Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

1

Nr 40

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring, jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 mars 1969 dagtecknad proposition, nr 37, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

1) motionen II: 1081 av fru Kristensson,

2) motionen II: 1087 av fru Rgding och fru Marklund, samt

3) motionen II: 1116 av herr Romanus m.fl.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 40

2

Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 13 § lagen den 25 maj 1962 om allmän
försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 kap.

13 §.

1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. S jukpenningen
utgår endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och
längst till etthundraåttionde dagen
efter förlossningsdagen eller efter
den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå. Rätten till fortsatt
sjukpenning upphör, om kvinnan
under nämnda tid utför förvärvsarbete
under mer än trettio dagar. Därvid
medräknas ej dag då barnet åtnjuter
sjukhusvård.

Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan har
eller på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.

Sjukpenning för----annat föranleda.

Till sjukpenning---ej barntillägg.

Även om------------

Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen så länge kvinnan
utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,
dock högst för etthundraåttio
dagar. Från och med den
trettionde dagen efter förlossningsdagen
utgår sjukpenning endast om
kvinnan har eller på grund av sjukdom
är förhindrad att hava barnet
i sin vård.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969
Motionsyrkandena

1) I motionen II: 1081 av fru Kristensson yrkas »att riksdagen måtte
besluta om en sådan ändring av lagen om allmän försäkring, att rätten till
tilläggssjukpenning i samband med havandeskap efter trettio dagar från
barnets födsel dels må tillkomma endera av föräldrarna, dels icke skall gå
förlorad för återstående ledighetstid», samt »att vederbörande utskott måtte
utarbeta härför erforderliga författningsändringar». Av motionsmotiveringen
framgår att med yrkandet i den andra delssatsen avses att endera
av föräldrarna, sedan 30 dagar förflutit från barnets födelse, skall ha rätt
till obegränsad avbrottsmöjlighet (i propositionen föreslås en begränsning
av 30 dagar) utan att rätten till tilläggssjukpenning skall gå förlorad för
återstående ledighetstid.

2) I motionen II: 1087 hemställs att riksdagen antar det framlagda lagförslaget
med följande ändring:

(Propositionens förslag)

(Motionens förslag)

Aven om----_______----

Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och
längst till etthundraåttionde dagen
efter förlossningsdagen eller efter
den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå. Rätten till fortsatt
sjukpenning upphör, om kvinnan
under nämnda tid utför förvärvsarbete
under mer än trettio dagar.

Därvid medräknas ej dag då barnet
åtnjuter sjukhusvård.

Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan har
eller på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.

Sjukpenning för --— annat föranleda.

Till sjukpenning--— ej barntillägg.

3 kap.

13 §

—- 1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och
längst till etthundraåttionde dagen
efter förlossningsdagen eller efter
den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå.

Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår sjukpenning
endast om kvinnan har eller
på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr W år 1969

3) I motionen II: 1116 framställs tre yrkanden. För det första yrkas att
riksdagen skall anta det framlagda lagförslaget med samma ändring som
förordas enligt redogörelsen under 2) i motionen 11:1087. För det andra
yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att tillämpningsföreskrifter
måtte utfärdas som ger klara riktlinjer för bedömningen
av när förvärvsarbete skall anses föreligga i samband med havandeskapsledighet,
då kvinnan har förtroendeuppdrag eller andra mindre extrauppdrag,
då fria yrkesutövare behåller en mindre del av sitt arbete och i samband
med fortbildning och vidareutbildning». För det tredje yrkas »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om förslag till sådan
ändring av lagen om allmän försäkring att tilläggssjukpenning i samband
med barnsbörd kan utgå även i de fall barnets fader avstår från förvärvsarbete
för aft vårda barnet».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden
får utskottet, i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna.

