strukturen,
varvid det var angeläget att en gradvis anpassning efter de ändrade ekonomiska betingelserna
icke i onödan försvårades eller fördröjdes genom konstlade spärrar. Dessa
uttalanden har än större tyngd i dagens läge.
Som en allvarlig olägenhet bedömer näringsfrihetsrådet den stelhet, som kännetecknar
det nuvarande regleringssystemet inom bokbranschen. Ett exempel på
denna stelhet är svårigheten att uppnå en tillfredsställande metod att tillgodose
önskemålen från studerande vid de högre undervisningsanstalterna om kurslitteratur
till så låga priser som möjligt, ett önskemål som måste anses mycket beaktansvärt.
Det torde emellertid, såsom också anförts från bokbranschens sida, vara praktiskt
ogörligt att behålla det nuvarande regleringssystemet i princip, om samtidigt
väsentliga ingrepp göres däri. Om studenterna fick en undantagsställning, kunde
även andra kategorier resa berättigade anspråk på samma förmån.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
Rådet uppehöll sig även vid frågan vilken rent ekonomisk betydelse den svårsålda
litteraturen har för förlagen och anförde därvid följande (den omnämnda
särskilda utredningen, som utförts av statens pris- och kartellnämnd, har kortfattat
återgivits i det föregående).
Rådet fäster stort avseende vid de beräkningar som härvidlag numera föreligger
genom en i ärendet särskilt verkställd utredning. Även med beaktande av de i utredningen
omnämnda möjliga felkällorna och oavsett om jämförelser sker genom
andra relationstal än de i utredningen angivna, ger denna otvetydigt vid handen,
att det här gäller en företeelse med starkt begränsad ekonomisk räckvidd. Redan
detta innebär, att frågan om man kan övergå till ett friare bokhandelssystem utan
att detta väsentligt skulle påverka principerna för förlagens utgivning kan bedömas
mera optimistiskt än tidigare. I detta sammanhang bör erinras om att den kulturellt
värdefulla litteraturen ingalunda omfattar endast svårsålda böcker, och att
många böcker av bestsellertyp har högt litterärt värde.
Näringsfrihetsrådet anförde i övrigt bl. a. att det, vilket bokhandelssystem man
än har, torde vara nödvändigt i vart fall för de större bokförlagen att i eget intresse
satsa på ett antal ännu icke uppmärksammade men såsom lovande bedömda författare,
på vilkas verk man till en början måste räkna med att göra förluster. Vidare
fick man förutsätta, att den ambition, som många bokförläggare har att utge böcker
av kulturellt värde, kommer att bestå även i fortsättningen. Det fanns vidare
anledning anta att avsättningsunderlaget för kvalificerad litteratur redan nu i betydande
mån utgörs av bibliotek, bokcirklar och liknande, och försäljningen till dem
kommer även med ett modifierat bokhandelssystem att kunna bestå och utvidgas.
Vidare framhölls att man kunde tänkas finna nya former för stöd av litterärt värdefulla
alster genom medverkan från det allmänna.
Rådet uttalade även att jämförelser i olika avseenden mellan bokhandeln i Sverige
och i andra länder icke kunde tillmätas större vikt vid bedömningen, eftersom
förhållandena och traditionerna i alltför många hänseenden skiljer sig från land
till land. Det kunde särskilt påpekas att utländska motsvarigheter till det svenska
kommissionssystemet med sortimentstvång enligt vad som uppgivits från bokbranschens
sida finns blott i Danmark och Norge.
Näringsfrihetsrådet förklarade sig ha kommit fram till att man icke behövde
befara att egentliga kulturella skadeverkningar skulle uppkomma genom en övergång
till ett friare bokhandelssystem. Det bundna systemets olägenheter, å andra
sidan, hade enligt näringsfrihetsrådets mening blivit alltmera besvärande, och de
kunde väntas efter hand framträda ytterligare. Vid vägande av de olika omständigheterna
hade näringsfrihetsrådet kommit till den slutsatsen, att det hittillsvarande
bundna bokhandelssystemet borde ersättas av en friare ordning utan bruttoprissättning.
Ansökan om dispens kunde därför i princip icke bifallas. Viss övergångstid
ansågs emellertid erforderlig.
Frågan om övergångstid upptogs till prövning i beslutet den 28 oktober 1965.
