Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

Nr 49

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad proposition, nr 76, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629)
om erkända arbetslöshetskassor,

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964
(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964
(nr 402),

dels godkänna vad föredragande departementschefen förordat i sådana
frågor om samhällsstöd vid arbetskonflikt som inte berörs av författningsförslagen.

I samband med propositionen har utskottet behandlat de i anledning av
propositionen väckta motionerna I: 1012 av herr Werner och 11:1162 av
herr Hermansson m. fl. I motionerna, som är likalydande, yrkas,

»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1969 med
förslag till lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,
att nu gällande konfliktdirektiv upphäves

dels i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
37 § och 50 § 1 mom,

dels i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401) 31 a § och 36 §,
dels ock i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402) 28 a § och 34 §,
samt

att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer om motsvarande ändring i
arbetsmarknadskungörelsen på berört område.»

De vid propositionen fogade författningsförslagen har följande lydelse.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 4.9

Andra lagutskottets utlåtande nr 4,9 år 1969

Förslag

till

Lag

om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Denna lag äger tillämpning i den mån särskild föreskrift därom meddelas
i lag eller annan författning eller i beslut av Konungen om bidrag
åt arbetslösa eller annat samhällsstöd.

2 §

Arbetskonflikt anses i denna lag föreligga vid lockout eller strejk ellei
därmed jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Vid tillämpning av lagen anses som arbetstagare även den som, utan åt!
anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och
därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art
som en arbetstagare till arbetsgivaren. Den för vars räkning arbetet utföres
anses som arbetsgivare enligt lagen.

3 §

Samhällsstöd utgår icke till arbetsgivare eller arbetstagare som är indragen
i arbetskonflikt.

Samhällsstöd utgår dock till den som är indragen i arbetskonflikt till
följd av motparts stridsåtgärd, om åtgärden är olovlig enligt lag eller kollektivavtal
eller icke vidtagits Öppet.

4 §

Arbetsgivare är indragen i arbetskonflikt, om han omfattas av stridsåtgärd
som avses i 2 §.

5 §

Arbetstagare är indragen i arbetskonflikt under förutsättning att han

1. omfattas av sådan stridsåtgärd på arbetsplatsen som avses i 2 § eller
i annat fall blir utan arbete till följd av arbetskonflikt på arbetsplatsen,
om han icke är eller till kort tid före konflikten varit bunden av något där
gällande kollektivavtal samt flertalet av de arbetstagare på arbetsplatsen,

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969 3

vilka hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som han, omfattas av
stridsåtgärden,

2. före konfliktens utbrott tillträtt och vid konfliktutbrottet alltjämt
innehade anställning vid den konfliktberörda arbetsplatsen samt anställningen
var avsedd att vara minst en månad och gällde arbete minst två dagar
eller 17 timmar i veckan samt

3. vid konfliktutbrottet icke var permitterad eller uppsagd av arbetsgivaren.

Har arbetstagares anställning vid konfliktberörd arbetsplats upphört
före konfliktutbrottet på grund av att arbetstagaren efter varsel om konflikten
själv sagt upp eller utan uppsägning lämnat anställningen och kan
det antagas att han vid bibehållen anställning hade fyllt förutsättningarna
i första stycket, anses han indragen i konflikten, om ej annat följer av
6 §•

6 §

Har konfliktindragen arbetstagares anställning vid den konfliktberörda
arbetsplatsen upphört på grund av att arbetstagaren själv sagt upp eller
utan uppsägning lämnat anställningen och får han anställning vid annan
arbetsplats, anses han ej längre indragen i konflikten, sedan den nya anställningen
varat en månad.

7 §

Talan mot central förvaltningsmyndighets beslut i den del beslutet rör
tillämpningen av denna lag föres genom besvär hos arbetsdomstolen. Vid
arbetsdomstolens prövning av besvären gäller lagen den 22 juni 1928 (nr
254) om arbetsdomstol i tillämpliga delar med de ändringar och tillägg
som följer av 8—11 §§.

8 §

Angår beslutet medlem i sammanslutning som avses i 1 § lagen den 22
juni 1928 (nr 253) om kollektivavtal, föres hans talan av sammanslutningen.
Medlemmen får ej själv föra talan, om han icke visar att sammanslutningen
undandrager sig att föra hans talan.

9 §

Avvisas ej besvären, delger arbetsdomstolen besvären med den som är behörig
motpart, om det icke uppenbarligen saknar betydelse för målets utgång.

10 §

Har myndighet beviljat eller avslagit framställning om samhällsstöd,
1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 49

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

kan arbetsdomstolen eller dess ordförande förordna annat i avbidan på att
besvären prövas slutligt. T

11 §

Arbetsdomstolen får avgöra besvärsmål enligt denna lag utan huvudförhandling.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor Härigenom

förordnas, att 37 § och 50 § 1 mom. förordningen den 14 december
1956 om erkända arbetslöshetskassor* skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

37 §.

För tid, då arbetskonflikt råder,
må ersättning icke utgivas till
den, som är direkt indragen i konflikten
(deltager i strejk eller är föremål
för lockout), eller

den, som eljest blivit arbetslös i
anledning av konflikten och vilkens
löne- och anställningsvillkor skäligen
kunna antagas röna inverkan
av densamma.

Närmare bestämmelser angående
tillämpningen av denna paragraf
meddelas av tillsynsmyndigheten.

Lagen den ---

1969 (nr 00) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt äger
tillämpning på ersättning enligt denna
förordning.

50 §.

1 m o in. Talan mot-----

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
ärende angående försäkring enligt
denna förordning föres talan genom
besvär hos försäkringsdomstolen.

— hos tillsynsmyndigheten.

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
ärende angående försäkring enligt
denna förordning föres talan genom
besvär hos försäkringsdomstolen,
om annat ej följer av lagen om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

1 Förordningen omtryckt 1964: 495.

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Beslut som avses i andra stycket
må av tillsynsmyndigheten underställas
försäkringsdomstolens prövning,
om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig
vikt att saken prövas av domstolen
eller eljest särskilda skäl förefinnas
för sådan prövning.

(Föreslagen lydelse)

Beslut som avses i andra stycket
och ej innebår tillämpning av den
nämnda lagen må av tillsynsmyndigheten
underställas försäkringsdomstolens
prövning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att saken
prövas av domstolen eller eljest särskilda
skäl förefinnas för sådan
prövning.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Äldre
bestämmelser äger dock alltjämt tillämpning i fråga om ersättning enligt
förordningen vid arbetskonflikt, om vilken varsel utfärdats eller som börjat
före ikraftträdandet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401)

Härigenom förordnas, dels att 36 § studiemedelsförordningen den 4 juni
1964 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i förordningen
skall införas en ny paragraf, 31 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 a §.

Lagen den---

1969 (nr 00) om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt äger
tillämpning på studiemedel som
sökts efter varsel om eller utbrott av
arbetskonflikt. Dock äger lagen icke
tillämpning på studiemedel åt handikappad
som av medicinska eller
sociala skäl behöver utbildning på
grund av handikappet.

36 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- Över centrala studiehjälpsnämndens
beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an nat

fall än som anges i lagen om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya
bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiemedel vid arbetskonflikt,
om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

Förslag

till

Förordning

om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964 (nr 402)

Härigenom förordnas, dels att 34 § studiehjälpsreglementet den 4 juni
1964 skall erhålla ändrad lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny
paragraf, 28 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 a §.

Lagen den — ---1969

(nr 00) om begränsning av samhällsstöd
vid arbetskonflikt äger tillämpning
på studiebidrag eller förhöjt
studiebidrag för utbildning som börjat
efter varsel om eller utbrott av
arbetskonflikt och på annan studiehjälp
som sökts efter varsel eller
konfliktutbrott. Dock äger lagen icke
tillämpning på studiehjälp åt handikappad
som av medicinska eller
sociala skäl behöver utbildning på
grund av handikappet.

34 §.

Över centrala studiehjälpsnämn- över centrala studiehjälpsnämniens
beslut må klagan ej föras. dens beslut må klagan ej föras i an nat

fall än som anges i lagen om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. De nya
bestämmelserna äger dock icke tillämpning på studiehjälp vid arbetskonflikt,
om vilken varsel utfärdats eller som börjat före förordningens ikraftträdande.

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.
Genom lagen bestäms hur samhällets neutralitet vid arbetskonflikt
inverkar på bidrag åt arbetslösa och annat samhällsstöd. Lagen
avses tills vidare bli tillämplig på främst utbildnings- och flyttningsbidrag,
arbetslöshetshjälp, arbetslöshetsförsäkring, studiemedel och studiehjälp.

Med ar betskonflikt avses i förslaget lockout eller strejk eller därmed
jämförlig stridsåtgärd på arbetsmarknaden.

Förslaget innebär att den som strejkar eller är föremål för lockout liksom
hittills inte skall kunna beviljas samhällsstöd så länge ar bet skonflikten
pågår.

Arbetstagare som inte är direkt indragen i konflikten utan permitteras
eller friställs på annat sätt till följd av konflikten skall enligt förslagets
huvudregel däremot, till skillnad från vad som gäller nu, få samhällsstöd
även om han har ekonomiskt intresse av konfliktens utgång.

Samhällsstöd som har börjat utgå före konflikten, t. ex. för omskolning,
skall inte upphöra när konflikten bryter ut. Den som är arbetslös redan
före konflikt berörs alltså inte av de föreslagna neutralitetsbestämmelserna.

För att inte en eventuellt varslad eller pågående arbetskonflikt skall
påverkas av de nya bestämmelserna föreslås att de skall sättas i tillämpning
genom beslut av Kungl. Maj:t vid en tidpunkt då det är lugnt på
arbe t smarknaden.

Av propositionen redovisas i det följande endast vad föredragande departementschefen,
statsrådet Holmquist, anfört såsom allmän motivering i
samband med lagrådsremisser avlåtande.

Motionerna

I motionerna anförs bl. a.

Strejkande eller lockoutade gör inte anspråk på att bli betraktade som
arbetslösa. De söker alltså inte sådana former av samhällsstöd, som uttryckligen
är förbehållna endast arbetslösa. Någon lagstiftning, som talar om att
de inte är arbetslösa, framstår därför som helt överflödig. Nu gällande konfliktdirektiv
— § 37 i förordningen om erkända arbetslöshetskassor och
§ 112 i arbetsmarknadskungörelsen — har alltså ingen funktion att fylla,
när det erkänts, att s. k. indirekt berörda inte skall avstängas.

Men strejkande eller lockoutade bör utan inskränkning tillförsäkras samma
rättigheter som andra löntagare. De bör exempelvis — vilket f. ö. departementschefen
själv i teorin medger men i praktiken frångår (prop. s. 101,
103) — ha samma rätt som andra löntagare till utbildnings- och flyttningsbidrag
m. m. vid risk för arbetslöshet. De bör självfallet också ha rätt till
studiemedel och studiehjälp. Ingenting berättigar staten att underkasta dem
någon speciallagstiftning, allra minst en lagstiftning med de tänjbara och
oöverskådliga konsekvenser som den nu föreslagna har.

