Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969
1
Nr 9
Utlåtande i anledning av motioner om lagfäst rätt till tjänstledighet
för deltagande i vuxenutbildning.
Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 145 av herr Werner samt II: 162 av fru Ryding.
I motionerna, vilka är likalydande, har yrkats, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om att frågan om lagstadgad rätt till tjänstledighet
för deltagande i vuxenutbildning blir föremål för snabb utredning
och att förslag härom snarast förelägges riksdagen».
Gällande bestämmelser
frågan om rätt till ledighet från anställning för deltagande i studier eller
— som det även kan uttryckas — om uppsägningsskydd vid bortovaro
från arbete av nämnda anledning är inte lagreglerad.
Av motiveringen till en motion, som behandlades år 1968 (11:251) och
till vilken motionärerna hänvisar, framgår emellertid, att motionärerna i
första hand tänker sig, att den av dem väckta frågan skulle lösas genom en
lag som har sin motsvarighet i 1939 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m. Denna lag bygger
på huvudprincipen, att ingen får skiljas från sin anställning på grund av
tjänstgöring enligt värnpliktslagen eller som han eljest jämlikt stadgande i
lag är skyldig att utföra åt det allmänna. Det samma gäller för den som är
tjänstgöringsskyldig på grund av att han tillhör krigsmaktens reservpersonal
eller antagits såsom frivillig vid krigsmakten eller eljest enligt frivilligt
åtagande blivit tjänstgöringsskyldig inom det totala försvarets krigsorganisation.
Lagen gäller även personal, som tjänstgör i svensk FN-trupp,
under förutsättning att den anställde ofördröj ligen underrättat arbetsgivaren
om sitt åtagande. Möjlighet att göra undantag från lagen genom avtal
finns endast för det fall, att en arbetstagare skall fullgöra värnpliktstjänstgöring
under mer än tre månader. 1 praktiken torde så lång tjänstgöringstid
förekomma endast under den första värnpliktstjänstgöringen. I det fallet
har en arbetsgivare rätt att vid arbetsavtalets ingående förbehålla sig att
säga upp arbetstagaren i och med att värnpliktstjänstgöringen börjar. En
uppsägning i strid mot lagen är ogiltig. Arbetstagare är icke pliktig att i
anledning av sådan tjänstgöring som avses i lagen vidkännas minskning i
de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än vad som följer
0102539 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 9
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969
av uppehållet i arbetet. Skyldighet föreligger för arbetsgivare att utgiva
skadestånd med anledning av förfarande i strid mot lagen.
I detta sammanhang finns även anledning erinra om 1945 års lag om förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
m. m. I fråga om havandeskapsfallen gäller, att arbetstagare, som
sedan minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivare, icke
får skiljas från anställningen på den grund att hon blivit havande eller
fött barn. Inte heller får arbetsgivaren, där han har vetskap om havandeskapet
eller barnsbörden, skilja arbetstagaren från anställningen på den
grund, att hon i samband med havandeskapet eller barnsbörden avhåller
sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader. Kvinnan är inte pliktig
att vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna i
vidare mån än som följer av bortovaron från arbetet. Även i denna lag
finns regler om skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren vid brott mot
lagen.
1 enlighet med det inledningsvis sagda finns det i allmänhet inte något
hinder att — i kollektivavtal eller eljest — avtalsvägen reglera frågor om
rätt till ledighet för studier. Det kan dock påpekas, att i fråga om dem,
som omfattas av statstjänstemannalagen eller kominunaltjänstemannalagen,
får enligt nu gällande lagstiftning avtal inte träffas om rätt till annan
ledighet än semester. Däremot finns inte något hinder att avtalsvägen reglera
frågan om rätt till lön under tid då stats- eller kommunaltjänstemannen
enligt beslut av vederbörande myndighet eller annan arbetsgivare åtnjuter
ledighet för studier.
Slutligen må här hänvisas till konstitutionsutskottets utlåtande nr 36
år 1968 angående tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag.
Frågans behandling vid 1968 års riksdag
Såsom ovan berörts väcktes vid 1968 års riksdag en motion (11:251)
med samma syfte som de aktuella. Motionen II: 251 avsåg »vuxenutbildning
vid statliga och kommunala skolor» medan de här behandlade avser
även annan statsunderstödd vuxenutbildning, exempelvis sådan som sker
vid folkhögskolor.
Andra lagutskottet behandlade motionen 11:251 efter att ha inhämtat
yttranden från statens avtalsverk, Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation och Svenska arbetsgivareföreningen. Yttrandena är i
princip i sin helhet återgivna i utskottets utlåtande nr 70 år 1968.