I detta lämnade rådet samtliga förlag i riket övergångsvis tillstånd för tiden till och
med den 31 mars 1970 att av företagare inom senare försäljningsled betinga sig
att vid försäljning av böcker i riket visst pris icke må underskridas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
11
Frågan om dispens från bruttoprisförbudet beträffande handeln med noter har
behandlats på likartat sätt. I beslut den 21 maj 1958 lämnade näringsfrihetsrådet
efter ansökan av Svenska musikförläggare föreningen samtliga förlag i riket dispens
från bruttoprisförbudet med avseende å handeln med noter till och med den
31 december 1962. Sedan dispensen interrimistiskt förlängts upptogs frågan om
fortsatt dispens till slutlig prövning i beslut den 6 december 1965. I detta beslut
fann näringsfrihetsrådet Musikförläggareföreningens ansökan om fortsatt dispens
från bruttoprisförbudet icke kunna bifallas. Rådet lämnade emellertid samtliga
förlag i riket övergångsvis tillstånd för tiden till och med den 31 mars 1970 att av
företagare inom senare försäljningsled betinga sig att vid försäljning av noter i riket
visst pris icke må underskridas.
I sin motivering för det sistnämnda beslutet anförde rådet följande.
Handeln med musiknoter utgör en liten bransch, och endast för några få återförsäljare
har notförsäljningen väsentlig ekonomisk betydelse. Ett stort antal bokhandlare
säljer även noter, och i övrigt tillhandahålls noter av musikhandlare vanligen
såsom komplement till försäljningen av musikinstrument, grammofonskivor och
andra omsättningsmässigt viktigare varor. Då notförsäljningen sålunda i stort sett
handhas av företag som huvudsakligen är inriktade på försäljning av andra förnödenheter,
talar i och för sig starka skäl för att det för handeln i övrigt gällande
förbudet mot fasta bruttopriser blir tillämpligt även inom handeln med noter och
att denna handel organiseras enligt ett friare system, liksom fallet kommer att bli i
bokbranschen efter rådets tidigare detta år meddelade beslut. Rådet anser, i likhet
med vad som uttalats för bokhandelns del, att egentliga kulturella skadeverkningar
numera icke behöver befaras uppkomma genom en övergång till ett friare nothandelssystem,
särskilt som endast ett begränsat antal återförsäljare synes hålla ett välsorterat
lager omfattande även mera svårsålda noter. En erforderlig omställning kan
även väntas bli mindre ingripande än i bokbranschen, eftersom konkurrensbegränsningarna
inom nothandeln i åtskilliga avseenden är mindre långtgående än ifråga
om böcker.
Motionerna
I motionerna I: 794 av herr Bengtson m. fl. och II: 927 av herr Sundman m. fl.
anförs bl. a. att näringsfrihetsrådets beslut kommer att medföra att antalet välsorterade
boklådor minskar. I vilken grad kan ännu icke förutspås, men risken
för att ett 100-tal bokaffärer kommer att läggas ner anses inte vara överdriven. I
första hand drabbas landsorten och glesbygden. En amerikanisering av bokhandeln
med åtföljande förflackning av kulturlivet kan enligt motionärerna väntas. De
mindre förlagen såväl som de mindre boklådorna kommer i kläm i en priskonkurrens,
som kanske genom centrala upphandlingar till stat och kommun rycker
undan grundvalen för många bokaffärer ute i landet, vilka för sin existens är
beroende av försäljningen till bibliotek och skolor.
Erfarenheter från andra länder utan fasta bokpriser, t. ex. Kanada, visar enligt
vad motionärerna anför att bokpriserna stiger i en fri marknad med undantag för
vissa bestsellers.
Det vore enligt motionärernas mening olyckligt om man, samtidigt som stora
insatser göres för att vitalisera kulturlivet på olika områden, skulle slå sönder ett
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
bokhandelssystem, som stått som ett exempel för många andra kulturländer. Den
fråga det gäller sägs inte vara enbart ett kommersiellt problem utan en kulturpolitisk
angelägenhet av största vikt, och statsmakterna bör därför icke undandra sig
ansvaret för utvecklingen.
Motionärerna anser att tiden för bokhandelns dispens från bruttoprisförbudet
bör utsträckas ytterligare fem år efter den 1 april 1970 och att förslagsvis utredningen
angående litteraturstöd m. m. bör få i uppdrag att under den fortsatta dispenstiden
följa verkningarna av den liberalisering av bokhandelssystemet, som bör
stimuleras och ske under det fasta bokprisets skydd.
