Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av motioner om lagstadgad skyldighet för företag
att varsla vid driftsnedläggning och om lagstadgad minsta
uppsägningstid vid avskedanden från arbetsanstållning, m. m.
Andra lagutskottet har behandlat följande tre till lagutskott hänvisade motioner.
1) De likalydande motionerna 1:774 av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl. och 11:897
av herr Persson i Heden m. fl. I motionerna yrkas, ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära utredning och förslag syftande till en i lag reglerad skyldighet
för företagare att i rimlig tid till arbetsmarknadsmyndigheter, sammanslutningar
av i företaget anställda och vederbörande kommunala myndigheter lämna
uppgifter om eventuell driftnedläggning, driftomläggning och därav vållade avskedanden
eller permitteringar”.
2) Motionen 11:390 av herr Hermansson m. fl. I motionen yrkas, ”att riksdagen
i skrivelse till regeringen begär förslag till lagstiftning om obligatorisk uppsägningstid
av minst sex månader vid avskedanden; samt begär en utredning av frågan om
att genom lagfäst skydd ge de äldre och handikappade en tryggare arbetsanställning”.
Gällande bestämmelser m. m.
Varselskyldighet vid personalinskränkningar
I mars 1952 träffades mellan arbetsmarknadsstyrelsen, å ena sidan, och Sveriges
industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen och Industrins produktionsråd, å
andra sidan, en överenskommelse om åtgärder vid driftsinskränkningar och driftsnedläggelser.
De nyssnämnda organisationerna skulle verka för att anslutna företag
iakttog i överenskommelsen angivna regler för anmälan till arbetsmarknadsverket
om väntade permitteringar eller avskedanden. Sådant varsel skulle i flertalet fall
lämnas senast två månader i förväg genom direkta informationer från företagsledningen
till vederbörande länsarbetsdirektör eller dennes ställföreträdare.
Arbetsmarknadsstyrelsen har sedermera i motsvarande syfte träffat överenskommelser
beträffande handeln med Handelns arbetsgivareorganisation och Kooperationens
förhandlingsorganisation samt beträffande skogsbruket med domänstyrelsen,
Föreningen Skogsbrukets arbetsgivare och Svenska lantarbetsgivareföreningen. Statliga
myndigheter är jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 26
maj 1954 (SFS 1954:344) skyldiga att till arbetsmarknadsmyndigheterna anmäla
uppsägning av civil personal.
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 14
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969
Den 14 maj 1968 ingicks en ny överenskommelse mellan å ena sidan arbetsmarknadsstyrelsen
och å andra sidan SAF, Sveriges industriförbund, LO och TCO.
Avtalet inleds med en ingress av följande innehåll. Enighet har förelegat om betydelsen
av att arbetsmarknadsverket i god tid underrättas om företagens planer på
personalinskränkningar. Härigenom erhåller verket rådrum för att planera och
verkställa åtgärder i syfte att underlätta arbetskraftens omställning till annan sysselsättning.
Särskild uppmärksamhet kräver i detta sammanhang de många gånger besvärliga
omställningsproblem som uppkommer för sådana personer som till följd av
ålder, handikapp eller andra omständigheter har svårigheter att erhålla och anpassa
sig till nya arbetsuppgifter. Vid överläggningarna har jämväl framhållits betydelsen
av att vederbörande kommun i god tid informeras om väntade personalinskränkningar
av betydelse för den lokala arbetsmarknaden. För att lösa uppkommande
omställningsproblem krävs i många fall ett nära samarbete på det lokala planet
mellan arbetsmarknadsverket, företaget, de anställda och vederbörande kommun.
I fråga om varseltidens längd innehåller avtalet följande bestämmelse:
Arbetsgivare som fattar beslut om sådan driftsförändring att den medför uppsägning
av minst 5 anställda skall så snart ske kan lämna varsel härom till arbetsmarknadsverket.
Detsamma skall gälla vid permitteringar (inkl. permitteringar av säsongarbetare)
och fortlöpande arbetstidsförkortning under den i anställningavtal angivna
arbetstiden. Varsel behöver icke lämnas i de fall, där anställningen är tidsbestämd
eller i övrigt av sådan karaktär att den måste betraktas som tillfällig.
Driftsförändring som väntas innebära uppsägning eller permittering på längre tid
än 2 veckor skall varslas senast två månader före åtgärdens ikraftträdande. Härutöver
gäller att uppsägningar som berör mer än 50 arbetstagare skall varslas senast
tre månader före uppsägningarnas ikraftträdande, dock att driftsförändring som
innebär nedläggning av driftsenhet med mer än 100 anställda skall varslas senast
fyra månader före avvecklingens påbörjande. Vad här sagts gäller under förutsättning
att driftsförändringen rimligen bort kunna förutses senast inom angivna tider.
