Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av motioner om ersättning från den allmänna
försäkringen för resekostnader i samband med sjukvård.

Andra lagutskottet har behandlat följande tio till lagutskott hänvisade
motioner.

1) De likalydande motionerna I: 288 av herr Pettersson, Karl Gustav, och
fru Landberg samt 11: 322 av fru Lindberg. I motionerna yrkas, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om översyn av nu gällande
bestämmelser i den del i motionerna angives beträffande ersättning för resa
i samband med läkarbesök.

2) De likalydande motionerna I: 289 av herr Pettersson, Karl Gustav, och
fru Landberg samt II: 323 av fru Lindberg och herr Aldén. 1 motionerna
yrkas, att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om översyn av nu gällande
tillämpningsföreskrifter i det i motionerna angivna avseendet beträffande
reseersättning i anledning av läkarbesök.

3) De likalydande motionerna 1:292 av herr Tistad m. fl. och 11:388 av
herrar Andersson i Örebro och Jönsson i Ingemarsgården. I motionerna
yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att motionerna
överlämnas till 1961 års sjukförsäkringsutredning för beaktande.

4) De likalydande motionerna I: 294- av herr Österdahl och II: 327 av herr
Westberg i Ljusdal m. fl. I motionerna yrkas, att riksdagen hemställer hos
Kungl. Maj:t om sådan ändring i förordningen den 25 maj 1962 (62/385) att
reseersättning skall utgå med anledning av resa till sjukgymnast, sjuk- eller
distriktssköterska eller motsvarande om den försäkrade remitterats dit av
läkare och att reseersättning skall utgå för dagliga resor eller resor vid
veckoskiften under tid som försäkrad åtnjuter sjukhusvård.

5) De likalydande motionerna I: 757 av herr Blomquist och fru Dieseli
och II: 877 av herr Hedin och fru Kristensson. I motionerna yrkas att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa att 1961 års sjukförsäkringsutredning
får i uppdrag att med förtur utreda och framlägga förslag om skälig
ersättning från den allmänna försäkringen för försäkrads resekostnader i
samband med besök hos sjukgymnast för behandling.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 sand. 2 avd. Nr 26

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring äger försäkrad, som åtnjutit
läkarvård eller sjukhusvård, rätt även till ersättning för resor i samband
med vården. Detsamma gäller försäkrad, som vid sjukdom erhållit tandläkarvård
vid centralpoliklinik, tandläkarhögskola och allmänt sjukhus.
Däremot utgår icke ersättning vid mödratandvård. Reseersättning utgår ej,
där med hänsyn till resans längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat
fordras att han gått eller färdats på annat sätt som icke krävt särskild kostnad.
Ersättning för försäkrads resekostnad må beräknas högst efter det
billigaste, vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes
tillstånd kunnat användas. Såsom sådant färdsätt anses det som medför den
lägsta sammanlagda utgiften.

De närmare bestämmelserna rörande reseersättningar meddelas i förordningen
den 25 maj 1962 (nr 385) angående ersättning för sjukresor enligt
lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen) samt i kungörelsen samma
dag (nr 386) med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen. Nu
angivna författningsbestämmelser kompletteras av föreskrifter, som utfärdats
av riksförsäkringsverket. För rätt till reseersättning fordras att resan
gjorts i samband med sådan vård, som är ersättningsbar enligt lagen. Försäkrads
resa för läkarbesök i syfte att få friskintyg ersättes inte och inte
heller resa för vård på sjukvårdsinrättning, som ej är sjukhus i lagens mening.
Den omständigheten att eljest ersättningsbar vård lämnas kostnadsfritt
utesluter emellertid inte från rätten till ersättning.

Reseersättning utgår inte vid konvalescentvård eller vid sjukgymnastisk
och viss annan behandling, som avses i en särskild kungörelse den 25 maj
1962 (nr 387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för
vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom.

Huvudbestämmelserna om kostnadsersättning för resor till och från läkare
finns i 2 § sjukreseförordningen. Reseersättning tillkommer den som
åtnjutit läkarvård vid sjukdom, som enligt läkares utsago kräver sådan
vård. Ersättning utgår endast i den mån resekostnaden överstiger ett karensbelopp
av i regel fyra kronor. Vid ersättningens bestämmande räknas
fram- och återresa som en resa. Rätten till ersättning är maximerad på så
sätt att högre belopp icke får utges än som skulle ha utgått vid besök hos
den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade
vistas. Undantag gäller dock så till vida, att ersättning i vissa fall får utgivas
med belopp, som skulle ha utgått, om läkarvården sökts vid närmaste allmänna
sjukhus, där vården kunnat meddelas. Denna högre ersättning utgår
dock endast under vissa förutsättningar, nämligen då den försäkrade erhållit
hänvisning av läkare till sjukvårdsinrättning, då den försäkrade på
grund av olycksfall sökt läkarvård vid allmänt sjukhus och trängande behov
av sådan vård förelegat samt då den försäkrade varit i trängande behov av

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1969

3

läkarvård men vederbörande provinsialläkare eller stadsläkare icke kunnat
anträffas. Nu återgivna undantagsregler gäller icke i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping. I dessa städer är karensbeloppet fem kronor.