. , : , Propositionens huvudsakliga innehåll

11 I propositionen föreslås att kvinna skall få utföra förvärvsarbete under
tillhopa högst 30 dagar utan att rätten till tilläggssjukpenning i anledning
av båfnsböfd för återstående ledighetstid därför går förlorad. I anslutning
härtill föreslås eri kompletterande regel som avser kvinnor vars barn vårdas
på sjukhus. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

Av propositionen återges i det följande endast vad föredragande departementschefen
anfört. Beträffande redogörelsen för gällande bestämmelser,
familjepolitiska kommitténs förslag och remissyttrandena över detta får
utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, anför i propositionen
följande:

: »Havandeskap och förlossning innebär för en kvinna avsevärd omställning
av såväl fysisk som psykisk art. Under tiden därefter medför

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

amningen och skötseln av barnet betydande påfrestningar. För barnet
betraktas det som en fördel om modern själv svarar för vården under den
första tiden av dess levnad. Det har därför ansetts vara av stort värde att
modern i samband med barnsbörd får en tids ledighet från arbete utom
hemmet. Detta återspeglas i lagregler som garanterar kvinnan rätt till ledighet
i samband med nedkomst.

Tilläggssjukpenningen i anledning av barnsbörd ger kvinnan ekonomiska
möjligheter att utnyttja rätten till ledighet. Detta sker genom att tilläggssjukpenningen
ersätter inkomstbortfall på grund av bortovaro från förvärvsarbete
i samband med havandeskap och barnsbörd.

Tilläggssjukpenningen utgår för tid då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete,
dock högst för 180 dagar räknade tidigast fr. o. m. den sextionde
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast
fr. o. in. förlossningsdagen. Kvinnan får inte avbryta ledigheten genom
att utföra förvärvsarbete. Sker detta förlorar hon rätten till tilläggssjukpenning
för resten av den annars möjliga ersättningstiden. Kravet på att
ledigheten skall vara sammanhängande har ansetts behövligt för att syftet
med ledigheten skall främjas. Till stöd för kravet har också åberopats
administrativa skäl, främst svårigheten att få till stånd effektiv kontroll.

En undantagsbestämmelse tar sikte på fall då kvinnan inte har barnet
i sin vård. Såsom ytterligare förutsättning för rätt till tilläggssjukpenning
för tiden fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen gäller nämligen
att kvinnan skall ha barnet i sin vård eller på grund av sjukdom
vara förhindrad att vårda barnet.

Bestämmelsen att ledigheten inte får avbrytas har blivit kritiserad i olika
sammanhang. Motioner vid 1965 års riksdag ledde till att familjepolitiska
kommittén fick i uppdrag att utreda frågan om möjlighet att göra
avbrott i havandeskapsledighet. Kommittén har föreslagit en uppmjukning
av kravet på total avhållsamhet från förvärvsarbete.

Kommittén framhåller att nuvarande regler skapat irritation särskilt
i de fall, där kvinnan saknat kännedom om konsekvenserna av att ledigheten
avbryts med ett tillfälligt förvärvsarbete. Även om informationen om
villkoren för att åtnjuta tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd
lörbättrats för att undanröja ovisshet i detta avseende anser kommittén
att bestämmelsen om total avhållsamhet från förvärvsarbete kan verka
onödigt hård. Kommittén påpekar därvid att risken att komma i konflikt
med denna blivit väsentligt större sedan ersättningstiden fr. o. m. ingången
av år 1963 utökades från 90 till 180 dagar. Kravet på att ledigheten skall
vara sammanhängande kan enligt kommittén vidare leda till resultat som
direkt motverkar syftet med bestämmelsen. Till belysning härav nämner
kommittén att en kvinna, som gått miste om rätten till fortsatt tilläggssjukpenning
på grund av att hon tillfälligt utfört förvärvsarbete, kan se sig
nödsakad att för sin försörjning arbeta mera beständigt, även om det inte

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

är förenligt med hennes eller barnets bästa. Det anförda leder enligt kommittén
till slutsatsen att bestämmelsen bör mjukas upp.

Kommitténs resonemang i denna del bar inte mött någon erinran under
remissbehandlingen. I stället uttalar flera remissinstanser sin tillfredsställelse
med att förslag lagts fram om ändring i den gällande regleringen.
Även jag anser att de av kommittén åberopade omständigheterna sammantagna
utgör bärande skäl för att en ändring i föreslaget hänseende bör
komma till stånd.