I motionerna I: 804 av herr Skårman och II: 933 av herrar Wachtmeister och
Ringaby anförs bl. a. att den nyssnämnda utredningen enligt årets riksdagsberättelse
beräknas arbeta under hela år 1969 och att det torde vara uteslutet, att dess verksamhet
kan ge något resultat, innan dispensen upphör. Det nuvarande bokhandelssystemet
har då raserats utan att man satt något annat i stället. En sådan utveckling
anser motionärerna ej vara önskvärd.
Motionärerna anför vidare att en följd av förbudet mot fasta bruttopriser synes
bli att de större förlagskoncernerna blir än större; vi får en genom omöjligheten
för småförlagen att konkurrera ännu starkare koncentration inom förlagsvärlden,
vilket sägs vara en säregen följd av en lag, som anges vilja förhindra konkurrensbegränsning.
I utlandet har man enligt motionärerna med beundran sett på vårt bokhandelssystem
och där säkrat de fasta priserna, senast i England och Holland. Erfarenheterna
från andra länder med fria priser talar ett varnande språk, heter det
i motionerna.
Motionärerna menar att ett förbud mot fasta bruttopriser blir mera till skada
än till gagn och att i varje fall ett sådant förbud icke kan införas, förrän en
mängd sidoproblem lösts, vilka åtminstone delvis behandlats av litteraturstödsutredningen.
En fortsatt dispens hade varit det enklaste förfaringssättet, men då
näringsfrihetsrådets beslut år 1965 visat, att detta icke är en framkomlig väg, återstår
blott lagändring.
1964 års riksdag
Vid 1964 års riksdag väcktes motion (II: 529) vari yrkades i första hand att
böcker och musikalier skulle undantas från konkurrensbegränsningslagens tilllämpningsområde.
I andra hand yrkades att 4 § i lagen skulle kompletteras med
en föreskrift innebärande att dispens från bruttoprisförbudet skulle beviljas för
tio år varje gång.
Andra lagutskottet anförde bl. a. (2LU 1964: 59) att bruttoprissystemet är
förenat med avsevärda nackdelar. Om det skulle kunna tillåtas beträffande böcker
och musikalier syntes det nödvändigt att marknaden övervakades effektivt och
att de uppmjukningar föreskrevs som var möjliga utan att syftet med bruttoprissättningen
förfelades. Härvidlag borde näringsfrihetsrådets dispensgivning vara ett
lämpligt instrument. Det torde enligt utskottet kunna förväntas att rådet beaktade
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
13
de olägenheter som kunde vara förenade med alltför korta dispensperioder och
avvägde dessa på ett med hänsyn till samtliga omständigheter lämpligt sätt.
På hemställan av utskottet avslogs motionen av riksdagen.
Vissa framställningar hos Kungl. Maj:t
Under år 1968 har hos Kungl. Maj:t gjorts vissa i motionerna omnämnda
framställningar i anslutning till beslutet om fri prissättning på böcker. Sådana
framställningar har gjorts bl. a. av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i
Stockholm, Svenska bokhandlareföreningen och Sveriges författarförening.
I sin framställning den 20 mars 1968 anför de socialdemokratiska kulturarbetarna
bl. a. att när bokhandelns hittillsvarande ensamrätt att sälja de mest gångbara
böckerna upphör, så upphör också bokhandelns skyldighet att hålla ett omfattande
lager av mer svårsålda böcker, främst svensk och utländsk skönlitteratur.
Allt talar för att det blir omöjligt för bokhandlare på mindre och medelstora orter
att hålla mer än ett mycket begränsat sortiment. Detta får återverkningar också av
kulturpolitiskt slag: dels berövas många bokköpare och bokläsare i vårt land möjligheten
att fritt välja litteratur, dels kommer sannolikt förlagens möjligheter att ge
ut redan tidigare svårsåld litteratur att minska när förutsättningarna försvinner att
på kommissionsbasis få en riksomfattande spridning av dessa böcker.