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1969

Departementschefen
Behov av nya neutralitetsbestämmelser

Sedan länge gäller den grundsatsen i vårt land att samhället skall stå
neutralt vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Grundsatsen har
kommit till uttryck i bestämmelser om ersättning från erkänd arbetslöshetskassa
och arbetslöshetshjälp i samband med arbetskonflikt. Bestämmelserna
innebär att samhällsstöd i dessa former inte får lämnas till den som är direkt
indragen i konflikt, dvs. strejkar eller är föremål för lockout. Sådant stöd
får inte heller lämnas till den som på annat sätt har blivit arbetslös med
anledning av konflikt (s. k. indirekt arbetslös), om hans löne- och anställningsvillkor
skäligen kan antas röna inverkan av konflikten.

Dessa neutralitetsbestämmelser går tillbaka på beslut efter de politiska
striderna under 1920-talet och 1930-talets början om arbetslöshetspolitikens
utformning. Sedan dess har förhållandena på arbetsmarknaden ändrats
väsentligt. Sålunda har dåvarande system med avtalsförhandlingar företagsvis
eller förbundsvis i stor utsträckning ersatts med centrala förhandlingar
i grundläggande frågor, förhandlingar som leds av huvudorganisationer och
omfattar stora grupper av arbetsgivare och arbetstagare. Till följd härav
kan en arbetskonflikt numera komma att leda till omfattande indirekt arbetslöshet,
samtidigt som det har blivit allt svårare att avgöra vilka indirekt
arbetslösa som enligt gällande neutralitetsbestämmelser skall stängas av
från kassaersättning och arbetslöshetshjälp vid arbetskonflikt. Erfarenheterna
från de konflikter som har förekommit eller hotat att bryta ut under
efterkrigstiden ger emellertid stöd för antagandet att avstängning skulle
komma att drabba flertalet indirekt arbetslösa.

Också i andra avseenden är förhållandena nu andra än när neutralitetsbestämmelserna
kom till. Samhället har åtagit sig ett väsentligt vidgat ansvar
för sysselsättningen. Inom arbetsmarknadspolitiken har detta vidgade
ansvarstagande fått form av bl. a. ett differentierat system av åtgärder för
att bereda sysselsättning åt dem som ställs utan arbete. Vid neutralitetsbestämmelsernas
tillkomst bestod samhällsinsatserna för den arbetslöse
huvudsakligen i kontant stöd eller nödhjälpsarbete. Numera ger samhället
stöd också i form av bidrag till flyttning och omskolning eller annan utbildning
samt till olika åtgärder för att bereda handikappade arbete. Neutralitetsbestämmelserna
är inte anpassade till denna nya arbetsmarknadspolitik.

Mot denna bakgrund tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet
i början av år 1968 efter Kungl. Maj :ts bemyndigande den s. k. konfliktdirektivutredningen,
som redovisade sitt uppdrag i september 1968. Utred -

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

ningen har på skäl av den art som jag nyss har antytt funnit att de nuvarande
neutralitetsbestämmelserna behöver ersättas med nya. Denna uppfattning
bär också remissinstanserna, även om motiven för deras ståndpunkt varierar.

Även enligt min mening gör såväl utvecklingen på förhandlingsväsendets
område som arbetsmarknadspolitikens utveckling det nödvändigt att nu ompröva
frågan om samhällets neutralitet vid arbetskonflikter. Innan jag går
närmare in på huvudfrågorna vill jag ange ett par utgångspunkter för övervägandena
om samhällsneutraliteten.

När man säger att samhället skall stå neutralt vid arbetskonflikt avses
samhället som huvudman för bl. a. arbetsmarknadspolitikens stöd- och
hj älpåtgärder, socialt stöd och utbildningsstöd. Däremot rör frågan om samhällsneutralitet
självfallet inte statens eller kommuns möjligheter i egenskap
av arbetsgivare att vid tvist med de anställda tillgripa åtgärder som i
motsvarande situation står andra arbetsgivare till buds.

Mina överväganden i det följande begränsar sig till neutralitetsproblem i
fråga om samhällsstöd till anställda och arbetsgivare som berörs av arbetskonflikt.
Jag avser inte att i detta ärende behandla samhällets neutralitet i
fråga om åtgärder med anledning av andra verkningar på samhällslivet av
arbetskonflikter.

I ett remissyttrande anmärks att en nordisk utredning om neutralitetsbestämmelserna
borde ha företagits. Jag vill med anledning härav erinra
om att förhållandena på arbetsmarknaden i de nordiska länderna väsentligen
bestäms av arbetsmarknadens parter själva och att formerna för bl. a.
arbetsmarknadspolitiska insatser från samhällets sida varierar. Det skulle
därför bli tidsödande att söka nå en gemensam nordisk lösning av neutralitetsproblemen.
Jag kan inte förorda att en omprövning av våra neutralitetsbestämmelser
anstår i avvaktan på en sådan internordisk prövning.

Samhällsneutralitetens innebörd och omfattning

Det råder i stort sett allmän enighet om att samhället skall vara neutralt
i förhållande till parterna i arbetskonflikter. Jag förordar att denna grundsats
även framdeles skall utgöra utgångspunkten för bedömningen av samhällets
handlande vid arbetskonflikt.

Däremot har meningarna varit och är i viss mån fortfarande delade i frågan
om vad denna neutralitet närmare innebär. Enighet synes dock råda
om att de som direkt omfattas av en arbetskonflikt måste ställas utanför
möjligheten att få samhällsstöd. Också jag ansluter mig till uppfattningen
att denna möjlighet inte bör tillkomma den som själv har vidtagit eller är
föremål för stridsåtgärd vid arbetskonflikt. Jag vill emellertid tillägga att
skyddet mot nöd under alla förhållanden måste tillgodoses. Till denna
2*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 49

12 Andra lagutskottets utlåtande nr W år 1969

fråga återkommer jag, när jag i det följande behandlar socialhjälp vid arbetskonflikt.

Under 1920-talet ansågs neutraliteten kräva att personer, som var arbetslösa
redan när konflikt bröt ut inom deras fack, undantogs från möjligheten
att få samhällsstöd, den s. k. regeln bakåt. Det ansågs vidare inte utgöra
neutralitetsbrott av samhället att hänvisa arbetslösa till arbetsplats, där
konflikt pågick, och att stänga av dem från möjligheten att få samhällsstöd
om de vägrade att bli strejkbrytare, de s. k. Stripadirektiven. Som jag har
nämnt förut ändrades uppfattningen om neutraliteten i dessa avseenden år
1933, då regeln bakåt och Stripadirektiven slopades. På dessa båda punkter
har sedan dess inte förekommit några meningsmotsättningar.

Alltsedan 1920-talet råder emellertid olika meningar om och i vad mån
de som till följd av en konflikt blir indirekt arbetslösa skall ställas utanför
möjligheten att få samhällsstöd. Detta är huvudfrågan i föreliggande ärende.

Bakgrunden till diskussionen om förhållandet mellan samhället och de
indirekt arbetslösa är, förenklat uttryckt, de överväganden av ekonomisk
och psykologisk art från arbetsmarknadsorganisationernas sida som bestämmer
hur arbetsstriden förs. Arbetsstridens främsta syfte är att —- intill
den gräns där skyddsarbete måste utföras — utsätta motparten för så svåra
ekonomiska påfrestningar att han blir benägen till uppgörelse i så nära
anslutning som möjligt till de villkor som har ställts upp av den part som
öppnar striden. En stridsåtgärd innebär emellertid samtidigt ekonomiska
påfrestningar även för denna part. Utgången av arbetsstriden beror i hög
grad på vardera partens ekonomiska resurser. Sättet att föra striden bestäms
följaktligen bl. a. av önskemålet att begränsa de ekonomiska verkningarna
av en stridsåtgärd för den egna sidan. En metod att på arbetstagarsidan
nå detta syfte är den s. k. punktstrejken, som innebär att arbetsinställelsen
begränsas till ett mindre antal arbetstagare, som har en nyckelställning
i ett eller annat avseende, medan striden i verkligheten gäller anställningsvillkoren
för ett stort antal arbetstagare. Punktstrejken leder
ofta till omfattande indirekt arbetslöshet bland arbetstagare som har intresse
av stridens utgång. Man har menat att dessa indirekt arbetslösa i
själva verket måste anses delta i striden och att det därför är neutralitetsbrott
från samhällets sida att ge ekonomiskt stöd åt dem med anledning av
arbetslösheten. Frågan har blivit, vilken intressegemenskap som skall föreligga
mellan de direkt stridande och de indirekt arbetslösa för att samhällsstöd
till de senare skall anses som neutralitetsbrott.

Enligt gällande neutralitetsbestämmelser fastställs intressegemenskapen
genom jämförelse mellan de stridandes och de indirekt arbetslösas kollektivavtal.
I den mån samma kollektivavtal gäller för de båda grupperna eller
väsentlig överensstämmelse föreligger mellan avtalens innehåll och giltighetstid
anses intressegemenskapen vara så påtaglig att de indirekt arbetslösa
måste stängas av från samhällsstöd med anledning av arbetslösheten

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

för att samhället skall anses upprätthålla sin neutralitet. Konfliktdirektivutredningen
har förordat en helt annan metod att fastställa intressegemenskap.
Utredningen utgår i sitt förslag sålunda från att intressegemenskapen
mellan arbetstagarna kommer till uttryck i deras organisationstillhörighet.
De indirekt arbetslösa vilka tillhör fackförbund som deltar i arbetskonflikt
skall därför enligt utredningens förslag ställas utanför möjligheten att få
samhällsstöd. Denna regel kompletterar utredningen med bestämmelser om
avstängning i vissa fall även av sådana indirekt arbetslösa som tillhör annat
fackförbund inom samma huvudorganisation. Avstängning i dessa fall
knyts enligt förslaget främst till huvudorganisationens stadgeenliga befogenheter
gentemot medlemsförbunden.

Ingen av dessa metoder att bestämma intressegemenskapen har gått fri
från kritik. Mot den avtalslikhetsprincip som gällande neutralitetsbestämmelser
vilar på har invänts främst att principen erbjuder stora tillämpningssvårigheter.
De erinringar som har riktats mot utredningens förslag går ut
på att avgränsningen av de indirekt arbetslösa som anses ha intressegemenskap
med de stridande är rent formell och att den leder till avstängning från
samhällsstöd av grupper vilkas anställningsförhållanden inte påverkas av
stridens utgång. Man har betonat bl. a. att organisationerna ofta inte har
byggts upp med hänsyn till samorganiserade gruppers intressegemenskap i
fråga om anställningsvillkoren.