Några remissorgan tar upp frågor om andra och mera genomgripande
förändringar i reglerna om tilläggssjukpenning vid barnsbörd. Sålunda berörs
t. ex. spörsmål om utökning av ledighetsperioden och om rätt till
tilläggssjukpenning för fadern, när denne avhåller sig från förvärvsarbete
för att sköta barnet. Frågor av sådan art har inte ingått i det uppdrag
för kommittén, som hänför sig till de riksdagsmotioner jag förut nämnt.
De torde däremot komma upp till bedömande under kommitténs fortsatta
arbete.

Kommitténs förslag grundar sig på en diskussion av olika tänkbara vägar
att åstadkomma en bättre ordning i avbrottsfrågan än den nuvarande.
Därvid behandlar kommittén tre skilda alternativ. Det lämpligaste
alternativet är enligt kommittén att i författningstexten föreskriva att avbrott
i ledigheten tillåts i viss omfattning. Flertalet remissinstanser godtar
en lösning efter denna princip. Två av arbetsmarknadens organisationer
— LO och SACO —- föredrar emellertid ett längre gående alternativ
att helt slopa bestämmelsen att avbrott i ledigheten utesluter från rätt
till fortsatt tilläggssjukpenning. Det återstående alternativet — innebärande
att försäkringskassorna lämnas möjlighet att från fall till fall medge
avbrott genom förvärvsarbete i begränsad omfattning -— förespråkas inte
från något håll.

Inte heller jag anser att metoden med en tillståndsprövning i varje
särskilt fall är användbar. Bl. a. kan åberopas att proceduren blir tungrodd
och att den med all sannolikhet leder till en föga enhetlig rättstillämpning.

Om man betraktar de båda andra alternativ som kommittén diskuterat
kan det naturligtvis från vissa synpunkter te sig tilltalande att helt slopa
nuvarande avbrottsregel. Kvinnan skulle under 180-dagarsperioden kunna
få tilläggssjukpenning för varje dag hon avhåller sig från förvärvsarbete
men vara utesluten från förmånen endast för dag då hon haft förvärvsarbete.
Kvinnan utsätts då inte för något ekonomiskt tryck att ta ut ledigheten
i ett sammanhang. I stället får hon möjlighet att bestämma om avbrott
i ledigheten utifrån sina egna personliga önskemål.

Obegränsade avbrottsmöjligheter innebär emellertid också att man låter
de skydds- och vårdhänsyn, som motiverat förmånen av tilläggssjukpenning
vid barnsbörd och som legat bakom dess utformning, helt träda i bakgrunden.
Enligt mjn mening bör en sådan utveckling inte eftersträvas.

7

Andra lagutskottets utlåtande nr AO år 1969

Som kommittén framhåller är det fortfarande från såväl den enskildes som
samhällets synpunkt av stort värde att ledigheten tas ut sammanhängande.
Om möjligt bör det då finnas ett effektivt medel att uppmuntra och påverka
kvinnan att ta ut ledighet på sådant sätt. Något annat medel än att
inom moderskapsförsäkringen reglera möjligheterna till ledighetsavbrott
synes därvid inte kunna komma i fråga. Bestämmelser inom arbetarskyddslagstiftningens
ram skulle uppenbarligen bli föga smidiga om de skulle
kunna fylla kravet på effektivitet.

Kravet på sammanhängande ledighet har också ansetts motiverat av
administrativa hänsyn. Slopas kravet finns alltså skäl att befara att olägenheter
vid tillämpningen, t. ex. problem med en omfattande kontrollverksamhet,
blir följden. Kommitténs uttalanden liksom riksförsäkringsverkets
remissyttrande ger stöd för riktigheten av sådana farhågor. Riksförsäkringsverket
anser att olägenheterna med detta alternativ skulle bli
avsevärda.

Oavsett hur man värderar de för- och nackdelar som är förenade med detta
alternativ är emellertid ett avgörande skäl mot att nu gå på denna lösning
att man — som kommittén framhållit — skulle kunna föregripa kommitténs
behandling av frågan om ett eventuellt vårdbidrag. En lösning enligt
detta alternativ skulle dessutom gå längre än vad riksdagen uppenbarligen
åsyftat i de framställningar som legat till grund för kommitténs uppdrag
på den nu aktuella punkten. Mot bakgrund av det anförda kan jag inte förorda
en sådan lösning.