Kulturarbetarna framhåller vidare att kommersiella värderingar har fått fälla
utslaget vid näringsfrihetsrådets beslut att inte medge dispens från det rådande
bruttoprisförbudet när det gäller böcker. Enbart sådana överväganden kan dock
inte få vara bestämmande när det gäller bokmarknaden. I länder som Holland
och England har, uppges det, med hänsyn härtill nyligen gjorts undantag på detta
område från bruttoprisförbudet. Man finner det olyckligt att ett sådant undantag
inte gjorts av näringsfrihetsrådet. Kulturarbetarna anser att starka kulturpolitiska
skäl talar för att det nuvarande bokhandelssystemet — med lämpliga modifikationer
— skulle utgöra den bästa basen för de samhällsinsatser för litteraturen som
är nödvändiga som led i en aktiv kulturpolitik. Att utforma dessa åtgärder i en tid
som präglas av väntade förändringar eller, om de skulle komma att fördröjas,
under en svår omställningsperiod, måste komma att innebära betydande risker bl. a.
för felaktiga beslut. Det vore bättre att den av näringsfrihetsrådet medgivna övergångstiden
förlängdes ytterligare någon tid, så att en utredning fick tillfälle att
bedöma formerna för bokdistributionen i vårt land mot bakgrund av såväl konsumtionsvanor
som de kulturpolitiska åtgärder som kan anses önskvärda och lämpliga.
Man fruktar att ett slopande av de fasta bokpriserna kan komma att få olyckliga
konsekvenser för debuterande författare, för mindre förlag med ambitiösa utgivningsprogram,
för bokhandlare på mindre orter och i sista hand för bokköpare och
bokläsare, som får räkna med att färre böcker kommer att utges och att antalet
välsorterade bokhandlare kommer att nedgå främst på små och medelstora orter.
Bokkonsumenterna får härigenom sin valfrihet allvarligt beskuren.
Kulturarbetarna föreslår i sin framställning bl. a. att en utredning tillsätts för att
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
utreda de olika former för statligt stöd åt bokproduktionen som kan vara påkallade.
Ett ytterligare uppskov med förbudet mot fasta bokpriser kan enligt deras mening
vara berättigat under utredningstiden.
Svenska bokhandlareföreningen anför i sin framställning den 22 april 1968 att
de fasta bokpriserna är en absolut förutsättning för en välsorterad och serviceinriktad
bokhandel även på mindre platser i landet. Enligt föreningen är det uppenbart,
att en försämring av bokförsörjningen är att vänta trots alla försök att hejda
en sådan utveckling. En minskning av antalet välsorterade bokaffärer kommer att
inträda, vilket leder till en kulturell utarmning. De större företagen kommer att bli
ännu större samtidigt som de mindre helt eller delvis kommer att försvinna. Detta
är samma utveckling, som man torde kunna vänta på förlagssidan och som måste
innebära en ytterligare koncentration till de största förlagen. Bokhandelns sortiment
kommer, heter det vidare, att rationaliseras i enlighet med de ekonomiska lagarna,
vilket innebär en begränsning av urvalet.
Bokhandlareföreningen omnämner i sin framställning att förhandlingar om ett
nytt bokhandelssystem har förts mellan bokförläggare och bokhandlare. Vid dessa
förhandlingar har bl. a. eftersträvats ett enklare och mindre kostnadskrävande bokhandelssystem.
De resultat, man sålunda eftersträvat, bör enligt föreningens mening
kunna tillämpas i en avsevärt liberaliserad bokhandel i framtiden under den förutsättningen,
att det fasta bokpriset kan räddas. En eventuell avveckling av den nuvarande
nyetableringskontrollen och bokhandelns ensamrätt att sälja vissa böcker
skulle leda till större frihet för boksäljande affärer att konkurrera med service åt
allmänheten och rik lagerhållning samt möjliggöra inrättandet av specialboklådor
i större samhällen m. m. Därigenom skulle en väsentlig del av önskemålen om ett
friare bokhandelssystem kunna tillmötesgås. En priskonkurrens måste däremot liksom
i andra branscher med logisk nödvändighet leda till butiksdöd och bortrationalisering
av svårsålda men oundgängliga böcker.
Föreningen ansluter sig till framställningen från de socialdemokratiska kulturarbetarna
i vad den gäller behovet av en utredning under förutsättning att övergångstiden
för en fri bokmarknad förlängs med den tid, som utredningen beräknas
pågå.
Sveriges författareförening har i skrivelse den 22 april 1968 hemställt bl. a. att
chefen för utbildningsdepartementet snarast till övervägande upptar möjligheterna
att lagstiftningsvägen eller eljest bevilja bokmarknaden dispens från bruttoprisbestämmelserna
till dess konsekvenserna av ett hävande därav allsidigt belysts och
åtgärder mot negativa verkningar föreslagits.
Kungl. Maj:t har under hänvisning till den nedan nämnda utredningen angående
litteraturstödet lämnat framställningarna utan åtgärd.