Enligt min mening är det mot denna bakgrund nödvändigt att närmare
överväga om det över huvud taget är möjligt att på ett rimligt sätt avgränsa
de indirekt arbetslösa som på grund av förutsatt intressegemenskap skall
jämställas med de stridande i fråga om rätt till samhällsstöd under en konflikt.
Frågan var aktuell redan vid de nuvarande neutralitetsbestämmelsernas
tillkomst. Som då framhölls är sammanhangen i det ekonomiska livet
sådana att utgången av en konflikt kan få verkningar långt utöver den krets
som konflikten närmast gäller. Ändrad lönenivå i ett yrke kan omedelbart
eller så småningom återverka på andra yrkesområden. Köpkraft kan ökas
eller minskas och avsättning av varor påverkas. Om man försöker att räkna
med de indirekta verkningarna för de arbetslösa av en arbetskonflikt, måste
man därför riskera att i det övervägande antalet fall begå orättvisor mot dem.
Skäl av denna art ansågs från regeringens sida tala för att man avstod från
att anse några indirekt arbetslösa berörda av arbetskonflikt (prop. 1933:
209). Riksdagen godtog inte denna ståndpunkt (SäU 1933: 18, rskr 356).
De erfarenheter som har vunnits sedan dess av förhållandena på arbetsmarknaden,
särskilt i fråga om sambandet mellan lönenivån inom skilda
yrkesgrupper, ger emellertid i dag betydligt större tyngd åt de skäl som år
1933 anfördes mot försöken att finna hållbara kriterier för en särskild
intressegemenskap mellan vissa grupper indirekt arbetslösa och de stridande.
Det kan enligt min mening knappast göras gällande att t. ex. förhandlingarna
under de senaste tio åren mellan SAF och LO om generella lönehöjningar

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

har haft intresse enbart för de anställda inom LO-området och inte för de
anställda inom t. ex. TCO:s och SACO:s områden. Jag ansluter mig därför
till konfliktdirektivutredningens och remissinstansernas uppfattning att
reell intressegemenskap mellan indirekt arbetslösa och de stridande inte
utgör en godtagbar grund för att behandla skilda grupper indirekt arbetsösa
olika i fråga om möjlighet att få samhällsstöd på grund av arbetslösaeten.

Från de synpunkter jag nu har anfört är inte heller utredningens förslag
ändamålsenligt. Den formella avgränsning av konfliktberörda indirekt arbetslösa
som utredningen förordar tar nämligen över huvud taget inte sikte
på intressegemenskap i fråga om anställningsvillkoren. Utredningens förslag
kan därför, som flera remissinstanser har anmärkt, leda till att indirekt
arbetslösa på grund av sin organisationstillhörighet avstängs från samhällsstöd,
trots att de i varje fall på kort sikt saknar intresse av konfliktens utgång,
medan andra grupper med direkt intresse av utgången men med annan
organisationstillhörighet får samhällsstöd.

Detta är en följd av att utredningens förslag helt inriktas på att klarlägga
solidariteten inom arbetsmarknadsparternas organisationer på ömse sidor
och de konsekvenser som denna solidaritet har för parternas sätt att föra
striden. Utredningen menar att striden förs av organisationer — förbund
eller huvudorganisationer — och att den därför gäller en stridande organisations
alla medlemmar, inte bara dem som det bedöms taktiskt lämpligt
att föra ut i den direkta striden.

Jag delar denna uppfattning och har heller ingen erinran mot den ingående
analys av arbetsstriden som utredningen har gjort. Däremot finns
det enligt min mening skäl att närmare granska utredningens slutsats att
samhällsneutraliteten därför kräver att indirekt arbetslösa som tillhör stridande
eller understödjande förbund eller huvudorganisation stängs av från
samhällsstöd som i annat fall utgår vid arbetslöshet.

Jag vill då först konstatera att stridsåtgärder i intressekonflikter på arbetsmarknaden
är tillåtna enligt svensk lag, bortsett från vissa undantagsfall,
och att parterna på arbetsmarknaden själva, dvs. utan samhällets inblandning,
bestämmer vilka stridsåtgärder de skall vidta och åtgärdernas
omfattning. Med anledning av uttalanden vid remissbehandlingen är jag
angelägen att framhålla att de författningsbestämmelser som reglerar vår
arbetsrätt inte innefattar någon inbördes värdering av de skilda i och för sig
tillåtna stridsåtgärderna vid arbetskonflikt. Risken att bli utsatt för t. ex.
strejk eller lockout hör till spelets regler. Som utredningen anför skall samhället
inte heller ta ställning till frågan vem som bär skulden till en konflikt.

I det som jag nu har anfört ligger ett ställningstagande till förmån för
arbetsmarknadsparternas principiella frihet att själva bestämma om arbetsstriden.
Detta synes mig väl förenligt med den utveckling som har ägt rum

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

på arbetsmarknaden sedan 1930-talets början och som innebär att de fackliga
organisationernas ställning har befästs.

Jag anser därför att samhällets neutralitet vid arbetskonflikter bör bestämmas
i förhållande till parternas frihet att föra arbetsstriden. Syftet med
striden är som jag har sagt förut att genom att tillfoga motparten ekonomiskt
avbräck få till stånd en uppgörelse. Strejken är på arbetstagarsidan
ett medel att stoppa eller försvåra arbetsgivarens verksamhet och därmed
åsamka honom förluster, och lockout är på arbetsgivarsidan ett medel att
beröva arbetstagarna deras inkomster. Valet av stridsåtgärd och åtgärdens
omfattning bestäms så att striden kan vinnas med så små ekonomiska uppoffringar
för den egna sidan som möjligt. Självfallet kommer också andra
faktorer in i bilden, bl. a. den psykologiska effekten av olika stridsåtgärder.

Samhällsstöd vid arbetslöshet får betydelse i arbetsstriden så till vida som
stödet bidrar till den arbetslöses försörjning och därigenom lättar trycket
på de konfliktfonder som regelmässigt har byggts upp inom organisationerna.
Det är därför givet att, som jag har förordat i det föregående, samhällsstöd
inte skall utgå till den som deltar i arbetskonflikt.

En stridsåtgärd från endera sidan medför flera effekter. Sålunda leder en
strejk, särskilt punktstrejken, i regel till att andra anställda än de strejkande
ställs utan arbete och mister sin inkomst, dvs. permitteras och blir
indirekt arbetslösa. Det är särskilt denna situation som har tagits till utgångspunkt
för diskussionen om behovet att stänga av också indirekt arbetslösa
från samhällsstöd.

Som utredningen har anfört bör avstängning från samhällsstöd komma
i fråga bara om samhällets neutralitet till arbetskonflikter kräver det,
dvs. om samhället genom att ge stödet under en konflikt medverkar
till att stärka eller försvaga någondera sidan ekonomiskt. Om man med
dessa utgångspunkter bedömer punktstrejken, måste först konstateras att
den viktigaste ekonomiska konsekvensen för arbetstagarsidan är att denna
sida med begränsade egna ekonomiska uppoffringar kan tillfoga motparten
lika stor ekonomisk skada som genom en generell strejk. Detta påstående
äger emellertid giltighet endast om de arbetstagare som blir indirekt
arbetslösa kan få samhällsstöd och på så sätt får hjälp till det dagliga
uppehället. De belastar då inte sin organisations konfliktfonder.

Avstängning av indirekt arbetslösa från samhällsstöd skulle i denna situation
kunna anses motiverad om arbetsgivaren saknade möjlighet att möta
punktstrejken med egna stridsåtgärder som berövar motsidan fördelarna
av en sådan strejk. Så är dock inte fallet. Arbetsgivarsidan kan genom
lockout åstadkomma att de indirekt arbetslösa dras in i striden och alltså
går miste om samhällsstöd enligt den förut angivna huvudregeln. Som jag
har antytt förut innebär därför avstängning från samhällsstöd av indirekt
arbetslösa att samhället genom sina neutralitetsbestämmelser åstadkommer
den effekt som arbetsgivarsidans stridsåtgärd skall ge och följaktligen be -

16 Andra lagutskottets utlåtande nr A9 år 196!)

friar denna sida från att behöva tillgripa stridsåtgärder Det blir härigenom
samhällets neutralitetsbestämmelser och inte parternas stridsåtgärder som
på arbetstagarsidan reglerar effekten av en punktstrejk. Samhället har
med andra ord genom sitt principiella ställningstagande påverkat förutsättningarna
för parternas handlande i en fråga som det bör ankomma
på parterna att avgöra.

Utredningen erinrar om att kollektivavtalslagen förbjuder avtalspart att
vidta stridsåtgärd för att genomföra bestämmelse som är avsedd att träda
i tillämpning efter det att det gällande kollektivavtalet har löpt ut. Sympatilockout
— eller annan stridsåtgärd — kan enligt utredningen därför sannolikt
inte användas i fråga om organisation, vars medlemmar har fredsplikt
därför att deras kollektivavtal alltjämt gäller. Med anledning av SAF:s
uttalande att detta kan medföra en allvarlig rubbning av balansen mellan
parterna vill jag i likhet med utredningen erinra om att kollektivavtalens
giltighetstid är en förhandlingsfråga och alltså ytterst beror av styrkeförhållandena
vid tvist om ett blivande avtals innehåll på denna punkt.

En annan omständighet som enligt min mening hör beaktas är att nuvarande
regler om avstängning av indirekt arbetslösa som LO har påpekat
verkar olika för tjänstemän och arbetare. Tjänstemän kan i regel inte friställas
genom permittering utan måste sägas upp och får då lön under uppsägningstid.
För att varken lön eller samhällsstöd skall utgå till dem vid
konflikt, måste de vara direkt indragna i konflikt. Arbetsgivaren har rätt
att utan uppsägning tillgripa lockout mot dem. Beträffande tjänstemännen
är det alltså enligt såväl gällande bestämmelser som utredningens förslag
arbetsgivarparten som råder över konfliktens verkningar i detta hänseende.
Så länge denjna praxis råder på arbetsmarknaden i fråga om permittering,
kan de båda arbetstagargrupperna i detta hänseende få samma ställning
endast genom en ordning som innebär att bara de direkt indragna stängs
av från möjlighet att få samhällsstöd.

Jag har förut berört svårigheten att på ett rättvist sätt avgränsa den grupp
indirekt arbetslösa som bör stängas av från samhällsstöd vid arbetslöshet.
Både konfliktdirektivens historik och det nu föreliggande remissutfallet bär
tydliga vittnesbörd om denna svårighet. Vid de nuvarande bestämmelsernas
tillkomst år 1933 uttalade föredragande departementschefen att bestämmelser
om avstängning av indirekt arbetslösa nödvändigt blir synnerligen obestämda
och tänjbara samt att enkla och klara regler är särskilt viktiga på
detta område. I detta uttalande instämmer jag oreserverat. Det är enligt min
mening särskilt viktigt att reglerna är sådana att arbetsmarknadens parter
i förväg kan avgöra samhällsneutralitetens innebörd inför en hotande konflikt.
Enkla regler behövs bl. a. därför att tveksamma fall i en konfliktsituation
oftast måste avgöras snabbt om avgörandet skall få någon praktisk
betydelse. Erfarenheten får anses visa att den önskvärda enkla ordningen
kan vinnas endast genom neutralitetsbestämmelser som avser stridsåtgär -

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.9 år 1969

derna. En sådan ordning tillgodoser dessutom bl. a. SAF :s önskemål att
neutralitetsbestämmelserna inte får motverka strävandena till samverkan
mellan arbetsmarknadsorganisationerna på ömse sidor och medverka till att
utvecklingen hittills mot centraliserat beslutsfattande inom huvudorganisationerna
bryts. Neutralitetsbestämmelserna kommer med en sådan lösning
över huvud taget inte att ha någon inverkan på utformningen av organisationernas
stadgar.

Mot en ordning där neutralitetsbestämmelserna avser bara de stridande
har invänts att den är ägnad att åstadkomma onödiga konflikter. Risken
härför bedömer jag som ringa. Vid överväganden om stridsåtgärdernas omfattning
vid en arbetskonflikt torde effekten i fråga om möjlighet att få samhällsstöd
sällan ha avgörande betydelse. Vidare bör uppmärksammas att
just denna effekt inträder i stor omfattning enligt nuvarande neutralitetsbestämmelser
utan att stridsåtgärd behöver tillgripas, och det kan då inte
sägas vara en utvidgning av konflikten, om stridsåtgärd måste tillgripas för
att effekten skall nås. Snarare finns skäl att räkna med en begränsning av
konfliktens faktiska verkningar, eftersom konfliktbeslutet kan fattas med
hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet, medan de nuvarande och de
av utredningen föreslagna neutralitetsbestämmelsernas generella utformning
gör sådant hänsynstagande omöjligt.