De skedda övervägandena leder följaktligen till att den metod kommittén
förordat kommer i blickpunkten. Inte heller detta alternativ är invändningsfritt.
Också en begränsad eftergift i kravet på sammanhängande
ledighet minskar lagstiftningens effektivitet när det gäller att bevaka de
grundläggande skydds- och vårdhänsynen. Fastläggs en bestämd gräns för
möjligheterna till avbrott kan detta också tänkas föra med sig nackdelar
av samma slag som visat sig förbundna med nuvarande ordning. Varje
avsteg från kravet på total avhållsamhet från förvärvsarbete torde vidare
medföra visst administrativt merarbete. Fördelen med alternativet är emellertid
att detta kan utformas så att stelheten i den nuvarande regeln mjukas
upp väsentligt samtidigt som lagstiftningen alltjämt vilar på principen
om sammanhängande ledighet. Dessutom blir de administrativa svårigheterna
begränsade. Jag bedömer det således möjligt att nå en godtagbar
lösning efter den linje kommittén valt.

Reglerna i fråga om ledighetsavbrott bör i enlighet med kommitténs
förslag få det innehållet, att kvinnan medges att under tilläggssjukpenningperioden
utföra förvärvsarbete under visst antal dagar utan att rätten
till fortsatt tilläggssjukpenning påverkas. Med arbetad dag bör därvid
avses även dag som endast delvis åtgått till förvärvsarbete. Vad som skall

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

förstås med förvärvsarbete får liksom hittills avgöras med ledning av omständigheterna
i det särskilda fallet.

Någon bestämmelse som inskränker möjligheterna att göra avbrott under
den allra närmaste tiden efter förlossningen behöver enligt min mening
inte tynga regleringen. Beträffande just denna period råder enligt arbetarskyddslagen
ett förbud för kvinnan att utföra vissa mera krävande arbeten.
Man torde i övrigt kunna anta att möjligheten till avbrott i ledigheten
under denna tid kominer att utnyttjas mycket sparsamt.

När det gäller att fastställa det tillåtna antalet avbrottsdagar får en avvägning
ske mellan skilda synpunkter. Skydds- och vårdintressena kräver
att ledigheten i regel inte splittras upp av ett stort antal avbrott eller avbrott
som sträcker sig över långa perioder. Samtidigt måste emellertid
beaktas att önskemålen och behoven när det gäller ledighetsavbrott kan
variera betydligt bland kvinnorna. Ett tillgodoseende så långt möjligt även
av dem som vill ha större avbrottsmöjligheter minskar risken för att kvinnorna
kommer i konflikt med begränsningsregeln. Mot bakgrund av det
anförda bör kommitténs förslag att bestämma antalet möjliga avbrottsdagar
till trettio kunna godtas.

Med den diskuterade regeln synes tilläggssjukpenning kunna utgå även
för vissa fridagar under en period av förvärvsarbete, trots att något behov
av kompensation för förlorad arbetsinkomst för dessa dagar inte kan
sägas föreligga. Detta är naturligtvis inte helt tillfredsställande. De utvägar
som står till buds när det gäller att undgå den berörda konsekvensen
för emellertid med sig nya svårigheter. Antalet tillåtna avbrottsdagar kan
av skäl jag förut anfört inte bestämmas så lågt att man vinner något väsentligt
i förevarande hänseende. Enligt min mening bör man vidare så långt
möjligt söka undvika att bygga ut den diskuterade regeln med detaljerade
spärrföreskrifter, som gör försäkringen alltför komplicerad.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att den bestämmelse i 3 kap.
13 § andra stycket AFL, som anger att tilläggssjukpenningen utgår så
länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, ersätts med
föreskrifter dels om att tilläggssjukpenningen utgår endast för dag då kvinnan
avhåller sig från förvärvsarbete, dels om att rätten till fortsatt tilläggssjukpenning
upphör, om kvinnan under tilläggssjukpenningperioden utför
förvärvsarbete under mer än trettio dagar. Liksom hittills skall sjukpenningen
kunna utgå längst till 180 :e dagen efter förlossningen eller efter den
tidigare dag då sjukpenningen började utgå.