Överenskommelsen innehåller vidare bl. a., att länsarbetsnämnd — för att underlätta
omställning i samband med driftsförändringar — äger påkalla tillsättandet av
en särskild samrådsgrupp med uppgift att så länge omständigheterna ger anledning
härtill följa omställningens förlopp och föreslå de åtgärder som detta kan ge anledning
till. I sådan samrådsgrupp bör ingå representanter, förutom för länsarbetsnämnden,
för arbetsgivaren, de anställda samt vederbörande kommun.
I syfte att effektivisera tillämpningen av varselsystemet har SAF tillskapat en sektion
för sysselsättningsfrågor (SAF:s delägarcirkulär nr 14/68).
Uppsägningstid m. in.
I Sverige finns inte några generella lagbestämmelser som reglerar frågan om uppsägning
av arbetsavtal. Arbetsgivaren har i princip fri uppsägningsrätt. Denna princip
är emellertid inskränkt i väsentliga hänseenden. Se vidare härom i 2LU 1968:67.
Frågan om uppsägningstidens längd regleras i allmänhet genom avtal, kollektivavtal
eller enskilda tjänsteavtal.
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969
LO och SAF rekommenderar i huvudavtalet att i kollektivavtal skall införas en
ömsesidig uppsägningstid av 14 dagar att gälla efter nio månaders anställning. Förutom
att iaktta uppsägningstid skall arbetsgivaren varsla om uppsägningsåtgärd 14
dagar i förväg. Statsanställda och kommunalanställda arbetare har uppsägningstider
varierande mellan en vecka och 30 dagar.
För tjänstemän gäller i allmänhet längre uppsägningstider än för arbetare. Enligt
kollektivavtalen för såväl de privat som offentligt anställda varierar uppsägningstiden
i regel mellan en och sex månader beroende på ålder, anställningstid och lön.
Tidigare riksdagsbehandling in. in.
Varsel vid driftsinskränkningar m. m.
För frågans behandling före år 1967 hänvisas till 2LU 1967:13.
Vid 1967 års vårriksdag behandlades en motion som syftade till införande av en
lagstadgad varseltid om 12 månader vid företagsnedläggelse eller större personalinskränkningar.
Dessutom behandlades motioner som gick ut på att initiativ borde
tas så att i avtal stadgade varsel tider förlängdes. Frågan om lagstadgad varsel tid
behandlades av andra lagutskottet, 1967:13, medan varseltidens längd prövades av
statsutskottet, 1967:112.
Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande:
Frågan om varselsystemets utformning har varit föremål för översyn i 1960 års
arbetsmarknadsutredning. I sitt betänkande avgivet för drygt två år sedan konstaterade
utredningen att det nu gällande på frivilliga överenskommelser byggda systemet
med varsel i stort sett fungerat tillfredsställande. Utredningen anförde också att
dittills vunna erfarenheter pekade på att företagen i allmänhet var angelägna att
varsla om driftsinskränkningar av mera nämnvärd omfattning med iakttagande av
längre tidsfrist än den som överenskommits, en tendens som enligt utredningens
mening kunde förväntas bli ytterligare utvecklad. Utredningen fann därför ingen
anledning att föreslå någon ändring i principen om frivillig överenskommelse om
varsel. Varken vid remissbehandlingen eller vid statsmakternas behandling av utredningens
betänkande föregående år framfördes krav på en lagstadgad skyldighet att
utfärda varsel.
Med hänsyn till att gällande system för varsel helt nyligen varit föremål för prövning
finner utskottet det för närvarande inte erforderligt med lagstiftning i frågan.
Utskottet förutsätter emellertid att arbetsmarknadsstyrelsen uppmärksamt följer systemets
tillämpning och tar de initiativ som kan påkallas av förhållandena.
Statsutskottet förutsatte i sitt av riksdagen godkända utlåtande att överläggningar
rörande en ändamålsenlig avvägning av varseltiderna skulle komma till stånd utan
initiativ från riksdagens sida.
Vid 1967 års höstriksdag interpellerade herr Ferdinand Nilsson inrikesministern
angående lagstadgad varselplikt. Statsrådet Johansson svarade bl. a. att så länge de
frivilliga överenskommelserna om varsel följdes på ett tillfredsställande sätt fanns det
inte tillräckliga skäl att aktualisera lagstiftning. Flan uttalade dessutom, att det endast
i undantagsfall förekommit att företag ej följt överenskommelsen om varsel.