Utredning angående frågan om litteraturstöd m. m.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 juni 1968 har sakkunniga tillkallats
för att utreda frågan om litteraturstöd m. m. (direktiv i 1969 års riksdagsberättelse
U: 49).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
15
De sakkunniga skall bl. a. bedöma på vilka områden konsumtionsfrämjande åtgärder
är påkallade och vilken metodik som bör tillämpas för sådana åtgärder.
De skall vidare klarlägga vad som från samhällets sida kan göras för att underlätta
spridningen av den kvalitetslitteratur som har svårigheter att nå ut.
Mot bakgrund av de behov av och möjligheter till åtgärder som man finner vara
för handen på konsumtions- och distributionsområdena skall de sakkunniga
granska om det är påkallat att genom särskilda produktionsstödjande åtgärder
främja viss bokutgivning. Uppmärksamhet skall framför allt ägnas former av
stöd som har återverkningar inte endast i produktionsledet utan även i distributions-
och konsumtionsleden, varvid t. ex. möjligheterna att få till stånd utgivning
av prisbilliga utgåvor av ny svensk skönlitteratur skall undersökas. Bibliotekens
roll och möjligheter även i detta sammanhang skall klarläggas. De kategorier av
litteratur för vilka stödåtgärder kan övervägas av utredningen skall i princip begränsas
till sådan skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur samt facklitteratur —
bortsett från facklitteratur av handbokstyp — som är kulturellt värdefull och
behöver men inte på annat sätt får stöd för att komma ut. Det skall inte vara
fråga om insatser som syftar till att avlasta förlagen deras normala utgifter.
I direktiven nämns att en metod som har tillkommit för att ge effekt i flera avseenden
sedan år 1965 prövats i Norge. I denna ingår stödköp av nyutkommen
inhemsk skönlitteratur i form av presentationsexemplar till folkbiblioteken. Denna
inköpsordning syftar till att höja författarnas bokintäkter, sänka bokpriserna, ge
större trygghet för förläggare av ny inhemsk skönlitteratur och främja spridningen
av sådan litteratur. De sakkunniga skall beakta de synpunkter för och
emot systemet som har framförts i debatten och den slutliga värdering av försöksverksamheten
som väntas bli framlagd för det norska Stortinget.
Här må också hänvisas till ett i andra kammaren den 16 maj 1968 av chefen för
utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, lämnat svar på en enkel fråga angående
utredning rörande bokmarknadens problem.
Branschöverenskommelse
De i det föregående nämnda förhandlingarna inom bokbranschen har resulterat
i en den 9 januari 1969 träffad överenskommelse mellan företrädare för Svenska
bokförläggareföreningen och Svenska bokhandlareföreningen. Överenskommelsen
har enligt företalet träffats i avsikt att skapa förutsättningar för att det skall finnas
ett tillräckligt antal i fråga om svensk litteratur välsorterade boklådor även sedan
den dispensvis medgivna rätten att upprätthålla fasta bruttopriser på böcker samt
kommissionsförhållande mellan Svenska bokförläggareföreningen och enskilda bokhandlare,
som har sin förutsättning i de fasta bruttoprisema, upphört.
Överenskommelsen får tillträdas av bokhandlare och bokförläggare som uppfyller
vissa angivna krav. Tillträder bokförläggare (bokhandlare) överenskommelsen,
blir han i enlighet med överenskommelsens innehåll bunden i förhållande till de
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
bokhandlare (bokförläggare) som tillträtt eller tillträder överenskommelsen. Enligt
överenskommelsen är bokhandlare skyldig att från varje bokförläggare i kommission
motta ett exemplar och under viss tid saluhålla de nyheter bokförläggaren
utger (abonnemang). Bokförläggare är skyldig att tillställa bokhandlaren ett abonnemangsexemplar
av varje ny titel. Förutom den rabatt på anviget cirkapris i förhållande
till storleken av verkställda inköp som bokförläggare är beredd att lämna
envar återförsäljare för motsvarande prestation äger bokhandlare för abonnemangsåtagandet
och sortimentsfunktionen åtnjuta viss i överenskommelsen angiven ersättning.
Överenskommelsen innehåller bestämmelser också om retur av böcker, realisation
och skolböcker.