I anslutning härtill bör en ändring vidtas i syfte att tillgodose en del
kvinnor, vars barn efter födelsen måste stanna kvar på sjukhus för vård.

Enligt vad jag förut nämnt är rätten till tilläggssjukpenning för tiden
fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen beroende av att kvinnan
har barnet i sin vård eller på grund av sjukdom är hindrad att vårda
barnet. Som kommittén funnit kan denna begränsning leda till svårig -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

heter för kvinnan i situationer då barnet stannar kvar på sjukhus under
en större del av 180-dagarsperioden. I sådana fall kan ju tilläggssjukpenningen
upphöra att utgå trettio dagar efter förlossningen. Kvinnan får sedan
inte ens om det är behövligt ur försörjningssynpunkt arbeta mer än
trettio dagar om hon vill behålla rätten till tilläggssjukpenning för att
kunna stanna hemma en tid när barnets sjukhusvistelse är slut. 1 överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit bör därför införas en kompletterande
regel av innebörd att de dagar då kvinnan utför förvärvsarbete
medan barnet åtnjuter sjukhusvård inte skall avräknas från det tililåtna
antalet avbrottsdagar.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1969.»

Utskottet

Kvinnlig försäkrad som i samband med barnsbörd avhåller sig från förvärvsarbete
får enligt gällande bestämmelser ersättning från den allmänna
försäkringen i form av tilläggssjukpenning. Förutsättningen härför är att
kvinnan under minst 270 dagar före nedkomsten eller den beräknade tiden
för nedkomsten varit placerad i lägst sjukpenningklass 3. Tilläggssjukpenning
utges under högst 180 dagar, tidigast fr. o. m. sextionde dagen före den
beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast fr. o. m. förlossningsdagen.
Sjukpenningen utgår endast så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig
från förvärvsarbete. Även om sådant arbete omfattar endast någon eller
några enstaka dagar, är rätten till fortsatt tilläggssjukpenning förlorad.

Bestämmelserna om att kvinnan utan avbrott skall avhålla sig från förvärvsarbete
har framstått som onödigt hård och riksdagen har år 1965
efterlyst en uppmjukning av reglerna. I förevarande proposition föreslås
en sådan reform. Förslaget går ut på att kvinna skall få utföra förvärvsarbete
under tillhopa högst 30 dagar utan att rätten till tilläggssjukpenning
för återstående ledighetstid därför går förlorad. I dessa 30 dagar skall inte
inräknas sådana dagar då kvinnan utför förvärvsarbete medan barnet åtnjuter
sjukhusvård. Med arbetad dag skall anses även dag som endast delvis
åtgått till förvärvsarbete.

I motionerna II: 1081, II: 1087 och II: 1116 framställs yrkanden som
innebär att kvinnan skall ges rätt till obegränsad avbrottsmöjlighet utan
att rätten till tilläggssjukpenning skall gå förlorad för återstående ledighetstid.

Frågan om begränsad eller obegränsad rätt till avbrott i ledigheten har
diskuterats ingående av familjepolitiska kommittén, som haft i uppdrag
att utreda lagändringen, remissinstanserna och föredragande departementschefen.
I propositionen redovisas utförligt de skäl som talar för den ena eller
den andra lösningen. Utskottet har vid sin behandling av frågan funnit

