Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969

Nr 14

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av affärstidslagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 348 i första kammaren av herr Brundin m fl.
och nr 399 i andra kammaren av herrar Fridolfsson i Stockholm och Ringaby.

I motionerna, som är likalydande, hemställes

»att riksdagen måtte

I. besluta att affärstidslagen, SFS 1968 nr 668, upphävs fr. o. m. den
1 juli 1969,

II. om yrkandet under I. ej bifalles besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om åtgärder syftande till en likformig tillämpning av
affärstidslagen.»

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om affärstiderna meddelas i affärstidslagen den 16 december
1966, vilken trätt i kraft den 1 januari 1967 och gäller till och med den
31 december 1971. Samtidigt med ikraftträdandet upphävdes 1948 års butikstängningslag.

Enligt affärstidslagen får yrkesmässig detaljhandel bedrivas endast under
tid som medges i lagen eller med stöd därav (affärstid). Vanlig affärstid är
vardagar mellan kl. 8 och 20. Försäljningsställen för sådan handel samt frisérsalonger
och fotografiateljéer får inte hållas öppna under annan tid. Om
det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse kan
kommunerna dock medge affärstid utöver den vanliga.

Från lagens tillämpning undantas några typer av försäljning och flera
slag av varor. Här må särskilt nämnas att undantag görs för varor som allmänheten
särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid (det s. k.
kiosksortimentet), om försäljningen sker utan samband med försäljning av
andra varor. Den närmare omfattningen av det fria sortimentet anges i tilllämpningsföreskrifter.

Något om förarbetena till affärstidslagen

Affärstidslagen antogs av riksdagen under höstsessionen 1966 (propositionen
nr 144/1966, 3LU 58, rskr. 368).

0102599 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 3 avd. Nr 14

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969

I propositionen anförde föredragande departementschefen sammanfattningsvis
följande (s. 48 f).

Av var jag---har anfört framgår att jag vid min bedömning av be hovet

av en lagfäst af färsreglering har funnit att flera omständigheter
kan anföras till stöd för ett antagande att man med beaktande av konsumenternas
och de affärsanställdas intresse bör kunna avvara en sådan reglering,
åtminstone på längre sikt. Härtill kommer — som utredningen och flera
remissinstanser har funnit — att konsumenternas behov i fråga om affärstidens
längd och förläggning visserligen f. n. skulle kunna i huvudsak tillgodoses
inom ramen för en lagreglering men att detta knappast kommer att
vara möjligt i längden. Utredningen och dessa remissinstanser pekar nämligen
på flera faktorer som torde komma att föra med sig att behovet av en
längre affärstid kommer att göra sig mera gällande. Sålunda framhåller man
bl. a. den fortgående ökningen av yrkesverksamheten bland kvinnorna och
befolkningsomflyttningen som medför att allt fler får längre avstånd mellan
arbetsplatsen och bostaden. Man menar vidare att behovet av att kunna köpa
bl. a. kapitalvaror i lugn och ro efter arbetstidens slut, ofta tillsammans med
flera familjemedlemmar, kommer att bli mer framträdande i takt med välståndsökningen.

I likhet med flera remissinstanser — även sådana som är i princip anhängare
av fri affärstid — anser jag emellertid att ett omedelbart slopande
av affärstidsregleringen skulle kunna medföra betydande olägenheter. Sålunda
kan man inte utesluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga
verkningar för konsumenterna. Som jag har utvecklat tidigare skulle
vidare vissa olägenheter för de affärsanställda otvivelaktigt följa härav.
En omedelbar avveckling av affärstidsregleringen skulle också, som några
remissinstanser har framhållit, i många fall kunna leda till sociala problem
för affärsinnehavare som driver sina företag utan anställda eller med endast
någon enstaka medhjälpare.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte förorda att man — som
en ganska stor grupp av remissinstanser har föreslagit — omedelbart slopar
all affärstidsreglering. Däremot anser jag i likhet med utredningen och
en bred remissopinion att det finns tillräckliga skäl för att nu ersätta butikstängningslagen
med en friare reglering. Denna bör ges en begränsad
giltighetstid, förslagsvis fem år. Vid utgången av denna tid får man på nytt
pröva frågan om affärstidsregleringen skall slopas helt. Erfarenheterna av
den friare regleringen och den utveckling som torde ske inom ramen för
denna bör då ge en bättre vägledning för prövningen.

1 flera motioner (1:790 och 11:962, 1:791 och 11:966 samt 1:792 och
11:964) yrkades avslag på propositionen och upphävande av butikstängningslagen.

Tredje lagutskottet anförde bl. a. följande (utlåtandet s. 25).

