Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

1

Nr 47

Utlåtande i anledning av motioner om barnbidrag till svenskar i
u-landstjänst.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
1:785 av herr Pettersson, Karl, samt 11:894 av herr Nilsson i Agnäs.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställs »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring i bestämmelserna om barnbidrag
att dessa må utgå även till barn åt svenskar, som är anställda i
svensk u-hjälp utomlands».

Bosättningsbegreppet enligt lagen om allmänna barnbidrag

Enligt 1 § barnbidragslagen skall för barn som är svensk medborgare och
bosatt i riket utgå allmänt barnbidrag. För utländska barn utgår barnbidrag
om barnet fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven i riket eller
om barnet eller endera av dess föräldrar sedan minst sex månader vistas i
riket.

Socialstyrelsen är högsta instans i mål om utbekommande av barnbidrag.
Föreskrifter för tillämpningen av barnbidragslagen skall vidare meddelas
av styrelsen. Så har skett genom Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr
202 nov. 1967. I förhållande till tidigare utfärdade anvisningar innehåller
nämnda Råd och anvisningar framför allt väsentliga ändringar i fråga om
tolkningen av bosättningsbegreppet.

Om bosättningsbegreppet har föredragande departementschefen i prop.
1947:220 sid. 101 uttalat följande:

Vid tolkningen av begreppet bosättning bör man följa samma praxis som
vid tillämpningen av folkbokföringsförordningen. I princip torde härigenom
barnbidrag komma att utgå endast för här kyrkobokförda barn. I detta
sammanhang må anmärkas, att den som är i rikets tjänst å utländsk ort
anställd skall med sin familj och svenska betjäning kyrkobokföras i Storkyrkoförsamlingen
i Stockholm. Här avsedda personer böra följaktligen vid
tillämpningen av lagen om allmänna barnbidrag anses som bosatta i Sverige.

Folkbokföringsförordningens (SFS 1967:198) huvudregel om bosättning
återfinns i 12 §. Där stadgas att en person skall — med vissa undantag —
anses bosatt på den fastighet där han regelmässigt vistas eller — vid ombyte
av bostad — kan antagas komma att regelmässigt vistas under »dygnsvilan».
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 47

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

Enligt 8 och 9 §§ barnbidragslagen skall barnbidraget utbetalas av barnavårdsnämnden
i den kommun, där barnet är kyrkobokfört.

Med stöd av bär nämnda förhållanden bar socialstyrelsen i nämnda Råd
och anvisningar ansett det motiverat att vid tillämpningen av barnbidragslagen
utforma den huvudregeln att barnet skall vård kyrkobokfört i svensk
församling för att anses vara bosatt i riket.

1 det följande anför socialstyrelsen.

I det övervägande antalet fall sammanfaller begreppen kyrkobokföring och
bosättning så att barn som är bosatta här i riket också är här kyrkobokförda
och vice versa.

Undantag kan dock förekomma. En person kan sålunda vara här i riket
bosatt utan att samtidigt vara här kyrkobokförd och han kan likaledes vara
här i riket kyrkobokförd utan att vara här bosatt. Som exempel på sistnämnda
fall må nämnas missionärer och sjömän m. fl. som enligt 28 § FBF
har rätt att stå kvarskrivna i sin hemförsamling trots att de är stadigvarande
bosatta utomlands. Vid bristande överensstämmelse mellan bosättningen och
kyrkobokföringen är det i enlighet med 1 § bosättningen som är avgörande
för rätten till barnbidrag. Barn till missionärer och sjöfartspersonal vilka
tillsammans med föräldrarna stadigvarande vistas utomlands anses ej som
bosatta här och är sålunda inte barnbidragsberättigade.

Tidigare har socialstyrelsen inte tillåtit några som helst undantag från
huvudregeln om kyrkobokföring som villkor för rätt till barnbidrag bortsett
från de fall där i mantalslängd förda barn av någon anledning ej blivit
kyrkobokförda vid mantalsårets ingång. Med denna tillämpning har sålunda
barnbidrag som regel vägrats här bosatta barn för tid då deras kyrkobokföring
ej varit klar.