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

att de skäl som anförts för en lösning efter propositionens förslag väger
över. Framför allt vill utskottet understryka att syftet med reglerna om
tilläggssjukpenning vid barnsbörd är att ge kvinnan möjlighet till vila och
återhämtning i samband med den fysiska och psykiska påfrestning som
graviditeten och nedkomsten medför samt att ge henne möjlighet att till gagn
för barnet svara för vården av detta under den första tiden. Dessa skyddsoch
vårdsynpunkter, som enligt utskottets bedömning alltjämt måste tilläggas
väsentlig betydelse, låter sig inte i tillräcklig grad förena med ett system där
det utan några konsekvenser i försäkringshänseende överlåtes åt kvinnan
själv att bestämma i vilken omfattning hon skall utnyttja ledigheten. En
fortsatt regel, som föreskriver förlust av rätt till tilläggssjukpenning och
därigenom uppmuntrar och påverkar kvinnan att ta en sammanhängande
ledighet i samband med barnsbörden, bör alltjämt finnas. Å andra sidan
bör regeln inte utformas så snävt som den gällande utan ge kvinnan möjlighet
att åta sig förvärvsarbete under ett mindre antal dagar. Propositionens
förslag om 30 dagar finner utskottet utgöra en lämplig avvägning.

Med det anförda vill utskottet uttrycka sin anslutning till propositionen.
Motionsyrkandena i förevarande del avstyrkes därmed.

I motionen II: 1081 föreslås att avbrott i ledigheten inte skall kunna
göras när som helst. Med hänsyn till behovet av att skydda kvinnan ur
medicinsk synpunkt tiden närmast före och efter nedkomsten och barnets
behov av kontinuerlig vård anser motionären, att avbrott i ledigheten med
bibehållen rätt till tilläggssjukpenning inte bör ske förrän 30 dagar förflutit
från barnets födelse.

Liknande synpunkter har framförts under remissbehandlingen. Departementschefen
har emellertid ansett en sådan regel onödig med hänsyn
till arbetarskyddslagens bestämmelser om kvinnors användande till arbete.
Enligt dessa bestämmelser råder förbud för kvinna som fött barn
att under de sex första veckorna efter nedkomsten arbeta inom industri
och hantverk, hotell-, restaurang- och kaférörelse, m. m., såvida hon inte
med läkarintyg kan styrka att hon utan men för sig eller barnet kan börja
arbeta tidigare. Departementschefen har också anfört att möjligheten till
avbrott i ledigheten under den närmaste tiden efter förlossningen torde
komma att utnyttjas mycket sparsamt. Utskottet delar departementschefens
uppfattning och avstyrker följaktligen motionen i denna del.

I motionerna II: 1081 och II: 1116 framställs yrkanden som syftar till
att tilläggssjukpenning skall kunna utgå till endera av föräldrarna. I de
fall där fadern stannar hemma och vårdar barnet i stället för modern skulle
alltså sjukpenning kunna utgå till honom.

Frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män i socialförsäkringssystemet
är sedan 1967 föremål för översyn, bl. a. inom familjepolitiska

11

Andra lagutskottets utlåtande nr åO år 1969

kommittén. Med hänsyn härtill bör motionerna i förevarande del inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

I motionen II: 1116 efterlyses tillämpningsföreskrifter som ger klara
riktlinjer för bedömningen av när förvärvsarbete skall anses föreligga i
samband med havandeskapsledighet. Motionärerna nämner särskilt sådana
fall där kvinnan har förtroendeuppdrag eller andra mindre extrauppdrag,
där hon som fri yrkesutövare behåller en mindre del av sitt arbete och där
hon deltar i fortbildning eller vidareutbildning.

Frågan om innebörden av begreppet förvärvsarbete behandlades av riksdagen
hösten 1967 i anslutning till motionsyrkande som syftade till att
extrauppdrag i viss utsträckning skulle få utföras utan förlust av sjukpenning.
Riksdagen avvisade tanken på en uttrycklig författningsreglering av
frågan. Skälet härtill var främst att nedsättningen av arbetsförmågan måste
bedömas med utgångspunkt från såväl den sjukdom som den försäkrade led
av som den försäkrades yrke. Detta innebar att utövandet av visst slag av
uppdrag för den ene försäkrade inte borde medföra förlust eller reduktion
av sjukpenning men för den andre kunde utgöra ett uppenbart kriterium
på att han inte hade rätt till sådan ersättning. Eftersom en bedömning av
förhållandena i det enskilda fallet var utslagsgivande för rätten att utföra
extrauppdrag under sjukskrivning, kunde inte frågan lösas författningsvägen.
I stället fick man söka ledning i den rättspraxis som fanns på området
och som efter hand fick större omfattning. Riksdagen framhöll att de
anförda skälen i väsentliga avseenden även gällde tolkningen av begreppet
förvärvsarbete i samband med havandeskapsledighet.