De överväganden som jag nu har redovisat har lett mig till uppfattningen
att samhället vid utformningen av sin neutralitet vid arbetskonflikter bör
beakta endast den direkta striden. Detta står bäst i överensstämmelse med
principen att det bör ankomma på arbetsmarknadens parter att själva
bestämma arten och omfattningen av striden. Jag förordar därför att endast
de som är arbetslösa på grund av att de är direkt indragna i arbetskonflikt
skall omfattas av neutralitetsbestämmelser av innebörd att de
stängs av från möjlighet att få samhällsstöd vid arbetslöshet.

Betydelsen av organisationstillhörighet

Med den huvudlinje som jag sålunda förordar i fråga om samhällets neutralitet
vid arbetskonflikter kommer frågan om de konfliktberördas organisationstillhörighet
i ett annat läge än enligt utredningens förslag. Visserligen
kommer det enligt mitt förslag liksom enligt utredningens att sakna
betydelse om de som är indragna i arbetskonflikt tillhör den ena eller andra
arbetsgivar- eller löntagarorganisationen eller inte alls tillhör sådan organisation.
Men man kan inte bortse från att stridsåtgärder regelmässigt vidtas
av organisationer och riktar sig mot arbetsgivare eller arbetstagare såsom
medlemmar i organisationer på arbetsmarknaden. Stridens syfte är
knutet till kollektivavtal mellan organisationer. Det medför att oorganiserade
arbetstagare liksom de som tillhör organisation som inte har varit
part i något på arbetsplatsen gällande kollektivavtal ofta kommer att stå

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

utanför direkta stridsåtgärder. På arbetsmarknaden råder emellertid som
allmän princip att organiserad och oorganiserad arbetskraft skall behandlas
lika. Sålunda är i regel ett kollektivavtal även utan uttrycklig föreskrift
tillämpligt också på anställda som inte är bundna av avtalet. Vikten
att värna om denna likabehandlingsprincip har betonats av utredningen
och remissinstanserna och jag vill även för min del stryka under betydelsen
av att principen upprätthålls. Som en följd härav kan man inte undgå
att ta ställning till vilka konsekvenser arbetsstriden bör få för dessa kategorier
anställda, om de inte vidtar eller blir föremål för direkta stridsåtgärder
men måste friställas på grund av konflikten.

Med utredningens utgångspunkter har det varit naturligt att lösa denna
fråga på så sätt att dessa indirekt arbetslösa anses berörda av konflikten och
alltså avstängs från samhällsstöd. Denna lösning är inte möjlig med mitt
förslag i huvudfrågan, eftersom jag anser att indirekt arbetslösa i princip
inte skall avstängas från samhällsstöd. Jag föreslår därför att oorganiserade
arbetstagare eller arbetstagare, som är organiserade men inte har varit
bundna av något kollektivavtal som har gällt på deras arbetsplats närmast
före konflikten och inte heller blir bundna av avtal där under konflikten,
i princip skall anses indragna i konflikt om de blir permitterade eller
annars utan arbete på grund av konflikten. Denna regel bör i överensstämmelse
med den förordade huvudregeln begränsas att gälla endast
anställda vid arbetsplats där det råder konflikt, dvs. där det finns konfliktindragna
arbetstagare. Vidare måste uppmärksammas det fall att en
konflikt berör endast vissa kategorier arbetstagare på en arbetsplats. Oorganiserade
eller andra ej avtalsbundna arbetstagare som permitteras eller
annars blir utan arbete bör i ett sådant fall i enlighet med grunderna för
utredningens förslag i frågan anses som indragna i konflikten under förutsättning
dels att de hade huvudsakligen samma arbetsuppgifter som de
stridande, dels att de stridande utgör flertalet arbetstagare med sådana
arbetsuppgifter på arbetsplatsen.

För fullständighetens skull vill jag tillägga att vad jag nu har sagt alltså
inte avser arbetstagare som tillhör annan avtalsslutande organisation på
arbetsplatsen än den stridande. Sådana arbetstagare blir, om de permitteras
på grund av konflikten, inte berörda av konflikten enligt mitt förslag.

Det skulle kunna synas som om den lösning som jag sålunda förordar
innebär intrång i vars och ens rätt att tillhöra vilken organisation han vill.
Den förut nämnda principen om likabehandling av organiserade och oorganiserade
kräver emellertid detta avsteg från huvudregeln. Avsteget, som
görs även i utredningens förslag och har godtagits av de allra flesta remissinstanserna,
står i god överensstämmelse med grunderna för systemet med
kollektivavtal sreglering av förhållandena på arbetsmarknaden. Friheten att
vara oorganiserad eller organiserad i annan organistion än sådan som sluter
kollektivavtal för anställda på arbetsplatsen innebär inte i och för sig en

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

rätt att undgå konsekvenserna av striden om arbetsvillkoren där. Jag anser
därför att invändningar av det slag jag nyss antydde mot mitt förslag inte
är befogade.

Samhällets stödåtgärder

Inledning

När de nuvarande neutralitetsbestämmelserna kom till, var arbetsmarknadspolitiken
i huvudsak en arbetslöshetspolitik. Den omfattade de s. k.
reservarbetena, som närmast motsvarade nuvarande beredskapsarbeten, samt
kontant stöd från erkända arbetslöshetskassor och kommunalt kontantunderstöd
med statsbidrag. Som framgår av min föregående framställning
är arbetsmarknadspolitiken numera i väsentligt större utsträckning än
förr inriktad på att bereda arbetslösa nytt arbete, i första hand på den
öppna arbetsmarknaden och, om det inte lyckas, i skyddad verksamhet av
något slag. Bidrag och hjälp för flyttning och omskolning är i dag mer än
förr ett alternativ till arbetslöshetshjälp och kassaersättning. Ett uttryck
härför är att utbildningsbidrag och flyttningsbidrag kan utgå inte bara
till den som är arbetslös utan också till den som löper risk att bli arbetslös.

Syftet med arbetsmarknadspolitiken, att så långt det är möjligt sörja för
full, produktiv och fritt vald sysselsättning, ger två principiella utgångspunkter
i fråga om samhällsneutraliteten vid arbetskonflikt. För det första
bör de arbetsmarknadspolitiska medlen inte vid en arbetskonflikt generellt
användas restriktivt under åberopande av samhällsneutraliteten. Neutraliteten
innebär enligt vad jag har utvecklat i det föregående att samhället
avstår från att använda arbetsmarknadspolitiska medel endast i den mån
de direkt inverkar på arbetsstriden men i övrigt bedriver arbetsmarknadspolitiken
utan hänsyn till konflikten. Till följd av mitt förslag att indirekt
arbetslösa inte skall stängas av från stödmöjligheten finns det därför anledning
att räkna med att de arbetsmarknadspolitiska insatserna, när det
gäller de icke konfliktindragna, får minst samma omfattning under konflikt
som annars.

Av huvudprincipen för samhällsneutraliteten följer vidare att ingen bör
vägras samhällsstöd, om det kan konstateras att han skulle ha fått det i
händelse konflikt inte hade brutit ut. Jag återkommer till denna fråga, när
jag nu övergår till att behandla de olika stödformerna, men vill redan nu
förutskicka att utredningssvårigheter kan uppstå i detta sammanhang och
att det ibland blir nödvändigt att ställa upp presumtionsregler för de tilllämpande
myndigheterna.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Arbetsförmedling m. m. Arbetsförmedling sker dels i samband med den
arbetssökandes personliga kontakt med ett arbetsförmedlingskontor, vilket

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

tidigare var den enda förmedlingsformen, dels numera också genom
allmän skriftlig information om lediga platser. Informationen ger tillräckligt
underlag för den arbetssökande att själv ta kontakt med arbetsgivaren.

Arbetsförmedling är den enda av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
som f. n. enligt uttryckliga bestämmelser skall bedrivas oberoende av arbetskonflikt.
Föreskrift härom finns i 5 § arbetsmarknadskungörelsen, där
det vidare heter att arbetsförmedlingsorganet skall underrätta den arbetssökande
om konflikten. Utredningen föreslår ingen annan ändring härvidlag
än att skyldigheten för förmedlingsorganen att upplysa arbetssökande
om arbetskonflikt skall omfatta också allmän information om lediga platser.
Remissinstanserna gör ingen erinran mot utredningens förslag utom
en länsarbetsnämnd som emotser svårigheter att fullgöra den utvidgade
upplysningsplikten.

Jag finner liksom utredningen och remissinstanserna det självklart att
arbetsförmedling som hittills skall bedrivas oberoende av arbetskonflikt
och att arbetsförmedlingsorganen fortfarande skall vara skyldiga att upplysa
de arbetssökande om arbetskonflikt vid arbetsplats där ledig anställning
anvisas. Arbetsmarknadsstyrelsen har inte ifrågasatt möjligheten att
komplettera vakanslistor eller öppen information i andra former med uppgifter
om de arbetsplatser där konflikt råder. Jag ansluter mig till utredningens
förslag även i detta avseende. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen
att bestämma hur förslaget skall genomföras på praktiskt lämpligaste
sätt.

I samband med utredning om framtida sysselsättning, arbetsvårdsutredning
eller utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning kan den arbetssökande
få resekostnadsersättning och traktamente samt i sistnämnda
fall också ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Som utredningen framhåller
avser dessa åtgärder till övervägande del arbetssökande med handikapp
eller annat arbetshinder. Jag ansluter mig därför till utredningens och
remissinstansernas uppfattning att arbetskonflikt inte skall påverka ifrågavarande
utredningsverksamhet eller möjligheten för de arbetssökande att
få de angivna ersättningarna.

Utbildningsbidrag m.m. Som jag bär nämnt tidigare har utbildningsbidragen
tillkommit senare än neutralitetsbestämmelserna. Statsmakterna
har aldrig tagit ställning till hur bidragen skall behandlas vid arbetskonflikt.
Utredningen föreslår att bidrag i princip inte skall få beviljas den
som är konfliktberörd, med undantag för handikappade i vissa fall. Denna
mening biträds av nästan alla remissinstanserna men många håller före
att de handikappade bör behandlas gynnsammare än vad utredningen har
ansett vara praktiskt möjligt.

Från de synpunkter som har intresse i detta sammanhang kan samhällsstödet
till utbildning indelas i två olika grupper. Den ena omfattar
statsbidrag till företag på villkor att företaget anordnar utbildningen och

Andra lagutskottets utlåtande nr A9 år 1969

ger den anställde avtalsenliga löneförmåner under utbildningstiden. Till
denna grupp hör f. n. vissa bidrag, som inte regleras i arbetsmarknadskungörelsen
utan genom särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t, nämligen bidrag
till kostnader för utbildning i samband med lokalisering av företag
in. m., bidrag till företag för yrkesutbildning av handikappade samt bidrag
till företag för yrkesutbildning av äldre arbetskraft. Om lön inte utgår från
företaget till eleverna vid arbetskonflikt, brister förutsättningarna för det
statliga bidraget. Även om jag anser det angeläget att företagsutbildningen
kan fortsättas också vid arbetskonflikt, är det uppenbart att företagen inte
kan åläggas att i varje situation fortsätta med företagsutbildningen under
konflikt. Både praktiska och andra skäl kan hindra fortsatt utbildningsverksamhet.
Bedömningen bör göras av företaget självt med hänsyn till
bl. a. utbildningens betydelse för parternas agerande i konflikten. Några allmänna
regler om företagsutbildningen kan därför enligt min mening inte
ställas upp. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att i varje särskilt
fall komma överens med vederbörande företag om företagsutbildning
vid konflikt och att besluta om statsbidrag till företaget.