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969
Den 14 maj 1968 träffades, som ovan redovisats, ny överenskommelse om varseltider.
Vid 1968 års höstriksdag behandlades motioner i vilka begärdes förslag till lagstiftning
enligt vilken företagen skall vara skyldiga att föra förhandlingar med arbetsmarknadsmyndigheterna,
kommunerna och löntagarorganisationerna innan beslut
fattas om nedläggningar och förflyttningar av företag. Motionerna avslogs med
hänvisning till den utredning som den 15 augusti 1968 tillsattes om formerna för
förbättrad information och vidgat samarbete mellan företag och samhälle (2LU
1968:69).
Uppsägningstid m. m.
Vid 1968 års höstriksdag behandlades motionsyrkanden av samma innebörd som
de i motionen 11:390. Motionsyrkandena behandlades av andra lagutskottet i utlåtandet
nr 67 tillsammans med en motion om ökat skydd för arbetstagare vid obefogade
uppsägningar. I utlåtandet, som godkändes av riksdagen, anförde utskottet.
Utskottet har stor förståelse för det syfte som ligger bakom förevarande motioner,
nämligen att skapa tryggare anställningsförhållanden och då särskilt för sådan arbetskraft
som till följd av ålder eller handikapp har speciella svårigheter att få nya
arbeten. Det är emellertid inte utan vidare givet att lagstiftning är den effektivaste
metoden när det gäller att lösa ifrågavarande problem. I fråga om äldre och handikappade
kan pekas på att alltför rigorösa skyddsbestämmelser för dessa grupper kan
motverka arbetsgivarnas benägenhet att över huvud rekrytera sådan arbetskraft.
Riksdagen har, då den tidigare tagit ställning till frågor rörande uppsägningsskyddet,
uttalat att ett uppsägningsskydd baserat på frivilliga överenskommelser var förenat
med så betydande fördelar, att en lagstiftning på området icke borde aktualiseras
förrän det ådagalagts att det ej var möjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning av frågan. Riksdagen har vidare förutsatt att den avtalsmässiga regleringen
av uppsägningsskyddet successivt skulle utsträckas.
Utskottet är alltjämt av den meningen att de förevarande frågorna bäst lämpar
sig för en reglering avtalsvägen. Utvecklingen har också visat att parterna på arbetsmarknaden
genom överenskommelser förmått skapa en ordning som ger arbetstagarna
ett betydande skydd. Enligt utskottets uppfattning bör man fortsätta på den
inslagna vägen att genom samförståndslösningar nå förbättringar i anställningstryggheten.
Utskottet kan därför inte biträda motionsyrkandena om utredning beträffande
lagstiftning på det ifrågavarande området.
Vid ärendets behandling i första kammaren uttalade statsrådet Geijer bl. a.
Frågan om anställningstryggheten följs med den allra största uppmärksamhet från
regeringens sida och närmast av inrikesministern, som tyvärr är förhindrad delta i
dagens sammanträde. Frågan får inte enbart ses som ett spörsmål om man schablonmässigt
skall lagstifta om uppsägningstid eller dylikt. I första hand gäller det den
grundläggande frågan om vi skall fortsätta med nuvarande rättstillstånd. Det bör
sägas att det i dag finns få länder som har kvar den gamla principen om arbetsgivarnas
fria uppsägningsrätt i sin rättsordning.
Den optimism som man hyste år 1964, att domstolarna skulle anpassa sig till de
nya avtalsreglernas princip, har tyvärr inte infriats. Många andra ömtåliga frågor,
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969
5
som t. ex. äldre människors och handikappade arbetstagares situation, behöver också
grundligt penetreras. Jag vill därför framhålla, att även om de aktuella motionerna
nu avslås, avser inte regeringen därmed att lämna problemet om anställningsskydd
åt sidan. Därest det av löntagarorganisationerna skulle anses önskvärt eller omständigheterna
i övrigt skulle ge anledning därtill avser regeringen att låta utreda hithörande
frågor.
Utskottet
Då ett företag nedlägger eller inskränker driften kan besvärliga arbetsmarknadsproblem
många gånger uppkomma. För att arbetsmarknadsorganen skall kunna genomföra
en omplacering av den friställda arbetskraften utan onödiga kostnader och
påfrestningar för samhället och de enskilda arbetstagarna är det av väsentlig betydelse
att arbetsmarknadsorganen i god tid erhåller underrättelse om de förändringar
i driften som företagen planerar.
