Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1969
1
Nr 12
Utlåtande i anledning av motion om återförande till kronan av
viss mark, in. m.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 104, av herr Lundberg.
I motionen hemställes
»att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till en reduktion av
mark, vatten och andra naturtillgångar och värden, som enskilda på ett
orättmätigt sätt tagit från kronan och enskilda, speciellt då de gamla rekognitionsskogarna,
vatten- och uppdämningsrätter, som i strid med upplåtelsehandlingarna
behållits av enskilda och som omedelbart bör kunna återtagas
till kronan,
att den på 1880-talet förändrade 20-årshävdregeln retroaktivt skall upphöra
att gälla samt att storbolagens och godsägarnas förvärv av egendom,
som skett med åberopande av denna regel, omedelbart skall återställas till
kronan,
att statsrevisorernas skrivelse av 1965 om en kartläggning och ett återförande
till kronan av holmar och skär verkställes genom kammarkollegiet
eller annan myndighet,
att de gamla bruksarkiven utan tidsutdräkt överföres till kronan och att
de blir föremål för en genomgång av experter, som skall granska dess äkthet
i fråga om åtkomsthandlingar, kartor, lagfarter etc., eftersom en stor del
av egendom som tagits från kronan och enskilda har överförts till bruksoch
godsägare under tider där aktförfalskningarna var normala företeelser,
att i övrigt återställa allmänhetens rätt att, som av ålder varit, nyttja bolagens
och de större markägarnas vägar och att avstängningsskyltar förbjudes,
samt
att lagen om fast egendom utöver mark och jord även skall omfatta byggenskap».
Gällande bestämmelser in. m.
A. Reduktion av mark och vatten m. m.
Vad beträffar de i motionen omnämnda rekognitionsskogarna må nämnas
följande (källa: kompendium efter föreläsningar av professor Jan Eric Almqvist
rörande den svenska fastighetsrättens historia).
Före krutets begagnande som sprängämne användes vid malmbrytningen
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 3 avd. Nr 12
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969
s. k. tillmakning, dvs. kraftiga eldbrasor uppgjordes invid bergväggen, som
därefter begöts med vatten. Genom den hastiga avkylningen uppstod sprickor,
med vilkas tillhjälp malmen knnde lösbrytas. Denna metod fordrade
väldiga mängder ved. För att möjliggöra brytningen medgav konungen genom
särskilda bergsprivilegier gruvföretagen rätt att utan avgift få utnyttja
närbelägna allmänningsskogar. De flesta äldre gruvorna var belägna i mellersta
Sverige, och det var där som den kungliga maktbefogenheten främst
togs i anspråk. Då de privilegierade gruvorna med tiden tillväxte i antal,
måste så småningom ransonering införas. Härtill bidrog även att bergsbruken,
som sysslade med förädling av malmen, hade behov av träkol. I 1649
års järnbergsordning föreskrevs också att gruvor och bergsbruk ej fick slå
under sig mer skog än som oundgängligen var nödvändigt. Under 1680-talet
bestämdes att såväl gruvor som bergsbruk skulle erlägga s. k. rekognitionsavgift
till kronan för rätten att använda viss skog. Gruvföretagen befriades
senare från denna skyldighet. Från och med slutet av 1600-talet räknade
man huvudsakligen med två kategorier, dels avgiftsfria gruvskogar, dels
rekognitionsskogar. Även de förra åsattes år 1824 rekognitionsavgift, dock
utan att därigenom få karaktär av rekognitionsskogar. Vid 1800-talets början
ansåg myndigheterna att bruksägarna lämpligen borde genom skatteköp
förvärva äganderätt till rekognitionsskogarna. Möjligheter till skatteköp öppnades
genom förordningar åren 1811 och 1824. Bruksägarna begagnade sig
också av denna rätt till skatteköp, vilken avskars först år 1919. Gruvskogarna
ansågs inte kunna bli föremål för skatteköp. Då rekognitionshemmanen
försåldes skedde detta under det uttryckliga förbehållet att hemmanen alltid
skulle bli oskiljaktiga från de bruk, under vilka de lydde. Kungl. Maj:t kunde
emellertid medge skogens nyttjande till annat bruk. Under 1890-talet befanns
likväl att åtskilliga rekognitionshemman utan myndigheternas hörande
tid efter annan försålts till olika trävarubolag eller till privatpersoner.