Landsorganisationen framhåller, att om det vid utbyggnaden av vuxenutbildningen
skulle medföra större svårigheter att erhålla tjänstledighet än
vad hittills varit fallet bör lagstiftning övervägas men att behov därav
för närvarande inte föreligger.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) uttalar, att de i motionen
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969 3
framförda synpunkterna på de vuxenstuderandes rätt att erhålla tjänstledighet
för vidareutbildning överensstämmer med den grundsyn på vuxenutbildning
som TCO har. I det följande pekar TCO på omständigheter, som
bör beaktas vid en lagstiftning på området. Således framhålles de svårigheter,
som kan uppstå på en arbetsplats vid ett starkt utnyttjande av tjänstledighetsrätten,
vilka svårigheter möjligen kan lösas genom att stadga
viss varseltid för den anställde. Vidare pekas på att vid en lagstiftning bör
möjligheterna till deltidsarbete uppmärksammas så att den anställde får
tillfälle göra ändamålsenliga avvägningar mellan studier och förvärvsarbete.
TCO förordar, att frågan om lagstadgad rätt till tjänstledighet för
deltagare i vuxenutbildning blir föremål för utredning.
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) framhåller inledningsvis bland
annat att företagen torde välvilligt behandla frågor om tjänstledighet för
vidareutbildning, som kan vara av värde för verksamheten inom företaget.
Härefter anföres i yttrandet följande.
Annan vidareutbildning får däremot anses vara samhällets, inte företagets
sak att stödja. Om företaget varken lämnat ekonomiskt stöd eller beviljat
tjänstledighet kan man utgå från att vidareutbildningen inte ansetts
ha betydelse för företagets verksamhet. I regel torde också den enskildes
syfte med vidareutbildning i sådana fall vara att övergå till annan och i
regel mer kvalificerad verksamhet utanför företaget. Givetvis kan han ha
önskemål om att tillförsäkras en reträttplats inom företaget. Detta önskemål
måste emellertid vägas mot såväl övriga anställdas intresse av fast
anställning som företagets behov av långsiktig planering.
Vidare anföres i SAF:s yttrande, att ett genomförande av den föreslagna
lagstiftningen kunde leda till att en stor del av företagens personal endast
kunde anställas som ersättare i avvaktan på att de som sedan kortare eller
längre tid befinner sig under vidareutbildning eventuellt skulle återkomma.
Företagens möjligheter att erbjuda fast anställning skulle minskas, samtidigt
som personalplaneringen försvårades.
Härefter anför SAF.
En ovillkorlig rätt att återgå till förutvarande arbetsanställning skulle vid
personalminskning — föranledd av t. ex. driftsinskränkning eller rationalisering
— drabba även annan arbetskraft. Företagen kan nödgas avskeda
personer med lång anställning för att härigenom med säkerhet kunna uppfylla
den lagfästa förpliktelsen mot dem som befinner sig under vidareutbildning
och som kanske betraktar återanställningen endast som en nödfallsåtgärd.
Problemet blir särskilt accentuerat i företag som lyckats genomföra
en långsiktig personalpolitik och i mycket god tid kan lämna
varsel om friställningar. I sådana fall är det inte säkert att de som måste
sägas upp är villiga att gå in som blott ersättare för dem som befinner sig
i någon läroanstalt och om vilka man inte vet om och när de återkommer.
Efter att ha jämfört den föreslagna lagstiftningen med motsvarande lagstiftning
vid militär tjänstgöring — som enligt SAF medfört vissa begrän
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969
sade problem — uttalar SAF, att Föreningen bestämt avstyrker motionärernas
förslag, som i realiteten skulle leda till minskad i stället för ökad anställningstrygghet
och samtidigt försvåra möjligheterna att uppnå en långsiktig
personalplanering.