Socialstyrelsen har emellertid under mars månad 1966 beslutat rekommendera
en mera modifierad tolkning av bosättningsbegreppet än vad som
följer av en direkt anknytning till kyrkobokföringen.

I anslutning till det sist sagda lämnar socialstyrelsen en redogörelse för
undantag från kravet på kyrkobokföring. Undantagen avser i främsta rummet
fall då en svensk barnfamilj flyttar in från utlandet. Redogörelsen för
åsyftade undantag utelämnas här.

I ett följande avsnitt går socialstyrelsen närmare in på frågan om barnbidrag
under barns utlandsvistelse och delar därvid upp de olika fallen på
följande underavsnitt, nämligen stadigvarande bosättning utomlands, barn
till i svenska statens tjänst på utländsk ort anställda, barnbidrag till barn
som fullgör sin skolgång i utlandet och tillfällig utlandsvistelse.

Vid stadigvarande bosättning utomlands skall personerna i fråga i princip
avföras ur kyrkoböckerna. Så sker emellertid inte alltid av en eller annan
anledning. Vissa kategorier utlandssvenskar — missionärer och sjömän —
kan enligt FBF kvarstå kyrkobokförda i sina hemförsamlingar, trots att de
är stadigvarande bosatta utomlands. I fråga om denna grupp anför socialstyrelsen: -

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

3

I dessa fall skall barnen trots kyrkobokföringen ej anses bosatta i Sverige
och därför inte heller vara berättigade till barnbidrag. Det förekommer ej
sällan att utrikes bosatta barnfamiljer tillbringar sin årliga semester ofta
omfattande flera månader i Sverige. Trots sådana årligen återkommande
vistelser i hemlandet kan barnen inte anses bosatta här i barnbidragslagens
mening, när de tillsammans med föräldrarna är stadigvarande bosatta på
utrikes ort. Barnbidrag skall därför inte heller utgå för tid då de tillfälligt
vistas i Sverige.

I fråga om barn till i svenska statens tjänst på utländsk ort anställda gäller,
att barnen skall anses bosatta i Sverige hur långvarig deras utlandsvistelse
än är. Särskilda folkbokföringsregler gäller för denna grupp (20 §
FBF). Reglerna avser i första hand diplomatisk personal. Numera tillämpas
stadgandet enligt praxis även på svensk personal vid SJ :s resebyråer utomlands,
svenskar tillhörande svenska representationerna vid EFTA och liknande
organisationer samt fältpersonal hos SIDA. Stadgandet tillämpas däremot
ej på FN-personal.

Barn, som fullgör sin skolgång i utlandet och av denna anledning är kvarskrivna
hos här bosatta föräldrar eller andra anhöriga, skall anses bosatta
i riket under tiden för skolgången och alltså vara berättigade till löpande
barnbidrag för denna tid.

Bortsett från här nämnda undantag — barn till i statens tjänst anställda
och barn, som fullgör sin skolgång i utlandet — gäller i allmänhet vid tilllämpningen
av 1 § barnbidragslagen att ett barn för att anses bosatt i Sverige
måste vara kyrkoskrivet här och vistas här.

I fråga om tillfällig utlandsvistelse anför socialstyrelsen i huvudsak följande.

En tillfällig utlandsvistelse skall vanligtvis inte anses innebära att bosättningen
i riket avbryts och skall således inte heller inverka på rätten till
barnbidrag.

För att uppnå likformighet vid bedömningen av rätten till bidrag under
utlandsvistelse skall följande allmänna regler tillämpas.

Rätten till barnbidrag kvarstår under utlandsvistelse, som varar högst fyra
kalenderkvartal efter det kvartal, varunder utresan ägt rum.

Under utlandsvistelse som beräknas vara mer än 6 månader får bidraget
— utom för »i statens tjänst» anställda — inte utbetalas löpande utan skall
indragas till dess barnet återkommer till riket. Efter barnets återkomst får
barnavårdsnämnden återuppta ärendet för prövning av bidragsrätten under
hela den tid, för vilken bidrag inte utgått.