Bestämmelser om ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättning
i anledning av åtnjuten sjukhusvård återfinns i 4 § sjukreseförordningen.
Ersättningen är i dessa fall i princip begränsad till belopp, som skulle ha
utgått om vården åtnjutits vid närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig
vård kunnat beredas. Intagningsresa och återresa betraktas som två skilda
resor. Inom förenämnda ram ersätts intagningsresa med reseutgiftens hela
belopp och återresa i den män reseutgiften överstiger ett karensbelopp om
fyra kronor. Kostnad för återresa får inte beräknas högre än för resa till
den försäkrades bostad. Om behovet av sjukhusvård uppkommit medan
den försäkrade vistats utom det län, där han är bosatt, och han i anledning
därav intagits å sjukvårdsinrättning, som är belägen utom nämnda län, får
kostnaden för återresan, frånsett visst undantagsfall, ej beräknas högre än
för resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen företagits.

Enligt förenämnda tillämpning skungörelse skall vid bestämmande av ersättning
för utgifter i anledning av resor, som avses i 4 § sjukreseförordningen,
vissa sjukvårdsinrättningar, som ej är allmänna sjukhus, vara likställda
med sådana sjukhus. Sjukvårdsinrättning, varå vård beretts den
försäkrade genom riksförsäkringsverkets försorg, är i enlighet härmed likställd
med allmänt sjukhus.

Vad angår kostnaden för resor mellan olika sjukhus finns uttrycklig bestämmelse
endast i 6 § tillämpningskungörelsen. Här stadgas att om försäkrad
intagits för vård å sjukstuga med enbart deltidsanställd läkare och
därifrån flyttats till större allmänt sjukhus inom samma sjukvårdsområde,
skall ersättning utgå för hans utgifter i anledning av såväl resa till
sjukstugan som resa till det större sjukhuset. Den vårdskyldighet, som åvilar
huvudmännen enligt sjukvårdslagen (§ 3), torde emellertid få anses medföra
ansvar för kostnader för överflyttningsresor mellan sjukvårdsanstalter
med undantag för sådana resor, som företagits uteslutande på patientens
begäran eller för vilka ersättning utgår av sjukförsäkringen (se t. ex. andra
lagutskottets utlåtande 1959: 7).

Med stöd av 9 § tillämpningskungörelsen kan såväl vid läkarvård som vid
sjukhusvård ersättning utgå för följeslagares resekostnad, om den sjukes
ålder eller tillstånd påkallar att någon följer honom på resan.

Motionerna

I: 288 och 11: 322

Motionärerna refererar inledningsvis de gällande reglerna beträffande kravet
på hänvisning av tjänsteläkare för att ersättning skall utgå för resa till
läkarbesök på sjukvårdsinrättning. I motionerna anförs vidare.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

Det förekommer emellertid att människor av olika anledningar utan hänvisning
besöker läkare vid sjukvårdsinrättning. Enligt nu gällande bestämmelser
utgår då icke ersättning för resa mer än högst med det belopp som
skulle utgivits om besöket ägt rum hos närmaste tjänsteläkare. Detta accepteras
i regel också utan protest av de försäkrade.

Det inträffar emellertid vid sådana besök vid sjukvårdsinrättningen att
den behandlande läkaren i sin tur hänvisar patienten till läkare inom sjukhuset
för specialistundersökning. Sådan hänvisning kan enligt nu gällande
bestämmelser ej godkännas för reseersättning.

Ej heller återbesök hos nämnda specialist berättigar till reseersättning.

Det torde kunna antagas att den avsedda behandlingen eller vården ej
kunnat meddelas av tjänsteläkaren.

I ovan relaterade fall torde det vara berättigat att reseersättning utgår.
Detta är ej möjligt utan att ändring vidtages i nu gällande föreskrifter.

I: 289 och II: 323

I motionerna kritiseras regeln att reseersättning beräknas med utgångspunkt
från det billigaste färdsättet. Motionärerna anför att de kollektiva
trafikmedlens service inskränks och att det därför ter sig naturligt att betrakta
den egna bilen som den vanligast förekommande och billigaste färdmedlet.
Motionärerna anför vidare.