Utskottet
1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
har till syfte att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens
inom näringslivet. I lagen stadgas bl. a. förbud mot den form av konkurrensbegränsning
som systemet med fasta bruttopriser utgör. Detta system innebär att en
företagare betingar sig av företagare inom senare försäljningsled att vid försäljning
av vara visst pris inte får underskridas eller till ledning för prissättningen inom
senare försäljningsled eljest anger visst pris, såvida det därvid inte kommer till
uttryck att priset får underskridas. Från förbudet äger näringsfrihetsrådet under
vissa förutsättningar meddela dispens. Såvitt avser handeln med böcker och noter
har sedan lagens ikraftträdande fortlöpande dispens lämnats i en serie olika beslut.
I år 1965 meddelade beslut har rådet slutligen — samtidigt som rådet förklarat
att fortsatt dispens icke kan meddelas — övergångsvis meddelat samtliga förlag i
riket dispens från bruttoprisförbudet såvitt avser handeln med böcker och noter
för tiden t. o. m. den 31 mars 1970.
I motionerna I: 794 av herr Bengtson m. fl. och II: 927 av herr Sundman m. fl.
hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall uttala att dispensen bör
utsträckas under ytterligare fem år.
I motionerna I: 804 av herr Skårman och II: 933 av herrar Wachtmeister och
Ringaby föreslås att böcker och musikalier skall genom lagändring undantas från
förbudet mot fasta bruttopriser.
Till stöd för yrkandena har i huvudsak åberopats det s. k. kulturargumentet. Det
resonemang som härvid förs och som utskottet längre fram i detta utlåtande tar
ställning till innebär i korthet följande. Boksortimentet i den svenska bokhandeln
är f. n. mycket brett. Detta sammanhänger med det inom branschen tillämpade
kommissionssystemet. Genom detta tvingas de större bokhandlarna att hålla ett
fullständigt lager av den nyare svenska bokutgivningen. Systemet medför förhållandevis
höga kostnader, bl. a. för lagring och hantering av böckerna. Genom bruttoprissättningen
kompenseras bokhandlarna för dessa olägenheter. Med kommissionssystemet
är förenat också andra konkurrensbegränsningar såsom principiell ensamrätt
för förlagens kommissionärer att sälja böcker samt etableringskontroll. Över
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969 17
gången till en helt fri bokdistribution kommer att medföra att andra försäljningskanaler
än den reguljära bokhandeln utökar sina sortiment med den mest lättillgängliga
och lättsålda litteraturen. Bokhandeln måste anpassa sig härtill, vilket sker
genom att den erbjuder ett minskat urval och en sämre service. Det minskade urvalet
drabbar främst kulturellt värdefulla men svårsålda böcker. Utgivningen av
sådana böcker minskar. Antalet bokhandelsföretag nedgår.
Vad först gäller motionerna I: 794 och II: 927 vill utskottet anföra följande.
Enligt konkurrensbegränsningslagen ankommer det på näringsfrihetsrådet att
pröva frågor om dispens från det i lagen stadgade förbudet mot fasta bruttopriser.
I fråga om böcker och noter har rådet senast utlåtit sig i de förut nämnda besluten
år 1965. Motionsyrkandet syftar till ett ställningstagande från riksdagens sida till
dessa beslut. Enligt § 90 regeringsformen äger emellertid riksdagen icke ingå i
prövning av fråga som rör tillämpningen av lag i särskilt ärende. Motionerna kan
därför icke föranleda någon riksdagens åtgärd.
I fråga om det i motionerna I: 804 och II: 933 framställda yrkandet om lagändring
må anföras följande.
Det torde få anses utrett att det nuvarande bokhandelssystemet medför höga
kostnader och att en övergång till fri handel kan väntas medföra en gynnsam prisutveckling
och leda till att handeln med böcker rationaliseras. Å andra sidan har
det anförts att systemet också har vissa fördelar. Särskilt har nämnts de från kulturell
synpunkt värdefulla verkningarna av det med kommissionssystemet förbundna
sortimentstvånget. Det synes inte vara uteslutet att ett slopande av konkurrensbegränsningarna
kan i någon mån leda till risker för minskat urval och sämre service
i bokhandeln samt minskad utgivning av svårsåld litteratur. Det framstår dock
knappast som sannolikt att en övergång till ett friare system kommer att få några
egentliga skadeverkningar. Frågan rör till stor del möjligheterna för den svårsålda
men kulturellt värdefulla litteraturen att i fortsättningen få spridning. Det
kan då till en början konstateras att bruttoprissystemet långt ifrån innebär något
fullgott skydd för denna typ av litteratur, för vilken de ekonomiska förhållandena
redan är bekymmersamma. Det är knappast realistiskt att utgå från att den står
och faller med bruttoprissystemet. Någon radikal ändring av förlagens utgivningspolitik
så att de fortsättningsvis skulle avstå från att ge ut goda men svårtillgängliga
böcker behöver man knappast räkna med. Det måste anses vara ett starkt
intresse för förläggarna att litteraturen hålls levande genom en framsynt utgivningspolitik,
som lämnar utrymme även för exempelvis böcker, som företräder
nya strömningar inom litteraturen och åtminstone till en början har en begränsad
läsekrets.
