Tredje lagutskottets utlåtande nr t dr 1969

l

Nr 1

Utlåtande i anledning av motioner om styrkande av äganderätt
till fastighet genom utdrag ur taxeringslängd.

Iretlje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
och till lagutskott hänvisad motion nr 21 av herr Börjesson i Falköping
m. fl.

I motionen hemställes

»att riksdagen måtte besluta om sådan ändring i Lagfartsförordningen
av den 16/ti 1875 i vad det gäller kungörelselagfart, att styrkande av äganderätten
kan ske genom utdrag ur taxeringslängden för de tre senaste åren».

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom, lagfartsförordningen, är den som med äganderätt åtkommer fast
egendom (det må vara genom köp, byte, gåva, expropriation, arv, testamente
eller på annat sätt) skyldig att hos vederbörande inskrivningsdomare
söka lagfart på fånget. Har vid bodelning fast egendom tillskiftats make
är han dock inte skyldig att söka lagfart med mindre egendomen förut tillhört
andra maken. För beviljande av lagfart uppställs två väsentliga
förutsättningar, nämligen att lagfartssökanden styrker sitt förvärv till
egendomen genom företeende av en i laga ordning upprättad fångeshandling
och att lagfart är meddelad på fångesmannens förvärv. Fastighetsbokens
lagfartsspalt skall uppvisa en obruten rad av lagfarter för i princip samtliga
ägare till egendomen fram till lagfartssökanden. Om en fångeshandling förkommer
och av någon anledning inte kan förnyas eller om på annat sätt en
rättmätig innehavare av fastigheten blir satt ur stånd att erhålla lagfart
på sitt förvärv, hindras saväl han själv som hans efterföljare i äganderätten
att vinna lagfart.

Det institut lagfartsförordningen tillhandahåller häremot är den s. k.
kungörelselagfarten enligt 10 § andra stycket i förordningen. Där stadgas
att, om lagfartsansökan vilar på grund av hinder enligt 7 6, d. v. s. på
grund ax att förie ägarens laga åtkomst inte styrkts, kungörelse om ansökan
skall utlärdas på sökandens begäran. Såväl ordalagen som motiven
utvisar, att kungörelseförfarandet varit avsett uteslutande för fall när
långesmannen enligt äldre rätt inte var skyldig att lagfara sitt fång. I
rättspraxis torde emellertid tillämpningsområdet för kungörelselagfart all0102299
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 8 avd. Nr 1

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr t dr 1969

mänt ha utsträckts till att avse samtliga fall, när — såvitt av fastighetsboken
framgår — lagfart inte tidigare sökts. 1 underrätternas och inskrivningsdomarnas
praxis har kungörelselagfarandet t. o. in. ej sällan tillämpats
oberoende av om lagfart tidigare sökts eller beviljats.

Kungörelse om lagfartsansökan skall införas en gång i allmänna tidningarna
och en ortstidning. Beträffande egendom på landet skall ansökan
också kungöras i kyrkan för den församling, där egendomen är belägen.

Sedan kungörandet skett kan lagfart beviljas under vissa förutsättningar.
För det första krävs att klander av fånget inte instämts inom tre år efter
sista kungörandet och att ej heller eljest anledning förekommer att annan
äger bättre rätt till egendomen. För det andra skall sökanden eller han och
hans rättsinnehavare oavbrutet under de nämnda tre åren ha varit i mantalslängden
upptagna såsom ägare. Slutligen skall advokatfiskalen i kammarkollegiet
ha hörts över lagfartsansökningen.

Enligt tidigare gällande bestämmelser i 35 § t mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469) skulle vid mantalsskrivningen i
mantalslängd uppföras, bland annat, alla vid ingången av mantalsåret bestående
fastigheter med angivande av dess ägare och innehavare samt den
förändring beträffande äganderätt som inträffat sedan nästföregående mantalsskrivning.
Enligt 13 § mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti
1947 (nr 654) skulle mantalslängden uppdelas i två delar, personell liggare
och fastighetsliggare.

Statsmakterna beslöt år 1967 ny folkbokföringsförordning (prop. 1967: 88,
3LU 34, rskr. 295). Förordningen utfärdades den 9 juni 1967 (nr 198) och
trädde i kraft den 1 oktober 1967. Reformen, som betingades bl. a. av övergången
till ADB-system på folkbokföringsområdet, innebar såvitt nu är
i fråga atL inantalslängdens fastighetsliggare försvann. Den uppgift som
mantalslängden tidigare fyllde beträffande förutsättningarna för kungörelselagfart
övertogs av fastighetslängden. Sådan längd upprättas i samband
med fastighetstaxeringen och redovisar bl. a. för varje fastighet
ägaren eller den som utan att vara ägare är skyldig att erlägga skatt för
garantibelopp för fastigheten (se 36 § taxeringskungörelsen den 27 juni
1957, nr 513). I den utredning som låg till grund för reformen föreslogs
den ändringen i 10 § andra stycket lagfart sförordningen att såsom villkor
för beviljande av kungörelselagfart skulle uppställas att sökanden eller han
och hans rättsinnehavare oavbrutet under tre år varit i fastighetslängd
upptagna såsom ägare till fastigheten (SOU 1966: 16 s. 129 f.). Föredragande
departementschefen anförde emellertid i propositionen (s. 89) att hänvisningar
till fastighetsliggaren förekom även i andra författningar. Den föreslagna
ändringen i lagfartsförordningen ersattes därför med en övergångsbestämmelse
till folkbokföringsförordningen (punkt 5) av mera allmän
karaktär. Enligt denna skall stadgande om inantalslängdens fastighetslig -