Andra lagutskottet avstyrkte den remissbehandlade motionen och anförde
därvid följande.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det är önskvärt att man
på olika sätt vidgar möjligheterna till utbildning för vuxna, som under sin
uppväxttid inte kunnat få den utbildning de har förutsättning, att tillgodogöra
sig. En av de mest angelägna reformerna är att lösa de studiesociala
problemen. Denna fråga är föremål för utredning. Då det gäller det av motionärerna
upptagna problemet må erinras om att en riktpunkt för utbyggnaden
av vuxenutbildningen är att utbildningen skall erhållas på sådant sätt
att produktionsbortfallet begränsas. Studier på deltid kommer därför att
åtminstone tills vidare vara den dominerande studieformen. Det finns på
grund härav anledning anta, att önskemål från anställda om ledighet från
tjänsten för studier inte sällan kommer att vara så begränsade till tidslängd
och omfattning, att problemet i det enskilda fallet kan lösas efter överenskommelse
med arbetsgivaren. I sammanhanget kan också framhållas att
arbetsgivare ofta har intresse av att anställda fortbildar sig, vilket givetvis
underlättar sådana överenskommelser. I den mån behov av mera generella
regler för rätt till ledighet för studier visar sig föreligga bör — i överensstämmelse
med utskottets inställning till andra likartade arbetsmarknadsproblem
— frågorna lösas i första hand genom avtal mellan berörda organisationer
på arbetsmarknaden. Det kan också påpekas, att såsom framhållits
under remissbehandlingen en lagfäst rätt till tjänstledighet för studier
— eller rätt till uppsägningsskydd vid bortovaro av nämnda anledning
— även skulle kunna medföra betydande nackdelar för arbetstagarna som
grupp betraktad. Till följd av de förpliktelser arbetsgivarna skulle åläggas
mot dem, vilka utnyttjade sin rätt till tjänstledighet, skulle nämligen arbetstryggheten
för övriga anställda kunna försämras. Problem av samma karaktär
uppstår självfallet även vid en reglering av frågan avtalsvägen men
i dessa fall finns uppenbarligen större möjligheter än vid en lagstiftning att
ta hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika sektorer av arbetsmarknaden.
Riksdagen avslog motionen i enlighet med utskottets hemställan.
Utskottet
I motionerna behandlas frågan om möjlighet för vuxenstuderande att
utan att gå miste om sina arbetsanställningar kunna bedriva studier. Motionärerna
vill, att Kungl. Maj :t snarast skall framlägga förslag om lagstadgad
rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning, som bedrivs
vid statsunderstödda skolor.
I slutet av förra året behandlade riksdagen en motion med i huvudsak
samma syfte som de nu aktuella. På hemställan av andra lagutskottet av
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1969 5
slogs motionen av riksdagen. Utskottet erinrade i sitt utlåtande om att en
riktpunkt för utbyggnaden av vuxenutbildningen var att utbildningen
skulle erhållas på sådant sätt att produktionsbortfallet begränsades och att
studier på deltid därför kom att åtminstone tills vidare vara den dominerande
studieformen. Det fanns på grund härav anledning anta, uttalade utskottet,
att önskemål från anställda om ledighet för studier inte sällan kom
att vara så begränsade till tidslängd och omfattning, att problemet i det
enskilda fallet kunde lösas efter överenskommelse med arbetsgivaren. Utskottet
ansåg att i den mån behov av mera generella regler för rätt till ledighet
för studier skulle visa sig föreligga borde -— i överensstämmelse med
utskottets inställning till andra likartade arbetsmarknadsfrågor — frågorna
lösas i första hand genom avtal mellan berörda organisationer på arbetsmarknaden.
Det påpekades vidare, att rätt till uppsägningsskydd vid
bortovaro för studier även skulle kunna medföra betydande nackdelar för
arbetstagarna som grupp betraktad. Till följd av de förpliktelser arbetsgivarna
skulle åläggas mot dem vilka utnyttjade sin rätt till tjänstledighet,
skulle nämligen arbetstryggheten för övriga anställda kunna försämras.
Utskottet tilläde, att problem av samma karaktär uppstod självfallet även
vid en reglering av frågan avtalsvägen men att i dessa fall uppenbarligen
fanns större möjligheter än vid en lagstiftning att ta hänsyn till de skiftande
förhållandena inom olika sektorer av arbetsmarknaden.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det i motionerna upptagna problemet
i första hand bör lösas avtalsvägen. Sedan frågan behandlades i höstas
har inte inträffat något som påkallar lagstiftning på området. Utskottet kan
därför inte tillstyrka motionerna.
Utskottet hemställer,
att motionerna I: 145 och II: 162 inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 25 februari 1969
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Strand (s)*, fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Lars Larsson (s), Eric Carlsson (ep)*, Högström (s)*, fru Grethe
Lundblad (s)*, herrar Axelson (fp) och Blomquist (m);
från andra kammaren: herrar Lundberg (s), Gustavsson i Alvesta (ep),
fröken Wetterström (m), fröken Sandell (s), herr Svensson i Kungälv (s),
fru Sigurdsen (s), fru Fraenkel (fp) och fru Håvik (s).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.