Den andra och vanligaste gruppen omfattar utbildningsbidrag som utgår
direkt till eleven. Så är fallet vid de former av utbildning som anges i 15 §
arbetsmarknadskungörelsen, dvs. omskolning och yrkesutbildning vid kurser,
som anordnas inom det ordinarie utbildningsväsendet eller särskilt för
ändamålet och finansieras av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen,
samt utbildning i provanställning. Vidare anordnas utbildning enligt
bestämmelser av Kungl. Maj :t i brev den 7 oktober 1966 angående bristyrkesutbildning.
Som utredningen framhåller är utbildningsbidrag i huvudsak
ersättning av samma natur som arbetsinkomst. Jag anser därför, liksom
utredningen och de allra flesta remissinstanserna, att utbildningsbidrag
till den som är direkt indragen i arbetskonflikt i princip måste
betraktas som ett avsteg från samhällets neutralitet.

Denna princip behöver emellertid modifieras. Som utredningen framhåller
kan samhällets neutralitet vid arbetskonflikt inte anses kräva att den
som blir berörd av konflikten stängs av från bidrag till sådan utbildning
som har aktualiserats oberoende av konflikten. Enligt utredningens förslag
skall utbildning som konfliktberörd arbetstagare har påbörjat före
konflikten alltid få fullgöras. I övrigt skall enligt förslaget konfliktberörd
arbetstagare inte få beviljas utbildningsbidrag, om arbetslöshet på grund
av konflikten föreligger eller kunde befaras när frågan om utbildningen
aktualiserades hos arbetsförmedlingen genom skriftlig förfrågan från arbetstagaren
eller vid hans personliga besök hos förmedlingen. Före befarad
konflikt bör enligt utredningen utbildningsbidrag inte få beviljas den som
löper risk att bli arbetslös på grund av konflikten. Remissinstanserna har
inte gjort några erinringar mot en huvudsaklig lösning efter dessa linjer.

En av förutsättningarna för att utbildningsbidrag skall utgå är att so -

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

kanden löper risk att bli arbetslös. Jag anser det inte förenligt med det betraktelsesätt
som ligger till grund för de uppställda förutsättningarna för
utbildningsbidrag att sådant bidrag utgår till den som löper risk att bli
arbetslös endast till följd av befarad arbetskonflikt, vare sig fråga är om
risk att bli indragen i konflikten eller att bli permitterad på grund av den.
Riktigheten härav framgår ytterligare av att strejk eller lockout inte anses
bryta anställningsförhållandet. Vid arbetsmarknadsmyndigheternas prövning
av förutsättningarna för utbildningsbidrag utgör alltså risk för att bli
indragen i eller permitterad på grund av arbetskonflikt inte risk för arbetslöshet.
Detta innebär å andra sidan att beslut, varigenom utbildningsbidrag
före konfliktutbrott har beviljats den som inte är arbetslös, måste vara
grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt. I sådant
fall bör utbildningen och utbildningsbidraget vara oberoende av konflikten.
Bidrag som har beviljats före konflikt bör därför få utgå oavsett
om utbildningen har börjat före konflikt eller efter utbrottet av konflikt där
eleven blir indragen.

Den huvudprincip som jag har förordat i fråga om samhällsneutraliteten
medför att utbildningsbidrag inte får utgå till den som är arbetslös därför
att han är indragen i arbetskonflikt. Vad jag nyss har sagt utgör ett undantag
från denna huvudprincip. Ytterligare ett undantag är motiverat för det
fall att bidrag visserligen inte har beviljats före konflikten men utbildningen
skulle ha kommit till stånd oavsett den arbetslöshet som har samband
med konflikten. Detta bör i första hand antas vara fallet om utbildningen
före varsel om konflikten har aktualiserats genom att utbildningsbidrag har
sökts eller genom att arbetstagaren skriftligen eller vid besök hos arbetsförmedlingen
har förfrågat sig om utbildning. Även om han inte har vidtagit
någon sådan åtgärd före varsel, kan det i undantagsfall tänkas att utbildningen
uppenbarligen skulle ha kommit till stånd och bidrag beviljats
oberoende av konflikten. Undantaget bör omfatta även det fallet.

Den ordning som jag sålunda förordar stämmer i huvudlinjerna överens
med utredningens ståndpunkt, som har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Ordningen innebär bl. a. att det, om förutsättningarna för utbildningsbidrag
tillämpas så som jag har utvecklat i det föregående, inte kan
inträffa att utbildningsbidrag som har börjat utgå blir indraget till följd av
konfliktutbrott.

Jag vill emellertid i sammanhanget framhålla att det inför en befarad arbetskonflikt,
och särskilt efter varsel om konflikten eller dess utbrott, finns
skäl att iaktta försiktighet vid prövningen av om en risk för arbetslöshet
föreligger oberoende av konfliktrisken. Gränsen kan vara svår att dra, och
vid tveksamhet rörande arbetslöshetsrisken är en återhållsam bedömning
att förorda för att förebygga att samhällsneutraliteten sätts i fråga.

Redan i utredningens direktiv framhölls att de handikappade så långt
som möjligt bör skyddas mot olägenheterna av en arbetskonflikt. Önske -

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

målet att kunna bereda yrkesutbildning åt alla sådana handikappade som
oberoende av konflikt får anses behöva utbildning har utredningen av praktiska
skäl funnit omöjligt att förverkliga helt, eftersom de handikappade
vanligen är integrerade med övriga elever och handikappet som sådant inte
behöver ha direkt samband med utbildningens inriktning. Annorlunda ställer
det sig enligt utredningen i fråga om anpassningsutbildning för handikappade
och dem som genomgår arbetsprövning vid statens arbetsklinik.
Dessa åtgärder avser enbart svårt handikappade.

Utredningens förslag innebär därför å ena sidan att indirekt arbetslös
eller lockoutad handikappad inte kan få utbildningsbidrag, om han inte tillhör
någon av de grupper handikappade som enligt utredningen är klart avskiljbara,
samt å andra sidan att handikappad som själv strejkar kan få
bidrag, om han hör till en sådan grupp. Flertalet remissinstanser lämnar utredningens
förslag utan erinran, medan arbetsmarknadsstyrelsen, LO och
statens handikappråd anser att man kan skydda de handikappade i större
utsträckning än som följer av utredningens förslag.

Mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall avstängas från möjlighet att
få samhällsstöd vid arbetskonflikt innebär att problemet att skydda de
handikappade begränsas. Å andra sidan måste man räkna med att förslaget
leder till att ett större antal handikappade än utredningen förutsatte kan
komma att direkt omfattas av strejk eller lockout eller annan stridsåtgärd
på deras arbetsplats. Stridsåtgärder för att få till stånd en uppgörelse enbart
om en grupp handikappades anställningsvillkor synes dock vara orealistiskt
att förutse.

I fråga om den grupp handikappade som sålunda kan bli indragna i arDetskonflikt
bör, som framhålls vid remissbehandlingen, undersökas i vad
mån de bör kunna få utbildningsbidrag i större utsträckning än andra konfliktindragna.
Jag vill betona att fråga här är endast om handikappad som
har anställning från vilken han har blivit arbetslös till följd av konflikt
där han är direkt indragen. Om det redan före konflikten har konstaterats
att handikappet motiverar utbildning men denna — och utbildningsbidrag
—- inte aktualiseras förrän den handikappade blir arbetslös till följd av konflikten,
är det enligt min mening både rimligt och möjligt att bevilja honom
utbildningsbidrag även om han t. ex. själv strejkar. Emellertid kan,
som framhålls av statens handikappråd och De handikappades riksförbund,
den inträffade sysslolösheten till följd av konflikten utgöra motivet för
att behovet av utbildning i speciella fall tas upp till prövning, Om det
då visar sig att sysslolösheten för den handikappade skapar en sådan situation
att handikappet av sociala eller medicinska skäl bör föranleda yrkesutbildning,
anser jag att bidrag också bör kunna beviljas trots att den handikappade
är direkt indragen i konflikten. Jag är alltså ense med de remissinstanser
som anser att de handikappade i detta hänseende kan skyddas
utöver vad utredningen har funnit möjligt. Min ståndpunkt innebär vis -

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

serligen att arbetsmarknadsmyndigheterna i varje särskilt fall måste undersöka
handikappets natur och den handikappades särskilda förhållanden.
Men jag räknar med att sådan undersökning kan komma att aktualiseras
under konflikt i endast ett relativt obetydligt antal fall.

Till den som deltar i bristyrkesutbildning utgår utbildningsbidrag med
tillämpning av bestämmelserna om utbildningsbidrag i arbetsinarknadskungörelsen.
Utredningens förslag att huvudregeln om avstängning från
möjligheten att få utbildningsbidrag vid konflikt skall gälla även bristyrkesutbildning
har i princip godtagits vid remissbehandlingen. Också jag
biträder förslaget. Som framhålls av statens handikappråd kan det emellertid
inte uteslutas att också handikappade deltar i bristyrkesutbildning. För
dem bör då tillämpas den ordning som jag nyss har förordat i fråga om utbildningsbidrag
till handikappade vid annan arbetsmarknadsutbildning.

Flyttningsbidrag m. m. De bidrag som numera kan utgå i samband med
flyttning samt statlig inlösen av egna hem och lägenheter har, liksom utbildningsbidragen,
tillkommit efter neutralitetsbestämmelserna. Utredningen
föreslår med instämmande i princip av remissinstanserna att flyttningsbidrag
inte skall få beviljas och inlösen inte ske från den som är berörd av
arbetskonflikt.

Jag finner de skäl som utredningen har anfört för sitt förslag vara bärande
och förordar därför att flyttningsbidrag i princip inte skall få utgå
till den som är indragen i arbetskonflikt. Liksom för utbildningsbidrag är
risk för arbetslöshet en förutsättning för flyttningsbidrag. Vad jag har sagt
i det föregående om befarad arbetskonflikts inverkan på bedömningen av
denna förutsättning har motsvarande giltighet i fråga om flyttningsbidrag.
Risken för arbetslöshet bör alltså bedömas utan hänsyn till konfliktrisk,
och beslut varigenom flyttningsbidrag beviljas före konfliktutbrott måste
vara grundat på risk för arbetslöshet som inte har samband med konflikt.
Flyttningsbidrag som har beviljats före konflikt bör därför alltid få utgå
oavsett konflikten. Som jag har utvecklat beträffande utbildningsbidrag bör
emellertid inför befarad arbetskonflikt eller under konflikt försiktighet
iakttas vid prövningen av om risk för arbetslöshet föreligger.

Flyttningsbidrag får inte utgå till den som är arbetslös därför att han
är indragen i konflikt. Från denna huvudprincip bör göras samma undantag
som jag har förordat i fråga om utbildningsbidrag. Om flyttningsbidrag
inte har beviljats före konflikten men flyttningen skulle ha kommit till
stånd oavsett konflikten, bör alltså bidrag kunna utgå till den som är indragen.