Det måste också betonas att den svårsålda litteraturen har en starkt begränsad
ekonomisk betydelse. Som framgar av den föregående redogörelsen har försäljningsvärdet
år 1961 av såsom svårsåld betecknad svensk skönlitteratur räknat i konsumentpris
beräknats till mellan 3 och 4 miljoner kronor. Den totala bokförsäljningen
i bokhandeln hade samtidigt ett värde av omkring 150 miljoner kronor.
Även om den svårsålda men kulturellt värdefulla litteraturen är viktig och angelägen
synes det — mot bakgrunden av de nämnda relationerna — knappast vara
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
motiverat att enbart av hänsyn till den bibehålla hela branschen vid ett system,
som i övrigt har uppenbara nackdelar. De kulturella synpunkter som gör sig gällande
i sammanhanget bör i stället tillgodoses genom en aktiv kulturpolitik och
välavvägda stödåtgärder. Som nedan framgår finns också anledning räkna med
att sådana skall komma till stånd.
Utskottet vill vidare framhålla att det inte är troligt att en så intensiv priskonkurrens
kommer att uppstå i fråga om den lättsålda litteraturen att grundvalarna
för den nuvarande sortimentsbokhandeln rubbas. Övergången till cirkapriser skapar
visserligen förutsättningar för priskonkurrens men erfarenheterna från andra branscher
torde visa att följsamheten mot cirkapriserna ofta är hög. Den välsorterade
och i övrigt välskötta bokhandeln torde allt framgent ha goda möjligheter att
hävda sig.
Vid övervägande av fördelar och nackdelar av övergång till ett fritt system
måste beaktas de möjligheter som föreligger att eliminera eventuella menliga verkningar.
Härvidlag är följande omständigheter av särskild betydelse.
Mellan företrädare för Svenska bokförläggareföreningen och Svenska bokhandlareföreningen
har den 9 januari 1969 träffats en »överenskommelse rörande kommissionsbokhandel
efter de fasta bruttoprisernas avskaffande». Överenskommelsen
syftar till att skapa förutsättningar för att det även framdeles skall finnas ett
tillräckligt antal i fråga om svensk litteratur välsorterade boklådor. Enligt överenskommelsen
är varje bokhandlare, som biträder denna, skyldig att från varje bokförläggare,
som anslutit sig därtill, i kommission motta ett exemplar och under
viss tid saluhålla de nyheter bokförläggaren utger (abonnemang). Bokförläggare
är skyldig att tillställa bokhandlaren ett exemplar av varje ny titel. För abonnemangsåtagandet
betalar förlagen viss särskild ersättning.
Överenskommelsen kan sägas vara ett försök att inom ramen för en fri prissättning
tillvarata det nuvarande kommissionssystemets fördelar.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande har under sommaren 1968 sakkunniga tillkallats
för att utreda frågan om litteraturstöd m. m. De sakkunniga skall bl. a.
granska om det är påkallat att genom särskilda produktionsstödjande åtgärder
främja viss bokutgivning. Härvid skall möjligheterna att få till stånd utgivning av
prisbilliga utgåvor av ny svensk skönlitteratur undersökas. De kategorier av litteratur,
för vilka stödåtgärder bör övervägas, skall i princip begränsas till skönlitteratur
och facklitteratur som är kulturellt värdefull och behöver men inte på annat
sätt får stöd för att komma ut.
Även sådana frågor som direkt sammanhänger med slopandet av de fasta bruttopriserna
torde komma att uppmärksammas av de sakkunniga.
Sammantagna talar de anförda omständigheterna starkt för att några egentliga
kulturella skadeverkningar inte behöver uppstå, även om de fasta bokprisema
slopas.