Kronan inledde då processer med de dåvarande ägarna med yrkande, att då
skatterätten genom åsidosättande av förbehållet förverkats, hemmanen borde
förklaras för krono. Kronans talan ogillades dock i alla instanser med
den motiveringen att ett dylikt förbehåll stred mot visst lagrum i jordabalken
och därför måste betraktas som obefintligt.
B. Hävd till fast egendom
Gällande bestämmelser om hävd till fast egendom finns företrädesvis i
1881 års förordning om tjuguårig hävd.
Då fast egendom kommer ur rätte ägarens hand torde det i allmänhet
ske genom att egendomen från denne övergått på annan genom ett förvärv,
vilket är behäftat med någon brist som medför att förvärvet enligt lag är
ogiltigt eller eljest inte får göras gällande som grund för äganderättens
övergång. Av de grundsatser på vilka vår fastighetslagstiftning är uppbyggd
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969
O
O
följer att denna brist inte kan elimineras därigenom att egendomen genom
ett i och för sig giltigt förvärv övergår till ny innehavare. I allmänhet är en
sådan övergång rätte ägaren helt ovidkommande. Han har kvar sitt anspråk
på egendomen och kan genom klandertalan vinna den åter. Att tillåta en
klandertalan efter hur lång tid som helst har man dock funnit olämpligt och
skadligt för säkerheten i fastighetsförhållanden. Genom reglerna om hävd
har därför satts en gräns för klandermöjligheterna.
Karakteristiskt för hävdeinstitutet är att fast egendom, sedan den kommit
ur rätte ägarens hand, under längre tid med äganderättsanspråk innehas
av annan utan att rätte ägaren framställer något anspråk på att återfå egendomen.
Denna underlåtenhet har ansetts under vissa villkor böra förknippas
med en preklusiv påföljd. Rätte ägaren går miste om sin rätt och det faktiska
tillstånd som en gång inträtt upprätthålls och blir rättsenligt.
Objektet för hävd är enligt 1881 års förordning fast egendom, utan angiven
begränsning. Som objekt kan emellertid ifrågakomma endast hel fastighet
eller andel i fastighet eller sådan till gränserna bestämd del av fastighet,
som är föremål för särskild lagfart. Den som vill göra gällande hävd
skall kunna hänvisa till en åtminstone formellt laga åtkomst. Utan ett formellt
laga fång kan lagfart i regel ej erhållas. Lagfarten bildar utgångspunkten
för hävdetidens beräknande. Hävdetiden är tjugu år från vunnen lagfart.
Vid beräkning av tiden får sammanläggning ske av olika innehavares besittnings
tider. Som villkor för vinnande av hävd uppställs vidare att förvärvet
skett i god tro. Innehavaren skall slutligen såsom ägare ha besuttit
egendomen under hävdetiden.
Sedan gammalt har det gjorts skillnad mellan klandertalan och talan om
återgång av köp eller annan överlåtelse. Klander föreligger då en förvärvare
av fast egendom i sin tur överlåtit egendomen till en tredje person och talan
anstälies mot denne på grund av det föregående fångets ogiltighet. Talan
om återgång har i allmänhet sin grund i ett avtal mellan parterna i processen.
Reglerna om hävd gäller i första hand för klanderfallen men torde tilllämpas
analogt vid återgångstalan som har karaktären av hävande av köp
eller som stöds av formbrist eller ogiltighet på grund av reglerna i avtalslagen.
Som redan nämnts är objektet för hävd enligt 1881 års förordning fast
egendom utan angiven begränsning. Däremot stadgades i den tidigare gällande
förordningen 1805 angående lagens rätta förstånd och tillämpning i
mål som röra klander å fast egendom in. m. att hävd kunde vinnas endast
å fastighet »av sådan beskaffenhet, att, därom mellan enskilda personer
kunnat avhandlas», därunder dock fideikommissegendom icke inbegripen.
Detta stadgande tolkades så, att områden som upplåtits till allmänt bruk
eller eljest tjänade något allmänt ändamål var undantagna från hävdereglerna,
vare sig de tillhörde staten, kyrkan, städerna eller allmänna inrättningar
eller menigheter över huvud. Principen upptogs inte i 1881 års för
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969
ordning. Hävd kan alltså numera vinnas utan hänsyn till egendomens natur
av exempelvis ursprunglig kronojord eller stadsjord.