Inlösen av eget hem eller bostadsrättslägenhet har så nära samband med
flyttning att, som utredningen föreslår, samma regler bör gälla som för
flyttningsbidrag.

Jag delar utredningens uppfattning att de handikappade inte kan särbehandlas
i fråga om flyttningsbidrag och inlösen av eget hem eller lägenhet.

Andra lagutskottets utlåtande nr A9 år 1969 25

Den som saknar arbete därför att han är indragen i arbetskonflikt kan
inte samtidigt vara säsongarbetslös. De familjebidrag till säsongarbetslösa
familjeförsörjare som sedan år 1966 utgår försöksvis behöver därför inte
omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Arbetslöshetshjälp och arbetslöshetsförsäkring. Dessa former av samhällsstöd
omfattas f. n. av neutralitetsbestämmelser. I likhet med utredningen
och remissinstanserna anser jag att någon ändring av bestämmelserna
inte är påkallad i och för sig. Jag förordar därför ingen annan ändring
än den som följer av mitt förslag att indirekt arbetslösa inte skall
stängas av från stödmöjligheterna.

Vid beredskapsarbete, som är en form av arbetslöshetshjälp, tillämpas
lönerna på den öppna arbetsmarknaden. I allmänhet träffas kollektivavtal
som har form av s. k. hängavtal och därför i stort sett följer riksavtalen
inom de olika arbetsområdena. Arbetskonflikt skulle därför i undantagsfall
kunna inträffa på arbetsplats där beredskapsarbete pågår. Om man vill
godta arbetskonflikt som medel att lösa intressetvister vid arbeten som
samhället anordnar för arbetslösa — en fråga som jag inte avser att ta
ställning till i detta lagstiftningsärende — synes det ofrånkomligt att i
neutralitetssammanhang behandla beredskapsarbetare på samma sätt som
annan arbetstagare. Är han indragen i konflikten bör han således som utredningen
framhåller stängas av från samhällsstöd så länge konflikten pågår.
Han skall under denna tid inte betraktas som arbetslös. Däremot skall
beredskapsarbetare som blir indirekt arbetslös till följd av konflikt inte
gå miste om andra stödmöjligheter. Arbetslösa bör självfallet inte hänvisas
till beredskapsarbetsplats där konflikt pågår.

I detta sammanhang vill jag nämna att den begränsning av konfliktbe:ördheten
till direkt indragna som jag har förordat kan få andra ekonomiska
konsekvenser vid en konflikt än den nuvarande ordningen. I den
mån en konflikt leder till att stora grupper blir indirekt arbetslösa kommer
deras arbetslöshetskassor att belastas, vilket i sin tur medför ökade kostnader
för staten. Detsamma gäller statens och kommunernas kostnader
för arbetslöshetshjälp till indirekt arbetslösa. Eftersom arbetsmarknadsparterna
råder inte bara över arbetsstridens igångsättande utan också över en
konflikts omfattning, är det omöjligt att på förhand beräkna vilka kostnader
det allmänna av denna anledning kan komma att åsamkas i samband
med konflikt.

KSA-utredningen säger i sitt remissyttrande — i anslutning till de överväganden
som hittills har gjorts inom utredningen — att neutralitetsbestämmelser
bör gälla för kontant arbetslöshetsstöd i form av både grundstöd
och frivillig arbetslöshetsförsäkring. Med anledning härav vill jag framhålla
att ställning till samhällsneutraliteten bör tas i fråga om varje nytillkommande
stödform för sig och att stödets syfte, storlek och utformning därvid
måste beaktas. I samband med utredningar om nya stödformer bör

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

alltså underlag tillhandahållas statsmakterna för bedömning av samhällsneutraliteten.

Arbetsvärd, näringshjälp och andra åtgärder för handikappade. Under
denna rubrik sammanför utredningen alla de åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen
vilka är uteslutande eller huvudsakligen inriktade på handikappade.
Utredningen föreslår, utan erinran från remissinstanserna, att
de handikappade skyddas från verkningarna av arbetskonflikt genom att
dessa åtgärder får vidtas och fortgå oberoende av konflikt. Jag har samma
uppfattning och vill tillägga att frågan om stöd åt dessa handikappade under
konflikt torde få ringa betydelse om, som jag förordar, endast direkt
indragna omfattas av neutralitetsbestämmelserna.

Den av socialstyrelsen upptagna frågan om åtgärder för att trygga fortsatt
sysselsättning i skyddad verkstad under arbetskonflikt hos avnämaren
av verkstadens produkter torde inte böra behandlas i detta sammanhang.
Skulle undantagsvis ett sådant fall uppkomma, bör det ankomma på verkstadens
huvudman att i samråd med berörda myndigheter undersöka vilka
åtgärder som behöver och kan vidtas för att sysselsättningen skall kunna
upprätthållas.

Utbildningsstöd utanför arbetsmarknadspolitiken

Samhällsneutraliteten har hittills diskuterats bara i förhållande till de
former av samhällsstöd som utgör ett led i arbetsmarknadspolitiken. Gemensamt
för dessa stödformer är att de förutsätter arbetslöshet eller risk
för arbetslöshet. Utredningen har gått längre och funnit att även det allmänna
studiestödet, som inte förutsätter arbetslöshet, bör påverkas av arbetskonflikt.
Denna uppfattning delas av remissinstanserna.

Eftersom studiestödet är oberoende av elevens arbetssituation, skulle
neutraliteten kunna anses kräva att stödet utgår oberoende av om han har
mist sitt arbete till följd av arbetskonflikt eller av annan orsak. Det skulle
kunna sägas vara ett avsteg från neutraliteten att stänga av den som är indragen
i konflikt från ett stöd som i princip kan utgå till alla. Emellertid
anser jag liksom utredningen att det är nödvändigt att beakta de praktiska
konsekvenserna av om studiestöd skulle kunna utgå till den som är indragen
i konflikt. Det skulle i själva verket innebära att konflikten skulle
bli meningslös, eftersom ena parten skulle kunna hålla ut under den tid
som behövs för utbildning till ett nytt yrke. I praktiken synes det inte heller
lämpligt att i fråga om samhällsstöd åt konfliktindragen arbetstagare göra
skillnad mellan den som får arbetsmarknadsutbildning och den som utbildas
utanför arbetsmarknadspolitiken. Jag biträder alltså utredningens förslag
att den som är indragen i arbetskonflikt avstängs från rätten till studiemedel
och studiehjälp.

Vad jag nu har sagt bör inte uppfattas så att jag räknar med att många

Andra lagutskottets utlåtande nr i9 år 1969

konfliktindragna kommer att påbörja utbildning med anledning av konflikten.
Eftersom det i allmänhet är ett stort steg att ta för den enskilde att
börja utbildning och söka studiestöd, måste det som jag ser saken bli fråga
om undantagsfall. Ytterligare ett skäl för detta antagande är att utbildningen
i stor utsträckning kan påbörjas endast vid början av en termin.

De lärarutbildningskurser som skolöverstyrelsen i detta sammanhang
erinrar om i sitt yttrande avser främst ämneslärare, sjuksköterskor, yrkeslärare
och förskollärare. Utbildningsarvode utgår till deltagare som inte
innehar lärartjänst. Det synes högst osannolikt att den som på grund av
annan tjänst än lärartjänst är indragen i arbetskonflikt skulle ansöka om
att få delta i dessa kurser som ju är tillgängliga bara för personer med
viss utbildning. Även om jag självfallet anser att samhällsneutralitet bör
iakttas också i fråga om arvoden av denna art, finner jag det inte nödvändigt
med särskilda bestämmelser på dessa skilda utbildningsområden.

Den av några remissinstanser ställda frågan huruvida lärarkandidaterna
bör anses som arbetstagare avser dessas anställningsförhållanden vid
den tidpunkt då konflikt blir aktuell. Jag kommer i det följande att behandla
anställningens betydelse i samband med konflikt men vill redan här säga
att jag i detta lagstiftningsärende inte kan gå in på en generell lösning av
den väckta frågan utan anser att den vid konflikt får lösas i rättstillämpningen.

Det ankommer enligt min mening på kommunerna att själva bestämma
i vad mån sådana kommunala studiestipendier som skolöverstyrelsen nämner
i sitt yttrande bör utgå till den som är indragen i arbetskonflikt. Den
som har statligt doktorand- eller licentiandstipendium kan som stipendiat
inte vara indragen i arbetskonflikt. Inte heller torde man behöva räkna
med att den som blir indragen i konflikt söker sådant stipendium om han
inte skulle ha gjort det ändå. Villkoren i en anställning som en docenteller
licentiandstipendiat eventuellt har som bisyssla kan däremot föranleda
arbetskonflikt som han blir indragen i. Jag kan inte finna att neutraliteten
kräver att stipendiet då dras in.

Jag har i det föregående förordat att utbildningsbidrag i särskilda fall
skall få utgå till handikappad trots att han är indragen i arbetskonflikt. Motsvarande
bör gälla handikappad som behöver sådant utbildningsstöd utanför
arbetsmarknadspolitiken som omfattas av neutralitetsbestämmelser.

Liksom utbildningsbidrag bör studiemedel och studiehjälp få utgå om
studierna har påbörjats oavsett konflikten. Tidpunkten för varsel bör vara
avgörande. Har ansökan om studiestöd gjorts före varsel, bör således stödet
få beviljas och utgå efter varsel och efter konfliktutbrottet. Centrala
studiehjälpsnämnden upplyser att studiemedel kan beviljas på grundval av
ansökan som har gjorts efter det att studierna påbörjades. Nämnden vill
emellertid inte förorda någon specialregel för det fall att den studerande
blir indragen i konflikt innan han sökt studiemedel. Skälet till nämndens

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

ställningstagande är risken för missbruk från den som är anställd vid läroanstalt
där han också är registrerad som studerande. Jag biträder nämndens
mening.

För studiehjälp som utgår efter ansökan bör gälla vad jag nu har förordat
i fråga om studiemedel. På grund av vad centrala studiehjälpsnämnden
har anfört förordar jag att sådan studiehjälp, som inte förutsätter ansökan,
får utgå till den som vid konfliktvarsel har påbörjat sin utbildning.

Med anledning av en anmärkning i yttrandet från statens handikappråd
vill jag framhålla att den som vid prövning i samband med en långvarig
konflikts början har fått studiestöd inte vid en senare prövning av stöd
för ytterligare studieperiod bör kunna berövas detta på grund av samma
konflikt.

Sjukpenning

Förmåner från den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen
utgår f. n. utan hinder av arbetskonflikt, och inkomstbortfall till följd av
konflikt påverkar inte placeringen i sjukpenningklass. I likhet med utredningen
och riksförsäkringsverket finner jag att dessa förmåner är av
sådan natur att de inte bör påverkas av arbetskonflikt.

Som jag kommer att utveckla närmare i det följande har den som är
ledig från sitt arbete på grund av sjukdom kvar sin anställning och anses
indragen i konflikten. Praktisk betydelse för honom får detta först när
han blir frisk och sjukpenningen upphör att utgå. Konfliktindragen som
blir sjuk efter konfliktens utbrott får å andra sidan sjukpenning under sjukdomstiden.
I vissa fall förekommer arbetsgivarinträde, vilket innebär att
arbetsgivaren betalar lön under den anställdes sjukdom och i gengäld uppbär
dennes sjukpenning från den allmänna försäkringskassan. Om konflikt
medför att sjuklön inte betalas, saknas underlag under motsvarande
tid för arbetsgivarinträde. Sjukpenning skall då, trots att i princip arbetsgivarinträde
tillämpas, betalas till den sjuke från försäkringskassan.