Det är emellertid inte självklart att enligt ovan nämnda sjultreseförordning
och dess tillämpningsföreskrifter få räkna bilen som det billigaste
färdmedlet. Tidsödande och krångliga kostnadsjämförelser och beräkningar
av avstånd måste nu göras av de allmänna försäkringskassorna.

Försämringen av förbindelser mellan hemort och den plats där läkarbesöket
äger rum innebär ofta onödig tidsspillan som skulle kunna undvikas
om ersättning för egen bil räknades som billigaste färdsätt.

I: 292 och II: 388

I motionerna behandlas ett flertal situationer då reglerna om ersättning
enligt motionärernas mening är alltför snäva. Motionärerna nämner de s. k.
merprestationerna i samband med vilka ersättning för resor inte utgår. De
tar vidare upp regler som rör hänvisningstvånget, återbesök, transporter
mellan sjukhus samt resor till sjukhem och ålderdomshem. Även reglerna
om fastställande av billigaste färdsättet kritiseras. Motionärerna menar att
ersättningsbeloppen i högre grad än nu bör ansluta till de kostnader de
försäkrade får vidkännas.

I: 294 och II: 327

I motionerna hävdas att reseersättning bör utgå för resa till behandling
av sjukgymnast, sjuk- eller distriktssköterska eller motsvarande i fall då
läkare ordinerat behandlingen. Motionärerna behandlar vidare frågan om
reseersättning i samband med dagsjukhusvård och anför härom.

För närvarande utgår reseersättning från försäkringskassa endast vid resa
för intagning på sjukhus och vid återresa efter sjukhusvistelse. Dagliga
resor i samband med dagsjukhusvård etc. eller resor i samband med vecko -

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

5

skiftena vid vård på veckoavdelningar utgår däremot inte. Med hänsyn till
vikten av en effektiv drift av sjukhusen och till de stora kostnader, som
sjukhusen orsakar sina huvudmän, är det angeläget att rationaliseringen
bedrives så snabbt som möjligt. Ökade kostnader får dock inte i stället överföras
på patienterna. Gällande ersättningsbestämmelser i samband med resor
bör därför utformas så att de ökar såväl sjukhushuvudmännens som patienternas
intresse för en billigare och effektivare sjukvård. Mot den bakgrunden
är det angeläget att försäkringskassorna kan utge reseersättning för det
ökade antalet resor, som blir en följd av dagsjukhusvård etc. och vård på
veckoavdelningar.

1: 757 och II: 877

I motionerna anförs att skälig resekostnad bör utgå från den allmänna
försäkringen till försäkrad vid besök hos sjukgymnast. Motionärerna vill
att sjukförsäkringsutredningen skall behandla frågan med förtur.

1961 års sjukförsäkringsutredning

Utredningen skall enligt direktiven behandla främst spörsmål inom sjukvårdsersättningens
område. Den har till uppgift att söka nå fram till ytterligare
förbättringar i den enskildes skydd i den utsträckning så befinnes
möjligt. Bland de frågor som utredningen bör upptaga framhålles spörsmålet
om ersättning från sjukförsäkringen för annan sjukvård än läkarvård
och sjukhusvård. Härmed avses s. k. merprestationer, d. v. s. sjukgymnastik
och viss annan behandling samt konvalescentvård. Utredningen
skall även pröva i vilken utsträckning reseersättning bör utgå i samband
med sådana åtgärder.

I direktiven anförs vidare bl. a. att det bör stå utredningen fritt att utöver
särskilt angivna frågor upptaga sådana spörsmål som aktualiseras
under översynen och som faller inom ramen för de uppgifter som tillagts
utredningen.

Sjukförsäkringsutredningen har i betänkandet Förmåner och avgifter i
sluten sjukvård m. in. (SOU 1967:63) behandlat frågan om reseersättning i
samband med dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård. Förslaget
går ut på att sjukvårdshuvudmännen skall svara för resekostnaderna
i samband med sådan vård. Vidare har utredningen förordat en utvidgning
av rätten till ersättning för övernattningskostnaden. Förslaget har överarbetats
i en promemoria som utarbetats inom socialdepartementet (stencil
1969: 2). Proposition har utlovats till årets höstriksdag.