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1960

gare, som linns i lag eller annan författning, fr. o. in. mantalsskrivningen
för år 1968 avse fastighetslängd.

Vid sidan av reglerna om kungörelselagfart finns vissa möjligheter för
fastighetsägare att få lagfart, när möjlighet härtill saknas i vanlig ordning,
nämligen enligt lagen den 6 juni 1962 (nr 270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall. Lagen ägde till en
början tillämpning endast för Kopparbergs län men utsträcktes genom en
lagändring år 1963 till landet i dess helhet. Genom denna lag öppnas möjlighet
att etter Kungl. Maj ds förordnande vid särskild förrättning låta utreda
äganderättsförhållandena angående fastigheter inom ett visst område.
På grundval av utredningen — som föregås av ett kungörelseförfarande —
meddelas sedan lagfart för innehavarna av fastigheterna oberoende av om
de kan förete laga fångeshandlingar eller om fångesmannen erhållit lagfart.
Som förutsättning för att äganderättsutredning skall få ske gäller bl. a.
antingen att äganderätten till fastigheter inom område är oviss och att
från allmän och enskild synpunkt är av väsentlig betydelse att ovissheten
undanröjs eller att fastighetsägarna i betydande omfattning saknar lagfart.
Den äganderätts- och lagfartssanering, som 1962 års lag lämnar möjlighet
till, kan alltså åstadkommas endast inom sådana begränsade delar av landet
där fastighetsförhållandena är särskilt oklara. Lagen torde därför inte normalt
kunna utnyttjas som ett medel att förhjälpa fastighetsägare till lagfart,
när möjlighet därtill saknas i vanlig ordning.

Motionen

I motionen anlöres bl. a. alt det har visat sig att det kan förekomma fall
då sökanden eller hans rättsinnehavare, trots att han oavbrutet under tre
års tid varit ägare till fastigheten, ej kan erhålla lagfart på grund av att
han ej är mantalsskriven på fastigheten. Det kan nämligen, heter det i
motionen, förhålla sig så att fastigheten är obebodd och ägaren är bosatt på
annan ort. Följaktligen är fastigheten ej upptagen i mantalslängden. I
sådant fall bör enligt motionärernas mening äganderätten kunna styrkas
genom att utdrag ur taxeringslängden för de tre senaste åren lämnas.

Förslaget till ny jordabalk

De i det föiegående nämnda bestämmelserna angående kungörelselagfart
innebäi bl. a. att sådan lagfart inte kan komma i fråga om lagfart
tidigare beviljats eller sökts på fastigheten. I sådant fall kommer fastigheten
i princip att för all framtid ställas utanför den registrering av fastighetsförvärv
som sker inom lagfartsväsendets ram. Denna fråga har betydelse
inte bara för de närmast berörda enskilda parterna. Erfarenheten
anses ha visat att bristande lagfarter ej sällan får skadliga återverkningar

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1969

också från allmän synpunkt. Sålunda kan en önskvärd markexploatering
hindras eller i vart fall försvåras, om markägaren inte kan åberopa lagfart
på sitt förvärv till egendomen. Eftersom fastighetskredit i allmänhet
inte kan erhållas hindras vidare investeringsverksamheten till men för en
rationell markanvändning.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden har i det till lagrådet den It
februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk intagits regler, som
syftar till vidgade möjligheter till lagfart för sådana fall när visst förvärv
i brist på laga fångeshandling inte kan lagfaras på vanligt sätt. De föreslagna
reglerna återfinns i 20 kap. 10—13 §§ i det nämnda förslaget. De
innebär bl. a. att ansökningar om lagfart utan att fångeshandling kan företes
undantagslöst skall handläggas vid muntlig förhandling inför inskrivningsmyndigheten.
Endast härigenom anses det bli möjligt att nöjaktigt
bedöma om lagfart bör kunna meddelas trots bristen i sökandens dokumentation
angående sitt förvärv. Sammanträdet har till syfte att åstadkomma
utredning av äganderättsförhållandena angående fastigheten. Som
grundval för sammanträdet skall ligga en av sökanden på heder och samvete
avgiven redogörelse för de omständigheter, som är av intresse för
äganderättsfrågans bedömande. Sökanden skall också inge intyg om vad
mantalslängden utvisar angående äganderätten till fastigheten under de tio
åren närmast före ansökan. Om inskrivningsmyndigheten på grund av
vad som upplysts vid sammanträdet eller vad som framkommit i annan
ordning finner antagligt, att det påstådda förvärvet ägt rum samt att det är
giltigt och kan göras gällande skall protokollet från sammanträdet godtas
som laga fångeshandling.