Stöd åt företagare

Samhällsstöd åt företagare kan förekomma i olika former, nämligen
som stöd till företag för utbildnings- eller investeringsändamål, som stöd
med syfte att hjälpa en arbetslös att bli självständig företagare samt som
stöd till enskild person som har blivit arbetslös i egenskap av självständig
företagare.

Utredningen behandlar — utöver utbildningsstödet, som är redovisat i
det föregående — endast stöd åt företag för investeringsändamål och anser
att samhället i princip bör vara neutralt i fråga om sådant stöd. Några särskilda
neutralitetsbestämmelser för företagsstödet behövs enligt utredningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

dock inte. Vid remissbehandlingen har framhållits att neutralitetsbestämmelserna
bör omfatta detta företagsstöd.

Stödet till företag för investeringsändamål utgår i allmänhet i form av lån
eller bidrag. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att säga upp
lånet till omedelbar betalning eller återkräva bidragsbeloppet endast därför
att företaget blir indraget i arbetskonflikt. Frågan gäller om stöd inte
skall få beviljas efter konfliktutbrottet eller efter konfliktvarsel och om
stöd som har beviljats före konflikt skall innehållas tills denna är bilagd.
Villkoren för företagsstöd är utformade så att något orsakssammanhang
mellan företagets situation till följd av konflikten och behovet av stöd inte
föreligger. Som utredningen säger utgår stödet först efter ingående undersökning
av investeringsbehovet och andra omständigheter, och kontrollen över
att det används för rätt ändamål är betryggande. Även om sålunda stödbehovet
inte har samband med konflikten, kan denna göra det tveksamt om
stödet kan användas för avsett ändamål i händelse det betalas ut under
konflikten. Och utgör stödet lån eller garanti för lån kan det vara tveksamt
om säkerheterna för lånet är godtagbara så länge den av konflikten föranledda
ovissheten om företagets förhållanden består. Omständigheter av denna
art måste, som utredningen framhåller, den myndighet som beslutar om
stöd självmant beakta. Det kan därvid redan med hänsyn till stödförutsättningarna
finnas anledning att uppskjuta beslut i stödärende eller innehålla
beslutat stöd. Endast i rena undantagsfall torde investeringsstöd

— om det i och för sig skulle kunna betalas ut enligt sina förutsättningar

— ha den verkan att det förbättrar företagets situation i konflikten. I likhet
med utredningen anser jag att myndigheterna i ett sådant fall kan beakta
samhällsneutraliteten utan stöd av särskilda föreskrifter. För dessa
undantagsfall anser jag det alltså inte behövligt med särskilda neutralitetsbestämmelser
för alla de skiftande former av företagsstöd som finns f. n.
Jag vill erinra om att sådant stöd kan förekomma inte bara i form av bidrag
och lån, som utredningen behandlar, utan också t. ex. i form av aktieteckning,
tillstånd att ta i anspråk investeringsfonder och befrielse från avgift
som är knuten till viss investering.

En form av samhällsstöd med syfte att hjälpa en arbetslös att bli självständig
företagare är näringshjälp, som jag redan har behandlat. Utredningen
har i samband med näringshjälpen anfört att hj älpåtgärder som avser
att underlätta för arbetstagare att bli egen företagare bör vidtas oberoende
av konflikt, eftersom arbetstagaren inte kan ha någon fördel av konfliktens
utgång. Jag delar denna uppfattning.

Som KSA-utredningen påpekar kan samhällsstöd enligt arbetsmarknadskungörelsen
utgå till arbetslös oavsett om han tidigare har varit självständig
företagare eller arbetstagare. Detsamma gäller i viss utsträckning ersättning
från erkänd arbetslöshetskassa. I den mån kvalifikation i form av
förvärvsarbete krävs, som fallet är med omställningsbidrag och kassaersätt -

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

ning, får arbete som självständig företagare räknas. Den av KSA-utredningen
väckta frågan omfattar emellertid i själva verket alla former av samhällsstöd
till enskild person, som är självständig företagare och blir indragen
i arbetskonflikt. Så länge han under konflikten kan anses behålla egenskapen
av självständig företagare och arbetsgivare bör han enligt min mening
anses som indragen och således lika litet som sina konfliktindragna anställda
kunna beviljas samhällsstöd. Det torde bli nödvändigt att från fall till fall
avgöra om egenskapen av självständig företagare består. Att så inte är fallet
kan framgå t. ex. av att rörelsen avvecklas. Det bör visserligen sakna
betydelse att avveckling sker till följd av konflikten, men förhållandena
bör då vara sådana att det är uppenbart att rörelsen inte blir återupptagen
efter konflikten. Med självständig företagare som är fysisk person bör vid
tillämpning av den ordning jag nu har förordat likställas bolagsman i handelsbolag
och aktieägare i enmansaktiebolag, om han blir arbetslös därför
att bolaget är indraget i arbetskonflikt.

Socialhjälp

Den som är arbetsför men som enbart på grund av arbetslöshet saknar
medel till uppehälle har inte rätt till socialhjälp, s. k. obligatorisk socialhjälp.
Kommunen får emellertid bevilja honom socialhjälp om det behövs,
s. k. frivillig socialhjälp. Sådan socialhjälp skall i princip betalas tillbaka
men kommunen får efterge återbetalningsskyldigheten.

Förarbetena till socialhjälpslagen tyder närmast på att socialhjälp till
den som saknar arbete på grund av arbetskonflikt inte har ansetts utgöra
ett avsteg från samhällsneutraliteten. Utredningen, som nämner att socialhjälp
vid arbetskonflikter hittills i regel har hållits på sådan nivå att hjälpen
har räckt bara för rent oumbärliga ändamål, dvs. existensminimum,
räknar med att den standardsänkning som det innebär att vara beroende
av endast socialhjälp utgör en garanti för samhällsneutraliteten.

Utredningen har emellertid i sitt betänkande inte tagit slutlig ställning
till behovet av neutralitetsbestämmelser i fråga om socialhjälp. Enligt
utredningens mening bör frågan om bindande direktiv för socialhjälpslagens
tillämpning vid konflikt lösas i samband med den översyn av socialhjälpens
grundförutsättningar som sker inom den pågående socialulredningen.
Liksom remissinstanserna finner jag denna ståndpunkt välgrundad.
På grund av socialutredningens remissyttrande anser jag mig kunna
utgå från att denna utredning tar upp frågan om socialhjälp vid arbetskonflikt
i hela dess vidd.

Mot denna bakgrund har utredningen undersökt kommunernas möjligheter
att inom den gällande socialhjälpslagens ram förena skydd mot nöd
med samhällsneutraliteten. Utredningen framhåller härvid att socialhjälpen
allmänt sett kan antas få allt mindre betydelse i samband med arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr b9 år 1969

konflikt. Även om remissinstansernas meningar härom är delade, leder mitt
förslag i det föregående att indirekt arbetslösa inte skall stängas av från
samhällsstöd närmast i samma riktning. Utredningen anser vidare att den
standardsänkning, som under alla förhållanden inträder för den som är
beroende av socialhjälp, och återbetalningsskyldigheten utgör tillräckliga garantier
mot att socialhjälpen får neutralitetskränkande effekt. Den närmare
reglering av återbetalningsskyldigheten som möjligen kan övervägas
anser utredningen böra ske i samband med socialutredningens översyn av
den sociala vårdlagstiftningen. Jag har ingen erinran mot utredningens
bedömningar i dessa hänseenden.

Jag anser alltså liksom utredningen att det f. n. inte föreligger tillräckligt
underlag för slutligt ställningstagande till frågan om förhållandet mellan
socialhjälpen och samhällsneutraliteten. Utredningens undersökningar ger
enligt min mening vid handen att det inte kan antas medföra olägenheter att
i väntan på att socialutredningen tillhandahåller sådant underlag alltjämt
överlåta åt kommunerna att vid eventuella arbetskonflikter göra den nödvändiga
avvägningen mellan trygghet mot nöd och samhällsneutralitet.

Förfarandet i ärenden om samhällsstöd vid arbetskonflikt

Avgörandet i sista instans i fråga om tillämpningen av de gällande neutralitetsbestämmelserna
ankommer på olika myndigheter. Sålunda prövar
Kungl. Maj :t i sista hand tillämpningen i fråga om samhällsstöd enligt arbetsmarknadskungörelsen
med undantag för ärenden om kommunalt kontantunderstöd,
i vilka klagan förs genom kommunalbesvär. Prövningen
av sådana besvär tillkommer regeringsrätten som sista instans. Försäkringsdomstolen
är sista instans för prövning av besvär rörande ersättning
från erkänd arbetslöshetskassa och centrala studiehjälpsnämnden för besvär
angående studiemedel och studiehjälp.

Utredningen föreslår nu utan erinran från remissinstanserna att arbetsdomstolen
skall vara sista instans i mål om tillämpningen av de av utredningen
föreslagna bestämmelserna om samhällsneutralitet vid arbetskonflikt.

Tillämpningen av de neutralitetsbestämmelser som jag har förordat i det
föregående får närmast anses utgöra rättstillämpning. Förvaltningsmyndigheterna
kan företräda samhället både som arbetsgivare och som ansvariga
för tillämpningen av statsmakternas politik i fråga om samhällsstöd.
Dessa förhållanden talar enligt min mening för att prövningen av
samhällets neutralitet i sistnämnda hänseende vid arbetskonflikt åtminstone
i sista instans bör ankomma på fristående rättstillämpande organ, dvs.
domstol.

Jag är ense med utredningen om att flera skäl av organisatorisk och annan
art kan anföras mot att regeringsrätten anförtros denna prövning i sista

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

instans. Kommunalt beslut om kontantunderstöd inom arbetslöshetshjälpen
kan visserligen som jag nyss nämnt överklagas endast genom kommunalbesvär,
varvid regeringsrätten är högsta instans. Det kan inte komma i fråga
att nu gå ifrån denna ordning. Jag vill emellertid erinra om att den kommunala
kontantunderstödsverksamheten bedrivs av endast få kommuner
och f. n. omprövas av KSA-utredningen.

Avgörande vid neutralitetsbestämmelsernas tillämpning är frågan om
arbetsgivare eller arbetstagare är indragen i konflikt. Besvärsprövningen
omfattar olika stridsåtgärders karaktär, omfattning och lovlighet, enskilda
anställningsavtals innehåll och bestånd samt oorganiserades ställning på
arbetsplatsen. Däremot omfattar besvärsprövningen inte sådana frågor
som risk för arbetslöshet av annan anledning än arbetskonflikt eller medicinska
eller sociala skäl som motiverar samhällsstöd till handikappade.
I dessa frågor gäller den vanliga besvärsordningen.

Neutralitetsfrågorna är enligt min mening av sådan art att arbetsdomstolen
är bäst lämpad att pröva dem. Som utredningen visar talar också
organisatoriska skäl för arbetsdomstolen. Jag ansluter mig därför till utredningens
förslag att arbetsdomstolen blir högsta besvärsinstans i mål
om samhällsneutralitet, med det undantag för regeringsrätten som jag har
nämnt. De särskilda bestämmelser som behövs om domstolens handläggning
av dessa besvärsmål behandlar jag i det följande.