Vad riksdagen anförde 1967 har enligt utskottets bedömande alltjämt giltighet.
Utskottet kan med anledning härav inte tillstyrka bifall till motionsyrkandet
om en begäran hos Kungl. Maj :t om tillämpningsföreskrifter i
ämnet. Utskottet vill emellertid i anslutning till den aktualiserade frågan
som sin mening uttala att i sådana fall, där kvinnan före graviditeten haft
politiska och därmed jämställda förtroendeuppdrag av begränsad omfattning,
skäl kan tala för att uppdraget inte skall bedömas som förvärvsarbete
i lagens mening.

Utöver vad ovan anförts har det i propositionen framlagda författningsförslaget
inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att riksdagen —- med avslag på motionerna II: 1081,
II: 1087 och II: 1116, den sistnämnda i förevarande del —
antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring;

B. att motionen II: 1116, såvitt den avser viss jämställd -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

het mellan fader och inoder i moderskapsförsäkringen, inte
föranleder någon riksdagens åtgärd;

C. att motionen II: 1116, såvitt den avser tillämpningsföreskrifter
angående begreppet förvärvsarbete, inte föranleder
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 april 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Hubinette (m), Wanhainen (s),
Österdahl (fp) och Axel Georg Pettersson (ep);

från andra kammaren: herrar Lundberg (s)*, Gustavsson i Alvesta
(ep), fröken Wetterström (m), fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s)„
Svensson i Kungälv (s), fru Skantz (s) och herr Romanus (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I

vid utskottets hemställan under A. av fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl
(fp), fröken Wetterström (m) och herr Romanus (fp), som ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 9 med orden
»Frågan om» och slutar på s. 10 med orden »avstyrkes därmed», bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Frågan om---(lika med utskottet)---andra lösningen. Ut skottet

finner det naturligt att i första hand överväga det alternativ som
ger kvinnan den största valfriheten, dvs. att obegränsad rätt till avbrott
i ledigheten medges. Denna lösning förordas av två av remissinstanserna,
LO och SACO.

Mot detta förslag har anförts, att det inte skulle tillräckligt tillgodose
de skydds- och vårdsynpunkter som motiverat införandet av tilläggssjukpenning
vid barnsbörd. Utskottet anser, i likhet med vad som framhålles
i LO:s yttrande, att dessa skyddssynpunkter tillgodoses genom arbetarskyddslagens
bestämmelser om rätt till tjänstledighet i samband med barnsbörd
och förbud mot visst ansträngande arbete under den närmaste tiden
efter förlossningen, kompletterade med den ekonomiska möjligheten att
utnyttja denna ledighet, som tilläggssjukpenningen erbjuder. Utskottet finner
det inte erforderligt att därutöver inskränka kvinnans valfrihet. Det
finns anledning att anta, att det stora flertalet kvinnor även i framtiden

13

Andra lagutskottets utlåtande nr W år 1969

itommer att utnyttja hela eller praktiskt taget hela den maximala ledigheten
på sex månader. Så kommer med all sannolikhet att bli fallet vare
sig riksdagen följer propositionens förslag eller motionernas.

En spärregel på 30 dagar, som föreslås i propositionen, kan skapa samma
gränsproblem som den nuvarande lagstiftningen. Den kan även i vissa
fall få en effekt rakt motsatt den avsedda, så att en kvinna, som förvärvsarbetat
mer än 30 dagar, av ekonomiska skäl ser sig tvingad att fortsätta
arbetet, trots att hon både för sin egen och barnets skull föredrar att vara
hemma.

Utskottet kan inte finna att de invändningar av administrativ natur,
som rests mot förslaget om obegränsad rätt till avbrott i ledigheten, är avgörande
utan tillstyrker den lagändring i detta hänseende som föreslås i
motionerna II: 1081, II: 1087 och II: 1116.»

dels att utskottet under A. bort hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring — med bifall till motionerna
II: 1087 och II: 1116, den sistnämnda i förevarande del, samt
med bifall till motionen II: 1081, såvitt den angår rätt till
obegränsad avbrottsmöjlighet i havandeskapsledigheten, men
avslag å motionen, såvitt den angår lagändringar i övrigt,
för sin del antar nämnda förslag med den ändringen att
3 kap. 13 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

3 kap.