Enligt vad utskottet erfarit torde det slutliga förslaget komma att innehålla
bestämmelse om att sökanden skall inge intyg om vad f astighetslängden
utvisar angående äganderätten till fastigheten.

Proposition med förslag till ny jordabalk torde komma att framläggas
i sådan tid att förslaget kan behandlas av 1970 års riksdag. Balken avses
träda i kraft den 1 januari 1972.

Utskottet

Enligt lagfartsförordningen är den som förvärvar fast egendom med visst
undantag skyldig att söka lagfart på sitt fång hos inskrivningsdomaren.
För beviljande av lagfart krävs bl. a. att fångesmannens laga åtkomst styrkes.
I allmänhet innefattar den omständigheten att fångesmannen erhållit
lagfart tillräckligt bevis om laga åtkomst. Kan ansökan om lagfart inte beviljas
till följd av att fångesmannens åtkomst inte styrkts skall ansökan
förklaras vilande i avbidan på åt! hindret undanröjs. Genom andra stycket
i 10 § lagfartsförordningen anvisas emellertid en möjlighet att vinna lagfart
trots att sökanden inte kan styrka fångesmannens lagliga åtkomst. Ett kun -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 år 1969

o

görelseförfarande äger härvid rum i anledning av lagfartsansökan, varpå
viss tid får förflyta i avbidan på att möjligen någon annan skall göra anspråk
på äganderätt till fastigheten genom klandertalan. Sökanden skall vidare
visa att han eller han och hans rättsinnehavare oavbrutet under de tre
senaste åren efter sista kungörandet varit i mantalslängden upptagna som
ägare. Efter kungörelsetidens utgång kan sökanden fullfölja ansökningen
och under de förutsättningar, som anges i lagrummet i fråga, erhålla lagfart
trots bristen i fångesmannens åtkomst.

1 motionen föreslås sådan ändring i lagfartsförordningen att äganderätten
skall kunna styrkas genom utdrag ur taxeringslängden för de tre
senaste åren. Motionären anför bl. a. att mantalslängden inte innehåller
uppgift om fastigheten för det fall att denna är obebodd.

Som framgår av den föregående redogörelsen beslöt statsmakterna år 1967
ny folkbokföringsförordning. I samband härmed försvann den till mantalslängden
hörande fastighetsliggaren. I denna redovisades alla vid ingången
av mantalsåret bestående fastigheter med angivande av ägare och innehavare
samt den förändring beträffande äganderätt som inträtt sedan föregående
mantalsskrivning. Den uppgift som mantalslängdens fastighetsliggare
fyllde beträffande förutsättningarna för kungörelselagfart övertogs
genom ändringen av fastighetslängden. Sådan längd upprättas i samband
med den årliga fastighetstaxeringen och redovisar bl. a. alla fastigheter
jämte ägare.

Under förarbetena till den nya folkbokföringsförordningen övervägdes
att genomföra den ändring i 10 § lagfartsförordningen, som betingades av
att mantalslängdens fastighetsliggare försvann. Ordet »mantalslängden»
föreslogs sålunda utbytt mot »fastighetslängden». En sådan ändring ansågs
dock inte erforderlig. I stället fogades till folkbokföringsförordningen en
övergångsbestämmelse av mera allmän karaktär. Enligt denna bestämmelse
skall stadgande om fastighetsliggare framdeles avse fastighetslängd.

Vad utskottet anfört visar att de gällande bestämmelserna i sak uppfyller
det önskemål som motionären framställt. Den nämnda övergångsbestämmelsen
till folkbokföringsförordningen synes emellertid vara lätt att
förbise och åtminstone bland allmänheten kan tvekan uppstå om beskaffenheten
av det intyg angående äganderätten till fastighet som skall företes
i samband med att ansökan om kungörelselagfart fullföljes. Det synes
dock kunna förutsättas att domstolarnas inskrivningsavdelningar biträder
allmänheten med de råd och anvisningar härvidlag som kan visa sig erforderliga.
Förslag till en fullständig revision av de ifrågavarande bestämmelserna
kommer vidare, som framgår av den föregående redogörelsen, att
föreläggas riksdagen inom en tämligen nära förestående framtid. Det är
att förvänta att den anledning till missuppfattning angående bestämmelsernas
rätta innebörd, som nu kan anses föreligga, härvid kommer att
undanröjas.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 dr 1969

Med hänsyn till vad utskottet anfört bör motionen inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att motionen II: 21 icke föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 februari 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Knut Johansson (s)*, Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m) och Erik
Jansson (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Ekström
(s), Sundelin (s), fröken Anderson (s), herrar Franzén i Träkumla (ep)
och Wachtmeister (m).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L B#ckm«niTrYclf#n''»r AB« Stockholm