Utskottet avstyrker på de anförda skälen bifall till yrkandet om lagändring såvitt
det avser bokhandeln. Anledning att i fråga om handeln med noter inta annan
ståndpunkt föreligger ej.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
19
Utskottet hemställer
att motionerna I: 794 och II: 927 samt I: 804 och II: 933 icke
föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 mars 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson (s),
Knut Johansson (s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp)
och Nils Nilsson (ep);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Ekström (s), Tobé (fp), fröken
Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep), Wachtmeister (m)*, Hugosson (s)
och Olsson i Timrå (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Wachtmeister (m) som ansett
a) att utskottet bort anföra följande:
1953 års lag---lika med utskottet---fortsatt dispens icke kommer
att meddelas---lika med utskottet---den 31 mars 1970.
I motionerna I: 794 ---lika med utskottet---mot fasta brutto
priser.
Till stöd för yrkandena har bl. a. åberopats det s. k. kulturargumentet. Detta
innebär i korthet följande. Boksortimentet i den---lika med utskottet
---hantering av böckerna. Den fasta bruttoprissättningen möjliggör viss
ersättning till bokhandlarna för dessa olägenheter. Med---lika med utskottet
---bokhandelsföretag nedgår.
Vad först gäller---lika med utskottet---må anföras följande.
Det är ingalunda utrett att en övergång till fri handel kommer att medföra en
gynnsam prisutveckling och leda till att handeln med böcker rationaliseras. Tvärtom
torde enligt uttalande av företrädare för vårt största bokförlag böckerna,
frånsett vissa av s. k. bestsellerkaraktär, bli dyrare. Det kan därtill anföras,
att det nuvarande systemet tack vare det med kommissionstvånget förbundna sorti
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1969
mentstvånget är förenat med avsevärda fördelar, även om detta tvång framkallar
något högre kostnader. Ett slopande av här nämnda konkurrensbegränsning torde
leda till minskat urval och sämre service i bokhandeln samt minskad utgivning av
svårsåld litteratur. Utskottet vill i detta sammanhang anföra att en koncentration
till ett fåtal stora bokförlag ur allmän kulturell synpunkt torde vara lika beklaglig
som den s. k. tidningsdöden.
Frågan rör till stor del möjligheterna för den svårsålda men kulturellt värdefulla
litteraturen att i fortsättningen få spridning. Systemet med fasta bruttopriser innebär
visserligen icke något fullgott skydd för denna typ av litteratur, för vilken de
ekonomiska förhållandena redan är bekymmersamma, men det är i vart fall det
hittills bästa som kunnat lämnas och som därför bör bibehållas. Redan nu har en
skärpning i förlagens utgivningspolitik förmärkts, motiverad med osäkerheten inför
framtiden.
Den svårsålda litteraturen har en starkt begränsad ekonomisk betydelse. Som
framgår---lika med utskottet---150 miljoner kronor. Då till denna
typ av litteratur hör ej blott lyrik utan även debutanter och många redan nu
erkända författare, är det ytterst angeläget att bokhandelssystemet är sådant, att
denna litteratur ej stoppas. Att tillgodose bokutgivningens allsidighet genom stödåtgärder
över riksstaten anser utskottet vara en ur många synpunkter olycklig utväg.
Mellan företrädare för---lika med utskottet---nuvarande kom
missionssystemets
fördelar. Då emellertid de båda huvudorganisationernas medlemmar
icke haft tillfälle yttra sig, och då överenskommelsen endast är preliminär,
kan enligt utskottets mening något avseende icke på detta stadium tillmätas denna.
Enligt Kungl. Maj:ts---lika med utskottet---av de sakkunniga.
Då emellertid här berörd utredning icke lär slutföra sitt arbete före den 31 mars
1970, och då utskottet anser, att ett slopande av nuvarande bokhandelssystem
skulle medföra avsevärda kulturella skadeverkningar, har utskottet icke kunnat
tillmäta ovannämnda planer något inflytande på här behandlade motioners handläggning.
Utskottet tillstyrker därför bifall till yrkandet om lagändring såvitt det avser
bokhandeln. Anledning att i fråga om handeln med noter inta annan ståndpunkt
föreligger ej.
b) att utskottet bort hemställa
A. att motionerna I: 794 och II: 927 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd;
B. att riksdagen i anledning av motionerna I: 804 och II: 933
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att riksdagen under höstsessionen
innevarande år föreläggs sådant förslag till lagändring att
böcker och musikalier undantas från eljest gällande förbud mot
fasta bruttopriser; samt
C. att sistnämnda motioner i övrigt icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Tryckeribolaget Ivar Hseggström AB • Stockholm 1969