Tidigare motioner i ämnet

Under 1960-talet har riksdagen så gott som årligen behandlat motioner
som rört sjukreseförmånerna. Andra lagutskottet behandlade senast vid 1968
års riksdag motioner i ämnet. Eu översiktlig framställning över den tidigare
riksdagsbehandlingen finns intagen i utlåtandet 2LU 1968: 31.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

Utskottet

Den som är försäkrad enligt lagen om allmän försäkring och som åtnjutit
läkarvård eller sjukhusvård äger även rätt till ersättning från försäkringskassa
för utgifter i anledning av resor till och från läkare eller sjukvårdsinrättning.
I allmänhet får den försäkrade själv svara för ett karensbelopp
om fyra kronor. Ersättningsreglerna innehåller begränsningar även i andra
avseenden. Beträffande den öppna vården gäller, att ersättning inte får utgå
med större belopp än som skulle ha utgått för resa till tjänsteläkare i distriktet.
Vid besök hos läkare på allmänt sjukhus utgår ersättning — frånsett
vissa fall då trängande behov av läkarvård föreligger — endast om patienten
hänvisats till sjukhuset av annan läkare. I fråga om sluten vård begränsas
ersättningen i allmänhet till vad som skulle ha utgått om vården sökts vid
närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. — Enligt
särskilda bestämmelser har försäkrad rätt till ersättning från försäkringskassa
för bl. a. konvalescentvård samt sjukgymnastik och annan därmed
jämställd behandling. Resor i samband med sådan vård eller behandling
ersätts inte genom sjukförsäkringen.

Förevar ande motioner syftar till att sjukresebeslämmelserna skall liberaliseras
i olika avseenden. I vissa motioner begärs att riksdagen skall hemställa
om ändrade regler, i andra yrkas att frågorna skall tas upp av sjukförsäkringsutredningen.
I motionerna 1: 288 och II: 322 vill man ha ändring på
hänvisningsreglerna så att remiss från en sjukhusläkare till en annan skall
kunna medföra rätt till reseersättning. Frågan om vidgade möjligheter att
få ersättning för resa med egen bil tas upp i motionerna I: 289 och II: 323
samt I: 292 och II: 388. Sistnämnda motionspar innehåller också ett allmänt
krav på att ersättningarna i högre grad än som nu är fallet skall ansluta sig
till de försäkrades kostnader. Motionärerna nämner en rad situationer i
vilka de anser att gällande regler ger otillräcklig kompensation. I motionerna
I: 757 och II: 877 samt I: 294 och II: 327 behandlas frågan om reseersättning
vid sjukgymnastisk behandling och annan sjukvårdande behandling, som ej
utföres av läkare. Sistnämnda båda motioner tar dessutom upp frågan om
reseersättning vid dagsjukhusvård och femdagarsvård på sjukhus.

Den år 1961 tillsatta sjukförsäkringsutredningen skall enligt direktiven
behandla främst spörsmål inom sjukvårdsersättningens område. I utredningsdirektiven
har särskilt anmärkts, att utredningen skall pröva i vilken
utsträckning reseersättning bör utgå i samband med sjukgymnastisk behandling
och andra s. k. merprestationer. Utredningen är vidare enligt direktiven
oförhindrad att utöver särskilt angivna frågor ta upp sådana spörsmål
som aktualiseras under översynen och som faller inom ramen för de uppgifter
som tillagts utredningen. Till utredningen har vid flera tillfällen överlämnats
motioner avseende gällande bestämmelser om reseersättning. Ett
stort antal framställningar i samma ämne har däx-jämte tillställts utredningen
av myndigheter och organisationer.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26 år 1969

7

Sjukförsäkringsutredningen har i ett i november 1967 avlämnat betänkande
avgivit förslag om reseförmåner i samband med dagsjnkhusvård,
nattsjukhusvård och femdagarsvård. Även frågan om ersättning för övernattningskostnader
i samband med läkarvård har behandlats. Utredningens
förslag har överarbetats i socialdepartementet och proposition kan väntas
under höstriksdagen. Utskottet har inhämtat att utredningen under innevarande
år kommer att inleda behandlingen av övriga aktuella reseersättningsfrågor.
Utskottet utgår ifrån att de i motionerna upptagna spörsmålen
kommer att prövas under detta utredningsarbete. Med hänsyn härtill synes
det inte erforderligt med något riksdagens initiativ i anledning av motionerna.

Utskottet hemställer,

att följande motioner,

A) 1:288 och 11:322,

B) 1:289 och 11:323,

C) 1:292 och 11:388,

D) 1:294 och 11:327 samt

E) I: 757 och II: 877,

inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling liar närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Wanhainen (s)*, Österdahl (fp),
Andreasson (ep) och Blomquist (m);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herr Fredriksson (s)*, fru
Skantz (s), herrar Larsson i öskevik (ep)*, Jonsson i Mora (fp)*, Nilsson i
Kalmar (s), Åkerlind (m) och fru Håvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Reproduktions AB 1969