För närvarande föreligger det inte någon lagstadgad skyldighet för företagen att
varsla om planerad nedläggelse eller inskränkning av driften. Sedan 1952 finns det
emellertid ett frivilligt varselsystem som grundar sig på överenskommelser mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och vissa arbetsgivar- och näringsorganisationer inom industri
och handel. Våren 1968 träffades en ny överenskommelse varvid tidigare avtalade
varseltider förlängdes. Driftsförändringar som väntas innebära uppsägning eller
permittering på längre tid än två veckor skall meddelas arbetsmarknadsverket senast
två månader före åtgärdens ikraftträdande. Omfattar uppsägning fler än 50
eller fler än 100 arbetstagare skall varsel tiden vara minst tre respektive fyra månader.
För att underlätta omställningssvårigheter kan länsarbetsnämnd begära att en
samrådsgrupp skall tillsättas. I sådan grupp bör ingå representanter för länsarbetsnämnd,
arbetsgivare, anställda och vederbörande kommun.
I motionerna 1:774 och 11:897 yrkas att varselplikten skall inskrivas i lag.
Riksdagen har flera gånger tidigare och senast år 1967 avslagit motioner av samma
innebörd. Utskottet är av den uppfattningen att man bör fortsätta med den nuvarande
ordningen med frivilliga överenskommelser om varselskyldighet. Systemet
har på det hela taget fungerat väl. Det har också visat sig möjligt att vidareutveckla
systemet, vilket överenskommelsen våren 1968 visar. Utskottet avstyrker med hänvisning
till det anförda motionsyrkandet om lagstadgad varselskyldighet.
Motionen 11:390 innehåller ett yrkande som rör ett närbesläktat problem. Motionärerna
vill ha lagstiftning om obligatorisk uppsägningstid av minst sex månader vid
avskedanden. Motionen inehåller dessutom ett yrkande om utredning av frågan om
lagstiftning för att ge äldre och handikappade en tryggare arbetsanställning.
I samband med att utskottet i fjol tog ställning till frågan om lagstiftning rörande
uppsägningsskydd i allmänhet behandlade utskottet motionsyrkanden av samma innebörd
som de förevarande. Utskottet uttalade då sin förståelse för det syfte som
låg bakom yrkandena, nämligen att skapa tryggare anställningsförhållanden och då
särskilt för sådan arbetskraft som hade speciella svårigheter att få nya arbeten. Det
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1969
var emellertid inte utan vidare klart — anförde utskottet vidare — att lagstiftning
var den effektivaste metoden att lösa ifrågavarande problem. I fråga om äldre och
handikappade pekade utskottet på att alltför rigorösa skyddsbestämmelser kunde
motverka arbetsgivarnas benägenhet att över huvud rekrytera sådan arbetskraft. Utskottet
avstyrkte motionerna med hänvisning till att frågan bäst lämpade sig för en
lösning avtalsvägen. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.
Motionärerna synes med den föreslagna lagbestämmelsen om sex månaders obligatorisk
uppsägningstid främst syfta till att bereda anställda ökat skydd i samband
med större driftsinskränkningar i näringslivet. Beträffande det problemet får utskottet
hänvisa till vad ovan anförts om skyldighet för företag att varsla. Utskottet kan
alltså inte biträda det framställda yrkandet om lagstiftning.
Vad angår den andra i motionen upptagna frågan om ökad anställningstrygghet
för äldre och handikappade hänger det problemet samman med den större frågan
om ökat anställningsskydd i allmänhet. I det sammanhanget må erinras om att
statsrådet Geijcr, då frågan behandlades av riksdagen i fjol, uttalade att regeringen
följde saken med den allra största uppmärksamhet och att den avsåg att låta utreda
hithörande frågor, därest det av löntagarorganisationerna skulle anses önskvärt eller
omständigheterna i övrigt skulle ge anledning därtill. Enligt utskottets mening bör
med hänsyn till det anförda motionsyrkandet inte föranleda något initiativ från riksdagens
sida.
Utskottet hemställer,
att följande motioner
A. 1:774 och 11:897 samt
B. 11:390
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 mars 1969
På andra lagutskottets vägnar:
RUTH HAMRIN-THORELL
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Lars Larsson (s),
Dahlberg (s), Hubinettc (in), Andreasson (ep), Ivar Andersson (s) och Axelson
(fp);
från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström
(in), herrar Göransson (s), Jonsson i Mora (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Gadd
(s), Aldén (s) och Olsson i Mölndal (s).