Konstateras vid denna prövning att barnets bosättning i Sverige är avsedd
att bli stadigvarande och att utlandsvistelsen varit av sådan tillfällig natur
att bortovaron inte skall inverka på bidragsrätten har barnavårdsnämnden
att utbetala förfallna kvarlalsbelopp retroaktivt.

Schablonregeln om fyra kvartal efter utresekvarlalet har tidigare tillämpats
nära nog undantagslöst. Socialstyrelsen beslutade i mars 1966 att ändra
gällande praxis i syfte att åstadkomma en mer modifierad tolkning än tidigare
av barnbidragslagens bosättningsbegrepp.

Bosättningsbegreppet är vare sig i praxis eller i författningsbestämmelser

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969

omgärdat av några enhetliga, för alla situationer gällande tidsgränser. Avgörandet
huruvida någon skall anses bosatt i riket trots utlandsvistelse måste
bedömas med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter.

Den praxis som f. n. finns att tillgå för bedömningen av bosättningsbegreppet
har närmast utvecklats då det gällt tillämpningen av skattelagstiftningen
(53 § kommunalskattelagen och anvisningarna till samma paragraf).
Huvudregeln är här att anställning i enskild tjänst utomlands under
mer än ett år medför, att bosättning här i riket inte längre anses föreligga.
Den i barnbidragsärenden hittills tillämpade schablonregeln (fyra kvartal
efter utresekvartalet eller 12—15 månader) har i huvudsak haft samma
innebörd. I skattepraxis fästes emellertid stor vikt vid anledningen till vistelsen
utom riket. Praxis har därför i vissa fall inneburit att bosättning här i
riket ansetts föreligga även om utlandsvistelsen överstigit ett år. Då vistelsen
utom riket föranletts av sjukdom eller huvudsakligen haft sin orsak i studier,
har bosättning i Sverige ansetts föreligga även vid utlandsvistelser som varat
längre tid än ett år.

Det är väsentligt att bosättningsbegreppet så långt möjligt tolkas enhetligt
inom olika rättsområden. Mest genomarbetat har bosättningsbegreppet blivit
under tillämpningen av skattelagstiftningen (se t. ex. prop. 1966: 127 s. 22 ff).
Vid tillämpningen av lagen om allmänna barnbidrag bör så långt möjligt
bosättningsbegreppet ha samma innehåll som i skattelagstiftningen.

Den ändrade tolkningen innebär att allmänt barnbidrag kan utgå även
vid längre utlandsvistelser än 12—15 månader under förutsättning att vederbörande
barn alltjämt kan anses bosatt i Sverige. Som förut nämnts skall vid
bedömningen härav hänsyn tas till samtliga relevanta omständigheter. Till
dessa hör i första hand ändamålet med utlandsvistelsen men även sådana
förhållanden som att någon i familjen fortfarande har tjänst i Sverige eller
att bostad eller möbler finns kvar här i landet. Särskild anledning att anta
fortsatt bosättning i Sverige föreligger om vederbörande som skäl för utlandsvistelsen
anger studier, vård av hälsa eller dylikt.

Det skatterättsliga bosättningsbegreppet

Såsom framgår av föregående avsnitt bör så långt möjligt bosättningsbegreppet
vid tillämpning av barnbidragslagen ha samma innehåll som i
skattelagstiftningen.

Frågan om en fysisk person är bosatt i Sverige eller ej är enligt den nu
gällande svenska skattelagstiftningen av grundläggande betydelse för hans
skattskyldighet här i riket. Den som anses bosatt i Sverige skall i princip
skatta för all inkomst, oavsett var den förvärvats, och för all den förmögenhet
han vid beskattningsårets utgång ägt här i riket eller å utländsk ort. Den
som inte anses bosatt i Sverige är däremot skyldig erlägga skatt endast för
vissa slag av inkomst.

Enligt punkt 1 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen skall
fysisk person anses bosatt i Sverige, när han här har sitt egentliga bo och
hemvist. Med sådan person skall enligt 68 § kommunalskattelagen likställas
den som, utan att vara här i riket bosatt, stadigvarande vistas i Sverige.