I Undéns arbete Svensk sakrätt II Fast egendom anföres (fjärde upplagan
s. 126) att denna förändring i hävdelagstiftningen sannolikt hade betydande
praktiska konsekvenser, kronan till förfång. Dels torde det ha funnits ett
icke ringa antal vattenfallsfastigheter, i synnerhet i Norrland, som genom
bristande tillsyn, genom myndigheternas felaktiga förfarande eller eljest
utan laga fång kommit i enskildas besittning ehuru rätteligen kronan tillhöriga.
Dels har kronan under gången tid i stor utsträckning upplåtit skogar
och andra fastigheter till bruksrörelsens understöd eller eljest åt enskilda,
vilka fastigheter sedermera i strid mot upplåtelsevillkoren behållits. Orsaken
till att kronans äganderätt fallit i glömska låg enligt Undén delvis däri att
upplåtelserna stundom skett under former som varit ägnade att fördunkla
gränsen mellan enskild och statlig äganderätt, t. ex. under stadgad åborätt
eller annan långvarig besittningsrätt. Vid 1912 års riksdag föreslog Kungl.
Maj:t att hävdetiden skulle provisoriskt utsträckas ytterligare intill 10 år
för kronans fastigheter. Om hävdens inträdande suspenderades i dessa fall,
skulle kronan erhålla längre rådrum att systematiskt efterforska i vad mån
anledning förelåg från dess sida att göra gällande äganderättsanspråk till
fastigheter i olika delar av landet. Förslaget blev emellertid icke av riksdagen
antaget.
Även det till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny
jordabalk innehåller bestämmelser om hävd (16 kap.). Beträffande förslagets
närmare innebörd hänvisar utskottet till lagtexten samt motiven till denna
(s. 421 ff).
Här må slutligen erinras om den i svensk rätt gällande grundsatsen att
privaträttslig lagstiftning inte bör ges tillbakaverkande kraft (jfr prop. 1967:
141 s. 246 och 1968: 19 s. 101).
C. Kartläggning och redovisning av kronans holmar och skär
I riksdagens revisorers berättelse över den år 1965 verkställda granskningen
av statsverket påtalade revisorerna under § 33 att kännedom om och redovisningen
av kronans markinnehav i fråga om holmar och skär omkring
landets kuster f. n. är synnerligen bristfällig. Enligt revisorernas mening
framträder behovet av åtgärder för att hävda det allmännas rätt i förevarande
hänseende med särskild styrka. Bl. a. talar såväl naturvårdssynpunkterna
som utvecklingen i fråga om fritidsintressena härför. Revisorerna
fann det dock icke motiverat att kostsamma processer anställdes mot enskilda
jordägare eller andra för att klarlägga äganderättsförhållandena på
begränsade kustavsnitt. Då en ökad aktivitet från det allmännas sida likväl
syntes vara angelägen, borde enligt revisorernas mening närmare övervägas
vilka åtgärder som var möjliga och ändamålsenliga för att kronans och det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 dr 1969
5
allmännas intressen skulle kunna göras gällande mera effektivt än hittills.
Den samlade redovisning som ansågs erforderlig borde åskådliggöras på
lämpligt kartmaterial och göras tillgänglig för allmänheten, så att ökad
insyn i äganderättsförhållanden och anspråk åstadkoms. I samband med
en samlad redovisning av dessa tillgångar borde en klarare gränsdragning
eftersträvas i fråga om den statliga förvaltningen av ifrågavarande fastighetsbestånd.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (JoU 1966:25) anförde jordbruksutskottet
att det av remissyttrandena i ärendet framgick att berörda myndigheter
hade sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet. Bl. a. hade kammarkollegiet
i betänkande angående rätten till allmänna vattenområden, avgivet
i december 1965, för sin del uttalat önskemål om en inventering av kronans
holmar och skär med hänsyn bl. a. till det ökade intresse som numera
ur naturvårds- och friluftslivssynpunkt knyter sig till desamma. Med anledning
härav ansåg sig utskottet, som fann frågan väl värd beaktande, kunna
begränsa sig till vad som förevarit i ärendet.
Kammarkollegiets nämnda betänkande har inte föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd (jfr prop. 1966: 114 s. 48).