13 §.

Även om —- -— —-------

Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och
längst till etthundraåttionde dagen
efter förlossningsdagen eller efter
den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå. Rätten till fortsatt
sjukpenning upphör, om kvinnan

1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast från
och med den sextionde dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då kvinnan avhåller
sig från förvärvsarbete och
längst till etthundraåttionde dagen
efter förlossningsdagen eller efter
den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

(Kungl. Maj:ts förslag
under nämnda tid utför förvärvsarbete
under mer än trettio dagar.
Därvid medräknas ej dag då barnet
åtnjuter sjukhusvård.

Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan har
eller på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.

Sjukpenning för---—---s

Till sjukpenning------1

(Utskottets förslag)

Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår
sjukpenning endast om kvinnan har
eller på grund av sjukdom är förhindrad
att hava barnet i sin vård.
lat föranleda,
j barntillägg.

II

vid utskottets hemställan under B. av fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl
(fp), fröken Wetterström (m) och herr Romanus (fp), som ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 10 med orden
»Frågan om» och slutar på s. 11 med orden »riksdagens sida», bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Utskottet ansluter sig till synpunkten, som framförts i remissyttranden
från TCO och SACO, att varje familj själv bör få avgöra vilken av föräldrarna
som skall vara hemma och vårda barnet, utan att socialförsäkringens
bestämmelser verkar dirigerande. Således bör också fadern ges rätt till
tjänstledighet under de första sex månaderna efter barnets födelse. Detta
önskemål berör alltså — förutom lagen om allmän försäkring — viss annan
lagstiftning. Utskottet är därför ej nu berett att framlägga lagförslag.

Ifrågavarande reform ligger helt i linje med den jämställdhet mellan
kvinnor och män inom socialförsäkringen, som f. n. behandlas bl. a. inom
familjepolitiska kommittén.»

dels att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna II: 1081 och II:
1116, båda i förevarande del, i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttalar, att tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd
bör kunna utgå även i fall då fadern i stället för modern avstår
från förvärvsarbete för att vårda barnet, och hemställer
om förslag i frågan.

III

vid utskottets hemställan under C. av fru Hamrin-Thorell (fp), herr Österdahl
(fp), fröken Wetterström (m) och herr Romanus (fp), som ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 11, som börjar med orden

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 40 år 1969

»Vad riksdagen» och slutar med orden »lagens mening», bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Vad riksdagen anförde 1967, med anslutning till andra lagutskottets
utlåtande nr 54, har enligt utskottets mening alltjämt giltighet. I motionen
II: 1116 föreslås inte heller att någon närmare reglering av innebörden
i uttrycket »förvärvsarbete» skall ske i lagtexten. Motionärerna önskar i
stället att Kungl. Maj :t utfärdar tillämpningsbestämmelser. Härom anförde
andra lagutskottet i sitt utlåtande 1967: 54: ''Utskottet vill även framhålla,
att centrala anvisningar, som grundar sig på rättspraxis och annat tillgängligt
material, självfallet skulle vara av värde för de tillämpande myndigheterna.
’ Några sådana anvisningar utöver en samling av försäkringsdomstolens
avgöranden har ännu inte utfärdats, varför utskottet ånyo vill understryka
värdet av att så sker. Därvid bör de problem som aktualiseras i
motionerna II: 1081 och II: 1116 uppmärksammas.

Utskottet vill även i anslutning till den aktualiserade frågan som sin mening
uttala att i sådana fall, där kvinnan före graviditeten haft politiska
och därmed jämställda förtroendeuppdrag av begränsad omfattning, skäl
kan tala för att uppdraget inte skall bedömas som förvärvsarbete i lagens
mening.»

dels att utskottet under C. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen II: 1116 i förevarande
del i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i fråga om tilllämpningsföreskrifter
angående tolkningen av begreppet
förvärvsarbete.