År 1966 kompletterades anvisningarna rörande det skatterättsliga bosätt -

Andra lagutskottets utlåtande nr tf år 1969

5

ningsbegreppet. En bevisbörderegel infördes för de fall då en här bosatt svensk
medborgare avreser från Sverige och det inte från början är uppenbart att
det är fråga om definitiv utflyttning. Den skattskyldige skall i så fall anses
fortfarande bosatt här i landet intill tre år från avresan, om han inte visar
att han saknar från beskattningssynpunkt väsentliga anknytningar till Sverige.
Efter treårstidens utgång anses han bosatt i Sverige endast om taxeringsmyndigheten
kan visa att han fortfarande har så starka band med
Sverige att han trots utflyttningen bör anses ha sitt egentliga bo och hemvist
här. I anslutning härtill infördes skattebefrielse i Sverige för löneinkomster,
som i enskild tjänst förvärvas utomlands, under förutsättning att anställningen
där varar minst ett år.

Utomlands bosatta personer som uppbär lön eller pension från svenska
staten eller svensk kommun samt pension enligt lagen om allmän försäkring
är enligt lagändring vid samma tillfälle år 1966 skyldiga erlägga skatt i Sverige
för sådan inkomst.

Med den år 1966 genomförda lagstiftningen har — som JO konstaterat i
den framställning som anges i följande avsnitt — skattelagstiftningen lösgjort
sig från bosättningen som avgörande faktor för skattskyldigheten i
fråga om inkomst av tjänst. Den som är i svenska statens tjänst är skattskyldig
var han än bor, medan den som är i enskild tjänst utomlands under
minst ett år går fri från skattskyldighet med vissa undantag, också utan
avseende på var han har sitt egentliga bo och hemvist. Vid beskattningsreglernas
utformning har man tagit sikte på att få till stånd en samordning
med den internationella skatterätten.

I fråga om den närmare utformningen av skattelagstiftningen på det här
aktuella området hänvisar utskottet till prop. 1966: 127 och BeU 1966: 54.

Framställning från justitieombudsmannen m. m.

Riksdagens justitieombudsman har den 14 oktober 1966 hos Kungl.
Maj:t gjort en framställning om revision av bestämmelserna om bosättning
i riket såsom villkor för rätt till samhällsförmåner i syfte att åstadkomma
en rättvis avvägning mellan förefintlig skyldighet att gälda skatt för lön
under tjänstgöring utomlands och rätt till olika samhällsförmåner under
utlandsvistelse (se JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 422).

JO framhöll bl. a., att socialstyrelsen ändrat sin praxis så att ingen som
funnits skattskyldig på grund av bosättning i riket behöver gå miste om
allmänt barnbidrag därför att han inte kan anses bosatt i riket i den mening
lagen om allmänna barnbidrag åsyftar. I fråga om samordning av de
legala bosättningsbegreppen i andra än skatterättsliga författningar anförde
JO.

En betydande del av skattemedlen används i våra dagar för att bestrida
utgifter för särskilda samhällsförmåner som tillhandahålls medborgarna. Det
blir då ett rättvisekrav, som svårligen kan avvisas, att den som deltar i

6

Andra lagutskottets utlåtande nr tf år 1969

kostnaderna för denna samhällsservice i princip också får rätt att ta del av
de förmåner som denna ger medborgarna. I synnerhet gäller detta naturligtvis
sådana individuella förmåner som barnbidrag och den allmänna försäkringens
olika förmåner. Vidare synes rimligt att skattebetalare, som är svensk
medborgare, också genom rösträtt vid allmänna val har möjlighet att påverka
samhällsengagemangen och därmed beskattningens omfattning. Att den som
vistas utomlands går miste om en del av samhällsservicen inom riket, t. ex.
i fråga om allmänna kommunikationer och undervisning, kan däremot
enligt sakens natur inte göras något åt.