Utskottet har emellertid erfarit att lantmäteristyrelsen sedan hösten 1966
har en tjänsteman avdelad för utredning angående äganderätten till ifrågavarande
holmar och skär. Utredningen, som sker länsvis, är mycket omfattande.
Många svårbedömda frågor måste lösas under arbetets gång. Arbetet
beräknas vara slutfört om ett par år.
D. Avstängning av enskild väg
En särskild bestämmelse om avstängning av enskild väg förekommer i
61 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Det ankommer
enligt denna bestämmelse på vägens ägare att avgöra, i vad mån trafik på
vägen med motorfordon får äga rum. Överträdelse av meddelat förbud är
straffbelagd enligt 68 § vägtrafikförordningen.
Av betydelse för den genom motionerna väckta frågan är i vad mån föreskrifter
om upplåtande av enskild väg för allmän trafik kan meddelas i
samband med beviljande av statsbidrag till väghållningen. Bidragsgivningen
till enskilda vägar i allmänhet regleras genom bestämmelserna i kungörelsen
den 19 december 1953 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghållning.
Beträffande skogsvägar gäller kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530) om
statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader.
Enligt den förstnämnda kungörelsen utgår bidrag för byggande av enskild
väg av väsentlig betydelse för en bygds befolkning. Bidrag lämnas till kostnad
för arbetsplan med 70 °/o samt till beräknad övrig kostnad för företaget
med högst 70 %. Föreligger synnerliga skäl kan sistnämnda bidrag höjas
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969
till liögst 85 %. Fr. o. m. den 1 januari 1966 lämnas bidrag även till byggande
av enskild väg som utgör tillfartsväg till naturområde för rekreation och
friluftsliv eller på annan grund är av särskild betydelse för friluftsändamål.
Bidrag kan också lämnas till drift av enskild väg av väsentlig betydelse.
Bidrag utgår med 70 °/o av beräknad kostnad för väghållningen och kan
beviljas med 85 °/o om synnerliga skäl föreligger. Vidare kan s. k. iståndsättningsbidrag
beviljas med 70 °/o. Samtliga bidrag beviljas av länsstyrelse,
därvid som villkor för bidragets åtnjutande skall upptas villkor för väghållarna
bl. a. att icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik.
Enligt den förut nämnda kungörelsen av år 1943 (ändrad bl. a. genom
SFS 1965:303) kan byggnadsbidrag utgå till skogshuvudväg (varmed i
kungörelsen förstås skogsväg som kan användas året runt för tung trafik,
under förutsättning att vägen är till nytta för ett större skogsområde och,
om särskilda skäl icke föranleder annat, även ett större antal skogsägare)
med högst 50 % och till annan skogsväg med högst 40 °/o av den kostnad
för företaget som skogsvårdsstyrelsen godkänner. Skogsvårdsstyrelsen är
bidragsbeviljande myndighet. Till skogshuvudväg av särskild betydelse från
fritidssynpunkt kan enligt fr. o. in. den 1 juli 1965 gällande bestämmelser
förhöjt bidrag lämnas. Är skogshuvudväg som tillfartsväg till naturområde
för rekreation och friluftsliv eller på annan grund av särskild betydelse för
fritidsändamål kan sålunda bidraget bestämmas till högst 70, eller om synnerliga
skäl föreligger, högst 85 % av den godkända kostnaden. Fråga om
förhöjt bidrag avgörs av länsstyrelsen. Utgår sådant bidrag skall bidragstagaren
förbinda sig att icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen
för trafik.
De sistnämnda bestämmelserna angående förhöjt bidrag till vägar av särskild
betydelse för fritidsändamål tillkom genom statsmakternas beslut år
1965 (prop. 1965: 1, bil. 11 p. H 6, JoU 1, p. 75, rskr. 9). Reformen grundades
på ett av Skogsbruksutredningen den 14 oktober 1963 avgivet betänkande
rörande skogsvägar (SOU 1963:71). Här må även hänvisas till 1960 års
naturvårdsutrednings betänkande, benämnt Naturen och samhället (SOU
1962:36 s. 358 ff).