Inom affärstidsutredningen och i allt väsentligt även bland remissinstanserna
har enighet rått om att den nuvarande butikstängningslagen i vissa
avseenden haft ogynnsamma verkningar och att den bör upphävas. Diskussionen
har i stället kommit att gälla frågan huruvida man för närvarande
bör helt slopa affärstidsregleringen. Departementschefen har för sin del funnit
att ett omedelbart slopande av affärstidsregleringen skulle kunna medföra
betydande olägenheter. Han har därvid anfört att man inte kan ute -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14- år 1969

sluta att en tvär omställning skulle få vissa oförmånliga verkningar för
konsumenterna, att vissa olägenheter för de affärsanställda skulle följ a och
att en omedelbar avveckling i många fall skulle kunna leda till sociala problem
för affärsinnehavare som driver sina företag utan anställda eller med
endast någon enstaka medhjälpare. Utskottet delar uppfattningen att en direkt
övergång till ett helt fritt system skulle kunna medföra nackdelar, som
övervägde fördelarna. Den medelväg som departementschefen förordat innebär
för närvarande enligt utskottets mening en lämplig avvägning mellan
de intressen som gör sig gällande på området. Utskottet vill i sammanhanget
framhålla att den gällande regleringen bestått i stort sett oförändrad
sedan år 1939 och att detaljhandeln anpassat sig därtill. En omställningsperiod
är därför under alla omständigheter önskvärd. Huruvida regleringen
senare skall helt slopas eller ej får avgöras med ledning av erfarenheterna
av den finare regleringen.

Av vad nu sagts följer att utskottet inte kan tillstyrka bifall till de motioner,
vari yrkas avslag på propositionen och upphävande av butikstängningslagen.

Motionerna

Motionärerna erinrar inledningsvis om alt den provisoriska affärstidslagen
nu varit i kraft under två år och de anser att det under denna tidsperiod
visat sig att några väsentliga olägenheter inte uppstått för affärsanställda
i kommuner där fria affärstider tillämpats i större utsträckning
än före lagens tillkomst. Enligt motionärerna har emellertid kommunernas
befogenhet att med hänsyn till allmänhetens intresse medge affärstid utöver
den vanliga tillämpats skiljaktigt i olika kommuner i en utsträckning
som inte förväntades och inte ansågs önskvärd vid lagens tillkomst. Detta
förhållande synes motionärerna oroande. Den olikformiga tillämpningen
sägs ha medfört avsevärda olägenheter för affärsidkare och konsumenter
i kommun, där affärstid utöver den vanliga ej medgivits, men där grannkommun
medgivit sådan tid åt affärsställen i denna kommun. I vissa kommuner
har köpmän i en bransch, t. ex. bilbranschen, beviljats visst öppethållande,
medan köpmän i en annan bransch, t.ex. möbelbranschen, förvägrats
detta. Motionärerna ifrågasätter om dylika förhållanden är förenliga
med de av riksdagen antagna principerna om fri konkurrens.

Ett skäl som vid tiden för lagens antagande ansågs tala emot fria affärstider
var att ett sådant system eventuellt skulle kunna föra med sig högre
varupriser. Även på denna punkt har det enligt motionärerna visat sig att
farhågorna var obefogade.

Motionärerna framhåller också att de skäl som vid lagens antagande
framfördes mot denna fortfarande är giltiga. Genom att företagarna inte
kan variera affärstiden fritt med hänsyn till företagsekonomiska överväganden
kan i och för sig livskraftiga företag hindras från att expandera
i den takt och utsträckning som annars vore möjlig. Företag med sämre förutsättningar
har däremot ett konstlat skydd i regleringen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1b år 1969

Genom att avskaffa affärstidslagen kan enligt motionärerna konsumenternas
önskemål i fråga om öppethållande bättre tillgodoses. De s. k. närhetsbutikernas
klart uttalade behov av att anpassa sig efter konsumenternas
önskemål kan också tillfredsställas. I detta sammanhang erinrar
motionärerna om närhetsbutikernas betydelsefulla funktion, då det gäller
att underlätta för åldringar och handikappade att själva ombesörja sina
inköp.

Avslutningsvis anför motionärerna att eftersom affärstidslagen utgör
en konkurrens- och utvecklingshämmande faktor till stor nackel för såväl
konsumenter som affärsidkare bör den avskaffas.

1968 års riksdag

Vid 1968 års riksdag väcktes motioner (I: 25 och II: 36) med i allt väsentligt
samma innehåll som förevarande motioner. I motionerna hemställdes
att affärstidslagen skulle upphävas från och med den 1 juli 1968.
På hemställan av tredje lagutskottet föranledde motionerna inte någon riksdagens
åtgärd. I sitt utlåtande (nr 9) anförde utskottet följande.