I likhet med utredningen anser jag att frågan om samliällsneutraliteten
vid arbetskonflikt angår både arbetsgivaren och arbetstagaren samt deras
organisationer. Självständig besvärsrätt bör därför i princip tillkomma
var och en av dem i frågan om ett stödbesluts förenlighet med gällande
neutralitetsbestämmelser. Någon särskild författningsbestämmelse torde
inte behövas för att förvaltningsmyndigheterna i enlighet härmed skall
kunna bedöma vem ett beslut angår. Vad utredningen har uttalat i övrigt
om förfarandet i lägre instanser kan jag biträda, i den mån uttalandena
får aktualitet med den lösning som jag har förordat beträffande kretsen av
konfliktberörda parter vid arbetskonflikt.

Som jag nyss antydde kan prövningen av stödärenden i samband med
konflikt komma att avse två skilda frågor, dels om stöd kan utgå i och
för sig, dvs. bortsett från konflikten, dels om neutralitetshinder finns mot
stöd. Eftersom dessa skilda frågor enligt mitt förslag skall prövas av olika
myndigheter, kan vissa komplikationer uppstå vid handläggningen. Följande
situationer synes mig böra uppmärksammas.

Om lokalt stödorgan, dvs. länsarbetsnämnd, erkänd arbetslöshetskassa,
studiemedelsnämnd eller skolmyndighet, finner att stöd kan beviljas i och
för sig, prövar detta organ också neutralitetsfrågan. Föreligger inte neutralitetshinder
beviljas stöd, i motsatt fall avslås stödansökan på grund
av att neutralitetsbestämmelser na utgör hinder mot stöd. Besvärstalan
mot beslutet kan i båda fallen avse endast neutralitetsfrågan. Den prövas

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

av den centrala förvaltningsmyndigheten, dvs. arbetsmarknadsstyrelsen
eller centrala studiehjälpsnämnden. Denna myndighets beslut kan, i enlighet
med vad jag har förordat, överklagas hos arbetsdomstolen.

Finner däremot det lokala stödorganet att stöd inte kan beviljas i och för
sig, meddelas avslagsbeslut av detta skäl och neutralitetsfrågan prövas
inte i första instansen. Besvär över beslutet kan avse endast frågan om
stöd i och för sig. Om den centrala förvaltningsmyndigheten inte ändrar
det överklagade beslutet, prövar den inte neutralitetsfrågan. Förs frågan
om stöd i och för sig genom besvär vidare till Kungl. Maj :t eller försäkringsdomstolen
— vilket är möjligt utom i fråga om studiehjälp och studiemedel
— och anses därvid att stöd skall utgå, ankommer det på de
lägre myndigheterna att självmant ta upp neutralitetsfrågan, om den fortfarande
är aktuell. Om den centrala förvaltningsmyndigheten däremot på
grund av besvären över det lokala organets beslut finner förutsättningar
i och för sig föreligga för stöd, skall den pröva också neutralitetsfrågan.
Utgör neutraliteten inte hinder mot stöd, beviljas det, medan i motsatt fall
beslutet bör innehålla att stöd i och för sig kan utgå men att neutralitetsbestämmelserna
utgör hinder mot att stöd beviljas. Talan mot beslutet
kan i båda dessa fall avse endast neutralitetsfrågan och får alltså föras
hos arbetsdomstolen.

Ett särskilt problem kan uppstå i stödärende där risk för arbetslöshet
utgör en av stödförutsättningarna. Det är fallet i fråga om utbildningsbidrag
och flyttningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen. Denna stödförutsättning
skall som jag har angett bedömas helt bortsett från varslad
eller annars befarad arbetskonflikt. Med hänsyn till svårigheterna att i en
sådan situation göra bedömningen av arbetslöshetsrisken skulle det emellertid
kunna hända att beslut, varigenom samhällsstöd har beviljats sedermera
konfliktindragen arbetstagare, framstår som ett åsidosättande av
samhällsneutraliteten. Ett sådant beslut måste därför anses angå även
arbetsgivaren, varför besvärsrätt torde tillkomma både arbetsgivaren och
den arbetsgivarorganisation som han eventuellt är medlem i. Beslutet rör
emellertid prövningen av de vanliga stödförutsättningarna, dvs. bedömningen
av arbetslöshetsrisken, och inte de särskilda neutralitetsbestämmelserna.
Besvär över ett sådant beslut skall därför föras hos Kungl. Maj :t
som sista instans och inte hos arbetsdomstolen.

F örfattningsför slag

De nuvarande neutralitetsbestämmelserna har i fråga om arbetslöshetsförsäkringen
kommit till genom lagstiftning med riksdagen och i fråga om
arbetslöshetshjälpen genom administrativa föreskrifter som ger uttryck för
de villkor riksdagen har fäst vid anslagen till denna hjälp. Neutralitetsbestämmelserna
finns alltså i de författningar som rör dessa stödformer.

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

I fråga om myndigheternas handläggning av ärenden om samhällsneutralitet
gäller de allmänna reglerna om förvaltningsförfarandet.

Utredningen har funnit det vara lämpligt att till en särskild lag sammanföra
dels de allmänna bestämmelser som behövs om samhällsstöd vid
arbetskonflikt, dels de särskilda bestämmelser som fordras för handläggningen
i arbetsdomstolen av besvärsmål angående sådant stöd. Den föreslagna
lagen skall enligt den författningstekniska lösning som utredningen
har valt göras tillämplig på olika former av samhällsstöd efter en bedömning
i fråga om varje stödform för sig. Om lagen anses böra tillämpas
i fråga om en stödform, skall särskild föreskrift därom ges i den författning
som reglerar den stödformen. Denna lösning har inte mött erinran vid remissbehandlingen.

Vad jag har anfört i det föregående ger vid handen att jag anser
generella bestämmelser om samhällsneutralitet behövas för ett betydande
antal stödformer. Vidare är neutralitetsbestämmelserna enligt min mening
av central betydelse för förhållandena på vår arbetsmarknad. Både praktiska
och principiella skäl talar således för att neutralitetsbestämmelserna
förs samman till en särskild författning så som utredningen har tänkt sig.

De allmänna neutralitetsbestämmelsernas centrala betydelse anser jag
motivera att deras innehåll liksom hittills läggs fast med riksdagen. Det
bör ske genom lag. Som jag redan har antytt behövs speciella bestämmelser
om besvärsmål vid arbetsdomstolen vilka avser tillämpning av bestämmelserna
om samhällsneutraliteten. De kan införas endast genom lag. I likhet
med utredningen anser jag att de bör föras samman med övriga bestämmelser
om samhällets neutralitet vid arbetskonflikt och alltså inte fogas in i
lagen om arbetsdomstol. Jag förordar således en särskild lag om begränsning
av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Vid min genomgång i det föregående av de skilda formerna av samhällsstöd
har jag funnit att de flesta av dem bör omfattas av neutralitetsbestämmelser.
Med hänsyn till stödformernas skiftande beskaffenhet fordras för en
del av dem särskilda regler om i vad mån eller på vad sätt neutralitetsbestämmelserna
bör äga tillämpning. Jag har vidare framhållit att ställning
till samhällsneutraliteten bör tas för varje nytillkommande stödform för sig.
Mot denna bakgrund biträder jag den av utredningen föreslagna författningstekniska
lösning som innebär att neutralitetsbestämmelsernas tillämplighet
på en viss stödform skall framgå av den författning eller det beslut,
där stödformen i övrigt regleras närmare.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag
till

1) lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt,

2) förordning om ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor,

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969 35

3) förordning om ändring i studiemedelsförordningen den 4 juni 1964
(nr 401),

4) förordning om ändring i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964
(nr 402).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2.

Jag vill tillägga att, om riksdagen godkänner vad jag i övrigt har förordat,
ändringar behövs också i bl. a. arbetsmarknadskungörelsen. Frågan
om sådana ändringar torde få anmälas för Kungl. Maj :t sedan riksdagen
har fattat beslut i förevarande ärende.

Utskottet

I propositionen läggs fram förslag till en särskild lag om begränsning av
samhällsstöd vid arbetskonflikt. Utgångspunkten för lagstiftningen är att
samhället liksom hittills skall förhålla sig neutralt vid arbetskonflikter. Samhällsstöd
i form av t. ex. arbetslöshetshjälp eller utbildningsbidrag skall i
princip inte kunna utgå till den som strejkar eller är föremål för lockout.
Lagen innehåller en närmare reglering av hur stödfrågorna skall lösas i
konfliktsituationer. Arbetsdomstolen föreslås — utom då det gäller kommunalt
kontantunderstöd — bli sista instans vid tillämpning av lagen. Det
föreslås att lagen skall bli tillämplig på sådana förmåner som utgår enligt
förordningen om erkända arbetslöshetskassor, studiemedelsförordningen
och studiehjälpsreglementet samt beträffande vissa i arbetsmarknadskungörelsen
reglerade stödformer av vilka de viktigaste är utbildningsbidrag,
flyttningsbidrag och arbetslöshetshjälp.

I motionerna I: 1012 och II: 1162 yrkas avslag på de framlagda författningsförslagen.
Motionärerna begär dessutom att de redan gällande neutralitetsbestämmelserna
i förordningen om erkända arbetslöshetskassor och
arbetsmarknadskungörelsen skall upphävas. Av motionernas motivering
framgår att motionärerna inte avser att strejkande eller lockoutade skulle
få sådan ersättning som »uttryckligen är förbehållen endast arbetslösa» men
att de däremot borde kunna få utbildnings- och flyttningsbidrag in. m.
samt studiemedel och studiehjälp. Motionärerna menar dessutom att det
inte finns behov av några neutralitetsbestämmelser eftersom strejkande och
lockoutade inte betraktar sig som arbetslösa.

Utskottet kan inte dela motionärernas åsikt att det skulle saknas behov
av neutralitetsbestämmelser. Utskottet vill i stället uttala sin tillfredsställelse
över propositionens förslag som innebär enklare och klarare regler än
tidigare på det berörda området. Särskilt värdefullt är det att arbetsdomstolen
gjorts till överinstans vid tillämpning av bestämmelserna. Motionsyrkandet
att utbildningsbidrag, studiehjälp m. m. skulle kunna utgå till den som
är indragen i konflikt kan utskottet heller inte biträda. Utbildningsbidrag
måste i huvudsak anses som ersättning av samma natur som arbetsinkomst.

Andra lagutskottets utlåtande nr 49 år 1969

Det skulle därför innebära ett avsteg från den neutralitetsprincip som ligger
till grund för lagstiftningen om sådant bidrag skulle kunna utgå till den
som är indragen i konflikt. Flyttningsbidrag och olika former av studiehjälp
bör behandlas på samma sätt. Utskottet avstyrker alltså motionerna
i deras helhet.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och
de av föredragande departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena
inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen med avslag på motionerna I: 1012 och II:

1162 bifaller propositionen nr 76.

Stockholm den 6 maj 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Hiibinette (in), Wanhainen (s),
Axelson (fp) och Axel Georg Pettersson (ep)*;

från andra kammaren: herrar Gustavsson i Alvesta (ep)*, Jönsson i
Ingemarsgården (fp), fröken Sandell (s), herrar Göransson (s), Nordberg
(s)*, Åkerlind (m), fru Håvik (s) och herr Olsson i Mölndal (s).

*Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLM 69
914281