I den nyssnämnda propositionen till 1965 års riksdag anförde departementschefen
bl. a. alt allmän trafik på skogsvägar medför högre standardkrav
på vägarna och ökat ansvar för väghållarna. Med hänsyn härtill ansågs
det ej lämpligen som ett allmänt villkor för bidrag av tidigare storlek
(i regel högst 50 % till byggande av stam väg och 40 °/o till byggande av
annan skogsväg) böra krävas att väg hölls öppen för allmän trafik. Emellertid
var det enligt departementschefens mening i vissa fall så angeläget ur fritidssynpunkt
att skogsväg fick fritt trafikeras, att det var motiverat att staten
lämnade högre bidrag till byggnadskostnaderna. Särskild betydelse ur fritidssynpunkt
borde skogshuvudväg kunna anses ha om den kom att utgöra
tillfartsväg till naturområde som borde vara lätt tillgängliga för rekreation
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969
7
och friluftsliv. Sådant område kunde vara trakten kring en sjö med en attraktiv
badplats eller ett område med speciellt lämplig vintersporfterräng. Speciell
hänsyn borde tas till om området avsatts som naturreservat enligt naturvårdslagen.
Ett villkor för bidrag i dessa fall borde givetvis vara att vägen inte
fick avstängas utan medgivande av myndighet.
Frågor om användande av enskilda vägar för allmän trafik har i anledning
av motioner behandlats av 1960, 1961 och 1962 års riksdagar (3LU
1960: 20, 1961:2 och 1962:3).
Riksdagen har vid behandlingen av dessa ärenden intagit den ståndpunkten,
att gällande regler om väghållningen som vägintressenternas ensak och
om rätt för dem att förbjuda trafik av utomstående bör bibehållas. Särskilda
problem uppkommer emellertid då den allmänna samfärdseln behöver ta
dylik väg i anspråk utan att vägen dock kan förändras till landsväg. Denna
fråga bör lösas genom fakultativa statsbidrag, vid vilkas beviljande det allmänna
kan betinga sig att vägen hålls öppen för allmän trafik och underhålls
i ett för denna trafik lämpligt skick.
E. Lagen om vad som är fast egendom
Indelningen av skilda förmögenhetstillgångar i fast och lös egendom är
sedan gammalt av grundläggande betydelse inom vårt civilrättsliga regelsystem.
Det är utmärkande för detta system att de båda kategorierna av
egendom i betydande utsträckning är underkastade olika rättsregler. Detta
sammanhänger med att de naturliga förutsättningarna vad beträffar omsättning
av egendom växlar i hög grad med egendomens större eller mindre
flyttbarhet. Med hänsyn till skillnaden i innebörden hos de rättsregler som
gäller för de båda kategorierna av egendom är det angeläget att gränsen
mellan dem blir så klart och tydligt uppdragen som möjligt. Gränsen dras
genom att man i en särskild lag, numera lagen den 29 juli 1966 om vad som
är fast egendom, anger vad som från rättslig synpunkt utgör fast egendom
eller tillbehör därtill. I 1 § i lagen sägs att fast egendom är jord. Av denna
bildas fastigheter. Till fastighet hör vissa i 2 § angivna tillbehör. Av särskild
betydelse i detta sammanhang är att bland dessa upptas »hus, vattenverk
och annan byggnad». I 3 § preciserar lagen vad som är tillbehör till
byggnad. Särskilda regler om tillbehör gäller beträffande industrifastighet
(4 §). Ett viktigt undantag från tillbehörsreglerna gäller på grund av 5 §.
Däri stadgas att föremål som nyttjanderättshavare eller eljest annan än fastighetsägaren
tillfört fastigheten inte hör till denna, om icke föremålet och
fastigheten kommit i samma ägares hand. På grund av denna bestämmelse
utgör exempelvis en byggnad som arrendatorn uppfört på den arrenderade
marken lös egendom och omfattas inte vare sig av en försäljning av marken
eller av inteckningar däri.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969
Motionen m. in.
Motionen har sin bakgrund i ett avhysningsärende, vari på ansökan av
Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag två dödsbon avhysts från en fiskarstuga
(fritidsbostad) i Bilhamn inom Älvkarleby socken i Uppsala län.
Beträffande den av motionären anförda motiveringen hänvisar utskottet
till den tryckta motionen.
Det kan nämnas att motionären hos justitieombudsmannen anfört klagomål
mot bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län och Svea hovrätt i anledning
av deras handläggning av saken.
Klagomålen hav enligt beslut den 27 februari 1969 inte föranlett någon
åtgärd från justitieombudsmannens sida.