Under förarbetena till afffärstidslagen anfördes bl. a. att lagen borde ges
eu begränsad giltighetstid och att man vid utgången av denna fick på nytt
pröva frågan om slopande av affärstidsregleringen med ledning av erfarenheterna
av den friare regleringen. Någon omständighet som kan föranleda
ett ändrat ståndpunktstagande torde inte ha inträffat under den jämförelsevis
korta tid som lagen varit i kraft. Utskottet anser sig därför inte kunna
tillstyrka förslaget att lagen nu upphävs. Utskottet vill emellertid i anslutning
till vad som anförts i motionerna om att praxis för dispensgivningen
skiftar mellan olika kommuner framhålla det angelägna i att dispensgivningen,
särskilt inom områden som näringsgeografiskt bildar en enhet, blir
så enhetlig som möjligt. Olika praxis inom sådana områden kan lätt snedvrida
konkurrensen såväl inom som mellan olika branscher. Det är därför
viktigt att kommunerna, i kommunblockens samarbetsnämnder eller i annan
ordning, verkar för att enhetliga normer följs vid dispensgivningen. Utskottet
förutsätter att denna fråga ägnas erforderlig uppmärksamhet.

Utskottet

Den gällande affärstidslagen trädde i kraft den 1 januari 1967 och gäller
t. o. m. den 31 december 1971. Lagen har ersatt den tidigare butikstängningslagen
och innebär i jämförelse med denna en väsentligt enklare och
friare reglering av affärstiderna. Den vanliga affärstiden är vardagar
mellan kl. 8 och 20. Huvuddelen av den handel som tidigare efter dispens
fick ske på annan tid än vanlig affärstid, bl. a. hela kioskhandeln, är undantagen
från regleringen. Kommun kan för särskilt fall medge längre affärs -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969 5

tid än den vanliga om det är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse.
Kommuns beslut i sådant dispensärende kan överklagas hos länsstyrelsen.

I motionerna hemställes på ovan närmare angivna skäl att riksdagen
beslutar att afl årstid slagen upphävs fr. o. in. den 1 juli 1969 eller i andra
hand att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om åtgärder
som syftar till en likformig tillämpning av lagen.

Som framgår av ovanstående redogörelse prövade och avslog 1968 års
riksdag motioner med begäran att affärstidslagen skulle upphävas. Till
stöd för motionsyrkandet hade anförts i huvudsak samma motivering som
i förevarande motioner. I sitt av riksdagen godkända utlåtande erinrade
utskottet om att det under förarbetena till affärstidslagen bl. a. anförts att
lagen borde ges begränsad giltighetstid och att man vid utgången av denna
på nytt fick pröva frågan om slopande av affärstidsregleringen med ledning
av erfarenheterna av den friare regleringen. Utskottet ansåg att någon
omständighet som kunde föranleda ett ändrat ståndpunktstagande inte
hade inträffat under den jämförelsevis korta tid som lagen varit i kraft
och utskottet fann sig därför inte kunna tillstyrka förslaget att lagen
skulle upphävas. Anledning att nu frångå denna bedömning föreligger
inte.

Andrahandsyrkandet om åtgärder för att åstadkomma likformig tillämpning
av lagen motiveras med att praxis för dispensgivningen skiftar mellan
olika kommuner. Utskottet berörde även detta spörsmål i sitt föregående
år avgivna utlåtande. Sålunda framhöll utskottet det angelägna i att
dispensgivningen, särskilt inom områden som näringsgeografiskt bildar en
enhet, blir så enhetlig som möjligt. Olika praxis inom sådana områden kunde
enligt utskottet lätt snedvrida konkurrensen såväl inom som mellan olika
branscher. Utskottet underströk att det därför var viktigt att kommunerna,
i kommunblockens samarbetsnämnder eller i annan ordning, verkade för
att enhetliga normer följs vid dispensgivningen.

Utskottet är medvetet om att olika praxis i fråga om dispensgivningen
medför olägenheter i skilda hänseenden. De möjligheter som kan stå till
huds för att utjämna förekommande olikheter bör därför tillvaratas. Eftersom
detaljhandelns villkor är vitt skilda inom olika delar av landet syns
det emellertid inte lämpligt att genom generella regler binda kommunerna
i deras prövning av dispensärenden för att åstadkomma enhetlighet.
I stället torde, i likhet med vad utskottet förordade i utlåtandet år 1968,
kommunal samverkan vara att föredra för att nå sagda syfte. Utskottet vill
också erinra om att länsstyrelsernas prövning av överklagade ärenden kan
antas verka i önskad riktning. Frågan är emellertid av stor vikt och liksom
vid föregående års behandling därav anser sig utskottet därför kunna
förutsätta att den ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1969

att motionerna 1:348 och 11:399 icke föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den It mars 1969

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK GREBÄCK

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Göran Karlsson (s), Svante Kristiansson
(s), Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Nils-Eric Gustafsson (ep)*, Erik
Jansson (s), Ernulf (fp) och fru Landberg (s);

från andra kammaren: herrar Grebäck (ep), Svenning (s), Sundelin
(s), fröken Anderson (s), herr Franzén i Träkumla (ep), fru Ekroth
(s), herrar Wachtmeister (m) och Sellgren (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB • Stockholm