Redan enligt gällande rätt saknas korrespondens mellan de regler som
grundlägger skattskyldighet vid tjänstgöring utomlands och de bestämmelser
som reglerar rätten till olika samhällsförmåner under sådan tjänstgöring.
Den bristande överensstämmelsen kommer uppenbarligen att bli än mera
påtaglig, om de föreslagna författningsändringarna på beskattningens område
genomförs. Inkongruensen kommer att skärpas med risk för stötande
resultat i många enskilda fall.

För mig framstår det mot bakgrund av alla hos mig anförda klagomål
om beskattning och förlust av samhällsförmåner som alldeles nödvändigt
att en allmän översyn kommer till stånd av de bosättningsregler i skilda
författningar som bestämmer svenska medborgares samhällsförmåner under
anställning utomlands med syfte att bringa dem i samklang med skattskyldighetsreglerna.
Som mål bör uppställas att kongruens så långt det över
huvud taget är möjligt bör råda mellan skyldigheter och rättigheter i förhållande
till svenska staten för den som har anställning utomlands med
skattskyldighet för inkomsten i Sverige.

Frågan om en översyn av bosättningsbegreppen i skilda författningar i
enlighet med vad här anförts synes mig vara av sådan vikt att den bör skyndsamt
utredas.

I detta sammanhang må även hänvisas till riksdagsbehandlingen av två
år 1966 väckta motioner, i vilka begärdes att åtgärder skulle vidtagas för
att samstämmighet skulle uppnås mellan skattelagstiftningens och barnbidragslagens
gällande begrepp. Andra lagutskottet hänvisade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 69 till den ändring av praxis som skett efter
motionernas väckande och som i princip syntes innebära, att den som
funnits skatteskyldig på grund av bosättning här i riket icke behövde gå
miste om allmänt barnbidrag. Efter att därjämte ha hänvisat till JO:s ovannämnda
framställning, anförde utskottet följande.

Utskottet vill för sin del instämma i önskemålet att bosättningsbegreppet
i skilda författningar i möjligaste mån samordnas. Med hänsyn till de åtgärder
socialstyrelsen vidtagit och till att frågan, sedd i ett vidare sammanhang,
genom JO:s framställning redan aktualiserats hos Kungl. Maj:t saknas
anledning för riksdagen att ta något initiativ i anledning av förevarande
motionsyrkande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 47 år 1969 7

Utskottet

I motionerna framhålls, att svenska medborgare som är anställda utomlands
i missionssällskap och andra organisationer som driver u-hjälp för
närvarande inte har rätt till allmänt barnbidrag för sina barn. Motionärerna
vill att bestämmelserna skall ändras så att barnbidrag kan utgå i dessa fall.

Enligt lagen om allmänna barnbidrag är rätten till bidrag knuten till bosättning
i riket. 1 fråga om tolkningen av bosättningsbegreppet har socialstyrelsen,
som är högsta instans vid prövning av frågan om rätt till barnbidrag,
lämnat utförliga anvisningar. I dessa anknyts till den tillämpning av bosättningsbegreppet
som finns inom skattelagstiftningen och som där i princip
är avgörande för skyldigheten att gälda inkomst- och förmögenhetsskatt.
Anvisningarna innebär i huvudsak, att den som funnits skattskyldig på
grund av bosättning här i riket inte behöver gå miste om allmänt barnbidrag.

Utskottet är inte berett att biträda motionerna i den mån de syftar till att
ge barnbidrag åt vissa grupper oavsett om de är bosatta i riket och här betalar
skatt för sina inkomster. I sammanhanget må emellertid påpekas att
vissa problem uppstått vid tolkningen av bosättningsbegreppet. Utskottet har
tidigare uttalat att det är önskvärt att bosättningsbegreppet i skilda författningar
i möjligaste mån samordnas. Denna fråga är, enligt vad utskottet
inhämtat, föremål för uppmärksamhet inom Kungl. Maj ds kansli.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

att motionerna 1:785 och 11:894 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 maj 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Andreasson (ep), fru Grethe Lundblad (s)
och herr Blomquist (m);

från andra kammaren: fröken Wetterström (m), fröken Sandell (s),
herrar Fredriksson (s), Svensson i Kungälv (s), fru Skantz (s), fru Frsenkel
(fp) och fru Håvik (s).