Till belysning av omständigheterna i ärendet må här ur justitieombudsmannens
beslut återges följande.
Fiskaren Frans Johan Löf från Sågarbo avled den 22 december 1915 och
efterlämnade som dödsbodelägare änkan Kerstin Löf och fyra söner. Kerstin
Löf sammanbodde från 1916 till sin död 1958 med fiskaren E. E. Kohlström
och hade med honom en dotter, född 1918. Familjen Löf hade en boplats
i fiskeläget Bilhamn. År 1938 upprättades mellan Stora Kopparbergs Bergslags
Aktiebolag och Kerstin Löf ett arrendekontrakt, enligt vilket bolaget
till Kerstin Löf utarrenderade tomtområdet till boplatsen för fem kronor
per år. Efter Kerstin Löfs död träffades nytt arrendeavtal mellan bolaget
och Kohlström. År 1966 avled även Kohlström, och efter skiljeförfarande
inlöste bolaget byggnaderna. En framställning från bolaget om avhysning av
dödsboen efter Kerstin Löf och Kohlström bifölls av länsstyrelsen i Uppsala
län den 30 april 1968, och över utslaget anförda besvär avvisades av Svea
hovrätt genom beslut den 13 juni och utslag den 6 december 1968.
Avhysningen verkställdes genom vederbörande kronofogdes försorg den
3 januari 1969.
Till upplysning för klaganden anförde justitieombudsmannen i beslutet
följande.
Bolagets ansökan hos länsstyrelsen var riktad mot dödsboen efter Kerstin
Löf och Kohlström. Dödsboen motsatte sig ej bifall till ansökningen och i
enlighet härmed förpliktade länsstyrelsen dödsboen att genast avflytta vid
äventyr av avhysning. Om annan än dödsboen kunde ha någon rätt till
byggnaderna kom ej under bedömande i målet hos länsstyrelsen. Såsom nyss
sagts och även konstateras i hovrättens utslag den 6 december 1968 innefattar
länsstyrelsens utslag åläggande allenast för de två ovan nämnda dödsboen
att avflytta. Om annan än dessa dödsbon -—- exempelvis som klaganden vill
göra gällande dödsboet efter Frans Johan Löf — skulle visa sig äga en
självständig mot bolaget bestående rätt till byggnaderna, lärer utslaget icke
kunna bringas i verkställighet mot denne. Frågan härom får i första hand
prövas av kronofogden på verkställighetsstadiet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969
Utskottet
9
I motionen framställs — mot bakgrunden av ett nyligen inträffat fall av
avhysning -—■ en lång rad yrkanden av delvis vittgående karaktär.
Motionären föreslår till en början att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om förslag till »reduktion av mark, vatten och andra
naturtillgångar och värden, som enskilda på ett orättmätigt sätt tagit från
kronan och enskilda». Motionären åsyftar härvid främst »rekognitionsskogar,
vatten- och uppdämningsrätter, som i strid med upplåtelsehandlingarna
behållits av enskilda» och som enligt motionärens mening omedelbart
bör kunna återtas till kronan. Motionären begär i sammanhanget
vidare att riksdagen skall besluta att de gamla bruksarkiven skall överföras
till kronan så att äktheten beträffande åtkomsthandlingar och kartor in. in.
kan granskas av experter. Enligt motionären har »en stor del av den egendom,
som tagits från kronan och enskilda, överförts till bruksägare och
godsägare under tider då aktförfalskningar var normala företeelser». Motionären
föreslår även att bestämmelserna om hävd till fast egendom
retroaktivt skall upphävas samt att »storbolagens och godsägarnas förvärv
av egendom som skett med åberopande av denna regel omedelbart skall
återställas till kronan». Beträffande det huvudsakliga innehållet i de nämnda
bestämmelserna hänvisar utskottet till den föregående redogörelsen.
De nu återgivna yrkandena syftar till överförande i samhällets ägo av
omfattande markområden och andra naturtillgångar. Utskottet anser sig
sakna anledning att nu ta ställning till frågan om lämpligheten av en sådan
åtgärd, som skulle få vittgående ekonomiska och sociala verkningar. Det
är uppenbart att den måste bedömas mot en vidare bakgrund än den ett
avhysningsärende kan erbjuda.
Statsmakterna antog år 1966 lagen om vad som är fast egendom. I denna
anges vad som från rättslig synpunkt är att anse som fast egendom eller
tillbehör därtill. Alla andra självständiga saker hör till den lösa egendomen.
Gränsdragningen mellan fast och lös egendom är av stor vikt med hänsyn
till skillnaden i innebörden hos de rättsregler som gäller för de båda kategorierna
av egendom. Till fast egendom räknar lagen i första hand själva
jorden. Av denna bildas fastigheter. Till fastighet hör såsom tillbehör bl. a.
hus, vattenverk och annan byggnad. Undantag gäller emellertid för det
fall att byggnad tillhör annan än ägaren av marken, på vilken den står.
Bygger man på egen grund, blir huset tillbehör till jorden och ingår som
sådant i ägarens fasta egendom. Men om en arrendator har en egen byggnad
på den arrenderade jorden så hör den icke till jorden utan är att anse
som en särskild sak, tillhörig arrendatorn och ingående i dennes lösa egendom.
Motionären föreslår »att lagen om fast egendom utöver mark och jord
även skall omfatta byggenskap».
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969
Yrkandet har inte närmare motiverats och vad motionären avsett måste
anses vara oklart. Närmast till hands synes ligga tolkningen att enligt
motionärens mening byggnad på ofri grund bär utgöra ett särskilt objekt
av fast egendom. En sådan lösning har inte ifrågasatts från något håll under
det omfattande arbete som föregått antagandet av lagen om vad som
är fast egendom och den strider även mot vedertagna och väl beprövade
principer för svensk jordlagstiftning. Det får anses uppenbart att någon
riksdagens åtgärd i denna del inte är påkallad.
I riksdagens revisorers berättelse till 1966 års riksdag påtalade revisorerna
att kännedomen om och redovisningen av kronans markinnehav i
fråga om holmar och skär omkring landets kuster var bristfällig. Revisorerna
föreslog att en inventering och redovisning av äganderättsförhållandena
skulle ske.
Motionären föreslår att den av riksdagens revisorer ifrågasatta utredningen
skall verkställas genom kammarkollegiet eller annan myndighet.
Enligt vad utskottet erfarit har lantmäteristyrelsen sedan ett par år tillbaka
personal avdelad för utredning angående äganderätten till ifrågavarande
holmar och skär. Yrkandet kan således anses vara tillgodsett.
Enligt gällande regler angående den enskilda väghållningen är det vägintressenternas
ensak att avgöra huruvida de önskar upplåta väg för trafik
av utomstående eller ej. Då statsbidrag utgår till byggande eller drift av
väg kan emellertid i regel som villkor för bidragets åtnjutande föreskrivas
att vägen icke får avstängas för trafik utan länsstyrelsens medgivande.
Motionären hemställer att riksdagen skall besluta om återställande av
»allmänhetens rätt att, som av ålder varit, nyttja bolagens och de större markägarnas
vägar» och om förbud mot avstängningsskyltar.
Allmän trafik på enskilda vägar medför högre standardkrav på vägarna
och ökat ansvar för väghållarna. Mot bakgrunden härav har statsmakterna
funnit att man inte generellt kan kräva att sådana vägar hålls öppna för
allmän trafik. De problem som uppkommer då den allmänna samfärdseln
behöver ta dylik väg i anspråk har ansetts böra lösas genom statsbidrag,
vid vilkas beviljande det allmänna betingar sig att vägen hålls öppen för
allmän trafik. Enligt utskottets mening föreligger inte skäl att frångå denna
ståndpunkt. Utskottet vill erinra om att ändrade regler rörande statsbidrag
till enskilda vägar av särskild betydelse för fritidsändamål införts sedan
frågan senast prövades. Förutsättningarna för att genom statsbidrag och
därmed förknippade villkor tillgodose angelägna fritidsintressen har härigenom
förbättrats avsevärt.
Med hänsyn till vad utskottet anfört är någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionen inte påkallad.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1969 11
Utskottet hemställer
att motionen II: 104 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 11 mars 1969
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK GREBÄCK
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Erik Jansson (s), Ernulf (fp) och fru
Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Sundelin (s),
Tobé (fp), fröken Anderson (s), herr Franzén i Träkumla (ep), fru Ekrotli
(s) och herr Wachtmeister (m).
Svenska Reproduktions AB 1969